Ds 2020:3
Konkurrensverkets befogenheter
1. Promemorians lagförslag
1.1. Förslag till lag om ömsesidigt bistånd med delgivning och indrivning på konkurrensområdet
Härigenom föreskrivs1 följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ömsesidigt bistånd med delgivning av handlingar som gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Lagen innehåller också bestämmelser om ömsesidigt bistånd med indrivning av sådana sanktionsavgifter och viten som avses i artiklarna 13 och 16 i
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad.
Bistånd på begäran av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat
Bistånd med delgivning av vissa handlingar
2 § Konkurrensverket ska, om inte något annat följer av 3 och 6 §§, på begäran av en nationell konkurrensmyndighet i en annan med-
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad.
Promemorians lagförslag
lemsstat inom Europeiska unionen, utan krav på några vidare formaliteter, se till att sådana handlingar delges som gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Delgivning sker enligt delgivningslagen (2010:1932).
Bistånd med indrivning av sanktionsavgift eller vite
3 § Kronofogdemyndigheten ska, om inte något annat följer av 6 §, på begäran av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen, utan krav på några vidare formaliteter,
1. delge sådana beslut om sanktionsavgifter eller utdömda viten som avses i artikel 13 eller 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1, i den ursprungliga lydelsen, och som inte längre kan överklagas, eller andra handlingar som är relevanta för indrivning, och
2. driva in sådana avgifter och viten som anges i 1. Delgivning sker enligt delgivningslagen (2010:1932).
4 § Bestämmelser om indrivning i Sverige finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Verkställighet enligt utsökningsbalken får äga rum på grund av det enhetliga dokument som avses i artikel 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1, i den ursprungliga lydelsen.
Vid indrivning i Sverige av en annan medlemsstats fordran gäller i fråga om preskription lagstiftningen i den andra medlemsstaten.
5 § Kronofogdemyndigheten ska ta ut ersättning för kostnader i målet i enlighet med vad som gäller vid indrivning av en svensk fordran av motsvarande slag.
Vägransgrunder
6 § En begäran om bistånd får avslås om begäran inte uppfyller de krav som anges i artikel 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1, i den ursprungliga lydelsen. En begäran om bistånd får också avslås om den enskildes grundläggande rättigheter och friheter
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
inte har respekterats eller om delgivningen eller indrivningen skulle strida mot allmänna hänsyn.
Växelkurs och överföring av indrivet belopp
7 § Kronofogdemyndigheten ska, så snart en begäran som avses i 3 § har tagits emot, räkna om sanktionsavgiften eller vitet till svenska kronor enligt den växelkurs som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning för den dag då avgiften eller vitet beslutades.
I den utsträckning som den andra medlemsstatens fordran har drivits in, ska beloppet överföras till den medlemsstaten.
Begäran om bistånd i en annan medlemsstat
Bistånd med delgivning
8 § Konkurrensverket får av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen begära bistånd med delgivning av en handling som gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
9 § Vid handläggningen av ett allmänt mål enligt utsökningsbalken får Kronofogdemyndigheten av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen begära bistånd med delgivning av en handling som är relevant för indrivning av konkurrensskadeavgift, utredningsskadeavgift eller vite enligt konkurrenslagen (2008:579) och som har påförts med tillämpning av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
10 § Delgivning som har skett med bistånd enligt 8 eller 9 § i enlighet med den medlemsstatens lagar, författningar och administrativa praxis, ska anses ha samma verkan som om delgivningen hade ägt rum i Sverige.
Promemorians lagförslag
Bistånd med indrivning
11 § Kronofogdemyndigheten får av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen begära bistånd med indrivning av sådana avgifter och viten som avses i 9 § om
1. beslutet eller domen har fått laga kraft, och
2. Kronofogdemyndigheten inte själv kan driva in fordringen.
Förbud mot överklagande
12 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Närmare föreskrifter
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om bistånd enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
1.2. Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 14 § och rubriken närmast före 14 § utsökningsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Strafföreläggande , föreläggande av ordningsbot
och avgiftsföreläggande
1
Strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot
14 §2
Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot verkställs såsom la-
gakraftägande dom.
Första stycket gäller även för avgiftsföreläggande som har godkänts enligt 3 kap. 18 § konkurrenslagen (2008:579) .
Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot verkställs som en dom som fått laga kraft.
1. Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
2. Äldre bestämmelser gäller för avgiftsförelägganden som har godkänts före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 2008:588. 2 Senaste lydelse 2008:588. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
Promemorians lagförslag
1.3. Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (2008:579)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om konkurrenslagen (2008:579)2
dels att 3 kap. 16–19 §§, 5 kap. 12 § och 8 kap. 3 och 16 §§ ska
upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 3 kap. 16 § ska utgå,
dels att 1 kap. 5 §, 3 kap. 1, 4–7, 12, 13, 14 a, 15, 20, 22 och 23 §§,
5 kap. 3–6, 8, 10 och 13 §§, 7 kap. 1 §, 8 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas nitton nya paragrafer, 3 kap. 1 a, 15 a–b,
20 a, 23 a–c §§, 5 kap. 6 a–c, 14 a, 15 a och 21–24 §§, 6 kap. 1 a §, 8 kap. 4 och 5 §§ och närmast före 5 kap. 21 § och 8 kap. 4 § nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
I denna lag avses med företag en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur, dock inte till den del verksamheten består i myndighetsutövning.
Med företag avses också en sammanslutning av företag.
Andra stycket tillämpas inte ifråga om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 12–15 §§.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad. 2 Senaste lydelse av 3 kap. 19 § 2016:224 5 kap. 12 § 2015:402 8 kap. 3 § 2016:224.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
3 kap.
1 §3
Konkurrensverket får ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Ett åläggande enligt första stycket får innefatta beteendemässiga eller strukturella åtgärder som är nödvändiga för att överträ-
delsen ska upphöra. Vid valet mellan två likvärdiga åtgärder som var och en leder till att syftet uppnås ska den åtgärd väljas som är minst betungande för företaget.
Ett åläggande enligt första stycket gäller omedelbart, om något annat inte bestäms.
1 a §
Konkurrensverket får i ett beslut fastställa att ett förbud enligt 2 kap. 1 eller 7 § eller enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har överträtts.
4 §4
Har fråga uppkommit om ett
företag överträder något av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, kan ett åtagande från företaget ge Konkurrensverket anledning att inte ingripa. Verkets beslut att godta åtagandet får avse en begränsad tid. Så länge beslutet gäller får verket i de avseenden som åtagandet omfattar inte
Om det har uppkommit en fråga om att ett företag överträ-
der något av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, kan ett åtagande från företaget ge Konkurrensverket anledning att inte ingripa. Verkets beslut att godta åtagandet får avse en begränsad tid. Så länge beslutet gäller får verket i de avseenden som åtagandet omfattar inte meddela ett
3 Senaste lydelse 2010:642. 4 Senaste lydelse 2010:642.
Promemorians lagförslag
meddela ett åläggande enligt 1 eller 3 §.
åläggande enligt 1 eller 3 § eller
ett beslut enligt 1 a §.
Konkurrensverket får återkalla ett beslut enligt första stycket om
1. de omständigheter som låg till grund för beslutet har förändrats i något väsentligt avseende,
2. den som beslutet gäller bryter mot något åtagande som har angetts i beslutet, eller
3. beslutet grundades på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter som parterna har lämnat.
Innan Konkurrensverket beslutar att godta ett åtagande enligt första stycket, ska verket ge andra som berörs av åtagandet tillfälle att lämna synpunkter på det.
5 §5
Domstolen får på talan av Konkurrensverket besluta att ett
företag ska betala en särskild avgift (konkurrensskadeavgift), om företaget eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt
förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i
artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Konkurrensverket får besluta
att ett företag ska betala en särskild avgift (konkurrensskadeav-
gift), om företaget eller någon
som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt
1. ett förbud enligt 2 kap. 1 el-
ler 7 § eller enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget,
2. ett åläggande enligt 1 § första stycket eller 3 §, eller
3. ett åtagande som har godtagits enligt 4 § första stycket.
Avgiften tillfaller staten. Innan Konkurrensverket
väcker talan om konkurrensska-
deavgift mot ett företag, ska företaget ges tillfälle att yttra sig över verkets utkast till stäm-
ningsansökan.
Innan Konkurrensverket be-
slutar om konkurrensskadeavgift för ett företag, ska företaget ges
tillfälle att yttra sig över verkets utkast till beslut.
5 Senaste lydelse 2016:224.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
6 §
Konkurrensskadeavgiften får inte överstiga tio procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår.
Om ett beslut om konkurrensskadeavgift riktas mot en sammanslutning av företag för en överträdelse som har samband med dess medlemmars verksamhet, får avgiften inte överstiga tio procent av den samlade omsättningen föregående räkenskapsår för de medlemsföretag som är verksamma på den marknad som påverkas av överträdelsen.
Om talan riktas mot flera företag, ska avgiften fastställas särskilt för vart och ett av dem.
7 §6
Konkurrensskadeavgift får inte påföras
1. för åtgärder som omfattas av ett åläggande enligt 1, 2 eller 3 § eller ett förbud enligt 27 eller 30 § som har meddelats vid vite enligt denna lag,
2. för åtgärder som har vidtagits under den tid då ett beslut om att godta åtagande enligt 4 § första stycket har gällt, om åtgärderna är förenliga med beslutet,
eller
1. för åtgärder som omfattas av ett åläggande enligt 1, 2 eller 3 § eller ett förbud enligt 27 eller 30 § som har meddelats vid vite enligt denna lag om talan om ut-
dömande av vitet har väckts, eller
2. för åtgärder som har vidtagits under den tid då ett beslut om att godta ett åtagande enligt 4 § första stycket har gällt, om åtgärderna är förenliga med beslutet.
3. i ringa fall.
I fall som avses i första stycket 2 får konkurrensskadeavgift påföras om beslutet har återkallats med stöd av 4 § andra stycket 3.
6 Senaste lydelse 2009:1280.
Promemorians lagförslag
12 §7
Konkurrensskadeavgift får efterges för ett företag som har överträtt förbudet i 2 kap. 1 § eller i artikel 101 i EUF-fördraget, om företaget är det första att anmäla överträdelsen till Konkurrensverket och anmälan innehåller sådana uppgifter att verket först genom dessa har tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen.
När Konkurrensverket redan har tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen, får konkurrensskadeavgift efterges för ett företag som överträtt nämnda förbud om
1. företaget är först med att
lämna sådana uppgifter som leder till att det kan klarläggas att överträdelsen förekommit, eller
2. företaget på annat sätt i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av överträdelsen.
När Konkurrensverket redan har tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen, får konkurrensskadeavgift efterges för ett företag som överträtt nämnda förbud om företaget är först med att lämna sådana uppgifter som leder till att det kan klarläggas att överträdelsen förekommit.
Konkurrensskadeavgift får inte efterges för ett företag som har tvingat ett annat företag att delta i överträdelsen. I fall som avses i andra stycket får konkurrensskadeavgift inte heller efterges om
1. ett annat företag har fått anstånd enligt 14 a § första stycket och sådana uppgifter som krävs för eftergift har lämnats innan anståndstiden löpt ut, eller
2. förklaring enligt 15 § har meddelats.
1. ett annat företag har fått anstånd enligt 14 a § och sådana uppgifter som krävs för eftergift har lämnats innan anståndstiden löpt ut, eller
2. en förklaring enligt 15 § har meddelats.
13 §8
Konkurrensskadeavgift får fastställas till ett lägre belopp än vad som bort ske med tillämpning av 8–11 §§ för ett företag som har överträtt förbudet i 2 kap. 1 §
Konkurrensskadeavgift får fastställas till ett lägre belopp än vad som borde ha skett med tilllämpning av 8–11 §§ för ett företag som har överträtt förbudet i 2 kap. 1 § eller i artikel 101 i
7 Senaste lydelse 2014:443. 8 Senaste lydelse 2010:642.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
eller i artikel 101 i EUF-fördraget, om företaget till Konkur-
rensverket lämnar uppgifter som
i väsentlig mån underlättar utredningen av överträdelsen.
EUF-fördraget, om företaget lämnar uppgifter till Konkurrens-
verket som i väsentlig mån un-
derlättar utredningen av överträdelsen.
Vid bedömning av nedsättningens storlek ska det beaktas om något annat företag redan lämnat sådana uppgifter som i väsentlig mån underlättat utredningen.
Om ett företag har lämnat sådana uppgifter som leder till att konkurrensskadeavgiften fastställs till ett högre belopp än vad som annars hade varit fallet, ska höjningen inte beaktas när avgiften fastställs för det företaget.
14 a §9
Konkurrensverket får ge ett företag anstånd med att lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges enligt 12 § första stycket
om anmälan innehåller information om vilken produkt överträdelsen avser, vilka andra företag som deltar i överträdelsen och vad överträdelsen syftar till. Om före-
taget lämnar uppgifterna innan anståndstiden löpt ut, ska uppgifterna anses ha lämnats när anmälan gjordes.
Konkurrensverket får ge ett företag anstånd med att lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges enligt 12 § andra stycket 1. Om företaget lämnar uppgifterna innan anståndstiden löpt ut, ska
Konkurrensverket får ge ett företag anstånd med att lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges enligt 12 § första stycket. Om företaget lämnar uppgifterna innan anståndstiden
har löpt ut, ska uppgifterna anses
ha lämnats när anmälan gjordes.
9 Senaste lydelse 2014:443. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
Promemorians lagförslag
uppgifterna anses ha lämnats när anstånd begärdes.
15 §10
På ansökan av ett företag som anmäler en överträdelse av förbudet i 2 kap. 1 § eller i artikel 101 i EUF-fördraget ska Konkurrens-
verket i ett beslut förklara om
förutsättningarna för eftergift en-
ligt 12 § första stycket är upp-
fyllda. Ett sådant beslut är bin-
dande för verket och domstol i
mål enligt 5 §.
Konkurrensverket ska i ett beslut förklara om det finns förutsättningar för eftergift enligt 12 § första stycket för det företag
som anmält överträdelsen och informera företaget om beslutet. Ett
sådant beslut är bindande för verket i ett ärende enligt 5 §.
15 a §
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om
1. handläggningen av en anmälan om eftergift enligt 12 § eller en fråga om nedsättning enligt 13 §,
2. de krav på samarbete som ska gälla enligt 14 § 2, och
3. den information som ett företag ska lämna för att få anstånd enligt 14 a §.
15 b §
Regeringen får meddela föreskrifter om förenklade ansökningar om eftergift som omfattar mer än tre EU-medlemsstater som berörda territorier.
20 §
10 Senaste lydelse 2016:224.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
Konkurrensskadeavgift får påföras bara om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktas mot inom fem år från det att
överträdelsen upphörde. Om det berörda företaget inom denna tid får del av ett beslut om undersökning enligt 5 kap. 3 § eller ges tillfälle att yttra sig över Konkurrensverkets utkast till stämnings-
ansökan, ska tiden i stället räknas
från den dag detta skedde. I sådana fall gäller dock att avgift får påföras endast om den som an-
språket riktas mot har delgetts stämningsansökan inom tio år
från det att överträdelsen upphörde.
För att konkurrensskadeavgift ska få påföras måste Konkurrensverket ha meddelat beslut om sådan avgift inom fem år från det
att överträdelsen upphörde. Om det berörda företaget inom denna tid får del av ett beslut om undersökning enligt 5 kap. 3 § eller ges tillfälle att yttra sig över Konkurrensverkets utkast till be-
slut, ska tiden i stället räknas från
den dag detta skedde. I sådana fall gäller dock att avgift får påföras endast om Konkurrensver-
kets beslut om konkurrensskadeavgift meddelas inom tio år från
det att överträdelsen upphörde.
20 a §
Fristerna enligt 20 § avbryts om en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen eller Europeiska kommissionen prövar samma avtal eller annat förfarande som kan strida mot artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget som Konkurrensverket utreder eller kan utreda.
En frist som avses i första stycket avbryts när minst ett företag delges den första formella utredningsåtgärden. Avbrottet gäller alla företag som har deltagit i överträdelsen.
En ny frist löper från den dag det finns ett överträdelseavgörande eller när den nationella
Promemorians lagförslag
konkurrensmyndigheten eller kommissionen har avslutat sitt förfarande på något annat sätt. Den nya fristen ska dock aldrig sträcka sig längre än tio år från det att överträdelsen upphörde.
22 §
Konkurrensskadeavgift ska betalas till Konkurrensverket inom trettio dagar från det att
domen vann laga kraft eller avgiftsföreläggandet godkändes eller
inom den längre tid som anges i
domen eller föreläggandet.
Konkurrensskadeavgift ska betalas till Konkurrensverket inom trettio dagar från det att
beslutet fick laga kraft eller inom
den längre tid som anges i beslu-
tet.
Om konkurrensskadeavgiften inte betalas i tid, ska Konkurrensverket lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Verkställighet får ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser.
23 §
En påförd konkurrensskadeavgift faller bort i den mån verkställighet inte har skett inom fem år från det att domen vann laga
kraft eller avgiftsföreläggandet godkändes.
En påförd konkurrensskadeavgift faller bort i den mån verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga
kraft.
23 a §
En sammanslutning av företag som inte kan betala en påförd konkurrensskadeavgift inom den tid som anges i 22 § första stycket ska kräva att medlemsföretagen bidrar till den avgift som sammanslutningen ska betala, om avgiften har fastställts med hänsyn till dess
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
medlemmars omsättning på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse.
23 b §
Om en konkurrensskadeavgift som har påförts en sammanslutning av företag har fastställts med hänsyn till den omsättning som medlemmarna i sammanslutningen har och full betalning inte sker inom den tid som anges i 22 § första stycket, får Konkurrensverket besluta att ett eller flera av de medlemsföretag som vid tidpunkten för överträdelsen var företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ ska betala resterande del av avgiften.
Om full betalning inte sker enligt första stycket får Konkurrensverket besluta att ett eller flera andra medlemsföretag ska betala resterande del av avgiften. Detta gäller dock inte ett medlemsföretag som visar att det inte genomförde det beslut av sammanslutningen som ledde till överträdelsen och
1. var omedvetet om beslutet, eller
2. aktivt tog avstånd från beslutet innan Konkurrensverket påbörjade sin utredning av överträdelsen.
Den avgift som ett företag ska betala enligt första eller andra stycket får inte överstiga tio procent av företagets omsättning under räkenskapsåret före det år då
Promemorians lagförslag
beslutet om konkurrensskadeavgift meddelades.
23 c §
En avgift enligt 23 b § ska betalas till Konkurrensverket inom trettio dagar från det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
I fråga om verkställighet av ett beslut enligt 23 b § tillämpas 22 § andra stycket och 23 §.
5 kap.
3 §11
Patent- och marknadsdomstolen får på ansökan av Konkurrensverket besluta att verket får genomföra en undersökning hos ett företag för att utreda om det har överträtt förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, om
1. det finns anledning att anta att en överträdelse har skett,
2. företaget inte rättar sig efter
ett åläggande enligt 1 § första stycket 1 eller det annars finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas, och
2. den som ansökan gäller inte
rättar sig efter ett åläggande enligt 1 § första stycket 1 eller det annars finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas, och
3. vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden.
Ett beslut enligt första stycket får också avse en utredning som gäller
1. en överträdelse av ett åläggande enligt 3 kap. 1 eller 3 §,
2. en överträdelse av ett åtagande som har godtagits enligt 3 kap. 4 §, eller
3. en sådan överträdelse som avses i 21 § första stycket 1–5.
11 Senaste lydelse 2016:224.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
4 §
Ett beslut enligt 3 § får avse även ett annat företag än det som är föremål för utredning, om
1. det som föreskrivs i 3 § första stycket 1 och 3 är uppfyllt,
Ett beslut enligt 3 § får avse även någon annan än den som är föremål för utredning, om
1. det som föreskrivs i 3 § första stycket 1–3 är uppfyllt,
och
2. det finns särskild anledning
att anta att bevis finns hos företa-
get, och
3. företaget inte rättar sig efter ett åläggande enligt 1 § första stycket 1 eller det annars finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas.
2. det finns särskild anledning att anta att bevis finns hos den
som ansökan gäller.
I fråga om undersökningar i bostäder och andra utrymmen som nyttjas av styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för utredning tillämpas 5 §.
5 §
Ett beslut enligt 3 § får avse även bostäder och andra utrymmen som nyttjas av styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för utredning, om
1. det som föreskrivs i 3 § 1
och 3 är uppfyllt,
2. det finns särskild anledning att anta att bevis finns hos den som ansökan avser,
3. den som ansökan avser inte rättar sig efter ett åläggande enligt 1 § första stycket 1 eller det annars finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas, och
4. utredningen avser en allvarlig överträdelse.
1. det som föreskrivs i 3 §
första stycket 1–3 är uppfyllt, och
2. det finns särskild anledning att anta att bevis finns hos den som ansökan gäller.
Promemorians lagförslag
6 §12
När Konkurrensverket genomför en undersökning har verket rätt att
1. granska bokföring och
andra affärshandlingar,
2. ta kopior av eller göra ut-
drag ur bokföring och affärshandlingar,
3. begära muntliga förkla-
ringar direkt på platsen, och
4. få tillträde till lokaler,
markområden, transportmedel och andra utrymmen.
I fråga om elektroniskt lagrad information får åtgärderna i första stycket 1 och 2 genomföras hos Konkurrensverket, om den som undersökningen genomförs hos samtycker till att informationen flyttas till verkets lokaler. Denne har rätt att följa de åtgärder som verket vidtar.
1. få tillträde till lokaler,
markområden, transportmedel och andra utrymmen,
2. ta del av all information som är tillgänglig för den som undersökningen genomförs hos, oavsett i vilken form den finns,
3. granska bokföring och
andra affärshandlingar,
4. ta kopior av eller göra ut-
drag ur bokföring och affärshandlingar,
5. försegla företagslokaler, bokföring eller affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för att genomföra undersökningen, och
6. begära muntliga förkla-
ringar direkt på platsen.
6 a §
Konkurrensverket får ta hand om en handling för att genomföra
12 Senaste lydelse 2015:402. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
åtgärderna i 6 § 3 eller 4 i Konkurrensverkets lokaler eller i någon annan lokal.
När en handling tas om hand får även pärm, mapp eller likande förvaringsmaterial tas med.
Om en upptagning som kan uppfattas bara med tekniska hjälpmedel tas om hand, ska ett exemplar lämnas kvar om det är möjligt.
6 b §
När Konkurrensverket vidtar åtgärder enligt 6 § 3 eller 4 i Konkurrensverkets lokaler eller i någon annan lokal har den som undersökningen gäller rätt att följa de åtgärder som verket vidtar.
6 c §
Konkurrensverket ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand enligt 6 a § så snart de inte längre behövs.
Om den som beslutet om undersökning gäller har försatts i konkurs, ska Konkurrensverket
1. överlämna handlingarna och annat till konkursförvaltaren, och
2. underrätta den som beslutet gäller om att överlämnande har skett.
Konkurrensverket ska på begäran av den som beslutet gäller pröva om en handling eller annat som tagits om hand ska lämnas tillbaka.
Promemorians lagförslag
8 §13
Ett beslut om undersökning ska innehålla uppgifter om
1. föremålet för och syftet med undersökningen,
2. tidpunkten när undersökningen ska börja, och
3. Konkurrensverkets befogenheter enligt 6 § första
stycket. Beslut enligt första stycket
gäller omedelbart, om rätten inte bestämmer något annat.
3. Konkurrensverkets befogenheter enligt 6 § och 6 a §
första och andra stycket.
Ett beslut enligt första stycket
gäller omedelbart, om rätten inte bestämmer något annat.
10 §14
Konkurrensverket får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 6 § första
stycket 1, 2 eller 4.
Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller avhysning. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den som undersökningen ska genomföras hos innan verkställighet sker.
Konkurrensverket får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 6 § 1–5 eller 6 a § första och andra styck-
ena.
Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller av-
lägsnande. Kronofogdemyndig-
heten ska dock inte underrätta den som undersökningen ska genomföras hos innan verkställighet sker.
13 §
Den som är uppgiftsskyldig eller är föremål för undersökning enligt denna lag får inte betungas onödigt.
Den som är uppgiftsskyldig eller är föremål för undersökning enligt denna lag får inte betungas onödigt eller tvingas att erkänna
en överträdelse av ett förbud enligt
13 Senaste lydelse 2015:402. 14 Senaste lydelse 2015:402.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
2 kap. 1 eller 7 § eller enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
14 a §
Konkurrensverket får översända en sådan handling som anges i 1 kap. 2 § 10 konkurrensskadelagen (2016:964) till en annan konkurrensmyndighet inom Europeiska unionen eller till Europeiska kommissionen endast med tillämpning av artikel 12 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 och endast om den som har gett in handlingen samtycker till det.
15 a §
En konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen som har framställt en sådan begäran som avses i artikel 22 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 har rätt att närvara och aktivt bistå Konkurrensverket när ett förhör enligt 1 § första stycket 2 hålls eller en undersökning enligt 6 § genomförs.
Utredningsskadeavgift
21 §
Konkurrensverket får besluta att ett företag ska betala en särskild avgift (utredningsskadeavgift), om företaget eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet vid Konkurrensverkets utredning av om
Promemorians lagförslag
företaget överträtt något av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget
1. har lämnat oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter som svar på ett åläggande enligt 1 § första stycket 1, eller inte lämnat begärda uppgifter, handlingar eller annat inom angiven tidsfrist,
2. inte har sett till att en företrädare inställt sig till ett sådant förhör som avses i 1 § första stycket 2,
3. har hindrat Konkurrensverket att genomföra någon av de åtgärder som anges i 6 § 1–5,
4. har brutit en sådan försegling som avses i 6 § 5, eller
5. har lämnat ett oriktigt, ofullständigt eller vilseledande svar på en begäran om förklaring som avses i 6 § 6 eller inte lämnat någon förklaring.
Avgiften tillfaller staten. Innan Konkurrensverket beslutar om utredningsskadeavgift för ett företag, ska företaget ges tillfälle att yttra sig över verkets utkast till beslut.
22 §
Utredningsskadeavgift får inte påföras för en åtgärd som omfattas av ett beslut som har förenats med vite enligt denna lag om talan om utdömande av vite har väckts.
23 §
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
När utredningsskadeavgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till överträdelsens allvar och varaktighet.
Utredningsskadeavgiften får inte överstiga en procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår.
24 §
I fråga om utredningsskadeavgift tillämpas bestämmelserna om
1. preskription i 3 kap. 20 § första meningen och 20 a §,
2. kvarstad i 3 kap. 21 §, och
3. betalning av konkurrensskadeavgift i 3 kap. 22 och 23 §§.
Det som där sägs om konkurrensskadeavgift gäller då i stället utredningsskadeavgift.
Vid tillämpning enligt första stycket 1 får avgift påföras endast om beslutet om utredningsskadeavgift meddelas inom tio år från det att överträdelsen enligt 21 § första stycket upphörde.
6 kap.
1 a §
När följande beslut förenas med löpande vite, ska det fastställas till ett belopp som står i proportion till företagets genomsnittliga dagliga omsättning föregående räkenskapsår räknat från den dag som anges i beslutet:
1. åläggande enligt 3 kap. 1, 2 eller 3 §,
Promemorians lagförslag
2. beslut enligt 3 kap. 4 § första stycket,
3. åläggande enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 vid utredning av om företaget överträtt något av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller artikel 101 eller 102 i EUFfördraget, eller
4. beslut enligt 5 kap. 3 §.
7 kap.
1 §15
Beslut av Konkurrensverket i följande frågor får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen:
1. åtgärder enligt 2 kap. 3 § andra stycket,
2. ålägganden som verket har meddelat enligt 3 kap. 1 § första stycket eller 3 §,
3. beslut enligt 3 kap. 4 § andra stycket.
3. beslut enligt 3 kap. 1 a §, 4 § andra stycket, 5 eller 23 b §,
4. förbud enligt 4 kap. 1 §,
5. ålägganden enligt 4 kap. 2 §,
6. förbud eller ålägganden enligt 4 kap. 12 § tredje stycket eller 13 a § tredje stycket,
7. beslut enligt 4 kap. 14 eller 21 §,
8. ålägganden enligt 5 kap. 1 §, och
9. återkallelser av undantag
enligt artikel 29.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003.
8. ålägganden enligt 5 kap. 1 §,
9. beslut enligt 5 kap. 21 §, och
10. återkallelser av undantag
enligt artikel 29.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003.
Andra beslut av Konkurrensverket enligt denna lag får inte överklagas.
8 kap.
1 §16
Patent- och marknadsdomstolen är rätt domstol i mål om
1. åläggande som avses i 3 kap. 2 §,
15 Senaste lydelse 2017:986. 16 Senaste lydelse 2017:986.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
2. konkurrensskadeavgift en-
ligt 3 kap. 5 §,
3. kvarstad enligt 3 kap. 21 §,
4. förbud som avses i 3 kap.
27 och 31 §§ och 32 § andra
stycket, och
5. utdömande av vite enligt
6 kap. 2 §.
2. kvarstad enligt 3 kap. 21 §,
3. förbud som avses i 3 kap.
27 och 31 §§ och 32 § andra stycket, och
4. utdömande av vite enligt
6 kap. 2 §.
2 §17
Bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tilllämpas i mål som avses i
– 3 kap. 2, 5, 27 och 31 §§ och 32 § andra stycket, och
– 3 kap. 21 §, även om någon talan inte väckts.
Bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tilllämpas i mål som avses i 3 kap. 2,
21, 27 och 31 §§ och 32 § andra
stycket.
Bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas i ärenden som inleds genom en ansökan till Patent- och marknadsdomstolen.
17 Senaste lydelse 2017:986.
Promemorians lagförslag
Förbud mot att åberopa visst skriftligt bevis
4 § 18
En part som i ett förfarande vid en nationell konkurrensmyndighet inom Europeiska unionen har fått tillgång till en sådan förklaring inom ramen för ett eftergiftsprogram eller förlikningsinlaga som anges i 1 kap. 2 § 10 och 12 konkurrensskadelagen (2016:964) får inte åberopa handlingen som bevis i domstol i ett mål eller ärende enligt denna lag.
Första stycket gäller inte om målet eller ärendet avser prövning av ett beslut genom vilket har konstaterats en överträdelse av 2 kap. 1 eller 7 § eller artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget och ett åberopande är nödvändigt för att parten ska kunna utöva sin rätt till försvar.
5 § 19
En part i ett förfarande vid en nationell konkurrensmyndighet inom Europeiska unionen får inte i ett mål eller ärende enligt denna lag som bevis i domstol åberopa sådant som parten har fått del av under förfarandet och som är av följande slag:
18 Tidigare 4 § upphävd genom 2016:224. 19 Tidigare 5 § upphävd genom 2016:224.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
1. handlingar som andra har tagit fram särskilt för förfarandet vid konkurrensmyndigheten,
2. handlingar som konkurrensmyndigheten har tagit fram och överlämnat till parterna under förfarandet, eller
3. förlikningsinlagor som har återkallats.
Första stycket gäller inte efter att konkurrensmyndigheten genom att anta ett beslut eller på något annat sätt har avslutat sitt förfarande.
1. Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
2. I mål där talan om konkurrensskadeavgift har väckts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
3. För avgiftsförelägganden som godkänts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
4. För ett företag som före ikraftträdandet på annat sätt i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av en överträdelse gäller 3 kap. 12 § i den äldre lydelsen.
5. För anstånd som före ikraftträdandet har beviljats med att lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges tillämpas 3 kap. 14 a § i den äldre lydelsen.
6. Bestämmelsen i 3 kap. 20 a § tillämpas även på överträdelser som har ägt rum före ikraftträdandet, om inte möjligheten att påföra konkurrensskadeavgift har fallit bort dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
7. Bestämmelserna i 1 kap. 5 § tredje stycket, 3 kap. 1 § andra stycket, 1 a §, 6 § andra stycket i den nya lydelsen, 7 § i den nya lydelsen, 23 a–c §§ och 6 kap. 1 a § 1 och 2 tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter ikraftträdandet.
8. Ingripande med konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § första stycket 2 och 3 får ske endast för överträdelser av ålägganden eller godtagna åtaganden som har beslutats efter ikraftträdandet.
9. Ingripande med utredningsskadeavgift får ske endast för överträdelser som ägt rum efter ikraftträdandet.
Promemorians lagförslag
1.4. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att det ska införas en ny paragraf, 30 kap. 1 a §, i offentlighets- och sekretesslagen (2009:900) av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 kap.
1 a §
Sekretess gäller för uppgift hos Konkurrensverket i sådana handlingar som anges i 1 kap. 2 § 10 och 12 konkurrensskadelagen (2016:964) .
Sekretessen gäller inte för uppgift som tagits in i ett åläggande enligt 3 kap. 1 §, ett beslut enligt 3 kap. 1 a eller 4 §, ett utkast eller ett beslut enligt 3 kap. 5 § eller 5 kap. 21 § konkurrenslagen (2008:579) .
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
1.5. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:836) om näringsförbud
Härigenom föreskrivs att 17 och 18 §§ lagen (2014:836) om näringsförbud ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §1
Ett yrkande om näringsförbud enligt 7 § får framställas av
Konkurrensverket.
Yrkandet får framställas i ett mål om konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen (2008:579) . Om inte något annat följer av denna lag, ska bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas. Vid omröstning i rätten gäller 29 kap. rättegångsbalken .
Om Konkurrensverket inte för talan om konkurrensskadeavgift, får verket i stället framställa ett yrkande om näringsförbud genom ansökan till Patent- och marknadsdomstolen.
Konkurrensverket får framställa ett yrkande om närings-
förbud enligt 7 § genom en ansö-
kan till Patent- och marknadsdomstolen.
18 §2
Om inte något annat föreskrivs i denna lag, ska ett sådant
Om inte något annat föreskrivs i denna lag, ska ett sådant
1 Senaste lydelse 2016:230. Ändringen innebär bl.a. att andra och tredje styckena tas bort. 2 Senaste lydelse 2016:230.
Promemorians lagförslag
ärende om näringsförbud som avses i 16 § och 17 § tredje stycket handläggas enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden.
ärende om näringsförbud som avses i 16 och 17 §§ handläggas enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Tingsrätten eller Patent- och marknadsdomstolen ska hålla sammanträde, om detta inte är uppenbart obehövligt.
Vid sammanträdet ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Ärendet ska avgöras i samma sammansättning. I fall som avses i 17 § tredje stycket ska Patent- och marknadsdomstolen vara sammansatt på det sätt som anges i 4 kap. 8 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar.
Vid sammanträdet ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Ärendet ska avgöras i samma sammansättning. I fall som avses i 17 § ska Patent- och marknadsdomstolen vara sammansatt på det sätt som anges i 4 kap. 8 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar.
Vid omröstning i rätten gäller 29 kap. rättegångsbalken. Utöver vad som följer av lagen om domstolsärenden får rätten besluta om nytt vitesföreläggande eller hämtning till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, om den som ansökan riktas mot trots föreläggande om personlig inställelse inte inställer sig till sammanträdet eller inställer sig genom ombud.
1. Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
2. Äldre bestämmelser gäller för yrkanden om näringsförbud som har framställts i mål om konkurrensskadeavgift före ikraftträdandet.
Ds 2020:3 Promemorians lagförslag
1.6. Förslag till lag om ändring i konkurrensskadelagen (2016:964)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § konkurrensskadelagen (2016:964) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
9 §
Om det genom ett avgörande enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 16 § konkurrenslagen (2008:579) som fått laga kraft har slagits fast att en överträdelse av konkurrensrätten har skett, får den frågan inte på nytt tas upp till prövning i ett mål om skadestånd enligt denna lag.
Om det genom ett avgörande enligt 3 kap. 1, 1 a, 2 eller5 § konkurrenslagen (2008:579) som fått laga kraft har slagits fast att en överträdelse av konkurrensrätten har skett, får den frågan inte på nytt tas upp till prövning i ett mål om skadestånd enligt denna lag.
1. Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
2. För avgöranden enligt 3 kap. 16 § konkurrenslagen (2008:579) som fått laga kraft före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
2. Ärendet
Under 2013 och 2014 utvärderade Europeiska kommissionen hur rådets förordning (EG) nr 1/2003 om modernisering av systemet för tillämpning av artiklarna 81 och 82 i fördraget (nu artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) hade fungerat. Baserat på utvärderingen publicerade kommissionen meddelandet Tio år av antitrustregler enligt rådets förordning 1/2003 (COM (2014) 453). I meddelandet identifierades ett antal områden där åtgärder skulle kunna vidtas för att få en ännu effektivare konkurrenstillsyn i medlemsländerna. Meddelandet var föremål för offentligt samråd under perioden november 2015-februari 2016. I april 2016 anordnade Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor och kommissionens generaldirektorat för konkurrensfrågor en offentlig utfrågning om hur de nationella konkurrensmyndigheterna skulle kunna utöva en effektivare tillsyn.
Den 22 mars 2017 presenterade kommissionen ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (COM(2017) 142 final). Förslaget redovisades för riksdagen den 24 april i faktapromemorian 2016/17:FPM84 Förslag till direktiv om stärkta befogenheter för nationella konkurrensmyndigheter. Under perioden maj 2017–februari 2018 behandlades förslaget i rådsarbetsgruppen för konkurrensfrågor.
Under våren 2018 genomfördes förhandlingar mellan rådet, Europaparlamentet och kommissionen. Ett gemensamt förslag till direktiv antogs av parlamentet den 14 november och av rådet den 4 december. Direktivet – Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera ef-
Ärendet
terlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad – publicerades den 14 januari 2019 (EUT L 11, 14.1.2019, s. 3). Det ska vara genomfört i nationell rätt senast den 4 februari 2021.
Direktivet finns som bilaga 1 till denna promemoria. Den 30 april 2015 beslutade regeringen kommittédirektiv om att överväga en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket i fråga om konkurrensskadeavgift och företagskoncentrationer (dir. 2015:48). Genom tilläggsdirektiv den 12 maj 2016 förlängdes utredningstiden (dir. 2016:37). Utredningen redovisade i juni 2016 sitt uppdrag genom betänkandet En utökad beslutanderätt för Konkurrensverket (SOU 2016:49). Betänkandet remissbehandlades. Till denna promemoria fogas en sammanfattning av betänkandet som bilaga 2, betänkandets lagförslag som bilaga 3 och en remissammanställning som
bilaga 4.
I september 2017 föreslog regeringen i en proposition till riksdagen att Konkurrensverkets beslutanderätt i fråga om företagskoncentrationer skulle utökas (prop. 2017/18:15). Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (bet. 2017/18:NU5, rskr. 2017/18:21) och från och med den 1 januari 2018 tillämpas en ordning som innebär att Konkurrensverket beslutar om företagskoncentrationer i första instans (SFS 2017:986). Frågan om en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket i fråga om konkurrensskadeavgift behandlades inte i propositionen.
3. Konkurrensreglerna
3.1. Allmänt om konkurrenslagen
Bakgrund och tillämpningsområde
Konkurrenslagen (2008:579) har till ändamål är att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Konkurrenslagen avser att generellt skydda samhällsekonomin och konsumenterna. Lagen är tillämplig på alla företag i hela näringslivet och i fråga om all produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Själva företagsbegreppet utgör emellertid en viss begränsning av tillämpningsområdet.
Konkurrenslagen bygger i huvudsak på den konkurrensrättsliga förbudsprincipen. Principen innebär att vissa konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför ska vara förbjudna. Lagens materiella bestämmelser är i huvudsak utformade med EU-rätten som förebild. Avsikten är att konkurrenslagen i materiellt hänseende ska likna EU-rättens konkurrensregler så mycket som möjligt (jfr prop. 1992/93:56 s. 19 och prop. 2007/08:135 s. 182). Det innebär att EUdomstolarnas praxis har betydelse för lagens tillämpning.
Lagens materiella bestämmelser
De materiella bestämmelserna i konkurrenslagen är inriktade på att motverka tre slag av åtgärder som kan skada konkurrensens effektivitet, nämligen gemensamma förfaranden som omfattar flera aktörer på marknaden (2 kap. 1 §, förbud mot konkurrensbegränsande samarbete), ensidiga förfaranden (2 kap. 7 §, förbud mot missbruk av dominerande ställning) och strukturella åtgärder (4 kap. 1 §, förbud
Konkurrensreglerna
mot företagskoncentrationer). Konkurrenslagen innehåller också en regel som gör det möjligt att pröva konkurrenskonflikter som uppstår när staten, en kommun eller en region säljer varor och tjänster på marknaden i konkurrens med privata aktörer (3 kap. 27 §, förbud mot konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet). Den regeln kompletterar förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete respektive missbruk av dominerande ställning.
Frågor som rör företagskoncentrationer och konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet behandlas inte i följande avsnitt om konkurrensreglerna.
3.2. Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete
Förbudet i konkurrenslagen
Enligt 2 kap. 1 § första stycket konkurrenslagen är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat. I paragrafens andra stycke ges exempel på avtal som typiskt sett är konkurrensbegränsande. Här nämns bl.a. avtal som innebär att försäljningspriser fastställs, produktion begränsas eller kontrolleras och marknader delas upp. Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete har sin motsvarighet i artikel 101.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
Avtalskriteriet
För att samarbetsförbudet i konkurrenslagen ska vara tillämpligt krävs, i likhet med vad som gäller enligt EU-rätten, någon form av överenskommelse mellan två eller flera företag, det s.k. avtalskriteriet. Ett avtal kan ha formen av såväl formellt bindande muntliga eller skriftliga överenskommelser mellan två eller flera företag som arrangemang där ett företag gentemot ett annat frivilligt åtar sig att begränsa sin frihet att agera på marknaden (se t.ex. Marknadsdomstolens avgöranden, MD 2012:13).
I 1 kap. 6 § konkurrenslagen föreskrivs att vad som sägs om avtal i lagen också ska tillämpas på beslut av en sammanslutning av företag
Ds 2020:3 Konkurrensreglerna
och samordnade förfaranden av företag. Med ett beslut av en sammanslutning av företag avses exempelvis beslut av en branschförening där föreningens stadgar ger möjlighet att styra företagens beteende på marknaden. Även beslut som innebär rekommendationer att agera på ett visst sätt hör hit liksom en företagssammanslutnings faktiska agerande (MD 2007:23).
Ett samordnat förfarande innebär att två eller flera företag utan direkt avtal tillämpar ett visst förfarande i samförstånd. Samförståndet behöver inte ha uppkommit genom uttryckliga muntliga eller skriftliga förklaringar. För att ett det ska vara fråga om ett samordnat förfarande krävs att direkta eller indirekta kontakter mellan företagen har förekommit (MD 2005:7). Det är alltså fråga om ett förfarande mellan företag som medvetet ersätter den fria konkurrensens risker med ett inbördes samarbete (MD 2009:11).
Konkurrensbegränsningskriteriet
Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete träffar endast samarbete mellan företag som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden. Ett samarbete vars syfte är konkurrensbegränsande är förbjudet i sig. Det krävs i ett sådant fall inte att samarbetets effekter på marknaden påvisas. Om avtalet i sig inte har ett konkurrensbegränsande syfte, får det i stället bedömas om avtalet har ett sådant resultat. Vad som är resultatet av en konkurrensbegränsning avgörs i det enskilda fallet efter ett s.k. konkurrenstest, dvs. en närmare prövning av avtalets faktiska eller potentiella påverkan på konkurrensen på den relevanta marknaden.
Märkbarhetskriteriet
För att ett konkurrensbegränsande förfarande ska omfattas av förbudet krävs att det begränsar konkurrensen på ett märkbart sätt. Vid bedömningen har företagens marknadsandelar betydelse. Beräkningen av ett företags marknadsandel förutsätter att den relevanta marknaden avgränsas. Av praxis framgår att avtal mellan konkurrenter som har till syfte att fastställa priser eller att begränsa produktion
Konkurrensreglerna
eller försäljning eller att dela upp marknader eller inköpskällor i princip alltid är märkbart konkurrensbegränsande, oavsett företagens marknadsandelar. Även andra omständigheter än företagens storlek och marknadsandelar har beaktats av Marknadsdomstolen vid bedömningen av om ett samarbete begränsar konkurrensen på ett märkbart sätt.
Undantag från förbudet
Det finns i 2 kap. 2 § konkurrenslagen en generell, alltid tillämplig, regel om undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. Av paragrafen framgår att förbudet inte gäller för ett avtal som
1. bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande,
2. tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås,
3. bara ålägger de berörda företagen begränsningar som är nödvändiga för att uppnå målet i 1, och
4. inte ger de berörda företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av nyttigheterna i fråga. Paragrafen motsvarar artikel 101.3 i EUF-fördraget. En förutsättning för att den ska vara tillämplig är att avtalet omfattas av förbudet i 2 kap. 1 §. I likhet med vad som gäller inom EU-rätten måste samtliga de villkor som anges i paragrafen vara uppfyllda för att undantaget ska gälla. Företagen har själva att bedöma om deras avtal eller de förfaranden som de deltar i är förenliga med konkurrensreglerna.
Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 2 kap. 1 § gäller inte heller avtal som omfattas av särskilda s.k. gruppundantagslagar. Genom ett gruppundantag får parterna i avtalet ett skydd mot ingripanden så länge som villkoren för undantag är uppfyllda. De gruppundantag som nu är i kraft omfattar taxisamverkan, vertikala avtal, specialiseringsavtal, avtal om forskning och utveckling, vertikala avtal inom motorfordonssektorn, avtal inom försäkringssektorn och avtal om tekniköverföring. Samtliga svenska gruppundantag, förutom det som avser taxisamverkan, har EU-rättsliga motsvarigheter. Om ett enskilt avtal omfattas av ett gruppundantag, men
Ds 2020:3 Konkurrensreglerna
avtalet har följder som är oförenliga med den generella undantagsregeln, får Konkurrensverket besluta att avtalet inte ska omfattas av gruppundantaget, se 2 kap. 3 § andra stycket.
Konkurrenslagen innehåller i 2 kap. 2 § även särskilda bestämmelser för vissa former av samarbete mellan små företag, s.k. legalundantag. Undantagen gäller samarbete inom primära lantbruksföreningar, t.ex. enskilda lantbrukare, och vissa slag av samarbete mellan taxiföretag. Legalundantagen innebär att förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 2 kap. 1 § inte är tillämpligt på ett samarbete om de förutsättningar som anges i de särskilda bestämmelserna är uppfyllda. Bestämmelserna om legalundantag ger parterna i avtalet ett skydd mot ingripanden på konkurrensrättslig grund. Undantagen påverkar dock inte tillämpningen av konkurrenslagens förbud mot missbruk av dominerande ställning.
3.3. Förbudet mot missbruk av en dominerande ställning
Förbudet mot missbruk av en dominerande ställning i 2 kap. 7 § konkurrenslagen riktar sig mot åtgärder som företag med dominerande marknadsställning vidtar på marknaden. Förbudet handlar om ett eller flera företags ensidiga agerande. För att ett förfarande ska vara förbjudet krävs att ett eller flera företag dels har en dominerande ställning på marknaden, dels missbrukar denna ställning. I likhet med vad som gäller i EU-rätten är ett eller flera företags dominerande ställning i sig inte förbjuden. Det är endast ett missbruk av den dominerande ställningen som är förbjudet. Ett förfarande som är godtagbart när det utförs av ett företag som inte har en dominerande ställning kan vara förbjudet för ett företag med en sådan ställning. Förbudet mot missbruk av dominerande ställning har sin motsvarighet i artikel 102 i EUF-fördraget.
Konkurrensreglerna
3.4. Åtgärder mot konkurrensbegränsningar
Ålägganden och åtaganden
I 3 kap. 1 § konkurrenslagen föreskrivs att Konkurrensverket får ålägga ett företag att upphöra med en överträdelse av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning i 2 kap. 1 eller 7 § konkurrenslagen eller artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Enligt 3 kap. 2 § har även företag som berörs av sådana överträdelser vissa möjligheter att ansöka om förbud i domstol. Om det finns särskilda skäl får enligt 3 kap. 3 § ett åläggande meddelas för tiden till dess frågan slutligt har avgjorts, ett s.k. interimistiskt åläggande.
Konkurrensverket får enligt 3 kap. 4 § godta åtaganden från företag där fråga uppkommit om ett företag överträder något av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning.
Ett beslut om åläggande eller ett beslut att godta ett åtagande får förenas med vite, se 6 kap. 1 §.
Konkurrensskadeavgift
Vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning kan Konkurrensverket enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen ansöka hos Patent- och marknadsdomstolen om att ett företag ska betala konkurrensskadeavgift. Om de sakomständigheter som gäller överträdelsen är klara får Konkurrensverket i stället förelägga ett företag att betala sådan avgift (avgiftsföreläggande), se 3 kap. 16 §.
Konkurrensskadeavgiften ska enligt 3 kap. 8 § bestämmas efter överträdelsens sanktionsvärde. Vid bedömningen av sanktionsvärdet ska det beaktas hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Konkurrensskadeavgiften får inte överstiga tio procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår. I ringa fall får avgift inte påföras.
Konkurrensskadeavgift får enligt 3 kap. 20 § påföras bara om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktats mot inom
Ds 2020:3 Konkurrensreglerna
fem år från det att överträdelsen upphörde. Preskriptionsfristen avbryts om det berörda företaget under den tiden fått del av ett beslut om platsundersökning eller getts tillfälle att yttra sig över ett utkast till stämningsansökan.
Eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift
Konkurrenslagen innehåller ett system med eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift för ett företag som självmant anger att det deltagande i en överträdelse av 2 kap. 1 § konkurrenslagen eller artikel 101 i EUF-fördraget eller som hjälper Konkurrensverket att utreda överträdelsen, se 3 kap. 12–15 §§.
Konkurrensskadeavgiften får helt efterges för ett företag som anmäler en överträdelse till Konkurrensverket. För eftergift gäller bl.a. att företaget ska vara först att anmäla överträdelsen och att verket inte redan tidigare hade underlag för att ingripa mot den. Avgiften kan sättas ned företag som underlättar Konkurrensverkets utredning av överträdelsen. För att komma i fråga för eftergift eller nedsättning måste företaget bl.a. samarbeta aktivt med Konkurrensverket.
Ogiltighet och skadestånd
I 2 kap. 6 § konkurrenslagen finns en regel om ogiltighet. Avtal eller avtalsvillkor som är förbjudna enligt 2 kap. 1 § är civilrättsligt ogiltiga. Det innebär att avtalet eller villkoret inte kan göras gällande. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns i artikel 101.2 i EUFfördraget.
Bestämmelser om skadestånd finns i konkurrensskadelagen (2016:964).
Näringsförbud
I lagen (2014:836) om näringsförbud finns bestämmelser om näringsförbud. Bestämmelserna är tillämpliga på den som faktiskt utövat ledningen av en näringsverksamhet och ska t.ex. i ett aktiebolag alltid tillämpas på ledamöter och suppleanter i styrelsen samt verkställande och vice verkställande direktör, se 3 §.
Konkurrensreglerna
Ett näringsförbud kan meddelas för vissa överträdelser av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 2 kap. 1 § konkurrenslagen eller artikel 101 i EUF-fördraget. Den som har grovt åsidosatt sina skyldigheter i en näringsverksamhet där förbudet har överträtts på ett sätt som inneburit att företag i samma produktions- eller handelsled fastställer försäljningspriser, begränsar eller kontrollerar produktionen eller delar upp marknader, ska enligt 7 § lagen om näringsförbud meddelas näringsförbud om det är påkallat från allmän synpunkt. Vid bedömningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt ska enligt 9 § bl.a. särskild hänsyn tas till om förfarandet har varigt ägnat att allvarligt hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen.
Lagen om näringsförbud innehåller i 9 § bestämmelser om näringsförbudseftergift. Av bestämmelserna följer att förbud inte är påkallat från allmän synpunkt för den som har medverkat till att i väsentlig mån underlätta utredningen av en överträdelse som gjorts av Konkurrensverket, en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska kommissionen.
3.5. Utredningsåtgärder
Konkurrensverkets befogenheter att utreda misstänka överträdelser av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete och missbruk av dominerande ställning regleras i 5 kap. konkurrenslagen. Verket får enligt 5 kap. 1 § bl.a. ålägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat eller att inställa sig på förhör. Verket får också genomföra platsundersökningar hos ett företag som misstänks ha överträtt något av förbuden och i vissa fall också även hos något annat företag eller i bostäder som nyttjas av styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för verkets utredning, se 5 kap. 3–6 §§. Platsundersökningar får dock endast genomföras efter tillstånd från Patent- och marknadsdomstolen. Konkurrensverkets befogenheter vid en platsundersökning regleras i 5 kap. 6 §. Av paragrafen framgår att verket får granska och ta kopior av bokföring och andra affärshandlingar och begära muntliga förklaringar direkt på platsen. Elektroniskt lagrat material får flyttas till verket för undersökning om den som undersökningen genomförs hos lämnas sitt samtycke till det.
Ds 2020:3 Konkurrensreglerna
Ett beslut om åläggande eller platsundersökning får förenas med vite, se 6 kap. 1 §.
3.6. Domstolsprövning
Sedan den 1 september 2016 tillämpas en ordning som innebär att frågor som rör tillämpningen av konkurrenslagen prövas av Patent- och marknadsdomstolen, antingen genom ansökan eller efter överklagande. Domstolens avgöranden kan överklagas till Patent- och marknadsöverdomstolen. Lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar innehåller bestämmelser om handläggningen av mål och ärenden i patent- och marknadsdomstolarna.
De beslut som Konkurrensverket har befogenhet att fatta enligt konkurrenslagen, och som kan överklagas, får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen, se 7 kap. 1 § konkurrenslagen. Ett överklagande prövas enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Som nämnts ovan har Konkurrensverket att väcka talan om utdömande av konkurrensskadeavgift i Patent- och marknadsdomstolen. Ett sådant mål handläggs enligt bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Detta framgår av 8 kap. 2 § konkurrenslagen.
Patent- och marknadsdomstolen prövar även frågor om utdömande av vite som har beslutats med tillämpning av konkurrenslagen. En sådan fråga prövas på talan av Konkurrensverket. Målet handläggs enligt reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet, se 3 kap. 5 § lagen om patent- och marknadsdomstolar.
Även frågor om näringsförbud prövas av Patent- och marknadsdomstolen. Ett yrkande om näringsförbud får enligt 17 § lagen om näringsförbud framställas av Konkurrensverket antingen i ett mål om konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen eller genom en ansökan till domstolen.
Konkurrensreglerna
3.7. Förhållandet mellan konkurrenslagen och EUrätten
Konkurrenslagen är utformad med EU-rätten som förebild. Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete har sin förebild i artikel 101 i EUF-fördraget. Förbudet mot missbruk av dominerande ställning har sin motsvarighet i artikel 102. Även reglerna om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift har en EU-rättslig motsvarighet.
En förutsättning för att tillämpa artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget är att handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas. Detta samhandelskriterium har tolkats vidsträckt, vilket innebär att det räcker att påverkan på samhandeln är potentiell. Till följd av detta begränsar kriteriet inte EU-rättens tillämpning särskilt påtagligt. EU-kommissionen har redovisat de principer för tolkningen som har utarbetats av unionsdomstolarna i tillkännagivandet Riktlinjer om begreppet påverkan på handeln i artiklarna 81 och 82 i fördraget (nu artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, EUT C 101, 27.4.2004, s. 81).
När det gäller tillämpningen av EU:s konkurrensrätt är en av de viktigaste rättsakterna rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (nu artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget). Av artikel 3 i förordningen följer att det för Konkurrensverket och domstolarna finns en skyldighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget om nationell konkurrensrätt tillämpas på avtal och förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna inom EU. Det innebär att när en svensk domstol tillämpar t.ex. 2 kap. 1 § konkurrenslagen på ett avtal mellan två företag som kan påverka handeln mellan medlemsstater, är domstolen också skyldig att tilllämpa artikel 101 i EUF-fördraget.
Förordningen bygger på parallella kompetenser. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna inom EU har behörighet att tillämpa förbuden i artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget fullt ut beträffande avtal och förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. I förordningen finns bestämmelser som syftar till att garantera en enhetlig tillämpning av unionens konkurrensregler. Ytterst visar sig detta genom att kommissionen med stöd av artikel 11 kan frånta medlemsstaternas konkurrensmyndigheter
Ds 2020:3 Konkurrensreglerna
deras behörighet att tillämpa förbuden i ett visst fall. Dessutom är nationella domstolar bundna av kommissionens avgöranden i enskilda fall, se artikel 16.
I förordningen finns regler om samarbete och kompetensfördelning mellan de nationella konkurrensmyndigheterna, domstolarna och kommissionen. Förordningen innehåller också de grundläggande reglerna om förfarandet vid kommissionen, dess utredningsbefogenheter och sanktionsmöjligheter.
De nationella konkurrensmyndigheterna inom EU och kommissionen ingår och samarbetar nära i Europeiska konkurrensnätverket (ECN). Nätverket fungerar som ett diskussions- och samarbetsforum vid tillämpningen och genomförandet av EU:s konkurrenspolitik. Det utgör grunden för att skapa och bibehålla en gemensam konkurrenspolitik i Europa.
Kommissionen har i ett tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter (2994/C 101/03, EUT C 101, 27.4.2004, s. 43) gett närmare föreskrifter om nätverket. Tillkännagivandet innehåller bl.a. principer för fördelning av ärenden mellan myndigheterna och hur samarbetet ska bedrivas. De nationella konkurrensmyndigheterna har i ett uttalande godtagit de principer som anges i tillkännagivandet.
4. En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
Förslag: Konkurrensverket får besluta om konkurrensskadeav-
gift och om sådan utredningsskadeavgift som föreslås i denna promemoria. Verkets beslut får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.
Vid handläggningen i Patent- och marknadsdomstolen tillämpas lagen om domstolsärenden.
Bestämmelserna i konkurrenslagen om avgiftsföreläggande och om rätt till ersättning i mål om konkurrensskadeavgift för kostnader som uppkommit efter det att en part fått tillfälle att yttra sig över Konkurrensverkets utkast till stämningsansökan upphävs. Likaså upphävs bestämmelsen om att ersättning kan utgå till staten i sådana mål för kostnader som uppstått på grund av att en part orsakat onödig rättegång.
Skälen för förslaget
Artikel 13 om sanktionsavgifter för företag och företagssammanslutningar
Enligt artikel 13.1 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter antingen genom beslut i sina egna förfaranden för efterlevnadskontroll kan förordna om eller i icke straffrättsliga rättsliga förfaranden kan begära att företag eller företagssammanslutningar som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget kan påföras effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter.
En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
I artikel 13.2 föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter, på enahanda villkor, ska kunna åläggas företag som beter sig på där angivet sätt under en konkurrensmyndighets utredning av en misstänkt överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget (se vidare avsnitt 6.7.5).
Gällande ordning
Enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen får Patent- och marknadsdomstolen, på talan av Konkurrensverket, besluta att ett företag ska betala en särskild avgift (konkurrensskadeavgift) om företaget eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget eller motsvarande bestämmelser i konkurrenslagen. I 8 kap. 2 § föreskrivs att sådana mål handläggs i den ordning som gäller för tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten.
I stället för att väcka talan om konkurrensskadeavgift får Konkurrensverket enligt 3 kap. 16 § första stycket konkurrenslagen förelägga ett företag att betala en sådan avgift (avgiftsföreläggande). Ett sådant föreläggande får meddelas endast om sakomständigheterna rörande överträdelsen är klara, 3 kap. 16 § andra stycket. Om ett avgiftsföreläggande godkänns skriftligen inom den tid som Konkurrensverket anger, får talan om konkurrensskadeavgift inte väckas, 3 kap. 18 §.
I ett mål om konkurrensskadeavgift får enligt 8 kap. 16 § ersättning utgå som rättegångskostnad för skälig kostnad som uppkommit efter det att part fått tillfälle att yttra sig över Konkurrensverkets utkast till stämningsansökan. Enligt samma paragraf får ersättning till staten utgå i ett sådant mål för Konkurrensverkets kostnader som uppstått på grund av att part uppsåtligen eller genom vårdslöshet orsakat onödig rättegång.
Betänkandet En utökad beslutanderätt för Konkurrensverket (SOU 2016:49)
Regeringen beslutade den 30 april 2015 att ge en särskild utredare i uppdrag att utreda förutsättningarna för att ge Konkurrensverket
Ds 2020:3 En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
utökad beslutanderätt om sanktioner och i frågor om företagskoncentrationer. Syftet med utredningen var att analysera förutsättningarna för och behovet och lämpligheten av att ge utökad beslutanderätt till Konkurrensverket. Utgångspunkten var att ytterligare effektivisera handläggningsprocessen i konkurrenslagsärenden och även skapa större överensstämmelse mellan de nationella lagregler som finns i dag och de befogenheter som kommissionen har för att sanktionera överträdelser av de konkurrensrättsliga reglerna. Utredningen antog namnet Utredningen om en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket (N 2015:03).
Utredningen presenterade i juni 2016 sitt betänkande En utökad beslutanderätt för Konkurrensverket (SOU 2016:49). I betänkandet föreslogs Konkurrensverket få befogenhet att i första instans besluta om konkurrensskadeavgift och i frågor om företagskoncentrationer. Betänkandet har remissbehandlats.
Överväganden
Produktionen av varor och tjänster har under de senaste åren blivit alltmer internationell och företag bedriver handel över gränserna i allt högre utsträckning. Enligt OECD ökar antalet ärenden som sträcker sig över flera jurisdiktioner. Den digitala teknikutvecklingen påverkar tydligt både företag och konsumenter. Den innebär även att många marknader förändras i snabbare takt än tidigare. Nya produkter och tjänster uppstår hastigt men kan även bli kortlivade. Den gränslösa handeln och de snabba marknadsrörelserna som kan vara fallet inom den digitala ekonomin medför att konkurrenstillsynen står inför stora och delvis nya utmaningar, bland annat i form av nödvändigheten att agera genom samarbete med andra länders konkurrensmyndigheter.
Under 2019 har det pågått ett arbete på EU-nivå med att utforma EU:s framtida industripolitik. I detta arbete är europeisk industris konkurrenskraft en nyckelfråga, i vilken konkurrensfrågorna utgör en central del. I oktober 2019 undertecknades en icke-bindande deklaration av ett antal EU-medlemsstater, däribland Sverige. En av de nyckelåtgärder som lyfts fram i deklarationen är att effektivisera
En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
konkurrenstillsynen för att kunna möta utmaningarna med digitaliseringen och säkerställa en likvärdig spelplan med företag från länder utanför EU.
Mot bakgrund av ovanstående finns det anledning att vidta åtgärder som kan skapa möjligheter att ytterligare effektivisera handläggningsprocessen i konkurrenslagsärenden och även skapa större överensstämmelse mellan de nationella lagregler som finns i dag och de befogenheter som kommissionen har för att sanktionera överträdelser av de konkurrensrättsliga reglerna. Som konstaterats råder i dag den ordningen att Patent- och marknadsdomstolen, på talan av Konkurrensverket, prövar och beslutar i frågor som gäller konkurrensskadeavgift. Frågan är då om den ordningen bör bestå.
Det kan inledningsvis konstateras att direktivet inte ställer upp något krav på att den nationella konkurrensmyndigheten själv ska kunna besluta om sanktionsavgifter. Artikel 13 erkänner uttryckligen den ordning som gäller enligt konkurrenslagen.
Utredningen om en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket presenterade, som redovisats ovan, sitt betänkande (SOU 2016:49) i juni 2016. I betänkandet föreslogs bland annat att Konkurrensverket skulle få besluta om konkurrensskadeavgift. Till betänkandet fogades tre särskilda yttranden av experter och sakkunnig som, förenklat uttryckt, inte delade utredarens slutsats i fråga om Konkurrensverkets beslutanderätt.
Enligt utredningen är en synlig och effektiv konkurrenstillsyn ett nödvändigt medel för en väl fungerande konkurrens. En effektiv konkurrenstillsyn är den kanske enskilt viktigaste åtgärden för att små och medelstora företag ska känna trygghet i att försöka öka sina marknadsandelar och våga träda in på nya marknader. Näringslivet står inför en rad framtidsutmaningar med ökad global handel och handel med varor och tjänster i snabbt föränderliga, digitala miljöer, vilket ger ökade möjligheter för producenter i andra länder att direkt nå konsumenter i Sverige. Affärsmodellerna inom digitala marknader blir mer kortlivade och gör det möjligt att snabbt implementera nya marknadsstrategier, vilket i sin tur ökar kraven på att företag kan ställa om och anpassa sig till nya förutsättningar.
Utredningen anförde att Konkurrensverket som tillsynsmyndighet bör ha beslutsbefogenheter som är behovsanpassade och effektiva så att tillsynen kan bedrivas snabbt, rättssäkert och effektivt med hög kvalitet i beslutsfattandet. En reform kan enligt utredningen
Ds 2020:3 En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
leda till en effektivisering av handläggningstiderna. Tiden från det ett ärende inleds till dess avgörandet prövats i en instans, dvs. fram till dess ett första beslut fattas, är minst 3,5 år och till lagakraftvunnen dom efter prövning i två instanser 5–7 år. Det är enligt utredningen en alltför lång tid. Enligt utredningens bedömning bör därför varje möjlighet till ökad effektivisering av konkurrenstillsynen tas tillvara.
Utredningen kom fram till att en reform skulle leda till större överensstämmelse mellan Konkurrensverkets beslutsbefogenheter och jämförbara myndigheter inom EU, vilket även är en fördel för svenska företag. Enligt kommissionen fyller de nationella konkurrensmyndigheterna en viktig funktion vid tillämpningen av EU:s konkurrensregler. Inom EU är det ett fåtal länder, vid sidan av Sverige, där konkurrensmyndigheten måste ansöka hos domstol om utdömande av sanktionsavgift vid överträdelser av artikel 101 och 102 i EUF-fördraget. Eftersom konkurrensmyndigheterna inom EU samarbetar över nationsgränserna och dessutom tillämpar samma fördrags- och förordningsregler finns det ett särskilt stort behov av så lika befogenheter som möjligt. Större överensstämmelse mellan Konkurrensverkets beslutsbefogenheter och jämförbara myndigheter inom EU skulle underlätta verkets samarbete med andra myndigheter. Konkurrenstillsynen blir betydligt mer effektiv och avskräckande om flera konkurrensmyndigheter kan agera gemensamt mot företag som bryter mot konkurrensrättsliga regler.
En reform skulle, enligt utredningen, innebära en förstärkt roll för Konkurrensverket genom att verket får ökad tyngd som tillsynsmyndighet. En myndighet som beslutar om ingripande skulle upplevas som tydligare för marknadens aktörer än en myndighet som behöver ansöka om stämning vid domstol.
Utredningen gjorde bedömningen att en beslutanderätt för Konkurrensverket är förenlig med de krav på rättssäkerhet som ställs upp i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och i EU:s rättighetsstadga.
Konkurrensverket gav in en skrivelse till Näringsdepartementet i maj 2019 med kompletterande överväganden i anledning av det tidigare remitterade betänkandet.
I sin kompletterande skrivelse framförde verket att det förhållandet att åtgärder måste kunna vidtas inom rimlig tid efter att en regelöverträdelse har upptäckts äger än mer giltighet i dag jämfört med när utredningens betänkande presenterades. Konkurrensverket har
En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
även lyft fram uppgifter som visar att ca två tredjedelar av handläggningstiden för konkurrensärenden utgörs av tid i domstol, varav två tredjedelar avser tid i första instans. Drygt hälften av Konkurrensverkets avsatta resurser avser tid i domstol. Konkurrensverket hänvisade även till den ökande digitaliseringen och e-handeln samt till att marknader utvecklas och växer allt snabbare än tidigare, vilket ökar kraven på konkurrensmyndigheterna. Den digitala ekonomin når inte sin fulla potential utan en effektiv och modern konkurrenstillsyn och det är en fråga om hur konkurrenstillsynen på bästa sätt kan bidra till att den digitala ekonomins potential realiseras. Att möjliggöra en snabbare handläggning där Konkurrensverket får tillgång till relevanta uppgifter tidigt i utredningarna är därför allt viktigare framöver, eftersom det finns ett än större behov av väl avvägda ingripanden i rätt tid. Myndigheten framförde även att det är nödvändigt med ett nära samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och att likartade beslut gäller för de företag som agerar på flera geografiska marknader inom EU samt att dessa beslut kan fattas med ett nära tidsmässigt samband. För att säkerställa att besluten får rätt effekt på digitala snabbföränderliga marknader är det nödvändigt med ett nära samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. Genom att ge Konkurrensverket beslutanderätt skapas goda möjligheter att tidigt fastställa ramen för processen, vilket i sin tur leder till ökad effektivitet och rättssäkerhet.
I betänkandet redovisas ett flertal möjliga effektivitetsvinster av att Konkurrensverket får beslutanderätt i fråga om konkurrensskadeavgift. Effektivitetsvinsterna är visserligen osäkra. I detta fall görs dock bedömningen att redan möjligheten till förbättringar av effektiviteten är tillräcklig för att överväga ett nytt system för beslut om konkurrensskadeavgift.
Vad så gäller frågan om behovet av att harmonisera ordningen för beslutsfattandet med vad som gäller i övriga medlemsstater så kan det konstateras att det stora flertalet av konkurrensmyndigheter inom EU har beslutanderätt i fråga om sanktionsavgifter, låt vara att formerna för och organisationen av beslutsfattandet kan skilja sig åt mellan dessa medlemsstater.
Möjligheten till samarbete med andra länders konkurrensmyndigheter har såsom marknader utvecklar sig allt större betydelse. Detta samarbete underlättas påtagligt om systemen för ingripanden
Ds 2020:3 En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
och beslutsfattande är likartade. Även om behovet för Konkurrensverket att kunna koordinera avgöranden om sanktionsavgift med andra konkurrensmyndigheter inte är lika stort som i fråga om ålägganden om att upphöra med en överträdelse, så kan det även uppstå situationer där det är lämpligt och önskvärt med i tid koordinerade sanktionsbeslut. Detta förutsätter att Konkurrensverket självt förfogar över när beslutet meddelas, vilket inte är möjligt i dag.
När det så gäller frågan om rättssäkerhet i allmänhet kan konstateras att utredningen funnit att ett system där Konkurrensverket fattar det första beslutet om konkurrensskadeavgift med möjlighet till överklagande i två domstolsinstanser uppfyller de krav som följer av Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga.
Mål om konkurrensskadeavgift handläggs i dag i domstol enligt rättegångsbalkens regler om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Om Konkurrensverket ges befogenhet att fatta beslut om avgift kommer saken, efter överklagande, om inte annat föreskrivs att handläggas i Patent- och marknadsdomstolen enligt lagen om domstolsärenden. Detta följer av 3 kap. 2 § första stycket lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar.
Det är svårt att tänka sig en ordning där tvistemålsregler ska tilllämpas vid prövningen av ett överklagat myndighetsbeslut. Lagen om domstolsärenden framstår därför som det naturliga valet av processlag i dessa fall.
Det finns dock betänkligheter även med den ordningen. Vid tilllämpning av lagen om domstolsärenden gäller inte omedelbarhetsprincipen och allt ingivet material blir processmaterial vilket skulle kunna hävdas försämra förutsägbarheten och effektiviteten.
När handläggning sker enligt lagen om domstolsärenden förlorar domstolarna också vissa processuella verktyg som rättegångsbalken erbjuder. Det gäller exempelvis möjligheten att vid huvudförhandling lämna utan avseende uppgifter och bevis som parten inte uppgett före förhandlingens början (43 kap. 10 § och 50 kap. 17 §).
Å andra sidan föreskrivs i 3 kap. 9 § lagen om patent- och marknadsdomstolar att bestämmelserna i 42 kap.15 och 15 a §§ och 50 kap. 25 § tredje stycketrättegångsbalken ska tillämpas även i ärenden. Det innebär att rätten även fortsättningsvis har möjlighet att förelägga en part att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis som åberopas. Det innebär också att rätten alltjämt får meddela parterna att förberedelsen vid en viss tidpunkt är avslutad och att en
En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
part som huvudregel efter den tidpunkten inte får åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis.
Det förekommer på andra rättsområden att mycket stora och komplicerade processer handläggs enligt lagen om domstolsärenden. Ett exempel är mark- och miljödomstolarnas prövning av överklagade ärenden enligt miljöbalken. Ramen för processen blir dessutom tydligare med ett överklagat beslut som inte kan ändras av Konkurrensverket jämfört med en talan som kan ändras i den utsträckning som rättegångsbalken medger det. Det får vidare antas att vägledning i processuella frågor torde kunna hämtas i befintlig praxis enligt den nu gällande ordningen eller från andra rättsområden där lagen om domstolsärenden tillämpas vid prövningen av överklagade myndighetsbeslut.
En aspekt av beslutanderätt om konkurrensskadeavgift för Konkurrensverket är frågan om förebringande av muntlig bevisning, Verket kan i dag enligt 5 kap. 1 § första stycket 2 och 6 kap. 1 § konkurrenslagen, om det behövs för att det ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen, vid vite, ålägga den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig för förhör på tid och plats som verket bestämmer. Av naturliga skäl kan ett sådant förhör varken hållas under ed eller sanningsförsäkran men utsagan ska upptecknas av verket och godkännas av den hörde i enlighet med vad som föreskrivs i 5 kap. 2 § konkurrenslagen. Om vid ett förhör i domstol med en part eller någon annan, den hörde avviker från sin utsaga vid Konkurrensverket eller förklarar sig inte kunna eller vilja yttra sig får vad som sagts vid förhör hos Konkurrensverket läsas upp. Detta följer av 8 kap. 14 § konkurrenslagen.
Vad så gäller förhör som ett misstänkt företag vill få till stånd hos Konkurrensverket så måste regeringsformens grundläggande krav på saklighet och opartiskhet beaktas. Om ett förhör som ett företag begär att Konkurrensverket ska hålla framstår som relevant så kan verket inte gärna neka till detta. Det ligger även i Konkurrensverkets intresse att utredningen blir så rättvisande som möjligt. Inget hindrar alltså att Konkurrensverket kallar personer till förhör på begäran av ett företag och att verket tillåter representanter för företaget delta vid förhöret och ställa frågor.
I dag är det Konkurrensverket som i processen om konkurrensskadeavgift har den fulla åberops- och bevisbördan för att en överträdelse ägt rum och för att avgift ska dömas ut. Företaget behöver i
Ds 2020:3 En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
princip bara bestrida yrkandet och grunderna för det, även om det naturligtvis kan finnas skäl att förebringa egen utredning och annat som försvagar verkets talan. Att verket har bevisbördan kommer att gälla även om verket ges behörighet att fatta det första beslutet om konkurrensskadeavgift och beslutet överklagas. Men det är en sanning med modifikation. Om verket fattat ett beslut om avgift så kan det företag som överklagar beslutet inte bara bestrida att det begått en överträdelse utan måste rimligen förebringa utredning och argument för att Konkurrensverkets beslut är felaktigt medan verket huvudsakligen kan bestrida överklagandet och argumentera för att beslutet bör stå fast. Detta kan sägas innebära en maktförskjutning i domstolsprocessen från företagen till Konkurrensverket. Frågan är då om detta är en önskvärd följd av en förändrad beslutsordning.
Ett problem med den nuvarande ordningen som har påtalats är att företagen har få incitament att lämna uppgifter till Konkurrensverket under utredningen av en misstänkt överträdelse och hellre för fram dem i domstolsprocessen. Utredaren har argumenterat för att beslutanderätt för Konkurrensverket skulle öka incitamenten för företagen att interagera med den första beslutsfattaren, dvs. Konkurrensverket. Mot detta kan invändas att företagen även med beslutanderätt för Konkurrensverket skulle ha samma skäl att vänta med att lämna information tills ärendet, efter överklagande, hamnar i domstol. Det skulle dessutom kunna vara så att skälen för att inte lämna information under utredningen vid Konkurrensverket gör sig ännu starkare gällande med den faktiska åberops- och bevisbörda som följer av att domstolsprövningen kommer att handla om riktigheten av verkets beslut.
Även om utredarens slutsats att en beslutanderätt skulle öka incitamenten för företagen att interagera med Konkurrensverket kan ifrågasättas, görs bedömningen att maktförskjutningen i domstolsprocessen som skulle bli fallet får anses övervägande positiv. Konkurrensverkets ställning och tyngd som tillsynsmyndighet, både i Sverige och i övriga Europa, stärks och företagens intresse av rättssäkerhet kan inte, med en möjlighet till domstolsprövning i två instanser, anses försämras i en utsträckning som kommer i konflikt med företagens rättigheter enligt Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga (jfr artikel 3.2 i direktivet).
Vid en samlad bedömning av det anförda görs bedömningen att Konkurrensverket bör få fatta beslut om konkurrensskadeavgift.
En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
Verket bör, vid sådant förhållande, också ha behörighet att fatta beslut om sådan utredningsskadeavgift som föreslås i denna promemoria. Besluten ska kunna överklagas till Patent- och marknadsdomstolen och vid handläggningen där tillämpas lagen om domstolsärenden. Med beslutanderätt för Konkurrensverket i fråga om konkurrensskadeavgift tappar konkurrenslagens bestämmelser om avgiftsföreläggande sin betydelse och bör därför upphävas. Som en följd härav bör godkänt avgiftsföreläggande strykas i 3 kap. 14 § utsökningsbalken.
Eftersom konkurrensskadeavgift inte längre kommer att påföras genom ett förfarande i domstol där Konkurrensverket för talan, förlorar bestämmelserna i 8 kap. 16 § konkurrenslagen om ersättning för rättegångskostnader som uppstått efter det att part fått tillfälle att yttra sig över Konkurrensverkets utkast till stämningsansökan och om kostnadsansvar för part som orsakat onödig rättegång sin relevans. Att frågan om påförande av konkurrensskadeavgift kan komma under domstols prövning efter överklagande av verkets beslut påverkar inte den bedömningen. Bestämmelserna bör därför upphävas.
Det har framförts att det med beslutanderätt ifråga om konkurrensskadeavgift för Konkurrensverket skulle vara olämpligt att de utredande och beslutsfattande uppgifterna sammanblandas eller, annorlunda uttryckt, att verket både blir åklagare och domare. Konkurrensverkets ställning som enrådighetsmyndighet har ifrågasatts och frågan om verket bör ledas av en styrelse har väckts.
Det kan inledningsvis konstateras att den ordningen att verket både utreder och beslutar, i någon mening, har gällt sedan år 1993 i fråga om ålägganden att upphöra med en överträdelse. Konkurrensverket utreder en misstänkt överträdelse och kan därefter vid vite ålägga företag att upphöra med överträdelsen (3 kap. 1 § och 6 kap. 1 §). Ett åläggande gäller omedelbart och kan vara nog så ingripande för företaget. Sådana beslut kan, om det finns särskilda skäl, även meddelas för tiden intill dess frågan slutligt har avgjorts (3 kap. 3 §).
Det sagda till trots får det konstateras att fastställandet av en konkurrensskadeavgift, ofta av betydande belopp, får anses vara en sak som kräver särskilda överväganden i detta avseende.
Utredaren kom på anförda skäl till slutsatsen att Konkurrensverket även med beslutanderätt bör fortsätta att vara enrådighetsmyn-
Ds 2020:3 En utökad beslutanderätt om konkurrensskadeavgift
dighet och att verket självt bör anförtros att organisera verksamheten så att intresset av åtskillnad mellan utredande och beslutande funktioner tillgodoses. Detta får anses vara ett ställningstagande som behöver övervägas ytterligare. Parallellt med beredningen av detta ärende pågår därför ett arbete i Regeringskansliet med att hitta former för hur Konkurrensverkets beslutsfattande funktion, så långt det är möjligt, organisatoriskt och personellt kan skiljas från den utredande verksamheten.
5. Direktivet om konkurrensmyndigheternas befogenheter
5.1. Direktivet i huvuddrag
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (direktivet) omfattar 37 artiklar som är uppdelade på tio kapitel. Nedan lämnas en översiktlig beskrivning av direktivets innehåll.
I kapitel I anges direktivets syfte och tillämpningsområde. Där finns också de definitioner som tillämpas. Av artikel 1 framgår att direktivet syftar till att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter på ett effektivt sätt ska kunna tillämpa förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete och missbruk av dominerande ställning i artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget så att konkurrensen på den inre marknaden inte snedvrids. Direktivet omfattar också de nationella myndigheternas tillämpning av sina nationella konkurrensregler när de tillämpas parallellt med artiklarna 101 och 102. Vidare framgår att direktivet även innehåller regler om ömsesidigt bistånd mellan myndigheterna för att se till att den inre marknaden och samarbetet inom Europeiska konkurrensnätverket (ECN) fungerar smidigt. I artikel 2 anges vilka definitioner som gäller för tillämpningen av direktivet.
Kapitel II innehåller bestämmelser om företagens grundläggande rättigheter. Bestämmelserna finns i artikel 3. Där anges att de allmänna principerna i unionsrätten och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska respekteras exempelvis när
Direktivet om konkurrensmyndigheternas befogenheter
de nationella konkurrensmyndigheterna utövar de befogenheter som avses i direktivet.
I kapitel III finns bestämmelser om konkurrensmyndigheternas oberoende och resurser. I fråga om oberoende framgår av artikel 4 att såväl myndigheten som dess personal ska utföra sina uppgifter på ett opartiskt sätt. Vidare anges på vilka villkor personal får rekryteras och avskedas och att myndigheten ska ha befogenhet att fastställa sina prioriteringar. Genom artikel 5 ställs krav på att myndigheten ska ha tillräckliga resurser för att kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.
Konkurrensmyndigheternas befogenheter behandlas i kapitel IV. Enligt artikel 6 ska myndigheterna ha befogenhet att göra platsundersökningar hos företag och företagssammanslutningar. Befogenheten omfattar enligt artikel 7 även undersökningar i andra lokaler inklusive bl.a. bostäder. Av artikel 8 följer att myndigheterna ska ha befogenhet att begära upplysningar av företag och andra som är relevanta för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.
Artikel 9 innehåller bestämmelser om förhör. Befogenheten att
ålägga företag eller företagssammanslutningar att upphöra med en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, genom beteendemässiga eller strukturella åtgärder, regleras i artikel 10. I den artikeln finns också bestämmelser om att myndigheten ska ha befogenhet att kunna konstatera att överträdelse tidigare har ägt rum. I
artikel 11 föreskrivs att myndigheterna ska ha befogenhet att ingripa
interimistiskt mot en misstänkt överträdelse. Om myndigheterna avser att anta ett beslut om att en överträdelse ska upphöra ska myndigheterna enligt artikel 12 ha befogenheten att göra ett åtagande bindande som lämnas av företaget eller företagssammanslutningen om åtagandet möter de farhågor som myndigheterna uttryckt.
I kapitel V behandlas sanktionsavgifter och viten. Det ska enligt
artikel 13 finnas möjlighet att ta ut avgifter från företag och företags-
sammanslutningar som uppsåtligen eller av oaktsamhet dels överträder artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, dels inte följer de beslut som konkurrensmyndigheterna meddelat m.m. som avses i artikel 6 eller 8–12. Bestämmelser om vilka hänsyn som ska tas när sanktionsavgiften för en överträdelse bestäms finns i artikel 14. Artikeln innehåller också bestämmelser om betalningsansvar för avgifter som ålagts en företagssammanslutning som inte kan betala. Artikel 15 innehåller regler om högsta avgift som får åläggas ett företag eller en
Ds 2020:3 Direktivet om konkurrensmyndigheternas befogenheter
sammanslutning för en överträdelse. Bestämmelser om vilka viten som kan föreläggas företag och företagssammanslutningar finns i ar-
tikel 16.
Direktivet innehåller i kapitel VI bestämmelser om eftergiftsprogram för hemliga karteller. Förutsättningarna för den som avslöjar sitt deltagande i en hemlig kartell att bli helt befriad från avgift regleras i artikel 17. För företag som inte uppfyller förutsättningarna för befrielse från avgift finns bestämmelser om nedsättning i artikel
18. Artikel 19 innehåller allmänna villkor som måste vara uppfyllda
för att komma i fråga för avgiftsbefrielse eller nedsättning. I artik-
larna 20–22 finns bestämmelser om vilka krav som ställs på en ansö-
kan som lämnas inom ramen för ett eftergiftsprogram. Av artikel 23 följer att medarbetare i företag som ansöker om befrielse från sanktionsavgifter ska skyddas från sanktioner som åläggs i administrativa eller straffrättsliga förfaranden, förutsatt bl.a. att medarbetaren aktivt samarbetar med den myndighet som utreder den kartell som ansökan avser.
Frågor om ömsesidigt bistånd mellan de nationella konkurrensmyndigheterna behandlas i kapitel VII. I artikel 24 finns bestämmelser om utredningsåtgärder på begäran av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat, t.ex. en platsundersökning. Ar-
tiklarna 25 och 26 innebär att en myndighet i en medlemsstat ska
kunna få bistånd med delgivning av sina beslut och andra handlingar samt verkställighet av sina beslut om sanktionsavgifter eller utdömda viten av en myndighet i den medlemsstat där företaget eller företagssammanslutningen finns. Artikel 27 innehåller de närmare krav som ska gälla för bistånd enligt artikel 25 eller 26. I artikel 28 finns regler om behörig myndighet och tillämplig lag i händelse av en tvist om delgivning eller verkställighetsåtgärder.
Kapitel VIII innehåller en artikel, artikel 29, som anger när en preskriptionsfrist för beslut om sanktionsavgift eller utdömande av vite ska upphöra att löpa eller avbrytas och när fristen ska börja att löpa på nytt.
I kapitel IX finns allmänna bestämmelser. Nationella administrativa konkurrensmyndigheters roll inför nationella domstolar regleras i artikel 30. Bestämmelser om parternas tillgång till konkurrensmyndighetens ärendeakt och begränsningar i användningen av information finns i artikel 31. Artikel 32 innehåller bestämmelser om
Direktivet om konkurrensmyndigheternas befogenheter
bevisning och artikel 33 om Europeiska konkurrensnätverket (ECN).
Det sista kapitlet, kapitel X, innehåller slutbestämmelser. Av ar-
tikel 34 följer att direktivet ska genomföras senast den 4 februari
2021. Enligt artikel 35 ska kommissionen senast den 12 december 2024 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om hur direktivet införlivats och genomförts. I artikel 36 finns bestämmelser om ikraftträdande och enligt artikel 37 riktar sig direktivet till medlemsstaterna. Kommissionen har i anslutning till direktivet åtagit sig att inom två år från införlivandet av direktivet genomföra en analys som gäller möjligheten att vidta interimistiska åtgärder på snabbrörliga marknader. Resultatet av analysen ska läggas fram för Europaparlamentet och rådet.
6. Genomförande av direktivet
6.1. Inledning
I detta kapitel övervägs vilka lagstiftningsåtgärder som behöver vidtas för att genomföra direktivet. Först behandlas några allmänna krav för genomförandet. Därefter görs en genomgång av direktivets olika bestämmelser, gällande ordning och på vilket sätt direktivet bör genomföras. Genomgången följer i huvudsak direktivets disposition.
6.2. Allmänna krav för genomförandet
Vid genomförandet av direktivet finns det ett antal allmänna krav som bör iakttas. Ett krav är att medlemsstaten i sin nationella rättsordning ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa direktivets fulla verkan i enlighet med det mål som eftersträvas med direktivet.
Ett annat krav följer av artikel 288 i EUF-fördraget. Där anges att medlemsstaten får välja den form och det tillvägagångssätt för genomförandet som på bästa sätt kan säkerställa att det resultat som eftersträvas med direktivet uppnås. Det krävs inte nödvändigtvis lagstiftningsåtgärder för att införliva ett direktiv. EU-domstolen har vid upprepade tillfällen uttalat att ett formellt återgivande av ett direktivs föreskrifter i en uttrycklig och specifik lagbestämmelse inte alltid är nödvändigt, eftersom det för genomförandet av ett direktiv, beroende på dess innehåll, kan vara tillräckligt att det finns en allmän rättslig ram. Särskilt kan, enligt domstolen, förekomsten av allmänna principer i statsrätt eller förvaltningsrätt göra att ett införlivande genom särskilda lagstiftningsåtgärder är överflödigt. Domstolen har uttalat att detta emellertid förutsätter att dessa principer utgör en
Genomförande av direktivet
effektiv garanti för att nationella myndigheter faktiskt tillämpar direktivet fullt ut och att, i sådana fall då direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda, den rättsliga situation som följer av dessa principer är tillräckligt klar och precis samt att de personer som berörs ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna (dom Frankrike, C-233/00, EU:C:2003:371, p. 75–76).
Kravet på rättssäkerhet är ytterligare en omständighet att beakta vid genomförandet av direktivet. EU-domstolen har slagit fast att bestämmelser i ett direktiv måste ges bindande verkan samt genomföras på ett så tydligt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet uppfylls (dom Frankrike, C-225/97, EU:C:1999:252, p. 37).
De skäl som presenteras i direktivets ingress anses däremot inte vara bindande för medlemsstaterna. Domstolen har uttalat att skälen till en unionsrättsakt inte är juridiskt bindande och inte kan åberopas för att motivera undantag från bestämmelserna i rättsakten eller för att tolka dem på ett sätt som uttryckligen strider mot bestämmelsernas ordalydelse (dom Oreste Della Rocca mot Poste Italiane SpA, C-291/12, EU:C:2013:235, p. 40 med hänvisningar).
6.3. Konkurrensmyndigheter
Nationella konkurrensmyndigheter
Direktivet innehåller bestämmelser om konkurrensmyndigheternas befogenheter. De flesta artiklarna i direktivet föreskriver vad som ska gälla för de nationella konkurrensmyndigheternas befogenheter vid tillämpningen av EU:s konkurrensregler. Som exempel kan nämnas artikel 3 om skyddsåtgärder, artikel 5 om resurser, artiklarna 10– 12 om ingripanden mot konkurrensöverträdelser och kapitel VI om eftergiftsprogram för hemliga karteller osv.
Uttrycket nationell konkurrensmyndighet definieras i artikel 2.1 led 1 i direktivet. Där anges att en nationell konkurrensmyndighet är en myndighet som en medlemsstat enligt artikel 35 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 har utsett att ansvara för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Medlemsstaterna får, enligt
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
artikel 2.1 led 1 i direktivet, utse en eller flera administrativa myndigheter (”nationell administrativ konkurrensmyndighet”) och rättsliga myndigheter (”nationell rättslig konkurrensmyndighet”) för att fullgöra dessa funktioner, dvs. ansvara för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. I de fall när det i direktivet föreskrivs att en uppgift ska utföras av en nationell konkurrensmyndighet bör direktivet uppfattas så att medlemsstaterna får välja om uppgiften ska utföras av en administrativ eller en rättslig myndighet.
Många av de uppgifter som enligt direktivet ska utföras av en nationell konkurrensmyndighet utförs i dag av Konkurrensverket. Verket har exempelvis beslutsbefogenheter som i hög grad motsvaras av artiklarna 10–12 i direktivet. Några uppgifter ligger i dag på patent- och marknadsdomstolarna. Uppgifter av det slaget finns exempelvis i artiklarna 14 och 15 om sanktionsavgifter. Hur uppgifterna ska fördelas mellan Konkurrensverket och patent- och marknadsdomstolarna behandlas i samband med den fortsatta genomgången av direktivet. Av kapitel VII om ömsesidigt bistånd framgår att vissa uppgifter enligt direktivet ska utföras av en nationell konkurrensmyndighet under benämningen ansökande respektive anmodad myndighet. Dessa benämningar, som definieras i artikel 2.1 leden 20 och 21, innebär att Kronofogdemyndigheten kan komma att få en roll som nationell konkurrensmyndighet när direktivet genomförs.
Det bör noteras att det av 4 § konkurrensförordningen (2008:604) framgår att Konkurrensverket och allmän domstol är nationella konkurrensmyndigheter enligt artikel 35.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003.
Nationella administrativa konkurrensmyndigheter
Uttrycket nationell administrativ konkurrensmyndighet definieras i artikel 2.1 led 2 som en administrativ myndighet som en medlemsstat har utsett för att fullgöra samtliga eller vissa av en nationell konkurrensmyndighets uppgifter. I direktivet finns flera artiklar som innehåller bestämmelser om de nationella administrativa konkurrensmyndigheternas uppgifter. Bestämmelser av det slaget finns i artikel 4 om oberoende, artiklarna 6–9 om utredningsbefogenheter, ar-
Genomförande av direktivet
tikel 13 om sanktionsavgifter för företag och företagssammanslutningar, artikel 24 om samarbete mellan nationella administrativa konkurrensmyndigheter och artikel 30 om nationella administrativa konkurrensmyndigheters roll inför nationella domstolar. Med hänsyn till att dessa bestämmelser i direktivet är utformade så att de enbart ska gälla för de administrativa konkurrensmyndigheterna bör direktivet uppfattas så att medlemsstaterna är skyldiga att utse en eller flera administrativa konkurrensmyndigheter för att säkerställa att direktivet genomförs på ett korrekt sätt.
Många av uppgifterna som enligt direktivet ligger på en administrativ konkurrensmyndighet utförs i dag av Konkurrensverket. Vid genomförande av direktivet bör därför som utgångspunkt gälla att funktionen som administrativ konkurrensmyndighet fullgörs av Konkurrensverket. Frågan behandlas i den fortsatta genomgången av direktivet.
Nationella rättsliga konkurrensmyndigheter
Uttrycket nationell rättslig konkurrensmyndighet definieras i artikel 2.1 led 3 som en rättslig myndighet som en medlemsstat har utsett för att fullgöra vissa av en nationell konkurrensmyndighets uppgifter. Uttrycket förekommer endast i artikel 30. I den artikeln behandlas frågor om vilken roll de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna ska ha inför nationella domstolar.
6.4. Grundläggande rättigheter
6.4.1. Direktivet
Kapitel II i direktivet innehåller bestämmelser om företagens grundläggande rättigheter när de nationella konkurrensmyndigheterna tillämpar de befogenheter som föreskrivs i direktivet. Det handlar bl.a. om rätten till försvar. I skälen betonas att det bör finnas en jämvikt mellan respekten för de grundläggande rättigheterna för företag och skyldigheten att säkerställa att artiklarna 101 och 102 i EUFfördraget tillämpas på ett effektivt sätt (skäl 14).
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.4.2. De grundläggande rättigheterna beaktas i svensk rätt
Bedömning: Det behövs inte några lagstiftningsåtgärder med an-
ledning av det som föreskrivs om grundläggande rättigheter i direktivet.
Skälen för bedömningen
Artikel 3 om grundläggande rättigheter
Artikel 3 i direktivet innehåller tre punkter. Den första punkten gäller den ordning som tillämpas för förfarandet avseende överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och utövandet av de befogenheter som tillkommer de nationella konkurrensmyndigheterna enligt direktivet. Vid förfarandet respektive utövandet ska de allmänna principerna i unionsrätten och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga) respekteras. Enligt den andra punkten ska det säkerställas att utövandet av befogenheterna omfattas av lämpliga skyddsåtgärder i fråga om företagens rätt till försvar, inklusive rätten att bli hörda och rätten till effektiva rättsmedel inför en domstol. I den första meningen i tredje punkten anges att det ska säkerställas att myndigheternas förfaranden för efterlevnadskontroll genomförs inom rimlig tid. Med förfaranden för efterlevnadskontroll avses i princip den tid det tar för myndigheterna att slutföra en utredning om en misstänkt överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget (jfr definitionen i artikel 2.1 led 9). Enligt den andra meningen i den tredje punkten ska det säkerställas att de nationella konkurrensmyndigheterna antar ett s.k. meddelande om invändningar innan de fattar beslut enligt artikel 10 i direktivet, dvs. beslut om konstaterande och upphörande av överträdelser. Den andra meningen behandlas i avsnitt 6.6.6.
Överväganden
I Sverige tillämpas artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget i första hand av Konkurrensverket och patent- och marknadsdomstolarna.
Genomförande av direktivet
Dessa instanser ska enligt artikel 3.1 i direktivet respektera de allmänna principerna i unionsrätten och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
När Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 blev EU:s rättighetsstadga rättsligt bindande för såväl EU:s institutioner som för medlemsstaterna (artikel 6.1 första stycket i EU-fördraget). Rättighetsstadgan utgör därmed en del av EU:s primärrätt. Av EUfördraget följer även att de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna principer (artikel 6.3). I den mån EU:s rättighetsstadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen (artikel 52.3 i stadgan). Bestämmelsen hindrar emellertid inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd. EU-domstolen har i sin praxis varit angelägen om att inte avvika från den konventionsrättsliga praxis som utvecklats av Europadomstolen. En viktig skillnad mot Europakonventionen är emellertid att EU:s rättighetsstadga bara gäller vid tillämpningen av unionsrätten (artikel 51.1).
I Europakonventionen finns civila och politiska rättigheter reglerade. Den innefattar bl.a. skydd för medborgarnas fysiska integritet, rörelsefrihet och privata sfär, krav på en rättvis rättegång inför en oberoende och opartisk domstol, förbud mot diskriminering, yttrande-, församlings- och religionsfrihet samt rättigheter knutna till val, undervisning och språk. Sverige ratificerade Europakonventionen år 1952 och konventionen införlivades med svensk rätt den 1 januari 1995 då lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna trädde i kraft. Genom lagen har konventionen och några av dess ändrings- och tilläggsprotokoll inkorporerats i svensk rätt och de är således direkt tillämpliga här i landet. I 2 kap. 19 § regeringsformen finns ett förbud mot att meddela lag eller föreskrift som står i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Det finns ett flertal allmänna EU-rättsliga principer som kan behöva beaktas vid tillämpningen av EU:s konkurrensregler och de befogenheter som tillkommer de nationella konkurrensmyndigheterna enligt direktivet. Många principer har arbetats in i eller kompletterar de grundläggande rättigheter som garanteras genom EU:s rättighetsstadga. I det följande görs en översiktlig genomgång av de principer som kan vara aktuella när det gäller att skydda företagens grundläggande rättigheter. Principerna rör framför allt skyddet för advokatkorrespondens, myndigheternas utredningsskyldighet, rätten till försvar och skyldigheten att motivera ett beslut. Till dessa principer kommer också proportionalitetsprincipen.
När det gäller skyddet för advokatkorrespondens har EU-domstolen slagit fast att det av allmänna unionsrättsliga principer följer att det finns en rätt till sekretess för skriftväxlingen mellan advokat och klient (dom AM&S Europé, C-155/79, EU:C:1982:157, p. 18– 27). Motsvarande princip gäller även i svensk rätt. På konkurrensområdet finns den uttryckt i 5 kap. 11 § konkurrenslagen. I domstol ger rättegångsbalkens bestämmelser om vittne och skriftlig bevisning ett skydd för advokatkorrespondens (36 kap. 5 § och 38 kap. 2 §rättegångsbalken samt 24 och 25 §§ lagen [1996:242] om domstolsärenden).
Principen om myndigheternas utredningsskyldighet eller omsorgsprincipen uppställer krav på opartisk och grundlig handläggning i syfte att motverka schablonartade bedömningar och förhastade beslut som riskerar att leda till en felaktig utgång i sak (dom Nölle, C-16/90, EU:C:1991:402). Principen får anses motsvara det objektivitetskrav som följer av 1 kap. 9 § regeringsformen. Kravet innebär att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Omsorgsprincipen kommer också till uttryck i förvaltningslagen (2017:900). Enligt 5 § andra stycket ska en myndighet i sin verksamhet vara saklig och opartisk och enligt 23 § första stycket ska den se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver.
