Prop. 1962:203

('med förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962 1

Nr 203

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.; given Stock­ holms slott den 9 november 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.; och

2) lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen syftar till att utvidga det nordiska samarbetet i fråga om verkställighet av straffdomar. Den efter konvention mellan Sverige, Dan­ mark och Norge sedan år 1948 föreliggande möjligheten att verkställa bötes- domar föreslås bli utsträckt till att gälla även i förhållande till Finland och Island. Vidare föreslås att dom å frihetsstraff, som meddelats i ett nordiskt land, skall kunna verkställas i annat nordiskt land. Likaså skall övervakning över villkorligt dömd eller tillsyn över villkorligt frigiven kunna flyttas från ett nordiskt land till ett annat.

1 Bihcing till riksdagens protokoll 1962. 1 samt.

Nr 203

Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet därom det ådömda straffet omvandlas till straffarbete eller fängelse på lika lång tid. Därvid skall den danska straffarten fsengsel, den finska straffarten tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten feng- sel anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten häfte, den fins­ ka straffarten fängelse, den isländska straffarten varöhald och den norska straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses svara mot straffarbete, om den strafftid som verkställigheten här i riket skall avse överstiger två år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

6

§•

7

§■

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart så­ som hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall straff­ tiden räknas från verkställighetens början i den staten.

Förvandlingsstraff för böter må ej verkställas, om betalning för böterna erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvaran­ de mån nedsättas; nedsättningen må dock ej avse del av dag.

8

§.

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängelse, må verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde när verkställighet skall ske är medborgare eller bär hemvist i den andra staten. Uppehåller han sig i någon av nämnda stater, må även eljest domen verk­ ställas där, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast.

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid.

9 §■

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall för verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge, skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Dan­ mark, Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat skall förpassas, förvisas eller utvisas ur riket och må befordras till den and­ ra staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

¹⁰ §.

övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit villkorlig dom med övervakning, må på begäran anordnas här i riket.

11

§•

I beslut om anordnande av övervakning skall den allmänna underrätten i den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma att uppe­ hålla sig, utses till övervakningsdomstol. Det åligger övervakningsdomsto- Ien att förordna övervakare för den dömde.

12

§.

Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket. Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning till den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om villkor­ lig dom i tillämpliga delar gälla; prövotiden må dock ej förlängas utöver fem år.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I sådant fall skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall rätten med tillämp­ ning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet; tillfälle att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga domen eller förverkande av anståndet, skall beslutet äga giltighet här i riket.

13 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande vil­ ken övervakning anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas i den stat, där domen meddelats, må domstol, som handlägger ärendet, hän- skjuta frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

14 §.

Om någon, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit villkorlig dom, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden eller före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den villkorliga domen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat. Där­ vid skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

15 §.

Övervakning av den, som här i riket erhållit villkorlig dom med övervak­ ning, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å deu villkorliga domen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till svensk domstol hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende upptages av den rätt som vid tiden för överflyttningen var övervaknings- domstol.

16 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av an­ stånd med avseende å villkorlig dom, som meddelats här i riket, skall beslu­ tet äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

17 §.

Tillsyn över den, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fsengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av fengsel, må på begäran anordnas här i riket.

18 §.

I beslut om anordnande av tillsyn skall fångvårdsstyrelsen utse tillsyns­ man för den frigivne.

19 §.

Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervakningstid i den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som medde­ lats i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej fångvårds­ styrelsen förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning; dock må prövotiden ej för­ längas.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall verkställighet här ske av det vid frigivningen återstående straffet, omvandlat till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen eller förverkande av den villkor­ ligt medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet här i riket.

20

§.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig fri­ givning, som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträf­ fande vilken tillsyn anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prö­ vas i den stat, där frigivningen skett, må fångvårdsstyrelsen eller, när den dömde övertygats om annat brott, domstolen hänskjuta frågan till be­ hörig myndighet i nämnda stat.

21

§.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fseng- sel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av

fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begått under prövo- tiden, må rätten, ändå att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om vill­ korlig frigivning förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Där­ vid skola bestämmelserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.

22

§.

Tillsyn över den, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande av straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga fri­ givningen beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till fångvårdsstyrelsen hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av vill­ korligt medgiven frihet, varom förordnats här i riket, skall beslutet äga giltighet här.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § göres av vederbörande myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre domen är verkställbar i den stat där den meddelats.

Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifalles, skall den dömde, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

J

25 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdssty-

i disen*

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anord­ nande av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland, Island eller Norge gores av fångvårdsstyrelsen i fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt av över- vakningsdomstolen i fall som avses i 15 §.

26 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut enligt denna la<* svär hos Konungen.

föres genom be-

7

Om ej annorlunda förordnas, skall fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som avses i fångvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande och utfö­ rande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om of­ fentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvararen skola dock alltid gäldas av statsverket.

27 §.

Talan mot övervakningsdomstols beslut om framställning enligt 15 § första stycket föres genom besvär hos hovrätt, över hovrättens beslut må klagan icke föras.

28 §.

Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den döm­ des överförande hit uppställts villkor av innebörd, som avses i 7 § lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, skola villkoren lända till efterrättelse här i riket.

29 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har förverkande beslutats enligt 14 eller 21 §, må ej här i riket väckas åtal för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med av­ seende å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket; vad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen stadgas skall dock ej äga tillämpning i fråga om brott, för vilket straff bestämts i annan stat, ej heller skall till- lämpas vad i 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i 25 kap. 13 § strafflagen.

30 §.

Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller bär förverkande beslutats enligt 14 eller 21 §, och övertygas den dömde sedermera här i riket om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare do­ men börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill, dö­ mas till lägre straff än för brottet är stadgat.

31 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hin­ der mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna fråga prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

Vad i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall, såvitt avser verkstäl­ lighet här i riket, äga motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, is­ ländsk och norsk dom, som avses i denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Vid verkställighet här i riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, som avses i denna lag, skall vad av nåd bestämts i den stat, där domen med­ delats, lända till efterrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

32 §.

Den som för verkställighet av frihetsstraff överföres från Danmark, Fin­ land, Island eller Norge till annan av dessa stater må utan särskilt tillstånd föras genom Sverige.

33 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommer fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet enligt 1 § talan inför domstol här i riket, skall justitiekanslern äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv eller genom ombud tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans fordran.

34 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lag­ stiftningen i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

35 §.

Kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta genom före­ tagen verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och åtgärder i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

36 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Lagen må därvid göras tillämplig jämväl i fråga om domar, som meddelats dessförinnan.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963. I och med att lagen träder i tillämpning i förhållande till Danmark eller Norge upphäves, såvitt avser den staten, lagen den 17 december 1948 (nr 758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954

(nr 193)

Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen1 skall erhålla ändrad ly­ delse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

71 §.

Konungen meddelar------------ politisk flykting. Efter avtal------------------------ av avtalet. Om utlämning för brott är särskilt Om utlämning för brott och om stadgat. överförande till Danmark, Finlandr

Island eller Norge för verkställighet av här i riket ådömt frihetsstraff är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse se SFS 1961:674.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 april 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström,

L^ange, K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson, H^olmqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om samarbete mel­ lan de nordiska länderna angående verkställighet av straff m. m. och anför härvid följande.

Inledning

Utom landet meddelade straffdomar och andra beslut i mål, som rör straffansvar, kan i regel ej verkställas här i riket, och de äger i allmänhet ej heller i övrigt giltighet här. I förhållandet mellan de nordiska länderna har emellertid utländska domar och beslut i brottmål tillerkänts exigibili- tet i särskilda avseenden. Efter konvention den 16 mars 1932 med Danmark, Finland, Island och Norge har genom lag den 2 december 1932 givits be­ stämmelser om erkännande och verkställighet här i riket av dom, som i nå­ gon av nämnda stater i brottmål meddelats angående skadestånd. Härutöver har på grund av konvention den 8 mars 1948 med Danmark och Norge ge­ nomförts lagstiftning om erkännande och verkställighet här i vissa fall av dom, som i dessa stater meddelats angående böter, förverkande, rättegångs­ kostnader eller vissa processuella tvångsmedel; lag härom har utfärdats den 17 december 1948. I 1932 och 1948 års lagar jämställes med dom även vissa andra avgöranden.

Under de förhandlingar, som föregick 1948 års konvention, övervägdes möjligheten att tillerkänna straffdomar i allmänhet giltighet och exigibili- tet i förhållandet mellan de fördragsslutande staterna. Tiden ansågs emel­ lertid då ej mogen för en så vittgående reform.

Vid nordiskt justitieministermöte i Stockholm år 1953 beslöts att till ge­ mensam nordisk behandling upptaga frågan om verkställighet av frihets­ straff och övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna.

I Nordiska rådet framlades vid dess fjärde session år 1956 ett medlems- förslag (sak A 16) angående utvidgat nordiskt samarbete på det straffrätts­

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

Allmänna synpunkter

1961 års departementspromemoria

Efter en redogörelse för frågans tidigare behandling framhålles i prome­ morian, att en reform som innebär ömsesidig möjlighet till verkställighet inom de nordiska länderna av domar å frihetsstraff torde erbjuda åtskilliga fördelar från kriminalpolitisk synpunkt och i olika hänseenden vara till för­ mån för de dömda. Språksvårigheter kan enligt promemorian medverka till att en ändamålsenlig behandling icke kan åstadkommas i domslandet be­ träffande den som är medborgare i annat land. Möjligheterna att anordna lämplig eftervård är vidare större, uttalas det, om straff avtjänandet icke sker i annat land än det, där den dömde skall vistas efter frigivningen. Den ifrågasatta reformen anses starkt påkallad med hänsyn till de allt livligare förbindelserna mellan länderna. I promemorian redovisas vissa statistiska uppgifter angående danska, finska och norska medborgare, som dömts till frihetsstraff här i landet.

Behov föreligger enligt promemorian vidare av att de nordiska staterna lämnar varandra bistånd med att anordna övervakning av villkorligt dömda och tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff, medan något större praktiskt behov av en närmare reglerad samverkan mel­ lan länderna icke finnes beträffande de särskilda reaktionsformerna för ungdomar, abnorm- och vanebrottslingar in. fl. Dessa reaktionsformer, som också är tämligen olika utformade i de nordiska länderna, har därför an­ setts åtminstone tills vidare böra lämnas utanför den tilltänkta regleringen.

I promemorian redovisas, att man vid de nordiska överläggningarna har vunnit enighet om att till övervägande upptaga i huvudsak tre frågor, näm­ ligen 1) verkställighet i annat nordiskt land än domslandet av ordinärt fri­ hetsstraff, 2) anordnande i annat nordiskt land av övervakning av villkor­ ligt dömd, samt 3) anordnande i annat nordiskt land av tillsyn över person, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff. Därjämte bör bibehållas de verkställighetsformer, avseende böter, förverkande och vissa processuella tvångsmedel, som införts genom 1948 års lag.

Rörande den tekniska utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen an- föres i promemorian:

De nordiska ländernas reaktionssystem står i princip på samma grund, men det finns — även om man bortser från de förut nämnda speciella åtgär­ derna för ungdomsbrottslingar m. fl. — vissa icke oväsentliga skiljaktighe­ ter i utformningen. Detta kan leda till att verkställighet i annat land än domslandet i vissa avseenden kommer att medföra en skärpning, i andra däremot en mildring av verkställigheten. En sådan konsekvens är svår att undvika utan en mycket ingående reglering, som skulle göra förfarandet tungrott och därigenom kunna äventyra det nordiska samarbetet på detta område. Fördelarna med en verkställighet i hemlandet torde för övrigt ge­ nomsnittligt sett överväga, även om verkställigheten i vissa avseenden skär- pes.

Kungl. Mcij. ts proposition nr 203 år 1962

13

Med hänsyn till vad nu anförts om skiljaktigheterna i de skilda ländernas lagstiftning är det vanskligt att i fråga om samverkan mellan länderna i de­ talj reglera alla de skiftande situationer, som kan uppkomma. Den lämpli­ gaste lösningen har därför synts vara att införa ett system grundat på eu frivillig samverkan med prövning från fall till fall. Detta innebär, att upp­ rättande av konventioner i ämnet ej erfordras. Det är tillfyllest att i vart och ett av de nordiska länderna antages lagstiftning —- vilken bör såvitt möjligt vara likartad inom alla länderna — som medger dels att begäran från annat nordiskt land om verkställighet av straff eller anordnande av övervakning eller tillsyn kan tillmötesgås, dels att domar och beslut i del egna landet kan på motsvarande sätt verkställas i de övriga nordiska län­ derna. En väsentlig fördel med en dylik ordning för regleringen är, att kom­ plikationer undgås då ändringar sker i utformningen av det interna reak- tionssystemet i något av länderna. Den föreslagna ordningen innebär, att skyldighet icke skall föreligga att efterkomma framställning från annat nor­ diskt land om åtgärd på grund av där given straffdom, men det förutsättes, att en lagligen grundad framställning som regel skall efterkommas, om ic­ ke särskilda skäl talar däremot. Det må erinras om att ett liknande system numera tillämpas i fråga om utlämning för brott mellan de nordiska län­ derna.

Det har befunnits lämpligast, att i en särskild lag meddela bestämmelser såväl angående verkställighet här i riket på grund av dom eller beslut i an­ nat nordiskt land som beträffande sådana åtgärder i Danmark, Finland el­ ler Norge på grund av svenska domar och beslut. I fråga om lagstiftningens utformning uttalas i promemorian ytterligare:

Under det gemensamma nordiska utredningsarbetet övervägdes till en bör­ jan en lösning, som innebar att domstol i verkställighetslandet skulle om­ pröva den i det andra landet meddelade domen för att anpassa straffet till vad som skulle ha ådömts i verkställighetslandet. Sedermera har emellertid eftersträvats ett enklare förfarande. Härför har också juridiska utskottet ut­ talat sig vid Nordiska rådets sjunde session år 1959 (förslag nr 12). Utskot­ tet har därvid anslutit sig till ett uttalande av juridiska niomannakommit- tén, enligt vilket dom, som meddelats i ett land och där vunnit laga kraft, utan egentlig omprövning bör kunna fastställas i annat nordiskt land. Vid en sådan ordning kan — bl. a. till följd av de olikheter, som föreligger i de nordiska lagstiftningarna beträffande exempelvis reglerna om sammanträf­ fande av brott och förändring av påföljd — i vissa fall besvärliga komplika­ tioner tänkas uppkomma. För att helt förebygga risken för sådana situatio­ ner, som endast sällan torde uppkomma i praktiken, skulle krävas en myc­ ket invecklad reglering, varigenom det nordiska samarbetet på ifrågavaran­ de område skulle bli onödigt komplicerat. Det har därför ansetts lämpligare att, i den mån den föreslagna enklare regleringen undantagsvis leder till ogynnsamma resultat för den enskilde, rättelse sker i nådeväg. I sådana fall, där det redan vid tiden för framställningen om verkställighet står klart att svårigheter skulle uppkomma, föreligger möjligheten att av detta skäl avbö­ ja framställningen.

Det vid promemorian fogade lagutkastet är uppdelat i fem avsnitt. I det första har reglerna i 1948 års lagstiftning om gemensam verkställighet av bötesstraff in. in. inarbetats. Därefter följer i särskilda avsnitt regler om verkställighet av frihetsstraff, om övervakning av villkorligt dömda och om

tillsyn över villkorligt frigivna. I det femte avsnittet meddelas vissa gemen­ samma bestämmelser.

För det närmare innehållet i promemorian torde få redogöras i det föl- j ande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Yttrandena

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslers- ämbetet, såvitt avser verkställighet av böter m. in., riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sve­ rige, hovrätten för övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, statspolisintenden- ten, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthållaräm- betet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt 1956 års eftervårdsutredning.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden av statsåklagarna i Stock­ holm, Göteborg och Malmö. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från landsfogden i länet samt poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göte­ borgs och Bohus län yttranden från landsfogden i länet och skyddskon- sulenten i Göteborgs distrikt, länsstyrelsen i Värmlands län yttranden av landsfogden i länet och \ ärmlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från landsfog­ den i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian har beretts Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sve­ riges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges stadsfogdar, såvitt avser verkställighet av böter m. m., Sveriges advokatsamfund, Svenska fång- vårdssällskapet samt Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skydds- assistenter. Från samtliga har yttranden inkommit.

Flertalet remissmyndigheter uttalar sitt gillande av att det nordiska sam­ arbetet i fråga om straffverkställighet utvidgas till att omfatta förutom bö­ ter också frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig frigivning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Att ett frihetsberövande skall kunna grundas på dom som har meddelats i annat land är principiellt en nyhet. Denna utvidgning ter sig med hänsyn till den kulturella samhörigheten mellan de nordiska länderna naturlig och bör enligt hovrättens mening icke möta några betänkligheter. Reformen in­ nebar ur kriminalpolitiska synpunkter ett viktigt framsteg. Den livligare föibindelsen mellan länder och den ökade folkrörligheten leder överhuvud­ taget till att en nationellt begränsad straffrättskipning framstår som föråld- rad. Hittills har man för att möta dessa problem icke haft något annat att lita till än utlämning till annan stat. Genom utlämning kan väl, då det gäl­ ler grövre brottslighet, anspråken på att brott skall beivras bli tillgodosed­ da. Utlämning möjliggör att det straffrättsliga ingripandet kan förläggas till

15

den stat där brottet har blivit begånget och där i allmänhet utredningen bäst kan åstadkommas. Det är dock ingalunda säkert att denna stat också har de bästa förutsättningarna för att genomföra en ändamålsenlig behandling av den dömde och en framgångsrik återanpassning av denne i samhället. I all­ mänhet torde förutsättningarna härför vara större i hans hemland. En straffverkställighet, som består däri att den dömde får avtjäna ett frihets­ straff i domslandet och därefter förvisas ur landet och skickas tillbaka till sitt hemland utan att några som helst åtgärder för tillsyn och eftervård är vidtagna där, framstår överhuvudtaget som föga rationell, i varje fall då det gäller längre tider av frihetsberövande. Risken för återfall i brott kan under sådana förhållanden vara betydande. Det är uppenbarligen synnerligen önsk­ värt att ett bättre samarbete mellan staterna kommer till stånd i detta hän­ seende. Ur humanitär synpunkt framstår det som önskvärt att den som av­ tjänar längre frihetsstraff skall anses äga ett beaktansvärt anspråk på att bli förflyttad till sitt hemland, där han kan ha förbindelse med anhöriga och andra och även förbereda frigivningen.

Liknande synpunkter har anförts av riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrel­ sen, länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, 1956 års eftervårdsutredning, Advokat­ samfundet, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt Svenska fångvårdssällskapet.

Hovrätten för Västra Sverige tar upp frågan om de tänkbara konsekven­ serna för kriminalvårdens del av ett samarbete av föreslagen art:

Med hänsyn till den hittillsvarande utvecklingen främst på arbetsmark­ naden i de fyra länderna — vilken torde ha inneburit en relativt större strömning av arbetskraft till Sverige från de övriga tre länderna än vice versa — synes det finnas anledning till antagande att, därest det nu plane­ rade samarbetet genomföres, detta åtminstone under den tid, som nu kan överblickas, kommer att präglas härav. Möjligheten att låta till ovillkorligt frihetsstraff dömda personer från de andra länderna avtjäna straffet i hem­ landet skulle med all sannolikhet medföra en ganska väsentlig minskning i de svenska fångvårdsanstalternas belastning. Antalet av hit från dessa län­ der för straffverkställighet överförda personer kan av allt att döma beräk­ nas ej bliva så stort, att icke en märkbar lättnad i nämnda belastning skulle kvarstå. Den nya ordningen får alltså för fångvårdsanstalternas del för­ väntas innebära en välkommen ljusning i den rådande platsbristsituationen. Vad återigen angår övervakning av villkorligt dömda och tillsyn över vill­ korligt frigivna kan det — under förutsättning av att konjunkturen på den svenska arbetsmarknaden ej försämras — hållas för troligt att tillskottet av arbetskraft från grannländerna, vilket naturligen till en viss procent om­ fattar sådana personer, kommer att bidraga till att dessa typer av kriminal­ vård i frihet något öka i antal, sedan möjligheten att i vistelselandet anord­ na dylik övervakning och tillsyn börjat utnyttjas. Vårt lands organisation för kriminalvård i frihet skulle följaktligen utsättas för en växande arbets­ belastning, som blir större än vad en successiv ökning av brottsligheten inom landet i och för sig kan förorsaka. Härvid kommer dock i betraktande att denna organisation redan nu i viss utsträckning tages i anspråk för ett fri­ villigt tillhandagående med biträde och lijälp åt motsvarande organisatio­ ner i grannländerna i fråga om där villkorligt dömda eller villkorligt fri­ givna personer, som vistas i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition, nr 203 år 1962

Göteborgs rådhusrätt nämner, att det vid rådhusrätten ofta förekommit fall, då domstolen tvekat att beträffande en person från annat nordiskt land meddela villkorlig dom med hänsyn till att övervakning av personen icke kunde anordnas i det andra landet. Rådhusrätten finner därför den före­ slagna lagstiftningen ägnad att skapa större rättvisa åt den enskilde.

Även Föreningen Sveriges stadsfiskaler ställer sig positiv till nordiskt samarbete i den omfattning som åsyftas i lagutkastet och understryker, att en utvidgning av möjligheterna att verkställa bötesstraff till att avse jämväl Finland är önskvärd främst ur synpunkten av straffrättskipningens effek­ tivitet. Föreningen Sveriges stadsfogdar finner lagförslaget ej föranleda nå­ gon kritik och vitsordar, att åtskilliga bötesärenden måst avskrivas på den grund, att vederbörande avflyttat till Finland.

Svea hovrätt, som lämnat de syften som eftersträvas med lagutkastet sitt odelade gillande, har särskilt framhållit fördelen av att sådana interner, för vilka förvisningsbeslut meddelats, redan före straffverkställighetens slut kan återsändas till hemlandet, ävensom därav, att större utrymme än nu är fallet kommer att finnas för villkorlig dom i förening med förvisningsbe­ slut.

Endast en remissmyndighet, hovrätten för övre Norrland, har uttalat principiella betänkligheter mot utkastet:

Hovrätten finner det icke föreligga något behov av regler, som möjlig­ göra överlämnande av dömda personer från domslandet till hemlandet/ vistelselandet för verkställighet av frihetsstraff. Måhända kunde åberopas vissa rent praktiska skäl för verkställighet i hemlandet av frihetsstraff be­ träffande en från domslandet dit flyktad person. Men så länge icke straffla­ garna äro identiska, äro olägenheterna av en sådan anordning avgjort stör­ re än fördelarna, varför hovrätten bestämt avstyrker bestämmelser i ämnet.

Hovrätten säger sig vidare ha svårt att inse, att den föreslagna reglering­ en beträffande övervakningen av villkorligt dömda skulle leda till att vill­ korlig dom i ökad utsträckning kunde användas beträffande medborgare i annat nordiskt land. Härom anför hovrätten:

De fall, som i sammanhanget äro av någon praktisk betydelse, äro de, där brott i Sverige begås av medborgare från annat nordiskt land utan hem­ vist här, vilken följaktligen kan förväntas snarast möjligt återvända till hemlandet. Uppenbarligen ställer det sig oftast svårt att beträffande sådan person kunna åvägabringa en tillfyllestgörande personundersökning. Och även om erforderlig utredning förebringas är det tydligen meningslöst att i detta fall förordna en svensk övervakare. Och erforderliga förhandlingar om övervakningens överflyttning till hemlandet kunna tydligtvis inte ha inletts än mindre slutförts vid tidpunkten för domens avkunnande. Bestäm­ melserna om överflyttning av övervakning kunna således icke gärna öka frekvensen av villkorliga domar beträffande medborgare i annat nordiskt land. Då icke heller eljest förebragts någon utredning om behovet av nu åsyftade regler, avstyrker hovrätten förslaget jämväl i denna del.

Vad slutligen beträffar tillsyn över villkorligt frigivna, finner hovrätten tillgängliga statistiska uppgifter icke styrka behovet av den föreslagna lag­ stiftningen.

