Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att nya möjligheter införs att rätta felaktigheter i godkända strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot. Det före- slås vidare att området för strafföreläggande utvidgas så att det högsta antal dagsböter som ett strafföreläggande får uppta höjs från 60 till 100.

Behörigheten för en ensamdomare i tingsrätt att avgöra brottmål utökas till att avse även brott med fängelse i högst sex månader i straffskalan. dock under förutsättning att endast böter ådöms. I syfte att förenkla handläggningen föreslås att reglerna om protokollföringen i hovrätterna och högsta domstolen ändras samt att rotelinnchavare i hovrätt skall få befogenhet att besluta om avskrivning av återkallade mål.

Reglerna i rättegångsbalken om lägsta och högsta bötesstraff vid pen- ningbötcr för rättcgångsförseelser anpassas till motsvarande bötesregler i brottsbalken . Vidare föreslås att ersättning till personundersökare i fort- sättningen skall bestämmas enligt taxa. Propositionen innehåller också ett förslag om att fastighetsdomstol skall få behålla domförheten även om en ledamot får förfall under pågående huvudförhandling. Slutligen föreslås några rent redaktionella ändringar i rättegångsbalken .

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den ljanuari 1983.

] Riksdagen 1982/83. ] saml. Nr 41

• Sida 2
•  Original

Prop. 1982/83: 41

1. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

IN)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 1 kap. 3 &. 2 kap. 4 s. 6 kap. 1 s, 9 kap. 9 5. 18 kap. 14 5. 30 kap. ' 10 5 och 48 kap. 4 och 17 %% skall ha nedan angivna lydelse. dels att i 48 kap. skall införas en ny paragraf. 12 a 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 ä' Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvud- förhandling,

vid annan handläggning. som ej sker vid huvudförhandling eller syn & stället.

vid sådan huvudförhandling i tvistemål. som hålles i förenklad form.

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.

när mål avgörs utan huvudför- handling.

vid annan handläggning. som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället.

vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form,

vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare. straff än böter eller fängelse i högst sex månader. under förutsättning att det inte finns anledning att döma till antian paföljd än höter.

2 kap. . 4 &:

Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare må ej sitta i rätten.

[ brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i rätten. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter, är hovrätten domför även med den sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning. som ej sker vid huvudförhandling.

' Senaste lydelse 1975: 1288. 2 Senaste lydelse 1976: 560.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1.982/83: 41 3"

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten dom-

: för med en lagfaren domare. '

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande. må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

6 kap. 1 53

Protokoll skall föras för varje mål särskilt.

Över handläggning, som före- tages-av lagfaren domare ensam el- ler av tjänsteman vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling. vare förande av proto- koll ej erforderligt. Vid måls av- skrivning. som ej sker i samband med förhandling. erfordras ej heller protokoll.

Protokoll behöver inte föras över handläggning som ej. sker vid sam- manträde för förhandling, om

]. handläggningen företas av en lagfaren domare ensam eller av tjänsteman vid domstolen.

2 . de avgöranden som träffas vid handläggningen sätts upp särskilt och har tillkommit utan skiljaktig mening inom rätten. eller

3. målet avskrivs vid handlägg- ningen.

När dom i brottmål vid underrätt utfärdas i förenklad form enligt 30 kap. 6 & får i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare föreskrif-

ter. som meddelas av regeringen.

9 kap. 9 54

Är i denna balk straff utsatt i böter. dock ej dagsböter. vare lågs- ta ht'itesstrafftio kronor och högsta femhundra kronor. '

Är i denna balk straff utsatt i böter. dock ej dagsböter. skall lägs- ta bötesstraffet vara femtio kronor och högsta ettusen kronor.

18 kap. 14 55

Part. som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva. vari kostnaden består. Gör han det ej. äge han ej därefter tala å den kost- nad. som uppkommit vid samma

3 Senaste lydelse 1981: 1093. * Senaste lydelse 1964: 166. 5 Senaste lydelse 1973: 240.

Part. som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad. skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva. vari kostnaden består. Gör han det ej, ägc han ej därefter tala å den kost- nad. som uppkommit vid samma

• Sida 4
•  Original

Prop. 1982/83: 41

Nuvarande lydelse

rätt; dock må part, även om yr- kande cj framställts, erhålla ränta som avses i 8 å tredje stycket samt ersättning för utskrift av. rättens dom eller slutliga beslut.

Föreslagen lydelse

rätt; dock må part, även om yr- kande ej framställts, erhålla ränta som avses i 8 å andra stycket samt ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet. meddele rätten samtidigt beslut angående rätte- gångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 å första stycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp angivas.

30 kap. 10 å')

Vad i 2 och 7 åå är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. 1 den mån ej annat föreskrivits med stöd av 14 å, skola ock bestämmelserna i 5 och 8 åå tillämpas å sådant beslut. om frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i sam- band med dom. skall det upptagas i domen.

Vad i 2 och 7 åå är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. I den mån ej annat föreskrivits, skola ock be- stämmelserna i 5 och 8 åå tillämpas å sådant beslut. om frågans beskaf- fenhet fordrar det. Meddelas slut— ligt beslut i samband med dom. skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan om åter- upptagande, skall i beslutet givas till känna. vad han därvid har att iakt- taga. Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut. stad- gas i 54 kap. 14 å.

48 kap. 4 57

Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott. för vilket ej stad- gas svårare straff än böter. dock ej normerade böter. och beträffande brott. för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Skola dagsböterfölja å brottet, får dock Strafföreläggande utfärdas en- dast när brottet ensamt ellerja'mte annat sådant brott som nu nämnts finnes förskylla högst sextio dags- böter.

'* Senaste lydelse 1969: 101. 7 Senaste lydelse 1976: 1137.

Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott. för vilket ej stad- gas svårare straff än böter. dock ej normerade böter. och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet. får dock straff- förcläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sådant brott som nu har nämnts förskyller högst etthundra dagsböter.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1982/83: 41

Nuvarande lydelse

'Jl

Föreslagen lydelse

I.?aå

Finner åklagaren att ett straff föreläggande. som har godkänts.

till följd av skrivfel. felräkning eller annat liknande _l't'irbiseende inne- håller en uppenbar oriktig/tet. skall han. sedan den som har gmlkänt föreläggande! har beretts tillfälle

att yttra sig. besluta om rättelse av

föreläggandet.

Rättelse får inte göras. om den som har godkänt _ml'elt'iggandet motsätter sig det.

En rättelse får inte innebära att straffet höjs.

17 åR

Bestämmelserna i 6 å andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 åå äga motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ord- ningsbot.

Bestämmelserna i 6 å andra stycket 1. 2 och 4 samt i 7. 9. 11 och 12 a åå gäller även i fråga om före- läggande av ordningsbot. Vad som sägs om åklagare 1'12 a å skall där- vid i stället avse polisntan.

Denna lag träderi kraft den [januari 1983. Den äldre lydelsen av 1 kap. 3 å gäller dock alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före lagens ikraftträdande.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 542") om personundersökning i brott- mål

Härigenom föreskrivs att 10 å lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 å1

Regeringen meddelar bestäm- melser om ersättning åt den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning eller förord- nats till förtroendeman samt åt lä- kare som avgivit intyg enligt 7 5. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

” Senaste lydelse 1968: 193. ' Senaste lydelse 1975z720.

Den som har utfört eller biträtt vid utförande av personundersök- ning eller har förord/tafs till för- troendeman enligt 4 $$ eller har av- gett läkarintyg enligt 7 å ltar rätt till ersättning. Ersättningen betalas av staten.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1982/83: 41 6 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Regeringen meddelar bestäm- melser om ersättning enligt första stycket. Re_t_:eringen eller myndig- het som regeringen bestämmer får _fastställa taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning åt den som utan biträde har utfört personundersökning. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 9 s*.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1983. När någon före ikraftträdan- det har utsetts att utföra personundersökning. tillämpas äldre bestämmel- ser.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 3 %% lagen ( 19691246l om domstolar i fastighets- måll skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Ft'ireslagen lydelse

35

Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter. en teknisk ledamot och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger. kan efter ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.

1 mål eller ärende angående arrende. hyra. bostadsrätt eller tvångsför- valtning av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna leda- möter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens be- stämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen. om målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.

Kan huvat/förhandling ifastig- hetsntäl beräknas kräva minst fyra veckor. fär antalet lagfarna leda- möter utökas meden utöver det an- tal som anges [ jörsta och andra styckena. Om det är påkallat med hänsyn till målets omfattning eller annan särskild omstt'indigltet gäller detsamma om (Uttalet nämndemän.

En av de lagfarna ledamöterna En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i fastighets- skall vara ordförande i fastighets- domstolen. Denne utses bland de domstolen. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Den lagfarna domarna i tingsrätten. An—

' Lagen omtryckt 1974: 1064. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 1064.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1982/83: 41

Nuvarande lydelse

andre lagf'arne ledantoten skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk le- damot skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämnde- männen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts för- hållanden.

Föreslagen lydelse

nan lagfaren ledamot skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk utbildning och erfa- renhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemän- nen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhål- landen.

Om det sedan huvad)?)rltandling har påbörjats inträöfar förfall för en av de lagfarna ledarm'iternr't eller för en av nämndemännen eller, om två tekniska ledamöter deltar. för en av dem. är rätten ändå domför.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1983.

4. Förslag till

Lag om ändring' ] lagen (1976: 122) om ändring' | lagen (1929: 145) om

skiljemän

Härigenom föreskrivs att ikraftträdandebestämmelserna till

lagen

(1976: 122) om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän skall ha nedan

angivna lydelse.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1976._

Har skil/eav tal slutits före ikraft— trädandet. galler fortfarande 9 oc h. [8 55.5 i deras äldre lydelse.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1983.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1982/83: 41 8

Utdrag JUSTlTlEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-08-12

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Ullstenf Wikström, Friggebo. Dahlgren. Åsling. Wirtén. Andersson. Boo. Petri, Eliasson. Gustafsson. Tillander. Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om ändringar i rättegångsbalken m. m.

2.2. Rättelse av förelägganden

2.2.1 Rikspolisstyrelsens framställning _ Rikspolisstyrelsen har i skrivelse" den 16juni 1981 till regeringen begärt att frågan om att införa vidgade möjligheter att rätta strafföreläggantlen och förelägganden av ordningsbot prövas. Styrelsen har därvid särskilt påpekat att vissa felaktigheter i förelägganden inte är av sådant slag att det finns förutsättningar att undanröja föreläggandet enligt 59 kap. 5 & RB. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

' Jfr NJA 1951 s. 412. 1955 s. 557. 1956 s. 700 och 1963 s. 393 beträffande strafföre- läggande samt NJA 1970 s. 380. 1970 s. 472. 1977 s. 67 och 1979 s. 476 beträffande föreläggande av ordningsbot.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1982/83: 41 1 1

2.2.2. Övervägande/1

Inledningsvis vill jag framhålla att. så länge ett föreläggande inte har godkänts. det torde kunna återkallas och ersättas med ett nytt.

Ett godkänt föreläggande däremot har samma rättsliga betydelse som en dom som har vunnit laga kraft. Med undantag för rättelsemöjligheten i 48 kap. 18 % RB beträffande föreläggande av ordningsbot kan godkända före- lägganden inte bli föremål för något rättelseförfarande. Regeln i 30 kap. 13 & RB om domstols möjlighet att rätta skrivfel m.m. i domar och beslut har inte ansetts kunna tillämpas analogiskt på ifrågavarande föreläggan- den. Detta rättelseinstitut förutsätter nämligen ett tvåpartsförfarande och beslut av en från parterna fristående. handläggande instans (jfr prop. 1968:82 s. 86 ). Regeln i 48 kap. 18 & RB om återkallelse av ett godkänt föreläggande av ordningsbot bygger på att rättelsen görs omedelbart i anslutning till godkännandet och att både den handläggande polismannen och den misstänkte är samtidigt närvarande och överens om att häva godkännandet

Endast oriktigheter av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form som anges i 48 kap. 18 & RB. Smärre felaktigheter utan saklig betydelse. t.ex. felstavning av den misstänktes namn eller oriktighet i fråga om hans adress torde kunna rättas informellt genom att polismannen gör en kom- pletterande anmärkning om detta på föreläggandet (jfr prop. 1968:82 s. 87 ). Även felaktigheter i personnummer kan rättas på detta sätt. om identiteten inte är ifrågasatt. Samma möjligheter till informella rättelser bör anses föreligga vid strafföreläggande.