Principen om rätten till försvar omfattar en samling processuella rättssäkerhetsgarantier såsom rätten att inte dömas ohörd, rätten till aktinsyn och rätten att inte behöva vittna mot sig själv. Dessa rättig-
Genomförande av direktivet
heter skyddas också i artiklarna 41.2 och 48.2 i EU:s rättighetsstadga. För svenskt vidkommande kan konstateras att förvaltningslagen innehåller bestämmelser som säkerställer att en part i ett ärende hos en myndighet får del av det underlag som ligger till grund för ett beslut. En part i ett ärende har, med vissa begränsningar, rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet (10 §). Parten ska, om det inte är uppenbart obehövligt, också bli underrättad av myndigheten om allt material av betydelse för ett beslut och ges tillfälle att yttra sig över det (25 §). I fråga om rätten att inte behöva vittna mot sig själv eller rätten att inte belasta sig själv innefattas rättigheten i artikel 6 i Europakonventionen, vilken är direkt tillämplig. Motsvarande ordning gäller även för domstolarnas handläggning enligt rättegångsbalken (bl.a. 17 kap. 3 § och 36 kap. 1 §) och lagen om domstolsärenden (22 och 24 §§).
Principen om skyldigheten att motivera ett beslut är viktig för den enskildes rättssäkerhet. Principen, som kodifierats i artikel 41.2 led c i EU:s rättighetsstadga, innebär i huvudsak att den som ett beslut riktar sig till ska kunna identifiera de sakomständigheter och skäl som beslutet bygger på i tillräcklig utsträckning för att kunna tillvarata sina rättigheter (se bl.a. dom Hässle, C–127/00, EU:C:2003:661, p. 43). I svensk rätt tillämpas motsvarande princip. Av förvaltningslagen framgår att ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargörande motivering, om det inte är uppenbart obehövligt. En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tilllämpats och vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande (32 §). Att motsvarande princip gäller för patent- och marknadsdomstolarna framgår av rättegångsbalken (17 kap. 7 §) och lagen om domstolsärenden (28 §).
Proportionalitetsprincipen är central inom det EU-rättsliga systemet och är en av de allmänna rättsprinciper som ges närmast konstitutionell status vid all unionsrättslig tillämpning. Förenklat innebär principen att en ingripande åtgärd ska vara ägnad att tillgodose det åsyftade ändamålet, vara nödvändig för att uppnå detta ändamål och medföra fördelar som står i rimlig proportion till den skada som åtgärden förorsakar. Det ska alltså finnas en balans mellan mål och
medel (prop. 2016/17:180 s. 60–61).
Proportionalitetsprincipen är
också en grundläggande princip i svensk rätt. Den kommer till ut-
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
tryck i regeringsformen (bl.a. 2 kap. 15 §) och ett stort antal författningar som innehåller proportionalitetskrav. I konkurrenslagen finns exempelvis en bestämmelse som anger att den som är uppgiftsskyldig eller föremål för undersökning inte får betungas onödigt (5 kap. 13 §).
Förvaltningslagen innehåller allmänna bestämmelser som är tilllämpliga vid handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheter, t.ex. Konkurrensverket. Myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot (5 § tredje stycket).
Med hänsyn till att de rättssäkerhetsgarantier som Europakonventionen bjuder gäller som lag här i landet och till att de EU-rättliga principer som nämns ovan också beaktas i svensk rättstillämpning görs bedömningen att de allmänna principerna i unionsrätten och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna respekteras i de avseenden direktivet kräver. Några lagstiftningsåtgärder behöver således inte vidtas för att genomföra artikel 3.1 i direktivet.
Artikel 3.2 anger att företagens rätt till försvar, inklusive rätten att bli hörd och rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol ska säkerställas vid utövandet av de befogenheter som direktivet föreskriver. Som framhålls ovan säkerställs rätten till försvar inom ramen för gällande lagstiftning. Avseende rätten till ett effektivt rättsmedel finns det också bestämmelser som reglerar möjligheterna att överklaga såväl Konkurrensverkets som patent- och marknadsdomstolarnas beslut och avgöranden i de avseenden som direktivet föreskriver. Befogenheterna behandlas i avsnitt 6.6. I den mån nya befogenheter införs övervägs också vilka behov av rättsmedel som krävs.
Medlemsstaterna ska enligt artikel 3.3 första meningen säkerställa att förfaranden för efterlevnadskontroll genomförs inom rimlig tid. Uttrycket förfarande för efterlevnadskontroll definieras i artikel 2.1 led 9 och avser i princip den tid det tar för myndigheterna att slutföra en utredning om en misstänkt överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. En sådan utredning ska alltså genomföras inom rimlig tid.
Förvaltningslagen är tillämplig på Konkurrensverkets handläggning av ärenden som gäller utredningar av misstänkta överträdelser
Genomförande av direktivet
av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. I lagen föreskrivs att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (9 § första stycket). Lagens krav får anses uppfylla direktivets krav på en regel om att förfarandena ska genomföras inom rimlig tid.
6.5. Oberoende och resurser
6.5.1. Direktivet
I artiklarna 4 och 5 ställs krav på att konkurrensmyndigheterna ska vara oberoende och ha tillräckliga resurser för sin tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Artikel 4 gäller för de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna och deras personal. Artikel 5 omfattar nationella konkurrensmyndigheter, oavsett om de är administrativa eller rättsliga. Dock gäller artikel 5.4 bara administrativa konkurrensmyndigheter.
6.5.2. Regler om oberoende behöver inte införas
Bedömning: Några särskilda bestämmelser behöver inte införas
för att säkerställa att Konkurrensverket tillämpar konkurrensreglerna på ett opartiskt och oberoende sätt.
Skälen för bedömningen
Artikel 4 om de nationella administrativa konkurrensmyndigheternas oberoende
De nationella administrativa konkurrensmyndigheterna ska enligt artikel 4 i direktivet utföra sitt uppdrag och utöva sina befogenheter opartiskt och med hänsyn till en effektiv och enhetlig tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. I punkt 1 sägs att detta ska ske ”i enlighet med proportionella krav på ansvarsskyldighet och
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
utan att det påverkar det nära samarbetet mellan konkurrensmyndigheter inom Europeiska konkurrensnätverket”.
Punkt 2 handlar om hur personalen vid myndigheten ska utöva de befogenheter som ges i artiklarna 10–13 och 16. Personalen ska vara opartisk, vilket betyder att befogenheterna ska kunna utövas oberoende av politisk och annan yttre påverkan (led a). Instruktioner från regeringen eller någon annan får varken begäras eller tas emot (led b). Personalen ska också avhålla sig från handlingar som är oförenliga med hur uppdraget ska utföras eller hur befogenheterna utövas. Den som lämnat en tjänst på myndigheten får inte delta i handläggningen av ärenden som kan ge upphov till intressekonflikt (led c). Enligt skälen till direktivet innebär kravet på opartiskhet t.ex. att en handläggare och hans eller hennes nära anhöriga inte får ha något intresse i det företag som är föremål för utredningsåtgärder (skäl 19). Om handläggaren avslutar sin anställning i myndigheten får han eller hon heller inte handha ”förfaranden för efterlevnadskontroll” som kan ge upphov till intressekonflikt. När tiden fastställs ska arten av den berörda personens nya yrkesverksamhet beaktas och i vilken omfattning han eller hon deltagit i ärendet och vilket ansvar som han eller hon haft (skäl 20). Uttrycket förfarande för efterlevnadskontroll definieras i artikel 2.1 led 9.
För att stärka myndigheternas oberoende ställs i punkt 3 vissa krav som gäller förutsättningarna för att avskeda den som fattar beslut om de befogenheter som ges i artiklarna 10–13 och 16. Förutsättningarna för avsked ska fastställas i förväg i nationell rätt. Ett avskedande får inte ske av skäl som sammanhänger med ett korrekt utövande av befogenheterna. Avskedande får ske endast om villkoren för att utöva uppdraget inte längre uppfylls eller vid allvarlig försummelse enligt nationell rätt. När det gäller rekrytering av personer till den administrativa konkurrensmyndigheten krävs enligt punkt 4 att förfarandena ska vara tydliga och öppna och fastställda på förhand i nationell rätt.
För att ytterligare stärka de administrativa konkurrensmyndigheternas oberoende föreskrivs i punkt 5 att myndigheterna ska ha befogenhet att fastställa sina prioriteringar när det gäller tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Vidare innehåller punkten en bestämmelse som är tillämplig om myndigheten är skyldig att pröva klagomål.
Genomförande av direktivet
Överväganden
De nationella administrativa konkurrensmyndigheternas oberoende
Många av de befogenheter som ska tillkomma den nationella administrativa konkurrensmyndigheten ligger i dag på Konkurrensverket.
Myndigheternas oberoende och självständighet är garanterad i grundlag. Dels finns det i regeringsformen en bestämmelse som innebär ett grundläggande krav på att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 §), dels en bestämmelse som innebär full självständighet i myndighetsutövning och rättstillämpning genom att uttryckligen förbjuda påverkan på förvaltningen. Enligt bestämmelsen gäller således att ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpningen av lag (12 kap. 2 §). Förbudet gäller i förhållande till regeringen, riksdagen, andra myndigheter men också kommunernas beslutade organ.
Genom bestämmelserna i regeringsformen säkerställs att Konkurrensverket i egenskap av administrativ konkurrensmyndighet har en oberoende ställning vid tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Några särskilda åtgärder för att genomföra punkt 1 i artikel 4 i direktivet behövs därför inte. Detsamma gäller punkt 5. Det finns inga regler som hindrar Konkurrensverket från att fastställa sina prioriteringar rörande tillämpningen av konkurrensreglerna. Någon skyldighet att pröva klagomål som motiverar lagstiftningsåtgärder finns inte för verkets del.
Beslutsfattarnas och handläggarnas oberoende
I svensk rätt finns många bestämmelser som på olika sätt syftar till att säkerställa att beslutsfattare och handläggare vid de administrativa konkurrensmyndigheterna inte tar några ovidkommande hänsyn i sin tjänsteutövning. Bestämmelserna i regeringsformen, som nämns ovan, utgör en grundläggande ram och säkerställer oberoende
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
och självständighet i det här avseendet. Därtill finns bestämmelser om jäv i förvaltningslagen (16 §) och förbud mot förtroendeskadliga bisysslor m.m. i lagen (1994:260) om offentlig anställning (7– 7 d §§). Dessa bestämmelser säkerställer att opartiskheten inte kan ifrågasättas vid handläggning av eller beslut i ett ärende som rör tilllämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget eller utövandet av de befogenheter som föreskrivs i artiklarna 10–13 och 16 i direktivet. Således finns det inget behov av kompletterande lagstiftning för att genomföra artikel 4.2 leden a och b. Inte heller finns det något lagstiftningsbehov i fråga om led c i den del som avser den tid som beslutsfattaren eller handläggaren tjänstgör vid eller är anställd i myndigheten.
Av artikel 4.2 led c framgår att den som avslutat sin tjänst hos myndigheten inte får handha förfaranden för efterlevnadskontroll som kan ge upphov till intressekonflikt. Innebörden av bestämmelsen i artikeln är att den som tidigare varit anställd eller som fattat beslut inte bör, under en rimlig tidsperiod efter det att han eller hon lämnat myndigheten, vara inblandad i samma ärende i sitt nya yrke (skäl 20).
Den som lämnar konkurrensmyndigheten för ett arbete i en annan statlig myndighet eller i domstol omfattas av bestämmelserna om jäv i förvaltningslagen, rättegångsbalken (4 kap. 13 § och 6 kap. 3 §) och lagen om domstolsärenden (3 §). Om han eller hon skulle vara inblandad i samma ärende i sin nya anställning, och detta kan ge upphov till intressekonflikter, finns alltså bestämmelser i gällande rätt som säkerställer att de under en skälig tidsperiod efter att de lämnat tjänsten avstår från att handha förfaranden för efterlevnadskontroll.
Bestämmelserna om jäv m.m. som nyss nämnts är dock inte tilllämpliga på personer som lämnar konkurrensmyndigheten för ett arbete utanför den offentliga sfären, vilket gör kravet på restriktioner efter anställningen något mer komplicerat att hantera.
På vissa områden finns karantänsbestämmelser som är tillämpliga för befattningshavare i staten. I lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank finns regler som innebär att ledamöter i direktionen under ett år efter det att ledamotens anställning upphört inte får inneha vissa typer av anställningar eller uppdrag utan fullmäktiges medgivande (3 kap. 1 §). Järnvägslagen (2004:519) innehåller ett förbud för vissa
Genomförande av direktivet
befattningshavare att utföra arbete för eller inneha någon ansvarsställning hos den som omfattas av den tillsyn som befattningshavaren utövat (8 kap. 3 d §). För personer som avslutat ett uppdrag som statsråd eller en anställning som statssekreterare gäller vissa karens- och ämnesrestriktioner enligt lagen (2018:676) om restriktioner vid statsråds och statssekreterares övergång till annan än statlig verksamhet. Karens innebär att statsrådet eller statssekreteraren inte får påbörja ett nytt uppdrag, en ny anställning eller en ny näringsverksamhet upp till tolv månader efter det att uppdraget eller anställningen avslutades. Ämnesrestriktion innebär att den enskilde inom ramen för ett nytt uppdrag, en ny anställning eller en ny näringsverksamhet inte får befatta sig med vissa särskilt angivna frågor under en tid på upp till tolv månader efter avgången (4 §). Syftet med regleringen är att förhindra att känslig information och kunskap används på ett sätt som kan ge upphov till en risk för intressekonflikter och skada för staten eller otillbörlig fördel för någon enskild (prop. 2017/18:162 s. 23).
Det krav som direktivet ställer på nationell rätt är att det ska finnas förfaranden som säkerställer att intressekonflikter inte uppstår när den som fattat beslut eller handlagt ett ärende hos konkurrensmyndigheten är inblandad i samma ärende i sitt nya yrke efter en övergång även till annan än statlig verksamhet. Direktivet torde inte innebära ett krav på karantän eller liknande. Kravet på förfaranden är begränsat till att avse samma ärende. Frågan är då om åtgärder behöver vidtas för att möta kravet i direktivet eller om det på annat sätt kan säkerställas att intressekonflikter inte uppstår.
Till skillnad från de restriktioner som i dag träffar ledamöter i Riksbankens direktion, vissa beslutsfattare enligt järnvägslagen, statsråd och statssekreterare, dvs. en på förhand bestämd krets personer, träffar direktivet en obestämd krets av personer som utgörs av beslutsfattare och handläggare på konkurrensmyndigheten. Att införa ämnesrestriktioner som i någon mån överensstämmer med de som gäller för t.ex. statsråd skulle vara en genomgripande förändring i svensk rätt som kräver särskilda överväganden, inte bara på konkurrensrättens område, utan även på ett flertal områden där frågan om intressekonflikter skulle kunna aktualiseras på motsvarande sätt. Det låter sig inte göras inom ramen för att genomföra ett direktiv om konkurrensmyndigheternas befogenheter. Först bör därför prövas om direktivets krav redan säkerställs på något annat sätt.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Bestämmelserna avser förbud att röja uppgift vare sig detta sker muntligen, genom utlämnande av allmän handling eller på något annat sätt (1 kap. 1 § andra stycket). Förbudet att röja eller utnyttja en sekretessbelagd uppgift gäller för den som deltar i eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid fått kännedom om uppgiften (2 kap. 1 §). En befattningshavare är skyldig att iaktta sekretessen också sedan han eller hon lämnat sin befattning. Detta gäller givetvis oavsett om vederbörande övergår till någon annan allmän eller enskild tjänst.
När det gäller Konkurrensverkets tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget framgår av offentlighets- och sekretesslagen bl.a. att sekretess gäller för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för inspektion (17 kap. 1 §), uppgift som hänför sig till verkets utredningar (17 kap. 3 §), uppgift om enskilds affärs- och driftsförhållanden (30 kap. 1 §) och uppgift i anmälan eller utsaga från enskild (30 kap. 3 §). Den som exempelvis deltagit i utredningen av en misstänkt överträdelse får alltså inte utnyttja uppgifter som omfattas av sekretess, som han eller hon fått del av under utredningens gång, efter det att anställningen på verket avslutats. Om uppgifterna röjs eller utnyttjas, kan han eller hon dömas för brott mot tystnadsplikten till böter eller fängelse i högst ett år (20 kap. 3 § brottsbalken).
Syftet med bestämmelserna i led c är att säkerställa konkurrensmyndighetens oberoende genom att undvika att beslutsfattare och andra anställda handlar på ett sätt som kan ge upphov till intressekonflikt. Förbudet i offentlighets- och sekretesslagen mot att röja eller utnyttja uppgifter och straffsanktionen i brottsbalken, bör vara tillräckliga för att uppnå syftet med direktivet. Därtill kommer att Konkurrensverket regelmässigt tillämpar en ordning som innebär att den som sagt upp sin anställning hos verket för en anställning i den privata sektorn under uppsägningstiden frånkopplas från eventuella arbetsuppgifter som skulle kunna leda till intressekonflikter. Några åtgärder behöver därför inte vidtas för att säkerställa att personalen och personer som fattar beslut vid utövandet av befogenheterna i artiklarna 10–13 och 16 i direktivet avstår från att handha förfaranden för efterlevnadskontroll som kan ge upphov till intressekonflikt, även efter det att de lämnat sin tjänst.
Genomförande av direktivet
Rekrytering av beslutsfattare
I artikel 4.4 i direktivet finns bestämmelser om rekrytering av personal till administrativa konkurrensmyndigheter. Där anges att ”personer/…/vid nationella administrativa konkurrensmyndigheter” ska väljas, rekryteras eller utses i enlighet med tydliga och öppna förfaranden som har fastställts på förhand i nationell rätt. I den engelska språkversionen talas i stället om att det är ”the members of the decision making body of the administrative competition authority” som avses i punkt 4. Motsvarande lydelse finns även i de franska och tyska språkversionerna. Av dessa versioner följer att kretsen är snävare än ”personer/…/vid nationella administrativa konkurrensmyndigheter”. Av skälen till direktivet framgår också att det är personerna i beslutsfattande ställning som avses (skäl 17). Mot den bakgrunden bör punkt 4 uppfattas så att bestämmelsen avser den snävare kretsen, nämligen personer som fattar beslut. De personer som fattar beslut i konkurrensärenden är i första hand myndighetschefen för Konkurrensverket eller den som chefen delegerat beslutanderätten till.
I regeringsformen finns grundläggande bestämmelser om vilka myndigheter som beslutar om anställningar i staten och om de grunder som ska tillämpas vid tillsättning av statliga anställningar. Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet (12 kap. 5 §). Vidare framgår det att grundläggande bestämmelser i övrigt om statstjänstemännens rättsställning meddelas i lag (12 kap. 7 §). Föreskrifter i övrigt kan meddelas av regeringen med stöd av bestämmelsen om restkompetensen (8 kap. 7 § första stycket 2).
Reglerna i regeringsformen kompletteras av lagen om offentlig anställning. Av lagen framgår det att skickligheten ska sättas främst av de sakliga grunder som ska beaktas vid tillsättning av en anställning i staten, om det inte finns särskilda skäl för något annat (4 §).
Regeringsformens bestämmelser kompletteras också av lagen om fullmaktsanställning (1994:261). Av lagen framgår att det är regeringen som bestämmer vilka arbetstagare, förutom ordinarie domare, som ska anställas med fullmakt. Det bör noteras att myndighetschefer normalt inte anställs med fullmakt.
För den statliga arbetsgivaren är det relativt vanligt med regler i förordningar som avviker från eller kompletterar bestämmelser i lag.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Såvitt här är av intresse anges i myndighetsförordningen (2007:515) att myndighetens chef anställs av regeringen (23 §). Rekryteringsförfarandet, som inte är författningsreglerat, präglas av förutsebarhet, spårbarhet och öppenhet. Vid utnämningarna ska endast avseende fästas vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet (prop. 2006/07:1 utgiftsområde 2 s. 38 f, och prop. 2007/08:1 utgiftsområde 2 s. 52 f.) I regel rekryteras myndighetschefer med hjälp av s.k. intresseannonsering (SOU 2011:81 s. 58). För övriga statliga anställningar innehåller anställningsförordningen (1994:373) bestämmelser om vilken myndighet som prövar frågor om anställning (3 §), bedömningsgrunder vid anställning (4 §) och förfarandet vid anställningar (6–8 §§) samt regler om överklagande av beslut i ett anställningsärende (21 §).
Bestämmelserna i regeringsformen och de övriga författningar som nyss nämnts, tillsammans med den praxis som utbildats vid utnämning av myndighetschefer, säkerställer att de personer som fattar beslut i den administrativa konkurrensmyndigheten väljs, rekryteras eller utses i enlighet med de krav som direktivet ställer. Det finns därför inget behov av lagstiftningsåtgärder för att genomföra direktivet när det gäller rekrytering av beslutsfattare.
Avskedande av beslutsfattare
Artikel 4.3 i direktivet innehåller bestämmelser om på vilka grunder en beslutsfattare i den administrativa konkurrensmyndigheten får avskedas. Generellt innebär bestämmelserna att ett avsked inte kan komma i fråga för korrekt utförd myndighetsutövning, utan endast på grund av att villkoren för att utöva uppdraget inte uppfylls eller på grund av en allvarlig försummelse enligt nationell rätt. Villkoren och vad som utgör en allvarlig försummelse ska vara fastställda i förväg. Syftet med punkt 3 är att förhindra varje rimligt tvivel om beslutsfattarnas opartiskhet eller deras ”oemottaglighet för externa faktorer” (skäl 17).
Grunderna för att avskeda en arbetstagare i statlig tjänst eller för att arbetsgivaren ska kunna få anställningen att upphöra i andra fall finns i lagen (1982:80) om anställningsskydd. I lagen anges att avskedande får ske om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren (18 §). Bestämmelsen gäller enligt lagen om
Genomförande av direktivet
offentlig anställning även för arbetstagare i verksledande ställning (32 §). Som exempel på grova åsidosättanden kan nämnas brott som begås i anställningen, arbetsvägran eller upprepade och allvarliga former av misskötsamhet. Lagen om anställningsskydd innehåller också bestämmelser om uppsägning från arbetstagarens sida (7–10 §§), anställningens upphörande vid uppnådd pensionsålder och när arbetstagaren beviljats hel sjukersättning enligt socialförsäkringsbalken (33 §). Lagen om fullmaktsanställning innehåller särskilda bestämmelser om avsked och andra former för anställningens upphörande (4–9 §§).
De bestämmelser som finns i svensk rätt om avskedande och anställningens upphörande vid uppnådd pensionsålder eller vid hel sjukersättning får anses uppfylla de krav på lagstiftningen som direktivet ställer. Den som fattar beslut om t.ex. interimistiska åtgärder enligt artikel 9 i direktivet (jfr 3 kap. 3 § konkurrenslagen) kan alltså inte avskedas av skäl som har med myndighetsutövningen att göra.
6.5.3. Resurser för tillämpning av EU:s konkurrensregler
Bedömning: Några särskilda åtgärder behöver inte vidtas för att
säkerställa att Konkurrensverket har tillräckliga resurser för att tillämpa EU:s konkurrensregler.
Skälen för bedömningen
Artikel 5 om resurser
Resurssättningen av de nationella konkurrensmyndigheterna behandlas i artikel 5 i direktivet. Myndigheterna ska ha tillräckliga resurser för att kunna utföra sitt uppdrag och effektivt tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. I punkt 1 ställs krav på tillräckligt många kvalificerade anställda och tillräckliga ekonomiska, tekniska och teknologiska resurser. Av skälen till direktivet framgår att personalen ska vara kvalificerad och kunna göra rättsliga och ekonomiska bedömningar, att det ska finnas finansiella medel, teknisk och
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
teknologisk expertis och adekvata it-verktyg. Därutöver anges att om myndigheternas uppgifter utvidgas bör medlemsstaterna se till att tillräckliga resurser tillförs för att fullgöra dessa uppgifter (skäl 24). Av punkt 2 följer att myndigheterna åtminstone ska kunna genomföra utredningar, anta beslut och samarbeta med andra myndigheter inom ramen för Europeiska konkurrensnätverket (ECN). För detta ska myndigheterna, enligt punkt 3, kunna använda den budget som de tilldelats för att utföra sitt uppdrag enligt punkt 2. Punkt 4 föreskriver att de administrativa konkurrensmyndigheterna ska lämna periodiska rapporter om sin verksamhet och sina resurser till en statlig myndighet eller ett parlamentariskt organ. Rapporterna ska offentliggöras och innehålla uppgifter om utnämningar och avskedanden av beslutsorganets medlemmar, omfattningen av de resurser som tilldelats under det aktuella året och eventuella förändringar av denna omfattning jämfört med tidigare år.
Överväganden
Bestämmelserna i artikel 5 punkterna 1, 2 (första meningen) och 3 i direktivet innebär sammanfattningsvis att den nationella konkurrensmyndigheten, dvs. Konkurrensverket, ska ha tillräckliga resurser för att kunna utföra sitt uppdrag på konkurrensområdet och göra de prioriteringar som krävs för en effektiv tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.
Konkurrensverket ska enligt 3 § förordningen (2007:1117) med instruktion för Konkurrensverket fullgöra de uppgifter som följer av konkurrenslagen. För att ge en bild av vilka resurser som uppgifterna kräver tar verket i början av året fram ett budgetunderlag som lämnas till regeringen. I underlaget anger verket vilka behov av resurstillskott som finns för innevarande år och de kommande tre åren. Med underlaget som grund föreslår regeringen i budgetpropositionen till riksdagen vilka resurser som ska anslås för att verket ska kunna fullgöra sina uppgifter. De förslag som lämnas i budgetpropositionen behandlas sedan i riksdagen under hösten. I början av december beslutar riksdagen om statens budget för kommande år. Regeringen verkställer riksdagens beslut och anger i ett regleringsbrev för Konkurrensverket hur det anslag som gäller verket ska användas under
Genomförande av direktivet
det kommande året. Mot den bakgrunden görs bedömningen att denna ordning uppfyller de krav som direktivet ställer.
Av artikel 5.2 andra meningen i direktivet följer att Konkurrensverket ska kunna ge bl.a. andra myndigheter råd i frågor som kan ha inverkan på konkurrensen på den inre marknaden. Detta ska ske i den utsträckning som föreskrivs i nationell rätt och om så är lämpligt. Direktivet bör uppfattas så att det inte ställer något krav på medlemsstaterna att ge sina konkurrensmyndigheter uppgifter av konkurrensfrämjande slag. Några åtgärder för att genomföra direktivet i den här delen behöver alltså inte vidtas.
Bestämmelserna i artikel 5.4 innebär att de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna ska lägga fram och offentliggöra rapporter om sin verksamhet och om hur resurserna använts. Rapporterna ska också innehålla uppgifter om bl.a. utnämningar och avskedanden av beslutsfattare.
Regeringen beslutar årligen om regleringsbrev för Konkurrensverket för kommande budgetår. I regleringsbrevet anges vilka mål och återrapporteringskrav som ska gälla för verksamheten, eventuella uppdrag som ska utföras och vilka villkor som gäller för de anslag som riksdagen beslutat. När budgetåret löpt ut, senast den 22 februari, ska Konkurrensverket enligt förordningen (2000:6) om årsredovisning och budgetunderlag lämna en årsredovisning till regeringen (2 kap. 1 §). I förordningen anges bl.a. att årsredovisningen ska bestå av resultat- och balansräkning samt anslagsredovisning. Information ska också lämnas om andra förhållanden av väsentlig betydelse för regeringens uppföljning och prövning av verksamheten (2 kap. 4 §). Årsredovisningen är en allmän handling som är offentlig. Konkurrensverket publicerar också årsredovisningen på sin webbplats. Med hänsyn till hur regleringsbreven utformas och de bestämmelser som finns om årsredovisning, bedöms att de krav som direktivet ställer i artikel 5.4 är uppfyllda. Några särskilda regler behöver inte införas för att genomföra direktivet i den delen.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.6. Befogenheter
6.6.1. Direktivet
Kapitel IV i direktivet reglerar vilka utrednings- och beslutsbefogenheter den nationella administrativa konkurrensmyndigheten ska ha för att kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Det är fråga om platsundersökningar (artiklarna 6 och 7), informationsinhämtning (artikel 8), förhör (artikel 9) och olika åtgärder för att få överträdelser att upphöra (artiklarna 10–12). Befogenheterna utgör ett minimikrav. Inget hindrar medlemsstaterna från att ge konkurrensmyndigheterna ytterligare befogenheter (jfr skäl 10 och 28).
När det gäller utövandet av de befogenheter som direktivet föreskriver ska enligt artikel 3 de allmänna principerna i unionsrätten och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna respekteras. Särskilt ska det säkerställas att det finns lämpliga skyddsåtgärder när det gäller företagens rätt till försvar, inklusive rätten att bli hörd och rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol. Det ska också säkerställas att myndigheternas förfarande för efterlevnadskontroll, dvs. utredningar för att tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, genomförs inom rimlig tid. Artikel 3 om grundläggande rättigheter behandlas i avsnitt 6.4.
Genomförande av direktivet
6.6.2. Platsundersökningar hos den som är föremål för utredning
Förslag: Det tydliggörs i konkurrenslagen att Konkurrensverket
vid en platsundersökning ska ha rätt att ta del av all information som är tillgänglig för den som undersökningen genomförs hos, oavsett i vilken form den finns.
Konkurrenslagens bestämmelser om platsundersökning kompletteras med en befogenhet för Konkurrensverket att ta handlingar om hand för att kunna fortsätta söka efter information, ta kopior eller göra utdrag ur bokföring och affärshandlingar i Konkurrensverkets lokaler eller i någon annan lokal. Befogenheten omfattar även pärm, mapp eller liknande förvaringsmaterial. I fråga om upptagningar som kan uppfattas bara med tekniska hjälpmedel ska ett exemplar lämnas kvar om det är möjligt.
Konkurrensverket ska återlämna det som verket tagit om hand när materialet inte längre behövs. På begäran av den som beslutet om undersökning gäller ska Konkurrensverket pröva om materialet kan lämnas tillbaka.
Konkurrenslagens bestämmelser om att det vid undersökningar inte finns någon skyldighet att röja företagshemligheter av teknisk natur upphävs.
Konkurrensverket får försegla företagslokaler, bokföring eller affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för att genomföra undersökningen. Verket får begära handräckning för att genomföra åtgärden.
Bedömning: Övriga bestämmelser i direktivet om konkur-
rensmyndighetens befogenheter vid platsundersökningar hos företag och företagssammanslutningar överensstämmer med gällande rätt.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 6 om befogenheten att inspektera ett företags lokaler
Befogenheten att inspektera ett företags eller en företagssammanslutnings lokaler regleras i artikel 6.1 i direktivet. Där anges att medlemsstaterna ska säkerställa att konkurrensmyndigheten ska få genomföra nödvändiga och oanmälda inspektioner. Vidare framgår att de tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats eller utsetts att genomföra sådana inspektioner åtminstone ska få tillträde till lokaler, mark och transportmedel (led a) och granska räkenskaper och andra affärshandlingar som avser verksamheten (led b). Den granskningsrätt som föreskrivs gäller oavsett om handlingarna finns i fysisk eller digital form, om de är lästa eller om de har raderats (skäl 32).
Vid en inspektion ska konkurrensmyndigheten få ta kopior av eller göra utdrag ur räkenskaper och affärshandlingar. I syfte att göra inspektionen så effektiv som möjligt (jfr skäl 33) framgår av artikeln att myndigheten ska få fortsätta att göra sina sökningar efter information och välja ut kopior eller utdrag på en annan plats än i företagets eller sammanslutningens lokaler, nämligen i myndighetens eller i andra särskilt utsedda lokaler (led c). Här är det dock viktigt att säkerställa att företagens rätt till försvar iakttas (skäl 33).
Slutligen ska det vid en inspektion finnas möjlighet att försegla lokaler, räkenskaper eller affärshandlingar (led d) och att inhämta förklaringar på platsen om sakförhållanden som har samband med undersökning. Svaren ska protokollföras (led e).
Av artikel 6.2 framgår att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig inspektioner, vilket ytterst ska kunna ske under tvång med bistånd från polis eller annan motsvarande rättsvårdande myndighet. I artikel 6.3 sägs att artikeln inte påverkar eventuella krav enligt nationell rätt om förhandstillstånd för inspektioner från en nationell rättslig myndighet.
Genomförande av direktivet
Gällande ordning
I 5 kap. konkurrenslagen finns bestämmelser om Konkurrensverkets befogenheter vid platsundersökningar. Enligt 3 § får Patent- och marknadsdomstolen på ansökan av Konkurrensverket besluta att verket får genomföra en undersökning hos företag för att utreda om det har överträtt förbuden i 2 kap. 1 § eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget om 1) det finns anledning att anta att en överträdelse har skett, 2) företaget inte rättar sig efter ett åläggande att lämna information eller det annars finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas och 3) vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden. Beslutet får förenas med vite enligt 6 kap. 1 § andra stycket. Om det kan befaras att undersökningen annars skulle förlora i betydelse får enligt 5 kap. 7 § undersökningen påbörjas utan att den som ansökan avser har fått tillfälle att yttra sig.
Ett beslut om undersökning gäller omedelbart och ska enligt 5 kap. 8 § konkurrenslagen innehålla uppgifter om föremålet för och syftet med undersökningen, tidpunkten när undersökningen ska börja och Konkurrensverkets befogenheter enligt 6 §. Dessa befogenheter utgörs av en rätt att 1) granska bokföring och andra affärshandlingar, 2) ta kopior av eller göra utdrag ur bokföring och affärshandlingar, 3) begära muntliga förklaringar direkt på platsen och 4) få tillträde till lokaler, markområden transportmedel och andra utrymmen. Om den som undersökningen genomförs hos samtycker till att information som lagras elektroniskt flyttas till verkets lokaler, får de åtgärder som avses i 1) och 2) genomföras hos verket. Denne har då rätt att följa de åtgärder som verket vidtar. För att genomföra dessa åtgärder, utom vad avser begäran om muntliga förklaringar, får verket enligt 10 § begära handräckning av Kronofogdemyndigheten. Av 27 § förvaltningslagen följer att muntliga förklaringar ska dokumenteras, om de kan ha betydelse för ett beslut i ärendet.
I 5 kap. konkurrenslagen finns också bestämmelser som syftar till att skydda den enskilde när platsundersökningen genomförs. Den som en undersökning ska genomföras hos har enligt 9 § rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. I avvaktan på att ett sådant biträde inställer sig får undersökningen, med vissa undantag, inte påbörjas. I 11 § finns bestämmelser om advokatsekretess. Enligt 12 § är den som är
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
föremål för verkets åtgärder inte skyldig att röja företagshemligheter av teknisk natur. Slutligen finns det ett krav på proportionalitet i 13 §. Där anges att den som är uppgiftsskyldig eller föremål för undersökning inte får betungas onödigt.
Överväganden
Förutsättningar för att få genomföra en platsundersökning
Av artikel 6.1 i direktivet framgår inledningsvis att det ska säkerställas att den nationella administrativa konkurrensmyndigheten, dvs. Konkurrensverket, ska kunna genomföra alla nödvändiga oanmälda inspektioner av företag och företagssammanslutningar för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Förutsättningarna för att få genomföra en platsundersökning är enligt konkurrenslagen att det finns anledning att anta att en överträdelse har skett, att företaget inte lämnar den information som begärts genom ett åläggande eller det annars finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas och att vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annan men som åtgärden innebär för den som drabbas av den (5 kap. 3 §). Vidare får ett beslut om undersökning meddelas utan att den som ansökan avser får tillfället att yttra sig, om det kan befaras att undersökningen annars skulle förlora i betydelse (5 kap. 7 § första stycket). När dessa förutsättningar är för handen får direktivets krav på att kunna utföra nödvändiga och oanmälda inspektioner av företag och företagssammanslutningar för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget anses vara uppfylla.
Tillträde till företagets lokaler, mark och transportmedel
Av artikel 6.1 led a i direktivet framgår att den som genomför en inspektion åtminstone ska ha befogenhet att bereda sig tillträde till företagets eller företagssammanslutningens lokaler, mark och transportmedel. Motsvarande befogenhet finns i konkurrenslagen. Konkurrensverket har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, transportmedel och andra utrymmen (5 kap. 6 § första stycket 4).
Genomförande av direktivet
Tillgång till all tillgänglig information
Enligt artikel 6.1 led b i direktivet ska konkurrensmyndigheten ha rätt att få tillgång till all information som är tillgänglig för den enhet som är föremål för inspektionen. Det är en befogenhet som inte uttryckligen framgår av konkurrenslagen, utan får anses följa av rätten att granska affärshandlingar. I syfte att tydliggöra Konkurrensverkets befogenheter i det här avseendet bör det införas en bestämmelse som innebär att verket har rätt att ta del av all information som är tillgänglig för företaget, vilket bör gälla oavsett i vilken form den lagras. Denna befogenhet inbegriper rätten att söka efter handlingar, filer eller uppgifter på enheter som inte är fastställda i förväg. Det kan exempelvis vara fråga om dataservrar, datorer, läsplattor, mobiler och andra digitala lagringsmedier såsom usb-minnen och molntjänster. Vidare kan det vara privata enheter och medier som används i arbetet och som påträffas under platsundersökningen.
Granskning av bokföring och andra affärshandlingar
När en platsundersökning genomförs enligt konkurrenslagen har Konkurrensverket rätt att granska bokföring och andra affärshandlingar (5 kap. 6 § första stycket 1). Denna rätt gäller oavsett i vilken form som handlingarna är tillgängliga. Begreppet handling har samma innebörd som i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, vilket innebär att en granskning även kan ske av elektroniskt lagrad information som endast med tekniska hjälpmedel kan läsas eller avlyssnas eller uppfattas på annat sätt (jfr prop. 1992/93:56 s. 110). Konkurrensverkets befogenheter vid en platsundersökning innebär således att myndigheten har rätt att granska räkenskaper och andra affärshandlingar, oavsett i vilken form de föreligger.
Den granskningsrätt som föreskrivs i konkurrenslagen är emellertid begränsad. Den omfattar inte företagshemligheter av teknisk natur (5 kap. 12 §). Motsvarande begränsning har funnits i äldre konkurrenslagstiftning och tillämpats åtminstone sedan 1970-talets början, då genom lagen (1970:417) om marknadsdomstol. Den begränsade granskningsrätten knyter an till reglerna om skydd för företagshemligheter, numera reglerat i lagen (2018:558) om företagshemligheter, som omfattar skydd mot obehörigt röjande av affärs-
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse. Eftersom den begränsade granskningsrätten inte har stöd i direktivet, som föreskriver minimiharmonisering i det här avseendet, kan bestämmelsen om att det inte finns någon skyldighet att röja företagshemligheter av teknisk natur inte behållas. Begränsningen bör därför upphävas för att det ska kunna säkerställas fullt ut att Konkurrensverket får de befogenheter som direktivet anger i artikel 6.1 led b.
Kopiering av och utdrag ur bokföring och affärshandlingar
Befogenheten att göra eller få alla former av kopior eller utdrag ur de räkenskaper och handlingar som konkurrensmyndigheten har rätt att granska enligt artikel 6.1 led c i direktivet motsvaras av den rätt som konkurrenslagen ger Konkurrensverket vid en platsundersökning (5 kap. 6 § första stycket 2). Befogenheten omfattar dock inte företagshemligheter av teknisk natur (12 §). Ovan föreslås att begränsning avseende granskning av sådana hemligheter ska upphävas. Detta bör även gälla för kopiering. Med den justeringen behöver inga ytterligare åtgärder vidtas för att säkerställa att Konkurrensverket har rätt att kopiera och göra utdrag ur de handlingar som verkets granskningsbefogenhet omfattar.
Befogenheten att ta hand om handlingar för fortsatt sökning efter information
Av artikel 6.1 led c i direktivet följer att konkurrensmyndigheten ska ha befogenhet att i myndighetens eller i någon annan särskilt utsedd lokal söka efter information och välja ut de kopior eller utdrag som behövs för att kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, dvs. myndigheten ska kunna ta hand om handlingar för att fortsätta undersökningen på en annan plats än där platsundersökningen äger rum. Det är en befogenhet som Konkurrensverket inte har i dag. Enligt konkurrenslagen krävs det samtycke från den som undersökningen genomförs hos för att flytta information till verkets lokaler för fortsatt undersökning (5 kap. 6 § andra stycket). Direktivet saknar ett samtyckeskrav. Kravet på samtycke i konkurrenslagen bör därför utgå.
Genomförande av direktivet
Samtyckesbestämmelsen i konkurrenslagen omfattar elektroniskt lagrad information. Motsvarande begränsning saknas i direktivet. I direktivet talas om att myndigheten ska få fortsätta att göra ”sådana sökningar efter information och välja ut dessa kopior eller utdrag i de nationella konkurrensmyndigheternas lokaler eller i andra utsedda lokaler”. Formuleringen ”sådana sökningar” torde syfta på befogenheterna i led b, dvs. en rätt att granska räkenskaperna och andra affärshandlingar, oavsett i vilken form de finns, och få tillgång till information som är tillgänglig för den som undersöks. Det torde innebära att befogenheten att fortsätta göra sökningar efter information i konkurrensmyndighetens lokaler omfattar information som finns i en framställning i skrift eller bild samt en upptagning som endast med tekniska hjälpmedel kan läsas eller avlyssnas eller uppfattas på annat sätt (jfr 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen). Myndigheten ska alltså ha befogenhet att ta hand om fysiska handlingar för fortsatt sökning efter den information som behövs för att tillämpa konkurrensreglerna, t.ex. ett skriftligt avtal eller minnesanteckningar på papper. Direktivet torde också kunna uppfattas så att myndigheten har rätt att ta hand om digitala lagringsmedia för fortsatt sökning efter information, t.ex. mobiltelefoner eller datorer. Med hänsyn till direktivets ordalydelse finns det risk för att ett genomförande som, i likhet med konkurrenslagen, begränsar sig till elektroniskt lagrad information inte uppfyller de krav som ställs på medlemsstaterna. Konkurrenslagens begränsning till elektroniskt lagrad information bör därför utgå. Konkurrensverkets befogenhet bör således omfatta handlingar. I likhet med vad som gäller enligt 4 kap. 6 § lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning bör även pärm, mapp eller liknande förvaringsmaterial få tas omhand. När det gäller digitalt lagrad information, dvs. upptagningar som kan läsas endast med tekniska hjälpmedel, kan det bli aktuellt att ta hand om den enhet där upptagningen finns.
Nästa fråga som bör belysas är om befogenheten för Konkurrensverket att ta hand om handlingar för fortsatt sökning efter information bör omgärdas av några särskilda rättssäkerhetsgarantier. När det gäller själva granskningen och kopieringen av de handlingar som sker i såväl företagets som verkets lokaler finns möjligheter för den som är föremål för undersökningen att följa verkets åtgärder och framföra sina synpunkter på omfattningen av dessa åtgärder och hur
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
de förhåller sig till domstolens undersökningsbeslut. Om det råder oenighet om vad som får granskas eller kopieras kan Konkurrensverket begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att få genomföra åtgärderna (5 kap. 10 § konkurrenslagen). Kronofogdemyndighetens beslut kan prövas i domstol (18 kap. utsökningsbalken). Högsta domstolen har bedömt att denna ordning uppfyller de krav på förfarandet och domstolsprövning som följer av Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga (NJA 2018 s. 936, p. 23 och 34).
En åtgärd som består i att ta hand om handlingar för fortsatt undersökning i verkets eller i någon annan lokal bör på motsvarande sätt kunna bli föremål för Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder. Om företaget motsätter sig åtgärden ska alltså Konkurrensverket kunna begära handräckning av Kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndighetens beslut kan överklagas och prövas i domstol.
I direktivet anges att sökningen efter information och val av kopior eller utdrag får ske i de nationella konkurrensmyndigheternas lokaler eller i andra utsedda lokaler när myndigheten ”anser det lämpligt”. Direktivet ger ingen ytterligare vägledning om hur lämplighetsprövningen ska gå till och vilka omständigheter som bör beaktas, annat än att inspektionen inte ska dra ut på tiden (skäl 33). Det är alltså effektivitetsskäl som ligger bakom regleringen.
En möjlighet för Konkurrensverket att ta hand om t.ex. pärmar eller datorer för att söka efter relevant information skulle å ena sidan sannolikt effektivisera platsundersökningen för verkets del, bl.a. skulle kostnaderna för att genomföra undersökningen på plats minska. Å andra sidan bör det understrykas att utgångspunkten för bestämmelserna i artikel 6 är att konkurrensmyndighetens befogenheter avser just undersökningar i de lokaler som företag eller sammanslutningar disponerar för att kunna granska och kopiera de handlingar som behövs för sin undersökning av om konkurrensreglerna följs. Med den utgångspunkten skulle det kunna hävdas att ett omhändertagande av handlingar för att genomföra en sökning av information i Konkurrensverkets lokaler bör vara subsidiär till den sökning som kan göras på plats. Först när det framstår som effektivare att genomföra sökningen i verkets lokaler än att genomföra den på plats bör det vara befogat att verket tar hand om handlingar för
Genomförande av direktivet
att genomföra sökningen efter information och välja ut kopior av eller göra utdrag ur räkenskaper eller andra affärshandlingar.
En ordning där en fortsatt undersökning i Konkurrensverkets lokaler eller i andra lokaler är subsidiär till en undersökning på plats hos företaget torde dock inte vara förenlig med direktivet. Enligt direktivet ligger det i konkurrensmyndighetens hand att bedöma när det är lämpligt. Att vid genomförandet av direktivet uppställa ett krav på effektivitet eller liknande torde kunna uppfattas som en begränsning av befogenheten.
När Konkurrensverket överväger att ta hand om handlingar för att genomföra en informationssökning i verkets eller någon annan lokal måste emellertid proportionalitetsprincipen iakttas. Förenklat innebär principen att en ingripande åtgärd ska vara ägnad att tillgodose det åsyftade ändamålet, vara nödvändig för att uppnå detta ändamål och medföra fördelar som står i rimlig proportion till den skada som åtgärden förorsakar. Det ska alltså finnas en balans mellan
mål och medel (prop. 2016/17:180 s. 60–61).
Vid val mellan olika
åtgärder för att uppnå samma syfte ska alltså den minst ingripande väljas. Det får t.ex. anses mindre ingripande att framställa och ta om hand en kopia av den information som finns lagrad på en hårddisk än att ta hand om hårddisken för att kunna söka efter information i verkets lokaler. I alla händelser bör i fråga om upptagningar som kan uppfattas bara med tekniska hjälpmedel ett exemplar lämnas kvar om det är möjligt. Förebilden för en sådan ordning finns i 4 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning.
Den som genom Konkurrensverkets åtgärder blir av med sina handlingar och annat material har naturligtvis ett berättigat intresse att få tillbaka materialet efter det att verket har avslutat sin undersökning. En befogenhet att ta hand om handlingar för granskning med en skyldighet att återlämna dem finns på andra rättsområden. Ett exempel är bestämmelserna om återlämnande i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning. Enligt 4 kap. 11 § den lagen ska Finansinspektionen lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om hand så snart de inte längre behövs. Vidare ska inspektionen, om den som beslutet om undersökning gäller har försatts i konkurs när handlingarna ska lämnas tillbaka, överlämna handlingarna till konkursförvaltaren och underrätta den som beslutet gäller om att handlingarna har överlämnats
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
till konkursförvaltaren. Slutligen föreskrivs att inspektionen ska på begäran av den som beslutet gäller pröva om en handling ska lämnas tillbaka. Bestämmelser av det slaget bör införas också i konkurrenslagen.
Sammanfattningsvis bör Konkurrensverkets befogenheter vid platsundersökningar utökas. Konkurrensverket ska kunna ta hand om handlingar eller annat för att kunna fortsätta söka efter information och ta kopior eller göra utdrag ur bokföring och affärshandlingar i Konkurrensverkets lokaler eller i någon annan lokal. Det material som verket tagit om hand ska lämnas tillbaka när det inte längre behövs. På begäran av den som beslutet om undersökning gäller ska Konkurrensverket pröva om materialet kan lämnas tillbaka. De nya befogenheterna bör även komma till uttryck i Patent- och marknadsdomstolens beslut om undersökning.
Försegling
I artikel 6.1 led d i direktivet föreskrivs att den administrativa konkurrensmyndigheten ska ha befogenheten att försegla företagslokaler, räkenskaper eller affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för inspektionen. Vid en platsundersökning som Konkurrensverket genomför enligt konkurrenslagen har Kronofogdemyndigheten den befogenheten (5 kap. 10 § konkurrenslagen och 2 kap. 17 § utsökningsbalken, se vidare Gregow m.fl., Utsökningsbalken [Version 5, JUNO], kommentaren till 2 kap 17 §). Kronofogdemyndighetens beslut om försegling gäller omedelbart (2 kap. 19 § utsökningsbalken). Med hänvisning till direktivet bör den ordningen ändras. Konkurrensverket bör ges befogenhet att försegla företagslokaler, bokföring eller affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för undersökningen. Handräckning bör kunna begäras för att verkställa åtgärden.
Muntliga förklaringar på plats
Enligt artikel 6.1 led e i direktivet ska konkurrensmyndigheten ha befogenhet att begära att företagets eller företagssammanslutningens företrädare eller medarbetare lämnar förklaringar till sakförhål-
Genomförande av direktivet
landen eller dokument som har samband med föremålet för och syftet med inspektionen och protokollföra deras svar. Vid en platsundersökning har Konkurrensverket rätt att begära muntliga förklaringar direkt på platsen (5 kap. 6 § första stycket 3 konkurrenslagen), vilket får anses uppfylla direktivets krav i den delen. När det gäller protokollföring av de förklaringar som lämnas får bestämmelserna i 27 § förvaltningslagen anses uppfylla det krav som direktivet ställer.
Skyldigheten att underkasta sig en platsundersökning
Av artikel 6.2 i direktivet framgår att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig en platsundersökning, vilket ytterst ska kunna ske under tvång med bistånd från polis eller annan motsvarande rättsvårdande myndighet.
Ett beslut om platsundersökning meddelas av Patent- och marknadsdomstolen. Beslutet får förenas med vite (6 kap. 1 § andra stycket konkurrenslagen). Beslutet ska innehålla uppgift om föremålet för och syftet med undersökningen, tidpunkten när undersökningen ska börja och Konkurrensverkets befogenheter, dvs. de åtgärder som verket får vidta vid undersökningen (5 kap. 8 §). För att genomföra de åtgärder som följer av domstolens beslut får Konkurrensverket begära handräckning av Kronofogdemyndigheten (5 kap. 10 §). Kronofogdemyndigheten får begära biträde av Polismyndigheten om motstånd möts vid förrättningen eller om sådant biträde av annan särskild anledning behövs för att förrättningen ska kunna genomföras (3 kap. 3 § utsökningsförordningen [1981:981]). De möjligheter som finns i svensk rätt att med vitessanktion eller tvång kunna genomföra en platsundersökning får anses uppfylla de krav som direktivet ställer.
Förhandstillstånd
I artikel 6.3 i direktivet framhålls att bestämmelserna i artikel 6 inte påverkar krav enligt nationell rätt om förhandstillstånd för sådana inspektioner från en nationell rättslig myndighet. Som nyss nämnts
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
är det Patent- och marknadsdomstolen som beslutar att Konkurrensverket ska få genomföra en platsundersökning. Direktivet ger inte anledning att ändra den ordningen som därför bör behållas. I avsnitt 4 föreslås att Konkurrensverket ska ges beslutanderätt ifråga om konkurrensskadeavgift och utredningsskadeavgift. Förslaget medför inte att kravet på tillstånd av Patent- och marknadsdomstolen bör avskaffas.
6.6.3. Platsundersökningar hos tredje man
Förslag: Konkurrensverkets befogenhet att genomföra en under-
sökning utökas till att omfatta någon annan än det företag som är föremål för utredning.
Kravet att utredningen ska avse en allvarlig överträdelse av konkurrensreglerna för att en undersökning ska få genomföras i bostäder och andra utrymmen som nyttjas av styrelseledamöter och andra anställda i det företag som är föremål för utredning tas bort.
Bedömning: Övriga bestämmelser i direktivet om konkur-
rensmyndighetens befogenheter vid platsundersökningar hos tredje man överensstämmer med gällande rätt.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 7 om befogenheten att inspektera andra lokaler
Befogenheten att inspektera företagens eller sammanslutningarnas lokaler utökas i artikel 7.1 i direktivet till att omfatta andra lokaler, annan mark eller andra transportmedel än de som disponeras av det företag eller den företagssammanslutning som är föremål för konkurrensmyndighetens utredning, dvs. hos tredje man. Förutsättningen för att få utöva den utökade befogenheten är att det finns en rimlig misstanke om att räkenskaper eller andra affärshandlingar, som har samband med föremålet för inspektionen och kan vara av betydelse för att bevisa en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, finns hos tredje man. Befogenheten inkluderar även
Genomförande av direktivet
ledarnas, direktörernas och andra medarbetares bostäder. I skälen till direktivet framhålls följande (skäl 34). Erfarenheten visar att affärshandlingar kan förvaras hemma hos ledare, direktörer och andra medarbetare i företag eller företagssammanslutningar, särskilt på grund av den ökade användningen av mer flexibla arbetsformer. För att säkerställa att inspektionerna är effektiva bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter ha befogenhet att beträda alla lokaler, inbegripet privata bostäder, om de kan visa att det finns en rimlig misstanke om att affärshandlingar som kan vara av betydelse för att bevisa en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget förvaras i dessa lokaler.
Av artikel 7.2 i direktivet framgår att en inspektion enligt punkt 1 inte får genomföras utan förhandstillstånd från en nationell rättslig myndighet. Enligt punkt 3 ska de som utför inspektionen ha samma befogenheter som vid en inspektion i ett företags lokaler enligt artikel 6.1 leden a–c. Det innebär att få tillträde till den aktuella inspektionsplatsen, att granska räkenskaper och andra affärshandlingar och ta kopior eller göra utdrag ur sådana räkenskaperna och affärshandlingar samt att fortsätta göra sökningar efter information i konkurrensmyndighetens lokaler eller i andra särskilt utsedda lokaler. Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att den som är föremål för inspektionen är skyldig att underkasta sig den, vilket ytterst ska kunna ske under tvång med bistånd från polis eller någon annan myndighet (jfr artikel 6.2).
Gällande ordning
Konkurrensverkets befogenheter att göra platsundersökningar hos tredje man regleras i 5 kap.4–13 §§konkurrenslagen. Av 4 § framgår att ett beslut om platsundersökning även får avse ett annat företag än det som är föremål för undersökning. Enligt 5 § får ett beslut även avse bostäder och andra utrymmen som nyttjas av styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för undersökning. Förutsättningarna för att besluta om undersökning överensstämmer med 3 § 1–3, men därutöver krävs det att det ska finnas särskild anledning att anta att bevis finns hos den som ansökan avser. För en undersökning i bostäder och andra utrymmen krävs dessutom att utredningen avser en allvarlig överträdelse.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
För en beskrivning av 5 kap. 6-13 §§ hänvisas till avsnitt 6.6.2.
Överväganden
Förutsättningar för att genomföra platsundersökningar hos tredje man
På några punkter finns det skillnader mellan konkurrenslagens bestämmelser om platsundersökningar hos tredje man och bestämmelserna i artikel 7.1 i direktivet. För det första är den krets som ett beslut om platsundersökning enligt konkurrenslagen kan avse begränsad till ett annat företag än det som är föremål för utredning (5 kap. 4 §). Motsvarande begränsning saknas i direktivet. För det andra krävs för ett beslut om platsundersökning i bostäder som tillhör styrelseledamöter och andra anställda i det företag som är föremål för utredning att överträdelsen är allvarlig (5 kap. 5 § 4). Något sådant krav finns inte i direktivet.
Konkurrenslagens bestämmelser om platsundersökning hos tredje man överfördes med vissa språkliga och redaktionella ändringar från 1993-års konkurrenslag (prop. 2007/08:135 s. 274–275). De nu aktuella bestämmelserna infördes genom en ändring i 1993 års lag i samband med anpassningar till kommissionens befogenheter vid undersökningar hos tredje man enligt artikel 21 i rådets förordning (EG) nr 1/2003, vilka i det här avseendet överensstämmer med artikel 7.1 i direktivet. Tidigare kunde ett beslut om platsundersökning avse även ”någon annan” än det företag som var föremål för utredning.
I förarbetena till lagändringen diskuteras behovet av att precisera och anpassa lagen till artikel 21 i förordningen. Efter en avvägning mellan olika intressen föreslog regeringen att Konkurrensverkets befogenheter skulle preciseras. Uttrycket ”någon annan” skulle ersättas med ”ett annat företag” och det skulle uttryckligen anges att en undersökning även fick avse styrelseledamöters och anställdas bostäder och andra utrymmen (prop. 2004/05:117 s. 48–53).
När nu direktivet ska genomföras finns det anledning att ompröva tidigare ställningstaganden. Utgångspunkten för genomförandet är att de befogenheter som konkurrensmyndigheten ska ha också avspeglar sig i konkurrenslagen. Av direktivet följer att undersök-
Genomförande av direktivet
ningar ska kunna göras hos någon annan än det företag eller den företagssammanslutning som är föremål för utredning, dvs. tredje man. Konkurrenslagens begränsning till ”ett annat företag” torde därmed vara för snäv för att säkerställa att direktivet uppfylls. Det kan nämligen inte uteslutas att det någon gång skulle kunna vara befogat att söka efter bevis hos någon annan organisation som inte är ett företag i konkurrenslagens mening (jfr 1 kap. 5 §). Uttrycket ”ett annat företag” bör mot den bakgrunden justeras till ”någon annan”. Det bör dock tydliggöras att justeringen inte innebär att befogenheten omfattar undersökningar hos privatpersoner, dvs. fysiska personer som inte driver näringsverksamhet.
I konkurrenslagen föreskrivs att undersökningen får avse bostäder och andra utrymmen som nyttjas av styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för utredning. En förutsättning för ett beslut om undersökning är att utredningen avser en allvarlig överträdelse (5 kap. 5 § 4). Kravet infördes i samband med anpassningen av lagen till artikel 21 i förordningen som uttryckligen anger att det ska det vara fråga om att bevisa en allvarlig överträdelse för att kommissionen ska få genomföra en platsundersökning hos tredje man (prop. 2004/05:117 s. 52). Motsvarande krav saknas i direktivet. Konkurrenslagen bör därför ändras. Det kan dock diskuteras om ändringen får någon praktisk betydelse. Lagens krav på proportionalitetsbedömning kommer även i fortsättningen att gälla. Behovet av att åtgärden måste vidtas ska vara tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden (jfr 5 kap. 3 § 3). En undersökning i en bostad eller annat sådant privat utrymme torde inte kunna motiveras om den misstänkta överträdelsen inte är av allvarligt slag (jfr a. prop. s. 52 och SOU 2004:10 s. 153–154).
För att få genomföra en platsundersökning hos tredje man krävs enligt artikel 7.1 i direktivet att det finns en ”rimlig misstanke” om att räkenskaper eller andra affärshandlingar som har samband med undersökningen och som kan vara av betydelse för att bevisa en överträdelse förvaras i andra lokaler m.m. än de som den som är föremål för undersökningen disponerar. Det framgår inte av direktivet vad som avses med beviskravet ”rimlig misstanke”. Motsvarande beviskrav finns i artikel 21 i förordningen, men inte heller där finns något som antyder vad beviskravet avser.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
En förutsättning för att få genomföra en platsundersökning hos tredje man enligt konkurrenslagen är att det finns ”särskild anledning” att anta att bevis finns hos den som ansökan avser (5 kap. 3 § 2 och 4 § 2). I samband med anpassningen till artikel 21 i förordningen bedömde regeringen att det inte fanns skäl att ersätta det beprövade svenska uttrycket ”särskild anledning” med ett annat för att uppnå överensstämmelse med EU-rätten (prop. 2004/05:117 s. 51). Direktivet ger inte anledning att nu göra någon annan bedömning.
Förhandstillstånd
I konkurrenslagen föreskrivs att en platsundersökning beslutas av Patent- och marknadsdomstolen på ansökan av Konkurrensverket (5 kap. 3–5 §§). Kravet i artikel 7.2 i direktivet om förhandstillstånd från en nationell rättslig myndighet får därmed anses vara uppfyllt.
Befogenheter när platsundersökningen genomförs
Av artikel 7.3 i direktivet följer att konkurrensmyndigheten ska ha samma befogenheter och verkställighetsmöjligheter när en platsundersökning genomförs hos tredje man som när den genomförs hos den som är föremål för utredning enligt artikel 6.1 leden a–c och punkt 2. Bestämmelserna i artikel 7.3 är av minimikaraktär.
Vid en platsundersökning hos tredje man som genomförs enligt konkurrenslagen har Konkurrensverket samma befogenheter och möjligheter att genomföra undersökningen som vid en undersökning hos den som är föremål för utredning (5 kap. 6 och 10 §§). Detsamma gäller de möjligheter som finns i svensk rätt för att med vitessanktion och tvång kunna genomföra platsundersökningen. Med beaktande av de justeringar som görs i konkurrenslagen om Konkurrensverkets befogenheter vid en undersökning hos den som är föremål för utredning, får svensk rätt anses uppfylla de krav som direktivet ställer.
Genomförande av direktivet
6.6.4. Begäran om information
Förslag: Det införs en bestämmelse som anger att den som är fö-
remål för utredning inte får tvingas att erkänna en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Bedömning: Övriga bestämmelser i direktivet om konkur-
rensmyndighetens befogenhet att begära information överensstämmer med gällande rätt.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 8 om begäran om information
I artikel 8 i direktivet regleras konkurrensmyndighetens befogenhet att begära information från företag och företagssammanslutningar för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Skyldigheten att lämna information omfattar all information som är tillgänglig för företaget eller sammanslutningen, oavsett hur den lagras (jfr skäl 35). Befogenheten att begära information går dock inte hur långt som helst. Enligt artikeln ska begäran vara proportionerlig. Till exempel bör en begäran inte leda till att företaget eller företagssammanslutningen måste bära alltför höga kostnader eller göra onödiga ansträngningar (skäl 35). Den som tar emot en begäran om information ska heller inte tvingas att erkänna en överträdelse av konkurrensreglerna. Konkurrensmyndighetens befogenhet ska också omfatta informationsinhämtning från varje annan fysisk eller juridisk person för tillämpningen av artiklarna 101 och 102. Den information som begärs ska lämnas inom en angiven/fastställd och rimlig tidsfrist.
Gällande ordning
Om det behövs för att Konkurrensverket ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt konkurrenslagen får verket med stöd av 5 kap. 1 § första stycket 1 den lagen ålägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat. Ett åläggande gäller
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
enligt andra stycket omedelbart. Enligt 5 kap. 13 § får den som är uppgiftsskyldig inte betungas onödigt.
Överväganden
Befogenhet att begära information
I konkurrenslagen finns bestämmelser som gör det möjligt för Konkurrensverket att inhämta uppgifter för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget från såväl företag och företagssammanslutningar som enskilda (5 kap. 1 §). Befogenheten omfattar all information som är tillgänglig för den som uppgifterna begärs av, oavsett hur de lagras. Detta markeras genom att det i lagen föreskrivs att ett åläggande kan avse en skyldighet att tillhandahålla handlingar. Enligt förarbetena har uttrycket handling samma innebörd som i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, dvs. det omfattar också material som lagrats digitalt och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med hjälp av tekniska hjälpmedel (prop. 1992/93:56 s. 107). Verkets befogenheter motsvarar de krav som ställs i artikel 8 i direktivet.
Skydd för den enskilde
Artikel 8 i direktivet innehåller bestämmelser till skydd för den som konkurrensmyndigheten begär uppgifter av. För det första ska en begäran vara proportionerlig och för det andra får en begäran att lämna information inte tvinga mottagaren att erkänna en överträdelse av konkurrensreglerna, dvs. det ska finnas ett skydd mot självangivelse. Bestämmelser om företagens grundläggande rättigheter finns också i artikel 3. Artikeln behandlas i avsnitt 6.4.2.
När det gäller den första frågan om proportionalitet finns redan i dag särskilda regler i konkurrenslagen som anger att den som är uppgiftsskyldig inte får betungas onödigt (5 kap. 13 §).
I fråga om skyddet mot självangivelse innebär Europakonventionens bestämmelser i artikel 6 om en rättvis rättegång en rätt att inte belasta sig själv och att förhålla sig passiv när det finns en anklagelse om brott i den mening som avses i artikeln. Enligt lagen om
Genomförande av direktivet
den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller Europakonventionen som lag här i landet. Skyddet mot självangivelse i Europakonventionen utgör alltså svensk rätt.
I olika sammanhang har gjorts gällande att ett mål om konkurrensskadeavgift rör en anklagelse om brott enligt artikel 6 i Europakonventionen (se t.ex. SOU 2006:99 s. 243 f., prop. 2007/08:135 s. 84 och 107 med där gjorda hänvisningar samt MD 2013:5 p. 160– 165). Europadomstolen har också slagit fast att ett beslut av den italienska konkurrensmyndigheten att påföra ett företag en administrativ sanktionsavgift för överträdelse av de italienska konkurrensbestämmelserna innefattade en anklagelse om brott (se Europadomstolens dom den 27 september 2011 i målet A. Menarini Diagnostics S.L.R mot Italien). Förbudet mot självangivelse torde mot den bakgrunden vara tillämpligt i Konkurrensverkets ärenden som gäller utredningar av överträdelser som kan leda till konkurrensskadeavgift.
Ett ingripande mot en överträdelse kan även ske genom ett åläggande att upphöra med överträdelsen. Ett åläggande kan meddelas vid vite av Konkurrensverket (3 kap. 1 § och 6 kap. 1 § första stycket 1 konkurrenslagen). Om verket i ett visst fall beslutar att inte meddela ett åläggande får ett företag som berörs av överträdelsen väcka talan i Patent- och marknadsdomstolen om ett sådant åläggande (3 kap. 2 § och 8 kap. 1 §). Det har i rättspraxis inte uppkommit några frågor om i vilken utsträckning artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig i Konkurrensverkets ärenden som gäller verkets utredningar som kan leda till ålägganden vid vite. Alldeles oavsett bör, för att säkerställa ett korrekt genomförande av direktivet, konkurrenslagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att den som är föremål för utredning inte får tvingas att erkänna en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Skäligt rådrum att lämna upplysningar
Av artikel 8 i direktivet framgår att befogenheten att begära upplysningar ska ge mottagaren ett skäligt rådrum för att lämna upplysningarna. Upplysningarna ska lämnas inom en angiven/fastställd och rimlig tidsfrist.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Konkurrenslagen innehåller inte några särskilda regler om skäligt rådrum för företag eller andra att lämna de uppgifter som Konkurrensverket begär. I praktiken tillämpas dock den ordningen att verket i sina ålägganden anger när uppgifterna senast ska lämnas. Om verkets åläggande att lämna uppgifter förenas med vite aktualiseras bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten. Av 2 § följer att det av vitesåläggandet ska framgår vad adressaten ska göra, vilken tidsfrist som gäller för det och att ett beslut om åläggande inte får förenas med vite om adressaten saknar faktisk eller rättslig möjlighet att följa åläggandet. Med hänvisning till den praxis som verket tillämpar och till regleringen i viteslagen görs bedömningen att det inte finns behov av lagreglering för att säkerställa direktivets genomförande i den här delen.
6.6.5. Förhör
Bedömning: Några lagstiftningsåtgärder behöver inte vidtas med
anledning av direktivets bestämmelser om förhör.
Skälen för bedömningen
Artikel 9 om förhör
Av artikel 9 i direktivet följer att den nationella administrativa konkurrensmyndigheten ska ha befogenhet att till förhör kalla den som kan ha upplysningar som är relevanta för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. I skälen till direktivet anges att det bör stå medlemsstaterna fritt att föreskriva regler för genomförandet av sådana förhör, förutsatt att reglerna möjliggör en effektiv användning av detta verktyg (skäl 36).
Gällande ordning
Om det behövs för att Konkurrensverket ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt konkurrenslagen får verket med stöd av 5 kap. 1 § första stycket 2 den lagen ålägga den som förväntas kunna lämna
Genomförande av direktivet
upplysningar i saken att inställa sig för förhör på tid och plats som verket bestämmer. I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om uppteckning och granskning av förhör. Av 8 kap. 14 § följer att det som upptecknats får åberopas i domstol om ett vittne vid sin berättelse avviker från det som han eller hon tidigare har berättat hos verket eller när vittnet förklarar att han eller hon inte kan eller vill yttra sig.
Överväganden
Konkurrensverket har enligt gällande rätt möjligheter att kalla den som kan ha relevanta upplysningar för tillämpningen av konkurrensreglerna till förhör. Formerna för att genomföra förhöret är oreglerade, med undantag för att det som sägs under förhöret ska upptecknas, granskas och i vissa fall kan åberopas i domstol. Direktivets krav får därmed anses uppfyllt.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.6.6. Konstaterande och upphörande av överträdelser
Förslag: I konkurrenslagen tydliggörs att ett åläggande att upp-
höra med en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget får innefatta beteendemässiga eller strukturella åtgärder som är nödvändiga för att få överträdelsen att upphöra. Vid valet mellan två likvärdiga åtgärder som var och en leder till att syftet uppnås ska den åtgärd väljas som är minst betungande för företaget.
Konkurrensverket får i ett beslut fastställa att ett förbud enlig artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har överträtts. Beslutet får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen. När ett sådant beslut fått laga kraft får frågan om en överträdelse har skett inte prövas på nytt i ett mål om skadestånd enligt konkurrensskadelagen.
Bedömning: Det bör föreskrivas i förordning att Konkur-
rensverket ska meddela kommissionen att en utredning om en misstänkt överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har avslutats utan att något ingripande skett.
Övriga bestämmelser i direktivet om konkurrensmyndighetens befogenhet att få en överträdelse att upphöra och skyldigheten att anta ett meddelande om invändningar överensstämmer med gällande rätt.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 10 om konstaterande och upphörande av överträdelser
Enligt artikel 10.1 första stycket i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna ska kunna ålägga berörda företag och företagssammanslutningar att upphöra med en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Ett åläggande syftar till att återställa konkurrensen på marknaden (skäl 37) och kan antingen vara beteendemässigt eller strukturellt. Åläggandet ska vara proportionerligt i förhållande till överträdelsen och nödvändigt för att få den att upphöra. Vid valet mellan olika åtgärder ska enligt direktivet den åtgärd väljas som är minst betung-
Genomförande av direktivet
ande för företaget. Enligt andra stycket ska medlemsstaterna säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har befogenhet att konstatera att en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har ägt rum tidigare.
Artikel 10.2 i direktivet innehåller en bestämmelse som innebär att de nationella konkurrensmyndigheterna ska informera kommissionen om att en utredning av en misstänkt överträdelse avslutats utan något ingripande från myndighetens sida, t.ex. ett sådan åläggande som avses i punkt 1. Bestämmelsen är endast tillämplig i de fall myndigheten informerat kommissionen om utredningen enligt artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003. Av den artikeln följer att konkurrensmyndigheten är skyldig att informera kommissionen om sin första formella utredningsåtgärd för att tillämpa artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Enligt artikel 3.3 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna antar ett meddelande om invändningar innan de fattar beslut enligt artikel 10. I skälen till direktivet framhålls att myndigheterna bör i synnerhet informera de parter som är föremål för utredning om de preliminära invändningar som har gjorts mot dem enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget i form av ett meddelande om invändningar eller en liknande åtgärd innan de fattar ett beslut i vilket en överträdelse konstateras, och dessa parter bör ha möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt lämna sina synpunkter på dessa invändningar innan ett sådant beslut fattas (skäl 14).
Gällande ordning
Konkurrensverkets befogenhet att ålägga ett företag eller en företagssammanslutning att upphöra med en överträdelse regleras i 3 kap. 1 § konkurrenslagen. Ett sådant åläggande gäller omedelbart, om något annat inte bestäms. I 25 § förvaltningslagen finns bestämmelser om kommunikation, dvs. att underrätta och ge den som är part tillfälle att yttra sig över allt material som är av betydelse för myndighetens beslut.
Ett åläggande som verket meddelat får enligt 7 kap. 1 § första stycket 2 konkurrenslagen överklagas till Patent- och marknads-
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
domstolen. För domstolens handläggning av överklagandet finns bestämmelser i lagen om patent- och marknadsdomstolar. Av 3 kap. 2 § första stycket den lagen framgår att överklagandet handläggs i den ordning som föreskrivs i lagen om domstolsärenden.
Överväganden
Åläggande att upphöra med en överträdelse
Ett åläggande syftar till att få en pågående överträdelse av konkurrensreglerna att upphöra. Det är en befogenhet som Konkurrensverket har redan i dag enligt konkurrenslagen.
Konkurrenslagen anger inte uttryckligen hur ett åläggande ska utformas. Det ger verket möjlighet att välja det åläggande som bedöms lämpligast i det enskilda fallet. Av förarbetena framgår att ett åläggande kan avse ett förbud att tillämpa ett visst avtal eller avtalsvillkor. Allt efter omständigheterna kan åläggandet också avse ett säljåläggande, rättelseåläggande eller prisåläggande (prop. 1992/93:56 s. 90). Dessa åtgärder är beteendemässiga till sin natur och får därmed anses uppfylla det krav som direktivet ställer i den delen.
När det gäller strukturella åtgärder bör det noteras att bestämmelserna om åläggande i artikel 10.1 i direktivet överensstämmer i huvudsak med artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 som ger kommissionen befogenhet att ålägga företag eller företagssammanslutningar strukturella åtgärder för att få en överträdelse av konkurrensreglerna att upphöra. I propositionen Moderniserad konkurrensövervakning diskuteras om konkurrenslagens bestämmelser om åläggande borde ändras med hänsyn till artikel 7 i förordningen (prop. 2003/04:80 s. 93–102). I propositionen uttalas att ordalydelsen av artikeln inte hindrade en tolkning med innebörden att kommissionen också skulle kunna besluta om uppbrytning av företagskoncentrationer, om det skulle anses proportionerligt. Regeringen fann det olämpligt att införa regler om uppbrytning av företagskoncentrationer på nationell nivå och ansåg det inte lämpligt att ändra reglerna om åläggande i konkurrenslagen med hänsyn till artikel 7 i förordningen.
Genomförande av direktivet
Alldeles oavsett den bedömning som gjorts i propositionen Moderniserad konkurrensövervakning kräver direktivet att ett åläggande ska kunna omfatta strukturella åtgärder. Med strukturella åtgärder avses åtgärder som påverkar ett företags tillgångar, t.ex. skyldigheten att avyttra aktier i ett konkurrerande företag eller att avyttra en affärsenhet (skäl 37). Som nämnts föreskrivs inte i konkurrenslagen hur ett åläggande ska utformas för att få en överträdelse att upphöra. Lagens ordalydelse hindrar inte heller att företag åläggs att vidta vissa strukturella åtgärder för att få en överträdelse att upphöra, men avsikten var enligt förarbetena inte att ge utrymme för en uppbrytning av företagskoncentrationer. För att fullt ut kunna möta direktivets krav om åläggande av strukturella åtgärder föreslås att det i lagen uttryckligen regleras att ett åläggande får innefatta beteendemässiga eller strukturella åtgärder. Vid valet mellan två likvärdiga åtgärder ska den åtgärd som är minst betungande för företaget väljas.
Proportionalitetsprincipen behandlas i avsnitt 6.4.2.
Konstaterande att en överträdelse har ägt rum
Det finns i artikel 10.1 andra stycket i direktivet en bestämmelse som innebär att den nationella konkurrensmyndigheten ska ha befogenhet att konstatera att en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har ägt rum tidigare. Bestämmelsen får uppfattas så att myndigheten får, men inte är skyldig att, fastställa att en överträdelse har skett utan att vidta några övriga åtgärder mot den som gjort sig skyldig till överträdelsen. Sådana åtgärder kan utgöras av konkurrensskadeavgift eller, om överträdelsen alltjämt pågår, ett åläggande vid vite. I likhet med vad som gäller för ålägganden bör Konkurrensverket tilldelas befogenheten att fastställa att en överträdelse har skett.
Befogenheten att fastställa att en överträdelse skett utgör en ny beslutsbefogenhet. Enligt artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser gäller att en överträdelse av konkurrensrätten som en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol har
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
slagit fast i ett slutligt beslut ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väcks vid deras nationella domstolar enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget eller nationell konkurrensrätt. Bestämmelsen har processekonomiska fördelar och innebär att en domstol inte får pröva den aktuella överträdelsen på nytt i ett efterföljande skadeståndsmål. Direktivet har i huvudsak genomförts i konkurrensskadelagen (2016:964). Av 5 kap. 9 § konkurrensskadelagen framgår att om det slutligt slagits fast, enligt bestämmelserna i konkurrenslagen, att en överträdelse av konkurrensrätten har skett, får den frågan inte på nytt tas upp till prövning i ett mål om skadestånd enligt den lagen. Konkurrensskadelagen bör kompletteras med en hänvisning till den nya beslutsbefogenheten i konkurrenslagen.
Kompletteringen innebär att Konkurrensverkets beslut att fastställa att en överträdelse har skett binder Patent- och marknadsdomstolen i ett efterföljande skadeståndsmål. Beslutet har alltså rättsverkningar för den enskilde och bör av det skälet kunna överklagas och bli föremål för överprövning. Överklagandet bör ske till Patent- och marknadsdomstolen.
Underrättelse till kommissionen efter avslutad utredning
Enligt artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 ska medlemsstaternas konkurrensmyndigheter meddela kommissionen när en utredning av en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget påbörjas. Av artikel 11.4 i förordningen följer att myndigheten ska underrätta kommissionen innan myndigheten t.ex. beslutar att ålägga företaget att upphöra med överträdelsen. Det finns dock ingen skyldighet för myndigheten att meddela kommissionen att utredningen avslutats utan att några åtgärder vidtagits. För att läka denna brist föreskrivs i direktivet att medlemsstaterna ska se till att konkurrensmyndigheterna underrättar kommissionen om att utredningen avslutats. En sådan underrättelseskyldighet för Konkurrensverket rör inte sådana förhållanden som kräver lagreglering enligt 8 kap. 2 § regeringsformen. Föreskrifterna bör därmed kunna meddelas av regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
Genomförande av direktivet
Meddelande om invändningar
Ett meddelande om invändningar kan närmast beskrivas som ett utkast till beslut i vilket en överträdelse konstateras och som den som är föremål för utredning får möjlighet att lämna synpunkter på (jfr skäl 14 i direktivet). I artikel 3.3 anges att den nationella konkurrensmyndigheten ska anta ett meddelande om invändningar innan den fattar ett beslut enligt artikel 10.
Konkurrensverket har liksom andra myndigheter en allmän skyldighet att underrätta den som är part i ett ärende om material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att yttra sig över materialet (25 § förvaltningslagen). För verket finns dock vissa särbestämmelser. När det gäller verkets ärenden om konkurrensskadeavgift föreskrivs i konkurrenslagen att det aktuella företaget ska ges tillfälle att yttra sig över ett utkast till stämningsansökan (3 kap. 5 § tredje stycket). Rör ärendet en företagskoncentration gäller enligt konkurrensförordningen att verket ska ge den som avses med ett förbud eller åläggande tillfälle att yttra sig över ett utkast till beslut (3 a §). För beslut i andra ärenden tillämpar verket förvaltningslagens bestämmelser. I praktiken fullgör verket denna skyldighet genom att den som t.ex. ett åläggande riktas mot får del av ett utkast till beslut och handlingarna i det aktuella ärendet (jfr prop. 2017/18:15 s. 32).
Förvaltningslagens allmänna bestämmelser och dess tillämpning av Konkurrensverket bedöms motsvara det krav på meddelade om invändningar som föreskrivs i direktivet. Några åtgärder för att genomföra direktivet behöver således inte vidtas.
6.6.7. Interimistiska åtgärder
Bedömning: Det bör regleras i förordning att Konkurrensverket
ska underrätta Europeiska konkurrensnätverket om interimistiska ålägganden som beslutats för tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Övriga bestämmelser i direktivet om konkurrensmyndighetens befogenheter i fråga om interimistiska åtgärder och överklagande och prövning av ett beslut om sådana åtgärder överensstämmer med gällande rätt.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Skälen för bedömningen
Artikel 11 om interimistiska åtgärder
För att säkerställa att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter ska kunna ingripa i fall där det finns en risk att en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget orsakar en allvarlig och irreparabel skada på konkurrensen måste det enligt artikel 11.1 i direktivet finnas en möjlighet att besluta om interimistiska åtgärder. Ett sådant beslut ska vara proportionerligt och gälla för viss tid eller till dess ärendet avgjorts slutligt. Myndigheterna ska underrätta Europeiska konkurrensnätverket (ECN) om beslutet. Av artikel 11.2 framgår att beslutet ska kunna överklagas och prövas skyndsamt.
Gällande ordning
Konkurrensverkets möjligheter att meddela interimistiska beslut regleras i 3 kap. 3 § konkurrenslagen. Om det finns särskilda skäl får Konkurrensverket ålägga ett företag att upphöra med en överträdelse för tiden till dess att frågan slutligt har avgjorts.
Ett interimistiskt beslut får enligt 7 kap. 1 § första stycket 2 konkurrenslagen överklagas till Patent- och marknadsdomstolen. För domstolens handläggning av överklagandet finns bestämmelser i lagen om patent- och marknadsdomstolar. Av 3 kap. 2 § första stycket den lagen framgår att överklagandet handläggs i den ordning som föreskrivs i lagen om domstolsärenden.
Överväganden
Interimistiska åtgärder
I konkurrenslagen ges Konkurrensverket befogenhet att besluta om interimistiska åtgärder för att få en överträdelse att upphöra innan verket slutligt avgör frågan om åläggande. För att ett ingripande ska få ske krävs att det finns särskilda skäl. Kravet på särskilda skäl innebär enligt förarbetena att bestämmelsen är tillämplig vid allvarligare överträdelser som kan få negativa konsekvenser av betydelse om inte
Genomförande av direktivet
ett åläggande att omedelbart upphöra med överträdelsen meddelas, men att hänsyn därvid ska tas till effekterna för den som får åläggandet (prop. 1997/98:130 s. 64). Konkurrensverkets interimistiska beslut gäller till dess att det slutliga beslutet fattas. Gällande ordning tillgodoser alltså direktivets krav att ett ingripande ska kunna ske på ett proportionerligt sätt i fall som är brådskande på grund av att konkurrensen riskerar att lida allvarlig och irreparabel skada. Konkurrensverkets befogenheter överensstämmer med de krav som ställs i artikel 11.1 och några ytterligare åtgärder för att genomföra direktivet i den delen behöver inte vidtas.
Proportionalitetsprincipen behandlas i avsnitt 6.4.2.
Underrättelse till ECN
Artikel 11.1 i direktivet innehåller också ett krav på att Europeiska konkurrensnätverket (ECN) ska underrättas om de interimistiska åtgärder som vidtas för att få en överträdelse av konkurrensreglerna att upphöra. Direktivet saknar bestämmelser om hur detta ska gå till i praktiken, men det får antas att formerna för underrättelseskyldigheten kommer att växa fram inom ramen för samarbetet inom nätverket. Alldeles oavsett att sådana närmare regler kring underrättelseskyldigheten saknas bör det föreskrivas att Konkurrensverket ska underrätta nätverket om de interimistiska beslut som meddelas beträffande tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. En sådan skyldighet rör inte förhållanden som kräver lagreglering enligt 8 kap. 2 § regeringsformen. Föreskrifterna bör därmed kunna meddelas av regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
Överklagande till Patent- och marknadsdomstolen
Av artikel 11.2 i direktivet framgår att lagligheten och proportionaliteten i de interimistiska åtgärderna som konkurrensmyndigheten beslutat ska kunna ”prövas i ett påskyndat förfarande för överklagande”.
Ett beslut om ett interimistiskt åläggande som Konkurrensverket meddelat får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen. Överklagandet handläggs i den ordning som föreskrivs i lagen om dom-
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
stolsärenden. Det finns inga bestämmelser som särskilt anger att Patent- och marknadsdomstolen ska handlägga det överklagade ärendet skyndsamt eller med förtur.
Frågor om interimistiska beslut på konkurrensrättens område har hittills inte varit särskilt vanliga i domstol. Under den senaste tioårsperioden har endast tre beslut överprövats av Marknadsdomstolen och ett av Patent- och marknadsdomstolen. I dessa fall har Marknadsdomstolens handläggningstid uppgått till ca tre månader (se Marknadsdomstolens avgöranden MD 2010:5 Luftfartsverket och MD 2010:7 Ekfors Kraft AB samt Marknadsdomstolens beslut den 3 december 2012 i mål A 2/12 Svenska Hockeyligan AB). Patent- och marknadsdomstolen har handlagt ett överklagat beslut och meddelat sitt beslut inom sex veckor (beslut den 17 januari 2020 i ärende PMÄ 17901-19).
Allmänt sett finns det ett stort antal författningar som innehåller krav på att mål och ärenden ska avgöras snabbt. För vissa föreskrivs särskilda krav på ett snabbt avgörande och för några andra framgår kravet på skyndsamhet genom att tidsfrister ställs upp för t.ex. att påbörja huvudförhandling eller meddela dom. I domstolarnas instruktioner finns också vissa generella krav som gäller för alla eller flertalet mål och ärenden som domstolarna handlägger. Domstolarnas instruktioner kan sägas bygga på utgångspunkten att mål och ärenden ska handläggas i den ordning som de kommer in (Målutredningens betänkande SOU 2010:44 Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol, s. 167). För Patent- och marknadsöverdomstolen gäller enligt 20 § förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion att ett mål eller ärende ska avgöras så snart det kan ske och att ett mål eller ärende ska handläggas med förtur om det av någon särskild anledning bör handläggas skyndsamt. Vilka mål och ärenden som det är fråga om ska bestämmas i domstolens arbetsordning. Av arbetsordningen för Svea hovrätt följer att Patent- och marknadsöverdomstolen handlägger överklaganden av interimistiska beslut med förtur (dnr 2019/9, avsnitt 4.6).
Det fåtal interimistiska beslut som överklagats till domstol har handlagts skyndsamt. Den 1 september 2016 reformerades domstolarnas handläggning på konkurrensrättens område. Överklaganden av interimistiska beslut handläggs därefter av Patent- och marknadsdomstolen. Domstolens avgöranden kan överklagas till Patent- och marknadsöverdomstolen (1 kap. 3 § lagen [2016:188] om patent och
Genomförande av direktivet
marknadsdomstolar). Prövningstillstånd krävs (39 § lagen om domstolsärenden). Genom reformen har det skapats förutsättningar för att säkerställa en hög kvalitet och effektivitet i dömandet (prop. 2015/16:57 s. 127–131). Med hänvisning till det nu anförda och till att Patent- och marknadsöverdomstolen handlägger överklaganden av interimistiska beslut med förtur bedöms direktivets krav på prövning i ett skyndsamt förfarande vara uppfyllt. Några åtgärder behöver inte vidtas för att genomföra artikel 11.2.
6.6.8. Åtaganden
Förslag: Innan Konkurrensverket beslutar att godta ett åtagande
från ett företag som misstänks ha överträtt förbudet i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, ska verket ge den som berörs av åtagandet tillfälle att lämna synpunkter på det.
Så länge ett åtagande gäller får Konkurrensverket i de avseenden som åtagandet omfattar inte besluta att artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har överträtts.
Bedömning: Några åtgärder behöver inte vidtas för att ge-
nomföra övriga bestämmelser om åtaganden i direktivet.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 12 om åtaganden
Artikel 12 i direktivet innehåller bestämmelser om åtaganden som erbjuds av företag och företagssammanslutningar för att bemöta de farhågor som konkurrensmyndigheten gett uttryck för vid utredningar om misstänkta och pågående överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Bestämmelserna är fakultativa, dvs. myndigheten får godta ett åtagande men är alltså inte skyldig att göra det. I skälen till direktivet framhålls att ett beslut om åtagande inte är lämpligt vid hemliga karteller och att ett beslut om åtaganden inte påverkar konkurrensmyndigheter och nationella domstolar att fastställa att en överträdelse skett (skäl 39).
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Om myndigheten överväger att godta ett åtagande ska den enligt artikel 12.1 inhämta synpunkter från marknadens aktörer innan det beslutas att åtagandet ska vara bindande för den som lämnat det. I beslutet, som får gälla för viss tid, ska myndigheten fastställa att det inte längre finns skäl för ingripande.
Enligt punkt 2 ska myndigheten ha befogenhet att övervaka att det åtagande som lämnats också genomförs. Det ska också enligt punkt 3 vara möjligt för konkurrensmyndigheten att återuppta sin utredning för att meddela beslut i ärendet. Möjligheten ska finnas om de sakförhållanden som låg till grund för beslutet har ändrats i något väsentligt avseende, om åtagandet inte följs eller beslutet grundade sig på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter som parterna lämnat.
Gällande ordning
Bestämmelser om åtaganden finns i 3 kap. 4 § konkurrenslagen. Konkurrensverket får godta ett åtagande som lämnats av ett företag när det har uppkommit en fråga om att företaget överträder konkurrensreglerna. Verkets beslut att godta åtagandet får avse en begränsad tid. Så länge beslutet gäller får verket inte meddela ett åläggande att upphöra med överträdelsen eller vidta interimistiska åtgärder. Ett beslut får enligt 6 kap. 1 § tredje stycket förenas med vite.
Ett beslut att godta ett åläggande får återkallas under vissa förutsättningar. En återkallelse får enligt 3 kap. 4 § ske om de omständigheter som låg till grund för beslutet har förändrats i något väsentligt avseende, om den som beslutet gäller bryter mot något åtagande som angetts i beslutet eller om beslutet grundades på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter som parterna lämnat.
Av 5 kap. 1 § framgår bl.a. att Konkurrensverket har befogenhet att ålägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat för att verket ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt konkurrenslagen.
Genomförande av direktivet
Överväganden
Beslut om åtaganden
Konkurrensverket får inom ramen för sin befogenhet enligt konkurrenslagen besluta att godta ett åtagande från ett företag som är föremål för utredning av en misstänkt överträdelse av konkurrensreglerna och göra åtagandet bindande för företaget. Innebörden av ett sådant åtagande är att det med beaktande av åtagandet inte finns skäl att ingripa mot företaget på grund av den misstänkta överträdelsen. Konkurrenslagen uppfyller därmed de krav som ställs i artikel 12.1 i direktivet i den delen.
Innan konkurrensmyndigheten beslutar att godta ett åtagande från ett företag ska enligt direktivet åsikter från marknadsaktörerna inhämtas. Detta brukar kallas att åtagandet ska marknadstestas. Konkurrenslagen innehåller inget krav på att ett marknadstest ska genomföras innan Konkurrensverket beslutar att godta ett åtagande. För att försäkra sig om att ett åtagande undanröjer de misstänkta konkurrensproblemen låter emellertid Konkurrensverket ofta marknadstesta det åtagande som företaget erbjuder. Det kan ske genom att verket publicerar det erbjudna åtagandet och uppmanar marknadens aktörer att lämna synpunkter på det (se t.ex. Konkurrensverkets beslut den 15 april 2015, dnr 596/2013, p. 35–38).
Frågan är då om skyldigheten att marknadstesta erbjudna åtaganden ska regleras eller om den ordning som verket tillämpar utan författningsreglering är tillräcklig för att uppfylla direktivets krav. Som utgångspunkt för övervägandet bör det noteras att direktivsbestämmelsen är utformad så att ett marknadstest är en förutsättning för att konkurrensmyndigheten ska få besluta att göra ett åtagande bindande. Ett åtagande får göras bindande först efter att konkurrensmyndigheten ”antingen formellt eller informell ha inhämtat åsikter från marknadsaktörerna”. Även om den ordning som Konkurrensverket tillämpar i praktiken tillgodoser kraven i direktivet, bör konkurrenslagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att verket ska offentliggöra det åtagande som lämnats och inhämta åsikter från marknadsaktörerna innan verket beslutar att godta åtagandet.
I skälen till artikel 12 berörs två frågor som inte kan sägas återspeglas i artikeltexten (skäl 39). Den ena frågan gäller lämpligheten
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
i att godta åtaganden för överträdelser som utgörs av hemliga karteller. Den andra frågan gäller befogenheten för konkurrensmyndigheter eller nationella domstolar att fastställa att en överträdelse skett och fatta beslut i ett ärende.
Den första frågan omfattar hemliga karteller, dvs. överträdelser som t.ex. innebär att konkurrerande företag i det fördolda tillsammans fastställer sina försäljningspriser. Överträdelser av det slaget anses vara mycket allvarliga, ofta med höga sanktionsavgifter som följd. Att det inte är lämpligt att besluta om åtaganden vid sådana överträdelser uttalas också i förarbetena till konkurrenslagen. Där framhålls att det inte är lämpligt att godta åtaganden i ärenden där Konkurrensverket avser att föra talan om konkurrensskadeavgift (prop. 2003/04:80 s. 142). I det enskilda fallet är det dock Konkurrensverket som har att ta ställning till om ett erbjudet åtagande ska godtas eller ej. Konkurrensverkets beslut att godta eller inte godta ett erbjudet åtagande kan inte överklagas (jfr 7 kap. 1 § andra stycket konkurrenslagen).
Den andra frågan gäller vilka rättsverkningar Konkurrensverkets beslut att godta ett åtagande har. Förutom att företaget blir bundet av beslutet binder det verket i så måtto att verket inte får meddela ett åläggande att upphöra med den överträdelse som åtagandet avser (3 kap. 4 § första stycket konkurrenslagen) och inte heller får konkurrensskadeavgift påföras för överträdelsen (3 kap. 7 § första stycket 2). Konkurrensverket bör heller inte få utnyttja de den nya befogenheten att i ett beslut fastställa att ett förbud enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har överträtts (se avsnitt 6.6.6 och förslaget till 3 kap. 1 a § konkurrenslagen). Skulle ett beslut att godta ett åtagande däremot återkallas av de skäl som anges i 3 kap. 4 § andra stycket, är verket naturligtvis inte förhindrat att ingripa med ett åläggande. Även konkurrensskadeavgift kan påföras, men det gäller endast om beslutet att godta åtagandet har återkallats på den grunden att parterna lämnat ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter (3 kap. 7 § andra stycket). Ett beslut om åtagande torde inte hindra en domstol från att fastställa att en överträdelse har skett inom ramen för en talan om skadestånd eller ogiltighet på konkurrensrättslig grund (prop. 2003/04:80 s. 102).
Genomförande av direktivet
Övervakning av åtaganden
I Konkurrensverkets uppdrag ingår att fullgöra de uppgifter som följer av konkurrenslagen (3 § första stycket 1 förordningen med instruktion för Konkurrensverket). Bland de verktyg som finns till verkets förfogande är befogenheten att från vem som helst begära uppgifter, handlingar eller annat för att verket ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt konkurrenslagen (5 kap. 1 § konkurrenslagen). Verket kan alltså med stöd av lagen utöva tillsyn över att de åtaganden som verket beslutat att godta också genomförs. Några åtgärder behöver av det skälet inte vidtas för att genomföra artikel 12.2 i direktivet.
Återkallelse av beslut att godta ett åtagande
Konkurrensmyndigheten ska enligt artikel 12.3 i direktivet ha en möjlighet att återuppta sitt förfarande om de sakförhållanden som låg till grund för beslutet har ändrats i något väsentligt avseende, om företaget åsidosätter åtagagandet eller om beslutet grundade sig på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter som parterna lämnat. Motsvarande förutsättningar för att återkalla ett beslut att godta ett åtagande föreskrivs redan i dag i konkurrenslagen. De krav som direktivet ställer på medlemsstaten får därmed anses uppfyllda.
6.7. Sanktionsavgifter och viten
6.7.1. Direktivet
Kapitel V i direktivet innehåller bestämmelser om sanktioner och viten. Här finns bestämmelser om förutsättningarna för att ålägga någon en sanktionsavgift (artikel 13), om avgiftens beräkning och storlek (artiklarna 14–15) och om viten (artikel 16). Inget hindrar medlemsstaterna från att tillämpa strängare bestämmelser (jfr skäl 10 och 28).
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.7.2. Sanktionsavgifter för överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget
Förslag: Konkurrensskadeavgift får inte påföras för en åtgärd
som omfattas av ett beslut eller en dom som förenats med vite om talan om utdömande av vitet har väckts.
Förbudet mot att påföra konkurrensskadeavgift i ringa fall upphävs.
Bedömning: Några åtgärder behöver inte vidtas för att ge-
nomföra övriga bestämmelser om sanktionsavgifter i artikel 13.1 och 13.3 i direktivet.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 13.1 och 13.3 om sanktionsavgifter för överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget
Medlemsstaterna ska enligt artikel 13.1 i direktivet säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter antingen genom beslut i sina egna förfaranden för efterlevnadskontroll kan förordna om eller i icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden kan begära att företag och företagssammanslutningar som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget ska påföras effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter.
Av skälen till direktivet framgår att begreppen uppsåt och oaktsamhet bör tolkas utifrån EU-domstolens rättspraxis om tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och inte utifrån begreppen uppsåt och oaktsamhet i förfaranden som genomförs av rättsliga myndigheter i samband med brottmål (skäl 42).
Enligt artikel 13.3 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att de förfaranden som avses i punkt 1 gör det möjligt att påföra effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter.
Gällande ordning
Enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen får domstol på talan av Konkurrensverket besluta att ett företag ska betala konkurrensskadeavgift,
Genomförande av direktivet
om företaget eller någon som handlar på företagets vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt förbuden i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. En avgift får emellertid inte påföras om någon av de situationer som föreskrivs i 3 kap. 7 § är uppfyllda. Det gäller
1. åtgärder som omfattas av ett vitesåläggande att upphöra med en överträdelse (3 kap. 1–3 §§) eller ett vitesförbud mot offentlig säljverksamhet (3 kap. 27 eller 30 §),
2. åtgärder som vidtagits under den tid då ett beslut om att godta ett åtagande har gällt, om åtgärderna varit förenliga med beslutet, under vissa förutsättningar, eller
3. i ringa fall. När det gäller konkurrensskadeavgiftens storlek är utgångspunkten enligt 3 kap. 8 § konkurrenslagen att den ska bestämmas efter överträdelsens sanktionsvärde. Vid bedömningen ska det beaktas hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. När allvaret bedöms ska särskilt beaktas överträdelsens art, marknadens omfattning och betydelse, och överträdelsens konkreta eller potentiella verkan på konkurrensen på marknaden. I 3 kap. 9 och 10 §§ anges vilka försvårande och förmildrande omständigheter hänförliga till överträdelsen som domstolen särskilt ska beakta. Enligt 11 § finns det därutöver möjlighet att ta hänsyn till omständigheter som rör det aktuella företaget.
Av 8 kap.1 och 2 §§konkurrenslagen följer att en talan om utdömande av konkurrensskadeavgift väcks i Patent- och marknadsdomstolen och handläggs i den ordning som föreskrivs i rättegångsbalken för tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten.
Överväganden
Befogenhet att påföra avgift
Den reglering som finns i konkurrenslagen i dag när det gäller befogenheten att påföra ett företag eller en företagssammanslutning sanktionsavgift för en överträdelse av konkurrensreglerna överensstämmer med de krav som direktivet ställer. Konkurrensverket väcker talan i domstol om utdömande av konkurrensskadeavgift. Verkets talan handläggs i den ordning som gäller för indispositiva tvistemål, ett förfarande som inte är straffrättsligt. Förfarandet i sig
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
får anses göra det möjligt att påföra effektiva, proportionella och avskräckande avgifter i enlighet med det krav som ställs i artikel 13.3 i direktivet.