17

Några erinringar har av remissorganen icke framställts mot att de sär­ skilda reaktionsformerna för unga lagöverträdare samt abnorm- och vane- brottslingar i lagutkastet lämnats å sido.

Att den under utredningsarbetet till en början övervägda lösningen, inne­ bärande att domstol i verkställighetslandet skulle ompröva den i det andra landet meddelade domen, icke har valts, har hovrätten över Skåne och Ble­ kinge samt Stockholms rådhusrätt funnit riktigt från såväl praktiska som principiella synpunkter. I fråga om de i utkastet givna reglerna för omvand­ ling av straff anför rådhusrätten:

Då den utländska straffdomen meddelades, torde såväl domstolen som parterna ha utgått från att verkställighet — respektive eventuell verkstäl­ lighet av villkorligt straff — skulle ske i domslandet. Likaså torde både den utländska myndighet, som beslutat om villkorlig frigivning, och den vill­ korligt frigivne ha räknat med att eventuell verkställighet av straffåtersto­ den skulle ske i myndighetens hemland. Det förfarande, som föreslagits komma till användning i de nu uppräknade fallen, tillgodoser önskemålet att den omständigheten, att verkställigheten sker i annat land, skall med­ föra så liten avvikelse som möjligt från de förutsättningar under vilka do­ men respektive beslutet om villkorlig frigivning tillkommit. Detta önskemål utgör i själva verket ett principiellt skäl mot en sådan omprövning av ut­ ländsk domstols straffmätning som diskuterats men avvisats av praktiska skäl.

Statistiska uppgifter

I syfte att erhålla en uppfattning om antalet medborgare i andra nor­ diska länder, som erhåller frihetsstraff i Sverige, har straffregistrets sta­ tistikutdrag ur straffuppgifter för åren 1955 och 1959 samt centrala fång­ registret för åren 1959 och 1961 genomgåtts. De sammanställningar, som grundar sig på straffuppgifter, avser personer, som av underrätt dömts till ovillkorligt frihetsstraff under respektive år, medan uppgifterna från cen­ trala fångregistret avser personer, som intagits i anstalt under åren 1959 och 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

1955

1959

1959

1961

Dömda

Dömda

Intagna

Intagna

Danskar ......... ..................... 79

97

89

79

Finländare ... ..................... 182

327

334

368

Norrmän ........ ..................... 93

93

72

101

Summa 354

517

495

548

Uppgifterna avser personer med medborgarskap i annat nordiskt land. Däremot finnes icke någon upplysning om hur inånga av dessa som har hemvist i annat nordiskt land än Sverige. En genomgång av aktmaterial rö­ rande dömda nordiska medborgare, som företogs för år 1955, visade bl. a., att flertalet av de för rattfylleri dömda medborgarna från andra nordiska länder hade vistats och arbetat i Sverige under flera år.

2 Iiiliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

En fördelning av de under år 1961 i fångvårdsanstalt intagna efter straff­ tidens längd och straffart (F == fängelse, S= straffarbete) ger följande re­ sultat :

Strafftid

Danskar Finländare Norrmän

S:a

F

S F

s

F

s

1—3 män.................... ................... 32 9

179 52 48 21 341

4—5 mån.................... ................... 4

15 19 43 1 15 97

6 mån. intill 1 år ..

12 3 53

2

12

82

1 intill 2 år ...........

6

15

1

22

2 år och däröver ..

1

4

1

6

Summa 36 43 201 167

51

50

548

Några större förskjutningar i fråga om strafftidens längd synes ej ha skett under tiden 1955—1961. För åren 1955 (dömda) samt 1959 och 1961 (intagna) föreligger följande uppgifter beträffande samtliga här i landet straffade medborgare i ifrågavarande länder:

Strafftid

1955

1959

1961

1—3 mån............................................................ 237

321

341

4—5 mån............................................................ 43

67

97

6 mån. intill 1 år ......................................... 48

66

82

1 intill 2 år..................................................... 19

32

22

2 år och däröver............................................. 7

9

6

Summa 354

495

548

Beträffande åldersfördelningen av de tidigare omnämnda 548 personer, som år 1961 intogs i fångvårdsanstalt, är att anteckna, att 39 var under 21 år, 133 under 25 år och 31 över 50 år. Bland klientelet fanns 13 kvinnor. När­ mare 80 % av danskarna samt drygt 60 % av de finska medborgarna och 70 % av norrmännen var, såvitt tillgängliga uppgifter utvisar, icke tidigare straffade i Sverige.

Samma grupp om 548 personer har undersökts med avseende å fördelning­ en på brottstyper (endast huvudbrott). Stöld, grov stöld och egenmäktigt förfarande dominerar med tillhopa 207 straffade. Därnäst följer brott mot ut­ länningslagen (103) och rattfylleri (98). Dessa tre brottstyper täcker alltså 408 av de 548 straffade. Av de 103 för brott mot utlänningslagen (olovligt återvändande till riket) dömda var 83 finländare.

Departementschefen

Den likformighet på straffrättens område, som i väsentliga hänseenden rå­ der inom Norden, har i fråga om verkställighet över gränserna av brottspå­ följder möjliggjort 1948 års nordiska lagstiftning angående böter in. m. Ge­ nom lagstiftning år 1959 har också utlämningsväsendet inom de nordiska län­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

19

derna gjorts till föremål för en särskild reglering, som innebär uppmjuk­ ningar i förhållande till de allmänna bestämmelserna om utlämning. Som ett ytterligare led i strävandena att ge ökade möjligheter till ömsesidig rätts­ hjälp på straffrättens och straffprocessens område har i det till årets riks­ dag avlämnade förslaget till brottsbalk förordats en vidgning av den svenska jurisdiktionsrätten, när det gäller brott utom riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare.

Under senare år har de rättsvårdande myndigheterna i de nordiska sta­ terna i alltmera ökad omfattning fått anledning att med åtal och straff in­ gripa mot personer, hemmahörande i annat nordiskt land. Detta samman­ hänger uppenbarligen med det förhållandet, alt samfärdseln mellan de nor­ diska länderna efter det senaste världskriget har nått större intensitet än någonsin förut. Arbetskraftens rörlighet har vidare ökat icke blott inom länderna utan också över gränserna, vilka i stor utsträckning har upphört att vara hinder för arbetssökande. I det övervägande antalet fall gäller in­ gripandena visserligen sådana förseelser, där strängare straff än böter ej kommer i fråga. Föreliggande rättsstatistiska uppgifter ger emellertid vid handen, att också allvarligare brott i icke ringa omfattning kommer under bedömning i annat land än gärningsmannens hemland.

Den antydda utvecklingen har aktualiserat frågan om en utvidgning av det nordiska samarbetet beträffande straffverkställigheten. För en sådan utvidg­ ning talar såväl kriminalpolitiska som humanitära skäl.

Det kan icke råda någon tvekan om att en ändamålsenlig behandling av de å fångvårdsanstalt intagna underlättas, om behandlingen utföres av an- staltspersonal, som talar samma språk som den intagne. Detta torde gälla även, då fråga är om så närbesläktade språk som de danska, norska och svenska. För kriminalvård sådan den numera bedrives krävs goda kontakter mellan personalen och de intagna. En effektiv behandling under anstaltstiden för­ utsätter, att kontaktmöjligheterna icke minskas av språksvårigheter. Nu angivna förhållande talar för att verkställighet av frihetsstraff om möjligt sker i lagöverträdarens hemland.

Det måste också antagas, att den dömdes återanpassning till normalt sam­ hällsliv generellt sett främjas av att han vid frigivningen från anstalt place­ ras i den miljö, där han kommer att vistas i fortsättningen. Redan när det gäller att förbereda frigivningen är det av vikt, alt såväl den dömde som personal med kurativa uppgifter har möjlighet att i god tid taga erforderliga kontakter med arbetsgivare och andra. Härigenom vinnes även ökade förut­ sättningar att överföra den dömde till vård i frihet, innan hela straffet avtjä­ nats eller innan han eljest skall obligatoriskt friges. Risken för återfall torde även erfarenhetsmässigt bli mindre, om den dömde efter hand anpassas till den omgivning, där han skall placeras efter anstaltstiden, än om han efter straffverkställighet i annat land återvänder till hemlandet utan att lians anställnings- och bostadsförhållanden där kunnat förberedas.

De kriminalpolitiska fördelarna med verkställighet av frihetsstraff i hem­ landet har också eu humanitär sida, vars betydelse icke bör underskattas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Jag åsyftar härvid närmast de större möjligheter för den dömde att under anstaltstiden uppehålla kontakt med anhöriga och andra närstående, som verkställighet i hemlandet innebär. Därigenom förbättras också förutsätt­ ningarna för ett gynnsamt behandlingsresultat.

Från kriminalpolitisk synpunkt är ett samarbete av betydelse även när det gäller kriminalvård i frihet. I de fall, då det för den dömdes återanpass­ ning befunnits påkallat att ställa honom under övervakning, är det angelä­ get att han icke genom att flytta till annat land undandrager sig övervak­ ningen. I kampen mot brottsligheten kan det icke vara ändamålsenligt att de olika länderna begränsar sina åtgärder till brottslingar, som dömts inom det egna landet. Ett närmast humanitärt skäl för ett vidgat verkställig- hetssamarbete har också förts fram, då det sagts, att domstolarna kan tän­ kas vara benägna att meddela utlänningar villkorlig dom i större utsträck­ ning, om tillfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland.

I viss mån kan man tillgodose de synpunkter, som här anförts för ökat samarbete angående verkställigheten, genom tillämpning av utlämningslag- stiftningen. När det gäller dem, som efter villkorlig dom i ett land begivit sig till annat land, kan vidsträckt jurisdiktionskompetens ge möjlighet att meddela ny dom för brottet i vistelselandet. De utvägar, som erbjuder sig härigenom, torde emellertid icke vara användbara i större utsträckning. Praktiska skäl talar ofta för att lagföring sker i det land, där brottet har förövats, och sedan dom har meddelats kan utlämning ej ske. Det torde där­ för vara lämpligt, att man nu vidgar verkställighetssamarbetet genom lag­ stiftning som direkt tar sikte härpå.

De förslag till sådan lagstiftning, som har utarbetats inom de nordiska justitiedepartementen, har vid remissbehandlingen här i landet fått ett po­ sitivt mottagande. Även Nordiska rådet har givit sin anslutning till den prin­ cipiella lösning som frågan om det vidgade samarbetet har fått.

Som jag redan antytt, är utgångspunkten för det nordiska samarbetet i fråga om verkställighet av straffdomar den nära gemenskap, som råder på rättslivels område. Någon fullständig likformighet föreligger emellertid icke. I åtskilliga avseenden skiljer sig utformningen av lagstiftningen i de olika länderna. Även om skillnaderna icke hänför sig till de huvudsakliga frågorna, är det tydligt att också smärre skillnader kan vålla olägenheter vid ett vidgat verkställighetssamarbete. De svårigheter, som kan uppkomma, torde emel­ lertid icke vara av beskaffenhet att väga över de fördelar, som man når med den föreslagna lagstiftningen.

De statistiska uppgifter, som redovisats i det föregående, ger vid handen, att ett relativt stort antal personer, som är medborgare i annat nordiskt land, årligen dömes till frihetsstraff i Sverige. Några säkra hållpunkter för bedö­ mandet av i vilken utsträckning det här rör sig om personer, beträffande vilka den föreslagna reformen får aktualitet, finns dock icke. De skäl som talar för den föreslagna reformen har emellertid sådan styrka, att den enligt min mening bör genomföras oavsett huruvida den kommer att leda till en ökad eller minskad börda för de kriminalvårdande myndigheterna i vårt land.

2

]

Beträffande samarbetets omfattning har man, såsom redovisas i promemorian, vid de nordiska överläggningarna stannat för att låta samar­ betet avse — förutom de verkställighetsformer, som för närvarande omfattas av 1948 års lag — ordinärt frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig fri­ givning. Man har ansett, att samarbetet i vart fall nu ej bör utsträckas till att avse också de speciella reaktionsformer, som i de skilda länderna införts beträffande vissa grupper av lagöverträdare, såsom ungdomar, psykiskt ab­ norma och vaneförbrytare. Denna avgränsning av området för samarbetet förefaller välbetänkt. Skillnaderna mellan de olika ländernas påföljdssystem är så pass stora, när det gäller dessa särskilda grupper av lagöverträdare, att det torde vara vanskligt att i nuvarande läge låta samarbetet omfatta även dem. Det är dock ej osannolikt, att samarbetet framdeles kan böra ut­ sträckas också till de speciella reaktionsformerna.

När man år 1948 icke fann sig böra förorda att verkställighetssamarbetet utsträcktes längre än till bötesstraff anfördes som skäl bl. a. det pågående arbetet med reformering av det svenska straffsystemet. Detta reformarbete är ännu icke slutligt genomfört. Det förslag till brottsbalk, som genom pro­ position förelagts årets riksdag, innebär betydande förändringar beträffan­ de frihetsstraffen och den villkorliga domen; sålunda föreslås att fängelse och straffarbete sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff och att — i stället för den nuvarande villkorliga domen — två självständiga påföljder skapas, villkorlig dom och skyddstillsyn. Dessa förändringar är emellertid ej av den arten, att de kan föranleda en annan principiell syn på frågan om det nor­ diska verkställighetssamarbetets omfattning. Något hinder mot att redan in­ nan brottsbalken träder i kraft vidga samarbetet torde därför icke föreligga.

Samarbetet torde alltså för närvarande böra ges den omfattning, som befunnits lämplig vid överläggningarna mellan de nordiska representanterna. Förutom en utsträckning av de verkställighetsformer, som införts genom 1948 års lag, till att avse också Finland och Island blir det alltså frågan om verkställighet av ordinärt frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömda och tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff.

Vad angår utformningen av verkställighetsreglerna har under över­ läggningarna i ämnet enighet rått om att i likhet med vad som bär skett beträffande den nordiska utlämningslagstiftningen icke låta samarbetet reg­ leras av en konvention utan av varandra motsvarande, i görligaste mån lik­ formiga lagar, som utfärdas i de olika länderna. Man har valt att bygga sam­ verkan på en från fall till fall företagen prövning, där varje lands myndig­ heter har att — obundna av tvingande regler — besluta såväl huruvida framställning om verkställiglietsöverflyttning skall göras som om sådan framställning skall bifallas. Med den sålunda valda lösningen bör det vara möjligt att på ett smidigt sätt lösa de problem, som otvivelaktigt kommer att uppstå under samarbetet. Självfallet är det en förutsättning för att samarbetet skall kunna bedrivas ulan stöd av konvention, att framställningar varken underlåtes eller avslås i de fall på vilka de föreslagna lagreglerna tar sikte. Någon ovillkorlig skyldighet att efterkomma framställningar om verkställig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

om behörighet att tala och svara inför domstol, som nu finnes i 5 § andra stycket av 1948 års lag.

Någon motsvarighet till den erinran — med avseende å skadestånd i brottmål —- som i 1 § tredje stycket av 1948 års lag intagits angående lagen den 2 december 1932 om erkännande och verkställighet av dom, som medde­ lats i Danmark, Finland, Island eller Norge, har icke ansetts behövlig.

1

§•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1948 års lag. Jämfört med vad nu gäller har tillämpningsområdet vidgats genom att verkställighet skall kunna ske även av domar och andra avgöranden, som har meddelats i Finland och Is­ land.

När i paragrafen talas om brottmål avses därmed liksom i 1948 års lag mål, som enligt svensk rätt skulle ha handlagts i den ordning som gäller för brottmål. Lagtexten har efter det 1961 års departementspromemoria utarbe­ tades förtydligats för att ange, att paragrafen gäller böter för rättegångsför- seelser ej blott i brottmål utan även i tvistemål. Paragrafen omfattar också böter, som på talan av enskild person ådömts för brott, oaktat sådana mål i Danmark handlägges i civilprocessuell ordning. Såsom framgår av begräns­ ningen till egendom, tillhörande för brott misstänkt, avser stadgandet i para­ grafens andra stycke endast mål, som enligt svensk rätt skulle ha handlagts som brottmål.

Till rättegångskostnader torde vara att hänföra sådana kostnader, som enligt 31 kap. rättegångsbalken kan utdömas i brottmål.

Enligt 24 §, som inleder de gemensamma bestämmelserna i det avslutande avsnittet av lagförslaget, förutsättes för verkställighet här i riket av straff, som ådömts i annat nordiskt land, att domen är verkställbar i domslandet; i fråga om böter, förverkande och rättegångskostnader innebär detta i prak­ tiken bl. a. krav på att domen har vunnit laga kraft. Av 34 § framgår att med dom jämställes vissa andra avgöranden.

2

§.

Denna paragraf motsvarar 5 § första stycket i 1948 års lag. Med uttrycket svensk lag åsyftas i första hand 1937 års bötesverkställighetslag, men däri inrymmes även andra lagregler, som avser verkställighet av böter. I fråga om preskription har givits en särskild regel i 31 §.

Om verkställigheten avsett hela det ådömda beloppet och det sedermera, när böterna skall redovisas till domslandet, vid omväxling enligt då gällande växelkurs till dess valuta visar sig att det erlagda beloppet ej förslår, bör yt­ terligare indrivningsåtgärder likväl icke kunna vidtagas mot den dömde. Det­ ta överensstämmer med vad som nu iakttages i förhållandet mellan Danmark, Norge och Sverige. Närmare bestämmelser härom torde få utfärdas i admi­ nistrativ väg (jfr § 14 mom. 2 förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter).

Någon förvandling av böter, som ådömts i annat nordiskt land, skall lika

25

litet som för närvarande ske enligt svensk lag. Den nu föreslagna lagstift­ ningen innebär emellertid att förvandlingsstraff för sådana böter kan kom­ ma att avtjänas här i riket. Detta spörsmål kommer att behandlas i det följande vid 5 §.

3 §.

I fråga om avgöranden, varigenom ådömts ovillkorligt frihetsstraff eller meddelats villkorlig dom eller villkorlig frigivning, torde krävas uttryckliga föreskrifter för att verkställigheten av straffet eller övervakningen eller till­ synen av den dömde skall kunna överflyttas till annat land. Föreskrifter av denna innebörd har meddelats i 8, 15 och 22 §§. Vid sådant förhållande har det ansetts vara lämpligt, alt såsom 3 § upptaga ett motsvarande stadgande beträffande avgöranden som avses i 1 § (jfr nu § 10 bötesindrivningsförord- ningen).

4 §.

Den nu gällande överenskommelsen mellan Danmark, Norge och Sverige omfattar icke verkställighet av viten. Under hänvisning till att böter som ålägges för rättegångsförseelser omfattas av 1 §, föreslås i departementspro­ memorian att även viten, som förelagts part eller annan till fullgörande av skyldighet i rättegång, skall omfattas av lagstiftningen.

Yttrandena. Av remissmyndigheterna finner hovrätten över Skåne och Ble­ kinge. hovrätten för Västra Sverige och Advokatsamfundet, att den föreslag­ na möjligheten till verkställighet inom de nordiska länderna av vite är väl motiverad och har stor praktisk betydelse. Hovrätten för Västra Sverige och

Advokatsamfundet framhåller härvid, att enligt nu gällande ordning i åt­ skilliga fall —- icke minst i trafikmål -—- avsaknaden av medel att tvinga part eller vittne från annat nordiskt land till inställelse inför domstol medfört avsevärda olägenheter. Också hovrätten över Skåne och Blekinge noterar med tillfredsställelse, att förslaget i denna del medför ökade möjligheter att genomföra en process i ett nordiskt land, då part eller annan som beröres därav är bosatt i ett annat av de nordiska länderna.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, om icke ett förtydligande borde ske till klargörande av att stadgandet icke omfattar viten, som förelagts vid processuellt förfarande inför administrativ myndighet eller administrativ domstol.

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian torde verkställig- hetssamarbetet böra utsträckas till att omfatta processuella viten, vilka när­ mast motsvaras av rältegångsböter i övriga nordiska länder med undantag av Finland. Förslaget innebär emellertid icke något ställningstagande till frågan i vilken utsträckning man bör tvinga parter, vittnen och sakkunniga, som är bosatta i annat nordiskt land, att inställa sig vid svensk domstol. Detta problem, som äger samband med möjligheterna att i de andra nordiska länderna delgiva kallelser och förelägganden i svenska rättegångar, är i an­ nat sammanhang under övervägande på nordisk bas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

27

I promemorians utkast till lagtext uppställes såsom förutsättning för att dom, meddelad i annat nordiskt land, skall få verkställas bär i riket att den dömde är svensk medborgare eller har hemvist eller uppehåller sig här. I motiveringen till förslaget anföres, att möjligheten att i Sverige verkställa i annat nordiskt land meddelad dom å frihetsstraff bör gälla dels svenska medborgare, dels utländska medborgare och statslösa, som har hemvist här. Därjämte bör möjlighet finnas att verkställa en i nordiskt land meddelad dom i ett annat av dessa länder även då den dömde, när verkställighet skall ske, uppehåller sig i det andra landet utan att i övrigt ha närmare anknyt­ ning till detta. Härom anföres i promemorian:

Härvid har i viss mån andra synpunkter spelat in än dem som varit av­ görande, när det gäller det egna landets medborgare och andra personer som har hemvist där. Om verkställighet ej skedde i uppehållslandet, skulle de personer det här är fråga om på begäran få utlämnas till domslandet för verkställighet av straffet. Särskilt vid korta frihetsstraff kan emellertid ett utlämningsförfarande vara onödigt omständligt. I de fall, då den dömde icke har någon närmare anknytning till domslandet, torde utlämning icke heller vara motiverad från kriminalpolitiska synpunkter, om straffet kan verkställas i uppehållslandet. Framhållas må dock, att någon ovillkorlig skyldighet icke skall föreligga att här i riket verkställa i annat nordiskt land meddelad dom beträffande person som — utan att ha närmare an­ knytning till vårt land — uppehåller sig här.

Det i promemorian framlagda förslaget omfattar verkställighet av dansk dom till famgsel eller hsefte, finsk dom till tukthus eller fängelse och norsk dom till fengsel eller hefte, och avser även sådant straff som ålagts såsom 1'örvandlingsstraff för böter. Straffets längd bör enligt promemorian icke ha någon betydelse för möjligheten att överflytta verkställigheten. Ej heller anses överflyttningen behöva avse hela det ådömda straffet.

Beträffande verkställighet av förvandlingsstraff i de fall, då indriv- ningsförsök ej leder till resultat, anföres i promemorian:

Av 2 § framgår att — liksom enligt 1948 års lag — i annat land ådömt ovillkorligt bötesstraff icke skall kunna förvandlas till frihetsstraff med till- lämpning av svensk lag. Denna regel motiveras av de skiljaktigheter, som föreligger mellan ländernas rättsordningar i förevarande hänseende. För­ vandling bör med hänsyn härtill ske enligt domslandets regler. Har förvand­ ling skett, bör däremot förvandlingsstraffet kunna på begäran verkställas här i riket.

Från de övriga nordiska ländernas sida har framförts önskemål om att vid framställning om verkställighet här i landet av bötesstraff framställ­ ningen skall kunna läggas till grund för såväl indrivningsåtgärder som —■ i händelse av bristande betalning — verkställighet av förvandlingsstraffet. Dessa önskemål bör i möjligaste mån tillgodoses. De praktiska problem, som föranledes härav, torde få regleras i den administrativa författning, som avses skola utfärdas i anslutning till ifrågavarande lag. Därvid torde få tillses, att den dömde beredes samma möjligheter, som han skulle haft i domslandet, att genom betalning av böterna undgå verkställighet av för­ vandlingsstraffet. I fall, där det vid indrivningsåtgärder här i landet fram­ går, att den dömdes ekonomiska situation är sådan, alt han uppenbarligen icke kan betala böterna, torde verkställighet av förvandlingsstraffet böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

29

Hovrätten finner det befogat att antingen inskränka samarbetet till den handräckning för indrivning av böter, soin för närvarande förekommer, eller ock — därest domslandets myndigheter önskar biträde jämväl för verkstäl­ lighet av förvandlingsstraff — i fråga om förvandling och verkställighet tillämpa den svenska bötesverkställighetslagens regler med de tillägg, som kan prövas vara erforderliga.