Om en felaktighet i ett godkänt föreläggande inte är av det slaget att en informell rättelse kan ske finns det f.n. —— bortsett från regeln i 48 kap. 18 & RB — bara två möjligheter att komma till rätta med detta. Den ena möjlig— heten är att begära resning. Den möjligheten är emellertid som redan har nämnts avsedd för de fall då föreläggandet är behäftat med ett materiellt fel. Den andra möjligheten är att anföra besvär hos tingsrätten. Som rikspolisstyrelsen har framfört torde vissa felaktigheter. som inte är mate- riella. ändå vara av sådant slag att de inte kan leda till ett undanröjande med stöd av besvärsreglerna. Som exempel kan nämnas felaktigt eller ej _ angivet förseelsedaturh, för högt botbelopp samt för strafförelägganden felaktigt angivet lagrum. Det är här fråga om felaktigheter som närmast har karaktären av skriv- eller räknefel eller liknande förbiseende (jfr 30 kap. 13 å RB). Det finns uppenbarligen ett behov av att kunna rätta även sådana fel på ett enklare sätt än att anföra besvär eller resning. '

Som jag redan har framhållit bygger regeln i 30 kap. 13 & RB om dom- stols möjlighet att rätta skrivfel m.m. i domar och beslut på att det sker vid ett tvåpartsförfarande och genom beslut av en från parterna fristående instans. En från rättssäkerhctssynpunkt heltjämförbar ordning för rättelse av godkända förelägganden är knappast tänkbar. om en rättelsemöjlighct skall bli praktiskt användbar. Det kan emellertid knappast riktas någon

• Sida 12
•  Original

Prop. 1982/83: 41 ' 12

invändning mot att den som har utfärdat ett godkänt föreläggande rättar skrivfel och liknande felaktigheter i detta. under förutsättning att rättelsen inte är till den misstänktes nackdel såvitt avser brottspåföljden. Än mindre bör det möta hinder att vidta en rättelse som accepteras av den misstänkte.

Jag förordar sålunda att det nu införs möjlighet att rätta strafföreläggan- den och förelägganden av ordningsbot som till följd av skrivfel. felräkning eller annat liknande förbiseende har fått ett oriktigt innehåll. Rättelse av strafföreläggande bör i första hand göras av den åklagare som har utfärdat föreläggandet. Rättelse av föreläggande av ordningsbot bör göras av polis- man i befälsställning. Innan rättelse sker bör den som har godkänt föreläg- gandet beredas tillfälle att yttra sig. Rättelse bör i princip inte få ske om vederbörande motsätter sig det. Även mot den misstänktes bestridande bör emellertid rättelse få ske om rättelsen uppenbarligen saknar betydelse för den misstänkte. Regeln kan i övrigt utformas med 30 kap. 13 & RB som förebild. Den nya regeln bör för strafförelägganden tas in i en ny paragrafi 48 kap. RB . Genom en ändring i 48 kap. 17 %% RB kan regeln göras tillämplig även på förelägganden av ordningsbot.

Vad gäller den närmare utformningen av ifrågavarande regel villjag först framhålla att den inte är tänkt att avse materiella felaktigheter i föreläggan- det. Som materiella felaktigheter räknas t.ex. att den misstänkte över huvud taget inte har begått det brott som föreläggandet omfattar eller att han genom föreläggandet erhållit en påföljd som inte är stadgad för brottet. I sådana fall får liksom nu resning användas.- Rättelsemöjligheten bör avse endast felaktigheter som beror på skrivfel. felräkningar eller liknande förbiseenden. Vanliga fel av detta slag i föreläggandena är att böterna har räknats ut fel vid sammanträffande av flera brott eller att fel lagrum eller fel datum för brottets begående har angetts. Rättelsen skall vidare avse up- penbara oriktigheter. '

Den som har godkänt föreläggandet bör, som nyss har nämnts. beredas tillfälle att yttra sig. innan beslut om rättelse fattas. Om han samtycker till rättelsen eller om han inte hör av sig i anledning av underrättelsen om ifrågasatt rättelse. får rättelse ske. Föreskrifter om delgivning av underrät- telser kan vid behov meddelas i förordning. Motsätter sig den som har godkänt föreläggandet att rättelse sker. får rättelse inte äga rum. såvida det inte är uppenbart att rättelsen saknar betydelse för den misstänkte. Om han motsätter sig viss del av rättelsen men samtycker till annan del av den. får rättelsen i princip endast omfatta den del vartill samtycke har lämnats. Det är därför viktigt att det av underrättelsen om ifrågasatt rättelse klart framgår vad den tilltänkta rättelsen avser.

I den nya paragrafen bör "också tas upp en motsvarighet till regeln i 59 kap. 5 å" andra stycket RB om att det. sedan ett strafföreläggande har undanröjts. inte för samma gärning får dömas till eller föreläggas svårare straff.

Regeln i 48 kap. 18 å RB föreslås finnas kvar även efter det att 17 få har

• Sida 13
•  Original

Prop. 1982/83: 41 13

ändrats. Det innebär att rättelse med stöd av 18 & kan ske omedelbart i samband med att föreläggandet av ordningsbot har utfärdats och godkänts. Rättelse enligt 18 & är inte inskränkt till att gälla enbart uppenbara felaktig- heter som beror på skrivfel. felräkning eller annat liknande förbiseende. Tillämpas 18 & blir resultatet att det felaktiga föreläggandet återkallas och att ett nytt föreläggande därefter får utfärdas. Den nya regeln i 17 & kan däremot utnyttjas både i de fall då felaktigheten upptäcks omedelbart när föreläggandet av ordningsbot har utfärdats och godkänts och i de fall då felaktigheten upptäcks senare. Tillämpas 17 & blir resultatet att en rättelse görs i det godkända föreläggandet. Det är således inte frågan om att återkalla eller undanröja detta.

2.3. Utvidgning av området för strafföreläggande

2.3.1. Riksåklagaren; förslag

RÅ hari yttrande över departementspromemorian (Ds Ju 1981:18) Un- derrätternas sammansättning bl.a. föreslagit att den nuvarande gränsen sextio dagsböter för strafföreläggande höjs till etthundra dagsböter. Ge- nom en sådan utvidgning skulle enligt RÅ åtskilliga rutinbetonade mål om rattonykterhet och. grov olovlig körning kunna avgöras utan domstols medverkan.

RÄzs förslag att höja gränsen från sextio till etthundra dagsböter har tagits upp i en inom justiticdepartcmentet den 7 april 1982 upprättad promemoria. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av RÅ. domstolsverket. rikspolisstyrelsen. hovrätten för Västra Sverige. Stock- holms tingsrätt. Norrköpings tingsrätt. Sundsvalls tingsrätt. Sveriges ad- vokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåkla- gare och Föreningen Sveriges åklagare. En sammanfattning av remissytt- randena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

2.3.2. Srrqfföreläggam/einsritulets tidigare utbyggnad

När strafföreläggande infördes i samband med tillkomsten av RB be- gränsades det till brott med endast böter i straffskalan. Det tick inte heller avse mer än högst 20 dagsböter. Gränsen höjdes till 40 dagsböter år 1954 (prop. 1954z200. lLU 25, rskr 332). Genom att fängelse år 1966 utgick ur straffskalan för vårdslöshet i trafik. som inte var att bedöma som grov. öppnades ett nytt stort område för tillämpningen av strafföreläggande ( prop. 1966: 100 . l LU 33. rskr 272).

1 prop. 1968182 föreslogs viss möjlighet att använda strafföreläggande även vid brott för vilka stadgades böter eller fängelse i högst sex månader men som inte förskyllde högre straff än böter. Förslaget innebar att rege- ringen bemyndigadcs att meddela förordnande om att strafföreläggande fick användas vid vissa brott. i vilkas straffskalor ingick förutom böter även fängelse i högst sex månader. Vidare föreslogs en höjning av det antal

• Sida 14
•  Original

Prop. 1982/83: 41 |4

dagsböter som tick åläggas genom sådant föreläggande. Detta motiverades framför allt av att inom systemets ram skulle komma att rymmas även brott av något allvarligare art än som dittills varit fallet. Departementsche- fen ansåg att man utan betänkligheter borde kunna höja gränsen till 50 dagsböter och. när det gällde gemensamt straff för flera brott. 60 dags- böter. Förslaget godkändes av riksdagen (lLU 37. rskr 274).

1968 års brottmålsutredning behandlade i sitt slutbetänkande ( SOU 1974:27 ) Mindre brott åtgärder för att förenkla formerna för beivrande av lindrigare brott. bl. a. frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande. Utredningen avvisade därvid tanken på att införa en ordning enligt vilken förutsättningar skulle finnas för utfärdande av straff- föreläggande beträffande alla brott som i det konkreta fallet förskyllde dagsböter. Detta skulle i praktiken innebära att en betydande del av brotten i brottsbalken (BrB) och nära nog samtliga brott i specialstraffrät- ten skulle kunna lagföras i denna summariska handläggningsform. Enligt utredningen skulle en sådan reform vara alltför långtgående. De flesta brott för vilka stadgades böter eller fängelse upp till ett år eller däröver var generellt att betrakta som så allvarliga att lagföring genom strafföreläg- gande f1ck anses utesluten. Som exempel nämnde utredningen vållande till annans död (3 kap. 75 BrB), olaga frihetsberövande (4 kap. 25 BrB). olaga tvång (4 kap. 4 & BrB). olaga hot (4 kap. 5 & BrB). ocker (9 kap. 5 ä' BrB) och trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 & BrB).

I fråga om vissa andra brott — t. ex. otuktigt beteende (6 kap. 6 & BrB) och olovligt förfogande (10 kap. 4 & BrB) — kunde det visserligen enligt utredningen tänkas förekomma situationer där den straffbara gärningen var av mindre allvarlig art och förutsättningar således kunde finnas för att välja en summarisk handläggningsform. Brott av denna beskaffenhet borde dock enligt utredningen som regel lagföras genom domstolshandläggning. De ställde speciella krav på förundersökningen och straffbarhetsrekvisiten var inte sällan svårtolkade.

Enligt utredningen borde strafföreläggandets tillämpningsområde även i fortsättningen begränsas till sådana brott som allmänt uppfattades som mindre allvarliga överträdelser. De för brotten fastställda straffskalorna borde bli vägledande för den bedömningen. Utredningen ansåg att en naturlig gräns borde sättas vid den kategori av brott för vilka stadgades böter eller fängelse i högst sex månader.

Utredningen framhöll vidare att den dåvarande gränsen 50 dagsböter gav en relativt god spännvidd för straffmätningen. Den undersökning av bötes- praxis som utredningen hade gjort (se SOU 1974:27 s. 103 ) visade klart att domstolarna sällan gick över denna gräns. Domstolarnas straffmätnings- princip var av naturliga skäl vägledande för åklagarna. Utredningen före- slog dock att gränsen skulle höjas från 50 till 60 dagsböter. När gränsen 60 dagsböter hade passerats. hade enligt utredningen också gränsen för mind- re brott överskridits.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1982/83: 41 15

Brottmålsutredningens förslag behandlades i prop. 1975/76:148 . Dåva- rande chefen för justitiedepartementet hänvisade därvid till de allmänna uttalanden i frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläg- gande som gjorts i 1966 och 1968 års propositioner (prop. l966:10() s. 37 och l968z82 s.- 54). Han anförde att en utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande liksom dittills borde genomföras med försiktighet och var därför inte beredd att föreslå att strafföreläggande skulle få användas Vid alla de brott där böter ingick i straffskalan. En sådan generell utvidg- ning skulle enligt departementschefen leda till att det blev mycket "svårt att avgöra vid vilka brott som man i praktiken borde använda strafföreläg- gande. Med dcn av utredningen valda linjen skapades en godtagbar av- gränsning mellan brott som typiskt sett rymde gärningar av mindre allvar- lig art och brott av annat slag. Dcpartementschefen anslöt sig därför i propositionen till utredningens förslag att utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande till att generellt avse brott för vilket var stadgat dags— böter eller fängelse i högst sex månader.'Han godtog också utredningens förslag att höja gränsen för antalet dagsböter vid ensamt brott från 50 till 60 dagsböter och uttalade samtidigt att han inte fann det motiverat att höja gränsen ytterligare (prop. s.172—173).