I avsnitt 4 föreslås att Konkurrensverket ska få fatta beslut i första instans i fråga om konkurrensskadeavgift. Beslutet ska få överklagas till Patent- och marknadsdomstolen och där handläggas enligt lagen om domstolsärenden. Också en sådan ordning bedöms uppfylla kraven i direktivet.
Uppsåt och oaktsamhet
En förutsättning för att påföra ett företag sanktionsavgift är att förbuden i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget överträtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. I skälen till direktivet anges att dessa begrepp bör tolkas utifrån den praxis som utbildas av EU-domstolen. Av EU-domstolens praxis följer att detta villkor är uppfyllt när företaget inte kan ha varit omedvetet om att dess agerande var konkurrensbegränsande, oberoende av huruvida det var medvetet om att det åsidosatte fördragets konkurrensbestämmelser (dom Schenker, C-681/11, EU:C:2013:404, p. 37 med hänvisningar).
För att en konkurrensskadeavgift ska kunna påföras enligt konkurrenslagen krävs att företaget eller den som handlat på företagets vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt förbuden i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Enligt förarbetena (prop. 1992/93:56 s. 92) är det inte nödvändigt att uppsåt eller oaktsamhet kan konstateras hos den enskilde företagaren själv - eller om det är fråga om en juridisk person, hos person som intar en ledande ställning i denna - utan det räcker att detta kan konstateras hos en person som handlat på företagets vägnar. Det kan vara fråga om en anställd eller en uppdragstagare.
Mot bakgrund av de uttalanden som gjorts i förarbetena kan konkurrenslagen uppfattas så att det krävs bevisning om vilka personer inom ett företag som handlat uppsåtligen eller oaktsamt för att en avgift ska kunna dömas ut. Svensk rättspraxis på området har emellertid utvecklats i linje med EU-rätten. Kravet på uppsåt anses uppfyllt om ett företag, eller någon som handlat på företagets vägnar, inte kunnat vara omedvetet om att ett påtalat förfarande begränsat
Genomförande av direktivet
konkurrensen (se bl.a. MD 2013:5). Konkurrenslagen får därför anses överensstämma med de krav som direktivet ställer. Det är en fråga för Konkurrensverket och, efter överklagande, domstolarna att ta ställning till om kravet på uppsåt eller oaktsamhet är uppfyllt i det enskilda fallet. Några lagstiftningsåtgärder behöver inte vidtas.
Fall där avgift inte får påföras
I konkurrenslagen föreskrivs att konkurrensskadeavgift inte får tas ut för åtgärder som omfattas av ett vitesåläggande, för vissa åtgärder som omfattas av ett beslut att godta ett åtagande eller i ringa fall (3 kap. 7 §). Direktivet saknar motsvarande uppräkning av fall som hindrar att avgift påförs det företag som överträtt förbuden i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. I det följande övervägs om undantagen från avgift i konkurrenslagen kan behållas eller om de bör utformas på något annat sätt för att vara förenliga med direktivet.
Det första fallet gäller vitesålägganden. En avgift får inte påföras för åtgärder som omfattas av ålägganden som meddelats vid vite enligt konkurrenslagen. Syftet med förbudet är att förhindra att flera sanktioner tas ut för en överträdelse som bygger på samma grund och då har vitet getts företräde framför avgiftssanktionen (jfr prop. 1981/82:165 s. 301, prop. 1992/93:56 s. 95 och prop. 2007/08:135 s. 254). Det finns dock inget som hindrar att ett företag meddelas både ett vitesåläggande och påförs konkurrensskadeavgift för samma överträdelse. När så är fallet meddelas åläggandet för att få överträdelsen att upphöra och avgiften är en sanktion för överträdelsen fram till att åläggandet beslutas (jfr MD 2015:4).
Förbudet i konkurrenslagen hindrar alltså att avgift påförs för en åtgärd som omfattas av ett vitesåläggande. Eftersom motsvarande begränsning inte finns i direktivet, kan det vara fråga om en inskränkning av de befogenheter som konkurrensmyndigheten ska ha. Ett lojalt genomförande av direktivet kräver i så fall att förbudet utgår eller att bestämmelsen ändras på något annat sätt.
I det här sammanhanget aktualiseras företagens grundläggande rättigheter i artikel 3.1 i direktivet. Där anges att de allmänna principerna i unionsrätten och i EU:s rättighetsstadga ska respekteras när
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
konkurrensmyndigheterna utövar de befogenheter som avses i direktivet. Bestämmelserna i artikeln utgör med andra ord en gräns för myndigheternas befogenheter enligt direktivet.
En ordning som innebär att konkurrensskadeavgift kan påföras och ett vite dömas ut för samma överträdelse väcker frågor om tilllämpningen av dubbelbestraffningsförbudet i artikel 50 i EU:s rättighetsstadga och artikel 4.1 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Av artikel 52.3 i stadgan framgår att stadgan i det här avseendet ska ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen. Stadgan är rättsligt bindande för såväl EU:s institutioner som för medlemsstaterna och de grundläggande rättigheterna som garanteras i konventionen ingår i unionsrätten som allmänna principer, se artikel 6.1 och 3 i EU-fördraget. I det följande görs bedömningen med Europakonventionen som utgångspunkt.
I tilläggsprotokollet till Europakonventionen anges att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den staten. Förbudet hindrar både dubbelbestraffning (dvs. ett nytt straff vid ett annat tillfälle än det första) och en andra prövning av samma gärning. Sverige har anslutit sig till det sjunde tilläggsprotokollet. Det gäller som lag här i landet enligt lagen om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Av 2 kap. 19 § regeringsformen följer att en lag inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.
Regeringen har i lagstiftningsärenden på andra rättsområden gjort bedömningen att begreppet straff i den mening som avses i Europakonventionen även anses omfatta vite. I dessa lagstiftningsärenden är det tidpunkten för när en domstolsprocess om utdömande av vite inleds som avgör när ett hinder mot ett andra förfarande för samma gärning eller överträdelse uppkommer (se prop. 2016/17:22 s. 228 och prop. 2017/18:165 s. 60 f.). Bedömningen har gjorts med hänvisning till Europadomstolens praxis och till ett avgörande från Högsta domstolen. I avgörandet uttalade domstolen att det inte enbart var ett slutligt avgörande som utgjorde ett hinder mot ett andra förfarande. Även en pågående prövning var ett sådant hinder (NJA 2013 s. 502).
Genomförande av direktivet
Den befogenhet som här är aktuell gäller möjligheterna att påföra sanktionsavgift enligt artikel 13.1 i direktivet. Medlemsstaterna ska säkerställa att effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter ska kunna påföras för överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Härav följer att Konkurrensverket inte bör vara förhindrat att påföra konkurrensskadeavgift för en åtgärd som omfattas av ett vitesåläggande.
Den ordning som tillämpas på andra rättsområden, och som här skulle innebära att konkurrensskadeavgift inte får påföras när en talan om utdömande av vite har väckts, tillgodoser väl det skydd som följer av Europakonventionen. Om det utsatta vitet inte bedöms vara tillräckligt effektivt, proportionerligt och avskräckande i direktivets mening hindrar det inte Konkurrensverket från att besluta om avgift i stället för att ansöka om utdömande av vite. En sådan ordning får anses vara förenlig med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen (2 kap. 19 § regeringsformen) och godtagbar vad gäller befogenheten att påföra sanktionsavgift enligt direktivet. Konkurrenslagens förbud mot att påföra konkurrensskadeavgift för en åtgärd som omfattas av ett vitesåläggande bör därför justeras på så sätt att avgift inte får påföras för åtgärder som omfattas av ett beslut som förenats med vite om talan om utdömande av vitet har väckts. Härigenom tillgodoses också de krav på grundläggande rättigheter för företagen som ställs i artikel 3.1 i direktivet.
Det andra fallet gäller godkända åtaganden. Konkurrensskadeavgift får inte påföras för åtgärder som har vidtagits under den tid då ett beslut om att godta ett åtagande har gällt, om åtgärderna är förenliga med beslutet. En avgift får dock påföras om beslutet har återkallats till följd av ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter som parterna lämnat.
Artikel 12 i direktivet innehåller bestämmelser om åtaganden. Av punkt 3 följer att det ska finnas möjligheter för konkurrensmyndigheten att återuppta förfarandet om beslutet att godta åtagandet grundade sig på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter som parterna lämnat. Ett lämnat åtagande påverkar alltså inte befogenheten att påföra sanktionsavgift för en åtgärd som är förenlig med ett beslut, under förutsättning att beslutet återkallats. Den ordning som föreskrivs i konkurrenslagen får därmed anses förenlig med direktivet.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Det tredje fallet där avgift inte får påföras gäller fall som är ringa. Med ringa fall avses enligt förarbetena överträdelser som med hänsyn till konkurrenslagens allmänna syfte att främja en effektiv konkurrens framstår som bagatellartade eller försumbara (prop. 1992/93 s. 93). Bestämmelserna härrör från en tid då svenska domstolar och Konkurrensverket inte var behöriga att pröva överträdelser av EU:s konkurrensregler. Med hänsyn till att det för EU-reglernas tillämpning krävs att det aktuella förfarandet har samhandelseffekt, dvs. kan påverka handeln mellan medlemsstater, kan det ifrågasättas om en sådan överträdelse kan vara ringa. Den bör därför inte gälla för överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Effektiva, proportionella och avskräckande avgifter
I direktivet ställs kravet att de sanktionsavgifter som påförs för överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. När konkurrensskadeavgift bestäms för sådana överträdelser innehåller konkurrenslagen en metod som kan liknas vid ett argumentationsschema. Metoden bygger på en klar uppdelning mellan omständigheter som är hänförliga till själva överträdelsen och omständigheter som inträffat före eller efter överträdelsen (3 kap. 8–11 §§). I fråga om överträdelsen görs en uppdelning mellan omständigheter som avser överträdelsen (sanktionsvärdet) och omständigheter som rör företagets agerande i samband med överträdelsen. Metoden innebär att samma omständighet inte ska beaktas i flera led. Bestämmelserna i konkurrenslagen gör det möjligt att påföra effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter. Gällande ordning får anses uppfylla kraven i direktivet.
Genomförande av direktivet
6.7.3. Beräkning av sanktionsavgift
Förslag: Om ett beslut om konkurrensskadeavgift riktas mot en
företagssammanslutning för en överträdelse som har samband med dess medlemmars verksamhet, får avgiften inte överstiga tio procent av omsättningen föregående räkenskapsår för varje medlemsföretag som är verksamt på den marknad som påverkas av överträdelsen.
Skälen för förslaget
Artikel 14.1 och 14.2 samt artikel 15 om sanktionsavgiftens storlek
Artikel 14 i direktivet innehåller bestämmelser om sanktionsavgiftens beräkning när det gäller överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Medlemsstaterna ska enligt punkt 1 säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna tar hänsyn till överträdelsens allvar och varaktighet när avgiften bestäms. I skälen till direktivet framhålls följande (skäl 47):
För att säkerställa att de sanktionsavgifter som åläggs för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse, bör de nationella konkurrensmyndigheterna ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är. De nationella konkurrensmyndigheterna bör också kunna fastställa sanktionsavgifter som står i proportion till överträdelsens varaktighet. Dessa faktorer bör bedömas i enlighet med relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol och på ett sätt som säkerställer att de verkar avskräckande. Bedömningen av överträdelsens allvar bör göras från fall till fall för varje typ av överträdelse med beaktande av alla omständigheter i det enskilda fallet. Bland faktorer som skulle kunna beaktas ingår överträdelsens art,
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
alla berörda företags sammanlagda marknadsandel, överträdelsens geografiska omfattning, huruvida överträdelsen genomförts, värdet av företagets försäljning av de varor och tjänster som överträdelsen direkt eller indirekt gäller samt det berörda företagets storlek och inflytande på marknaden. Förekomsten av upprepade överträdelser som samma företag gjort sig skyldigt till vittnar om dess benägenhet att begå sådana överträdelser och är därför en mycket viktig indikator på att nivån på sanktionsavgifterna behöver höjas för att uppnå en effektiv avskräckande verkan. Därför bör nationella konkurrensmyndigheter ha möjlighet att höja de sanktionsavgifter som ska påföras företag eller företagssammanslutningar om kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet tidigare har fattat ett beslut i vilket samma företag eller företagssammanslutning konstateras ha överträtt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget och om företaget eller företagssammanslutningen fortsätter att begå samma överträdelse eller begår en liknande överträdelse.
I direktivet konstateras också att företagssammanslutningar regelmässigt spelar en roll i konkurrensöverträdelser och därför bör kunna påföras verkningsfulla sanktionsavgifter (skäl 48):
Vid bedömningen av överträdelsens allvar i syfte att fastställa bötesbeloppet i förfaranden mot företagssammanslutningar där överträdelsen har samband med dess medlemmars verksamhet, bör hänsyn kunna tas till summan av försäljningen av de varor och tjänster som överträdelsen direkt eller indirekt gäller från de företag som är medlemmar i sammanslutningen. När sanktionsavgifter åläggs inte bara en sammanslutning utan även dess medlemmar bör, vid beräkningen av sammanslutningens sanktionsavgifter, inte omsättningen beaktas hos de medlemmar som ålagts sanktionsavgifter.
Det ska enligt artikel 14.2 finnas en möjlighet för myndigheterna att ta hänsyn till ersättning som har betalats ut till följd av en uppgörelse i godo när avgiften bestäms. Dessutom bör nationella konkurrensmyndigheter i undantagsfall kunna beakta det berörda företagets ekonomiska bärkraft (se skäl 47).
Genomförande av direktivet
Artikel 15 innehåller bestämmelser om den högsta sanktionsavgift som de nationella konkurrensmyndigheterna minst ska få påföra varje företag eller företagssammanslutning som deltagit i en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Den högsta avgiften ska enligt punkt 1 minst uppgå till tio procent av företagets eller sammanslutningens totala globala omsättning under det räkenskapsår som föregick beslutet att påföra avgift. Om en överträdelse som en företagssammanslutning gjort sig skyldig till har samband med dess medlemmars verksamhet ska den högsta avgiften dock vara minst tio procent av den totala summan av den totala globala omsättningen för varje medlem som är verksam på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse. Detta framgår av punkt 2, första meningen.
Det bör noteras att bestämmelserna i artiklarna 14 och 15 inte är tillämpliga på de sanktionsavgifter som regleras i artikel 13.2.
Gällande ordning
Regler om konkurrensskadeavgiftens storlek och hur den ska bestämmas för överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget finns i 3 kap.6 och 8–11 §§konkurrenslagen. Avgiften, som högst får uppgå till tio procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår, bestäms efter överträdelsens sanktionsvärde där det beaktas hur allvarlig den är och hur länge den har pågått. Vid bedömningen av överträdelsens allvar beaktas särskilt dess art, marknadens omfattning och betydelse och överträdelsens konkreta eller potentiella påverkan på konkurrensen på marknaden. Därefter sker en bedömning av försvårande och förmildrande omständigheter som har med själva överträdelsen att göra. Som försvårande omständigheter beaktas särskilt om företaget förmått ett annat företag att delta i överträdelsen eller om företaget haft en ledande roll i överträdelsen. Om företagets medverkan i överträdelsen varit begränsad ska det beaktas som en förmildrande omständighet. Detsamma gäller om företaget gjort upp i godo. Slutligen tas hänsyn till omständigheter som har med företaget att göra. I avgiftshöjande riktning verkar tidigare överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Om företaget upphört med överträdelsen sedan den påtalats av Konkurrensverket kan den omständigheten beaktas i sänkande riktning. Utrymme finns
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
också att beakta företagets ekonomiska situation, vilket innebär att avgiften kan höjas för ett företag i syfte att få en avhållande och avskräckande effekt eller sänkas för ett företag som befinner sig i en svår ekonomisk situation (prop. 2007/08:135 s. 257).
Av definitionen i 1 kap. 5 § konkurrenslagen framgår att det som i lagen sägs om företag också tillämpas på sammanslutningar av företag.
Överväganden
Den reglering som finns i konkurrenslagen överensstämmer med direktivets krav i artikel 14.1 och 2. I likhet med direktivet följer av lagen att när avgiften bestäms ska hänsyn tas till överträdelsens allvar och hur länge den pågått och att hänsyn får tas till ersättning som har betalats ut till följd av en uppgörelse i godo.
I skälen till direktivet framhålls att bedömningen av överträdelsens allvar bör göras från fall till fall med beaktande av alla omständigheter i det enskilda fallet. Konkurrenslagens utformning på den här punkten ger stort utrymme för att i det enskilda fallet kunna fastställa en avgift som är avskräckande för företaget i fråga och som avhåller andra från att överträda konkurrensreglerna. Flera av de faktorer som räknas upp i skälen till direktivet är sådana som särskilt ska beaktas enligt konkurrenslagen, så även möjligheten att ta hänsyn till företagets ekonomiska bärkraft när avgiften bestäms. Det bör framhållas att uppräkningen i lagen endast är exemplifierande och att även andra omständigheter kan vara av betydelse (prop.
2007/08:135 s. 255).
När det gäller taket för hur hög avgift som ska få påföras ett företag uppfyller konkurrenslagen direktivets krav i artikel 15.1. I lagen föreskrivs att avgiften inte får överstiga tio procent av företagets årsomsättning föregående räkenskapsår. Tioprocentstaket motsvarar den lägsta nivå som anges i direktivet, dvs. att det ska vara möjligt att påföra en sanktionsavgift för varje överträdelse på en nivå som inte är mindre än tio procent av företagets globala omsättning (skäl 49). Det bedöms inte aktuellt att höja taket i samband med att direktivet genomförs.
Det som sägs om företag i konkurrenslagen gäller även företagssammanslutningar (1 kap. 5 §). För sammanslutningar tillämpas
Genomförande av direktivet
alltså även det tioprocentstak som föreskrivs för företag. I artikel 15.2 första meningen föreskrivs emellertid att en sammanslutning ska kunna påföras ännu högre sanktionsavgift om överträdelsen har samband med dess medlemmars verksamhet. Taket ska vara minst tio procent av summan av den totala globala omsättningen för varje medlem som är verksam på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse. En bestämmelse med det innehållet bör därför införas i konkurrenslagen. Den nya bestämmelsens tilllämpning på överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet behandlas i kapitel 7.
Som framgår talas det i direktivet om företagets eller företagssammanslutningens ”totala globala omsättning”. I jämförelse används uttrycket ”sammanlagda omsättning” i artikel 23.2 i rådets förordning (EG) 1/2003. Artikeln anger taket för de böter som kommissionen kan ålägga ett företag eller en företagssammanslutning för en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. En översiktlig genomgång av andra språkversioner visar att motsvarande skillnader finns mellan direktivet och förordningen. Att ha den totala globala omsättningen som referens när sanktionsavgifter (och vitesbelopp, se avsnitt 6.7.7) ska fastställas är alltså nytt, men i avsaknad av några närmare förklaringar i skälen till direktivet eller i övrigt bedöms att direktivets ordval inte utgör någon förändring i sak.
I sammanhanget bör noteras att hänvisningen till den ”totala globala omsättningen” finns i artikel 83 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Artikeln innehåller allmänna villkor om påförande av sanktionsavgifter för vissa överträdelser av förordningen, i detta fall vilka takbelopp som gäller för hur höga avgifter som får påföras ett företag. Inte heller den förordningen innehåller några särskilda skrivningar om vad som avses med den ”totala globala omsättningen”. Måhända har förordningen inspirerat EU-lagstiftaren att använda samma ordval i andra rättsakter som antas därefter utan att avse något annat än företagens sammanlagda omsättning.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.7.4. Betalning av sanktionsavgift som påförs företagssammanslutningar
Förslag: En sammanslutning av företag som inte kan betala en
påförd konkurrensskadeavgift inom föreskriven tid ska, om avgiften fastställts med hänsyn till dess medlemmars omsättning på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse, kräva att medlemmarna bidrar till den avgift som sammanslutningen ska betala.
Om sammanslutningen inte betalar avgiften inom föreskriven tid, får Konkurrensverket besluta att ett eller flera av de medlemsföretag som vid tidpunkten för överträdelsen var företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ ska betala resterande del av avgiften. Om full betalning inte sker får Konkurrensverket besluta att ett eller flera andra medlemsföretag i sammanslutningen ska betala resterande del av avgiften. Detta ska dock inte gälla ett medlemsföretag som visar att det inte genomfört det aktuella beslutet och som antingen inte var medvetet om det eller aktivt tog avstånd från det innan Konkurrensverket inledde sin utredning. Den avgift som ett medlemsföretag ska betala får inte överstiga tio procent av företagets omsättning under räkenskapsåret före det år då beslutet om konkurrensskadeavgift meddelades.
Avgiften ska betalas inom trettio dagar eller den längre tid som anges i beslutet. I fråga om verkställighet av det belopp som verket beslutat tillämpas de bestämmelser som gäller för verkställighet av konkurrensskadeavgift.
Konkurrensverkets beslut får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.
Genomförande av direktivet
Skälen för förslaget
Artikel 14.3 och 14.4 samt artikel 15.2 andra meningen om betalningsansvar när en företagssammanslutning inte kan betala
Frågor som rör betalning av sanktionsavgifter som påförs företagssammanslutningar behandlas i artikel 14.3 och 14.4 i direktivet. Närmare bestämt gäller bestämmelserna vem som ska betala en avgift när sammanslutningen inte är solvent.
I artikel 14.3 regleras betalningsansvaret för en avgift som har bestämts med hänsyn till medlemmarnas omsättning. I ett sådant fall får avgiften bestämmas till ett belopp som överstiger tio procent av sammanslutningens omsättning (jfr artikel 15.2, första meningen) och vara så hög att sammanslutningen inte kan betala. Medlemsstaterna ska då säkerställa att sammanslutningen är skyldig att kräva betalning från sina medlemmar för att täcka den avgift som ska betalas. Av skälen till direktivet framgår följande (skäl 48):
För att säkerställa en effektiv indrivning av de sanktionsavgifter som ålagts företagssammanslutningar för överträdelser som dessa har begått, är det nödvändigt att fastställa på vilka villkor nationella konkurrensmyndigheter enligt eget gottfinnande kan kräva betalning av sanktionsavgifterna från sammanslutningens medlemmar om sammanslutningen inte är solvent. De nationella konkurrensmyndigheterna bör därvid ta hänsyn till den relativa storleken på de företag som tillhör sammanslutningen och särskilt situationen för små och medelstora företag. Betalning av sanktionsavgifterna av en eller flera medlemmar av en sammanslutning påverkar inte de bestämmelser i nationell rätt som föreskriver indrivning av det inbetalade beloppet från andra medlemmar i sammanslutningen.
Om medlemmarna i företagssammanslutningen inte betalar sammanslutningen fullt ut inom den tidsfrist som den nationella konkurrensmyndigheten fastställt, föreskrivs i artikel 14.4 första meningen, att myndigheten ska få kräva vilket som helst av de företag vars företrädare var medlemmar i sammanslutningens beslutsfattande organ. Det betyder med andra ord att de medlemsföretag som
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
har representanter i t.ex. sammanslutningens styrelse svarar solidariskt för den obetalda avgiften.
För det fall den utestående avgiften inte kan betalas av de företag som är representerade i sammanslutningens beslutande organ ska betalning få krävas av vilken som helst av de medlemmar som är verksamma på den marknad där överträdelsen ägde rum. Detta framgår av den andra meningen i punkt 4. Av den tredje meningen i samma punkt framgår att ett medlemsföretag som visar att det inte genomfört det beslut som sammanslutningen fattade och som ledde till en överträdelse inte är skyldigt att betala. Som förutsättning för att undgå betalningsansvar gäller dock att företaget antingen inte var medvetet om överträdelsens existens eller tog aktivt avstånd från den innan konkurrensmyndigheten inledde en utredning om den.
Av artikel 15.2 andra meningen följer att ett medlemsföretags betalningsansvar inte får överstiga tio procent av företagets totala globala omsättning under det räkenskapsår som föregick konkurrensmyndighetens beslut om överträdelsen.
Gällande ordning
Den som åläggs att betala konkurrensskadeavgift ska enligt 3 kap. 22 § konkurrenslagen göra det till Konkurrensverket inom 30 dagar från det att domen vann laga kraft eller avgiftsföreläggandet godkändes eller inom den längre tid som anges i domen eller föreläggandet. Om avgiften inte betalas i tid, ska verket lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Verkställighet får ske enligt utsökningsbalken. Av 3 kap. 23 § konkurrenslagen framgår att en påförd avgift faller bort om verkställighet inte har skett inom fem år från det att domen fått laga kraft eller föreläggandet godkändes.
Genomförande av direktivet
Överväganden
Bakgrund
När det gäller sanktionsavgifter riktade mot företagssammanslutningar bygger direktivet på erfarenheten att sammanslutningar regelbundet spelar en roll i konkurrensöverträdelser och att dessa därför bör kunna påföras verkningsfulla sanktionsavgifter. Det är av det skälet som taket för sanktionsavgiften för sammanslutningen i vissa fall kan bestämmas med hänsyn till medlemmarnas omsättning utan att ta hänsyn till den omsättning som sammanslutningen har (se avsni tt 6.7.3) . Därmed tas heller ingen hänsyn till sammanslutningens betalningsförmåga.
Konkurrenslagens bestämmelser om betalning av konkurrensskadeavgift är utformade så att betalningsskyldigheten gäller den som ålagts att betala avgiften och ingen annan. Verkställighetsåtgärder kan också vidtas mot den personen. Direktivet föreskriver en annan ordning för avgifter som en sammanslutning av företag ska betala och som är tillämplig när sanktionsavgiften bestämts med hänsyn till medlemmarnas omsättning. Den ordningen har sin förebild i artikel 23.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 och saknar motsvarighet i svensk lagstiftning.
Sammanslutningen ska kräva medlemmarna på betalning
Punkt 3 i artikel 14 i direktivet innebär att medlemsstaterna ska införa en skyldighet för sammanslutningar att kräva sina medlemmar på betalning om sammanslutningen inte kan betala den sanktionsavgift som påförts. Skyldigheten är tillämplig när avgiften har bestämts med hänsyn till medlemmarnas omsättning. I detta fall begränsas inte avgiftens storlek av vilken omsättning som sammanslutningen har, utan av medlemmarnas omsättning på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse (artikel 15).
De sammanslutningar som kan aktualiseras för ett ingripande driver ofta sin verksamhet i ideell eller ekonomisk förening. När det gäller ingripanden mot sammanslutningar kan från rättspraxis hämtas exempel som den ideella föreningen Svenska försäkringsmäklares förening (MD 2005:25) och den ekonomiska föreningen Södra
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Skogsägarna (MD 1999:1). Inget av dessa exempel gäller dock avgiftssanktioner.
Att på föreningsrättens område införa en generell skyldighet för föreningar att kräva sina medlemmar på betalning i händelse av insolvens skulle vara en nyhet i svensk rätt som kräver överväganden som ligger långt utanför vad som är möjligt inom ramen för att genomföra ett direktiv på konkurrensområdet. En reglering skulle däremot, i enlighet med direktivets krav på medlemsstaterna, vara möjlig att införa i konkurrenslagen och avgränsa den till det fall som här är aktuellt. Dock torde det inte finns några effektiva åtgärder att tillgripa för att förmå sammanslutningen att iaktta skyldigheten. En ekonomisk sanktion riktad mot en insolvent sammanslutning framstår som verkningslös och straffrättsliga sanktioner riktade mot dess företrädare torde heller inte vara tillräckliga för att förmå medlemmarna att bidra till den avgift som sammanslutningen ska betala.
Den nationella konkurrensmyndigheten får kräva medlemmarna på betalning
Av artikel 14.4 i direktivet följer att den nationella konkurrensmyndigheten får kräva betalning från medlemmarna om sammanslutningen inte kan betala. En förutsättning för att tillämpa bestämmelserna är att medlemmarna inte frivilligt bidragit till avgiftens betalning enligt punkt 3 inom den tidsfrist som konkurrensmyndigheten fastställt. Bestämmelserna i punkt 4 utgör således ett starkt incitament för föreningens medlemmar att frivilligt bidra till den avgift som sammanslutningen ska betala. I annat fall kan medlemmarna alltså tvingas att betala avgiften.
Bestämmelserna i punkt 4 är uppdelade i två led: företrädarledet (första meningen) och medlemsledet (andra meningen). Bestämmelserna i företrädarledet innebär att de företag som var företrädda i det beslutsfattande organet är gentemot konkurrensmyndigheten solidariskt ansvariga för betalning av den del av avgiften som sammanslutningen inte betalat. Den nationella konkurrensmyndigheten får kräva vilket som helst av dessa företag.
Bestämmelserna i medlemsledet innebär att betalning av utestående avgift i sista hand får sökas hos sammanslutningens medlemmar. Det framgår av formuleringen ”efter det att de nationella konkurrensmyndigheterna har krävt betalning från dessa företag” att
Genomförande av direktivet
den möjligheten står myndigheten till buds först om företagen i företrädarledet inte betalat den avgift som sammanslutningen inte betalat. Betalningsansvaret i medlemsledet är gentemot konkurrensmyndigheten solidariskt, men begränsat till medlemsföretag som inte kan visa att de inte genomfört det aktuella beslutet och som antingen inte var medvetna om det eller aktivt tog avstånd från det innan utredningen inleddes.
En fråga om betalning av obetald konkurrensskadeavgift bör prövas av Konkurrensverket. Beslutet bör kunna överklagas till Patent- och marknadsdomstolen och handläggas i den ordning som föreskrivs i lagen om domstolsärenden.
När det gäller utformningen av reglerna om företrädarnas och medlemmarnas betalningsansvar finns det åtminstone två sätt att genomföra direktivet.
Det ena sättet tar sin utgångspunkt i att sammanslutningen är på obestånd i konkurslagens (1987:672) mening, dvs. att sammanslutningen inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig (1 kap. 3 §). Med det som utgångspunkt kan det föreskrivas att Kronofogdemyndigheten underrättar Konkurrensverket om att indrivningen av den obetalda avgiften avbrutits enligt 18 § lagen om statliga fordringar m.m., varefter verket beslutar en tidsfrist inom vilken sammanslutningen ska få medlemmarnas bidrag för betalning av avgiften. Om avgiften inte till fullo betalats när tidsfristen löpt ut, får Konkurrensverket besluta att i första hand kräva de företag som är företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ och i andra hand medlemmarna i sammanslutningen.
Det andra sättet att genomföra direktivet tar sin utgångspunkt i att sammanslutningen inte betalat avgiften inom 30 dagar från det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. I stället för att Konkurrensverket då lämnar den obetalda avgiften för indrivning enligt 3 kap. 22 § konkurrenslagen, ska verket få besluta att i första hand kräva de företag som är företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ och i andra hand medlemmarna i sammanslutningen. Detta sätt att genomföra direktivet framstår som mer tids- och resurseffektiv än det första sättet som bl.a. innebär att Kronofogdemyndighetens resurser måste tas i anspråk för att driva in den obetalda avgiften. Därigenom säkerställs också en effektiv indrivning av den avgift som sammanslutningen ska betala (jfr skäl 48).
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
En reglering av betalningsansvaret för företrädar- och medlemsledet kräver att konkurrenslagen kompletteras med bestämmelser om när betalning ska ske och om verkställighet. I likhet med vad som gäller för betalning av konkurrensskadeavgift bör det föreskrivas att den som åläggs att betala en obetald avgift ska få 30 dagar på sig att betala från det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Innebörden av en sådan föreskrift, tillsammans med en föreskrift om verkställighet, är att det inte krävs något domstolsavgörande för att driva in avgiften om den är obetald och förfallen till betalning (se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Verkställighet får därmed ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser. På samma sätt som gäller för konkurrensskadeavgift bör en preskriptionstid om fem år tillämpas. Tiden räknas från det att Konkurrensverkets beslut om betalning av en obetald avgift fick laga kraft. Med hänvisning till artikel 15.2 i direktivet bör det föreskrivas att en avgift som ett medlemsföretag ska betala inte får överstiga tio procent av företagets omsättning under det räkenskapsår som föregick beslutet om konkurrensskadeavgift.
Den reglering av betalningsansvaret för företrädar- och medlemsledet som direktivet kräver väcker frågan om det bör införas regler som gör det möjligt att fördela ansvaret för avgiften mellan företrädarna eller medlemmarna. Inom en företagssammanslutning finns det möjligheter att i stadgar eller likande avtal mellan medlemmarna att reglera och fördela ansvaret för eventuella sanktionsavgifter som medlemmarna kan bli skyldiga att betala. Det ligger således i sammanslutningens och medlemmarnas intresse att reglera dessa frågor. Några särskilda regler om hur den betalda avgiften slutligen ska fördelas mellan medlemmarna behöver inte införas. Ytterst är det dock en fråga för rättstillämpningen att ta ställning till i det enskilda fallet.
Sammanfattningsvis föreslås följande. Om en sammanslutning av företag påförts en konkurrensskadeavgift som fastställts med hänsyn till den omsättning som medlemmarna har på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse och avgiften inte betalas inom föreskriven tid, får Konkurrensverket besluta att ett eller flera av de företag som var företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ ska betala resterande del av avgiften. Om full betalning inte sker får Konkurrensverket besluta att ett eller flera andra medlemsföretag i sammanslutningen ska betala resterande del av avgiften. Detta ska dock inte gälla ett medlemsföretag som visar att det
Genomförande av direktivet
inte genomfört det aktuella beslutet och som antingen inte var medvetet om det eller aktivt tog avstånd från det innan Konkurrensverket inledde sin utredning. Den avgift som ett medlemsföretag ska betala får inte överstiga tio procent av företagets omsättning under räkenskapsåret före det år då beslutet om konkurrensskadeavgift meddelades. Avgiften ska betalas inom trettio dagar eller den längre tid som anges i beslutet. I fråga om verkställighet av det belopp som verket beslutat tillämpas de bestämmelser som gäller för verkställighet av konkurrensskadeavgift. Konkurrensverkets beslut får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.
6.7.5. Sanktionsavgift för vissa andra överträdelser
Förslag:Konkurrenslagens bestämmelser om konkurrensskade-
avgift utökas till att även omfatta överträdelser som utgörs av att ett företag eller en sammanslutning av företag eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt
– ett åläggande att upphöra med en överträdelse av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning,
– ett beslut om interimistiska åtgärder, eller – ett åtagande som godtagits. Konkurrensverket får besluta att ett företag eller en sammanslutning av företag ska betala utredningsskadeavgift om företaget eller sammanslutningen eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet vid Konkurrensverkets utredning av om företaget eller sammanslutningen överträtt något av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning
– har lämnat oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter som svar på ett åläggande att lämna uppgifter, handlingar eller annat, eller inte lämnat begärda uppgifter, handlingar eller annat inom angiven tidsfrist,
– inte har sett till att en företrädare inställt sig till förhör, – har hindrat Konkurrensverket att genomföra vissa åtgärder under en platsundersökning,
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
– har brutit sådana förseglingar som Konkurrensverket beslutat, eller
– har lämnat ett oriktigt, ofullständigt eller vilseledande svar på en begäran om förklaring vid en platsundersökning eller inte lämnat någon förklaring. Utredningsskadeavgiften tillfaller staten.
Utredningsskadeavgift får inte påföras för en åtgärd som omfattas av ett beslut som har förenats med vite om talan om utdömande av vite har väckts.
En utredningsskadeavgift ska bestämmas med hänsyn till överträdelsens allvar och varaktighet. Avgiften får inte överstiga en procent av företagets eller sammanslutningens omsättning föregående räkenskapsår.
Konkurrenslagens bestämmelser om preskription, kvarstad och betalning av konkurrensskadeavgift tillämpas även för utredningsskadeavgift. På samma sätt som gäller för konkurrensskadeavgift ska Konkurrensverket ge företaget tillfälle att yttra sig över ett utkast till beslut om utredningsskadeavgift. Ett beslut om utredningsskadeavgift får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.
Skälen för förslaget
Artikel 13.2 och 13.3 om sanktionsavgifter för vissa andra överträdelser
Medlemsstaterna ska enligt artikel 13.2 i direktivet säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter antingen genom beslut i sina egna förfaranden för efterlevnadskontroll kan förordna om eller i icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden kan begära att företag och företagssammanslutningar ska påföras effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter som fastställs i proportion till deras totala globala omsättning om de uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) underlåter att underkasta sig inspektionen eller att lägga fram begärda räkenskaper eller andra affärshandlingar som avses i artikel 6.2,
Genomförande av direktivet
b) bryter sådana förseglingar som anbringats av tjänstemän eller andra medföljande personer som har bemyndigats eller utsetts av de nationella konkurrensmyndigheterna, som avses i artikel 6.1 led d,
c) som svar på en fråga som avses i artikel 6.1 led e lämnar ett oriktigt, vilseledande svar eller underlåter eller vägrar att lämna ett fullständigt svar,
d) lämnar oriktiga, ofullständiga eller vilseledande upplysningar som svar på en begäran som avses i artikel 8, eller inte lämnar upplysningarna inom angiven tidsfrist,
e) underlåter att inställa sig till ett sådant förhör som avses i artikel 9,
f) underlåter att följa ett beslut som avses i artiklarna 10, 11 och 12. Bestämmelserna i artikel 13.2 syftar till att ge företag och företagssammanslutningar incitament att underkasta sig konkurrensmyndigheternas utredningsåtgärder och beslut (skäl 41).
Enligt artikel 13.3 ska medlemsstaterna säkerställa att de förfaranden som avses i artikel 13.2 gör det möjligt att påföra effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter.
Överväganden
Bestämmelser saknas i huvudsak
I svensk rätt saknas bestämmelser om sanktionsavgifter för företag och företagssammanslutningar för de överträdelser som anges i artikeln och som i huvudsak avser de utredningsåtgärder som Konkurrensverket ska få genomföra enligt direktivet. Det finns dock straffrättsliga bestämmelser som rör genomförande av platsundersökningar och brytande av förseglingar (artikel 13.2 leden a och b i direktivet.) Enligt 17 kap. 13 § första stycket brottsbalken kan den som olovligen tar bort en myndighets försegling dömas för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse i högs ett år. Av andra stycket i samma paragraf följer att om någon vägrar inträde som förrättningsman äger fordra kan denne dömas för hindrande av förrättning till böter. Straffbestämmelserna omfattar den fysiska person som bryter förseglingen eller hindrar förrättningen. Bestäm-
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
melserna omfattar inte det företag som är föremål för konkurrensmyndighetens utredningsåtgärder. Ett företag kan dock under vissa förutsättningar åläggas företagsbot för överträdelse av myndighets bud (36 kap.7–10 a §§brottsbalken). Med hänsyn till att sanktionen bl.a. ska fastställas i proportion till företagets totala globala omsättning torde företagsboten inte vara tillräckligt effektiv för att uppfylla de krav som direktivet ställer. Sammantaget finns det därmed skäl att införa nya sanktionsbestämmelser för de överträdelser som anges i artikeln.
Ett företag kan i och för sig drivas av en fysisk person som bedriver näringsverksamhet i en enskild firma. Det kan inte uteslutas att den fysiska personen kan drabbas av både böter och sanktionsavgift om han eller hon brutit en försegling. En sådan situation torde dock vara mycket ovanlig i den praktiska tillämpningen. Om frågan uppstår får den behandlas av domstolarna med beaktande av det skydd mot dubbel bestraffning och dubbel lagföring som följer av Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga (jfr avsnitt 6.6.4, ovan).
Utformningen av de nya sanktionsbestämmelserna
De nya sanktionsbestämmelserna bör utformas i nära anslutning till direktivet, men så långt som möjligt följa konkurrenslagens systematik. Det innebär att sanktionsavgifter ska kunna påföras ett företag eller en företagssammanslutning som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1) överträtt ett åläggande enligt 3 kap. 1 § första stycket eller 3 § eller ett åtagande enligt 4 § konkurrenslagen,
2) lämnat oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter som svar på ett åläggande enligt 5 kap. 1 § första stycket 1, eller inte lämnat begärda uppgifter, handlingar eller annat inom angiven tidsfrist,
3) inte sett till att en företrädare inställt sig till ett sådant förhör som avses i 5 kap. 1 § första stycket 2,
4) hindrat Konkurrensverket att ta del av all tillgänglig information, oavsett i vilken form den finns, och genomföra de åtgärder som anges i 5 kap. 6 § första stycket 1–5, i den föreslagna lydelsen,
5) brutit en försegling, eller
Genomförande av direktivet
6) lämnat ett oriktigt, ofullständigt eller vilseledande svar på en begäran om förklaring som avses i 5 kap. 6 § första stycket 6, i den föreslagna lydelsen, eller inte lämnat någon förklaring. I artikel 10 i direktivet föreskrivs att den nationella konkurrensmyndigheten ska ha befogenhet att genom ett beslut kunna konstatera att en överträdelse har ägt rum utan att vidta någon ytterligare åtgärd (se avsnitt 6.6.6) . Ett sådant beslut innebär inte att det aktuella företaget åläggs att göra något, utan enbart ett konstaterande av att en överträdelse skett. Det kan med andra ord inte bli fråga om att företaget underlåter att följa beslutet. Av det skälet bör det inte bli föremål för någon sanktionsavgift. Det är en annan sak om företaget på nytt tar upp det förfarande som omnämns i beslutet. Inget hindrar då myndigheten från att besluta om vite eller sanktionsavgift, om det finns förutsättningar för det.
En förutsättning för ansvar enligt de nya sanktionsbestämmelserna är att överträdelsen har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Direktivet ger inte några entydiga besked om vad som ligger i dessa subjektiva rekvisit. I skälen framhålls dock att begreppen uppsåt och oaktsamhet bör tolkas utifrån EU-domstolens rättspraxis om tilllämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och inte utifrån begreppen uppsåt och oaktsamhet i förfaranden som genomförs av rättsliga myndigheter i samband med brottmål (skäl 42). Som nämns i avsnitt 6.7.2 följer av EU-domstolens praxis att rekvisiten är uppfyllda när företaget inte kan ha varit omedvetet om att dess agerande var konkurrensbegränsande, oberoende av huruvida det var medvetet om att det åsidosatte fördragets konkurrensbestämmelser. Med motsvarande synsätt på de överträdelser som är aktuella i artikeln bör en överträdelse anses ha skett med uppsåt eller oaktsamhet om företaget, sammanslutningen eller den som handlade på företagets eller sammanslutningens vägnar t.ex. inte kunde ha varit omedveten att förseglingen bröts eller att svaret var ofullständigt osv. Vilka krav som i det enskilda fallet ska ställas på uppsåt eller oaktsamhet är en fråga som får prövas i rättstillämpningen.
I likhet med vad som gäller för konkurrensskadeavgift bör utredningsskadeavgiften tillfalla staten.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Sanktionsavgiftens storlek och beräkning
När det gäller sanktionsavgiftens storlek anges i direktivet att den ska vara effektiv, proportionerlig och avskräckande och fastställas i proportion till företagets eller företagssammanslutningens totala globala omsättning. I övrigt finns det inte några regler om något tak för hur hög avgiften får vara (jfr artikel 15) och hur den bör beräknas (jfr artikel 14). Följaktligen ger direktivet medlemsstaterna stort utrymme att utforma och införa bestämmelser om hur avgiften ska fastställas. Dessa frågor behandlas i det följande.
De överträdelser som anges i artikel 13.2 har i relativt stor utsträckning sin förebild i rådets förordning (EG) nr 1/2003 som reglerar kommissionens befogenheter att ålägga böter. Förordningen bör kunna tjäna som utgångspunkt för ett övervägande om vilka bestämmelser som bör införas för fastställande av sanktionsavgift.
I artikel 23.1 i förordningen föreskrivs att böter upp till en procent av företagets eller företagssammanslutningens sammanlagda omsättning föregående år får åläggas för överträdelser som i huvudsak består i att oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter lämnats som svar på en begäran eller inte lämnas inom föreskriven tid (led a och b), att ett beslut om platsundersökning inte följs (led c), att en oriktig eller vilseledande förklaring om sakförhållanden lämnas vid en platsundersökning (led d) eller att en försegling bryts (led e). Nämnda överträdelser motsvaras av den uppräkning som finns i artikel 13.2 leden a–d i direktivet. För att uppnå någon form av rättslikhet med det system som kommissionen tillämpar bör det för en sanktionsavgift som åläggs för motsvarande överträdelser i direktivet sättas ett tak på en procent av omsättningen. Taket bör också vara tillämpligt på överträdelser som utgörs av en underlåtelse att inställa sig till förhör (artikel 13.2 led e), vilken saknar motsvarighet i artikel 23 i förordningen.
Av artikel 23.2 i förordningen följer att företaget eller sammanslutningen får åläggas böter upp till tio procent av den sammanlagda omsättning föregående år för överträdelser som innebär att ett beslut om interimistiska åtgärder åsidosätts (led b) eller om ett åtagande inte följs (led c). Dessa överträdelser motsvaras av den uppräkning som finns i artikel 13.2 led f i direktivet, dvs. beslut om åläg-
Genomförande av direktivet
ganden att upphöra med överträdelser, beslut om interimistiska ålägganden och beslut att godta åtaganden. Av rättslikhetsskäl bör taket bestämmas till tio procent för dessa överträdelser.
Taket på tio procent i förordningen tillämpas enligt artikel 23.2 även för en sammanslutnings överträdelse, om överträdelsen har samband med dess medlemmars verksamhet. Där anges att böterna inte får överstiga tio procent av summan av den sammanlagda omsättningen hos varje medlem med verksamhet på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse. En särskild fråga att överväga är om motsvarande bestämmelse bör införas i svensk rätt.
I avsni tt 6.7.4 föreslås att avgiftstaket för en sammanslutnings överträdelse av förbuden i artikel 101 och 102 i EUF-fördraget, som har samband med dess medlemmars verksamhet, ska bestämmas till tio procent. Eftersom de överträdelser som avses i artikel 13.2 led f i direktivet samtliga är överträdelser av beslut som syftar till att komma till rätta med överträdelser av förbuden, ligger det nära till hands att låta taket för sanktionen vara detsamma. En sådan ordning överensstämmer också med artikel 23.2 i förordningen. När en sammanslutnings överträdelse har samband med medlemmarnas verksamhet bör alltså sanktionsavgiften som högst uppgå till tio procent av summan av den totala globala omsättningen för varje medlem som är verksam på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse. Om sammanslutningen inte kan betala avgiften bör den ordning som föreslås i avsnit t 6.7.4 t illämpas. Den innebär i sammandrag att sammanslutningen i första hand ska kräva att medlemmarna bidrar till avgiften och i andra hand att betalning får sökas hos medlemmarna, med vissa begränsningar. Även den ordningen överensstämmer med artikel 23.4 i förordningen.
När det gäller beräkning av sanktionsavgift för de överträdelser som räknas upp i artikel 13.2 i direktivet anges att avgiften ska vara effektiv, proportionell och avskräckande. Direktivet saknar, som nämnts ovan, några bestämmelser eller anvisningar i övrigt om vilka omständigheter som bör läggas till grund för avgiftsberäkningen. I fråga om överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget föreskrivs däremot i artikel 14.1 i direktivet att hänsyn ska tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Samma utgångspunkt för bedömningen gäller när kommissionen ska fastställa böter för de överträdelser som anges i artikel 23 i förordningen. För
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
kommissionens del gäller enligt artikel 23.3 att hänsyn till överträdelsens allvar och varaktighet ska tas när böter fastställs för en överträdelse som utgörs av att t.ex. en oriktig uppgift lämnats, en försegling brutits eller ett åläggande att upphöra med en överträdelse inte följts. Samma utgångspunkter för bedömningen bör gälla även för de överträdelser som räknas upp i direktivet.
Preskription, kvarstad och betalning av sanktionsavgift
När det gäller konkurrensskadeavgift gäller en preskriptionstid om fem år räknat från det att överträdelsen upphörde. Preskriptionstiden avbryts om företaget får del av ett beslut om platsundersökning eller ges tillfälle att yttra sig över Konkurrensverkets utkast till beslut om konkurrensskadeavgift. I sådana fall får dock avgift påföras endast om verkets beslut meddelas inom tio år från det att överträdelsen upphörde (jfr förslaget 3 kap. 20 § konkurrenslagen). Motsvarande bestämmelser bör gälla för utredningsskadeavgift. Det som sägs om konkurrensskadeavgift bör då i stället gälla utredningsskadeavgift. Eftersom preskriptionstiden avbryts genom ett utkast till beslut, bör det föreskrivas att Konkurrensverket ska ge företaget tillfälle att yttra sig över ett utkast till beslut om utredningsskadeavgift. Frågor om preskription behandlas också i artikel 29 i direktivet. Bestämmelserna är tillämpliga på sanktionsavgifter enligt artikel 13.2 och vad genomförandet av direktivet beträffar hänvisas till avsnitt 6.10.2.
I konkurrenslagen finns bestämmelser om kvarstad och betalning av konkurrensskadeavgift. Bestämmelserna om kvarstad gör det möjligt för Konkurrensverket att begära att Patent- och marknadsdomstolen ska besluta om kvarstad för att säkerställa ett anspråk på konkurrensskadeavgift (3 kap. 21 § och 8 kap. 1 § 3). För betalning av en påförd avgift gäller att den ska betalas till Konkurrensverket inom trettio dagar från det att domen fick laga kraft och om så inte sker ska verket lämna den obetalda avgiften för indrivning (3 kap. 22 §). Vidare anges att en påförd avgift faller bort om verkställighet inte sker inom fem år från det att den fick laga kraft (3 kap. 23 §). Dessa bestämmelser bör även vara tillämpliga för de nya sanktionsavgifter som föreslås, dock att avgörandet benämns beslutet.
Genomförande av direktivet
Domstolsprövning
Frågor om utdömande av konkurrensskadeavgift prövas i dag av Patent- och marknadsdomstolen på talan av Konkurrensverket (3 kap. 5 § och 8 kap. 1 § 2 konkurrenslagen). I denna promemoria föreslås att Konkurrensverket ska få besluta om konkurrensskadeavgift och att beslutet ska få överklagas till Patent- och marknadsdomstolen. Överklagandet handläggs enligt lagen om domstolsärenden. Frågor som gäller de nya sanktionsavgifterna bör prövas och handläggas på motsvarande sätt.
Några lagtekniska frågor
Många av de frågor som behöver regleras för att genomföra direktivet regleras redan i dag i konkurrenslagen. Det gäller frågor om preskription, kvarstad och betalning av konkurrensskadeavgift (3 kap. 20–23 §§). Vidare finns det bestämmelser om hur konkurrensskadeavgiften ska bestämmas som har vissa likheter med direktivet (3 kap. 8 §). Sedan finns det också regler om när konkurrensskadeavgift inte får dömas ut som kan vara av betydelse för de sanktionsavgifter som nu ska införas (3 kap. 7 §).
De överträdelser som nu ska regleras kan delas in i två grupper. Till den ena gruppen hör sanktionsavgift för överträdelser som gäller Konkurrensverkets befogenheter vid utredningen av en misstänkt överträdelse av förbudet i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Verkets utredningsbefogenheter regleras i 5 kap. konkurrenslagen. Det vore naturligt att ta in de regler som behövs för att kunna påföra avgift i det kapitlet. Avgiften bör benämnas utredningsskadeavgift.
Till den andra gruppen hör sanktioner som utgör överträdelser av beslut som avser att undanröja konkurrensbegränsningar. Sådana åtgärder regleras i 3 kap. konkurrenslagen. Med hänsyn till att förutsättningarna för att kunna påföra avgift i någon mån sammanfaller med bestämmelserna om konkurrensskadeavgift bör den nya sanktionsavgiften så långt som möjligt samordnas med reglerna om konkurrensskadeavgift. Den nya sanktionsavgiften för överträdelser som tillhör den andra gruppen bör därför kallas konkurrensskadeavgift. Att lägga de nya sanktionsbestämmelserna för dessa överträdel-
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
ser i 3 kap. skulle därför följa konkurrenslagens systematik. Samordningen bör dock inte sträcka sig så långt så att den omfattar eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift (3 kap. 12–15 §§).
En ordning som innebär att konkurrensskadeavgift och utredningsskadeavgift regleras i två olika kapitel i lagen kan från lagtekniska utgångspunkter te sig något omständlig. Särskilt som att det finns vissa bestämmelser som bör vara gemensamma för avgifterna, t.ex. preskription och betalning av avgift. Att reglera dessa frågor i ett sammanhang skulle å ena sidan göra konkurrenslagens sanktionssystem överskådligt. Å andra sidan skulle den systematik som lagen bygger på äventyras. Vid en samlad bedömning föreslås därför att de nya överträdelser som kan föranleda konkurrensskadeavgift förs in i lagens 3 kap. och att de nya överträdelser som kan föranleda utredningsskadeavgift placeras i 5 kap. I fråga om preskription m.m. avseende utredningsskadeavgift hänvisas till bestämmelserna i 3 kap. I likhet med vad som föreslås gälla för påförande av konkurrensskadeavgift bör förutsättningarna för att påföra utredningsskadeavgift för åtgärder som omfattas av ett beslut som förenats med vite regleras på så sätt att avgift inte får påföras om talan om utdömande av vite har väckts (se avsnitt 6.7.2) .
De nya sanktionsbestämmelsernas tillämpning på överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet behandlas i kapitel 7.
6.7.6. Begreppet företag och sanktionsavgift
Bedömning: Det behöver inte vidtas några lagstiftningsåtgärder
för att säkerställa att moderbolaget i ett företag eller företagets rättsliga och ekonomiska efterträdare ska kunna påföras sanktionsavgifter.
Genomförande av direktivet
Skälen för bedömningen
Artikel 13.5 om begreppet företag
Enligt artikel 13.5 i direktivet ska det säkerställas att begreppet företag tillämpas för ändamålet att påföra moderbolag och rättsliga och ekonomiska efterträdare till företag sanktionsavgifter.
I skälen till direktivet anges följande (skäl 46):
För att säkerställa en effektiv och enhetlig tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget bör begreppet företag enligt artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget tillämpas i enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol och förstås som en ekonomisk enhet, även om denna består av flera fysiska eller juridiska personer. I enlighet med detta bör nationella konkurrensmyndigheter kunna tillämpa begreppet företag för att hålla ett moderbolag ansvarigt, och bötfälla detta bolag, för ett av sina dotterbolags agerande när moderbolaget och dess dotterbolag utgör en enda ekonomisk enhet. För att förhindra att företag undgår ansvar för sanktionsavgifter för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget genom att vidta rättsliga eller organisatoriska förändringar, bör nationella konkurrensmyndigheter kunna hålla juridiska eller ekonomiska efterträdare till företaget ansvariga och påföra dem sanktionsavgifter för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget i enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol.
Gällande ordning
Enligt 1 kap. 5 § första stycket konkurrenslagen avses med företag en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur, dock inte till den del verksamheten består i myndighetsutövning. Av 3 kap. 5 § framgår att domstolen får besluta att ett företag ska betala konkurrensskadeavgift.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Överväganden
Det som ska säkerställas enligt direktivet är att det EU-rättsliga begreppet företag tolkas och tillämpas i enlighet med EU-domstolens praxis när sanktionsavgift för de överträdelser som avses i artikel 13 påförs. I konkurrenslagen föreskrivs att konkurrensskadeavgift får påföras företag. Ovan föreslås att detsamma ska gälla utredningsskadeavgift. Avgiftssubjektet är alltså ett företag.
Frågan om tolkning och tillämpning av konkurrenslagens regler om vem som ska betala konkurrensskadeavgift berörs i lagens förarbeten (prop. 1992/93:56 s. 91–92). Där anges att avgiften ska betalas av det eller de företag i vars verksamhet överträdelsen ägde rum och att om verksamheten överlåtits eller upphört ska avgiften betalas av överlåtaren. Vidare framgår att ett anspråk på konkurrensskadeavgift ska rikta sig mot den förmögenhetsmassa som hålls samman av t.ex. ett aktiebolag och att en överlåtelse inte inverkar på frågan om vem som är rätt avgiftssubjekt. I förarbetena berörs inte frågan om vilket ansvar juridiska eller ekonomiska efterträdare till ett företag har för överträdelser som företaget har begått (jfr skäl 46).
Marknadsdomstolen har uttalat att det varken finns något hinder eller några bärande skäl mot en ordning som innebär att det, i likhet med vad som gäller inom EU-rätten, är möjligt att ålägga ett moderbolag att betala konkurrensskadeavgift för en överträdelse av konkurrenslagen som begåtts av ett dotterbolag. Bedömningen måste dock enligt domstolen ske med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet och med ledning av den praxis som utvecklats i EU-rätten (MD 2001:30).
Såvitt känt har det i svensk rättspraxis inte prövats vilket ansvar en köpare av ett företag har för överträdelser som företaget har begått. Av EU-domstolens praxis följer emellertid att en förvärvare av ett bolag under vissa förutsättningar kan åläggas ansvar i en sådan situation i enlighet med principen om ekonomisk kontinuitet (dom Parker Hannifin Manufacturing Srl och Parker-Hannifin Corp. mot kommissionen, C 434/13 P, EU:C:2014:2456, p. 39–
66).
Med hänsyn till att lagtexten ger utrymme för att tillämpa bestämmelserna i enlighet med EU-domstolens praxis och att EU-rätten i rättstillämpningen anses vara vägledande för tolkning och tilllämpning får direktivets krav anses uppfyllda. Några lagstiftningsåtgärder behöver inte vidtas för att genomföra artikel 13.5.
Genomförande av direktivet
6.7.7. Vite
Förslag: När ett beslut mot ett företag eller en sammanslutning
av företag förenas med ett löpande vite ska det fastställas till ett belopp som står i förhållande till företagets eller sammanslutningens genomsnittliga dagliga omsättning föregående räkenskapsår räknat från den dag som anges i beslutet.
Bedömning: Några åtgärder behöver inte vidtas för att ge-
nomföra övriga bestämmelser om vite i direktivet. Konkurrenslagens bestämmelser om föreläggande och utdömande av vite bör inte ändras.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 16 om vite
Artikel 16 i direktivet innehåller bestämmelser om vite, närmare bestämt löpande vite. Att det är fråga om löpande vite följer av att vitet ska fastställas per dag för att förmå företaget eller företagssammanslutningen att fullgöra sina skyldigheter. Det får också anses följa av uttrycket ”periodic penalty payments” i den engelska språkversionen.
I artikel 16.1 föreskrivs att den nationella administrativa konkurrensmyndigheten ska ha befogenhet att förelägga effektiva, proportionella och avskräckande viten för att företaget eller sammanslutningen åtminstone ska lämna fullständiga och riktiga upplysningar som svar på en begäran enligt artikel 8 och för att inställa sig till ett sådant förhör som avses i artikel 9. Enligt punkt 2 ska den nationella konkurrensmyndigheten ha befogenhet att förelägga effektiva, proportionella och avskräckande viten för att förmå dem åtminstone att underkasta sig en inspektion som avses i artikel 6.2 och att följa ett beslut som avses i artiklarna 10 (konstaterande och upphörande av överträdelser), 11 (interimistiska åtgärder) och 12 (åtaganden). Såvitt gäller beslut enligt artikel 10 understryks i skälen att vitesbestämmelsen inte bör tillämpas i fråga om överträdelser som ägt rum i det förflutna (skäl 44).
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Gällande ordning
Bestämmelser om vite finns i 6 kap. konkurrenslagen. Enligt 6 kap. 1 § får följande beslut och ålägganden förenas med vite:
1. åläggande att upphöra med överträdelser enligt 3 kap. 1 §,
2. beslut om intermistiska åtgärder enligt 3 kap. 3 §,
3. beslut om att godta åtaganden enligt 3 kap. 4 §,
4. åläggande att lämna uppgifter enligt 5 kap. 1 första stycket 1, och
5. åläggande att inställa sig för förhör enligt 5 kap. 1 första stycket 2. Dessa beslut meddelas av Konkurrensverket. Av 3 kap. 2 § följer att Patent- och marknadsdomstolen får förena ett beslut om åläggande att upphöra med en överträdelse och interimistiska åtgärder med vite på talan av ett företag som berörs av överträdelsen. Vidare får domstolen förena ett beslut om platsundersökning enligt 5 kap. 3 § med vite.
Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten (viteslagen). Lagen är enligt 1 § tillämplig i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. I 2 § anges vilka krav ett vitesföreläggande ska uppfylla. När det gäller vitesbeloppets storlek föreskrivs i 3 § att det ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vitet.
Som huvudregel gäller enligt 3 § viteslagen att vitet ska fastställas till ett bestämt belopp. Men om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna, får vite enligt 4 § föreläggas som löpande vite. Vitet bestäms då till ett visst belopp för varje tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts eller, om föreläggandet avser en återkommande förpliktelse, för varje gång adressaten underlåter att fullgöra denna.
Av 6 kap. 2 § konkurrenslagen framgår att det är Konkurrensverket som, med ett undantag, för talan om utdömande av viten som beslutats med stöd av konkurrenslagen.
Genomförande av direktivet
Överväganden
Ålägganden och andra beslut som får förenas med vite
Först bör det konstateras att det redan i dag följer av konkurrenslagen att de ålägganden och andra beslut som anges i artikel 16 i direktivet får förenas med vite. Artikel 10 innehåller förvisso en ny beslutsbefogenhet om konstaterande av att en överträdelse skett (se avsni tt 6.6.6) . Den befogenheten regleras för närvarande inte i lagen, men enligt skälen till direktivet bör ett sådant beslut inte förenas med vite (skäl 44). Några åtgärder såvitt avser vilka ålägganden och beslut som ska kunna förenas med vite behöver därför inte vidtas för att genomföra direktivet.
Löpande vite
Huvudregeln enligt viteslagen är att vitet ska fastställas till ett bestämt belopp (3 §), men om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna får löpande vite föreläggas (4 §). Direktivet utesluter inte nationella bestämmelser som innebär att vitet får fastställas till ett bestämt belopp. Kravet enligt direktivet får mera anses innebära att det ska finnas en befogenhet att förelägga effektiva, proportionella och avskräckande viten som ska kunna vara löpande. Dessa krav får anses uppfyllda genom bestämmelserna i viteslagen. Några åtgärder för att genomföra direktivet i den delen behöver därför inte vidtas.
Det löpande vite som riktas mot företag och företagssammanslutningar bör enligt direktivet bestämmas i proportion till företagets eller sammanslutningens genomsnittliga dagliga totala globala omsättning per dag under föregående räkenskapsår, räknat från den dag som anges i beslutet. Bestämmelser av det slaget saknas i viteslagen och bör därför införas i svensk rätt för att uppfylla direktivets krav. Bestämmelserna, som bör införas i konkurrenslagen, bör gälla de beslut vid vite som avses i artikel 16 i direktivet.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Befogenheten att förena ålägganden och andra beslut med vite
I artikel 16 i direktivet föreskrivs att befogenheterna enligt punkt 1 ska tillkomma nationella administrativa konkurrensmyndigheter. Befogenheterna enligt punkt 2 ska tillkomma nationella konkurrensmyndigheter. Som framgår av avsnitt 6.3 fullgör Konkurrensverket de uppgifter som ankommer på den administrativa myndigheten och många av de uppgifter som den nationella konkurrensmyndigheten ska fullgöra. Konkurrensverkets befogenheter att besluta om föreläggande förenat vite omfattar samtliga beslut som räknas upp i artikel 16 utom det som gäller platsundersökningar (punkt 2 led a). Det är Patent- och marknadsdomstolen som har befogenhet att förena ett beslut om platsundersökning med vite. Direktivet hindrar inte att domstolen i egenskap av nationell konkurrensmyndighet fullgör denna uppgift. Några lagändringar behöver således inte genomföras i denna del för att tillgodose de krav som direktivet ställer.
Befogenheten att döma ut vite
Vad gäller utdömande av viten görs den bedömningen, särskilt med utgångspunkt från den svenska språkversionen, att nuvarande bestämmelser om att domstol prövar frågor om utdömande av vite som beslutas av Konkurrensverket är förenliga med direktivet och att någon ändring av konkurrenslagen därför inte är påkallad av direktivsskäl.
Med anledning av att det i avsnitt 4 föreslås att Konkurrensverket ska få fatta beslut om konkurrensskadeavgift och så kallad utredningsskadeavgift, kan frågan väckas om Konkurrensverket även ska få pröva frågor om utdömande av de viten som verket beslutat om i förhållande till företag och andra.
Vitessanktionen bygger på att en myndighet ska kunna besluta att förelägga vid vite för att förmå någon att göra eller avstå från att göra något. Om vitesföreläggandet inte följs kan myndigheten hos domstol begära att det döms ut. Domstolens prövning sägs därvid omfatta lagligheten av vitesföreläggandet, t.ex. om det är tillräckligt precist, men inte lämpligheten av föreläggandet som sådant. Den ordningen bör behållas för tillämpningen av konkurrenslagens be-
Genomförande av direktivet
stämmelser om vite. Det bör alltså inte införas en ordning som innebär att Konkurrensverket prövar lagligheten av de vitesförelägganden som myndigheten själv beslutat om.
6.7.8. Platsundersökningar för utredningar av andra överträdelser än förbuden mot konkurrensbegränsade samarbete och missbruk av dominerande ställning
Förslag:Konkurrenslagens bestämmelser om platsundersök-
ningar utökas till att omfatta samtliga överträdelser som kan medföra utdömande av konkurrens- eller utredningsskadeavgift.
Skälen för förslaget: Vid genomförandet av artikel 13.2 i direk-
tivet införs i konkurrenslagen utredningsskadeavgift som sanktion mot andra överträdelser än sådana som gäller förbuden i artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Förslaget är att frågan om avgift ska få prövas av Konkurrensverket (avsnitt 4 och 6.7.5) . En förutsättning för att effektivt genomförande av artikel 13.2 är att verket har tillräckliga befogenheter för att kunna utreda en misstänkt överträdelse.
De utredningsbefogenheter som direktivet föreskriver i artiklarna 6–9 är uttryckligen tillämpliga vid utredningar som rör misstänkta överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Befogenheterna har, med vissa justeringar, sina motsvarigheter i 5 kap.1 och 3–6 §§konkurrenslagen. Direktivet saknar bestämmelser om vilka befogenheter de nationella konkurrensmyndigheterna ska ha för att utreda de överträdelser som avses i artikel 13.2.
Av 5 kap. 1 § konkurrenslagen framgår att Konkurrensverket får ålägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat. Vidare får verket ålägga den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig för förhör på tid och plats som verket bestämmer. Dessa befogenheter står verket till buds om det behövs för att verket ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen och således även för att utreda sådant som kan föranleda de nya sanktionerna.
Enligt 5 kap. 3 § konkurrenslagen får Patent- och marknadsdomstolen på ansökan av Konkurrensverket besluta att verket får genom-
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
föra en undersökning hos ett företag för att utreda om det har överträtt förbuden i 2 kap. 1 § eller 7 § eller artikel 101 eller 102 i EUFfördraget. Bestämmelsen torde inte ge utrymme för att besluta om platsundersökningar för att utreda överträdelser av det slag som anges i artikel 13.2 i direktivet, möjligen med undantag för överträdelser som i grunden gäller en tillämpning av förbuden och som utgörs av en underlåtelse att följa
a) ett åläggande att upphöra med en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget (jfr artikel 10),
b) ett beslut om interimistiska åtgärder (jfr artikel 11), eller
c) ett beslut om att godta ett åtagande (jfr artikel 12). En sådan tolkning får dock anses vara alltför extensiv. Bestämmelserna om platsundersökningar gäller tvångsåtgärder mot enskilda och bör av det skälet tolkas restriktivt.
I fråga om platsundersökningar bör direktivets bestämmelser om ömsesidigt samarbete i artikel 24.2 beaktas. Där föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna har befogenhet att på deras eget territorium utöva de befogenheter som avses i artiklarna 6–9, i enlighet med deras nationella rätt på andra nationella konkurrensmyndigheters vägnar och för deras räkning för att fastställa huruvida företag eller företagssammanslutningar underlåtit att följa sådana utredningsåtgärder och beslut som fattats av den ansökande nationella konkurrensmyndigheten, som avses i artiklarna 6 och 8–12. De utredningsåtgärder och beslut som avses får antas överensstämma med den uppräkning som finns i artikel 13.2.
Ett genomförande av artikel 24.2 ställer således vissa krav på svensk lagstiftning. Kraven innebär att Konkurrensverket ska ha de befogenheter som anges i artiklarna 6–9 för att kunna bistå den andra konkurrensmyndigheten i dess utredning, varav en befogenhet gäller platsundersökningar (artiklarna 6 och 7). Verket bör naturligtvis ha tillgång till samma befogenheter vid sina egna utredningar; en annan ordning skulle vara både inkonsekvent och ineffektiv. Patent- och marknadsdomstolen bör därför få besluta att verket ska få genomföra platsundersökningar för att verket ska kunna utreda om det har skett en överträdelse av de nya sanktionsbestämmelserna. Eftersom sanktionsbestämmelserna också omfattar beslut som kan förenas med vite enligt artikel 16, bör en platsundersökning också
Genomförande av direktivet
kunna genomföras för att utreda om vitesbeslutet följts. Sammantaget föreslås att konkurrenslagens bestämmelser om platsundersökningar utökas till att omfatta samtliga överträdelser som kan medföra konkurrens- eller utredningsskadeavgift.
6.8. Eftergiftsprogram för hemliga karteller
6.8.1. Direktivet
Kapitel VI i direktivet innehåller bestämmelser om eftergiftsprogram för hemliga karteller. Här regleras förutsättningarna för att befria ett företag från sanktionsavgift (artikel 17) eller sätta ned sanktionsavgiften (artikel 18), vilka allmänna villkor som måste vara uppfyllda för eftergift eller nedsättning (artikel 19) och formerna för en s.k. förklaring inom ramen för ett eftergiftsprogram (artikel 20). Vidare innehåller kapitlet bestämmelser om markeringar för ansökningar om befrielse från sanktionsavgifter, dvs. ett kölappsystem (artikel 21). Avslutningsvis regleras i kapitlet frågor om vad som gäller när företaget också ansökt om eftergift hos kommissionen (artikel 22) och om samspelet mellan ansökningar om befrielse från sanktionsavgifter och sanktioner som åläggs fysiska personer (artikel 23). Det bör understrykas att direktivet uttryckligen begränsat eftergiftsprogrammen till företag. En företagssammanslutning omfattas alltså inte av eftergiftsreglerna. En sammanslutning betraktas endast som företag om den driver verksamhet för egen räkning (skäl 52). Med anledning därav behandlas konkurrenslagens definition av begreppet företag särskilt i avsnitt 6.8.7.
I kapitlet används många uttryck som definieras i artikel 2.1. Bland dessa märks uttrycken kartell och hemlig kartell. En kartell är ett avtal eller ett samordnat förfarande mellan två eller flera konkurrenter som syftar till att samordna deras konkurrensbeteende på marknaden eller påverka de relevanta konkurrensparametrarna, såsom genom, men ej begränsat till, fastställande av eller samordning av inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor, även med anknytning till immateriella rättigheter, tilldelning av produktions- eller försäljningskvoter, uppdelning av marknader och kundkretsar, inklusive uppgjorda anbud, import- eller exportrestriktioner eller
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
konkurrensbegränsande åtgärder mot andra konkurrenter. En hemlig kartell är en kartell vars förekomst är delvis eller helt dold (led 12). Direktivet är avsett att harmonisera medlemsstaternas rättsordningar avseende eftergiftsprogram för hemliga karteller (skäl 11).
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.8.2. Eftergiftsprogram
Förslag:Konkurrenslagens bestämmelser om eftergift av kon-
kurrensskadeavgift för ett företag som på annat sätt i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av en överträdelse upphävs.
Det ska inte längre krävas en ansökan från den som anmält en överträdelse för att Konkurrensverket ska förklara att företaget anmälde överträdelsen först och att verket genom anmälan fick tillräckligt underlag för att kunna ingripa.
Om ett företag har lämnat sådana uppgifter som leder till att konkurrensskadeavgiften fastställs till ett högre belopp än vad som annars hade varit fallet, beaktas inte höjningen när avgiften fastställs för det företaget.
Bedömning: De krav på samarbete som ska gälla för att
komma i fråga för eftergift eller nedsättning bör regleras i förordning.
Några åtgärder behöver inte vidtas för att genomföra övriga bestämmelser om eftergift i artiklarna 17–19 i direktivet.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artiklarna 17–19 om eftergiftsprogram
I artiklarna 17–19 i direktivet finns bestämmelser om befrielse från och nedsättning av sanktionsavgift för ett företag som frivilligt samarbetar med en konkurrensmyndighet genom att ge information om en hemlig kartell som företaget varit en del av. I utbyte mot sitt samarbete kan företaget befrias från sanktionsavgift eller få den reducerad. Uttrycket eftergiftsprogram definieras i artikel 2.1 led 16.
Direktivet ställer i artiklarna 17.1 och 18.1 krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har inrättat ett eftergiftsprogram för hemliga karteller. Detta krav hindrar dock inte myndigheterna att inrätta eftergiftsprogram även för andra överträdelser än hemliga karteller eller program som gör det möjligt för dem att bevilja fysiska personer befrielse från sanktionsavgift.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Gemensamt för att få såväl befrielse som nedsättning av sanktionsavgift är enligt artiklarna 17.2 och 18.2 att det sökande företaget ska uppfylla de villkor som anges i artikel 19 och avslöja sitt deltagande i kartellen. Villkoren i artikel 19 innebär i sammandrag att företaget ska ha upphört med sitt deltagande i kartellen, samarbeta fullt ut med myndigheten och inte ha förstört bevis eller avslöjat att det lämnat in en ansökan om befrielse från sanktionsavgift.
För att få befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgift krävs att företaget lägger fram bevisning om kartellen. Det ställs högre krav för att få befrielse än nedsättning av avgift. För befrielse gäller att företaget ska vara först med att lägga fram bevis som antingen gör det möjligt för myndigheten att ingripa genom en platsundersökning eller är tillräcklig för att myndigheten ska kunna konstatera att en överträdelse som omfattas av eftergiftsprogrammet skett (artikel 17.2 led c). För nedsättning gäller att beviset ska ha ett betydande mervärde för att kunna bevisa en överträdelse som omfattas av eftergiftsprogrammet, i förhållande till den bevisning som myndigheten redan förfogade över vid den tidpunkt då ansökan gjordes. Om bevisningen är sådan att den kan användas för att styrka ytterligare omständigheter som leder till att sanktionsavgifterna höjs i förhållande till de sanktionsavgifter som annars skulle ha ålagts kartelldeltagarna, ska myndigheten inte beakta omständigheterna när avgiften för den som lämnat in beviset fastställs (artikel 18.3).
Artikel 17 innehåller några ytterligare krav som är tillämpliga i fråga om befrielse från sanktionsavgift. Ett krav innebär att företag som tvingat andra företag att gå med i den hemliga kartellen eller att stanna kvar i den inte ska vara berättigade till befrielse från sanktionsavgift (punkt 3). Ett annat krav är att konkurrensmyndigheten ska informera sökanden om huruvida den har beviljats villkorlig befrielse från sanktionsavgift. Sökanden ska också kunna begära att få skriftlig information om resultatet av sina ansökningar. Om myndigheten avslagit en ansökan om befrielse får sökanden begära att myndigheten överväger att betrakta ansökan som en ansökan om nedsättning av sanktionsavgift (punkt 4).
Genomförande av direktivet
Gällande ordning
Bestämmelser om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift finns i 3 kap.12–15 §§konkurrenslagen. Bestämmelserna är tilllämpliga på överträdelser av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 2 kap. 1 § konkurrenslagen eller artikel 101 i EUF-fördraget.
Enligt 3 kap. 12 § första stycket får konkurrensskadeavgiften efterges för ett företag om det är först med att anmäla överträdelsen till Konkurrensverket och anmälan innehåller sådana uppgifter att verket först genom dessa har tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen. Av 3 kap. 15 § framgår att verket på ansökan av företaget i ett beslut ska förklara att förutsättningarna för eftergift enligt 12 § första stycket är uppfyllda. Ett sådant beslut är bindande för verket och domstol i mål om konkurrensskadeavgift.
I den mån verket redan har tillräckligt underlag för ingripande får avgiften enligt 3 kap. 12 § andra stycket efterges för ett företag som överträtt förbudet om företaget är först med att lämna sådana uppgifter som leder till att det kan klarläggas att överträdelsen förekommit eller om företaget på annat sätt i högst väsentlig mån underlättat utredningen av överträdelsen.
Om ett företag lämnar uppgifter som i väsentlig mån underlättar Konkurrensverkets utredning av överträdelsen får enligt 3 kap. 13 § konkurrensskadeavgiften fastställas till ett lägre belopp än vad som annars bort ske. Vid bedömningen ska det beaktas om något annat företag redan lämnat sådana uppgifter som i väsentlig mån underlättat utredningen.
Det finns i 3 kap. 14 § vissa gemensamma krav som måste vara uppfyllda för att eftergift eller nedsättning ska kunna beviljas. Företaget måste lämna all information och bevisning om överträdelsen som den har eller får tillgång till. Vidare måste företaget aktivt samarbeta med Konkurrensverket under utredningen av överträdelsen och inte förstöra bevis eller på annat sätt försvåra framtida eller pågående utredning av överträdelsen. Slutligen ska företaget när anmälan för eftergift görs eller uppgifter för nedsättning lämnas ha upphört med eller snarast därefter upphört med sitt deltagande i överträdelsen.
I 3 kap. 14 a § finns bestämmelser om ett s.k. kölappssystem för eftergift. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 6.8.4.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Konkurrensverket har utfärdat allmänna råd om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift (KKVFS 2015:1). I de allmänna råden informerar Konkurrensverket om hur verket tolkar och tillämpar bestämmelserna i konkurrenslagen om eftergift och nedsättning och om hur verket handlägger sådana frågor.
Överväganden
Direktivet uppfylls redan i huvudsak
Konkurrenslagens bestämmelser om eftergift och nedsättning uppfyller i huvudsak de krav som direktivet ställer. Lagens eftergiftsprogram omfattar alla överträdelser av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 2 kap. 1 § konkurrenslagen eller artikel 101 i EUFfördraget, inklusive hemliga karteller. Direktivet ger inte anledning att begränsa programmet till hemliga karteller.
I fråga om befrielse från konkurrensskadeavgift, eftergift enligt konkurrenslagens terminologi, och nedsättning av avgift är utgångspunkten i lagen att det sökande företaget ska avslöja sitt deltagande i överträdelsen (jfr artiklarna 17.2 led b och 18.2 led b i direktivet). Den sökande ska för eftergift vara först med att lägga fram bevis som gör det möjligt för Konkurrensverket att ingripa eller, under vissa förutsättningar, vara tillräcklig för att konstatera en överträdelse (jfr artikel 17.2 led c). För nedsättning ska företaget lämna uppgifter som i väsentlig mån underlättar utredningen av överträdelsen och vid bedömningen av nedsättningens storlek ska det beaktas om något annat företag redan lämnat sådana uppgifter (jfr artikel 18.2 led c). Vidare anges att avgiften inte får efterges för den som tvingat ett annat företag att delta i överträdelsen (jfr artikel 17.3). I dessa delar får direktivet anses uppfyllt.
På några punkter är det dock tveksamt om konkurrenslagens bestämmelser om eftergift fullt ut motsvarar de krav som ställs i direktivet. Det gäller bestämmelserna om eftergift för företag som på annat sätt i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av överträdelsen (3 kap. 12 § andra stycket 2) och om förklaring (3 kap. 15 §). Det gäller också bestämmelserna om de allmänna villkoren för att få komma i fråga för eftergift eller nedsättning (3 kap. 14 §). Därutöver saknas bestämmelser som säkerställer att den som lämnat
Genomförande av direktivet
övertygande bevis som sedan används för att styrka ytterligare omständigheter som leder till en höjning av sanktionsavgiften inte själv drabbas av höjningen (artikel 18.3). Dessa frågor behandlas i det följande.
Eftergift för företag som i högst väsentlig mån underlättat utredningen
Eftergiftsreglerna i konkurrenslagen innebär att endast ett företag kan komma i fråga för eftergift. Om Konkurrensverket haft tillräckligt underlag för att ingripa kan avgiften efterges endast om företaget antingen var först att lämna sådana uppgifter som leder till att det antingen kan klarläggas att en överträdelse förekommit eller om företaget i högst väsentlig mån underlättat utredningen av överträdelsen (3 kap. 12 § andra stycket 2). Av förarbetena framgår att sistnämnda grund för eftergift ska tillämpas med återhållsamhet (prop. 2001/02:167 s. 100 och prop. 2007/08:135 s. 258).
Direktivet avser att till fullo harmonisera medlemsstaternas regler om eftergift rörande hemliga karteller (skäl 11). Möjligheten till eftergift för företag som på annat sätt i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av överträdelsen kan av den anledningen inte behållas för överträdelser som utgörs av hemliga karteller. Den möjligheten till eftergift bör därför utgå. Att behålla möjligheten för andra överträdelser än hemliga karteller skulle kunna leda till gränsdragningsproblem. Dessutom får behovet av eftergift för sådana andra överträdelser anses begränsat, särskilt mot bakgrund av det krav på restriktiv tillämpning som uttalas i förarbetena.
Förslaget att ta bort möjligheten till eftergift för ett företag som i högst väsentlig mån underlättat utredningen av en överträdelse påverkar inte möjligheterna att tillämpa bestämmelserna om nedsättning av konkurrensskadeavgift.
Information till den som ansöker om eftergift
Nästa fråga gäller det system med förklaringar som tillämpas enligt konkurrenslagen. I artikel 17.4 i direktivet ställs i första meningen krav på information. Enligt den andra meningen ska sökanden kunna begära skriftlig information från den nationella konkurrensmyndigheten om resultatet av sina ansökningar. I den tredje meningen sägs
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
att sökanden ska kunna begära att myndigheten överväger att betrakta dess ansökan som en ansökan om nedsättning av sanktionsavgift om myndigheten avslår ansökan om befrielse från avgift. Det framgår inte alldeles klart i vilka skeden av ett eftergiftsförfarande som bestämmelserna ska tillämpas.
I den första meningen i punkt 4 föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter informerar sökanden om huruvida de har beviljats villkorlig befrielse från sanktionsavgifter. Det anges inte vad som avses med villkorlig befrielse.
Inom EU:s konkurrensrätt förekommer uttrycket villkorlig immunitet i kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (2006/C 298/11). Av tillkännagivandet framgår att kommissionen kan bevilja ett företag villkorlig immunitet från böter om företaget är det första att inkomma med upplysningar och bevismaterial som enligt kommissionen ger den möjlighet att genomföra en målinriktad inspektion eller konstatera en överträdelse av artikel 101 i EUF-fördraget, tillsammans med viss information och bevisning (se punkt 18 med hänvisningar).
Direktivet har onekligen vissa gemensamma drag med tillkännagivandet i den här delen. Förutsättningen för att bevilja villkorlig befrielse från sanktionsavgifter bör av det skälet motsvara de krav som kommissionen ställer för villkorlig immunitet i sitt tillkännagivande. Dessa krav får anses överensstämma med de krav som ska vara uppfyllda för att Konkurrensverket ska kunna besluta om förklaring (3 kap. 15 § konkurrenslagen), dvs. att företaget var först att anmäla överträdelsen till myndigheten och att anmälan innehåller sådana uppgifter att myndigheten först genom dessa fick tillräckligt underlag för ingripande (jfr 3 kap. 12 § första stycket).
Om uttrycket villkorlig befrielse ges samma innebörd som uttrycken villkorad immunitet i kommissionens tillkännagivande och villkorad förklaring i konkurrenslagen, kan det konstateras att det i konkurrenslagen föreskrivs att förklaringen lämnas först efter ansökan från det företag som anmält överträdelsen (3 kap. 15 § konkurrenslagen). Det ligger i och för sig i företagets intresse att ansöka om förklaring, men med hänsyn till formuleringen i direktivet bör lagen justeras. Konkurrensverket ska besluta om förklaring när det finns förutsättningar för det och informera sökanden om beslutet. Något särskilt formkrav för informationen bör inte föreskrivas.
Genomförande av direktivet
Enligt den andra meningen i artikel 17.4 ska sökanden kunna begära att få skriftlig information från den nationella konkurrensmyndigheten om resultatet av sina ansökningar. Det kravet får anses uppfyllt genom bestämmelserna om villkorad förklaring, även genom den justering som föreslås i föregående stycke. Inget hindrar nämligen att sökanden begär att få beslutet i skriftlig form.
Den tredje och sista meningen i punkt 4 innebär att en ansökan om eftergift ska kunna betraktas som en ansökan om nedsättning om eftergift inte beviljas. Det är en situation som kan uppkomma när det inte finns förutsättningar för Konkurrensverket att besluta om förklaring, t.ex. därför att företaget inte var först att anmäla överträdelsen. Det är också en situation som kan uppkomma när verket i och för sig beslutat om villkorad förklaring, men där företaget inte i övrigt uppfyllt det krav på samarbete m.m. som gäller för att eftergift ska beviljas.
När det inte finns förutsättningar för eftergift kan den information som företaget lämnat i sin eftergiftsansökan aktualisera en nedsättning av avgiften. Konkurrenslagen innehåller inte något formkrav för att nedsättning ska kunna ske. Lagen föreskriver endast att avgiften får fastställas till ett lägre belopp än vad som bort ske om företaget lämnat uppgifter som i väsentlig mån underlättat utredningen av överträdelsen. Vid bedömningen av nedsättningens storlek ska det beaktas om något annat företag redan lämnat sådana uppgifter som i väsentlig mån underlättat utredningen (3 kap. 13 §).
Även om det i lagen inte uttryckligen anges att företaget får ansöka om nedsättning i fall dess ansökan om eftergift inte beviljas, är det inget som hindrar företaget från att göra en sådan framställan till Konkurrensverket. Inget hindrar heller verket från att pröva om det finns förutsättningar för nedsättning av avgiften, även utan att företaget begär det särskilt. Den tredje och sista meningen i punkt 4 kräver således inte någon ytterligare författningsreglering för att genomföras.
Allmänna villkor för eftergift och nedsättning
Den sista punkten där det råder tveksamhet om konkurrenslagens bestämmelser till fullo motsvarar de krav som direktivet ställer gäller de allmänna villkoren som ska uppfyllas för att kunna komma i fråga
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
för befrielse eller nedsättning av sanktionsavgift. De allmänna villkoren för eftergift finns i artikel 19. Dessa villkor gäller enligt artikel 18.2 led a även vid nedsättning av sanktionsavgift. Det som i artikel 19 i enskilda delar sägs om eftergift gäller alltså även för nedsättning av avgift.
Villkoren i artikel 19 är förhållandevis detaljerade. För det första ställs i led a kravet att företaget ska ha upphört med sitt deltagande i den misstänkta hemliga kartellen senast omedelbart efter att ha lämnat in sin ansökan om eftergift. Detta gäller med undantag för vad som enligt den nationella konkurrensmyndighetens åsikt rimligen kan vara nödvändigt för att ”bevara integriteten i dess utredning”. Med det menas exempelvis att säkerställa att andra påstådda deltagare i kartellen inte upptäcker att den nationella konkurrensmyndigheten fått kännedom om den misstänkta kartellen innan den genomför utredningsåtgärder såsom oanmälda inspektioner (skäl 54). Enligt konkurrenslagen ska företaget när anmälan görs eller uppgifterna lämnas eller snarast därefter ha upphört med sitt deltagande i överträdelsen (3 kap. 14 § 4). Bestämmelsen ger det utrymme som krävs för att företaget ska kunna avveckla sitt deltagande i god ordning utan att Konkurrensverkets utredning äventyras (prop. 2001/02:167 s. 103).
För det andra krävs enligt artikel 19 led b att företaget samarbetar med den nationella konkurrensmyndigheten. Motsvarande krav finns också i konkurrenslagen (3 kap. 14 § 2). Kravet på samarbete omfattar enligt direktivet att
1) utan dröjsmål förse den nationella konkurrensmyndigheten med all relevant information och alla relevanta bevis rörande den misstänkta hemliga kartellen som sökanden besitter eller har tillgång till,
2) fortsatt stå till den nationella konkurrensmyndighetens förfogande för att svara på alla frågor som kan bidra till fastställandet av faktiska omständigheter,
3) se till att ledare, direktörer och andra medarbetare kan höras av den nationella konkurrensmyndigheten och göra rimliga ansträngningar för att se till att tidigare ledare, direktörer och andra medarbetare kan höras av den nationella konkurrensmyndigheten,
4) inte förstöra, förfalska eller undanhålla relevanta uppgifter eller bevis, och
Genomförande av direktivet
5) inte avslöja det faktum att ansökan om eftergift lämnats in, eller något av innehållet i denna, innan den nationella konkurrensmyndigheten har gjort invändningar i förfarandet för efterlevnadskontroll i fråga, såvida inte annat överenskommits. Bestämmelsen i punkt 1 om att lämna relevant information och bevisning till myndigheten får anses överensstämma med de krav som ställs i konkurrenslagen (3 kap. 14 § 1). Därtill innehåller direktivet också detaljerade bestämmelser om vad informationskravet innefattar, t.ex. sökandens namn och adress, namn på andra kartelldeltagare och en detaljerad beskrivning av kartellen. Sådana bestämmelser finns inte i konkurrenslagen, men de överensstämmer i huvudsak med de krav som Konkurrensverket ställer i sina allmänna råd om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift (se p. 10 och 43).
Det krav som anges i punkt 4 att inte förstöra, förfalska eller undanhålla relevanta uppgifter eller bevis får även det anses överensstämma med konkurrenslagen (3 kap. 14 § 3). Övriga bestämmelser om samarbete i direktivet förefaller dock sakna motsvarighet i lagen. Det gäller punkt 2 om att stå till förfogande för att svara på frågor som kan bidra till att fastställa de faktiska omständigheterna, punkt 3 om att se till att företagets ledare eller anställda kan höras av myndigheten och punkt 5 om att inte avslöja att en ansökan om eftergift har lämnats in. Enligt Konkurrensverkets allmänna råd innefattas dessa punkter i det samarbetskrav som föreskrivs i konkurrenslagen (se bl.a. p. 13 och 17).
Det tredje villkoret enligt artikel 19 är att sökanden innan en ansökan lämnas in inte får ha förstört bevisning eller avslöjat att en ansökan kommer att lämnas in. Närmare bestämt föreskrivs i led c att sökanden inte får ha förstört, förfalskat eller undanhållit bevis avseende den misstänkta hemliga kartellen eller ha avslöjat det faktum att den övervägt att lämna in en ansökan, eller något av innehållet i denna, utom för andra konkurrensmyndigheter eller tredje länders konkurrensmyndigheter. Det tredje villkoret för eftergift får anses överensstämma med konkurrenslagens krav att företaget inte ska förstöra bevis eller på något annat sätt försvåra framtida eller pågående utredning av överträdelsen (3 kap. 14 § 3).
Sammantaget får de första och tredje villkoren för eftergift och nedsättning enligt artikel 19 i direktivet anses uppfyllda genom bestämmelserna i konkurrenslagen. Det andra villkoret om samarbete
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
är delvis reglerat i konkurrenslagen. Övriga delar som omfattas av kravet på samarbete överensstämmer i huvudsak med de krav som Konkurrensverket ställer i sina allmänna råd om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift. I syfte att säkerställa ett korrekt genomförande av direktivet bör dock kraven föreskrivas i en bindande författning.
Fastställande av avgift för den som lämnar ytterligare bevisning
Artikel 18.3 i direktivet innehåller en bestämmelse som syftar till att säkerställa att den som lägger fram bevisning som t.ex. visar att kartellen har pågått under en längre tid än vad konkurrensmyndigheten funnit i sin utredning inte ska drabbas av den höjning av sanktionsavgiften som bevisningen medför. Konkurrenslagen innehåller inte någon regel som uttryckligen ger den som lämnar uppgifter av det här slaget partiell immunitet mot konkurrensskadeavgift. Lagen bör därför kompletteras med en bestämmelse med det innehållet.
Några lagtekniska frågor
När det gäller lagtextens utformning bör det beaktas att direktivet avser att till fullo harmonisera reglerna för eftergift och nedsättning såvitt avser hemliga karteller. Som tidigare anförts ger inte direktivet anledning att begränsa det svenska programmet till hemliga karteller. Programmet bör alltså ha samma omfattning som hittills, men med undantag för att eftergift inte ska kunna ges till företag som i högst väsentlig mån underlättat utredningen av en överträdelse.
Många bestämmelser i direktivet har en detaljeringsgrad som är illa anpassad till svensk lagstiftningsteknik. Det gäller särskilt bestämmelserna i artikel 19 om samarbete där vissa får anses utgöra närmare preciseringar av vad samarbetskravet omfattar. Sådana mer preciserade bestämmelser bör kunna meddelas av regeringen som verkställighetsföreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. En bestämmelse som upplyser om att regeringen kan meddela närmare föreskrifter i dessa frågor bör tas in i konkurrenslagen.
Genomförande av direktivet
6.8.3. Formkrav för förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet
Bedömning: Handläggningen av en anmälan om eftergift och en
fråga om nedsättning av konkurrensskadeavgift bör regleras i förordning.
Skälen för bedömningen: Artikel 20 i direktivet innehåller be-
stämmelser om formen för en förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet. En förklaring inom ramen för eftergiftprogrammet är ett begrepp som används i direktivet och som definieras artikel 2.1 led 17. I korthet är det en muntlig eller skriftlig redogörelse som ett företag lämnar till en konkurrensmyndighet om en kartell och företagets roll i denna och som utarbetats särskilt för att lämnas in till konkurrensmyndigheten för att denna ska bevilja befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter inom ramen för ett eftergiftsprogram. I svensk lagstiftning används begreppet i konkurrensskadelagen.
Enligt artikel 20.1 ska det säkerställas att sökande kan lämna in förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet i samband med fullständiga eller förenklade ansökningar skriftligen. Det finns inga särskilda lagregler om formerna för en förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet i svensk rätt. Allmänna bestämmelser om vilka krav som ställs på en framställning från en enskild finns i 19 § förvaltningslagen. Generellt kan sägas att framställningen ska innehålla uppgifter om den enskildes identitet, den information som behövs för att myndigheten ska kunna komma i kontakt med honom eller henne och om vad den enskilde vill att myndigheten ska göra. Det ska också framgå vilka omständigheter som ligger till grund för den enskildes begäran, om det inte är uppenbart obehövligt. Av förarbetena framgår att det inte ställs upp något krav på att framställningen ska ha viss form (prop. 2016/17:180 s. 305). Inget hindrar alltså sökanden från att lämna in sin förklaring till Konkurrensverket skriftligen. Konkurrensverket anger också i sina allmänna råd om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift (KKVFS 2015:1) att en anmälan om eftergift eller uppgifter för nedsättning kan tas emot såväl skriftligen som muntligen (se p. 64, 79 och 82).
Vidare anges i artikel 20.1 att det ska säkerställas att den nationella konkurrensmyndigheten har inrättat ett system som gör det
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
möjligt för den att godta förklaringar muntligt eller på något annat sätt som tillåter sökanden att inte ta förklaringen i sin besittning, i förvar eller under sin kontroll. Som nyss nämnts ställs det inte upp något formkrav för en förklaring i svensk rätt. En anmälan om eftergift eller uppgifter som lämnas för nedsättning av konkurrensskadeavgift kan alltså lämnas på ett sätt som inte kräver att avsändaren tar förklaringen i sin besittning, i förvar eller under sin kontroll.
I artikel 20.2 anges att konkurrensmyndigheten ska på sökandens begäran skriftligen bekräfta när en förklaring har mottagits, med uppgift om datum och klockslag för mottagandet. Sökanden är redan i dag oförhindrad att begära uppgift om datum och klockslag, men det finns ingen skyldighet för Konkurrensverket att lämna uppgiften skriftligen. En sådan skyldighet bör regleras. Regeringen bör kunna meddela föreskrifterna inom ramen för sin kompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. Skriftlighetskravet bör inte hindra verket från att lämna uppgifterna digitalt.
För att kunna tillmötesgå en begäran om uppgifter måste konkurrensmyndigheten också ha noterat datum och klockslag för mottagandet. Det finns i 22 § förvaltningslagen regler om hur ankomstdagen för när en handling kommit in till myndigheten ska bestämmas. Några särskilda regler om att även klockslaget ska noteras föreskrivs inte och något sådant krav på Konkurrensverket finns inte i dag. Av det skälet bör förvaltningslagens bestämmelser om ankomstdag kompletteras med föreskrifter om att verket även ska notera klockslag för mottagandet av en förklaring. Föreskrifterna kan meddelas av regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
När det gäller vilket språk som ska användas i en förklaring föreskrivs i artikel 20.3 att den ska kunna lämnas på det eller de officiella språk som används i medlemsstaten. Av 4, 5 och 10 §§språklagen (2009:600) framgår att svenska är huvudspråk i Sverige, att det ska kunna användas inom alla samhällsområden och att språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska. Rätten att använda nationella minoritetsspråk och annat nordiskt språk regleras i lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. I den här delen krävs inte några särskilda åtgärder för att genomföra direktivet.
Genomförande av direktivet
I artikel 20.3 föreskrivs också att en förklaring ska kunna lämnas på ett annat av unionens officiella språk efter överenskommelse mellan myndigheten och sökanden. Syftet med bestämmelsen torde vara att minska de administrativa bördorna och den stora tidsåtgången för sökanden (skäl 59).
En möjlighet att träffa överenskommelser om användning av ett annat av unionens officiella språk för tillämpningen av konkurrenslagens bestämmelser om eftergift och nedsättning utgör ett undantag från språklagens krav på svenska som huvudspråk. Det följer av 3 § språklagen att undantaget kräver författningsstöd i lag eller förordning. Det får i detta fall anses vara fråga om en verkställighetsföreskrift till konkurrenslagens bestämmelser som regeringen kan meddela med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
Sammanfattningsvis föreslås att regeringen meddelar föreskrifter om handläggningen av en anmälan om eftergift och en fråga om nedsättning. En upplysningsbestämmelse bör tas in i konkurrenslagen.
6.8.4. Kölappssystem
Förslag:Konkurrenslagens bestämmelser om anstånd med att
lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges inskränks till att omfatta fall där ett företag varit först med att anmäla en överträdelse till Konkurrensverket och anmälan innehåller sådana uppgifter att verket först genom dessa har fått tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen.
Bedömning: Det bör meddelas föreskrifter i förordning om
vilken information ett företag ska lämna för att få anstånd med att lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 21 om markeringar för ansökningar om befrielse från sanktionsavgifter
Genom bestämmelserna i artikel 21 i direktivet ska medlemsstaterna inrätta ett s.k. kölappssystem för att företag enkelt ska kunna begära att få eftergift av sanktionsavgift för sitt deltagande i en misstänkt kartell. Systemet går ut på att konkurrensmyndigheten ger företaget anstånd med att lämna in de bevis och uppgifter som krävs för att det sedan ska få eftergift.
