om ändringar i rättegångsbalken m.m.
Regeringens proposition
1982/83: 41
om ändringar i rättegångsbalken m.m.;
beslutad den 28 oktober 1982.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
OVE RAINER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att nya möjligheter införs att rätta felaktigheter i
godkända strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot. Det före-
slås vidare att området för strafföreläggande utvidgas så att det högsta antal dagsböter som ett strafföreläggande får uppta höjs från 60 till 100.
Behörigheten för en ensamdomare i tingsrätt att avgöra brottmål utökas till att avse även brott med fängelse i högst sex månader i straffskalan, dock under förutsättning att endast böter ådöms. I syfte att förenkla
handläggningen föreslås att reglerna om protokollföringen i hovrätterna
och högsta domstolen ändras samt att rotelinnehavare i hovrätt skall få
befogenhet att besluta om avskrivning av återkallade mål.
Reglerna i rättegångsbalken om lägsta och högsta bötesstraff vid penningböter för rättegångsförseelser anpassas till motsvarande bötesregler i brottsbalken. Vidare föreslås att ersättning till personundersökare i fortsättningen skall bestämmas enligt taxa. Propositionen innehåller också ett
förslag om att fastighetsdomstol skall få behålla domförheten även om en ledamot får förfall under pågående huvudförhandling. Slutligen föreslås
några rent redaktionella ändringar i rättegångsbalken.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.
1 Riksdagen 1982183.1 saml. Nr 41
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken |
dels att I kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 6 kap. I 8, 9 kap. 9 §, 18 kap. 14 §, 30 kap. 10 § och 48 kap. 4 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse
I kap.
38!
Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.
I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.
Tingsrätt är domför med en lagfaren domare
vid måls avgörande utan huvud- när mål avgörs utan huvudförförhandling, handling,
vid annan handläggning, som ej vid annan handläggning, som inte sker vid huvudförhandling eller syn sker vid huvudförhandling eller vid å stället, syn på stället,
vid sådan huvudförhandling i vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i förenklad tvistemål som hålls i förenklad form, form,
vid huvudförhandling och syn å vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket icke stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter. är stadgat svårare. straff än böter
eller fängelse i högst sex månader,
under förutsättning att det inte
finns anledning att döma till annan
påföljd än böter.
2 kap.
4§&
Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare må ej sitta i rätten.
I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i rätten. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter, är hovrätten domför även med den sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.
! Senaste lydelse 1975: 1288. 2? Senaste lydelse 1976: 560.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse är hovrätten dom-
: för med en lagfaren domare.
Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av
tjänsteman vid denna.
6 kap.
18 Protokoll skall föras för varje mål särskilt.
Protokoll behöver inte föras över
Över handläggning, som före-
handläggning som ej. sker vid samtages av lagfaren domare ensam el-
manträde för förhandling, om
ler av tjänsteman vid domstolen
I. handläggningen företas av en och ej sker vid sammanträde för
lagfaren domare ensam eller av förhandling, vare förande av proto-
tjänsteman vid domstolen,
koll ej erforderligt. Vid måls av-
2. de avgöranden som träffas vid
skrivning, som ej sker i samband
handläggningen sätts upp särskilt med förhandling, erfordras ej heller
och har tillkommit utan skiljaktig protokoll.
mening inom rätten, eller
3. målet avskrivs vid handlägg-
ningen.
När dom i brottmål vid underrätt utfärdas i förenklad form enligt 30 kap. 6 §& får i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av regeringen.
9 kap.
98 Är i denna balk straff utsatt i Är i denna balk straff utsatt i
böter, dock ej dagsböter, vare lägs- böter, dock ej dagsböter, skall lägsta bötesstraff tio kronor och högsta ta bötesstraffet vara femtio kronor femhundra kronor. | och högsta ettusen kronor.
18 kap.
14 §
Part, som vill erhålla ersättning Part, som vill erhålla ersättning
för rättegångskostnad, skall, innan för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej. kostnaden består. Gör han det ej,
äge han ej därefter tala å den kost- äge han ej därefter tala å den kost-
nad, som uppkommit vid samma nad, som uppkommit vid samma
> Senaste lydelse 1981: 1093. + Senaste lydelse 1964: 166. 5 Senaste lydelse 1973: 240.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
rätt; dock må part, även om yr- rätt; dock må part, även om yrkande cj framställts, erhålla ränta kande ej framställts, erhålla ränta som avses i 8 § tredje stycket samt som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för utskrift av rättens ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut. dom eller slutliga beslut.
Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp angivas.
30 kap.
10 8
Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. I den mån fråga om slutligt beslut. I den mån ej annat föreskrivits med stöd av ej annat föreskrivits, skola ock be- 14 §, skola ock bestämmelserna i 5 stämmelserna i 5 och 8 §§ tillämpas och 8 §§ tillämpas å sådant beslut, å sådant beslut, om frågans beskafom frågans beskaffenhet fordrar fenhet fordrar det. Meddelas siutdet. Meddelas slutligt beslut i sam- ligt beslut i samband med dom, band med dom, skall det upptagas i skall det upptagas i domen. domen.
Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan om återupptagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.
48 kap.
18 Strafföreläggande får utfärdas Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stad- beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter, dock ej gas svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. eller fängelse i högst sex månader. Skola dagsböter följa å brottet, får Om dagsböter skall användas som dock strafföreläggande utfärdas en- påföljd för brottet, får dock straffdast när brottet ensamt eller jämte föreläggande utfärdas endast när annat sådant brott som nu nämnts brottet ensamt eller tillsammans finnes förskylla högst sextio dags- med annat sådant brott som nu har böter. nämnts förskyller högst etthundra
dagsböter.
& Senaste lydelse 1969: 101. 7 Senaste lydelse 1976: 1137.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
l!2a§
Finner åklagaren att ett straff-
föreläggande, som har godkänts,
till följd av skrivfel, felräkning eller
annat liknande förbiseende inne-
håller en uppenbar oriktighet, skall
han, sedan den som har godkänt
föreläggandet har beretts tillfälle
att vittra sig, besluta om rättelse av
föreläggandet.
Rättelse får inte göras. om den
som har -godkänt föreläggandet
motsätter sig det.
En rättelse får inte innebära att
straffet höjs.
17 8? Bestämmelserna i 68 andra Bestämmelserna i 6§ andra
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och stycket 1. 2 och 4 samt i 7.9, Il och
11 §§ äga motsvarande tillämpning 12 a §§ gäller även i fråga om före-
i fråga om föreläggande av ord- läggande av ordningsbot. Vud som
ningsbot. sägs om åklagare i I2 a § skall där-
vid i stället avse polisman.
Denna lag träder i kraft den I januari 1983. Den äldre lydelsen av 1 kap. 3 § gäller dock alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
lagens ikraftträdande.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1964: 542) om personundersökning I brottmål skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 8!
Regeringen meddelar bestäm- Den som har utfört eller biträtt melser om ersättning åt den som vid utförande av personundersökutfört eller biträtt vid utförande av ning eller har förordnats till förpersonundersökning eller förord- troendeman enligt 4 § eller har av-
nats till förtroendeman samt åt lä- gett läkarintyg enligt 7 § har rätt till
kare som avgivit intvg enligt 78. ersättning. Ersättningen betalas av
Sådan ersättning skall gäldas av staten.
statsverket.
2 Senaste lydelse 1968: 193.
! Senaste lydelse 1975: 720.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Regeringen meddelar bestäm-
melser om ersättning enligt första
stycket. Regeringen eller myndig-
het som regeringen bestämmer får
fastställa taxa som skall tillämpas
vid bestämmande av ersättning åt
den som utan biträde har utfört
personundersökning. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i
9 §.
Denna lag träder i kraft den I januari 1983. När någon före ikraftträdan-
det har utsetts att utföra personundersökning. tillämpas äldre bestämmel-
ser.
3¶Förslag till |
Lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1969: 246) om domstolar i fastighets-
mål! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§ Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot
och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.
I mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsför-
valtning av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna leda-
möter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.
Kan huvudförhandling i fastig-
hetsmål beräknas kräva minst fyra
veckor, får antalet lagfarna leda-
möter utökas med en utöver det an-
tal som anges i första och andra
styckena. Om det är påkallat med
hänsyn till målets omfattning eller
annan särskild omständighet gäller
detsamma om antalet nämndemän.
En av de lagfarna ledamöterna En av de lagfarna ledamöterna
skall vara ordförande i fastighets- skall vara ordförande i fastighets-
domstolen. Denne utses bland de domstolen. Denne utses bland de
lagfarna domarna i tingsrätten. Den lagfarna domarna j tingsrätten. An-
I Lagen omtryckt 1974: 1064.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 1064.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
andre lagfarne ledamoten skall nan lagfaren ledamot skall vara
vara lagfaren domare i tingsrätten lagfaren domare i tingsrätten eller i eller i annan tingsrätt. Teknisk le- annan tingsrätt. Teknisk ledamot
damot skall ha teknisk utbildning skall ha teknisk utbildning och erfa-
och erfarenhet av fastighetsbildning renhet av fastighetsbildning eller eller fastighetsvärdering. Nämnde- fastighetsvärdering. Nämndemän-
männen bör vara allmänt betrodda nen bör vara allmänt betrodda och
och väl förtrogna med sin orts för- väl förtrogna med sin orts förhålhållanden. landen.
Om det sedan huvudförhandling
har påbörjats inträffar förfall för en
av de lagfarna ledamöterna eller
för en av nämndemännen eller, om
två tekniska ledamöter deltar, för
en av dem, är rätten ändå domför.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 122) om ändring i i lagen (1929: 145) om skiljemän
Härigenom föreskrivs att ikraftträdandebestämmelserna till lagen (1976: 122) om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976..
Har skiljeavtal slutits före ikraft-
trädandet, gäller fortfarande 9 oc h 18 §§ i deras äldre lydelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.
Utd rag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1982-08-12
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Tillander, Ahrland, Molin
Föredragande: statsrådet Petri
Lagrådsremiss om ändringar i rättegångsbalken m. m.
1¶Inledning
Som ett led i strävandena att med bibehållen effektivitet och rättssäker-
het försöka åstadkomma besparingar och förenklingar inom rättsväsendet
har inom justitiedepartementet behandlats ett antal förslag till begränsade
ändringar i processlagstiftningen. Frågan om en mer genomgripande reform av underrättsprocessen kommer att tas upp i samband med behandlingen av rättegångsutredningens (Ju 1977:06) nyligen avlämnade delbetänkande (SOU 1982:25—26) Översyn av rättegångsbalken I — Processen i tingsrätt.
I sammanhanget tas också upp några frågor som syftar till en anpassning
annars är av mera lagteknisk natur.
De olika förslagen tas upp i följande ordning.
. Frågor angående strafföreläggande m.m. (avsnitt 2).
NN Vidgad ensamdomarkompetens i brottmål i tingsrätt (avsnitt 3).
tv Handläggning av avskrivningsbeslut i hovrätt (avsnitt 4).
4. Förande av protokoll vid föredragning i hovrätt och högsta domstolen (avsnitt 5).
5. Böter enligt rättegångsbalken (avsnitt 6).
6. Taxa för personundersökning i brottmål (avsnitt 7). 7. Domförhet i fastighetsdomstol vid förfall för någon av ledamöterna (avsnitt 8).
8. Vissa lagtekniska justeringar (avsnitt 9).
2¶Frågor angående strafförelägganden m. m.
2.1¶Gällande rätt
För att förenkla formerna för beivrande av bagatellförseelser infördes i samband med tillkomsten av rättegångsbalken (RB) ett särskilt utomprocessuellt skriftligt förfarande, kallat strafföreläggande, vilket handhas av åklagare. År 1966 kompletterades reglerna om strafföreläggande med en ny form av skriftlig handläggning genom polismans föreläggande av ordningsbot. Båda handläggningsformerna samordnades två år senare genom
en delvis ny reglering i 48 kap. RB.
Strafföreläggande får utfärdas av åklagare beträffande brott som hör
under allmänt åtal, om det för brottet inte är stadgat svårare straff än böter
(dock ej normerade böter) eller om det för brottet är stadgat dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Strafföreläggandet innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, som han får välja att godkänna eller inte
godkänna. Antalet dagsböter som får föreläggas får uppgå till högst sextio (48 kap. 1—4 och 6 §§ RB). .
Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och sänder till rikspolisstyrelsen en förklaring att han erkänner gärningen och godtar det straff (och den eventuella särskilda rättsverkan) som anges i
föreläggandet. Den misstänktes ställningstagande måste göras inom viss i
föreläggandet angiven tid. Normalt tecknas förklaringen på föreläggandet (48 kap. 9 & RB och 7 § strafföreläggandekungörelsen 1970:60). Har ett föreläggande godkänts, gäller det som dom som har vunnit laga kraft (48
kap. 3 § andra stycket RB). Godkännandet får emellertid verkan som
lagakraftvunnen dom först när det har kommit rikspolisstyrelsen till handa.
Har godkännandet i stället lämnats till åklagaren, skall strafföreläggandet
anses godkänt när godkännandet kom in till åklagarmyndigheten. Om det är tveksamt om den misstänktes förklaring innebär ett godkännande, skall åklagaren pröva om ett godkännande föreligger (7 § strafföreläggandekungörelsen). Rikspolisstyrelsen underrättar åklagaren om att ett föreläggande inte har godkänts (9 § strafföreläggandekungörelsen).
Föreläggande av ordningsbot får utfärdas av polisman beträffande brott som hör under allmänt åtal, om det för brottet inte är stadgat annat straff än böter (dock inte dagsböter eller normerade böter). Riksåklagaren (RÅ) har till uppgift att i samråd med rikspolisstyrelsen göra ett urval av de brott för vilka ordningsbot skall få användas (48 kap. 13 och 14 §8& RB). Dessa
finns angivna i RÅ:s beslut om ordningsbot för vissa brott (det senaste
beslutet gäller fr.o.m. den I januari 1982, se SFS 1981:716). I detta anges
även de bötesbelopp som i det enskilda fallet skall tillämpas för varje typ
av brott.
Föreläggande av ordningsbot skall ske skriftligen. Den som föreläggs
skall ges tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet. I undantagsfall
får dock föreläggandet godkännas senare. Ett godkänt föreläggande gäller
som dom som har vunnit laga kraft (48 kap. 3 och 16 §§ RB).
Om ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot inte omfattar annat än böter och böterna betalas till rikspolisstyrelsen utan att ett skriftligt godkännande har skett, skall betalningen anses som ctt godkännande, såvida det inte framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet (48 kap. I1 och 17 §§ RB).
I militära brottmål får strafföreläggande användas endast om den miss-
tänkte inte fullgör tjänstgöring vid försvarsmakten eller om hans tjänstgö-
ring är av tillfällig art eller om målet har hänskjutits till åklagare på grund av att straffet har ansetts böra bestämmas till böter. Disciplinstraff får inte
åläggas genom strafföreläggande (84 § andra stycket militära rättegångslagen 1948:472).
Om en polisman i samband med att ett föreläggande av ordningsbot har
utfärdats och godkänts finner att föreläggandet innehåller en uppenbar oriktighet som avser annat än att ordningsbotsbeloppet är för lågt, får
polismannen, om det kan ske genast, ge den misstänkte tillfälle att stryka
över godkännandet. Gör han det, skall föreläggandet återkallas. Ett nytt föreläggande får därefter utfärdas (48 kap. 18 & RB).
I övrigt saknas möjligheter att rätta godkända förelägganden. Om fel har
uppstått får i stället besvärsreglerna användas. Enligt 59 kap. 5 och 6 §§
RB skall ett godkänt strafföreläggande undanröjas av tingsrätten efter besvär, om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring, om
det vid ärendets behandling har förekommit ett sådant fel att föreläggandet
bör anses ogiltigt eller om föreläggandet annars inte överensstämmer med lag. Har ett strafföreläggande undanröjts, får därefter inte för samma
gärning dömas till eller föreläggas svårare straff än i det undanröjda före-
läggandet. Reglerna om besvär över strafföreläggande gäller även besvär
över godkänt föreläggande av ordningsbot (59 kap. 9 & RB).
Besvärsvägen kan inte användas om föreläggandet är behäftat med ett materiellt fel, såsom t.ex. att den misstänkte över huvud taget inte har
begått den gärning som föreläggandet har avsett. I sådana fall kan emeller-
tid resning komma i fråga .!
2.2¶Rättelse av förelägganden
2.2.1 Rikspolisstyrelsens framställning |
Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 16 juni 1981 till regeringen begärt
att frågan om att införa vidgade möjligheter att rätta strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot prövas. Styrelsen har därvid särskilt
påpekat att vissa felaktigheter i förelägganden inte är av sådant slag att det finns förutsättningar att undanröja föreläggandet enligt 59 kap. 5 § RB.
Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.
! Ifr NJA 1951 s. 412, 1955 5. 557, 1956 s. 700 och 1963 s. 393 beträffande strafföreläggande samt NJA 1970 s. 380, 1970 s. 472, 1977 s. 67 och 1979 s. 476 beträffande föreläggande av ordningsbot.
2.2.2 Överväganden
Inledningsvis vill jag framhålla att, så länge ett föreläggande inte har godkänts. det torde kunna återkallas och ersättas med ett nytt.
Ett godkänt föreläggande däremot har samma rättsliga betydelse som en dom som har vunnit laga kraft. Med undantag för rättelsemöjligheten i 48
kap. 18 § RB beträffande föreläggande av ordningsbot kan godkända förelägganden inte bli föremål för något rättelseförfarande. Regeln i 30 kap.
13 § RB om domstols möjlighet att rätta skrivfel m. m. i domar och beslut
har inte ansetts kunna tillämpas analogiskt på ifrågavarande föreläggan-
den. Detta rättelseinstitut förutsätter nämligen ett tvåpartsförfarande och
beslut av en från parterna fristående, handläggande instans (fr prop.
1968:82 s. 86). Regeln i 48 kap. 18 § RB om återkallelse av ett godkänt föreläggande av ordningsbot bygger på att rättelsen görs omedelbart i anslutning till godkännandet och att både den handläggande polismannen och den misstänkte är samtidigt närvarande och överens om att häva godkännandet.
Endast oriktigheter av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form som anges i 48 kap. 18 § RB. Smärre felaktigheter utan saklig betydelse, t.ex. felstavning av den misstänktes namn eller oriktighet i fråga om hans adress torde kunna rättas informellt genom att polismannen gör en kompletterande anmärkning om detta på föreläggandet (jfr prop. 1968:82 s. 87). Även felaktigheter i personnummer kan rättas på detta sätt, om identiteten inte är ifrågasatt. Samma möjligheter till informella rättelser bör anses föreligga vid strafföreläggande.
Om en felaktighet i ett godkänt föreläggande inte är av det slaget att en informell rättelse kan ske finns det f.n. — bortsett från regeln i 48 kap. 18 § RB — bara två möjligheter att komma till rätta med detta, Den ena möjlig-
heten är att begära resning. Den möjligheten är emellertid som redan har
nämnts avsedd för de fall då föreläggandet är behäftat med ett materiellt fel. Den andra möjligheten är att anföra besvär hos tingsrätten. Som
rikspolisstyrelsen har framfört torde vissa felaktigheter, som inte är materiella, ändå vara av sådant slag att de inte kan leda till ett undanröjande
med stöd av besvärsreglerna. Som exempel kan nämnas felaktigt eller ej . angivet förseelsedatum, för högt botbelopp samt för strafförelägganden felaktigt angivet lagrum. Det är här fråga om felaktigheter som närmast har
karaktären av skriv- eller räknefel eller liknande förbiseende (jfr 30 kap.
13 § RB). Det finns uppenbarligen ett behov av att kunna rätta även sådana
fel på ett enklare sätt än att anföra besvär eller resning.
Som jag redan har framhållit bygger regeln i 30 kap. 13 § RB om dom-
stols möjlighet att rätta skrivfel m.m. i domar och beslut på att det sker vid
ett tvåpartsförfarande och genom beslut av en från parterna fristående instans. En från rättssäkerhetssynpunkt helt jämförbar ordning för rättelse
av godkända förelägganden är knappast tänkbar. om en rättelsemöjlighet
skall bli praktiskt användbar. Det kan emellertid knappast riktas någon
Prop. 1982/83: 41 | 12
invändning mot att den som har utfärdat ett godkänt föreläggande rättar skrivfel och liknande felaktigheter i detta, under förutsättning att rättelsen inte är till den misstänktes nackdel såvitt avser brottspåföljden. Än mindre bör det möta hinder att vidta en rättelse som accepteras av den misstänkte.