I anslutning härtill framhöll departementschefen att vissa brottstyper inom det föreslagna tillämpningsområdet av olika skäl var mindre väl ägnade för summarisk handläggning. Enligt hans mening måste brottet rattonykterhet i de flesta fall anses alltför allvarligt för att strafföreläg- gande borde få användas. Endast lindrigare fall -av rattonykterhet borde kunna beivras genom strafföreläggande. t.ex. onykterhet vid förande av moped på tid och plats där annan tralik inte förekom eller bilkörning som begränsade sig till flyttning in i garage eller endast en kort sträcka på gata eller väg. I sådana och" liknande fall och då alkoholhalten i blodet låg omedelbart över straffbarhetsgränsen borde enligt departementschefen förutsättningar finnas för att tillämpa strafföreläggande vid rattonykterhet.

1 nu berörda delar godtogs propositionen av riksdagen (JuU 1976/77111. rskr 90). Förslagen trädde i kraft den ljuli 1977.

I samma proposition föreslogs också att regeringen skulle bemyndigas att förordna att strafföreläggande fick utfärdas även beträffande brott för _ vilket stadgades dagsböter eller fängelse i högst två år. Vid riksdagsbe- handlingen av förslaget i denna del uttalade justiticutskottet (JuU . 1976/77:11. s. 15) att en sådan utvidgning krävde ytterligare undersökning av vilka brottstyper som borde komma i fråga för en sådan vidare tillämp- ning av strafföreläggandeinstitutet. Utskottet uttalade också att det var ovisst om några större rationaliseringsvinster skulle kunna uppnås genom en sådan utvidgning. På grund härav. och eftersom författningsregleringen av grundlagsskäl borde ges en annan utformning. avstyrkte utskottet bifall till propositionen i den delen. Riksdagen följde utskottet (rskr 1976/77:90).

• Sida 16
•  Original

Prop. 1982/83: 41 16

2.3.3 Riksåklagarms anvisningar RÄ har den 23 augusti 1977 meddelat anvisningar om tillämpningsområ- det för strafföreläggande (RÅFS 197711). I dessa anvisningar anges bl. a.:

För valet mellan att väcka åtal och att utfärda strafföreläggande gäller som grundläggande regel att strafföreläggande skall användas i fall då förutsättningar därför föreligger (40 .5 första stycket åklagarinstruktionen). Vid bedömning härav är inte bara att beakta de formella förutsättningarna för strafföreläggande. Ytterligare ställs kravet att ansvarsfrågan är klar- lagd. Vidarc måste en avvägning ske av huruvida lagföring vid domstol är lämpligare med hänsyn till brottets art. Vissa brottstyper är av olika skäl mindre väl ägnade för summarisk handläggning. Detta gäller även vissa bötesbrott. Sålunda används inte strafföreläggande för beivrande av t.ex. ringa utpressnings- eller svindleribrott. En prövning från angivna utgångs- punkter blir emellertid numera i större utsträckning aktuell på grund av den utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande som skett genom att det numera generellt omfattar alla brott med en straffskala av dagsböter ellerfängelse i högst sex månader. Bland sådana brott finns ett flertal som generellt sett inte bör beivras genom strafföreläggande och vissa beträffande vilka strafföreläggande i begränsad utsträckning kan användas.

RÅ har i anvisningarna bl.a. uttalat att brott mot 5. 6. 7. 17 (med undantag för 17 kap. 4 s) och 19 kap. BrB inte bör beivras genom strafföre- läggande utan i stället prövas av domstol. 1 övrigt anges följande om vilka brottsbalksbrott som bör kunna handläggas genom strafföreläggande:

Ett visst utrymme finns för att använda strafföreläggande för ringa häleri (916) medan fråga om ansvar för häleriförseclse (917) kräver en bedömning som i allmänhet bör ankomma på domstol. För enklare typfall av häleriför- seelse. där bedömningen kan bygga på fast domstolspraxis. bör dock strafföreläggande kunna användas. De enklaste och vanligast förekom- mande fallen av allmänfarlig vårdslöshet (1316). t.ex. åstadkommande av mindre brand genom sängrökning eller genom att glömma stänga av elek- trisk platta eller strykjärn. bör kunna beivras genom strafföreläggande. När det gäller brotten i 14 kap. finns mycket litet utrymme för att använda strafföreläggande med hänsyn främst till det inte sällan svårtolkade rekvi- sitet fara i bevishänseende. De renodlade och ringaste fallen av förvansk- ning av urkund (1412), vars bedömning kan grundas på en stadgad dom- stolspraxis. bör dock kunna handläggas genom strafföreläggande. Straff- föreläggande lämpar sig i allmänhet inte heller för beivrande av brotten i 15 kap. Den rättsliga bedömningen av sådana brott bör normalt göras av domstol. 1 begränsad utsträckning kan dock undantag göras för osant intygande och brukande av osann urkund (15111). varvid samma bedöm— ningsgrunder bör gälla som för förvanskning av urkund. Vissa brott i 16 kap. kan ifrågakomma för strafföreläggande. Detta gäller mindre allvarliga fall av ohörsamhet mot ordningsmakten (1613) och störande av förrättning eller av allmän sammankomst (1614). Fall av brott mot griftefriden (16:10) som närmast framstår som ordningsförseclser bör också kunna beivras genom strafföreläggande.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1982/83: 41 17

När det gäller specialstraffrättsliga brott sägs i anvisningarna att det får bedömas från fall till fall om de kan och bör beivras genom strafföreläg- gande. Enligt RÅ får rattonykterhet i de llesta fall anses vara ett alltför allvarligt brott för att strafföreläggande skall användas. Endast lindrigare fall av rattonykterhet bör normalt beivras genom strafföreläggande. RÅ hänvisar härvid till det departementschefsuttalande som tidigare återgivits ( prop. 1975/76:148 s. 173 ).

2.3.4. Länsåkiugarnas rekommena'atianer

Länsåklagarna har utfärdat rekommendationer till åklagarna beträffande normalstraff vid strafföreläggande. Det framgår av rekommendationerna från länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län — som enligt uppgift från RÅ i allt väsentligt överensstämmer med övriga länsåklagarmyndigheters — att intervallet 51—60 dagsböter avses användas endast för brotten snatteri. bedrägligt beteende. (grov) olovlig körning. rattonykterhet och narkotika- förseelse. Beträffande rattonykterhet läggs till att strafföreläggande endast kan användas vid lindrigare fall och att intervallet 51—60 dagsböter avses bli använt endast vid kort körning, garagekörning eller liknande med bil eller motorcykel om alkoholhalten i blodet ligger mellan 0.70 och 0,79 promille.

2.3.5 Statistiska uppgifter År 1980 ålades drygt 134 400 personer bötesstraff (i siffran ingår inte personer som godkänt föreläggande av ordningsbot för förseelser mot vägtrafikförfattningar; de utgjorde drygt 201300 personer). Av dessa 134400 personer ådömdes ca 38 700 påföljden genom dom-medan 94 500 godkände strafföreläggande och 1 200 godkände föreläggande av ordnings- bot.

Det sammanlagda antalet personer som dömdes av domstol eller god- kände strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot2 år 1980 var 167610.

Under första halvåret 1981 utfärdades cirka 48 400 strafförelägganden. varav ungefär en femtedel avsåg brott vars straffskala innehåller fängelse. Av dessa avsåg endast cirka 750 ett bötesstraff som var högre än 40 dagsböter. I 175 av dessa var straffet högre än 50 dagsböter. Av dessa 175 avsåg 74 fall snatteri. 65 fall olovlig körning och 14 fall rattonykterhet. Andra brott förekom endast i enstaka fall. Brott som inte har annat än böter i straffskalan medför endast i undantagsfall ett bötesstraff som över- stiger 50 dagsböter.

När det gäller att bedöma vilka effekter en höjning av den översta gränsen för antalet dagsböter i strafföreläggande skulle få. är det av särskilt intresse att undersöka vilka bötesstraff som domstolarna vanligtvis dömer

”

Exklusive förelägganden av ordningsbot för förseelser mot vägtrafikförfattningar. 2 Riksdagen [982/83. I sant/. Nr 4!

• Sida 18
•  Original

Prop. 1982/83: 41 18

ut för olika typer av brott. Någon officiell statistik för de senaste åren som utvisar detta finns inte tillgänglig. Inom justitiedepartementet har emeller- tid genomförts en undersökning av vilka bötesstraff (mätt i antalet dags- böter) som har dömts ut i Stockholms tingsrätt under fjärde kvartalet 1980. Undersökningen visar följande. _

Under fjärde kvartalet 1980 dömde tingsrätten 1 300 tilltalade till enbart dagsböter för brott som kan beivras genom strafföreläggande. Av dessa dömdes 184 eller 14 procent till mer än sextio dagsböter. Av dessa 184 hade 127 erkänt brottsligheten i alla delar och inte heller haft annan invändning i ansvarsfrågan. Antalet tilltalade som dömdes till dagsböter för enbart rattonykterhet eller för en samlad brottslighet där rattonykterhet utgjorde huvudbrottet var 213. Därav fick 147 tilltalade (69 procent) mer än sextio dagsböter. Av dessa 147 hade 102 erkänt brottsligheten i alla delar och inte heller i övrigt haft invändningari ansvarsfrågan.

2.3.6. Övervägande/1

Jag vill först framhålla att det med hänsyn till det ekonomiska läget och den växande arbetsbördan i de allmänna domstolarna är angeläget att på olika sätt rationalisera formerna för beivrande av brott utan att för den . skull rättssäkerheten äventyras. ()lika åtgärder i den riktningen har nyligen föreslagits i rättegångsutredningcns delbetänkande (SOU 1982z25—26) Översyn av rättegångsbalken l — Processen i tingsrätt. Betänkandet är f.n. föremål för remissbehandling. [ avvaktan på att ställning tas till förslagen i betänkandet kan det finnas anledning att genomföra en del mindre ingri- pande rationaliseringsåtgärder. En sådan åtgärd skulle kunna vara att medge ett ökat användande av strafföreläggande i stället för domstolsför- farande.

Flertalet remissinstanser har godtagit RÄ:s förslag att höja gränsen för tillåtet antal dagsböter i strafföreläggande från sextio till etthundra. Endast hovrätten för Västra Sverige (majoriteten om tre ledamöter — en ledamot är skiljaktig och tillstyrker förslaget). Norrköpings tingsrätt (majoriteten om sex ledamöter — tre ledamöter är skiljaktiga och tillstyrker förslaget) och Sveriges domareförbund har varit negativa. Enligt hovrätten för Väst- ra Sverige bör ett ställningstagande till förslaget i varje fall föregås av en mer allmän och ingående översyn av lagstiftningen om strafföreläggande. Domareförbundet har avvisat förslaget bl. a. med hänvisning till att förfa- randet vid strafföreläggande enligt förbundets uppfattning inte tillgodoser samma krav på rättssäkerhet som domstolsförfarandet. Även Norrköpings tingsrätt (majoriteten) anför bl.a. rättssäkerhetsaspektcr som skäl för att avstyrka förslaget.