I fråga om verkställighet här i riket av en i annat nordiskt land med­ delad bötesdom, vari utsatts det förvandlingsstraff som skall träda i stället för böterna om dessa icke betalas, har riksåklagarämbetet framhållit, att — för den händelse betalning icke sker — särskild framställning om verk­ ställighet av förvandlingsstraffet torde böra krävas. Att såsom promemorian förutsätter en framställning från domslandet om verkställighet av bötes­ straff skall kunna läggas till grund även för verkställighet av förvandlings- straff, synes ämbetet icke helt väl överensstämma med 24 § andra stycket, enligt vilket framställning om verkställighet ej må bifallas med mindre den dom, som avses med framställningen, är verkställbar i domslandet.

Vad i promemorian anförts om att i administrativ författning torde få meddelas bestämmelser, som bereder den dömde samma möjligheter som han skulle haft i domslandet att genom betalning undgå verkställighet av förvandlingsstraff för böter, har föranlett yttranden från riksåklagarämbe­ tet, hovrätten för Västra Sverige, statsåklagaren i Göteborg och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Riksåklagarämbetet finner, att •— eftersom det här är fråga om en avvi­ kelse från den svenska bötesverkställighetslagen — nödiga bestämmelser i detta hänseende bör införas i den föreslagna lagen.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att ett godtagande av utkastets ståndpunkt i denna del skulle -—- eftersom 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff stadgar annan ordning — innebära parallell tillämpning här- städes av två skilda system. Detta skulle medföra en i vissa fall från rätt­ visesynpunkt icke tilltalande inkongruens:

Som exempel må nämnas att en i Danmark bötfälld, sedermera hitkom- men svensk, beträffande vilken framställning om straffverkställighet bifal­ lits, komme att kunna ernå avbrytande av påbörjat förvandlingsstraff ge­ nom att betala böterna, under det att hans i Sverige bötfällda landsmän ej få erlägga betalning i motsvarande situation utan måste utstå sina förvand- lingsstraff. Dylika fall torde komma att för det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom stötande.

Statsåklagaren i Göteborg och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län slutligen ifrågasätter, huruvida icke den svenska lagstiftningen i föreva­ rande hänseende borde ändras till överensstämmelse med vad som gäller i övriga nordiska länder.

Departementschefen. Möjligheten alt här i riket verkställa ett i annat nor­ diskt land ådömt frihetsstraff bör uppenbarligen i främsta rummet avse svenska medborgare och utlänningar med hemvist här i landet, överfly It-

Kungl. Mctj:ts proposition nr 203 år 1962

ning av verkställigheten torde emellertid ej böra begränsas till dessa kate­ gorier. En utlänning kan ha fastare anknytning till Sverige än till annat nordiskt land utan att därför kunna sägas ha hemvist här. Tillämpningsom­ rådet bör därför vidgas till att i viss utsträckning avse även utlänningar, som uppehåller sig i Sverige utan att äga hemvist här.

Enbart det faktum att vederbörande uppehåller sig här i riket kan dock icke utgöra tillräcklig anledning att bifalla en framställning om överflytt­ ning av verkställighet. I promemorian betonas, att någon ovillkorlig skyl­ dighet att verkställa i annat nordiskt land ådömt frihetsstraff icke bör före­ ligga beträffande person, som utan att i övrigt ha närmare anknytning till Sverige uppehåller sig här. Under remissbehandlingen har också riktats in­ vändningar mot att sådana utlänningar skall tillåtas avtjäna straff i Sve­ rige.

Tillfällig vistelse här i riket bör endast undantagsvis kunna åberopas som skäl till verkställighet av utländsk dom. Ett exempel skulle kunna vara att en brottsling utan särskild anknytning till något nordiskt land dömes i ett land men gripes och skall avtjäna straff för annat brott här. Såväl den myn­ dighet i domslandet, vilken gör framställningen, som den prövande myndig­ heten i verkställighetslandet har att med beaktande av samtliga förelig­ gande omständigheter taga ställning till huruvida en överflyttning är på­ kallad. Det torde ej vara ändamålsenligt att uppställa krav på viss tids vis­ telse i verkställighetslandet. I lagtexten bör emellertid tydligt anges, att då tråga är om utlänningar, som icke har hemvist här, framställning om verk- ställighetsöverflyttning bör bifallas endast, då det befinnes lämpligare att verkställigheten sker här än i domslandet.

Vid prövning av frågan, om verkställighet skall ske här, bör givetvis be­ aktas huruvida lagöverträdaren med stöd av utlänningslagstiftningen bör avlägsnas från landet. Det torde därför vara befogat, att utlänningskom- missionens yttrande inhämtas, innan slutlig ställning tages till framställ­ ning om att i annat nordiskt land dömd utlänning skall få sitt straff verk­ ställt här i landet. Eftersom framställningar om överflyttning av verkställig­ heten hit i de allra flesta fall torde komma att gälla svenska medborgare, skulle ett sådant remissförfarande i de återstående fallen icke i någon högre grad tynga överflyttningsförfarandet. Formerna för detta samråd torde få regleras i administrativ ordning.

Såsom nämnts vid 2 § är icke avsikten att ändra den nu tillämpade prin­ cipen vid samarbetet beträffande verkställighet av böter, d. v. s. att frågan om förvandling och bestämmande av förvandlingsstraff avgöres av myndig­ het i domslandet. Beträffande överflyttning av verkställigheten av sålunda bestämt förvandlingsstraff har under remissbehandlingen anförts, att de i promemorian föreslagna reglerna innebär att förening av utländska och svenska förvandlingsstraff ej sker och att de i svensk lag stadgade begräns­ ningarna i fråga om böters förvandlingsbarhet ej iakttages. Resultatet kan för de dömdas del bli strängare än vad det skulle ha blivit med tillämpning av svenska bötesförvandlingsregler. Då reglerna om bötesförvandling ej är

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

31

utformade på samma sätt i de olika nordiska länderna, kan det icke undvi­ kas, att vid ett verkställighetssamarbete skilda principer kommer att bryta sig mot varandra. Jag har redan vid redogörelsen för de allmänna grunder­ na för verkställighetssamarbetet framhållit, att man bör basera samarbetet på principen att någon omprövning icke sker av dom som meddelats i an­ nat land. Detta bör gälla även förvandlingsstraffen, och jag anser mig så­ lunda kunna biträda den i promemorian redovisade lösningen. Det betyder, att det i vissa fall blir strängare men i andra fall lindrigare resultat för den bötfällde än om svenska regler tillämpats. När det gäller sammanträffande av flera straff må framhållas, att betydande begränsningar av tillämpningen av svenska konkurrensregler föreslås också i fråga om frihetsstraff, som ådömts omedelbart för brott (29 §).

I de andra nordiska länderna, vilka som nämnts tillämpar principen att i domen utsätta såväl bötesstraff som förvandlingsstraff, ankommer det på de indrivande myndigheterna att bestämma, när verkställighet av förvandlings- straffet skall ske. Beträffande verkställighetssamarbetet i fråga om domar av detta slag har vid de nordiska överläggningar, som föregått lagförslaget, enighet vunnits om följande riktlinjer. Vid framställning från annat nor­ diskt land om verkställighet här i riket av bötesstraff skall icke samtidigt begäras, att — i händelse av bristande betalning -—- verkställighet sker av det i bötesdomen utsatta förvandlingsstraffet annat än då tillräcklig utred­ ning redan förebragts i domslandet om att den dömde har underlåtit att be­ tala böterna på grund av tredska eller annan omständighet, som motiverar att förvandlingsstraffet går i verkställighet. I övriga fall — där till en bör­ jan alltså begäres verkställighet endast av bötesstraffet — skall det åligga den svenska indrivningsmyndigheten att, om böterna ej till fullo betalas, till vederbörande myndighet i domslandet redovisa anledningen till att in­ drivningen ej kunnat slutföras. Sistnämnda myndighet prövar därefter, hu­ ruvida särskild framställning om verkställighet av förvandlingsstraffet skall göras. Närmare föreskrifter om ett förfarande i överensstämmelse med dessa riktlinjer torde få ges i de administrativa författningar, som skall utfärdas i de olika länderna.

Frågan om den dömdes möjligheter att genom betalning undgå verkstäl­ lighet av förvandlingsstraff har, såsom tidigare nämnts, i övriga nordiska länder lösts så, att betalning får ske så länge förvandlingsstraffet ej till fullo avtjänats, med verkan att förvandlingsstraffet eller vad därav återstår bortfaller. Enligt svensk rätt får betalning endast i undantagsfall mottagas efter det domstol i första instans beslutat förvandling. Representanterna för de övriga länderna har vid de nordiska överläggningarna hävdat, att överflyttning av verkställigheten icke bör leda till att den dömde avskäres från den möjlighet att betala, som tillkom honom i domslandet. Även om det från principiell synpunkt kan riktas invändningar mot all i förevaran­ de hänseende ett annat system än det svenska tillämpas vid verkställighet här i landet, har man under överläggningarna icke från svensk sida velat

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

ställa sig avvisande till detta från grannländerna framförda önskemål. Man har därvid fäst särskild vikt vid att den svenska, från brottsbedömningen skilda förvandlingsproceduren vid domstol icke har någon direkt motsvarig­ het i övriga länder. Ej heller är reglerna om anstånd m. m. utbyggda i sam­ ma utsträckning som här. Det innebär, att verkställighet av det redan be­ stämda förvandlingsstraffet i viss mån får aktualitet oftare än vad som skulle ske enligt svenska regler. Under sådana omständigheter bör den döm­ de vid verkställighet här av ett i annat nordiskt land beslutat förvandlings- straff icke berövas förmånen av att kunna betala böter även på ett sent stadium. Bestämmelser härom har upptagits i förslagets 7 § tredje stycket.

6

§.

Paragrafen föreskriver, hur de i samarbetet deltagande ländernas straff­ arter skall motsvara varandra vid omvandling av frihetsstraff. Såsom i det föregående berörts, skall denna omvandling ske enligt schematiska regler.

Det föreslås, att danskt faengsel, finskt tukthus, isländskt fangelsi och norskt fengsel skall svara mot straffarbete, medan danskt ha;fte, finskt fängelse, isländskt varöhald och norskt hefte svarar mot fängelse. Dock har ansetts böra föreskrivas att, om verkställigheten här i riket skall avse längre tid än två år, straffet alltid skall anses motsvara straffarbete; fängel­ sestraff på tider överstigande två år torde endast ytterst sällan förekomma i vårt land. Straffarbets- och fängelsestraffets längd skall alltid vara densam­ ma som längden av det straff, vilket begäres verkställt här.

Likartade regler ges i de andra nordiska lagförslagen. Med hänsyn till fångvårdsmässiga och andra förhållanden har emellertid vissa skiljaktig­ heter vid gränsdragningen mellan olika straffarter blivit nödvändiga i de skilda lagförslagen; i Norge kommer all verkställighet att ske i form av feng­ sel.

Omvandlingen avses skola ske i det beslut, varigenom framställning om verkställighetsöverflyttning bifalles. Sådant beslut meddelas enligt 25 § i Sverige av fångvårdsstyrelsen.

7 §•

Enligt det vid promemorian fogade lagförslaget (7 § första stycket) skall, om framställning om verkställighet bifallits, det till svensk straffart omvandlade straffet verkställas såsom hade straffet ådömts här i riket. I andra stycket ges en regel att strafftiden, om straffet börjat verkställas i domslandet, skall räknas från verkställighetens början i den staten.

Yttrandena. Några principiella invändningar har under remissbehandling­ en icke riktats mot att enligt första stycket verkställighet efter överflytt­ ning skall ske i enlighet med svenska regler. Hovrätten över Skåne och Ble­ kinge anser det önskvärt att genom en uttrycklig lagregel förebygga, att den dömde i vad avser möjligheten att erhålla fakultativ villkorlig frigivning försättes i sämre läge genom överflyttningen.

33

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anmärkt, att andra styckets avfattning icke täcker det fallet, att verkställighet av dom, meddelad i en av staterna, har börjat i en annan stat och skall fortsätta i en tredje.

Departementschefen. Regeln i första stycket innebär icke, att dom, med­ delad i annat nordiskt land, måste ha vunnit laga kraft för att få verkstäl­ las här. Enligt 24 § förutsättes blott, att domen är verkställbar i domslandet. Om verkställigheten överflyttats hit, behandlas den emellertid här som om den vore en svensk lagakraftvunnen dom. Den i promemorian föreslagna lagtexten har förtydligats på denna punkt. Under överläggningarna mellan representanterna för de nordiska justitiedepartementen har enighet rått om att en i föreskriven ordning lämnad nöjdförklaring i domslandet är tillfyllest, för att verkställighet skall få ske före fullföljdstidens utgång. Har en icke lagakraftvunnen dom genom sådan förklaring eller av annan grund blivit verkställbar i domslandet, kan framställning om överflyttning av verkställig­ heten bifallas. Någon tillämpning av de svenska reglerna om nöjdförklaring blir det ej fråga om. Vid behandlingen av 8 § upptas spörsmålet, under vil­ ka förutsättningar överflyttning av verkställigheten från Sverige ull annat land bör ske, innan domen vunnit laga kraft.

Verkställighetsförfarandet följer efter överflyttningsbeslutet helt de svens­ ka reglerna. En parallell tillämpning av domslandels och verkställighets- landets regler är omöjlig redan av den anledningen, att fångvårdens organisa­ toriska förhållanden ej är lika i de berörda länderna. Det torde dessutom vara en nödvändig förutsättning för samarbetet, att verkställighetsöverflytt- ningarna i så liten utsträckning som möjligt medför, att skilda principer tillämpas beträffande dem som är föremål för kriminalvård inom landet. Såsom tidigare nämnts har man dock funnit sig böra i viss mån göra avsteg från denna grundsats beträffande förvandlingsstraff för böter.

Vad nu anförts bör gälla även tillämpning av regler om villkorlig frigiv­ ning. Jag kan därför icke biträda det av hovrätten över Skåne och Blekinge framförda yrkandet. Det må för övrigt anmärkas, att efter de under år 1061 genomförda ändringarna i lagen om villkorlig frigivning de svenska regler­ na knappast kan leda till en markant sämre ställning för den dömde än doms- landets regler. Beträffande reglerna om villkorlig frigivning i de nordiska länderna torde få lämnas en redogörelse i det följande i avsnittet om till­ syn över villkorligt frigiven.

Är fråga om verkställighet här i riket av straffåterstod efter förverkande av villkorligt medgiven frihet, får framställningen avse denna återstod, vil­ ken i enlighet med reglerna i 14 § första stycket lagen om villkorlig frigiv­ ning och 22 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. blir att anse som nytt straff såvitt avser ny villkorlig frigivning och beräkning av straff­ tiden.

I fråga om preskription av det i annat nordiskt land ådömda straffet med­ delas en särskild regel i 31 § första stycket. Beträffande rättsverkan i öv­ rigt av utländsk dom, som verkställes här i riket, ges bestämmelser i 29 §

3 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

35

Enligt 60 § utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 får dom eller beslut om förvisning ej verkställas, förrän utlänningen samtidigt ådömt ovillkor­ ligt frihetsstraff blivit verkställt. Från denna regel bör enligt promemorian göras undantag för de fall, då frihetsstraffet skall verkställas i annat nor­ diskt land. I sådant fall bör förvisningen få anses verkställd i och med att den dömde överföres till det andra landet för att undergå frihetsstraffet.

Yttrandena. Överensstämmelsen mellan vad som i departementspromemo­ rian angivits såsom förutsättningar för bifall till framställning från annat nordiskt land om verkställighet här och för verkställighet av svensk dom i något av dessa länder har medfört, att remissinstanserna yttrat sig över 5 och 8 §§ i ett sammanhang. Den remisskritik, som redovisats under 5 §, har gällt bestämmelsen att överflyttning av verkställighet skall få ske även till land, där den dömde endast tillfälligt uppehåller sig. Utlänningskommissionen uttalar i anslutning till 8 §, att kommissionen i och för sig icke har något att erinra mot att person, som i Sverige ådömts frihetsstraff, får av­ tjäna detta i annan nordisk stat, även om han, då verkställigheten blir ak­ tuell, endast tillfälligt uppehåller sig i denna stat. Med hänsyn till att kom­ missionen vid granskningen av 5 § avstyrkt att tillfällig vistelse här i landet skall få utgöra grund för överflyttning av verkställigheten hit, anser emel­ lertid kommissionen det följdriktigt att bestämmelserna om verkställighet i annan nordisk stat av här ådömt frihetsstraff icke får omfatta personer, som vid verkställighetens början faktiskt uppehåller sig i den andra staten men ej har hemvist där. Också andra remissinstanser har vid sin kritik av

5 § utgått från att en begränsning där av överflyttningsmöjligheterna mås­ te åtföljas av en motsvarande begränsning i 8 §.

Svea hovrätt påpekar, att på grund av innehållet i 1 § utlänningslagen (jfr 71 § samma lag) utlänning ej må tvingas att lämna riket i annat fall eller i annan ordning än som anges i nämnda lag. Konsekvensen härav torde enligt hovrätten vara, att en här till frihetsstraff dömd dansk, finsk eller norsk medborgare icke mot sin vilja kan överföras från Sverige till sitt hem­ land för verkställighet där av straffet, med mindre beslut om förvisning el­ ler utlämning föreligger. Därest brottsligheten är jämförelsevis lindrig tor­ de emellertid, oaktat den dömde kanske ej äger någon anknytning till doms- landet, skäl saknas att döma till förvisning; för sådana fall synes hovrät­ ten en bestämmelse böra införas, varigenom en överföring tvångsvis till hemlandet för straffverkställighet där möjliggöres.

Departementschefen. Såsom jag anfört i anslutning till 5 § torde enbart den omständigheten, att eu till frihetsstraff dömd person uppehåller sig i annat land än domslandet, ej få utgöra tillräcklig anledning att överflytta verkställigheten till vistelselandet. Avfattningen av förevarande paragraf bör därför ändras i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffan­ de 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

För överflyttande av verkställigheten till annat nordiskt land har icke uppställts krav på att domen vunnit laga kraft. Det förutsättes, att i de öv­ riga ländernas lagar upptages motsvarighet till 24 § andra stycket i det svenska lagförslaget, enligt vilket det icke kräves mer än att domen är verk­ ställbar i domslandet. För svensk rätts del skulle det sagda innebära att, så snart här i landet meddelad dom får verkställas här utan hinder av att den ej vunnit laga kraft (se 6 och 7 §§ lagen den 21 december 1945 om verk­ ställighet av frihetsstraff m. m.), domen efter vederbörlig framställning därom kan gå i verkställighet i Danmark, Finland, Island eller Norge. Även om laga kraft ej bör krävas för att en svensk dom skall få verkställas i an­ nat nordiskt land, torde det emellertid ofta vara mindre lämpligt att verk­ ställighet påbörjas i annat land, innan det är klart att domen står fast. Om åklagaren fullföljer målet till högre rätt, kan handläggningen där försvåras, därest den tilltalade för verkställighet av straffet överförts till annat land. Onödiga komplikationer kan vidare vållas, om påföljden ändras exempel­ vis till ungdomsfängelse eller förvaring. I tillämpningsbestämmelser till den föreslagna lagen torde kunna föreskrivas, att fångvårdsstyrelsen icke innan domen vunnit laga kraft bör göra framställning om att den dömde överföres till annat nordiskt land för verkställighet av straffet, med mindre särskilda skäl är därtill. Sådana skäl kan föreligga, om den dömde i samband med nöjdförklaring anhållit, att straffet måtte verkställas i hans hemland, och åklagaren i målet förklarar sig icke ha något att erinra mot att verkställig­ heten överflyttas dit utan avbidan på att domen vinner laga kraft.

I paragrafens andra stj^cke torde få upptagas en regel om beräkning av strafftid i visst fall, då den dömde skall överföras från Sverige till annat nordiskt land. Bestämmelsen har närmast betydelse för de myndigheter, som i andra nordiska länder har att ombesörja verkställighet av svenska do­ mar, och den kunde med hänsyn härtill närmast anses ha sin plats i verk- ställighetsländernas lagar. Med hänsyn till att vad här föreslås avviker från bestämmelserna i 17 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. in., torde dock ett uttryckligt stadgande böra meddelas i den svenska lagen.

Såsom Svea hovrätt anfört bör den dömde enligt förevarande paragraf kunna överföras till annat land för straffverkställighet även i andra fall än då han skall utlämnas eller beslut enligt utlänningslagen föreligger. Frågan om den jämkning av utlänningslagen som föranledes härav upptages i det följande. I administrativ väg torde få meddelas föreskrifter om hur den döm­ de skall överföras till det land, där straffet skall verkställas, och även ges bestämmelser om samordning av myndigheternas verksamhet i de fall då samtidigt skall verkställas beslut om den dömdes avlägsnande från riket enligt utlänningslagstiftningen.

Paragrafen avser endast att reglera frågan om verkställighet utomlands av svensk dom å frihetsstraff. I andra avseenden, t. ex. i fråga om bestäm­ mande av straff eller annan påföljd om den dömde lagföres här i riket för nytt brott, blir den tidigare domens rättsverkningar att bedöma enligt svensk lag.

39

Möjligheten till övervakning av villkorligt dömd i annat land än doms- landet bör enligt departementspromemorian vara oberoende av den döm­ des nationalitet; det väsentliga för att övervakning skall få anordnas här är att den i annat nordiskt land dömde kommer att vistas här i riket. Det förutsättes, att den dömde själv beger sig eller har begivit sig hit. Nå­ gon tvångsvis förflyttning är det icke fråga om.

Stadgandet i förevarande paragraf har enligt förslaget avseende på alla former av villkorlig dom, som är förenad med övervakning.

Yttrandena. Under hänvisning till de svårigheter, som måste uppstå då svensk domstol — efter att ha förklarat ett av utländsk domstol medgivet anstånd med straffs ådömande förverkat — skall utmäta straff för den brottslighet, som omfattas av den i annat land meddelade villkorliga domen, har riksåklagarämbetet ifrågasatt en begränsning av stadgandet till att avse domar, vari meddelats villkorligt anstånd med straffs verkställande.

Utlänningskommissionen har förklarat sig intet ha att erinra mot att övervakning —- och tillsyn enligt 17 § — här i riket anordnas beträffande personer, som lagligen uppehåller sig här.

Poliskammaren i Malmö anser, att domstols möjligheter att beträffande eget lands medborgare i samband med villkorlig dom föreskriva vistelse­ ort i annat nordiskt land, till vilket den dömde i övrigt saknar anknytning, bör begränsas till rena undantagsfall. Betryggande garantier bör föreligga för alt vederbörande i vistelselandet har möjlighet att genom eget arbete varaktigt sörja för sin existens. I anslutning härtill har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit angelägenheten av att, då det gäller övervakning av villkorligt dömd i annat land än domslandet, prövningen av framställ­ ningar om överflyttning sker restriktivt.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har ifrågasatts en be­ gränsning av tillämpningen av förevarande stadgande till att gälla endast villkorlig dom, som avser anstånd med verkställigheten av ådömt straff. En sådan begränsning kan jag icke tillstyrka. De skäl, som i det föregående an­ förts för ett nordiskt samarbete beträffande övervakningen av villkorligt dömda, talar för att samarbetet redan från början ges en vidsträckt omfatt­ ning. Även om vissa komplikationer kan uppstå särskilt då det gäller för­ verkande av villkorliga domar utan utsatt straff torde svårigheterna icke vara oöverkomliga; detta spörsmål upptages till närmare behandling i det följande vid 12 §. Det kan vidare nämnas, att ett genomförande av brotts- balksförslagets regler om villkorlig dom och skyddstillsyn kommer att med­ föra, att icke någon svensk dom av förevarande slag får formen av anstånd med verkställighet av ådömt straff; villkorlig dom och skyddstillsyn har konstruerats såsom självständiga påföljder. Om samarbetet begränsas på det sätt som ifrågasatts under remissbehandlingen, skulle därför efter ett ge­

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

10

§•

domslandet, innefattande ändrade bestämmelser med avseende å den vill­ korliga domen, eller i annat nordiskt land än Sverige om förverkande av anståndet. Sådant beslut skall äga giltighet här. I promemorian anföres an­ gående beslut om förverkande följande:

Innebörden härav är, att någon fortsatt övervakning icke ifrågakommer och att vad som bestämts om prövotid och föreskrifter icke längre gäller. Men det betyder också, att förverkande av anståndet icke därefter kan ske här i riket, t. ex. om den dömde lagföres för brott som han begått medan prövotiden ännu löpte. Beslutet om förverkande skall överhuvud ha samma betydelse som om det meddelats av domstol här i riket, dock med den skill­ naden att någon verkställighet av det i den villkorliga domen utsatta straf­ fet eller det straff som ådömts i samband med förverkandet icke sker här i landet, med mindre särskild framställning göres därom.