Av artikel 21.1 framgår att det aktuella företaget ska ges en köplats för eftergift av den nationella konkurrensmyndigheten och en tidsfrist inom vilken bevisningen och uppgifterna ska lämnas in till myndigheten. Enligt punkt 2 ska konkurrensmyndigheten ha befogenhet att bevilja en köplats. I denna punkt räknas också upp vilka uppgifter som företaget ska lämna, om de finns tillgängliga, såsom
a) sökandens namn och adress,
b) bakgrunden till de farhågor som ledde till begäran,
c) namnen på alla andra företag som deltar eller har deltagit i den misstänkta hemliga kartellen,
d) de berörda produkterna och territorierna,
e) det misstänkta hemliga kartellbeteendets varaktighet och art, och
f) uppgifter om eventuella tidigare eller möjliga framtida ansökningar om eftergift till andra konkurrensmyndigheter eller konkurrensmyndigheter i tredje land i samband med den misstänkta hemliga kartellen. Om företaget lämnar de uppgifter och bevis inom den tidsfrist som konkurrensmyndigheten fastställt ska det enligt punkt 3 anses ha lämnats vid den tidpunkt då begäran gjordes.
I punkt 4 regleras vissa språkfrågor, se vidare avsnitt 6.8.3. Av punkt 5 framgår att medlemsstaterna får göra det möjligt för företag som vill ansöka om nedsättning av sanktionsavgifter att inledningsvis begära en plats i kön för eftergift.
Genomförande av direktivet
Gällande ordning
Konkurrensverket får enligt 3 kap. 14 a § konkurrenslagen i två fall ge ett företag anstånd med att lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges. I båda fallen anses uppgifterna ha lämnats när anmälan gjordes, om uppgifterna lämnats innan anståndstiden löpt ut. För att få eftergift krävs vidare att företaget uppfyller de allmänna kraven om samarbete, inte förstöra bevis m.m. som föreskrivs i 14 §.
Det första fallet regleras i 3 kap. 14 a § första stycket. Det avser den situationen att företaget anmäler en överträdelse av förbudet i 2 kap. 1 § konkurrenslagen eller artikel 101 i EUF-fördraget till verket och anmälan innehåller sådana uppgifter att verket först genom dessa har tillräcklig grund för att ingripa mot överträdelsen. Anmälan ska innehålla information om vilken produkt som överträdelsen avser, vilka andra företag som deltar i överträdelsen och vad överträdelsen syftar till.
Det andra fallet regleras i 3 kap. 14 a § andra stycket. Det tar sikte på den situationen att verket i och för sig redan har tillräckligt underlag för att ingripa, men de uppgifter företaget lämnar leder till att det kan klarläggas att en överträdelse förekommit.
Konkurrensverket har utfärdat allmänna råd om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift (KKVFS 2015:1). De allmänna råden innehåller information om verkets handläggning av anmälningar av överträdelser där det saknas tillräckligt underlag för ingripande, dvs. det första fallet (se p. 60–63).
Överväganden
Det kölappssystem som föreskrivs i direktivet skiljer sig på en väsentlig punkt från det system som regleras i konkurrenslagen. En kölapp kan enligt konkurrenslagen ges dels i fall där Konkurrensverket inte har tillräckligt underlag för att ingripa (3 kap. 14 a § första stycket), dels i fall där företaget lämnar sådana uppgifter som leder till att det kan klarläggas att en överträdelse skett (andra stycket). Båda fallen omfattas i och för sig av direktivets eftergiftsprogram för hemliga karteller (artikel 17.2 led c, p. 1 och 2), men enbart det första fallet torde omfattas av det kölappssystem som regleras i artikel 21. Det följer av artikel 21.2 där det anges att företaget bl.a. ska
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
lämna uppgifter om bakgrunden till de farhågor som ledde till begäran (led b), namnen på alla andra företag som deltar eller har deltagit i den misstänkta hemliga kartellen (led c) och de berörda produkterna och territorierna (led d). Med hänsyn till att direktivet föreskriver att reglerna om eftergiftsprogram ska harmonisera medlemsstaternas lagstiftning till fullo, bedöms det inte finnas utrymme att behålla möjligheten att ge anstånd till ett företag enligt 3 kap. 14 a § andra stycket i fråga om misstänkta hemliga karteller. För att undvika gränsdragningsproblem bör möjligheten att ge anstånd enligt andra stycket avseende andra överträdelser än hemliga karteller utgå.
När det gäller den information som företaget ska lämna till konkurrensmyndigheten vid sin begäran om kölapp innehåller artikel 21.2 en lista över uppgifter som ska lämnas, ”om sådana finns tillgängliga”. Uppräkningen inleds med orden ”såsom följande”. Citaten ger intryck av att kravet för att få en kölapp är lågt ställt och att uppräkningen är exemplifierande.
I konkurrenslagen föreskrivs att Konkurrensverket får ge ett företag anstånd med att lämna uppgifter om anmälan innehåller information om vilken produkt som överträdelsen avser, vilka andra företag som deltar i överträdelsen och vad överträdelsen syftar till. Av förarbetena framgår att det är fråga om uppgifter som ska lämnas för att verket ska kunna ge anstånd med att lämna ytterligare uppgifter (prop. 2013/14:135 s. 32). Vid en jämförelse med direktivets informationskrav är konkurrenslagens krav för kölapp något högre. Kraven för att få kölapp bör därför ändras.
I avsni tt 6.8.3 föreslås att de uppgifter som ska lämnas för att uppfylla kravet på samarbete enligt artikel 19 led b ska genomföras i föreskrifter som meddelas av regeringen. De uppgifter som, om de finns tillgängliga, ska lämnas för att få en kölapp enligt direktivet motsvarar i viss utsträckning de uppgifter som ska lämnas för att uppfylla samarbetskravet. Regeringen bör mot den bakgrunden även kunna meddela föreskrifter om de uppgifter som krävs för att få en kölapp.
Konkurrenslagens eftergiftsregler är tillämpliga på alla typer av överträdelser av artikel 101 i EUF-fördraget, inte enbart hemliga karteller. Som nämnts finns det inget hinder mot att tillämpa eftergiftsreglerna i direktivet på andra misstänkta konkurrensöverträdelser än hemliga karteller. Av det skälet finns det heller ingen anledning att justera eftergiftsprogrammets omfattning. Samma regler
Genomförande av direktivet
bör alltså gälla för kölapp oavsett vilket typ av överträdelse av artikel 101 i EUF-fördraget det är fråga om.
I artikel 21.5 i direktivet anges att medlemsstaterna får göra det möjligt för företag som vill ansöka om nedsättning av sanktionsavgifter att inledningsvis begära en plats i kön för eftergift. Bestämmelsen får i avsaknad av några skäl i direktivet förstås så att medlemsstaterna får införa och tillämpa ett kölappssystem även i fråga om nedsättning av konkurrensskadeavgift. Direktivet kräver således inte att medlemsstaterna inför ett kölappssystem för nedsättning av sanktionsavgift.
Även om det kan finnas fördelar med ett kölappssystem för nedsättning, inte minst från effektivitetssynpunkt, kräver ett införande av systemet mer djupgående analyser än vad som är möjligt inom ramen för att genomföra direktivet. Bestämmelsen i artikel 21.5 föranleder därför inte nu några förslag.
6.8.5. Förenklade ansökningar
Förslag: Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om för-
enklade ansökningar om eftergift som omfattar mer än tre medlemsstater inom Europeiska unionen som berörda territorier.
Skälen för förslaget
Artikel 22 om förenklade ansökningar
Artikel 22 i direktivet bör läsas mot bakgrund av att kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna har delad behörighet att tillämpa artikel 101 i EUF-fördraget. Den som ansökt om eftergift hos kommissionen i samband med en misstänkt hemlig kartell bör av det skälet kunna lämna in förenklade ansökningar till nationella konkurrensmyndigheter som gäller samma kartell, förutsatt att ansökan till kommissionen omfattar mer än tre medlemsstater som berörda territorier (skäl 60). Syftet med systemet med förenklade ansökningar är att minska den administrativa bördan för den som lämnar in en ansökan om eftergift till kommissionen (skäl 62).
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Av artikel 22.1 i direktivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att myndigheterna godtar förenklade ansökningar om eftergift. Bestämmelserna är tillämpliga när ansökningarna omfattar mer än tre medlemsstater som berörda territorier, dvs. minst fyra medlemsstater.
I artikel 22.2 sägs att en förenklad ansökan ska innehålla en kort beskrivning av följande uppgifter:
a) sökandens namn och adress,
b) namn på övriga parter i den misstänkta hemliga kartellen,
c) den eller de berörda produkterna och territorierna,
d) det misstänkta hemliga kartellbeteendets varaktighet och art,
e) den eller de medlemsstater där bevisen för den misstänkta hemliga kartellen sannolikt finns, och
f) uppgifter om alla tidigare eller eventuella framtida ansökningar om eftergift som gjorts vid andra konkurrensmyndigheter eller konkurrensmyndigheter i tredjeländer vad avser den misstänkta hemliga kartellen. I artikelpunkt 3 regleras dels frågan om vilken konkurrensmyndighet som det sökande företaget ska ha kontakter med, dels vilken information de aktuella medlemsstaternas myndigheter ska få begära. Bestämmelserna är tillämpliga när kommissionen tagit emot en fullständig ansökan om eftergift från ett företag och de nationella konkurrensmyndigheterna tagit emot förenklade ansökningar rörande samma misstänkta kartell. Det är kommissionen som är den huvudsakliga samarbetspartnern för sökanden till dess det är klarlagt om huruvida kommissionen kommer att gå vidare med ärendet. Särskilt gäller detta om sökanden ska instrueras att genomföra interna utredningar. Kommissionen ska på begäran informera berörda nationella konkurrensmyndigheter om läget. Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter möjligheter att begära information är begränsade.
Artikel 22.4 innehåller bestämmelser om vilka åtgärder den nationella konkurrensmyndigheten ska vidta när en förenklad ansökan tas emot. Myndigheten ska först kontrollera om den har tagit emot en förenklad eller fullständig ansökan från något annat företag avseende den misstänkta hemliga kartellen. Har den inte tagit emot någon sådan ansökan ska den, om ansökan innehåller de uppgifter som nämns i punkt 2, informera sökanden om detta.
I artikelpunkt 5 finns bestämmelser om fullständiga ansökningar. Medlemsstaterna ska säkerställa att sökande ges möjlighet att lämna
Genomförande av direktivet
in en fullständig ansökan till den nationella konkurrensmyndigheten när kommissionen informerat myndigheten om sitt beslut att inte driva ärendet vidare. Det anges att det bara är i undantagsfall, när det är helt nödvändigt för avgränsning eller fördelning av ärenden, som myndigheten får begära att en fullständig ansökan lämnas innan dess. Vidare föreskrivs att myndigheten ska ha befogenhet att fastställa en rimlig tidsfrist inom vilken sökanden ska lämna in den fullständiga ansökan, inklusive bevisning och annan information. Slutligen föreskrivs att detta inte påverkar sökandens rätt att frivilligt lämna in en fullständig ansökan i ett tidigare skede.
Tidpunkten för när en fullständig ansökan ska anses ha lämnats in till den nationella konkurrensmyndigheten regleras i artikel 22.6. Den ska anses ha lämnats vid den tidpunkt då den förenklade ansökan lämnades in. Detta gäller dock endast om den omfattar samma hemliga kartell som ansökan om eftergift till kommissionen avser i fråga om produkt, territorium och varaktighet.
Gällande ordning
Konkurrensverkets allmänna råd om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift (KKVFS 2015:1) innehåller ett avsnitt om summariska ansökningar. Där konstateras inledningsvis att en ansökan om eftergift som lämnats till en konkurrensmyndighet inom Europeiska unionen inte räknas sökanden till godo i andra länder och att det därför är nödvändigt att ansöka om eftergift hos flera konkurrensmyndigheter när den aktuella överträdelsen har effekter i flera länder (p. 66). Om ett företag har anmält eller avser att anmäla en överträdelse till kommissionen, kan anmälan till verket ske genom en mindre omfattande ansökan om eftergift. I ansökan ska företaget lämna följande uppgifter (p. 68):
a) företagets namn och adress,
b) vilka företag som har deltagit i samarbetet,
c) vilka varor eller tjänster samarbetet omfattar,
d) vilket geografiskt område samarbetet omfattar,
e) när samarbetet har inletts och eventuellt avslutats,
f) vad det konkurrensbegränsande samarbetet avser (t.ex. uppdelning av marknader eller fastställande av inköps- eller försäljningspriser),
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
g) de medlemsstater i vilka bevis kan tänkas finnas, och
h) om företaget tidigare har ansökt eller avser att ansöka om eftergift avseende samma eller en närliggande överträdelse. I de allmänna råden föreskrivs att företaget ska lämna ytterligare uppgifter om Konkurrensverket begär det (p. 69). Vidare framgår att det är möjligt att ge anstånd med att lämna uppgifter, dvs. en kölapp (punkt 71). I den delen anges att anstånd beviljas till dess Konkurrensverket beslutar att inleda en utredning. Om Konkurrensverket inleder en utredning av den anmälda överträdelsen ska den summariska ansökan kompletteras med de uppgifter som krävs för eftergift.
Överväganden
Ett system med förenklade ansökningar i samband med en ansökan om eftergift hos kommissionen tillämpas av Konkurrensverket sedan 2015. Systemet har påtagliga likheter med det som föreskrivs i direktivet. Den information som företaget behöver lämna enligt de allmänna råden i en summarisk ansökan är begränsad. Genom en tilllämpning av konkurrenslagens kölappssystem ges också det ansökande företaget skydd mot ingripande från Konkurrensverkets sida. Det får också anses vara syftet med direktivet som i huvudsak får anses uppfyllt genom den tillämpning som föreskrivs i de allmänna råden.
De allmänna råden är emellertid inte bindande för Konkurrensverket. Det bedöms därför vara tveksamt om de allmänna råden tillsammans med konkurrenslagens kölappssystem ger den rättsliga ram som på bästa sätt kan säkerställa att det resultat som eftersträvas med direktivet uppnås. I sina enskildheter finns också skillnader på detaljnivå som bör beaktas. Som exempel kan nämnas att de informationskrav som ska gälla för kölapp enligt artikel 21.2 i direktivet är lägre än det som gäller för en förenklad ansökan enligt artikel 22.2. Mot den bakgrunden bör en reglering övervägas. Frågan är då hur regleringen bör utformas.
Reglerna om förenklade ansökningar syftar till att ge det enskilda företaget ett skydd mot ingripande från andra konkurrensmyndigheter för den överträdelse som företaget har anmält till kommissionen för eftergift. Enligt artikel 22.1 ska det säkerställas att den nationella konkurrensmyndigheten godtar en förenklad ansökan.
Genomförande av direktivet
Vidare föreskrivs i artikelpunkt 2 i detalj vilka uppgifter som företaget ska beskriva i en förenklad ansökan för att den ska kunna godtas. I punkt 3 anges att konkurrensmyndigheten ska få begära vissa förtydliganden från företaget. Punkt 4 föreskriver att företaget ska få viss information som gäller myndighetens handläggning av ansökan och punkt 5 innehåller regler om företagets möjligheter att lämna in en fullständig ansökan om eftergift för den händelse att kommissionen informerat konkurrensmyndigheten om sin avsikt att låta bli att helt eller delvis driva ärendet vidare. Sådana regler rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna på ett sätt som innebär att de föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet bör meddelas genom lag enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen.
Som framgår av artikel 22 är många bestämmelser detaljerade. Detaljeringsgraden bedöms vara av sådant slag att en reglering i lag skulle bli onödigt omfångsrik. Den möjlighet som finns enligt 8 kap. 3 § regeringsformen för riksdagen att bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter bör därför utnyttjas. Eftersom direktivet inte tillåter medlemsstaterna att införa ytterligare bestämmelser som gäller förenklade ansökningar för misstänkta hemliga karteller, är konsekvenserna av bemyndigandet överblickbara.
6.8.6. Skydd för företagsledare
Bedömning: Några lagstiftningsåtgärder behöver inte vidtas med
anledning av direktivets bestämmelser om samspelet mellan ansökningar om befrielse från sanktionsavgifter och sanktioner som åläggs fysiska personer.
Skälen för bedömningen
Artikel 23 om samspelet mellan ansökningar om befrielse från sanktionsavgifter och sanktioner som åläggs fysiska personer
Bestämmelserna i artikel 23 i direktivet syftar till att skydda fysiska personer från sanktioner för deras deltagande i en hemlig kartell som
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
omfattas av en ansökan om befrielse från sanktionsavgift. Härigenom undanröjs de hinder i form av individuella sanktioner, såsom sanktionsavgifter, diskvalifikation eller fängelse som kan ha betydelse för företagens intresse av att ansöka om eftergift (skäl 64).
Artikel 23.1 innehåller regler om skydd mot sanktioner som åläggs i administrativa förfaranden och icke-straffrättsliga förfaranden för överträdelser av nationell rätt som i huvudsak har samma syfte som artikel 101 i EUF-fördraget. Som förutsättning för skydd föreskrivs i sammandrag att
a) företaget ska i sin ansökan avslöja sitt deltagande i den hemliga kartellen och vara först med att lägga fram bevis som antingen gör det möjligt för myndigheten att ingripa genom en platsundersökning eller är tillräcklig för att myndigheten ska kunna konstatera att en överträdelse som omfattas av eftergiftsprogrammet skett (artikel 17.2 leden b och c),
b) dess nuvarande och tidigare ledare, direktörer och andra medarbetare ska aktivt samarbeta med den konkurrensmyndighet som driver ärendet, och
c) företagets ansökan om befrielse från sanktionsavgifter ska ha lämnats in före den tidpunkt då dess nuvarande eller tidigare ledare, direktörer och andra berörda medarbetare av medlemsstaternas behöriga myndigheter uppmärksammades på de förfaranden som leder till åläggande av sanktioner som avses i denna punkt. I artikel 23.2 och 23.3 finns bestämmelser om skydd mot sanktioner som åläggs i straffrättsliga förfaranden.
Artikel 23.4 handlar om den praktiska hanteringen av situationer där den behöriga myndigheten för sanktioner eller lagföring ligger i en annan jurisdiktion än den nationella konkurrensmyndighet som driver ärendet. När så är fallet ska den nationella konkurrensmyndigheten i jurisdiktionen för den behöriga myndigheten för sanktioner eller lagföring säkerställa kontakterna.
I artikel 23.5 förklaras att bestämmelserna i artikeln inte påverkar rätten till skadestånd i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser.
Genomförande av direktivet
Gällande ordning
Genom ett beslut om näringsförbud enligt lagen om näringsförbud kan en näringsidkares rätt att bedriva eller ta del i näringsverksamhet begränsas. Ett sådant beslut kan avse den som faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet som en juridisk person bedrivit eller bl.a. ledamöter och suppleanter samt verkställande och vice verkställande direktör i ett aktiebolag, se 2–3 §§ lagen om näringsförbud.
Med stöd av 7 § kan ett förbud meddelas den som grovt har åsidosatt sina skyldigheter i en näringsverksamhet där förbudet i 2 kap. 1 § konkurrenslagen eller artikel 101 i EUF-fördraget överträtts på ett sätt som inneburit att företag i samma produktions- eller handelsled fastställer försäljningspriser, begränsar eller kontrollerar produktion eller delar upp marknader. En förutsättning för förbud är att det är påkallat från allmän synpunkt.
Ett näringsförbud ska dock enligt 9 § lagen om näringsförbud inte anses påkallat från allmän synpunkt, om den som kan komma i fråga för ett sådant förbud själv eller inom ramen för den bedrivna näringsverksamheten har medverkat till att i väsentlig mån underlätta en sådan utredning av överträdelsen som görs av Konkurrensverket, en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller kommissionen.
Av 17 § framgår att ett yrkande om näringsförbud på konkurrensrättslig grund får framställas av Konkurrensverket i ett mål om konkurrensskadegift. Målet handläggs enligt rättegångsbalkens regler om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Om Konkurrensverket inte för talan om konkurrensskadeavgift, får verket i stället framställa ett yrkande om näringsförbud genom ansökan till Patent- och marknadsdomstolen. Ansökan handläggs med tillämpning av lagen om domstolsärenden, se 18 § lagen om näringsförbud.
Överväganden
Det ska först noteras att direktivet inte kräver att medlemsstaterna inför en befogenhet att ålägga enskilda personer sanktioner för deras deltagande i någon form av konkurrensrättsliga överträdelser, inte ens hemliga karteller. Syftet med den aktuella artikeln får i stället anses vara att säkerställa att om det finns sanktioner av det slaget,
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
ska de i vart fall inte påverka incitamenten för företag att ansöka om eftergift (jfr skäl 66).
Den ordning med näringsförbud på grund av konkurrensrättsliga överträdelser som tillämpas i svensk rätt förutsätter att förbudet är påkallat från allmän synpunkt. Ett förbud anses inte påkallat från allmän synpunkt om den som avses med förbudet själv eller inom ramen för den bedrivna näringsverksamheten medverkar till att i väsentlig mån underlätta en sådan utredning av överträdelsen som görs av Konkurrensverket, en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller kommissionen (9 § lagen om näringsförbud).
Vad gäller kravet på medverkan framhålls i förarbetena att det är fråga om att självmant föra fram viktig information eller dylikt som konkurrensmyndigheten inte redan förfogar över eller lätt kan ta fram. I de fall det är fråga om att beakta medverkan som skett i utredningar som har gjorts av en annan konkurrensmyndighet eller kommissionen bör uttrycket ”i väsentlig mån” tolkas på sådant sätt att det stämmer överens med vad som i den medlemsstaten eller inom EU-rätten krävs för att avgiften eller böterna ska sättas ned (prop. 2007/08:135 s. 293 och prop. 2013/14:215 s. 94).
Det krav på medverkan som föreskrivs i lagen torde kunna jämställas med det krav på aktivt samarbete som ställs i artikel 23.1 i direktivet. Om kravet uppfylls är alltså den enskilde helt skyddad från näringsförbud på konkurrensrättslig grund, dvs. sanktioner som åläggs i administrativa förfaranden och icke-straffrättsliga förfaranden som har samband med hans eller hennes deltagande i den kartell som ansökan och befrielse från sanktionsavgift avser.
Till skillnad från direktivet krävs inte i lagen om näringsförbud att företaget som ansökt om eftergift ska uppfylla vissa krav. Inte heller krävs att företagets ansökan lämnas in före en viss tidpunkt för att ett näringsförbud inte ska vara påkallat från allmän synpunkt. Lagen förutsätter för sin tillämpning över huvud taget inte att en ansökan om eftergift har gjorts hos konkurrensmyndigheten. För att skyddas mot näringsförbud är det för den enskildes del fullt tillräckligt att han eller hon medverkar till att i väsentlig mån underlätta konkurrensmyndighetens utredning.
Svensk rätt ger således ett mer omfattande skydd mot sanktioner som kan åläggas fysiska personer än vad direktivet föreskriver. Ge-
Genomförande av direktivet
nom skyddet får förutsättningarna för den enskilde att bidra till konkurrensmyndighetens utredning utan risk för näringsförbud anses väl uppfylla direktivets syfte. Några lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 23.1 behöver därför inte vidtas.
Frågor om näringsförbud kommer, som ett resultat av att Konkurrensverket ges beslutanderätt i fråga om konkurrensskadeavgift, att handläggas endast med tillämpning av lagen om domstolsärenden. Möjligheten att framställa ett yrkande om näringsförbud i ett mål om konkurrensskadeavgift faller således bort. Handläggning enligt lagen om domstolsärenden är inte ett straffrättsligt förfarande, varför artikel 23.2 och 23.3 inte är tillämpliga för svensk del. Eftersom det är Konkurrensverket som utreder och ansöker om näringsförbud kräver inte heller punkt 4 i artikeln några lagstiftningsåtgärder. Övriga bestämmelser i artikel 23 behöver alltså inte genomföras.
6.8.7. Konkurrenslagens definition av företag justeras
Förslag:Konkurrenslagens definition av företag justeras så att en
sammanslutning av företag inte jämställs med företag vid tillämpningen av lagens bestämmelser om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift.
Skälen för förslaget: Av artikel 17 och skäl 52 i direktivet fram-
går att företag, men inte en sammanslutning av företag som deltar i en misstänkt kartell för sina medlemmars räkning, ska kunna beviljas befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgift enligt ett eftergiftsprogram.
I 1 kap. 5 § första stycket konkurrenslagen anges att med företag avses i lagen en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur, dock inte till den del verksamheten består i myndighetsutövning. I andra stycket anges att med företag avses också en sammanslutning av företag.
Den ordningen att ett företag och en sammanslutning av företag jämställs i konkurrenslagstiftningen har gällt alltsedan början av 1990-talet. Detta har i den praktiska tillämpningen såvitt kan bedö-
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
mas fungerat väl och har de fördelarna att lagtexten blir mindre komplicerad och att det i rättstillämpningen får avgöras i vilka situationer jämställandet har relevans.
Genom direktivet införs den ordningen att en sammanslutning av företag som utgångspunkt inte ska kunna komma ifråga för eftergift eller nedsättning av konkurrensskadeavgift. Det framgår av att endast företag och inte företagssammanslutningar nämns i artikel 17 och övriga artiklar i kapitel VI. En företagssammanslutning som bedriver ekonomisk verksamhet kan dock vara berättigad till eftergift eller nedsättning om den deltar i en misstänkt kartell för egen räkning och inte för sina medlemmars räkning (skäl 52). Den närmare innebörden av detta är inte klar. Den tolkning som ligger närmast till hands torde vara att sammanslutningen i sådana fall bedriver ekonomisk verksamhet på en marknad och därmed i konkurrensrättslig mening är att betrakta som ett företag snarare än en sammanslutning av företag.
Under alla förhållanden bör konkurrenslagen anpassas till de nya förutsättningar som direktivet ställer upp för eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift. Det bör lämpligen ske genom att det i den definitionsbestämmelse som jämställer företag och sammanslutningar av företag anges att detta inte gäller vid tillämpningen av lagens bestämmelser om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift.
6.9. Ömsesidigt bistånd
6.9.1. Direktivet
I kapitel VII i direktivet behandlas frågor som rör samarbete mellan nationella administrativa konkurrensmyndigheter i olika medlemsstater. Det är fråga om samarbete vid utredningsåtgärder såsom platsundersökningar (artikel 24), bistånd med delgivning av handlingar (artikel 25) och bistånd med att verkställa vissa beslut (artikel 26). Kapitlet innehåller också allmänna principer för hur samarbetet ska bedrivas (artikel 27) och domsrätt och lagvalsfrågor vid tvister som rör delgivning och verkställighet (artikel 28).
Genomförande av direktivet
Bestämmelserna i kapitel VII reglerar alltså förhållandet mellan konkurrensmyndigheter i olika medlemsstater. I kapitlet används uttrycken ansökande myndighet och anmodad myndighet. Uttrycken definieras i artikel 2.1 leden 20 och 21. En ansökande konkurrensmyndighet är en nationell konkurrensmyndighet som framställer en begäran om ömsesidigt bistånd som avses i artikel 24–28. En anmodad myndighet är en nationell konkurrensmyndighet som tar emot en begäran om ömsesidigt bistånd och som vid en begäran om bistånd som avses i artikel 25–28 betyder det behöriga offentliga organet som har huvudansvaret för att genomföra sådana beslut enligt nationella lagar, författningar och administrativ praxis. I artikel 24 används dock uttrycken den ansökande respektive anmodade nationella konkurrensmyndigheten, men någon skillnad i sak bedöms inte vara åsyftad.
6.9.2. Samarbete om utredningsåtgärder
Förslag: En konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i
Europeiska unionen som framställt en begäran om utredningsåtgärder som avses i artikel 22 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 har rätt att närvara och aktivt bistå Konkurrensverket vid ett förhör eller en platsundersökning.
Bedömning: I förordning bör frågor regleras som gäller Kon-
kurrensverkets befogenheter att begära att en konkurrensmyndighet genomför utredningsåtgärder på verkets vägnar samt utbyte och användning av information.
Konkurrenslagens bestämmelser om inhämtande av uppgifter och platsundersökningar på uppdrag av en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen uppfyller de krav som ställs i direktivet för att kunna tillmötesgå en begäran om utredningsåtgärder för att konstatera om vissa beslut inte har följts.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 24 om samarbete mellan nationella administrativa konkurrensmyndigheter
En konkurrensmyndighet i en medlemsstat får i dag, enligt artikel 22.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003, företa utredningsåtgärder inom sitt territorium och enligt sin nationella lagstiftning på uppdrag av en myndighet i en annan medlemsstat för att denna myndighet ska kunna konstatera om förbudet i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget överträtts. Artikel 22.1 i förordningen ger alltså en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat möjlighet att begära att utredningsåtgärder genomförs för myndighetens räkning, men den myndighet som får begäran är inte skyldig utföra åtgärderna.
Artikel 22.1 i förordningen ger inte den konkurrensmyndighet som begär hjälp med utredningsåtgärder någon rätt att delta i de åtgärder som den andra myndigheten utför. För att läka denna brist föreskrivs i artikel 24.1 i direktivet att tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av den ansökande konkurrensmyndigheten har rätt att närvara och aktivt bistå den anmodade konkurrensmyndigheten under tillsyn av dess tjänstemän. Rätten att närvara och bistå avser den inspektion eller det förhör som den anmodade myndigheten genomför i enlighet med artiklarna 6, 7 och 9. Den gäller alltså när den anmodade myndigheten utövar sin befogenhet att genomföra platsundersökningar och att hålla förhör.
De artiklar som nu har berörts gäller samarbete om utredningar av misstänkta överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Artikel 24.2 i direktivet gäller i stället samarbete för att utreda hur företag eller företagssammanslutningar följt beslut som avses i artiklarna 6 och 8–12. Dessa beslut gäller platsundersökningar i ett företags lokaler, begäran om information, kallelser till förhör, konstaterande och upphörande av överträdelser, interimistiska åtgärder och åtaganden.
Artikel 24.2 i direktivet kan sägas vara en spegelbild av artikel 22.1 i förordningen. Den ger den ansökande myndigheten rätt att be den anmodade myndigheten om hjälp, men föreskriver ingen skyldighet för den anmodade myndigheten att hjälpa till. Detta framgår inte uttryckligen av artikeltexten, utan av skälen till direktivet. I skälen anges att de nationella konkurrensmyndigheterna bör
Genomförande av direktivet
bemyndigas att be andra nationella konkurrensmyndigheter om bistånd för att fastställa huruvida företag eller företagssammanslutningar har underlåtit att följa utredningsåtgärder och beslut som fattats av ansökande nationella konkurrensmyndigheter (skäl 68). Det bör framhållas att direktivet inte föreskriver att den ansökande myndigheten ska ha rätt att närvara och bistå vid inspektionen eller förhöret.
I artikel 24.2 i direktivet föreskrivs slutligen att myndigheterna ska ha befogenhet att utbyta och använda information i bevissyfte, med förbehåll för de skyddsåtgärder som fastställs i artikel 12 i förordningen. Artikeln, som enligt sin ordalydelse är tillämplig på informationsutbyte för tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i fördraget (nu artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget), fastställer i punkt 2 att information som utbytts endast får användas som bevisning beträffande den sakfråga för vilken informationen inhämtades av den översändande myndigheten. Vidare fastställs i punkt 3 att informationen får användas som bevismedel för att ålägga fysiska personer påföljder om det i den översända myndighetens lagstiftning förutses påföljder av likande slag eller, om så inte är fallet, informationen har inhämtats på ett sätt som respekterar samma nivå av skydd av fysiska personers rätt till försvar som föreskrivs enligt de nationella bestämmelser som gäller för den mottagande myndigheten. Dock får den mottagande myndigheten inte använda den utbytta informationen för att utdöma frihetsstraff.
Gällande ordning
Bestämmelserna i artikel 22.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 är direkt tillämpliga. Som nyss nämnts får en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen begära att en medlemsstats konkurrensmyndighet företar alla sådana inspektioner eller andra undersökningsåtgärder enligt sin nationella lagstiftning för att den förstnämnda myndigheten ska kunna konstatera om artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget har överträtts. Av artikel 22.1 i förordningen framgår också att allt utbyte och all användning av information som inhämtats ska genomföras i enlighet med artikel 12 i förordningen. Innehållet i artikel 12 har redovisats ovan. Konkurrensverket fullgör de uppgifter som enligt förordningen ska utföras
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
av en nationell konkurrensmyndighet i det här avseendet (se avsnitt 6.3) .
De befogenheter som Konkurrensverket har för att kunna tillmötesgå en begäran från en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat regleras i 5 kap.13 och 14 §§konkurrenslagen. Där föreskrivs att bestämmelserna i 1 och 11–13 §§ tillämpas för att inhämta uppgifter och 3–13 §§ för att genomföra platsundersökningar. Konkurrensverkets befogenheter att vidta åtgärder på begäran överensstämmer alltså med de befogenheter som verket har för att genomföra sina egna utredningar. Konkurrensverket är dock inte skyldigt att enligt 2 § uppteckna förhörsutsagor.
Mellan de nordiska länderna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige finns ett avtal om samarbete i konkurrensfrågor. Avtalet innehåller bestämmelser om utbyte och användning av information (artikel 3), inhämtande och utbyte av information för en annan konkurrensmyndighets räkning (artikel 4) och genomförande av platsundersökningar på uppdrag av en sådan myndighet (artikel 5). Avtalet och Sveriges anslutning till det behandlas i propositionen Nordiskt avtal om samarbete i konkurrensfrågor (prop. 2017/18:222). Riksdagen har godkänt avtalet (bet. 2017/18:NU20, rskr. 2017/18:361). Konkurrensverkets befogenheter i anledning av avtalet regleras i 5 kap.19 och 20 §§konkurrenslagen. I 7 § förordningen med instruktion för Konkurrensverket finns bestämmelser som innebär att sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen inte hindrar att verket lämnar ut uppgifter till konkurrensmyndigheterna när det är nödvändigt för att uppfylla avtalet.
Överväganden
Frågor som direktivet väcker
Ett fungerande samarbete mellan nationella administrativa konkurrensmyndigheter är av stor betydelse för tillsynen av EU:s konkurrensregler. Genom bestämmelserna i artikel 24 i direktivet ökar förutsättningarna för att bedriva både samarbetet och tillsynen effektivt.
Artikel 24 i direktivet innehåller bestämmelser om utredningsåtgärder som vidtas på uppdrag av en konkurrensmyndighet i en annan
Genomförande av direktivet
medlemsstat i EU. Det gäller dels, via hänvisning till förordningen, åtgärder som avser tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, dels åtgärder som gäller undersökningar av om vissa beslut följs som myndigheten fattat. De frågor som direktivet väcker behandlas i det följande.
Genomförande av utredningsåtgärder för att konstatera om artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har överträtts
Av artikel 22.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 följer att en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i EU har rätt att begära att Konkurrensverket genomför vissa utredningsåtgärder på myndighetens uppdrag för att kunna konstatera om det skett en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Konkurrenslagen innehåller bestämmelser som gör det möjligt för Konkurrensverket att genomföra sådana utredningsåtgärder (5 kap. 14 och 15 §§). För att uppfylla direktivets krav på samarbete i artikel 24.1 bör dessa bestämmelser kompletteras med en rätt för den myndighet som begär hjälp (dvs. den sökande myndigheten) att närvara och aktivt bistå Konkurrensverket när begäran framställts med tillämpning av artikel 22 i förordningen. Rätten att närvara och aktivt bistå verket förändrar inte det förhållandet att det alltjämt är verket som ansvarar för myndighetsutövningen, dvs. genomför de aktuella utredningsåtgärderna. Orden aktivt bistånd bör av det skälet inte förstås så att den sökande myndighetens tjänstemän ska kunna genomföra åtgärderna på egen hand.
Genomförande av utredningsåtgärder för att undersöka om vissa beslut har följts
Artikel 24.2 första meningen i direktivet innebär att en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i EU ska ha rätt att begära att Konkurrensverket genomför utredningsåtgärder på myndighetens uppdrag för att kunna konstatera om vissa beslut som meddelats i den ansökande myndighetens medlemsstat inte har följts. Det får anses vara fråga om sådana beslut som omfattas av avgiftssanktion enligt artikel 13.2 eller vite enligt artikel 16.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Konkurrensverkets befogenheter enligt direktivet ska vid en sådan begäran omfatta platsundersökningar enligt artiklarna 6 och 7, begäran om information enligt artikel 8 och kallelser till förhör enligt artikel 9. Enligt gällande ordning får de utredningsåtgärder som Konkurrensverket får genomföra på begäran av en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat avse inhämtande av uppgifter (5 kap. 14 §) och platsundersökningar (5 kap. 15 §). Såvitt gäller platsundersökningar är befogenheten begränsad till utredningar rörande överträdelser av förbuden i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Vid en jämförelse med direktivet framgår att verkets utredningsbefogenheter i det här avseendet behöver utökas till att även omfatta platsundersökningar för att genomföra utredningar avseende de överträdelser som avses i artiklarna 13.2 och 16 i direktivet.
I avsni tt 6.7.8 föreslås att konkurrenslagens bestämmelser om platsundersökningar i 5 kap. 3 § ska utökas och omfatta utredningar av misstänkta överträdelser av de beslut som kan föranleda avgiftssanktion (jfr artikel 13.2 i direktivet) och utdömande av vite (jfr artikel 16). Bestämmelserna i 5 kap. 3 § bör gälla när en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat begär bistånd med att fastställa huruvida företag eller företagssammanslutningar underlåtit att följa sådana beslut som den myndigheten fattat. Några författningsändringar behöver dock inte genomföras för att genomföra direktivet i den här delen. Det beror på att 5 kap. 15 § konkurrenslagen hänvisar till 5 kap. 3 §. Hänvisningen gäller 3 § i dess ändrade lydelse.
Bestämmelserna i artikel 24.2 innebär omvänt att Konkurrensverket ska ha rätt att begära att en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i EU genomför utredningsåtgärder på verkets vägnar för att verket ska kunna utreda om t.ex. ett åläggande att upphöra med en överträdelse följts (jfr skäl 68). Frågan är då om befogenheten att be en myndighet i en annan medlemsstat om hjälp bör regleras.
När det gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget följer det av artikel 22.1 i förordningen att Konkurrensverket ska ha möjlighet att begära att en annan myndighet vidtar utredningsåtgärder på verkets vägnar. Förordningen är direkt tillämplig och verkets befogenhet att begära hjälp med att inhämta utredning får därmed anses vara reglerad. Nu när direktivet ger motsvarande möjligheter att begära hjälp i fråga om att undersöka om vissa beslut
Genomförande av direktivet
följs, bör Konkurrensverkets befogenhet också författningsregleras för att säkerställa ett korrekt genomförande av direktivet.
Befogenheten att be en annan myndighet om hjälp med utredningen rör inte direkt några förhållanden som kräver att föreskrifterna meddelas genom lag enligt 8 kap. 2 § regeringsformenen. Föreskrifterna bör alltså kunna meddelas i förordning med stöd av 8 kap. 7 §. I förordningen bör det upplysas om att bestämmelser om hjälp med att genomföra utredningsåtgärder finns i EU-förordningen och i en överenskommelse om rättslig hjälp i konkurrensärenden.
Utbyte och användning av information som bevis
Den andra meningen i artikel 24.2 i direktivet innehåller två delar. I den första delen föreskrivs att den information som inhämtats ska få utbytas och användas för att bevisa om företaget eller företagssammanslutningen underlåtit att följa ett beslut som fattats av den ansökande nationella administrativa konkurrensmyndigheten. Den första delen innehåller i princip samma befogenheter som ges konkurrensmyndigheterna vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget enligt artikel 12.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003. I den andra delen finns ett undantag som innebär att de skyddsåtgärder som föreskrivs i artikel 12.2 och 3 ska beaktas när informationen används som bevisning.
När frågan om genomförande av direktivet i den här delen övervägs uppkommer samma fråga som vid genomförande av artikel 24.1 i direktivet, se ovan. Utbyte och användning av information som bevisning för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget är reglerad i en bindande EU-förordning. Utbyte och användning av information inom ramen avtalet mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om samarbete i konkurrensfrågor regleras i det avtal som riksdagen godkänt. Även här finns risken att ett genomförande som enbart tar sikte på direktivet ger en splittrad bild av vilka möjligheter och begränsningar som finns i fråga om utbyte och användning av information. Det bör mot den bakgrunden införas en reglering som klargör i vilken omfattning Konkurrensverket får utbyta information och använda information som verket fått del av
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
från andra konkurrensmyndigheter. Detta bör ske genom en hänvisning till direktivet och en upplysning om att bestämmelser finns i förordningen och i en överenskommelse om rättslig hjälp i konkurrensärenden. Föreskrifterna kan meddelas i förordning.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.9.3. Ömsesidigt bistånd med delgivning och indrivning
Förslag: Ömsesidigt bistånd med delgivning och indrivning på
konkurrensområdet regleras i en ny lag.
En fråga om ömsesidigt bistånd vid delgivning av handlingar och beslut som gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget prövas av Konkurrensverket. När det gäller delgivning inom ramen för en begäran om ömsesidigt bistånd med indrivning prövas dock frågan av Kronofogdemyndigheten.
Delgivning i Sverige ska ske med tillämpning av delgivningslagen. Delgivning som har skett med bistånd av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lagar, författningar och administrativa praxis, ska anses ha samma verkan som om delgivningen hade ägt rum i Sverige.
En fråga om ömsesidigt bistånd med indrivning prövas av Kronofogdemyndigheten. Vid indrivning i Sverige tillämpas lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Verkställighet enligt utsökningsbalken får äga rum på grund av det enhetliga dokument som avses i artikel 27 i direktivet. Vid indrivning av en annan medlemsstats fordran gäller i fråga om preskription lagstiftningen i den andra medlemsstaten. De avgifter och viten som Kronofogdemyndigheten driver in ska överföras till den medlemsstat som begärt indrivning. En begäran om bistånd med indrivning i en annan medlemsstat får endast ske av ett beslut eller en dom som fått laga kraft och där Kronofogdemyndigheten inte själv kan driva in fordringen.
Bistånd med delgivning och indrivning får vägras om de krav som anges i artikel 27 i direktivet inte är uppfyllda, om den enskildes grundläggande rättigheter och friheter inte har respekterats eller om det begärda biståndet skulle strida mot allmänna hänsyn.
Ett beslut om bistånd får inte överklagas.
Bedömning: Frågor om vilket språk som ska tillämpas i en
ansökan om bistånd bör regleras i förordning.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 25–27 om bistånd med delgivning och verkställighet
Artikel 25 om begäran om bistånd med delgivning
Medlemsstaterna ska enligt artikel 25 i direktivet säkerställa att den anmodade myndigheten på begäran av den ansökande myndigheten och på dennas vägnar delger mottagaren
a) preliminära invändningar mot den påstådda överträdelsen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget och sådana beslut som fattats med tillämpning av dessa artiklar,
b) varje annan förfarandeakt som antagits inom ramen för förfarandena för efterlevnadskontroll och som bör delges i enlighet med nationell rätt, och
c) alla andra relevanta handlingar som rör tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, inbegripet handlingar som rör verkställighet av beslut om påförandet av sanktionsavgifter eller föreläggande av viten.
Artikel 26 om begäran om bistånd med verkställighet
Artikel 26 i direktivet innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut som antagits i enlighet med artiklarna 13 och 16, dvs. beslut om sanktionsavgift eller betalning av viten. Bestämmelserna är enligt artikel 26.1 tillämpliga när det aktuella företaget eller företagssammanslutningen saknar tillräckliga tillgångar i den medlemsstat där beslutet fattats eller, enligt artikelpunkt 2, när företaget eller sammanslutningen inte har etablerats i medlemsstaten. En förutsättning för att tillmötesgå en begäran om verkställighet enligt punkt 1 är att den ansökande myndigheten gjort rimliga ansträngningar för att driva in avgiften eller vitet på sitt eget territorium. Motsvarande krav gäller inte för verkställighet enligt punkt 2. Det markeras särskilt genom en upplysning om att artikel 27.3 d inte ska tillämpas. Av den artikeln framgår att en begäran ska innehålla uppgift om vilka rimliga ansträngningar som den ansökande myndigheten gjort för att verkställa beslutet på sitt eget territorium.
Genomförande av direktivet
Enligt artikel 26.3 får den ansökande myndigheten endast begära verkställighet av ett slutligt beslut. Ett slutligt beslut är enligt artikel 2.1 led 22 ett beslut som inte kan, eller som inte längre kan, överklagas genom ordinära rättsmedel. I artikel 26.4 föreskrivs slutligen att frågor om preskriptionsfrister för verkställighet av sanktionsavgifter eller viten ska regleras av den nationella rätten i den ansökande myndighetens medlemsstat.
Artikel 27.1–6 om allmänna principer för samarbete
Artikel 27 i direktivet innehåller bestämmelser om samarbetet mellan myndigheterna. I artikel 27.1 ska medlemsstaterna säkerställa att delgivning och verkställighet sker av den anmodade myndigheten och i enlighet med nationell rätt i den myndighetens medlemsstat. Av artikelpunkt 2 framgår att en begäran om delgivning eller verkställighet ska handläggas skyndsamt genom ett enhetligt dokument. Till dokumentet ska det fogas en kopia av den akt som ska delges eller verkställas. De allmänna uppgifter som det enhetliga dokumentet ska innehålla räknas sedan upp i punkten. I fråga om verkställighet ska dokumentet innehålla ytterligare uppgifter som anges i punkt 3.
Det enhetliga dokumentet ska enligt artikel 27.4 utgöra den enda grunden för de åtgärder som vidtas av den anmodade myndigheten. Om dokumentet innehåller de uppgifter som föreskrivs i punkt 2 krävs enligt punkt 4 inte någon form av erkännande, komplettering eller ersättande i den anmodade myndighetens medlemsstat. I denna promemoria bedöms att detta även omfattar de uppgifter som ska lämnas enligt punkt 3 vid en begäran om verkställighetsåtgärder.
I artikel 27.5 regleras vilket språk som ska användas i det enhetliga dokumentet. Som huvudregel föreskrivs att det är det eller något av de officiella språken i den anmodade myndighetens medlemsstat som ska användas, men att myndigheterna i det enskilda fallet kan komma överens om att använda ett annat språk. När det gäller den handling som ska delges eller det beslut som ska verkställas, föreskrivs att handlingen eller beslutet ska översättas till det eller något av de officiella språken i den anmodade myndighetens medlemsstat, om det krävs enligt nationell rätt i den medlemsstaten. Här öppnar
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
dock direktivet för att myndigheterna i det enskilda fallet kan komma överens om att översättning får ske till ett annat språk.
Den anmodade myndighetens skyldighet att tillmötesgå en begäran om bistånd är enligt artikel 27.6 inte utan undantag. Myndigheten får neka en begäran om bistånd som inte uppfyller kraven i artikel 27. Detsamma gäller om myndigheten kan påvisa rimliga skäl som visar att det begärda biståndet skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den aktuella medlemsstaten. Nekas bistånd ska den ansökande myndigheten kontaktas.
Gällande ordning
Bestämmelser om delgivning finns i delgivningslagen (2010:1932). Enligt 7 § är det den myndighet som handlägger ett mål eller ett ärende som ska se till att delgivning sker. Av 3 § följer att delgivning får ske med en person som vistas utomlands om den stat där delgivning ska ske tillåter det.
Bistånd med delgivning utomlands kan sökas hos Länsstyrelsen i Stockholms län enligt förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige. Bistånd för delgivning utomlands får enligt 3 § lämnas om myndigheten eller domstolen själv har försökt att delge mottagaren i den andra staten, men detta inte har kunnat ske, att det saknas möjlighet för myndigheten eller domstolen att själv ansöka om bistånd med delgivning i den andra staten, eller att den andra staten kräver att en ansökan om delgivning skickas genom en centralmyndighet. Bistånd med delgivning i Sverige får enligt 9 § lämnas av Länsstyrelsen i Stockholms län, om ansökan om sådant bistånd getts in av utländsk domstol eller myndighet eller någon som enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige är behörig att ansöka om bistånd med delgivning.
Delgivning i Norden kan också ske enligt den nordiska överenskommelsen den 26 april 1974 mellan Finland, Danmark, Island, Norge och Sverige om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42). En begäran om bistånd med delgivning görs då hos behörig myndighet i den stat där delgivning ska ske, se 4 § förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige. Enligt 9 § den förordningen ska en ansökan om bistånd med
Genomförande av direktivet
delgivning i Sverige med stöd av överenskommelsen ges in till länsstyrelsen i det län där delgivningsmottagaren är folkbokförd eller har sitt säte.
Vid bistånd med delgivning i Sverige får enligt 4 a § andra stycket delgivningslagen delgivning av en handling som är skriven på eller översatt till ett annat språk än svenska eller ett språk som följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, endast ske med delgivningsmottagarens samtycke om det inte står klart att han eller hon förstår det andra språket. I fråga om den nordiska överenskommelsen accepteras danska och norska, se artikel 3. Om något avtal inte finns ska endast svenska accepteras (prop. 2012/13:182 s. 46).
För delgivning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur av handlingar som ska sändas från en medlemsstat till en annan finns bestämmelser om delgivning i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (”delgivning av handlingar”) och om upphävande av rådets förordning (EG) 1348/2000.
Kronofogdemyndighetens möjligheter att genomföra indrivningsåtgärder utomlands är små. Principen om staters suveränitet i den allmänna folkrätten innebär att en stat inte får ägna sig åt maktutövning på främmande stats territorium. Myndigheten får därför inte använda exekutivt tvång annat än i Sverige. Det medför att myndigheten måste begära handräckning för verkställighet av offentligrättsliga fordringar med stöd av EU-rätten eller en internationell överenskommelse för att få en svensk exekutionstitel verkställd i en annan stat.
Inom Norden finns sedan lång tid ett samarbete angående verkställighet av bl.a. viten som dömts ut på konkurrensrättslig grund. Samarbetet grundar sig inte på någon konvention utan baseras på likformig lagstiftning som utfärdats i de olika staterna (prop. 1962:203 s. 11). För svensk del regleras detta i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. Kompletterande bestämmelser finns i förordningen (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Överväganden
Utgångspunkter
De aktuella artiklarna i direktivet innehåller bestämmelser om ömsesidigt bistånd med delgivning och indrivning som rör konkurrensmyndigheternas tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget i mål och ärenden som inte är av civil eller kommersiell natur (jfr Europaparlamentets och rådets förordning [EG] nr 1393/2007). Det finns i dag inga regler om ömsesidigt bistånd mellan nationella konkurrensmyndigheter om delgivning och indrivning. Förvisso finns det vissa bestämmelser som kan tillämpas vid delgivning och i viss mån även i fråga om indrivning av utdömda viten, men dessa torde inte vara tillräckliga för att säkerställa direktivets genomförande. Direktivet bör alltså genomföras oberoende av vilka möjligheter som i dag finns för delgivning och indrivning i de avseenden som förutses i artiklarna 25 och 26 i direktivet.
De föreskrifter om bistånd med delgivning och indrivning som krävs för att genomföra direktivet får i huvudsak anses vara av sådant slag att de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden. Föreskrifterna bör därför som utgångspunkt meddelas i lag (8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen).
Ansökande och anmodad myndighet
I direktivet talas det om ansökande myndighet respektive anmodad myndighet. Ansökande myndighet är en nationell konkurrensmyndighet som framställer en begäran om ömsesidigt bistånd som avses i artikel 24, 25, 26, 27 eller 28 (artikel 2.1 led 20). Anmodad myndighet är en nationell konkurrensmyndighet som tar emot en begäran om ömsesidigt bistånd och som vid en begäran om bistånd som avses i artikel 25, 26 27 eller 28 betyder det behöriga offentliga organet som har huvudansvaret för att genomföra sådana beslut enligt nationella lagar, författningar och administrativa praxis (artikel 2.1 led 21).
Genomförande av direktivet
Definitionen av ansökande myndighet är klar. Det är den nationella konkurrensmyndighet som en medlemsstat enligt artikel 35 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 har utsett att ansvara för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Beroende på vad saken gäller är det Konkurrensverket eller allmän domstol som i dag har uppgiften att vara nationell konkurrensmyndighet, se 4 § konkurrensförordningen och avsnitt 6.3.
Definitionen av anmodad myndighet innebär att den anmodade myndigheten i en medlemsstat inte behöver vara densamma som den ansökande myndigheten i samma medlemsstat, dvs. vara den myndighet som utsetts att ansvara för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Med andra ord skulle vid ett korrekt genomförande av direktivet Kronofogdemyndigheten kunna vara nationell konkurrensmyndighet. Kronofogdemyndighetens huvudsakliga uppgifter är enligt 1 § förordningen (2016:1333) med instruktion för Kronofogdemyndigheten bl.a. indrivning och verkställighet. När det gäller delgivning skulle det dock kunna vara den myndighet som utsetts till nationell konkurrensmyndighet. Enligt 7 § delgivningslagen är det den myndighet som handlägger ett mål eller ett ärende som ska se till att delgivning sker.
I ett system där de nationella konkurrensmyndigheterna tillsammans med kommissionen har parallell behörighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget är det viktigt att se till att samarbetet mellan de nationella konkurrensmyndigheterna löper så smidigt som möjligt. Myndigheterna har ett omfattande och väl utvecklat samarbete på konkurrensområdet inom ramen för Europeiska konkurrensnätverket (ECN). En ordning som innebär att flera myndigheter har en uppgift att fylla när det gäller frågor om ömsesidigt bistånd kan mot den bakgrunden te sig något omständlig, i vart fall för konkurrensmyndigheter i andra medlemsstater.
Från svensk sida är det Konkurrensverket som deltar i nätverket och samarbetar med andra europeiska konkurrensmyndigheter. Konkurrensverket bör därför som utgångspunkt sköta de uppgifter som en ansökande eller anmodad myndighet har när det gäller delgivning av handlingar enligt artikel 25 i direktivet. Eftersom indrivning är en fråga för Kronofogdemyndigheten, bör den myndigheten tilldelas de uppgifter som både anmodad och sökande myndighet när det gäller indrivning enligt artikel 26. Myndigheten bör också svara
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
för de delgivningsuppgifter som förekommer vid indrivning (jfr artikel 25 led c).
Sammanfattningsvis föreslås att Konkurrensverket ska handlägga frågor om ömsesidigt bistånd med delgivning och Kronofogdemyndigheten vid ömsesidigt bistånd med indrivning och delgivning av beslut som är relevanta när det gäller frågor om indrivning.
Bistånd med delgivning eller indrivning i Sverige
Artikel 27 i direktivet innehåller allmänna principer för samarbete som ska tillämpas vid ömsesidigt bistånd i Sverige. Av artikel 27.1 följer att begäran ska genomföras i enlighet med svensk rätt. För Sveriges del innebär detta att de bestämmelser som gäller för indrivning i s.k. allmänna mål hos Kronofogdemyndigheten blir tillämpliga. Vidare följer av artikelpunkt 2 att en begäran om delgivning och indrivning ska åtföljas av ett enhetligt dokument och en kopia av den akt som ligger till grund för begäran. Det enhetliga dokumentet ska innehålla uppgifter som är relevanta för att delgivning eller indrivning ska kunna ske. Uppgifterna utgörs t.ex. av namn och adress för adressaten, sammanfattning av relevanta fakta och upplysningar och den tidsfrist inom vilken delgivningen eller indrivningen ska äga rum. I punkt 3 finns ytterligare krav på vad dokumentet ska innehålla när indrivning begärs. Uppfylls kraven ska den anmodade myndigheten enligt punkt 4 vidta alla nödvändiga åtgärder för att bistånd ska kunna lämnas. Några krav på erkännande eller liknande får inte ställas. Om det enhetliga dokumentet uppfyller de krav som ställs i artikel 27.2 i direktivet ska delgivning alltså ske av de handlingar som anges i artikel 25. Det är fråga om handlingar som rör tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. För indrivning krävs det således att det enhetliga dokumentet uppfyller kraven i artikel 27.2 och 3 i direktivet. Indrivningsåtgärderna gäller enligt artikel 26 sådana beslut om sanktionsavgifter eller viten som avses i artikel 13 eller 16. Författningstekniskt bör lagtexten hänvisa till artiklarna i den ursprungliga lydelsen. Härigenom tillförs lagtexten ett materiellt innehåll, dvs. bistånd får avse beslut som räknas upp i artiklarna, och eventuella framtida ändringar i direktivet ska underställas riksdagens godkännande innan de genomförs. Som nämnts gäller enligt artikel 27.4 att några krav på erkännande eller liknande inte får ställas
Genomförande av direktivet
för att delgivning eller indrivning ska få ske. Det bör anges särskilt i den nya lagen.
Av artikel 27.6 led a följer att Konkurrensverket respektive Kronofogdemyndigheten inte ska vara skyldigt att lämna bistånd om kraven i artikel 27 inte är uppfyllda. Enligt artikel 27.6 led b finns heller ingen skyldighet att lämna bistånd om det kan påvisas att ett genomförande av begäran skulle strida mot grunderna för rättsordningen. En begäran om bistånd ska alltså kunna avslås. Befogenheten att avslå en biståndsansökan bör regleras genom en hänvisning till artikel 27 i dess ursprungliga lydelse. Hänvisningen innebär att den sökande myndigheten måste kontaktas innan ansökan avslås. Om Konkurrensverket efter sin prövning bedömer att kraven för att bistå med delgivning är uppfyllda bör verket svara för att delgivning sker i enlighet med delgivningslagen. Är det fråga om indrivning av en sanktionsavgift eller ett utdömt vite bör Kronofogdemyndigheten driva in den aktuella fordran.
De avgifter och viten som Kronofogdemyndigheten driver in på begäran av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat ska överföras till den medlemsstat som begärt indrivning. Då dessa avgifter och viten som grundar sig på direktivet inte tillfaller den svenska staten, behöver utsökningsförordningen kompletteras med en hänvisning till den nya lagen för att klargöra att fordringarna handläggs som allmänna mål hos Kronofogdemyndigheten.
I upplysningssyfte bör det i den nya lagen tas in en hänvisning till lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (avräkningslagen)som är de lagar som innehåller särskilda bestämmelser om indrivning som bara är tillämpliga i allmänna mål. Det bör också klarläggas att det enhetliga dokument som avses i artikel 27 är en sådan utländsk exekutionstitel som får läggas till grund för indrivning i Sverige. Det sker lämpligen genom att det föreskrivs att verkställighet enligt utsökningsbalken får äga rum vid indrivningen.
Frågan om avräkningslagen är tillämplig när motfordringen är en utländsk fordran som drivs in i Sverige har berörts i förarbetena till lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering (prop. 2016/17:26 s. 28 f). Där konstateras att avräkningslagen är tillämplig på sådana fordringar.
Direktivet innehåller inte några bestämmelser om att den ansökande myndigheten ska kunna överklaga ett beslut som innebär att
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
bistånd inte lämnas. I andra regelverk som gäller bistånd med delgivning och indrivning tillämpas en ordning som innebär att ett sådant beslut inte kan överklagas, se t.ex. 8 § lagen om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering (prop. 2016/17:26 s. 39). Motsvarande förbud mot överklagande bör införas i den nya lagen.
Bistånd med delgivning eller indrivning i en annan medlemsstat
En förutsättning för att bistånd ska kunna begäras i en annan medlemsstat är att ansökan uppfyller de krav som ställs i artikel 27 i direktivet. De krav som ställs på en ansökan kommer att regleras i den anmodade myndighetens rättsordning. Direktivet förutsätter i den delen inte något genomförande i svensk rätt.
När det gäller bistånd med delgivning är det enligt delgivningslagen den myndighet som handlägger ett ärende eller ett mål som ska se till att delgivning sker (7 §). I de ärenden som Konkurrensverket handlägger är det alltså verket som svarar för delgivningen. När det gäller mål i domstol som rör tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget är det en uppgift som faller på patent- och marknadsdomstolarna. Kronofogdemyndigheten får begära delgivning av handlingar som är relevanta för att en begäran om bistånd med indrivning ska kunna göras i en annan medlemsstat.
För närvarande kan bistånd med delgivning sökas hos Länsstyrelsen i Stockholms län enligt förordningen om bistånd med delgivning utomlands. När direktivet genomförts kommer det enligt artikel 25 i direktivet finnas en möjlighet att begära bistånd med delgivning i andra medlemsstater i ärenden som rör tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Den hittillsvarande möjligheten som innebär att länsstyrelsen bistår med delgivning utomlands torde därmed vara utesluten. Om bistånd behövs ska det begäras av den nationella konkurrensmyndigheten i den medlemsstat där delgivningen ska ske, inte av länsstyrelsen. Det bör i den nya lagen regleras att det är Konkurrensverket som begär bistånd med delgivning av en handling som gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Närmare föreskrifter om bistånd med delgivning av en sådan handling i ett mål eller ärende i domstol kan meddelas i förordning.
Genomförande av direktivet
I den nya lagen bör också frågor om Kronofogdemyndighetens begäran om bistånd med indrivning av konkurrens- och utredningsskadeavgifter samt utdömda viten regleras, så även delgivning av handlingar som är relevanta för att indrivning av sådana fordringar. Som förutsättning för en begäran om bistånd bör föreskrivas att beslutet eller domen ska ha fått laga kraft (jfr artikel 26.3 i direktivet) och att myndigheten inte själv har kunnat driva in fordringen (jfr artikel 27.3 led d).
När det gäller delgivning som har skett med bistånd av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lagar, författningar och administrativa praxis, bör det i den nya lagen föreskrivas att delgivningen ska anses ha samma verkan som om delgivningen hade ägt rum i Sverige. Detta har betydelse för att Kronofogdemyndigheten ska kunna begära bistånd med indrivning i en annan medlemsstat.
Preskription
Frågor som gäller preskriptionsfrister för verkställighet av sanktionsavgifter eller viten ska enligt artikel 26.4 i direktivet regleras av den nationella rätten i den ansökande myndighetens medlemsstat. Det betyder att svensk rätt ska tillämpas på fordringar om avgift eller utdömda viten som ska drivas in i en annan medlemsstat. Enligt 3 kap. 23 § konkurrenslagen faller en påförd konkurrensskadeavgift bort i den mån inte verkställighet har skett inom fem år från det att domen vann laga kraft eller avgiftsföreläggandet godkändes. Samma tid gäller för utdömda viten, se 35 kap. 7 § brottsbalken. Någon ytterligare reglering för att genomföra direktivet i den delen torde inte behövas, förutom de justeringar som följer av att Konkurrensverket får besluta om konkurrensskadeavgift och att bestämmelserna om avgiftsförelägganden utgår.
Vid bistånd med indrivning i Sverige framgår av direktivet att det är lagen i den ansökande myndighetens medlemsstat som ska tillämpas. Frågan är om det fordras någon reglering i svensk rätt med avseende på ”inkommande” ärenden, dvs. när en utländsk sanktionsavgift eller ett utdömt vite ska drivas in i Sverige med stöd av direktivet. Inte minst för att så långt som det är möjligt undvika invändningar mot vidtagna indrivningsåtgärder är det viktigt med en tydlig
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
reglering av vad som gäller i fråga om de utländska fordringarna, särskilt om preskriptionstiden enligt den sökande medlemsstatens bestämmelser är lång och en svensk fordran av motsvarande slag skulle ha varit preskriberad vid tidpunkten för åtgärderna. En bestämmelse bör därför införas om att lagstiftningen i den andra medlemsstaten gäller i fråga om preskription vid indrivning i Sverige av en annan medlemsstats fordran.
Språkfrågan
Huvudregeln i artikel 27.5 i direktivet är att det enhetliga dokumentet ska vara avfattat på det eller de officiella språken i den anmodade myndighetens medlemsstat, dvs. språket eller språken i den stat där delgivning eller indrivning ska ske. Den ansökande och den anmodade myndigheten kan dock komma överens om att använda ett annat språk i det enskilda fallet. För åtgärder som ska genomföras i Sverige innebär detta att de uppgifter som ska lämnas i det enhetliga dokumentet till Konkurrensverket ska vara avfattade på svenska, med möjlighet att komma överens om annat. Föreskrifter om vilket språk som ska gälla för en ansökan om bistånd med delgivning eller indrivning i Sverige kan meddelas i förordning. Vilket språk som ska tillämpas vid bistånd med delgivning eller indrivning i en annan medlemsstat regleras i den andra medlemsstatens rättsordning.
Den handling som ska delges eller som ska ligga till grund för indrivning ska enligt artikel 27.5 översättas till något av de officiella språken i den anmodade myndighetens medlemsstat om myndighetens nationella rätt så kräver. Vid bistånd med delgivning i Sverige ska handlingen översättas till svenska och vid bistånd med delgivning i en annan medlemsstat ska den översättas till den medlemsstatens språk. Översättningen bekostas av den ansökande myndigheten, se artikelpunkterna 7 och 8 (kostnadsfrågan behandlas i avsnitt 6.9.4).
Direktivet öppnar emellertid för att myndigheterna ska ha rätt att i det enskilda fallet enas om att en översättning av handlingarna får tillhandahållas på ett annat språk. Direktivet torde t.o.m. kunna uppfattas så att myndigheterna kan komma överens om att handlingarna inte behöver översättas över huvud taget. Vid en jämförelse mellan direktivet och delgivningslagen föreskrivs i lagen att delgivning av en handling som är skriven på eller översatt till ett annat språk än
Genomförande av direktivet
svenska eller ett språk som följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, endast får ske med delgivningsmottagarens samtycke om det inte står klart att han eller hon förstår
det andra språket (4 a § andra stycket)
. Direktivet är alltså något mer flexibelt i det här avseendet än vad delgivningslagen ger utrymme för. Delgivningslagen är dock subsidiär till delgivningsbestämmelser som finns i andra författningar (1 § andra stycket). Lagen hindrar alltså inte en reglering som innebär att myndigheterna får träffa överenskommelser i det enskilda fallet om vilket språk som handlingarna ska vara avfattade på, vilket kan förefalla effektivt från kostnadssynpunkt. Mot detta kan emellertid anföras att det från rättssäkerhetssynpunkt får anses vara av grundläggande betydelse att mottagaren av en delgivning också förstår innebörden av de handlingar som delges. Den befogenhet som omtalas i direktivet, rätten för myndigheterna att enas om till vilket språk som handlingen ska vara översatt, bör därför inte sträcka sig längre än att mottagaren kan förväntas förstå det aktuella språket. Med det synsättet förhindras att delgivningen sker på ett sätt som skulle kunna utgöra en kränkning av en parts rätt till en rättvis rättegång (jfr artikel 6 i Europakonventionen och artiklarna 41 och 48 i EU:s rättighetsstadga samt EUdomstolens avgörande Kyrian, C-233/08, EU:C:2010:11). Den flexibilitet som direktivet föreskriver bör av nu nämnda skäl hanteras inom ramen för delgivningslagen. En särskild reglering om språköverenskommelser i det enskilda fallet bör inte införas.
6.9.4. Kostnader för biträde och valuta
Förslag: Kronofogdemyndigheten ska ta ut ersättning för kost-
nader i målet i enlighet med vad som gäller vid indrivning av en svensk fordran av motsvarande slag.
Kronofogdemyndigheten ska, så snart en begäran om bistånd med indrivning tagits emot, räkna om sanktionsavgiften eller vitet till svenska kronor enligt den växelkurs som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning för den dag då sanktionsavgiften beslutades.
Ett belopp som har drivits in ska överföras till den sökande medlemsstaten.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Skälen för förslaget
Artikel 27.7 och 27.8 om kostnader för biträde och valuta
Medlemsstaterna ska enligt artikel 27.7 i direktivet säkerställa att den ansökande myndigheten fullt ut står för alla rimliga extra kostnader i samband med åtgärder som vidtas enligt artikel 24 eller 25. De extra kostnaderna inkluderar kostnader för översättning, arbetskraft och administration. För åtgärder som vidtas enligt artikel 26 gäller enligt artikel 27.8 att den anmodade myndigheten får dra av kostnaderna från de avgifter eller viten som drivs in. Det står dock medlemsstaterna fritt att föreskriva att kostnaderna ska betalas av den som ska betala sanktionsavgiften eller vitet. Om indrivningen misslyckas får myndigheten begära att den ansökande myndigheten står för de kostnader som uppkommit.
De belopp som verkställigheten avser ska drivas in i den anmodade myndighetens valuta. Vid behov ska beloppen räknas om till valutan i den myndighetens medlemsstat. Beloppet ska bestämmas efter den växelkurs som tillämpades det datum då sanktionsavgifterna påfördes eller vitena dömdes ut.
Överväganden
När Konkurrensverket genomför en platsundersökning på uppdrag av en annan konkurrensmyndighet enligt artikel 22 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 begärs inte ersättning för kostnaderna för undersökningen från den andra konkurrensmyndigheten. Ersättning tas heller inte ut för de kostnader som uppkommer inom ramen för det nordiska avtalet om samarbete i konkurrensfrågor. De nya uppgifter som verket får genom biståndsbestämmelserna i artikel 24 i direktivet bör från ersättningssynpunkt behandlas på motsvarande sätt.
Nästa fråga gäller den ersättning för kostnader som uppkommer vid bistånd enligt artiklarna 25 och 26 i direktivet. För bedömning av frågan bör ledning sökas i andra rättsområden som innehåller regler om ömsesidigt bistånd.
Genomförande av direktivet
Vid bistånd enligt lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen ska Kronofogdemyndigheten enligt 15 § ta ut ersättning för kostnader i målet i enlighet med vad som gäller vid indrivning av en svensk fordran av motsvarande slag. Eftersom verkställighet äger rum enligt utsökningsbalken tillämpas bestämmelserna i balken och i förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten. I fråga om ersättning för bistånd med indrivning får Kronofogdemyndigheten komma överens med den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten om ersättning som är anpassad till det enskilda fallet, om indrivningen är förenad med särskilt stora svårigheter eller kostnader, eller avser organiserad brottslighet, se 9 § förordningen (2011:1546) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen.
Bistånd med delgivning som lämnas enligt förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige är enligt 17 § avgiftsfritt. Länsstyrelsen tar alltså inte ut någon avgift för sitt arbete. Detsamma gäller för delgivning som sker med tillämpning av den nordiska överenskommelsen den 26 april 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning.
Lagen om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering innehåller inga bestämmelser om ersättning för kostnader för delgivning och indrivning. Enligt 6 § tillfaller dock det indrivna beloppet staten. Detta följer av artikel 19 i det direktiv som genomförs i lagen, Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen).
Syftet med bestämmelserna om ersättning för kostnader i direktivet är att det bistånd som den anmodande myndigheten ger inte ska drabba myndigheten ekonomiskt. De extra kostnader som uppstår i samband med platsundersökningar och vid delgivning ska betalas av den ansökande myndigheten. Kostnaderna för indrivning får i första hand dras av från det indrivna beloppet. Om indrivningen misslyckas ska den ansökande myndigheten stå för kostnaderna. Ersättning kan också krävas av gäldenären, dvs. det företag som är föremål för exekutionsåtgärder.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Som framgår ovan finns det bestämmelser på andra rättsområden om ersättning för kostnader vid bistånd med delgivning och verkställighet. Sammantaget framkommer att myndigheter som enbart bistår med delgivning inte begär ersättning för de kostnader som uppkommit, men att Kronofogdemyndigheten tar ut avgifter för indrivning av en fordran. Motsvarande ordning bör tillämpas när direktivet genomförs. Det innebär att det inte finns behov av att reglera frågor som gäller ersättning för Konkurrensverkets kostnader vid delgivning enligt artikel 25 i direktivet. För åtgärder som vidas enligt artikel 26 bör samma ordning tillämpas som gäller enligt lagen om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, dvs ersättning tas ut i enlighet med vad som gäller vid indrivning av en svensk fordran av motsvarande slag. I enlighet med artikel 27.8 första stycket bör kostnaderna dras av från det belopp som drivits in. Föreskrifterna bör meddelas i lag. Bestämmelserna i artikel 27.8 första stycket sista meningen om att få återkräva kostnader rör främst förhållandet mellan den sökande och den anmodade myndigheten och kräver inte någon reglering i form av lag.
Även beträffande företrädesordningen mellan kostnaderna och den sökande medlemsstatens fordran är det de nationella bestämmelserna som ska tillämpas. Belopp som motsvarar kostnaderna ska redovisas mot inkomsttitel på statsbudgeten på samma sätt som influtna avgifter i andra utsökningsmål.
I artikel 27.8 andra och tredje styckena i direktivet finns bestämmelser om vilken valuta som fordringarna ska drivas in i och efter vilken växelkurs eventuell omräkning ska ske. Innebörden av bestämmelserna är att den anmodade myndigheten i förekommande fall ska räkna om fordringsbeloppet till sin egen medlemsstats valuta innan någon indrivningsåtgärd vidtas. Omräkningen ska göras enligt den växelkurs som gällde vid den tidpunkt som avgiften eller vitet påfördes. I avsaknad av närmare bestämmelser får det antas att myndigheterna kan använda den växelkurs som Europeiska centralbanken publicerat för det aktuella datumet, vilket är dagen för det slutliga avgörandet (jfr artikel 26.3). Växelkurserna offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning (EUT).
Bestämmelserna om valuta och växlingskurs får direkt betydelse för gäldenären, bl.a. om det inträffar förändringar i växelkursen under förfarandet. Föreskrifterna bör därför meddelas i lag.
Genomförande av direktivet
I likhet med det som föreskrivs i lagen om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen bör det i den nya lagen anges att ett belopp som har drivits in ska överföras till den medlemsstat som har begärt bistånd.
6.9.5. Tvister som rör begäran om delgivning och indrivning
Bedömning: Några lagstiftningsåtgärder behöver inte vidtas för
att genomföra artikel 28 i direktivet om tvister som rör begäran om delgivning och verkställighet.
Skälen för bedömningen
Artikel 28 om tvister som rör begäran om delgivning och verkställighet
Artikel 28 i direktivet innehåller två punkter. Av den första punkten följer att lagenligheten av den handling som ska delges eller ligga till grund för indrivning och lagenligheten i det enhetliga dokumentet som medger att åtgärderna vidtas ska prövas i den ansökande myndighetens medlemsstat och omfattas av den nationella rätten i den staten. Tvister som rör verkställighets- och delgivningsåtgärder som vidtagits i den anmodade myndighetens medlemsstat ska enligt den andra punkten prövas och omfattas av rätten i den staten.
Överväganden
Bestämmelserna i artikel 28 i direktivet får ses som en reglering av kompetensfördelningen mellan de olika medlemsstaterna. I artikeln klargörs att om det finns en möjlighet till överklagande ska det ske i den ansökande respektive den anmodade myndighetens medlemsstat. Prövningen ska sedan ske enligt den medlemsstatens rätt. Det finns i direktivet inget som tyder på att artikeln ska uppfattas som ett krav på medlemsstaterna att införa ytterligare bestämmelser om överklagande av de beslut som avses i artikel 25 och som rör arti-
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
kel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Detsamma gäller sådana verkställighetsåtgärder som avses i artikel 26 i direktivet. I avsnitt 6.9.3 föreslås att ett beslut om bistånd inte ska få överklagas.
I artikel 28.1 led b anges dock att tvister som rör lagenligheten av ett enhetligt dokument som medger verkställighet i den anmodade myndighetens medlemsstat omfattas av de behöriga organen i den ansökande myndighetens medlemsstat och omfattas av rätten i den medlemsstaten. Frågan är då om artikeln i den delen bör uppfattas som att det ska införas bestämmelser om överklagande.
Till grund för en begäran om delgivning eller indrivning ligger enligt artikel 27.4 det enhetliga dokumentet som inte får bli föremål för någon form av åtgärd för erkännande eller liknande i den anmodade myndighetens medlemsstat. Innehållet i det enhetliga dokumentet regleras i artikel 27.2 och 27.3. Som exempel kan nämnas att dokumentet ska innehålla uppgifter som syftar till att identifiera adressaten, en sammanfattning av relevanta fakta och omständigheter, en sammanfattning av den handling som ska delges eller ligga till grund för indrivning, dagen då ett beslut om sanktionsavgift eller vitesbelopp blev slutligt och avgiftens eller beloppets storlek. Det enhetliga dokumentet ska således återge det sakliga innehållet i det aktuella ärendet. Till dokumentet fogas också en kopia av den akt som ska delges eller verkställas. Några ställningstaganden i sak ska inte göras när dokumentet upprättas och de felaktigheter som då kan uppstå kan inte vara annat än skriv- eller räknefel. Mot den bakgrunden bedöms det inte finnas något skäl att ge möjlighet att överklaga det enhetliga dokumentet. Invändningar mot det beslut som ska delges eller den fordran som ska drivas in får hanteras genom överklagande av det ursprungliga beslutet. Några lagstiftningsåtgärder behöver därmed inte vidtas för att genomföra artikel 28.
6.9.6. Frågor om sekretess vid ömsesidigt bistånd
Bedömning: Det bör regleras i förordning att sekretess enligt of-
fentlighets- och sekretesslagen inte hindrar att Konkurrensverket lämnar ut uppgifter till en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen när det är nödvändigt för att uppfylla direktivets bestämmelser om ömsesidigt bistånd.
Genomförande av direktivet
Skälen för bedömningen: Inom ramen för det ömsesidiga sam-
arbetet enligt artiklarna 24–27 i direktivet kan det inte uteslutas att uppgifter som omfattas av sekretess kan behöva lämnas ut till en myndighet i en annan medlemsstat. Det kan exempelvis röra sig om uppgifter om en enskilds affärs- eller driftförhållanden som omfattas av sekretess enligt 30 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen, OSL, eller uppgifter som omfattas av sekretesskyddet vid utsökning och indrivning enligt 34 kap. OSL. Av 8 kap. 3 § samma lag följer att uppgift för vilken sekretess gäller inte får röjas för utländsk myndighet annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift därom, eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten.
Det bedöms att det bör framgå av lag eller förordning att utlämnande av uppgifter som omfattas av sekretess får ske för att kunna genomföra det samarbete som föreskrivs i direktivet. Då en sådan bestämmelse närmast är en instruktion till Konkurrensverket är det tillräckligt med en förordningsbestämmelse. I en förordning bör således föreskrivas att sekretess enligt OSL inte hindrar att Konkurrensverket lämnar ut uppgifter till en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i EU när det är nödvändigt för att uppfylla direktivets bestämmelser om ömsesidigt samarbete. En motsvarande bestämmelse finns i 7 § förordningen med instruktion för Konkurrensverket som gäller uppgiftslämnande inom ramen för det nordiska avtalet om samarbete i konkurrensfrågor.
Handlingar som ges in till Konkurrensverket eller Kronofogdemyndigheten från en ansökande myndighet i en annan medlemsstat omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om handlingsoffentlighet. En förutsättning för att en myndighet ska kunna hemlighålla en sådan handling, eller delar av den, är att sekretess gäller för uppgifterna i handlingen enligt någon av bestämmelserna i OSL. I varje enskilt fall måste således en sedvanlig sekretessprövning göras.
Enligt 15 kap. 1 a § OSL gäller sekretess för en uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av bl.a. en bindande EU-rättsakt, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Denna sekretessbestämmelse är bl.a.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
tillämplig på uppgifter som har överlämnats från ett utländskt organ inom ramen för ett direktivsstyrt samarbete mellan EU:s medlemsstater. Sekretessen är dock inte absolut, utan gäller endast om ett utlämnande skulle riskera att försämra det samarbete som regleras av direktivet i fråga. Ett typiskt exempel på när en sådan situation föreligger är när ett utlämnande skulle stå i strid med sekretessbestämmelser i ett direktiv.
När det gäller ömsesidigt bistånd finns inga bestämmelser om sekretess i direktivet. Det bör dock inte tas till intäkt för att det skulle saknas ett intresse av sekretess vid ömsesidigt bistånd, tvärtom upprätthåller många medlemsstater i EU ett mer omfattande sekretesskydd än det som gäller i Sverige. Bestämmelsen i 15 kap. 1 a § OSL får anses tillgodose det behov av sekretess som kan finnas hos Konkurrensverket, exempelvis i fråga om uppgifter som finns i den handling som biståndsbegäran omfattar. Därutöver finns det bestämmelser om sekretess vid bistånd med delgivning i 22 kap. 5 § OSL och vid utsökning och indrivning i 34 kap. OSL. Någon ytterligare reglering i svensk rätt torde inte krävas.
6.10. Preskriptionsfrister
6.10.1. Direktivet
Kapitel VIII i direktivet innehåller i artikel 29 regler om preskriptionsfrister för påförande av sådana sanktionsavgifter och viten som behandlas i artiklarna 13 och 16. Det är fråga om preskriptionsavbrott under den tid som en nationell konkurrensmyndighet utreder en misstänkt överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget och under den tid som myndighetens beslut är föremål för domstolsprövning. I artikeln föreskrivs också att kommissionen ska säkerställa att vissa meddelanden som kommissionen tar emot från nationella konkurrensmyndigheter enligt artikel 11.3 i förordning (EG) nr 1/2003 görs tillgängliga för andra nationella konkurrensmyndigheter som ingår i Europeiska konkurrensnätverket (ECN).
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.10.2. Nya bestämmelser om preskriptionsavbrott införs
Förslag: Det införs bestämmelser i konkurrenslagen som innebär
att den femåriga preskriptionsfristen för påförande av konkurrensskadeavgift och utredningsskadeavgift avbryts när ett förfarande som avser samma överträdelse av konkurrensreglerna pågår vid en annan nationell konkurrensmyndighet eller kommissionen.
Avbrottet ska gälla alla företag eller företagssammanslutningar som deltagit i överträdelsen.
En ny frist löper från den dag det finns ett överträdelseavgörande eller myndigheten avslutat sitt förfarande på något annat sätt.
Bedömning: Några bestämmelser om preskriptionsavbrott
under handläggning i domstol eller i fråga om föreläggande av vite behövs inte.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 29 om preskriptionsfrister för påförande av sanktionsavgifter eller föreläggande av viten
Enligt artikel 29.1 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att preskriptionsfristerna för de nationella konkurrensmyndigheternas påförande av sanktionsavgifter eller föreläggande av vite ska tillfälligt upphöra eller avbrytas så länge som ett förfarande pågår vid konkurrensmyndigheter i andra medlemsstater eller vid kommissionen rörande en överträdelse som gäller samma avtal, beslut av en företagssammanslutning, samordnade förfarande eller annat agerande som strider mot artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Preskriptionsfristen ska tillfälligt upphöra eller avbrytas från och med delgivningen av den första formella utredningsåtgärden till minst ett företag som är föremål för utredning och gälla alla företag eller företagssammanslutningar som har deltagit i överträdelsen.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Det tillfälliga upphörandet eller avbrottet ska avslutas den dag då det finns ett överträdelseavgörande eller när myndigheten avslutat sitt förfarande på annat sätt. Avbrotts- eller upphörandeperiodens varaktighet påverkar inte absoluta preskriptionsfrister i nationell rätt.
Enligt artikel 29.2 i direktivet ska preskriptionsfristen tillfälligt upphöra eller avbrytas så länge som den nationella konkurrensmyndighetens beslut är föremål för ett förfarande vid en överprövningsdomstol.
Artikel 29.3 innehåller en bestämmelse som riktar sig till kommissionen.
Gällande ordning
Enligt 3 kap. 20 § konkurrenslagen får konkurrensskadeavgift påföras bara om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktas mot inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Om det berörda företaget inom denna tid får del av ett beslut om undersökning enligt 5 kap. 3 § eller ges tillfälle att yttra sig över Konkurrensverkets utkast till stämningsansökan, ska tiden i stället räknas från den dag detta skedde. I sådana fall gäller dock att avgift får påföras endast om den som anspråket riktas mot har delgetts stämningsansökan inom tio år från det att överträdelsen upphörde.
Av 6 kap. 1 § konkurrenslagen framgår att ett antal beslut av Konkurrensverket får förenas med vite. Det finns dock inga bestämmelser om preskription av möjligheten att besluta om vitesföreläggande.
När det gäller utdömande av ett förelagt vite följer av 9 § tredje stycket lagen om viten att vite bortfaller, om talan om att det ska dömas ut inte har delgetts adressaten inom två år från det att förutsättningarna för att väcka en sådan talan uppkom.
Överväganden
Här kan inledningsvis konstateras att bestämmelserna om preskription i 3 kap. 20 § konkurrenslagen behöver justeras med anledning av Konkurrensverket ges beslutanderätt i fråga om konkurrensskadeavgift och utredningsskadeavgift (se avsnitt 4).
Genomförande av direktivet
I konkurrenslagen saknas bestämmelser om att preskriptionsfristen för att påföra konkurrensskadeavgift upphör att löpa eller avbryts när andra nationella konkurrensmyndigheter eller kommissionen vidtar åtgärder med avseende på en misstänkt överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Det finns inte heller några bestämmelser om att preskriptionsavbrottet även kan omfatta företag som inte på något sätt har underrättats om den preskriptionsavbrytande åtgärden eller som inte ens visste om att en utredning pågick. Om en regel av sist nämnda innebörd, efter förebild från rådets förordning (EG) nr 1/2003, borde införas behandlades i förarbetena till den nuvarande konkurrenslagen. Regeringens ståndpunkt var då att så inte skulle ske och att det borde krävas att Konkurrensverket underrättar varje berört företag om den åtgärd som föranleder ett preskriptionsavbrott (prop. 2007/08:135 s. 105). Direktivets ordalydelse ger dock inte några valmöjligheter i det hänseendet. Bestämmelser av innebörden att preskriptionstiden upphör att löpa eller avbryts när andra nationella konkurrensmyndigheter eller kommissionen vidtar åtgärder och att avbrottet gäller alla företag som är inblandade i överträdelsen, oavsett om de underrättas om den preskriptionsavbrytande åtgärden eller ej, måste därför införas. Bestämmelserna placeras lämpligen i konkurrenslagen.
En första fråga som direktivet öppnar för är om fristens löptid ska tillfälligt upphöra eller om den ska avbrytas. Skillnaden mellan att fristen tillfälligt upphör och att den avbryts är att preskriptionsfristen i det första fallet stoppas och i det andra fallet att en ny frist börjar löpa efter den preskriptionsavbrytande händelsen. I preskriptionslagen (1981:130) tillämpas en ordning som innebär att en ny preskriptionstid börjar löpa från exempelvis den dag en dom meddelas (7 § första stycket). Så är fallet även enligt 3 kap. 20 § konkurrenslagen. Denna ordning bör gälla också ifråga om de nya bestämmelserna om preskription som motiveras av direktivet.
Enligt artikel 29.1 andra stycket i direktivet ska preskriptionsfristen avbrytas från och med delgivningen av den första formella utredningsåtgärden till minst ett företag som är föremål för förfarandet. Uttrycket ”den första formella utredningsåtgärden” återfinns även i artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003. Vilka slags åtgärder som avses är inte närmare angivet i direktivet eller i förordningen och kan naturligtvis variera från medlemsstat till medlemsstat. Den
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
nya bestämmelsen bör därför utformas i nära anslutning till direktivstexten och den närmare tolkningen av den överlämnas till rättstillämpningen.
Det bör av den nya bestämmelsen också framgå att avbrottet upphör den dag det finns ett överträdelseavgörande eller när den andra konkurrensmyndigheten eller kommissionen har avslutat sitt förfarande på något annat sätt.
Om det är flera andra konkurrensmyndigheter, inklusive kommissionen, som utreder samma ifrågasatta överträdelse så börjar en ny frist inte att löpa förrän samtliga myndigheter har fattat beslut eller avslutat sina förfaranden på annat sätt.
Enligt artikel 29.2 i direktivet ska preskriptionsfristen avbrytas eller tillfälligt upphöra så länge som den nationella konkurrensmyndighetens beslut är föremål för ett förfarande vid en överprövningsdomstol. Vad gäller överprövning av Konkurrensverkets beslut finns inte skäl att med anledning av direktivet förordna om avbrott eller upphörande av preskription under domstolsprövningen eftersom preskriptionstiden hänför sig till åtgärder som verket vidtar. Om Konkurrensverket beslutar att påföra ett företag en konkurrensskadeavgift exempelvis fyra år efter att överträdelsen upphörde är det tillräckligt för att avgift ska få påföras, även om ett lagakraftvunnet avgörande i patent- och marknadsdomstolarna föreligger mer än fem år efter att överträdelsen upphörde.
Som framgått ska upphörandet av preskriptionstiden inte påverka absoluta preskriptionsfrister som föreskrivs i nationell rätt. Det innebär att den yttersta fristen i 3 kap. 20 § konkurrenslagen om tio år från det att överträdelsen upphörde ska finnas kvar, dock att tioårsfristens slutpunkt ska vara dagen för Konkurrensverkets beslut om konkurrensskadeavgift.
Som redovisats i avsnitt 6.7.5 föreslås att begreppet konkurrensskadeavgift ges en utvidgad innebörd och omfattar, förutom överträdelser av de materiella förbuden, även överträdelser av ett åläggande enligt 3 kap. 1 § första stycket eller 3 § och ett beslut om att godta ett åtagande enligt 3 kap. 4 § första stycket konkurrenslagen.
I avsnitt 6.7.5 föreslås vidare att det, för att genomföra direktivet, i konkurrenslagen införs en ny sanktionsavgift, utredningsskadeavgift. Enligt artikel 29 ska preskriptionsfristen avbrytas även för påförandet av en sådan sanktion om en annan konkurrensmyndighet prövar samma överträdelse av konkurrensreglerna. Det är svårt att
Genomförande av direktivet
se det praktiska behovet av en avbruten frist t.ex. i de fall någon brutit en försegling, inte inställt sig till förhör eller lämnat felaktiga uppgifter. För att korrekt genomföra direktivet bör trots det en sådan bestämmelse införas. Också för utredningsskadeavgift bör det gälla en absolut preskriptionsfrist om tio år från det att det beteende som föranleder en sådan avgift upphörde.
Vad så gäller viten finns i konkurrenslagen inte någon bestämmelse om preskription. Det faller sig naturligt eftersom exempelvis ett åläggande vid vite om att upphöra med en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget enligt konkurrenslagen förutsätter att överträdelsen fortfarande pågår.
Även om artikel 29 i direktivet tolkas mot sin ordalydelse så att den inte bara omfattar beslut om vitesföreläggande utan också utdömande av vite är det svårt att förstå varför preskriptionstiden för utdömande av vitet skulle behöva förlängas utöver viteslagens två år av det skälet att en annan nationell konkurrensmyndighet eller kommissionen utreder samma överträdelse. Förutsättningarna för att väcka talan om utdömande av vitet är ju redan är uppfyllda när tvåårsfristen börjar löpa.
Sammantaget föranleder vad som sägs om viten i artikel 29 i direktivet inte någon lagstiftningsåtgärd.
6.11. Allmänna bestämmelser
6.11.1. Direktivet
Kapitel IX i direktivet innehåller allmänna bestämmelser. I artikel 30 regleras nationella administrativa konkurrensmyndigheters roll inför nationella domstolar och vilka befogenheter sådana myndigheter ska ha vid domstolsprövning av frågor som gäller tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Artikel 31 innehåller bestämmelser om parters tillgång till en ärendeakt och användning av den information som de får tillgång till. I artikel 32 behandlas frågor om bevisning. Driften av det Europeiska konkurrensnätverket (ECN) regleras i artikel 33.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.11.2. Konkurrensverkets roll inför Patent- och marknadsdomstolen
Bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder med anledning
av direktivets bestämmelser om nationella konkurrensmyndigheters roll inför nationella domstolar.
Skälen för bedömningen
Artikel 30 om nationella administrativa konkurrensmyndigheters roll inför nationella domstolar
Enligt artikel 30.1 i direktivet ska medlemsstater, som utser både en nationell administrativ konkurrensmyndighet och en nationell rättslig konkurrensmyndighet som ansvarar för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, säkerställa att den administrativa myndigheten kan väcka talan direkt hos den rättsliga myndigheten.
I den mån nationella domstolar prövar beslut som fattats av nationella konkurrensmyndigheter ska, enligt artikel 30.2 i direktivet, medlemsstaterna säkerställa att konkurrensmyndigheten fullt ut kan delta som part i förfarandena vid domstolen.
Enligt artikel 30.3 ska den nationella administrativa konkurrensmyndigheten ha rätt att överklaga dels nationella domstolars avgöranden om beslut som konkurrensmyndigheter fattat, dels en nationell rättslig myndighets vägran att bevilja förhandstillstånd till inspektioner.
Gällande ordning
Patent- och marknadsdomstolen får på talan av Konkurrensverket besluta att ett företag ska betala en särskild avgift, konkurrensskadeavgift, om företaget överträtt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget eller motsvarande bestämmelser i konkurrenslagen. Detta framgår av 3 kap. 5 § samma lag. På ansökan av Konkurrensverket får Patent- och marknadsdomstolen även besluta att verket får göra platsundersökningar, se t.ex. 5 kap. 3 §.
Genomförande av direktivet
Enligt 6 kap. 2 § förs en talan om utdömande av förelagt vite som huvudregel av Konkurrensverket.
Ett flertal beslut som fattas av Konkurrensverket kan överklagas till Patent- och marknadsdomstolen, se 7 kap. 1 § första stycket. Av 3 kap. 2 § första stycket lagen om patent- och marknadsdomstolar följer att lagen om domstolsärenden tillämpas i domstolen vid handläggning av överklaganden. Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut är förvaltningsmyndigheten, i detta fall Konkurrensverket, enligt 11 § i sist nämnda lag, motpart till den som överklagat.
Av 1 kap. 3 § första stycket lagen om patent- och marknadsdomstolar framgår att Patent- och marknadsdomstolens domar och beslut får överklagas till Patent- och marknadsöverdomstolen, om inte något annat är föreskrivet. En dom i ett tvistemål, t.ex. om konkurrensskadeavgift, får överklagas av en part. Detta följer av 50 kap. 1 § rättegångsbalken. Ett beslut enligt lagen om domstolsärenden, t.ex. i fråga om platsundersökning eller avseende ett överklagat beslut av Konkurrensverket, får enligt 36 § den lagen överklagas av den som beslutet rör, om det gått honom eller henne emot.
Överväganden
I artikel 30 och i direktivet i övrigt förekommer ett antal begrepp vars inbördes relation och betydelse inte är alldeles lätt att förstå. Det talas således om konkurrensmyndigheter, nationella konkurrensmyndigheter, nationella administrativa konkurrensmyndigheter, nationella rättsliga konkurrensmyndigheter, nationella domstolar och även om nationell rättslig myndighet. Definitionerna i direktivets artikel 2 är inte heller ägnade att bringa någon större klarhet i vad som avses med det ena eller det andra. I exempelvis artikel 2.1 led 1 definieras ”nationell administrativ konkurrensmyndighet” som en administrativ myndighet som en medlemsstat har utsett för att fullgöra samtliga eller vissa av en nationell konkurrensmyndighets uppgifter. I artikel 2.1 led 2 anges att en ”nationell rättslig konkurrensmyndighet” är en rättslig myndighet som en medlemsstat har utsett för att fullgöra vissa av en nationell konkurrensmyndighets uppgifter.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Redan med anledning av rådets förordning (EG) nr 1/2003 hade regeringen att ta ställning till vilken eller vilka myndigheter som skulle utses till nationell konkurrensmyndighet och hur det skulle ske. Den lösning som valdes återfinns numera i 4 § konkurrensförordningen och innebär att när rådsförordningen i enskilda artiklar anger uppgifter som en nationell konkurrensmyndighet har så ankommer dessa på Konkurrensverket eller allmän domstol som nationell konkurrensmyndighet, i den mån motsvarande uppgifter ges till myndigheten enligt bestämmelser i konkurrenslagen. Enligt paragrafens andra stycke är Konkurrensverket nationell konkurrensmyndighet också när uppgifter enligt rådsförordningen saknar motsvarighet i konkurrenslagen. I dagsläget torde detta innebära att Patent- och marknadsdomstolen är nationell konkurrensmyndighet när den dömer ut konkurrensskadeavgift (se artikel 5 första stycket sista strecksatsen i förordning [EG] nr 1/2003). I övrigt är Konkurrensverket sådan myndighet.
Med anledning av vad som föreslås i denna promemoria om beslutanderätt för Konkurrensverket avseende konkurrensskadeavgift och utredningsskadeavgift kommer Patent- och marknadsdomstolen inte längre att vara nationell konkurrensmyndighet i fråga om sådana avgifter.
Av redogörelsen för gällande ordning framgår att Konkurrensverket har rätt att fullt ut medverka som part i domstolen vid prövningen av överklagade beslut och att föra talan om utdömande av vite. Konkurrensverket har vidare rätt att överklaga Patent- och marknadsdomstolens avgöranden i ärenden om överprövning av verkets beslut och ärenden om tillstånd till platsundersökning. I sist nämnda avseende får domstolen med direktivets språkdräkt anses vara nationell rättslig myndighet. Gällande rätt får således väl anses uppfylla vad direktivet kräver. Några lagstiftningsåtgärder är därför inte påkallade.
6.11.3. Användning av bevis mot fysiska personer
Bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser om att
vissa uppgifter som framkommit under en utredning vid en nationell konkurrensmyndighet inte får användas som bevis för att ålägga fysiska personer påföljder.
Genomförande av direktivet
Skälen för bedömningen
Artikel 31.1 om användning av bevisning för att ålägga fysiska personer sanktioner
I artikel 31.1 i direktivet ges medlemsstaterna en möjlighet att föreskriva att upplysningar som en fysisk person lämnar i ett konkurrensärende inte får användas för att ålägga den fysiska personen eller dennes nära anhöriga sanktioner.
Gällande ordning
Genom ett beslut om näringsförbud meddelas en näringsidkare under viss tid begränsningar i rätten att bedriva eller ta del i näringsverksamhet, 1 § lagen om näringsförbud.
Enligt 7 § lagen om näringsförbud kan den som grovt har åsidosatt sina skyldigheter i en näringsverksamhet där förbudet i 2 kap. 1 § konkurrenslagen eller artikel 101 i EUF-fördraget har överträtts på ett sätt som inneburit att företag i samma produktions- eller handelsled fastställer försäljningspriser, begränsar eller kontrollerar produktion eller delar upp marknader, meddelas näringsförbud om ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt.
Vid bedömningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt ska särskild hänsyn tas till bland annat om förfarandet har varit ägnat att allvarligt hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, 9 § första stycket lagen om näringsförbud.
Näringsförbud ska inte anses påkallat från allmän synpunkt om den som kan komma i fråga för ett sådant förbud själv eller inom ramen för den bedrivna verksamheten har medverkat till att i väsentlig mån underlätta en utredning av överträdelsen som görs av Konkurrensverket, av en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat eller av Europeiska kommissionen, 9 § andra stycket lagen om näringsförbud.
Yrkande om näringsförbud får framställas av Konkurrensverket hos Patent- och marknadsdomstolen.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Överväganden
Konkurrenslagens förbud riktar sig mot företag. En fysisk person som bedriver näringsverksamhet i en enskild firma omfattas av begreppet företag och kan åläggas att betala konkurrensskadeavgift. Om en sådan bestämmelse införs som artikel 31.1 i direktivet ger möjlighet till, skulle utredningen av ärenden mot enskilda näringsidkare försvåras, även om den praktiska betydelsen av detta förhållande inte ska överdrivas.
Av större intresse är bestämmelserna om näringsförbud. Ett sådant förbud riktar sig mot enskilda näringsidkare och dem som faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet som en juridisk person har bedrivit, 2 § och 3 § första stycket lagen om näringsförbud. I 3 § andra stycket samma lag räknas ett antal befattningshavare i olika juridiska personer upp som alltid omfattas av lagens förbudsbestämmelser. Som ett exempel kan nämnas ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör i aktiebolag.