Av det tillgängliga statistiska materialet framgår att åklagarna i dag i strafföreläggande använder intervallet 51—60 dagsböter i mycket liten utsträckning (endast i cirka 0,5 procent av samtliga strafförelägganden under första halvåret 1981). Böter inom detta intervall används främst för

• Sida 19
•  Original

Prop. 1982/83: 41 19

brotten snatteri och olovlig körning. Inte heller intervallet 41—50 dags- böter används i någon större utsträckning.

Flera omständigheter talar emellertid för att en inte obetydlig rationali- seringsvinst skulle uppkomma om gränsen för strafföreläggande höjs från nuvarande 60 till 100 dagsböter. En sådan utvidgning skulle få betydelse främst när det gäller rattonykterhet och i viss mån olovlig körning. I fråga om rattonykterhet förutsätts givetvis att brottet över huvud taget kan bli föremål för erkännande. Dåvarande chefen förjustitiedepartementet har i ett annat lagstiftningsärende som sin mening uttalat att det vid s. k. promil- lebrott är befogat att tala om erkännande. om den tilltalade medger de faktiska omständigheterna och godtar analysresultatet ( prop. 1980/81:175 s. 8 ). Uttalandet mötte inte någon erinran under riksdagsbehandlingen (JuU 1981/82:6. rskr 33).

En komplikation som tidigare fanns vid trafikonykterhetsbrott och som motiverade att sådana brott nästan undantagslöst beivrades genom dom— stolsförfarande var det s.k. tillbakaräkningsproblemet. Brottsförutsätt- ningarna för rattfylleri och rattonykterhet ändrades emellertid är 1974 så att tillbakaräkning i stort sett inte längre behövs för att konstatera om ett straffbart förfarande föreligger. Det räckeri stället med att konstatera att fordonsföraren under eller efter färden haft en straffbar alkoholkoncentra- tion i blodet till följd av alkoholförtäring före eller under körningen ( prop. 1974: 154 . JuU 37. rskr 352).

Ett avgörande av högsta domstolen förra året ( NJA 1981 s. 308 ) har stort intresse för påföljdsfrågan vid rattonykterhet. Det har i åtskilliga fall före- kommit att domstolar har dömt till fängelse, när promillehalten alkohol i blodet överstigit 1,30. Enligt högsta domstolens dom bör det för rattonyk- terhet. där omständigheterna i övrigt kring körningen inte ter sig särskilt anmärkningsvärda. dömas till böter även om promillehalten alkohol i blo- det överstiger 1.30. Dock skall enligt högsta domstolen även i fortsättning- en antalet dagsböter i principvariera efter graden av alkoholkoncentration.

Av vad jag nu har redovisat framgår att förhållandena har ändrats efter de tidigare refererade uttalandena om att rattonykterhet inte borde beivras genom strafföreläggande. Numera torde därför — som bl.a. Sveriges do- mareförbund framhållit i sitt remissyttrande — inget hinder föreligga-mot att använda strafföreläggande vid rattonykterhet. Självfallet måste emel- lertid åklagaren i varje enskilt fall. då strafföreläggande övervägs. konsta- tera att ett verkligt erkännande av gärningen föreligger. Om den misstänkte har erkänt gärningen under förundersökningen men analysresultaten visar en alkoholkoncentration i blodet som är mycket högre än vad den upp- givna alkoholförtäringen har kunnat medföra. bör således ett verkligt er- kännande inte anses föreligga och gärningen därför inte beivras genom strafföreläggande. Åklagaren böri sådana fall i stället föra saken till dom- stol.

När det gäller olovlig körning kan man först konstatera att intervallet

• Sida 20
•  Original

Prop. 1982/83: 41 20

51 #60 dagsböter användes i endast 65 av de 2 828 fall i vilka böter för detta brott ålades genom strafföreläggande under första halvåret 1981. 1 läns- åklagarnas rekommendationer beträffande straffmätningen vid strafföre- läggande anges att olovlig körning (ej grov) med bil bör ge 25 dagsböter medan grovt brott bör ge 40 dagsböter. om det är en förstagångsförseelse. och eljest 40—60 dagsböter. I SvJT 1971 s. 846 ff redovisas straffmätnings- praxis i trafikmäl vid Stockholms tingsrätt. Enligt denna redovisning utgör straffet för olovlig körning första gången 20—25 dagsböter. Vid varje återfall i brottet ökas straffet med 10—20 dagsböter. Är den olovliga körningen grov. anges straffet till 30—50 dagsböter. vid återfall med tillägg av 10—20 dagsböter för varje gång. Vid återfall i grov olovlig körning blir straffet dock fängelse. om den tilltalade har dömts minst tre gånger för samma gärning under de tre senaste åren.

RÅ har. som tidigare nämnts. särskilt utpekat grov olovlig körning som ett brott som i större utsträckning än nu skulle kunna beivras genom strafföreläggande. om gränsen sextio dagsböter höjs.

Sammanfattningsvis anser jag mig kunna konstatera att en höjning av gränsen för antalet dagsböter vid strafföreläggande skulle möjliggöra att ett betydande antal fall av rattonykterhet och en viss mängd andra brott kan beivras genom sådant föreläggande. En höjning av gränsen till etthundra dagsböter kan beräknas medföra att mer än nittio procent av erkända fall av rattonykterhet och så gott som samtliga erkända olovliga körningar kommer att falla inom ramen för det antal dagsböter som skulle vara tillåtna vid strafföreläggande. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att det från rättssäkerhetssynpunkt inte kan resas några vägande in- vändningar mot en utvidgning av strafföreläggandemöjligheterna i enlighet med det anförda. Praxis i fråga om straffmätningen för de brott. som kan komma i fråga för strafföreläggande efter en sådan utvidgning. har också stabiliserats på ett sådant sätt att det utifrån straffmätningssynpunkt inte finns anledning till några betänkligheter mot höjningen av gränsen. Det kan beträffande mål om rattonykterhet särskilt framhållas att bevislägct regel- mässigt är mycket enkelt och att den tilltalades personliga inställelse knappast torde ha någon betydelse för påföljdsbestämningen.

Det kan i och för sig hävdas att man helt borde slopa gränsen för antalet dagsböter som får åläggas genom strafföreläggande. Det skulle i så fall innebära att upp till etthundratjugo dagsböter eller. vid gemensamt straff för flera brott. etthundraåttio dagsböter skulle få åläggas i den ordningen. Brott som förskyller straff som ligger så nära bötesmaximum torde emel- lertid normalt ha sådan karaktär att de också i fortsättningen bör beivras enbart av domstolarna. Från rationaliseringssynpunkt skulle dessutom ett slopande av dagsbotsgränsen ha mycket ringa betydelse.

Mot nu angiven bakgrund förordar jag att gränsen för det antal dags- böter. som ett strafföreläggande får omfatta. höjs från sextio till etthundra.

Några remissinstanser har ifrågasatt om man inte bör införa en möjlighet

• Sida 21
•  Original

Prop. 1982/83: 41 21

att handlägga enskilda anspråk inom ramen för institutet strafföreläggande. Vidare har frågan väckts om en utvidgning av området för föreläggande av ordningsbot. Dessa frågor bör emellertid lämpligen tas upp till övervä- gande i annat sammanhang.

3.2. Promemorieförslag

1 promemorian (Ds Ju 1981118) Underrätternas sammansättning. som arbetats fram inomjustitiedepartementet. ifrågasätts om det är befogat att behålla den ordningen att en ensamdomare i tingsrätt får avgöra enbart sådana brottmål som endast har böter i straffskalan medan strafföreläg- gande får utfärdas för brott med sex månaders fängelse som straffmaxi- mtlm. Det framhålls att det är svårt att bedöma riktigheten av brottmåls- utredningens antagande att det ofta skulle föreligga särskilda komplikatio- ner i sådana mål som i och för sig hade kunnat föranleda strafföreläggande men som trots det har anhängiggiorts som brottmål. Enligt promemorian torde det kunna antas att åtskilliga av dessa brottmål är tämligen okompli- cerade och utan sådana inslag som särskilt motiverar lekmannamedver- kan. De föranleder f.ö. endast undantagsvis annan påföljd än böter. Det framhålls vidare att svårighetsgraden hos flertalet av de ifrågavarande målen generellt sett knappast är högre än hos mål med enbart böter i straffskalan och att skälet till att många av dem handläggs vid domstol torde vara att godkännande av ett strafföreläggande vägrats utan fog. t.ex. av slarv eller för att få uppskov med bötesbetalning.

Enligt promemorian finns det därför goda skäl att låta även mål med fängelse sex månader som straffmaximum få ingå i den grupp som ensam- domare är behörig att avgöra. Dock bör enligt promemorians förslag en ensamdomare inte ta avgöra påföljdsfrågan annat än vad gäller böter. När det förekommer anledning att döma till någon annan påföljd än böter föreslås alltså att nämndemän alltid skall delta.

• Sida 23
•  Original

IJ '.!—)

PrOp. 1982/83: 41

3.3. Remissyttrandena

Efter remiss har yttranden över promemorian i denna del avgetts av justitiekanslern (JK). RÄ. domstolsverket. hovrätten över Skåne och Ble- kinge. hovrätten för Nedre Norrland. Stockholms tingsrätt. Uppsala tings- rätt, Malmö tingsrätt. Ystads tingsrätt. Göteborgs tingsrätt, Härnösands tingsrätt. Luleå tingsrätt. rättegångsutredningen (Ju 1977106) (yttrande av ordföranden och sekretariatet). Sveriges domareförbund. Sveriges advo- katsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO) och Centralorganisa- tionen SACO/SR. RÅ har till sitt remissyttrande fogat yttranden från överåklagarna i Stockholms. Göteborgs och Malmö åklagardistrikt och från länsåklagarna i Stockholms län och Gotlands län. Värmlands län och ÄIVsborgs län. En sammanställning av remissvaren bör fogas till regerings- protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker att ensamdomarkompe- tensen vidgas i brottmål vid tingsrätt. LO avstyrker emellertid förslaget och hovrätten för Nedre Norrland efterlyser en mer djupgående undersök- ning och analys före ett ställningstagande.

Åtskilliga av de remissinstanser som tillstyrker promemorieförslaget vill gå längre än promemorian i fråga om gränserna för cnsamdomarens på- följdsbestämning och ifrågasätter om inte ensamdomare borde få döma även till ett kortare frihetsstraff eller motsvarande påföljd. Det framhålls

därvid — bl.a. av många av de domstolar som har yttrat sig — att den . '

föreslagna ordningen innebär att en förhållandevis noggrann preliminärbe- dömning av påföljdsfrågan måste göras innan målet sätts ut till huvudför- handling. något som främst av principiella skäl är mindre önskvärt. Vidare kan det enligt flera remissinstanser inte uteslutas att en domare kan kom- ma att känna sig påverkad av sin på förhand gjorda bedömning i fråga om påföljd. om det vid en förhandling. till vilken nämndemän inte kallats. skulle visa sig att annan påföljd än böter vore motiverad. Det framhålls också att det är förenat med stora olägenheter att i sådana situationer ställa in förhandlingen. 1 remissyttrandena från åtskilliga domstolar och från SACO/SR anförs att det knappast kan anses vara förenat med några- risker att i de fåtaliga fall som kan förekomma låta ensamdomare döma också till annan påföljd än böter. exempelvis ett kort frihetsstraff. Därvid påpekas också att häktning normalt beslutas av en enda domare.

Rättegångsutredningen har i sitt remissyttrande inte ifrågasatt den före- slagna begränsningen för ensamdomare att döma enbart till böter. Däremot har utredningen anfört att det på grund av denna begränsning borde vara av mindre intresse från domförhetssynpunkt vilket maximistraff som är stadgat för brottet.

I sitt avstyrkande anför 1.0 att medverkan av nämnd i de aktuella målen medför en garanti för en allsidig prövning. varvid lekmannasynpunkter ges utrymme. Vidare kan det enligt LO:s mening i vissa av målen antas ligga i

• Sida 24
•  Original

Prop. 1982/83: 41 24

den tilltalades intresse att nämnd medverkar. särskilt om utgångspunkten är ett icke godkänt strafföreläggande.