Yttrandena. De i departementspromemorian föreslagna bestämmelserna om prövotidens längd har av riksåklagarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statsåklagaren i Göteborg, Stockholms rådhusrätt och råd­ husrätten i Malmö befunnits i viss mån oklara. Det påpekas, att med lagtex­ tens utformning hinder icke synes möta att med stöd av svensk lag förlänga den maximitid av fem år, som må vara bestämd i dansk eller finsk dom, till en sammanlagd längd av sju år. Med hänsyn härtill ifrågasättes, om icke lagtexten bör utformas så, att prövotiden icke kan förlängas utöver den enligt svensk rätt gällande längsta tiden.

Såväl riksåklagarämbetet som Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,

Stockholms rådhusrätt och Göteborgs rådhusrätt har ställt sig kritiska till de i promemorian föreslagna reglerna om förverkande av en i annat nordiskt land meddelad villkorlig dom. Kritiken hänför sig främst till det fall, att svensk domstol vid förverkande av anstånd med straffs ådömande skall med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet.

Stockholms rådhusrätt anför, att flera svårigheter är förknippade med ett förfarande, genom vilket den svenska domstolen först skall söka bilda sig en uppfattning om vilken eller vilka gärningar sakerförklaringen avser och i samband därmed pröva huruvida domen omfattar gärning, som ej är straffbelagd i Sverige, samt därefter under åberopande av svenska lagrum och brottsbenämningar utmäta straff för den eller de gärningar som är straffbelagda i Sverige. Att fastställa vad sakerförklaringen avser är sär­ skilt vanskligt, när domen gäller förseelser mot specialförfattningar. Då det blir fråga om att fastställa, huruvida domen upptager gärning, som icke är straffbelagd i Sverige, kan nya svårigheter uppkomma. Rådhusrätten an­ för vidare:

Även det förhållandet, att straffmätningen skall utföras av domstol i an­ nat land än det, där den villkorliga domen meddelats, måste betecknas så­ som mindre tillfredsställande bland annat av den anledningen att det inne­ bär en betydande förändring av de förutsättningar under vilka den villkor­ liga domen tillkommit; den utländska domstolen och parterna i målet torde ha utgått från att straffet vid förverkande av det villkorliga anståndet skulle komma att bestämmas av domstol i domslandet och sålunda med beaktande

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

43

av samtliga med sakerförklaringen avsedda gärningar samt med tillämp­ ning av domslandets straffskalor och där rådande straffmätningspraxis. I de båda sist nämnda hänseendena kan avsevärda olikheter föreligga mellan de nordiska länderna.

På grund av de påpekade olägenheterna med den föreslagna anordningen ifrågasätter rådhusrätten, om icke i föreliggande situation ådömande av straff bör anförtros endast domstol i det land, där domen meddelats. Råd­ husrätten föreslår, att 12 § andra stycket i lagutkastet ändras på sådant sätt att svensk domstol, då fråga om förverkande av villkorligt anstånd med ådömande av straff uppkommit, endast skall ha att pröva huruvida för­ verkande skall ske och att domstolen, om sådant förverkande beslutas, skall överlämna åt den domstol, som meddelat den villkorliga domen, att ådöma straff för den därmed avsedda brottsligheten. Hovrätten för Västra Sverige anser tillrådligt, att — för den händelse framställning om anordnande av övervakning avser villkorligt dömd, vars brottslighet till ej ringa del hänför sig till gärning för vilken svensk domstol icke kan bestämma påföljd — framställningen avböjes. Svea hovrätt uttalar, att den svenska domstolen — därest icke frågan hänskjutes till myndighet i den andra staten — ej kan undgå att självständigt utmäta straff för de brott, som avses med domen. En möjlighet att i allt fall i rent formellt hänseende kringgå de med en be­ dömning jämlikt svensk lag förenade svårigheterna vore, att den svenska domstolen finge tillämpa de i den villkorliga domens nationella lag före­ skrivna straffskalorna, omvandlade i svenska straffarter enligt reglerna i 6 § lagutkastet; uppenbart är emellertid, att en dylik straffmätning efter utländsk lag skulle innebära ett betydande avsteg från eljest gällande straff­ rättsliga principer och skulle te sig främmande för domstolen, bl. a. i fråga om sådana gärningar, vilka icke straffbelagts enligt svensk lag.

Vad beträffar förverkande av villkorligt anstånd med straffverkställig­ het, har den kritik, som under remissbehandlingen riktats mot de i 12 § andra stycket givna bestämmelserna, avseende endast å det fall, att för­ verkandet sker på grund av ny brottslighet. Vad som härutinnan anförts torde därför få redovisas i samband med den av remissmyndigheterna fram­ ställda kritiken mot de föreslagna reglerna för brottskonkurrens. Till denna fråga återkommer jag vid 29 §.

I fråga om den föreslagna regeln angående giltighet i verkställighetslan- det av beslut i domslandet framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge, att konkurrerande beslut kan komma att fattas samt att det ej är helt klart, hur konflikter mellan motstridande beslut skall lösas. Hovrätten framhåller vikten av att behörig myndighet i domslandet får tillfälle att yttra sig, in­ nan beslut fattas i verkställighetslandet. Att beslut i domslandet icke kan fat­ tas utan att myndigheten där, genom yttrande från myndighet i verkstäl­ lighetslandet, tagit kännedom om de aktuella förhållandena synes hovrät­ ten uppenbart.

Departementschefen. De i promemorian föreslagna bestämmelserna röran­ de prövotidens längd är såsom flera remissinstanser anmärkt i behov av

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

förtydligande. I samband med att bestämmelserna förts över från 11 § till

12 § har föreskriften i sistnämnda paragrafs första stycke om tillämplighe­ ten av svensk lagstiftnings regler om villkorlig dom försetts med ett tillägg, som klart anger, alt prövotiden ej får förlängas utöver den enligt svensk rätt gällande längsta tiden, fem år. Även i övrigt har en omformulering skett för alt bestämmelserna skall bättre anpassas till vad som gäller enligt lagstiftningen om villkorlig dom i de andra nordiska länderna. Vad i annat land bestämts om övervakningstid skall tillämpas också i de fall, då denna redan från början förklarats avse endast en del av prövotiden. Så länge prö­ votiden löper kan emellertid den dömde, om övervakningen upphört, på nytt ställas under övervakning under de förutsättningar som anges i den svenska lagen om villkorlig dom. Över huvud taget skall vad i 12 § stadgas äga tillämpning så snart övervakning anordnats här, även om övervakningen sedermera upphört.

I princip torde den i annat nordiskt land meddelade domen böra vara be­ stämmande för utformningen av övervakningen här i riket. Det är emeller­ tid nödvändigt, att den svenska övervakningsdomstolen erhåller befogenhet att upphäva eller ändra i domen meddelade föreskrifter i den mån det er­ fordras för anpassning till svenska förhållanden och den dömdes situation i Sverige. När övervakningsdomstolen mottagit tillsynen över övervakningen, bör den genast taga ställning till frågan i vad mån sådana åtgärder är erfor­ derliga. Denna prövning bör ej ges karaktär av en ny påföljdsbestämning. Om den dömdes förhållanden sedermera ändras, skall frågan om erforderli­ ga åtgärder avgöras i enlighet med svensk lagstiftning.

Särskild uppmärksamhet kräver spörsmålet hur man skall förfara då frå­ ga uppkommer om förverkande av villkorligt medgivet anstånd. Såsom jag närmare kommer att utveckla vid 29 § föresiås, att 4 kap. 3 och 4 §§ straff­ lagen ej skall tillämpas i fråga om de utländska domar som avses med före­ varande lagstiftning. Detta gäller också villkorlig dom, som innebär anstånd med verkställighet av utsatt straff. Sker förverkande av sådant anstånd — vilket prövas enligt svenska regler — bör alltså det redan i domen bestämda straffet verkställas, vare sig anledningen till förverkandet är misskötsamhet eller nytt brott. Den domstol som beslutar förverkandet bör samtidigt om­ vandla det utländska straffet till motsvarande svenska straff.

För det fall, att den villkorliga dom som finnes böra förklaras förverkad innefattar anstånd med straffs ådömande, har under remissbehandlingen framhållits åtskilliga svårigheter som kan uppstå, när domstol här i landet skall bestämma straff enligt svensk lag för gärningar, vilkas beskaffenhet fastslagits genom sakerförklaring i annat land. De tekniska komplikationer, som är förknippade med ett samarbete jämväl beträffande domar å villkor­ ligt anstånd med straffs ådömande, får ej bagatelliseras. Såsom framhållits vid 10 § kan jag emellertid ej tillstyrka, att samarbetet begränsas till sådana villkorliga domar, som gäller anstånd med straffs verkställande. Som en ut­ väg att lösa de problem som kan uppkomma i nu avsedda fall har Stock­ holms rådhusrätt föreslagit, att här i riket endast skulle prövas huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

45

förverkande skall ske, varefter frågan om bestämmande av påföljd skulle överlämnas till domslandet. En sådan ordning, som skulle innebära att domstolen i domslandet vid sin prövning av målet är bunden av beslut i till- synslandet, huruvida domen skall förverkas eller ej, och som givetvis skulle få motsvarande tillämpning i fråga om svenska villkorliga domar, är jag icke beredd att tillstyrka.

När det gäller att bedöma det problem som här föreligger må beträffande de tillämpningstekniska svårigheterna framhållas, att flertalet domar torde komma att gälla gärningar, som är kriminaliserade i både domslandet och verkställighetslandet. Man torde också kunna räkna med att tillfredsställan­ de uppgifter för bedömningen av brottsligheten i allmänhet står att finna i den tidigare domen. För sådana fall kan det knappast vara anledning till betänkligheter mot att påföljd för brottet får bestämmas här i landet. Lämp­ ligt torde vara att även om framställning om förverkande icke gjorts av all­ män åklagare, åklagare får tillfälle att utföra talan i målet (jfr 19 § andra stycket lagen om villkorlig dom). För att domstolen, vid förverkande av an­ stånd av det slag som nu avses, skall kunna bestämma påföljd för utomlands begånget brott förutsättes icke något särskilt medgivande av Kungl. Maj :t enligt 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen. I vissa fall kan förhållandena dock vara så komplicerade, att en handläggning inför svensk domstol icke är lämp­ lig. Så kan också vara fallet, om domen avser gärningar som ej är krimina­ liserade i Sverige eller frågan om förverkande aktualiserats på grund av annan misskötsamhet än brott. I sådana situationer ger förslagets 13 § den svenska domstolen möjlighet att hänskjuta frågan till myndighet i doms­ landet. Med hänsyn till det anförda bör framställning om övervakning här i riket icke kunna avböjas enbart därför, att brottsligheten är av den art, att svårigheter skulle uppkomma för svensk domstol vid bestämmande av påföljd.

När domstolen förklarar villkorligt anstånd med ådömande av straff för­ verkat, har den att enligt svensk lag bestämma påföljd för brottet och i fö­ rekommande fall annat brott, för vilket den dömde åtalats i Sverige. Därvid äger 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen tillämpning. Som påföljd kan också före­ komma ungdomsfängelse eller förvaring i säkerhetsanstalt (15 § lagen om villkorlig dom, 2 och 3 §§ lagen om ungdomsfängelse, 2 § lagen om förva­ ring och internering i säkerhetsanstalt). Även när fråga är om förverkande av anstånd med verkställigheten av ett i domen utsatt straff, finns möjlig­ het att ådöma ungdomsfängelse eller förvaring. Enligt förslagets 29 § göres från de svenska reglerna om sammanträffande av brott och förändring av straff undantag endast beträffande 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen.

Överenskommelsen om samarbete mellan de nordiska länderna på före­ varande område innebär, att det i princip är myndigheterna i det land där övervakningen anordnas som har att besluta om erforderliga åtgärder i frå­ ga om den villkorliga domen. 1 vissa fall skall emellertid myndighet i doms­ landet äga besluta härom. Så är fallet, om frågan hänskjutits dit (se 13 §) eller den dömde där övertygas om annat brott (jfr 15 § tredje stycket). Även myndighet i annat land skall kunna förklara villkorligt anstånd för­

verkat (jfr 14 §). Meddelas beslut i enlighet med vad nu sagts i fråga om ut­ ländsk villkorlig dom, beträffande vilken övervakning anordnats här i riket, torde beslutet såsom föreslagits i promemorian böra äga giltighet här. Det betyder, att beslut som i domslandet meddelas om annan åtgärd än förver­ kande kan komma att konkurrera med beslut i verkställighetslandet. Några större problem torde detta dock ej medföra, då riskerna för svårigheter tor­ de kunna elimineras genom att vederbörande myndigheter samråder, innan beslut fattas rörande den som står under övervakning.

13 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § i det vid departementspromemorian fo­ gade lagutkastet, innehåller bestämmelse om möjlighet att hänskjuta fråga om åtgärd mot villkorligt dömd till domslandets myndigheter. Enligt pro­ memorian bör denna möjlighet stå öppen oavsett om övervakningen av den villkorligt dömde varit överförd hit eller ej. Det framhålles att, om över­ vakningen överflyttats hit, det endast sällan torde finnas anledning för dom­ stolen att skjuta ifrågavarande spörsmål från sig. Som exempel, då detta kan vara lämpligt, nämnes det fallet, att den villkorliga domen avser gär­ ning, som icke är straffbar i Sverige, och frågan gäller förverkande av det villkorliga anståndet och bestämmande av straff för gärningen.

Departementschefen. Såsom nämnts vid 12 § innebär överflyttning av över­ vakningen över den som villkorligt dömts, att det i princip är myndighe­ terna i det land där övervakningen utövas som har ansvaret för att erfor­ derliga åtgärder vidtages. I vissa fall kan det emellertid, som också utveck­ lats i det föregående, vara lämpligt att myndighet i domslandet får avgöra frågan om eventuell åtgärd mot den dömde. Med hänsyn till att enligt hu­ vudregeln i 12 § vad i svensk lag är stadgat om villkorlig dom skall tilläm­ pas, när övervakning över den som erhållit villkorlig dom i Danmark, Fin­ land, Island eller Norge anordnats här, behövs en uttrycklig bestämmelse om möjlighet att hänskjuta saken till domslandets myndigheter. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf. Motsvarande paragraf i pro­ memorian (14 §) hade en vidsträcktare innebörd och gällde även det fall, att övervakning ej var anordnad här i riket. Lagbestämmelser i sistnämnda hänseende torde emellertid icke vara erforderliga; härtill återkommer jag vid 14 §.

Den i förevarande paragraf föreslagna regeln är fakultativ. Det är icke avsikten att stadga någon ovillkorlig skyldighet att hänskjuta frågor, som här avses, till domslandet. Tvärtom bör frågorna i görligaste mån avgöras i det land där övervakningen utövas.

14 §.

I departementspromemorians lagutkast har motsvarande paragraf ord- ningsnumret 13. Paragrafen avser förverkande av utomlands meddelad vill­ korlig dom, när övervakning ej anordnats här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

47

Det framhålles i departementspromemorian att, när någon som blivit villkorligt dömd i annat nordiskt land ställes under tilltal här i riket på grund av annat brott, det är angeläget, att brottsligheten i dess helhet kan komma under bedömande i ett sammanhang. Om övervakning anordnats här i riket, blir ett sådant enhetligt bedömande möjligt på grund av reg­ lerna i 12 § andra stycket. Befogenhet att i anledning av annat brott upp­ taga fråga om förverkande av den villkorliga domen föreslås tillkomma svensk domstol även då övervakning ej anordnats här, vare sig detta beror på att den villkorliga domen ej är förenad med övervakning eller på att övervakningen ej överflyttats till Sverige. För att slumpmässighet skall undvikas, bör i princip prövning ske i samtliga fall, där paragrafen kan tillämpas, vilket förutsätter att erforderliga uppgifter angående villkorliga domar som meddelats i nordiskt land står till buds. I promemorian fram­ hålles vidare, att det utan uttrycklig bestämmelse torde vara klart, att stad­ gandet icke skall tillämpas, om det villkorliga anståndet redan har förkla­ rats förverkat i annat nordiskt land.

Yttrandena. Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om det verkligen finns till­ räckliga sakliga skäl att bereda möjlighet för svenska domstolar att för­ klara utomlands meddelat villkorligt anstånd förverkat även i fall, då över­ vakning icke är anordnad här i riket. Ämbetet framhåller, att en konsekvent tillämpning av det föreslagna stadgandet torde förutsätta, att svensk dom­ stol i varje mål om brott, som kan föranleda frihetsstraff, har tillgång till straffuppgifter rörande den tilltalade från de övriga nordiska länderna. Även statsåklagaren i Göteborg, med vilken länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län instämmer, understryker de med stadgandet förenade praktiska svårigheterna och nämner, att åklagarna — med hänsyn till att brottslingar i allt större utsträckning förövar brott utom det egna landet — i mycket större antal fall än vad promemorian förutsatt torde bli tvungna att rekvi­ rera utdrag ur samtliga de nordiska ländernas straffregister.

Departementschefen. Att såväl den brottslighet, över vilken dömts villkor­ ligt, som den brottslighet, om vilken den dömde övertygas här i riket, bedö- mes samtidigt synes mig av humanitära och kriminalpolitiska skäl värt att eftersträva. Jag biträder därför förslaget om en regel angående möjlighet att här förklara villkorlig dom förverkad jämväl i fall, då övervakning ej anordnats här.

Prövning enligt den föreslagna regeln förutsätter kännedom om den ti­ digare meddelade villkorliga domen. Av praktiska skäl kan det självfallet ej komma i fråga att i varje mål, som är av den beskaffenhet att utdrag ur det svenska straffregistret skall anskaffas, uppgift om tidigare ådömda på­ följder införskaffas från övriga nordiska länder. Sådan rekvisition synes vara påkallad endast i fall, när den tilltalade är medborgare i annat nor­ diskt land eller den i målet tillgängliga personutredningen ger anledning till antagande, att den tilltalade eljest uppehållit sig där under sådana om­ ständigheter, att han kan ha erhållit villkorlig dom. Redan nu förekommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

visst samarbete mellan straffregisterförande myndigheter i de nordiska län­ derna. Frågan om utvidgning av detta samarbete är under övervägande och har tagits upp vid gemensamma nordiska överläggningar. En tänkbar lös­ ning på det problem som här föreligger är, att samtliga nordiska domar re­ gistreras i medborgarskapslandets straffregister. Erforderliga uppgifter för det nordiska verkställighetssamarbetet skulle då för viss person erhållas genom utdrag från detta register. Vid behandlingen av följdändringar till den nu föreslagna lagen torde få upptagas frågan om de utökningar av re­ gistreringen och skyldigheten att införskaffa registerutdrag, som verkstäl­ lighetssamarbetet förutsätter.

I de fall, som avses i denna paragraf, föreligger icke skyldighet för svensk domstol att förklara anståndet förverkat. Med hänsyn till att förutsättning­ arna för förverkande av villkorlig dom ej är desamma i de olika länderna kan det — även om svensk lag i princip skall tillämpas vid prövning av för­ verkandefrågan — finnas anledning för den svenska domstolen att taga viss hänsyn till huruvida den nya brottsligheten skulle ha föranlett förverkande enligt domslandets rätt. Det torde vidare ej sällan finnas skäl att låta domslandets eller övervakningslandets myndigheter avgöra, vilken ålgärd som skall vidtagas med avseende å den villkorliga domen. Detta gäller ock­ så, om det nya brottet är av lindrig art och enligt den svenska domstolens mening därför icke bör leda till förverkande men kan motivera ändrade eller nya föreskrifter eller förlängning av prövotiden. I promemorians lagför­ slag upptogs en uttrycklig regel om att frågan kunde hänskjutas till behö­ rig myndighet i annat nordiskt land. Då det nu föreliggande förslaget icke innefattar någon skyldighet för svensk domstol att besluta angående den utomlands meddelade villkorliga domen, synes det icke vara erforderligt att i lagen upptaga en sådan regel. Skäl synes emellertid föreligga, att den svenska domstol som dömer över den nya brottsligheten underrättar veder­ börande myndighet i domslandet eller verkställighetslandet om vad som här förevarit; bestämmelser härom torde kunna upptagas i tillämpningsföre­ skrifterna. Erforderliga åtgärder kan då vidtagas i det andra landet. I fråga om svenska förhållanden i motsvarande situation må nämnas, att domstol utan yrkande kan upptaga fråga om åtgärd med avseende å den villkorliga domen (12 och 19 §§ lagen om villkorlig dom).

15 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överflyttande av övervakning övei person, som erhållit villkorlig dom här i landet, till Danmark, Finland, Is­ land eller Norge. Beträffande de synpunkter, som bör leda till sådan åt­ gärd, får hänvisas till vad som anförts vid 10 §. Framställning om överflytt­ ning göres av övervakningsdomstolen, se 25 § andra stycket.

Sedan övervakningen överflyttats till annat nordiskt land, ankommer det på detta lands myndigheter att vidtaga erforderliga åtgärder mot den döm­ de. Vad därvid beslutas om prövotidens längd, föreskrifter o. dyl. skall en­ ligt paragrafens andra stycke äga giltighet här. Betydelsen härav framträ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

49

der, om sedermera här i landet uppkommer fråga om åtgärd mot den döm­ de (jfr tredje stycket) eller övervakningen återflyttas hit. Den i andra styc­ ket givna regeln avser icke förverkande av det villkorliga anståndet; här­ om stadgas i 16 §.

Överflyttande av övervakningen till annat nordiskt land innebär i prin­ cip, att svensk myndighet icke längre skall äga vidtaga åtgärd i fråga om den villkorliga domen. Om den dömde vid svensk domstol övertygas om annat brott, bör dock sådan åtgärd, däri inbegripet förverkande, kunna be­ slutas här; därvid blir 13 § lagen om villkorlig dom att tillämpa. Detsam­ ma bör givetvis gälla, om behörig myndighet i annat nordiskt land hänskju- ter fråga om åtgärd bit (jfr vad beträffande villkorlig dom som meddelats i sådant land anförts vid 12 och 13 §§). Bestämmelser i förevarande avse­ enden har upptagits i tredje stycket av 15 §.

