SOU 1975:55
Bötesverkställighet
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1969 tillkallade chefen för justitiedepartementet justitierådet Nils Mannerfelt att som sakkunnig utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraff för böter och i övrigt överse reglerna om bötesverkställighet.
Utredningen antog namnet Förvandlingsstraffutredningen. Den 23 mars 1970 förordnades byrådirektören Lars Kvarnsmyr, kronofogden Bengt Steffner och rådmannen Arne Wilhelmsson att biträda utredningen som experter. Till sekreterare åt utredningen utsågs den 4 mars 1970 assistentåklagaren, numera byråchefen Arne Wikström.
Innan utredningen tillsattes hade en arbetsgrupp ijustitiedeparte— mentet börjat arbete med en översyn av de i administrativ ordning meddelade bestämmelserna om bötesindrivningen. I denna grupp ingick som ledamöter Wilhelmsson och Steffner samt kronofogden Olof Beck- Friis. Det visade sig snart att utredningen och arbetsgruppen måste samordna sina arbeten och småningom övergick man till att helt bedriva arbetet inom utredningens ram. Beck-Friis, vilken såsom ledamot i arbetsgruppen har tillfört utredningen värdefulla synpunkter och erfaren- heter, lämnade arbetet i samband med att hans uppdrag ijustitiedeparte- mentet upphörde 1971.
Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande ”Bötesverkställig- het" med förslag till bötesverkställighetslag och bötesverkställighetsför- ordning samt vissa följdändringar i annan lagstiftning.
Experterna i utredningen har förklarat sig biträda de förslag som utredningen lägger fram.
Utredningsuppdraget är härmed slutfört. Stockholm den 27 juni 1975 Nils Mannerfelt
/A me Wikström
Sammanfattning
Gällande regler om verkställighet av bötesstraff innebär, att bötesbelop- pet i första hand skall tas ut hos den dömde. Om detta misslyckas, skall bötesstraffet i princip genom domstolsförfarande förvandlas till fängelse. I praktiken ges därvid oftast villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets verkställande.
Lämpligheten av systemet med förvandlingsstraff har av olika skäl ifrågasatts. I förevarande betänkande har förvandlingsstraffutredningen i enlighet med givet uppdrag utrett möjligheterna att slopa förvandlings- systemet och att samtidigt behålla god effektivitet i bötesindrivningen trots bortfallet av den betalningsfrämjande faktor som ett föreliggande förvandlingshot innebär för de betalningsförsumliga.
Utredningen har gjort ett flertal undersökningar om hur bötesverkstäl— ligheten faktiskt fungerar och vilka verkningar den har i olika avseenden (5). Några av resultaten kommer att antydas i sammanfattningens fortsättning. Här må räcka att nämna att gjorda undersökningar tyder på att något under 90 % av utdömda bötesbelopp inflyter enligt nuvarande ordning, varvid det goda resultatet till viss, ej helt ringa del är att tillskriva förvandlingshotets betalningsfrämjande effekt. (Motsvarande siffra för s.k. B-skatt — som bland olika skatter torde vara den som är mest jämförbar med böter — är 83 %, vilket resultat alltså uppnås utan förvandlingsmekanismen som påtryckningsmedel.)
Mot bakgrunden av gjorda undersökningar och till grund för sina överväganden har utredningen redovisat vissa allmänna synpunkter på bötesstraffet (6.1.2). Det konstateras att bötesstraffets användningsområ- de är synnerligen vidsträckt i lagstiftningen och att det i rättstillämp- ningen är den helt dominerande brottspåföljden. Till belysning härav kan nämnas att under 1970-talet ålagts i runt tal 400 000 bötesstraff årligen medan det årliga antalet personer som ådömts påföljd av annat slag än böter understigit 30 000 under samma tid. De utdömda bötesbeloppen har under senare år uppgått till inemot 100 milj. kr. Med hänsyn till det vidsträckta användningsområdet för bötesstraffet anses det angeläget att straffverkställigheten är effektiv. I förbigående må framhållas att vad som
här och i det följande sägs om böter som regel avser även viten samt förverkade brottsintäkter och andra s.k. rättsverkansbelopp (de sist- nämnda är dock ej förvandlingsbara).