3.4. Överväganden

Promemorians förslag att utöka den grupp av brottmål som i tingsrätt får avgöras av en lagfaren domare ensam har. som framgår av föregående avsnitt. mottagits övervägande positivt vid remissbehandlingen. Det råder sålunda stor enighet om att sådana brott. som kan föranleda strafföreläg- gande. vid prövning i tingsrätt i princip skall få avgöras utan medverkan av nämnd. Åtskilliga remissinstanser. bland dem många domstolar. har emel- lertid ansett att den föreslagna reformen inte bör begränsas enbart till utdömande av bötesstraff utan att en ensamdomare dessutom bör få döma till kortare frihetsstraff eller någon motsvarande påföljd.

Jag delar uppfattningen att möjligheten för en lagfaren domare i tingsrätt att ensam avgöra brottmål bör utvidgas så att den inte bara som nu avser rena bötesbrott utan även sådana brott som innehåller en kortare tids fängelse i straffskalan. Som har framhållits i promemorian är det här fråga om brottmål som normalt är tämligen okomplicerade och i vilka svårbe- dömd eller omfattande bevisning sällan förekommer. Jag vill emellertid framhålla att. liksom hittills varit fallet. nämnd bör delta även i mål av denna kategori när det är befogat pågrund av målets beskaffenhet.

När det sedan gäller den närmare gränsen för ensamdomarens behörig- het kan man i och för sig. som rättegångsutredningen i sitt remissyttrande har ifrågasatt. föreskriva att han får döma till en viss påföljd utan att därvid göra något förbehåll för visst maximum i brottets straffskala. Jag är emel- lertid inte beredd att förorda en sådan ordning. Den skulle enligt min mening göra cnsamdomarens behörighet alltför vidsträckt och svår att överblicka.

Jag förordar i stället den lösning som promemorieförslaget innehåller och som innebär att de brott som ensamdomare tillåts avgöra inte får ha straffmaximum överstigande en viss gräns. Den gräns. fängelse i högst sex månader. som föreslagits i promemorian får anses lämplig. Den anknyter också till reglerna för strafföreläggande. Även på denna punkt ansluterjag mig därför till förslaget.

Vad härefter gäller frågan om en ensamdomare bör få döma också till andra påföljder än böter. har det redan framgått att flera remissinstanser förordat en sådan lösning. De skäl som anförts är bl. a. att man därigenom i större utsträckning slipper göra förhandsbedömningar i påföljdsfrågor. Sådana förhandsbedömningar skulle stämma mindre väl överens med den processrättsliga principen om omedelbarhet vid huvudförhandlingar. Vi— dare undgår man då också olägenheten med inställda huvudförhandlingar i de fall när det visar sig att en förhandsbedömning beträffande påföljdsvalet måste frångås.

• Sida 25
•  Original

I») '.II

Prop. 1982/83: 41

Jag är för min del inte beredd att nu föreslå en ordning enligt vilken en ensamdomare får behörighet att döma till en så ingripande påföljd som ' fängelse utan att nämnd deltar i avgörandet. Om den utvidgade ensamdo-- markompetensen får avse endast utdömande av bötesstraff. finns det enligt min mening inte någon anledning att befara några olägenheter med en ordning som förutsätter att domaren gör en bedömning av det sannolika påföljdsvalet innan han eller hon beslutar att utan nämnd avgöra ett brott- mål med fängelse i straffskalan. Jag vill understryka att om påföljdsfrågan — såvitt gäller'valet mellan böter och någon annan påföljd — inte ter sig tämligen given. talar detta avgjort för att nämndemän bör ingå i rätten.

Vad jag har sagt nu gäller i tillämpliga delar även vid syn på stället i brottmål. Det bör vidare framhållas att den vidgade behörigheten för ensamdomare inte avser tingsnotarier. När en tingsnotarie handlägger brottmål bör. liksom nu. nämndemän alltid delta (19 å tredje stycket för- ordningen med tingsrättsinstruktion).

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att ensamdomare i tingsrätt ges behörighet att avgöra mål om sådana brott för vilka inte stadgas strängare påföljd än fängelse sex månader. dock under förutsättning att endast böter ådöms.

[ detta sammanhang villjag nämna att i den ifrågavarande departements- promemorian behandlades också vissa frågor rörande sammansättnings- reglerna i tingsrätter och länsrätter. Bl.a. föreslogs att antalet nämndemän vid huvudförhandlingar i tingsrätt skulle minskas från fem till tre och att nämndemännen skulle få individuell rösträtt. Beträffande länsrätterna för- ordades en viss jämkning av sammansättningsreglerna för att nå överens- stämmelse med vad som föreslogs för tingsrätternas del. Sedan promemo— rian remissbehandlats. varvid förslagen i dessa delar fått ett övervägande negativt mottagande. har regeringen den 25 mars 1982 beslutat att inte nu lägga fram något förslag såvitt avser dessa frågor.

Vad gäller ett i promemorian framfört förslag angående domförheten i fastighetsdomstol kommer jag emellertid i det följande att föreslå en lag- ändring ( avsnitt 8 ).

4.1. Gällande rätt

Enligt 2 kap. 4 %% första stycket RB är hovrätt domför med fyra lagfarna domare. ] brottmål deltari stället tre lagfarna domare och två nämndemän. Om det i brottmål inte finns anledning att döma till svårare straff än böter. är hovrätten domför även med fyra lagfarna domare. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

Regeringen kan med stöd av 2 kap. 4 & tredje stycket RB meddela föreskrifter om i vilken omfattningen lagfaren domare i hovrätten eller tjänsteman vid denna får vidta åtgärder som endast avser förberedandet av

• Sida 26
•  Original

Prop. 1982/83: 41 26

målen. Sådana föreskrifter finns i förordningen (1979:569) med hovrättsin— struktion. Däremot får en ensam domare i hovrätten inte avgöra mål. vare sig genom prövning av sakfrågan eller genom avslutande av målet på formell grund.

4.2. Domstolsverkets förslag

Domstolsverket har i sin rapport 1981:8 Hovrätternas organisation och arbetsformer (s. 17) föreslagit bl. a. att 2 kap. 4 %$ RB skall ändras så att den domare. som på sin rotel i hovrätten har tilldelats målet. skall ha befogen- het att ensam besluta om avskrivning av målet i fall då det har återkallats. Verket har framhållit att en sådan ordning skulle innebära ganska betydan- de rationaliseringsvinster. Rotelinnehavaren bör emellertid ha rätt att till avdelningen hänskjuta en fråga om avskrivning. Verkets förslag bygger på uppfattningar som har framförts till verket av företrädare för hovrätterna. främst Göta hovrätt. hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Övre Norrland (se domstolsverkets rapporter 198121 5. 15. 198127 s. 15 resp. 19813 5. 16).

4.3. Överväganden

Genom lagen (1981 : 1088) om ändring i rättegångsbalken har beträffande högsta domstolen införts en ny domförhetsregel. som medger bl. a. att en avdelning av högsta domstolen är domför med en ledamot vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse (3 kap. 6 & RB). Bestämmelsen byg- ger på ett förslag i departementspromemorian (Ds Ju 1980112) Högsta dontstolens och regeringsrättens arbetsformer. Promemorian blev föremål för sedvanlig remissbehandling. varvid förslaget i förevarande del tillstyrk- tes eller lämnades utan erinran av de flesta remissinstanserna. Lagändring- en trädde i kraft den 1 januari 1982 (prop. 1980/81:154. JuU 1981/82:10. rskr 44). .

För egen del anserjag att domstolsverkets förslag att en rotelinnehavare i hovrätt själv skall kunna besluta om avskrivning av mål efter återkallelse ligger väl i linje med den motsvarande domförhetsregel som nyligen har införts för högsta domstolen. Ett genomförande av förslaget kan otvivelak- tigt förväntas innebära rationaliseringsvinster. Jag biträder därför försla- get. Lagtekniskt bör frågan lösas på det sättet att hovrätten blir domför med en ledamot vid avskrivning av mål efter återkallelse. I hovrättsin- struktionen bör anges att befogenheten tillkommer rotelinnehavaren. Som domstolsverket har framhållit bör denne ha möjlighet att till avdelningen hänskjuta en fråga om avskrivning av ett mål. Också på den punkten kan vid behov bestämmelser meddelas i hovrättsinstruktionen. Med befogen- heten för rotelinnehavaren att besluta om målets avskrivning följer också rätt att avgöra ersättningsfrågor och rättegångskostnadsfrågor. som skall prövas i avskrivningsbeslutet.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1982/83: 41 27

5. Förande av protokoll vid föredragning 5.1 Gällande rätt

Domstolarnas skyldighet att föra protokoll regleras i 6 kap. 1 %$ RB. Enligt huvudregeln skall protokoll föras för'varje mål särskilt. Undantag . från kravet på protokoll föreligger dels vid handläggning som företas av en lagfaren domare ensam eller av en tjänsteman vid domstolen och som inte sker vid sammanträde för förhandling, dels vid avskrivning av mål utan samband med förhandling. Dessutom föreskrivs att i erkända bötesmål protokollet får ersättas av anteckningar enligt bestämmelser i protokolls- kungörelsen (197121066) för de allmänna domstolarna. Gällande regler innebär att protokoll alltid måste föras när mål avgörs efter föredragning i hovrätt eller högsta domstolen.

Enligt 6 kap. 3 & RB skall protokoll innehålla vissa uppgifter av formell karaktär, bl.a. uppgift om domstolen, rättens ledamöter. parterna och deras ombud eller biträden. rättens beslut som inte sätts upp särskilt samt skiljaktiga meningar. ] 4—6 åå föreskrivs om vissa ytterligare uppgifter som protokollet skall innehålla när muntlig förberedelse eller huvudför- handling förekommer i målet.

När ett mål avgörs efter föredragning och avgörandet är enhälligt och sker genom dom eller särskilt uppsatt beslut. innehåller protokollet nor- malt endast de i 3 & föreskrivna uppgifterna om rätten, parterna m.m. samt dessutom uppgift om att målet föredragits och att dom eller annat avgöran- de beslutats.

5.2. Framställning från hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i en framställning till justitiede- partementet den 9 april 1981 föreslagit att regeln i 6 kap. 1 5 andra stycket RB om undantag från skyldigheten att föra protokoll utvidgas till att avse även handläggning som sker i kollegial sammansättning. alltså inte bara av en ensam lagfaren domare.

Hovrätten har därvid anfört bl.a. följande. Protokoll erfordras alltid när mål avgörs efter föredragning. Sker avgörandet genom dom eller särskilt uppsatt beslut och föreligger inga skiljaktiga meningar. innehåller proto- kollet. förutom sedvanliga uppgifter om rätten. parterna m.m.. som regel inga andra uppgifter än att målet föredragits och beslut fattats. I sådana fall har_protokollet närmast blivit ett självändamål. Det innehåller inga upp- gifter som inte finns dokumenterade på annat sätt. Sålunda framgår i stort sett alla relevanta uppgifter, med undantag av tidpunkten för föredragning- en. redan av hovrättens avgörande. När målet föredragits framgår av dagboksbladet. Det är enligt hovrättens mening otillfredsställande att i rådande arbetssituation tid läggs ned på upprättandet av närmast menings- lösa handlingar.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1982/83: 41 28

5.3. Överväganden

Gällande regler om protokollföring innebär att protokoll måste föras när mål föredras i hovrätt eller högsta domstolen. vare sig det är fråga om avgörande av själva saken eller prövning av någon delfråga. När det i sådana fall fattas beslut som inte sätts upp särskilt kan man naturligtvis inte avvara ett protokoll. eftersom beslutet då skall tas in i själva protokol- let (6 kap. 3 %$ 7 RB). Om däremot avgörandet sätts upp särskilt. vilket alltid är fallet t.ex. då rätten avgör saken genom dom (se 17 kap. 10 å och 30 kap. 8 s" RB). kommer protokollet i allmänhet att ha ett mycket magert innehåll. Om inga skiljaktiga meningar föreligger innehåller ett sådant protokoll — förutom uppgifter om domstolen. rättens ledamöter. protokoll- förare. tid och plats för sammanträdet och en kort beteckning av saken — normalt bara uppgift om att målet har föredragits och avgjorts genom dom. beslut eller utslag. ] och för sig kräver ett sådant protokoll ingen större arbetsinsats. Det är dock angeläget att ta till vara alla möjligheter till rationaliseringar inom domstolsverksamheten, även sådana som avser en- dast små förändringar och begränsade besparingar.