Ett spörsmål, som icke regleras i lagförslaget, gäller förfarandet, då un­ derrättelse ingår från annat nordiskt land att någon här i landet villkorligt dömd, beträffande vilken övervakningen utövas här eller som ej står under övervakning, blivit dömd utan att det villkorliga anståndet förklarats för­ verkat. Såsom antytts vid 14 § föreligger icke hinder att här i riket beslu­ ta åtgärd enligt lagen om villkorlig dom på grund av den dömdes uppfö­ rande utomlands. Behörig domstol är enligt 18 § lagen om villkorlig dom övervakningsdomstolen eller, om den dömde ej står under övervakning, den domstol som först har avgjort det mål, vari den villkorliga domen medde­ lats. Sådan fråga kan enligt 19 § lagen om villkorlig dom väckas — förutom av vissa angivna personer — av domstolen själv. Har behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge för kännedom översänt straffdom, som dook ej innehåller beslut om förverkande av den villkorliga domen, torde den svenska domstolen, utan att särskild föreskrift meddelas därom, alltid ha anledning att pröva frågan om åtgärd enligt lagen om villkorlig dom. Spörsmålet torde härvid få bedömas enligt 12 § lagen om villkorlig dom, även om anledningen till att ärendet hänskjutits hit är ny brottslig­ het. Bestämmandet av straff för den nya brottsligheten avgöres nämligen av domstolen i det andra landet; den frågan kan icke hänskjutas hit under åberopande av bestämmelserna i den nu föreslagna lagen. Tillämpning av

13 § lagen om villkorlig dom, som i allmänhet förutsätter ådömande av gemensamt straff, kommer alltså ej i fråga. Den i det andra landet meddela­ de domen torde i allmänhet kunna godtagas som grund för ingripande, utan att egentlig ny prövning av frågan, huruvida den dömde är skyldig till brottet, behöver företagas här. Vad nu anförts tar icke sikte på det fallet, att svensk domstol på grund av reglerna i 1 kap. strafflagen är behörig att efter i vederbörlig ordning väckt åtal pröva fråga om ansvar enligt svensk lag.

16 §.

Lika väl som svensk domstol skall kunna förklara villkorlig dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge förverkad oberoende av om övervakningen utövas här i riket eller ej (12 och 14 §§), skall myndig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

het i dessa länder kunna förordna om förverkande av villkorlig dom som meddelats här i riket. I förevarande paragraf stadgas, att sådant förord­ nande skall äga giltighet här. Uttrycket »äga giltighet» har samma inne­ börd som motsvarande uttryck i 12 §. Förordnandet skall alltså ha samma betydelse som om det meddelats här i riket; någon verkställighet av det ovillkorliga straffet — vilket vid förverkandet bestämts i det andra landets straffart — kommer dock ej i fråga här, om icke särskild framställning gö- res därom.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

Beträffande villkorlig frigivning från ordinärt frihetsstraff gäller i de olika länderna i huvudsak följande.

Danmark: Villkorlig frigivning sker endast från fsengsel, ej från haefte.

När två tredjedelar av strafftiden, dock minst nio månader, avtjänats, blir den dömde i de flesta fall villkorligt frigiven; han kan även friges när hälf­ ten av strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats, om det är motiverat av omständigheterna. Prövotiden utgöres av den återstående strafftiden, dock minst två år. Den villkorliga frigivningen är i allmänhet förenad med till­ syn. Livstidsfångar friges endast genom benådning.

Finland: Villkorlig frigivning kan ske från såväl tukthus som fängelse.

Återfallsbrottslingar kan friges fakultativt, sedan två tredjedelar av straff­ tiden, dock minst sex månader, avtjänats; förstagångsbrottslingar kan fri­ ges fakultativt, då hälften av strafftiden, dock minst sex månader, avtjä­ nats. Obligatorisk villkorlig frigivning sker — om icke justitieministern för­ ordnar annat — då en sjättedel av straffet återstår; dock skall minst sex månader vara avtjänade. Prövotiden utgöres av återstående strafftid, ökad med ett år, dock högst fem år. Prövotiden kan förlängas med högst två år. Tillsyn under prövotiden etableras alltid vid såväl fakultativ som obli­ gatorisk frigivning. Livstidsfångar friges genom benådning.

Island: Villkorlig frigivning kan ske från fangelsi, när två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader, avtjänats. Prövotiden utgöres av åter­ stående strafftid, dock minst två år, och är förenad med övervakning.

Norge: Villkorlig frigivning kan endast äga rum från fengsel, ej från hef- te. Den är alltid fakultativ och kan ske sedan två tredjedelar av strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats; om särskilda omständigheter förelig­ ger, kan den, som dömts till fengsel i tre år eller däröver, villkorligt friges, när han avtjänat hälften av straffet. Livstidsfångar kan villkorligt friges efter tolv år. Prövotiden utgöres av återstående strafftid, dock minst två år; för livstidsfångar är prövotiden tio år. Den villkorliga frigivningen är i allmänhet förenad med tillsyn.

Sverige: Villkorlig frigivning kan ske från såväl straffarbete som fängel­ se. Den dömde skall obligatoriskt friges, om straffet uppgår till minst sex månader och han avtjänat fem sjättedelar av strafftiden, medan fakultativ

51

frigivning kan äga rum sedan två tredjedelar av strafftiden, dock minst fy­ ra månader, avtjänats. Tillsynstiden utgöres av återstående strafftid, dock minst ett år, om det ådömda straffet uppgår till ett år eller däröver, och eljest sex månader; tiden kan förlängas med högst ett år. Frigivningen är i allmänhet förenad med tillsyn. Livstidsfångar friges efter benådning.

Reglerna om tillsyn över villkorligt frigiven har i förslaget utformats efter mönster av reglerna om övervakning av villkorligt dömd. Vad som i det före­ gående uttalats under 10—16 §§ har därför betydelse också beträffande 17—

23 §§. Även i fråga om den kritik, som under remissbehandlingen fram­ förts mot departementspromemorian i förevarande del, hänvisas till vad som anförts i föregående avsnitt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

17 §.

Tillsyn över person, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff i Danmark, Finland, Island eller Norge, torde böra upptagas här i riket under samma förutsättningar, som föreslagits beträffande övervakning av villkor­ ligt dömd. Förevarande paragraf har därför avfattats i nära överensstäm­ melse med 10 §.

18 §.

Paragrafen, som har samma lydelse som 18 § första stycket i departe­ mentspromemorians lagutkast, anger att tillsynsman skall utses i Sverige.

19 §.

Paragrafen motsvarar 18 § andra stycket och 19 § i departementsprome­ morians lagutkast. I sin nu föreslagna utformning ansluter sig paragrafen nära till 12 §. Vad som där anförts rörande prövotid, övervakning och förver­ kande gäller motsvarande frågor beträffande tillsyn över villkorligt frigi­ ven. Det är dock att märka, att prövotiden här över huvud icke får förlängas. Detta sammanhänger med att prövotiden i de andra ländernas lagstiftning re­ gelmässigt är längre än enligt svensk lag men å andra sidan icke, bortsett från finsk lag, kan förlängas.

Har tillsyn anordnats här i riket, blir enligt 29 § reglerna i strafflagen om sammanträffande av brott och om förändring av straff att tillämpa om den dömde lagföres för nytt brott, dock med det viktiga undantaget, att 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen icke skall gälla. Eftersom 4 kap. 3 § strafflagen ej är tillämplig, kan förverkande på grund av brott som begåtts före straffverk­ ställighetens början icke ske. Enligt 13 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning förutsättes nämligen för förverkande, att förhöjt straff ådömes jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

20

§.

Denna paragraf motsvarar 21 § i promemorians utkast och bör jämföras med 13 § i det nu framlagda förslaget. Liksom när det gäller övervakning av villkorligt dömd torde möjlighet böra finnas att hänskjuta här i riket upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

53

ligare brott ej påverka den villkorliga frigivningen. De svenska reglerna om sammanträffande av brott i 4 kap. strafflagen är emellertid i detta fall till­ lämpliga, och hänsyn kan alltså komma att få tagas till den utomlands av­ tjänade återstoden av det tidigare straffet.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

I paragrafen anges för de olika verkställighetsformerna gemensamma för­ utsättningar för bifall till framställning om verkställighet här. Paragrafens två första stycken motsvaras av 24 § i det till departementspromemorian hörande lagutkastet. Tredje stycket saknar motsvarighet i utkastets text.

Enligt 1948 års lag om verkställighet av bötesdomar, som meddelats i Dan­ mark eller Norge, får verkställighet här ej ske, om domen icke vunnit laga kraft eller om hinder mot verkställigheten genom preskription eller annorle- des uppstått enligt lagstiftningen i den stat, där domen meddelats, eller en­ ligt svensk lag. Vidare stadgas i nämnda lag, att framställning om verkstäl­ lighet bör avslås, om denna finnes gälla en politisk förbrytelse eller över hu­ vud en straffbelagd handling som är förövad för att främja ett politiskt ändamål. Framställning kan enligt 1948 års lag också avslås, om detta finnes påkallat av hänsyn till en tredje stat.

Enligt 24 § i departementspromemorian skall framställning om verkstäl­ lighet, övervakning eller tillsyn göras av behörig myndighet i den andra staten. Som förutsättning för bifall uppställes, att domen är verkställbar i den stat där den meddelats. Något formellt krav på att domen skall ha vun­ nit laga kraft har icke uppställts. Genom kravet på att domen skall vara verkställbar förhindras verkställighet, när sådan ej kan ske i domslandet på grund av preskription, den dömdes död ■— då fråga är om avgöranden, som avses i 1 § —- eller av annan orsak. I övrigt uppställes inga absoluta hin­ der mot bifall.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för bifall till framställning från annat nordiskt land om verkställighet anföres i promemorian bl. a. följande:

I det föregående har framhållits, att en lagligen grundad framställning om verkställighet från annat nordiskt land som regel skall bifallas; någon omprövning av skuldfrågan eller av straffmätningen skall ej ske. Utrymme finns emellertid för en diskretionär prövning. Härvid kan hänsyn tagas till sådana omständigheter, som för närvarande enligt 1948 års lag utgör hin­ der för bifall. Beaktas kan även, huruvida domen avser gärning, som ej är straffbelagd här i riket. Avsikten är dock icke, att omständigheter som nu sagts skall regelmässigt medföra hinder mot bifall till framställningen. Vad särskilt angår frihetsstraff torde — om ett avslag endast skulle med­ föra att straffet verkställdes i domslandet — framställningen i regel böra bifallas även i fall som de nyss antydda eller i fall, där fråga är om straff för gärning, för vilken dom, friande eller fällande, tidigare har meddelats

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

här i landet. När fråga är om politiskt brott torde de principer, som har kommit till uttryck i 4 § av den nordiska utlämningslagen, kunna tjäna till vägledning även vid prövning av framställning enligt förevarande lag.

Vid bedömande, huruvida framställning om verkställighet bör bifallas, är enligt promemorian vidare att beakta innehållet i den paragraf (25 §), som i det nu framlagda förslaget motsvaras av 29 §:

Enligt denna leder bifall till framställningen i allmänhet till att åtal ej kan väckas här i riket för gärning, som avses med den i det andra landet meddelade domen. Om det undantagsvis finnes angeläget att här framstäl­ la yrkande om strängare påföljd eller påföljd av annan art, kan detta där­ för utgöra skäl för avslag å framställningen. Ett liknande spörsmål upp­ kommer, om från det andra landets sida uppställes villkor motsvarande vad som för överflyttning av verkställighet av svensk dom stadgas i 9 §. I så­ dant fall torde den svenska myndigheten ha att undersöka, huruvida den dömde här i riket skall åtalas eller straffas för annat brott, och om så fin­ nes vara fallet, bifalla framställningen endast under förutsättning att med­ givande till åtal eller straffverkställighet lämnas eller den dömde hit ut­ lämnas för sådant ändamål.------------

Den i 4 § andra stycket av 1948 års lag upptagna bestämmelsen angående hänsynstagande till en tredje stat synes icke vara av någon större praktisk betydelse. Då sådan stats intresse, om det i undantagsfall påkallar beaktan­ de, kan tillgodoses inom ramen för den fria prövningsrätten, torde särskild bestämmelse i detta avseende icke vara erforderlig.

Beträffande verkställighet av frihetsstraff eller anordnande av övervak­ ning eller tillsyn här i riket förordas i promemorian, att den dömde — om det ej av särskilda skäl finnes onödigt — själv beredes tillfälle att ge sin mening till känna, innan framställningen prövas.

Yttrandena. Den i promemorian angivna principen att något absolut hin­ der icke skall gälla för verkställighet här i riket av dom, som meddelats i an­ nat nordiskt land, så snart domen är verkställbar i det andra landet, har föranlett vissa erinringar.

Sven hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstgrelsen och utlänningsnämnden har ifrågasatt, om ej en uttrycklig inskränkning i överflyttningsinöjligheterna bör göras beträffande politiska brott. Hovrät­ ten över Skåne och Blekinge har anfört, att framställning om sådan över­ flyttning lättare kan avslås under hänvisning till gällande lag än efter en diskretionär prövning, där avgörandet framstår som helt skönsmässigt. Svea hovrätt påpekar, att det under förarbetena till lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge anfördes, att det icke vore motiverat, att utlämning måste vägras beträffande sådana politiska brott som t. ex. spioneribrott. Hovrätten menar emellertid, att skäl ej kan anses föreligga att utöver de nordiska utlämningsreglerna öppna möjligheter till verkställighet här i landet av domar för politiska brott. I motsats till vad som enligt den nordiska utlämningslagen är fallet skulle för övrigt enligt departementspromemorians lagutkast jämväl svenska med­ borgare kunna bli föremål för åtgärder i Sverige till följd av dylika domar.

55

Utlänningsnämnden motiverar sin ståndpunkt med att den föreslagna ordningen, enligt vilken verkställighetsfrågan skall vara underkastad admi­ nistrativ myndighets diskretionära prövning, icke kan anses utgöra tillräck­ lig garanti mot att verkställighet för politiskt brott ej kommer att ske.

Några remissmyndigheter, bland dem hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och Advokatsamfundet, har funnit önskvärt att i lagtexten intages bestämmelse om rätt för den dömde att yttra sig an­ gående ifrågasatt överflyttning av verkställighet eller anordnande av över­ vakning eller tillsyn. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser dessutom, att den dömde bör i lagen tillerkännas rätt att själv begära vidtagande av dylika åtgärder. Även om den dömde kan göra en hemställan hos den enligt bestämmelserna behöriga myndigheten om att denna gör framställning om verkställighetsöverflyttning, är han likväl icke enligt lagutkastet berättigad att själv göra framställning hos myndighet i det land, till vilket han önskar få verkställigheten överflyttad. Hovrätten förordar, att de fall, då den döm­ de själv begär verkställighetsöverflyttning, skjutes fram såsom de primära i lagen. Han bör, dock utan rätt till veto mot överflyttning, alltid vara ga­ ranterad rätten att bli hörd i ärendet. Till stadgandet bör fogas en bestäm­ melse om att framställning av den dömde ej må bifallas, om den ej biträ­ des av behörig myndighet i den stat där domen meddelats eller i den stat på vilken verkställigheten eljest ankommer.

Departementschefen. Paragrafens första stycke har erhållit en avfattning, som något jämkats i syfte att klart ange, att all verkställighet enligt 1 § omfattas av bestämmelsen.

Varje i samarbetet deltagande land kommer att i sin lagstiftning om sam­ arbetet angiva, vilka myndigheter i det egna landet, som är behöriga att göra framställning om verkställighetsöverflyttning. Så har skett i 25 § andra stycket av den svenska lagen. I de tillämpningsföreskrifter, som avses ut­ färdade i administrativ väg, torde övriga nordiska länders regler härutin- nan böra återges i den utsträckning de kan ha betydelse för svenska myndig­ heters handlande. Tillämpningsföreskrifterna bör vidare innehålla bestäm­ melser angående de handlingar, som skall fogas vid framställning om verk­ ställighet.

I andra stycket torde som formell förutsättning för bifall till framställ­ ning om verkställighet här eller anordnande av övervakning eller tillsyn böra uppställas, att domen är verkställbar i domslandet. Vad angår de syn­ punkter, som därutöver bör anläggas vid prövning av dylika framställ­ ningar, har man vid de nordiska överläggningarna icke funnit önskvärt att binda de prövande myndigheterna genom ytterligare lagföreskrifter. Samar­ betet måste såsom under remissbehandlingen anförts vara byggt på förtro­ ende för rättsväsendet i grannländerna. Jag delar den uppfattning om de allmänna förutsättningarna för verkställighetsöverflyttning, som kommit till uttryck i departementspromemorian.

Inom den vida ram för samarbetets omfattning, som härigenom öppnas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

57

Paragrafen motsvarar 26 § första stycket och 29 § i det vid departements­ promemorian fogade lagutkastet. Såvitt avser verkställighet enligt 1 § finns motsvarighet i 3 § 1948 års lag.

Enligt departementspromemorian skall framställning om överflyttning av verkställighet till Sverige prövas i fall, som avses i 1 §, av justitiekanslern och i övriga fall av fångvårdsstyrelsen. Promemorian upptager regler an­ gående fångvårdsstyrelsens sammansättning vid prövning av framställning­ ar om överflyttning samt angående omröstning i sådana ärenden. När det gäller verkställighetsöverflyttning från Sverige till annat nordiskt land före­ slås i promemorian, att framställning göres beträffande böter m. m. av ju- stitiekanslem (jfr 10 § förordningen den 14 december 1917 ang. indriv­ ning och redovisning av böter), beträffande frihetsstraff och tillsyn över villkorligt frigiven av fångvårdsstyrelsen och beträffande övervakning över villkorligt dömd av övervakningsdomstolen.

Yttrandena. Beträffande prövningen av frågor rörande verkställighet av frihetsstraff samt anordnande av övervakning eller tillsyn har fångvårds­ styrelsen icke velat motsätta sig ■— med hänsyn till den centrala ställning styrelsen intager inom kriminalvårdens anstalts- och frivård -— att denna prövning lägges å styrelsen, ehuru dessa arbetsuppgifter delvis får anses främmande för styrelsens hittillsvarande verksamhet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge däremot finner det mindre lämpligt att genom direkt föreskrift i lagen förlägga prövningsbefogenheten hos fång­ vårdsstyrelsen:

Av motiven till 24 § följer att det skall finnas utrymme för en diskretio- när prövning av fråga om verkställighet av dom enligt den föreslagna lagen. Hänsyn skall bl. a. kunna tagas till att framställningen finnes gälla en poli­ tisk förbrytelse eller överhuvud en straffbelagd handling som är förövad för att främja ett politiskt ändamål. Det kan enligt hovrättens mening ifråga­ sättas om icke sådan fråga bör prövas av Kungl. Maj:t och icke av förvalt­ ningsmyndighet. I varje fall synes det vara mindre lämpligt att genom di­ rekt föreskrift i lagen förlägga prövningsbefogenheten till fångvårdsstyrel­ sen, vilket utesluter att sådan fråga ens i undantagsfall kan prövas av Kungl. Maj :t. I

I fråga om de föreslagna föreskrifterna om fångvårdsstyrelsens samman­ sättning vid prövningen av nu berörda ärenden har fångvårdsstyrelsen ut­ talat, att det icke synes nödvändigt att binda sig för en viss lösning i själva lagen. Erforderliga bestämmelser torde lika väl kunna upptagas i tillämp­ ningsföreskrifterna. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att, enär pröv­ ning av framställning om verkställighet av frihetsstraff innefattar ett ställ­ ningstagande bland annat till frågor vilkas bedömning normalt åvilar åkla­ gare, föreskrift bör intagas i lagen om att fångvårdsstyrelsen vid handlägg­ ning av sådant ärende skall bestå jämväl av en representant för riksåkla­ garämbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

25

§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Frågan om vilken myndighet som skall ha befattning med verkställighets- ärenden rörande bo tesdomar och därmed jämställda beslut har ingående dryftats av justitiekanslersämbetet, som förordar, att sådana verkställig- hetsärenden icke vidare skall handläggas av ämbetet utan handhas av ul- mätningsmännen. Ämbetet har härutinnan anfört:

Den erfarenhet justitiekanslersämbetet erhållit av nuvarande bestämmel­ sers tillämpning under mer än ett decennium talar bestämt för att här före­ varande bötesärenden ej vidare böra handläggas av justitiekanslern. Bort­ sett från ett förhållandevis ringa antal ärenden äro såväl de svenska som de danska och norska ärendena icke av annan beskaffenhet än de vanliga svenska ärendena om indrivning av böter m. in. De kunna alltså som regel utan olägenhet handhas av utmätningsmännen rent rutinmässigt. De danska och norska ärendena ha icke i praktiken, såvitt för justitiekanslersämbetet är bekant, medfört några som helst svårigheter. Däremot ha invändningar ibland framställts i de svenska ärendena, nämligen vid verkställigheten i Danmark och Norge. Såsom exempel å sådana invändningar må nämnas, att den bötfällde ej skulle ha begått den åtalade gärningen, att han i så måtto skulle ha behandlats orättvist, att svenskar som begått samma förseelse som han själv — t. ex. överskridit föreskriven hastighet vid färd med motorfor­ don — ej blivit rapporterade eller åtalade, att förundersökningen i ett eller annat avseende skulle vara felaktig eller bristfällig, att den bötfällde ej kal­ lats till huvudförhandling, att han alltför sent fått underrättelse om huvud­ förhandlingen, att han ej före indrivningen erhållit kännedom om domen, att han ej fått domen »forkyndt» för sig eller »vedtatt» densamma, att han ansett straffet för högt samt att han helt eller delvis betalt det belopp varom fråga är.------------ De invändningar som sålunda förekommit äro--------- — icke av den beskaffenheten, att icke utmätningsmännen skolat kunna taga ställning till desamma och vidtaga därav föranledd åtgärd — som regel allenast att underrätta de sökande myndigheterna om verkställd utredning och prövning samt alt hemställa om fortsatt verkställighet. Skulle vid ett utmätningsmännens framtida handhavande av hithörande ärenden i något fall uppkomma ovisshet, huru en invändning skall bedömas eller ett ärende eljest handläggas, lärer utmätningsmannen på vanligt sätt äga påräkna råd hos överordnad myndighet, och det kan måhända, på grund av den befatt­ ning justitiekanslersämbetet hittills tagit med förevarande ärenden, vara lämpligt, att förfrågan göres hos ämbetet, huruvida i ämbetets praxis lik­ nande fall som det aktuella inträffat eller om ämbetet eljest kan vilja med­ dela något till ledning för ett ärendes handläggning.

Ämbetet har vidare anfört, att de skäl, som ursprungligen torde ha för­ anlett, att befattningen med ifrågavarande ärenden anförtroddes central myndighet, numera ej torde vara för handen. Därmed åsyftas, att framställ­ ningar, gällande »en politisk förbrytelse eller över huvud en straffbelagd handling som är förövad för att främja ett politiskt ändamål», ej gjorts under senare år. Det olämpliga i att framställningar av detta slag prövas av underordnad myndighet har synbarligen varit anledning till att prövningen anförtrotts justitiekanslern.

Ämbetet pekar vidare på att i Danmark motsvarande prövning numera utan olägenhet utföres av vederbörande exekutiva myndighet. Intet hinder möter enligt ämbetets uppfattning mot att de exekutiva myndigheterna i de

olika länderna i förevarande hänseende kommunicerar direkt med varand­ ra och handlägger ärendena med i princip samma kompetens som i fråga om inhemska verkställighetsärenden. Möjligen skulle överläggningar kunna hållas mellan representanter för berörda myndigheter och en kortfattad re­ dogörelse för lagbestämmelserna i ämnet och erfarenheter av dessa ärendens handläggning utarbetas.

Av remissmyndigheterna har även hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig för att justitiekanslersämbetet måtte befrias från vidare handlägg­ ning av frågor rörande verkställighet av bötesdomar. Hovrätten har därvid anfört, att dessa frågor till övervägande del är rutinärenden, som torde kunna sammanföras med övriga verkställighetsfrågor hos fångvårdssty­ relsen.

Departementschefen. Prövningen av frågor om verkställighet av frihets­ straff eller anordnande av övervakning eller tillsyn inom ramen för det nor­ diska verkställighetssamarbetet torde — såsom föreslagits i departements­ promemorian — i princip böra centraliseras till en myndighet. Såväl pröv­ ning av hit inkommande framställningar som beslut om att framställning skall göras härifrån till annat land är grannlaga uppgifter, som ställer sto­ ra krav på det beslutande organets kvalifikationer. Med hänsyn till att sam­ arbetet väsentligen påkallas av kriminalpolitiska skäl, talar mycket för att fångvårdsstyrelsen får en central ställning. Sålunda torde i enlighet med promemorians förslag på fångvårdsstyrelsen få ankomma att handlägga frågor om överflyttning av verkställighet av frihetsstraff eller tillsyn över villkorligt frigivna till eller från Sverige liksom om anordnande här i riket av övervakning över villkorligt dömda. Framställning om anordnande av övervakning i annat nordiskt land över den som villkorligt dömts här bör lämpligen göras av övervakningsdomstolen, som har ansvaret för övervak­ ningen. Av en remissmyndighet har ifrågasatts, om icke prövningen stun­ dom borde ankomma på Kungl. Maj :t, och det kan även enligt min mening vara föremål för någon tvekan, om icke undantag från den nu förordade ord­ ningen borde ske för någon grupp av ärenden. Jag har emellertid stannat vid att icke föreslå, att vissa ärenden skiljes ut till särskild behandling. Så­ som närmare kommer att behandlas i samband med 26 §, tillgodoses beho­ vet av rättslig kontroll genom möjligheterna att hos regeringsrätten eller hovrätt fullfölja talan mot beslut i överflyttningsärende.