Utredningen har därefter gått in på vilka effektivitetssynpunkter som är att beakta på bötesamrådet (6.1.3 och 6.1.4). Det påpekas att frågan om ”önskvärd effektivitet” på bötesverkställighetens område är kompli- cerad och svaret är beroende på vilket intresse man vill ställa icentrum. Alla intressen kan inte samtidigt tillgodoses. Utredningen illustrerar det sagda genom att till diskussion ställa upp fem frågor. Den första frågan rör den ekonomiska betydelsen av förvandlingshotet som betalningsfräm- jande faktor i bötesindrivningen. Som svar på frågan framhåller utred— ningen, att årligen bötesbelopp i storleksordningen kring 5 milj. kr kan beräknas inflyta som en direkt följd av förvandlingshotet. Mot detta ställs att förvandlingssystemet kostar ungefär lika mycket. Slutsatsen blir att det statsfinansiellt inte är av egentlig betydelse om förvandlingssystemet slopas. Den andra effektivitetsfrågan är om en intensiv bötesindrivning är förenlig med de socialpolitiska strävandena att stödja de ekonomiskt svaga. I sammanhanget bör noteras att enligt utredningens undersök- ningar de som drabbas av förvandlingsfängelse utgör en utpräglat svag grupp, socialt och ekonomiskt sett. Utredningens svar på den ställda frågan är att från den angivna synpunkten intensiteten i bötesverkställig- heten inte bör vara högre än vad som gäller för indrivning av offentlig— rättsliga fordringar i allmänhet. Den tredje frågan som utredningen diskuterar i detta sammanhang är huruvida det finns nämnvärt utrymme för effektivare åtgärder på det exekutionsrättsliga området. Enligt utred- ningen är svaret på den frågan bl. a. att endast vissa mindre skärpningari bötesindrivningen kan komma i fråga (se härom mera i det följande); vissa effektivitetsvinster anses också kunna nås genom samordning av bötes- och skatteindrivningsregler. En fjärde fråga rör den kriminalpoli- tiska betydelsen av att bötesstraffet är effektivt. Utredningen tar här, jämte annat, upp spörsmålet om risken att man i ett system utan förvandlingsinslag kan få en s. k. bötesimmun grupp, dvs. sådana som är betalningsovilliga eller betalningsoförmögna och har benägenhet att begå bötesbrott. Utredningen återkommer senare upprepade gånger till denna grupp, något som delvis kommer att framgå av sammanfattningens fortsättning. Anmärkas bör att utredningen på anförda skäl antar att gruppen kommer att kunna bli av jämförelsevis ringa storlek (6.2.3), något som dock inte alls föranleder att gruppens förutsedda existens kan anses försumbar. Slutligen diskuterar utredningen som femte fråga i inledningsavsnittet huruvida det i fall av utebliven bötesbetalning kan anses vara en tillräckligt effektiv samhällsreaktion, att sådan bötfälld ändå utsätts för vissa ”bieffekter” av det brottsbeivrande förfarandet som helhet. Med bieffekter förstås härvid den samlade reaktionen som följer på ett brott, nämligen brottsupptäckten, brottsanmälan, polisens för- undersökning, åtal och domstolsförhandling men också verkställighetsför- sök för att få ut böterna. Utredningens diskussion utmynnar i att bieffekterna anses innefatta tämligen kännbara verkningar för den döm- de, att de i ett framtida system utan förvandlingsinslag lär få accepteras
som tillräcklig samhällsreaktion i en del fall samt slutligen att dylik ”sanktionsform” uppenbarligen inte är utan sina brister.
Utredningen har närmare behandlat förvandlingssystemets för— delar (6.2) och nackdelar (6.3). Enligt utredningen är det en hel rad för— och nackdelar som måste beaktas. En summarisk uppräkning av dem finns i ett särskilt avsnitt till vilket här må hänvisas (inledningen till 6.4; s. 132). Nämnas bör att utredningen — vid undersökningen om möjliga fördelar med rådande ordning 4 funnit sig kunna antaga, att ett bortfall av förvandlingssystemet inte kommer att i stort minska den allmänna respekten för bötesstraffet (6.2.1) eller den allmänna benägen- heten att betala bötesskulder (6.2.2); att en annan inställning kan befaras hos en mindre grupp betonas dock.
Utredningens värdering av de olika för- och nackdelarna är i korthet följande (6.4). Inledningsvis behandlar utredningen förvandlingshotets betalningsfrämjande effekt. Det påpekas att det från statsfinansiell synpunkt, som nyss har berörts, inte kan anses följa någon nämnvärd fördel av förvandlingssystemet. Uppenbarligen är det likväl eftersträvans- värt, att resultatet av bötesverkställigheten skall bli lika gott som hittills, ehuru till lägre kostnader. Enligt utredningens mening kan man dock inte räkna med att nå så långt genom exekutionsrättsliga åtgärder.