Jag förordar sålunda att det nu införs möjlighet att rätta strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot som till följd av skrivfel, felräkning eller annat liknande förbiseende har fått ett oriktigt innehåll. Rättelse av strafföreläggande bör i första hand göras av den åklagare som har utfärdat föreläggandet. Rättelse av föreläggande av ordningsbot bör göras av polisman i befälsställning. Innan rättelse sker bör den som har godkänt föreläggandet beredas tillfälle att yttra sig. Rättelse bör i princip inte få ske om vederbörande motsätter sig det. Även mot den misstänktes bestridande bör emellertid rättelse få ske om rättelsen uppenbarligen saknar betydelse för den misstänkte. Regeln kan i övrigt utformas med 30 kap. 13 § RB som förebild. Den nya regeln bör för strafförelägganden tas in i en ny paragraf i 48 kap. RB. Genom en ändring i 48 kap. 17 §& RB kan regeln göras tillämplig även på förelägganden av ordningsbot.
Vad gäller den närmare utformningen av ifrågavarande regel vill jag först framhålla att den inte är tänkt att avse materiella felaktigheter i föreläggandet. Som materiella felaktigheter räknas t.ex. att den misstänkte över huvud taget inte har begått det brott som föreläggandet omfattar eller att han genom föreläggandet erhållit en påföljd som inte är stadgad för brottet. I sådana fall får liksom nu resning användas. Rättelsemöjligheten bör avse endast felaktigheter som beror på skrivfel, felräkningar eller liknande förbiseenden. Vanliga fel av detta slag i föreläggandena är att böterna har räknats ut fel vid sammanträffande av flera brott eller att fel lagrum eller fel datum för brottets begående har angetts. Rättelsen skall vidare avse uppenbara oriktigheter. |
Den som har godkänt föreläggandet bör, som nyss har nämnts, beredas tillfälle att yttra sig, innan beslut om rättelse fattas. Om han samtycker till rättelsen eller om han inte hör av sig i anledning av underrättelsen om ifrågasatt rättelse, får rättelse ske. Föreskrifter om delgivning av underrättelser kan vid behov meddelas i förordning. Motsätter sig den som har godkänt föreläggandet att rättelse sker, får rättelse inte äga rum, såvida det inte är uppenbart att rättelsen saknar betydelse för den misstänkte. Om han motsätter sig viss del av rättelsen men samtycker till annan del av den, får rättelsen i princip endast omfatta den del vartill samtycke har lämnats. Det är därför viktigt att det av underrättelsen om ifrägasatt rättelse klart framgår vad den tilltänkta rättelsen avser.
I den nya paragrafen bör också tas upp en motsvarighet till regeln i 59 kap. 5 § andra stycket RB om att det, sedan ett strafföreläggande har undanröjts, inte för samma gärning får dömas till eller föreläggas svårare straff.
Regeln i 48 kap. 18 § RB föreslås finnas kvar även efter det att 17 § har
ändrats. Det innebär att rättelse med stöd av 18 § kan ske omedelbart i samband med att föreläggandet av ordningsbot har utfärdats och godkänts.
Rättelse enligt 18 § är inte inskränkt till att gälla enbart uppenbara felaktig-
heter som beror på skrivfel, felräkning eller annat liknande förbiseende. Tillämpas 18 § blir resultatet att det felaktiga föreläggandet återkallas och att ett nytt föreläggande därefter får utfärdas. Den nya regeln i 17 § kan
däremot utnyttjas både i de fall då felaktigheten upptäcks omedelbart när föreläggandet av ordningsbot har utfärdats och godkänts och i de fall då
felaktigheten upptäcks senare. Tillämpas 17 § blir resultatet att en rättelse
görs I det godkända föreläggandet. Det är således inte frågan om att
återkalla eller undanröja detta.
2.3 Utvidgning av området för strafföreläggande
2.3.1¶Riksåklagarens förslag
RÅ har i yttrande över departementspromemorian (Ds Ju 1981:18) Underrätternas sammansättning bl.a. föreslagit att den nuvarande gränsen sextio dagsböter för strafföreläggande höjs till etthundra dagsböter. Ge-
nom en sådan utvidgning skulle enligt RÅ åtskilliga rutinbetonade mål om
rattonykterhet och grov olovlig körning kunna avgöras utan domstols medverkan.
RÅ:s förslag att höja gränsen från sextio till etthundra dagsböter har tagits upp i en inom justitiedepartementet den 7 april 1982 upprättad promemoria. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av RÅ, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt. Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges åklagare. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.
2.3.2 Strafföreläggandeinstitutets tidigare utbyggnad
När strafföreläggande infördes i samband med tillkomsten av RB be-
gränsades det till brott med endast böter i straffskalan. Det fick inte heller
avse mer än högst 20 dagsböter. Gränsen höjdes till 40 dagsböter år 1954 (prop. 1954:200, ILU 25, rskr 332). Genom att fängelse år 1966 utgick ur
straffskalan för vårdslöshet i trafik, som inte var att bedöma som grov,
öppnades ett nytt stort område för tillämpningen av strafföreläggande
(prop. 1966: 100, I LU 33, rskr 272).
I prop. 1968:82 föreslogs viss möjlighet att använda strafföreläggande även vid brott för vilka stadgades böter eller fängelse i högst sex månader
men som inte förskyllde högre straff än böter. Förslaget innebar att regeringen bemyndigades att meddela förordnande om att strafföreläggande fick användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingick förutom böter även fängelse i högst sex månader. Vidare föreslogs en höjning av det antal
dagsböter som fick åläggas genom sådant föreläggande. Detta motiverades framför allt av att inom systemets ram skulle komma att rymmas även brott av något allvarligare art än som dittills varit fallet. Departementsche-
fen ansåg att man utan betänkligheter borde kunna höja gränsen till 50
dagsböter och, när det gällde gemensamt straff för flera brott, 60 dags-
böter. Förslaget godkändes av riksdagen (ILU 37, rskr 274).
1968 års brottmålsutredning behandlade i sitt slutbetänkande (SOU
1974:27) Mindre brou åtgärder för att förenkla formerna för bejvrande av lindrigare brott, bl. a. frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande. Utredningen avvisade därvid tanken på att införa en
ordning enligt vilken förutsättningar skulle finnas för utfärdande av straff-
föreläggande beträffande alla brott som i det konkreta fallet förskyllde
dagsböter. Detta skulle i praktiken innebära att en betydande del av brotten i brottsbalken (BrB) och nära nog samtliga brott i specialstraffrät-
ten skulle kunna lagföras i denna summariska handläggningsform. Enligt
utredningen skulle en sådan reform vara alltför långtgående. De flesta brott
för vilka stadgades böter eller fängelse upp till ett år eller däröver var generellt att betrakta som så allvarliga att lagföring genom strafföreläg-
gande fick anses utesluten. Som exempel nämnde utredningen vållande till
annans död (3 kap. 7 & BrB), olaga frihetsberövande (4 kap. 2 8 BrB),
olaga tvång (4 kap. 4 § BrB), olaga hot (4 kap. 5 & BrB), ocker (9 kap. 5 8 BrB) och trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 §& BrB).
I fråga om vissa andra brott — t.ex. otuktigt beteende (6 kap. 6 & BrB)
och olovligt förfogande (10 kap. 4 & BrB) — kunde det visserligen enligt utredningen tänkas förekomma situationer där den straffbara gärningen
var av mindre allvarlig art och förutsättningar således kunde finnas för att välja en summarisk handläggningsform. Brott av denna beskaffenhet borde dock enligt utredningen som regel lagföras genom domstolshandläggning. De ställde speciella krav på förundersökningen och straffbarhetsrekvisiten
var inte sällan svårtolkade.
Enligt utredningen borde strafföreläggandets tillämpningsområde även i
fortsättningen begränsas till sådana brott som allmänt uppfattades som
mindre allvarliga överträdelser. De för brotten fastställda straffskalorna
borde bli vägledande för den bedömningen. Utredningen ansåg att en
naturlig gräns borde sättas vid den kategori av brott för vilka stadgades
böter eller fängelse i högst sex månader. Utredningen framhöll vidare att den dåvarande gränsen 50 dagsböter gav
en relativt god spännvidd för straffmätningen. Den undersökning av bötespraxis som utredningen hade gjort (se SOU 1974:27 s. 103) visade klart att domstolarna sällan gick över denna gräns. Domstolarnas straffmätnings-
princip var av naturliga skäl vägledande för åklagarna. Utredningen före-
slog dock att gränsen skulle höjas från 50 till 60 dagsböter. När gränsen 60 dagsböter hade passerats, hade enligt utredningen också gränsen för mind-
re brott överskridits.
Brottmålsutredningens förslag behandlades i prop. 1975/76:148. Dåvarande chefen för justitiedepartementet hänvisade därvid till de allmänna
uttalanden i frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläg-
gande som gjorts i 1966 och 1968 års propositioner (prop. 1966:100 s. 37 och 1968:82 s. 54). Han anförde att en utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande liksom dittills borde genomföras med försiktighet och
var därför inte beredd att föreslå att strafföreläggande skulle få användas vid alla de brott där böter ingick i straffskalan. En sådan generell utvidg-
ning skulle enligt departementschefen leda till att det blev mycket svårt att
avgöra vid vilka brott som man i praktiken borde använda strafföreläg-
gande. Med den av utredningen valda linjen skapades en godtagbar avgränsning mellan brott som typiskt sett rymde gärningar av mindre allvarlig art och brott av annat slag. Departementschefen anslöt sig därför i propositionen till utredningens förslag att utvidga tillämpningsområdet för
strafföreläggande till att generellt avse brott för vilket var stadgat dagsböter celler fängelse i högst sex månader. 'Han godtog också utredningens förslag att höja gränsen för antalet dagsböter vid ensamt brott från 50 till 60
dagsböter och uttalade samtidigt att han inte fann det motiverat att höja
gränsen ytterligare (prop. s. 172-173). I anslutning härtill framhöll departementschefen att vissa brottstyper
inom det föreslagna tillämpningsområdet av olika skäl var mindre väl ägnade för summarisk handläggning. Enligt hans mening måste brottet
rattonykterhet i de flesta fall anses alltför allvarligt för att strafföreläg-
gande borde få användas. Endast lindrigare fall -av rattonykterhet borde kunna beivras genom strafföreläggande, t.ex. onykterhet vid förande av moped på tid och plats där annan trafik inte förekom eller bilkörning som begränsade sig till flyttning in i garage eller endast en kort sträcka på gata eller väg. I sådana och liknande fall och då alkoholhalten i blodet låg omedelbart över straffbarhetsgränsen borde enligt departementschefen förutsättningar finnas för att tillämpa strafföreläggande vid rattonykterhet.
I nu berörda delar godtogs propositionen av riksdagen (JuU 1976/77:11, rskr 90). Förslagen trädde i kraft den I juli 1977.
I samma proposition föreslogs också att regeringen skulle bemyndigas att förordna att strafföreläggande fick utfärdas även beträffande brott för | vilket stadgades dagsböter eller fängelse i högst två år. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget I denna del uttalade justitieutskottet (JuU . 1976/77:11, s. 15) att en sådan utvidgning krävde ytterligare undersökning
av vilka brottstyper som borde komma i fråga för en sådan vidare tillämpning av strafföreläggandeinstitutet. Utskottet uttalade också att det var
ovisst om några större rationaliseringsvinster skulle kunna uppnås genom
en sådan utvidgning. På grund härav. och eftersom författningsregleringen av grundlagsskäl borde ges en annan utformning, avstyrkte utskottet bifall till propositionen i den delen. Riksdagen följde utskottet (rskr 1976/77:90).
2.3.3¶Riksåklagarens anvisningar
RÅ har den 23 augusti 1977 meddelat anvisningar om tillämpningsområdet för strafföreläggande (RÅFS 1977:1). I dessa anvisningar anges bl. a.:
För valet mellan att väcka åtal och att utfärda strafföreläggande gäller
som grundläggande regel att strafföreläggande skall användas i fall då förutsättningar därför föreligger (40 § första stycket åklagarinstruktionen). Vid bedömning härav är inte bara att beakta de formella förutsättningarna för strafföreläggande. Ytterligare ställs kravet att ansvarsfrågan är klarlagd. Vidare måste en avvägning ske av huruvida lagföring vid domstol är
lämpligare med hänsyn till brottets art. Vissa brottstyper är av olika skäl
mindre väl ägnade för summarisk handläggning. Detta gäller även vissa bötesbrott. Sålunda används inte strafföreläggande för beivrande av t.ex. ringa utpressnings- eller svindleribrott. En prövning från angivna utgångs-
punkter blir emellertid numera i större utsträckning aktuell på grund av
den utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande som skett
genom att det numera generellt omfattar alla brott med en straffskala av
dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Bland sådana brou finns ett flertal som generellt sett inte bör beivras genom strafföreläggande och vissa beträffande vilka strafföreläggande i begränsad utsträckning kan användas.
RÅ har i anvisningarna bl.a. uttalat att brott mot 5, 6, 7, 17 (med
undantag för 17 kap. 4 §) och 19 kap. BrB inte bör beivras genom strafföre-
läggande utan i stället prövas av domstol. I övrigt anges följande om vilka brottsbalksbrott som bör kunna handläggas genom strafföreläggande:
Ett visst utrymme finns för att använda strafföreläggande för ringa häleri (9:6) medan fråga om ansvar för häleriförseelse (9:7) kräver en bedömning
som i allmänhet bör ankomma på domstol. För enklare typfall av häleriför-
seelse, där bedömningen kan bygga på fast domstolspraxis, bör dock strafföreläggande kunna användas. De enklaste och vanligast förekommande fallen av allmänfarlig vårdslöshet (13:6), t.ex. åstadkommande av mindre brand genom sängrökning eller genom att glömma stänga av clektrisk platta eller strykjärn. bör kunna beivras genom strafföreläggande. När det gäller brotten i 14 kap. finns mycket litet utrymme för att använda strafföreläggande med hänsyn främst till det inte sällan svårtolkade rekvisitet fara i bevishänseende. De renodlade och ringaste fallen av förvanskning av urkund (14:2), vars bedömning kan grundas på en stadgad domstolspraxis. bör dock kunna handläggas genom strafföreläggande. Straffföreläggande lämpar sig i allmänhet inte heller för beivrande av brotten i 15
kap. Den rättsliga bedömningen av sådana brott bör normalt göras av
domstol. I begränsad utsträckning kan dock undantag göras för osant
intygande och brukande av osann urkund (15:11), varvid samma bedömningsgrunder bör gälla som för förvanskning av urkund. Vissa brott i 16
kap. kan ifrågakomma för strafföreläggande. Detta gäller mindre allvarliga
fall av ohörsamhet mot ordningsmakten (16:3) och störande av förrättning
eller av allmän sammankomst (16:4). Fall av brott mot griftefriden (16:10) som närmast framstår som ordningsförseelser bör också kunna beivras genom strafföreläggande.
När det gäller specialstraffrättsliga brott sägs i anvisningarna att det får
bedömas från fall till fall om de kan och bör beivras genom strafföreläg-
gande. Enligt RÅ får rattonykterhet i de flesta fall anses vara ett alltför
allvarligt brott för att strafföreläggande skall användas. Endast lindrigare fall av rattonykterhet bör normalt beivras genom strafföreläggande. RÅ
hänvisar härvid till det departementschefsuttalande som tidigare återgivits (prop. 1975/76:148 s. 173).
2.3.4¶Länsåklagarnas rekommendationer
Länsåklagarna har utfärdat rekommendationer till åklagarna beträffande
normalstraff vid strafföreläggande. Det framgår av rekommendationerna
från länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län — som enligt uppgift från RÅ i allt väsentligt överensstämmer med övriga länsåklagarmyndigheters — att intervallet 51—60 dagsböter avses användas endast för brotten snatteri,
bedrägligt beteende, (grov) olovlig körning, rattonykterhet och narkotika-
förseelse. Beträffande rattonykterhet läggs till att strafföreläggande endast kan användas vid lindrigare fall och att intervallet 51—60 dagsböter avses bli använt endast vid kort körning, garagekörning eller liknande med bil eller motorcykel om alkoholhalten i blodet ligger mellan 0,70 och 0,79 promille.
2.3.5¶Statistiska uppgifter
År 1980 ålades drygt 134 400 personer bötesstraff (i siffran ingår inte personer som godkänt föreläggande av ordningsbot för förseelser mot vägtrafikförfattningar; de utgjorde drygt 201300 personer). Av dessa
134400 personer ådömdes ca 38 700 påföljden genom dom-medan 94 500
godkände strafföreläggande och 1 200 godkände föreläggande av ordnings-
bot.
Det sammanlagda antalet personer som dömdes av domstol eller godkände strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot” år 1980 var
167 610.
Under första halvåret 1981 utfärdades cirka 48 400 strafförelägganden, varav ungefär en femtedel avsåg brott vars straffskala innehåller fängelse. Av dessa avsåg endast cirka 750 ett bötesstraff som var högre än 40
dagsböter. I 175 av dessa var straffet högre än 50 dagsböter. Av dessa 175
avsåg 74 fall snatteri, 65 fall olovlig körning och 14 fall rattonykterhet. Andra brott förekom endast i enstaka fall. Brott som inte har annat än böter i straffskalan medför endast i undantagsfall ett bötesstraff som över-
stiger 50 dagsböter.
När det gäller att bedöma vilka effekter en höjning av den översta
gränsen för antalet dagsböter i strafföreläggande skulle få, är det av särskilt
intresse att undersöka vilka bötesstraff som domstolarna vanligtvis dömer
> Exklusive förelägganden av ordningsbot för förseelser mot vägtrafikförfattningar. 2 Riksdagen 1982183. I saml. Nr 41
ut för olika typer av brott. Någon officiell statistik för de senaste åren som utvisar detta finns inte tillgänglig. Inom justitiedepartementet har ecmellertid genomförts en undersökning av vilka bötesstraff (mätt i antalet dags-
böter) som har dömts ut i Stockholms tingsrätt under fjärde kvartalet 1980. Undersökningen visar följande. . Under fjärde kvartalet 1980 dömde tingsrätten 1 300 tilltalade till enbart
dagsböter för brott som kan beivras genom strafföreläggande. Av dessa dömdes 184 eller 14 procent till mer än sextio dagsböter. Av dessa 184 hade 127 erkänt brottsligheten i alla delar och inte heller haft annan invändning i ansvarsfrågan. Antalet tilltalade som dömdes till dagsböter för enbart rattonykterhet eller för en samlad brottslighet där rattonykterhet utgjorde huvudbrotiet var 213. Därav fick 147 tilltalade (69 procent) mer än sextio dagsböter. Av dessa 147 hade 102 erkänt brottsligheten i alla delar och inte heller i övrigt haft invändningar i ansvarsfrågan.
2.3.6 Överväganden
Jag vill först framhålla att det med hänsyn till det ekonomiska läget och den växande arbetsbördan i de allmänna domstolarna är angeläget att på olika sätt rationalisera formerna för beivrande av brott utan att för den.
skull rättssäkerheten äventyras. Olika åtgärder i den riktningen har nyligen föreslagits i rättegångsutredningens delbetänkande (SOU 1982:25—26) Översyn av rättegångsbalken I — Processen i tingsrätt. Betänkandet är f.n. föremål för remissbehandling. I avvaktan på att ställning tas till förslagen i betänkandet kan det finnas anledning att genomföra en del mindre ingripande rationaliseringsåtgärder. En sådan åtgärd skulle kunna vara att medge ett ökat användande av strafföreläggande i stället för domstolsförfarande.
Flertalet remissinstanser har godtagit RÅ:s förslag att höja gränsen för
tillåtet antal dagsböter i strafföreläggande från sextio till etthundra. Endast hovrätten för Västra Sverige (majoriteten om tre ledamöter — cn ledamot är skiljaktig och tillstyrker förslaget), Norrköpings tingsrätt (majoriteten om sex ledamöter — tre ledamöter är skiljaktiga och tillstyrker förslaget) och Sveriges domareförbund har varit negativa. Enligt hovrätten för Västra Sverige bör ett stäliningstagande till förslaget i varje fall föregås av en mer allmän och ingående översyn av lagstiftningen om strafföreläggande.