I departementspromemorian har föreslagits, att fångvårdsstyrelsen vid prövning av framställningar om överflyttning beträffande frihetsstraff, övervakning och tillsyn bör ha den sammansättning, som för närvarande är föreskriven vid prövning av ärenden angående fakultativ villkorlig fri­ givning och vissa andra frågor (18 § lagen den 18 september 1943 om vill­ korlig frigivning och 84 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. in.). Det torde emellertid icke vara erforderligt att i den nu föreslagna lagen ge särskilda föreskrifter om styrelsens sammansättning vid handläggning av ifrågavarande ärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition, nr 203 år 1962

De verkställighetsärenden, vars handläggning enligt 1948 års lag åligger justitiekanslern, är enligt vad som omvittnats under departementsprome­ morians remissbehandling i allmänhet av enkel beskaffenhet. Härutinnan kan möjligen någon ändring komma att inträda genom att samarbetet en­ ligt 4 § utsträckes till att omfatta också processuella viten. En väsentlig frå­ ga är, huruvida handläggningen av dessa ärenden skall behöva centraliseras till en myndighet eller om de, såsom justitiekanslersämbetet föreslagit, skall kunna avgöras vid direkt kommunikation mellan lokala myndigheter i de berörda länderna. Att den senare lösningen innebär vissa praktiska förde­ lar är obestridligt. Det torde emellertid knappast vara lämpligt att genom­ föra en decentralisering genom en direkt föreskrift i lagen. Samarbetet ut­ vidgas i förhållande till 1948 års lag och tillämpningen synes böra stå under en central myndighets ledning. Möjlighet till en decentralisering av ärende­ nas handläggning bör dock öppnas; jag återkommer härtill vid 33 §.

Starka skäl talar för att justitiekanslern, med vars övriga arbetsuppgifter förevarande ärenden knappast har något samband, befrias från sin hittills­ varande befattning med verkställighet av andra länders domar. Ehuru några ärenden angående böter för närvarande ej ankommer på fångvårdsstyrelsen, ligger det nära till hands, att den centrala tillämpningen också av lagens 1—4 §§ handhas av styrelsen. Härigenom undvikes en splittring av prövning­ en i de fall, då här begäres verkställighet av bötesstraff med subsidiärt för- vandlingsstraff eller övervakning av villkorligt dömd och verkställighet av bötesstraff, som ådömts jämte den villkorliga domen.

Jag vill sålunda förorda, att prövningen av samtliga framställningar en­ ligt denna lag om verkställighet här i riket anförtros fångvårdsstyrelsen lik­ som också uppgiften att hos vederbörande myndigheter i övriga nordiska länder göra framställning om verkställighetsöverflyttning. Framställning till annat land om anordnande av övervakning över villkorligt dömd bör dock göras av övervakningsdomstolen. Såsom skall närmare beröras vid 33 §, torde Kungl. Maj :t böra ges befogenhet att besluta om decentralisering av hand­ läggningen av ärenden, som eljest ankommer på fångvårdsstyrelsen.

26 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i det And 1961 års departementspromemo­ ria fogade lagutkastet. I detta upptages emellertid som 27 § föreskrifter om rätt för den dömde att i ärende angående överflyttning beträffande frihets­ straff, övervakning eller tillsyn påkalla högsta domstolens prövning av frå­ gan, huruvida framställning om överflyttning lagligen kan beviljas. 1 prome­ morian uttalas, alt dessa föreskrifter, som utarbetats efter mönster av 11, 13 och 14 §§ i den nordiska utlämningslagen, ej synes kunna få någon större praktisk betydelse med hänsyn till alt i lagen uppställts endast ett fåtal för­ utsättningar för bifall till framställning, som här avses, men att det ändå ansetts angeläget med möjlighet till domstolsprövning.

61

Yttrandena. Riksåklagarämbetet har ifrågasatt, om icke möjligheten till prövning av fångvårdsstyrelsens beslut i ärende enligt den föreslagna lagen efter besvär hos regeringsrätten är tillfyllest som rättsgaranti och den i pa­ ragrafen reglerade domstolsprövningen således överflödig. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser tillräckliga möjligheter till överprövning före­ ligga genom rätten att överklaga fångvårdsstyrelsens beslut hos regerings­ rätten. För tydlighetens skull bör denna klagorätt anges i den nu föreslagna lagen och lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt komplette­ ras i detta hänseende. Hovrätten anser det vidare vara av stor betydelse, att möjlighet till förhandling finnes rörande sådana omständigheter, som kan inverka på bedömandet om verkställighet lämpligen bör anordnas här i lan­ det. Den som avses med framställningen bör därför äga rätt att påkalla för­ handling både vid ärendets handläggning hos fångvårdsstyrelsen och, efter fullföljd, hos regeringsrätten. Han bör även kunna få biträde av advokat på allmän bekostnad.

Departementschefen. Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget, att fångvårdsstyrelsens beslut i verkställighetsärenden kan bli föremål för över­ prövning, såväl när det gäller framställningar från annat nordiskt land som i fråga om styrelsens beslut att göra framställning till sådant land. Uttryck­ ligt stadgande om rätten att klaga över fångvårdsstyrelsens beslut bör upp­ tagas i förevarande paragraf. Talan i ärenden, som nu avses, torde alltid böra prövas i regeringsrätten. Den ändring av regeringsrättslagen, som er­ fordras härför, torde jag få återkomma till i det följande.

Eftersom regeringsrätten skall ha att pröva såväl de formella som de sakliga förutsättningarna för överflyttning, synes ej vara erforderligt att där­ utöver öppna möjlighet till prövning i högsta domstolen av de formella för­ utsättningarna. Som jag närmare kommer att utveckla vid 27 § erfordras sådan möjlighet ej heller när fråga är om övervakningsdomstols beslut. Nå­ gon motsvarighet till den i promemorian föreslagna bestämmelsen om pröv­ ning av högsta domstolen torde därför ej böra upptagas.

Muntlig förhandling kan redan enligt gällande ordning hållas inför rege­ ringsrätten. Hinder torde ej heller möta mot att fångvårdsstyrelsen, där sä finnes påkallat, själv eller genom någon styrelsens tjänsteman tar del av vad den enskilde kan ha att muntligen anföra. Det torde ej vara påkallat att i lagen införa regler om rätt för vederbörande att bli hörd muntligen.

Ett överklagande torde ej böra fördröja verkställigheten av frihetsstraffet eller igångsättandet av övervakningen eller tillsynen. Det bör därför — i andra stycket — stadgas, att fångvårdsstyrelsens beslut i princip skall lända till omedelbar efterrättelse. Undantag från denna princip bör kunna göras antingen genom förordnande av fångvårdsstyrelsen i dess beslut eller — efter överklagande — av regeringsrätten.

Om den dömde här är omhändertagen för verkställighet av den dom som avses med fångvårdsstyrelsens beslut, bör han vid talan mot beslutet äga på allmän bekostnad erhålla biträde av advokat. Stadgande härom har upp­ tagits i tredje stycket av paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

27 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i departementspromemorians lag­ utkast, ansluter sig till den närmast föregående och reglerar rätten att över­ klaga övervakningsdomstols beslut om framställning enligt 15 § beträffande övervakning. Behovet av prövning torde vara tillräckligt tillgodosett genom att fullföljd till hovrätt är möjlig, och rätt till talan mot hovrätts beslut torde därför icke böra medgivas.

Talan skall föras genom besvär och rättegångsbalkens regler om besvärs- mål blir därvid tillämpliga. Några föreskrifter motsvarande de i 26 § andra och tredje styckena föreslagna erfordras därför ej.

28 §.

Ej heller denna paragraf har någon motsvarighet i departementsprome­ morians lagutkast.

Fångvårdsstyrelsen påpekar i sitt yttrande, att i det vid departementspro­ memorian fogade utkastet icke beröres det fall, att särskilda villkor med av­ seende på åtalande och straffande uppställes i samband med att någon över­ föres till Sverige för verkställighet av dom, som meddelats i något av de andra nordiska länderna:

Ehuru det under nuvarande förhållanden framstår som självklart att vill­ koren skall lända till efterrättelse här, synes detta vara av den vikt med hän­ syn till enskildas rättssäkerhet att det bör uttryckligen fastslås genom en lagbestämmelse. Stadgandet i 1 kap. 5 § andra stycket strafflagen gäller en­ ligt ordalagen endast utlämning och kan alltså icke anses äga tillämpning vid sådant överförande som det här är fråga om.

Departementschefen. Såsom fångvårdsstyrelsen anfört torde uttrycklig be­ stämmelse böra upptagas om att villkor, som uppställts vid överförande hit av någon som dömts till ovillkorligt frihetsstraff i Danmark, Finland, Island eller Norge, skall lända till efterrättelse här. Paragrafen utgör mot­ svarighet till stadgandet i 9 § om villkor vid överförande från Sverige till annat nordiskt land.

Frågan huruvida dispens skall meddelas från uppställda villkor prövas i det land, från vilket den dömde skall överföras hit. Sådan prövning torde kunna ske i samband med avgörandet av frågan om överflyttning av verk­ ställigheten eller senare, om saken då blir aktuell. I administrativ väg torde få regleras, hur framställning om dispens skall göras från svensk sida.

29 §.

I paragrafen behandlas frågor om den rättsverkan, som en i annat nor­ diskt land meddelad dom skall medföra här i riket vid bifall till framställ­ ning om verkställighet eller om anordnande av övervakning eller tillsyn här på grundval av domen.

Gällande rätt. Utländsk straffdom äger i allmänhet ej giltighet här i riket. Sådan dom utgör sålunda icke hinder mot att — i den mån brottet faller under svensk domsrätt — här i riket anställa åtal för brottet och ånyo döma

63

till straff för detta. Har den misstänkte utom riket undergått straff eller annan ansvarspåföljd för brottet, förutsättes dock enligt 1 kap. 3 § straffla­ gen Kungl. Maj :ts förordnande för att åtal för brottet skall få väckas här. Dömer svensk domstol i sådant fall till frihetsstraff på viss tid eller till böter, äger domstolen enligt samma lagrum förordna om skälig avräkning för ansvarspåföljd, som den dömde undergått utomlands. Utländsk dom kan vidare tillmätas samma verkan som svensk, när fråga uppkommer att enligt 4 kap. 14 § strafflagen döma till skärpt straff vid återfall i brott.

Departementspromemorian. Enligt 25 § i promemorian skall svenskt bifall till framställning om verkställighet av straff eller anordnande av övervak­ ning eller tillsyn medföra, att här i riket ej får väckas åtal för gärning, som avses med den i annat nordiskt land meddelade domen. Samma verkan tillerkännes i annat nordiskt land meddelad dom, när svensk domstol jäm­ likt promemorians 13 eller 20 § förordnar om förverkande av villkorligt an­ stånd, som meddelats i domen, eller av villkorligt medgiven frihet med avse­ ende å straff, som ådömts däri. I fråga om reglerna om sammanträffande av brott och förändring av straff skall enligt 25 § så anses som hade domen meddelats här i riket. Vid ådömande av gemensamt straff för brott, som av­ ses i domen, och annan gärning skall straffet bestämmas enligt svensk lag. —- Undantag från förbudet mot åtal föreslås i fråga om talan, som avses i 25 kap. 13 § strafflagen.

Angående regeln att här i riket ej må väckas åtal för gärning, som avses i den i annat nordiskt land meddelade domen, anföres i departementspro­ memorian, att regeln icke gäller, när framställning enligt 1 § avsett annat än verkställighet av straff:

Det har ansetts, att absolut hinder icke bör möta mot att i sådant fall väcka åtal med yrkande om straff. Avfattningen av paragrafen medger häri­ genom också att, om exempelvis framställning om verkställighet av för­ verkande bifallits, talan om förverkande likväl kan väckas även här i riket. En sådan tillämpning kan dock uppenbarligen endast sällan vara motive­ rad; skulle härav i något fall uppkomma stötande konsekvenser, torde rättelse kunna vinnas i nådeväg. Hinder mot anställande av annan talan än åtal föreligger icke, om bifall lämnats till framställning om verkställighet av straff här i riket. — Det hinder mot åtal som skall gälla enligt paragra­ fen bör beaktas vid prövningen av framställning om verkställighet. Är an­ ledning till antagande, att brottet här skulle föranleda väsentligt strängare straff, eller föreligger skäl att ådöma annan frihetsberövande påföljd än straff, kan detta motivera att framställningen avslås.

Beträffande tillämpligheten av de svenska reglerna om sammanträffande av brott och förändring av påföljd intar departementspromemorian såsom nämnts den ståndpunkten, att svensk lag genomgående skall tillämpas, allt­ så icke blott konkurrensreglerna i lagarna om villkorlig dom, villkorlig fri­ givning, ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt utan också de praktiskt betydelsefulla reglerna i 4 kap. 3 och 4 §§ straffla­ gen. I promemorian beröres bl. a. det läge, som kan uppkomma, när domen

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition, nr 203 år 1962

lyder å frihetsstraff på längre tid än vad svensk lag över huvud medger (2 kap. 3 och 4 §§ strafflagen) eller på längre tid än vad som enligt svensk lag eljest högst skulle kunna bestämmas för ifrågavarande brott. Det uttalas att, om svensk domstol jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen dömer till gemensamt straff för brotten med tillämpning av svensk lag, följden i vissa situationer kan bli, att det gemensamma straffet blir kortare än det i den tidigare do­ men ådömda. I dessa fall torde enligt promemorian åklagaren kunna efter­ ge åtal med stöd av 20 kap. 7 § 2 rättegångsbalken.

Den särskilda regeln om talan som avses i 25 kap. 13 § strafflagen har enligt promemorian tillagts för att icke framställning om verkställighet be­ träffande någon, som är underkastad ämbetsansvar, skall behöva avslås därför att här bör väckas talan om ådömande av avsättning eller suspen­ sion. Innebörden av regeln är, att den i det andra landet meddelade domen vid tillämpning av 25 kap. 13 § strafflagen blir att jämställa med svensk dom, vari frågan om ämbetsstraff icke blivit prövad.

Yttrandena. I anledning av vad departementspromemorian innehåller om hinder mot åtal här i landet för gärning, som avses med dom, meddelad i annat nordiskt land, har Svea hovrätt anfört, att i lagutkastet blott i be­ gränsad omfattning åt utländsk dom givits verkan att utgöra hinder för väc­ kande av talan i Sverige om samma sak som avses med domen. Regler till förhindrande av att i brottmål samtidigt talan väckes här och i annat land om samma sak finns ej i nuvarande lagstiftning och har ej heller uppta­ gits i lagutkastet. Konsekvenserna torde vara svåröverblickbara av att -— oberoende av huruvida verkställighet sker här — förläna giltighet åt do­ mar, meddelade i Danmark, Finland och Norge. Hovrätten yttrar vidare:

I förhållandet mellan länder, som i vidsträckt omfattning tillämpa sam­ arbete för verkställighet av varandras straffdomar, kan det uppenbarligen endast ytterst sällan vara sakligt motiverat att i det ena landet väckes åtal för brott, om vilket rättegång redan pågår eller för vilket straff ådömts i ett annat land. För att regler om verkan av lis pendens och res judicata utan olägenhet skola kunna avvaras böra de berörda länderna frivilligt ålägga sig avhållsamhet i fråga om inledande av rättegång i sak, varom talan redan är anhängig, och jämväl i de fall, då rättegångar på skilda håll lett fram till dom, gemensamt söka undanröja nackdelarna därav. Hovrätten vill ifråga­ sätta, huruvida icke önskvärdheten av ett dylikt samarbete borde på något sätt komma till uttryck i lagutkastet, t. ex. genom ett stadgande, som före­ skrev statsåklagares prövning av frågan, huruvida åtals väckande kan an­ ses vara påkallat, ehuru åtal redan är väckt i annat nordiskt land.

Det i promemorian föreslagna stadgandet, att den i annat nordiskt land meddelade domen skall anses som svensk, när fråga är om tillämpning av svenska regler om sammanträffande av brott och förändring av påföljd, har utförligt kritiserats av riksåklagarämbetet. Även några av de övriga remiss- myndigheterna har påpekat de mindre tillfredsställande konsekvenser som är förbundna med det föreslagna stadgandet.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om icke förslaget, när det gäller tillämp-

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

65

ning av de svenska konkurrensreglerna på utländska straffdomar, går längre än som påkallas av syftet med den föreslagna lagstiftningen. Den svenska domstolens prövning kommer att avse ej blott straffmätningen utan också gärningens subsumtion under svenska straffbestämmelser. På grund av skiljaktigheter i brottsrekvisiten kan följden i icke så få fall bli, att förut­ sättningarna för ådömande av straff enligt svensk strafflag befinnes ej fö­ religga. Vederbörande kan därigenom helt eller delvis undgå påföljd för den med den främmande domen avsedda brottsligheten. Likartade problem uppstår, när enligt departementspromemorians förslag förverkande på grund av ny brottslighet här i riket skall ske av i annat nordiskt land meddelad villkorlig dom eller också villkorligt medgiven frihet skall förklaras förver­ kad på grund av brott, begånget före verkställighetens början. Egendomliga konkurrenssituationer kan också vållas av det förhållandet, att maximum för tidsbestämt straff, ådömt här i riket med tillämpning av 4 kap. 3 § straff­ lagen, är tolv år, medan i andra nordiska länder frihetsstraff kan ådömas på längre tid. Riksåklagarämbetet förordar en lösning av konkurrensspörs­ målen, enligt vilken en utländsk straffdom i princip lämnas orubbad. Möj­ ligen skulle ämbetet kunna tänka sig en specialregel, enligt vilken vid ge­ mensam verkställighet här i riket av ett i annat nordiskt land och ett i Sverige ådömt straff det längsta straffet ej finge överskridas med mer än två år. Den dömde skulle genom en sådan ordning i vart fall icke komma i sämre läge än om det utomlands ådömda straffet verkställts i domslandet; i sadant fall skulle ju verkställighet ha skett av varje straff för sig utan nå­ gon reduktion med hänsyn till sammanträffandet av brott.

Även hovrätten för Västra Sverige föreslår som tänkbar alternativ lös­ ning av det förevarande problemet en regel av innebörd att i konkurrens­ situation det andra landets dom oförändrad lägges till grund för den nya domen och att däri -— utöver det i förstnämnda dom utmätta straffet — be­ stämmes ett tilläggsstraff för den brottslighet, som tillkommit. Jämväl Svea hovrätt ifrågasätter, huruvida icke en bestämning av gemensamt straff enligt 4 kap. 3 § strafflagen kan avvaras utan nämnvärd olägenhet. Hovrätten fö­ reslår, att för den nyuppdagade brottsligheten bestämmes ett »tilläggsstraff», motsvarande den faktiska straff höj ningen vid gemensam straffbestämning. Domstolen kunde vidare erhålla befogenhet att vid utmätande av straff i s. k. 4: 3-situationer underskrida eljest gällande straffminima. Göteborgs rådhusrätt, som i sitt yttrande beaktat de komplikationer som följer av en tillämpning av departementspromemorians förslag vid förverkande i fall som avses i de nu föreslagna 14 och 21 §§, förordar att ett särskilt straff ut- mätes för den nya brottsligheten samtidigt med att domstolen beslutar för­ verkande av villkorligt anstånd med utomlands ådömt straffs verkställande eller av utomlands villkorligt medgiven frihet. Den svenska domstolen skulle således i dessa fall icke behöva tillämpa exempelvis 4 kap. 3 § straff­ lagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge däremot ifrågasätter, om icke det föreslagna stadgandet borde kompletteras med föreskrift av innebörd att

— om tillämpningen av svensk lag vid bestämmande av gemensamt straff leder till nedsättning av det straff som eljest skolat verkställas enligt do­ men — detta straff må bibehållas.

Den kritik, som under remissbehandlingen riktats mot de föreslagna be­ stämmelserna i departementspromemorians 25 §, har avsett jämväl den kon­ kurrenssituation som kan uppkomma vid förverkande av villkorlig dom, med­ delad i annat nordiskt land, enligt 12 § tredje stycket. Riksåklagarämbetet an­ för härom, att enbart den omständigheten, att övervakning varit anordnad här i riket, knappast utgör något sakligt skäl att vid en senare lagföring i Sve­ rige draga in en i annat nordiskt land meddelad och där sedermera även verkställd dom. Ämbetet anser, att de svenska konkurrensreglerna i prin­ cip icke bör ha avseende å frihetsstraff, som ådömts i annat nordiskt land. Jämväl de konsekvenser, som kan uppkomma om svensk villkorlig dom för­ verkas utomlands, är enligt riksåklagarämbetets uppfattning ägnade att väcka betänkligheter.

Hovrätten för Västra Sverige har fäst uppmärksamheten på -— utöver de i promemorian omnämnda konkurrensreglerna — bestämmelserna i 14 § andra stycket och 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff. Hovrätten anser, att i motiven eventuellt bör intagas erinran om att tillämpning av nämnda lagrum ej kommer i fråga beträffande sådana i grannländerna ålagda förvandlingsstraff, som förekommit eller förekommer till verkstäl­ lighet i Sverige.

Departementschefen. Av reglerna i 2, 7, 11, 12, 18 och 19 §§ framgår, att verkställighet, övervakning eller tillsyn här i landet i allmänhet skall ske såsom om fråga vore om svensk dom. I förevarande paragraf anges de yt­ terligare avseenden, i vilka domen skall ha rättsverkan här.

Det torde knappast kunna komma i fråga att nu utsträcka rättsverkan av en i annat nordiskt land meddelad brottmålsdom därhän, att åtal över huvud icke får väckas här i riket för gärning, som avses med sådan dom. Även om det icke är otänkbart, att det nordiska straffrättsliga samarbetet efter hand kan leda till att domar, meddelade i någon av de nordiska sta­ terna, erhåller oinskränkt giltighet i hela Norden, torde för närvarande rättsverkan böra begränsas till de fall i vilka samarbete förekommer enligt förevarande lagstiftning. Konsekvenserna av att tillerkänna utländsk dom rättskraft i vidare omfattning än som föreslås i denna lag kan icke över­ blickas i detta sammanhang.

Departementspromemorians förslag till lösning av de problem, som upp­ kommer vid sammanträffande av brott, har under remissbehandlingen kri­ tiserats. Kritiken avser främst de svårigheter som i olika avseenden skulle vållas av en tillämpning av 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen. Den i departe­ mentspromemorian valda vägen är också uppenbarligen ägnad att medföra besvärliga komplikationer. Det synes därför angeläget att söka nå en annan lösning av problemet.

Därvid torde en lämplig utväg vara att redan nu knyta an till det system

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

67

som förordats i förslaget till brottsbalk (prop. 1962: 10, 34 kap.). Detta sy­ stem innebär, att den tidigare domen består orubbad och i de fall, då ytter­ ligare brottslighet tillkommer under omständigheter som avses i 4 kap, 3 och 4 §§ strafflagen, för denna brottslighet bestämmes särskilt straff. Det särskilda straffet bör därvid bestämmas under hänsynstagande till den brottslighet och det straff, som avses med den tidigare, i annat nordiskt land meddelade domen. I den nu föreslagna lydelsen av förevarande para­ graf har på grund av det anförda 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen förklarats icke tillämpliga å domar, som avses i paragrafen. För att förhindra, att härigenom det särskilda straffet för den brottslighet för vilken den dömde lagföres här sättes alltför högt, föreslås i 30 § en regel om att eljest gällan­ de straffminimum får underskridas.