Från kriminalpolitisk synpunkt anses den viktigaste fördelen med förvandlingssystemet vara att det kan antas motverka uppkomsten av en sådan bötesimmun grupp som nyss nämndes. Systemets betydelse för vitesinstitutets effektivitet noteras också, liksom även det mer ovissa spörsmålet huruvida ett bötesverkställighetssystem med förvandlingsin- slag kan vara mer ägnat än annat system att främja en rättsutveckling, innebärande att bötesstraffet vinner terräng på de korta frihetsstraffens bekostnad.
Av nackdelarna med förvandlingssystemet är enligt utredningen den principiellt viktigaste, att systemet har ett utpräglat inslag av personal- exekution och av bestraffning för betalningsförsummelse. Utredningens åsikt är att denna nackdel utgör ett starkt principiellt skäl att avskaffa förvandlingssystemet. Andra skäl för invändningar mot förvandlingssyste- met är dels att utpräglad bötesbrottslighet kan leda till frihetsberövande och dels att det frihetsberövande som därvid kan äga rum har alla de negativa drag som brukar tillskrivas de korta frihetsstraffen. Från krimi— nalpolitisk synpunkt anses ytterligare den nackdel som består i att förvandlingspåföljderna åläggs flera år efter det att brottet begicks vara synnerligen allvarlig. Utredningen betvivlar att det kriminalpolitiska intresset (som främst avser att motverka uppkomsten av en till sin storlek jämförelsevis begränsad bötesimmun grupp) är tillräckligt starkt för att man skall godta det starka tryck som genom förvandlingshotet riktas mot hela den grupp inom bötesklientelet, som har betalningssvårigheter sammanhängande med sociala och ekonomiska svårigheter i allmänhet.
Sammanfattningsviålhar utredningen funnit de nu redovisade och vissa andra nackdelar med förvandlingsstraffet vara så betydande att övervä- gande skäl talar för systemets slopande. Att vissa negativa konsekvenser i kriminalpolitiskt hänseende följer är det pris man får betala för att
systemets betydande nackdelar skall elimineras. En reform i angiven riktning är enligt utredningens mening värd detta pris. Utredningen föreslår därför att förvandlingssystemet slopas.
Utredningen har ägnat visst utrymme åt frågan om möjligheterna att på straffrättslig väg kompensera bortfallet av vissa kriminalpolitiska fördelar hos förvandlingssystemet (6.5). Utredningen begränsar sig i huvudsak till att diskutera vissa ”modeller”, vars författningsmässiga utformning skisseras. Det understryks att utredningen inte anser, att de diskuterade åtgärderna behöver övervägas i samband med ett slopande av förvandlingssystemet. Tanken är i stället att belysa de möjligheter som står till buds för det fall att ett slopande av förvandlingssystemet skullei ett senare skede visa sig få mer negativa konsekvenser än vad som f. n. kan förutses.
De modeller som utredningen diskuterar är till antalet sju. Innehållet i dem skall här bara antydas.
De tre första syftar till att åstadkomma viss möjlighet till påföljds— skärpning beträffande personer som genom ideliga återfall visar sig oemottagliga för bötesstraff, dvs. en på ena eller andra sättet inringad bötesimmun grupp (6.5.3). Enligt de båda första modellerna åstadkom- mes skärpningen automatiskt enligt lag. Modellerna befinnes emellertid vara förenade med flera olägenheter, främst sådana som har samband med behov av omfattande registrering. Dylika olägenheter vidlåder inte den tredje modellen som _ jämte andra handläggningsdetaljer som här förbigås — innebär att i enskilda fall, där bötesstraff har visat sig klart overksamt, domstol skall kunna förordna att en i lag inskriven skärpt straffskala, innefattande fängelse högst tre månader, skall vara gällande för vederbörande om han begår nytt bötesbrott." Denna tredje modell anses kunna göras gångbar.
En fjärde modell gäller personer som kan förutses inte ta intryck av föreläggande om vite i pengar (6.5.4). Modellen innebär att de i olika specialförfattningar stadgade befogenheterna att utsätta vite i pengar skall genom en generellt gällande lag vidgas till att — under särskilda, ganska restriktivt utformade förutsättningar — gälla vites utsättande i fängelse.