De personer som omfattas av reglerna om näringsförbud kan typiskt sett antas ha goda insikter i den verksamhet som bedrivits och är därmed viktiga uppgiftslämnare i Konkurrensverkets utredningar. Om den information de lämnar inte skulle få användas i fråga om näringsförbud riskerar bestämmelserna om sådana förbud att urholkas.
Sammantaget görs alltså bedömningen att några bestämmelser av det slag som artikel 31.1 öppnar för inte ska införas.
6.11.4. Tystnadsplikt för befattningshavare
Bedömning: Det behövs inte några lagstiftningsåtgärder med an-
ledning av det som föreskrivs om en skyldighet för befattningshavare vid en nationell konkurrensmyndighet att inte röja uppgifter som omfattas av sekretess.
Genomförande av direktivet
Skälen för bedömningen
Artikel 31.2 om sekretess
Enligt artikel 31.2 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter, deras tjänstemän, anställda och övriga personer som arbetar under överinseende av dessa myndigheter inte röjer upplysningar som inhämtats på grundval av den befogenhet som avses i direktivet i ett konkurrensärende och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess, med undantag för fall där sådant röjande medges enligt den nationella rätten.
Gällande ordning
Av 1 kap. 1 § och 2 kap. 1 §tryckfrihetsförordningen, TF, följer förenklat uttryckt att varje svensk medborgare har rätt att ta del av och använda allmänna handlingar. Den rätten är emellertid inte obegränsad. I 2 kap. 2 § anges ett antal syften för vilka rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas. I paragrafens andra stycke sägs att begränsningar av rätten att ta del av allmänna handlingar ska anges noga i en särskild lag (offentlighets- och sekretesslagen, OSL).
I OSL finns bestämmelser som behandlar frågan om sekretess hos Konkurrensverket. Som exempel kan nämnas 17 kap. 3 § om utredningssekretess, 30 kap. 1 § om sekretess för affärs- och driftförhållanden m.m. och 30 kap. 3 § om sekretess för uppgift i anmälan eller utsaga från enskild. Även bestämmelserna om så kallad utrikessekretess i 15 kap. 1 och 1a § är av relevans i Konkurrensverkets verksamhet.
Förbud att röja eller utnyttja en uppgift enligt OSL gäller för myndigheter. Ett sådant förbud gäller också för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighetsverksamhet t.ex. på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten eller på annan liknande grund, 2 kap. 1 § OSL.
I 13 kap. OSL finns samtidigt bestämmelser om rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Kapitlet innehåller huvudsakligen upplysningar om vad som följer av TF och yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, vad gäller rätten att meddela och offentliggöra uppgifter och i dessa grundlagar föreskrivna undantag från den rätten (1–4 §§
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
och 5 § första stycket). Därutöver anges i 5 § dels vissa bestämmelser i OSL om tystnadsplikt som följer av förbehåll och som inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter (andra stycket), dels en upplysning om att ytterligare bestämmelser om tystnadsplikt som inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter finns i anslutning till berörda sekretessbestämmelser (tredje stycket). Vad gäller det sist nämnda kan i detta sammanhang hänvisas till 15 kap. 6 §, 17 kap. 8 § och 30 kap. 30 §.
Överväganden
Som framgått av redovisningen ovan finns det bestämmelser i OSL om sekretess hos Konkurrensverket, som är den myndighet i Sverige som inhämtar information på grundval av den befogenhet som avses i direktivet. Av 2 kap. 1 § OSL följer att anställda och andra som deltagit i handläggningen för det allmännas räkning har tystnadsplikt avseende uppgifter som omfattas av sekretess. Denna tystnadsplikt kan genombrytas av rätten enligt TF och YGL att meddela och offentliggöra uppgifter. Regleringen är således förenlig med vad direktivet föreskriver. Några lagstiftningsåtgärder behövs därför inte.
6.11.5. Tillgång till vissa handlingar
Förslag: Tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftspro-
gram och förlikningsinlagor ska endast beviljas parter vid Konkurrensverket. Detta genomförs genom en bestämmelse om sekretess för uppgifter i sådana handlingar. Sekretess ska dock inte gälla för sådana uppgifter som tas in i Konkurrensverkets beslut.
För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst tjugo år. Bestämmelsen ska inte ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter.
Genomförande av direktivet
Skälen för förslaget
Artikel 31.3 om tillgång till förklaringar och förlikningsinlagor
Enligt artikel 31.3 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet eller till förlikningsinlagor endast beviljas parter i förfarandet vid konkurrensmyndigheten och endast för att dessa ska kunna utöva sin rätt till försvar.
Gällande ordning
Förklaringar inom ramen för eftergiftsprogram och förlikningsinlagor som kommit in till Konkurrensverket är allmänna handlingar som kan begäras ut av var och en. De kan innehålla uppgifter som omfattas av sekretess. Det kan därvid t.ex. vara frågan om uppgifter om enskilds affärs- och driftförhållanden (30 kap. 1 § OSL) eller uppgifter i anmälan eller utsaga från en enskild (30 kap. 3 §). För tiden intill dess Konkurrensverket fattar ett beslut eller på något annat sätt avslutar sitt förfarande kan det även råda utredningssekretess (17 kap. 3 §). Det kan även finnas uppgifter som omfattas av utrikessekretess (15 kap. 1 och 1 a §§).
I 10 § förvaltningslagen finns bestämmelser om partsinsyn. Den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet. Rätten att ta del av uppgifter gäller med de begränsningar som följer av 10 kap 3 § OSL.
Enligt 25 § första stycket förvaltningslagen ska en myndighet, innan den fattar ett beslut i ett ärende, om det inte är uppenbart obehövligt, underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet. I 25 § tredje stycket anges att underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § OSL.
I nämnda bestämmelse i OSL föreskrivs i första stycket att sekretess inte hindrar att en enskild eller en myndighet som är part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen tar del av en handling eller annat material i målet eller ärendet. En sådan handling eller ett sådant material får dock inte lämnas ut till parten i
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
den utsträckning det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådana fall ska myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att parten ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda.
Överväganden
Artikel 31.3 i direktivet föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att endast parter i det relevanta förfarandet ska beviljas tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogram och förlikningsinlagor. Den fråga som därmed uppstår är om rätten till partsinsyn och myndighetens underrättelseskyldighet enligt förvaltningslagen är tillräckligt, om de behöver modifieras eller om det är något annat som är påkallat för att genomföra direktivet i denna del.
Företagets rätt till partsinsyn garanteras genom bestämmelserna i 10 § förvaltningslagen och 10 kap. 3 § OSL. Tillämpningen av den sist nämnda bestämmelsen kan leda till att den sekretess som gäller för en uppgift får vika.
Som konstaterats är handlingar av aktuellt slag som kommit in till Konkurrensverket allmänna handlingar och kan alltså begäras ut av var och en. Handlingarna kan, men behöver inte, innehålla uppgifter som omfattas av sekretess. Om en sådan begäran kommer in har verket att pröva om handlingen kan lämnas ut, helt eller delvis.
Det kan med dagens reglering alltså inte med någon säkerhet sägas att endast parter kommer att beviljas tillgång till handlingarna. För att åstadkomma det, och för att korrekt genomföra direktivet, bedöms det som nödvändigt att införa en regel om absolut sekretess. Även en sådan regel genombryts av 10 kap. 3 § OSL i den mån som där sägs och träder alltså inte partens rätt till insyn förnär. Den kan lämpligen utformas som att sekretess gäller hos Konkurrensverket för uppgift i handlingar av aktuellt slag. Bestämmelsen kan lämpligen placeras i den del av 30 kap. OSL som behandlar Konkurrensverkets tillsyn och utredning.
En sådan bestämmelse måste emellertid kompletteras med ett undantag för sådana uppgifter som Konkurrensverket tar in i sina olika
Genomförande av direktivet
beslut; i annat fall vore verket förhindrat att använda bevisens drottning, det vill säga erkännandet.
Sekretessen enligt den föreslagna bestämmelsen bör gälla i högst tjugo år. Bestämmelsen är inte av sådan art att den tystnadsplikt som följer av den bör ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen (jfr prop. 2017/18:43 s. 9).
6.11.6. Förbud mot att åberopa visst skriftligt bevis
Förslag: En part som i ett förfarande vid en nationell konkurrens-
myndighet inom Europeiska unionen fått tillgång till en förklaring inom ramen för ett eftergiftsprogram eller en förlikningsinlaga får inte åberopa handlingen som bevis i ett mål eller ärende enligt konkurrenslagen. Handlingen får dock åberopas om målet eller ärendet vid domstolen avser prövning av ett beslut genom vilket har konstaterats en överträdelse av konkurrensrätten och ett åberopande är nödvändigt för att parten ska kunna utöva sin rätt till försvar.
Bedömning: Det behövs inte någon bestämmelse om att en
handling får åberopas om målet eller ärendet vid domstolen gäller fördelningen av solidariskt ålagda sanktionsavgifter.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 31.4 om begränsning att använda viss information
Enligt artikel 31.4 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att den part som har fått tillgång till ärendeakten i de nationella konkurrensmyndigheternas förfarande för efterlevnadskontroll endast får använda information som tas från förklaringar inom ramen för eftergiftsprogram och förlikningsinlagor då det är nödvändigt för utövandet av rätten till försvar i ett förfarande vid nationella domstolar i fall som är direkt knutna till det ärende i vilket tillgång har beviljats och endast om förfarandet gäller fördelningen mellan kartelldeltagarna av sanktionsavgifter som solidariskt ålagts dem av en nationell
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
konkurrensmyndighet, eller prövning av ett beslut genom vilket en nationell konkurrensmyndighet har konstaterat en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget eller bestämmelser i nationell konkurrensrätt.
Gällande ordning
I Sverige gäller principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering. I princip är alla bevismedel tillåtna.
På konkurrensområdet finns dock ett nyligen infört undantag. Konkurrensskadelagen trädde i kraft den 27 december 2017. Lagen reglerar frågor om skadestånd till följd av överträdelser av konkurrensrätten och genomför ett direktiv, Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (skadeståndsdirektivet).
Av 5 kap. 8 § första stycket tillsammans med 5 kap. 5 § första stycket 1 och 2 konkurrensskadelagen följer att förklaringar inom ramen för ett eftergiftsprogram och förlikningsinlagor inte får åberopas som bevis i ett mål om skadestånd på konkurrensrättslig grund.
Enligt 3 kap. 6 § andra stycket konkurrenslagen ska, om en talan om konkurrensskadeavgift riktas mot flera företag, avgiften fastställas särskilt för vart och ett dem.
Överväganden
Som artikel 31.4 i direktivet är utformad skulle den kunna tolkas som att informationen i de angivna handlingarna i alla andra sammanhang än de som anges där skulle vara diskvalificerad som bevis. Med en sådan tolkning skulle det alltså inte vara möjligt att åberopa informationen i exempelvis en tvist om skiljande av en anställd från dennes tjänst på den grunden att vederbörande dragit in företaget i en kartell eller i en rättegång om påstådd trolöshet mot huvudman som har samband med en överträdelse av konkurrensreglerna. Det kan ifrågasättas om den angivna rättsliga grunden gör en sådan tolkning möjlig.
Genomförande av direktivet
Direktivets huvudsyfte är att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och säkerställa en väl fungerande inre marknad. Enligt artikel 1.2 omfattar direktivet tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och den parallella tillämpningen av nationell konkurrensrätt på samma ärende. När det gäller artikel 31.3 och 31.4 i direktivet omfattar direktivet också tillämpningen av nationell konkurrensrätt på fristående grund.
Det kan också konstateras att det nämnda skadeståndsdirektivet innehåller bestämmelser som till sitt sakliga innehåll överensstämmer med bevisförbudet i artikel 31.4 (och 31.5) utan att den saken ens kommenteras i skälen till det här direktivet. Om tillämpningsområdet för artikel 31.4 (och 31.5) skulle vara generellt framstår detta som anmärkningsvärt.
Mot den angivna bakgrunden görs bedömningen att bevisförbudet endast bör omfatta mål och ärenden enligt konkurrenslagen och föreskrivas i den lagen.
När det så gäller frågan om sanktionsavgifter som ålagts solidariskt kan konstateras att någon sådan möjlighet inte finns enligt konkurrenslagen. Någon lagbestämmelse som genomför artikel 31.4 led a i direktivet behövs därför inte.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.11.7. Andra inskränkningar i användningen av bevis
Förslag: En part som i ett förfarande vid en nationell konkurrens-
myndighet inom Europeiska unionen har fått tillgång till handlingar av följande slag ska inte i domstol få använda dessa som bevis i ett mål eller ärende enligt konkurrenslagen förrän konkurrensmyndigheten genom att anta ett beslut eller på något annat sätt har avslutat sitt förfarande:
1. information som andra tagit fram särskilt för förfarandet vid konkurrensmyndigheten,
2. information som den nationella konkurrensmyndigheten tagit fram och överlämnat till parterna, och
3. förlikningsinlagor som återkallats.
Skälen för förslaget
Artikel 31.5 om användningen av viss bevisning
Enligt artikel 31.5 i direktivet ska en part som i ett förfarande vid en nationell konkurrensmyndighet inom Europeiska unionen har fått tillgång till handlingar av följande slag inte få använda dessa som bevis i ett förfarande vid nationella domstolar förrän konkurrensmyndigheten genom att anta ett beslut eller på något annat sätt har avslutat sitt förfarande:
a) Information som andra fysiska eller juridiska personer tagit fram särskilt för förfarandet för efterlevnadskontroll vid den nationella konkurrensmyndigheten.
b) Information som den nationella konkurrensmyndigheten tagit fram och överlämnat till parterna under handläggningen av ett förfarande för efterlevnadskontroll.
c) Förlikningsinlagor som återkallats.
Genomförande av direktivet
Gällande ordning
Några bestämmelser av det slag som denna del av artikeln behandlar finns inte i konkurrenslagen.
I sak nästan identiska bestämmelser finns i skadeståndsdirektivet. Dessa kommer till uttryck i 5 kap. 5 § första stycket 3–4 och i andra stycket samt i 5 kap. 8 § första stycket konkurrensskadelagen.
Överväganden
Här görs samma överväganden som i avsnitt 6.11.6, nämligen att det som omfattas av (här det temporära) bevisförbudet är mål och ärenden enligt konkurrenslagen. Den lagbestämmelse som genomför artikel 31.5 bör utformas i enlighet med detta och placeras i den lagen.
6.11.8. Visst informationsutbyte
Förslag: Konkurrensverket får översända förklaringar inom ra-
men för eftergiftsprogram till en annan konkurrensmyndighet inom Europeiska unionen eller till Europeiska kommissionen endast med tillämpning av artikel 12 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 och endast om den som gett in handlingen samtycker till det.
Bedömning: Någon bestämmelse om att Konkurrensverket
får översända förklaringar under vissa andra omständigheter bör inte införas.
Skälen för förslaget och bedömningen
Artikel 31.6 om utbyte av förklaringar
Enligt artikel 31.6 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att förklaringar inom ramen för eftergiftsprogram endast bli föremål för utbyte mellan konkurrensmyndigheter enligt artikel 12 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 och under två alternativa förutsättningar.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Den första är att den som ansökt om eftergift lämnar sitt samtycke till att förklaringen skickas vidare.
Den andra är inte alldeles lättillgängligt formulerad. Den synes innebära att om samtycke inte finns får en konkurrensmyndighet sända en förklaring till en annan konkurrensmyndighet endast om den myndighet som ska ta emot förklaringen redan har fått en förklaring avseende samma överträdelse från samma sökande. Därtill krävs att den som ansökt om eftergift hos den myndighet som står i begrepp att skicka ansökan inte har rätt att ta tillbaka informationen i den.
Gällande ordning
Några bestämmelser som preciserar tillämpningen av artikel 12 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 finns inte i svensk rätt.
Överväganden
Artikel 12 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 ger medlemsstaternas konkurrensmyndigheter möjlighet att utbyta information, även konfidentiella uppgifter, och använda den som bevisning. Detta gäller även i förhållande till kommissionen.
Genom direktivsbestämmelsen inskränks och preciseras dessa möjligheter i fråga om förklaringar inom ramen för eftergiftsprogram.
Eftersom artikel 31.6 i direktivet tar sin utgångspunkt i artikel 12 i förordningen görs bedömningen att det är utbyte mellan konkurrensmyndigheter inom unionen som omfattas av artikeln. När det är fråga om utbyte av förklaringar mellan dessa ska det endast ske enligt artikel 12. Den lagbestämmelse som genomför artikel 31.6 i direktivet ska därför inte utformas så att den begränsar utbyte av information på annan grund, t.ex. det nordiska avtalet om samarbete i konkurrensfrågor (jfr prop. 2017/18:222).
En annan utgångspunkt vid genomförandet är att det som bör regleras är vad Konkurrensverket har att iaktta om verket står i begrepp att sända en förklaring till en annan konkurrensmyndighet, inte vad som ska gälla i fråga om verkets möjligheter att ta emot sådana handlingar.
Genomförande av direktivet
När det gäller förutsättningarna för att utbyta information så föranleder det första alternativet, sökandens samtycke, inga mer detaljerade överväganden. En bestämmelse om att Konkurrensverket i ett sådant fall får sända handlingar av ifrågavarande slag till andra konkurrensmyndigheter inom unionen bör införas.
Vad gäller det andra alternativet, att verket om villkoren i artikel 31.6 led b är uppfyllda ska få sända informationen utan sökandens samtycke, görs följande bedömning.
Det torde vara förhållandevis enkelt för Konkurrensverket att ta reda på om sökanden har lämnat in en ansökan också till den mottagande myndigheten avseende samma överträdelse.
Vad som däremot måste övervägas är frågan om vad som avses med att sökanden inte har rätt att ta tillbaka informationen i sin ansökan. Det är en sak att sökanden inte torde ha framgång med en begäran om att Konkurrensverket återsänder ansökan utan att spara någon kopia. En annan sak är att sökanden naturligtvis alltid har möjlighet att återkalla sin ansökan och därmed sitt erkännande och lämna ny information om sakförhållanden och annat. Det kan inte heller uteslutas t.ex. att en person som visserligen är behörig att företräda företaget av något skäl lämnar felaktiga uppgifter i syfte att skada företaget eller dess konkurrenter och att företagets ledning därför inte vidgår dessa uppgifter.
Slutsatsen av det anförda är att det andra ledet i artikel 31.6 led b, att sökanden ska vara förhindrad att från Konkurrensverket ta tillbaka informationen i en förklaring enligt eftergiftsprogrammet, inte kan vara för handen enligt gällande svensk rätt. Det bedöms inte heller att direktivet kräver att en bestämmelse av sådan innebörd införs. Vid sådant förhållande bör den lagbestämmelse som genomför direktivet i denna del utformas så att Konkurrensverket får översända förklaringar inom eftergiftsprogrammet till andra konkurrensmyndigheter inom unionen eller Europeiska kommissionen endast med tillämpning av artikel 12 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 och endast med sökandens samtycke.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
6.11.9. Formen för förklaringar inom ramen för eftergiftsprogram
Bedömning: Det behövs inte någon lagstiftningsåtgärd med an-
ledning av att formen för en förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet inte ska ha betydelse för frågor om partsinsyn och bevisning.
Skälen för bedömningen
Artikel 31.7 om formkrav
Enligt artikel 31.7 i direktivet ska den form i vilken förklaringar inom ramen för eftergiftsprogram inlämnas inte påverka bestämmelserna om partsinsyn och bevisning i artikel 31.3–6.
Gällande ordning
Enligt 19 § förvaltningslagen inleds ett ärende hos en myndighet genom ansökan, anmälan eller annan framställning.
Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det inte ställs upp något krav på att framställningen ska ha en viss form. Den kan alltså göras såväl skriftligen som muntligen. Bestämmelsen ger också utrymme för användning av digitala tjänster för att inleda ett ärende (prop. 2016/17:180 s. 305).
Av 24 § förvaltningslagen följer att en part kan lämna uppgifter muntligt till myndigheten. I 27 § samma lag föreskrivs att en myndighet som får uppgifter på något annat sätt än genom en handling snarast ska dokumentera dem, om de kan ha betydelse för ett beslut i ärendet.
Enligt 2 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen förstås med handling en framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på något annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.
Av förarbetena till den äldre konkurrenslagen (1993:20) framgår att begreppet handling i lagen ska ha samma innebörd som i 2 kap.
Genomförande av direktivet
tryckfrihetsförordningen (prop. 1992/93:56 s. 107). Den saken berördes inte då den aktuella bestämmelsen fördes över till 2008 års konkurrenslag. I samband med vissa lagändringar år 2014 uttalade regeringen att den rätt som Konkurrensverket har att granska handlingar avser såväl handlingar i sedvanlig fysisk form som handlingar som företaget håller lagrade i digital form och som kan läsas med tekniska hjälpmedel (prop. 2013/14:135 s. 23).
Överväganden
Mot bakgrund av redovisade bestämmelser i förvaltningslagen och förarbetsuttalanden kring handlingsbegreppet i konkurrenslagen görs bedömningen att de bestämmelser som föreslås för att genomföra artikel 31.3–6 i direktivet inte kommer att påverkas av i vilken form som förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet lämnas till Konkurrensverket. Någon särskild bestämmelse om detta behövs därför inte.
6.11.10. Tillåtlighet av bevis inför nationella konkurrensmyndigheter
Bedömning: Vilka typer av bevis som tillåts i ett förfarande enligt
konkurrenslagen behöver inte regleras.
Skälen för bedömningen
Artikel 32 om tillåtligheten av bevis
Enligt artikel 32 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att de typer av bevis som tillåts vid en nationell konkurrensmyndighet omfattar handlingar, muntliga förklaringar, elektroniska meddelanden, inspelningar och alla övriga föremål som innehåller information, oberoende av vilken form den tar och på vilket medium informationen lagras.
Ds 2020:3 Genomförande av direktivet
Gällande ordning
I konkurrenslagen är inte uttryckligen reglerat vilka typer av bevis som ska få användas vid tillämpning av lagen. Det kan dock konstateras att handlingar, i den vida mening som avses i tryckfrihetsförordningen, kan begäras in av Konkurrensverket, ytterst vid vite (5 kap. 1 § första stycket 1) och får kopieras vid en platsundersökning (5 kap. 6 § första stycket 2). Verket får också vid en platsundersökning begära muntliga förklaringar direkt på platsen (5 kap. 6 § första stycket 3). Konkurrensverket får vidare ålägga den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig för förhör (5 kap. 1 § första stycket 2). Syftet med dessa bestämmelser kan inte gärna vara något annat än att uppgifterna ska få användas som bevis vid tillämpning av lagen.
Överväganden
Med hänsyn till att begreppet handlingar enligt konkurrenslagen har samma innebörd som enligt tryckfrihetsförordningen (se avsnitt 6.11.9) och det förhållandet att Konkurrensverket enligt konkurrenslagen kan inhämta upplysningar även muntligen, föranleder artikel 32 i direktivet ingen lagstiftningsåtgärd.
6.12. Konkurrensverkets befogenheter vid överträdelser som saknar samhandelseffekt
Förslag: De bestämmelser som genomför direktivet tillämpas
även i fråga om överträdelser som saknar samhandelseffekt.
Skälen för bedömningen
Artikel 1.2 om parallell tillämpning
Enligt artikel 1.2 omfattar direktivet tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och den parallella tillämpningen av nationell konkurrensrätt på samma ärende. När det gäller artikel 31.3 och
Genomförande av direktivet
31.4 i direktivet omfattar direktivet också tillämpningen av nationell konkurrensrätt på fristående grund.
Gällande ordning
I konkurrenslagen görs ingen åtskillnad mellan ärenden där 2 kap. 1 eller 7 § konkurrenslagen tillämpas fristående och ärenden där artiklarna 101 eller 102 i EUF-fördraget tillämpas för sig själva eller parallellt med nyss nämnda bestämmelser. Det innebär att reglerna i lagen om undersökningar, uppgiftsskyldighet, sanktioner med mera inte påverkas av om det så kallade samhandelskriteriet är uppfyllt eller ej.
Överväganden
Direktivet möjliggör, med visst undantag, att det genomförs på ett sådant sätt de att ändrade och utökade befogenheterna för Konkurrensverket med mera endast gäller för ärenden som avser tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och den parallella tillämpningen av konkurrenslagen. Ett sådant genomförande skulle leda till en mycket svåröverskådlig lagstiftning där Konkurrensverket närmast omedelbart skulle behöva ta ställning till om den ifrågasatta överträdelsen påverkar handeln mellan medlemsstaterna på ett sådant sätt att artiklarna 101 eller 102 i EUF-fördraget är tillämpliga. En sådan ordning framstår som direkt olämplig eftersom svaret på den frågan i vissa fall kan stå klart först när utredningen har genomförts. Det framstår också som en egendomlig ordning att verkets initiala ställningstagande i frågan skulle få konsekvenser i fråga om t.ex. de sanktioner på utredningsstadiet som föreslås i denna promemoria. Man kan också fråga sig hur ett sådant ställningstagande skulle komma till uttryck och om det skulle kunna överklagas.
Av dessa skäl bör de regler som genomför direktivet tillämpas också i de fall 2 kap. 1 eller 7 § konkurrenslagen tillämpas fristående.
7. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Förslag: De nya bestämmelserna träder i kraft den 4 februari
2021.
Äldre bestämmelser tillämpas i mål där talan om konkurrensskadeavgift har väckts före ikraftträdandet. Detsamma gäller i fråga om avgiftsförelägganden som har godkänts före ikraftträdandet.
Äldre bestämmelser tillämpas för ett företag som före ikraftträdandet på annat sätt i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av en överträdelse. Äldre bestämmelser tillämpas även för anstånd som före ikraftträdandet har beviljats med att lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges.
De nya bestämmelserna om preskription tillämpas även på överträdelser som har ägt rum före ikraftträdandet, om inte möjligheten att påföra konkurrensskadeavgift har fallit bort dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
De nya bestämmelserna om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift för sammanslutningar av företag, ålägganden att upphöra med överträdelser och fastställelse av att ett förbud har överträtts tillämpas endast för överträdelser som har ägt rum efter ikraftträdandet. Detsamma gäller de nya bestämmelserna om befogenheten att påföra konkurrensskadeavgift för en åtgärd som omfattas av ett beslut om vite och hur ett löpande vite ska fastställas.
Ingripande med konkurrensskadeavgift för överträdelser av ett åläggande att upphöra med en överträdelse eller ett beslut om att godta ett åtagande får ske endast för överträdelser som ägt rum efter ikraftträdandet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ingripande med utredningsskadeavgift får ske endast för överträdelser som ägt rum efter ikraftträdandet.
Äldre bestämmelser gäller för yrkanden om näringsförbud som har framställts i mål om konkurrensskadeavgift före ikraftträdandet.
Skälen för förslaget: Enligt artikel 34.1 i direktivet ska medlems-
staterna senast den 4 februari 2021 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. De nya bestämmelserna som föreslås i denna promemoria ska därmed träda i kraft vid den tidpunkten.
Genomförandet av direktivet aktualiserar vissa övergångsfrågor som behandlas i det följande. Även övergången till beslutanderätt för Konkurrensverket i fråga om konkurrensskadeavgift behöver beaktas (avsnitt 4).
I mål om konkurrensskadeavgift som är anhängiggjorda före ikraftträdandet bör äldre bestämmelser tillämpas. Det innebär t.ex. att domstolen behåller sin behörighet att pröva frågan om avgift i första instans. Detsamma bör gälla för avgiftsförelägganden som har godkänts före ikraftträdandet. Detta bör komma till uttryck i övergångsbestämmelserna till ändringarna i utsökningsbalken och konkurrenslagen.
Ett godkänt avgiftsföreläggande har betydelse för tillämpning av rättskraftsbestämmelsen i 5 kap. 9 § konkurrensskadelagen. Bestämmelsen innebär att den överträdelse av konkurrensrätten som föreläggandet omfattar inte får tas upp till prövning på nytt i ett mål om skadestånd enligt den lagen. För att inte rubba förutsättningarna för parterna i målet behöver en övergångsbestämmelse införas som betyder att äldre bestämmelser tillämpas för föreläggande som har fått laga kraft före i ikraftträdandet. I fråga om överträdelser som fastställs genom ett beslut enligt förslaget till ny 3 kap. 1 a § konkurrenslagen tillämpas den nya lydelsen av konkurrensskadelagen (avsnitt 6.6.6). Någon särskild övergångsbestämmelse om det behöver inte införas eftersom utgångspunkten i svensk rätt när det gäller processrättslig lagstiftning är att nya regler ska tillämpas genast efter ikraftträdandet.
När det gäller frågor om eftergift av konkurrensskadeavgift föreslås ändringar i konkurrenslagen som innebär att avgiften inte kan
Ds 2020:3 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
efterges för företag som i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av en överträdelse (avsnitt 6.8.2). Vidare föreslås att det s.k. kölappssystemet ska begränsas (avsnitt 6.8.4). Anstånd får inte ges till ett företag som är först med att lämna sådana uppgifter som leder till att det kan klarläggas att en överträdelse har förekommit. Det bör införas en bestämmelse som innebär att utredningar som underlättats i högst väsentlig mån före ikraftträdandet kan berättiga till eftergift även efter det att ändringarna trätt i kraft. Samma sak bör gälla för anstånd som har lämnats före ikraftträdandet.
I promemorian föreslås nya bestämmelserna om preskriptionsavbrott i konkurrenslagen (avsnitt 6.10.2). Bestämmelserna bör tillämpas även på överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet. Det bör dock inte gälla för överträdelser där möjligheten att påföra konkurrensskadeavgift fallit bort dessförinnan.
I fråga om reglerna om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift föreslås en ändring som innebär att en sammanslutning av företag inte längre omfattas av reglerna efter ikraftträdandet (avsnitt 6.8.7). Det gäller överträdelser som utgörs av ett beslut av en sammanslutning. I de fall sammanslutningen agerar på en marknad är den alltjämt att betrakta som ett företag och omfattas därmed av reglerna om eftergift och nedsättning. Ändringen bör tillämpas endast för överträdelser som ägt rum efter ikraftträdandet.
När det gäller Konkurrensverkets befogenhet att utforma ett åläggande att upphöra med en överträdelse föreslås att det i konkurrenslagen ska tydliggöras att ett åläggande får innefatta beteendemässiga eller strukturella åtgärder. Det föreslås också att verket ska få besluta att ett förbud överträtts, utan att vidta några ytterligare åtgärder mot överträdelsen (avsnitt 6.6.6). De nya befogenheterna bör endast avse överträdelser som ägt rum efter ikraftträdandet. Detsamma bör gälla de nya bestämmelserna om hur ett löpande vite ska fastställas (avsnitt 6.7.7).
I promemorian föreslås att förbudet mot att påföra konkurrensskadeavgift för åtgärder som omfattas av ett åläggande eller förbud som har meddelats vid vite ändras (avsnitt 6.7.2). Ändringen innebär att avgift får påföras för sådana åtgärder så länge som talan om utdömande av vite inte har väckts. Ändringen bör endast omfatta överträdelser som ägt rum efter ikraftträdandet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Enligt gällande rätt får konkurrensskadeavgift som påförs en sammanslutning av företag inte överstiga tio procent av sammanslutningens omsättning. I promemorian föreslås att hänsyn i stället ska tas till medlemsföretagens omsättning (avsnitt 6.7.3). Därtill föreslås att medlemsföretagen ska kunna förpliktas att betala den avgift som sammanslutningen inte kan betala (avsnitt 6.7.4).
Av regeringsformen framgår att ingen får dömas till svårare brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven då gärningen begicks (2 kap. 10 §). Med beaktande av detta förbud bör de nya bestämmelserna som gäller påförande av och betalningsansvar för konkurrensskadeavgift som åläggs sammanslutningar av företag endast tillämpas på överträdelser som äger rum efter ikraftträdandet.
I promemorian föreslås nya administrativa sanktioner (avsnitt 6.7.5). Bestämmelserna om konkurrensskadeavgift ska utökas och omfatta överträdelser av ålägganden att upphöra med överträdelser, även interimistiska ålägganden, och beslut om att godta åtaganden. Vidare införs en ny sanktion, utredningsskadeavgift, för överträdelser av vissa beslut som Konkurrensverket fattat under utredningen av en misstänkt överträdelse.
Det finns i regeringsformen ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning (2 kap. 10 §). Förbudet omfattar formellt inte administrativa sanktioner. Enligt förarbetena skulle det emellertid innebära ett kringgående av förbudet att ge retroaktiv verkan åt administrativa sanktioner av uppenbart repressiv, straffliknande karaktär (prop. 1975/76:209 s. 125). De nya avgiftssanktionerna i konkurrenslagen bör därför inte ges retroaktiv verkan. Sanktioner bör endast få beslutas för överträdelser som har ägt rum efter ikraftträdandet. Det bör framgå av övergångsbestämmelserna.
Äldre bestämmelser bör gälla för yrkanden om näringsförbud som har framställts i mål om konkurrensskadeavgift före den 4 februari 2021. Detta bör framgå av en övergångsbestämmelse till ändringarna i lagen om näringsförbud.
När det gäller förslaget till ändring i offentlighets- och sekretesslagen bedöms det inte finnas något behov av några övergångsbestämmelser (avsnitt 6.11.5).
8. Förslagens konsekvenser
8.1. Förslagens syfte och alternativa lösningar
8.1.1. Genomförandet av direktivet
Förslagen i denna promemoria syftar till att genomföra direktivet. Förutom en ny lag om ömsesidigt bistånd med delgivning och indrivnng på konkurrensområdet föreslås vissa ändringar i utsökningsbalken, konkurrenslagen, konkurrensskadelagen, offentlighets- och sekretesslagen och lagen om näringsförbud.
Direktivets syfte är att säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna har de garantier för oberoende, de resurser och de befogenheter att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter som är nödvändiga för att kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget på ett effektivt sätt. Således bidrar genomförandet av direktivet till att konkurrensen på den inre marknaden inte snedvrids och att konsumenter och företag inte missgynnas genom nationell rätt och åtgärder som hindrar de nationella konkurrensmyndigheterna från att effektivt kontrollera efterlevnaden.
Åtgärden att ge de nationella konkurrensmyndigheterna det minimum av medel och instrument de behöver för effektivare efterlevnadskontroll skulle enligt kommissionen leda till effektivare kontroll av efterlevnaden av EU:s konkurrensregler och öka spridningen av en konkurrenskultur i hela Europa. Det skulle leda till mer öppna och konkurrensutsatta marknader där företagen konkurrerar på ett mer rättvist sätt utifrån sina egna meriter och göra det möjligt för dem att generera välstånd och skapa sysselsättning samt göra dem mer attraktiva för investerare. Gemensamma miniminormer för utrednings- och sanktionsverktygen skulle minska skillnaderna i resultat mellan företagen och göra de nationella konkurrensmyndigheternas tillämpning av EU:s konkurrensregler mer förutsägbar. Det skulle även kunna leda till bättre samarbete mellan konkurrensmyndigheterna i EU.
Förslagen i denna del begränsar sig till det som är nödvändigt med hänsyn till direktivet förutom att de föreslagna reglerna även ska kunna tillämpas i de fall förbudet enligt 2 kap. 1 eller 7 § konkur-
Förslagens konsekvenser
renslagen tillämpas fristående. Att inte tillämpa de föreslagna reglerna i de fall samhandelskriteriet inte är uppfyllt skulle följaktligen leda till att samma fråga kan komma att bedömas olika beroende på om nationell konkurrensrätt eller EU:s konkurrensrätt är tillämplig i det enskilda fallet.
Någon alternativ lösning som bedöms mer förmånlig och säkerställer att Sverige lever upp till direktivet bedöms inte finnas.
8.1.2. Utökad beslutanderätt för Konkurrensverket
Förslagen i denna promemoria omfattar, förutom genomförandet av direktivet, en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket. Enligt förslaget får Konkurrensverket besluta om konkurrensskadeavgift och utredningsskadeavgift i stället för att väcka talan om sanktionsavgifter vid Patent- och marknadsdomstolen. Konkurrensverkets beslut ska kunna överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.
Syftet med förslaget om utökad beslutanderätt för Konkurrensverket är att ytterligare effektivisera handläggningsprocessen i konkurrenslagsärenden, bl.a. för att kunna möta den digitala teknikutvecklingen som påverkar både företag och konsumenter. Förslaget bedöms även skapa större överensstämmelse mellan de nationella lagregler som finns i dag och de befogenheter som kommissionen har för att sanktionera överträdelser av de konkurrensrättsliga reglerna. Konkurrensverket som tillsynsmyndighet bör ha beslutsbefogenheter som är behovsanpassade och effektiva så att tillsynen kan bedrivas snabbt, rättssäkert och effektivt med hög kvalitet i beslutsfattandet.
En utökad beslutanderätt för Konkurrensverket innebär en förstärkt roll för Konkurrensverket. En myndighet som beslutar om ingripande kan upplevas som mer tydlig för marknadens aktörer än en myndighet som behöver ansöka om stämning vid domstol och det kan påverka företagens incitament att avstå från konkurrensbegränsande åtgärder.
8.2. Berörda myndigheter och andra aktörer
De myndigheter som huvudsakligen berörs av förslagen i denna promemoria är Konkurrensverket, patent- och marknadsdomstolarna
Ds 2020:3 Förslagens konsekvenser
och Kronofogdemyndigheten. Myndigheterna och domstolarna påverkas av varandras agerande, vilket gör det svårt att närmare fördela de ekonomiska effekterna mellan dem.
8.2.1. Konsekvenser för Konkurrensverket
Genomförandet av direktivet
Enligt kommissionen kan direktivet medföra vissa kostnader för utbildning och åtgärder för att skapa förtrogenhet med de ändringar som införts och potentiellt en begränsad ökning av personalstyrkan i vissa nationella konkurrensmyndigheter. Det framgår av artikel 5 i direktivet att den nationella konkurrensmyndigheten ska ha tillräckliga resurser för att kunna utföra sitt uppdrag och effektivt tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Av skälen till direktivet framgår att personalen ska vara kvalificerad och kunna göra rättsliga och ekonomiska bedömningar, att det ska finnas finansiella medel, teknisk och teknologisk expertis och adekvata it-verktyg. Det kan inte uteslutas att genomförandet av direktivet i detta avseende skulle kunna medföra ökade kostnader för Konkurrensverket i form av personalkostnader och kostnader för sådan teknisk utrustning som kan komma att behövas för att möta de krav som ställs i direktivet.
Genom förslagen i denna promemoria kommer konkurrenslagens bestämmelser om konkurrensskadeavgift att utökas till att omfatta överträdelser som utgörs av att ett företag eller en företagssammanslutning underlåtit att följa ett åläggande att upphöra med en överträdelse, underlåtit att följa ett beslut om interimistiska åtgärder eller underlåtit att följa ett beslut om att godta ett åtagande (avsnitt 6.7.5). Det föreslås även att en utredningsskadeavgift införs som kan bli aktuell om ett företag eller en företagssammanslutning lämnar oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter som svar på ett åläggande eller inte lämnar begärda uppgifter inom angiven tidsfrist, underlåter att se till att en företrädare inställer sig till förhör, hindrar Konkurrensverket att genomföra en platsundersökning eller som svar på en begäran om förklaring vid en platsundersökning lämnar ett oriktigt eller vilseledande svar alternativt vägrar lämna ett fullständigt svar eller bryter sådana förseglingar som Konkurrensverket anbringat (avsnitt 6.7.5).
Förslagens konsekvenser
Konkurrensverket får genom förslagen i denna promemoria vissa nya befogenheter. När det gäller platsundersökningar föreslås att Konkurrensverket, även utan medgivande av det företag där undersökningen genomförs, ska kunna ta handlingar och annat om hand för att kunna fortsätta söka efter information, ta kopior eller göra utdrag ur bokföring och affärshandlingar i Konkurrensverkets lokaler eller i någon annan lokal (avsnitt 6.6.2). Denna utökade möjlighet för Konkurrensverket att ta hand om t.ex. pärmar eller datorer för att söka efter relevant information i egna lokaler skulle kunna effektivisera platsundersökningen och därmed medföra att kostnaderna för att genomföra undersökningen skulle minska.
Andra nya befogenheter som Konkurrensverket får genom förslagen i denna promemoria rör sig exempelvis om att fatta beslut för att fastställa att en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har skett (avsnitt 6.6.6) samt att, i vissa fall, fatta beslut om betalningsansvar för medlemsföretagen i en företagssammanslutning som inte betalar en sanktionsavgift inom föreskriven tid (avsnitt 6.7.4).
De utökade befogenheter som redogörs för ovan kan sammantaget komma att medföra ökad arbetsbelastning hos Konkurrensverket.
Utökad beslutanderätt
Genom förslagen i denna promemoria ges Konkurrensverket beslutanderätt i fråga om konkurrensskadeavgift vid överträdelser av förbuden mot konkurrensbegränsande avtal och missbruk av dominerande ställning samt om sådan utredningsskadeavgift som föreslås i promemorian.
Ärendehandläggning hos Konkurrensverket för att få fram beslutsunderlag bedöms inte förändras i märkbar mån vid en utökad beslutanderätt. Det krävs lika mycket noggrant utredningsarbete vare sig Konkurrensverket har att väcka talan i domstol om överträdelse av konkurrensreglerna eller om Konkurrensverket ska fatta beslut om sanktionsavgifter. Eftersom framtagande av en stämningsansökan kräver mycket omfattande utredningsarbete bedöms den sammanlagda tid Konkurrensverket lägger ned på ett ärende vara oförändrad om myndigheten, i stället för att väcka talan i domstol,
Ds 2020:3 Förslagens konsekvenser
avslutar ärendet med ett beslut. Den tid som möjligen skulle sparas är den tid som i dag går åt att driva ärenden i domstol. Konkurrensverket har uppgett att ca två tredjedelar av handläggningstiden för konkurrensärenden utgörs av tid i domstol. Om Konkurrensverket har befogenhet att besluta om sanktionsavgifter i stället för att väcka talan i domstol kan handläggningstiden kortas ned i de ärenden där verkets beslut inte överklagas. Den eventuella förkortningen av handläggningstiden kan leda till att det genomsnittligt går åt mindre resurser för att nå ett lagakraftvunnet avgörande något som i sin tur kan leda till att fler ärenden kommer att hinnas med.
Det bedöms inte uppstå några ekonomiska konsekvenser för Konkurrensverket till följd av förslagen om utökad beslutanderätt och det finns inte anledning att anta att verkets resursbehov kommer att förändras. Eventuella anpassningar avseende den utökade beslutanderätten som föreslås i denna promemoria bedöms Konkurrensverket kunna hantera inom ram.
8.2.2. Konsekvenser för patent- och marknadsdomstolarna
Som framgår ovan får Konkurrensverket vissa nya befogenheter genom förslagen, exempelvis att fatta beslut om konkurrensskadeavgift och i ett beslut fastställa att en överträdelse har skett. Enligt förslagen införs även en ny utredningsskadeavgift som Konkurrensverket kan besluta om. Samtliga dessa beslut ska kunna överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.
Den föreslagna utredningsskadeavgiften kan bli aktuell t.ex. om ett företag eller en företagssammanslutning lämnar oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter som svar på ett åläggande eller inte lämnar begärda uppgifter inom angiven tidsfrist, hindrar Konkurrensverket att genomföra en platsundersökning eller bryter sådana förseglingar som Konkurrensverket anbringat. Syftet med denna utredningsskadeavgift är enligt direktivet att säkerställa att företag har incitament att underkasta sig de nationella konkurrensmyndigheternas utredningsåtgärder och beslut. Ett beslut om utredningsskadeavgift kan tänkas bli mindre omstritt än ett beslut om konkurrensskadeavgift eftersom den endast blir aktuell när ett företag har försvårat Konkurrensverkets utredning t.ex. genom att inte lämna
Förslagens konsekvenser
uppgifter inom angiven tidsfrist. Bedömningen är att Konkurrensverket kan komma att hantera 3–4 ärenden om utredningsskadeavgift per år. Det bedöms därför bli tämligen få överklaganden till Patent- och marknadsdomstolen avseende utredningsskadeavgift. Dessa ärenden torde vara av enklare karaktär i jämförelse med ärenden om konkurrensskadeavgift. Sammantaget bedöms ändringarna inte medföra ökat resursbehov för domstolarna.
Samtidigt kan antalet ärenden i domstol minska till följd av att Konkurrensverket föreslås få besluta om konkurrensskadeavgift i första instans om företag väljer att inte överklaga verkets beslut. I de fall företag väljer att överklaga Konkurrensverkets beslut förväntas ärendemängden i domstolarna vara oförändrad. Domstolarnas resursbehov bedöms därför möjligtvis minska eller i vart fall inte öka till följd av att Konkurrensverket föreslås få besluta om konkurrensskadeavgift.
Sammantaget bedöms förslagen inte leda till några ökade kostnader för domstolarna.
8.2.3. Konsekvenser för Kronofogdemyndigheten
Enligt förslagen i denna promemoria får Kronofogdemyndigheten nya uppgifter enligt lagen om ömsesidigt bistånd med delgivning och indrivning på konkurrensområdet vilket kan medföra ökad arbetsbelastning för Kronofogdemyndigheten. Myndigheten föreslås få ta ut ersättning för dessa kostnader i enlighet med vad som gäller vid indrivning av en svensk fordran av motsvarande slag. Några ökade kostnader för Kronofogdemyndigheten bedöms därför inte uppkomma.
8.2.4. Konsekvenser för företag
Förslagen i denna promemoria berör företag i alla näringslivets branscher. Förslagen berör små, medelstora och stora företag som bedriver verksamhet på marknader i eller med koppling till Sverige.
Det förslag att ge Konkurrensverket en utökad möjlighet att i samband med platsundersökningar ta hand om handlingar eller annat för att fortsätta undersökningen på en annan plats än där platsundersökningen äger rum kan medföra ökade kostnader för berörda
Ds 2020:3 Förslagens konsekvenser
företag för att kunna följa de åtgärder som Konkurrensverket genomför hos verket eller i någon annan lokal.
Promemorians förslag att införa utredningsskadeavgift och utöka konkurrenslagens bestämmelser om konkurrensskadeavgift kan medföra ökade sanktionsavgifter för enskilda företag som överträder konkurrenslagen. Förslaget att utöka Konkurrensverkets beslutanderätt om konkurrensskadeavgift kan ha konsekvenser i form av ökade sanktionsavgifter för företag som är föremål för Konkurrensverkets tillsyn. Väljer företag att inte överklaga Konkurrensverkets beslut kan förslagen leda till minskade processuella kostnader för företagen jämfört med i dag. I de fall företag väljer att överklaga Konkurrensverkets beslut förväntas företagens kostnader vara oförändrade.
8.3. Samhällsekonomiska konsekvenser
Enligt kommissionen kommer direktivet att gynna både konsumenter och företag, från små och medelstora till stora företag, genom att främja en effektiv tillsyn av konkurrensreglerna och genom att skapa mer likvärdiga konkurrensvillkor. Detta kommer att stimulera företag att bedriva innovation och erbjuda ett större urval av varor och tjänster av högre kvalitet till rimliga priser. Kommissionen bedömer även att direktivet kommer att tillförsäkra konsumenterna ett likvärdigt skydd i hela Europa mot affärsmetoder som håller priserna på varor och tjänster på en konstgjort hög nivå.
En effektiv konkurrensmyndighet kan påverka företagens incitament att avstå från konkurrensbegränsande åtgärder. En viktig effekt av Konkurrensverkets verksamhet är den preventiva effekten. Att kostnaderna för företag som överväger att bryta mot konkurrensreglerna kan komma att överstiga de eventuella vinsterna av ett konkurrensbegränsande beteende kan förebygga att företag bryter mot reglerna. Det faktum att det finns en konkurrensmyndighet som ingriper mot företag som på ett eller annat sätt försöker missbruka sin marknadsmakt, underlättar för andra företag som vill etablera sig på marknaden.
De samhällsekonomiska konsekvenserna av promemorians förslag att utöka Konkurrensverkets beslutanderätt beror på i vilken grad beslutskedjan i målen påverkas positivt, dvs. att det går åt
Förslagens konsekvenser
mindre resurser för att nå lagakraftvunna avgöranden. Om den utökade beslutanderätten leder till att det genomsnittligt går åt mindre resurser för att nå lagakraftvunna avgöranden kommer fler ärenden att hinnas med, vilket påverkar samhällsekonomin positivt.
Sammantaget bedöms förslagen i denna promemoria att ha positiva samhällsekonomiska effekter.
9. Författningskommentar
9.1. Förslaget till lag om ömsesidigt bistånd med delgivning och indrivning på konkurrensområdet
Tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ömsesidigt bistånd med delgivning av handlingar som gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Lagen innehåller också bestämmelser om ömsesidigt bistånd med indrivning av sådana sanktionsavgifter och viten som avses i artiklarna 13 och 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad.
I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Lagen innehåller bestämmelser om ömsesidigt bistånd med delgivning och indrivning på konkurrensområdet. Det är fråga om bistånd med delgivning av vissa handlingar och indrivning av vissa sanktionsavgifter och viten i Sverige på uppdrag av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen. Lagen innehåller också bestämmelser om bistånd med delgivning av sådana handlingar och indrivning av sådana avgifter och viten i en annan medlemsstat.
De handlingar som avses i lagen gäller tillämpningen av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i artikel 101 och förbudet mot missbruk av dominerande ställning i artikel 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Frågor om bistånd med delgivning av sådana handlingar i Sverige behandlas i 2, 3 och 6 §§. Frågor om bistånd med delgivning i en annan medlemsstat behandlas i 8–10 §§.
De sanktionsavgifter och viten som omfattas av lagens bestämmelser om indrivning gäller överträdelser av något av förbuden i
Författningskommentar
EUF-fördraget eller vissa beslut som en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat meddelat. Frågor om bistånd med indrivning av sådana avgifter och viten i Sverige behandlas i 3–7 §§. Frågor bistånd med indrivning i en annan medlemsstat behandlas i 11 §.
Genom lagen genomförs artiklarna 25–28 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (direktivet).
Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
Bistånd på begäran av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat
Bistånd med delgivning av vissa handlingar
2 § Konkurrensverket ska, om inte något annat följer av 3 och 6 §§, på begäran av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen, utan krav på några vidare formaliteter, se till att sådana handlingar delges som gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Delgivning sker enligt delgivningslagen (2010:1932).
I paragrafen regleras förutsättningarna för att Konkurrensverket ska bistå en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen med delgivning av handlingar. Uttrycket nationell konkurrensmyndighet definieras i artikel 2.1 led 1 i direktivet.
En begäran om bistånd med delgivning ska enligt artikel 27.2 i direktivet verkställas genom ett enhetligt dokument. Dokumentet ska innehålla uppgifter om adressaten, en sammanfattning av relevanta fakta och omständigheter, en sammanfattning av den handling som ska verkställas, kontaktuppgifter till den myndighet som begärt bistånd och vilken tidsfrist för delgivning som gäller. Till dokumentet ska en kopia av den aktuella handlingen bifogas. Vidare följer av artikelpunkt 5 att dokumentet ska vara avfattat på svenska och att den handling som ska delges är översatt till svenska, om myndigheterna inte kommer överens om annat i det enskilda fallet.
Ds 2020:3 Författningskommentar
Förutsättningarna för att bistå med delgivning är att de krav som direktivet ställer på det enhetliga dokumentet och på den handling som ska delges är uppfyllda. Detta markeras i första stycket med en hänvisning till 6 § som anger när en begäran om bistånd får avslås, se kommentaren till den paragrafen. Vidare föreskrivs att delgivning ska ske utan krav på några vidare formaliteter. Här avses att det inte krävs någon form av erkännande av domstol eller liknande för att delgivning ska kunna ske.
Skyldigheten att bistå med delgivning omfattar enligt första stycket sådana handlingar som gäller tillämpningen av förbuden i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Med uttrycket ”gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget” omfattas alla handlingar som inom ramen för den ansökande myndighetens nationella rätt behöver delges för att förbudsreglerna ska kunna tillämpas i den medlemsstaten. Det gäller utkast till beslut mot en påstådd överträdelse (s.k. preliminära invändningar) och beslut om t.ex. ålägganden, förbud eller sanktioner mot överträdelser av förbuden (artikel 25 led a i direktivet). Det gäller också beslut om utredningsåtgärder, t.ex. ett åläggande att lämna information, som syftar till att den ansökande myndigheten ska kunna utreda och vidta åtgärder mot en överträdelse (artikel 25 led b), och alla andra relevanta handlingar som rör tillämpningen av förbuden (artikel 25 led c). Skyldigheten att bistå gäller dock inte handlingar som är relevanta för indrivning. Frågor om bistånd med delgivning av sådana handlingar handläggs av Kronofogdemyndigheten enligt 3 §.
I andra stycket finns, liksom i annan lagstiftning om ömsesidigt bistånd, exempelvis på arbetsrättens område, en bestämmelse som klargör att delgivning i Sverige sker enligt delgivningslagen (2010:1932).
Paragrafen är utformad med 3 § lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering som förebild. Genom paragrafen genomförs artikel 25. Paragrafen bidrar också till att genomföra artikel 27.1, 2, 4 och 5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
Författningskommentar
Bistånd med indrivning av sanktionsavgift eller vite
3 § Kronofogdemyndigheten ska, om inte något annat följer av 6 §, på begäran av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen, utan krav på några vidare formaliteter,
1. delge sådana beslut om sanktionsavgifter eller utdömda viten som avses i artikel 13 eller 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1, i den ursprungliga lydelsen, och som inte längre kan överklagas, eller andra handlingar som är relevanta för indrivning, och
2. driva in sådana avgifter och viten som anges i 1. Delgivning sker enligt delgivningslagen (2010:1932).
I paragrafen regleras förutsättningarna för att Kronofogdemyndigheten ska bistå en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen med indrivning sanktionsavgifter och viten som har beslutats i en annan medlemsstat. Uttrycket nationell konkurrensmyndighet definieras i artikel 2.1 led 1 i direktivet.
En begäran om bistånd enligt artikel 27.2 i direktivet ska verkställas genom ett enhetligt dokument. Dokumentet ska innehålla uppgifter om adressaten, en sammanfattning av relevanta fakta och omständigheter, en sammanfattning av den handling som ska verkställas, kontaktuppgifter till den myndighet som begärt bistånd och vilken tidsfrist för verkställighet som gäller. Till dokumentet ska en kopia av den aktuella handlingen bifogas. Enligt artikelpunkt 3 ska det enhetliga dokumentet innehålla information om det beslut som medger verkställighet i den ansökande myndighetens medlemsstat, dagen då beslutet blev slutligt, uppgift om sanktionsavgift eller vitesbelopp och information som visar de rimliga ansträngningar som den ansökande myndigheten gjort för att verkställa beslutet på sitt eget territorium. Vidare följer av artikelpunkt 5 att dokumentet ska vara avfattat på svenska och att det beslut som medger verkställighet ska vara översatt till svenska, om myndigheterna inte kommer överens om annat i det enskilda fallet.
Förutsättningarna för att bistå med indrivning är att de krav som direktivet ställer på det enhetliga dokumentet och på det beslut som ska verkställas är uppfyllda. Detta markeras i första stycket med en hänvisning till 6 § som anger när en begäran om bistånd får avslås, se kommentaren till den paragrafen.
Bistånd enligt paragrafen ska enligt punkt 1 lämnas för delgivning av sådana beslut om sanktionsavgifter eller utdömda viten som avses i artikel 13 eller 16 i direktivet som har fått laga kraft, dvs. beslut som
Ds 2020:3 Författningskommentar
inte längre kan överklagas med ordinära rättsmedel. Delgivning får även ske av handlingar som är relevanta för indrivning. Bistånd ska enligt punkt 2 lämnas för indrivning av sådana avgifter och viten. Det är i artikel 13 fråga om sanktionsavgifter som beslutats av en nationell administrativ konkurrensmyndighet eller av domstol, i förfaranden som inte är straffrättsliga, för överträdelser av förbudet i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget (13.1) eller som inte följt vissa ålägganden eller beslut som myndigheten meddelat (13.2). Avgifter som beslutats inom ramen för ett straffrättsligt förfarande omfattas alltså inte av paragrafen. I artikel 16 är det fråga om viten som gäller underlåtelser att lämna vissa upplysningar eller inställa sig för förhör (16.1). Vidare gäller det viten för underlåtelser att underkasta sig ett beslut om platsundersökning eller att följa vissa ålägganden (16.2). Hänvisningen till direktivet i paragrafen är statisk, dvs. den avser direktivet i den angivna lydelsen.
Såväl delgivning som indrivning ska enligt första stycket ske utan krav på några vidare formaliteter. Här avses att det inte krävs någon form av erkännande av domstol eller liknande för att det beslut som ligger till grund för en begäran om indrivning ska kunna verkställas.
I andra stycket finns, liksom i annan lagstiftning om ömsesidigt bistånd, exempelvis på arbetsrättens område, en bestämmelse som klargör att delgivning i Sverige sker enligt delgivningslagen (2010:1932).
Första och andra styckena i paragrafen är utformade med 3 § första stycket lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering som förebild. Genom paragrafen genomförs artikel 26.1 och 2 i direktivet. Den bidrar också till att genomföra artikel 27.1–27.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
4 § Bestämmelser om indrivning i Sverige finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Verkställighet enligt utsökningsbalken får äga rum på grund av det enhetliga dokument som avses i artikel 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1, i den ursprungliga lydelsen.
Vid indrivning i Sverige av en annan medlemsstats fordran gäller i fråga om preskription lagstiftningen i den andra medlemsstaten.
Författningskommentar
Paragrafen innehåller bestämmelser om indrivning och preskription. Genom hänvisningen i första stycket till lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter erinras om att det andra landets fordran vid indrivningen handläggs enligt bestämmelserna om indrivning i s.k. allmänna mål. Det innebär bl.a. att Kronofogdemyndigheten under vissa förutsättningar kan medge uppskov med verkställigheten och att den rätt till återbetalning av ett belopp som gäldenären kan ha enligt sist nämnda lag ska användas för att betala den sanktionsavgift eller det vite som indrivningen gäller. Slutligen klargörs i sista meningen att det enhetliga dokument som avses i artikel 27 i direktivet utgör en exekutionstitel vid verkställighet i Sverige (jfr 3 kap. 2 § utsökningsbalken). Hänvisningen till direktivet är statisk, dvs. den avser direktivet i den angivna lydelsen.
I andra stycket tydliggörs att det är preskriptionsreglerna i den ansökande myndighetens medlemsstat som är tillämpliga vid indrivning.
Paragrafen är utformad med 14 § och 18 § första stycket lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen som förebild. Genom paragrafen genomförs artikel 26.1, 2 och 4 i direktivet. Den bidrar också till att genomföra artikel 27.1–27.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
5 § Kronofogdemyndigheten ska ta ut ersättning för kostnader i målet i enlighet med vad som gäller vid indrivning av en svensk fordran av motsvarande slag.
I paragrafen klargörs att Kronofogdemyndigheten ska ta ut ersättning för kostnader i enlighet med vad som gäller vid indrivning av en svensk fordran av motsvarande slag. Verkställighet äger rum enligt utsökningsbalken, vilket bl.a. innebär att bestämmelserna i balken och i förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten blir tillämpliga.
Paragrafen är utformad med 15 § första stycket lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen som förebild. Genom paragrafen genomförs artikel 27.8 första stycket första meningen i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.4.
Ds 2020:3 Författningskommentar
Vägransgrunder
6 § En begäran om bistånd får avslås om begäran inte uppfyller de krav som anges i artikel 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1, i den ursprungliga lydelsen. En begäran om bistånd får också avslås om den enskildes grundläggande rättigheter och friheter inte har respekterats eller om delgivningen eller indrivningen skulle strida mot allmänna hänsyn.
Paragrafen innehåller bestämmelser om s.k. vägransgrunder, dvs. när Konkurrensverket eller Kronofogdemyndigheten får avslå en begäran om bistånd som framställts av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat enligt 2 eller 3 §.
I första meningen anges att en begäran får avslås om den inte uppfyller de krav som anges i artikel 27 i direktivet. Det är framförallt fråga om de krav som ställs på det enhetliga dokumentet i punkterna 2 och 3 samt språkkravet i punkt 5. Men det kan också röra sig om att den ansökande myndigheten inte vill stå för översättningskostnader eller liknande enligt punkterna 7 och 8. Hänvisningen till direktivet i paragrafen är statisk, dvs. den avser direktivet i den angivna lydelsen.
Enligt det andra meningen får en begäran avslås om den enskildes grundläggande rättigheter och friheter inte har respekterats eller om delgivningen eller indrivningen skulle strida mot allmänna hänsyn, dvs. om begäran uppenbart skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen (jfr artikel 27.6 första stycket led b i direktivet). Bestämmelsen är utformad efter förebild av de bestämmelser som vanligen förekommer i lagstiftning om administrativt samarbete på skatte- och avgiftsområdet, se 4 § andra stycket 3 lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering.
Genom paragrafen genomförs artikel 27.6 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
Växelkurs och överföring av indrivet belopp
7 § Kronofogdemyndigheten ska, så snart en begäran som avses i 3 § har tagits emot, räkna om sanktionsavgiften eller vitet till svenska kronor enligt den växelkurs som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning för den dag då avgiften eller vitet beslutades.
I den utsträckning som den andra medlemsstatens fordran har drivits in, ska beloppet överföras till den medlemsstaten.
Författningskommentar
I första stycket finns en bestämmelse om valuta. Vid indrivning i Sverige gäller generellt att denna äger rum i svenska kronor, dvs. i förekommande fall avser motvärdet i svenska kronor av en fordran som är fastställd i någon annan valuta. En omräkning till svenska kronor ska göras så snart begäran har registrerats hos Kronofogdemyndigheten och innan någon ytterligare åtgärd vidtas. Redan i det första kravet, den s.k. avin, ska alltså fordringens storlek kunna utläsas i svenska kronor. För omräkningen gäller växelkursen vid den tidpunkt då avgiften eller vitet påfördes.
Enligt andra stycket ska det indrivna beloppet överföras till den medlemsstat som har begärt bistånd med indrivning.
Första stycket är utformat med 6 § första stycket lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering som förebild. Det andra stycket är utformat med 15 § tredje stycket lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen som förebild. Genom paragrafens första stycke genomförs artikel 27.8 tredje och fjärde styckena i direktivet. Paragrafens andra stycke bidrar till att genomföra artikel 26. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.4.
Begäran om bistånd i en annan medlemsstat
Bistånd med delgivning
8 § Konkurrensverket får av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen begära bistånd med delgivning av en handling som gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
I paragrafen finns bestämmelser om begäran om bistånd med delgivning i en annan medlemsstat. Bestämmelserna kan sägas utgöra en spegelbild av det som föreskrivs i 2 §.
Konkurrensverkets befogenhet att begära bistånd med delgivning omfattar sådana handlingar som gäller tillämpningen av förbuden i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Med uttrycket ”gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget” omfattas t.ex. ålägganden att lämna uppgifter enligt 5 kap. 1 § konkurrenslagen
Ds 2020:3 Författningskommentar
(2008:579) eller ett beslut om konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § samma lag i ärenden där EU:s konkurrensregler tillämpas.
Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
9 § Vid handläggningen av ett allmänt mål enligt utsökningsbalken får Kronofogdemyndigheten av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i
Europeiska unionen begära bistånd med delgivning av en handling som är relevant för indrivning av konkurrensskadeavgift, utredningsskadeavgift eller vite enligt konkurrenslagen (2008:579) och som har påförts med tillämpning av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
I paragrafen finns bestämmelser om begäran om bistånd med delgivning i en annan medlemsstat. Bestämmelserna kan sägas utgöra en spegelbild av det som föreskrivs i 3 §.
Kronofogdemyndighetens befogenhet enligt paragrafen är begränsad till den delgivning som behövs inom ramen för handläggningen av ett allmänt mål enligt utsökningsbalken. Eftersom det i Sverige inte finns något krav på att ett indrivningsförfarande ska inledas med delgivning av exekutionstiteln, har paragrafen sin praktiska betydelse när det gäller delgivning av exempelvis ett beslut om en utmätning som ägt rum här.
Paragrafen är utformad med 7 § första stycket lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering som förebild. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
10 § Delgivning som har skett med bistånd enligt 8 eller 9 § i enlighet med den medlemsstatens lagar, författningar och administrativa praxis, ska anses ha samma verkan som om delgivningen hade ägt rum i Sverige.
Av paragrafen framgår att delgivning som skett med bistånd av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i enlighet med dess lagar, författningar och administrativa praxis anses ha samma verkan som om delgivningen hade ägt rum i Sverige. Paragrafen har framför allt betydelse vid delgivning av t.ex. beslut om konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen (2008:579) eller ett beslut om utmätning.
Paragrafen har utformats med 7 § tredje stycket lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering som förebild. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
Författningskommentar
Bistånd med indrivning
11 § Kronofogdemyndigheten får av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen begära bistånd med indrivning av sådana avgifter och viten som avses i 9 § om
1. beslutet eller domen har fått laga kraft, och
2. Kronofogdemyndigheten inte själv kan driva in fordringen.
I paragrafen finns bestämmelser om begäran om bistånd med indrivning i en annan medlemsstat. Bestämmelserna kan sägas utgöra en spegelbild av det som föreskrivs i 3 §.
Kronofogdemyndighetens befogenhet enligt paragrafen är begränsad till sådana avgifter och viten som anges i 9 §. Det är således fråga om beslut om konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 eller 23 b § konkurrenslagen (2008:579) och utredningsskadeavgift enligt 5 kap. 21 § samt utdömda viten enligt 6 kap. 2 §.
I paragrafen uppställs två förutsättningar för att Kronofogdemyndigheten ska få begära bistånd med indrivning. Av punkt 1 framgår att en begäran om bistånd endast får avse ett avgörande som fått laga kraft. I punkt 2 föreskrivs att Kronofogdemyndigheten inte själv kan driva in fordringen. När det gäller indrivning finns det inte alltid en skarp gräns mellan vad som är möjligt och vad som inte är möjligt. Det kan vara så att indrivning i Sverige skulle vara möjlig men medföra orimliga svårigheter. I praktisk tillämpning får bestämmelsen förstås så att Kronofogdemyndigheten då har möjlighet att begära bistånd med indrivningen, på motsvarande sätt som föreskrivs 12 § andra stycket 2 i lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen.
Genom paragrafen genomförs artikel 26 i direktivet. Bestämmelserna är utformade med 7 § första stycket 1 lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering som förebild. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
Förbud mot överklagande
12 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om överklagandeförbud. Den motsvarar vad som gäller exempelvis enligt lagen (2011:1537) om bi-
Ds 2020:3 Författningskommentar
stånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen och lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering. Bestämmelsen tar sikte på sådana beslut och åtgärder som direkt rör tillämpningen av denna lag, t.ex. att åberopa eller inte åberopa en viss vägransgrund eller att tillämpa en viss växelkurs för omräkning av ett belopp i utländsk valuta till svenska kronor. Bestämmelsen innebär inte någon begränsning i rätten att överklaga beslut och åtgärder under själva verkställigheten med tillämpning av bestämmelserna i utsökningsbalken, jfr prop. 2011/12:15 s. 69.
Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
Närmare föreskrifter
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om bistånd enligt denna
lag. Bestämmelsen är en s.k. upplysningsbestämmelse. Något bemyndigande är inte nödvändigt då de frågor som regleras i förordning eller genom myndighetsföreskrifter faller inom regeringens kompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen.
Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.
9.2. Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken
3 kap. Exekutionstitlar
Strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot
14 § Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot verkställs som en dom som fått laga kraft.
Ändringen innebär att andra stycket upphävs och är en följd av att avgiftsföreläggande utgår ur konkurrenslagen (2008:579). Paragrafen har även justerats språkligt. Ändringen i paragrafen medför en justering av rubriken närmast före 14 §.
Författningskommentar
1. Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
2. Äldre bestämmelser gäller för avgiftsförelägganden som har godkänts före ikraftträdandet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 7.
9.3. Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (2008:579)
1 kap. Inledande bestämmelser
Definitioner
5 § I denna lag avses med företag en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur, dock inte till den del verksamheten består i myndighetsutövning.
Med företag avses också en sammanslutning av företag.
Andra stycket tillämpas inte ifråga om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 12–15 §§.
I paragrafen, som anger vad som avses med företag i lagen, har ett nytt tredje stycke lagts till.
Av tredje stycket framgår att uttrycket företag i lagen inte omfattar sammanslutningar av företag när det gäller eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 12–15 §§. Det innebär att en sammanslutning av företag inte omfattas av lagens bestämmelser om eftergift eller nedsättning av konkurrensskadeavgift.
Ändringen i paragrafen bidrar till att genomföra artiklarna 17 och 18 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.7.
Ds 2020:3 Författningskommentar
3 kap. Åtgärder mot konkurrensbegränsningar
Åläggande
1 § Konkurrensverket får ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Ett åläggande enligt första stycket får innefatta beteendemässiga eller strukturella åtgärder som är nödvändiga för att överträdelsen ska upphöra. Vid valet mellan två likvärdiga åtgärder som var och en leder till att syftet uppnås ska den åtgärd väljas som är minst betungande för företaget.
Ett åläggande enligt första stycket gäller omedelbart, om något annat inte bestäms.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ålägganden att upphöra med överträdelser av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Mellan det första och det andra stycket har ett nytt stycke förts in. Det tidigare andra stycket är därefter det tredje stycket i paragrafen.
I andra stycket första meningen anges att ett åläggande enligt första stycket får innefatta beteendemässiga eller strukturella åtgärder. En beteendemässig åtgärd kan exempelvis utgöras av att tillämpa en viss prissättning. En strukturell åtgärd kan exempelvis bestå i att avyttra en del av ett företag. Åtgärderna ska vara nödvändiga för att få överträdelsen att upphöra och återställa konkurrensen på marknaden. Kravet på nödvändighet innebär att åtgärden ska vara proportionell och alltså inte gå längre än vad som krävs i det enskilda fallet. Även det aktuella företagets intressen ska beaktas när åläggandet utformas. Det markeras i andra meningen som anger att den minst betungande åtgärden för företaget ska väljas om valet står mellan två likvärdiga åtgärder.
Ändringen bidrar till att genomföra artikel 10.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.6 och 6.12.
1 a § Konkurrensverket får i ett beslut fastställa att ett förbud enligt 2 kap. 1 eller 7 §
eller enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har överträtts.
Paragrafen är ny. Den innebär att Konkurrensverket får i ett beslut fastställa att ett förbud enligt 2 kap. 1 eller 7 § eller enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har överträtts, utan att vidta några andra
Författningskommentar
åtgärder mot överträdelsen såsom ett åläggande enligt 1 § eller ett beslut att godta ett åtagande enligt 4 §. Konkurrensverkets beslut kan överklagas till Patent- och marknadsdomstolen, se 7 kap. 1 § första stycket 3.
Genom paragrafen genomförs artikel 10.1 andra stycket i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.6 och 6.12.
Åtagande från företag
4 § Om det har uppkommit en fråga om att ett företag överträder något av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, kan ett åtagande från företaget ge Konkurrensverket anledning att inte ingripa. Verkets beslut att godta åtagandet får avse en begränsad tid. Så länge beslutet gäller får verket i de avseenden som åtagandet omfattar inte meddela ett åläggande enligt 1 eller 3 § eller ett beslut enligt 1 a §.
Konkurrensverket får återkalla ett beslut enligt första stycket om
1. de omständigheter som låg till grund för beslutet har förändrats i något väsentligt avseende,
2. den som beslutet gäller bryter mot något åtagande som har angetts i beslutet, eller
3. beslutet grundades på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter som parterna har lämnat.
Innan Konkurrensverket beslutar att godta ett åtagande enligt första stycket, ska verket ge andra som berörs av åtagandet tillfälle att lämna synpunkter på det.
Paragrafen innehåller bestämmelser om Konkurrensverkets beslut att godta ett åtagande från ett företag när fråga om en överträdelse av något av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget uppkommit.
Första stycket tredje meningen innehåller ett förbud för Konkur-
rensverket att besluta om ålägganden enligt 1 eller 3 § när ett beslut om åtagande gäller. Förbudet har utvidgats och omfattar även ett beslut enligt 1 a § och innebär att Konkurrensverket inte får fastställa att en överträdelse av förbuden har skett.
I det tredje stycket, som är nytt, föreskrivs att andra som berörs av ett åtagande, dvs. marknadsaktörerna, ska ges tillfälle att lämna sina synpunkter på det innan Konkurrensverket beslutar att godta åtagandet. Synpunkterna kan inhämtas genom att verket offentliggör åtagandet och samtidigt ger marknadens aktörer tillfälle att inom viss tid lämna sina synpunkter på det.
Ds 2020:3 Författningskommentar
Ändringen i tredje stycket bidrar till att genomföra artikel 12.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.8 och 6.12.
Konkurrensskadeavgift
5 § Konkurrensverket får besluta att ett företag ska betala en särskild avgift (konkurrensskadeavgift), om företaget eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt
1. ett förbud enligt 2 kap. 1 eller 7 § eller enligt artikel 101 eller 102 i EUF-för-
draget,
2. ett åläggande enligt 1 § första stycket eller 3 §, eller
3. ett åtagande som har godtagits enligt 4 § första stycket.
Avgiften tillfaller staten. Innan Konkurrensverket beslutar om konkurrensskadeavgift för ett företag, ska företaget ges tillfälle att yttra sig över verkets utkast till beslut.
I paragrafen, som justerats med anledning av den nya ordningen att Konkurrensverket beslutar om konkurrensskadeavgift, regleras förutsättningarna för att påföra ett företag en sådan avgift. Bestämmelserna har i första stycket 2 och 3 kompletterats med överträdelser av ett åläggande enligt 1 § första stycket eller 3 § eller ett åtagande som godtagits enligt 4 § första stycket. Genom kompletteringen genomförs artikel 13.2 led f i direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 4, 6.7.6 och 6.12.
6 § Konkurrensskadeavgiften får inte överstiga tio procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår.
Om ett beslut om konkurrensskadeavgift riktas mot en sammanslutning av företag för en överträdelse som har samband med dess medlemmars verksamhet, får avgiften inte överstiga tio procent av den samlade omsättningen föregående räkenskapsår för de medlemsföretag som är verksamma på den marknad som påverkas av överträdelsen.
Om talan riktas mot flera företag, ska avgiften fastställas särskilt för vart och ett av dem.
Paragrafen innehåller bestämmelser om taket för den konkurrensskadeavgift som får påföras ett företag eller en företagssammanslutning (jfr 1 kap. 5 §). Mellan det första och det andra stycket har ett nytt stycke förts in. Det tidigare andra stycket är därefter det tredje stycket i paragrafen.
Det nya andra stycket är ett undantag från tioprocentsregeln i första stycket. Undantaget är tillämpligt när ett beslut riktas mot en
Författningskommentar
sammanslutning av företag och avser den situationen att överträdelsen har samband med den verksamhet som sammanslutningens medlemmar bedriver på marknaden. En sådan överträdelse utgörs typiskt sett av en överträdelse av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 2 kap. 1 § eller artikel 101 i EUF-fördraget genom ett beslut av en sammanslutning av företag (jfr 1 kap. 6 §). Enligt andra stycket är då inte sammanslutningens omsättning relevant för att bedöma hur hög konkurrensskadeavgift som kan påföras, utan det är medlemsföretagens samlade omsättning som ska avgöra taket för avgiften. När det gäller medlemsföretagens ansvar för betalning av en påförd konkurrensskadeavgift hänvisas till 23 a–c §§.
Genom det andra stycket genomförs artikel 15.2 första meningen i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.3 och 6.12.
7 § Konkurrensskadeavgift får inte påföras
1. för åtgärder som omfattas av ett åläggande enligt 1, 2 eller 3 § eller ett förbud enligt 27 eller 30 § som har meddelats vid vite enligt denna lag om talan om utdö-
mande av vitet har väckts, eller
2. för åtgärder som har vidtagits under den tid då ett beslut om att godta ett åtagande enligt 4 § första stycket har gällt, om åtgärderna är förenliga med beslutet.
I fall som avses i första stycket 2 får konkurrensskadeavgift påföras om beslutet har återkallats med stöd av 4 § andra stycket 3.
I paragrafen regleras i vilka fall konkurrensskadeavgift inte får påföras för en överträdelse som anges i 5 §. Ändringar har gjorts i första stycket 1 och den tidigare tredje punkten i stycket har utgått.
Ändringen i första stycket 1 innebär att konkurrensskadeavgift inte får påföras ett företag för exempelvis en åtgärd som utgör en överträdelse av förbudet i 2 kap. 7 § om talan om utdömande av vite har väckts rörande samma åtgärd. Bestämmelsen hindrar inte att avgift påförs för en åtgärd som omfattas av ett åläggande som förenats med vite, förutsatt att talan om utdömande av vite inte har väckts.
Första stycket 2 har ändrats språkligt.
Ändringen i första stycket 1 bidrar till att genomföra artikel 3.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.2 och 6.12.
Eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift
12 § Konkurrensskadeavgift får efterges för ett företag som har överträtt förbudet i 2 kap. 1 § eller i artikel 101 i EUF-fördraget, om företaget är det första att anmäla
Ds 2020:3 Författningskommentar
överträdelsen till Konkurrensverket och anmälan innehåller sådana uppgifter att verket först genom dessa har tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen.
När Konkurrensverket redan har tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen, får konkurrensskadeavgift efterges för ett företag som överträtt nämnda förbud om företaget är först med att lämna sådana uppgifter som leder till att det kan klarläggas att överträdelsen förekommit.
Konkurrensskadeavgift får inte efterges för ett företag som har tvingat ett annat företag att delta i överträdelsen. I fall som avses i andra stycket får konkurrensskadeavgift inte heller efterges om
1. ett annat företag har fått anstånd enligt 14 a § och sådana uppgifter som krävs för eftergift har lämnats innan anståndstiden löpt ut, eller
2. en förklaring enligt 15 § har meddelats.
Paragrafen innehåller, tillsammans med 14 §, förutsättningarna för eftergift av konkurrensskadeavgift. Bestämmelserna i paragrafen är inte tillämpliga på sammanslutningar av företag, se kommentaren till 1 kap. 5 §.
Andra stycket har ändrats. Ändringen innebär att möjligheten till
eftergift för ett företag som på annat sätt i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av en överträdelse har utgått. Ändringen är en följd av att direktivet inte medger eftergift på den grunden. Inget hindrar dock att de omständigheter som tidigare kunde ha berättigat till eftergift beaktas enligt 13 § när avgiften fastställs.
Tredje stycket har ändrats redaktionellt och språkligt.
Ändringen i andra stycket bidrar till att genomföra artikel 17 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.2 och 6.12.
13 § Konkurrensskadeavgift får fastställas till ett lägre belopp än vad som borde ha skett med tillämpning av 8–11 §§ för ett företag som har överträtt förbudet i 2 kap. 1 § eller i artikel 101 i EUF-fördraget, om företaget lämnar uppgifter till Konkurrensverket som i väsentlig mån underlättar utredningen av överträdelsen.
Vid bedömning av nedsättningens storlek ska det beaktas om något annat företag redan lämnat sådana uppgifter som i väsentlig mån underlättat utredningen.
Om ett företag har lämnat sådana uppgifter som leder till att konkurrensskadeavgiften fastställs till ett högre belopp än vad som annars hade varit fallet, ska höjningen inte beaktas när avgiften fastställs för det företaget.
Paragrafen innehåller, tillsammans med 14 §, förutsättningarna för nedsättning av konkurrensskadeavgift för ett företag som i väsentlig mån underlättat utredningen av en överträdelse. Bestämmelserna i paragrafen är inte tillämpliga på sammanslutningar av företag, se kommentaren till 1 kap. 5 §.
Första stycket har ändrats språkligt.
Författningskommentar
Tredje stycket är nytt. Bestämmelserna är tillämpliga när ett före-
tag lämnat uppgifter som leder till att konkurrensskadeavgiften fastställs till ett högre belopp än vad som annars hade varit fallet. Sådana uppgifter kan exempelvis utgöras av att överträdelsen har haft en längre varaktighet, omfattat andra produkter eller haft en annan geografisk utbredning än vad som tidigare framkommit i utredningen. Om uppgifterna leder till att avgiften fastställs till ett högre belopp, ska höjningen inte drabba det företag som lämnat uppgifterna.
Genom det nya tredje stycket genomförs artikel 18.3 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.2 och 6.12.
14 a § Konkurrensverket får ge ett företag anstånd med att lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges enligt 12 § första stycket.
Om företaget lämnar uppgifterna innan anståndstiden har löpt ut, ska uppgifterna anses ha lämnats när anmälan gjordes.
I paragrafen finns bestämmelser om anstånd med att lämna sådana uppgifter som krävs för att få eftergift enligt 12 §. Bestämmelserna i paragrafen är inte tillämpliga på sammanslutningar av företag, se kommentaren till 1 kap. 5 §.
Paragrafen har ändrats. Ändringen innebär att de uppgifter som ett företag ska lämna för att få anstånd regleras i verkställighetsföreskrifter som utfärdas av regeringen, se 15 a § 3. Paragrafen har också ändrats språkligt. Vidare har paragrafen ändrats på så sätt att det andra stycket har utgått, vilket innebär att det inte är möjligt att ge anstånd för att konkurrensskadeavgift ska få efterges enligt 12 § andra stycket. Ändringen, som är en följd av att direktivet inte medger att anstånd lämnas på den grunden, bidrar till att genomföra artikel 21 i direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 6.8.4 och 6.12.
15 § Konkurrensverket ska i ett beslut förklara om det finns förutsättningar för eftergift enligt 12 § första stycket för det företag som anmält överträdelsen och informera företaget om beslutet. Ett sådant beslut är bindande för verket i ett ärende enligt 5 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om det beslut som visar om förutsättningarna för eftergift enligt 12 § första stycket är uppfyllda, dvs. att företaget var först och att anmälan innehöll sådana uppgifter att Konkurrensverket först genom dessa fick tillräckligt underlag för
Ds 2020:3 Författningskommentar
att ingripa mot överträdelsen. Bestämmelserna i paragrafen är inte tillämpliga på sammanslutningar av företag, se kommentaren till 1 kap. 5 §.
Ändringen i första meningen innebär att Konkurrensverket ska besluta om s.k. förklaring och informera företaget om beslutet. Det föreskrivs inga formkrav för hur informationen ska lämnas, men inget hindrar att företaget begär att få informationen skriftligen. Ändringen i andra meningen är en följd av att Konkurrensverket beslutar om konkurrensskadeavgift.
Genom ändringarna i första meningen i paragrafen genomförs artikel 17.4 första och andra meningen i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.2 och 6.12.
15 a § Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare fö-
reskrifter om
1. handläggningen av en anmälan om eftergift enligt 12 § eller en fråga om nedsättning enligt 13 §,
2. de krav på samarbete som ska gälla enligt 14 § 2, och
3. den information som ett företag ska lämna för att få anstånd enligt 14 a §.
Paragrafen är ny. Den innehåller en upplysning om att regeringen kan meddela föreskrifter i de frågor som anges i punkterna 1–3.
Paragrafen bidrar till att genomföra artiklarna 19–21 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.2–6.8.4.
15 b § Regeringen får meddela föreskrifter om förenklade ansökningar om eftergift
som omfattar mer än tre EU-medlemsstater som berörda territorier.
Genom paragrafen, som är ny, bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om förenklade ansökningar om eftergift som omfattar mer än tre medlemsstater inom Europeiska unionen som berörda territorier.
Paragrafen bidrar till att genomföra artikel 22 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.5.
Preskription
20 § För att konkurrensskadeavgift ska få påföras måste Konkurrensverket ha meddelat beslut om sådan avgift inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Om det berörda företaget inom denna tid får del av ett beslut om undersökning enligt 5 kap. 3 § eller ges tillfälle att yttra sig över Konkurrensverkets utkast till beslut, ska
Författningskommentar
tiden i stället räknas från den dag detta skedde. I sådana fall gäller dock att avgift får påföras endast om Konkurrensverkets beslut om konkurrensskadeavgift meddelas inom tio år från det att överträdelsen upphörde.
Paragrafen innehåller bestämmelser om preskription av konkurrensskadeavgift.
Genom ändringarna anpassas paragrafen till att Konkurrensverket ges befogenhet att fatta beslut om konkurrensskadeavgift.
Till skillnad från 20 a § gäller preskriptionsavbrotten endast i förhållande till de företag som fått del av ett beslut om undersökning eller fått tillfälle att yttra sig över verkets utkast till beslut.
20 a § Fristerna enligt 20 § avbryts om en nationell konkurrensmyndighet i en annan
medlemsstat inom Europeiska unionen eller Europeiska kommissionen prövar samma avtal eller annat förfarande som kan strida mot artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget som Konkurrensverket utreder eller kan utreda.
En frist som avses i första stycket avbryts när minst ett företag delges den första formella utredningsåtgärden. Avbrottet gäller alla företag som har deltagit i överträdelsen.
En ny frist löper från den dag det finns ett överträdelseavgörande eller när den nationella konkurrensmyndigheten eller kommissionen har avslutat sitt förfarande på något annat sätt. Den nya fristen ska dock aldrig sträcka sig längre än tio år från det att överträdelsen upphörde.
Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om preskriptionsavbrott till följd av åtgärder som vidtas av en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen eller av kommissionen. Uttrycket nationell konkurrensmyndighet definieras i artikel 2.1 led 1 i direktivet.
Den preskriptionsfrist som gäller för att påföra ett företag konkurrensskadeavgift är enligt 20 § fem år räknat från det att överträdelsen upphörde till dess Konkurrensverket meddelar beslut om avgift. Preskriptionsfristen avbryts om det berörda företaget inom denna tid får del av ett beslut om undersökning enligt 5 kap. 3 § eller ges tillfälle att yttra sig över ett utkast till beslut.
I första stycket anges att fristen enligt 20 § också kan avbrytas om en nationell konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen eller kommissionen prövar samma avtal eller annat förfarande som kan strida mot artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget som Konkurrensverket utreder eller kan utreda. Det betyder att den preskriptionsbrytande åtgärden kan vidtas inom ramen för en annan nationell rättsordning eller, vad kommissionen beträffar,
Ds 2020:3 Författningskommentar
enligt artikel 25 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (nu artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget).
I andra stycket första meningen regleras hur fristen avbryts. Den avbryts när minst ett företag delges den första formella utredningsåtgärden. Vad som är den första formella utredningsåtgärden kan variera från medlemsstat till medlemsstat, men gemensamt för medlemsstaterna är att konkurrensmyndigheten, enligt artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003, skriftligen ska meddela kommissionen före eller utan dröjsmål efter påbörjandet av åtgärden. Sådana meddelanden ska kommissionen enligt artikel 29.3 i direktivet göra tillgängliga för de andra nationella konkurrensmyndigheterna som ingår i Europeiska konkurrensnätverket (ECN).
Av andra stycket andra meningen framgår att avbrottet inte bara gäller det företag som delgetts den första formella utredningsåtgärden, utan även alla andra företag som har deltagit i överträdelsen. En motsvarande ordning tillämpas av kommissionen enligt artikel 25.3 i förordningen.
Enligt tredje stycket första meningen löper en ny frist från den dag det finns ett överträdelseavgörande eller när konkurrensmyndigheten eller kommissionen avslutar sitt förfarande på något annat sätt.
I tredje stycket andra meningen finns en bestämmelse om att den nya fristen aldrig är längre än tio år från det att överträdelsen upphörde. Det innebär att den nya fristen är högst fem år, men att den kan löpa ut tidigare. Den yttersta gränsen för att påföra någon konkurrensskadeavgift är alltså även i dessa fall tio år från det att överträdelsen upphörde.
Genom paragrafen genomförs artikel 29.1 och 2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.2.
Betalning av konkurrensskadeavgift m.m.
22 § Konkurrensskadeavgift ska betalas till Konkurrensverket inom trettio dagar från det att beslutet fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om konkurrensskadeavgiften inte betalas i tid, ska Konkurrensverket lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Verkställighet får ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser.
Författningskommentar
Paragrafen innehåller bestämmelser om betalning av konkurrensskadeavgift. Ändringen i första stycket är föranledd av att Konkurrensverket beslutar om konkurrensskadeavgift i första instans.
23 § En påförd konkurrensskadeavgift faller bort i den mån verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Paragrafen innehåller bestämmelser om preskription av en påförd konkurrensskadeavgift. Ändringen är föranledd av att Konkurrensverket beslutar om konkurrensskadeavgift i första instans.
23 a § En sammanslutning av företag som inte kan betala en påförd konkurrensska-
deavgift inom den tid som anges i 22 § första stycket ska kräva att medlemsföretagen bidrar till den avgift som sammanslutningen ska betala, om avgiften har fastställts med hänsyn till dess medlemmars omsättning på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse.
Paragrafen är ny. Den är tillämplig när en sammanslutning av företag påförts konkurrensskadeavgift som fastställts med hänsyn till dess medlemmars omsättning, se 6 § andra stycket.
Genom paragrafen införs en skyldighet för en sammanslutning av företag att kräva att dess medlemsföretag bidrar till den konkurrensskadeavgift som sammanslutningen påförts och som den inte kan betala med egna medel. Skyldigheten inträder så snart det står klart att avgiften inte kan betalas till Konkurrensverket inom den tid som anges i 22 § första stycket, dvs. inom trettio dagar från det att beslutet fick laga kraft eller den lägre tid som anges i beslutet. En underlåtelse att iaktta skyldigheten är inte förenad med några sanktioner.
Genom paragrafen genomförs artikel 14.3 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.4 och 6.12.
23 b § Om en konkurrensskadeavgift som har påförts en sammanslutning av företag
har fastställts med hänsyn till den omsättning som medlemmarna i sammanslutningen har och full betalning inte sker inom den tid som anges i 22 § första stycket, får Konkurrensverket besluta att ett eller flera av de medlemsföretag som vid tidpunkten för överträdelsen var företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ ska betala resterande del av avgiften.
Om full betalning inte sker enligt första stycket får Konkurrensverket besluta att ett eller flera andra medlemsföretag ska betala resterande del av avgiften. Detta gäller dock inte ett medlemsföretag som visar att det inte genomförde det beslut av sammanslutningen som ledde till överträdelsen och
1. var omedvetet om beslutet, eller
Ds 2020:3 Författningskommentar
2. aktivt tog avstånd från beslutet innan Konkurrensverket påbörjade sin utredning av överträdelsen.
Den avgift som ett företag ska betala enligt första eller andra stycket får inte överstiga tio procent av företagets omsättning under räkenskapsåret före det år då beslutet om konkurrensskadeavgift meddelades.
Paragrafen är ny. Den reglerar medlemmarnas ansvar för betalning av den konkurrensskadeavgift som en sammanslutning av företag har ålagts att betala, men inte betalat inom föreskriven tid.
Av första stycket följer att Konkurrensverket i första hand får besluta att ett eller flera av de medlemsföretag som var företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ, dvs. de företag som var företrädda när överträdelsen ägde rum, ska betala den avgift som sammanslutningen inte har betalat inom föreskriven tid. Om dessa företag inte kan betala avgiften till fullo, exempelvis av det skälet att tillräckliga medel saknas eller att avgiften annars skulle överskrida det tak som föreskrivs i tredje stycket, får Konkurrensverket enligt
andra stycket besluta att ett eller flera andra medlemsföretag ska be-
tala resterande del. Medlemsföretagens ansvar är dock begränsat. Ett medlemsföretag är inte betalningsansvarigt om det visar att det inte genomfört det beslut som ledde till överträdelsen och som antingen var omedvetet om beslutet eller aktivt tog avstånd från det innan Konkurrensverket påbörjade sin utredning av överträdelsen.
Tredje stycket innehåller ett tak för hur hög avgift ett medlemsfö-
retag ska betala. Avgiften får högst uppgå till tio procent av företagets omsättning under det räkenskapsår som föregick beslutet där sammanslutningen påfördes konkurrensskadeavgift.
Genom paragrafen genomförs artiklarna 14.4 och 15.2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.4 och 6.12.
23 c § En avgift enligt 23 b § ska betalas till Konkurrensverket inom trettio dagar från
det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
I fråga om verkställighet av ett beslut enligt 23 b § tillämpas 22 § andra stycket och 23 §.
Paragrafen är ny. Den reglerar frågor om betalning av avgift och verkställighet av ett beslut enligt 23 b §.
I första stycket anges att betalning ska ske till Konkurrensverket inom trettio dagar eller den längre tid som anges i beslutet.
Författningskommentar
Andra stycket reglerar, genom en hänvisning till 22 § andra stycket
och 23 §, frågor om verkställighet av den avgift som Konkurrensverket beslutat att ett medlemsföretag ska betala. Av hänvisningen till 23 § följer att den där föreskrivna femårsfristen ska räknas från det att det ursprungliga beslutet om konkurrensskadeavgift fick laga kraft.
Paragrafen bidrar till att genomföra artikel 14.4 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.4.
5 kap. Utredning av konkurrensärenden
Utredning initierad av Konkurrensverket
3 § Patent- och marknadsdomstolen får på ansökan av Konkurrensverket besluta att verket får genomföra en undersökning hos ett företag för att utreda om det har överträtt förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, om
1. det finns anledning att anta att en överträdelse har skett,
2. den som ansökan gäller inte rättar sig efter ett åläggande enligt 1 § första stycket 1 eller det annars finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas, och
3. vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden.
Ett beslut enligt första stycket får också avse en utredning som gäller
1. en överträdelse av ett åläggande enligt 3 kap. 1 eller 3 §,
2. en överträdelse av ett åtagande som har godtagits enligt 3 kap. 4 §, eller
3. en sådan överträdelse som avses i 21 § första stycket 1–5.
Paragrafen innehåller bestämmelser om platsundersökningar som får genomföras av Konkurrensverket hos ett företag.
I första stycket 2 har ordet företag ersatts med formuleringen ”den som ansökan gäller”. Ändringen är av författningsteknisk natur.
Andra stycket, som är nytt, ger Konkurrensverkets befogenhet att
efter Patent- och marknadsdomstolens beslut genomföra en platsundersökning för att utreda överträdelser av meddelade ålägganden enligt 3 kap. 1 eller 3 §§ eller en överträdelse av ett åtagande som har godtagits enligt 3 kap. 4 §. Det ger också befogenhet att genomföra en platsundersökning för att utreda om det finns förutsättningar att påföra utredningsskadeavgift enligt 21 § första stycket 1–5. En förutsättning för att få genomföra platsundersökningen är att de krav som ställs i första stycket 1–3 är uppfyllda.
Ds 2020:3 Författningskommentar
Det nya andra stycket bidrar till att genomföra artikel 24.2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.8 och 6.12.
4 § Ett beslut enligt 3 § får avse även någon annan än den som är föremål för utredning, om
1. det som föreskrivs i 3 § första stycket 1–3 är uppfyllt, och
2. det finns särskild anledning att anta att bevis finns hos den som ansökan gäller.
I fråga om undersökningar i bostäder och andra utrymmen som nyttjas av styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för utredning tillämpas 5 §.
I paragrafen regleras undersökningar som görs hos någon annan än det företag som är föremål för Konkurrensverkets utredning. Paragrafen har utökats till att omfatta även andra juridiska personer än företag och sammanslutningar av företag (jfr 1 kap. 5 §), t.ex. ideella föreningar, vilket markeras med orden ”någon annan”. Som en följd härav har vissa redaktionella ändringar gjorts i första stycket. Den tidigare tredje punkten har arbetats in i hänvisningen i punkt 1, som nu hänvisar till 3 § första stycket 1–3. Uttrycket ”hos den som ansökan gäller” har i punkt 2 ersatt ordet företag.
I andra stycket, som är nytt, tydliggörs att det enbart är sådana fysiska personer som avses i 5 § som omfattas av ett beslut enligt 3 §.
Ändringarna i paragrafen bidrar till att genomföra artikel 7.1 och 7.2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.3 och 6.12.
5 § Ett beslut enligt 3 § får avse även bostäder och andra utrymmen som nyttjas av styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för utredning, om
1. det som föreskrivs i 3 § första stycket 1–3 är uppfyllt, och
2. det finns särskild anledning att anta att bevis finns hos den som ansökan gäl-
ler.
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheterna att besluta om undersökningar hos privatpersoner, vilka är begränsade till styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för utredning.
Punkt 1 har ändrats redaktionellt och punkt 2 språkligt. Tidigare
punkt 3 omfattas av hänvisningen i punkt 1. Tidigare punkt 4 har utgått.
Ändringarna i paragrafen bidrar till att genomföra artikel 7.1 och 7.2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.3 och 6.12.
6 § När Konkurrensverket genomför en undersökning har verket rätt att
1. få tillträde till lokaler, markområden, transportmedel och andra utrymmen,
Författningskommentar
2. ta del av all information som är tillgänglig för den som undersökningen genomförs hos, oavsett i vilken form den finns,
3. granska bokföring och andra affärshandlingar,
4. ta kopior av eller göra utdrag ur bokföring och affärshandlingar,
5. försegla företagslokaler, bokföring eller affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för att genomföra undersökningen, och
6. begära muntliga förklaringar direkt på platsen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om Konkurrensverkets befogenheter vid en undersökning som beslutats enligt 3, 4 eller 5 §.
Paragrafen har ändrats redaktionellt på så sätt att bestämmelsen i tidigare punkt 4 har flyttats och återfinns numera i punkt 1, tidigare punkt 1 återfinns i punkt 3, tidigare punkt 2 återfinns i punkt 4 och tidigare punkt 3 återfinns i punkt 6.
Bestämmelsen i punkt 2 är ny. Där förtydligas att Konkurrensverket har befogenhet att ta del av all information som är tillgänglig för den som undersökningen genomförs hos och oavsett i vilken form informationen finns. Denna befogenhet inbegriper rätten att söka efter handlingar, filer eller uppgifter på enheter som inte är fastställda i förväg. Det kan exempelvis vara fråga om dataservrar, datorer, läsplattor, mobiler och andra digitala lagringsmedier såsom usbminnen och molntjänster. Vidare kan det vara privata enheter och medier som används i arbetet och som påträffas under platsundersökningen. Genom befogenheten säkerställs att verket kan få tillgång till den information som behövs för att kunna genomföra undersökningen (jfr skäl 32 i direktivet).
Bestämmelsen i punkt 5 är ny. Där ges Konkurrensverket befogenhet att försegla företagslokaler, bokföring eller affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för att genomföra undersökningen. Med uttrycket företagslokaler förstås utrymmen som det aktuella företaget eller företagssammanslutningen disponerar. Befogenheten omfattar alltså inte utrymmen som disponeras av någon som inte utgör ett företag i konkurrenslagens mening.
Ändringarna i paragrafen bidrar till att genomföra artikel 6.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2 och 6.12.
6 a § Konkurrensverket får ta hand om en handling för att genomföra åtgärderna i
6 § 3 eller 4 i Konkurrensverkets lokaler eller i någon annan lokal.
När en handling tas om hand får även pärm, mapp eller likande förvaringsmaterial tas med.
Ds 2020:3 Författningskommentar
Om en upptagning som kan uppfattas bara med tekniska hjälpmedel tas om hand, ska ett exemplar lämnas kvar om det är möjligt.
Paragrafen är ny. Av första stycket följer att Konkurrensverket får ta med sig handlingar från den som undersökningen genomförs hos till verkets lokaler eller någon annan lokal för att där kunna genomföra den granskning, ta de kopior eller göra de utdrag som verket har rätt att göra enligt 6 § 3 eller 4. Begreppet handling har samma betydelse som i tryckfrihetsförordningen, dvs. en framställning i skrift eller bild och en upptagning som endast med tekniska hjälpmedel kan läsas eller avlyssnas eller uppfattas på annat sätt (jfr 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen).