Domarcförbundet har avvisat förslaget bl. a. med hänvisning till att förfa-
randet vid strafföreläggande enligt förbundets uppfattning inte tillgodoser
samma krav på rättssäkerhet som domstolsförfarandet. Även Norrköpings
tingsrätt (majoriteten) anför bl. a. rättssäkerhetsaspekter som skäl för att
avstyrka förslaget. Av det tillgängliga statistiska materialet framgår att åklagarna i dag i strafföreläggande använder intervallet 51—60 dagsböter i mycket liten
utsträckning (endast i cirka 0,5 procent av samtliga strafförelägganden under första halvåret 1981). Böter inom detta intervall används främst för
brotten snatteri och olovlig körning. Inte heller intervallet 41—50 dagsböter används i någon större utsträckning.
Flera omständigheter talar emellertid för att en inte obetydlig rationali-
seringsvinst skulle uppkomma om gränsen för strafföreläggande höjs från
nuvarande 60 till 100 dagsböter. En sådan utvidgning skulle få betydelse främst när det gäller rattonykterhet och i viss mån olovlig körning. I fråga om rattonykterhet förutsätts givetvis att brottet över huvud taget kan bli föremål för erkännande. Dåvarande chefen för justitiedepartementet har i
ett annat lagstiftningsärende som sin mening uttalat att det vid s.k. promillebrott är befogat att tala om erkännande, om den tilltalade medger de
faktiska omständigheterna och godtar analysresultatet (prop. 1980/81:175
s. 8). Uttalandet mötte inte någon erinran under riksdagsbehandlingen (Jul 1981/82:6, rskr 33). En komplikation som tidigare fanns vid trafikonykterhetsbrott och som
motiverade att sådana brott nästan undantagslöst beivrades genom domstolsförfarande var det s.k. tillbakaräkningsproblemet. Brottsförutsätt-
ningarna för rattfylleri och rattonykterhet ändrades emellertid år 1974 så
att tillbakaräkning i stort sett inte längre behövs för att konstatera om ett straffbart förfarande föreligger. Det räcker i stället med att konstatera att fordonsföraren under eller efter färden haft en straffbar alkoholkoncentration i blodet till följd av alkoholförtäring före eller under körningen (prop. 1974:154, JuU 37, rskr 352).
Ett avgörande av högsta domstolen förra året (NJA 1981 s. 308) har stort intresse för påföljdsfrågan vid rattonykterhet. Det har i åtskilliga fall före-
kommit att domstolar har dömt till fängelse, när promillehalten alkohol i
blodet överstigit 1,30. Enligt högsta domstolens dom bör det för rattonyk-
terhet, där omständigheterna i övrigt kring körningen inte ter sig särskilt
anmärkningsvärda, dömas till böter även om promillehalten alkohol i blo-
det överstiger 1,30. Dock skall enligt högsta domstolen även i fortsättning-
en antalet dagsböter i princip. variera efter graden av alkoholkoncentration.
Av vad jag nu har redovisat framgår att förhällandena har ändrats efter de tidigare refererade uttalandena om att rattonykterhet inte borde beivras genom strafföreläggande. Numera torde därför — som bl.a. Sveriges domareförbund framhållit i sitt remissyttrande — inget hinder föreligga mot att använda strafföreläggande vid rattonykterhet. Självfallet måste emellertid åklagaren i varje enskilt fall. då strafföreläggande övervägs, konstatera att ett verkligt erkännande av gärningen föreligger. Om den misstänkte har erkänt gärningen under förundersökningen men analysresultaten visar
en alkoholkoncentration i blodet som är mycket högre än vad den uppgivna alkoholförtäringen har kunnat medföra, bör således ett verkligt erkännande inte anses föreligga och gärningen därför inte beivras genom strafföreläggande. Åklagaren bör i sådana fall i stället föra saken till domstol.
När det gäller olovlig körning kan man först konstatera att intervallet
51—60 dagsböter användes i endast 65 av de 2 828 fall i vilka böter för detta brott ålades genom strafföreläggande under första halvåret 1981. I länsåklagarnas rekommendationer beträffande straffmätningen vid strafföreläggande anges att olovlig körning (ej grov) med bil bör ge 25 dagsböter medan grovt brott bör ge 40 dagsböter, om det är en förstagångsförseelse,
och eljest 40—60 dagsböter. I SvIT 1971 s. 846 ff redovisas straffmätningspraxis i traftikmål vid Stockholms tingsrätt. Enligt denna redovisning utgör straffet för olovlig körning första gången 20-25 dagsböter. Vid varje återfall i brottet ökas straffet med 10—20 dagsböter. Är den olovliga
körningen grov, anges straffet till 30—50 dagsböter, vid återfall med tillägg av 10—20 dagsböter för varje gång. Vid återfall i grov olovlig körning blir
straffet dock fängelse, om den tilltalade har dömts minst tre gånger för
samma gärning under de tre senaste åren.
RÅ har, som tidigare nämnts, särskilt utpekat grov olovlig körning som
ett brott som i större utsträckning än nu skulle kunna beivras genom strafföreläggande, om gränsen sextio dagsböter höjs. Sammanfattningsvis anser jag mig kunna konstatera att en höjning av gränsen för antalet dagsböter vid strafföreläggande skulle möjliggöra att ett betydande antal fall av rattonykterhet och en viss mängd andra brott kan
beivras genom sådant föreläggande. En höjning av gränsen till etthundra
dagsböter kan beräknas medföra att mer än nittio procent av erkända fall
av rattonykterhet och så gott som samtliga erkända olovliga körningar kommer att falla inom ramen för det antal dagsböter som skulle vara tillåtna vid strafföreläggande. I likhet med flertalet remissinstanser anser
jag att det från rättssäkerhetssynpunkt inte kan resas några vägande in-
vändningar mot en utvidgning av strafföreläggandemöjligheterna i enlighet med det anförda. Praxis i fråga om straffmätningen för de brott, som kan
komma i fråga för strafföreläggande efter en sådan utvidgning, har också stabiliserats på ett sådant sätt att det utifrån straffmätningssynpunkt inte
finns anledning till några betänkligheter mot höjningen av gränsen. Det kan
beträffande mål om rattonykterhet särskilt framhållas att bevisläget regelmässigt är mycket enkelt och att den tilltalades personliga inställelse knappast torde ha någon betydelse för påföljdsbestämningen. Det kan i och för sig hävdas att man helt borde slopa gränsen för antalet
dagsböter som får åläggas genom strafföreläggande. Det skulle i så fall innebära att upp till etthundratjugo dagsböter eller, vid gemensamt straff
för flera brott. etthundraåttio dagsböter skulle få åläggas i den ordningen.
Brott som förskyller straff som ligger så nära bötesmaximum torde emel-
lertid normalt ha sådan karaktär att de också i fortsättningen bör beivras
enbart av domstolarna. Från rationaliseringssynpunkt skulle dessutom ett slopande av dagsbotsgränsen ha mycket ringa betydelse.
Mot nu angiven bakgrund förordar jag att gränsen för det antal dagsböter. som ett strafföreläggande får omfatta, höjs från sextio till etthundra.
Några remissinstanser har ifrågasatt om man inte bör införa en möjlighet
att handlägga enskilda anspråk inom ramen för institutet strafföreläggande.
Vidare har frågan väckts om en utvidgning av området för föreläggande av
ordningsbot. Dessa frågor bör emellertid lämpligen tas upp till övervägande i annat sammanhang.
3¶Vidgad ensamdomarkompetens i brottmål i tingsrätt
3.1 Bakgrund
En grundprincip i vårt rättssystem är att domstolarna redan i första instans skall bestå av flera domare, antingen ett kollegium av yrkesdomare eller en lagfaren domare med nämnd. Men redan under äldre RB förekom undantag från denna princip i fråga om bagatellmål. Genom nya RB blev rådhusrätterna domföra med en lagfaren domare utan nämnd. om målet endast avsåg ansvar för brott för vilket inte kunde följa svårare straff än böter och det inte heller förekom anledning att anta att det fanns någon målsägande. År 1958 infördes motsvarande domförhetsregel beträffande
häradsrätt.
År 1966 infördes möjlighet för en ensamdomare att handlägga bötesmål
även när målsägande fanns och ett enskilt anspråk hade framställts i målet (prop. 1966:100, ILU 33, rskr 272). Avsikten var emellertid inte att bötes-
målen undantagslöst skulle handläggas utan nämnd. Det skulle ankomma
på rätten att bedöma om ett visst bötesmål var av sådan särskild beskaffenhet att det krävde nämndmedverkan. Några föreskrifter om vilka omstän-
digheter som därvid skulle. beaktas var svåra att ge. Det borde i stället anförtros åt domaren att själv bedöma när nämnd borde medverka i bötesmål. Den vägledande principen skulle vara att nämnd borde delta när det i målet förekom omfattande bevisvärdering eller målet oavsett detta var invecklat eller vidlyftigt. Att ett skadeståndsyrkande hade framställts om
ett större, icke medgivet belopp ansägs också vara ett förhållande som kunde påkalla att nämnd medverkade vid målets prövning.
Det kan i sammanhanget nämnas att enligt 19 § tredje stycket förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion nämndemän alltid skall delta i avgörandet när en tingsnotarie handlägger brottmål (jfr 19 § första stycket 10 samma förordning).
Som framgår av det föregående finns det många beröringspunkter mellan
handläggningen av mindre brottmål i tingsrätt och institutet strafföreläg-
gande. Strafföreläggande får emellertid utfärdas inte bara när det gäller
brott för vilka inte stadgas svårare straff än böter utan också beträffande brott för vilka stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Däremot finns det, som utförligt har behandlats, begränsningar i det högsta
antal dagsböter som får åläggas genom strafföreläggande.
Möjligheten att utfärda strafföreläggande inte bara för rena bötesbrott utan även för brott med högst sex månaders fängelse i straffskalan inför-
Prop. 1982/83: 41 to [AS
des, som tidigare berörts, år 1977 (prop. 1975/76:148, JuU 1976/77:11, rskr 90). I det betänkande av brottmålsutredningen som föregick propositionen
(SOU 1974:27) diskuterades huruvida domförheten i tingsrätt borde över-
ensstämma med området för strafföreläggande på så sätt att tingsrätten med ensamdomare skulle vara behörig att avgöra mål om brott med böter
eller fängelse i högst sex månader i straffskalan. Något förslag om vidgning
av ensamdomarkompetensen lämnades dock inte. Enligt utredningen borde de flesta mindre brott i framtiden kunna handläggas genom strafföre-
läggande, varför antalet mindre brottmål vid domstolarna skulle komma att
minska. Utredningen antog därvid att de mål om mindre brott som fördes till domstol skulle komma att till stor del utgöra antingen bestridda fall eller
också sådana där ansvarsfrågan var kontroversiell och avgörandet grundades på bevisprövning och där nämndemän därför lämpligen borde med-
verka.
3.2 Promemorieförslag
1 promemorian (Ds Ju 1981:18) Underrätternas sammansättning, som
arbetats fram inom justitiedepartementet, ifrågasätts om det är befogat att
behålla den ordningen att en ensamdomare i tingsrätt får avgöra enbart
sådana brottmål som endast har böter i straffskalan medan strafföreläg-
gande får utfärdas för brott med sex månaders fängelse som straffmaximum. Det framhälls att det är svårt att bedöma riktigheten av brottmäls-
utredningens antagande att det ofta skulle föreligga särskilda komplikatio-
ner i sådana mål som i och för sig hade kunnat föranleda strafföreläggande
men som trots det har anhängiggjorts som brottmäl. Enligt promemorian
torde det kunna antas att åtskilliga av dessa brottmål är tämligen okompli-
cerade och utan sådana inslag som särskilt motiverar lekmannamedver-
kan. De föranleder f.ö. endast undantagsvis annan påföljd än böter. Det framhålls vidare att svårighetsgraden hos flertalet av de ifrågavarande
målen generellt sett knappast är högre än hos mål med enbart böter i straffskalan och att skälet till att många av dem handläggs vid domstol torde vara att godkännande av ett strafföreläggande vägrats utan fog, t.ex. av slarv eller för att få uppskov med bötesbetalning.
Enligt promemorian finns det därför goda skäl att låta även mål med fängelse sex månader som straffmaximum få ingå i den grupp som ensam-
domare är behörig att avgöra. Dock bör enligt promemorians förslag en
ensamdomare inte få avgöra påföljdsfrågan annat än vad gäller böter. När det förekommer anledning att döma till någon annan påföljd än böter föreslås alltså att nämndemän alltid skall delta.
Prop. 1982/83: 41 ba 2
3.3 Remissyttrandena
Efter remiss har yttranden över promemorian i denna del avgetts av justitiekanslern (JK). RÅ. domstolsverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt. Uppsala tingsrätt, Malmö tingsrätt, Ystads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Härnösands tingsrätt, Luleå tingsrätt, rättegångsutredningen (Ju 1977:06) (yttrande av
ordföranden och sekretariatet), Sveriges domareförbund,. Sveriges advo-
katsamfund, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Centralorganisa-
tionen SACO/SR. RÅ har till sitt remissyttrande fogat yttranden från
överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt och från länsåklagarna i Stockholms län och Gotlands län, Värmlands län och Älvsborgs län. En sammanställning av remissvaren bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker att ensamdomärkompetensen vidgas i brottmäl vid tingsrätt. LO avstyrker emellertid förslaget och hovrätten för Nedre Norrland efterlyser en mer djupgående undersökning och analys före ett ställningstagande. |
Åtskilliga av de remissinstanser som tillstyrker promemorieförslaget vill gå längre än promemorian i fråga om gränserna för cnsamdomarens på-
följdsbestämning och ifrågasätter om inte ensamdomare borde få döma
även till ett kortare frihetsstraff eller motsvarande påföljd. Det framhålls därvid — bl.a. av många av de domstolar som har yttrat sig — att den . : föreslagna ordningen innebär att en förhållandevis noggrann preliminärbe-
dömning av påföljdsfrågan måste göras innan målet sätts ut till huvudförhandling, något som främst av principiella skäl är mindre önskvärt. Vidare
kan det enligt flera remissinstanser inte uteslutas att en domare kan komma att känna sig påverkad av sin på förhand gjorda bedömning i fråga om påföljd, om det vid en förhandling, till vilken nämndemän inte kallats.
skulle visa sig att annan påföljd än böter vore motiverad. Det framhålls
också att det är förenat med stora olägenheter att i sådana situationer ställa
in förhandlingen. I remissyttrandena från åtskilliga domstolar och från SACO/SR anförs att det knappast kan anses vara förenat med nägra risker att i de fåtaliga fall som kan förekomma låta ensamdomare döma också till
annan påföljd än böter. exempelvis ett kort frihetsstraff. Därvid påpekas
också att häktning normalt beslutas av en enda domare.
Rättegångsutredningen har i sitt remissyttrande inte ifrågasatt den före-
slagna begränsningen för ensamdomare att döma enbart till böter. Däremot
har utredningen anfört att det på grund av denna begränsning borde vara av mindre intresse från domförhetssynpunkt vilket maximistraff som är
stadgat för brottet.
I sitt avstyrkande anför LO att medverkan av nämnd i de aktuella målen medför en garanti för en allsidig prövning. varvid lekmannasynpunkter ges utrymme. Vidare kan det enligt LO:s mening i vissa av målen antas ligga i
den tilltalades intresse att nämnd medverkar, särskilt om utgångspunkten är ett icke godkänt strafföreläggande.
3.4¶Överväganden
Promemorians förslag att utöka den grupp av brottmål som i tingsrätt får avgöras av en lagfaren domare ensam har, som framgår av föregående avsnitt, mottagits övervägande positivt vid remissbehandlingen. Det råder sålunda stor enighet om att sådana brott, som kan föranleda strafföreläggande, vid prövning i tingsrätt i princip skall få avgöras utan medverkan av nämnd. Åtskilliga remissinstanser, bland dem många domstolar, har emellertid ansett att den föreslagna reformen inte bör begränsas enbart till utdömande av bötesstraff utan att en ensamdomare dessutom bör få döma till kortare frihetsstraff eller någon motsvarande påföljd.
Jag delar uppfattningen att möjligheten för en lagfaren domare i tingsrätt att ensam avgöra brottmål bör utvidgas så att den inte bara som nu avser rena bötesbrott utan även sådana brott som innehåller en kortare tids fängelse i straffskalan. Som har framhållits i promemorian är det här fråga om brottmål som normalt är tämligen okomplicerade och i vilka svårbedömd eller omfattande bevisning sällan förekommer. Jag vill emellertid framhålla att, liksom hittills varit fallet, nämnd bör delta även i mål av denna kategori när det är befogat på grund av målets beskaffenhet.
När det sedan gäller den närmare gränsen för ensamdomarens behörighet kan man i och för sig, som rättegångsutredningen i sitt remissyttrande har ifrågasatt, föreskriva att han får döma till en viss påföljd utan att därvid göra något förbehåll för visst maximum i brottets straffskala. Jag är emellertid inte beredd att förorda en sådan ordning. Den skulle enligt min mening göra ensamdomarens behörighet alltför vidsträckt och svår att överblicka.
Jag förordar i stället den lösning som promemorieförslaget innehåller och som innebär att de brott som ensamdomare tillåts avgöra inte får ha straffmaximum överstigande en viss gräns. Den gräns, fängelse i högst sex månader, som föreslagits i promemorian får anses lämplig. Den anknyter också till reglerna för strafföreläggande. Även på denna punkt ansluter jag mig därför till förslaget.
Vad härefter gäller frågan om en ensamdomare bör få döma också till andra påföljder än böter, har det redan framgått att flera remissinstanser förordat en sådan lösning. De skäl som anförts är bl. a. att man därigenom i större utsträckning slipper göra förhandsbedömningar i påföljdsfrågor. Sådana förhandsbedömningar skulle stämma mindre väl överens med den processrättsliga principen om omedelbarhet vid huvudförhandlingar. Vidare undgår man då också olägenheten med inställda huvudförhandlingar i de fall när det visar sig att en förhandsbedömning beträffande påföljdsvalet måste frångås.
Prop. 1982/83: 41 ta "An
Jag är för min del inte beredd att nu föreslå en ordning enligt vilken en
ensamdomare får behörighet att döma till en så ingripande påföljd som
: fängelse utan att nämnd deltar i avgörandet. Om den utvidgade ensamdomarkompetensen får avse endast utdömande av bötesstraff, finns det enligt
min mening inte någon anledning att befara några olägenheter med en
ordning som förutsätter att domaren gör en bedömning av det sannolika påföljdsvalet innan han eller hon beslutar att utan nämnd avgöra ett brottmål med fängelse i straffskalan. Jag vill understryka att om påföljdsfrågan
— såvitt gäller valet mellan böter och någon annan påföljd — inte ter sig tämligen given, talar detta avgjort för att nämndemän bör ingå i rätten.
Vad jag har sagt nu gäller i tillämpliga delar även vid syn på stället i
brottmål. Det bör vidare framhållas att den vidgade behörigheten för
ensamdomare inte avser tingsnotarier. När en tingsnotarie handlägger brottmål bör, liksom nu, nämndemän alltid delta (19 § tredje stycket för-
ordningen med tingsrättsinstruktion).
Sammanfattningsvis förordar jag alltså att ensamdomare i tingsrätt ges behörighet att avgöra mål om sådana brott för vilka inte stadgas strängare
påföljd än fängelse sex månader, dock under förutsättning att endast böter ådöms. I detta sammanhang vill jag nämna att i den ifrågavarande departements-
promemorian behandlades också vissa frågor rörande sammansättningsreglerna i tingsrätter och länsrätter. Bl.a. föreslogs att antalet nämndemän vid huvudförhandlingar i tingsrätt skulle minskas från fem till tre och att
nämndemännen skulle få individuell rösträtt. Beträffande länsrätterna för-
ordades en viss jämkning av sammansättningsreglerna för att nå överensstämmelse med vad som föreslogs för tingsrätternas del. Sedan promemo-. rian remissbehandlats, varvid förslagen i dessa delar fått ett övervägande negativt mottagande, har regeringen den 25 mars 1982 beslutat att inte nu lägga fram något förslag såvitt avser dessa frågor.
Vad gäller ett i promemorian framfört förslag angående domförheten i
fastighetsdomstol kommer jag emellertid i det följande att föreslå en lag-
ändring (avsnitt 8).
4¶Handläggning av avskrivningsbeslut i hovrätt
4.1 Gällande rätt
Enligt 2 kap. 4 § första stycket RB är hovrätt domför med fyra lagfarna domare. I brottmål deltar i stället tre lagfarna domare och två nämndemän. Om det i brottmål inte finns anledning att döma till svårare straff än böter,
är hovrätten domför även med fyra lagfarna domare. Detsamma gäller vid
handläggning som inte sker vid huvudförhandling.