De tre sista modellerna, som endast konturmässigt skisserats, rör fall där skälen för bötesstraff obetydligt övervägt skälen för frihetsberövande påföljd (6.5.5). Deras gemensamma nämnare är sålunda att domstol har stått inför ett verkligt val mellan å ena sidan ett högt bötesstraff (fristående eller kombinerat med kriminalvård i frihet) och ett kort frihetsstraff. Bakgrunden är att det möjligen kommer att anses behövligt att bötesstraffet skall kunna göras mer attraktivt såsom alternativ till korta frihetsstraff genom att man säkerställer att bötespåföljden ej blir ett slag i luften (behovet av åtgärder i sådant syfte betecknas dock som ovisst). Utredningen har för berörda fall behandlat vissa framkomstvägar, dock med betonande av att ingen av dem är invändningsfri.
Utredningen lägger i betänkandet fram förslag till ny bötesverk- stållighetslagstiftning. Förslagen kännetecknas särskilt av att böternas ställning i exekutiva och liknande sammanhang förbättras i förhållande
till andra slag av fordringar. Som ledande princip uppställs att böterna skall jämställas med skatter och därmed likställda offentligrättsliga fordringar. Även handläggningsmässigt eftersträvas samordning med skat- teindrivningsrutinerna.
Utredningen finner i flera sammanhang anledning att påpeka, att böternas nuvarande mindre gynnsamma position vid konkurrens med andra fordringar väsentligen betingas av förvandlingssystemet och att läget blir ett annat när detta slopas.
De viktigaste ändringarna som utredningen föreslår är följande. I fråga om införsel föreslås att böter i företrädeshänseende jämställs med skatter (6.6.2). Vid— sidan härav föreslås vissa andra ändringar när det gäller införselförfarandet (6.6.3). Av de sistnämnda ändringarna skall här endast nämnas den som innebär att införsel får ske för både skatter och böter i fall där gäldenären för att undgå införsel arbetar utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning.
Såvitt avser konkurs skall böter enligt förslaget i förmånsrättshänseen- de jämställas med oprioriterade skatter och alltså ej, såsom nu, ha minsta rätt (6.6.2). Det föreslås vidare att i motsats till vad som är fallet enligt gällande rätt en person skall kunna försättas i konkurs på grund av en bötesskuld (6.6.6). Att konkurshotet bör utnyttjas endast under speciella förhållanden fastslås emellertid. Ackordsregler avseende böter föreslås också.
Beträffande utmätning är att nämna, att böter redan enligt gällande lag i förmånsrättshänseende är jämställda med skatter (6.6.2). I fråga om böter gäller dock en olikhet jämfört med skatter och andra fordringar vid utmätning. Detta avser gäldenärens beneficium vid sakutmätning, dvs. omfattningen av den egendom som skall förbehållas gäldenären av hänsyn till hans personliga förhållanden. Den i detta hänseende gällande, generö- sare specialregleringen för böter föreslås upphävd (6.6.5).
Vidare föreslås att böter jämställs med skatter vid s. k. kvittning. Med kvittning förstås ett förfarande varigenom överskottsskatt, dvs. framför allt när erlagd preliminär skatt överstiger slutlig skatt, tas i anspråk för det allmännas motfordringar innan återbetalning kommer ifråga. Enligt gällande rätt får endast skattefordringar likvideras genom dylik kvittning. Nu föreslås alltså att böter skall få behandlas på samma sätt (6.6.4).
Utredningen föreslår också förlängning av preskriptionstiden för böter (6.6.7). Denna är f. n. tre år från det bötesavgörandet vann laga kraft. Enligt förslaget skall preskriptionstiden vara fem år, men böterna bör enligt utredningen för flertalet fall avskrivas — dvs. utgå ur kronofogde- myndighets bokföring och löpande bevakning — redan efter en högst treårig period. Förutsättningen för sådan tidigare avskrivning är dock att det med skäl kan antas att den bötfällde har gjort vad han förmått för att betala böterna och att annan särskild omständighet ej talar mot avskriv- ning. Annars skall indrivning av böterna kunna pågå under hela femårs- perioden; den förlängda verkställighetstiden skall sålunda vara avsedd främst för de ”besvärliga” verkställighetsfallen. För dessa kommer alltså de 5. k. bieffekterna att förstärkas.