Den nu föreslagna ordningen, vilken har betydelse icke bara när fråga är om ovillkorligt frihetsstraff utan också för det fall att utomlands meddelad villkorlig dom eller villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad på grund av ny brottslighet, innebär ett undantag från den allmänna regeln om svensk lags tillämplighet. I viss mån kan sägas att undantag härifrån också göres genom stadgandet i 2 § om att förvandling av böter, som ådömts i annat nordiskt land, ej skall ske enligt svenska regler. Detta undantag medför, att tillämpning av bestämmelserna i 14 och 18 §§bötesverkställighetslagen icke kommer i fråga med avseende å sådant bötesstraff eller förvandlingsstraff som ålagts i annat nordiskt land. I övrigt skall emellertid svenska regler om sammanträffande av brott och om förändring av straff tillämpas, t. ex. 2 och 3 §§ ungdomsfängelselagen och 2 § lagen om förvaring och interne­ ring i säkerhetsanstalt.

Någon bestämmelse angående den i annat nordiskt land meddelade do­ mens betydelse, när fråga är om återfall i brott, har icke upptagits i det vid departementspromemorian fogade lagutkastet. Någon sådan bestämmelse torde icke heller erfordras. I 4 kap. 14 § andra stycket strafflagen stadgas generellt, att vid tillämpning av strafflagens återfallsregler utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk. Enligt uttalande under förarbetena till en år 1942 vidtagen ändring av nämnda lagrum, torde detta, i vad det anger förutsättningar för återfallsskärpning, böra anses äga betydelse även som komplettering av återfallsbestämmelserna i specialstraffrätten. Förut­ sättning för att utländsk dom skall tilläggas återfallsgrundande betydelse bör dock givetvis vara, att den gärning domen avser enligt svensk lag utgör brott.

Paragrafen berör icke rättsverkan av svenska domar, som enligt den fö­ reslagna lagstiftningen kan komma att verkställas utomlands. Med undan­ tag av vad som direkt följer av 3, 8, 15 och 22 §§ har sådan dom här i riket samma betydelse och verkan som andra svenska domar. Av 15, 16, 22 och 23 §§ framgår, att i annat nordiskt land vidtagen åtgärd i fråga om vill­ korlig dom eller villkorligt medgiven frihet, som beslutats av svensk myn­ dighet, i vissa fall äger giltighet här. Svenska regler om sammanträffande av brott och förändring av straff kommer i princip att äga tillämpning även

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

å svenska domar, som verkställts utom riket. Uteslutas kan icke att härige­ nom stundom kan uppkomma vissa svårigheter för de rättstillämpande myn­ digheterna. Det torde emellertid icke vara påkallat att meddela särskilda be­ stämmelser med avseende å tillämpningen av 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen i fall som nu avses.

30 §.

Paragrafen avser det fall, att någon som i annat nordiskt land dömts till ovillkorligt frihetsstraff, erhållit villkorlig dom eller villkorligt frigivits, se­ dan verkställigheten överflyttats hit eller övervakning eller tillsyn anordnats här i riket eller förverkande beslutats här, övertygas om brott som han be­ gått innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen börjat verk­ ställas. Av skäl som anförts vid 29 § torde i detta läge böra öppnas möjlighet för svensk domstol att vid utdömande av särskilt straff för den nya eller ny­ upptäckta brottsligheten underskrida eljest gällande straff minimum.

31 §.

I paragrafen behandlas frågor om preskription och nåd. Enligt 28 § i det vid departementspromemorian fogade lagutkastet skall — sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits —- fråga om hinder mot verk­ ställighet på grund av preskription prövas enligt domslandets lag.

Beträffande beslut om nåd har några bestämmelser icke upptagits i de­ partementspromemorian. Under 7 § i promemorian anföres om denna fråga följande:

Kungl. Maj :t torde äga att, om skäl därtill uppkommer, av nåd nedsätta eller efterge straffet; under de nordiska överläggningarna har enighet vun­ nits om att verkställighetslandet skall kunna utöva benådningsrätt. Innan sådan fråga avgöres bör emellertid, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, behörig myndighet i domslandet beredas tillfälle att yttra sig; stadgande härom kan meddelas i administrativ väg. Å andra sidan är det icke uteslutet, att nåd kan komma att ges även i domslandet. Sker så, måste grun­ den för verkställighet här i riket anses undanryckt, och den dömde bör då omedelbart friges. Uttrycklig bestämmelse härom torde icke vara erforderlig liksom ej heller om att den dömde skall friges, därest han efter resning i domslandet frikännes för brottsligheten.

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet och fångvårdsstyrelsen har anmält viss tvekan inför den föreslagna regeln angående preskription. Justitiekanslersämbetet anför härom:

— —- — dels har det synts kunna ifrågasättas, om exempelvis danska och norska bötesdomar skola kunna verkställas under två år längre tid än svenska bötesdomar, dels kunna möjligen svårigheter yppa sig att pröva in­ vändningar om preskription, som skola bedömas enligt dansk, finsk eller norsk rätt. Intetdera förhållandet lärer dock behöva inge någon avgörande betänklighet. I sistnämnda hänseende torde de svenska myndigheterna böra hänskjuta bedömningen av sådana invändningar, som de ej själva utan vi­ dare kunna pröva, till uttalande av sökande myndigheten i det nordiska landet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

69

Fångvårdsstyrelsen finner det lämpligt, att den myndighet som gjort fram­ ställning om verkställigheten får avge ett bindande uttalande i preskrip- lionsfrågan, så att denna reellt prövas i domslandet. Med tanke på den prak­ tiska tillämpningen synes det styrelsen vara av vikt, att tillämpningsföre­ skrifterna kommer att innehålla anvisningar om hur den i paragrafen av­ sedda prövningen skall ske.

Frågan om giltigheten av nådebeslut har vid remissbehandlingen tagits upp av hovrätten över Skåne och Blekinge, som sagt sig dela den i promemo­ rian uttalade uppfattningen, att befogenhet torde tillkomma Kungl. Maj :t att av nåd nedsätta eller efterge straff som verkställes i vårt land, även om det grundar sig på dom i Danmark, Finland eller Norge. Hovrätten ansluter sig jämväl till uppfattningen, att uttrycklig bestämmelse ej är erforderlig om att den dömde vid verkställighet här i riket skall friges, om han genom nåd i domslandet befrias från straffet. Emellertid är det enligt hovrättens mening icke lika klart, att någon bestämmelse icke erfordras om att ett nådebeslut i annat land, där en här i landet meddelad dom verkställes, skall äga giltighet här i riket:

Enbart uttalandet i promemorian, att enighet vunnits om att sådan be- nådningsrätt får utövas, kan icke vara tillräckligt. Fråga om verkan av sådant nådebeslut kan uppkomma i mål rörande nytt brott. Ulan en uttryck­ lig bestämmelse kan domstolen icke anses berättigad att bortse från en straffåterstod som ej avtjänats men efterskänkts genom ett nådebeslut i an­ nat land. Frågan torde väl ha betydelse främst beträffande frihetsstraff. Det kan dock icke uteslutas att nådebeslut eljest kan förekomma. Därför torde under gemensamma bestämmelser, lämpligen såsom andra stycke i 28 §, böra stadgas att, om beslut av nåd har meddelats i Danmark, Norge eller Finland beträffande dom som avses i denna lag, beslutet skall äga giltighet bär i riket.

Hovrätten för Västra Sverige har understrukit, att möjligheten av att nåd sökes samtidigt i båda länderna nödvändiggör, att kontakt mellan nådein- stanserna upprätthålles uti ifrågakommande ärenden.

Departementschefen. Vid de nordiska överläggningarna har enighet upp­ nåtts om att spörsmål rörande preskription skall prövas i enlighet med domslandets lag; uttrycklig bestämmelse härom har upptagits i paragrafens första stycke såvitt gäller verkställighet enligt 1 eller 5 §. Givetvis kan det härigenom för svenska myndigheter stundom bli vanskligt att avgöra, när preskription inträder. För att underlätta tillämpningen torde i bestämmel­ ser, som utfärdas med stöd av 36 §, kunna intagas föreskrift om att fram­ ställning om straffverkställighet där så erfordras skall innehålla uppgift om när preskription inträder.

I detta sammanhang är att märka, alt enligt 12 § i dess nu föreslagna ly­ delse såsom prövotid för den som erhållit villkorlig dom skall gälla den tid som var bestämd vid tidpunkten för överflyttandet. Motsvarande skall enligt 19 § gälla i fråga om tillsyn över villkorligt frigiven. Det är alltså i dessa fall lagstiftningen i domslandet, som blir normerande för varaktigheten av prö-

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

votiden här i riket; jämlikt 12 § kan dock prövotiden vid villkorlig dom komma att förlängas med tillämpning av svensk lag.

Stadgandet i förevarande paragrafs första stycke avser icke det fall, att en i annat nordiskt land meddelad villkorlig dom eller villkorlig frigivning förklaras förverkad här. Beträffande det straff, som i sådant fall skall verk­ ställas, kommer svenska preskriptionsregler att gälla.

Uttryckliga bestämmelser torde böra upptagas angående benådning av dem som i Danmark, Finland, Island eller Norge dömts genom dom som avses i förevarande lag. Nåd bör kunna meddelas i Sverige i fråga om verk­ ställighet som sker här, och därvid torde böra tillämpas samma förfarande som när det gäller svenska domar. En överflyttning av verkställigheten hit innebär emellertid icke, att nåd ej kan meddelas i domslandet. Meddelas där beslut om nåd, torde beslutet böra äga giltighet här i riket.

I fråga om svenska domar torde av konstitutionella skäl endast Kungl. Maj :t kunna meddela nåd med verkan här i riket. Om därför i annat nor­ diskt land ges nåd i fråga om den som dömts av svensk domstol men i det landet avtjänar straff eller står under övervakning eller tillsyn, äger nåde- beslutet icke giltighet här. Den skillnad som enligt den föreslagna ordningen sålunda kommer att föreligga i nådeliänseende mellan svenska och utländska domar torde emellertid icke i praktiken få större betydelse. Det får nämligen förutsättas alt, när fråga är om nåd beträffande någon som dömts i annat nordiskt land, yttrande inhämtas från behörig myndighet i domslandet. Det kan även förväntas att, om med svensk tillstyrkan nåd beviljas utomlands i fråga om svensk dom, nåd kommer att beviljas även i Sverige. Erforderliga bestämmelser angående samråd mellan de olika länderna i nådeärenden torde få meddelas i administrativ väg.

32 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i det vid 1961 års departementsprome­ moria fogade lagutkastet.

Enligt 25 § lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott äger che­ fen för justitiedepartementet efter framställning på diplomatisk väg medgi­ va, att utlänning, som av främmande stat utlämnas till annan stat, må föras genom riket, om ej synnerliga skäl är däremot. I 19 g lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge har generellt medgivits transport genom Sverige vid utlämning från en nor­ disk stat till en annan.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har fångvårds­ styrelsen fäst uppmärksamheten på att lagförslaget icke innehåller något stadgande angående transport genom Sverige mellan två andra nordiska länder.

Departementschefen. Det torde icke föreligga skäl till större restriktivitet i de fall, då transport genom Sverige kan bli aktuell enligt denna lag, än då fråga är om utlämning mellan nordiska länder. Förevarande paragraf har därför utformats i nära överensstämmelse med 19 § nordiska utläm-

Kungi. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

71

ningslagen. Den praktiska betydelsen av stadgandet torde emellertid bli begränsad.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i departementspromemorians utkast, in­ nehåller stadgande om att Kungl. Maj :t äger förordna att viss befogenhet må utövas av annan myndighet än lagen föreskriver.

I promemorian anföres, att stadgandet avser att möjliggöra att vissa ärenden avgöres av lokal myndighet. Detta kan vara av särskild betydelse i fråga om böter, som ådömts i gränstrakterna bosatta personer.

Yttrandena. Frågan om en decentralisering har behandlats — förutom av justitiekanslersämbetet i det vid 25 § redovisade uttalandet — av statsåldagaren i Göteborg, som anför:

Bestämmelsen får anses ändamålsenlig, framförallt i de län, där utby­ tet över gränserna till grannlandet äro livliga. I detta sammanhang bör er­ inras om Kungl. kungörelsen den 5 december 1821 angående vad genom konvention emellan Kungl. Maj :t och kejsaren av Ryssland den 17 januari 1821 blivit överenskommet angående brottmålens behandling å ömse sidor om riksgränsen. —-------- Vidare bör erinras om de bestämmelser, som gälla på grund av konventionen emellan Sverige och Norge angående flytt- lapparnas rätt till renbetning (1919:895 ändr. 1950:428) och därav för­ anledd lagstiftning (1919:445 ändr. senast 1950:429 samt 1922:602 ändr. 1950:430). Enligt dessa bestämmelser skola länsstyrelserna, respektive fyl- kesmännen redan nu samarbeta för indrivning av ej blott böter utan även civila skadestånd, som ålagts flyttlapp vid vistelse i det andra riket. An­ förda båda omständigheter torde motivera, att verkställigheten av bötes­ straff utdömda i Finland och Norge även får upptagas av vederbörande länsstyrelse i Sverige. Givetvis äro även inom andra län förbindelserna liv­ liga över gränserna till Norge och Danmark, varför en tillämpning av samma bestämmelse kan vara att förorda.

Departementschefen. Såsom anförts vid 25 § bör prövningen av frågor om verkställighet enligt förevarande lag stå under ledning av en central myn­ dighet, fångvårdsstyrelsen. Såvitt angår verkställighet av frihetsstraff el­ ler anordnande av övervakning eller tillsyn torde delegation av fångvårds­ styrelsens befogenheter icke böra övervägas förrän en tids erfarenhet vun­ nits av den nya lagstiftningen. I fråga om böter synes däremot erfarenheter­ na från tillämpningen av 1948 års lag ge vid handen, att möjlighet finns att i viss utsträckning lägga avgörandet hos lokala myndigheter. Vissa kom­ plikationer kan emellertid vållas av att hädanefter även förvandlingsstraff för böter skall kunna verkställas här. Den närmare regleringen av dessa frågor torde icke böra ske i den nu föreslagna lagen. I förevarande paragraf torde endast böra upptagas ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna, att befogenhet som enligt lagen tillkommer fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i departementspromemorians lagutkast. I den nu föreslagna lagtexten användes, utom i 1 § andra stycket, uttryc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

ket dom för att karakterisera de avgöranden som lagen avser. Med dom bör emellertid —- liksom i 1948 års lag — likställas beslut eller föreläggande, som efter lagstiftningen i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom. Genom bestämmelsen i förevarande paragraf blir det fullt klart, att verkställighet kan ske t. ex. av strafföreläggande eller av beslut, vari fastställts förvandlingsstraff för böter.

35 §.

Paragrafen, som är likalydande med 32 § i departementspromemorians lagutkast, motsvarar 6 § i 1948 års lag. Stadgandet avser kostnader för alla åtgärder för verkställighet m. m. enligt den nu föreslagna lagstiftningen.

36 §.

Under de nordiska överläggningarna har man utgått från att lagstiftning­ en skall träda i tillämpning beträffande alla nordiska stater på en gång. För den händelse att lagstiftningen ej i alla länderna skulle vara klar vid samma tidpunkt, föreslås emellertid, efter förebild i den nordiska utläm- ningslagen, att det far ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om lagens tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge.

Såsom anförts i det föregående behöver lagen kompletteras med tillämp­ ningsföreskrifter. Paragrafens andra stycke innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda sådana.

Ikraftträdande

Samtliga nordiska lagar avses träda i kraft den 1 juli 1963. Vid den svenska lagens ikraftträdande bör 1948 års lag upphävas. Den mellan Dan­ mark, Norge och Sverige träffade konvention, som ligger till grund för sistnämnda lag, torde även få uppsägas. Den nu föreslagna lagen står näm­ ligen i vissa avseenden i strid mot vad länderna genom konventionen åtagit sig att iakttaga.

Lagen torde böra bli tillämplig även beträffande domar, som meddelats före ikraftträdandet. Såvitt gäller verkställighet enligt 1 § överensstämmer detta med vad som skedde vid tillkomsten av 1948 års lag. Med hänsyn till att överflyttning av verkställighet av frihetsstraff kan innebära skärpning av verkställigheten, torde det emellertid finnas anledning att iakttaga åter­ hållsamhet, när det gäller att överföra någon från ett land till ett annat för verkställighet av en äldre dom. Det är också av fångvårdsorganisatoriska skäl lämpligt, att överflyttningarna i samband med lagens ikraftträdande sker successivt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962 73

Förslag till ändringar i utlänningslagen och regeringsrättslagen

Vid behandlingen av 8 § i den föreslagna lagen om samarbete mellan de nordiska länderna i fråga om verkställighet av straff m. m. har jag antytt, att vad i lagen föreslås torde föranleda ändring i utlänningslagen den 30 april 1954. Enligt 1 § utlänningslagen får utlänning ej i annat fall eller i annan ordning än i sagda lag anges tvingas att lämna riket. Lagen innehål­ ler i 71 § en hänvisning till utlämningslagstiftningen. Verkställighetssam- arbetet förutsätter, att en till frihetsstraff dömd person skall kunna tvångs­ vis överföras till annat nordiskt land även i andra fall än då beslut före­ ligger om hans avlägsnande ur riket enligt utlänningslagen eller om ut­ lämning. I utlänningslagen bör därför göras en hänvisning till den nu före­ slagna lagens regler. Hänvisningen synes lämpligen kunna intagas i 71 §.

I administrativ ordning torde få göras en ändring i 60 § utlänningskungö- relsen. Enligt nämnda paragraf får dom eller beslut om förvisning ej verk­ ställas förrän utlänningen samtidigt ådömt ovillkorligt frihetsstraff blivit verkställt. Från denna regel bör göras undantag för de fall, då frihetsstraf­ fet skall verkställas i annat nordiskt land, till vilket den dömde må be­ fordras vid verkställighet av förvisningen. I sådant fall torde förvisningen få anses verkställd i och med att den dömde överföres till det andra landet för att undergå frihetsstraffet.

Enligt 26 § första stycket i den föreslagna lagen om verkställighetssam- arbete skall fångvårdsstyrelsens beslut i ärenden enligt denna lag kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. Såsom jag uttalat vid behandlingen av nämn­ da paragraf bör den fullföljda talan prövas i regeringsrätten. I 2 § 17 :o) regeringsrättslagen sägs, att besvär hos Kungl. Maj :t i bl. a. mål om bötes- ansvar, om verkställande av straff och om förverkande av villkorligt med­ given frihet tillhör regeringsrättens upptagande och avgörande. Då med denna avfattning icke samtliga de fångvårdsstyrelsens beslut, som kan trätfas enligt den nu föreslagna lagen, faller under regeringsrättens kom­ petens, torde stadgandena i 2 § 17 :o) böra kompletteras med en bestäm­ melse angående övriga mål enligt den nya lagen. Vid utarbetandet av för­ slag till ändring av regeringsrättslagen har jag utgått från den lydelse 2 § 17.o) kommer att erhålla vid bifall till en till årets riksdag avlåten propo­ sition (prop. 1962: 162) om ändring i sistnämnda lag. I

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger inom justitiedepar­ tementet upprättade förslag till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff, m. m.;

2) lag angående ändrad Igdelsc av 71 § utlänningslagen den 30 april 195t (nr 193); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen,1 av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

1 Av dessa förslag har här utelämnats det under 2) upptagna förslaget, vilket frånsett viss formell jämkning överensstämmer med det vid propositionen fogade förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

75

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1

§•

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömls till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnader, må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnader meddelats angående kvarstad, sking- ringsförbud eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2

§•

Verkställighet sker enligt svensk lag, dock att böter ej må förvandlas.

3

§.

Åt myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge må överlåtas att verkställa här i riket meddelad dom eller annat avgörande, som avses il §.

4

§•

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part eller annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff

5

§.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till om­ ständigheterna finnes lämpligast.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

6

§•

Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet där­ om det ådömda straffet omvandlas till straffarbete eller fängelse på lika lång tid. Därvid skall den danska straffarten faengsel, den finska straffar­ ten tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten fengsel anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten haefte, den finska straffarten fängelse, den isländska straffarten varöhald och den norska straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses svara mot straffarbete, om den strafftid som verkställigheten här i riket skall avse överstiger två år.

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart såsom hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten.

Förvandlingsstraff för böter må ej verkställas, om betalning för böterna erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvaran­ de mån nedsättas; nedsättningen må dock ej avse del av dag.

8

§•

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fäng­ else, må verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den döm­ de när verkställighet skall ske är medborgare eller har hemvist i den and­ ra staten. Uppehåller han sig i någon av nämnda stater, må även eljest do­ men verkställas där, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämp­ ligast.

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid.

9 §•

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall för verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Nor­ ge, skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat skall förpassas, förvisas eller utvisas ur riket och beslutet härom må verk­ ställas till den andra staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10 §.

Övervakning av person, som i Danmark, Finland, Island eller Norge er­ hållit villkorlig dom, må på begäran anordnas här i riket.

11

§•

Anordnas övervakning här i riket, skall i beslutet därom allmänna under­ rätten i den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

77

att uppehålla sig, utses till övervakningsdomstol. Det åligger övervaknings- domstolen att förordna övervakare för den dömde.

12

§.

Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i ri­ ket. Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats i an­ slutning till den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om villkorlig dom i tillämpliga delar gälla; prövotiden må dock ej förlängas utöver fem år.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna an­ ståndet förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I sådant fall skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk straffart med till- lämpning av de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet; tillfälle att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge om ändrade bestäm­ melser med avseende å den villkorliga domen eller om förverkande av an­ ståndet, skall beslutet äga giltighet här i riket.

13 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande vil­ ken övervakning anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas i den stat, där domen meddelats, må domstol, som handlägger sådant ärende, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

14 §.

Om någon, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit villkorlig dom, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden eller före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den villkorliga domen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat. Därvid skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

15 §.

Övervakning av person, som här i riket erhållit villkorlig dom, må över­ flyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Förordnas i den andra staten om ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga domen, skall förordnandet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till den domstol, som vid tiden för överflyttningen var övervakningsdomstol, hän- skjuter ärende om sådan åtgärd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

16 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge förordnats om förverkande av anstånd med avseende å villkorlig dom, som meddelats här i riket, skall för­ ordnandet äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över person, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fsengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av fengsel, må på begäran anordnas här i riket.

18 §.

Anordnas tillsyn här i riket, skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman för den frigivne.

19 §.

Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervaknings tid i den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som meddelats i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej fångvårdsstyrel­ sen förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning, dock att prövotiden ej må förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall verkställighet här ske av det vid frigivningen återstående straffet, omvand­ lat till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge om ändrade bestämmel­ ser med avseende å den villkorliga frigivningen eller om förverkande av den villkorligt medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet bär i riket.

20

§.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigiv­ ning, som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande vilken tillsyn anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas i den stat, där frigivningen skett, må fångvårdsstyrelsen eller domstol, som hand­ lägger sådant ärende, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

21

§.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av famg- sel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begått under prövo- tiden, må rätten, ända att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkor­ lig frigivning förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid skola bestämmelserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.

22

§.

Tillsyn över person, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande av straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

79

Förordnas i den andra staten om ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen, skall förordnandet äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga frigiv­ ningen beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till fångvårdsstyrelsen hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge förordnats om förverkande av villkorligt medgiven frihet, varom beslutats här i riket, skall förordnandet äga giltighet här.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § göres av behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre den dom, som avses med framställningen, är verkställbar i den stat där den meddelats.

Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifallés, skall den dömde, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

25 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnan­ de av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland, Island eller Norge göres av fångvårdsstyrelsen i fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt av övervaknings- domstolen i fall som avses i 15 §.

26 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos Konung­ en genom besvär.

Om ej annorlunda förordnas, skall fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som avses i fångvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om hans förberedande och utförande av talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offent­ lig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till för­ svararen skall dock alltid gäldas av statsverket.