Regeringen kan med stöd av 2 kap. 4 § tredje stycket RB meddela föreskrifter om i vilken omfattning en lagfaren domare i hovrätten eller tjänsteman vid denna får vidta åtgärder som endast avser förberedandet av
målen. Sådana föreskrifter finns i förordningen (1979:569) med hovrättsin-
struktion. Däremot får en ensam domare i hovrätten inte avgöra mål, vare sig genom prövning av sakfrågan eller genom avslutande av målet på
formell grund.
4.2¶Domstolsverkets förslag
Domstolsverket har i sin rapport 1981:8 Hovrätternas organisation och arbetsformer (s. 17) föreslagit bl. a. att 2 kap. 4 & RB skall ändras så att den
domare. som på sin rotel i hovrätten har tilldelats målet, skall ha befogen-
het att ensam besluta om avskrivning av målet i fall då det har återkallats.
Verket har framhållit att en sådan ordning skulle innebära ganska betydan-
de rationaliseringsvinster. Rotelinnehavaren bör emellertid ha rätt att till avdelningen hänskjuta en fråga om avskrivning. Verkets förslag bygger på
uppfattningar som har framförts till verket av företrädare för hovrätterna, främst Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för
Övre Norrland (se domstolsverkets rapporter 1981:1 s. 15, 1981:7 s. 15 resp. 1981:3 s. 16).
4.3¶Överväganden
Genom lagen (1981:1088) om ändring i rättegångsbalken har beträffande högsta domstolen införts en ny domförhetsregel, som medger bl. a. att en avdelning av högsta domstolen är domför med en ledamot vid beslut om
avskrivning av mål efter återkallelse (3 kap. 6 § RB). Bestämmelsen byg-
ger på ett förslag i departementspromemorian (Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens och regeringsrättens arbetsformer. Promemorian blev föremål för sedvanlig remissbehandling. varvid förslaget i förevarande del tillstyrk-
tes eller lämnades utan erinran av de flesta remissinstanserna. Lagändring-
en trädde i kraft den I januari 1982 (prop. 1980/81:154, JuU 1981/82:10, rskr 44). .
För egen del anser jag att domstolsverkets förslag att en rotelinnehavare
i hovrätt själv skall kunna besluta om avskrivning av mål efter återkallelse ligger väl i linje med den motsvarande domförhetsregel som nyligen har
införts för högsta domstolen. Ett genomförande av förslaget kan otvivelaktigt förväntas innebära rationaliseringsvinster. Jag biträder därför förslaget. Lagtekniskt bör frågan lösas på äct sättet att hovrätten blir domför
med en ledamot vid avskrivning av mål efter återkallelse. I hovrättsin-
struktionen bör änges att befogenheten tillkommer rotelinnehavaren. Som domstolsverket har framhållit bör denne ha möjlighet att till avdelningen
hänskjuta en fråga om avskrivning av ett mål. Också på den punkten kan
vid behov bestämmelser meddelas i hovrättsinstruktionen. Med befogenheten för rotelinnehavaren att besluta om målets avskrivning följer också rätt att avgöra ersättningsfrågor och rättegångskostnadsfrågor, som skall
prövas i avskrivningsbeslutet.
5¶Förande av protokoll vid föredragning
5.1 Gällande rätt
Domstolarnas skyldighet att föra protokoll regleras i 6 kap. 1§ RB. Enligt huvudregeln skall protokoll föras för varje mål särskilt. Undantag från kravet på protokoll föreligger dels vid handläggning som företas av en lagfaren domare ensam eller av en tjänsteman vid domstolen och som inte sker vid sammanträde för förhandling, dels vid avskrivning av mål utan samband med förhandling. Dessutom föreskrivs att i erkända bötesmål protokollet får ersättas av anteckningar enligt bestämmelser i protokollskungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna. Gällande regler
innebär att protokoll alltid måste föras när mål avgörs efter föredragning i
hovrätt eller högsta domstolen.
Enligt 6 kap. 3 § RB skall protokoll innehålla vissa uppgifter av formell
karaktär, bl.a. uppgift om domstolen, rättens ledamöter, parterna och
deras ombud eller biträden, rättens beslut som inte sätts upp särskilt samt
skiljaktiga meningar. I 4—6 §§ föreskrivs om vissa ytterligare uppgifter
som protokollet skall innehålla när muntlig förberedelse eller huvudför-
handling förekommer i målet.
När ett mål avgörs efter föredragning och avgörandet är enhälligt och sker genom dom eller särskilt uppsatt beslut, innehåller protokollet normalt endast de i 3 § föreskrivna uppgifterna om rätten, parterna m.m. samt
dessutom uppgift om att målet föredragits och att dom eller annat avgöran-
de beslutats.
5.2¶Framställning från hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten över Skåne och Blekinge har i en framställning till justitiede-
partementet den 9 april 1981 föreslagit att regeln i 6 kap. I $ andra stycket RB om undantag från skyldigheten att föra protokoll utvidgas till att avse även handläggning som sker i kollegial sammansättning, alltså inte bara av en ensam lagfaren domare.
Hovrätten har därvid anfört bl. a. följande. Protokoll erfordras alltid när mål avgörs cfter föredragning. Sker avgörandet genom dom eller särskilt uppsatt beslut och föreligger inga skiljaktiga meningar, innehåller proto-
kollet, förutom sedvanliga uppgifter om rätten, parterna m. m., som regel inga andra uppgifter än att målet föredragits och beslut fattats. I sådana fall
har protokollet närmast blivit ett självändamål. Det innehåller inga uppgifter som inte finns dokumenterade på annat sätt. Sålunda framgår i stort sett alla relevanta uppgifter, med undantag av tidpunkten för föredragningen, redan av hovrättens avgörande. När målet föredragits framgår av
dagboksbladet. Det är enligt hovrättens mening otillfredsställande att i
rådande arbetssituation tid läggs ned på upprättandet av närmast menings-
lösa handlingar.
5.3¶Överväganden
Gällande regler om protokollföring innebär att protokoll måste föras när
mål föredras i hovrätt eller högsta domstolen, vare sig det är fråga om
avgörande av själva saken eller prövning av någon delfråga. När det i sådana fall fattas beslut som inte sätts upp särskilt kan man naturligtvis
inte avvara ett protokoll, eftersom beslutet då skall tas in i själva protokollet (6 kap. 3 & 7 RB). Om däremot avgörandet sätts upp särskilt, vilket
alltid är fallet t.ex. då rätten avgör saken genom dom (se 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § RB), kommer protokollet i allmänhet att ha ett mycket magert
innehåll. Om inga skiljaktiga meningar föreligger innehåller ett sådant protokoll — förutom uppgifter om domstolen, rättens ledamöter, protokollförare, tid och plats för sammanträdet och en kort beteckning av saken — normalt bara uppgift om att målet har föredragits och avgjorts genom dom,
beslut eller utslag. I och för sig kräver ett sådant protokoll ingen större arbetsinsats. Det är dock angeläget att ta till vara alla möjligheter till rationaliseringar inom domstolsverksamheten, även sådana som avser endast små förändringar och begränsade besparingar.
Jag delar därför uppfattningen att det inte längre skall krävas att protokoll förs vid föredragning av mål i hovrätt eller i högsta domstolen i andra fall än då skiljaktiga meningar föreligger eller rättens avgörande skall tas in i protokollet. En ändring av den innebörden bör göras i 6 kap. I $ RB.
Som hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit i sin skrivelse är det mycket få av uppgifterna i protokoll över föredragningsmål som inte
redan finns dokumenterade i akten i målet. Enligt min uppfattning kan det
dock vara av värde att dessa uppgifter även fortsättningsvis finns antecknade i akten, t.ex. på dagboksbladet eller på någon annan handling. De uppgifter jag åsyftar är tidpunkten för handläggningen, vilka ledamöter som deltog i handläggningen och vem som föredrog målet. En anteckning i akten om vilka ledamöter som deltagit i avgörandet är motiverad främst av det skälet att endast lagfarna ledamöter skall skriva under domar och särskilt uppsatta beslut (17 kap. 10 och 12 §§ och 30 kap. 8 & RB). Även om
det i hovrätterna torde vara vanligt att även namnen på icke lagfarna ledamöter antecknas på domar och beslut finns det inte någon föreskrift om att så skall ske beträffande t.ex. nämndemän och tekniska ledamöter i
hovrätt. För att förhindra att det i mål som avgjorts efter föredragning kan komma att saknas upplysning om namnen på dessa ledamöter bör det föreskrivas skyldighet att ange ledamöternas namn i akten celler på dagboksbladet. Det bör också föreskrivas skyldighet för rätten att genom en anteckning på någon lämplig handling i akten uppge när målet föredrogs och vem som var föredragande. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare föreskrifter i de frågor som jag nu har angett.
Högsta domstolen och samtliga hovrätter har hörts vid beredningen av
denna lagstiftningsfråga och godtagit det förslag som jag nu har lagt fram.
6¶Böter enligt rättegångsbalken
I 9 kap. RB finns regler om bl.a. straff för rättegångstörseelser. Enligt 9 § gäller att om straff i RB är utsatt i böter, dock ej dagsböter. skall lägsta'
bötesstraff vara tio kronor och högsta femhundra kronor.
Straffet böter (ej dagsböter) finns utsatt i tre paragrafer i RB. Enligt 9
kap. 5 § skall den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller fotograferar i rättssalen eller bryter mot föreskrift eller förbud som har meddelats för ordningens upprätthållande vid rättegång dömas till
böter. Till samma straff skall också enligt samma lagrum dömas den som
muntligen inför rätten eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt. Enligt
36 kap. 20 § skall vittne som har kallats till en förhandling dömas till böter,
om vittnet uteblir. Enligt 40 kap. 13 § skall detsamma gälla för sakkunnig.
Genom lagen (1980:1133) om ändring i brottsbalken ändrades reglerna
om böter i brottsbalken så att den minsta bötespåföljden höjdes från tio till
femtio kronor (25 kap. 3 & BrB). Högsta bötesstraff för böter omedelbart i
pengar höjdes samtidigt från femhundra kronor till tusen kronor. Om böter
ådöms som gemensamt straff för flera brott får enligt de nya reglerna högst tvåtusen kronor dömas ut jämfört med ettusen kronor enligt de gamla
reglerna (25 kap. I och 5 §§ BrB, sc vidare prop. 1980/81: 38, JuU 15, rskr 115).
Jag föreslår att RB:s regler om lägsta och högsta bötesstraff nu anpassas
till brottsbalkens gällande regler. Bestämmelsen i 9 kap. 9 & RB bör alltså
ändras så att lägsta bötesstraff för böter omedelbart i pengar blir femtio kronor och högsta bötesstraff för sädana böter ettusen kronor.
Det kan nämnas att en ändring av samma innebörd har föreslagits också av rättegångsutredningen i dess nyligen avlämnade delbetänkande. Det
förslaget har emellertid en annan lagteknisk konstruktion vilken hänger
samman med andra ändringsförslag avseende 9 kap. RB. Ställning till dessa förslag får tas senare.
7¶Taxa för personundersökning i brottmål
7.1 Inledning
Genom beslut den 17 april 1980 uppdrog regeringen åt domstolsverket att utreda behovet av en normering av ersättning åt den som har utfört eller biträtt vid utförandet av en personundersökning och att lägga fram de förslag som utredningen kunde föranleda.
I en särskild promemoria (Domstolsverkets rapport 1981:4), som har utarbetats i samråd med kriminalvårdsstyrelsen, har domstolsverket re-
dovisat förutsättningarna för och förslag till personundersökartaxa samt förslag till ändringar i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål och i kungörelsen (1964:567) med vissa bestämmelser angående tillämp-
ningen av den lagen. Domstolsverkets förslag till ändring i lagen om
personundersökning i brottmål bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av RÅ, kriminal-
vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt. Solna tingsrätt, Örebro tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, kriminalvårdsdirektören i kriminalvårdens Stockholmsregion, skyddskonsulenten i
Göteborg-Centrum Öst distrikt, skyddskonsulenten i Örebro distrikt,
skyddskonsulenten i Sundsvalls distrikt, Sveriges advokatsamfund, Sveri- ” ges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. RÅ har bifogat
yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Gävleborgs län, Göte-
borgs och Bohus län samt Västernorrlands län och Jämtlands län. Till yttrandet från chefen för länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs län är fogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Gävle och Hudiksvalls distrikt. En
sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga
5.
7.2 Gällande ordning
Personundersökning i brottmål syftar dels till att ge domstolen sådana upplysningar rörande den misstänktes personliga förhållanden att den kan
göra ett lämpligt påföljdsval, dels till att tjäna som underlag för den kriminalvård som kan bli följden av domstolens dom. Ingen får dömas till fängelse i sex månader eller mer eller till skyddstillsyn eller överlämnas till
särskild vård utan att personundersökning har skett. Personundersökning
behövs dock inte om sådan utredning som avses med undersökningen på annat sätt är tillgänglig för domstolen (2 § lagen 1964:542 om personunder-
sökning i brottmål). Även i nådeärenden hos regeringen kan personundersökning utföras (9 §). Undersökningen utförs av en tjänsteman inom skyddskonsulentorganisationen eller av en personundersökare som
skyddskonsulenten utser (4 §). Ersättning till den som har utfört eller biträtt vid personundersökning
utgår av allmänna medel och omfattar skäligt arvode för utfört arbete och
gottgörelse för nödvändiga utgifter. Ersättningen bestäms i brottmål av
domstolen (10 § i lagen jämförd med 14 § kungörelsen 1964:567 med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål). Någon fastlagd norm för ersättningen finns inte. Däremot har
Sveriges domareförbund år 1974 utfärdat vissa rekommendationer om
ersättningens storlek. Dessa rekommendationer synes, enligt vad domstolsverkets utredning visar, i stor utsträckning ha följts av domstolarna.
År 1976 uttalade domareförbundet att det tidigare rekommenderade nor-
malarvodet borde räknas upp till ungefärlig överensstämmelse med det
aktuella allmänna prisläget. Därefter har domareförbundet inte gjort något
uttalande om normalarvoden till personundersökare.
7.3 Domstolsverkets förslag
7.3.1 Undersökningsresultaten
Domstolsverket har under utredningsarbetet undersökt bl.a. vilka er-
sättningar som under mars 1980 betalades ut från verkets redovisningscen-
tral till personundersökare. Verket har också genom en enkätundersökning
inhämtat ett antal domstolars synpunkter på frågan om ersättning till personundersökare. Kriminalvårdsstyrelsen har genomfört en enkätunder- ”
sökning av liknande slag hos skyddskonsulenterna.
Domareförbundet angav i sin rekommendation år 1974 400—500 kr. som
normalarvode för cn fullständig personundersökning. I mars 1980 låg normalarvodet enligt domstolsverkets undersökning på 600—700 kr. Arvodet
för utskrifter av personundersökningar ökade från 50 kr. år 1974 till cirka
70 kr. år 1980. Budgetåret 1977/78 var medelarvodet för en personundersökning 613 kr.
1 mars 1980 var motsvarande arvode 622 kr. Ökningen var alltså 9 kr. eller 1,5 procent. Medelomkostnaden för en personundersökning var såväl un-
der budgetåret 1978/79 som i mars 1980 95 kr. Av undersökningarna framgår att kostnadskontrollen från domstolarnas sida varit god både när det gällt arvodet för personundersökningar och
ersättningen för omkostnaderna. |
Av enkätundersökningen hos domstolarna (fyra hovrätter och tolv tings-
rätter) framgick att alla domstolar som var med i undersökningen ansåg att det inte var några svårigheter att rekrytera tillräckligt många och kompetenta personundersökare med nuvarande arvodesnivaå. De flesta domstolar
ansäg att prövningen av ersättningsfrågorna skulle underlättas av en normering av arvodet, men endast i ringa mån. Antalet överklagade ersättningsbeslut till de fyra hovrätter som undersökningen omfattade (de fyra största hovrätterna) var under perioden januari— september 1980 sammanlagt 31.
Av enkätundersökningen hos skyddskonsulenterna framgick att de fles-
ta skyddskonsulenter ansåg att överensstämmelse fanns mellan frivårdsorganisationens och domstolarnas syn på arvoderingen.
Domstolsverket redovisar också att representanter för personundersökarföreningen i Stockholm har framfört till verket att de ansåg det mycket otillfredsställande att personundersökaren ofta tvingas överklaga tingsrätternas arvodesbeslut för att få igenom en löneökning.
7.3.2 Behovet av en personundersökartaxa
Enligt domstolsverket synes utvecklingen av personundersökningskost-
naderna inte i och för sig motivera införandet av en taxa. De ojämnheter i
Prop. 1982/83: 41 a ta
tillerkända arvoden som nu finns är inte omfattande. Enligt verket har domarceförbundets rekommendationer i stor utsträckning följts av domstolarna. Den senaste rekommendationen gjordes dock år 1976. Domstolsverket befarar med hänsyn till den tid som förflutit sedan dess att variationerna i ersättningsnivån kan komma att öka, om inte nya normer fastställs.
Enligt verket upplever personundersökarna bristen på 'enhetlighet som besvärande. Det är vidare otillfredsställande om de för att få en anpassning av arvodena till prisutvecklingen i samhället skall nödgas besvära sig mot tingsrätternas beslut. Verket anser att nägra större fördelar av statsfinansiell art genom införandet av en taxa visserligen inte kan ställas i utsikt: Å andra sidan behöver det inte befaras att kostnadsutvecklingen blir snabbare efter en taxereglering. En taxa torde medföra en viss förenkling för tingsrätterna. Hovrätterna kan förväntas slippa ett antal besvärsmål. Kostnaderna för att vidmakthålla en taxa kan enligt verket beräknas bli ringa.
Sammanfattningsvis anser domstolsverket att fördelarna med en personundersökartaxa överväger och föreslår att en sådan införs. Verket anser emellertid att ersättning till den som biträtt vid utförandet av personundersökning inte bör omfattas av taxan, eftersom variationerna i ett sådant biträdes arbetsinsats är mycket stora från fall till fall. Av samma skäl bör taxan inte omfatta den personundersökare som fått biträde med att utföra personundersökningen. Taxan bör inte gälla när personundersökningen har utförts i ett nådeärende. |
7.3.3 Författningsfrågor
Enligt 10 § lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål meddelar regeringen bestämmelser om ersättningen åt personundersökare. Enligt domstolsverket är det emellertid mindre lämpligt att belasta regeringskansliet med att utfärda taxa. Denna kan t.ex. behöva justeras tid efter annan och vissa statistiska undersökningar göras som grund för dessa justeringar. Uppgiften att fastställa en taxa är således sådan att den lämpligen bör anförtros ett centralt ämbetsverk. Detta förutsätter en ändring i 10 8 i lagen.
Enligt domstolsverkets mening talar övervägande skäl för att domstolsverket bemyndigas att utfärda en personundersökartaxa. Verket har en betydande erfarenhet av taxekonstruktioner och har utfärdat taxor på rättshjälpsområdet samt taxor för fastställande av ersättning till tolkar och till konkursförvaltare.
7.4 Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund är positiva till eller lämnar utan erinran domstolsverkets förslag att en personundersökartaxa införs. Flera remissinstanser framhåller att några större fördelar av statsfinansiell art knappast kan påräknas genom en taxa. Enligt dessa
Prop. 1982/83: 41 . 33
remissinstanser skulle emellertid en taxa medföra en förenkling av arbetet
med att fastställa ersättning till personundersökare. Advokatsamfundet avstyrker att en taxa införs, bl.a. eftersom en sådan inte behövs från kostnadskontrollsynpunkt. Samfundet befarar också att en normering av personundersökararvodena kan komma att medföra ökade administrativa kostnader för statsverket.
7.5¶Överväganden
Domstolsverket har enligt min mening fört fram beaktansvärda skäl för att ersättningen till personundersökare i fortsättningen skall bestämmas enligt en taxa. Så gott som samtliga remissinstanser har också varit positiva till förslaget eller lämnat det utan erinran. Jag förordar därför att ett taxesystem införs. Uppgiften att fastställa taxan bör lämpligen överlämnas till domstolsverket. .
I domareförbundets remissyttrande väcks tanken att domstolarna skulle
helt befrias från uppgiften att bestämma ersättningen till personundersö-
kare. Den skulle i stället bestämmas av skyddskonsulenten. Enligt min mening är det emellertid tveksamt om några nämnvärda rationaliseringsvinster skulle uppstå härigenom. Nuvarande ordning att domstolarna fastställer ersättningen synes ha fungerat bra, bl. a. från kostnadskontrollsyn-
punkt. Jag är därför inte beredd att föreslå någon ändring på den punkten.