Goda erfarenheter har uppnåtts av det bötesuppbördssystem som har
tillkommit inom ramen för ordningsbots— och strafföreläggandesyste- men. Detta bygger på att bötesbetalning så snabbt som möjligt efter brottet skall kunna komma till stånd på frivillighetens grund utan att kronofogdemyndigheterna behöver anlitas. De som har ålagt bötesstraf- fen ger för de bötfällda tillkänna vad dessa behöver iaktta för att få verkställighetsfrågan ur världen, nämligen att inom viss kortare tid göra postgiroinbetalning till rikspolisstyrelsen. Systemet föreslås bli utvidgat, i ett första skede till att avse tingsrättsböter (6.6.8).
Slutligen skall här nämnas ett förslag om att bötesverkställigheten skall få avbrytas på grund av sociala skäl av synnerlig styrka (6.6.9). Det finns en besläktad regel i gällande lag (5 % bötesverkställighetslagen). Denna har emellertid tillämpats i utomordentligt ringa omfattning, beroende på tyngande handläggningsmässiga moment och även på andra förhållanden. Den regel som nu föreslås i ämnet innebär, att beslutanderätten läggs hos kronofogdemyndigheterna. Det skall dock åligga kronofogdemyndighe- terna att före avgörandet inhämta yttrande av tingsrätt, och beslut om avbrytande av bötesverkställigheten får inte meddelas om tingsrätten avstyrker. Eftergiftsgrunderna vidgas jämfört med gällande bestämmelser i bötesverkställighetslagen.
Enligt vadfysom fastslås tidigt i betänkandet förväntar sig utredningen inte att föreslagna exekutionsrättsliga och närliggande författningsänd-
ringar kan leda till fullt ut lika hög betalningsfrekvens som den vilken nu råder och vilken till viss del är beroende på förvandlingshotets betalnings— främjande effekt. Förvandlingshotet har — låt vara med principiellt otillfredsställande funktioner och effekter i flera avseenden — en förmåga att driva fram tillgångar som annars inte skulle ha varit tillgängliga eller kända vid exekutiv verksamhet. Det går enligt utredningens mening inte att genom utsökningsrättsliga eller andra författningsändringar s.a.s. trolla fram nya, för exekution tillgängliga objekt på det sätt som förvandlingshotet har kunnat åstadkomma.
2. Författningsförslag
2.1. Förslag till Bötesverkställighetslag
Härigenom föreskrives följande.
Allmänna bestämmelser
] & Verkställighet av bötesstraff sker genom uppbörd i den mån rege- ringen sä bestämmer eller genom indrivning.
Vad som i denna lag föreskrives om böter äger tillämpning även beträffande vite och sådan med brott förenad särskild rättsverkan, som innefattar betalningsskyldighet. Vad som sägs om dom gäller även beslut.
2 & Bötesstraff verkställes, när dom varigenom böterna ålagts vunnit laga kraft eller när föreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken blivit skrift- ligen godkänt. Så snart dom eller föreläggande meddelats får dock uppbörd äga rum.
Innan dom eller föreläggande meddelats, får den misstänkte såsom förskott betala förutsett bötesbelopp i den ordning som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
3 & Om verkställighet av bötesstraff, när bötfälld vistas utomlands och böterna icke kan drivas in här i landet, gäller särskilda bestämmelser. Så är fallet även beträffande uppbörd av parkeringsbot.
Uppbörd
4å Uppbörd av böter sker genom att den som ålagts eller förelagts straffet frivilligt betalar böterna till myndighet som regeringen utser. Underrättelse att sådan betalningsmöjlighet föreligger lämnas av den som ålagt eller förelagt bötesstraffet.
Som uppbörd anses även att såsom förskott betalade medel tages i anspråk för verkställighet av det vid förskottsbetalningen förutsedda straffet.
5 & Under uppbörd influtet belopp avräknas på de böter som får antagas vara avsedda med betalningen.
Uppkommer överskott, får detta avräknas på andra böter för vilka den bötfällde häftar. I annat fall återbetalas överskottet.
Indrivning
(Så Skall uppbördsförfarande ej äga rum eller har det prövats utan att leda till betalning, sker indrivning genom kronofogdemyndighetens för— sorg. Till grund ligger därvid dom, godkänt föreläggande eller saköreslängd.
7 & Indrivning inledes genom att den bötfällde avkrävs betalning, om ej krav av särskilda skäl kan underlåtas. I fråga om belopp som betalas efter krav äger bestämmelserna i 5 %
motsvarande tillämpning.
8 & Om indrivning genom införsel och utmätning gäller särskilda bestäm- melser.