Jag delar därför uppfattningen att det inte längre skall krävas att proto- koll förs vid föredragning av mål i hovrätt elleri högsta domstolen i andra fall än då skiljaktiga meningar föreligger eller rättens avgörande skall tas in i protokollet. En ändring av den innebörden bör göras i 6 kap. l & RB.

Som hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit i sin skrivelse är det mycket få av uppgifterna i protokoll över föredragningsmål som inte redan finns dokumenterade i akten i målet. Enligt min uppfattning kan det dock vara av värde att dessa uppgifter även fortsättningsvis finns anteck- nade i akten. t.ex. på dagboksbladet eller på någon annan handling. De uppgifter jag åsyftar är tidpunkten för handläggningen. vilka ledamöter som deltog i handläggningen och vem som föredrog målet. En anteckning i akten om vilka ledamöter som deltagit i avgörandet är motiverad främst av det skälet att endast lagfarna ledamöter skall skriva under domar och särskilt uppsatta beslut ( 17 kap. 10 och 12 åt? och 30 kap. 8 5 RB). Även om det i hovrätterna torde vara vanligt att även namnen på icke lagfarna ledamöter antecknas på domar och beslut finns det inte någon föreskrift om att så skall ske beträffande t.ex. nämndemän och tekniska ledamöter i hovrätt. För att förhindra att det i mål som avgjorts efter föredragning kan komma att saknas upplysning om namnen på dessa ledamöter bör det föreskrivas skyldighet att ange ledamöternas namn i akten eller på dag- boksbladet. Det bör också föreskrivas skyldighet för rätten att genom en anteckning på någon lämplig handling i akten uppge när målet föredrogs och vem som var föredragande. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare föreskrifter i de frågor som jag nu har angett.

Högsta domstolen och samtliga hovrätter har hörts vid beredningen av denna Iagstiftningsfråga och godtagit det förslag som jag nu har lagt fram.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1982/83z41 29 6 Böter enligt rättegångsbalken

1 9 kap. RB finns regler om bl. a. straff för rättegångsförseelser. Enligt 9 5 gäller att om straffi RB är utsatt i böter. dock ej dagsböter. skall lägsta" bötesstraff vara tio kronor och högsta femhundra kronor.

Straffet böter (ej dagsböter") finns utsatt i tre paragrafer i RB. Enligt 9 kap. 5 5 skall den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller fotograferar i rättssalen eller bryter mot föreskrift eller förbud som har meddelats för ordningens upprätthållande vid rättegång dömas till böter. Till samma straff skall också enligt samma lagrum dömas den som muntligen inför rätten eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt. Enligt 36 kap. 20 5 skall vittne som har kallats till en förhandling dömas till böter. om vittnet uteblir. Enligt 40 kap. 13 s' skall detsamma gälla för sakkunnig.

Genom lagen (1980:1133) om ändring i brottsbalken ändrades reglerna om böter i brottsbalken så att den minsta bötespåföljden höjdes från tio till femtio kronor (25 kap. 3 & BrB). Högsta bötesstraff för böter omedelbart i pengar höjdes samtidigt från femhundra kronor till tusen kronor. Om böter ådöms som gemensamt straff för flera brott får enligt de nya reglerna högst tvåtusen kronor dömas ut jämfört med ettusen kronor enligt de gamla reglerna (25. kap. 1 och 5 åå BrB. se vidare prop. 1980/81: 38. JuU 15. rskr 115).

Jag föreslår att RB:s regler om lägsta och högsta bötesstraff nu anpassas till brottsbalkens gällande regler. Bestämmelsen i 9 kap. 9 Få RB bör alltså ändras så att lägsta bötesstraff för böter omedelbart i pengar blir femtio kronor och högsta bötesstraff för sådana böter ettusen kronor.

Det kan nämnas att en ändring av samma innebörd har föreslagits också av rättegångsutredningen i dess nyligen avlämnade delbetänkande. Det förslaget har emellertid en annan lagteknisk konstruktion vilken hänger samman med andra ändringsförslag avseende 9 kap. RB. Ställning till dessa förslag får tas senare.

7. Taxa för personundersökning i brottmål 7.1 Inledning

Genom beslut den 17 april 1980 uppdrog regeringen åt domstolsverket att utreda behovet av en normering av ersättning åt den som har utfört eller biträtt vid utförandet av en personundersökning och att lägga fram de förslag som utredningen kunde föranleda.

I en särskild promemoria (Domstolsverkets rapport 1981z4). som har utarbetats i samråd med kriminalvårdsstyrelsen, har domstolsverket re- dovisat förutsättningarna för och förslag till personundersökartaxa samt förslag till ändringar i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål och i kungörelsen (1964:567) med vissa bestämmelser angående tillämp-

• Sida 30
•  Original

Prop. 1982/83: 41 30

ningen av den lagen. Domstolsverkets förslag till ändring i lagen om personundersökning i brottmål bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av RÅ, kriminal- vårdsstyrelsen. socialstyrelsen. hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt. Solna tingsrätt. Örebro tingsrätt. Sundsvalls tingsrätt. kriminal- vårdsdirektören i kriminalvårdens Stockholmsregion, skyddskonsulenten i Göteborg-Centrum Öst distrikt. skyddskonsulenten i Örebro distrikt. skyddskonsulenten i Sundsvalls distrikt. Sveriges advokatsamfund. Sveri- " ges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveri- ges åklagare och Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms. Göteborgs och Malmö åkla- gardistrikt. cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Gävleborgs län. Göte- borgs och Bohus län samt Västernorrlands län och Jämtlands län. Till yttrandet från chefen för länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs län är fogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Gävle och Hudiksvalls distrikt. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 5.

7.2. Gällande ordning

Personundersökning i brottmål syftar dels till att ge domstolen sådana upplysningar rörande den misstänktes personliga förhållanden att den kan göra ett lämpligt påföljdsval. dels till att tjäna som underlag för den krimi- nalvård som kan bli följden av domstolens dom. Ingen får dömas till fängelse i sex månader eller mer eller till skyddstillsyn eller överlämnas till särskild vård utan att personundersökning har skett. Personundersökning behövs dock inte om sådan utredning som avses med undersökningen på annat sätt är tillgänglig för domstolen (2 & lagen 1964:542 om personunder- sökning i brottmål). Även i nådeärenden hos regeringen kan personunder- sökning utföras (9 5). Undersökningen utförs av en tjänsteman inom skyddskonsulentorganisationen eller av en personundersökare som skyddskonsulenten utser (4 få).

Ersättning till den som har utfört eller biträtt vid personundersökning utgår av allmänna medel och omfattar skäligt arvode för utfört arbete och gottgörelse för nödvändiga utgifter. Ersättningen bestäms i brottmål av domstolen (10 å i lagen jämförd med 14 å kungörelsen 1964z567 med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål). Någon fastlagd norm för ersättningen finns inte. Däremot har Sveriges domareförbund år 1974 utfärdat vissa rekommendationer om ersättningens storlek. Dessa rekommendationer synes. enligt vad dom- stolsverkets utredning visar. i stor utsträckning ha följts av domstolarna. År 1976 uttalade domareförbundet att det tidigare rekommenderade nor— malarvodct borde räknas upp till ungefärlig överensstämmelse med det

• Sida 31
•  Original

Prop. 1982/83: 41 31

aktuella allmänna prisläget. Därefter har domareförbundet inte gjort något uttalande om normalarvoden till personundersökare.

7.3. Domstolsverkets förslag

7.3 . I Undersökningsrvsultalan

Domstolsverket har under utredningsarbetct undersökt bl.a. vilka er- sättningar som under mars l980 betalades ut från verkets redovisningscen- tral till personundersökare. Verket har också genom en enkätundersökning inhämtat ett antal domstolars synpunkter på frågan om ersättning till personundersökare. Kriminalvårdsstyrelsen har genomfört en enkätundcr- ' sökning av liknande slag hos skyddskonsulenterna.

Domareförbundet angav i sin rekommendation år 1974 400—500 kr. som normalarvode för en fullständig personundersökning. [ mars 1980 låg nor- malarvodet enligt domstolsverkets undersökning på 600—700 kr. Arvodet för utskrifter av personundersökningar ökade från 50 kr. år 1974 till cirka 70 kr. år 1980.

Budgctåret 1977/78 var medelarvodet för en personundersökning 613 kr. ] mars l980 var motsvarande arvode 622 kr. Ökningen var alltså 9 kr. eller l.5 procent. Medelomkostnaden för en personundersökning var såväl un- der budgetåret l978/79 som i mars 1980 95 kr.

Av undersökningarna framgår att kostnadskontrollen från domstolarnas sida varit god både när det gällt arvodet för personundersökningar och ersättningen för omkostnaderna. '

Av enkätundersökningen hos domstolarna (fyra hovrätter och tolv tings- rätter) framgick att alla domstolar som var med i undersökningen ansåg att det inte var några svårigheter att rekrytera tillräckligt många och kompe- tenta personundersökare med nuvarande arvodesnivå. De flesta domstolar ansåg att prövningen av ersättningsfrågorna skulle underlättas av en nor- mering av arvodet. men endast i ringa mån. Antalet överklagade ersätt- ningsbeslut till de fyra hovrätter som undersökningen omfattade (de fyra största hovrättcrna) var under perioden januari—september 1980 samman- lagt 31.

Av enkätundersökningen hos skyddskonsulenterna framgick att de fles- ta skyddskonsulenter ansåg att överensstämmelse fanns mellan frivårdsor- ganisationens och domstolarnas syn på arvoderingen.

Domstolsverket redovisar också att representanter för personunder- sökarförcningen i Stockholm har framfört till verket att de ansåg det mycket otillfredsställande att personundersökarcn ofta tvingas överklaga tingsrätternas arvodesbeslut för att få igenom en löneökning.

7.3.2 Behovet av en perso/umdersökarlaxa

Enligt domstolsverket synes utvecklingen av personundersökningskost- naderna inte i och för sig motivera införandet av en taxa. De ojämnheter i

• Sida 32
•  Original

Prop. 1982/83: 41

i...» IJ

tillerkända arvoden som nu finns är inte omfattande. Enligt verket har domareförbundets rekommendationer i stor utsträckning följts av domsto- larna. Den senastc rekommendationen gjordes dock år l976. Domstolsver- ket bcfarar med hänsyn till den tid som förflutit sedan dess att variationer- na i ersättningsnivån kan komma att öka. om inte nya normer fastställs.

Enligt verket upplever personundersökarna bristen på 'enhetlighet som besvärande. Det är vidare otillfredsställande om de för att få en anpassning av arvodena till prisutvecklingen i samhället skall nödgas besvära sig mot tingsrätternas beslut. Verket anser att några större fördelar av statsfinan- siell art genom införandet av en taxa visserligen inte kan ställas i utsikt." Å andra sidan behöver det inte befaras att kostnadsutvecklingen blir snab- bare efter en taxereglering. En taxa torde medföra en viss förenkling för tingsrätterna. Hovrätterna kan förväntas slippa ett antal besvärsmål. Kost- naderna för att vidmakthålla en taxa kan enligt verket beräknas bli ringa.