Som domstolsverket har föreslagit bör den ifrågavarande taxan endast avse ersättning till personundersökare i brottmål. Ersättning för personun-
dersökning i nådeärenden faller således utanför taxesättningen. Sådan
ersättning får även i fortsättningen bestämmas enligt nu gällande ordning. I enlighet med vad domstolsverket har förordat bör taxan inte heller omfatta ersättning till den som har biträtt vid utförandet av en personundersökning eller till personundersökare som har haft et sådant biträde. Även sådan
ersättning får alltså bestämmas på samma säll som nu.
8¶Domförhet i fastighetsdomstol
8.1 Gällande rätt
Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot kan ingå i domstolen
om det finns särskilda skäl för det. I mål eller ärenden om hyra, arrende.
bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet består domstolen
dock av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän, med möjlighet att byta
ut en av nämndemännen mot en teknisk ledamot (3 § lagen 1969:246 om
domstolar i fastighetsmål). Fastighetsdomstol är dessutom i vissa fall dom-
för utan nämndemän och i vissa andra fall med en ensam lagfaren ledamot.
Fastighetsdomstolen behåller inte sin domförhet om det inträffar förfall 3 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 41
Prop. 1982/83: 41 . 34
för någon av ledamöterna under huvudförbandlingen. Bortsett från möjligheten att förstärka fastighetsdomstolen med en extra teknisk ledamot saknas det regler som ger domstolen rätt att låta ytterligare en lagfaren
ledamot eller nämndeman ingå i rätten.
8.2 Promemorieförslag
I promemorian Ds Ju 1981:18 tas bl.a. upp frågan om domförheten i fastighetsdomstol när det inträffar förfall för någon ledamot. Därvid anförs
att huvudförhandlingar 1 fastighetsdomstol, t.ex. i mål om expropriation eller fastighetsbildning, många gånger kan vara omfattande och tidskrä-
vande. Om det under en huvudförhandling inträffar förfall för någon av rättens ledamöter kan det förorsaka avsevärda kostnader och olägenheter.
Från flera fastighetsdomstoiar har det därför efterlysts en regel som låter
rätten behålla sin domförhet vid förfall för någon ledamot. I promemorian framhålls att det knappast föreligger något behov av att låta fler lagfarna ledamöter eller nämndemän ingå i fastighetsdomstol i mer
vidlyftiga mål. Därför föreslås inte införande av några bestämmelser motsvarande dem som nu finns i I kap. 3 och 4 §§ RB. Däremot finns det enligt promemorian anledning att införa en regel som låter fastighetsdomstolen behålla domförheten även om någon ledamot får förfall under en huvudförhandling. En sådan regel bör dock inte tillåta bevarad domförhet om mer än en person får förfall och inte heller om någon av de kategorier som skall
ingå i rätten kommer att sakna företrädare. Det föreslås därför att regeln får det innehållet att rätten förblir domför om en lagfaren ledamot eller en
nämndeman eller, om två tekniska ledamöter deltar. en av dessa får förfall sedan huvudförhandlingen har påbörjats.
I promemorian anförs vidare att i.mål och ärenden om hyra m.m.
motsvarande resonemang leder till att domförheten bör bestå om det vid
huvudförhandlingen inträffar förfall för en ledamot, antingen en av de
lagfarna ledamöterna eller en av nämndemännen. Om däremot en av nämndemännen har bytts ut mot en tekniker och denne får förfall, bör
rätten inte längre vara domför.
8.3 Remissyttrandena
Över denna del av promemorian har remissyttranden avgetts av domstolsverket, Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Malmö tingsrätt, Gö-
teborgs tingsrätt, Härnösands tingsrätt, Luleå tingsrätt. Sveriges domareförbund, Sveriges Advokatsamfund och Landstingsförbundet.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Prop. 1982/83: 41 '” tin
8.4 Överväganden
Även jag delar uppfattningen att reglerna om domförhet i fastighetsdom-
stol bör ändras för att ge möjlighet att slutföra en huvudförhandling också
om det inträffar förfall för någon av ledamöterna i domstolen. Härigenom undviks de merkostnader både för enskilda parter och för staten som uppstår genom att förhandlingar i sådana fall måste inställas. Som har anförts i promemorian'kan det dock inte godtas att mer än en person får förfall. Denne skall tillhöra en av grupperna juristdomare eller nämndemän
eller, om två tekniska ledamöter deltar, denna grupp. Varje grupp inom domstolen bör alltså även efter det att förfall för någon person har inträffat
förbli. representerad i domstolen. Jag föreslår en ny domförhetsregel i
enlighet med det sagda.
I promemorian föreslogs också en redaktionell ändring av 12 § lagen om
domstolar i fastighetsmål. Det förslaget hade samband med förslaget i
promemorian om ändrade omröstningsregler i tingsrätt. Som jag redan har anfört (avsnitt 3.4) har regeringen emeilertid inte för avsikt att på grundval
av promemorian lägga fram något förslag på den punkten. Det finns därför
inte någon anledning att nu ändra utformningen av 12 8.
9¶Övriga frågor
Jag vill slutligen ta upp frågan om ctt par redaktionella ändringar i RB. Den första rör 18 kap. 8 och 14 §§. Förstnämnda paragraf ändrades senast år 1981 (SFS 1981:741). Ändringen innebar att andra stycket upphävdes och att det tidigare tredje stycket bildade ett nytt andra stycke. Vid
ändringen förbisågs att i 14 § hänvisas till 8 § tredje stycket. Denna hänvis-
ning bör nu ändras till att avse andra stycket.
Den andra frågan gäller 30 kap. 10 & RB. I 30 kap. 14 § fanns tidigare ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om avfattningen av dom och slutligt beslut i brottmål. Paragrafen upphävdes år 1976 (SFS 1976:567). Anledningen var att 8 kap. 13 § nya regeringsformen uttryckligen ger regeringen befogenhet att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag. Bestämmelsen i 30 kap. 14 § ansågs därför överflödig (prop.
1975/76:191 s. 14). Hänvisningen i 30 kap. 10 & RB till 14 § står emellertid
fortfarande kvar. Hänvisningen bör nu tas bort.
: Jag föreslår alltså att i 18 kap. 14 § hänvisningen till 18 kap. 8 § tredje
stycket ändras till att avse andra stycket i paragrafen och att hänvisningen i
30 kap. 10 § till 30 kap. 14 § tas bort.
10 Ikraftträdande
Jag föreslår att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1983. I fråga om ändringen i I kap. 3 § RB om vidgad ensamdomarkompetens bör dock äldre bestämmelser alltjämt gälla vid huvudförhandlingar som har påbörjats före lagens ikraftträdande. Ändringen i 3 § lagen om domstolar i fastighetsmål bör däremot tillämpas även vid huvudförhandlingar som har inletts innan lagen trätt i kraft, dock självfallet endast om förfallet inträffar sedan lagen börjat gälla. När det gäller taxan för ersättning åt den som har utfört personundersökning bör de nya reglerna tillämpas när ersättning bestäms efter ikraftträdandet även om arbetet med personundersökningen helt eller delvis har utförts före ikraftträdandet.
Även utan särskild övergångsbestämmelse torde gälla att den nya regeln beträffande tillåtet antal dagsböter i strafföreläggande kan tillämpas omedelbart vid ikraftträdandet även om brottet har begåtts dessförinnan. Beträffande höjningen av lägsta belopp för böter enligt RB torde i övergångshänseende gälla vad som sägs i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.
11 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,
3. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.
Förslagen bör fogas till regeringsprotoköllet i detta ärende som bilaga 6.
12 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.
13 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1982-10-19
Närvarande: justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, justitierådet Palm
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 12 augusti 1982 har regeringen på hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet statsrådet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål och .
3. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gunnel Wennberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 1 kap. 3 §
Nu gällande regel om ensamdomare i brottmål i tingsrätt innefattar behörighet att handlägga mål med böter som straffmaximum. I den praktiska tillämpningen har dock bötesmålen inte undantagslöst handlagts utan medverkan av nämnd. Före utsättande av ett sådant mål till huvudförhandling har i överensstämmelse med motivuttalanden i samband med regelns tillkomst en prövning skett huruvida målets beskaffenhet krävt att nämnd bort medverka i avgörandet. Den nu föreslagna utvidgningen av ensamdomares kompetens till att omfatta även brottmål med straffmaximum fängelse i sex månader är inte avsedd att medföra någon ändring i vad som hittills gällt i detta hänseende. Beträffande den målkategori som enligt förslaget tillförs ensamdomares kompetens framhälles således i remissprotokollet att liksom hittills varit fallet nämnd bör delta när det är befogat på grund av målets beskaffenhet, t.ex. därför att svårbedömd eller omfattande bevisning förekommer.
Till det utvidgade brottmålsområdet fogar förslaget en begränsning i fråga om den förväntade påföljden i det särskilda fallet. Det skall sålunda kunna påräknas att enbart böter kommer att utdömas. Den föreslagna begränsningen medför att rätten tvingas att göra en förprövning av valet av påföljd. något som i flera remissyttranden har påtalats såsom mindre tillfredsställande. Framhållas kan att det vid en sådan förprövning måste bli fråga om endast en summarisk granskning av förhållandena i det aktuella målet. För att detta skall kunna tas till huvudförhandling med ensam-
domare måste det därvid stå klart att endast påföljden böter kan komma i
fråga. Om det skulle föreligga något tvivel härom, bör nämnd delta i
avgörandet. I remissprotokollet är även intaget ett uttalande av denna innebörd. En förprövning med den angivna karaktären bör enligt lagrådets
mening kunna godtas i detta sammanhang. Mot den föreslagna begräns-
ningsregeln, som innebär att en ensamdomare liksom hittills endast är behörig att döma till bötesstraff, har lagrådet inte någon erinran.
Den nyssnämnda begränsningen i kompetensregeln har i förslaget till
lagtext lydelsen ”under förutsättning att endast böter ådöms”. Skäl kan enligt lagrådets mening anföras för att — med bibehållen saklig innebörd —
knyta an till den formulering som används i ett par likartade bestämmelser i rättegångsbalken, jfr regeln i 2 kap. 4 § andra stycket om hovrätts domförhet i brottmål samt regeln om huvudförhandling i den tilltalades frånva-
ro i 46 kap. 15 § andra stycket 1. Lagrådet föreslår att sista ledet i I kap.
3 § tredje stycket ges följande lydelse: ”vid huvudförhandling och syn på
stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller
fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte finns anled-
ning att döma till annan påföljd än böter”.
6 kap. I $
I det remitterade förslaget har det nu aktuella lagrummet kommit att återges i den lydelse det hade efter lagändring 1974 (SFS 1974:573) i stället för i gällande lydelse som tillkom 1981 (SFS 1981: 1093).
Den ändring som föreslås berör paragrafens andra stycke. Mot ändringen finns i sak inte anledning till erinran. Lagtexten bör emellertid kunna förtydligas. Punkt 3 kan exempelvis läsas så, att protokoll inte behövs för sammanträde utan samband med förhandling, om målet avskrivs vid sammanträdet eller vid senare tillfälle, medan meningen är att protokolle-
ringsskyldigheten beträffande sådant sammanträde skall hävas endast om
avskrivningsbeslutet fattas vid det sammanträdet (fr formuleringen i andra
stycket andra meningen i gällande rätt). Också punkt 2 är otydlig på samma sätt. Lagrådet föreslår, att andra stycket får följande lydelse:
"Protokoll behöver inte föras över handläggning som ej sker vid sammanträde för förhandling, om .
1. handläggningen företas av en lagfaren domare ensam eller av tjänsteman vid domstolen.
2. de avgöranden som träffas vid handläggningen sätts upp särskilt och
har tillkommit utan skiljaktig mening inom rätten, eller
3. mälet avskrivs vid handläggningen.”
48 kap. 4 § | Strafföreläggande är en summarisk, utomjudiciell handläggningsform. En sådan handläggningsform lämpar sig i huvudsak endast för fall då fråga är om bagatellförseelse eller annat ringa brott. I remissen föreslås den
ändringen i förevarande paragraf, att dagsbotsgränsen för användning av
strafföreläggande höjs från sextio till etthundra dagsböter. Om ändringen
genomförs, kommer inom tillämpningsområdet för strafföreläggande att falla även brott av sådan beskaffenhet att påföljderna fängelse. villkorlig dom och skyddstillsyn framstår som möjliga alternativ till' böter. Utfärdas och godkänns ett strafföreläggande blir utan domstols medverkan andra
påföljder än böter uteslutna. Enligt lagrådets mening måste man därför
ställa sig tveksam till tanken att avgöra frågor om ansvar för brott av nu
angiven sväårhetsgrad i summariska former utom rätta. Härtill kommer
intresset av rättssäkerhet för den misstänkte och önskemålet att redan genom handläggningsformen främja laglydnaden. Förslaget bör i vart fall inte genomföras om det inte är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till domstolarnas arbetssituation.
Ett problem angående påföljdsval som aktualiseras om förslaget genom-
förs vill lagrådet särskilt beröra. I 34 kap. brottsbalken meddelas vissa bestämmelser om sammanträffande av brott (s.k. brottskonkurrens). Bestämmelserna tar sikte på fall då någon som tidigare har dömts till fängelse.
villkorlig dom eler skyddstillsyn visas ha begått ytterligare brott före domen eller efter domen men innan påföljden har verkställts i sin helhet eller annars upphört. Enligt 34 kap. I $ brottsbalken kan rätten i sådant fall antingen (1) förordna att den tidigare påföljden skall avse också det nytillkomna brottet eller (2) döma särskilt till påföljd för detta brott eller (3)
undanröja den ådömda påföljden och för hela brottsligheten döma till påföljd av annan art. Om alternativ 1 eller 2 tillämpas på någon som är
villkorligt frigiven från fängelse kan rätten enligt 34 kap. 4 §& brottsbalken förklara den villkorligt medgivna friheten eller del därav förverkad: sker inte det. kan rätten enligt samma lagrum i stället förordna om övervakning
eller meddela den frigivne föreskrift om vistelseort. bostad, utbildning,
arbetsanställning, läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling eller fullgörande av älagd skadeståndsskyldighet eller besluta om varning eller förlängning av prövotiden. Tillämpas alternativen I eller 2 på den som dömts till skyddstillsyn kan rätten besluta liknande åtgärder och även meddela den dömde särskilda föreskrifter om vad som skall gälla för
övervakningen (34 kap. 6 § andra stycket). Vid tillämpning av alternativen
I eller 2 när den tidigare påföljden är villkorlig dom kan rätten besluta om varning och förlängning av prövotid och meddela föreskrift om fullgörande av älagd skadeståndsskyldighet (34 kap. 5 § tredje styckev).
Såsom ovan framgått, är det domstol som tillämpar berörda regler i 34
kap. brottsbalken. Enligt särskild bestämmelse i 38 kap. 6 § brottsbalken
skall i underrätt, även när denna enligt eljest gällande regler skulle ha varit
domför med en lagfaren domare ensam, nämnd medverka då fråga är om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. I $ punkt 3, förverkande av villkor-
ligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, ätgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket och åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket brotts-
balken.
Det nya brott som ger upphov till en i 34 kap. I $ brottsbalken beskriven konkurrenssituation kan vara ett brott som det i och för sig är möjligt att beivra genom strafföreläggande. Om det sker och strafföreläggandet godkänns, kommer någon domstolsprövning enligt 34 kap. brottsbalken inte till stånd. Genom det av åklagaren ensam beslutade strafföreläggandet blir,
om det godkänns av den misstänkte, i själva verket avgjort att alternativen
I och 3 i 34 kap. 1 § brottsbalken inte skall tillämpas. Vidare blir det beträffande villkorligt frigiven i realiteten bestämt att förverkande av den
villkorliga friheten eller del därav eller vidtagande av annan åtgärd enligt
34 kap. 4 § brottsbalken inte skall ske. Beträffande den som är dömd till skyddstillsyn eller fått villkorlig dom blir det avgjort att åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket respektive 34 kap. 5 § tredje stycket inte skall vidtas.
Av det sagda framgår, att godkänt strafföreläggande för brott som gett
upphov till brottskonkurrens enligt 34 kap. I $ brottsbalken får till följd att användningen av det differentierade reaktionssystemet i 34 kap. brottsbalken utesluts. Olägenheterna härav blir mera framträdande ju svårare brott som det blir möjligt att beivra genom strafföreläggande. Om det remittera-
de förslaget läggs till grund för lagstiftning, bör därför närmare övervägas
att begränsa användningen av strafföreläggande för brott som utlöst brottskonkurrens enligt 34 kap. I $ brottsbalken.
48 kap. 12 a och 17 88
Beträffande strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot finns det
inte på samma sätt som när det gäller domstols dom och beslut särskilda
regler om möjlighet att rätta skrivfel och liknande. Mot den bakgrunden föreslås det i remissen, med 30 kap. 13 § rättegångsbalken som förebild, en ny paragraf i 48 kap. rättegångsbalken (12 a & se även 17 §). Till skillnad från vad som gäller om rättelse av dom och beslut skall enligt förslaget ett beslut om rättelse av föreläggande inte kunna överklagas genom ordinära besvär. Enligt vad som upplysts till lagrådet under ärendets föredragning är det i stället förutsatt att besvär skall kunna anföras såsom över godkänt strafföreläggande enligt den extraordinära besvärsregeln i 59 kap. 58 rättegångsbalken. Samtidigt har rättelsemöjligheten kringbyggts med dels en bestämmelse om att, om den som godkänt föreläggandet motsätter sig rättelsen, denna får göras bara om det är uppenbart att den saknar betydelse för honom, dels ett förbud mot att höja tidigare förelagt straff genom
rättelse. - Skall en regel om att rättelse får ske mot den misstänktes vilja behållas, är det enligt lagrådets mening behövligt med en möjlighet att i särskilt
föreskriven ordning, lämpligen inom vanlig besvärstid, överklaga rättelsebeslutet som sådant. En tillämpning av 59 kap. 5 § rättegångsbalken förutsätter att ett godkänt föreläggande föreligger. Så kan knappast anses vara fallet när ett föreläggande genom rättelsebeslut fått ett annat innehåll än
den förelagde velat godta. Vidare förefaller begränsningen i 59 kap. 5 § till vissa preciserade besvärsgrunder omotiverad när det gäller rättelsebeslut. Det är också att märka att bifall till besvär enligt 59 kap. 5 § inte kan leda till annat än att det ursprungliga strafföreläggandet undanröjs. Detta måste vara en opraktisk och Ii vissa fall otjänlig väg att gå när en rättelse blivit felaktig. |
Utformningen av ett besvärsinstitut avseende rättelser är inte utan vi-
dare given utan får, om lagräådets uppfattning accepteras, övervägas ytterligare.
Lagrådet vill slutligen endast göra ett par anmärkningar till vissa motiv- ” uttalanden i avsnittet om rättelse. Antagandet att ett meddelat föreläggan-
de under den utsatta fristen kan återkallas och ersättas med ett nytt synes
principiellt tveksamt och står knappast heller i överensstämmelse med regeln i 48 kap. 3 § rättegångsbalken om att fråga om ansvar för brott. som upptagits i ett för godkännande utfärdat föreläggande, inte får tas upp på
nytt förrän den tid som satts ut i föreläggandet gått ut. Med anledning av vad departementschefen anför om att den i 59 kap. 5 § givna besvärsmöjligheten inte kan användas vid materiellt felaktiga förelägganden vill lagrå-
det slutligen, för att uttalandena inte skall misstolkas, hänvisa till Welam-
son Rättegång VI (1978) s. 245 ff med hänvisningar.
2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i
brottmål :
108 I denna del vill lagrådet endast anmärka, att den föreslagna lagtexten inte lämnar utrymme för ersättning i annan form än enligt taxa när det
gäller personundersökning i brottmål utan att biträde anlitas. Om avsikten
är att tillämpningsområdet för en taxa skall kunna begränsas i den mån det visar sig lämpligt bör detta ha ett bättre stöd i lagen. Lagrådet föreslår. med vissa redaktionella jämkningar och förtydliganden av texten i övrigt.
att 10 § får följande lydelse:
"10 8 Den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning eller
förordnats till förtroendeman enligt 4 § eller avgett läkarintyg enligt 7 § har rätt till ersättning. Ersättningen betalas av staten.
Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning enligt första stycket. Regeringen eller myndighet som regeringen utser får fastställa taxa som
skall tillämpas vid bestämmande av ersättning åt den som utan biträde har
utfört personundersökning. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i
9 §.”
: Prop. 1982/83: 41 42
Övergångsbestämmelsen
Den som förordnats till personundersökare innan de nya bestämmelserna har trätt i kraft bör få ersättning enligt reglerna vid förordnandet. Lagrådet föreslår därför också följande övergångsbestämmelse till 10 8:
"Denna lag träder i kraft den I januari 1983. När någon före ikraftträdandet har utsetts att utföra personundersökning tillämpas äldre bestämmel-
a ser.
3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastig-
hetsmål
35§
De grundläggande domförhetsreglerna för fastighetsdomstol finns i 3 § första och andra styckena lagen om domstolar i fastighetsmål (FDL). De
innebär för normalfallet, att domstolen skall bestå av två lagfarna leda-
möter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Föreligger särskilda skäl
kan ytterligare en teknisk ledamot ingå. I vissa speciella typer av mål och
ärenden rörande bl. a. arrende eller hyra, skall. om inte målets beskaffen-
het eller annat särskilt skäl föranleder att en teknisk ledamot bör ingå,
denne ersättas av ytterligare en nämndeman.
Av 4 & FDL framgår att under vissa förutsättningar nämndemän inte
behöver delta i sådana mål som kan prövas i sak utan huvudförhandling. Vidare anges där att en lagfaren domare har behörighet att ensam handlägga mål i samma utsträckning som gäller för tingsrätt.
Omröstning till dom skall enligt 12 § FDL ske som i allmän domstol med enbart lagfarna ledamöter.
I enlighet med intentionerna när fastighetsdomstolarna kom till har deras
kompetensområde efter hand ökats ut. Vilka mål och ärenden som ankommer på fastighetsdomstol framgår av särskilda lagar och författningar på
olika rättsområden. Betydelsefulla grupper är — förutom arrende- och
hyresmål och därmed besläktade mål — fastighetsbildnings- och expropria-
tionsmål, mål om inlösen enligt exempelvis byggnadslagen och mål enligt väg- och anläggningslagstiftningen. I motsats till vad som tidigare varit avsett (se NJA II 1971 s. 371) har i den proposition (1981/82:130) med
förslag till ny vattenlag som har lämnats till riksdagen tanken på att överföra den dömande funktionen från vattendomstol till fastighetsdomstol inte tagits upp.
Det är karaktäristiskt för flera av de måltyper som det ankommer på fastighetsdomstol att handlägga, att de enskilda målen ofta är tekniskt invecklade och i andra avseenden komplicerade. Antalet mål där huvud-
förhandlingen pågår i flera veckor eller månader är antagligen procentuellt högt jämfört med förhållandena vid de allmänna domstolarna. Remissen innehåller inte någon statistik eller andra närmare uppgifter om i vilken
utsträckning problemet med bristande domförhet vid förfall för någon
ledamot under pågående rättegång har gjort sig gällande. Lagrådet betvivlar emellertid inte, att åtgärder med anledning av de framställningar som gjorts av vissa fastighetsdomstolar behöver vidtas. Samtidigt kan konstateras att trots den genomgripande översyn av vattenrättslagstiftningen som företagits frågan inte är löst eller behandlad när det gäller vattendomsto-
larna. Såvitt gäller rättegångsbalken har däremot problemet med avbruten domförhet genom förfall för lagfaren ledamot eller nämndeman under vidlyftiga rättegångar uppmärksammats och successivt förebyggts (se be-
träffande häradsrätt - rådhusrätt - tingsrätt NJA 11 1943 s. 16 och 22. NJA II 1969 s. 439 ff och NJA II 1975 s. 735 ff). Enligt I kap. 3 och 4 §§ gäller nu för tingsrätt domförhetsregler som i princip innebär att en ledamot utöver ordinarie antal kan delta i handläggningen. Det gäller de lagfarna ledamöterna i kollegial domstol såväl som, under vissa angivna förutsättningar, när rätten normalt skall bestå av en lagfaren domare jämte nämnd. Motsva-
rande regler finns för hovrätt i 2 kap. 4 § och för högsta domstolen i 3 kap.
6 § rättegångsbalken. Den lösning med tillkallande av extra ledamot eller ledamöter som valts
för de allmänna domstolarnas del avvisar departementschefen som obehövlig för fastighetsdomstolarna. I stället skall enligt remissförslaget den omständigheten att det, sedan huvudförhandling påbörjats, inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna, eller en av nämndemännen eller av de tekniska ledamöterna, i den mån två deltar, inte inverka på rättens domför-
het. Målet skall alltså oavsett beskaffenhet kunna slutföras och avgöras i
den reducerade sammansättningen. Syftet med förslaget måste vara att det
lägre antalet skall komma till användning i sådana tidskrävande och kom-
plicerade mål som det innebär särskilda olägenheter att företa på nytt när förfall inträffar inom rätten.
I förarbetena när fastighetsdomstolsreformen genomfördes betonades i
flera sammanhang vikten av att ge domstolarna en kvalificerad samman-
sättning (se t.ex. NJA II 1969 s. 466 och 468 f). Kravet på deltagande av två lagfarna ledamöter ansågs ursprungligen inte böra efterges i någon ut-
sträckning (NJA II 1969 s. 474, jfr dock s. 476). Efter de år 1971 genomförda ändringarna i FDL gäller, att en ensamdomare har motsvarande begränsade befogenheter som i rättegångsbalken.
Att i de mera tidskrävande fastighetsmålen för att om möjligt säkra domförheten förstärka fastighetsdomstolarna med en extra ledamot ur samtliga de tre kategorier som skall vara representerade måste givetvis dra med sig vissa kostnader och kan från den synpunkten bära emot i det nuvarande statsfinansiella läget. Storleksordningen på kostnaderna har
lagrådet inte något underlag för att bedöma. Enligt lagrådets mening står
emellertid inte något annat alternativ än en förstärkningsmöjlighet till buds. Att just i de mest komplicerade målen skära ned antalet lagfarna ledamöter under det som funnits nödvändigt i normalfallen möter alltför
stora betänkligheter. Även en minskning av antalet nämndemän ter sig
olycklig med hänsyn dels till att endast två — eller i vissa fall tre — sitter i rätten, dels till den särskilda erfarenhet och ortskännedom nämndemännen avses tillföra fastighetsmålen. Frånsett bestämmelsen i 1 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken om domförhet med reducerad nämnd är vidare den i remissen föreslagna lösningen främmande för rättssystemet i övrigt. Däremot finns i flera fall, också på andra håll än i rättegångsbalken, möjligheten att anlita en ledamot mer än vad som krävs för domförhet (se t.ex. lagen om allmänna förvaltningsdomstolar).
Lagrådet föreslår alltså i stället för det remitterade förslaget en bestämmelse i 3 & FDL om rätt att förstärka domstolen i vidlyftiga fastighetsmål. Enligt lagrådets mening behöver bestämmelsen avse enbart lagfarna ledamöter och nämndemän. Beträffande de tekniska ledamöterna finns redan en valrätt mellan antalen en och två. Därtill kommer att de tekniska ledamöternas uppgift inte avsetts vara i första hand en expertbedömning — särskild sakkunskap har förutsatts kunna tillföras genom vanlig sakkunnigbevisning — utan främst en medverkan i den allmänna bedömningen och utformningen av domstolens dom (se NJA II 1969 s. 469, 1971 s. 374).
En sådan bestämmelse som lagrådet förordar bör givetvis på samma sätt som motsvarande regler i rättegångsbalken utnyttjas restriktivt och kan som skett i I kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken förbindas med uttryckliga förutsättningar för att den skall få tillämpas. Redaktionellt synes regeln rörande domförheten lämpligast kunna placeras mellan de nuvarande andra och tredje styckena i 3 § FDL. Formuleringen i nuvarande tredje stycket behöver om lagrådets förslag accepteras ändras på en punkt. Någon ändring av den förut angivna omröstningsregeln i 12 § om individuell röstning torde däremot inte påkallas. -
Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att 3 § tredje och fjärde styckena ges följande lydelse: |
"Kan huvudförhandling i fastighetsmål beräknas kräva minst fyra veckor får antalet lagfarna ledamöter utökas med en utöver det antal som anges i första och andra styckena. Om det är påkallat med hänsyn till målets omfattning eiler annan särskild omständighet gäller detsamma om antalet nämndemän.
En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i fastighetsdomstoten. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Annån lagfaren ledamot skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör: vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.”
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1982-10-28
Närvarande; statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist,
Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson, S. Anders-
son, Rainer, Boström, Bodström, B. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg
Föredragande: statsrådet Rainer
Proposition om ändringar i rättegångsbalken m. m.
1¶Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmäl.
3. lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
Jag godtar lagrådets förslag till lydelse av I kup. 3 § tredje stycket och 6
kap. I $ andra stycket rättegångsbalken. .
Lagrådet har ställt sig tveksamt till den föreslagna utvidgningen av
området för strafföreläggande enligt 48 kap. 4 § rättegångsbalken. Enligt
lagrådet bör förslaget i vart fall inte genomföras om det inte är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till domstolarnas arbetssituation. Lagrådet har
också pekat på att möjligheterna att använda reglerna i 34 kap. brottsbal-
ken om sammanträffande av brott och förändring av påföljd minskar ytter-
ligare, om området för strafföreläggande vidgas.
Jag har i och för sig förståelse för den tvekan som lagrådet känner inför
den föreslagna utvidgningen. Med hänsyn till det ckonomiska läget och
den växande arbetsbördan i de allmänna domstolarna är det emellertid
nödvändigt att på alla sätt försöka rationalisera formerna för beivrande av brott, i den mån det kan ske utan att rättssäkerheten hotas. Den i lagråds-
remissen föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för strafföreläg-
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 augusti 1982.
gande är en sådan rationaliseringsåtgärd, som i det rådande läget framstår
som angelägen. Förslaget bör därför enligt min mening genomföras.
Det finns emellertid skäl att understryka vad lagrådet har anfört om
tillämpningen av reglerna i 34 kap. brottsbalken. Det är angeläget att
åklagarna har uppmärksamheten riktad på att brott. som i och för sig skulle kunna beivras genom strafföreläggande, ibland bör föranleda åtal i domstol
i syfte att möjliggöra en tillämpning av reglerna i 34 kap. brottsbalken. När det gäller de föreslagna bestämmelserna om rättelse av strafföreläg-
gande och föreläggande av ordningsbot 148 kap. 12 a och 17 §§ rättegångsbalken anser lagrådet att det behövs en särskild möjlighet att överklaga ett
rättelsebeslut, om rättelse skall kunna ske mot den misstänktes vilja. Den
extraordinära besvärsregeln i 59 kap. 5 § rättegångsbalken förutsätter att ett godkänt föreläggande föreligger. Så kan enligt lagrådet knappast anses vara fallet när ett föreläggande genom rättelsebeslut har fått ett annat innehåll än den förelagde har velat godta. Begränsningen i nämnda lagrum
till vissa preciserade besvärsgrunder är vidare omotiverad när det gäller rättelsebeslut. Lagrådet framhåller också att besvär enligt 59 kap. 5 §
endast kan leda till att det ursprungliga föreläggandet undanröjs.
Utan att för egen del ta ställning till om 59 kap. 5 § rättegångsbalken i
och för sig kan tillämpas i fråga om beslut om rättelse av godkända förelägganden, kan jag hålla med lagrådet om att bestämmelserna där inte passar så väl för besvär över sådana beslut. Å andra sidan finns det enligt
min mening knappast skäl att för de sällsynta undantagsfall då saken kan bli aktuell införa särskilda besvärsregler. Jag förordar därför i stället —
som också lagrådet har varit inne på — att rättelse av ett föreläggande inte i något fall skall få ske om den som avses med föreläggandet motsätter sig
det. Därvid får samtycke presumeras, om den misstänkte inte hör av sig
med anledning av en ifrågasatt rättelse.
Med anledning av vad lagrådet har anfört angående möjligheten att inom godkännandefristen återkalla ett meddelat föreläggande vill jag som min mening uttala att 48 kap. 3 § rättegångsbalken inte torde lägga hinder i vägen mot detta. Avsikten med nämnda bestämmelse torde vara att förebygga en dubbel lagföring. Sedan föreläggandet återkallats kan det därför
inte föreligga något hinder mot att ett nytt föreläggande utfärdas (jfr RÅ
Cirk. nr 70).
Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersök-
ning i brottmål.
Jag godtar lagrådets förslag till lydelse av. 10 §. Jag kan också godta den
övergängsbestämmelse som lagrådet har föreslagit.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål.
I lagrådsremissen föreslås att fastighetsdomstol skall vara domför även
om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen eller. om två tekniska ledamöter deltar, för en av dessa. Lagrådet har ansett att en nedskärning av antalet lagfarna ledamöter möter alltför stora principiella betänkligheter och att även en reducering på nämndemannasidan ter sig olycklig. Enligt lagrådet bör det i stället införas en möjlighet att förstärka fastighetsdomstolen med ytterligare ledamöter efter mönster av vad som gäller för de allmänna domstolarna.
För min del vill jag understryka att det kan uppstå avsevärda kostnader och olägenheter, om huvudförhandlingen i ett fastighetsmål alltid måste
ställas in och målet tas om från början i de fall då det under en huvudför-
handling inträffar förfall för någon av rättens ledamöter. Problemet kan åtminstone delvis lösas om man genomför lagrådets förslag. En annan omständighet som talar för att man bör kunna förstärka fastighetsdomstolen är att en sådan möjlighet redan finns för de allmänna domstolarnas del.
Det kan emellertid, bl. a. av kostnadsskäl, inte komma i fråga att utnyttja
förstärkningsmöjligheten mer allmänt. Lagrådet har också föreslagit att
förstärkning bara skall kunna ske i mål av mer betydande omfattning. Man
löser emellertid då inte de problem som uppstår vid förfall i andra kategorier av mål eller i mål där förstärkningsmöjligheten inte har utnyttjats.
Vad jag nu har sagt gör att jag anser att lagrådsremissens förslag bör genomföras. Fastighetsdomstolen bör alltså. även om den inte har en
förstärkt sammansättning, förbli domför om det inträffar förfall i enlighet
med vad som har angetts i remissen. Jag vill emellertid understryka att målet ibland kan vara av sådan beskaffenhet att det bör tas om från början om någon av ledamöterna får förfall, trots att detta inte är formellt nödvändigt.
Samtidigt som jag alltså förordar att det remitterade förslaget följs anser jag att det finns skäl att dessutom, i enlighet med lagrådets förslag, införa en möjlighet att förstärka fastighetsdomstolen med en lagfaren ledamot och en nämndeman i mål där huvudförhandlingen beräknas ta minst fyra veckor i anspråk. Det är emellertid angeläget att förstärkningsmöjligheten inte utnyttjas slentrianmässigt. Det måste i varje särskilt fall prövas om en förstärkt sammansättning kan anses försvarlig med hänsyn till målets
beskaffenhet och till risken för att någon ledamot skall få förfall.
2¶Förslag till ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen
(1929:145) om skiljemän
I detta sammanhang vill jag ta upp en särskild fråga som rör tillämpningen av lagen (1929:145) om skiljemän. 1 18 § andra stycket i den lagen finns
regler om tid för meddelande av skiljedom. Om parterna inte har bestämt
viss tid för meddelande av skiljedomen, skall denna meddelas inom sex månader från den dag då skiljeavtalet slöts eller. om avtalet avser framtida
tvister, från den dag då skiljeavtalets tillämpning påkallades. Tingsrätten
kan på begäran av en part medge förlängning av fristen. Om skiljedomen inte meddelas inom fastställd tid, anses skiljeavtalet förfallet såvitt avser
den aktuella tvisten.
Skiljemannalagen är tillämplig även när det gäller tvister mellan utländska parter, bl. a. om skiljeförfarandet skall äga rum i Sverige. Enligt sista
meningen i 18 § andra stycket gäller dock inte de nyss återgivna bestämmelserna om parterna eller en av dem har hemvist utom Sverige. Anledningen är att fristen anses alltför snäv när det gäller tvister mellan sådana
parter. Undantagsregeln infördes år 1976 (prop. 1975/76:48, LU 19, rskr 194, SFS 1976:122). Samtidigt vidgades möjligheten för överexekutor — numera tingsrätten — att skilja en obstruerande eller långsam skiljeman från sitt uppdrag (9 § andra stycket, jfr 10 § andra stycket skiljemannala-
gen). Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 1976. Enligt en övergångsbe-
stämmelse gäller emellertid 9 och 18 §§ i deras äldre lydelse beträffande skiljeavtal som har slutits före ikraftträdandet.
Stockholms handelskammare och dess skiljedomsinstitut har i en skri-
velse till justitiedepartementet den 30 september 1982 hemställt att över-
gångsbestämmelsen till 18 § upphävs och därvid anfört bl.a. att det mot bakgrund av Sveriges betydelse som plats för skiljeförfaranden i internationella handelstvister är angeläget att den svenska skiljemannalagstiftningen är så utformad. att den inte försvårar genomförandet av sådana
skiljeförfaranden i Sverige. Handelskammaren har under scnare tid i flera
fall erfarit att den tid om sex månader för skiljedoms meddelande som
fortfarande gäller beträffande skiljeavtal som slutits före den 1-juli 1976 föranlett parter att förlägga skiljeförfarandet till ett annat land än Sverige.
Fristen har även förorsakat problem vid genomförandet av skiljeförfaran-
den i Stockholm. I fråga om internationella handelstvister — särskilt i fall då bäda parter har hemvist utomlands — är det inte ovanligt att skiljemännen utses först flera månader efter det att skiljeförfarande påkallas. I internationella skiljeförfaranden torde man över huvud taget ha att räkna med större tidsåtgång än i inhemska skiljeförfaranden. Några principiella eller lagstiftningstekniska hinder för ett upphävande av övergångsbestäm-
melsen torde inte föreligga.
För min del anser jag att handelskammaren och skiljedomsinstitutet har fört fram beaktansvärda skäl för att den ifrågavarande övergångsbestäm-
melsen upphävs. Jag delar uppfattningen att man inte, bl. a. mot bakgrund
av den tid som har förflutit, behöver befara några olägenheter av ett upphävande. Jag förordar således att detta sker. Upphävandet bör avse Öövergångsbestämmelsen såväl till 9 § som till 18 §.
Frågan om upphävande av övergångsbestämmelsen är enligt min mening inte av den beskaffenheten att lagrådets hörande är påkallat.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen dels att anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar, dels att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1976:122) om ändring i
lagen (1929:145) om skiljemän.
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram. : :
4 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 41
: Bilaga I
RIKSPOLISSTYRELSEN .
1981-06-16
Regeringen (Justitiedepartementet)
Rättelse av strafföreläggande och ordningsföreläggande
Rikspolisstyrelsens erfarenhet från uppföljningen av strafföreläggandeoch ordningsbotsrutinerna ger anledning att överväga frågan om ett förenklat rättelseförfarande inom dessa rutiner. Styrelsen får därför anföra följande.
Årligen utfärdas cirka 100.000 strafförelägganden och 200.000 ordningsförelägganden. Enligt 48 kap. 3 § rättegångsbalken gäller godkänt föreläggande som lagakraftvunnen dom.
Ett visst antal av de till RPS inkomna godkända föreläggandena innehåller oriktigheter av sådan beskaffenhet att besvärsförfarande måste tillgripas för att genom domstols försorg få föreläggandet undanröjt. Under år 1980 undanröjdes 566 ordningsförelägganden och 121 strafförelägganden. Hur många besvärsmål som under motsvarande tid anhängiggjorts vid domstol men lett till att besvärsyrkandet lämnats utan bifall är inte känt, då domstol inte har underrättelseskyldighet i sådana mål.
Enligt rikspolisstyrelsens mening finns 1 och för sig ingen anledning att ändra reglerna för besvärsförfarandet. Problemet är emellertid att vissa felaktigheter inte är av sådant slag att förutsättningar för undanröjande föreligger enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken. Beträffande sådana felaktigheter bör övervägas vidgade möjligheter till ett förenklat rättelseförfarande.
Enligt 30 kap. 13 § rättegångsbalken kan domstol genom särskilt beslut rätta uppenbar oriktighet i sitt avgörande om denna beror på skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende. Beslut om rättelse får meddelas först sedan parterna beretts tillfälle att yttra sig. Beslut om rättelse kan överklagas. .