Av andra stycket framgår att när en handling tas om hand får även pärmar, mappar eller liknande förvaringsmaterial tas med. Syftet med bestämmelsen är att handlingarna efter omhändertagandet inte ska förvaras osorterade, utan i den pärm eller mapp som de förvarades i när de togs omhand. Självklart är det bara förvaringsmaterial som handlingen förvaras i som får tas med. När det gäller digitalt lagrad information, dvs. upptagningar som kan läsas endast med tekniska hjälpmedel, kan det bli aktuellt att ta hand om den enhet där upptagningen finns.
När en upptagning som kan uppfattas bara med tekniska hjälpmedel tas om hand ska enligt tredje stycket ett exemplar lämnas kvar om det är möjligt. Det innebär att en kopia av den upptagning som tas om hand ska lämnas kvar hos den som undersökningen genomförs hos. När det gäller digitalt lagrat material torde dock det vanliga vara att Konkurrensverket tar med sig en kopia och lämnar kvar originalet.
För utövandet av de befogenheter som föreskrivs i paragrafen gäller enligt 13 §, precis som vid utövandet av andra utredningsbefogenheter, att den som är föremål för undersökningen inte får betungas onödigt.
Paragrafen har i viss utsträckning utformats med förebild i 4 kap. 6 § lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning. Paragrafen bidrar till att genomföra artikel 6.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2 och 6.12.
6 b § När Konkurrensverket vidtar åtgärder enligt 6 § 3 eller 4 i Konkurrensverkets
lokaler eller i någon annan lokal har den som undersökningen gäller rätt att följa de åtgärder som verket vidtar.
Författningskommentar
Paragrafen motsvarar i sak tidigare 6 § andra stycket andra meningen och ger den som undersökningen gäller rätt att följa den granskning eller kopiering som sker i fråga om de handlingar som flyttats till Konkurrensverket eller någon annan lokal för fortsatt undersökning (jfr prop. 2014/15:96 s. 16).
Paragrafen bidrar till att genomföra artikel 3.1 och 2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2 och 6.12.
6 c § Konkurrensverket ska lämna tillbaka handlingar och annat som har tagits om
hand enligt 6 a § så snart de inte längre behövs.
Om den som beslutet om undersökning gäller har försatts i konkurs, ska Konkurrensverket
1. överlämna handlingarna och annat till konkursförvaltaren, och
2. underrätta den som beslutet gäller om att överlämnande har skett. Konkurrensverket ska på begäran av den som beslutet gäller pröva om en handling eller annat som tagits om hand ska lämnas tillbaka.
Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om återlämnande av handlingar och annat som tagits om hand vid en undersökning.
Av första stycket följer att Konkurrensverket ska lämna tillbaka handlingar och annat som tagits om hand så snart de inte längre behövs för att verket ska kunna utföra de åtgärder som avses i 6 a §. Det behov som kan finnas rör den tid det tar att slutföra undersökningen och ta kopior eller göra de utdrag som behövs för den fortsatta utredningen av den misstänkta överträdelsen där handlingarna kan behövas som bevisning. Med handling avses en framställning i skrift eller bild och en upptagning som endast med tekniska hjälpmedel kan läsas eller avlyssnas eller uppfattas på annat sätt (jfr 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen). Ordet annat syftar på pärm, mapp eller likande förvaringsmaterial, se kommentaren till 6 a § andra stycket.
Enligt andra stycket ska handlingarna och annat som tagits om hand lämnas till konkursförvaltaren om den som beslutet gäller har försatts i konkurs.
I tredje stycket föreskrivs att Konkurrensverket på begäran av den som beslutet gäller ska pröva om en handling eller annat som tagits om hand ska lämnas tillbaka. Ett avslag på begäran får inte överklagas, se 7 kap. 1 § andra stycket.
Ds 2020:3 Författningskommentar
Paragrafen har i viss utsträckning utformats med förebild i 4 kap. 11 § lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2 och 6.12.
8 § Ett beslut om undersökning ska innehålla uppgifter om
1. föremålet för och syftet med undersökningen,
2. tidpunkten när undersökningen ska börja, och
3. Konkurrensverkets befogenheter enligt 6 § och 6 a § första och andra stycket.
Ett beslut enligt första stycket gäller omedelbart, om rätten inte bestämmer nå-
got annat.
I paragrafen finns bestämmelser om vad ett beslut om undersökning ska innehålla. Första stycket 3 har kompletterats med de befogenheter som regleras i 6 a § första och andra stycket. Andra stycket har ändrats språkligt.
Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2 och 6.12.
10 § Konkurrensverket får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 6 § 1–5 eller 6 a § första och andra styckena.
Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den som undersökningen ska genomföras hos innan verkställighet sker.
I paragrafen behandlas frågor om handräckning. Ändringen i första
stycket är en följd av de ändringar som skett i 6 § och de nya befo-
genheter som införts i 6 a §. Frågan om handräckning kan aktualiseras oavsett om åtgärderna ska vidtas hos den som undersökningen genomförs hos eller, såvitt avser 6 a § första och andra styckena, i Konkurrensverkets eller i någon annan lokal.
I andra stycket förtydligas att utsökningsbalkens bestämmelser om avlägsnade inte gäller vid handräckning (jfr prop. 2018/19:38 s. 37 f.).
Ändringen i första stycket bidrar till att genomföra artikel 6.2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2 och 6.12.
13 § Den som är uppgiftsskyldig eller är föremål för undersökning enligt denna lag får inte betungas onödigt eller tvingas att erkänna en överträdelse av ett förbud enligt 2 kap. 1 eller 7 § eller enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Författningskommentar
Paragrafen innehåller en allmän proportionalitetsprincip som Konkurrensverket har att beakta vid utövandet av de befogenheter som lagen ger. Genom ändringen i paragrafen förbjuds åtgärder som innebär att den som är uppgiftsskyldig eller föremål för undersökning tvingas att erkänna en överträdelse av förbudsreglerna.
Ändringen i paragrafen bidrar till att genomföra artikel 8 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.4 och 6.12.
Utredning på begäran av EU-kommissionen eller myndighet i annan medlemsstat
14 a § Konkurrensverket får översända en sådan handling som anges i 1 kap. 2 § 10
konkurrensskadelagen (2016:964) till en annan konkurrensmyndighet inom Europeiska unionen eller till Europeiska kommissionen endast med tillämpning av artikel 12 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 och endast om den som har gett in handlingen samtycker till det.
Paragrafen är ny. Den anger under vilka villkor Konkurrensverket får översända en förklaring inom ramen för ett eftergiftsprogram till en annan konkurrensmyndighet inom Europeiska unionen eller till kommissionen. Förutom att översändandet endast får ske enligt bestämmelserna om informationsutbyte i artikel 12 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 så krävs det, vilket går utöver den artikeln, även att den som givit in förklaringen samtycker till översändandet. Paragrafen hindrar inte att Konkurrensverket, utan sådant samtycke, sänder en handling av ifrågavarande slag till en konkurrensmyndighet utanför unionen, t.ex. med tillämpning av det nordiska avtalet om samarbete i konkurrensfrågor.
Genom paragrafen genomförs artikel 31.6 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.8.
15 a § En konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen som
har framställt en sådan begäran som avses i artikel 22 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 har rätt att närvara och aktivt bistå Konkurrensverket när ett förhör enligt 1 § första stycket 2 hålls eller en undersökning enligt 6 § genomförs.
Paragrafen är ny. Den innebär att om en konkurrensmyndighet i en annan medlemsstat begärt biträde av Konkurrensverket med utredningsåtgärder i Sverige så har den begärande myndighetens personal rätt att närvara och aktivt bistå verket. Det är dock inte fråga om att
Ds 2020:3 Författningskommentar
den utländska personalen ska utöva myndighet här i landet t.ex. genom tillämpning av reglerna om vite, bistånd av Kronofogdemyndigheten eller liknande. Om sådana eller liknande behov uppstår prövas saken av Konkurrensverket.
Genom paragrafen genomförs artikel 24.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.2.
Utredningsskadeavgift
21 § Konkurrensverket får besluta att ett företag ska betala en särskild avgift (utred-
ningsskadeavgift), om företaget eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet vid Konkurrensverkets utredning av om företaget överträtt något av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget
1. har lämnat oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter som svar på ett åläggande enligt 1 § första stycket 1, eller inte lämnat begärda uppgifter, handlingar eller annat inom angiven tidsfrist,
2. inte har sett till att en företrädare inställt sig till ett sådant förhör som avses i 1 § första stycket 2,
3. har hindrat Konkurrensverket att genomföra någon av de åtgärder som anges i 6 § 1–5,
4. har brutit en sådan försegling som avses i 6 § 5, eller
5. har lämnat ett oriktigt, ofullständigt eller vilseledande svar på en begäran om förklaring som avses i 6 § 6 eller inte lämnat någon förklaring.
Avgiften tillfaller staten. Innan Konkurrensverket beslutar om utredningsskadeavgift för ett företag, ska företaget ges tillfälle att yttra sig över verkets utkast till beslut.
Paragrafen är ny. Närmast före paragrafen har en ny rubrik införts.
Det är enligt första stycket Konkurrensverket som får besluta om utredningsskadeavgift.
Av första stycket framgår att det endast är det företag som är föremål för Konkurrensverkets utredning av om det överträtt något av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget som kan åläggas utredningsskadeavgift. Med företag avses i det här sammanhanget också en sammanslutning av företag (jfr 1 kap. 5 §). Bestämmelserna är således inte tillämpliga på företag som inte misstänks ha överträtt något av förbuden. Inte heller är de tillämpliga inom ramen för Konkurrensverkets utredningar som gäller konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet (3 kap. 27 §) eller företagskoncentrationer (4 kap.).
För att en utredningsskadeavgift ska kunna påföras krävs att företaget eller den som handlat på företagets vägnar uppsåtligen eller
Författningskommentar
oaktsamhet har överträtt någon av punkterna 1–5. Det är inte nödvändigt för ansvar att uppsåt eller oaktsamhet kan konstateras hos någon viss person i ledande ställning i företaget eller någon som handlat på företagets vägnar, exempelvis en anställd eller en uppdragstagare. På samma sätt som gäller för konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § bör EU-domstolens rättspraxis om tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget vara vägledande för bedömningen.
Utgångspunkten för en överträdelse enligt punkt 1 är att företaget inte följt det åläggande som Konkurrensverket beslutat med stöd av 1 § första stycket 1. Det kan dels vara fråga om att de uppgifter som lämnats varit oriktiga, ofullständiga eller vilseledande, dels att de inte lämnats inom angiven tidsfrist. En förutsättning för ansvar enligt denna punkt är att det av åläggandet framgår vilka uppgifter som efterfrågas. Punkt 2 hänvisar till 1 § första stycket 2, men ansvaret är begränsat till att företaget inte sett till att en företrädare inställt sig till förhör, jfr artiklarna 9 och 13.2 led e i direktivet. Med företrädare avses både den som faktiskt har utövat ledningen av företaget och företagets legala ställföreträdare. Ansvaret omfattar alltså inte fall där andra anställda inom företaget inte inställt sig till förhör hos Konkurrensverket. I punkt 3 föreskrivs att företaget ska betala utredningsskadeavgift om det hindrat Konkurrensverket att genomföra de åtgärder som anges i 6 § 1–5. Överträdelsen utgörs t.ex. av att företaget inte gett verket tillträde till lokaler eller berett verket möjlighet att granska bokföring och andra affärshandlingar. I
punkt 4 anges att en bruten försegling kan leda till att företaget på-
förs utredningsskadeavgift. Av punkt 5 följer att företaget ansvarar för oriktiga eller vilseledande uppgifter som lämnats på en sådan begäran om förklaring som avses i 6 § 6. Ansvaret omfattar också underlåtelser eller vägran att lämna ett fullständigt svar på en sådan begäran.
I andra stycket anges att avgiften tillfaller staten. Av tredje stycket följer att Konkurrensverket ska ge det företag som är föremål för verkets beslut om utredningsskadeavgift tillfälle att yttra sig över ett utkast till beslut. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller för konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § tredje stycket.
Genom paragrafen genomförs artikel 13.2 leden a–d i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.5 och 6.12.
Ds 2020:3 Författningskommentar
22 § Utredningsskadeavgift får inte påföras för en åtgärd som omfattas av ett beslut
som har förenats med vite enligt denna lag om talan om utdömande av vite har väckts.
Paragrafen är ny. Den innehåller ett förbud mot att påföra utredningsskadeavgift för en åtgärd som förenats med vite om talan om utdömande av vite har väckts. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 3 kap. 7 § första stycket 1, se kommentaren till den paragrafen.
Övervägandena finns i avsnitt 6.7.5 och 6.12.
23 § När utredningsskadeavgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till överträdelsens
allvar och varaktighet.
Utredningsskadeavgiften får inte överstiga en procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår.
Paragrafen är ny. I första stycket föreskrivs att såväl överträdelsens allvar som dess varaktighet ska beaktas när avgiften bestäms. I andra
stycket anges ett tak för den avgift som får påföras enligt 21 §.
Paragrafen har utformats med artikel 23.1 och 23.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 som förebild och bör tillämpas på motsvarande sätt. Genom paragrafen genomförs artikel 13.3 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.5 och 6.12.
24 § I fråga om utredningsskadeavgift tillämpas bestämmelserna om
1. preskription i 3 kap. 20 § första meningen och 20 a §,
2. kvarstad i 3 kap. 21 §, och
3. betalning av konkurrensskadeavgift i 3 kap. 22 och 23 §§. Det som där sägs om konkurrensskadeavgift gäller då i stället utredningsskadeavgift.
Vid tillämpning enligt första stycket 1 får avgift påföras endast om beslutet om utredningsskadeavgift meddelas inom tio år från det att överträdelsen enligt 21 § första stycket upphörde.
Paragrafen är ny. Genom en hänvisning till vissa bestämmelser om konkurrensskadeavgift gäller dessa bestämmelser också i fråga om utredningsskadeavgift.
Av första stycket 1 följer att ett anspråk på utredningsskadeavgift preskriberas om inte Konkurrensverkets beslut meddelas inom fem år från det att överträdelsen enligt 21 § första stycket upphörde och att preskriptionsavbrott kan ske på det sätt som föreskrivs i 3 kap. 20 a §. Enligt punkt 2 är bestämmelserna om kvarstad tillämpliga även på ett anspråk på utredningsskadeavgift. I punkt 3 regleras frå-
Författningskommentar
gor om betalning av utredningsskadeavgift. Där anges också att avgiften faller bort om verkställighet inte sker inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
I andra stycket förtydligas att det som sägs om konkurrensskadeavgift i de bestämmelser som hänvisningen i första stycket avser ska i stället gälla utredningsskadeavgift.
Det tredje stycket kompletterar första stycket 1 om preskription. I det tredje stycket föreskrivs en yttersta preskriptionstid om tio år från det att överträdelsen av 21 § första stycket upphörde.
Genom första stycket 1 i paragrafen genomförs artikel 29.1 och 29.2 i direktivet. I övrigt bidrar paragrafen till genomförandet av artikel 13.2 och 3. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.5 och 6.12.
6 kap. Vite
Föreläggande av vite
1 a § När följande beslut förenas med löpande vite, ska det fastställas till ett belopp
som står i proportion till företagets genomsnittliga dagliga omsättning föregående räkenskapsår räknat från den dag som anges i beslutet:
1. åläggande enligt 3 kap. 1, 2, eller 3 §,
2. beslut enligt 3 kap. 4 § första stycket,
3. åläggande enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 vid utredning av om företaget överträtt något av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, eller
4. beslut enligt 5 kap. 3 §.
Av 3 § lagen (1985:206) om viten följer att vitet ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vitet. I paragrafen, som är ny, finns ytterligare anvisningar om hur löpande vite ska fastställas när sådant föreläggs för att sanktionera de ålägganden och andra beslut som räknas upp, nämligen att vitesbeloppet ska fastställas i proportion till företagets dagliga omsättning.
Bestämmelserna riktar sig både till Konkurrensverket (t.ex. 3 kap. 1 §) och Patent- och marknadsdomstolen (3 kap. 2 § och 5 kap. 3 §). Det bör noteras att ålägganden och beslut i fråga om fö-
Ds 2020:3 Författningskommentar
retagskoncentrationer och förbud enligt bestämmelserna om konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet inte omfattas av paragrafen. Inte heller omfattas ålägganden enligt 5 kap. 1 § första stycket 3.
Genom paragrafen genomförs artikel 16 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.7 och 6.12.
7 kap. Överklagande
1 § Beslut av Konkurrensverket i följande frågor får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen:
1. åtgärder enligt 2 kap. 3 § andra stycket,
2. ålägganden som verket har meddelat enligt 3 kap. 1 § första stycket eller 3 §, 3. beslut enligt 3 kap. 1 a §, 4 § andra stycket, 5 eller 23 b §,
4. förbud enligt 4 kap. 1 §,
5. ålägganden enligt 4 kap. 2 §,
6. förbud eller ålägganden enligt 4 kap. 12 § tredje stycket eller 13 a § tredje stycket,
7. beslut enligt 4 kap. 14 eller 21 §,
8. ålägganden enligt 5 kap. 1 §,
9. beslut enligt 5 kap. 21 §, och
10. återkallelser av undantag enligt artikel 29.2 i rådets förordning (EG) nr
1/2003.
Andra beslut av Konkurrensverket enligt denna lag får inte överklagas.
I paragrafen anges vilka beslut av Konkurrensverket som får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen. Till uppräkningen läggs i första stycket 3, beslut enligt 3 kap. 1 a § om att en överträdelse av 2 kap. 1 eller 7 § eller artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget tidigare har skett, beslut om konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § och beslut enligt 3 kap. 23 b § om att en företagssammanslutnings medlemmar ska betala en konkurrensskadeavgift som förelagts sammanslutningen. Till uppräkningen läggs vidare i punkt 9 beslut om utredningsskadeavgift enligt 5 kap. 21 §. Tidigare punkt 9 återfinns i punkt 10.
Ändringarna bidrar till att genomföra artikel 3.2 i direktivet Övervägandena finns i avsnitt 4, 6.6.6, 6.7.4, 6.7.5 och 6.12.
Författningskommentar
8 kap. Handläggningen i domstol
Behörig domstol
1 § Patent- och marknadsdomstolen är rätt domstol i mål om
1. åläggande som avses i 3 kap. 2 §,
2. kvarstad enligt 3 kap. 21 §,
3. förbud som avses i 3 kap. 27 och 31 §§ och 32 § andra
stycket,
4. utdömande av vite enligt 6 kap. 2 §.
I paragrafen finns bestämmelser om behörig domstol i mål enligt konkurrenslagen. Genom ändringen tas mål om konkurrensskadeavgift bort från uppräkningen av i vilka mål Patent- och marknadsdomstolen är rätt domstol.
Övervägandena finns i avsnitt 4.
Tillämpligt regelsystem
2 § Bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas i mål som avses i 3 kap. 2, 21, 27 och 31 §§ och 32 § andra stycket.
Bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas i ärenden som inleds genom en ansökan till Patent- och marknadsdomstolen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämpliga handläggningsregler i domstol. Genom ändringen i första stycket, som även ändrats redaktionellt, tas i den tidigare första strecksatsen konkurrensskadeavgift bort från tillämpningsområdet för bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Därmed förlorar tillägget i den tidigare andra strecksatsen efter 3 kap. 21 §, även om någon talan inte väckts, sin betydelse. Tillägget tas därför bort. Om ett beslut om konkurrensskadeavgift eller utredningsskadeavgift överklagas tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden i patent- och marknadsdomstolarna, se 3 kap. 2 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar.
Övervägandena finns i avsnitt 4.
Ds 2020:3 Författningskommentar
Förbud mot att åberopa visst skriftligt bevis
4 § En part som i ett förfarande vid en nationell konkurrensmyndighet inom Euro-
peiska unionen har fått tillgång till en sådan förklaring inom ramen för ett eftergiftsprogram eller förlikningsinlaga som anges i 1 kap. 2 § 10 och 12 konkurrensskadelagen (2016:964) får inte åberopa handlingen som bevis i domstol i ett mål eller ärende enligt denna lag.
Första stycket gäller inte om målet eller ärendet avser prövning av ett beslut genom vilket har konstaterats en överträdelse av 2 kap. 1 eller 7 § eller artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget och ett åberopande är nödvändigt för att parten ska kunna utöva sin rätt till försvar.
Paragrafen, som är ny, har en viss förebild i 5 kap. 8 § första stycket första meningen konkurrensskadelagen (2016:964). Innebörden av
första stycket är att förklaringar inom ramen för ett eftergiftsprogram
och förlikningsinlagor inte får åberopas som skriftligt bevis i ett mål eller ärende enligt konkurrenslagen. Förbudet gäller den som är eller har varit part i ett förfarande vid en konkurrensmyndighet och som i det förfarandet fått del av de angivna handlingarna. Uttrycket ”ett förfarande vid en nationell konkurrensmyndighet” innefattar inte bara Konkurrensverket, utan även andra nationella konkurrensmyndigheter inom Europeiska unionen.
Genom andra stycket görs ett undantag från förbudet att åberopa handlingarna. Dessa får åberopas om målet eller ärendet avser prövning av om konkurrenslagens eller EUF-fördragets förbudsbestämmelser har överträtts. Därtill krävs att ett åberopande är nödvändigt för att parten ska kunna utöva sin rätt till försvar. Vad som närmare avses med det sist nämnda framgår inte av direktivet så den frågan får med nödvändighet överlämnas till rättstillämpningen.
Uttrycket att prövningen avser ett beslut genom vilket har konstaterats en överträdelse är taget direkt från artikel 31.4 i direktivet och innefattar även den situationen att prövningen i domstol avser konkurrensskadeavgiftens storlek.
Genom paragrafen genomförs artikel 31.4 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.6 och 6.12.
5 § En part i ett förfarande vid en nationell konkurrensmyndighet inom Europeiska
unionen får inte i ett mål eller ärende enligt denna lag som bevis i domstol åberopa sådant som parten har fått del av under förfarandet och som är av följande slag:
1. handlingar som andra har tagit fram särskilt för förfarandet vid konkurrensmyndigheten,
Författningskommentar
2. handlingar som konkurrensmyndigheten har tagit fram och överlämnat till parterna under förfarandet, eller
3. förlikningsinlagor som har återkallats. Första stycket gäller inte efter att konkurrensmyndigheten genom att anta ett beslut eller på något annat sätt har avslutat sitt förfarande.
Paragrafen, som är ny, har en viss motsvarighet i 5 kap. 8 § första stycket andra meningen konkurrensskadelagen (2016:964). I första
stycket anges ett förbud att åberopa vissa handlingar som skriftligt
bevis i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen i domstol. Förbudet är dock temporärt och gäller, enligt andra stycket, endast till dess konkurrensmyndigheten genom att anta ett beslut eller på något annat sätt har avslutat sitt förfarande. Även denna paragraf innefattar, utöver Konkurrensverket, även andra konkurrensmyndigheter inom Europeiska unionen. I fråga om vad som avses med konkurrensmyndigheten genom att anta ett beslut eller på något annat sätt avslutat sitt förfarande kan hänvisas till motiven till konkurrensskadelagen (prop. 2016/17:9 s. 112).
Genom paragrafen genomförs artikel 31.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.7 och 6.12.
1. Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
2. I mål där talan om konkurrensskadeavgift har väckts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
3. För avgiftsförelägganden som godkänts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
4. För ett företag som före ikraftträdandet på annat sätt i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av en överträdelse gäller 3 kap. 12 § i den äldre lydelsen.
5. För anstånd som före ikraftträdandet har beviljats med att lämna sådana uppgifter som krävs för att konkurrensskadeavgift ska få efterges tillämpas 3 kap. 14 a § i den äldre lydelsen.
6. Bestämmelsen i 3 kap. 20 a § tillämpas även på överträdelser som har ägt rum före ikraftträdandet, om inte möjligheten att påföra konkurrensskadeavgift har fallit bort dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
7. Bestämmelserna i 1 kap. 5 § tredje stycket, 3 kap. 1 § andra stycket, 1 a §, 6 § andra stycket i den nya lydelsen, 7 § i den nya lydelsen, 23 a–c §§ och 6 kap. 1 a § 1 och 2 tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter ikraftträdandet.
8. Ingripande med konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § första stycket 2 och 3 får ske endast för överträdelser av ålägganden eller godtagna åtaganden som har beslutats efter ikraftträdandet.
Ds 2020:3 Författningskommentar
9. Ingripande med utredningsskadeavgift får ske endast för överträdelser som ägt rum efter ikraftträdandet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 7.
9.4. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
30 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som avser tillsyn m.m. i fråga om näringslivet
Konkurrensverkets tillsyn m.m.
Tillsyn och utredning
1 a § Sekretess gäller för uppgift hos Konkurrensverket i sådana handlingar som anges
i 1 kap. 2 § 10 och 12 konkurrensskadelagen (2016:964) .
Sekretessen gäller inte för uppgift som tagits in i ett åläggande enligt 3 kap. 1 §, ett beslut enligt 3 kap. 1 a eller 4 §, ett utkast eller ett beslut enligt 3 kap. 5 § eller 5 kap. 21 § konkurrenslagen (2008:579) .
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Paragrafen är ny. I första stycket föreskrivs, genom hänvisningen till konkurrensskadelagen, att absolut sekretess gäller hos Konkurrensverket för uppgifter i förklaringar inom ramen för eftergiftsprogram och i förlikningsinlagor. Bestämmelsen är inte inskränkt till handlingar av ifrågavarande slag som getts in i ärenden som Konkurrensverket handlägger utan omfattar även sådant som utbytts inom Europeiska konkurrensnätverket (ECN) och som kan finnas hos verket.
Genom andra stycket görs undantag i sekretessen för uppgifter som Konkurrensverket tar in i beslut om ålägganden att upphöra med en överträdelse av förbuden i konkurrenslagen eller EUF-fördraget, i beslut om att en överträdelse tidigare har skett, i beslut om att godta åtaganden, samt i utkast till och beslut avseende konkurrensskadeavgift och utredningsskadeavgift.
Författningskommentar
I likhet med vad som i huvudsak gäller enligt 30 kap. offentlighets- och sekretesslagen ska den sekretess som här föreskrivs gälla för uppgift i en allmän handling i högst tjugo år. Detta föreskrivs i
tredje stycket.
Genom paragrafen genomförs artikel 31.3 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.5 och 6.12.
9.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:836) om näringsförbud
Ansökan om näringsförbud m.m.
Yrkande om näringsförbud som grundas på 7 §
17 § Konkurrensverket får framställa ett yrkande om näringsförbud enligt 7 § genom en ansökan till Patent- och marknadsdomstolen.
Paragrafen ändras genom att andra och tredje styckena tas bort och
första stycket omarbetas med anledning av Konkurrensverkets utö-
kade beslutanderätt. Konkurrensverket ska alltjämt ha möjlighet att framställa ett yrkande om näringsförbud, när verket anser att frågan blir aktuell. Däremot kommer detta inte att kunna ske inom ramen för en talan om konkurrensskadeavgift eftersom det förfarandet inte längre finns kvar.
Domstols handläggning av ärenden om näringsförbud
18 § Om inte något annat föreskrivs i denna lag, ska ett sådant ärende om näringsförbud som avses i 16 och 17 §§ handläggas enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Tingsrätten eller Patent- och marknadsdomstolen ska hålla sammanträde, om detta inte är uppenbart obehövligt.
Vid sammanträdet ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Ärendet ska avgöras i samma sammansättning. I fall som avses i 17 § ska Patent- och marknadsdomstolen vara sammansatt på det sätt som anges i 4 kap. 8 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar.
Vid omröstning i rätten gäller 29 kap. rättegångsbalken.
Ds 2020:3 Författningskommentar
Utöver vad som följer av lagen om domstolsärenden får rätten besluta om nytt vitesföreläggande eller hämtning till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, om den som ansökan riktas mot trots föreläggande om personlig inställelse inte inställer sig till sammanträdet eller inställer sig genom ombud.
Paragrafen ändras i första och tredje styckena endast på så sätt att ”tredje stycket” utgår i hänvisningen till 17 § eftersom det stycket tagits bort.
1. Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
2. Äldre bestämmelser gäller för yrkanden om näringsförbud som har framställts i mål om konkurrensskadeavgift före ikraftträdandet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 7.
9.6. Förslaget till lag om ändring i konkurrensskadelagen (2016:964)
5 kap. Rättegångsbestämmelser
Särskilda bestämmelser för mål om skadestånd
Rättskraft
9 § Om det genom ett avgörande enligt 3 kap. 1, 1 a, 2 eller 5 § konkurrenslagen (2008:579) som fått laga kraft har slagits fast att en överträdelse av konkurrensrätten har skett, får den frågan inte på nytt tas upp till prövning i ett mål om skadestånd enligt denna lag.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilken rättskraft ett avgörande enligt konkurrenslagen (2008:579) har i ett mål om skadestånd. Paragrafen har kompletterats med en hänvisning till 3 kap. 1 a § konkurrenslagen. Kompletteringen innebär att om Konkurrensverket i ett beslut fastställt att en överträdelse av förbuden i 2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har
Författningskommentar
skett, får den frågan inte tas upp på nytt tas upp till prövning, förutsatt att beslutet fått laga kraft. Paragrafen har också ändrats på så sätt att hänvisningen till tidigare 3 kap. 16 § konkurrenslagen har tagits bort.
Övervägandena finns i avsnitt 6.6.6 och 6.12.
1. Denna lag träder i kraft den 4 februari 2021.
2. För avgöranden enligt 3 kap. 16 § konkurrenslagen (2008:579) som fått laga kraft före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 7.
Ds 2020:3
Bilaga 1
301
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2019/1
av den 11 december 2018
om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera
efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 103 och 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (
1
),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (
2
), och
av följande skäl:
(1)
Artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) tillhör tvingande rätt
och bör tillämpas effektivt i hela unionen för att säkerställa att konkurrensen på den inre marknaden inte
snedvrids. En effektiv kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget är nödvändig för att
säkerställa rättvisare och öppnare konkurrensutsatta marknader i unionen, där företagen konkurrerar mer på sina
egna meriter och utan hinder för marknadstillträde skapade av företag, så att företagen kan generera välstånd och
skapa arbetstillfällen. Detta skyddar konsumenterna och företag som är verksamma på den inre marknaden från
affärsmetoder som håller priserna på varor och tjänster på en konstgjort hög nivå och förbättrar urvalet av
innovativa varor och tjänster för dessa konsumenter och företag.
(2)
Den offentliga kontrollen av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget utförs av de nationella
konkurrensmyndigheterna i medlemsstaterna jämsides med kommissionen enligt rådets förordning (EG)
nr 1/2003 (
3
). Tillsammans bildar de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen ett nätverk av
offentliga myndigheter som tillämpar unionens konkurrensregler i nära samarbete (nedan kallat Europeiska
konkurrensnätverket).
(3)
Enligt artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1/2003 ska de nationella konkurrensmyndigheterna och de nationella
domstolarna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget på avtal, beslut av företagssammanslutningar,
samordnade förfaranden eller missbruk av dominerande ställning, som kan påverka handeln mellan
medlemsstaterna. I praktiken tillämpar de flesta nationella konkurrensmyndigheter nationell konkurrensrätt
parallellt med artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Följaktligen har detta direktiv, vars syfte är att säkerställa
att de nationella konkurrensmyndigheterna har de garantier för oberoende, de resurser och de befogenheter att
kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter som är nödvändiga för att kunna tillämpa artiklarna 101 och
102 i EUF-fördraget på ett effektivt sätt, oundvikligen en påverkan på nationell konkurrensrätt när den tillämpas
parallellt av nationella konkurrensmyndigheter. De nationella konkurrensmyndigheternas tillämpning av den
nationella konkurrensrätten när det gäller avtal, beslut av företagssammanslutningar eller samordnade
förfaranden, som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, bör heller inte leda till ett annat resultat än det
som uppnåtts av de nationella konkurrensmyndigheterna enligt unionsrätten enligt artikel 3.2 i förordning (EG)
nr 1/2003. I sådana fall av parallell tillämpning av nationell konkurrensrätt och unionsrätt är det därför viktigt att
de nationella konkurrensmyndigheterna har samma garantier för oberoende, resurser och befogenheter att
kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter som är nödvändiga för att säkerställa att inte ett annat
resultat nås.
14.1.2019
L 11/3
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(1) EUT C 345, 13.10.2017, s. 70.
(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 14 november 2018 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 4 december 2018.
(3) Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget
(EGT L 1, 4.1.2003, s. 1).
Ds 2020:3
Bilaga 1
302
(4)
Om de nationella konkurrensmyndigheterna ges befogenhet att inhämta all information, inbegripet i digital form,
om det företag som är föremål för utredning, oavsett i vilken form informationen lagras, skulle det dessutom
också påverka omfattningen av de nationella konkurrensmyndigheternas befogenheter när de, i ett tidigt skede av
förfarandet, vidtar relevanta utredningsåtgärder på grundval av nationell konkurrensrätt som tillämpas parallellt
med artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Om nationella konkurrensmyndigheter skulle ges inspektionsbefo
genheter av olika räckvidd, beroende på om de slutligen kommer att tillämpa endast nationell konkurrensrätt eller
också tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget samtidigt, skulle det hindra en effektiv kontroll av
konkurrensreglernas efterlevnad på den inre marknaden. Direktivets räckvidd bör således omfatta både
tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget på fristående grund och den parallella tillämpningen av
nationell konkurrensrätt i samma ärende. När det gäller skydd för förklaringar inom ramen för eftergift
sprogrammet och förlikningsinlagor bör detta direktiv också omfatta tillämpningen av nationell konkurrensrätt
på fristående grund.
(5)
Enligt nationell rätt saknar många nationella konkurrensmyndigheter nödvändiga garantier för oberoende,
resurser och befogenheter att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter för att kunna tillämpa unionens
konkurrensregler effektivt. Detta påverkar negativt deras förmåga att i praktiken tillämpa artiklarna 101 och 102
i EUF-fördraget och att tillämpa nationell konkurrensrätt parallellt med artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.
Många nationella konkurrensmyndigheter saknar till exempel effektiva verktyg i nationell rätt för att hitta bevis
för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget eller att vidta sanktioner mot företag som bryter mot
lagen, eller har inte tillräckliga personella och finansiella resurser och operativt oberoende för att i praktiken
kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Detta kan hindra de nationella konkurrensmyndigheterna
från att vidta åtgärder över huvud taget eller begränsa deras efterlevnadskontroll. Många nationella konkurren
smyndigheter saknar garantier för oberoende, resurser och befogenheter att kontrollera efterlevnad och påföra
sanktionsavgifter för att effektivt kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, vilket innebär att
utgången av förfarandena kan bli mycket olika för företag som ägnar sig åt konkurrensbegränsande förfaranden
beroende på vilken medlemsstat de är verksamma i. De kanske inte skulle bli föremål för någon kontroll enligt
artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget eller kanske endast bli föremål för ineffektiv kontroll. I vissa
medlemsstater kan exempelvis företag undgå ansvar för sanktionsavgifter helt enkelt genom en omstrukturering.
(6)
En ojämn kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, oavsett om de tillämpas på
fristående grund eller parallellt med nationell konkurrensrätt, leder till missade chanser att undanröja hinder för
marknadstillträde och att skapa rättvisare konkurrensutsatta marknader i hela unionen där företag konkurrerar
utifrån sina egna meriter. Företag och konsumenter blir lidande särskilt i de medlemsstater där nationella
konkurrensmyndigheter är sämre rustade att kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna. Företag kan inte
konkurrera av egen kraft om det finns fristäder där konkurrensbegränsande förfaranden kan tillämpas ostraffat,
t.ex. därför att bevis på illojal konkurrens inte kan samlas in eller därför att företagen kan undgå ansvar för
sanktionsavgifter. Företagen har därför ett negativt incitament att gå in på sådana marknader, att utöva
etableringsrätten och att tillhandahålla varor och tjänster där. Konsumenter i medlemsstater med mindre efterlev
nadskontroll går miste om fördelarna med en effektiv kontroll av konkurrensreglernas efterlevnad. En ojämn
kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, oavsett om de tillämpas på fristående grund
eller parallellt med nationell konkurrensrätt, i hela unionen snedvrider således konkurrensen på den inre
marknaden och undergräver dess funktion.
(7)
Brister och begränsningar i de nationella konkurrensmyndigheternas verktyg och garantier undergräver systemet
med parallell befogenhet för kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, som är
utformat för att fungera som en sammanhängande helhet på grundval av ett nära samarbete inom Europeiska
konkurrensnätverket. Detta system är beroende av att myndigheterna kan lita på varandra när det gäller att
genomföra utredningsåtgärder på varandras vägnar för att främja medlemsstaternas samarbete och ömsesidiga
bistånd. Det fungerar dock inte väl när det fortfarande finns nationella konkurrensmyndigheter som inte har
fullgoda utredningsverktyg. I andra viktiga avseenden är de nationella konkurrensmyndigheterna inte i stånd att
ge varandra ömsesidigt bistånd. I de flesta medlemsstater kan exempelvis företag som bedriver gränsöverskridande
verksamhet undgå att betala sanktionsavgifter helt enkelt genom att inte ha rättslig närvaro inom vissa områden
i de medlemsstater där de är verksamma. Detta minskar incitamenten att följa artiklarna 101 och 102 i EUF-
fördraget. Den ineffektiva efterlevnadskontroll som blir följden snedvrider konkurrensen för laglydiga företag och
urholkar konsumenternas förtroende för den inre marknaden, särskilt i den digitala miljön.
(8)
För att säkerställa ett verkligt gemensamt område för kontroll av konkurrensreglernas efterlevnad inom unionen
som ger mer likvärdiga konkurrensvillkor för företag som är verksamma på den inre marknaden och minskar de
ojämlika villkoren för konsumenterna, är det nödvändigt att införa grundläggande garantier för oberoende,
14.1.2019
L 11/4
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
303
tillräckliga finansiella, personella, tekniska och teknologiska resurser och minimibefogenheter för att kontrollera
efterlevnad och påföra sanktionsavgifter vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och vid
tillämpningen av nationell konkurrensrätt parallellt med dessa artiklar så att de nationella administrativa
konkurrensmyndigheterna kan arbeta ändamålsenligt.
(9)
Det är lämpligt att basera detta direktiv på den dubbla rättsliga grund som artiklarna 103 och 114 i EUF-
fördraget utgör. Orsaken är att detta direktiv inte endast omfattar tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-
fördraget och tillämpningen av nationell konkurrensrätt parallellt med dessa artiklar, utan också omfattar
luckorna och bristerna i de nationella konkurrensmyndigheternas verktyg och garantier som är nödvändiga för
att tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, eftersom sådana luckor och brister har en negativ inverkan
på såväl konkurrens som en väl fungerande inre marknad.
(10) Att införa grundläggande garantier för att säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna tillämpar
artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget på ett enhetligt och ändamålsenligt sätt bör inte påverka
medlemsstaternas möjligheter att behålla eller införa mer omfattande garantier för oberoende och resurser för de
nationella administrativa konkurrensmyndigheterna och mer detaljerade bestämmelser om befogenheter för de
nationella konkurrensmyndigheterna att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter. Medlemsstaterna
bör i synnerhet kunna ge nationella konkurrensmyndigheter ytterligare befogenheter utöver de grundläggande
befogenheter som föreskrivs i detta direktiv för att förbättra deras effektivitet, såsom befogenheter att påföra
fysiska personer sanktionsavgifter eller, genom undantag, befogenhet att utföra inspektioner med samtycke från
dem som omfattas av inspektionen.
(11) Omvänt behövs närmare regler när det gäller villkoren för beviljande av eftergift för hemliga karteller. Företag
kommer endast att erkänna sin medverkan i hemliga karteller om de har tillräcklig rättslig säkerhet om huruvida
de kommer att åtnjuta befrielse från sanktionsavgifter. De tydliga skillnaderna mellan medlemsstaternas eftergift
sprogram ger upphov till rättslig osäkerhet för företag som kan tänkas ansöka om eftergift. Detta kan försvaga
deras incitament att ansöka om eftergift. Om medlemsstaterna skulle kunna genomföra eller tillämpa tydligare
och harmoniserade regler för eftergift inom det område som omfattas av detta direktiv, skulle det inte endast
bidra till målet att upprätthålla incitament för sökande att erkänna sin medverkan i hemliga karteller i syfte att
göra kontrollen av konkurrensreglernas efterlevnad i unionen så effektiv som möjligt, utan det skulle också
garantera likvärdiga villkor för företag som är verksamma på den inre marknaden. Detta bör inte hindra
medlemsstaterna från att tillämpa eftergiftsprogram som inte enbart omfattar hemliga karteller, utan också andra
överträdelser av artikel 101 i EUF-fördraget och motsvarande bestämmelser i nationell konkurrensrätt, eller från
att godta ansökningar om eftergift från fysiska personer som agerar i deras eget namn. Detta direktiv bör inte
heller påverka eftergiftsprogram som endast innebär befrielse från påföljder i straffrättsliga förfaranden för
efterlevnadskontroll av artikel 101 i EUF-fördraget.
(12) Detta direktiv bör inte tillämpas på nationell rätt i den mån de föreskriver straffrättsliga påföljder för fysiska
personer, med undantag för de regler som styr samspelet mellan eftergiftsprogram och påförandet av sanktioner
för fysiska personer. Det bör inte heller tillämpas på nationell rätt som föreskriver administrativa sanktioner för
fysiska personer som inte är verksamma som oberoende ekonomiska aktörer på en marknad.
(13) Enligt artikel 35 i förordning (EG) nr 1/2003 kan medlemsstaterna överlåta kontrollen av efterlevnaden av
artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget till en administrativ myndighet, vilket är fallet i de flesta jurisdiktioner,
eller så kan de överlåta detta till både rättsliga och administrativa myndigheter. I det sistnämnda fallet är den
administrativa myndigheten åtminstone främst ansvarig för att genomföra utredningen, samtidigt som den
rättsliga myndigheten vanligen är tilldelad befogenheten att fatta beslut om sanktionsavgifter och eventuellt
befogenhet att fatta andra beslut, såsom konstaterande av en överträdelse av artiklarna 101 och 102 i EUF-
fördraget.
(14) Utövandet av de befogenheter som genom detta direktiv tilldelats nationella konkurrensmyndigheter, inbegripet
utredningsbefogenheter, bör bli föremål för lämpliga skyddsåtgärder som åtminstone är förenliga med allmänna
principer i unionsrätten och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i enlighet med
Europeiska unionens domstols rättspraxis, framför allt i samband med förfaranden som kan leda till sanktioner.
Dessa skyddsåtgärder omfattar rätten till god förvaltning och respekt för företagens rätt till försvar, där ett
väsentligt inslag är rätten att bli hörda. Nationella konkurrensmyndigheterna bör i synnerhet informera de parter
som är föremål för utredning om de preliminära invändningar som har gjorts mot dem enligt artikel 101 eller
artikel 102 i EUF-fördraget i form av ett meddelande om invändningar eller en liknande åtgärd innan de fattar ett
beslut i vilket en överträdelse konstateras, och dessa parter bör ha möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt lämna
sina synpunkter på dessa invändningar innan ett sådant beslut fattas. Parter som har delgivits preliminära
invändningar om en påstådd överträdelse av artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget bör ha tillgång till
relevant ärendeakt hos de nationella konkurrensmyndigheterna för att effektivt kunna utöva sin rätt till försvar.
14.1.2019
L 11/5
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
304
Rätten att få tillgång till akten bör vara beroende av företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter
skyddas och bör inte omfatta konfidentiell information och interna handlingar hos, och skriftväxling mellan, de
nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen. När det gäller beslut som nationella konkurrensmyn
digheter fattat, särskilt beslut i vilka en överträdelse av artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget konstateras
och där korrigeringsåtgärder eller sanktionsavgifter föreskrivs, bör mottagarna dessutom ha rätt till ett effektivt
rättsmedel inför en domstol, i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna. Sådana beslut bör motiveras så att mottagarna av dem kan få reda på skälen för beslutet och utöva
sin rätt till ett effektivt rättsmedel. I enlighet med rätten till god förvaltning bör medlemsstaterna dessutom
säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna vid tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget
genomför förfaranden inom en rimlig tidsram, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.
Vid utformningen av dessa skyddsåtgärder bör en jämvikt finnas mellan respekten för de grundläggande
rättigheterna för företag och skyldigheten att säkerställa att artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget tillämpas på
ett effektivt sätt.
(15) Utbytet av information mellan nationella konkurrensmyndigheter och användningen av sådan information som
bevisning vid tillämpningen av artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget bör utföras enligt artikel 12
i förordning (EG) nr 1/2003.
(16) Åtgärden att ge de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna befogenhet att tillämpa artiklarna 101 och
102 i EUF-fördraget på ett opartiskt sätt och i det gemensamma intresset av en effektiv kontroll av att unionens
konkurrensregler efterlevs är en väsentlig beståndsdel i en effektiv och enhetlig tillämpning av dessa regler.
(17) De nationella administrativa konkurrensmyndigheternas operativa oberoende bör stärkas för att säkerställa en
effektiv och enhetlig tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. För detta ändamål bör en uttrycklig
bestämmelse införas i nationell rätt för att säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter, när de
tillämpar artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, skyddas mot yttre inblandning eller politiska påtryckningar
som kan äventyra deras oberoende bedömning av frågor de har att ta ställning till. Därför bör skälen för
avskedande från den nationella administrativa konkurrensmyndigheten av de personer som fattar beslut vid
utövandet av de befogenheter som avses i artiklarna 10, 11, 12, 13 och 16 i detta direktiv fastställas i förväg
i nationell rätt för att på så sätt förhindra varje rimligt tvivel om deras opartiskhet eller deras oemottaglighet för
externa faktorer. Likaså bör klara och tydliga regler och förfaranden för urval, rekrytering eller utnämning av
dessa personer fastställas i förväg i nationell rätt. För att säkerställa de nationella administrativa konkurrensmyn
digheternas opartiskhet bör dessutom de sanktionsavgifter som de ålägger för överträdelse av artiklarna 101 och
102 i EUF-fördraget inte användas till att direktfinansiera dessa myndigheter.
(18) För att säkerställa de nationella administrativa konkurrensmyndigheternas operativa oberoende bör deras chefer,
personalen och de som fattar beslut agera med integritet och avhålla sig från varje handling som är oförenlig med
deras uppdrag. I syfte att förhindra att en oberoende bedömning av cheferna, personalen eller de som fattar beslut
äventyras bör de under sin anställning eller sin mandatperiod och under en rimlig tid därefter avhålla sig från
varje avlönad eller oavlönad handling som är oförenlig med deras uppdrag.
(19) Detta innebär att personalen och de som fattar beslut under sin anställning eller sin mandatperiod inte bör få
handlägga förfaranden för tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget där de har varit inblandade eller
som direkt berör företag eller företagssammanslutningar där de varit anställda eller på annat sätt yrkesmässigt
verksamma, om detta kan äventyra deras opartiskhet i ett specifikt fall. På samma sätt bör personalen och de
som fattar beslut samt deras nära anhöriga inte ha ett intresse i företag eller organisationer som är föremål för
förfaranden av tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget i vilka de är delaktiga om detta kan
äventyra en persons opartiskhet i ett specifikt fall. Vid bedömningen av huruvida deras opartiskhet kan påverkas
i varje enskilt fall bör intressets art och omfattning och den berörda personens grad av delaktighet eller
engagemang beaktas. Om det är nödvändigt för att säkerställa opartiskheten i utredningen och beslutsprocessen
bör den berörda personen vara skyldig att avsäga sig det specifika fallet.
(20) Detta betyder också att tidigare anställda eller de som fattade beslut, under en rimlig tidsperiod efter det att de
lämnat den nationella administrativa konkurrensmyndigheten, närhelst de utövar en yrkesverksamhet som är
kopplad till förfaranden som avser tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget som de personerna
handlade under sin anställning eller sitt mandat, inte bör vara inblandade i samma ärende i sitt nya yrke.
14.1.2019
L 11/6
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
305
Den periodens längd kan fastställas genom beaktande av arten av de berörda personernas nya yrkesverksamhet
och omfattningen av deras deltagande och ansvar i samma förfaranden under anställningen eller mandatet i den
nationella administrativa konkurrensmyndigheten.
(21) Varje nationell administrativ konkurrensmyndighet bör offentliggöra en uppförandekod som, utan att påverka
tillämpningen av strängare nationella regler, omfattar regler om intressekonflikter.
(22) De nationella administrativa konkurrensmyndigheternas operativa oberoende bör varken hindra rättslig prövning
eller parlamentarisk kontroll i enlighet med nationell rätt. Krav på ansvarsskyldighet bör också bidra till att
säkerställa att de nationella administrativa konkurrensmyndigheternas åtgärder är trovärdiga och legitima.
Proportionerliga krav på ansvarsskyldighet innefattar att nationella administrativa konkurrensmyndigheter
offentliggör periodiska rapporter om sin verksamhet till en statlig myndighet eller ett parlamentariskt organ.
Nationella administrativa konkurrensmyndigheters utgifter kan också underkastas kontroll eller övervakning
förutsatt att detta inte påverkar deras oberoende.
(23) Nationella administrativa konkurrensmyndigheter bör kunna prioritera sina förfaranden för efterlevnadskontroll
av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget för att effektivt utnyttja sina resurser och för att de ska kunna inrikta
sig på att förebygga och få slut på konkurrensbegränsande beteende som snedvrider konkurrensen på den inre
marknaden. De bör därför ha möjlighet att avvisa klagomål på den grunden att de inte är en prioriterad fråga,
med undantag för klagomål som ingivits av offentliga myndigheter som i förekommande fall delar behörighet för
efterlevnadskontroll av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och nationell konkurrensrätt med en nationell
administrativ konkurrensmyndighet. Detta bör inte påverka de nationella administrativa konkurrensmyndig
heternas befogenhet att avvisa klagomål på andra grunder, till exempel bristande behörighet, eller att besluta att
det inte finns skäl för dem att ingripa. I fall av formellt inlämnade klagomål, bör sådana avvisanden vara föremål
för effektiva rättsmedel i enlighet med nationell rätt. Nationella administrativa konkurrensmyndigheters
befogenhet att prioritera sina förfaranden för efterlevnadskontroll påverkar inte rätten för en medlemsstats
regering att utfärda allmänna politiska riktlinjer eller prioriteringsriktlinjer till nationella administrativa
konkurrensmyndigheter som inte har något samband med branschutredningar eller specifika förfaranden för
efterlevnadskontroll av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.
(24) Nationella konkurrensmyndigheter bör ha tillräckliga resurser i form av kvalificerad personal som kan göra
kunniga juridiska och ekonomiska bedömningar, finansiella medel, teknisk och teknologisk expertis och
utrustning, inklusive adekvata it-verktyg, för att säkerställa att de på ett effektivt sätt kan utföra sina uppgifter vid
tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Om de nationella konkurrensmyndigheternas uppdrag
och befogenheter enligt nationell rätt utvidgas bör medlemsstaterna se till att de nationella konkurrensmyn
digheterna har tillräckliga resurser för att fullgöra dessa uppgifter på ett effektivt sätt.
(25) De nationella konkurrensmyndigheternas oberoende bör förstärkas genom att de ges möjlighet att självständigt
besluta om utgifterna i budgetanslagen för utförandet av sina uppgifter, utan att det påverkar tillämpningen av
nationella budgetregler och budgetförfaranden.
(26) För att säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter har de resurser som krävs för att utföra
sina uppgifter skulle olika finansieringssätt kunna övervägas, till exempel finansiering från andra källor än
statsbudgeten.
(27) För att säkerställa en ändamålsenlig övervakning av detta direktivs genomförande bör medlemsstaterna säkerställa
att de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna lägger fram periodiska rapporter om sin verksamhet
och sina resurser till en statlig myndighet eller ett parlamentariskt organ. Dessa rapporter bör innehålla uppgifter
om utnämningar och avskedanden av beslutsorganets medlemmar, omfattningen av de resurser som tilldelats
under det aktuella året och eventuella förändringar av denna omfattning jämfört med tidigare år. Dessa rapporter
bör offentliggöras.
(28) Nationella konkurrensmyndigheter behöver ett minimum av gemensamma utrednings- och beslutsbefogenheter
för att effektivt kunna kontrollera efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.
(29) Nationella administrativa konkurrensmyndigheter bör ha effektiva utredningsbefogenheter för att upptäcka
eventuella avtal, beslut eller samordnade förfaranden som är förbjudna enligt artikel 101 i EUF-fördraget eller
missbruk av dominerande ställning som är förbjudet enligt artikel 102 i EUF-fördraget under alla skeden av
förfarandet inför dem. De nationella administrativa konkurrensmyndigheterna bör kunna tillämpa dessa
befogenheter på företag och företagssammanslutningar som är föremål för förfaranden för tillämpning av
artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, samt andra marknadsaktörer som kan ha information som är av
14.1.2019
L 11/7
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
306
betydelse för dessa förfaranden. Beviljandet av dessa effektiva utredningsbefogenheter till alla nationella
administrativa konkurrensmyndigheter bör säkerställa att de är i stånd att på ett ändamålsenligt sätt bistå
varandra om de ombeds att på en annan nationell konkurrensmyndighets vägnar och för dess räkning genomföra
en inspektion eller någon annan utredningsåtgärd på sitt eget territorium enligt artikel 22 i förordning (EG)
nr 1/2003.
(30) Nationella administrativa konkurrensmyndigheters utredningsbefogenheter bör vara lämpade för att klara av den
digitala miljöns utmaningar när det gäller efterlevnadskontroll och bör göra det möjligt för de nationella
konkurrensmyndigheterna att få all information som avser det företag eller den företagssammanslutning som är
föremål för utredningsåtgärden i digital form, även uppgifter som erhållits på kriminalteknisk väg, oavsett på
vilket medium uppgifterna lagras, t.ex. på bärbara datorer, mobiltelefoner, andra mobila enheter eller
molnlagring.
(31) Nationella administrativa konkurrensmyndigheter bör kunna genomföra alla nödvändiga inspektioner av lokaler
hos både företag och företagssammanslutningar om de i enlighet med Europeiska unionens domstols rättspraxis
kan visa att det finns rimliga skäl att misstänka en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Detta
direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från att kräva förhandstillstånd från nationella rättsliga myndigheter för
sådana inspektioner.
(32) För att vara effektiv bör nationella administrativa konkurrensmyndigheters befogenhet att genomföra inspektioner
göra det möjligt för dem att få tillgång till information som är tillgänglig för det företag eller den företagssam
manslutning eller den person som är föremål för inspektion och som är knuten till det företag eller den företags
sammanslutning som är under utredning. Detta bör med nödvändighet inbegripa befogenhet att söka efter
handlingar, filer eller uppgifter på enheter som inte är exakt fastställda i förväg. Utan en sådan befogenhet skulle
det vara omöjligt att erhålla de uppgifter som krävs för undersökningen om företag eller företagssammans
lutningar intar en obstruerande hållning eller vägrar att samarbeta. Befogenheten att granska räkenskaper eller
affärshandlingar bör omfatta alla former av korrespondens, inbegripet elektroniska meddelanden, oavsett om de
verkar vara olästa eller har raderats.
(33) För att inspektioner ska dra ut på tiden så lite som möjligt bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter
ha befogenhet att fortsätta att göra sökningar och välja ut kopior eller utdrag från räkenskaper och
affärshandlingar som avser den affärsverksamhet som bedrivs av det företag eller den företagssammanslutning
som är föremål för inspektion i myndighetens lokaler eller i andra särskilt utsedda lokaler. Sådana sökningar bör
säkerställa fortsatt tillbörligt iakttagande av företags rätt till försvar.
(34) Erfarenheten visar att affärshandlingar kan förvaras hemma hos ledare, direktörer och andra medarbetare i företag
eller företagssammanslutningar, särskilt på grund av den ökade användningen av mer flexibla arbetsformer. För
att säkerställa att inspektionerna är effektiva bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter ha befogenhet
att beträda alla lokaler, inbegripet privata bostäder, om de kan visa att det finns en rimlig misstanke om att
affärshandlingar som kan vara av betydelse för att bevisa en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget
förvaras i dessa lokaler. Utövandet av den befogenheten bör dock vara underordnat ett förhandstillstånd till den
nationella administrativa konkurrensmyndigheten från en nationell rättslig myndighet, som i vissa nationella
rättssystem kan inbegripa en åklagare. Detta bör inte hindra medlemsstaterna från att i extremt brådskande fall
anförtro en nationell rättslig myndighets uppgifter till en nationell administrativ konkurrensmyndighet som
agerar som rättslig myndighet eller att genom undantag medge att sådana inspektioner genomförs med samtycke
från dem som är föremål för inspektionen. Genomförandet av sådana inspektioner får anförtros av en nationell
administrativ konkurrensmyndighet till polisen eller annan motsvarande rättsvårdande myndighet, förutsatt att
inspektionen genomförs i närvaro av den nationella administrativa konkurrensmyndigheten. Detta bör inte
påverka den nationella administrativa konkurrensmyndighetens rätt att själv genomföra inspektionen och att få
nödvändigt bistånd av polisen eller annan motsvarande rättsvårdande myndighet, även bistånd, som en försiktig
hetsåtgärd, för att övervinna eventuellt motstånd från den part som är föremål för inspektionen.
(35)
Nationella konkurrensmyndigheter bör ha effektiva befogenheter att begära av företag eller företagssammans
lutningar att tillhandahålla upplysningar som är nödvändiga för att upptäcka överträdelser av artiklarna 101 och
102 i EUF-fördraget. I det syftet bör nationella konkurrensmyndigheter kunna kräva utlämnande av uppgifter
14.1.2019
L 11/8
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
307
som kan göra det möjligt för dem att undersöka förmodade överträdelser. Detta bör inbegripa rätten att begära
upplysningar som är lagrade i digital form, inklusive e-postmeddelanden och snabbmeddelanden, oavsett var de
lagras, inbegripet i moln och på servrar, förutsatt att de är tillgängliga för det företag eller den företagssam
manslutning som är mottagaren av begäran om upplysningar. Denna rätt bör inte leda till en oproportionerlig
skyldighet för företagets eller företagssammanslutningens del i förhållande till undersökningens krav. Till exempel
bör det inte leda till att företaget eller företagssammanslutningen måste bära alltför höga kostnader eller göra
onödiga ansträngningar. Rätten att kräva information är visserligen avgörande när det gäller att upptäcka
överträdelser, men begäran om information måste vara skälig. Sådana begäranden bör inte tvinga företag eller
företagssammanslutningar att erkänna att de har begått en överträdelse, vilket det åligger de nationella konkurren
smyndigheterna att bevisa. Detta bör gälla utan att det påverkar företagens eller företagssammanslutningens
skyldighet att besvara frågor om sakförhållanden och tillhandahålla handlingar. Likaså bör nationella konkurren
smyndigheter ha effektiva verktyg för att begära av varje övrig fysisk eller juridisk person att de lämnar
upplysningar som kan vara relevanta för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Det bör stå
medlemsstaterna fritt att föreskriva processuella regler om sådana begäranden om upplysningar, såsom juridisk
utformning, förutsatt att dessa regler möjliggör en effektiv användning av detta verktyg. Erfarenheten visar också
att upplysningar som lämnats frivilligt som svar på icke-obligatoriska begäranden om upplysningar kan vara en
värdefull informationskälla för en väl underbyggd och tillförlitlig efterlevnadskontroll. Likaså kan upplysningar
som lämnas av tredje man, såsom konkurrenter, kunder och konsumenter på marknaden, på deras eget initiativ,
bidra till en effektiv efterlevnadskontroll, och nationella konkurrensmyndigheter bör uppmuntra detta.
(36) Erfarenheten visar att befogenheten att genomföra förhör är ett användbart verktyg för att samla in bevis och för
att hjälpa konkurrensmyndigheterna att bedöma värdet av redan insamlade bevis. Nationella konkurrensmyn
digheter bör förfoga över effektiva medel för att kalla varje företrädare för ett företag eller en företagssam
manslutning, varje företrädare för andra juridiska personer och varje fysisk person som kan förfoga över
upplysningar som är relevanta för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget till förhör. Det bör
stå medlemsstaterna fritt att föreskriva regler för genomförandet av sådana förhör, förutsatt att reglerna möjliggör
en effektiv användning av detta verktyg.
(37) Det är nödvändigt för nationella konkurrensmyndigheter att kunna ålägga företag och företagssammanslutningar
att upphöra med överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, inklusive när överträdelsen fortsätter efter
det att de nationella konkurrensmyndigheterna formellt har inlett förfaranden. Nationella konkurrensmyndigheter
bör dessutom förfoga över effektiva medel för att återställa konkurrensen på marknaden genom att ålägga
strukturella och beteendemässiga åtgärder som står i proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att
få överträdelsen att upphöra. Proportionalitetsprincipen kräver att nationella konkurrensmyndigheter, vid valet
mellan två lika effektiva åtgärder, bör välja den åtgärd som är minst betungande för företaget. Strukturella
åtgärder, såsom skyldigheten att avyttra aktier i ett konkurrerande företag eller att avyttra en affärsenhet, påverkar
ett företags tillgångar och kan antas vara mer betungande för företaget än en beteendemässig åtgärd. Detta bör
dock inte hindra nationella konkurrensmyndigheter från att fastställa att omständigheterna kring en viss
överträdelse motiverar införandet av en strukturell åtgärd, eftersom det skulle vara effektivare för att få
överträdelsen att upphöra än en beteendemässig åtgärd.
(38) Interimistiska åtgärder kan vara ett viktigt verktyg för att, medan en utredning pågår, försäkra sig om att de
överträdelser som utreds inte allvarligt och irreparabelt skadar konkurrensen. Detta verktyg är viktigt för att
undvika en utveckling av marknaden som skulle vara mycket svår att ändra på genom ett beslut som fattas av en
nationell konkurrensmyndighet i slutet av förfarandet. Nationella konkurrensmyndigheter bör därför ha
befogenhet att besluta om interimistiska åtgärder. Denna befogenhet bör åtminstone vara tillämplig i fall där
nationella konkurrensmyndigheter gjort ett omedelbart konstaterande av en överträdelse av artikel 101 eller 102
i EUF-fördraget och där det föreligger risk för allvarlig och irreparabel skada på konkurrensen. Det står
medlemsstaterna fritt att ge nationella konkurrensmyndigheter ytterligare befogenheter att besluta om
interimistiska åtgärder. Ett beslut om interimistiska åtgärder bör endast gälla under en viss tid, antingen fram till
dess att en nationell konkurrensmyndighet har avslutat förfarandet, eller för en bestämd tidsperiod som kan
förnyas i den mån detta är nödvändigt och lämpligt. Medlemsstaterna bör säkerställa att lagenligheten, inbegripet
proportionaliteten, i sådana åtgärder kan prövas i påskyndade förfaranden för överklagande eller andra
förfaranden som också möjliggör skyndsam domstolsprövning. Dessutom bör medlemsstaterna skapa de
förutsättningar som krävs för att de nationella konkurrensmyndigheterna ska kunna använda sig av interimistiska
åtgärder i praktiken. Det finns ett särskilt behov av att göra det möjligt för alla konkurrensmyndigheter att
hantera utvecklingen på snabbrörliga marknader och därför inom Europeiska konkurrensnätverket reflektera över
användningen av interimistiska åtgärder och att ta hänsyn till denna erfarenhet i alla relevanta mjuka åtgärder
eller en kommande översyn av detta direktiv.
14.1.2019
L 11/9
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
308
(39) Om företag eller företagssammanslutningar, i samband med ett förfarande som kan leda till att ett avtal eller
förfarande förbjuds, erbjuder nationella konkurrensmyndigheter att göra sådana åtaganden att deras
betänkligheter undanröjs, bör dessa nationella konkurrensmyndigheter kunna fatta beslut som gör dessa
åtaganden bindande för och verkställbara mot de berörda företagen eller företagssammanslutningarna. I princip
är sådana beslut om åtaganden inte lämpliga vid hemliga karteller, för vilka nationella konkurrensmyndigheter
bör påföra sanktionsavgifter. Utan att det dras någon slutsats om huruvida en överträdelse av artikel 101 eller
102 i EUF-fördraget har skett, bör det i beslut om åtaganden fastställas att det inte längre finns skäl för de
nationella konkurrensmyndigheterna att ingripa. Det bör vara de nationella konkurrensmyndigheterna som avgör
om åtaganden ska accepteras. Beslut om åtaganden påverkar inte befogenheterna för konkurrensmyndigheter och
nationella domstolar att göra ett sådant fastställande av en överträdelse och fatta beslut i ett ärende. Dessutom
har ändamålsenliga metoder för kontroll av företagens eller företagssammanslutningarnas efterlevnad av
åtaganden och effektiva medel för påförande av sanktioner i fall av bristande efterlevnad visat sig vara effektiva
verktyg för konkurrensmyndigheterna. De nationella konkurrensmyndigheterna bör ha ändamålsenliga verktyg
för att återuppta förfarandet i fall där det har skett en väsentlig förändring av de omständigheter på vilka ett
beslut om åtaganden grundades eller där företaget eller företagssammanslutningen agerar i strid med sina
åtaganden eller där beslutet om åtagande grundade sig på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter från
parterna.
(40) För att säkerställa en effektiv och enhetlig kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget
bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter ha befogenhet att påföra effektiva, proportionella och
avskräckande sanktionsavgifter för företag och företagssammanslutningar för överträdelser av artikel 101 eller
102 i EUF-fördraget, antingen direkt själva i sina egna förfaranden, särskilt genom ett administrativt förfarande,
förutsatt att sådana förfaranden möjliggör direkt påförande av effektiva, proportionella och avskräckande
sanktionsavgifter, eller genom att begära påförande av sanktionsavgifter i icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden.
Detta gäller utan att det påverkar tillämpningen av nationell rätt som föreskriver att påföljder ska åläggas företag
och företagssammanslutningar av domstol i straffrättsliga förfaranden för överträdelse av artiklarna 101 och 102
i EUF-fördraget, om överträdelsen är ett brott enligt nationell rätt och förutsatt att detta inte påverkar en effektiv
och enhetlig kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.
(41) För att säkerställa att företag och företagssammanslutningar har incitament att underkasta sig de nationella
konkurrensmyndigheternas utredningsåtgärder och beslut bör dessa nationella konkurrensmyndigheter vara
i stånd att påföra verkningsfulla sanktionsavgifter för bristande efterlevnad av de åtgärder och beslut som avses
i artiklarna 6, 8, 9, 10, 11 och 12, antingen själva direkt i sina egna förfaranden eller genom att begära påförande
av sanktionsavgifter i ett icke-straffrättsligt domstolsförfarande. Detta gäller utan att det påverkar tillämpningen
av nationell rätt som föreskriver att sådana sanktionsavgifter ska påföras företag och företagssammanslutningar av
domstolar i straffrättsliga förfaranden.
(42) I enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i förfaranden vid nationella
administrativa konkurrensmyndigheter eller, i tillämpliga fall, i icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden, bör
sanktionsavgifter påföras om överträdelsen har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Begreppen uppsåt och
oaktsamhet bör tolkas utifrån Europeiska unionens domstols rättspraxis om tillämpningen av artiklarna 101 och
102 i EUF-fördraget och inte utifrån begreppen uppsåt och oaktsamhet i förfaranden som genomförs av rättsliga
myndigheter i samband med brottmål. Detta påverkar inte den nationella rätt enligt vilken konstaterandet av en
överträdelse grundas på kriteriet om strikt ansvar, under förutsättning att detta är förenligt med Europeiska
unionens domstols rättspraxis. Detta direktiv påverkar varken nationella regler om beviskrav eller nationella
konkurrensmyndigheters skyldighet att fastställa sakförhållandena i det aktuella ärendet, förutsatt att sådana regler
och skyldigheter är förenliga med de allmänna principerna i unionsrätten.
(43) Sanktionsavgifter bör fastställas i proportion till den totala globala omsättningen för de berörda företagen och
företagssammanslutningarna.
(44) Viten är ett viktigt verktyg för att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har effektiva medel för att ta
itu med fortsatt och framtida bristande efterlevnad hos företag och företagssammanslutningar av deras åtgärder
och beslut enligt artiklarna 6, 8, 9, 10, 11 och 12. De bör inte tillämpas på överträdelser som konstaterats ha
gjorts i det förflutna. Befogenheten att förelägga viten påverkar inte nationella konkurrensmyndigheters
befogenhet att bestraffa bristande efterlevnad av sådana åtgärder som avses i artikel 13.2. Sådana viten bör
fastställas i proportion till den genomsnittliga dagliga totala globala omsättningen för de berörda företagen och
företagssammanslutningarna.
(45) Vid påförande av sanktionsavgifter och föreläggande av viten bör begreppet beslut omfatta varje åtgärd vars
rättsliga verkan är bindande för mottagaren och kan påverka mottagarens intressen genom att på ett tydligt sätt
förändra hans eller hennes rättsliga ställning.
14.1.2019
L 11/10
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
309
(46) För att säkerställa en effektiv och enhetlig tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget bör begreppet
företag enligt artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget tillämpas i enlighet med rättspraxis från Europeiska
unionens domstol och förstås som en ekonomisk enhet, även om denna består av flera fysiska eller juridiska
personer. I enlighet med detta bör nationella konkurrensmyndigheter kunna tillämpa begreppet företag för att
hålla ett moderbolag ansvarigt, och bötfälla detta bolag, för ett av sina dotterbolags agerande när moderbolaget
och dess dotterbolag utgör en enda ekonomisk enhet. För att förhindra att företag undgår ansvar för sanktions
avgifter för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget genom att vidta rättsliga eller organisatoriska
förändringar, bör nationella konkurrensmyndigheter kunna hålla juridiska eller ekonomiska efterträdare till
företaget ansvariga och påföra dem sanktionsavgifter för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget
i enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol.
(47) För att säkerställa att de sanktionsavgifter som åläggs för överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget
återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse, bör de nationella konkurrensmyndigheterna ta hänsyn till hur
allvarlig överträdelsen är. De nationella konkurrensmyndigheterna bör också kunna fastställa sanktionsavgifter
som står i proportion till överträdelsens varaktighet. Dessa faktorer bör bedömas i enlighet med relevant
rättspraxis från Europeiska unionens domstol och på ett sätt som säkerställer att de verkar avskräckande.
Bedömningen av överträdelsens allvar bör göras från fall till fall för varje typ av överträdelse med beaktande av
alla omständigheter i det enskilda fallet. Bland faktorer som skulle kunna beaktas ingår överträdelsens art, alla
berörda företags sammanlagda marknadsandel, överträdelsens geografiska omfattning, huruvida överträdelsen
genomförts, värdet av företagets försäljning av de varor och tjänster som överträdelsen direkt eller indirekt gäller
samt det berörda företagets storlek och inflytande på marknaden. Förekomsten av upprepade överträdelser som
samma företag gjort sig skyldigt till vittnar om dess benägenhet att begå sådana överträdelser och är därför en
mycket viktig indikator på att nivån på sanktionsavgifterna behöver höjas för att uppnå en effektiv avskräckande
verkan. Därför bör nationella konkurrensmyndigheter ha möjlighet att höja de sanktionsavgifter som ska påföras
företag eller företagssammanslutningar om kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet tidigare har
fattat ett beslut i vilket samma företag eller företagssammanslutning konstateras ha överträtt artikel 101 eller 102
i EUF-fördraget och om företaget eller företagssammanslutningen fortsätter att begå samma överträdelse eller
begår en liknande överträdelse. I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU (
4
) bör
nationella konkurrensmyndigheter kunna beakta eventuell ersättning som har betalats ut till följd av en
uppgörelse i godo. Dessutom bör nationella konkurrensmyndigheter i undantagsfall kunna beakta det berörda
företagets ekonomiska bärkraft.
(48) Erfarenheten har visat att företagssammanslutningar regelbundet spelar en roll i konkurrensöverträdelser, och
nationella konkurrensmyndigheter bör därför kunna påföra sådana sammanslutningar verkningsfulla sanktions
avgifter. Vid bedömningen av överträdelsens allvar i syfte att fastställa bötesbeloppet i förfaranden mot företags
sammanslutningar där överträdelsen har samband med dess medlemmars verksamhet, bör hänsyn kunna tas till
summan av försäljningen av de varor och tjänster som överträdelsen direkt eller indirekt gäller från de företag
som är medlemmar i sammanslutningen. När sanktionsavgifter åläggs inte bara en sammanslutning utan även
dess medlemmar bör, vid beräkningen av sammanslutningens sanktionsavgifter, inte omsättningen beaktas hos de
medlemmar som ålagts sanktionsavgifter. För att säkerställa en effektiv indrivning av de sanktionsavgifter som
ålagts företagssammanslutningar för överträdelser som dessa har begått, är det nödvändigt att fastställa på vilka
villkor nationella konkurrensmyndigheter enligt eget gottfinnande kan kräva betalning av sanktionsavgifterna från
sammanslutningens medlemmar om sammanslutningen inte är solvent. De nationella konkurrensmyndigheterna
bör därvid ta hänsyn till den relativa storleken på de företag som tillhör sammanslutningen och särskilt
situationen för små och medelstora företag. Betalning av sanktionsavgifterna av en eller flera medlemmar av en
sammanslutning påverkar inte de bestämmelser i nationell rätt som föreskriver indrivning av det inbetalade
beloppet från andra medlemmar i sammanslutningen.
(49) Sanktionsavgifternas avskräckande verkan varierar kraftigt i unionen, och i vissa medlemsstater är det högsta
bötesbelopp som kan påföras mycket lågt. För att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter kan påföra
avskräckande sanktionsavgifter bör den högsta sanktionsavgiften som det är möjligt att påföra för varje
överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget sättas på en nivå som inte är mindre än 10 % av den totala
globala omsättningen för det berörda företaget. Detta bör inte hindra medlemsstaterna från att upprätthålla eller
införa ett högre högsta bötesbelopp som kan påföras.
14.1.2019
L 11/11
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt
nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 5.12.2014,
s. 1).
Ds 2020:3
Bilaga 1
310
(50) Eftergiftsprogram är ett viktigt instrument för att upptäcka hemliga karteller och bidrar därmed till effektiv
lagföring av, och åläggande av sanktioner för, de allvarligaste överträdelserna av konkurrensrätten. För närvarande
råder dock markanta skillnader mellan de eftergiftsprogram som är tillämpliga i medlemsstaterna. Dessa
skillnader leder till rättslig osäkerhet för företag som begått en överträdelse om på vilka villkor de kan ansöka om
eftergift samt osäkerhet i fråga om deras skydd mot sanktionsavgifter enligt respektive eftergiftsprogram. En
sådan osäkerhet kan försvaga incitamenten för företag som kan tänkas ansöka om eftergift att verkligen göra
detta. Detta kan i sin tur leda till mindre effektiv kontroll av konkurrensreglernas efterlevnad i unionen eftersom
färre hemliga karteller avslöjas.
(51) Skillnaderna mellan eftergiftsprogram på medlemsstatsnivå äventyrar också de likvärdiga konkurrensvillkoren för
företag som är verksamma på den inre marknaden. Det är därför lämpligt att öka den rättsliga säkerheten för
företag på den inre marknaden och öka intresset för eftergiftsprogram i hela unionen genom att minska dessa
skillnader och göra det möjligt för alla nationella konkurrensmyndigheter att bevilja befrielse från och nedsättning
av sanktionsavgifter och godta förenklade ansökningar på samma villkor. Ytterligare ansträngningar från
Europeiska konkurrensnätverket avseende anpassning av eftergiftsprogrammen kan behövas i framtiden.
(52) Nationella konkurrensmyndigheter bör kunna bevilja företag befrielse från och nedsättning av sanktionsavgifter
om vissa villkor är uppfyllda. Företagssammanslutningar som bedriver ekonomisk verksamhet för egen räkning
bör vara berättigade till befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter om de deltar i en misstänkt kartell för
egen räkning och inte för sina medlemmars räkning.
(53) Alla aspekter av förfarandena behöver inte vara hemliga för att en kartell ska anses vara en hemlig kartell.
I synnerhet kan en kartell anses vara en hemlig kartell om delar av kartellen, som gör den fulla omfattningen av
förfarandena svårare att upptäcka, inte är kända för allmänheten, kunderna eller leverantörerna.
(54) För att komma i fråga för eftergift bör sökanden avsluta sitt deltagande i den misstänkta hemliga kartellen, med
undantag för fall där en nationell konkurrensmyndighet anser att dess fortsatta inblandning är skäligen nödvändig
för att bevara integriteten i utredningen, till exempel för att säkerställa att andra påstådda deltagare i kartellen inte
upptäcker att den nationella konkurrensmyndigheten fått kännedom om den misstänkta kartellen innan den
genomför utredningsåtgärder såsom oanmälda inspektioner.
(55) För att komma i fråga för eftergift bör sökanden ställa sig till förfogande för äkta, fullständigt, fortlöpande och
skyndsamt samarbete med den nationella konkurrensmyndigheten. Detta innebär bland annat att när sökanden
överväger att lämna in en ansökan till den nationella konkurrensmyndigheten bör den inte ha förstört, förfalskat
eller undanhållit bevis för den misstänkta hemliga kartellen. När ett företag överväger att lämna in en ansökan
finns det en risk för att dess ledare, direktörer och övrig personal kan förstöra bevismaterial för att dölja sin
medverkan i en kartell, men förstörandet av bevismaterial kan också ske av andra skäl. De nationella konkurren
smyndigheterna bör därför ta hänsyn till de särskilda omständigheter under vilka bevisningen förstördes och
betydelsen av sådan förstöring vid bedömningen av huruvida förstöringen av bevis innebär att sökandens äkta
samarbete kan ifrågasättas.
(56) För att uppfylla kravet på äkta, fullständigt, fortlöpande och skyndsamt samarbete, bör sökanden, när den
överväger att lämna in en ansökan till den nationella konkurrensmyndigheten, inte ha avslöjat det faktum att den
övervägt att lämna in en ansökan, eller något av innehållet i denna, utom för andra nationella konkurrensmyn
digheter, kommissionen eller konkurrensmyndigheter i tredjeländer. Detta hindrar inte sökanden från att
rapportera sitt beteende till andra offentliga myndigheter i enlighet med relevant rätt utan hindrar denne endast
från att avslöja det faktum att den överväger att ansöka om eftergift och från att överlämna förklaringar inom
ramen för eftergiftsprogrammet till dessa myndigheter. Vid uppfyllande av sina skyldigheter enligt tillämplig rätt
bör den sökande dock också beakta vikten av att inte negativt påverka en eventuell utredning av den nationella
konkurrensmyndigheten.
(57) Sökande bör ha möjlighet att skriftligen lämna in förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet i samband
med fullständiga eller förenklade ansökningar, och nationella konkurrensmyndigheter bör också ha inrättat ett
system som gör det möjligt för dem att godta dessa förklaringar antingen muntligt eller på något annat sätt som
tillåter sökanden att inte ta sådana inlämnade förklaringar i besittning, i förvar eller under sin kontroll. Nationella
konkurrensmyndigheter bör ha möjlighet att välja hur de godtar förklaringar inom ramen för eftergift
sprogrammet.
(58) Företag som vill ansöka om befrielse bör inledningsvis hos nationella konkurrensmyndigheter kunna begära en så
kallad markering för en plats i kön för eftergift innan de formellt lämnar in ansökan om befrielse, i syfte att ge
14.1.2019
L 11/12
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
311
sökanden tid att samla in de uppgifter och bevis som krävs för att uppfylla de tillämpliga beviskraven. Detta
påverkar inte medlemsstaternas utrymme att tillåtaföretag att, inom ramen för ansökningar om nedsättning av
sanktionsavgifter, också ansöka om en markering.
(59) För att minska de administrativa bördorna och den stora tidsåtgången bör det vara möjligt för sökande att lämna
in förklaringar om eftergift i samband med fullständiga eller förenklade ansökningar och i samband med
begäranden om markeringar, antingen på ett av de officiella språken i den berörda nationella konkurrensmyn
dighetens medlemsstat eller, om så har överenskommits bilateralt mellan den nationella konkurrensmyndigheten
och den sökande, på ett annat av unionens officiella språk. Sådana avtal kan anses föreligga om nationella
konkurrensmyndigheter i allmänhet accepterar sådana inlagor på det språket.
(60) Mot bakgrund av den delade behörigheten mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna för
kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget är det mycket viktigt att ha ett system med
förenklade ansökningar som fungerar smidigt. Sökande som har ansökt om eftergift till kommissionen i samband
med en misstänkt hemlig kartell bör kunna lämna in förenklade ansökningar till nationella konkurrensmyn
digheter som gäller samma kartell, förutsatt att ansökan till kommissionen omfattar mer än tre medlemsstater
som berörda territorier. Detta påverkar inte möjligheten för kommissionen att handlägga ärenden om de är nära
kopplade till andra unionsbestämmelser som kan tillämpas uteslutande eller mer effektivt av kommissionen, om
unionens intresse kräver antagande av ett kommissionsbeslut för att utveckla unionens konkurrenspolitik när en
ny konkurrensfråga uppkommer eller för att säkra en effektiv kontroll av efterlevnaden.
(61) Systemet med förenklade ansökningar bör ge företag möjlighet att lämna in en ansökan om eftergift till
nationella konkurrensmyndigheter som innehåller begränsade uppgifter om en fullständig ansökan har lämnats in
till kommissionen med avseende på en sådan misstänkt kartell. Nationella konkurrensmyndigheter bör därför
godta förenklade ansökningar som innehåller en minimiuppsättning information om den misstänkta kartellen för
var och en av punkterna i artikel 22.2. Detta påverkar dock inte möjligheten för sökanden att lämna mer
detaljerad information vid en senare tidpunkt. Nationella konkurrensmyndigheter bör på begäran förse den som
ansöker om eftergift med ett mottagningsbevis med uppgift om datum och klockslag för mottagandet. Om en
nationell konkurrensmyndighet ännu inte har mottagit en sådan tidigare ansökan om eftergift från en annan
sökande om eftergift avseende samma misstänkta hemliga kartell, och anser att den förenklade ansökan uppfyller
kraven i artikel 22.2, bör den nationella konkurrensmyndigheten informera sökanden om detta.
(62) Syftet med systemet med förenklade ansökningar är att minska den administrativa bördan för sökande som
lämnar in en ansökan om eftergift till kommissionen i samband med en misstänkt hemlig kartell som omfattar
mer än tre medlemsstater som berörda territorier. Eftersom det i sådana fall är kommissionen som tar emot en
fullständig ansökan, bör kommissionen vara huvudsaklig samtalspartner för den som söker eftergift under
perioden innan klarhet har nåtts om huruvida kommissionen kommer att gå vidare med ärendet, helt eller delvis,
särskilt när det gäller att ge instruktioner om genomförandet av eventuella andra interna utredningar av
sökanden. Kommissionen kommer att sträva efter att fatta beslut i denna fråga inom en rimlig tidsfrist och
underrätta de nationella konkurrensmyndigheterna i enlighet med detta, utan att det påverkar tillämpningen av
artikel 11.6 i förordning (EG) nr 1/2003. I undantagsfall, när det är absolut nödvändigt för avgränsning eller
fördelning av ärendet, bör en nationell konkurrensmyndighet kunna begära att sökanden lämnar in en fullständig
ansökan innan klarhet har nåtts. Denna möjlighet bör användas mycket sparsamt. I andra fall bör den sökande
endast uppmanas att lämna in en fullständig ansökan till en nationell konkurrensmyndighet som har mottagit en
förenklad ansökan när det är uppenbart att kommissionen inte har för avsikt att gå vidare med ärendet, helt eller
delvis.
(63)
Sökande bör ges möjlighet att lämna in fullständiga ansökningar om eftergift till de nationella konkurrensmyn
digheter till vilka de har lämnat in förenklade ansökningar. Om de sökande lämnar in sådana fullständiga
ansökningar inom den tidsfrist som fastställts av den nationella konkurrensmyndigheten, bör informationen
i dessa ansökningar anses ha lämnats in vid den tidpunkt som den förenklade ansökan lämnades in, förutsatt att
den förenklade ansökan avser samma berörda produkter och territorier samt samma varaktighet för den
misstänkta kartellen som ansökan om eftergift till kommissionen, vilken kan ha uppdaterats. Det bör ankomma
på sökandena att underrätta de nationella konkurrensmyndigheter till vilka de har lämnat förenklade ansökningar
i det fallet att omfattningen av deras ansökan om eftergift till kommissionen har ändrats och att därmed
uppdatera deras förenklade ansökningar. Nationella konkurrensmyndigheter bör kunna kontrollera huruvida
omfattningen av den förenklade ansökan motsvarar omfattningen av den ansökan om eftergift som lämnats in till
kommissionen genom samarbete inom Europeiska konkurrensnätverket.
14.1.2019
L 11/13
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
312
(64) Rättslig osäkerhet om huruvida nuvarande och tidigare ledare, direktörer och andra medarbetare hos de som
ansöker om befrielse är skyddade från individuella sanktioner, såsom sanktionsavgifter, diskvalifikation eller
fängelse, kan hindra potentiella sökande från att ansöka om eftergift. Mot bakgrund av deras bidrag till upptäckt
och utredning av hemliga karteller, bör dessa personer följaktligen, i princip, skyddas från sanktioner för deras
deltagande i den hemliga kartell som ansökan avser och som åläggs av offentliga myndigheter i straffrättsliga
förfaranden, administrativa förfaranden och icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden enligt nationell rätt som
i huvudsak har samma syfte som artikel 101 i EUF-fördraget, såsom nationell rätt om uppgjorda anbud, när
villkoren som fastställs i detta direktiv är uppfyllda. Ett av dessa villkor är att ansökan om befrielse bör göras före
den tidpunkt då dessa personer hade uppmärksammats av de behöriga nationella myndigheterna på de
förfaranden som kan leda fram till åläggande av sanktioner. Sådana förfaranden inbegriper det tillfälle när dessa
personer misstänks bryta mot sådan nationell rätt.
Det står medlemsstaterna fritt att enligt den nationella rätten föreskriva formerna för hur dessa personer bör
samarbeta med de behöriga myndigheterna för att säkerställa ett väl fungerande skydd. Skydd mot straffrättsliga
påföljder omfattar fall i vilka de behöriga nationella myndigheterna med fastställande av vissa villkor eller
anvisningar för den enskildes framtida beteende avstår från att väcka åtal.
(65) Genom undantag skulle medlemsstaterna, i syfte att säkerställa att skyddet mot sanktioner som införs mot
enskilda personer i straffrättsliga förfaranden är i överensstämmelse med de grundläggande principerna i deras
rättssystem, kunna föreskriva att de behöriga myndigheterna har möjlighet att välja mellan att skydda en enskild
person från sanktioner eller att endast mildra dessa sanktioner beroende på resultatet av avvägningen mellan å
ena sidan intresset av att lagföra och/eller påföra den enskilda personen sanktioner och å andra sidan den
enskilda personens bidrag till upptäckten och utredningen av kartellen. Vid bedömningen av intresset av att
lagföra dessa personer och/eller ålägga dem sanktioner kan, bland andra faktorer, deras personliga ansvar eller
medverkan till överträdelsen beaktas.
(66) Medlemsstater är inte förhindrade att även tillhandahålla skydd för nuvarande eller tidigare ledare, direktörer och
andra medarbetare som ansöker om nedsättning av sanktionsavgifter mot sanktioner eller en mildring av
sanktioner.
(67) För att göra det möjligt för skyddet att fungera i situationer där fler än en jurisdiktion är inblandade, bör
medlemsstaterna föreskriva att i fall där den behöriga myndigheten för sanktioner eller lagföring inte ligger
i samma jurisdiktion som jurisdiktionen för den konkurrensmyndighet som driver ärendet, bör de nödvändiga
kontakterna mellan dessa myndigheter säkerställas av den nationella konkurrensmyndigheten i jurisdiktionen för
den behöriga myndigheten för sanktioner eller lagföring.
(68) I ett system där kommissionen och den nationella konkurrensmyndigheten har parallell befogenhet att tillämpa
artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget krävs ett nära samarbete mellan nationella konkurrensmyndigheter och
mellan nationella konkurrensmyndigheter och kommissionen. I synnerhet när en nationell konkurrensmyndighet
genomför en inspektion eller ett förhör enligt sin nationella rätt på en annan nationell konkurrensmyndighets
vägnar enligt artikel 22.1 i förordning (EG) nr 1/2003, bör närvaro och bistånd av tjänstemän från den
ansökande myndigheten möjliggöras för att öka effektiviteten i sådana inspektioner och förhör genom att
tillhandahålla ytterligare resurser, kunskap och teknisk sakkunskap. De nationella konkurrensmyndigheterna bör
också bemyndigas att be andra nationella konkurrensmyndigheter om bistånd för att fastställa huruvida företag
eller företagssammanslutningar har underlåtit att följa utredningsåtgärder och beslut som fattats av ansökande
nationella konkurrensmyndigheter.
(69) Förfaranden bör införas för att nationella konkurrensmyndigheter ska kunna begära ömsesidigt bistånd för
delgivning av handlingar som rör tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget på gränsöverskridande
basis till parterna i förfarandena eller andra företag, företagssammanslutningar eller fysiska personer som kan vara
mottagare av sådana anmälningar. Likaså bör nationella konkurrensmyndigheter kunna begära verkställighet
av beslut om att påföra sanktionsavgifter eller förelägga viten av myndigheter i andra medlemsstater när den
ansökande myndigheten har gjort rimliga ansträngningar för att förvissa sig om att det företag mot vilket
sanktionsavgifterna eller vitena ska verkställas inte har tillräckliga tillgångar i den ansökande myndighetens
medlemsstat. Medlemsstaterna bör också föreskriva att den anmodade myndigheten, särskilt i fall när det företag
mot vilket sanktionsavgifterna eller vitena är verkställbara inte är etablerat i den ansökande myndighetens
medlemsstat, på begäran av den ansökande myndigheten får verkställa beslut som antagits av den ansökande
myndigheten. Detta skulle säkerställa en effektiv kontroll av efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i
14.1.2019
L 11/14
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
313
EUF-fördraget och skulle bidra till att den inre marknaden fungerar väl. För att säkerställa att nationella
konkurrensmyndigheter avsätter tillräckliga resurser för begäran om ömsesidigt bistånd och för att uppmuntra till
sådant bistånd bör de anmodade myndigheterna kunna återkräva kostnaderna för att tillhandahålla det biståndet.
Sådant ömsesidigt bistånd påverkar inte tillämpningen av rådets rambeslut 2005/214/RIF (
5
).
(70) För att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter effektivt kan kontrollera efterlevnaden av artiklarna 101
och 102 i EUF-fördraget behövs det genomförbara bestämmelser om preskriptionsfrister. Framför allt i ett system
med parallell befogenhet bör nationella preskriptionsfrister avbrytas eller tillfälligt upphöra medan förfarandena
pågår vid nationella konkurrensmyndigheter i en annan medlemsstat eller vid kommissionen. Ett sådant avbrott
eller tillfälligt upphörande får inte hindra medlemsstaterna från att upprätthålla eller införa absoluta
preskriptionsfrister, förutsatt att sådana absoluta preskriptionsfristers varaktighet inte leder till att det blir
omöjligt eller orimligt svårt att i praktiken kontrollera efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.
(71) För att säkerställa att ärenden handläggs på ett effektivt och ändamålsenligt sätt inom ramen för Europeiska
konkurrensnätverket, bör de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna i de medlemsstater där både en
nationell administrativ konkurrensmyndighet och en nationell rättslig konkurrensmyndighet är utsedda till
nationella konkurrensmyndigheter för att kontrollera efterlevnaden av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget
enligt artiklarna 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 16 i detta direktiv kunna väcka talan direkt vid den nationella
rättsliga konkurrensmyndigheten. Dessutom, i den mån nationella domstolar agerar i förfaranden mot beslut som
fattats av nationella konkurrensmyndigheter med tillämpning av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, bör
nationella administrativa konkurrensmyndigheter i sig själva ha full rätt att delta som åklagare, svarande eller
motpart i dessa förfaranden och bör åtnjuta samma rättigheter som en sådan offentlig part i dessa förfaranden.
(72) Risken för att material där företag anger sig själva lämnas ut utanför ramen för den utredning för vilken
materialet tillhandahölls kan försvaga incitamenten för företag som potentiellt kan tänkas ansöka om eftergift att
samarbeta med konkurrensmyndigheterna. Som en följd av detta, oavsett i vilken form förklaringar inom ramen
för eftergiftsprogrammet lämnas in, bör information i sådana förklaringar som erhållits genom tillgång till
ärendeakten användas endast om det är nödvändigt för utövandet av rätten till försvar i förfaranden vid nationella
domstolar i vissa mycket begränsade fall som är direkt knutna till det ärende i vilket tillgång har beviljats. Detta
bör inte hindra konkurrensmyndigheterna från att offentliggöra sina beslut i enlighet med tillämplig unionsrätt
eller nationell rätt.
(73) Bevisning är ett viktigt inslag i efterlevnadskontrollen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Nationella
konkurrensmyndigheter bör ha möjlighet att beakta relevant bevisning oavsett om den är i skriftlig, muntlig,
elektronisk eller inspelad form. Detta bör inbegripa möjligheten att beakta hemliga ljudupptagningar som gjorts
av fysiska eller juridiska personer som inte är offentliga myndigheter, förutsatt att dessa ljudupptagningar inte är
den enda beviskällan. Detta bör inte påverka rätten att höras och tillåtligheten av varje inspelning som gjorts eller
erhållits av offentliga myndigheter. Likaså bör nationella konkurrensmyndigheter ha möjlighet att som relevant
bevisning beakta elektroniska meddelanden, oavsett om dessa meddelanden verkar vara olästa eller har raderats.
(74) Att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har de befogenheter de behöver för att mer effektivt kunna
kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna förstärker behovet av nära samarbete och effektiv multilateral
och bilateral kommunikation inom Europeiska konkurrensnätverket. Detta bör inbegripa utarbetandet av mjuka
åtgärder för att underlätta och stödja genomförandet av detta direktiv.
(75)
För att stödja ett nära samarbete inom Europeiska konkurrensnätverket bör kommissionen upprätthålla, ut
veckla, hysa, driva och stödja ett centralt informationssystem (Europeiska konkurrensnätverkssystemet)
i överensstämmelse med relevanta standarder för sekretess, dataskydd och datasäkerhet. Europeiska konkurrens
nätverket är beroende av interoperabilitet för att fungera effektivt och ändamålsenligt. Unionens allmänna budget
bör stå för kostnaderna för underhåll, utveckling, värdskap, användarstöd och drift av Europeiska konkurrensnät
verkssystemet samt andra administrativa kostnader som uppstår i samband med Europeiska konkurrensnätverkets
verksamhet, i synnerhet kostnader för anordnande av möten. Fram till 2020 planeras kostnaderna för Europeiska
konkurrensnätverkssystemet att täckas av programmet för lösningar för interoperabilitet och gemensamma ramar
14.1.2019
L 11/15
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(5) Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff
(EUT L 76, 22.3.2005, s. 16).
Ds 2020:3
Bilaga 1
314
för europeiska offentliga förvaltningar, företag och medborgare (ISA
2
-programmet) inrättat genom Europapar
lamentets och rådets beslut (EU) 2015/2240 (
6
), med hänsyn tagen till programmets tillgängliga resurser samt
dess valbarhetskriterier och prioritetskriterier.
(76) Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har de garantier
för oberoende, de resurser samt de befogenheter för att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter som
är nödvändiga för att effektivt kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och nationell
konkurrensrätt parallellt med artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och för att säkerställa den inre marknadens
och Europeiska konkurrensnätverkets effektiva funktion, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av
medlemsstaterna utan snarare, på grund av den effektivitet och enhetlighet som krävs vid tillämpningen av
artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, kan uppnås bättre på unionsnivå, i synnerhet med tanke på direktivets
geografiska räckvidd, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om
Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad
som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(77) I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och
kommissionen om förklarande dokument (
7
) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta
anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika
delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta
direktiv anses översändandet av sådana dokument vara berättigat.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1.
I detta direktiv anges vissa regler för att säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har de garantier för
oberoende, de resurser samt de befogenheter för att kontrollera efterlevnad och påföra sanktionsavgifter som är
nödvändiga för att effektivt kunna tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, så att konkurrensen på den inre
marknaden inte snedvrids och att konsumenter och företag inte missgynnas genom nationell rätt och åtgärder som
hindrar de nationella konkurrensmyndigheterna från att effektivt kontrollera efterlevnaden.
2.
Detta direktiv omfattar tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och den parallella tillämpningen
av nationell konkurrensrätt på samma ärende. När det gäller artikel 31.3 och 31.4 i detta direktiv omfattar detta direktiv
också tillämpningen av nationell konkurrensrätt på fristående grund.
3.
I detta direktiv anges vissa regler om ömsesidigt bistånd för att säkerställa att den inre marknaden och systemet
med nära samarbete inom Europeiska konkurrensnätverket fungerar smidigt.
Artikel 2
Definitioner
1.
I detta direktiv gäller följande definitioner:
1. nationell konkurrensmyndighet: en myndighet som en medlemsstat enligt artikel 35 i förordning (EG) nr 1/2003 har
utsett att ansvara för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Medlemsstaterna får utse en eller
flera administrativa myndigheter (”nationell administrativ konkurrensmyndighet”) och rättsliga myndigheter
(”nationell rättslig konkurrensmyndighet”) till att fullgöra dessa funktioner.
2. nationell administrativ konkurrensmyndighet: en administrativ myndighet som en medlemsstat har utsett för att fullgöra
samtliga eller vissa av en nationell konkurrensmyndighets uppgifter.
14.1.2019
L 11/16
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(6) Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/2240 av den 25 november 2015 om inrättandet av ett program för lösningar för
interoperabilitet och gemensamma ramar för europeiska offentliga förvaltningar, företag och medborgare (ISA2-programmet) för
modernisering av den offentliga sektorn (EUT L 318, 4.12.2015, s. 1).
(7) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.
Ds 2020:3
Bilaga 1
315
3. nationell rättslig konkurrensmyndighet: en rättslig myndighet som en medlemsstat har utsett för att fullgöra vissa av en
nationell konkurrensmyndighets uppgifter.
4. konkurrensmyndighet: en nationell konkurrensmyndighet, kommissionen eller båda om sammanhanget så kräver.
5. Europeiska konkurrensnätverket: ett nätverk av offentliga myndigheter bestående av de nationella konkurrensmyn
digheterna och kommissionen som fungerar som ett diskussions- och samarbetsforum vid tillämpning och efterlev
nadskontroll av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.
6. nationell konkurrensrätt: bestämmelser i nationell rätt som i huvudsak har samma syfte som artiklarna101 och 102
i EUF-fördraget och som tillämpas i samma ärende och parallellt med unionens konkurrensrätt enligt artikel 3.1
i förordning (EG) nr 1/2003, och bestämmelser i nationell rätt som i huvudsak har samma syfte som artiklarna 101
och 102 i EUF-fördraget och som tillämpas på fristående grund när det gäller artikel 31.3 och 31.4 i detta direktiv,
med undantag av bestämmelser i nationell rätt genom vilka fysiska personer åläggs straffrättsliga påföljder.
7. nationell domstol: en domstol i en medlemsstat i den mening som avses i artikel 267 i EUF-fördraget.