Sammanfattningsvis anser domstolsverket att fördelarna med en person- undersökartaxa överväger och föreslår att en sådan införs. Verket anser emellertid att ersättning till den som biträtt vid utförandet av personunder- sökning inte bör omfattas av taxan. eftersom variationerna i ett sådant biträdes arbetsinsats är mycket stora från fall till fall. Av samma skäl bör taxan inte omfatta den personundersökare som fått biträde med att utföra personundersökningcn. Taxan bör inte gälla när personundersökningen har utförts i ett nådeärende. _

7.3.3. Fözjfatrningsfi'ågor

Enligt lt) är lagen (1964: 5.42) om personundersökning i brottmål medde- lar regeringen bestämmelser om ersättningen åt personundersökare. Enligt domstolsverket är det emellertid mindre lämpligt att belasta regeringskans- liet med att utfärda taxa. Denna kan t.ex. behövajusteras tid efter annan och vissa statistiska undersökningar göras som grund för dessajusteringar. Uppgiften att fastställa en taxa är således sådan att den lämpligen bör anförtros ett centralt ämbetsverk. Detta förutsätter en ändring i lOä i lagen.

Enligt domstolsverkets mening talar övervägande skäl för att domstols- verket bcmyndigas att utfärda en personundersökartaxa. Verket har en betydande erfarenhet av taxekonstruktioner och har utfärdat taxor på rättshjälpsomrädet samt taxor för fastställande av ersättning till tolkar och till konkursförvaltare.

7.4. Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund är positiva till eller lämnar utan erinran domstolsverkets förslag att en personundersökar- taxa införs. Flera remissinstanser framhåller att några större fördelar av statsfinansiell art knappast kan påräknas genom en taxa. Enligt dessa

• Sida 33
•  Original

Prop. 1982/83: 41 . 33

remissinstanser skulle emellertid en taxa medföra en förenkling av arbetet med att fastställa ersättning till personundersökare. Advokatsamfundet avstyrker att en taxa införs. bl.a. eftersom en sådan inte behövs från kostnadskontrollsynpunkt. Samfundet befarar också att en normering av personundersökararvodena kan komma att medföra ökade administrativa kostnader för statsverket.

7.5. Överväganden

Domstolsverket har enligt min mening fört fram beaktansvärda skäl för att ersättningen till personundersökare i fortsättningen skall bestämmas enligt en taxa. Så gott som samtliga remissinstanser har också varit posi- tiva till förslaget eller lämnat det utan erinran. Jag förordar därför att ett taxesystem införs. Uppgiften att fastställa taxan bör lämpligen överlämnas till domstolsverket.

] domareförbundets remissyttrande väcks tanken att domstolarna skulle helt befrias från uppgiften att bestämma ersättningen till personundersö- kare. Den skulle i stället bestämmas av skyddskonsulenten. Enligt min mening är det emellertid tveksamt om några nämnvärda rationaliserings- vinster skulle uppstå härigenom. Nuvarande ordning att domstolarna fast- ställer ersättningen synes ha fungerat bra. bl. a. från kostnadskontrollsyn- punkt. Jag är därför inte beredd att föreslå någon ändring på den punkten.

Som domstolsverket har föreslagit bör den ifrågavarande taxan endast avse ersättning till personundersökare i brottmål. Ersättning för personun- dersökning i nådeärenden faller således utanför taxesättningen. Sådan ersättning får även i fortsättningen bestämmas enligt nu gällande ordning. I enlighet med vad domstolsverket har förordat bör taxan inte heller omfatta ersättning till den som har biträtt vid utförandet av en personundersökning eller till personundersökare som har haft ett sådant biträde. Även sådan ersättning får alltså bestämmas på samma sätt som nu.

8. Domförhet i fastighetsdomstol 8.1 Gällande rätt

Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter. en teknisk ledamot och två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot kan ingå i domstolen om det finns särskilda skäl för det. I mål eller ärenden om hyra. arrende. bostadsrätt eller tvångsförvaltning' av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän. med möjlighet att byta ut en av nämndemännen mot en teknisk ledamot (3 5 lagen l969:246 om domstolar i fastighetsmäl). Fastighetsdomstol är dessutom i vissa fall dom- för utan nämndemän och i vissa andra fall med en ensam lagfaren ledamot.

Fastighetsdomstolen behåller inte sin domförhet om det inträffar förfall 3 Riksdagen [982/83. I saml. Nr 4]

• Sida 34
•  Original

Prop. 1982/83: 41 _ 34

för någon av ledamöterna under huvudförhandlingen. Bortsett från möjlig- heten att förstärka fastighetsdomstolen med en extra teknisk ledamot saknas det regler som ger domstolen rätt att låta ytterligare en lagfaren ledamot eller nämndeman ingå i rätten.

8.2. Promemorieförslag

l promemorian Ds Ju l98|cl8 tas bl.a. upp frågan om domförheten i fastighetsdomstol när det inträffar förfall för någon ledamot. Därvid anförs att huvudförhandlingar i fastighetsdomstol. t.ex. i mål om expropriation eller fastighetsbildning, många gånger kan vara omfattande och tidskrä- vande. Om det under en huvudförhandling inträffar förfall för någon av rättens ledamöter kan det förorsaka avsevärda kostnader och olägenheter. Från flera fastighetsdomstolar har det-därför efterlysts en regel som låter rätten behålla sin domförhet vid förfall för någon ledamot.

I promemorian framhålls att det knappast föreligger något behov av att låta fler lagfarna ledamöter eller nämndemän ingå i fastighetsdomstol i mer vidlyftiga mål. Därför föreslås inte införande av några bestämmelser mot- svarande dem som nu finns i 1 kap. 3 och 4 åå RB. Däremot finns det enligt promemorian anledning att införa en regel som låter fastighetsdomstolen behålla domförheten även om någon ledamot får förfall under en huvudför- handling. En sådan regel bör dock inte tillåta bevarad domförhet om mer än en person får förfall och inte heller om någon av de kategorier som skall ingå i rätten kommer att sakna företrädare. Det föreslås därför att regeln får det innehållet att rätten förblir domför om en lagfaren ledamot eller en nämndeman eller. om två tekniska ledamöter deltar. en av dessa får förfall sedan huvmlförhandlingen har påbörjats.

] promemorian anförs vidare att i.mål och ärenden om hyra m.m. motsvarande resonemang leder till att domförheten bör bestå om det vid huvudförhandlingen inträffar förfall för en ledamot. antingen en av de lagfarna ledamöterna eller en av nämndemännen. Om däremot 'en av nämndemännen har bytts ut mot en tekniker och denne får förfall. bör rätten inte längre vara domför.

8.3. Remissyttrandena

Över denna del av promemorian har remissyttranden avgetts av dom- stolsverket. Stockholms tingsrätt. Uppsala tingsrätt. Malmö tingsrätt. Gö- teborgs tingsrätt, Härnösands tingsrätt, Luleå tingsrätt. Sveriges domare- förbund. Sveriges Advokatsamfund och Landstingsförbundet.

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

• Sida 35
•  Original

'.') 'Jl

Prop. 1982/83: 41

8.4. Överväganden

Även jag delar uppfattningen att reglerna om domförhet i fastighetsdom- stol bör ändras för att ge möjlighet att slutföra en huvudförhandling också om det inträffar förfall för någon av ledamöterna i domstolen. Härigenom undviks de merkostnader både för enskilda parter och för staten som uppstår genom att förhandlingar i sådana fall måste inställas. Som har anförts i promemorian'kan det dock inte godtas att mer än en person får förfall. Denne skall tillhöra en av gruppernajuristdomare eller nämndemän eller. om två tekniska ledamöter deltar. denna grupp. Varje grupp inom domstolen bör alltså även efter det att förfall för någon person har inträffat förbli. representerad i domstolen. Jag föreslår en ny domförhetsregel i enlighet med det sagda.

1 promemorian föreslogs också en redaktionell ändring av 12 å lagen om domstolar i fastighetsmäl. Det förslaget hade samband med förslaget i promemorian om ändrade omröstningsregler i tingsrätt. Somjag redan har anfört ( avsnitt 3.4 ) har regeringen emellertid inte för avsikt att på grundval av promemorian lägga fram något förslag på den punkten. Det finns därför inte någon anledning att nu ändra utformningen av 12 ä.

9. Övriga frågor

Jag vill slutligen ta upp frågan om ett par redaktionella ändringar i RB. Den första rör 18 kap. 8 och 14 åå. Förstnämnda paragraf ändrades senast år 1981 (SFS 1981:741). Ändringen innebar att andra stycket upphävdes och att det tidigare tredje stycket bildade ett nytt andra stycke. Vid ändringen förbisågs att i 14 & hänvisas till 8 & tredje stkaet. Denna hänvis- ning bör nu ändras till att avse andra stycket.

Den andra frågan gäller 30 kap. -10 å RB. 1 30 kap. 14 & fanns tidigare ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om avfatt- ningen av dom och slutligt beslut i brottmål. Paragrafen upphävdes år 1976 (SFS 1976:567). Anledningen var att 8 kap. 13 få nya regeringsformen uttryckligen ger regeringen befogenhet att utfärda föreskrifter om verkstäl- lighet av lag. Bestämmelsen i 30 kap. 14 & ansågs därför övettlödig ( prop. 1975/76:191 s. 14 ). Hänvisningen i 30 kap. 10 & RB till 14 5 står emellertid fortfarande kvar. Hänvisningen bör nu tas bort. (" Jag föreslår alltså att i 18 kap. 14 & hänvisningen till 18 kap. 8 & tredje stycket ändras till att avse andra stycket i paragrafen och att hänvisningen i 30 kap. 10 & till 30 kap. 14 & tas bort.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1982/83: 41 36

10. Ikraftträdande

Jag föreslår att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1983. I fråga om ändringen i 1 kap. 3 .S RB om vidgad ensamdomarkompetens bör dock äldre bestämmelser alltjämt gälla vid huvudförhandlingar som har påbör- jats före lagens ikraftträdande. Ändringen i 3 & lagen om domstolar i fastighetsmål bör däremot tillämpas även vid huvudförhandlingar som har inletts innan lagen trätt i kraft, dock självfallet endast om förfallet inträffar sedan lagen börjat gälla. När det gäller taxan för ersättning åt den som har utfört personundersökning bör de nya reglerna tillämpas när ersättning bestäms efter ikraftträdandet även om arbetet med personundersökningen helt eller delvis har utförts före ikraftträdandet.

Även utan särskild övergångsbestämmelse torde gälla att den nya regeln beträffande tillåtet antal dagsböter i strafföreläggande kan tillämpas ome- delbart vid ikraftträdandet även om brottet har begåtts dessförinnan. Be- träffande höjningen av lägsta belopp för böter enligt RB torde i övergångs- hänseende gälla vad som sägs i 5 & lagen (1964: 163) Om införande av brottsbalken.

11 Upprättade lagförslag I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprät- tats förslag till 1. lag om ändring i rättegångsbalken. 2. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, 3. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål. Förslagen bör fogas till regeringsprotoköllet i detta ärende som bilaga 6.

12. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

13. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 37
•  Original

Prop—. 1982/83: 41 37

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982- 10- 19

Närvarande: justitierådet Fredlund. regeringsrådet Brodén. justitierådet Palm

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 12 augusti 1982 har rege- ringen på hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet stats- rådet Petn' beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken .

2. lag om ändring i lagen ( 1964:542 ) om personundersökning i brottmål och

3. lag om ändring i lagen ( 1969:246 ) om domstolar i fastighetsmål. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gunnel Wennberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.-

]. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1kap. 35

Nu gällande regel om ensamdomare i brottmål i tingsrätt innefattar behörighet att handlägga mål med böter som straffmaximum. 1 den prak- tiska tillämpningen har dock bötesmålen inte undantagslöst handlagts utan medverkan av nämnd. Före utsättande av ett sådant mål till huvudförhand- ling har i överensstämmelse med motivuttalanden i samband med regelns tillkomst en prövning skett huruvida målets beskaffenhet krävt att nämnd bort medverka i avgörandet. Den nu föreslagna utvidgningen av ensamdo- mares kompetens till att omfatta även brottmål med straffmaximum fängel- se i sex månader ärinte avsedd att medföra någon ändring i vad som hittills gällt i detta hänseende. Beträffande den målkategori som enligt förslaget tillförs ensamdomares kompetens framhålles således i remissprotokollet att liksom hittills varit fallet nämnd bör delta när det är befogat på grund av målets beskaffenhet. t.ex. därför att svårbedömd eller omfattande bevis- ning förekommer.