Något motsvarande stadgande finns inte beträffande strafföreläggande och ordningsföreläggande. Ej heller torde analogisk tillämpning av detta stadgande på förelägganden vara tillåten. (Se prop. nr 82 år 1968 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. sid 86, SvJT 1964 sid 323 samt Mannerfelt- Cosmo: ”ORDNINGSBOT-PARKERINGSBOT” sid 53—54.)
Inom ordningsbotsinstitutet finns dock en begränsad rättelsemöjlighet. Bestämmelserna härom återfinns i 48 kap. 18 § rättegångsbalken. Enligt
detta stadgande får polisman — som i omedelbart samband med att föreläggande av ordningsbot utfärdats och godkänts finner att föreläggandet innehåller uppenbar oriktighet som avser annat än att botbeloppet är för lågt — bereda den misstänkte tillfälle att stryka över godkännandet. Sker detta skall föreläggandet återkallas. Nytt föreläggande får därefter utfärdas. Denna bestämmelse tillkom den 1 juli' 1968 på förslag av rikspolisstyrelsen.
I en redogörelse till justitiedepartementet den 25 oktober 1967 för försöks-
verksamheten med ordningsbot och parkeringsbot (intagen som bilaga 3 till
proposition nr 82 är 1968) påtalade styrelsen med hänvisning till 30 kap.
13 § rättegångsbalken behovet av en motsvarande möjlighet att omedelbart rätta ett godkänt ordningsföreläggande (punkterna Il och IV). Såsom fram-
går ovan är bestämmelsen i 48 kap. 18 § rättegångsbalken tillämplig endast
i den situationen att ett fel upptäcks i omedelbart samband med att föreläg-
gandet har utfärdats och godkänts. Erfarenhetsmässigt har dock visat sig
att i de flesta fall oriktigheter av betydelse i detta sammanhang upptäcks . först i ett senare skede, företrädesvis i samband med den centrala uppfölj-
ningen vid RPS. Dessa fall rapporteras till utfärdande polisdistrikt för åtgärd jämlikt 16 § ordningsbotskungörelsen (1968:199). Ordningsförelägganden kontrolleras också på polisstationen innan de sänds in till RPS. Även denna kontroll kan resultera i underrättelse till åklagaren för pröv-
ning av frågan om föreläggandet bör undanröjas.
De oriktigheter som förekommer i godkända förelägganden och som är av intresse i detta sammanhang är av skiftande slag. Som exempel kan nämnas i fråga om ordningsförelägganden telaktigt eller ej angivet förseelsedatum samt för högt botbelopp samt beträffande strafförelägganden felaktigt angivet lagrum.
Följderna av att rättelsemöjligheterna enligt gällande rätt är alltför begränsade blir att den praktiska tillämpningen i strävan att lösa uppkomna situationer tar två olika vägar av vilka ingen är önskvärd.
Den ena vägen är att besvär anförs och i viss utsträckning bifalls beträffande situationer där besvärsgrunder enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken egentligen inte föreligger. För den bötfällde medför förfarandet med domstolsprövning och undanröjande samt ett därpå följande nytt processuellt förfarande vissa olägenheter och upplevs av denne ofta som oförklarligt
inbetala böterna och dessa efter undanröjande av föreläggandet återbetalas till denne. Genom nytt avgörande i form av föreläggande eller dom åläggs
denne ånyo böter och därigenom förnyad betalningsskyldighet i regel med
samma belopp.
Den andra vägen som i praktiken tillämpas för att lösa problemet med
felaktiga förelägganden är att med analogisk tillämpning av 30 kap. 13 § rättegångsbalken rätta uppenbara oriktigheter i godkända förelägganden.
Utan författningsmässigt stöd och närmare reglering i övrigt synes denna
ordning inte vara tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Prop. 1982/83: 41 Aa [
Mot bakgrund av det anförda anser rikspolisstyrelsen det vara angeläget att frågan om att införa ett förenklat rättelseförfarande — utöver vad som gäller enligt 48 kap. 18 § rättegångsbalken — blir föremål för prövning. Vid utformningen av ett rättelseförfarande måste givetvis rättssäkerhetsaspekter beaktas, t.ex. genom att rättelse får ske endast efter samtycke från den misstänkte och att rättelse av. ordningsföreläggande får beslutas endast av befattningshavare i polischefskarriären.
Rikspolisstyrelsen hemställer att regeringen prövar frågan om att införa vidgade möjligheter att rätta ordnings- och strafförelägganden. Den utredning som krävs beträffande rättssäkerhetshänsyn m.m. har nära samband med rättegångsutredningens (Ju 1977:06) pågående arbete att undersöka frägan om domstol bör ges en ökad befogenhet att själv rätta uppenbara fel som ger sig till känna i avgörande som meddelas av domstolen.
Rikspolisstyrelsen har under hand samrått med riksåklagaren som därvid ställt sig bakom vad som anförts i denna skrivelse.
I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad rikspolischef samt byråchefen Wranghult, föredragande.
RIKSPOLISSTYRELSEN
Holger Romander
Hans Wranghult
Prop. 1982/83: 41 'n '
Bilagu 2
Sammanfattning av remissyttranden över frågan om höjning av gränsen för antalet dagsböter i strafförelägganden
Riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, Stockholms tings-
rätt, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges åklagare har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Flera av dessa remissinstanser har betonat. att förslaget medför
rationaliseringsvinster och att det från rättssäkerhetsynpunkt inte finns något att invända mot förslaget.
Sundsvalls tingsrätt har förklarat, att den inte motsätter sig förslaget. Tingsrätten har bl. a. anfört, att förslaget från ren rationaliseringssynpunkt kan hälsas med tillfredsställelse. Tingsrätten har dock framhållit, att sextio dagsböter sedan gammalt har uppfattats som en betydelsefull gräns mellan mera vanliga bötesbrott och allvarligare brottslighet samt att etthundra dagsböter ligger på gränsen till fängelsestraff.
Hovrätten för Västra Sverige har inte anslutit sig till förslaget. Hovrättens majoritet (tre ledamöter) har bl.a. anfört, att institutet strafföreläggande genom den nu aktualiserade utvidgningen får ett tillämpningsområde som kommer att omfatta även allvarligare bötesbrott såsom rattonykterhet och grov olovlig körning. Hovrätten anser därför, att det nu inte är frågan om en gradvis utbyggnad av ett beprövat institut utan om införandet av en principiellt ny ordning där för ett mycket vidsträckt och heterogent brottsområde summariska handläggningsformer gäller och där ansvaret för rätts-
tillämpningens enhet och säkerhet i praktiken kommer att åvila åklagarvä-
sendet. Hovrättens majoritet befarar också att den misstänkte även beträffande tämligen allvarliga brott kan frestas bortse från befogade invändningar mot strafföreläggandet därför att han av skilda skäl tror det vara bäst att utom rätta få saken ur världen. Hovrättens majoritet anser att ett ställningstagande till ett så genomgripande förslag varom nu är fråga i varje fall bör föregås av en mer allmän och ingående översyn av lagstiftningen.
Den skiljaktiga ledamoten av hovrätten (hovrättspresidenten) har — om än med viss tvekan — tillstyrkt riksåklagarens förslag. Han har bl.a. anfört, att det inte med fog kan göras gällande att förslaget sätter rätts-
säkerheten i fara samt att behovet att åstadkomma besparingar och den
pressade arbetssituationen inom domstolsväsendet gör det angeläget att ta
till vara alla möjligheter att rationalisera den rättsvårdande verksamheten.
Förslaget bör enligt presidenten göra det möjligt att i ökad utsträckning på
ett enklare och snabbare sätt beivra brott av mindre allvarlig beskaffenhet
och avlasta domstolarna åtskilliga mål av rutinbetonad karaktär.
Norrköpings tingsrätt (majoriteten) avstyrker en höjning av gränsen för det antal dagsböter som får åläggas genom strafföreläggande. Tingsrättens
Prop. 1982/83: 41 | 54
majoritet (sex ledamöter) är tveksam till om förslaget innebär rationaliseringsvinster samt framhåller, att institutet strafföreläggande ursprungligen med stor tvekan godtogs som ett undantag från huvudprincipen att straff-
rättskipning skall utövas av domstol. Undantagets omfattning har steg för
steg utökats dithän. att domstolarna enligt tingsrätten inte längre är de som
handlägger och tar ansvaret för huvudantalet av straffrättskipningens antal fall. Tingsrätten framhåller dock att det inte finns någon anledning att anta att åklagarmyndigheterna missbrukat förtroendet. Domstolen anser, att
det övervältrande på åklagarmyndigheter av straffrättskipning. som redan har ägt rum, går långt utöver vad som kunde förutses av dem. som utformade rättegångsbalken, samt att ytterligare steg i samma riktning inte bör övervägas annat än i samband med en noggrann analys av hur rätte-
gångsbalken fungerar. Enligt tingsrätten kan det t.o.m. ifrågasättas om inte en sådan analys skulle leda till att domstolarna återfick ansvaret för en del
av den straffrättskipning, som nu frångått dem. samtidigt som vissa lätt-
nader i handläggningsformerna infördes. Tingsrätten påpekar, att riksåkla-
garens förslag innebär att de dömande uppgifterna i stor utsträckning läggs
på åklagarmyndighet t.o.m. när brottets svärhet når ända fram till den
gräns där fängelse övervägs. Tingsrätten framhåller, att rattonykterhet och olovlig körning är allvarliga brott samt att själva lagföringen har en preven-
tiv effekt, särskilt beträffande ungdomar. Tingsrätten anser. att förslaget
innebär att det inte bara kvantitativt — vilket enligt tingsrätten redan är
fallet — utan även kvalitativt tas det sista steget till inrättandet av en ny
domstolsinstans. som saknar de nuvarande domstolarnas rättssäkerhetsgarantier. Enligt tingsrätten bortser förslaget även från reglerna i 34 kap. brottsbalken som innebär att vissa hänsyn skall tas när gärningsmannen är dömd tidigare samt från att gärningar av denna svårhetsgrad skall leda till
en prövning huruvida tidigare meddelade domar å skyddstillsyn eller villkorlig dom skall undanröjas. Tingsrätten anser vidare bl.a: att förslaget
innebär, att man bortser från de olika fallens individuella särdrag, att man inte beaktar att bötesstraff kan vara synnerligen ingripande. att man inte har förståelse för de personliga egenskaper, som förmår mänga människor att utan invändningar acceptera myndigheternas förslag, dvs. att man har underskattat den fara för rättssäkerheten som oriktiga erkännanden innebär. Förslaget innebär enligt tingsrätten också att man inte tillräckligt har
beaktat hur ett fall kan te sig när man granskat det på handlingarna
respektive när man därefter haft en förhandling. Enligt tingsrätten riskerar viktiga delar av brottsbalken att komma på undantag genom förslaget.
Tre ledamöter av tingsrätten har haft skiljaktig mening och tillstyrkt en
höjning av gränsen till etthundra dagsböter. De har bl.a. anfört, att höjningen medför rationaliseringsvinster och leder till att domstolarna kan koncentrera sina arbetsinsatser till mera betydelsefulla uppgifter. Enligt de
skiljaktiga ledamöterna kan det inte göras gällande att rättssäkerheten sätts i fara om förslaget genomförs. Det är enligt dessa snarare till fördel för
rättssäkerheten att bötesbrott beivras snabbt genom strafföreläggande eftersom alternativet är en betydligt långsammare handläggning vid domstol.
Domareförbundet är negativt till den föreslagna höjningen av gränsen. Förbundet vitsordar, att vissa rationaliseringsvinster skulle uppkomma. främst genom att flertalet mål om rattonykterhet och grov olovlig körning skulle kunna avlastas domstolarna. Förbundet anser också, att det knappast längre finns anledning att i princip undanta rattonykterhet från straffföreläggandets tillämpningsområde. Enligt förbundet inger det emellertid betänkligheter att använda strafföreläggande för lagöverträdelser som för-
skyller så höga straff som sextio till etthundra dagsböter. Såväl den enskil-
des rättsskyddsanspråk som nödvändigheten av att inskärpa allvaret i
samhällets reaktion på brottet talar enligt förbundet för att domstolsförfa-
rande används i sådana fall. Förbundet hänvisar också till sitt remissvar den 28 oktober 1974 över betänkandet (SOU 1974:27) Mindre brott (se
förbundets årstryck 1975 nr 15). Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande anfört. att en höjning av gränsen till etthundra dagsböter inte torde kräva någon resursförstärkning
vid styrelsen. .
Flera remissinstanser har ansett, att det bör övervägas att införa en möjlighet att handlägga enskilda anspråk inom ramen för strafföreläggan-
deinstitutet. Några remissinstanser har ansett, att det även bör övervägas
att utvidga området för föreläggande av ordningsbot. t.ex. genom att för ett antal brott ersätta straffet dagsböter med penningböter
Bilaga 3'
Sammanställning av remissyttranden över frågan om vidgad ensamdomarkompetens i brottmål vid tingsrätt (Ds Ju 1981:18) Underrätternas sammansättning, avsnitt 3).
Justitiekanslern har ingen erinran mot för slaget.
Riksåklagaren: De huvudsakliga skälen till införande av enmanskompe-
tens i mål av enklare karaktär torde vara kostnads- och rationaliserings-
aspekter. Som framhålls i promemorian synes en utvidgning i enlighet med
förslaget ej möta betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Jag vill emel-
lertid understryka vad som framhålles i promemorian (s. 21) att sådana mål
inte schablonmässigt bör företas till avgörande utan nämndemän i rätten.
Det får således i varje enskilt mål bedömas om förhållandena är sådana att
nämndemän bör medverka. Ä andra sidan torde utvecklingen komma att leda till att vissa måltyper mer frekvent handläggs av ensamdomare.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Utvidgningen av tingsrätts
domförhet med enbart en lagfaren domare utan nämndemän synes vara
välmotiverad, såväl sedd i relation till strafföreläggandeinstitutet som till önskvärdheten av att skära ned kostnaderna. Vissa kategorier av mål torde inför utsättande av huvudförhandling med lätthet kunna utskiljas som normala endomarmäl. Det gäller till exempel mål avseende rattonykterhet enligt 4 § 2 mom trafikbrottslagen, där den tilltalade ej tidigare dömts för
liknande brott. Strafföreläggande anses endast i begränsad utsträckning
böra användas för sådant brott. Enligt HD:s avgörande DB 5/1981 skall i sådana fall endast bötesstraff komma ifråga. Bevisvärderingen torde kunna förutsättas vara enkel.
Den nya bestämmelsen i 6 § trafikbrottslagen kan inte anses vara av den
arten att den skulle kräva medverkan av nämndemän när det gäller rattonykterhetsbrott. Flertalet fall av rattonykterhetsbrott bör därför lämpa sig väl för handläggning av ensam lagfaren domare i enlighet med förslaget att utvidga kompetensområdet för ensam domare. Ett exempel på mål av motsatt karaktär är ett flertal av domstolarnas mål avseende snatteri. Åtal
har många gånger kommit ifråga i stället för strafföreläggande därför att brott förnekats. I dessa mål förekommer ofta bevisvärderingsfrågor där
medverkan av nämndemän kan vara av värde.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Möjlighet skall ges ensam-
domare att avgöra mål om brott, för vilka stadgas fängelse högst sex månader. Både från kostnads- och effektivitetssynpunkt är detta positivt. Jag delar emellertid ej helt uppfattningen, att utvidgningen av ensamdomarkompetensen bör begränsas på sätt som föreslås. En konsekvens av
begränsningen blir, att domaren i förväg måste ta ställning till påföljds-
valet. Detta ställningstagande måste göras redan. när målet skall sättas ut
till huvudförhandling, vilket är opraktiskt. Om den utvidgade kompetensen inte begränsas till mål där inte svårare straff än böter utdöms slipper man denna omgång. De brott av någon frekvens som har maximistraffet sex månaders fängelse är bl. a. olovlig körning (grov), rattonykterhet, snatteri och bedrägligt beteende. Det är endast i undantagsfall som påföljden för dessa brott bestäms till fängelse. Antalet fall av annan icke frihetsberövande påföljd än böter torde inte vara påfallande stort. Ej heller brukar bevisningen i mål angående dylika brott vara särskilt omfattande eller
komplicerad. Domarekären är väl skickad att handlägga dessa mål som
ensamdomare även om annat än bötespåföljd skulle bli aktuellt. Möjligheten till prövning i högre instans utgör en fullgod garanti för rättssäkerheten. Domare är dessutom oförhindrad att inkalla nämndemän om han finner detta påkallat, exempelvis på grund av målets karaktär eller omfattning. Som promemorian framhållit bör inte dylika mål schablonmässigt avgöras utan nämndmedverkan. Den föreslagna begränsningen synes även beta
ensamdomare möjligheten att meddela förordnande jämlikt 34 kap. brotts-
balken.
Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Åklagarmyndigheten tillstyrker förslaget om ökad behörighet för ensamdomare. Åklagarmyndigheten vill emellertid framhålla att den föreslagna utformningen kan medföra vissa organisatoriska svårigheter. Vid större domstolar såsom Malmö tingsrätt
lottas nämligen s.k. ensamdomarmål på en särskild avdelning. Motsvaran-
de gäller handläggningen vid åklagarmyndigheten. Nuvarande regler om ensamdomares behörighet medför inga svårigheter att vid lottning av inkomna mål avgöra om de skall hänföras till kategorien endomaremål. Den
föreslagna ordningen, som innebär att mål rörande brott för vilka är stad-
gat fängelse i högst sex månader får handläggas av ensamdomare endast under förutsättning att svårare straff än böter inte döms ut, kräver en preliminär bedömning som mäste göras av personal med juridisk utbildning innan målet kan lottas på viss endomareavdelning. Nu antydda organisatoriska komplikationer gäller endast större åklagarmyndigheter och bör inte hindra reformens genomförande. Sådana mål varom nu är ifråga kan nämli-
gen vid större myndigheter lottas som brottmål i allmänhet. Det får sedan
ankomma på domstolen att avgöra om nämnd bör deltaga eller cj. Åklagaren bör emellertid vid stämningsansökans insändande på lämpligt sätt ange sin uppfattning i handläggningsfrågan exempelvis att åklagaren kommer att
yrka på fängelse.
Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Förslaget i promemorian att endomarkompetensen i enkla brottmål vidgas något tillstyrkes. Vissa olägenheter kan uppkomma vid domstolar vid förhandsprövningen om svårare straff än böter inte kommer att utdömas. Detta bör dock cj hindra att
inom kort kunna väntas vissa förslag om skyldighet för åklagare att vid åtals väckande lämna upplysningar till ledning för målets handläggning. 5 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 41
Leda dessa förslag till lagstiftning torde de nämnda olägenheterna komma att undanröjas. .
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten tillstyrker att ensamdomarkompetensen utvidgas på det föreslagna sättet. Emellertid kan det
ifrågasättas om kompetensen bör begränsas till mål där annan påföljd än böter ej utdömes. En sådan inskränkning innebär att en förhållandevis noggrann preliminärbedömning av påföljdsfrågan måste göras innan målet
sättes ut. Trots detta kan det givetvis komma att inträffa att domaren. då målet skall avgöras, finner att påföljden bör bestämmas till annat än böter. Uttalandet i promemorian att denna olägenhet måste undvikas ”i görli-
gaste mån” torde i denna situation inte vara till stor hjälp. Förhandlingen . bör då ställas in och målet sättas ut till ny handläggning, vilket är oprak-
tiskt och tidsödande. Det kan väl inte heller uteslutas att domaren — om inte annat så av praktiska skäl — i en sådan situation känner sig i viss mån
påverkad av sin tidigare bedömning och blir benägen att låta påföljden
stanna vid böter. Detta är givetvis inte tillfredsställande. För att undvika
sådana komplikationer — vilka i och för sig inte kan befaras uppträda
alltför ofta — skulle man enligt hovrättens uppfattning mycket väl kunna låta den föreslagna kompetensbegränsningen bortfalla. I promemorian uttalas visserligen att det inte kan anses lämpligt att en ensamdomare får
avgöra påföljdsfrågan annat än vad gäller böter. Det är emellertid svårt att
se att några risker skulle vara-förknippade med att låta ensamdomare döma
ut exempelvis villkorlig dom eller ett kortare fängelsestraff i de relativt fåtaliga fall det här kan bli fråga om. Det må crinras om att häktning, som
ofta innebär ett frihetsberövande av icke obetydlig längd, oftast beslutas av ensamdomare. Givetvis bör mål vari påföljden vid en förhandsbedöm-
ning kan påräknas bli annat än böter alltid sättas ut till handläggning med
nämnd. Detta behöver inte stå i lagtexten utan det räcker med ett motivuttalande.