8. överprövningsdomstol: en nationell domstol som genom ordinära rättsmedel har behörighet att pröva nationella
konkurrensmyndigheters beslut eller pröva domar om de besluten, oberoende av om denna domstol själv har
befogenhet att fastställa en överträdelse av konkurrensrätten eller inte.
9. förfarande för efterlevnadskontroll: ett förfarande vid en konkurrensmyndighet för tillämpning av artikel 101 eller 102
i EUF-fördraget, till dess att den konkurrensmyndigheten har avslutat förfarandet genom att fatta ett beslut som
avses i artikel 10, 12 eller 13 i detta direktiv vad gäller en nationell konkurrensmyndighet, eller genom att fatta ett
beslut som avses i artikel 7, 9 eller 10 i förordning (EG) nr 1/2003 vad gäller kommissionen, eller så länge konkur
rensmyndigheten inte har kommit fram till att det inte finns några skäl för den att vidta ytterligare åtgärder.
10. företag: enligt artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, en enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett
enhetens rättsliga form och hur den finansieras.
11. kartell: ett avtal eller ett samordnat förfarande mellan två eller flera konkurrenter som syftar till att samordna deras
konkurrensbeteende på marknaden eller påverka de relevanta konkurrensparametrarna, såsom genom, men ej
begränsat till, fastställande av eller samordning av inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor, även med
anknytning till immateriella rättigheter, tilldelning av produktions- eller försäljningskvoter, uppdelning av marknader
och kundkretsar, inklusive uppgjorda anbud, import- eller exportrestriktioner eller konkurrensbegränsande åtgärder
mot andra konkurrenter.
12. hemlig kartell: en kartell vars förekomst är delvis eller helt dold.
13. befrielse från sanktionsavgifter: ett undantag från sanktionsavgifter som annars skulle påföras ett företag för dess
deltagande i en hemlig kartell, som belöning för dess samarbete med en konkurrensmyndighet inom ramen för ett
eftergiftsprogram.
14. nedsättning av sanktionsavgifter: en nedsättning av den sanktionsavgift som annars skulle ha ålagts ett företag för dess
deltagande i en hemlig kartell, som belöning för dess samarbete med en konkurrensmyndighet inom ramen för ett
eftergiftsprogram.
15. eftergift: både befrielse från sanktionsavgifter och nedsättning av sanktionsavgifter.
16. eftergiftsprogram: ett program för tillämpningen av artikel 101 i EUF-fördraget eller motsvarande bestämmelse
i nationell rätt på grundval av vilket en deltagare i en hemlig kartell, oberoende av övriga företag som är inblandade
i kartellen, samarbetar med konkurrensmyndigheten i dennas utredning genom att frivilligt ge information med
avseende på den deltagarens vetskap om, och roll i, kartellen, och i utbyte, genom ett beslut eller nedläggning av
förfarandet, beviljas befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter för dennes inblandning i kartellen.
17. förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet: en muntlig eller skriftlig redogörelse som lämnas av ett företag eller en
fysisk person, eller för ett företags eller en fysisk persons räkning, till en konkurrensmyndighet, eller en uppteckning
av denna, med beskrivning av vad det företaget eller den fysiska personen vet om en kartell och företagets eller
personens roll i denna, och som utarbetats särskilt för att lämnas in till konkurrensmyndigheten för att denna ska
bevilja befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter inom ramen för ett eftergiftsprogram; detta omfattar inte
bevis som finns oberoende av förfaranden för efterlevnadskontroll, oberoende av om denna information finns i en
konkurrensmyndighets ärendeakt eller inte, dvs. redan befintlig information.
14.1.2019
L 11/17
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
316
18. förlikningsinlaga: en frivillig redogörelse från ett företag, eller för ett företags räkning, till en konkurrensmyndighet,
i vilken företaget medger eller avstår från att bestrida sitt deltagande i en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-
fördraget eller nationell konkurrensrätt, och sitt ansvar för denna överträdelse, vilken har utarbetats särskilt för att
göra det möjligt för konkurrensmyndigheten att tillämpa ett förenklat eller påskyndat förfarande.
19. sökande: ett företag som ansöker om befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter inom ramen för ett eftergift
sprogram.
20. ansökande myndighet: en nationell konkurrensmyndighet som framställer en begäran om ömsesidigt bistånd som
avses i artikel 24, 25, 26, 27 eller 28.
21. anmodad myndighet: en nationell konkurrensmyndighet som tar emot en begäran om ömsesidigt bistånd och som vid
en begäran om bistånd som avses i artikel 25, 26, 27 eller 28 betyder det behöriga offentliga organet som har
huvudansvaret för att genomföra sådana beslut enligt nationella lagar, författningar och administrativa praxis.
22. slutligt beslut: ett beslut som inte kan, eller som inte längre kan, överklagas genom ordinära rättsmedel.
2.
Alla hänvisningar till tillämpningen eller överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget i detta direktiv
ska förstås som att de omfattar parallell tillämpning av nationell konkurrensrätt i samma ärende.
KAPITEL II
GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETER
Artikel 3
Skyddsåtgärder
1.
Förfaranden avseende överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, inklusive nationella konkurrensmyn
digheters utövande av de befogenheter som avses i detta direktiv, ska respektera de allmänna principerna i unionsrätten
och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att utövandet av de befogenheter som avses i punkt 1 omfattas av lämpliga
skyddsåtgärder när det gäller företagens rätt till försvar, inklusive rätten att bli hörd och rätten till ett effektivt rättsmedel
inför en domstol.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheternas förfaranden för efterlevnadskontroll
genomförs inom rimlig tid. Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna antar ett
meddelande om invändningar innan de fattar beslut enligt artikel 10 i detta direktiv.
KAPITEL III
OBEROENDE OCH RESURSER
Artikel 4
Oberoende
1.
För att garantera nationella administrativa konkurrensmyndigheters oberoende när de tillämpar artiklarna 101 och
102 i EUF-fördraget ska medlemsstaterna säkerställa att sådana myndigheter utför sina uppdrag och utövar sina
befogenheter opartiskt och med hänsyn till en effektiv och enhetlig tillämpning av dessa bestämmelser, i enlighet med
proportionella krav på ansvarsskyldighet och utan att det påverkar det nära samarbetet mellan konkurrensmyndigheter
inom Europeiska konkurrensnätverket.
2.
Medlemsstaterna ska särskilt åtminstone säkerställa att personalen och personer som fattar beslut vid utövandet av
befogenheterna i artiklarna 10–13 och 16 i detta direktiv vid nationella administrativa konkurrensmyndigheter
a) kan utföra sitt uppdrag och utöva sina befogenheter vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget
oberoende av politisk eller annan yttre påverkan,
b) varken begär eller tar emot instruktioner från regering eller någon annan offentlig eller privat enhet när de utför sitt
uppdrag och utövar sina befogenheter vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, utan att det
påverkar rätten för en medlemsstats regering att i tillämpliga fall utfärda allmänna politiska riktlinjer som inte har
något samband med branschutredningar eller specifika förfaranden för efterlevnadskontroll, och
c) avstår från alla handlingar som är oförenliga med utförandet av deras uppdrag och/eller utövandet av deras
befogenheter vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget och att de omfattas av förfaranden som
säkerställer att de under en skälig tidsperiod efter det att de lämnat tjänsten avstår från att handha förfaranden för
efterlevnadskontroll som kan ge upphov till intressekonflikt.
14.1.2019
L 11/18
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
317
3.
De personer som vid nationella administrativa konkurrensmyndigheter fattar beslut vid utövandet av
befogenheterna i artiklarna 10–13 och 16 i detta direktiv får inte avskedas från sådana myndigheter av skäl som
sammanhänger med ett korrekt utförande av deras uppdrag eller ett korrekt utövande av deras befogenheter vid
tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget enligt artikel 5.2 i detta direktiv. De får avskedas endast om de
inte längre uppfyller villkoren för att utöva sitt uppdrag eller om de konstaterats ha gjort sig skyldiga till en allvarlig
försummelse enligt nationell rätt. Villkoren för att utöva deras uppdrag och vad som utgör allvarlig försummelse ska
fastställas i förväg i den nationella rätten, med hänsyn till behovet av att säkerställa en effektiv kontroll av efterlevnaden.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de personer som vid nationella administrativa konkurrensmyndigheter väljs,
rekryteras eller utses i enlighet med tydliga och öppna förfaranden som har fastställts på förhand i nationell rätt.
5.
Nationella administrativa konkurrensmyndigheter ska ha befogenhet att fastställa sina prioriteringar för utförande
av uppgifter för tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget enligt artikel 5.2 i detta direktiv. I den mån som
nationella administrativa konkurrensmyndigheter är skyldiga att pröva formella klagomål ska dessa myndigheter ha
befogenhet att avvisa sådana klagomål på den grunden att de inte betraktar sådana klagomål som prioriterade vid
kontroll av efterlevnaden. Detta påverkar inte nationella administrativa konkurrensmyndigheters befogenhet att avvisa
klagomål på andra grunder som fastställs i nationell rätt.
Artikel 5
Resurser
1.
Medlemsstaterna ska åtminstone säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har tillräckligt många
kvalificerade anställda och tillräckliga ekonomiska, tekniska och teknologiska resurser som är nödvändiga för att de
effektivt ska kunna utföra sitt uppdrag och effektivt ska kunna utöva sina befogenheter vid tillämpningen av artiklarna
101 och 102 i EUF-fördraget enligt punkt 2 i den här artikeln.
2.
Vid tillämpningen av punkt 1 ska nationella konkurrensmyndigheter åtminstone kunna genomföra utredningar
i syfte att tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, anta beslut med tillämpning av dessa bestämmelser på
grundval av artikel 5 i förordning (EG) 1/2003 och samarbeta nära inom Europeiska konkurrensnätverket i syfte att
säkerställa en effektiv och enhetlig tillämpning av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. I den utsträckning som
föreskrivs i nationella rätt ska de nationella konkurrensmyndigheterna också kunna ge offentliga institutioner och organ
råd, om så är lämpligt, om lagstiftningsmässiga, regelrelaterade och administrativa åtgärder som kan ha inverkan på
konkurrensen på den inre marknaden samt främja allmänhetens medvetenhet om artikel 101 och 102 i EUF-fördraget.
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av nationella budgetregler och budgetförfaranden ska medlemsstaterna
säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna beviljas oberoende när de använder den tilldelade budgeten för att
utföra sitt uppdrag enligt punkt 2.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna lämnar in periodiska
rapporter om sin verksamhet och sina resurser till en statlig myndighet eller ett parlamentariskt organ. Medlemsstaterna
ska säkerställa att sådana rapporter innehåller uppgifter om utnämningar och avskedanden av beslutsorganets
medlemmar, omfattningen av de resurser som tilldelades under det aktuella året och eventuella förändringar av denna
omfattning jämfört med tidigare år. Sådana rapporter ska göras offentligt tillgängliga.
KAPITEL IV
BEFOGENHETER
Artikel 6
Befogenhet att inspektera företags lokaler
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter kan utföra alla nödvändiga
oanmälda inspektioner av företag och företagssammanslutningar för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-
fördraget. Medlemsstaterna ska säkerställa att de tjänstemän och andra medföljande personer som av nationella
konkurrensmyndigheter bemyndigats eller utsetts att genomföra sådana inspektioner åtminstone ska ha befogenhet att
a) bereda sig tillträde till företags eller företagssammanslutningars lokaler, mark och transportmedel,
b) granska räkenskaperna och andra affärshandlingar som avser verksamheten, oavsett i vilken form de föreligger, och
ha rätt att få tillgång till all information som är tillgänglig för den enhet som är föremål för inspektionen,
14.1.2019
L 11/19
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
318
c) göra eller erhålla alla former av kopior av eller utdrag ur sådana räkenskaper och affärshandlingar och, när de anser
det lämpligt, att fortsätta att göra sådana sökningar efter information och välja ut dessa kopior eller utdrag i de
nationella konkurrensmyndigheternas lokaler eller i andra särskilt utsedda lokaler,
d) försegla samtliga företagslokaler, räkenskaper eller affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt
för inspektionen,
e) begära att företagets eller företagssammanslutningens företrädare eller medarbetare lämnar förklaringar till
sakförhållanden eller dokument som har samband med föremålet för och syftet med inspektionen och protokollföra
deras svar.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig
inspektioner enligt punkt 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att, om ett företag eller en företagssammanslutning
motsätter sig en inspektion som har förelagts av en nationell administrativ konkurrensmyndighet och/eller som har
bemyndigats av en nationell rättslig myndighet, de nationella konkurrensmyndigheterna har möjlighet att få nödvändigt
bistånd av polis eller annan motsvarande rättsvårdande myndighet för att kunna genomföra inspektionen. Sådant bistånd
kan också erhållas som en förebyggande åtgärd.
3.
Denna artikel ska inte påverka krav enligt nationell rätt om förhandstillstånd för sådana inspektioner från en
nationell rättslig myndighet.
Artikel 7
Befogenhet att inspektera andra lokaler
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter, om rimlig misstanke finns
om att räkenskaper eller andra affärshandlingar, som har samband med föremålet för inspektionen och som kan vara av
betydelse för att bevisa en överträdelse av artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget, förvaras i andra lokaler, på annan
mark eller i andra transportmedel än de som avses i artikel 6.1 a i detta direktiv, inklusive i de berörda företagens eller
företagssammanslutningarnas ledares, direktörers, och andra medarbetares bostäder, får genomföra oanmälda
inspektioner i dessa lokaler, på denna mark och i dessa transportmedel.
2.
Sådana inspektioner får inte genomföras utan förhandstillstånd från en nationell rättslig myndighet.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de tjänstemän och andra medföljande personer som är bemyndigade eller
utsedda av de nationella konkurrensmyndigheterna att utföra en inspektion i enlighet med punkt 1 i denna artikel har
åtminstone de befogenheter som anges i artikel 6.1 a, b och c och artikel 6.2.
Artikel 8
Begäran om information
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter får begära att företag och företags
sammanslutningar lämnar alla upplysningar som krävs för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget
inom en angiven och rimlig tidsfrist. En sådan begäran om information ska vara proportionerlig, och inte tvinga
mottagaren av begäran att erkänna en överträdelse av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Skyldigheten lämna alla
nödvändiga upplysningar omfattar information som är tillgänglig för sådana företag eller företagssammanslutningar.
Nationella konkurrensmyndigheter ska även ha befogenhet att begära av varje övrig fysisk eller juridisk person att inom
en fastställd och rimlig tidsfrist lämna upplysningar som kan vara relevanta för tillämpningen av artiklarna 101 och 102
i EUF-fördraget.
Artikel 9
Förhör
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter åtminstone har befogenhet att kalla
varje företrädare för ett företag eller en företagssammanslutning, varje företrädare för andra juridiska personer, och varje
fysisk person, om en sådan företrädare eller person kan förfoga över upplysningar som är relevanta för tillämpningen av
artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, till förhör.
14.1.2019
L 11/20
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
319
Artikel 10
Konstaterande och upphörande av överträdelser
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter, om de konstaterar en överträdelse av artikel
101 eller 102 i EUF-fördraget, genom beslut får ålägga de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att
upphöra med den överträdelsen. För detta ändamål får de ålägga alla beteendemässiga eller strukturella åtgärder som är
proportionerliga mot överträdelsen och är nödvändiga för att få denna att upphöra. Vid valet mellan två lika effektiva
åtgärder ska nationella konkurrensmyndigheter i enlighet med proportionalitetsprincipen välja den åtgärd som är minst
betungande för företaget.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har befogenhet att konstatera att en överträdelse
av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget har ägt rum tidigare.
2.
Om nationella konkurrensmyndigheter, efter att ha informerat kommissionen i enlighet med artikel 11.3
i förordning (EG) nr 1/2003, beslutar att det inte finns skäl att fortsätta förfarandet för efterlevnadskontroll och därför
avslutar förfarandet för efterlevnadskontroll, ska medlemsstaterna se till att dessa nationella konkurrensmyndigheter
underrättar kommissionen om detta.
Artikel 11
Interimistiska åtgärder
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har befogenhet att agera på eget initiativ för
att genom beslut förordna om att företag och företagssammanslutningar ska åläggas interimistiska åtgärder, åtminstone
i fall som är brådskande på grund av att konkurrensen riskerar att lida allvarlig och irreparabel skada, på grundval av att
en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget vid första påseende kan konstateras. Ett sådant beslut ska vara
proportionerligt och ska gälla antingen för en bestämd tidsperiod, som får förnyas i den mån detta är nödvändigt och
lämpligt, eller fram till dess att det slutliga beslutet har fattats. De nationella konkurrensmyndigheterna ska underrätta
Europeiska konkurrensnätverket om åläggandet av dessa interimistiska åtgärder.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att lagenligheten, inbegripet proportionaliteten, i de interimistiska åtgärder som
avses i punkt 1 kan prövas i ett påskyndat förfarande för överklagande.
Artikel 12
Åtaganden
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter, i förfaranden för efterlevnadskontroll som
inleds i syfte att anta ett beslut som kräver att en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget ska upphöra, efter
att antingen formellt eller informellt ha inhämtat åsikter från marknadsaktörerna, får besluta att sådana åtaganden som
företag eller företagssammanslutningar erbjuder ska vara bindande, om dessa åtaganden bemöter de farhågor som de
nationella konkurrensmyndigheterna har uttryckt. Ett sådant beslut får antas för viss tid och ska fastställa att det inte
längre finns skäl för den berörda nationella konkurrensmyndigheten att ingripa.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna har verkliga befogenheter att övervaka
att de åtaganden som avses i punkt 1 genomförs.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella konkurrensmyndigheterna har möjlighet att återuppta förfarandet
om efterlevnadskontroll om de sakförhållanden som låg till grund för ett beslut som avses i punkt 1 har ändrats i något
väsentligt avseende, om företaget eller företagssammanslutningen åsidosätter sina åtaganden eller om ett beslut som
avses i punkt 1 grundade sig på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter som parterna lämnat.
KAPITEL V
SANKTIONSAVGIFTER OCH VITEN
Artikel 13
Sanktionsavgifter för företag och företagssammanslutningar
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter antingen genom beslut i sina
egna förfaranden för efterlevnadskontroll kan förordna om eller i icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden kan begära att
företag och företagssammanslutningar som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 101 eller 102 i EUF-
fördraget ska påföras effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter.
14.1.2019
L 11/21
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
320
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter åtminstone antingen genom
beslut i sina egna förfaranden för efterlevnadskontroll kan förordna om eller i icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden kan
begära att företag och företagssammanslutningar ska påföras effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter
som fastställs i proportion till deras totala globala omsättning om de uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) underlåter att underkasta sig inspektionen eller att lägga fram begärda räkenskaper eller andra affärshandlingar som
avses i artikel 6.2,
b) bryter sådana förseglingar som anbringats av tjänstemän eller andra medföljande personer som har bemyndigats eller
utsetts av de nationella konkurrensmyndigheterna, som avses i artikel 6.1 d,
c) som svar på en fråga som avses i artikel 6.1 e lämnar ett oriktigt, vilseledande svar eller underlåter eller vägrar att
lämna ett fullständigt svar,
d) lämnar oriktiga, ofullständiga eller vilseledande upplysningar som svar på en begäran som avses i artikel 8, eller inte
lämnar upplysningarna inom angiven tidsfrist,
e) underlåter att inställa sig till ett sådant förhör som avses i artikel 9,
f) underlåter att följa ett beslut som avses i artiklarna 10, 11 och 12.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de förfaranden som avses i punkterna 1 och 2 gör det möjligt att påföra
effektiva, proportionella och avskräckande sanktionsavgifter.
4.
Denna artikel påverkar inte tillämpningen av nationell rätt som medger åläggande av påföljder i straffrättsliga
förfaranden förutsatt att tillämpningen av sådan rätt inte påverkar en effektiv och enhetlig kontroll av efterlevnaden av
artiklarna 101 och 102 EUF-fördraget.
5.
Medlemsstaterna ska säkerställa att begreppet företag tillämpas för ändamålet att påföra moderbolag och rättsliga
och ekonomiska efterträdare till företag sanktionsavgifter.
Artikel 14
Beräkning av sanktionsavgiften
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter tar hänsyn både till hur allvarlig
överträdelsen är och hur länge den pågått när de fastställer bötesbeloppet för en överträdelse av artikel 101 eller 102
i EUF-fördraget.
2.
Medlemsstaterna ska se till att nationella konkurrensmyndigheter får betrakta ersättning som har betalats ut till
följd av en uppgörelse i godo vid fastställandet av den sanktionsavgift som ska påföras på grund av en överträdelse av
artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, i enlighet med artikel 18.3 i direktiv 2014/104/EU.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att om sanktionsavgifter för en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-
fördraget åläggs en företagssammanslutning och hänsyn tas till medlemmarnas omsättning men sammanslutningen inte
är solvent, är sammanslutningen skyldig att kräva betalning från medlemmarna för att täcka bötesbeloppet.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att, om den betalning som avses i punkt 3 inte har gjorts fullt ut till företagssam
manslutningen inom den tidsfrist som de nationella konkurrensmyndigheterna fastställt, de nationella konkurrensmyn
digheterna får kräva att sanktionsavgifterna betalas direkt av vilket som helst av de företag vars företrädare var
medlemmar i sammanslutningens beslutsfattande organ. Om det är nödvändigt för att säkerställa full betalning av
bötesbeloppet, efter det att de nationella konkurrensmyndigheterna har krävt betalning från dessa företag, får de också
kräva att det utestående beloppet av sanktionsavgifterna betalas av vilken som helst av de medlemmar
i sammanslutningen som var verksamma på den marknad där överträdelsen ägde rum. Betalning enligt denna punkt ska
dock inte krävas från företag som visar att de inte har genomfört det beslut som fattades av sammanslutningen och som
ledde till en överträdelse och antingen inte var medvetna om beslutets existens eller aktivt tog avstånd från den innan
utredningen inleddes.
Artikel 15
Högsta sanktionsavgift
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att den högsta sanktionsavgift som nationella konkurrensmyndigheter får påföra
varje företag eller företagssammanslutning som deltar i en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget är minst
10 % av företagets eller företagssammanslutningens totala globala omsättning under det räkenskapsår som föregick
beslutet som avses i artikel 13.1.
14.1.2019
L 11/22
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
321
2.
Om en överträdelse som en företagssammanslutning gör sig skyldig till har samband med dess medlemmars
verksamhet ska den högsta sanktionsavgiften vara minst 10 % av summan av den totala globala omsättningen för varje
medlem som är verksam på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse. Betalningsansvaret för varje
företag får när det gäller betalning av sanktionsavgifterna dock inte överstiga det högsta belopp som fastställts i enlighet
med punkt 1.
Artikel 16
Viten
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter genom beslut kan förelägga
företag och företagssammanslutningar effektiva, proportionella och avskräckande viten. Sådana viten ska fastställas
i proportion till företagens och företagssammanslutningarnas genomsnittliga dagliga totala globala omsättning per dag
under föregående räkenskapsår och räknat från den dag som anges i det beslutet för att förmå dessa företag och företags
sammanslutningar att åtminstone
a) lämna fullständiga och riktiga upplysningar som svar på en begäran enligt artikel 8,
b) inställa sig till ett sådant förhör som avses i artikel 9.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter genom beslut kan förelägga företag och
företagssammanslutningar effektiva, proportionella och avskräckande viten. Sådana viten ska fastställas i proportion till
dessa företags och företagssammanslutningars genomsnittliga dagliga totala globala omsättning per dag under föregående
räkenskapsår och räknat från den dag som anges i det beslutet för att förmå dem att åtminstone
a) underkasta sig en inspektion som avses i artikel 6.2,
b) följa ett beslut som avses i artiklarna 10, 11 och 12.
KAPITEL VI
EFTERGIFTSPROGRAM FÖR HEMLIGA KARTELLER
Artikel 17
Befrielse från sanktionsavgifter
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har inrättat eftergiftsprogram som gör det
möjligt för dem att bevilja befrielse från sanktionsavgifter för företag som avslöjar sitt deltagande i hemliga karteller.
Detta påverkar inte nationella konkurrensmyndigheters möjlighet att inrätta eftergiftsprogram för andra överträdelser än
hemliga karteller eller eftergiftsprogram som gör det möjligt för dem att bevilja fysiska personer befrielse från sanktions
avgifter.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att befrielse från sanktionsavgifter beviljas endast om sökanden
a) uppfyller villkoren i artikel 19,
b) avslöjar sitt deltagande i en hemlig kartell, och
c) är först med att lägga fram bevis som
i) vid den tidpunkt då den nationella konkurrensmyndigheten tar emot ansökan, gör det möjligt för den nationella
konkurrensmyndigheten att utföra en målinriktad inspektion med anledning av den hemliga kartellen, förutsatt att
den nationella konkurrensmyndigheten ännu inte förfogade över tillräckliga bevis för att kunna utföra en sådan
inspektion eller inte redan hade utfört en sådan inspektion, eller
ii) enligt den nationella konkurrensmyndighetens åsikt räcker för att den ska kunna konstatera en överträdelse som
omfattas av eftergiftsprogrammet, förutsatt att myndigheten ännu inte förfogade över tillräckliga bevis för att
kunna konstatera en sådan överträdelse och att inget annat företag tidigare har uppfyllt villkoren för befrielse från
sanktionsavgifter enligt punkt i avseende den hemliga kartellen.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att alla företag är berättigade till befrielse från sanktionsavgifter, med undantag för
företag som har vidtagit åtgärder för att tvinga andra företag att gå med i en hemlig kartell eller att stanna kvar i den.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter informerar sökanden om huruvida de har
beviljats villkorlig befrielse från sanktionsavgifter. Sökanden kan begära att få skriftlig information från den nationella
konkurrensmyndigheten om resultatet av sina ansökningar. I fall där den nationella konkurrensmyndigheten avslår
ansökan om befrielse från sanktionsavgifter, får den berörda sökande begära att den nationella konkurrensmyndigheten
överväger att betrakta dess ansökan som en ansökan om nedsättning av sanktionsavgifter.
14.1.2019
L 11/23
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
322
Artikel 18
Nedsättning av sanktionsavgifter
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter har inrättat eftergiftsprogram som gör det
möjligt för dem att bevilja nedsättning av sanktionsavgifter för företag som inte uppfyller villkoren för befrielse från
sanktionsavgifter. Detta påverkar inte nationella konkurrensmyndigheters möjlighet att inrätta eftergiftsprogram för
andra överträdelser än hemliga karteller eller eftergiftsprogram som gör det möjligt för dem att bevilja fysiska personer
nedsättning av sanktionsavgifter.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nedsättning av sanktionsavgifter beviljas endast om sökanden
a) uppfyller villkoren i artikel 19,
b) avslöjar sitt deltagande i en hemlig kartell, och
c) lägger fram bevis för den misstänkta hemliga kartellen som har ett betydande mervärde för syftet att bevisa en
överträdelse som omfattas av eftergiftsprogrammet, i förhållande till de bevis som den nationella konkurrensmyndig
heten redan förfogade över vid den tidpunkt då ansökan gjordes.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att om sökanden lämnar in övertygande bevis som den nationella konkurrensmyn
digheten använder för att styrka ytterligare omständigheter som leder till en höjning av sanktionsavgifterna i förhållande
till de sanktionsavgifter som annars skulle ha ålagts deltagarna i den hemliga kartellen, så ska den nationella konkurrens
myndigheten inte beakta sådana ytterligare omständigheter när den fastställer den sanktionsavgift som ska påföras den
som ansöker om nedsättning av sanktionsavgift och som lämnat in dessa bevis.
Artikel 19
Allmänna villkor för eftergift
Medlemsstaterna ska säkerställa att sökanden är skyldig att uppfylla följande villkor för att komma i fråga för eftergift för
deltagande i hemliga karteller:
a) Sökanden har upphört med sitt deltagande i den misstänkta hemliga kartellen senast omedelbart efter att ha lämnat
in sin ansökan om eftergift; detta gäller med undantag för vad som enligt den behöriga nationella konkurrensmyn
dighetens åsikt rimligen kan vara nödvändigt för att bevara integriteten i dess utredning.
b) Sökanden ställer sig till förfogande för äkta, fullständigt, löpande och skyndsamt samarbete med den nationella kon
kurrensmyndigheten från det att ansökan lämnas in till dess att myndigheten har avslutat sitt förfarande för efterlev
nadskontroll mot alla parter som varit föremål för utredning genom att anta ett beslut eller på annat sätt har avslutat
sitt förfarande; sådant samarbete omfattar att
i) utan dröjsmål förse den nationella konkurrensmyndigheten med all relevant information och alla relevanta bevis
rörande den misstänkta hemliga kartellen som sökanden besitter eller har tillgång till, särskilt följande:
— Sökandens namn och adress.
— Namnen på alla andra företag som deltar eller har deltagit i den misstänkta hemliga kartellen.
— En detaljerad beskrivning av den misstänkta hemliga kartellen, inklusive vilka produkter och territorier som
berörs samt hur länge och på vilket sätt den misstänkta hemliga kartellen har bedrivit sin verksamhet.
— Uppgifter om eventuella tidigare eller möjliga framtida ansökningar om eftergift till andra konkurrensmyn
digheter eller konkurrensmyndigheter i tredjeländer i samband med den misstänkta hemliga kartellen.
ii) fortsatt stå till den nationella konkurrensmyndighetens förfogande för att svara på alla frågor som kan bidra till
fastställandet av faktiska omständigheter,
iii) se till att ledare, direktörer och andra medarbetare kan höras av den nationella konkurrensmyndigheten och göra
rimliga ansträngningar för att se till att tidigare ledare, direktörer och andra medarbetare kan höras av den
nationella konkurrensmyndigheten,
iv) inte förstöra, förfalska eller undanhålla relevanta uppgifter eller bevis, och
v) inte avslöja det faktum att ansökan om eftergift lämnats in, eller något av innehållet i denna, innan den nationella
konkurrensmyndigheten har gjort invändningar i förfarandet för efterlevnadskontroll i fråga, såvida inte annat
överenskommits.
14.1.2019
L 11/24
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
323
c) När sökanden överväger att lämna in en ansökan om eftergift till den nationella konkurrensmyndigheten får den inte
i) ha förstört, förfalskat eller undanhållit bevis för den misstänkta hemliga kartellen, eller
ii) ha avslöjat det faktum att den övervägt att lämna in en ansökan, eller något av innehållet i denna, utom för andra
konkurrensmyndigheter eller tredjeländers konkurrensmyndigheter.
Artikel 20
Formen för förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att sökande kan lämna in förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet
i samband med fullständiga eller förenklade ansökningar skriftligen, och säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter
också har inrättat ett system som gör det möjligt för dem att godta sådana förklaringar antingen muntligt eller på något
annat sätt som tillåter sökanden att inte ta sådana inlämnade förklaringar i besittning, i förvar eller under sin kontroll.
2.
Om det begärs av sökande ska de nationella konkurrensmyndigheterna skriftligen bekräfta att de har mottagit
deras fullständiga eller förenklade ansökningar med uppgift om datum och klockslag för mottagandet.
3.
Sökande ska kunna lämna in förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet i samband med fullständiga eller
förenklade ansökningar på det officiella språket eller något av de officiella språken i den berörda nationella konkurren
smyndighetens medlemsstat eller på ett annat av unionens officiella språk enligt en bilateral överenskommelse mellan
den nationella konkurrensmyndigheten och sökanden.
Artikel 21
Markeringar för ansökningar om befrielse från sanktionsavgifter
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att företag som vill ansöka om befrielse från sanktionsavgifter inledningsvis, på
begäran, ges en plats i kön för eftergift för en period som fastställs från fall till fall av den nationella konkurrensmyndig
heten för att sökanden ska kunna samla in de uppgifter och bevis som krävs för att uppfylla de tillämpliga beviskraven
för befrielse från sanktionsavgifter.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter själva får bestämma om de ska bevilja
begäran enligt punkt 1.
Ett företag som lämnat in en sådan begäran ska till den nationella konkurrensmyndigheten tillhandahålla uppgifter, om
sådana finns tillgängliga, såsom följande:
a) Sökandens namn och adress.
b) Bakgrunden till de farhågor som ledde till begäran.
c) Namnen på alla andra företag som deltar eller har deltagit i den misstänkta hemliga kartellen.
d) De berörda produkterna och territorierna.
e) Det misstänkta hemliga kartellbeteendets varaktighet och art.
f) Uppgifter om eventuella tidigare eller möjliga framtida ansökningar om eftergift till andra konkurrensmyndigheter
eller konkurrensmyndigheter i tredje land i samband med den misstänkta hemliga kartellen.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att alla uppgifter och bevis som sökanden tillhandahållit inom den tidsfrist som
fastställs i enlighet med punkt 1 kommer att anses ha lämnats vid den tidpunkt då den inledande begäran gjordes.
4.
Sökanden ska kunna lämna in en begäran enligt punkt 1 på det officiella språket eller något av de officiella
språken i den berörda nationella konkurrensmyndighetens medlemsstat eller på ett annat av unionens officiella språk
enligt en bilateral överenskommelse mellan den nationella konkurrensmyndigheten och sökanden.
5.
Medlemsstaterna får även göra det möjligt för företag som vill ansöka om nedsättning av sanktionsavgifter att
inledningsvis begära en plats i kön för eftergift.
Artikel 22
Förenklade ansökningar
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter godtar förenklade ansökningar från sökande
som har ansökt hos kommissionen om eftergift, antingen genom att ansöka om en markering eller genom att lämna in
en fullständig ansökan i samband med samma misstänkta hemliga kartell, förutsatt att dessa ansökningar omfattar mer
än tre medlemsstater som berörda territorier.
14.1.2019
L 11/25
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
324
2.
Förenklade ansökningar ska bestå av en kort beskrivning av var och en av följande uppgifter:
a) Sökandens namn och adress.
b) Namn på övriga parter i den misstänkta hemliga kartellen.
c) Den eller de berörda produkterna och territorierna.
d) Det misstänkta hemliga kartellbeteendets varaktighet och art.
e) Den eller de medlemsstater där bevisen för den misstänkta hemliga kartellen sannolikt finns.
f) Uppgifter om alla tidigare eller eventuella framtida ansökningar om eftergift som gjorts vid andra konkurrensmyn
digheter eller konkurrensmyndigheter i tredjeländer vad avser den misstänkta hemliga kartellen.
3.
När kommissionen tar emot en fullständig ansökan och nationella konkurrensmyndigheter tar emot förenklade
ansökningar vad avser samma misstänkta kartell, ska kommissionen vara huvudsaklig samtalspartner för sökanden
under perioden innan klarhet har nåtts om huruvida kommissionen kommer att gå vidare med ärendet, helt eller delvis,
särskilt när det gäller att ge instruktioner till sökanden om genomförandet av eventuella andra interna utredningar.
Under denna period ska kommissionen på begäran informera de berörda nationella konkurrensmyndigheterna om läget.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter endast får begära att sökanden tillhandahåller
specifika förtydliganden avseende de element som räknas upp i punkt 2 innan de kräver ingivande av en fullständig
ansökan enligt punkt 5.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter som tar emot en förenklad ansökan
kontrollerar om de redan från en annan sökande har tagit emot en förenklad eller fullständig ansökan som avser samma
misstänkta hemliga kartell vid tidpunkten för mottagandet av sådana ansökningar. Om en nationell konkurrensmyndig
het inte har mottagit en ansökan från en annan sökande och anser att den förenklade ansökan uppfyller kraven
i punkt 2 ska myndigheten informera sökanden om detta.
5.
Medlemsstaterna ska säkerställa att, när kommissionen väl har informerat de berörda nationella konkurrensmyn
digheterna om sin avsikt att låta bli att helt eller delvis driva ärendet vidare, sökande ges möjlighet att lämna in
fullständiga ansökningar till de berörda nationella konkurrensmyndigheterna. Endast i undantagsfall, när det är helt
nödvändigt för avgränsning eller fördelning av ärenden, får en nationell konkurrensmyndighet begära att sökanden
lämnar in en fullständig ansökan innan kommissionen har informerat de berörda nationella konkurrensmyndigheterna
om sin avsikt att helt eller delvis låta bli att driva ärendet. De nationella konkurrensmyndigheterna ska ha befogenhet att
fastställa en rimlig tidsfrist inom vilken sökanden ska lämna in en fullständig ansökan tillsammans med motsvarande
bevis och information. Detta påverkar inte sökandens rätt att frivilligt lämna in en fullständig ansökan i ett tidigare
skede.
6.
Medlemsstaterna ska säkerställa att om sökanden lämnar in en fullständig ansökan i enlighet med punkt 5 inom
den tidsfrist som fastställts av den nationella konkurrensmyndigheten, ska den fullständiga ansökan anses ha lämnats
invid den tidpunkt som den förenklade ansökan lämnades in, förutsatt att den förenklade ansökan avser samma berörda
produkt eller produkter och territorium eller territorier samt samma varaktighet för den misstänkta hemliga kartellen
som ansökan om eftergift till kommissionen, vilken kan ha uppdaterats.
Artikel 23
Samspelet mellan ansökningar om befrielse från sanktionsavgifter och sanktioner som åläggs
fysiska personer
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nuvarande och tidigare ledare, direktörer och andra medarbetare i företag som
ansöker om befrielse från sanktionsavgifter hos konkurrensmyndigheter skyddas helt från sanktioner som åläggs
i administrativa förfaranden och icke-straffrättsliga rättsliga förfaranden, i samband med deras deltagande i den kartell
som ansökan om befrielse från sanktionsavgifter avser, för överträdelser av nationell rätt som i huvudsak har samma
syfte som artikel 101 i EUF-fördraget, om
a) företagets ansökan om befrielse från sanktionsavgifter till den konkurrensmyndighet som driver ärendet uppfyller
kraven i artikel 17.2 b och c,
b) dessa nuvarande och tidigare ledare, direktörer och andra medarbetare aktivt samarbetar i detta avseende med den
konkurrensmyndighet som driver ärendet, och
c) företagets ansökan om befrielse från sanktionsavgifter lämnats in före den tidpunkt då dessa nuvarande eller tidigare
ledare, direktörer och andra berörda medarbetare av medlemsstaternas behöriga myndigheter uppmärksammades på
de förfaranden som leder till åläggande av sanktioner som avses i denna punkt.
14.1.2019
L 11/26
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
325
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nuvarande och tidigare ledare, direktörer och andra medarbetare i företag som
ansöker om befrielse från sanktionsavgifter hos konkurrensmyndigheter skyddas från sanktioner som åläggs
i straffrättsliga förfaranden, i samband med deras deltagande i den hemliga kartell som ansökan om befrielse från
sanktionsavgifter avser, för överträdelser av nationell rätt som i huvudsak har samma syfte som artikel 101 i EUF-
fördraget, om de uppfyller villkoren i punkt 1 och aktivt samarbetar med den behöriga myndigheten för lagföring. Om
villkoret för samarbete med den behöriga myndigheten för lagföring inte är uppfyllt får den behöriga myndigheten för
lagföring fortsätta utredningen.
3.
För att säkerställa överensstämmelse med rådande grundläggande principer i deras rättssystem får medlemsstaterna,
genom undantag från punkt 2, föreskriva att de behöriga myndigheterna har möjlighet att avstå från att ålägga
sanktioner eller endast mildra den sanktion som ska åläggas i den mån som bidraget från de personer som avses
i punkt 2, när det gäller att upptäcka och utreda den hemliga kartellen, väger tyngre än intresset av att lagföra dessa
personer och/eller ålägga dessa personer sanktioner.
4.
För att göra det möjligt för det skydd som avses i punkterna 1, 2 och 3 att fungera i situationer där fler än en
jurisdiktion är inblandade, ska medlemsstaterna föreskriva att i fall där den behöriga myndigheten för sanktioner eller
lagföring ligger i en annan jurisdiktion än jurisdiktionen för den konkurrensmyndighet som driver ärendet ska de
nödvändiga kontakterna mellan dem säkerställas av den nationella konkurrensmyndigheten i jurisdiktionen för den
behöriga myndigheten för sanktioner eller lagföring.
5.
Denna artikel påverkar inte rätten för den som har lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrätten att
kräva full ersättning för den skadan i enlighet med direktiv 2014/104/EU.
KAPITEL VII
ÖMSESIDIGT BISTÅND
Artikel 24
Samarbete mellan nationella administrativa konkurrensmyndigheter
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att när nationella administrativa konkurrensmyndigheter utför en inspektion eller
ett förhör på andra nationella konkurrensmyndigheters vägnar och för deras räkning enligt artikel 22 i förordning (EG)
nr 1/2003, ska tjänstemän och andra medföljande personer som är bemyndigade av den ansökande nationella konkur
rensmyndigheten ha rätt att närvara och aktivt bistå den anmodade nationella konkurrensmyndigheten, under tillsyn av
den anmodade nationella konkurrensmyndighetens tjänstemän, under inspektionen eller förhöret när den anmodade
nationella konkurrensmyndigheten utövar de befogenheter som avses i artiklarna 6, 7 och 9 i detta direktiv.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella administrativa konkurrensmyndigheterna har befogenhet att på
deras eget territorium utöva de befogenheter som avses i artiklarna 6 – 9 i detta direktiv, i enlighet med deras nationella
rätt på andra nationella konkurrensmyndigheters vägnar och för deras räkning för att fastställa huruvida företag eller
företagssammanslutningar underlåtit att följa sådana utredningsåtgärder och beslut som fattats av den ansökande
nationella konkurrensmyndigheten, som avses i artiklarna 6 och 8 – 12 i detta direktiv. Den ansökande nationella kon
kurrensmyndigheten och den anmodade nationella konkurrensmyndigheten ska ha befogenhet att utbyta och använda
information som bevis i detta syfte, med förbehåll för de skyddsåtgärder som fastställs i artikel 12 i förordning (EG)
nr 1/2003.
Artikel 25
Begäran om delgivning av preliminära invändningar och andra handlingar
Utan att det påverkar tillämpningen av någon annan typ av delgivning som genomförts av en ansökande myndighet
i enlighet med de bestämmelser som gäller i dess medlemsstat, ska medlemsstaterna säkerställa att den anmodade
myndigheten på begäran av den ansökande myndigheten och på dennas vägnar delger mottagaren
a) preliminära invändningar mot den påstådda överträdelsen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget och sådana beslut
som fattats med tillämpning av dessa artiklar,
b) varje annan förfarandeakt som antagits inom ramen för förfarandena för efterlevnadskontroll och som bör delges
i enlighet med nationell rätt, och
c) alla andra relevanta handlingar som rör tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, inbegripet handlingar
som rör verkställighet av beslut om påförandet av sanktionsavgifter eller föreläggande av viten.
14.1.2019
L 11/27
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
326
Artikel 26
Begäran om verkställighet av beslut om påförande av sanktionsavgifter eller föreläggande av viten
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att den anmodade myndigheten, på begäran av den ansökande myndigheten,
verkställer beslut om påförande av sanktionsavgifter eller föreläggande av viten som den ansökande myndigheten har
antagit i enlighet med artiklarna 13 och 16. Detta ska endast tillämpas i den mån den ansökande myndigheten, efter att
ha gjort rimliga ansträngningar på sitt eget territorium, har förvissat sig om att de företag eller företagssammanslutningar
mot vilka sanktionsavgifterna eller vitena är verkställbara inte har tillräckliga tillgångar i den ansökande myndighetens
medlemsstat för att sådana sanktionsavgifter eller viten ska kunna drivas in.
2.
För ärenden som inte omfattas av punkt 1 i den här artikeln, särskilt ärenden där de företag eller företagssammans
lutningar mot vilka sanktionsavgifterna eller vitena är verkställbara inte är etablerade i den ansökande myndighetens
medlemsstat, ska medlemsstaterna föreskriva att den anmodade myndigheten får verkställa beslut om påförande av
sanktionsavgifter eller föreläggande av viten som den ansökande myndigheten har antagit i enlighet med artiklarna 13
och 16, när den ansökande myndigheten så begär.
Artikel 27.3 d ska inte tillämpas på denna punkt.
3.
Den ansökande myndigheten får endast begära verkställighet av ett slutligt beslut.
4.
Frågor som gäller preskriptionsfrister för verkställighet av sanktionsavgifter eller viten ska regleras av den
nationella rätten i den ansökande myndighetens medlemsstat.
Artikel 27
Allmänna principer för samarbete
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att verkställigheten av begäranden enligt artiklarna 25 och 26 genomförs av den
anmodade myndigheten i enlighet med den nationella rätten i den anmodade myndighetens medlemsstat.
2.
Begäranden enligt artiklarna 25 och 26 ska verkställas utan onödigt dröjsmål genom ett enhetligt dokument till
vilket ska bifogas en kopia av den akt som ska delges eller verkställas. Sådana enhetliga dokument ska ange följande:
a) Namn, känd adress för adressaten, liksom andra relevanta upplysningar för att identifiera denne.
b) En sammanfattning av relevanta fakta och omständigheter.
c) En sammanfattning av den bifogade kopian av akten som ska delges eller verkställas.
d) Namn, adress och övriga kontaktuppgifter avseende den anmodade myndigheten.
e) Den tidsfrist inom vilken delgivningen eller verkställigheten ska genomföras, såsom lagstadgad tidsfrist eller
preskriptionsfrist.
3.
För begäranden enligt artikel 26, utöver kraven i punkt 2 i denna artikel, ska det enhetliga dokumentet innehålla
följande uppgifter:
a) Information om det beslut som medger verkställighet i den ansökande myndighetens medlemsstat.
b) Dagen då beslutet blev slutligt.
c) Sanktionsavgift eller vitesbelopp.
d) Information som visar de rimliga ansträngningar som den ansökande myndigheten gjort för att verkställa beslutet på
sitt eget territorium.
4.
Det enhetliga dokument som medger verkställighet genom den anmodade myndigheten ska utgöra den enda
grunden för de verkställighetsåtgärder som vidtas av den anmodade myndigheten, med förbehåll för kraven i punkt 2.
Det ska inte bli föremål för någon form av åtgärd för erkännande, komplettering eller ersättande i den anmodade
myndighetens medlemsstat. Den anmodade myndigheten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa denna
begäran, såvida den anmodade myndigheten inte åberopar punkt 6.
5.
Den ansökande myndigheten ska säkerställa att det enhetliga dokumentet skickas till den anmodade myndigheten
på det officiella språket eller ett av de officiella språken i den anmodade myndighetens medlemsstat, såvida inte den
anmodade och den ansökande myndigheten genom en bilateral överenskommelse från fall till fall enas om att det
enhetliga dokumentet får skickas på ett annat språk. När så krävs enligt den anmodade medlemsstatens nationella rätt,
ska den ansökande myndigheten tillhandahålla en översättning av den handling som ska delges eller det beslut som
medger verkställighet av sanktionsavgifter eller viten, till det officiella språket eller ett av de officiella språken i den
anmodade myndighetens medlemsstat. Detta ska inte påverka den anmodade och den ansökande myndighetens rätt att
genom en bilateral överenskommelse från fall till fall enas om att en sådan översättning får tillhandahållas på ett annat
språk.
14.1.2019
L 11/28
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
327
6.
Den anmodade myndigheten ska inte vara skyldig att verkställa en begäran enligt artikel 25 eller 26 om
a) begäran inte uppfyller kraven i denna artikel, eller
b) den anmodade myndigheten kan påvisa rimliga skäl som visar att verkställigheten av begäran uppenbart skulle strida
mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där verkställighet begärs.
Om den anmodade myndigheten avser att neka en begäran om bistånd som avses i artikel 25 eller 26 eller begär
ytterligare information, ska den kontakta den ansökande myndigheten.
7.
Medlemsstaterna ska, på begäran av den anmodade myndigheten, säkerställa att den ansökande myndigheten fullt
ut står för alla rimliga extra kostnader, inklusive översättnings-, arbetskrafts- och administrationskostnader, i samband
med åtgärder som vidtas enligt artikel 24 eller 25.
8.
Den anmodade myndigheten får återkräva alla de kostnader som uppkommit i samband med åtgärder som vidtas
enligt artikel 26 från de sanktionsavgifter eller viten som den har samlat in för den ansökande myndighetens räkning,
inklusive översättnings-, arbetskrafts- och administrationskostnader. Om den anmodade myndigheten inte lyckas samla
in sanktionsavgifterna eller vitena, får den begära att den ansökande myndigheten står för de uppkomna kostnaderna.
Det står medlemsstaterna fritt att föreskriva att den anmodade myndigheten också får återkräva de kostnader som
uppkommit genom verkställigheten av sådana beslut från det företag mot vilket sanktionsavgifterna eller vitena är
verkställbara.
Den anmodade myndigheten ska driva in beloppen i sin medlemsstats valuta, i enlighet med den medlemsstatens lagar,
författningar och administrativa förfaranden eller praxis.
Den anmodade myndigheten ska, vid behov, i enlighet med nationell rätt och praxis, räkna om sanktionsavgifterna eller
vitena till valutan i den anmodade myndighetens medlemsstat till den växelkurs som tillämpades det datum då sanktions
avgifterna eller vitena ålades.
Artikel 28
Tvister som rör begäran om delgivning och verkställighet av beslut om påförande av sanktions
avgifter eller föreläggande av viten
1.
Tvister ska omfattas av behörigheten för de behöriga organen i den ansökande myndighetens medlemsstat och
omfattas av den nationella rätten i den medlemsstaten, när de rör
a) lagenligheten av en handling som ska delges i enlighet med artikel 25 eller av ett beslut som ska verkställas i enlighet
med artikel 26, och
b) lagenligheten av ett enhetligt dokument som medger verkställighet i den anmodade myndighetens medlemsstat.
2.
Tvister som rör verkställighetsåtgärder som vidtagits i den anmodade myndighetens medlemsstat eller som gäller
giltigheten av en delgivning som utförts av den anmodade myndigheten ska omfattas av behörigheten för de behöriga
organen i den anmodade myndighetens medlemsstat och ska omfattas av rätten i den medlemsstaten.
KAPITEL VIII
PRESKRIPTIONSFRISTER
Artikel 29
Regler om preskriptionsfrister för påförande av sanktionsavgifter eller föreläggande av viten
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att preskriptionsfristerna för de nationella konkurrensmyndigheternas påförande av
sanktionsavgifter eller föreläggande av viten enligt artiklarna 13 och 16 ska tillfälligt upphöra eller avbrytas så länge som
förfaranden för efterlevnadskontroll pågår vid nationella konkurrensmyndigheter i andra medlemsstater eller vid
kommissionen rörande en överträdelse som gäller samma avtal, beslut av en företagssammanslutning, samordnade
förfarande eller annat agerande som strider mot artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Preskriptionsfristen ska tillfälligt upphöra att löpa eller avbrytas från och med delgivningen av den första formella
utredningsåtgärden till minst ett företag som är föremål för förfarandet för efterlevnadskontroll. Det ska gälla alla företag
eller företagssammanslutningar som har deltagit i överträdelsen.
14.1.2019
L 11/29
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
328
Det tillfälliga upphörandet eller avbrottet ska avslutas den dag då den berörda konkurrensmyndigheten har avslutat sitt
förfarande för efterlevnadskontroll genom att fatta ett sådant beslut som avses i artikel 10, 12 eller 13 i detta direktiv
eller enligt artikel 7, 9 eller 10 i förordning (EG) nr 1/2003, eller har kommit fram till att det inte finns några skäl för
den att vidta ytterligare åtgärder för dess räkning. Avbrotts- eller upphörandeperiodens varaktighet påverkar inte
absoluta preskriptionsfrister som föreskrivs i nationell rätt.
2.
Preskriptionsfristen för en nationell konkurrensmyndighets påförande av sanktionsavgifter eller föreläggande av
viten ska avbrytas eller tillfälligt upphöra så länge som den nationella konkurrensmyndighetens beslut är föremål för ett
förfarande vid en överprövningsdomstol.
3.
Kommissionen ska säkerställa att meddelanden om att den första formella utredningsåtgärden, som kommissionen
mottar från nationella konkurrensmyndigheter enligt artikel 11.3 i förordning (EG) nr 1/2003, görs tillgängliga för de
andra nationella konkurrensmyndigheterna som ingår i Europeiska konkurrensnätverket.
KAPITEL IX
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 30
Nationella administrativa konkurrensmyndigheters roll inför nationella domstolar
1.
Medlemsstater som utser både en nationell administrativ konkurrensmyndighet och en nationell rättslig konkur
rensmyndighet som ansvarar för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget ska säkerställa att talan vid
den nationella rättsliga konkurrensmyndigheten kan väckas direkt av den nationella administrativa konkurrensmyndighe
ten.
2.
I den mån nationella domstolar agerar i förfaranden mot beslut som fattats av nationella konkurrensmyndigheter
vid utövandet av de befogenheter som avses i kapitel IV och artiklarna 13 och 16 i detta direktiv för tillämpningen av
artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, inbegripet verkställighet av sanktionsavgifter och viten i detta avseende, ska
medlemsstaterna säkerställa att den nationella administrativa konkurrensmyndigheten i sig själv har full rätt att, när så är
lämpligt, delta som åklagare, svarande eller motpart i förfarandena och åtnjuter samma rättigheter som sådana offentliga
parter i dessa förfaranden.
3.
Den nationella administrativa konkurrensmyndigheten ska ha befogenhet att med samma rätt som fastställs
i punkt 2 överklaga
a) nationella domstolars avgöranden om beslut som fattas av nationella konkurrensmyndigheter enligt kapitel IV och
artiklarna 13 och 16 i detta direktiv för tillämpningen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, inbegripet
verkställighet av sanktionsavgifter och viten i detta avseende, och
b) en nationell rättslig myndighets vägran att bevilja förhandstillstånd för en sådan inspektion som avses i artiklarna 6
och 7 i detta direktiv, i den mån ett sådant tillstånd krävs.
Artikel 31
Parters tillgång till ärendeakten och begränsningar av informationsanvändning
1.
Medlemsstaterna får föreskriva att om en nationell konkurrensmyndighet begär att en fysisk person ska lämna
upplysningar på grundval av sådana åtgärder som avses i artikel 6.1 e, 8 eller 9 får dessa upplysningar inte användas
som bevisning för att ålägga den fysiska personen eller hans eller hennes nära anhöriga sanktioner.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella konkurrensmyndigheter, deras tjänstemän, anställda och övriga
personer som arbetar under överinseende av dessa myndigheter inte röjer upplysningar som de har inhämtat på
grundval av den befogenhet som avses i detta direktiv och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess, med
undantag för fall där sådant röjande medges enligt den nationella rätten.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att tillgång till förklaringarna inom ramen för eftergiftsprogrammet eller till
förlikningsinlagorna endast beviljas till parter som är föremål för relevant förfarande och endast för att dessa ska kunna
utöva sin rätt till försvar.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att den part som har fått tillgång till ärendeakten i de nationella konkurrensmyn
digheternas förfarande för efterlevnadskontroll endast får använda information som tas från förklaringar inom ramen för
eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor då det är nödvändigt för utövandet av rätten till försvar i ett förfarande vid
nationella domstolar i fall som är direkt knutna till det ärende i vilket tillgång har beviljats och endast om sådana
förfaranden gäller
a) fördelningen mellan kartelldeltagarna av sanktionsavgifter som solidariskt ålagts dem av en nationell konkurrensmyn
dighet, eller
14.1.2019
L 11/30
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
329
b) prövning av ett beslut genom vilket en nationell konkurrensmyndighet har konstaterat en överträdelse av artikel 101
eller 102 i EUF-fördraget eller bestämmelser i nationell konkurrensrätt.
5.
Medlemsstaterna ska säkerställa att följande kategorier av information som inhämtats av en part under ett
förfarande för efterlevnadskontroll vid en nationell konkurrensmyndighet inte får användas av den parten i ett förfarande
vid nationella domstolar innan den nationella konkurrensmyndigheten har avslutat sitt förfarande för efterlevnads
kontroll mot alla parter under utredning genom att anta ett beslut som avses i artikel 10 eller 12 eller på annat sätt har
avslutat sitt förfarande:
a) Information som andra fysiska eller juridiska personer tagit fram särskilt för förfarandet för efterlevnadskontroll vid
den nationella konkurrensmyndigheten.
b) Information som den nationella konkurrensmyndigheten tagit fram och överlämnat till parterna under
handläggningen av ett förfarande för efterlevnadskontroll.
c) Förlikningsinlagor som återkallats.
6.
Medlemsstaterna ska säkerställa att förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet endast blir föremål för
utbyte mellan konkurrensmyndigheter enligt artikel 12 i förordning (EG) nr 1/2003 antingen
a) med sökandens samtycke, eller
b) om den nationella konkurrensmyndigheten som mottar förklaringen inom ramen för eftergiftsprogrammet också har
mottagit en ansökan om eftergift rörande samma överträdelse från samma sökande som den nationella konkurrens
myndigheten som översänder förklaringen inom ramen för eftergiftsprogrammet, under förutsättning att sökanden,
när förklaringen inom ramen för eftergiftsprogrammet översänds, inte har rätt att ta tillbaka information som den
har översänt till den nationella konkurrensmyndigheten som har mottagit förklaringen inom ramen för eftergift
sprogrammet.
7.
Den form i vilken förklaringarna inom ramen för eftergiftsprogrammet inlämnas enligt artikel 20 ska inte påverka
tillämpningen av punkterna 3–6 i denna artikel.
Artikel 32
Tillåtlighet av bevis inför nationella konkurrensmyndigheter
Medlemsstaterna ska säkerställa att de typer av bevis som tillåts som bevis vid en nationell konkurrensmyndighet
omfattar handlingar, muntliga förklaringar, elektroniska meddelanden, inspelningar och alla övriga föremål som
innehåller information, oberoende av vilken form den tar och på vilket medium informationen lagras.
Artikel 33
Driften av det Europeiska konkurrensnätverket
1.
Kommissionens kostnader för att upprätthålla och utveckla Europeiska konkurrensnätverkets centrala
informationssystem (Europeiska konkurrensnätverkssystemet) och för att samarbeta inom Europeiska konkurrens
nätverket ska bäras av Europeiska unionens allmänna budget inom ramen för tillgängliga anslag.
2.
Europeiska konkurrensnätverket ska kunna utarbeta och, när så är lämpligt offentliggöra, bästa praxis och
rekommendationer när det gäller oberoende, resurser, befogenheter, sanktionsavgifter och ömsesidigt bistånd.
KAPITEL X
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 34
Införlivande
1.
Medlemsstaterna ska senast den 4 februari 2021 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som
är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
2.
Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar
inom det område som omfattas av detta direktiv.
14.1.2019
L 11/31
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
330
Artikel 35
Översyn
Senast den 12 december 2024 ska kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om
införlivandet och genomförandet av detta direktiv. I förekommande fall får kommissionen se över detta direktiv och vid
behov lägga fram ett lagstiftningsförslag.
Artikel 36
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 37
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 11 december 2018.
På Europaparlamentets vägnar
A. TAJANI
Ordförande
På rådets vägnar
J. BOGNER-STRAUSS
Ordförande
14.1.2019
L 11/32
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 1
331
Uttalande från kommissionen
Kommissionen noterar texten i artikel 11 som överenskommits mellan Europaparlamentet och rådet om interimistiska
åtgärder.
Interimistiska åtgärder kan vara ett viktigt verktyg för konkurrensmyndigheter för att säkerställa att konkurrensen inte
skadas medan en utredning pågår.
I syfte att göra det möjligt för konkurrensmyndigheter att mer effektivt hantera utvecklingen på snabbrörliga marknader,
åtar sig kommissionen att genomföra en analys av huruvida det finns möjlighet att förenkla antagandet av interimistiska
åtgärder inom Europeiska konkurrensnätverket inom två år från dagen för införlivandet av detta direktiv. Resultaten av
detta kommer att läggas fram för Europaparlamentet och rådet.
14.1.2019
L 11/33
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Ds 2020:3
Bilaga 2
333
Sammanfattning av betänkandet
(SOU 2016:49)
Utredningsuppdraget
Sverige blir för varje år allt mer integrerat med omvärlden och pro-
duktionen genomgår en ständig internationalisering. Företag säljer i
allt högre utsträckning varor och tjänster över nationsgränserna.
Detta leder till ökad handel, produktivitet och tillväxt. Handel med
varor och tjänster i digitala miljöer gör det möjligt för producenter i
andra länder att direkt nå konsumenter i Sverige i närmast obegrän-
sad utsträckning.
En väl fungerande konkurrens på marknaderna gynnar alla före-
tag och även konsumenterna. Väl fungerande marknader förutsätter
dock en effektiv konkurrenstillsyn. Med en effektiv konkurrenstill-
syn kan marknadens aktörer känna förtroende för att konkurrensen
på enskilda marknader inte begränsas av andra aktörers lagstridiga
agerande. En synlig och effektiv konkurrenstillsyn är kanske den en-
skilt viktigaste åtgärden för att små och mellanstora företag ska
känna trygghet i att försöka öka sina marknadsandelar och våga träda
in på nya marknader.
Konkurrensverket är tillsynsmyndighet för stora delar av kon-
kurrenslagstiftningen i Sverige. Skälen i kommittédirektiven för att
på nytt överväga Konkurrensverkets möjligheter att besluta om
sanktioner vid överträdelser av konkurrensreglerna, har varit att yt-
terligare effektivisera handläggningsprocessen i konkurrenslags-
ärenden, liksom att skapa större överensstämmelse med de sank-
tionsbefogenheter som EU-kommissionen och andra konkurrens-
myndigheter inom EU har.
Utredningens uppdrag har därför varit att analysera förutsätt-
ningarna för, behovet och lämpligheten av utökad egen beslutande-
Bilaga 2
Ds 2020:3
334
rätt för Konkurrensverket i ärenden som gäller sanktioner mot otill-
låtna samarbeten, missbruk av dominerande ställning samt förbud
mot eller ålägganden i fråga om företagskoncentrationer.
Den nuvarande ordningen
Det finns två huvudsakliga beslutsmodeller i fråga om sanktioner
mot företag som har överträtt förbuden mot konkurrensbegrän-
sande samarbete och missbruk av dominerande ställning, samt då
förbud mot eller ålägganden i fråga om företagskoncentrationer
övervägs. De båda modellerna benämns domstolsmodellen respek-
tive myndighetsmodellen och redovisas i kapitel 3.
Domstolsmodellen är den modell som i dag tillämpas i Sverige.
Den innebär att Konkurrensverket utreder ärenden men saknar be-
slutanderätt i fråga om sanktioner mot överträdelser samt förbud
och ålägganden mot företagskoncentrationer. Konkurrensverket
måste väcka talan vid domstol och det är domstolen som beslutar om
sanktioner, ålägganden och förbud.
Myndighetsmodellen är benämningen på den modell som EU-
kommissionen och en majoritet av konkurrensmyndigheterna inom
EU tillämpar. Modellen innebär att konkurrensmyndigheten utreder
överträdelsen och självständigt fattar beslut om sanktioner, förbud
och ålägganden. En överprövning av myndighetens beslut sker sedan
i domstol.
Sverige har sedan 1953 års konkurrensbegränsningslag tillämpat
domstolsmodellen. Sverige har också valt att behålla domstolsmo-
dellen i 1982 års konkurrenslag, 1993 års konkurrenslag samt även i
den nuvarande konkurrenslagen (2008:570). Sedan år 1993 är emel-
lertid de svenska konkurrensreglerna utformade med EU-fördragets
konkurrensregler som förebild. Det har alltså skett en harmonise-
ring rent innehållsmässigt av den svenska konkurrenslagens regler
med EU-rättens konkurrensregler, men inte i fråga om ordningen
för beslutsfattandet. I fråga om företagskoncentrationsreglerna an-
passades de svenska reglerna till EU:s materiella regler år 2000.
Sedan år 2004 tillämpar EU-kommissionen och samtliga konkur-
rensmyndigheter inom EU – inklusive Konkurrensverket – ett och
samma regelverk på konkurrensrättens område i de fall handeln mel-
lan medlemsstaterna påverkas, nämligen EUF-fördragets artikel 101
Ds 2020:3
Bilaga 2
335
och 102 samt förordning 1/2003/EG. EU-kommissionen bedriver
sedan hösten 2014 ett harmoniseringsarbete gällande gemensamma
minimiregler för konkurrensmyndigheternas utrednings- och be-
slutsbefogenheter, bl.a. i fråga om sanktioner, i syfte att ytterligare
effektivisera konkurrenstillsynen på den inre marknaden. Kommiss-
ionens arbete har ännu inte resulterat i något konkret förslag till lag-
stiftning.
Handläggningstiderna hos Konkurrensverket och
domstolarna
Utredningen har haft i uppdrag att göra en inventering och analys i
relevanta delar av handläggningstiden hos Konkurrensverket och
domstolarna för de ärenden som lett till stämningsansökningar med
efterföljande domstolsprövning de senaste sex åren, vilket redovisas
i kapitel 4. Utredningen har valt att redovisa handläggningstiden hos
Konkurrensverket och domstolarna för tiden den 1 november 2008,
då den nuvarande konkurrenslagen trädde ikraft, till den 31 decem-
ber 2015, alltså en något längre period än som angetts i direktiven.
Under dessa drygt sju år har åtta ärenden om konkurrensskadeavgift
och fem ärenden om företagskoncentrationer, alltså sammanlagt 13
ärenden, lett till stämningsansökan och efterföljande prövning i
domstol.
Även om det rör sig om ett begränsat antal mål kan det ändå kon-
stateras att mål och ärenden om konkurrensskadeavgift tar mycket
lång tid, samtidigt som aktörer på marknaden uttryckt till utred-
ningen att de önskar skyndsammast möjliga handläggning. Ärende-
handläggningen hos Konkurrensverket innan verket lämnat in stäm-
ningsansökan är cirka två år och två månader. Stockholms tingsrätt
har meddelat dom i tre mål av åtta under den studerade tidsperioden.
Dessa mål har tagit mellan ett år och två månader och tre år och fyra
månader att handlägga. Marknadsdomstolen har inom den aktuella
tidsperioden inte slutligt avgjort något mål som överklagats dit. Den
totala tidsåtgången i överträdelseärenden som prövas i två instanser
är därför i vart fall mer än fem år från att ärenden inleds hos verket
till dess de får laga kraft. Detta är enligt utredningens mening alltför
lång tid.
Bilaga 2
Ds 2020:3
336
I fråga om företagskoncentrationsärenden ligger samtliga fem
mål inom de lagstadgade tidsgränser som föreskrivs enligt konkur-
renslagen.
Andra svenska myndigheter samt internationella
förhållanden
I utredningens uppdrag har ingått att redovisa hur beslutsfattandet
är organiserat i likartade frågor vid andra myndigheter, ordningen
för konkurrensärenden i de nordiska länderna och i tillämpliga fall
inom EU, samt redovisa eventuella pågående förändringsarbeten
som berör dessa frågor. Förhållandena inom EU redovisas i kapitel
5 och övriga länder samt andra svenska myndigheter i kapitel 6.
Inom EU är det ett fåtal länder, vid sidan av Sverige, där kon-
kurrensmyndigheten måste ansöka hos domstol om utdömande av
sanktionsavgift vid överträdelser av artikel 101 och 102 EUF-fördra-
get. De länder där talan måste väckas i domstol på detta sätt är Ös-
terrike, Danmark (av statsåklagaren i ärenden avseende böter som
inte är administrativa), Estland (i fråga om kriminaliserade förfaran-
den), Finland och Irland. I fråga om företagskoncentrationer är det
förutom i Sverige endast i Finland och Österrike som konkurrens-
myndigheten saknar egen beslutanderätt. I kapitel 5 och 8 redovisas
EU-kommissionens pågående harmoniseringsinitiativ med inrikt-
ningen att samtliga konkurrensmyndigheter inom EU ska ha beslu-
tanderätt i fråga om sanktioner.
Hur ser aktörerna på frågan om utökade
beslutsbefogenheter?
Utredningen har låtit genomföra en kvalitativ studie för att kartlägga
hur aktörer verksamma på konkurrensrättens område upplever nu-
läget i frågan om Konkurrensverkets beslutanderätt, samt vilka ar-
gument de menar talar för respektive emot en utökad beslutanderätt.
Underlaget till studien utgörs av intervjuer med tre respondentgrup-
per; konkurrensrättsadvokater, bolagsjurister samt tjänstemän på
Konkurrensverket. Studien finns redovisad som bilaga 3 till betän-
kandet. En viktig fråga som rör ärendehandläggningens effektivitet
Ds 2020:3
Bilaga 2
337
är huruvida företagen lämnar sådan information och upplysningar
som Konkurrensverket ålägger dem att tillhandahålla. Bolagsjurister
och ombud menar att man tar Konkurrensverkets frågor om att till-
handahålla information på största allvar och att de besvaras nog-
grant. Flera tjänstemän på verket upplever dock att företagen undan-
håller relevant information från verket, för att i stället kunna föra
fram informationen först i domstol. Det senare innebär att Konkur-
rens-verkets utredningar riskerar att bli sämre och att ett ärendes to-
tala tidsomfattning blir längre om ny information framkommer efter
att stämning gjorts.
Tjänstemän på Konkurrensverket är positivt inställda till att ut-
öka Konkurrensverkets beslutanderätt. De menar att en utökad be-
slutanderätt skulle bidra till ökad effektivitet, ge förutsättningar för
bättre utredningar samt underlätta samverkan med andra nationella
konkurrensmyndigheter, vilka har mer omfattande beslutsbefogen-
heter än Konkurrensverket. En utökad beslutanderätt skulle ge fö-
retagen incitament att säkerställa att Konkurrensverket har allt rele-
vant underlag och argumentation tidigare i processen än under rå-
dande beslutandemodell.
Ombuden och bolagsjuristerna är i princip emot en utökad be-
slutanderätt avseende båda ärendetyperna. Huvudargumentet emot
en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket är att en sådan ord-
ning påverkar företagens rättssäkerhet negativt. Det hävdas att en
utökad beslutanderätt gör Konkurrensverket till ”polis, åklagare och
domare”. Då bortses från att den svenska rättsordningen tillhanda-
håller en fullständig prövning av statliga förvaltningsmyndigheters
beslut i domstol.
Utökade beslutsbefogenheter för Konkurrensverket är
förenligt med Europakonventionen om mänskliga
rättigheter samt EU:s rättighetsstadga
Frågan om rättssäkerhet har i Sverige länge upplevts som problema-
tisk i samband med diskussioner om utökad beslutanderätt för Kon-
kurrensverket, vilket inte minst den genomförda intervjuundersök-
ningen, som sammanfattas ovan, visar. Utredningen ägnar kapitel 7
åt frågan om rättssäkerhetsaspekter.
Bilaga 2
Ds 2020:3
338
Utredningen gör, på grundval av en utredning om gällande rätt,
bedömningen att utökade beslutsbefogenheter för Konkurrensver-
ket är förenligt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter
samt EU:s rättighetsstadga.
I det tidigare betänkandet SOU 2006:99 En ny konkurrenslag
gjordes den senaste grundliga översynen av hela den svenska kon-
kurrenslagstiftningen, i syfte att effektivisera förfarandet. Enligt sina
direktiv skulle 2006 års utredning utreda om det var möjligt att för-
korta tidsåtgången genom att minska antalet domstolsinstanser till
en. Utredningens slutsats var att detta inte var möjligt mot bakgrund
av Europakonventionens krav, med mindre än att Konkurrensverket
kunde organiseras på sådant sätt att en oberoende beslutsfunktion
inom verket skulle kunna anses utgöra en domstol. En sådan ordning
skulle enligt utredningens bedömning hämma effektiviteten i ver-
kets beslutsfattande i sådan utsträckning att det inte skulle uppstå
någon effektivitetsvinst genom att ta bort en instans ur rättskedjan.
Det är möjligt att uttalandena i SOU 2006:99 gällande prövning
av konkurrensrättsärenden i endast en domstolsinstans har bidragit
till att det har etablerats en uppfattning i Sverige att en ordning med
beslutanderätt för Konkurrensverket i sanktionsärenden generellt
strider mot Europakonventionens krav. Det måste understrykas att
den dåvarande utredningen inte tog ställning till den ordning som
utreds nu, dvs. beslutanderätt för verket och efterföljande domstols-
prövning i två instanser.
Rättsläget är numera klarlagt. Europadomstolen har i Menarini-
fallet från 2011 (dom av den 27 september 2011 i målet Menarini
Diagnostics mot Italien, App. no 43509/08) ansett att det italienska
systemet på konkurrensrättens område inte strider mot Europakon-
ventionens artikel 6. Europadomstolen konstaterade att de italienska
domstolarna inte hade begränsat sig till en ren laglighetsprövning.
Även om konkurrensmyndigheten ges utrymme till viss sköns-
mässig bedömning hindrar det inte domstolarna från att kontrollera
om myndigheten har gjort sig skyldig till maktmissbruk eller använt
sin behörighet på ett olämpligt sätt. Domstolarna var även behöriga
att bedöma rimligheten och proportionaliteten i de val som låg till
grund för besluten. Framför allt hade domstolarna full behörighet
att ändra de utdömda böterna och den högsta förvaltningsdomstolen
Ds 2020:3
Bilaga 2
339
hade också gjort en ingående analys av om boten var adekvat. Euro-
padomstolens slutsats var att det inte hade skett en överträdelse av
artikel 6.
EU-domstolen har år 2011 slagit fast att den granskning av EU-
kommissionens beslut som föreskrivs i fördragen vid en s.k. ogiltig-
hetstalan enligt artikel 263 EUF-fördraget, innebär att unionsdom-
stolarna kontrollerar både rättsliga och faktiska omständigheter och
att de har behörighet att pröva bevisningen, ogiltigförklara det över-
klagade beslutet samt ändra bötesbeloppet. En sådan rättslig pröv-
ning som ogiltighetstalan utgör, strider därmed inte mot principen
om ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i EU:s rättighetsstadga.
Utredningens slutsats är att det inte finns hinder från rättssäker-
hetssynpunkt för att ge Konkurrensverket utökad beslutanderätt av-
seende någon av ärendetyperna.
Konkurrensverket bör ges utökad beslutanderätt om
sanktioner
Effektivitetsskäl talar för en reform
Konkurrensverket bör som tillsynsmyndighet ha beslutsbefogen-
heter som är behovsanpassade och effektiva, så att tillsynen kan be-
drivas snabbt, rättssäkert och effektivt med en hög kvalitet i besluts-
fattandet. Enligt utredningens mening bör varje möjlighet till ökad
effektivisering av konkurrenstillsynen tas tillvara. Den sammanlagda
tidsåtgången för handläggning av överträdelseärenden i myndighet
och domstol tar nämligen fortfarande minst cirka 3,5 år från att ett
ärende inleds till dess att avgörandet har prövats i en domstolsin-
stans. Tiden för lagakraftvunna beslut som prövas i två instanser be-
räknas för närvarande vara fem till sju år. Detta är allt för långa tids-
rymder för skeenden på marknader.
Den nyligen beslutade domstolsreformen med införandet av spe-
cialiserade domstolar för mål enligt konkurrenslagen kommer kunna
leda till snabbare domstolshandläggning och förkortad sammanlagd
handläggningstid. I fråga om effektivitet – med vilket avses snabbt
beslutsfattande med hög träffsäkerhet och med iakttagande av krav
på saklighet, objektivitet och rättssäkerhet – kan det förväntas att en
Bilaga 2
Ds 2020:3
340
utökad beslutanderätt för Konkurrensverket kan leda till faktiska
och konkreta effektivitetsvinster. Ett första, auktoritativt slutligt
beslut, som vinner laga kraft om det inte överklagas, kommer snabb-
bare i ett system med beslutanderätt för Konkurrensverket.
En beslutanderätt för Konkurrensverket bör också kunna leda till
följande möjliga effektivitetsvinster:
Ökade incitament för aktörerna att interagera med den första be-
slutsfattaren, dvs. Konkurrensverket.
Ökade incitament för snabbt beslutsfattande av hög kvalitet för
Konkurrensverket, som ensamt kommer att styra processen fram till
första beslutet.
Eliminering av alla tidsförluster som kan tänkas uppstå till följd
av att Konkurrensverket måste arbeta fram en stämningsansökan
istället för ett eget myndighetsbeslut.
I samtliga fall då beslutsfattandet totalt sett går snabbare, frigörs
resurser hos Konkurrensverket. Detta kan leda till fler beslut, och
därmed ökad upptäcktsrisk och bättre regelefterlevnad.
Konkurrensverkets s.k. eftergiftsprogram kommer att kunna bli
mer effektivt, eftersom de företag som är intresserade av att avslöja
kartellsamarbete kan känna större förtroende att föra en dialog om
eftergifter med den faktiska beslutsfattaren.
Förstärkt roll för Konkurrensverket genom att verket får ökad
tyngd som tillsynsmyndighet.
Förstärkt roll för Konkurrensverket i ECN-samarbetet, eftersom
verket inte längre kommer att tillhöra den lilla minoritet av konkur-
rensmyndigheter som saknar beslutsbefogenheter som jämförbara
myndigheter från andra länder har.
Den förstärkta rollen för verket i ECN-samarbetet kan i sig un-
derlätta för verket att agera gemensamt med andra konkurrensmyn-
digheter, vilket underlättar för verket att utvecklas och ta till sig
”best-practice” från sina systermyndigheter inom EU.
Harmoniseringsskäl talar också för en reform
Det kan påpekas att även om Storbritannien, till följd av utfallet av
folkomröstningen i juni 2016, i framtiden lämnar EU, så minskar
inte behovet hos Konkurrensverket att bedriva sitt tillsynsarbete i
nära samarbete med konkurrensmyndigheterna i de kvarstående
Ds 2020:3
Bilaga 2
341
EU-länderna. Det är en också fördel för svenska företag att möta
samma sorts beslutsordning på den svenska marknaden som finns
inom övriga marknader inom EU. Eftersom konkurrensmyndighet-
erna inom EU samarbetar över nationsgränserna och dessutom till-
lämpar samma fördrags- och förordningsregler gör behovet av så lika
befogenheter som möjligt sig särskilt starkt gällande. Den rättsliga
hanteringen av konkurrensbegränsningar med effekter på handeln
mellan medlemsstaterna kan numera lika gärna ske av två–tre euro-
peiska konkurrensmyndigheter i nära samarbete, som av EU-kom-
missionen själv. Större överensstämmelse mellan Konkurrensverkets
beslutsbefogenheter och jämförbara myndigheter inom EU under-
lättar verkets samarbete med andra myndigheter.
Utökade beslutsbefogenheter för Konkurrensverket
En övergång till beslutanderätt för Konkurrensverket innebär att
tekniska justeringar måste göras i konkurrenslagen, vilket redovisas
i kapitel 9. Konkurrensverket ska som första instans kunna fatta be-
slut i ärenden om konkurrensskadeavgift och förbud eller åläggan-
den i fråga om företagskoncentrationer. Konkurrensskadeavgifter
ska betalas när verkets beslut vunnit laga kraft.
Handläggningen av överklaganden av Konkurrensverkets beslut
bör ske i enlighet med ärendelagens regler, i överensstämmelse med
den ordning som föreskrivs i lag (2016:188) om patent- och mark-
nadsdomstolar.
En utökad beslutanderätt innebär i överträdelseärenden att verket
ges möjlighet att fatta beslut såväl i fråga om att fastställa att en över-
trädelse har ägt rum och vad denna har inneburit som att fastställa
konkurrensskadeavgiftens storlek. Som en konsekvens av beslutan-
derätten i fråga om konkurrensskadeavgifter föreslår utredningen att
verkets möjlighet att besluta om avgiftsförelägganden avskaffas.
Mot bakgrund av att verket ges beslutanderätt om förbud och
ålägganden i fråga om företagskoncentrationer förefaller det inte
lämpligt att verket i samband med att en särskild undersökning ska
inledas ska behöva gå till domstol och begära interimistiskt förbud
mot att parterna fullföljer företagskoncentrationen. Därför bör det
automatiska fullföljdsförbudet i enlighet med rådande modell för fas
Bilaga 2
Ds 2020:3
342
1, utökas till att gälla även för fas 2. Ytterligare förslag på lagänd-
ringar redovisas i kapitel 9. Författ¬ningskommentaren återfinns i
kapitel 12.
Konkurrensverket fortsätter att vara en
enrådighetsmyndighet
I utredningsuppdraget ingår att föreslå vilka förändringar som be-
hövs av Konkurrensverkets beslutsfunktion och ledningsform. Valet
beträffande ledningsform står mellan att föreslå att Konkurrensver-
ket fortsätter som en enrådighetsmyndighet som i dag eller att före-
slå att verket i stället blir en styrelsemyndighet.
I den intervjustudie som utredningen har låtit göra och som refe-
rerats ovan har det kommit fram att de intervjuade marknadsaktö-
rerna känner bristande förtroende för verkets förmåga att vara opar-
tisk. Studien kan inte säga vara representativ för en majoritet av
marknadens aktörer, men utredningen har övervägt om verket borde
bli en styrelsemyndighet, för att på så sätt internalisera en process
där det som kommer fram i verkets utredande arbete blir föremål för
ifrågasättande av en helt fristående instans som tidigare inte har be-
fattat sig med utredningsmaterialet. Finans¬inspektionen, som kan
besluta om mycket ingripande sanktioner, är t.ex. en styrelsemyn-
dighet.
Utredningen föreslår emellertid att Konkurrensverket ska fort-
sätta som en enrådighetsmyndighet, dvs. ledas av en generaldirektör
som ensam har den formella rätten att fatta beslut. Skälen för detta
är främst nödvändiga hänsyn till praktiska realiteter. De konkurrens-
rättsliga målen är bland de mest komplicerade som handläggs inom
statsförvaltning och domstol. Det finns därför ett mycket begränsat
antal oberoende personer med tillräcklig kompetens inom konkur-
rensrätt och ekonomi som skulle kunna vara tänkbara som styrelse-
medlemmar. Antalet ärenden per år där en styrelse skulle besluta är
dessutom med dagens förhållanden mycket få. Det rör sig om cirka
två till fyra ärenden per år, inklusive beslut om ålägganden. I fråga
om ärenden om företagskoncentrationer måste verket vidare besluta
om det ska gå vidare med fas 2-undersökningen inom 24 dagar, vilket
gör att styrelseledamöterna måste vara ”stand-by” året om för att
Ds 2020:3
Bilaga 2
343
kunna kallas in för snabbt beslutsfattande. Kombinationen av kom-
plicerade, ytterst brådskande men få ärenden, gör att utredningen
avstår från att föreslå att verket ska bli en styrelsemyndighet.
Utredningen föreslår därför att Konkurrensverket fortsätter att
vara en enrådighetsmyndighet. Den interna organisationen bör vara
en fråga för verket.
Ikraftträdande och konsekvenser
Utredningen föreslår att författningsändringarna ska träda i kraft
den 1 januari 2018. I fråga om mål i vilka Konkurrensverket har väckt
talan om konkurrensskadeavgift före ikraftträdandet, tillämpas nu-
varande bestämmelser. Även i fråga om företagskoncentrationer
som har anmälts till Konkurrensverket före ikraftträdandet tillämpas
nuvarande bestämmelser.
Konsekvenser av förslagen redovisas i kapitel 10. I den mån den
utökade beslutanderätten leder till att förkorta de sammanlagda
handläggningstiderna, vilket framför allt blir aktuellt i fråga om kon-
kurrensskadeavgiftsärenden, får detta en positiv effekt för företagen
och i förlängningen även för samhällsekonomin.
De kostnader som förslagen kan tänkas medföra, framför allt hos
Konkurrensverket, kan hanteras inom befintliga ramar.
Ds 2020:3
Bilaga 3
345
Betänkandets lagförslag (SOU
2016:49)
Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (2008:579)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurrenslagen (2008:579)1
dels att 3 kap. 16–19 §§ och 8 kap. 3 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 3 kap. 16 § ska utgå,
dels att 3 kap. 5, 15, 20, 22 och 23 §§, 4 kap. 12–16 a, 19–21 §§, 7 kap. 1 §
samt 8 kap. 1, 2, 16 och 17 §§ ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 13 § ska lyda ”Beslut om åtgärd mot
företagskoncentration”.
Lydelse enligt SFS 2016:224
Föreslagen lydelse
3 kap.
5 §
Domstolen får på talan av Kon-
kurrensverket besluta att ett företag
ska betala en särskild avgift (kon-
kurrensskadeavgift), om företaget
eller någon som handlar på dess väg-
nar uppsåtligen eller av oaktsamhet
har överträtt förbuden i 2 kap. 1 eller
7 § eller i artikel 101 eller 102 i
EUF-fördraget.
Konkurrensverket får besluta att
ett företag ska betala en särskild
avgift (konkurrensskadeavgift), om
företaget eller någon som handlar på
dess vägnar uppsåtligen eller av
oaktsamhet har överträtt förbuden i
2 kap. 1 eller 7 § eller i artikel 101
eller 102 i EUF-fördraget.
Avgiften tillfaller staten.
Innan Konkurrensverket väcker
talan om konkurrensskadeavgift mot
ett företag ska företaget ges tillfälle
att yttra sig över verkets utkast till
stämningsansökan.
Innan Konkurrensverket beslutar
om konkurrensskadeavgift för ett fö-
retag ska företaget ges tillfälle att
yttra sig över verkets utkast till be-
slut.
1 Senaste lydelse av
3 kap. 19 § 2016:224
8 kap. 3 § 2016:224.
Bilaga 3
Ds 2020:3
346
15 §
På ansökan av ett företag som an-
mäler en överträdelse av förbudet i
2 kap. 1 § eller i artikel 101 i EUF-
fördraget ska Konkurrensverket i ett
beslut förklara om förutsättningarna
för eftergift enligt 12 § första stycket
är uppfyllda. Ett sådant beslut är bin-
dande för verket och domstol i mål
enligt 5 §.
På ansökan av ett företag som an-
mäler en överträdelse av förbudet i
2 kap. 1 § eller i artikel 101 i EUF-
fördraget ska Konkurrensverket i ett
beslut förklara om förutsättningarna
för eftergift enligt 12 § första stycket
är uppfyllda. Ett sådant beslut är bin-
dande för verket och domstol, om
verkets beslut enligt 5 § överklagas.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
Konkurrensskadeavgift får påfö-
ras bara om stämningsansökan har
delgetts den som anspråket riktas
mot inom fem år från det att överträ-
delsen upphörde. Om det berörda fö-
retaget inom denna tid får del av ett
beslut om undersökning enligt 5 kap.
3 § eller ges tillfälle att yttra sig över
Konkurrensverkets utkast till stäm-
ningsansökan, ska tiden i stället räk-
nas från den dag detta skedde. I såd-
ana fall gäller dock att avgift får på-
föras endast om den som anspråket
riktas mot har delgetts stämningsan-
sökan inom tio år från det att över-
trädelsen upphörde.
För att konkurrensskadeavgift ska
få påföras måste Konkurrensverket
ha meddelat beslut om sådan avgift
inom fem år från det att överträdel-
sen upphörde. Om det berörda före-
taget inom denna tid får del av ett be-
slut om undersökning enligt 5 kap.
3 § eller ges tillfälle att yttra sig över
Konkurrensverkets utkast till beslut,
ska tiden i stället räknas från den dag
detta skedde. I sådana fall gäller dock
att avgift får påföras endast om Kon-
kurrensverkets beslut om konkurrens-
skadeavgift har meddelats inom tio år
från det att överträdelsen upphörde.
22 §
Konkurrensskadeavgift ska beta-
las till Konkurrensverket inom tret-
tio dagar från det att domen vann
laga kraft eller avgiftsföreläggandet
godkändes eller inom den längre tid
som anges i domen eller föreläggan-
det.
Konkurrensskadeavgift ska beta-
las till Konkurrensverket inom tret-
tio dagar från det att beslutet vann
laga kraft eller inom den längre tid
som anges i beslutet.
Om konkurrensskadeavgiften inte betalas i tid, ska Konkurrensverket lämna den
obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Verkställighet får ske
enligt utsökningsbalkens bestämmelser.
Ds 2020:3
Bilaga 3
347
23 §
En påförd konkurrensskadeavgift
faller bort i den mån verkställighet
inte har skett inom fem år från det att
domen vann laga kraft eller avgifts-
föreläggandet godkändes.
En påförd konkurrensskadeavgift
faller bort i den mån verkställighet
inte har skett inom fem år från det att
betalningsskyldighet inträdde enligt
22 §.
4 kap.
12 §2
Innan fristen enligt 11 § har löpt
ut, får en part och någon annan med-
verkande i en företagskoncentration
inte vidta någon åtgärd för att fullfölja
koncentrationen. Förbudet gäller inte
om Konkurrensverket före fristens
utgång beslutar att lämna koncen-
trationen utan åtgärd.
Innan fristen enligt 11 § har löpt
ut, eller om Konkurrensverket före
fristens utgång beslutar att genomföra
en särskild undersökning, får en part
och någon annan medverkande i en fö-
retagskoncentration inte vidta någon
åtgärd för att fullfölja koncentra-
tionen. Förbudet gäller inte om Kon-
kurrensverket före fristens utgång,
eller sedan beslut om särskild
undersökning har meddelats, beslu-
tar att lämna koncentrationen utan
åtgärd.
Om det finns särskilda skäl, får Konkurrensverket besluta om undantag från
förbudet i första stycket.
Om det är nödvändigt för att säkerställa att förbudet i första stycket följs, får
Konkurrensverket meddela förbud eller åläggande för parterna eller andra
medverkande i företagskoncentrationen.
Lydelse enligt SFS 2016:224
Föreslagen lydelse
13 §
Om Konkurrensverket inom den i
11 § angivna fristen har beslutat om
särskild undersökning, får verket
väcka talan om förbud enligt 1 § el-
ler åläggande enligt 2 §.
Om Konkurrensverket inom den i
11 § angivna fristen har beslutat om
särskild undersökning får verket be-
sluta om förbud enligt 1 § eller åläg-
gande enligt 2 §.
Talan ska väckas inom tre måna-
der från ett beslut om särskild under-
sökning. Innan Konkurrensverket
väcker talan, ska den som avses med
talan ges tillfälle att yttra sig över
verkets utkast till stämningsansö-
kan.
Beslut om förbud eller åläggande
ska fattas inom tre månader från ett
beslut om särskild undersökning. In-
nan Konkurrensverket fattar beslut om
förbud eller åläggande ska den som
beslutet riktar sig till ges tillfälle att
yttra sig över verkets utkast till be-
slut.
2 Senaste lydelse 2014:443.
Bilaga 3
Ds 2020:3
348
Om Konkurrensverket har beslu-
tat att lämna en företagskoncentrat-
ion utan åtgärd, får talan enligt
första stycket väckas endast om ver-
kets beslut har grundat sig på oriktig
uppgift som lämnats av en part eller
annan medverkande i koncentrat-
ionen.
Om Konkurrensverket har beslu-
tat att lämna en företagskoncentrat-
ion utan åtgärd, får beslut enligt
första stycket fattas endast om ver-
kets beslut att lämna företagskon-
centrationen utan åtgärd har grun-
dat sig på oriktig uppgift som läm-
nats av part eller annan medver-
kande i koncentrationen.
14 §
På begäran av Konkurrensverket
får Patent- och marknadsdomstolen
förlänga fristen i 13 § andra stycket
med högst en månad i sänder, om
parterna i koncentrationen sam-
tycker. I de fall annan medverkande
anmält koncentrationen enligt 7 § 2
krävs även dennes samtycke. Om kon-
centrationen ägt rum på det sätt som
anges i 3 § andra meningen är för-
värvarens samtycke tillräckligt.
Konkurrensverket får förlänga
fristen i 13 § andra stycket med
högst en månad i sänder, om parterna
i koncentrationen samtycker. I de fall
annan medverkande anmält koncent-
rationen enligt 7 § 2 krävs även den-
nes samtycke. Om koncentrationen
ägt rum på det sätt som anges i 3 §
andra meningen är förvärvarens sam-
tycke tillräckligt.
Om det finns synnerliga skäl, får fristen förlängas utan sådant samtycke som
anges i första stycket.
15 §
Ett förbud enligt 1 § eller ett åläg-
gande enligt 2 § får inte meddelas
senare än sex månader efter det att
talan väckts.
Om Konkurrensverkets beslut en-
ligt 13 § överklagas, ska Patent- och
marknadsdomstolen avgöra ärendet
inom sex månader från det att tiden
för överklagande gick ut.
Den i första stycket angivna fristen
får förlängas under samma förutsätt-
ningar som anges i 14 §. Ett förbud
enligt 1 § eller ett åläggande enligt
2 § får dock inte meddelas senare än
två år efter det att företagskoncentrat-
ionen uppkom.
Den i första stycket angivna fris-
ten får förlängas av domstolen under
samma förutsättningar som anges
beträffande Konkurrensverket i 14 §.
Ett förbud enligt 1 § eller ett åläg-
gande enligt 2 § får dock inte med-
delas senare än två år efter det att före-
tagskoncentrationen uppkom.
16 §
Om Patent- och marknadsdomsto-
lens dom överklagas, ska Patent- och
marknadsöverdomstolen avgöra må-
let inom tre månader från det att ti-
Om Patent- och marknadsdomsto-
lens beslut överklagas, ska Patent- och
marknadsöverdomstolen avgöra
ärendet inom tre månader från det
att tiden för överklagande gick ut.
Ds 2020:3
Bilaga 3
349
den för överklagande gick ut. Be-
stämmelserna i 15 § andra stycket
gäller också för Patent- och mark-
nadsöverdomstolens prövning.
Bestämmelserna i 15 § andra stycket
gäller också för Patent- och mark-
nadsöverdomstolens prövning.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 a §3
Konkurrensverket får tillfälligt stoppa löptiden för en frist som anges i 11 §
eller 13 § andra stycket, om en part i företagskoncentrationen inte har följt ett
åläggande enligt 5 kap. 1 § första stycket 1. Fristen börjar löpa igen första ar-
betsdagen efter det att åläggandet har följts.
På begäran av en part i företagskoncentrationen får Konkurrensverket tillfälligt
stoppa löptiden för den tidsfrist som anges i 11 § under så många arbetsdagar
som verket bestämmer.
Konkurrensverkets beslut enligt
första stycket kan prövas i ett mål
enligt 13 §.
Konkurrensverkets beslut enligt
första stycket kan prövas av domstol
i samband med prövningen av ett
överklagat ärende enligt 13 §.
19 §
Ett förbud enligt 17 § som har be-
slutats då rättegång inte pågår ska
omedelbart hävas om Konkurrens-
verket inte väcker talan enligt 13 §.
Detsamma gäller om verket beslutar
att lämna företagskoncentrationen
utan åtgärd.
Ett förbud enligt 17 § som har be-
slutats då rättegång inte pågår ska
omedelbart hävas om Konkurrens-
verket inte fattar beslut enligt 13 §.
Detsamma gäller om verket beslutar
att lämna företagskoncentrationen
utan åtgärd. I dessa fall har Konkur-
rensverket även en skyldighet att så
fort det är möjligt underrätta domsto-
len om sitt ställningstagande.
20 §
Har rätten lämnat en talan om för-
bud enligt 1 § eller åläggande enligt
2 § utan bifall, får frågan prövas på
nytt, om part eller annan medver-
kande i företagskoncentrationen har
lämnat oriktiga uppgifter om sakför-
hållanden av väsentlig betydelse för
avgörandet. Talan ska väckas inom
ett år från det att saken slutligt har
avgjorts.
Har Konkurrensverket efter ge-
nomförandet av en särskild undersök-
ning beslutat att lämna en företags-
koncentration utan åtgärd, får frågan
prövas på nytt, om part eller annan
medverkande i företagskoncentra-
tionen har lämnat oriktiga uppgifter
om sakförhållanden av väsentlig be-
tydelse för avgörandet. Beslutet ska
fattas inom ett år från det att saken
slutligt har avgjorts.
3 Senaste lydelse 2014:443.
Bilaga 3
Ds 2020:3
350
Detsamma gäller om rätten efter
överklagande upphävt Konkurrens-
verkets beslut om förbud enligt 1 §
eller åläggande enligt 2 §. Konkur-
rensverket ska i ett sådant fall väcka
talan inom ett år från det att saken
slutligt har avgjorts.
Lydelse enligt SFS 2016:224
Föreslagen lydelse
21 §
Ett förbud enligt 1 § eller ett åläggande enligt 2 § får omprövas, om det finns
anledning att upphäva eller mildra förbudet eller åläggandet därför att detta
inte längre behövs eller inte längre är lämpligt.
En talan om omprövning ska
väckas av Konkurrensverket eller av
någon som berörs av avgörandet.
Ett beslut om omprövning får fatt-
tas av Konkurrensverket efter begä-
ran av någon som berörs av avgö-
randet.
7 kap.
1 §
Beslut av Konkurrensverket i föl-
jande frågor får överklagas till Pa-
tent- och marknadsdomstolen:
Beslut av Konkurrensverket i föl-
jande frågor får överklagas till Pa-
tent- och marknadsdomstolen:
1. åtgärder enligt 2 kap. 3 § andra
stycket,
1. åtgärder enligt 2 kap. 3 § andra
stycket,
2. ålägganden som verket har
meddelat enligt 3 kap. 1 § första
stycket eller 3 §,
2. ålägganden som verket har
meddelat enligt 3 kap. 1 § första
stycket eller 3 §,
3. beslut enligt 3 kap. 4 § andra
stycket,
3. beslut enligt 3 kap. 4 § andra
stycket,
4. förbud eller ålägganden enligt
4 kap. 12 § tredje stycket,
4. beslut enligt 3 kap. 5 §,
5. ålägganden enligt 5 kap. 1 §,
och
5. förbud eller ålägganden enligt
4 kap. 12 § tredje stycket eller 13 §,
6. återkallelser av undantag enligt
artikel 29.2 i rådets förordning (EG)
nr 1/2003.
6. beslut enligt 4 kap. 14 §, 20 §
första stycket eller 21 § andra
stycket,
7. ålägganden enligt 5 kap. 1 §,
och
8. återkallelser av undantag enligt
artikel 29.2 i rådets förordning (EG)
nr 1/2003.
Andra beslut av Konkurrensverket enligt denna lag får inte överklagas.
Ds 2020:3
Bilaga 3
351
8 kap.
1 §
Patent- och marknadsdomstolen
är rätt domstol i mål om
Patent- och marknadsdomstolen
är rätt domstol i mål om
1. åläggande som avses i 3 kap.
2 §,
1. åläggande som avses i 3 kap.
2 §,
2. konkurrensskadeavgift enligt
3 kap. 5 §,
2. kvarstad enligt 3 kap. 21 §,
3. kvarstad enligt 3 kap. 21 §,
3. skadestånd enligt 3 kap. 25 §,
4. skadestånd enligt 3 kap. 25 §,
4. förbud som avses i 3 kap. 27
och 31 §§ och 32 § andra stycket,
5. förbud som avses i 3 kap. 27
och 31 §§ och 32 § andra stycket,
5. förbud som avses i 4 kap. 17 §,
och
6. förbud eller åläggande som av-
ses i 4 kap. 13, 17, 20 och 21 §§, och
6. utdömande av vite enligt 6 kap.
2 §.
7. utdömande av vite enligt 6 kap.
2 §.
En talan enligt första stycket 4 får
även väckas vid en tingsrätt som är
behörig enligt 10 kap. rättegångsbal-
ken.
En talan enligt första stycket 3 får
även väckas vid en tingsrätt som är
behörig enligt 10 kap. rättegångsbal-
ken.