Till det utvidgade brottmålsområdet fogar förslaget en begränsning i fråga om den förväntade påföljden i det särskilda fallet. Det skall sålunda kunna påräknas att enbart böter kommer att utdömas. Den föreslagna begränsningen medför att rätten tvingas att göra en förprövning av valet av påföljd. något som i flera remissyttranden har påtalats såsom mindre tillfredsställande. Framhållas kan att det vid en sådan förprövning måste bli fråga om endast en summarisk granskning av förhållandena i det ak- tuella målet. För att detta skall kunna tas till huvudförhandling med ensam-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1982/83: 41 38

domare måste det därvid stå klart att endast- påföljden böter kan komma i fråga. Om det skulle föreligga något tvivel härom. bör nämnd delta i avgörandet. 1 remissprotokollet är även intaget ett uttalande av denna innebörd. En förprövning med den angivna karaktären bör enligt lagrådets mening kunna godtas i detta sammanhang. Mot den föreslagna begräns- ningsregeln. som innebär att en ensamdomare liksom hittills endast är behörig att döma till bötesstraff. har lagrådet inte någon erinran.

Den nyssnämnda begränsningen i kompetensregeln har i förslaget till lagtext lydelsen "under förutsättning att endast böter ådöms". Skäl kan enligt lagrådets mening anföras för att — med bibehållen saklig innebörd — knyta an till den formulering som används i ett par likartade bestämmelser i rättegångsbalken. jfr regeln i 2 kap. 4 & andra stycket om hovrätts dont- förhet i brottmål samt regeln om huvudförhandling i den tilltalades frånva- ro i 46 kap. 15 å andra stycket 1. Lagrådet föreslår att sista ledet i 1 kap. 3 s tredje stycket ges följande lydelse: "vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. under förutsättning att det inte finns anled- ning att döma till annan påföljd än böter".

6kap. lå

I det remitterade förslaget har det nu aktuella lagrummet kommit att återges i den lydelse det hade efter lagändring 1974 (SFS 1974:573) i stället för i gällande lydelse som tillkom 1981 (SFS 1981: 1093).

Den ändring som föreslås berör paragrafens andra stycke. Mot ändring- en fmns i sak inte anledning till erinran. Lagtexten bör emellertid kunna förtydligas. Punkt 3 kan exempelvis läsas så. att protokoll inte behövs för sammanträde utan samband med förhandling. om målet avskrivs vid sam- manträdet eller vid senare tillfälle. medan meningen är att protokolle- ringsskyldigheten beträffande sådant sammanträde skall hävas endast om avskrivningsbeslutet fattas vid det sammanträdet Ufr formuleringen i andra stycket andra meningen i gällande rätt). Också punkt 2 är otydlig på samma sätt. Lagrådet föreslår. att andra stycket får följande lydelse:

"Protokoll behöver inte föras över handläggning som ej sker vid sam- manträde förförhandling. om

1. handläggningen företas av en lagfaren domare ensam eller av tjänste- man vid domstolen.

2. de avgöranden som träffas vid handläggningen sätts upp särskilt och har tillkommit utan skiljaktig mening inom rätten. eller

3. målet avskrivs vid handläggningen."

48 kap. 4 & _

Strafföreläggande är en summarisk. utomjudiciell handläggningsform. En sådan handläggningsform lämpar sig i huvudsak endast för fall då fråga är om bagatellförseelse eller annat ringa brott. 1 remissen föreslås den

• Sida 39
•  Original

Prop. 1982/8314'1 39

ändringen i förevarande paragraf, att dagsbotsgränsen för användning av strafföreläggande höjs från sextio till etthundra dagsböter. Om ändringen genomförs. kommer inom tillämpningsområdet för strafföreläggande att falla även brott av sådan beskaffenhet att påföljderna fängelse. villkorlig dom och skyddstillsyn framstår som möjliga alternativ till'böter. Utfärdas och godkänns ett strafföreläggande blir utan domstols medverkan andra påföljder än böter uteslutna. Enligt lagrådets mening måste man därför ställa sig tveksam till tanken att avgöra frågor om ansvar för brott av nu angiven svårhetsgrad i summariska former utom rätta. Härtill kommer intresset av rättssäkerhet för den misstänkte och önskemålet att redan genom handläggningsformen främja laglydnaden. Förslaget bör i vart fall inte genomföras om det inte är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till domstolarnas arbetssituation.

Ett problem angående påföljdsval som aktualiseras om förslaget genom— förs vill lagrådet särskilt beröra. 1 34 kap. brottsbalken meddelas vissa bestämmelser om sammanträffande av brott (s.k. brottskonkurrens). Be- stämmelserna tar sikte på fall då någon som tidigare har dömts till fängelse. villkorlig dom eller skyddstillsyn visas ha begått ytterligare brott före domen eller efter domen men innan påföljden har verkställts i sin helhet eller annars upphört. Enligt 34 kap. l & brottsbalken kan rätten i sådant fall antingen (1) förordna att den tidigare påföljden skall avse också det nytill- komna brottet eller (2) döma särskilt till påföljd för detta brott eller (3) undanröja den ådömda påföljden och för hela brottsligheten döma till påföljd av annan art. Om alternativ 1 eller ?. tillämpas på någon som är villkorligt frigiven från fängelse kan rätten enligt 34 kap. 4 så brottsbalken förklara den villkorligt medgivna friheten eller del därav förverkad: sker inte det. kan rätten enligt samma lagrum i stället förordna om övervakning eller meddela den frigivne föreskrift om vistelseort. bostad. utbildning, arbetsanställning. läkarvård. nykterhetsvård eller annan vård eller behand- ling eller fullgörande av ålagd skadeståndsskyldighet eller besluta om . varning eller förlängning av prövotiden. Tillämpas alternativen 1 eller 2 på den som dömts till skyddstillsyn kan rätten besluta liknande åtgärder och även meddela den dömde särskilda föreskrifter om vad som skall gälla för övervakningen (34 kap. 6 å andra stycket). Vid tillämpning av alternativen 1 eller 2 när den tidigare påföljden är villkorlig dom kan rätten besluta om varning och förlängning av prövotid och meddela föreskrift om fullgörande av älagd skadeståndsskyldighet (34 kap. 5 & tredje stycket).

Såsom ovan framgått. är det domstol som tillämpar berörda regler i 34 kap. brottsbalken. Enligt särskild bestämmelse i 38 kap. 6 s brottsbalken skall i underrätt. även när denna enligt eljest gällande regler skulle ha varit domför med en lagfaren domare ensam. nämnd medverka då fråga är om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. l & punkt 3. förverkande av villkor- ligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 &. åtgärd enligt 34 kap. 5 så tredje stycket och åtgärd enligt 34 kap. 6 å andra stycket brotts- balken.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1982/83: 41 40

Det nya brott som ger upphov till en i 34 kap. l & brottsbalken beskriven konkurrenssituation kan vara ett brott som det i och för sig är möjligt att beivra genom strafföreläggande. Om det sker och strafföreläggandet god- känns. kommer någon domstolsprövning enligt 34 kap. brottsbalken inte till stånd. Genom det av åklagaren ensam beslutade strafföreläggandet blir, om det godkänns av den misstänkte. i själva verket avgjort att alternativen 1 och 3 i 34 kap. ] å brottsbalken inte skall tillämpas. Vidare blir det beträffande villkorligt frigiven i realiteten bestämt att förverkande av den villkorliga friheten eller del därav eller vidtagande av annan åtgärd enligt 34 kap. 4 s" brottsbalken inte skall ske. Beträffande den som är dömd till skyddstillsyn eller fått villkorlig dom blir det avgjort att åtgärd enligt 34 kap. (vå andra stycket respektive 34 kap. 5 %% tredje stycket inte skall vidtas.

Av det sagda framgår. att godkänt strafföreläggande för brott som gett upphov till brottskonkurrens enligt 34 kap. l & brottsbalken får till följd att användningen av det differentierade reaktionssystcmet i 34 kap. brottsbal- ken utesluts. Olägenheterna härav blir mera framträdandeju svårare brott som det blir möjligt att beivra genom strafföreläggande. Om det remittera- de förslaget läggs till grund för lagstiftning, bör därför närmare övervägas att begränsa användningen av strafföreläggande för brott som utlöst brotts- konkurrens enligt 34 kap. l & brottsbalken .

48 kap. 12 a och 17 åå

Beträffande strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot finns det inte på samma sätt som när det gäller domstols dom och beslut särskilda regler om möjlighet att rätta skrivfel och liknande. Mot den bakgrunden föreslås det i remissen. med 30 kap. 13 & rättegångsbalken som förebild. en ny paragrafi 48 kap. rättegångsbalken (12 a så se även 17 s'). Till skillnad från vad som gäller om rättelse av dom och beslut skall enligt förslaget ett beslut om rättelse av föreläggande inte kunna överklagas genom ordinära besvär. Enligt vad som upplysts till lagrådet under ärendets föredragning är det i stället förutsatt att besvär skall kunna anföras såsom över godkänt strafföreläggande enligt den extraordinära besvärsregeln i 59 kap. 55 rättegångsbalken . Samtidigt har rättelsemöjlighetcn kringbyggts med dels en bestämmelse om att. om den som godkänt föreläggandet motsätter sig rättelsen. denna får göras bara om det är uppenbart att den saknar betydel- se för honom. dels ett förbud mot att höja tidigare förelagt straff genom rättelse.

Skall en regel om att rättelse får ske mot den misstänktes vilja behållas. är det enligt lagrådets mening behövligt med en möjlighet att i särskilt föreskriven ordning. lämpligen inom vanlig besvärstid, överklaga rättelse- beslutet som sådant. En tillämpning av 59 kap. 5 & rättegångsbalken förut- sätter att ett godkänt föreläggande föreligger. Så kan knappast anses vara fallet när ett föreläggande genom rättelsebeslut fått ett annat innehåll än

• Sida 41
•  Original

Prop. 1982/83: 41 41

den förelagde velat godta. Vidare förefaller begränsningen i 59 kap. 5 s till vissa preciserade besvärsgrunder omotiverad när det gäller rättelsebeslut. Det är också att märka att bifall till besvär enligt 59 kap. 5 Ö inte kan leda till annat än att det ursprungliga strafföreläggandet undanröjs. Detta måste vara en opraktisk och i vissa fall otjänlig väg att gå när en rättelse blivit felaktig. .

Utformningen av ett besvärsinstitut avseende rättelser är inte utan vi- dare given utan får. om lagrådets uppfattning accepteras. övervägas ytter- ligare.

Lagrådet vill slutligen endast göra ett par anmärkningar till vissa motiv- " uttalanden i avsnittet om rättelse. Antagandet att ett meddelat föreläggan- de under den utsatta fristen kan återkallas och ersättas med ett nytt synes principiellt tveksamt och står knappast heller i överensstämmelse med regeln i 48 kap. 3 % rättegångsbalken om att fråga om ansvar för brott. som upptagits i ett för godkännande utfärdat föreläggande. inte får tas upp på nytt förrän den tid som satts ut i föreläggandet gått ut. Med anledning av vad departementschefcn anför om att den i 59 kap. 5 s' givna besvärsmöj- ligheten inte kan användas vid materiellt felaktiga förelägganden vill lagrå- det slutligen. för att uttalandena inte skall misstolkas. hänvisa till Welam- son Rättegång VI (1978) s. 245 ff med hänvisningar.

Övergångsbestämmelsen

Den som förordnats till personundersökare innan de nya bestämmelser- na har trätt i kraft bör få ersättning enligt reglerna vid förordnandet. Lagrådet föreslår därför också följande övergångsbestämmelse till 10 &:

"Denna lag träderi kraft den ljanuari 1983. När någon före ikraftträdan- det har utsetts att utföra personundersökning tillämpas äldre bestämmel-

"

SCI".