Om reformen genomförs utan den nu berörda justeringen bör i vart fall förslaget till lagtext omarbetas. I I kap. 3 & 4 st. bör orden ” . svårare straff än böter dömas ut” utbytas mot ” . annan påföljd än böter inte
ådömas”.
Hovrätten för Nedre Norrland: Frågan om vidgad cnsamdomarkompetens är av genomgripande natur, och betydligt fler aspekter bör läggas på
den än som kommit till uttryck i promemorian. Hovrätten delar i och för sig uppfattningen att det finns anledning att utöka möjligheterna till ensam-
domaravgöranden. Därvid är dock ej självklart att urvalet bör ske efter de
principer som föreslås i promemorian. Enligt hovrätten bör övervägas om icke iIekmän skulle kunna undvaras även vid okomplicerad brottslighet
som bör leda till kortare fängelsestraff eler med fängelse jämställd påföljd.
Förslagets utformning innebär bl.a. att ordföranden, innan målet sätts ut
till huvudförhandling, måste göra en bedömning av om böter är en sannolik
påföljd för brottet och nämnd ej heller av annan anledning kan anses
erforderlig. Detta förutsätter studium av och visst ställningstagande till
förundersökningsmaterialet, vilket kan sägas stå i mindre god överens-
stämmelse med omedelbarhetsprincipen. Förslaget kan vidare medföra
den opraktiska konsekvensen, att en redan påbörjad huvudförhandling måste ställas in på grund av bristande domförhet. Inte heller kan det måhända helt uteslutas att kostnadsskäl och tung arbetsbörda leder till att en felaktig förhandsbedömning blir normerande för påföljdsvalet.
Om ensamdomarens kompetens utvidgas i enlighet med förslaget i pro-
memorian, bör I kap. 3 §& 4 st. sista punkten rättegångsbalken erhålla annan utformning. Det kan nämligen inte vara tillfredsställande att knyta frågan om ensamdomares behörighet vid huvudförhandling och syn på
stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än fängelse i
högst sex månader till en förutsättning — att svårare straff än böter inte
döms ut — som kan inträffa först efter förhandlingens avslutande.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker att promemorieförslaget genomförs. Tingsrätten vill dessutom framföra, att det kunde övervägas om inte en ensamdomare kunde få döma till kortare frihetsstraff. En vinst vore då också att domare inte behöver göra en förhandsbedömning av
påföljdsfrågan. Vidare skulle nämndemannaarvoden sparas. Emellertid är
tingsrätten medveten om att överväganden pågår inom justitiedepartementet beträffande korttidsstraffen och tingsrätten avstår därför från att nu framlägga eget förslag om ytterligare utvidgning av ensamdomarkompeten-
sen. Uppsala tingsrätt: Tingsrätten har ingen erinran mot att möjligheten för
ensamdomarc att avgöra brottmål vidgas. Förslaget synes tvärtom, med
hänsyn till de besparingar som här står att göra, väl försiktigt. Det kan säledes ifrågasättas om inte ensamdomare borde betros att avgöra mål. där
den tilltalade har erkänt gärningen och det framstår som uppenbart att
påföljden skall bli annan än fängelse eller fängelse i högst sex månader. Härigenom skulle man uppnå i princip kongruens med de fall, då dom får
utfärdas i förenklad form. |
Malmö tingsrätt: Tingsrätten har ingen erinran mot promemorieförslaget. Enligt tingsrättens mening finns skäl överväga en ytterligare utvidgning av ensamdomarens kompetens så att denne ges behörighet att utdöma
även annan påföljd än böter i de undantagsfall det under förhandlingen skulle visa sig att sådan påföljd bör komma ifråga.
Göteborgs tingsrätt: Förslaget att ge domare möjlighet att ensam avgöra
mål om brott, för vilka stadgas fängelse högst sex månader är positivt,
både från kostnads- och effektivitetssynpunkt. Tingsrätten anser dock att
kompetensen inte bör begränsas på sätt som föreslagits. Förslaget innebär
att domaren i förväg och redan när målet sätts ut till huvudförhandling
måste ta ställning till påföljdsvalet. De oftast förekommande brott som har
maximistraffet sex månaders fängelse är olovlig körning (grov), rattonyk-
terhet, snatteri och bedrägligt beteende. Endast i undantagsfall bestäms påföljden för dessa brott till fängelse och antalet fall då annan icke frihetsberövande påföljd än böter väljs, torde inte vara stort. Det är emellertid inte alltid möjligt att i förväg veta när frihetsstraff kommer att dömas ut.
Bevisningen I mål angående dessa brott är i regel inte särskilt omfattande eller komplicerad. Dessa mål bör således kunna avgöras av ensamdomare
även om annan påföljd än böter skulle bli aktuell. Domaren har dessutom
möjlighet att inkalla nämndemän om det är påkallat, t.ex. på grund av målets karaktär eller omfattning. Luled tingsrätt: Tingsrätten, som tillstyrker förslaget, ifrågasätter om
inte ensamdomares kompetens bör utvidgas till att jämväl omfatta mål med fängelse sex månader som straffmaximum även när annan påföljd än böter
är en sannolik påföljd för brottet. Rättegångsutredningen: Det borde vara av mindre intresse från domförhetssynpunkt vilket maximistraff som är stadgat för brottet, då ett villkor
för att tingsrätten skall vara domför med en domare ändå är att endast böter döms ut. Såsom jämförelse kan nämnas att i 2 kap. 4 § andra stycket
rättegångsbalken. som reglerar hovrätts sammansättning i brottmål, saknas bestämmelse om stadgat maximistraff. Hovrätt är domför med fyra
lagfarna domare om ej anledning förekommer att döma till svårare straff än böter.
Sveriges domareförbund: I promemorian föreslås att ensamdomarkom-
petensen vidgas till att omfatta brott, varå fängelse i högst sex månader
kan följa, men endast under förutsättningen att svårare straff än böter inte
döms ut (se den föreslagna lydelsen av I kap. 3 § 4 st. sista punkten
rättegångsbalken). Förbundet tillstyrker av effektivitetsskäl en sådan ut-
vidgning. Det bör dock framhållas att ensamdomarsystemet sannolikt,
liksom för närvarande, kan antas bli utnyttjat huvudsakligen i de större tingsrätterna. Som framgår av promemorian (s. 21) kan det också i en del fall vara förenat med visst besvär att särskilja mål för handläggning av ensamdomare. Därtill kommer att enligt 19 § 3 st. tingsrättsinstruktionen nämndemän alltid skall delta när en tingsnotarie är ordförande.
LO: I promemorian redovisas inga brister i nuvarande ordning. Skälet
till förändringen är enbart att nedbringa kostnaderna för staten genom att
minska antalet nämndemannamål. LO anser att medverkan av nämnd i de nu aktuella målen medför en garanti för en allsidig prövning av målet, varvid lekmannasynpunkter ges utrymme. I vissa av dessa mål kan det
även antas ligga i den tilltalades intresse att nämnd medverkar. Det gäller
särskilt om den tilltalade tidigare fått ett strafföreläggande som han inte
velat godkänna. LO avstyrker således utredningsförslaget.
SACO/SR: SACO/SR biträder det i promemorian framlagda förslaget att
domarens behörighet att ensam avgöra mål vidgas. Det kan emellertid
ifrågasättas om inte utvidgningen bör gå längre så att ensamdomare i dessa
mål ges behörighet att även utdöma fängelsestraff. Med hänsyn till den
straffskala det här gäller kan det i praktiken bli fråga endast om kortare fängelsestraff. Det kan i detta sammanhang erinras om att ensamdomare i
dag avgör frågor om häktning, som i flera fall kan vara en väl så ingripande
åtgärd för den enskilde som ett kortare fängelsestraff.
Den föreslagna inskränkningen att domaren i dessa mål inte får döma till annan påföljd än böter, trots att fängelse ingår i straffskalan för brottet,
medför att domaren före förhandlingen måste bilda sig en uppfattning i påföljdsfrågan. Den förhandsgranskning av målet som måste ske kan i
vissa fall bli ganska ingående. En sådan granskning kan sägas stå i strid med principen om omedelbarhet i rättegången. Det kan finnas en viss risk för att domaren vid förhandlingen känner sig obenägen att frångå sin tidigare preliminära bedömning av påföljdsvalet. Skulle det vid förhand-
lingen visa sig att annan påföljd än böter bör komma i fråga mäste förhand-
lingen ställas in. Dessa nackdelar skulle undvikas om utvidgningen av ensamdomarens behörighet kopplades till straffstadgandet utan begräns-
ning i fråga om påföljden i det enskilda fallet.
Skulle behörighetsutvidgningen genomföras med den föreslagna inskränkningen bör ändringsförslaget avseende I kap. 3 § 3 st. rättegångsbal-
”
ken ändras så att ”svårare straff än böter inte döms ut” byts ut mot ”annan påföljd än böter inte ådömes”. Ordalydelsen i förslaget skulle
annars inte utesluta att en ensamdomare dömer till t.ex. villkorlig dom. vilket ju inte varit avsett.
Bilaga 4
Domstolsverkets förslag
Förslag till
Lap om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brott-
mål
Härigenom förordnas att 10'$ lagen (1964: 542) om personundersökning i
brottmål skall ha nedan angiven lydelse.
Nuvurande lydelse Föreslagen Iydelse
10 § Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utfört eller
biträtt vid utförande av personundersökning eller förordnats till förtroendeman samt åt läkare som avgivit intyg enligt 7 §. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, domstolsverket
fastställer en taxa som skall tilläm- '
pas vid bestämmandet av ersätt-'
ningen åt personundersökaren.
Denna lag träder i kraft den
Bilaga 5
Sammanfattning av remissyttrandena över domstolsverkets rapport (1981: 4) om personundersökartaxa
Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund är positiva till . eller lämnar utan erinran domstolsverkets förslag att en taxa införs för ersättning till den som har utfört personundersökning i brottmål. Sveriges domareförbund och chefen för länsåklagarmyndigheten i Västernorrlands län och Jämtlands län har emellertid uttalat att något stort behov av en reform inte föreligger. Chefen för länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län anser att fördelarna med domstolsverkets förslag kan synas marginella. Kriminalvårdsstyrelsen anser, att behovet av en enkel, riksom-
fattande taxa för personundersökningar har dokumenterats genom de synpunkter som styrelsen har fått från lokala och regionala myndigheter inom
kriminalvårdsverket. Kriminalvårdsdirektören i kriminalvårdens Stockholmsregion ser med tillfredsställelse att storleken på arvodet till person-
undersökare taxeregleras. Han framhåller vidare, att personundersökarnas behov av en enhetlig taxa för arvodet är större i en storstadsregion med
flera domstolar. som sinsemellan har olika syn på arvodets storlek, än på landsorten, där personundersökaren betjänar en enda domstol. Skyddskonsulenten i Göteborg Centrum Öst distrikt är positiv till att en taxa införs, eftersom det tar bort den orättvisa som nu föreligger genom att vissa tingsrätter betalar upp ull 150 kronor mer än andra för tull omfattningen identiska utredningar. Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän anser att det är angeläget att en enhetlig taxa införs. Socialstyrelsen framhåller att det av domstolsverkets rapport framgår, att det är osäkert om några statsfinansiella fördelar kan erhållas genom införandet av normerade taxor. Styrelsen påpekar dock att personundersökarna upplever nuvaran-
de brist på enhetlighet som besvärande och att domstolarnas administra-
tion kan underlättas om ett taxesystem införs. Även Stockholms tingsrätt framhåller, att domstolsverket i sin utredning har kommit fram till att några . större fördelar av statsfinansiell art inte kan ställas i utsikt vid införandet av en taxa. Tingsrätten delar emellertid domstolsverkets uppfattning att fördelarnä med en personundersökartaxa överväger och påpekar särskilt vad domstolsverket framhållit om att en taxa torde medföra en viss förenkling för tingsrätterna och att hovrätterna kan förväntas slippa ett antal besvärsmål. Sistnämnda synpunkt återfinns också i yttrandet från överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt. |
Sveriges advokatsamfund avstyrker att en taxa införs. Samfundet anför. att domstolsverkets utredning visar att domstolarna över hela landet tilllämpar i stort sett samma arvodesnivå för personundersökare. Av dom-
stolsverkets rapport framgår klart att behov av att införa taxa för att nå
kostnadskontroll inte föreligger. Inte heller kan en normering förväntas
påverka kvaliteten: på personundersökningarna. Advokatsamfundet kan inte heller av rapporten finna att införandet av en taxa skulle underlätta
domstolarnas prövning av ersättningsfrågorna. En normering av personun-
dersökararvodena skulle däremot enligt advokatsamfundets mening komma att medföra ökade administrativa kostnader för statsverket. Advokat-
samfundet kan således inte finna att domstolsverkets utredning innehäller tillräckliga skäl för införandet av ytterligare en taxa, utfärdad av domstolsverket.
Flera remissinstanser har haft synpunkter på enskildheter i taxans kon-
struktion.
Bilaga 6
De remitterade lagförslagen
I Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att I kap. 3 §,2 kap. 4 §, 6 kap. I $,9 kap. 9 §, 18 kap. 14 §, 30 kap.
10 8 och 48 kap. 4 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
dels att i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
I kap.
3 8!
Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra
lagfarna domare må ej sitta i rätten.
I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan
huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.
Tingsrätt är domför med en lag- Tingsrätt är domför med cen lag-
faren domare faren domare vid måls avgörande utan huvud- när mål avgörs utan huvudförförhandling, handling,
vid annan handläggning, som ej vid annan handläggning som inte
sker vid huvudförhandling eller syr. sker vid huvudförhandling eller vid å stället. syn på stället, vid sådan huvudförhandling i vid sådan huvudförhandling i tvistemål. som hålles 1 förenklad tvistemål som hålls i förenklad
form, form,
vid huvudförhandling och syn å vid huvudförhandling och syn på
stället i mål om brott för vilket icke stället i mål om brott för vilket inte
är stadgat svårare straff än böter. är stadgat svårare straff än böter
eller fängelse i högst sex månader,
under förutsättning att endast
böter ådöms.
2 kap.
4§
Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna
domare må ej sitta i rätten. I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två
nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må cj sitta
! Senaste lydelse 1975: 1288. 2 Senaste lydelse 1976: 560.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
i rätten. Förekommer ej anledning att döma till svärare straff än böter, är hovrätten domför även med den sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning, som cj sker vid huvudförhandling. Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.
Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allcnast
måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av
tjänsteman vid denna.
6 kap.
18 Protokoll skall föras för varje mål särskilt. Över handläggning, som företages Protokoll behöver inte föras över av lagfaren domare ensam eller av handläggning som ej sker vid sam-
tjänsteman vid domstolen och ej manträde för förhandling, om
sker vid sammanträde för förhand- I. handläggningen företas av en ling, vare förande av protokoll ej lagfaren domare ensam eller av erforderligt. Vid måls avskrivning, tjänsteman vid domstolen.
som ej sker i samband med för- 2. rättens avgörande sätts upp handling, erfordras ej heller proto- särskilt och inga skiljaktiga me-
koll. ningar föreligger vid omröstning inom rätten,
3. målet avskrivs.
I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och annan brottspåföljd än böter ej ådömes, i stället för proto-
koll föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av
regeringen.
9 kap.
9 är” Är i denna balk straff utsatt i Är i denna balk straff utsatt i
böter, dock ej dagsböter, vare lägs- böter, dock cj dagsböter, skall lägsta bötesstraff tio kronor och högsta ta bötesstraffet vara femtio kronor femhundra kronor. och högsta ettusen kronor.
18 kap.
14 8
Part, som vill erhålla ersättning Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kost- äge han ej därefter tala å den kost-
> Scnaste lydelse 1974: 573. + Senaste lydelse 1964: 166. 5 Senaste lydelse 1973: 240.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
nad, som uppkommit vid sammaä nad, som uppkommit vid samma
rätt: dock må part, även om yr- rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts, erhålla ränta kande ej framställts, erhålla ränta
som avses I 8 § tredje stycket samt som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för utskrift av rättens ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut. dom eller slutliga beslut.
Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i.
ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp angivas.
30 kap.
10 8"
Vad I 2 och 7 §§ är stadgat om Vad i 2 och 7 8§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. I den mån fråga om slutligt beslut. I den mån
ej annat föreskrivits med stöd av cj annat föreskrivits. skola ock be- 14 §, skola ock bestämmelserna i 5 stämmelserna i 5 och 8 §§ tillämpas
och 8 §§ tillämpas å sådant beslut, å sådant beslut, om frågans beskaf-
om frågans beskaffenhet fordrar fenhet fordrar det. Meddelas slut-
det. Meddelas slutligt beslut i sam- ligt beslut i samband med dom,
band med dom. skall det upptagas i skall det upptagas i domen.
domen. :
Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan om äter-
upptagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas
i 54 kap. 14 §.
48 kap.
48” Strafföreläggande får utfärdas Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stad- beträffande brott. för vilket ej stadgas svårare straff än böter, dock ej gas svårare straff än böter, dock ej
normerade böter, och beträffande normerade böter. och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter brott, för vilket stadgas dagsböter
eller fängelse i högst sex månader. eller fängelse i högst sex månader. Skola dagsböter följa å brottet, får Om dagsböter skall användas som dock strafföreläggande utfärdas en- påföljd för brottet, får dock straff-
dast när brottet ensamt eller jämte föreläggande utfärdas endast när annat sådant brott som nu nämnts brottet ensamt eller tillsammans finnes förskylla högst sextio dags- med ånnat sådant brott som nu har böter. nämnts förskyller högst etthundra
dagsböter. bs
" Senaste lydelse 1969: 101. 7 Senaste lydelse 1976: 1137.
Nuvarande lIydelse Föreslagen lydelse
l2a§
Finner åklagaren att ett straff-
förelägande, som har godkänts, till
följd av skrivfel, felräkning eller an-
nat liknande förbiseende innehåller
en uppenbar oriktighet, skall han,
sedan den som har godkänt före-
läggandet har beretts tillfälle att vittra sig, besluta om rättelse av fö-
reläggandet.
Om den som har godkänt före-
läggandet motsätter sig rättelsen,
får den göras endast om det är up-
penbhart att den saknar betydelse
för honom.
En rättelse får inte innebära att
straffet höjs.
17 8"
Bestämmelserna i 68 andra Bestämmelserna i 68 andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och stycket I, 2 och 4 samt i 7, 9, 11 och
11 §§ äga motsvarande tillämpning 12 a §§ gäller även i fråga om förei fråga om föreläggande av ord- läggande av ordningsbot. Vad som ningsbot. sägs om åklagare i 12 a § skall där-
vid i stället avse polisman.
Denna lag träder i kraft den I januari 1983. Den äldre lydelsen av 1 kap. 3 § gäller dock alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före lagens ikraftträdande.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 8! Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning eller förordnats till förtroen-
" Senaste lydelse 1968: 193. ! Senaste lydelse 1975: 720.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
deman samt åt läkare som avgivit intyg enligt 7 §. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.
Ersättning åt den som utan biträ-
de har utfört personundersökning
bestäms utom i fall som avses i 9 §
enligt en taxa som fastställs av re-
geringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den I januari 1983. 10 8 i dess nya lydelse skall
tillämpas när ersättning bestäms efter ikraftträdandet även om arbetet med personundersökningen helt eller delvis har utförts före ikraftträdandet.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål
Härigenom föreskrivs att 38 lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål! skall ha nedan angivna lydelse. |
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
35 Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot
och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.
I mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsför-
valtning av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna leda-
möter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.
En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i fastighetsdomsto-
len. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Den andre
lagfarne ledamoten skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk. utbildning och-erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara all-
mänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.
Om det sedan huvudförhandling
har påbörjats inträffar förfall för en
av de lagfarna ledamöterna eller
för en av nämndemännen eller, om två tekniska ledamöter deltar, för
en av dem, är rätten ändå domför.
Denna lag träder i kraft den I januari 1983.
! Lagen omtryckt 1974: 1064.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 1064.
9 — Övriga frågOr sssssommeerererrrerrerrrrsr rr rer rs rs een ra 35
10 Ikraftträdande soooooooserrsereerrsrsrrressrer see r rr reses 36 1 Upprättade lagförsläg =oosssssorsssserersererr sees reses tes 36 12 Hemställan oooooooserreresrerresersrer ere rss rss es ses ss 36 : 13 Beslut sosse esrreeeeser ser er rr rr rss rr rs sr res ser ess 36