2 §
Bestämmelserna i rättegångsbal-
ken om tvistemål där förlikning om sa-
ken inte är tillåten tillämpas i mål
som avses i
Bestämmelserna i rättegångsbal-
ken om tvistemål där förlikning om
saken inte är tillåten tillämpas i mål
som avses i
– 3 kap. 2, 5, 27 och 31 §§ samt
32 § andra stycket,
– 3 kap. 2, 27 och 31 §§ samt 32 §
andra stycket och
– 3 kap. 21 § och 4 kap. 17 §, även
om någon talan inte väckts, och
– 3 kap. 21 § och 4 kap. 17 §, även
om någon talan inte väckts
– 4 kap. 13 och 20 §§ samt 21 §
andra stycket.
Bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas i ärenden
som inleds genom en ansökan till Patent- och marknadsdomstolen.
Bilaga 3
Ds 2020:3
352
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 §
I mål enligt 3 kap. 5 § får ersätt-
ning för rättegångskostnad utgå för
skälig kostnad som uppkommit efter
det att part fått tillfälle att yttra sig över
Konkurrensverkets utkast till stäm-
ningsansökan. I ett sådant mål får er-
sättning till staten utgå för Konkur-
rensverkets kostnader som därefter
uppstått på grund av att part uppsåtli-
gen eller genom vårdslöshet orsakat
onödig rättegång.
I ärende enligt 3 kap. 5 § får er-
sättning för rättegångskostnad utgå
för skälig kostnad som uppkommit ef-
ter det att part fått tillfälle att yttra sig
över Konkurrensverkets utkast till be-
slut. I ett sådant ärende får ersätt-
ning till staten utgå för Konkurrens-
verkets kostnader som därefter upp-
stått på grund av att part uppsåtligen
eller genom vårdslöshet orsakat onö-
dig rättegång.
17 §
I mål enligt 4 kap. 13 § får ersätt-
ning för rättegångskostnad utgå för
skälig kostnad som uppkommit efter
det att part fått tillfälle att yttra sig över
Konkurrensverkets utkast till stäm-
ningsansökan. Avskrivs ett sådant mål
på grund av att Konkurrensverket
har återkallat sin talan, svarar inte sta-
ten för parternas rättegångskostnader.
Detta gäller endast när återkallelsen
beror på att parterna i företagskoncent-
rationen återkallat sin anmälan till
Konkurrensverket.
I ärende enligt 4 kap. 13 § får er-
sättning för rättegångskostnad utgå
för skälig kostnad som uppkommit ef-
ter det att part fått tillfälle att yttra sig
över Konkurrensverkets utkast till
beslut. Beslutar Konkurrensverket
eller domstol om avskrivning av ären-
det, svarar inte staten för parternas rät-
tegångskostnader. Detta gäller endast
när avskrivningsbeslutet beror på att
parterna i företagskoncentrationen
återkallat sin anmälan till Konkur-
rensverket. Handläggs ärendet i
domstol vid tidpunkten för återkallel-
sen ska verket omedelbart under-
rätta domstolen om att återkallelsen
inkommit.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.
2. Äldre bestämmelser gäller för mål om konkurrensskadeavgift där Konkur-
rensverket har väckt talan före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller för företagskoncentrationer som har anmälts
till Konkurrensverket före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser gäller för avgiftsförelägganden som har meddelats
före ikraftträdandet.
Ds 2020:3
Bilaga 3
353
Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
(1981:774)
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken (1981:774) att 3 kap. 1 och
14 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §1
Verkställighet får under de förut-
sättningar som anges i detta kapitel
äga rum på grund av följande
exekutionstitlar:
Verkställighet får under de förut-
sättningar som anges i detta kapitel
äga rum på grund av följande
exekutionstitlar:
1. domstols dom, utslag eller be-
slut,
1. domstols dom, utslag eller be-
slut,
2.förlikning som är stadfäst av
domstol och medlingsöverenskom-
melse som har förklarats verkställ-
bar av domstol,
2. förlikning som är stadfäst av
domstol och medlingsöverenskom-
melse som har förklarats verkställ-
bar av domstol,
3. godkänt strafföreläggande, god-
känt föreläggande av ordningsbot
eller godkänt avgiftsföreläggande,
3. godkänt strafföreläggande eller
godkänt föreläggande av ordnings-
bot,
4. skiljedom,
4. skiljedom,
5. förbindelse angående underhålls-
bidrag,
5. förbindelse angående underhålls-
bidrag,
6. förvaltningsmyndighets beslut
som enligt särskild föreskrift får
verkställas,
6. förvaltningsmyndighets beslut
som enligt särskild föreskrift får
verkställas
7. handling som enligt särskild fö-
reskrift får läggas till grund för verk-
ställighet, och
7. handling som enligt särskild fö-
reskrift får läggas till grund för verk-
ställighet, och
8. Kronofogdemyndighetens ut-
slag eller beslut i mål om betalnings-
föreläggande eller handräckning samt
europeiskt betalningsföreläggande
som har förklarats verkställbart av
Kronofogdemyndigheten.
8. Kronofogdemyndighetens ut-
slag eller beslut i mål om betalnings-
föreläggande eller handräckning samt
europeiskt betalningsföreläggande
som har förklarats verkställbart av
Kronofogdemyndigheten.
Det som i balken sägs om dom gäller, om inte annat föreskrivs, i tillämpliga
delar även domstols utslag eller beslut, Kronofogdemyndighetens utslag eller be-
1 Senaste lydelse 2011:862.
Bilaga 3
Ds 2020:3
354
slut i mål om betalningsföreläggande eller handräckning samt europeiskt betal-
ningsföreläggande som har förklarats verkställbart av Kronofogdemyndig-
heten.
14 §2
Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot verk-
ställs såsom lagakraftägande dom.
Första stycket gäller även för av-
giftsföreläggande som har godkänts
enligt 3 kap. 18 § konkurrenslagen
(2008:579).
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.
2. Äldre bestämmelser gäller för avgiftsförelägganden som har meddelats
före ikraftträdandet.
2 Senaste lydelse 2008:588. Ändringen innebär att andra stycket tas bort.
Ds 2020:3
Bilaga 3
355
Förslag till lag om ändring i lag (2014:836) om
näringsförbud
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:836) om näringsförbud att 17
och 18 §§ ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 2016:230
Föreslagen lydelse
17 §1
Ett yrkande om näringsförbud en-
ligt 7 § får framställas av Konkur-
rensverket.
Konkurrensverket får framställa ett
yrkande om näringsförbud enligt 7 §
genom ansökan till Patent- och
marknadsdomstolen.
Yrkandet får framställas i ett mål
om konkurrensskadeavgift enligt
3 kap. 5 § konkurrenslagen
(2008:579). Om inte något annat
följer av denna lag, ska bestämmel-
serna i rättegångsbalken om tviste-
mål där förlikning om saken inte är
tillåten tillämpas. Vid omröstning i
rätten gäller 29 kap. rättegångsbal-
ken.
Om Konkurrensverket inte för ta-
lan om konkurrensskadeavgift, får
verket i stället framställa ett yrkande
om näringsförbud genom ansökan
till Patent- och marknadsdomstolen.
18 §2
Om inte något annat föreskrivs i
denna lag, ska ett sådant ärende om
näringsförbud som avses i 16 § och
17 § tredje stycket handläggas enligt
lagen (1996:242) om domstolsären-
den.
Om inte något annat föreskrivs i
denna lag, ska ett sådant ärende om
näringsförbud som avses i 16 § och
17 § handläggas enligt lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Tingsrätten eller Patent- och marknadsdomstolen ska hålla sammanträde, om
detta inte är uppenbart obehövligt.
Vid sammanträdet ska tingsrätten
bestå av en lagfaren domare och tre
nämndemän. Ärendet ska avgöras i
Vid sammanträdet ska tingsrätten
bestå av en lagfaren domare och tre
nämndemän. Ärendet ska avgöras i
1 Senaste lydelse 2016:230. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.
2 Senaste lydelse 2016:230.
Bilaga 3
Ds 2020:3
356
samma sammansättning. I fall som
avses i 17 § tredje stycket ska Patent-
och marknadsdomstolen vara sam-
mansatt på det sätt som anges i 4 kap.
8 § lagen (2016:188) om patent- och
marknadsdomstolar.
samma sammansättning. I fall som av-
ses i 17 § ska Patent- och marknads-
domstolen vara sammansatt på det sätt
som anges i 4 kap. 8 § lagen
(2016:188) om patent- och marknads-
domstolar.
Vid omröstning i rätten gäller 29 kap. rättegångsbalken.
Utöver vad som följer av lagen om domstolsärenden får rätten besluta om
nytt vitesföreläggande eller hämtning till rätten antingen omedelbart eller till
en senare dag, om den som ansökan riktas mot trots föreläggande om personlig
inställelse inte inställer sig till sammanträdet eller inställer sig genom ombud.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.
2. Äldre bestämmelser gäller för yrkanden om näringsförbud som har fram-
ställts i mål om konkurrensskadeavgift före ikraftträdandet.
Ds 2020:3
Bilaga 4
357
1
Remissammanställning: SOU 2016:49 En utökad beslutanderätt för Kon-
kurrensverket
Betänkandet har skickats till 64 remissinstanser. Av dessa har 45 remiss-
instanser kommit in med svar (varav en med sina synpunkter i ärende
N2017/01012/KSR). Två yttranden har kommit in från instanser som
inte omfattades av remissutskicket. 19 instanser har inte hörts av. 9 in-
stanser har avstått från att yttra sig.
Följande remissinstanser har yttrat sig över promemorian: Riksdagens
ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i
Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Justitiekanslern (JK), Dom-
stolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Svenska institutet för europarätts-
liga studier (Sieps), Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
(Swedac), Kommerskollegium, Exportkreditnämnden, Finansinspekt-
ionen, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Statskontoret, Konsu-
mentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Fakultetsstyrelsen vid
Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universi-
tet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Energimark-
nadsinspektionen, Post- och telestyrelsen, Konkurrensverket, Verket för
innovationssystem (VINNOVA), Tillväxtverket, Sveriges advokatsam-
fund, Företagarna, Småföretagarnas riksförbund, Svenskt Näringsliv, IT-
och telekomföretagen, Almi Företagspartner AB, Teknikföretagen, Kon-
kurrenskommissionen, Länsstyrelsen i Stockholm, Länsstyrelsen i Värm-
lands län, Länsstyrelsen i Dalarna, Visita Svensk Besöksnäring (Visita)
och American Bar Association (ABA) Section of Antitrust Law.
Följande remissinstanser har avstått från att yttra sig över betänkandet:
Riksrevisionen, Ekonomistyrningsverket, Regelrådet, Digitaliserings-
kommissionen, Stockholms Handelskammare, Handelshögskolan i
Remissammanställ-
ning
2017-08-16
N2016/04747/KSR
Näringsdepartementet
Enheten för konkurrens, statsstöd och ramvillkor
Eva Ljungbert
Telefon 08-405 46 26
E-post eva.ljungbert@regeringskansliet.se
Ds 2020:3
Bilaga 4
358
2
Stockholm, Sveriges Kommuner och Landsting, Landsorganisationen i
Sverige (LO) och Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO).
Följande remissinstanser har inte kommit in med svar: Upphandlings-
myndigheten, Göteborgs universitet, Patent- och registreringsverket,
Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin, Företagarförbundet Fria Före-
tagare, Almega, Dagligvaruleverantörers förbund (DLF), Svensk Digital
Handel, Svensk Handel, Swedish Incubators & Science Parks (SISP),
Svenska Uppfinnarföreningen, International Chamber of Commerce
Sverige (ICC), Sydsvenska Industri- och Handelskammaren, Business
Sweden, Copenhagen Economics, Sveriges Konsumenter, Länsstyrelsen i
Gävleborgs län, Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Följande remissinstanser har tillstyrkt, instämt i, ställt sig positiva till
förslagen, inte haft några synpunkter eller inte haft något att invända
mot förslagen: JO, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i
Stockholm, JK, Ekobrottsmyndigheten, Sieps, Swedac, Kommerskolle-
gium, Exportkreditnämnden, Finansinspektionen, Skatteverket, Krono-
fogdemyndigheten, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden,
Energimarknadsinspektionen, Post- och telestyrelsen, Konkurrensver-
ket, VINNOVA, Tillväxtverket, Småföretagarnas riksförbund, Länssty-
relsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i
Dalarnas län och Visita.
Följande remissinstanser har avstyrkt eller angivit att de inte kan till-
styrka huvudförslaget eller förslagen i betänkandet: Svea hovrätt, Stock-
holms tingsrätt, Domstolsverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Upp-
sala universitet, Sveriges advokatsamfund, Svenskt Näringsliv, IT-och te-
lekomföretagen, Teknikföretagen och Konkurrenskommissionen.
Innehåll
Allmänna och övergripande synpunkter på förslaget ................................. 3
Synpunkter på förslaget avsnitt för avsnitt ................................................. 5
7.4.5 Slutsatser avseende rättssäkerhet ................................................ 5
8.4.6 Slutsatser avseende effektivitet .................................................... 8
8.5.5. Slutsatser avseende harmonisering ........................................... 13
8.6 Utredningens huvudförslag .......................................................... 16
9. Den närmare utformningen av regelverket.................................... 17
9.3.2 Tillämplig lag i domstol ............................................................. 17
9.4 Förslag till nytt regelverk ............................................................. 18
9.5.2 Överväganden avseende automatiskt fullföljdsförbud ............ 19
9.6.2 Överväganden avseende ledningsform ..................................... 20
Ds 2020:3
Bilaga 4
359
3
Allmänna och övergripande synpunkter på förslaget
Nedan redovisas remissinstansernas eventuella inledande eller övergri-
pande synpunkter på förslaget. I den mån remissinstanser har yttrat sig i
vissa sakfrågor redovisas detta mer utförligt i de följande avsnitten.
Konkurrensverket framför att en effektiv konkurrenstillsyn utgör ett an-
geläget intresse för det allmänna, konsumenterna och de berörda företa-
gen. De företag som är konkurrensutsatta på sin hemmamarknad blir väl
rustade att möta konkurrensen på den internationella marknaden. I och
med samhällets ökade digitalisering kommer framtida marknader att ha
ett ännu större behov av snabba och effektiva beslut från tillsynsmyndig-
heten. Beslutanderätt för Konkurrensverket skulle vara ett sätt att rusta
konkurrenslagstillämpningen för utmaningar i den nya ekonomin med
marknader som rör sig allt snabbare. En betydande risk finns annars att
konkurrensrättsliga avgöranden i Sverige allt oftare skulle framstå som
överspelade när de vinner laga kraft, helt enkelt för att marknaden ser an-
norlunda ut än när ärendet startade. Att Sverige avviker från europeisk
tradition, där flertalet andra länder har konkurrensmyndigheter med
egen beslutanderätt, kommer därför sannolikt att utgöra ett växande pro-
blem för svenska konsumenter och mindre företag.
Fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framför att det ligger i allas in-
tresse med en väl fungerande konkurrens i Sverige och att ett led i detta
är att tillsyn, övervakning och sanktionssystem fungerar på ett så bra och
rättssäkert sätt som möjligt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framför att det är
ett viktigt allmänintresse att samhällets regelverk mot konkurrensbe-
gränsningar inom näringslivet fungerar effektivt både inom landet och på
EU-nivå. Samtidigt måste beaktas att de konkurrensrättsliga bedömning-
arna kan vara mycket komplicerade och att de ingripande beslut som ofta
fattas och de kraftfulla sanktioner som tillämpas ställer mycket höga krav
på kvalitet i beslutsfattandet och en ordning som tillgodoser högt ställda
krav på ett rättssäkert förfarande.
Företagarna anser att en effektiv konkurrenstillsyn är av stor vikt och ett
viktigt fundament för att skapa väl fungerande marknader.
Småföretagarnas riksförbund hänvisar till det som utredningen har fram-
fört om att en effektiv konkurrenstillsyn innebär att marknadens aktörer
kan känna förtroende för att konkurrensen på enskilda marknader inte
begränsas av andra aktörers lagstridiga agerande och att en synlig och ef-
fektiv konkurrenstillsyn kanske är den enskilt viktigaste åtgärden för att
små och mellanstora företag ska känna trygghet i att försöka öka sina
marknadsandelar och våga träda in på nya marknader. Tiden för la-
gakraftvunna beslut som prövas i två instanser beräknas för närvarande
vara fem till sju år. Detta är allt för långa tidsrymder i förhållande till ske-
enden på marknader.
Ds 2020:3
Bilaga 4
360
4
Svenskt Näringsliv, IT- och telekomföretagen och Teknikföretagen framför
att om regeringen väljer att gå vidare med förslaget är det viktigt att se
till att Konkurrensverket utrustas med beslutanderätt i alla frågor om
överträdelser av konkurrensrätten, dvs. även i fråga om reglerna om kon-
kurrensbegränsande offentlig säljverksamhet.
Almi Företagspartner delar utredningens slutsats att det svenska näringsli-
vet, inkluderat små- och medelstora företag, står inför stora framtidsut-
maningar till följd av bl.a. internationalisering, en växande global handel
och digitalisering med förändrade affärsmodeller som följd. Almi delar
uppfattningen att en effektiv konkurrensreglering är en viktig åtgärd för
att små- och medelstora företag ska våga träda in på nya marknader.
Almi avstår dock från att kommentera de faktiska förslagen och om de
verkligen leder till detta, eftersom det inte ligger inom Almis kompetens-
område.
Konkurrenskommissionen delar utredningens uppfattning att det finns
anledning att vidta åtgärder som syftar till en snabbare handläggning av
konkurrensärenden. Tiden mellan Konkurrensverkets första befattning
med en ifrågasatt konkurrensbegränsning och ett slutligt avgörande i
högsta instans har redan varit anmärkningsvärt lång. Den ändrade in-
stansordningen som innebär att Marknadsdomstolen lades ner torde inte
i sig medföra minskad handläggningstid.
Länsstyrelsen i Stockholms län framför att frågan om att ge Konkurrens-
verket samma beslutsbefogenheter som tillsynsmyndigheter i andra län-
der är viktig för att få internationellt konkurrenskraftiga företag. Kon-
kurrens stimulerar till bättre användning av samhällets resurser och gör
det möjligt för nya företag att komma in på marknaden. I en globaliserad
värld, där allt fler företag etablerar sig på den internationella marknaden,
är det viktigt att det finns ett likartat regelverk och en effektiv och god
konkurrens som fungerar på så många marknader som möjligt.
Visita välkomnar utredningens förslag om att ge Konkurrensverket utö-
kad beslutanderätt inom vissa områden, vilket bedöms kunna effektivi-
sera handläggningsprocessen. Visita beklagar att betänkandet inte omfat-
tar beslutanderätt i ärenden som rör konkurrensbegränsande offentlig
säljverksamhet.
Ds 2020:3
Bilaga 4
361
5
Synpunkter på förslaget avsnitt för avsnitt
7.4.5 Slutsatser avseende rättssäkerhet
Bedömning: Om den efterföljande domstolsprövningen är fullständig finns
det inga rättssäkerhetsskäl vare sig enligt Europakonventionen eller enligt
EU:s rättighetsstadga emot en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket.
Svea hovrätt anser att starka rättssäkerhetsskäl talar mot en ordning där
Konkurrensverket både utreder misstänkta överträdelser och som första
instans fattar beslut om så ingripande åtgärder som förslaget omfattar.
Konkurrensmålen hör till de mest komplexa och omfattande mål som
handläggs i svensk domstol och rör ofta komplicerade sakförhållanden
och ekonomiska samband som kräver omfattande skriftlig och muntlig
bevisning. Sanktionerna är synnerligen ingripande och kan medföra stora
konsekvenser för såväl enskilda företag som marknaden i stort. Utdö-
mande av konkurrensskadeavgift, som är en påföljd av straffrättslig ka-
raktär och som kan uppgå till mångmiljonbelopp, förutsätter också pröv-
ning av subjektiva rekvisit. Grundläggande principer i svensk rättstradit-
ion om fördelningen av uppgifter mellan myndigheter och domstolar ger
i stället starkt stöd för att behålla nuvarande ordning med ett kontradik-
toriskt förfarande i domstol där Konkurrensverket har ställning som
part. Det gäller särskilt eftersom förslagen innebär att Konkurrensver-
kets organisation även i fortsättningen ska vara en fråga för myndigheten
och en enrådighetsmyndighet och alltså inte innefattar någon uppdelning
av utredande och beslutande funktioner eller innehåller några sådana
rättssäkerhetsgarantier som gäller för EU-kommissionens beslutande-
process. En utveckling där dubbla roller förs över på en myndighet är en
principiell fråga som bör övervägas noga även om hovrätten i och för sig
delar utredningens bedömning att minimiregleringen i Europakonvent-
ionen och EU:s rättighetsstadga inte hindrar att Konkurrensverket ges
utökad beslutanderätt.
Förvaltningsrätten i Stockholm framför att det har gjorts en gedigen ge-
nomgång av de rättssäkerhetsaspekter som aktualiseras vid en utökad be-
slutanderätt för Konkurrensverket i ärenden om konkurrensskadeavgift
och företagskoncentrationer. Konkurrensverkets processuella möjlig-
heter är en rättssäkerhetsfråga och bör analyseras under lagstiftningsar-
betet. Det gäller frågan om hur man ska hantera muntlig bevisning hos
Konkurrensverket om myndigheten blir den första beslutande instansen,
att vittnen inte kan höras under ed, skillnaderna i medel som står Kon-
kurrensverket till buds för att kalla vittnen till förhör jämfört med de
som finns tillgängliga för domstolarna och möjligheten till ersättning till
vittnen.
Domstolsverket hänvisar till utredningens redogörelse, av vilken det fram-
går att de ombud och bolagsjurister som intervjuats av rättssäkerhetsskäl
motsätter sig förslaget. Av vissa av dessa citat kan det dras slutsatsen att
Ds 2020:3
Bilaga 4
362
6
kraven på ett rättssäkert förfarande bättre uppfylls om prövningen sker i
domstol med Konkurrensverket som part och då inte efter ett överkla-
gande av ett första beslut taget av Konkurrensverket. Domstolsverket
kan också generellt sett instämma i de synpunkter som framförs i de sär-
skilda yttrandena, se bilaga 1-3.
Sieps framför att den avgörande frågan för om förslaget ska anses fören-
ligt med EU-rätten är formen för Konkurrensverkets beslutsbefogenhet
och den processuella ordning som ska gälla för verkets utredande och be-
slutande funktioner. Enligt Sieps bedömning är den väsentliga rättsfrågan
vid en övergång från domstolsmodellen till myndighetsmodellen att se
till att den nya ordningen visar full respekt för EU:s allmänna rättsprinci-
per och i synnerhet proportionalitetsprincipen, respekten för rätten till
försvar och rättssäkerhetsprincipen som framgår av både EU:s rättighets-
stadga och av Europakonventionen. Det är synnerligen viktigt eftersom
konkurrensskadeavgiften har vissa straffrättsliga karaktärsdrag.
Statskontoret ser inga rättsliga hinder för reformen och inte heller att den
skulle medföra några uppenbara negativa konsekvenser.
Fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framför att rättssäkerhetsa-
spekterna, med utgångspunkt från Europakonventionen, är övertygande
diskuterade av utredningen.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Stockholms universitet anser att en utökad
beslutanderätt för Konkurrensverket medför högt ställda krav på en
välavvägd och genomtänkt intern organisation med klar och tydlig
funktionsfördelning för att garantera beslutens kvalitet samt beslutspro-
cessens rättssäkerhet. Denna slutsats stöds även av komparativa utblickar
över hur konkurrensmyndigheter i andra medlemsstater är organiserade.
Den institutionella utformningen av konkurrensmyndigheterna i ett an-
tal europeiska konkurrensmyndigheter som arbetar enligt en enhetlig
struktur har även i dessa länder ägnats betydande omsorg åt att säker-
ställa en intern befogenhetsfördelning och en hög grad av självständighet
för enskilda avdelningar och interna enheter. Även utrednings- och be-
slutsförfarandet vid EU kommissionen är utformat med ett antal åtgär-
der för kontroll och maktfördelning ("checks and balances"). Detta upp-
märksammas av utredningen. Sammanfattningsvis visar en översiktlig ut-
blick att EU:s medlemsstater betraktar konkurrensmyndigheternas in-
terna organisation som en fråga av stor vikt från rättssäkerhetssynpunkt.
I majoriteten av EU:s medlemsländer återfinns detaljerade bestämmelser
om konkurrensmyndighetens organisation och beslutsförfarande an-
tingen i respektive konkurrenslag eller i implementeringslagstiftning.
Detta bidrar till ökad transparens och förutsägbarhet. Enligt fakultets-
nämnden hade dessa frågor förtjänat en noggrannare belysning och mer
specifik behandling i utredningsförslaget mot bakgrund av att utred-
ningen föreslår en omfattande överföring av beslutsbefogenheter från
domstol till Konkurrensverket.
Ds 2020:3
Bilaga 4
363
7
Sveriges advokatsamfund instämmer i utredningens bedömning vad gäller
förenligheten med Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga, men
kan samtidigt konstatera att utvecklingen mot allt högre bötesbelopp
inom konkurrensrätten gör att t.ex. relevansen av Europadomstolens av-
görande i målet Jussila ./. Finland (där prövningen gällde ett skattetillägg
om ca 3 000 kronor) kan ifrågasättas. Enligt advokatsamfundets uppfatt-
ning är det ännu inte klarlagt vilka rättssäkerhetskrav som bör uppställas
beträffande förfaranden som resulterar i mycket höga konkurrensrätts-
liga böter. Advokatsamfundet delar inte utredningens uppfattning att
förenlighet med dessa minimikrav skulle utgöra ett argument för den fö-
reslagna ordningen. Den föreslagna ordningen uppfyller föreliggande
rättssäkerhetskrav utan någon som helst marginal. I stället skulle en
övergång till den föreslagna ordningen innebära en påtaglig försämring i
rättssäkerhetshänseende. Den ordning som nu gäller i Sverige uppfyller
kraven i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga och är väl för-
ankrad och förenlig med vår domstols- och förvaltningstradition. Att
bevisbördan för en överträdelse ligger på Konkurrensverket är kanske
den mest centrala garantin för ett rättssäkert förfarande och följer direkt
av oskuldspresumtionen. Om det blir så att Konkurrensverket fattar ett
bindande beslut och att detta sedan ska överklagas till domstol, kommer
det ofrånkomligen att leda till att den som klagar åläggs en börda att för-
klara varför beslutet är fel. Genom en omrubricering av stämningsansö-
kan till beslut åläggs således det inblandade företaget att exculpera sig
och att förklara och bevisa varför Konkurrensverkets beslut är felaktigt.
Detta innebär en påtaglig försämring ur rättssäkerhetssynpunkt och det
saknas överväganden kring detta i betänkandet. I betänkandet saknas det
även överväganden kring betydelsen av att ett bindande beslut om kon-
kurrensskadeavgift skulle få fattas utan att det berörda företaget fått
möjlighet att ställa frågor till uppgiftslämnare av olika slag, eller betydel-
sen av att det berörda företaget saknar rätt att få höra egna vittnen under
verkets utredning. Det saknas också överväganden kring vilka krav arti-
kel 6.3 d i Europakonventionen (rätten att höra vittnen som åberopas
mot någon i brottmål) ställer på ett konkurrensrättsligt förfarande. Ad-
vokatsamfundet har hänvisat till hur det amerikanska systemet är utfor-
mat och till målet Federation of Estate Agents v Director General
[Competition], mål nr 87/2013/2) i den maltesiska Högsta domstolen.
Svenskt Näringsliv, IT-och telekomföretagen och Teknikföretagen hänvisar
till det som har anförts i det särskilda yttrandet från Svenskt Näringslivs
expert i utredningen, se bilaga 3.
Småföretagarnas riksförbund instämmer i utredningens slutsats att ef-
tersom det finns möjlighet till överprövning av beslut i två instanser, bör
det inte föreligga någon större risk för rättssäkerheten att flytta över be-
slutanderätten i dessa ärenden från domstol till Konkurrensverket.
Ds 2020:3
Bilaga 4
364
8
Länsstyrelsen i Stockholm påpekar att det är viktigt att Konkurrensverket
i sin organisation kan tillförsäkra objektivitet i sina ärenden, med tanke
på att myndigheten kommer att ha både ett utredande ansvar och be-
slutsrätt.
8.4.6 Slutsatser avseende effektivitet
Bedömning: Det finns såväl faktiska som potentiella effektivitetsvinster vid
en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket i fråga om konkurrensskade-
avgiftsärenden. Effektivitetsvinsterna framstår som mer framträdande än de
potentiella negativa effekterna vad avser båda ärendetyperna. I fråga om före-
tagskoncentrationer är dessa redan i dag snävt reglerade med tidsgränser.
Skulle Konkurrensverket vara beslutsfattare i första instans kan det dock även
här blir fråga om förkortade handläggningstider jämfört med dagens förhål-
landen.
Svea hovrätt framför att sakliga skäl talar för att Konkurrensverkets
handläggningstid kommer att bli längre om Konkurrensverket skulle ges
utökad beslutanderätt. Skälet är att ett beslut i sak förutsätter en mer
fullständig utredning av såväl de faktiska omständigheterna – med bevis-
prövning – som de rättsliga förutsättningarna. Som framhållits rör ofta
konkurrensmålen komplicerade händelseförlopp som kräver omfattande
bevisning. Företagen åberopar också regelmässigt omfattande muntlig
bevisning, både förhör under sanningsförsäkran och vittnesförhör liksom
partssakkunnigutlåtanden och förhör med de partssakkunniga. Om Kon-
kurrensverket skulle ges utökad beslutanderätt kan man utgå från att fö-
retagen skulle åberopa denna typ av utredning redan vid Konkurrensver-
ket för att i möjligaste mån påverka det första beslutet. Av detta följer att
det är rimligt att utgå från att handläggningstiden vid Konkurrensverket
skulle öka. Redan det förhållandet att Konkurrensverket inte kan höra
förhörspersoner under sanningsförsäkran eller ed, medför enligt hovrät-
ten vidare att Konkurrensverkets beslutsunderlag kommer att vara sämre
än patent- och marknadsdomstolarnas. Även om det kan finnas ett värde
i ett ”snabbare” första beslut, kan ett snabbare men materiellt felaktigt
beslut ge motsatt effekt och verka konkurrenshämmande. År 2008 inför-
des en möjlighet för Konkurrensverket att meddela beslut om konkur-
rensskadeavgift genom ett avgiftsföreläggande. Konkurrensverket har
enligt vad utredningen redovisat endast meddelat tre avgiftsföreläggan-
den sedan dess. Det är alltså sällsynt att företag accepterar avgiften. En-
ligt hovrätten talar det för att effektivitetsvinster till följd av att företa-
gen inte skulle överklaga Konkurrensverkets beslut i princip kan uteslu-
tas. Beträffande handläggningstiderna i domstol bör framhållas att de ge-
nomsnittstider som utredningen presenterar är baserade på ett fåtal mål
av varierande omfattning och svårighetsgrad. Sedvanliga konkurrensmål
hanteras redan i dag inom uppställda tidsmål. Det kan vidare konstateras
att patent- och marknadsdomstolarna nyligen har inrättats, bl.a. i syfte
att öka just effektiviteten. Reformen har inneburit att domstolsorgani-
sationen stärkts på detta område. Enligt hovrätten finns det skäl att
Ds 2020:3
Bilaga 4
365
9
utvärdera reformen innan en ny ordning, som bl.a. syftar till att förkorta
domstolarnas handläggningstider, genomförs.
Stockholms tingsrätt anser att det i betänkandet saknas en analys av orsa-
kerna till handläggningstidernas längd och att det därmed saknas un-
derlag för att dra några säkra slutsatser om hur man bäst skulle kunna
komma till rätta med långa handläggningstider. Det finns tvärtom risk
för minskad effektivitet och att konkurrensmålen tar längre tid om för-
slagen genomförs. Det ytterligare arbete som det kan innebära för Kon-
kurrensverket vid framtagandet av ett beslut kan medföra en avsevärd
förlängning av handläggningen hos verket, bl.a. då verket förutsätts ge-
nomföra förhör med samtliga vittnen som åberopas. Dessa förhör måste
sedan tas upp på nytt om beslutet överklagas till domstol, mot bakgrund
av att verket inte kan ta upp förhör under sanningsförsäkran eller ed.
Tvärtemot utredningen menar domstolen att det kan förutsättas att mer-
parten av besluten kommer att överklagas, vilket i praktiken skulle inne-
bära att antalet instanser skulle utökas från två till tre.
Enligt Domstolsverket kommer det inte att uppstå några besparingseffek-
ter om förslaget genomförs. De nya patent- och marknadsdomstolarnas
inrättande har inneburit att aktuella måltyper har samlats till en tingsrätt
och en hovrätt. Domstolarna har förstärkts för att klara hanteringen av
målen. Det finns starka skäl för att låta deras verksamhet stadga sig och
utvärderas efter en tid innan några förändringar genomförs i deras upp-
gifter. Domstolsverket kan generellt sett instämma i de synpunkter som
framförts i de särskilda yttrandena, se bilaga 1-3.
Statskontoret bedömer att det inte är helt klarlagt om reformen leder till
ökad effektivitet i handläggningen men delar utredarens bedömning att
handläggningstiden i första instans kan kortas om beslutsfattandet flytt-
tas från domstol till Konkurrensverket. Den samlade effektivitetsvinsten
i hela processkedjan, det vill säga i alla instanser, förutsätter dock att för-
hållandevis få fall även behöver prövas av Patent- och marknadsdomsto-
len. Konkurrensverket behöver därför utveckla praxis och rutiner som
innebär att deras beslut vanligtvis inte blir föremål för en överklagande-
process.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framför att utredningen
inte i tillräcklig grad har visat att de fördelar som förslaget skulle ge ur
effektivitetssynpunkt överstiger de nackdelar som finns med dagens sy-
stem. I fråga om potentiella effektivitetsvinster bygger utredningen på
ett antal antaganden. Möjligen skulle man kunna fråga sig om det verkli-
gen är en utökad beslutskompetens för Konkurrensverket som är lös-
ningen på de problem som utredningen identifierat. Den nyligen införda
lagen om patent- och marknadsdomstolar kan innebära förändringar som
utredningen inte analyserat och som kanske kan förändra bilden. Därför
menar fakultetsstyrelsen att den nya domstolsorganisationen måste få
börja arbeta innan de stora förändringar som föreslås kan genomföras.
Ds 2020:3
Bilaga 4
366
10
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att om man
vill behålla samma kvalitet på beslutsfattandet som i dag bör det krävas
att de beslut som Konkurrensverket fattar om att ålägga företag att be-
tala konkurrensskadeavgift och att förbjuda företagskoncentrationer fö-
regås av en lika ingående prövning som den som nu som sker inom ra-
men för en process vid Patent- och marknadsdomstolen där verket agerar
som part. Med detta som utgångspunkt ställer sig nämnden tveksam till
om förslaget skulle leda till några större effektivitetsvinster. Man skulle
troligtvis också få räkna med att en stor andel av Konkurrensverkets be-
slut om konkurrensskadeavgift skulle komma att överklagas till Patent-
och marknadsdomstolen, särskilt med beaktande av att det kan vara fråga
om ekonomiskt mycket kännbara påföljder. Nämnden ser oavsett hur
man ser på frågan om möjliga effektivitetsvinster att utredningens förslag
skulle ha förtjänat en närmare belysning.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framför att betänkan-
dets slutsatser om potentiella effektivitetsvinster inte tycks vara tillräck-
ligt underbyggda. En viktig potentiell effektivitetsvinst enligt betänkan-
det är att företag som utreds av Konkurrensverket kommer att få större
incitament att öka sitt samarbete med verket om verket ges en beslutsrätt
om konkurrensskadeavgift. Verket skulle därmed få snabbare och bättre
tillgång till information, vilket underlättar för verket att beivra konkur-
rensrättsöverträdelser. Om företagen undanhåller information från Kon-
kurrensverket därför att de bedömer att det är ett bättre strategiskt alter-
nativ att föra fram information under domstolsprocessen, är det svårt att
förstå hur detta skulle komma att ändras genom att verket får en beslu-
tanderätt. Undanhållandet av information torde ju leda till ett bristande
underlag för beslutet vilket skulle angripas vid en överklagandeprocess. I
intervjuerna med handläggare från Konkurrensverket som redovisas i ut-
redningen framkommer även att vissa ärenden eventuellt måste läggas
ner på grund av problemen med att hämta in information från företagen.
Om detta stämmer, torde incitamenten för företagen att samarbeta med
Konkurrensverket vara mycket små, även om verket ges beslutanderätt.
Företagen skulle fortfarande kunna dra nytta av att vara mindre samar-
betsvilliga gentemot verket. Samma resonemang torde gälla för företa-
gens incitament att delta i eftergiftsprogrammet. Om avskräckningsef-
fekten som följer av konkurrenstillsynen som helhet är låg, finns inga el-
ler mycket små vinster att göra för företag som eventuellt skulle kunna
delta i eftergiftsprogrammet. I det sammanhanget borde inte verkets be-
slutanderätt ha någon betydelse. Om ett stort problem med verkets ut-
redningar är att företagen inte samarbetar, tycks en diskussion om
tvångsmedlen för att få företagen att samarbeta vara nödvändig och stäl-
las i relation till de effektivitetsvinster som en beslutanderätt skulle ge.
Vad gäller den potentiella effektivitetsvinsten skulle handläggningstiden
fram till ett första beslut eventuellt förkortas om verket ges en beslutan-
derätt. Detta skulle i sin tur frigöra resurser för verket att gå vidare med
andra ärenden. Det är svårt att förstå vad skillnaden är mellan situationen
Ds 2020:3
Bilaga 4
367
11
då verket tar ett beslut eller istället väcker en talan mot de överträdande
företagen och det förklaras inte vilken egentlig skillnad det innebär, i
synnerhet om utredningen inför ett beslut eller stämningsansökan inte
skiljer sig åt. En annan aspekt som inte berörs i utredningen är interrelat-
ionen mellan de olika potentiella och faktiska effektivitetsvinster som re-
dovisats ovan. En fara är att företagen kommer att fortsätta visa bris-
tande samarbetsvilja med Konkurrensverket och att det kommer att fin-
nas lika stora incitament att driva vidare ärendena till domstol. Om detta
stämmer kommer de faktiska effektivitetsvinsterna inte att realiseras och
det blir ingen skillnad vad gäller de potentiella effektivitetsvinsterna.
Post- och telestyrelsen delar utredningens uppfattning att den föreslagna
ordningen torde gynna effektiviteten i konkurrenstillsynen.
Konkurrensverket delar i allt väsentligt utredningens bedömning i fråga
om effekter av utredningens förslag och att en egen beslutanderätt för
Konkurrensverket skulle höja effektiviteten i konkurrenslagstillämp-
ningen och därmed förutsättningarna för att inom samma resursram
bredda myndighetens tillsyns- och informationsarbete. En egen beslu-
tanderätt innebär att Konkurrensverkets tillsynsärenden kan avgöras
snabbare. Mest påtagligt är det i ärenden där företag väljer att inte över-
klaga Konkurrensverkets beslut. I de ärendetyper som utredningen före-
slår att utöka myndighetens beslutanderätt med krävs det i dag minst en
beslutsinstans efter att Konkurrensverket har tagit ställning i ett ärende
och väckt talan. Det är objektivt sett rimligt att anta att inte samtliga ver-
kets beslut kommer att överklagas. Det kan konstateras att Konkurrens-
verket helt eller delvis har nått framgång i ca 70 procent av de ärenden
som rör konkurrensbegränsande samarbeten, missbruk eller konkurrens-
begränsande offentlig säljverksamhet och som avslutats i domstol under
de senaste dryga tio åren. Att Konkurrensverket nyligen har avslutat yt-
terligare ett ärende med avgiftsföreläggande bekräftar bilden av att alla
motparter inte alltid önskar en domstolsprocess. Konkurrensverket har
sedan tidigare möjlighet att besluta om avgiftsförelägganden och det kan
konstateras att de ärendena har kostat mindre, räknat i dagar och timmar
nedlagd tid. En egen beslutanderätt ökar förutsättningarna för att fler
ärenden hanteras kostnadseffektivt, till nytta för alla intressenter. Den
tidsvinst som uppkommer i de ärenden som inte överklagas innebär en
besparing i processkostnader vad gäller tid och resurser för Konkurrens-
verket, företagen och domstolarna. Erfarenheterna från myndighetens
ärenden som gått till domstol under den senaste dryga tioårsårspe-
rioden (från januari 2006 fram till våren 2016 när statistiken togs
fram) visar att i snitt 67 % av den totala tiden i dagar från ax till
limpa avser väntetider och process i domstol, dvs. tiden efter att
Konkurrensverket har fattat beslut i ärendet. Av underlag som Kon-
kurrensverket har tagit fram i samband med utredningen framgår att runt
hälften av det totala antalet timmar som lagts på verkets konkurrensska-
deavgiftsärenden de senaste tio åren hänför sig till processen i domstol.
Fördelningen mellan å ena sidan utredningsarbete och å andra sidan
Ds 2020:3
Bilaga 4
368
12
processförberedande arbete samt process på Konkurrensverket (dvs. för-
delningen i nedlagd tid i timmar mellan avdelningen för konkurrenstill-
syn och den juridiska avdelningen) ligger i genomsnitt på 43 % utredning
och 57 % process i de ärenden som rör konkurrensbegränsande samar-
beten, missbruk eller konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet.
Vad gäller företagskoncentrationer blir statistik över handläggningstider
mindre intressant på grund av de lagstadgade tidsfristerna. Ett par exem-
pel från nyligen avgjorda ärenden är dock Swedbank Franchise/Svensk
Fastighetsförmedling, som avslutades efter huvudförhandling i Mark-
nadsdomstolen och där fördelningen i timmar mellan utredning och pro-
cess för Konkurrensverket var 46 % respektive 54 %. Koncentrations-
ärendet Kronfågel/Lagerbergs kan i sin tur tjäna som exempel på ett
ärende som avgjordes efter att Konkurrensverket lämnat in ansökan om
att koncentrationen skulle förbjudas, men där parterna tog tillbaka an-
mälan innan huvudförhandling. I det ärendet var fördelningen mellan ut-
redning och process i stället 96 % respektive 4 %. Även om en utökad
beslutanderätt naturligtvis inte kommer att utesluta framtida domstols-
processer framstår det ändå som troligt att antalet timmar som läggs på
varje domstolsärende minskar med utredningens förslag. Konkurrens-
rättsliga ärenden vilar dessutom delvis på muntlig bevisning och ett
vittne har svårare att minnas och återge skeenden korrekt om han eller
hon förhörs i domstol flera år efter det inträffade. Att möjliggöra för
snabbare handläggning och förkorta väntetiderna skulle vara värdefullt
både för företagen och för effektiviteten i själva processen. Särskilt vad
gäller koncentrationsärenden kan konstateras att osäkerheten skulle
minska för marknadens intressenter, inklusive parterna, om Konkurrens-
verket fick egen beslutanderätt. Redan idag är det ofta så att parterna
drar tillbaka sina ansökningar om tillstånd att genomföra förvärv efter
det att Konkurrensverket meddelat sina invändningar eller lämnat in en
stämningsansökan. En otillfredsställande effekt av detta blir att de ären-
den där detta inträffar inte bidrar till praxisskapande då det inte finns nå-
got slutligt beslut från Konkurrensverket. En ordning med egen beslu-
tanderätt för Konkurrensverket kan därför särskilt avseende förvärvs-
prövningen bidra till förbättrad transparens och praxisbildning. Enligt
Konkurrensverkets bedömning förbättrar en utökad beslutanderätt för-
utsättningarna för att all relevant information kommer fram i god tid,
vilket ökar effektiviteten i Konkurrensverkets utredningar. Förslaget
kommer därför att medföra positiva effekter för konkurrensen i Sverige,
till nytta för konsumenterna. På grund av att Konkurrensverket inte har
fått besluta om konkurrensskadeavgifter har det hittills i Sverige inte va-
rit praktiskt möjligt att kombinera förbud mot överträdelsen ifråga med
böter i de fall där överträdelsen är pågående, eftersom det skulle ha med-
fört två helt olika parallella processer, vilket inte varit processekonomiskt
försvarbart. Konkurrensverket bedömer att förslaget om egen beslutan-
derätt kommer att leda till en effektivare konkurrenslagstillämpning även
i detta avseende.
Ds 2020:3
Bilaga 4
369
13
Sveriges advokatsamfund anser att effektivitetsskäl här handlar om snabb-
het i hanteringen av ärendena hos Konkurrensverket och i domstolarna
och bör hanteras genom att tillräckliga resurser tillförs. Förhoppningen
är att de nya patent- och marknadsdomstolarna på området ska leda till
en effektivare hantering, bl.a. genom specialisering och genom de nya or-
ganisationerna, men också genom införande av preklusionsbestämmelser
i syfte att motverka t.ex. inställda förhandlingar, se 3 kap. 9 § lagen
(2016:188) om patent- och marknadsdomstolar. Denna domstolsreform
bör få tid att sätta sig innan man överväger en ny ordning. Utredningen
konstaterar att det krävs lika mycket arbete med ett beslut som med en
stämningsansökan. Det kan därför inte förväntas att handläggningen hos
Konkurrensverket kommer att påskyndas till följd av den föreslagna änd-
ringen. I de fall man nöjer sig med beslutet kan ett lagakraftvunnet avgö-
rande föreligga redan efter avslutad utredning hos Konkurrensverket.
Den möjligheten står emellertid delvis öppen redan i dag. Genom möjlig-
heten att utfärda avgiftsförelägganden kan Konkurrensverket själv fatta
ett beslut om konkurrensskadeavgift. Det finns därmed redan en möjlig-
het att undvika domstolsprocess i de fall det berörda företaget godtar
den förelagda konkurrensskadeavgiften, vilket är detsamma som att före-
taget väljer att inte överklaga. Den huvudsakliga effektivitetsvinsten kan
därmed redan tas omhand.
Svenskt Näringsliv, IT-och telekomföretagen och Teknikföretagen hänvisar
till det som har anförts i det särskilda yttrandet från Svenskt Näringslivs
expert i utredningen, se bilaga 3.
Företagarna är inte övertygade om att förslagen kommer att förkorta
tidsåtgången och effektivisera processerna.
Visita Svensk Besöksnäring bedömer att förslaget kommer att kunna ef-
fektivisera handläggningsprocessen.
8.5.5. Slutsatser avseende harmonisering
Bedömning: Det finns i dag skäl som, ur ett harmoniseringsperspektiv, talar
för en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket vad avser konkurrensska-
deavgifter.
Det finns harmoniseringsskäl även för en utökad beslutanderätt avseende
företagskoncentrationer, framför allt i ett lite längre tidsperspektiv.
Svea hovrätt understryker att det finns ett värde i att verka för att Kon-
kurrensverket ges samma beslutanderätt som EU-kommissionen och
nationella konkurrensmyndigheter i EU för att underlätta samarbete och
erfarenhetsutbyte inom ramen för nätverket ECN1. När så starka skäl ta-
lar emot, är det dock inte alls i sig tillräckligt som skäl för att ge Konkur-
rensverket en utökad beslutanderätt. Som utredningen redovisat bedriver
EU-kommissionen ett harmoniseringsarbete gällande gemensamma
1 European Competition Network
Ds 2020:3
Bilaga 4
370
14
minimiregler för nationella konkurrensmyndigheters utrednings- och be-
slutsbefogenheter. Även om det i dagsläget är oklart om sådana regler
överhuvudtaget kommer att införas kan en eventuell harmonisering för-
väntas leda till behov av ytterligare nationell översyn av lagstiftningen.
Även detta är skäl för att inte gå fram med utredningens förslag. Det har-
moniseringsarbete som pågår inom EU bör alltså inte föregripas.
Stockholms tingsrätt framför i fråga om eventuella förslag på ökad harmo-
nisering från EU-kommissionen att det i nuläget inte går att förutse vare
sig hur förslagen kommer att se ut, om och när de presenteras eller vad
det slutliga resultatet av förhandlingarna i Bryssel kommer att bli. Det är
därför olämpligt att föregripa EU-kommissionens förslag, eftersom de
kan komma att leda till behov av ytterligare översyn av det svenska syste-
met.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framför att harmonise-
ringsskälet inte är tillräckligt motiverat. Den stund det finns ett EU-di-
rektiv som kräver harmonisering ställs saken givetvis i ett annat ljus.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framför att
kom-
missionen sannolikt kommer att gå vidare och föreslå konkreta lagänd-
ri
ngar i syfte att åstadkomma en ökad harmonisering och effektivare nat-
ionell tillämpning av unionens konkurrensregler. Huruvida kommiss-
ionen kommer att föreslå en ordning som fordrar att nationella konkur-
rensmyndigheter ska ha möjlighet att själva besluta om sanktionsavgifter
är ännu oklart. Man kan räkna med att kommissionen kommer att föreslå
nya eller ändrade regler som kräver andra förändringar i konkurrenslagen
än dem som omfattas av utredningsförslaget. Det är klokast att avvakta
med att genomföra utredningens förslag tills man fått ökad klarhet om
vad som blir resultatet av den pågående översynen av EU:s konkurrens-
förordning. Även om denna kommer att fordra att Konkurrensverket ges
ökade egna beslutsbefogenheter, kommer översynen sannolikt att kräva
att detta bereds i ett större sammanhang.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framför att det inte
finns några argument i utredningen som i detalj förklarar varför verket
skulle bli en mer attraktiv samarbetspartner eller stärka sin ställning
inom ECN med en egen beslutanderätt. Det konstateras att det inte
finns något direkt egenvärde med harmonisering vad gäller nationella
konkurrensmyndigheters beslutanderätt. En lagstiftningsprocess på
europeisk nivå skulle föranleda en mer djupgående diskussion bland
medlemsstaterna och berörda intressenter om det verkligen finns ett så-
dant harmoniseringsbehov, vilket vore välkommet. En lagstiftningspro-
cess skulle ställa högre krav på en motivering varför en sådan lagstiftning
är nödvändig och hur den skulle leda till effektivitetsvinster. Det under-
stryks att det redan idag finns en hög grad av harmonisering inom kon-
kurrensrättsområdet. Konkurrensverket har redan merparten av EU-
kommissionens verktygslåda vad gäller tvångsmedel för att upptäcka och
Ds 2020:3
Bilaga 4
371
15
beivra konkurrensöverträdelser. Som konstaterats ovan diskuteras inte i
betänkandet varför dessa inte är tillräckliga för Konkurrensverkets tillsyn
av konkurrensreglerna i Sverige. Vidare skulle verkets ställning inom
ECN förmodligen stärkas om verket drev fler framgångsrika mål inom
ramen för dagens system. Andra nationella konkurrensmyndigheter
skulle troligtvis ha mer att vinna om Konkurrensverket anses utgöra en
stark samarbetspartner som på egen hand kan inleda utredningar och ta
fram information som bidrar till andra konkurrensmyndigheters arbete.
Det går inte att med säkerhet dra slutsatsen att beslutanderätten i sig
skulle stärka Konkurrensverkets position inom ECN.
Post- och telestyrelsen anser att det finns stora fördelar med att den
svenska konkurrenstillsynen utövas på ett likartat sätt som i övriga EU.
Konkurrensverket ser utredningens förslag som en viktig byggsten i ett
större arbete för att ytterligare effektivisera och skapa större överens-
stämmelse mellan de nationella lagregler som finns idag och de befogen-
heter som EU-kommissionen har för att sanktionera överträdelser av de
konkurrensrättsliga reglerna. De internationella jämförelser som har
gjorts visar att konkurrenstillsynen i Sverige har mindre kraftfulla verk-
tyg än de flesta andra länder i Europa. EU-kommissionen har, liksom de
flesta andra konkurrensmyndigheter inom EU, möjlighet att fatta beslut.
Sveriges advokatsamfund framför att de harmoniseringsskäl som utred-
ningen lägger till grund för sitt förslag är alltför diffusa för att motivera
de föreslagna förändringarna. Det är svårt att förstå vilka de verkliga
vinsterna i fråga om effektivitet och kompetens i det konkurrensöverva-
kande arbetet som kan förväntas uppstå till följd av en harmonisering.
Som utredningen tar upp bedrivs det inom EU och EU-kommissionen
för närvarande ett arbete om just harmonisering av de nationella konkur-
rensmyndigheternas befogenheter. Det kan förutsättas att det inom ra-
men för detta arbete kommer att identifieras eventuella problem med av-
vikande nationella regleringar och föreslås åtgärder för att komma till
rätta med sådana problem. Det saknas därför anledning att föregripa ett
sådant arbete genom nationell lagstiftning.
Svenskt Näringsliv, IT-och telekomföretagen och Teknikföretagen hänvisar
till det som har anförts i det särskilda yttrandet från Svenskt Näringslivs
expert i utredningen, se bilaga 3.
Företagarna anser att ett fungerande samarbete mellan de konkurrensvår-
dande myndigheterna i EU är av stor betydelse men att EU-kommiss-
ionen har påbörjat ett arbete i harmoniseringssyfte och anser det lämp-
ligt att Sverige inväntar vad som eventuellt kan komma ut av detta ini-
tiativ.
Länsstyrelsen i Stockholm hänvisar till att konkurrensen är en gemensam
fråga för EU. Då många konkurrensmyndigheter runtom i Europa har
Ds 2020:3
Bilaga 4
372
16
beslutanderätt faller det sig naturligt att även Konkurrensverket får den.
Länsstyrelsen instämmer i att det kan underlätta samarbetet med andra
myndigheter inom EU och stärka Konkurrensverket roll som tillsyns-
myndighet med större överenstämmelse i beslutsbefogenheter.
8.6 Utredningens huvudförslag
Utredningens bedömning: Konkurrensverket ska ges utökad beslu-
tanderätt när det gäller att fatta beslut om sanktioner vid överträdelser
av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbeten i 2 kap. 1 § kon-
kurrenslagen och i artikel 101 i EUF-fördraget och missbruk av domi-
nerande ställning i 2 kap. 7 § konkurrenslagen och i artikel 102 EUF-
fördraget samt förbud mot eller ålägganden i fråga om företagskoncent-
rationer.
Svea hovrätt avstyrker genomförande av utredningens förslag med hän-
visning till rättssäkerhetsaspekter, sina synpunkter över effektivitet och
harmonisering som skäl för en reform, utformningen av regelverket och
tillämplig lag.
Stockholms tingsrätt anser inte att det finns skäl att genomföra de förslag
som presenteras i betänkandet med hänvisning till skälen för effektivitet,
den nya domstolsreformen, EU-kommissionens eventuellt kommande
förslag, tillämplig lag i domstol samt ledningsform och beslutsfunktion
hos Konkurrensverket.
Domstolsverket avstyrker ett genomförande av förslaget med hänvisning
till den nya domstolsreformen, skälen för effektivitet, rättssäkerhetsa-
spekter och de skäl i övrigt som framförts i de särskilda yttrandena, se bi-
laga 1-3.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet kan inte tillstyrka för-
slaget med hänvisning till att de huvudsakliga skälen till reformen inte
tycks vara tillräckligt underbyggda. Det går att ifrågasätta om de förvän-
tade fördelarna av den föreslagna reformen verkligen kommer att reali-
seras. Särskilda synpunkter lämnas på slutsatserna om effektivitetsvinster
och harmonisering.
Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget med hänvisning till de syn-
punkter som har lämnats i de särskilda yttrandena, se bilaga 1-3, samt till
särskilda synpunkter rörande rättssäkerhet, effektivitet, harmonisering
samt ledningsform och beslutsfunktioner hos Konkurrensverket. Därut-
över kan samfundet inte instämma i bedömningen att jämförelsen med
Post- och telestyrelsen är adekvat och att den myndighetens beslutande-
rätt skulle tala för att även Konkurrensverket skulle ges sådan befogen-
het. Ärendena skiljer sig åt i väsentliga hänseenden mellan dessa båda
myndigheter. Därtill kommer att lagstiftaren nyligen har gjort bedöm-
ningen att Post- och telestyrelsen inte ska ha möjlighet att själv besluta
Ds 2020:3
Bilaga 4
373
17
om sanktionsavgift, utan att sådan avgift ska dömas ut av förvaltningsrätt
efter ansökan av Post- och telestyrelsen (prop. 2015/16:93 s. 52). Ett
skäl var att bedömningen innefattar ställningstagande till förekomsten av
uppsåt eller oaktsamhet. Till skillnad från vad som är fallet i Post- och te-
lestyrelsens ärenden är det i ärenden om konkurrensskadeavgift dessu-
tom fråga om att bedöma komplicerade händelseförlopp och en stor del
av utredningen utgörs ofta av vittnesuppgifter. Utredningen bortser från
detta och vad gäller prövningen av subjektiva rekvisit hänvisas till att
dessa infördes av rättssäkerhetsskäl. Det finns också anledning att beakta
att konkurrensrätten är ett rättsområde där det inte sällan är svårt att av-
göra exakt var gränsen mot otillåtna beteenden går. Ofta saknas det tyd-
liga riktlinjer eller prejudikat för de rättsliga bedömningar som görs i
konkurrensärenden och det finns betydande utrymme för olika legitima
tolkningar av de konkurrensrättsliga förbudsbestämmelserna. Vidare är
konkurrensrätten ett mycket dynamiskt rättsområde, där Konkurrens-
verket och andra aktörer inte sällan har anledning att pröva nya skadete-
orier genom pilotfall. Sådana lämpar sig särskilt illa för egna beslut.
Svenskt Näringsliv, IT-och telekomföretagen och Teknikföretagen avstyr-
ker förslagen att ge Konkurrensverket utökad beslutanderätt med hän-
visning till det som har anförts i det särskilda yttrandet från Svenskt Nä-
ringslivs expert i utredningen, se bilaga 3.
Konkurrenskommissionen avstyrker förslaget med mindre än att den be-
slutande funktionen hålls tydligt administrativt avskild från utredningen
i samma ärende. Det saknas inte skäl att ge Konkurrensverket befogen-
heter som kan leda till att konkurrensärenden avgörs snabbare. Detta
måste dock ställas mot de risker som är förenade med att rollen som ut-
redare, åklagare och domare samlas i en och samma myndighet.
9. Den närmare utformningen av regelverket
9.3.2 Tillämplig lag i domstol
Förslag: Handläggningen av överklaganden av Konkurrensverkets beslut i
ärenden om konkurrensskadeavgift och förbud eller ålägganden i fråga om fö-
retagskoncentrationer ska ske i enlighet med ärendelagens regler, i överens-
stämmelse med den ordning som föreskrivs i den lag om patent- och mark-
nadsdomstolar som antogs av riksdagen den 2 mars 2016.
Svea hovrätt har framhållit att konkurrensmålen hör till de mest kom-
plexa och omfattande mål som handläggs i svensk domstol. Målen hand-
läggs enligt nuvarande ordning enligt rättegångsbalkens regler om indis-
positiva tvistemål. Det innebär bl.a. att processen präglas av principerna
om omedelbarhet och koncentration. Det innebär också att det finns
verktyg för att se till att huvudförhandlingen inte kan fördröjas genom
sena ändringar och tillägg av parterna (43 kap. 10 § och 50 kap. 17 § rät-
tegångsbalken). Till skillnad från en huvudförhandling i ett tvistemål
Ds 2020:3
Bilaga 4
374
18
utgör ett sammanträde enligt ärendelagen endast ett komplement till den
skriftliga handläggningen. Allt material i ett ärende utgör alltså process-
material. Bl.a. av effektivitets- och förutsebarhetsskäl lämpar sig därför
ärendelagen inte som processlag i konkurrensmålen. En effektiv och
ändamålsenlig handläggning av konkurrensmålen förutsätter tillgång till
de processuella verktyg som rättegångsbalken erbjuder för tvistemål. Ett
införande av ärendelagen som processlag i konkurrensmålen riskerar
alltså att försvåra och fördröja domstolarnas hantering av konkurrensmå-
len.
Stockholms tingsrätt anser att förslaget att handläggningen i domstol ska
ske enligt lag (1996:242) om domstolsärenden skulle kunna leda till svår-
hanterliga och än mer omfattande processer. En handläggning enligt la-
gen om domstolsärenden innebär att omedelbarhetsprincipen inte ska
tillämpas och att allt ingivet material blir processmaterial. Den process-
ordning som föreskrivs genom lagen om domstolsärenden är överhuvud
taget inte avpassad för de mycket komplexa och omfattande mål som ak-
tuella typer av konkurrensmål utgör. Det saknas en djupare analys av
vilka processuella konsekvenser den föreslagna ordningen skulle kunna
medföra.
Konkurrensverket bedömer att utredningens förslag att konkurrenstvister
framöver ska hanteras enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden inte
kan utesluta risk för otydliga spelregler under en övergångsperiod, vilket
även uppmärksammas i flera av de särskilda yttrandena, även om rätte-
gångsbalkens regler i hög grad skulle komma att tillämpas analogt. Ur
verkets perspektiv är det möjligt att processa föreliggande frågor på ett
fullgott sätt oavsett vilket processuellt regelverk som tillämpas. Effekti-
vitetsvinsterna med en egen beslutanderätt gör sig tydligt gällande i
bägge fallen.
Svenskt Näringsliv, IT-och telekomföretagen och Teknikföretagen hänvisar
till det som har anförts i det särskilda yttrandet från Svenskt Näringslivs
expert i utredningen, se bilaga 3.
Företagarna framför att den nuvarande ordningen där processerna förs
enligt processlagen är inarbetad och att det befintliga systemet förefaller
fungera i huvudsak väl. Att i ett sådant läge införa de föreslagna föränd-
ringarna av systemet kan riskera att skapa ökad osäkerhet för de berörda
företagen.
9.4 Förslag till nytt regelverk
Förslag: Konkurrensverket ska ges utökad beslutanderätt avseende konkur-
rensskadeavgift samt företagskoncentrationer. Som en konsekvens av beslu-
tanderätten i fråga om konkurrensskadeavgifter ska avgiftsföreläggande utgå
ur konkurrenslagen.
Med anledning av Konkurrensverkets utökade beslutanderätt avseende
konkurrensskadeavgift och företagskoncentrationer görs en översyn av och
Ds 2020:3
Bilaga 4
375
19
görs i flera fall följdändringar av de bestämmelser i konkurrenslagen som be-
rör dessa ärenden.
Det görs följdändringar även i utsökningsbalken samt i lagen (2014:836)
om näringsförbud.
Konkurrensverket tillstyrker att möjligheten till avgiftsföreläggande tas
bort. Det har hittills varit relativt få ärenden som lämpat sig för avgifts-
förelägganden. Förutom att sakomständigheterna i ärendet måste vara
klara ska ärendet inte innehålla några rättsfrågor som kan ha betydelse
för bedömning av liknande fall och slutligen måste det berörda företaget,
utan att det verkar sänkande på konkurrensskadeavgiften, acceptera före-
läggandet. Följaktligen har Konkurrensverket hittills endast haft tillfälle
att tillämpa möjligheten till avgiftsföreläggande i tre ärenden. Egen be-
slutanderätt i bredare bemärkelse kommer enligt Konkurrensverkets be-
dömning att medföra avsevärt större nytta än vad möjligheten till avgifts-
föreläggande hittills har gjort.
9.5.2 Överväganden avseende automatiskt fullföljdsförbud
Förslag: Automatiskt fullföljdsförbud ska införas även för fas 2, i enlighet
med rådande modell för fas 1.
Konkurrensverket tillstyrker förslaget och hänvisar till sin tidigare skri-
velse till Näringsdepartementet (Konkurrensverkets dnr 385/2015). Av
skrivelsen framgår bl.a. följande. Efter att en anmälan kommit in till
Konkurrensverket gäller det automatiska fullföljdsförbudet endast tills
fristen för fas 1 har löpt ut, dvs. under utredningens första 25 arbetsda-
gar. Om Konkurrensverket inom denna frist beslutar att inleda en sär-
skild undersökning gäller inte längre något automatiskt fullföljdsförbud.
Det innebär att parterna i detta skede i princip kan genomföra koncent-
rationen. För att säkerställa att detta inte sker efter utgången av fas 1
måste Konkurrensverket hos Stockholms tingsrätt särskilt yrka på för-
bud mot part och annan medverkande att vidta någon åtgärd för att full-
följa koncentrationen. Ett förbud måste vara motiverat av ett allmänt in-
tresse som väger tyngre än den olägenhet som åtgärden medför. Nuva-
rande ordning är helt ologisk. Det är de företagskoncentrationer där
Konkurrensverket inleder en särskild undersökning som kan vara de
mest problematiska från konkurrenssynpunkt. Behovet av att vidmakt-
hålla fullföljdsförbudet är alltså särskilt starkt i dessa fall. Om koncent-
rationen i slutänden inte blir av, finns det ett starkt allmänintresse att
parterna inte hunnit få alltför stor insyn i varandras verksamheter utan
kan fortsätta konkurrera med varandra på samma sätt som innan kon-
centrationen var påtänkt. Prövningen av företagskoncentrationer är i sig
krävande och sker under tidspress på grund av lagstadgade frister. Att
behöva gå till domstol för att utverka ett fullföljdsförbud under pröv-
ningen är ineffektivt, tar fokus från prövningens huvudsyfte och drar
onödiga resurser hos såväl företag som Konkurrensverket. Det är också
svårt att se vilket allmänintresse som motiverar ett genomförande innan
Ds 2020:3
Bilaga 4
376
20
prövningen är slutförd. Ett automatiskt fullföljdsförbud under särskild
undersökning kan inte anses onödigt betungande för näringslivet då det
endast skulle röra upp till ca 3-5 ärenden/år och då dessa ärenden är just
sådana där den inledande granskningen indikerar förekomsten av kon-
kurrensproblem.
Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget. Det får betraktas som en
anomali under det nuvarande systemet att parterna i en företagskoncent-
ration kan genomföra koncentrationen om Konkurrensverket beslutar att
inleda en särskild undersökning (fas 2). I de fall Konkurrensverket går vi-
dare med en undersökning till fas 2 torde det sällan eller aldrig finnas nå-
gon anledning för de berörda företagen att trots det genomföra förvärvet.
Svenskt Näringsliv, IT-och telekomföretagen och Teknikföretagen hänvisar
till det som har anförts i det särskilda yttrandet från Svenskt Näringslivs
expert i utredningen, se bilaga 3.
Konkurrenskommissionen förordar att den avvägning mellan allmänin-
tresset och fullföljdsförbudets skadeverkningar som idag görs av domstol
överförs till Konkurrensverket.
9.6.2 Överväganden avseende ledningsform
Bedömning: Den effektivaste handläggningen uppnås genom att Konkur-
rensverket även fortsättningsvis leds av en generaldirektör. Konkurrensverket
bör därför behålla nuvarande ledningsform och förbli en enrådighetsmyndig-
het.
Svea hovrätt bedömer att det med en sådan ordning finns risk för kon-
flikter mellan myndighetens olika uppgifter. För förtroendet för myn-
digheten och ytterst för hela rättsprocessen är det av stor vikt att det
tydligt framgår att myndighetens utredande och beslutsfattande verk-
samhet inte sammanblandas (jfr betänkandet s. 393 f. med hänvisning till
tidigare överväganden i Marknadsmissbruk II SOU 2014:46). När jämfö-
relser görs med EU- kommissionens beslutandeprocess är det viktigt att
ta hänsyn till att det i denna process införts ett antal rättssäkerhetsgaran-
tier (ofta benämnda som systemet med ”checks and balances”) för att
möta den kritik som processen fått och fortfarande ofta får.
Stockholms tingsrätt framför att utformningen av Konkurrensverkets inre
organisation inte bör lämnas till Konkurrensverket att bestämma utan
förutsätter att Konkurrensverket organiseras som en styrelsemyndighet
med en oberoende beslutandefunktion. Att det saknas kompetens för in-
rättandet av en sådan organisation är enligt domstolen varken ett fullgott
eller ett övertygande skäl att inte göra det. Om regeringen skulle gå vi-
dare med förslaget behöver frågan utredas vidare.
Ds 2020:3
Bilaga 4
377
21
Domstolsverket hänvisar till de särskilda yttranden som har getts in i ut-
redningen, se bilaga 1-3, och till de citat i utredningen, av vilka man kan
dra slutsatsen att förslaget kan komma att rubba förtroendet för Kon-
kurrensverket.
Sieps hänvisar till de särskilda yttranden som bifogats utredningen från
flera juridiska ombud och som ger uttryck för en oro att Konkurrensver-
kets objektivitet skulle kunna ifrågasättas om verket får både en utre-
dande och en beslutande funktion. Sieps pekar därför på vikten av att
Konkurrensverket organiseras så att den utredande respektive den beslu-
tande verksamheten hålls isär på ett sätt som gör att rättsäkerheten kan
upprätthållas. Den väsentliga rättsfrågan vid en övergång från domstols-
modellen till myndighetsmodellen är att se till att den nya ordningen vi-
sar full respekt för EU:s allmänna rättsprinciper och i synnerhet proport-
ionalitetsprincipen, respekten för rätten till försvar och rättssäkerhets-
principen som framgår av både EU:s rättighetsstadga och av Europakon-
ventionen om mänskliga rättigheter. Det är synnerligen viktigt eftersom
konkurrensskadeavgiften har vissa straffrättsliga karaktärsdrag. I flera
medlemsstater inom EU har konkurrensmyndigheterna både utredande
och beslutande befogenheter men en tydlig skiljelinje dras mellan de
olika funktionerna, exempelvis i Frankrike och Spanien. Den avgörande
frågan för om förslaget ska anses förenligt med EU-rätten är formen för
Konkurrensverkets beslutsbefogenhet och därtill den processuella ord-
ning som ska gälla för verkets utredande och beslutande funktioner.
Statskontorets bedömning är att en utökad beslutanderätt innebär att
Konkurrensverket bör ombildas till en styrelsemyndighet. Brist på lämp-
liga kandidater för styrelseuppdrag är ett svagt argument för att inte om-
bilda Konkurrensverket till styrelsemyndighet. Om en styrelse inte kan
tillsättas på grund av kompetensbrist är också rekryteringsbasen för ver-
kets generaldirektör mycket liten, vilket i sig skulle kunna användas som
argument mot en utökad beslutanderätt. Med bibehållen status som en-
rådighetsmyndighet läggs ett mycket stort ansvar för beslutsfattandet på
en enskild ämbetsman. Myndigheter som delegerats jämförbara uppgif-
ter, såsom Finansinspektionen och Post- och telestyrelsen, är styrelse-
myndigheter. En styrelse för Konkurrensverket behöver inte nödvän-
digtvis vara direkt delaktig i själva beslutsfattandet om konkurrensavgif-
ter och företagskoncentrationer men ha en positiv inverkan på förtroen-
det för verkets beslutsfattande i dessa frågor.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Stockholms universitet framför att frågorna
borde ha fått en mer ingående behandling i utredningen. En utökad be-
slutanderätt för Konkurrensverket medför högt ställda krav på en välav-
vägd och genomtänkt intern organisation med klar och tydlig funktions-
fördelning för att garantera beslutens kvalitet samt beslutsprocessens ef-
fektivitet och rättssäkerhet. Det finns övervägande skäl som talar för att
Konkurrensverket borde vara utformat som en styrelsemyndighet. För
det första, som utredningen anger, är styrelseformen lämplig för
Ds 2020:3
Bilaga 4
378
22
myndigheter med ett komplext och omfattande verksamhetsuppdrag, där
ett breddat ledningsansvar kan vara förtroendeskapande. Styrelsen kan
också ha en viktig roll i kvalitetssäkringen. Konkurrensverket uppfyller
dessa kriterier samt även andra kriterier som räknas upp i utredningen
såsom stor påverkan på andra samhällssektorer, tvärsektoriell och kom-
plex verksamhet som rör flera samhällsområden, tydligt behov av bredd i
form av olika kompetenser för att leda verksamheten m.m. Vidare kan de
exempel på svenska myndigheter som idag följer styrelsemodellen, näm-
ligen Post- och telestyrelsen och Finansinspektionen, anses ha uppdrag
och verksamhet som ligger närmare Konkurrensverket än enrådighets-
myndigheter som Skatteverket. Denna slutsats stöds även av kompara-
tiva utblickar över hur konkurrensmyndigheter i andra medlemsstater är
organiserade. Myndighetsmodellen som är den klart dominerande inom
EU:s medlemsstater förekommer i monistiska och dualistiska modeller,
där den monistiska är mer ofta förekommande. Även inom denna finns
vanligen en uttalad ambition att uppnå en funktionell uppdelning mellan
undersöknings- och beslutsfunktioner. Nämnden hänvisar till länder
som Frankrike och Spanien där en fullständig uppdelning har gjorts och
de separata enheterna arbetar självständigt från varandra. Liknande mo-
deller finns i Bulgarien, Cypern, Danmark (delvis), Grekland, Italien,
Lettland, Litauen, Luxemburg, Ungern, Portugal och Rumänien. Vid
närmare påseende visar dock den institutionella utformningen av kon-
kurrensmyndigheterna i ett antal andra europeiska konkurrensmyndig-
heter som arbetar enligt en enhetlig struktur att även i dessa länder har
ägnats betydande omsorg åt att säkerställa en intern befogenhetsfördel-
ning och en hög grad av självständighet för enskilda avdelningar och in-
terna enheter. Även utrednings- och beslutsförfarandet vid EU kom-
missionen är utformat med ett antal åtgärder för kontroll och maktför-
delning ("checks and balances"). Enligt fakultetsnämnden hade dessa frå-
gor förtjänat en noggrannare belysning och mer specifik behandling i ut-
redningsförslaget mot bakgrund av att utredningen föreslår en omfat-
tande överföring av beslutsbefogenheter från domstol till Konkurrens-
verket
Sveriges advokatsamfund hänvisar till direktiven där det framgår att det är
viktigt för förtroendet för processen att den utredande verksamheten
och beslutsfattandet inte sammanblandas och att det står klart för alla in-
blandade att så inte sker. Trots detta stannar utredningen för att inte fö-
reslå några organisatoriska förändringar av Konkurrensverket och att
helt överlåta på verket att besluta om hur ärendena ska beredas och bes-
lutas. Med hänsyn till att den undersökning bland tjänstemän, advokater
och bolagsjurister som utredningen låtit genomföra, visar att förtroendet
för Konkurrensverket är lågt och att relationen till verket – som det ut-
trycks i betänkandet – till och med präglas av antagonism, är det förvå-
nande att något förslag inte lämnas i detta avseende. Detta inte minst ef-
tersom ett flertal av de interna åtgärder för kontroll och maktfördelning
(”checks and balances”) som införts inom EU-kommissionen syftat till
att skapa legitimitet åt EU-kommissionens beslutanderätt bl.a. efter att
Ds 2020:3
Bilaga 4
379
23
beslut i flera fall upphävts av EU-domstolarna efter överklagande (se
t.ex. Philip Marsden, Checks and balances: EU competition law and the
rule of law, Competition Law International, February 2009 s. 27). Ett
tänkbart sätt att ordna Konkurrensverkets organisation för att bättre
passa för de föreslagna uppgifterna hade varit att låta Konkurrensverket
bli en styrelsemyndighet med ett beslutsfattande tydligt skilt från myn-
dighetens utredande funktion. Detta kan te sig ändamålsenligt ur flera
perspektiv, inte minst då ledningsformen bl.a. anses lämplig för myndig-
heter vars verksamhet i stor utsträckning direkt påverkar näringslivet (i
motsats till enrådighetsmyndigheter som bl.a. anses mer lämpliga för
verksamhet av rutin- eller servicekaraktär, prop. 2009/10:175 s. 110).
Liknande ordningar är inte heller främmande i Norden. De danska och
isländska konkurrensmyndigheterna är exempel på detta och möjligheten
borde ha övervägts ytterligare. Advokatsamfundet ifrågasätter också bär-
kraften i de argument som utredningen anför mot att låta Konkurrens-
verket bli en styrelsemyndighet. Det har inte ansetts omöjligt att utse le-
damöter med relevant sakkunskap för att döma i konkurrensrättsliga mål
i domstolarna och kan inte heller anses omöjligt att tillsätta en kompe-
tent styrelse. Besluten om konkurrensskadeavgift må vara få, men det
sammantagna antalet ärenden som handläggs av Konkurrensverket och
som skulle kunna bli föremål för beslut av en styrelse är inte litet. Även
brådskande ärenden där legala frister gäller, bör rimligtvis kunna hanteras
om ändamålsenliga rutiner utarbetas.
Svenskt Näringsliv, IT-och telekomföretagen och Teknikföretagen hänvisar
till det som har anförts i det särskilda yttrandet från Svenskt Näringslivs
expert i utredningen, se bilaga 3.
Konkurrenskommissionen anser att den beslutande funktionen inom
Konkurrensverket måste hållas tydligt administrativt avskild från utred-
ningen i samma ärende. Att lägga besluten hos en styrelse hade varit ett
sätt att minska det hot mot rättssäkerheten som den föreslagna ord-
ningen kan komma att medföra. Det är anmärkningsvärt att en sådan or-
ganisatorisk lösning avfärdas med hänvisning till ärendefrekvens och till-
gång till personer med den kompetens som krävs. Det finns emellertid
en lösning inom ramen för fortsatt ställning som enrådighetsmyndighet,
den som i andra länder innebär att en brandvägg mellan den utredande
och den beslutande delen, t.ex. i form av ett kollegialt beslutande råd
som inte har befattning med den handläggning som föregår det formella
beslutet. Utredningen har hänvisat till att den interna organisationen är
en fråga för verket. Det hindrar dock inte att regeringen i förordning
med instruktion för Konkurrensverket skulle kunna föreskriva att det
vid verket ska finnas ett råd för beslut i konkurrensärenden.
Länsstyrelsen i Stockholm påpekar att det är viktigt att Konkurrensverket
i sin organisation kan tillförsäkra objektiviteten i sina ärenden, med
tanke på att myndigheten kommer att ha både ett utredande ansvar och
beslutsrätt.
Ds 2020:3
Bilaga 4
380
24
ABA Section of Antitrust Law har kommit in med Report of the ABA
Section of Antitrust Law International task Force från den 22 maj 2015
som är ett resultat av ett arbete för att fastställa best practices för kon-
kurrensrättsliga tillsynsförfaranden. I rapporten identifieras hur sådana
förfaranden bör utformas för att åstadkomma precision, effektivitet och
opartiskhet.
Ds 2020:3
Bilaga 4
381
Bilaga 1
Särskilt yttrande av Ingeborg Simonsson, rådman vid Stockholms tingsrätt
och docent i Europeisk integrationsrätt vid Stockholms Universitet
Jag delar utredningens analys i kapitel 1-7.5.4. Liksom utredningen me-
nar jag att det är förenligt med rättssäkerhetskrav att ge Konkurrensver-
ket en utökad beslutanderätt. Jag håller också med om att det framstår
som osäkert huruvida en sådan reform kan medföra någon effektivitets-
ökning. Till skillnad från utredningen kan jag däremot inte se att harmo-
niseringsskälen med styrka talar för en utökad beslutanderätt för Kon-
kurrensverket. Visserligen finns det ett värde i att tillse att Konkurrens-
verket har samma beslutsbefogenheter som majoriteten av sina syster-
myndigheter i EU. Men det nuvarande svenska systemet fungerar bra
och har hunnit sätta sig. Stor och långvarig osäkerhet kan förväntas upp-
stå vid en övergång från handläggning av mål enligt rättegångsbalken, till
att pröva överklaganden av Konkurrensverkets beslut enligt lagen om
domstolsärenden. Dels är målen stora och utredningskrävande, dels är
det fråga om ett fåtal mål vilket innebär att det tar lång tid innan en ny
rättstillämpning hinner utvecklas i processuella frågor. Det kommer
också bli svårhanterligt vid kumulation av skadeståndsmål, som hand-
läggs enligt rättegångsbalken, och överklaganden av Konkurrensverkets
beslut. Institutionell harmonisering får ses som undantag från huvudre-
geln om medlemsstaternas institutionella autonomi (jmf mål C-82/07
Comisión del Mercado de las Telecomunicaciones. EU:C:2008:143,
punkt 24, mål C-389/08 Base m.fl., EU:C:2010:584, punkt 26, mål C-
85/14 KPN, EU:C:2015:610, punkt 53). En eventuell kommande direk-
tivreglering av medlemsstaternas skyldigheter såvitt gäller organisation
och befogenheter för konkurrensmyndigheterna kan förväntas leda till
behov av ytterligare översyn av det svenska systemet för konkurrensö-
vervakning. I avvaktan på en sådan mer övergripande åtgärd från unions-
lagstiftaren framstår det enligt min mening som bättre att fortsätta med
det system vi har. Det ger också tid att utvärdera hur inrättandet av Pa-
tent- och marknadsdomstolarna påverkar handläggningstider och andra
aspekter av målhanteringen.
Ds 2020:3
Bilaga 4
382
Bilaga 2
Särskilt yttrande av Johan Karlsson, advokat
Utredningens uppdrag har varit att analysera förutsättningarna för, be-
hovet och lämpligheten av utökad egen beslutanderätt för Konkurrens-
verket i ärenden som gäller sanktioner mot otillåtna samarbeten, miss-
bruk av dominerande ställning samt förbud eller ålägganden i fråga om
företagskoncentrationer.
Jag delar utredningens bedömning att utökade beslutsbefogenheter för
Konkurrensverket är förenligt med Europakonventionen om mänskliga
rättigheter och EU:s rättighetsstadga. Jag delar också utredningens be-
dömning att Konkurrensverket kan vara en enrådighetsmyndighet även
med sådana utökade beslutbefogenheter. Jag är emellertid ytterst tvek-
sam till behovet och lämpligheten av en utökad beslutanderätt för Kon-
kurrensverket, i synnerhet beträffande sanktioner mot otillåtna samar-
beten och missbruk av dominerande ställning.
Den nuvarande ordningen med en domstolsmodell är väl inarbetad och
fungerar relativt väl. Konkurrensverket utreder och, om det blir aktuellt,
väcker en talan om (i) konkurrensskadeavgift med anledning av en (på-
stådd) överträdelse av förbudet mot konkurrensbegränsande avtal eller
dominansmissbruk eller (ii) förbud eller åläggande med anledning av en
företagskoncentration. Yrkandena i sådana mål utgör en väl avgränsad
ram för processen och förfarandet regleras av rättegångsbalkens regler
för indispositiva tvistemål. En avgörande fördel med den nuvarande ord-
ningen är att den är förhållandevis balanserad och förutsebar. En reform
av det slag som utredningen föreslår innebär att förfarandet skulle regle-
ras av den i detta sammanhang föga ändamålsenliga lagen (1996:242) om
domstolsärenden. Det utgör, enligt min uppfattning, i sig en försämring
av förutsebarheten och därmed rättssäkerheten.
Utredningen har genomfört samrådsmöten med advokater och bolagsju-
rister i egenskap av representanter för näringslivet. Utredningen har
också låtit genomföra en kvalitativ studie med intervjuer av en grupp ut-
valda advokater, bolagsjurister och tjänstemän vid Konkurrensverket.
Som utredningen konstaterat är advokaterna och bolagsjuristerna i prin-
cip emot en utökad beslutanderätt. De vittnar om att en sådan ordning
riskerar att påverka företagens rättssäkerhet negativt. Någon egentlig
brist med den nuvarande ordningen har inte identifierats och behovet av
en reform ifrågasatts.
De skäl som utredningen för fram för en egen beslutanderätt för Kon-
kurrensverket är inte empiriskt belagda och övertygar inte. Utredningen
menar att en utökad beslutanderätt kan leda till faktiska och potentiella
effektivitetsvinster men konstaterar samtidigt att det är osäkert. Exemp-
len på möjliga effektivitetsvinster bygger på antaganden och är såtillvida
Ds 2020:3
Bilaga 4
383
Bilaga 2
spekulativa. Jag befarar att en reform kan få motsatt effekt. Den kan leda
till effektivitetsförluster. Den föreslagna reformen innebär i praktiken att
det kan bli fråga om sammanlagt tre beslutsinstanser istället för nuva-
rande två. Den totala handläggningstiden kan redan på denna grund bli
längre och kostnaderna, inte minst för företagen, öka. Att företag avstår
från att överklaga kan enligt min uppfattning inte betraktas som en (po-
tentiell)effektivitetsvinst. Det förhållandet att förfarandet hos Konkur-
rensverket inte är kontradiktoriskt ökar dessutom risken för materiellt
felaktiga beslut i första instans. Det främjar vare sig effektivitet eller
rättssäkerhet och kan få kontraproduktiva effekter på marknaden.
Jag delar inte heller utredningens uppfattning att harmoniseringsskäl
skulle tala för en reform. Att Kommissionen eller andra nationella kon-
kurrensmyndigheter har möjlighet att självt fatta beslut ifråga om sankt-
ioner och företagskoncentrationer talar varken för eller emot en reform.
Påståendet att en större överensstämmelse mellan Konkurrensverkets
beslutsbefogenheter och jämförbara myndigheter inom EU skulle
minska risken för inkonsekventa skillnader mellan konkurrensmyndig-
heternas beslut biter inte.
Utredningens förslag om att utvidga det s.k. automatiska fullföljdsförbu-
det i 4 kap 12 § konkurrenslagen till att även gälla under en särskild
undersökning (fas 2) kan införas även utan att Konkurrensverket ges en
egen beslutanderätt ifråga om koncentrationer. Det finns skäl som talar
för att ett sådant utvidgat fullföljdsförbud skulle vara mer ändamålsenlig
än det nuvarande, som enbart gäller under den inledande prövningen.
___________________
Ds 2020:3
Bilaga 4
384
Bilaga 3
Särskilt yttrande av experten Anders Stenlund
Utredaren anser att Konkurrensverket bör ges befogenhet att fatta egna
beslut om konkurrensskadeavgift samt om förbud och ålägganden ifråga
om koncentrationer. Jag kan inte ställa mig bakom dessa förslag och me-
nar att de är behäftade med risker och nackdelar som klart överstiger de
fördelar som eventuellt står att vinna. Enligt min uppfattning vilar försla-
gen i betydande grad på förhoppningar och spekulativa antaganden. Jag
menar också att den prövning Konkurrensverket ska göra i koncentrat-
ionsärenden skiljer sig på ett grundläggande sätt från den prövning som
verket gör i kartell- och dominansärenden och att frågan om lämplig be-
slutsordning på det området därför måste bedömas för sig. Jag avstyrker
därför förslagen att ge Konkurrensverket beslutanderätt. Nuvarande för-
farande där Konkurrensverket väcker talan i Stockholms tingsrätt bör så-
ledes enligt min uppfattning behållas.
Jag vill understryka att det i betänkandet inte redovisas några som helst
förhållanden som kan leda till slutsatsen att den rådande ordningen
skulle vara dysfunktionell eller rättsosäker. Tvärtom måste den bedömas
som i huvudsak välfungerande. Konkurrensverket saknar heller inte möj-
lighet att ingripa på eget beslut (vitesåläggande, vilket ger tydlig signal-
verkan till marknaden).
Jag menar att beslutsrätt för Konkurrensverket kräver att det införs en
ny och förändrad modell för hur besluten ska fattas inom den nuvarande
enrådighetsmyndigheten. Oavsett vilken modell man väljer, vilket inte
kan överlåtas på verket att bestämma, måste denna garantera en rättssä-
ker ordning samtidigt som inte eventuella effektivitetsvinster går förlo-
rade. Utredaren vill inte införa en styrelse för Konkurrensverket med
hänvisning bl. a. till att ärendena är så komplicerade och till svårigheterna
att rekrytera tillräckligt kompententa ledamöter. Redan detta visar att
beslutsrätt för verket inte är lämplig i dessa fall.
Beslut om konkurrensskadeavgift (”böter”)
Rättssäkerhet
Jag delar utredarens bedömning att en ordning som den föreslagna i och
för sig sannolikt är förenlig med Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna (EKMR). Det finns dock kvarstående, helt väsentliga rätts-
säkerhetsproblem som måste beaktas. Jag anser att utredaren underskat-
tat dessa. En iakttagelse är också att den nuvarande ordningen måste be-
dömas som helt EKMR-säker.
Att en tillsynsmyndighet agerar både utredare och beslutsfattare i
mycket komplicerade fall av allvarliga lagöverträdelser med kraftfulla på-
följder medför risker för objektiviteten och kan i vart fall väcka misstan-
kar om sådan snedvridning med åtföljande dåligt förtroende. Utredaren
Ds 2020:3
Bilaga 4
385
Bilaga 3
tycks medge att det finns ett förtroendeproblem, men som kan hanteras.
Framförallt slås farhågorna från rättssäkerhetssynpunkt bort med att det
finns fullständig domstolsprövning. Det är, menar jag, att göra det väl
enkelt för sig.
Frågan är dock varför man alls ska ge sig in detta givet att nuvarande ord-
ning inte lider av några större problem. Hursomhelst är det svårt att utan
omfattande byråkratiska ”checks and balances” eliminera den underlig-
gande presumtionen att den egna myndigheten har rätt. Detta bottnar
förstås i naturlig lojalitet och engagemang. Det går heller inte att komma
ifrån, att ur ett objektivitetsperspektiv systemet belastas av att svaranden
döms i en process som drivs helt av motsidan och på dennas villkor. Be-
tecknade nog anför utredaren det som ett effektivitetsargument att ver-
ket ”ensamt styr processen”. För min del anser jag tvärtom att detta
inger ytterligare betänkligheter.
Beslutsrätt för Konkurrensverket förutsätter att avgörandena håller hög
kvalitet och träffsäkerhet. Det gäller förstås i materiellt hänseende och
där man kan konstateras att verket ofta lyckats styrka överträdelse, men
att denna i regel modifieras rätt mycket av domstolarna. Kravet måste
emellertid i lika hög grad gälla påföljdsbestämningen. Med den förhåller
det sig så, att Konkurrensverket i stort sett alltid yrkat konkurrensskade-
avgift med belopp som vida överstigit de belopp som slutligt bestämts i
domstol. Det rör sig om synnerligen kännbara avgifter som kan uppgå
till hundratals miljoner kronor. Det är naturligtvis inte godtagbart vare
sig från rättssäkerhetssynpunkt eller ekonomiska utgångspunkter. Utre-
daren har inte beaktat denna aspekt, annat än som en drivkraft för över-
klagande. Yrkanden är en sak och dömande beslut förvisso en helt annan.
Jag menar att den stora skillnaden mellan yrkat belopp och slutligt resul-
tat är ett utslag av ärendenas komplexitet och höga svårighetsgrad. Det
illustrerar riskerna med förslaget och visar tydligt att påföljder av aktuellt
slag ska fastställas av domstol, även i första instans. Det visar också att
utredarens uppfattning att rättssäkerheten tillgodoses genom möjlig-
heten till full domstolsprövning inte håller.
Muntlig bevisning spelar genomgående en central roll i kartellmål, men
ofta även i fall av påstått dominansmissbruk. I Konkurrensverkets hand-
läggning kan dock vittnen inte höras under ed samtidigt som deras utsa-
gor skulle komma att läggas till grund för beslut om kraftiga böter. Jag
anser att eden har betydelse för trovärdighet och sanningshalt i avlagda
vittnesmål. Frånvaron av ed ger följaktligen även den grund för kritik
från rättssäkerhetssynpunkt.
Effektivitet
Jag anser att är det mycket lite som tyder på att ökade beslutsbefogen-
heter för Konkurrensverket i enlighet med förslaget skulle leda till bättre
effektivitet i något relevant hänseende. Tvärtom bedömer jag att det
Ds 2020:3
Bilaga 4
386
Bilaga 3
finns betydande risk för motsatsen till följd av komplicering av handlägg-
ning och beslutsgång i verket samt ökat processande i procedurfrågor.
Inte heller kan man räkna med att färre fall skulle gå vidare till domstol.
Det sammanhänger bl. a. med de oftast mycket höga bötesbeloppen och
de allvarliga anklagelserna. Bidragande är förstås också att erfarenhets-
mässigt ligger verkets yrkanden om konkurrensskadeavgifter konstant
mycket för högt och även om man lyckats visa på en överträdelse har
denna i regel snävats in av domstolarna (ovan). Nya regler som kan un-
derlätta talan om konkurrensskadestånd baserad på överträdelsebeslut
torde verka i samma riktning. En ytterligare iakttagelse är att om det fun-
nits många fall som skulle stannat i och med verkets beslut, borde dessa
ha visat sig i form av accepterade avgiftsförelägganden
(3 kap 16-19 § KL). Intresset bland svarandena har dock hittills varit
synnerligen begränsat.
Jag konstaterar att vad utredaren anför om ökad effektivitet mest utgörs
av antaganden. Att tiden fram till första beslut förkortas är ju i och för sig
klart, men att den tiden också skulle bli kortare än vad det nu tar fram till
stämningsansökan förefaller högst osäkert; det kan, som nämnts, mycket
väl bli tvärtom. Det hävdas också att förändringen kan leda till att det
fattas fler beslut, vilket skulle ge en samhällsekonomisk vinst. Detta är
ett gåtfullt påstående som tycks förutsätta att det idag finns karteller och
dominansmissbruk som inte kan lagföras just på grund av den rådande
beslutsordningen. Det är oklart vilka effektiviseringar av handläggningen
som skulle bli aktuella, vilka inte kan vidtas också i det rådande förfaran-
det.
Vidare förekommer argumentet att den nya ordningen skulle medföra
högre kvalitet i beslutsfattandet genom att öka ”aktörernas” incitament
att interagera med Konkurrensverket. Det är ett rent spekulativt anta-
gande som bygger på föreställningen att företagen i gemen ”tjuvhåller”
på fakta och annat underlag i syfte att dra ut på processen. De företag
som tillfrågats i utredningsarbetet har bestämt tillbakavisat detta påstå-
ende som främmande och i strid med deras eget uppenbara intresse att
inte belastas av tunga och verksamhetsstörande processer längre än nöd-
vändigt.
Jag anser som framgått att förslaget är behäftat med risker från rättssä-
kerhets- och förtroendesynpunkt. Det är klart att sådant också kan på-
verka effektiviteten negativt.
Jag menar sålunda att när det gäller effektivitetsfrågan baseras förslaget
på vaga antaganden och förhoppningar som inte duger till underlag för
lagstiftning, allra helst som nuvarande ordning fungerar i huvudsak väl.
Man måste också betänka att det rör sig om ett mycket litet antal fall.
Ds 2020:3
Bilaga 4
387
Bilaga 3
Jag anser att i mål om påstådda karteller m.m. och dominansmissbruk
bör, som nu, rättegångsbalkens regler tillämpas i domstol och inte ären-
delagens.
Harmonisering
Utredaren anser att det finns ett behov av att de svenska beslutsreglerna i
ökad utsträckning harmoniseras med vad som gäller inom EU. Detta an-
förs de facto som huvudskälet för att byta system. Att Konkurrensverket
vill ha större befogenheter och därmed bli mer likt myndigheter i andra
länder är förstås, menar jag, i sig inte något argument i sammanhanget.
Det spekuleras i att verket kan komma att ställas vid sidan ifråga om
gränsöverskridande samarbeten i ärenden där bötespåföljd kunde vara
aktuell. Det finns dock inget belägg för detta påstående. När verket i så
fall skulle fatta ett beslut om stämningsansökan, skulle konkurrensmyn-
digheter i andra EU-länder fatta ett bötesbeslut vilket hursomhelst kan
överklagas och därmed också prövas av domstol, precis som det svenska
fallet. Jag har svårt att förstå att det kan vara en skillnad som i sig skulle
diskvalificera verket från gemensamma aktioner, om sådana blev aktuella.
Enligt utredaren finns det flera och upprepade tecken på att man inom
EU på sikt kommer att föreslå lagstiftning vad gäller beslutanderätt för
konkurrensmyndigheter på området för konkurrensskadeavgifter. I allt
väsentligt rör det sig om yttringar från kommissionen (DG Comp) som
givetvis har sin egen agenda i saken, men inte sträcker sig inte längre än
att man kan komma att ”överväga” EU-rättsliga regler. Det är att märka
att beslutsrutinerna skiljer sig ganska mycket åt mellan de myndigheter
som i och för sig i en eller annan form fattar egna bötesbeslut.
Överraskande nog föreslår utredaren att vi i Sverige ska föregripa kom-
missionens eventuella framstöt om nya regler. Hur kommissionens har-
moniseringsförslag kommer att se ut är dock ännu okänt, om det alls
läggs fram. Jag menar att det uppenbarligen måste avvaktas, allt annat
vore en bakvänd ordning. Om kommissionen verkligen vill ha lagstift-
ning får man föreslå det och på vanligt sätt försöka övertyga medlemssta-
terna om behovet. Att vi ska bedriva ensidig harmonisering mot ett re-
gelverk av obekant innehåll är helt enkelt inte en bra idé.
Beslut om företagskoncentrationer (förvärvskontroll)
Förbud och ålägganden mot koncentrationer skiljer sig fundamentalt
från kartell- eller dominansfall där böter aktualiseras; de är som ärenden
helt olika till karaktär och natur. Jag menar att frågan om beslutsord-
ningen i förvärvskontrollen måste analyseras och värderas på sina egna
förutsättningar och förhållanden. Enligt min uppfattning har utred-
ningen inte penetrerat problemen på området tillräckligt och förslaget att
Konkurrensverket ska få fatta egna beslut även om koncentrationer
kommer mest som en följdändring till förslaget om bötesbesluten.
Ds 2020:3
Bilaga 4
388
Bilaga 3
Det är uppenbart att den nuvarande ordningen på förvärvsområdet inte
fungerar såtillvida att Konkurrensverkets bedömningar i stort sett aldrig
underkastas auktoritativ domstolsprövning. Statistiken talar sitt tydliga
språk: sedan 1993, då nuvarande kontrollmodell infördes, har ett (1) fall
avgjorts i högsta instans (MD 1998:10, Optiroc) och således på 2000-talet
inget enda. Avgöranden från tingsrätten är likaså ytterst sällsynta. Som
utredaren konstaterar kommer sig detta av att förvärven i regel dras till-
baka när Konkurrensverket beslutat att stämma. Det kan i och för sig
finnas en rad olika skäl till varför man inte vill gå vidare till domstol och
det blir hursomhelst inte fråga om många fall vilket system som än in-
förs. Säkert är dock att det finns fall där man skulle vilja på allvar utmana
verkets utredning och bedömning om det kunde ske medan affären kan
hållas vid liv på rimliga villkor. Att domstolskontrollen i betydande grad
fallit bort är allvarligt från ekonomiska utgångspunkter och ett rättssä-
kerhetsproblem. Det ger Konkurrensverket ett kvasi-veto mot koncent-
rationer, något som också kan återverka på vilka åtaganden som lämnas.
Det står klart att problemet här inte återfinns i verket, utan har med
domstolsprocessen att göra. Utredningen har inte haft i uppdrag att se
över instansordningen och processreglerna i koncentrationsärenden. Jag
menar att det då är fel att ytterligare cementera Konkurrensverkets ”mo-
nopol” med en formell beslutsrätt. Istället bör den gällande ordningen
bestå till dess att hela systemet kan ses över. Detta gäller även förslaget
om automatiskt fullföljdsförbud.
Utredaren har inte lyckats hitta några tydliga effektivitets- eller harmoni-
seringsskäl för sitt förslag om beslutsrätt för verket. Istället hängs det
upp på tidigare förarbetsuttalanden om att koncentrationer bör handläg-
gas i samma ordning som konkurrensskadeavgifter. Jag menar att detta är
att förutsätta det som skulle utredas. Jag anser vidare att den utgångs-
punkten på intet sätt är självklar, utan snarast framstår som felaktig med
hänsyn till ärendenas helt olika karaktär.
Min uppfattning är alltså att beslutsordningen på koncentrationsområdet
ska bestå.