27 §.

Talan mot övervakningsdoinstols beslut om framställning enligt 15 § förs­ ta stycket föres genom besvär hos hovrätt, över hovrättens beslut må kla­ gan icke föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

28

§.

Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den döm­ des överförande hit uppställts villkor av innebörd, som avses i 7 § lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, skola vill­ koren lända till efterrättelse här i riket.

29 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har förverkande beslutats enligt 14 eller 21 §, må ej här i riket väckas åtal för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med av­ seende å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket; vad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen stadgas skall dock ej äga tillämpning.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i 25 kap. 13 § strafflagen.

30 §.

Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har förverkan­ de beslutats enligt 14 eller 21 §, och övertygas den dömde sedermera här i riket om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill, dömas till lägre straff än för brottet är stadgat.

31 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hin­ der mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna fråga prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

Vad i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall gälla beträffande dan­ ska, finska, isländska och norska domar, som avses i denna lag.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge av nåd meddelats beslut i fråga om dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, som avses i denna lag, skall beslutet äga giltighet här i riket.

32 §.

Den som för verkställighet av frihetsstraff överföres från Danmark, Fin­ land, Island eller Norge till annan av dessa stater må utan särskilt tillstånd föras genom Sverige.

33 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommei fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

34 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lag­ stiftningen i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

81

35 §.

Sådana kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta ge­ nom företagen verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och åtgärder i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

36 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Lagen må därvid göras tillämplig jämväl i fråga om domar, som meddelats dessförinnan.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963. I och med att lagen träder i tillämpning i förhållande till Danmark eller Norge upphäves, såvitt avser den staten, lagen den 17 december 1948 (nr 758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 17: o) lagen den 26 maj 1909

(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

Härigenom förordnas, att 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

§•

17 :o) mål om befrielse------------- villkorligt medgiven frihet;

mål om tillämpning av lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäl­ lighet av straff, m. m.;

mål om verkställande-------------i brottmål;

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse av 2 § 17:o) se 1962:

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

83

Bilaga B

Utkast

till

Lag om samarbete med Danmark, Finland och Norge angående

verkställighet av straff, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1 §•

I Danmark, Finland eller Norge meddelad dom, varigenom i brottmål dömts till böter eller förverkande eller utdömts ersättning för rättegångs­ kostnader, må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnader meddelats angående kvarstad, skingringsförbud eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2

§•

Verkställighet sker enligt svensk lag, dock att böter ej må förvandlas.

3 §.

Här i riket meddelad dom eller annat avgörande, som i 1 § avses, må verkställas i Danmark, Finland eller Norge.

⁴ §•

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part eller annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff

⁵ §•

I Danmark, Finland eller Norge meddelad dom, varigenom dömts i Dan­ mark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse och i Norge till fengsel eller hefte, må på begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hem­ vist här i riket eller uppehåller sig här.

6

§.

Bifalles begäran om verkställighet, skall det ådömda straffet omvandlas till straffarbete eller fängelse på lika lång tid. Därvid skall den danska straffarten faengsel, den finska straffarten tukthus och den norska straff­ arten fengsel anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten haefte, den finska straffarten fängelse och den norska straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses svara mot straff­ arbete, om den strafftid som verkställigheten här i riket skall avse överstiger två år.

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart såsom hade straffet ådömts här i riket. . ...

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten.

8

§■

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängel­ se, må verkställas i Danmark, Finland eller Norge, om den domde nar verk­ ställighet skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra staten el­ ler uppehåller sig där.

9 §•

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall för verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland eller Norge, skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Dan­ mark, Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat skall förvisas eller utvisas till den andra staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10

§.

Övervakning av person, som i Danmark, Finland eller Norge erhållit vill­ korlig dom, må på begäran anordnas här i riket.

11

§•

Anordnas övervakning här i riket, skola handlingarna i ärendet över­ lämnas till allmänna underrätten i den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma att uppehålla sig. Det åligger rätten att forordna övervakare för den dömde och att såsom övervakmngsdomstol utova till­ syn över övervakningen. f

Övervakningen skall upphöra senast vid utgången av den i domen last- ställda prövotiden, såframt ej prövotiden förlänges.

12

§.

De föreskrifter angående den dömdes åligganden under prövotiden, som gälla på grund av den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdom- stolen förordnar annat, äga tillämpning jämväl bär i riket. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om villkorlig dom i tillämpliga delar galla.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anstån­ det förverkat, skall rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet. När enligt vad därom är stadgat verkstäl­ lighet skall ske av straff, som är utsatt i domen, skall dock det straffet verkställas här i riket; i sådant fall skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt mynt.

Beslutas i Danmark, Finland eller Norge om ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga domen eller om förverkande av anståndet, skall beslutet äga giltighet här i riket.

13 §.

Om någon, som i Danmark, Finland eller Norge erhållit villkorlig dom, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden eller före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den vill­ korliga domen ej utövas här, med tillämpning av vad i svensk lag ar stad­ gat om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat. Därvid skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

7

§•

85

14 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom, som meddelats i Danmark, Finland eller Norge, men finnes frågan härom lämpligen böra prövas i den stat, där domen meddelats eller övervakningen utövas, må domstol, som handlägger sådant ärende, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

15 §.

Övervakning av person, som här i riket erhållit villkorlig dom, må över­ flyttas till Danmark, Finland eller Norge.

Har efter överflyttning av övervakningen i den andra staten förordnats om ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga domen, skall för­ ordnandet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkor­ liga domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge till övervak- ningsdomstolen hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

16 §.

Har i Danmark, Finland eller Norge förordnats om förverkande av an­ stånd med här i riket meddelad villkorlig dom, skall förordnandet äga gil­ tighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över person, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av faengsel, i Finland av tukthus eller fängelse eller i Norge av fengsel, må på begäran anordnas här i riket.

18 §.

Anordnas tillsyn här i riket, skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman för den frigivne.

Tillsynen skall upphöra senast vid utgången av den i beslutet om frigiv- ningen fastställda prövotiden, såframt ej prövotiden förlänges.

19 §.

De föreskrifter angående den frigivnes åligganden under prövotiden, som gälla på grund av beslutet om villkorlig frigivning, skola, om ej fångvårds­ styrelsen förordnar annat, äga tillämpning jämväl här i riket. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning i tillämpliga delar gälla.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad och skall på grund härav det vid frigivningen återstående straffet verkställas här, skall straffet omvandlas till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland eller Norge om ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen eller om förverkande av den vill­ korligt medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet här i riket.

20

§.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fseng- sel, i Finland av tukthus eller fängelse eller i Norge av fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begått under prövotiden, må rätten, ändå att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen ej utövas här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid skola bestämmelserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

21

§.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigiv­ ning, som beslutats i Danmark, Finland eller Norge, men finnes frågan här­ om lämpligen böra prövas i den stat, där frigivningen skett eller tillsynen utövas, må fångvårdsstyrelsen eller domstol, som handlägger sådant ären­ de, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

22

§.

Tillsyn över person, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande av straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland eller Norge.

Har efter överflyttning av tillsynen i den andra staten förordnats om änd­ rade bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen, skall för­ ordnandet äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga fri­ givningen beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annal brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge till fång­ vårdsstyrelsen hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland eller Norge förordnats om förverkande av vill­ korligt medgiven frihet, varom beslutats här i riket, skall förordnandet äga giltighet här.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning enligt denna lag om verkställighet här i riket av straff eller om anordnande här av övervakning eller tillsyn skall göras av behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre den dom, som avses med framställningen, är verkställbar i den stat där den meddelats.

25 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har förverkande beslutats enligt 13 eller 20 §, må ej här i riket väckas åtal för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avse­ ende å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket; och skall vid ådömande av gemensamt straff för brott som avses i domen och annan gärning straffet bestämmas jämlikt svensk lag.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i 25 kap. 13 § strafflagen.

26 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 § prövas av justitiekanslern och framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordande av över­ vakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § av fångvårdsstyrelsen.

Vid handläggning av ärende som nu sagts skall fångvårdsstyrelsen bestå av chefen för styrelsen eller ställföreträdare för honom och tjänsteman i styrelsen som Konungen bestämmer jämte två av Konungen utsedda sak­ kunniga, av ^vilka den ene skall vara eller hava varit innehavare av domar- ämbete. I fråga om beslut i sådant ärende skall vad angående omröstning i brottmål i Överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

87

27 §.

På begäran av den, som avses med framställning om verkställighet en­ ligt 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 §, prövar högsta domstolen huruvida framställningen lagligen kan he- vill as.

Finner högsta domstolen hinder möta mot verkställighet eller anordnan­ de av övervakning eller tillsyn här i riket, skall framställningen avslås.

I ärende enligt denna paragraf skall, om det finnes erforderligt, förhand­ ling hållas. Förhandling skall, förutom i fall varom eljest är stadgat, hållas inom stängda dörrar, om det begäres av den som avses med framställningen. 1 övrigt gäller om ärendets handläggning vad om brottmål i allmänhet är stadgat. Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skall stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av den som avses med framställningen.

Begäran om prövning enligt denna paragraf utgör ej hinder mot verkstäl­ lighet eller anordnande av övervakning eller tillsyn här i riket, med mindre högsta domstolen förordnar annat.

28 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hin­ der mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna fråga prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

29 §.

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anord­ nande av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland eller Norge göres av justitiekanslern i fall som avses i 3 §, av fångvårdsstyrelsen i fall som avses i 8 och 22 §§ samt av övervakningsdomstolen i fall som avses i 15 §.

30 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommer justitiekanslern eller fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

31 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lag­ stiftningen i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

32 §.

Sådana kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta ge­ nom företagen verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och åtgärder i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

33 §.

Konungen meddelar de närmare bestämmelser som erfordras för tillämp­ ningen av denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Denna lag träder i kraft den . Genom lagen upphäves lagen den 17 december 1948 (nr 758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 juni

1962.

Närvarande:

justitierådet R^egner, regeringsrådet J^arnerup, justitieråden ^af T^rolle,

B^omgren.

Enligt lagrådet den 17 maj 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27 april 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Is­ land och Norge angående verkställighet av straff, m. m., 2) lag angående änd­ rad Igdelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 195b samt 3) lag angående ändrad Igdelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts rege­ ringsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av lagbyråchefen C. Holmberg.

Lagrådet

yttrade:

Förslaget till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff, m. m.

De föreslagna reglerna innebära att i åtskilliga avseenden svenska straff­ rättsliga stadganden icke komma att iakttagas, när svensk straffdom verk- ställes i annat nordiskt land, och att här såväl i rättsskipningen som vid kri­ minalvården skola tillämpas eller beaktas i annat land gällande bestämmel­ ser. De principiella betänkligheter detta väcker torde, med hänsyn till att ländernas strafflagstiftning i väsentliga hänseenden vilar på enhetliga grun­ der samt till betydelsen av samarbete på verkställighetsområdet och värdet därav även för vårt land, icke böra föranleda att förslaget ej genomföres.

Såsom departementschefen i flera sammanhang framhållit kunna de före­ slagna reglerna ofta medföra avsevärda svårigheter i tillämpningen och giva upphov till spörsmål rörande fall vilka icke äro reglerade med den utförlig­ het i detaljer som eljest iakttages i svensk lagstiftning. Bland annat kan det­ ta hända vid sammanträffande av brott och när verkställighet av en i ett land meddelad dom delvis sker i mer än ett annat land. De förhållanden som härvid kunna föreligga äro emellertid av så skiftande beskaffenhet att det,

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

89

såvitt lagrådet kunnat finna, är praktiskt sett uteslutet att åstadkomma en detaljreglering; valet står därför mellan att i huvudsak acceptera den be­ gränsning av regelsystemet som förslaget innebär eller att avvisa tanken på samarbetet, och i detta läge synes det förra alternativet böra förordas. Det bör även beaktas, att vid tillämpningen de svårbedömda fallen få antagas bliva tämligen sällsynta, att förslaget tillåter att begäran om verkställighet här lämnas utan bifall, liksom här kan underlåtas att påkalla verkställighet i annat land, samt att domstol i vissa fall äger hänskjuta ett bedömande till domslandet. Vidare märkes att svårigheterna delvis torde minskas, när den nya brottsbalken börjat tillämpas. Av betydelse är också att lagens tillämp­ ning, som ej sällan förutsätter närmare kännedom om strafflagstiftning, rättspraxis och kriminalvård i de övriga länderna, i princip — utom i fall då domstol har att besluta — skall ankomma på endast en myndighet. Värdet härav bör beaktas i fråga om att jämlikt 33 § i förslaget överflytta befogen­ het enligt lagen till annan myndighet.

På sätt departementschefen påpekat måste ibland nådeinstitutet anlitas för att lindra påföljd som på grund av lagens bestämmelser blivit strängare än som synes skäligt. Att nåd sålunda måste användas som rättelsemedel i fall som bort förutses i lagstiftningen, är icke helt tillfredsställande men torde nu vara oundvikligt. Det synes önskvärt, att fångvårdsstyrelsen i före­ kommande fall tillser att nådeansökan kommer till stånd.

1

§•

I 5 § andra stycket lagen om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge, stadgas att, om verk­ ställigheten föranleder talan inför domstol här i riket, justitiekanslern skall äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv eller genom om­ bud tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans fordran. En bestäm­ melse av liknande innehåll finnes intagen i lagen den 15 juni 1935 angående uttagande i vissa fall av ogulden utländsk utskyld eller allmän avgift. I mo­ tiveringen till det remitterade förslaget uttalas att, om behov därav alltjämt kunde anses föreligga, motsvarighet till det förstnämnda stadgandet torde kunna upptagas i administrativ författning.

Det synes ändamålsenligt att även i förevarande sammanhang, såvitt an­ går verkställighet här i riket enligt 1 och 4 §§ i förslaget, hava en bestäm­ melse motsvarande 5 § andra stycket förstnämnda lag. Den bör då intagas i den föreslagna lagen, lämpligen såsom ett andra stycke i 33 §.

5

§•

I denna liksom i vissa av de följande paragraferna meddelas bestämmel­ ser om verkställighet av dom, varigenom dömts till fängelse eller annat fri­ hetsstraff. Genom stadgandet i 34 § avses bl. a. att med sådan dom likställa beslut om förvandling av böter till frihetsstraff. Lagrådet har övervägt att i lagtexten borde komma till direkt uttryck, att verkställigheten omfattar

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

även förvandlingsstraff. Av 7 § tredje stycket och motiveringen till förslaget torde emellertid med tillräcklig tydlighet framgå, att så är fallet. Lagrådet har därför funnit sig kunna avstå från att föreslå tillägg till lagtexten.

6

§•

Avfattningen av sista punkten torde, oaktat regeln i likhet med övriga bestämmelser i paragrafen närmast avser fall då fråga är om allenast en dom, icke utgöra hinder mot att regeln tillämpas även när verkställighet på en gång skall ske av två eller flera olika straff och den strafftid, som verk­ ställigheten sammanlagt skall avse, överstiger två år.

8

§■

Därest i Sverige ådömt frihetsstraff verkställes utom riket lärer, i fråga om senare tillämpning av SL 4:3 och 4, vara att anse att straffet börjat verk­ ställas den dag då verkställighet enligt förevarande paragraf började i annat land eller den dömde här omhändertogs för att överföras dit.

Vid tillämpning av paragrafen torde böra beaktas att, innan begäran om verkställighet framställes, sådan förening av straff som avses i SL 4: 4 kom­ mit till stånd. Ehuru bestämmelserna i förevarande lag icke innefatta hin­ der mot att beslut därom meddelas senare, varvid tydligen ifall straffet änd­ ras ny framställning om verkställighet bör göras, medföra de i andra styc­ ket av 4: 4 givna reglerna om förfarandet, att ärende om förening av straff i regel icke kan upptagas medan verkställighet pågår utom riket.

16 §.

Lagrådet hänvisar till vad som anföres vid 29 § angående motsvarande fall.

29 §.

Vad i första stycket stadgas skall, såsom framgår av motiven och hänvis­ ningen till 14 §, gälla även då en i annat land meddelad villkorlig dom utan utsatt straff förklaras förverkad i Sverige och straff för brottet följaktligen bestämmes här i svensk straffart. Avfattningen leder emellertid närmast till den tolkningen, att första stycket gäller allenast brott för vilket straffet bestämts genom dom i annat land. Ordalagen synas därför böra jämkas. Med hänsyn till att genom hänvisningarna innehållet ändå blir tydligt torde detta kunna ske genom att första punkten förenklas att utsäga, att åtal för samma gärning ej må väckas här i riket. Ordet »domen» i andra punkten kommer då att hänföra sig till de domar som avses med hänvisningarna, däribland även villkorliga domar som omförmälas i 10 och 14 §§.

När i fall som ovan avses en i annat land meddelad villkorlig dom utan utsatt straff förklaras förverkad här, skola enligt huvudregeln i andra punk­ ten av första stycket svenska konkurrensregler tillämpas. I enlighet här­ med skall, om den villkorliga domen avsett flera brott, gemensamt straff ådömas jämlikt SL 4: 1 och 2 samt, om den villkorligt dömde samtidigt

91

övertygas om annat brott, även detta omfattas av det gemensamma straffet. Härvid kan även föreligga fråga om tillämpning med avseende å en tidigare svensk straffdom av SL 4: 3 och 4; och vid senare lagföring här för ytterli­ gare brott kan bliva fråga om lagrummens tillämpning med avseende å det beslut, varigenom den utländska villkorliga domen förklarades förverkad och straff här ådömdes. Undantagsbestämmelsen i andra punkten medför, att 4: 3 eller 4 icke skall tillämpas beträffande de brott som avsågos med den villkorliga domen. I konsekvens härmed skulle, när i motsvarande fall en svensk villkorlig dom utan utsatt straff förklarats förverkad i annat land, vid senare lagföring här 4: 3 vara tillämplig, oaktat straff för de brott, som avsågos med den villkorliga domen, blivit ådömt i annat land i främmande straffart. Särskilt i fall av sistnämnda slag kunna avsevärda svårigheter uppkomma. De skäl som föranlett undantagsbestämmelsen synas icke vara giltiga i här åsyftade fall. Lagrådet förordar därför, att undantagsbestäm­ melsen begränsas att avse brott, för vilka straff bestämts i annan stat.

Departementschefen har vid 29 § anfört, att undantag från tillämpningen av svenska konkurrensregler även föranleddes av stadgandet i förslagets 2 § och att detta medförde att tillämpning av bestämmelserna i 14 och 18 §§bötesverkställighetslagen icke komme i fråga med avseende å bötesstraff och förvandlingsstraff som alagts i annat land. Det sagda är befogat i fråga om

14 § nämnda lag. Vad angår 18 § däremot märkes, att denna icke tillämpas av domstol vid beslut om förvandling utan av fångvårdsstyrelsen i samband med verkställighet av förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill torde de skäl som föranlett undantagsregeln i 29 § första stycket andra punkten böra för­ anleda jämväl, att uttryckligt undantag göres för tillämpning av nämnda 18 §.

31 §

I paragrafens andra stycke upptages — i anslutning till uttalanden un­ der de nordiska överläggningarna att verkställighetslandet skall kunna ut­ öva benådningsrätt — en bestämmelse om tillämpning på domar, som med­ delats i övriga nordiska länder, av vad i svensk lag är stadgat om nåd. Det synes icke vara något att erinra mot att Kungl. Maj :t tillägges befogenhet att mildra eller eftergiva verkställighet av sådan dom och att förfarandet härvid anknyter till stadgandena om nåd. Ett dylikt nådebeslut bör dock begränsas att gälla verkställigheten här i riket och icke, såsom i fråga om svensk dom, kunna avse befrielse helt eller delvis från ådömd påföljd; be­ slutet hindrar ej utan vidare fortsatt verkställighet i domslandet eller annat nordiskt land, där den dömde bosätter sig. Att benådningsrätten skall ha detta begränsade innehåll torde böra komma till uttryck i lagtexten. Viss redaktionell jämkning av andra stycket påkallas vidare därav, att bestäm­ melsen icke, såsom är avsett, inbegriper verkställighet av beslut om förver­ kande till annan än svenska kronan av egendom, som den dömde har här i riket.

Enligt tredje stycket skall beslut, som av nåd meddelats i Danmark, Fin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

land, Island eller Norge i fråga om dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, äga giltighet här i riket. Såsom uttalats i remissprotokollet torde beträffan­ de svensk dom av konstitutionella skäl endast Kungl. Maj :t kunna medde­ la nåd med verkan i vårt land. Jämväl i fråga om dom, som meddelats i annat nordiskt land, bör av liknande hänsyn gälla, att blott i domslandet meddelat nådebeslut godtages här. I remissprotokollet angives ej förslagets mening i denna del, men av den föreslagna lagtexten synes närmast fram­ gå att — bortsett från svensk dom — nådebeslut i annat land än domslan­ det skall lända till efterrättelse. Bestämmelsen i tredje stycket torde där­ för böra omarbetas.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att andra och tredje styc­ kena erhålla följande jämkade avfattning. I andra stycket angives, att vad i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall, såvitt avser verkställighet här i riket, äga motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk och norsk dom. I tredje stycket upptages, att vid verkställighet här i riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, skall vad av nåd bestämts i den stat, där domen meddelats, lända till efterrättelse.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 november 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange,

L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson, H^olmqvist, A^spling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 15 juni 1962 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 april 1962 remitterade försla­ gen till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff, m. msamt

2) lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande. Vad i 29 § första stycket lagen om samarbete med Danmark, Finland, Is­ land och Norge angående verkställighet av straff m. in. stadgas skall, såsom även lagrådet uttalat, gälla jämväl då en i annat land meddelad villkorlig dom utan utsatt straff förklaras förverkad i Sverige. Då någon tvekan om stadgandets innebörd icke synes kunna uppkomma med den i det remitte­ rade förslaget upptagna lydelsen, anser jag den av lagrådet föreslagna jämk­ ningen av styckets första punkt icke erforderlig. Den mening rörande till­ lämpligheten av SL 4: 3, som lagrådet givit uttryck åt, överensstämmer med innebörden av det remitterade förslaget. För att denna innebörd skall vara fullt klar, tillstyrker jag det av lagrådet förordade tillägget i andra punkten av 29 § första stycket. Även vad lagrådet anfört beträffande 18 § bötesverk- ställighetslagen torde böra iakttagas.

Jag biträder de av lagrådet förordade ändringarna i 31 och 33 §§ samar- betslagen. Beträffande 31 § andra stycket vill jag emellertid framhålla, att den ändrade avfattningen icke innebär hinder mot att svenskt nådebeslut ges t. ex. den formen att viss tids frihetsstraff nedsättes. Innebörden av ett sådant beslut blir, att verkställigheten här i riket därefter skall ske med utgångspunkt från det nedsatta straffet.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagförslagen få vidtagas vissa mindre, redaktionella jämkningar.

Remissen till lagrådet avsåg även förslag om sådan ändring av regerings­ rättslagen som föranledes av fångvårdsstyrelsens befattning med frågor om

den nordiska straffverkställigheten. Detta förslag, som lagrådet lämnat utan erinran, torde emellertid lämpligen böra föreläggas riksdagen i samband med förslag till andra ändringar i regeringsrättslagen vid 1963 års riksdag.

Förevarande lagstiftningsärende har beretts i samråd med justitiedepar­ tementen i de övriga nordiska länderna, och frågan har senast behandlats vid justitieministermötet i Reykjavik i september 1962. Arbetet har nu fort­ skridit så långt, att lagförslag väntas bli framlagda i Danmark, Island, Nor­ ge och Sverige under november 1962 och i Finland i början av år 1963. Det förutsättes därvid, att lagförslagen i samtliga länder kommer upp till parla­ mentarisk behandling under våren 1963 och att lagstiftningen kan träda i kraft den 1 juli samma år.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt § 87 regerings­ formen genom proposition föreslå riksdagen att antaga de i enlighet med det anförda ändrade förslagen till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. och lag om ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förord­ nar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlå­ tas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620601