95 Har den bötfällde fordran på överskjutande skatt enligt uppbörds- lagen (1953:272), får böterna avräknas på fordringen i den ordning som föreskrives i 68 ä 4 mom. första stycket samma lag.
10% Ansökan om den bötfälldes försättande i konkurs på grund av bötesfordran får göras av kronofogdemyndigheten, om denna finner synnerliga skäl härför föreligga.
Bötesfordran får nedsättas och betalas genom ackord under samma villkor och i samma ordning som gäller i fråga om skatter.
Indrivningshinder
ll & Har bötesfordran bortfallit eller föreligger eljest laga hinder mot verkställighet, avkortas böterna.
Kan bötesfordran i annat fall icke indrivas, får den avskrivas under villkor som bestämmes av regeringen. Avskrivning medför ej ändring i
betalningsskyldigheten.
125 Om indrivning av böter skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning och det ej är från allmän synpunkt påkallat att indrivningen fortgår, äger kronofogdemyndigheten med den begränsning som följer av 13 % förord- na att vidare verkställighet ej skall äga rum.
135 Innan förordnande enligt 12 å meddelas skall kronofogdemyndig- heten inhämta yttrande av tingsrätt. Mot tingsrättens avstyrkande får förordnande ej meddelas. Yttrande enligt första stycket inhämtas från den tingsrätt som dömt i det mål vari bötesstraffet eller vid flera bötesstraff det senaste av dem utdömts. Har bötesstraffet ej ålagts av allmän domstol, inhämtas yttrande från tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Vid tingsrätts handläggning enligt denna paragraf skall nämnd deltaga. I sådant ärende får besvär ej anföras.
nye—- mm
Övergångsbestämmelser
]. Denna lag träder i kraft den då lagen (1964:l68) om verkställighet av bötesstraff upphör att gälla.
2. När lagen träder i kraft, skall beslut om förvandlingsstraff vara utan verkan.
3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestäm- melse som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
2.2. Förslag till Bötesverkställighetsförordning
Härigenom föreskrives följande.
Inledande bestämmelser
1 5 Vad som i denna förordning föreskrives om böter äger tillämpning även beträffande vite och sådan med brott förenad särskild rättsverkan, som innefattar betalningsskyldighet. Med föreläggande avses sådant före— läggande som utfärdas enligt 48 kap. rättegångsbalken.
Förskott
25 Förskottsbetalning av böter sker till polismyndighet eller, såvitt angår mål varmed tullverket tager befattning, till tullmyndighet.
Uppbörd
35 Uppbörd äger rum beträffande böter som ålagts av tingsrätt eller upptagits i föreläggande. Central uppbördsmyndighet är rikspolisstyrel- sen.
45 Åtgärd, varigenom i förskott betalade medel tages i anspråk för verkställighet, ankommer på rikspolisstyrelsen, om medlen mottagits av polismyndighet, och på tullmyndighet, om denna mottagit medlen. Rikspolisstyrelsen skall underrätta tullmyndighet, som mottagit för- skottsmedel, om utgången i det mål eller ärende som förskottsbetal- ningen avser.
55 Skall uppburet bötesbelopp tillfalla annan än staten eller skall det återbetalas, skall rikspolisstyrelsen sända meddelande härom jämte belop- pet till den som är berättigad till detta.
Indrivning
65 Indrivningen inledes av kronofogdemyndigheten i det distrikt där den bötfällde var bosatt när böterna ådömdes eller, om han då ej var bosatt i landet, av kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt.
7 5 Rikspolisstyrelsen skall månadsvis för varje kronofogdedistrikt upp- rätta saköreslängd, vilken om ej annat föreskrives med stöd av 19 5 fram- ställes i tre exemplar, och indrivningshandlingar. Därvid upptages oguldna böter, vilka
ålagts genom godkänt föreläggande, ådömts genom tingsrätts lagakraftvunna dom eller beslut, ådömts tilltalad genom hovrätts lagakraftvunna dom eller slutliga beslut eller genom högsta domstolens dom eller slutliga beslut.
Saköreslängd och indrivningshandlingar skall upprättas senast den 15 i andra månaden efter den, då föreläggandet godkänts eller uppgift inkommit till styrelsen att bötesavgörandet vunnit laga kraft. Erforderligt antal exemplar av längden sändes jämte indrivningshandlingarna till läns- styrelsen i det län där kronofogdemyndigheten finns.
85. Av saköreslängd eller indrivningshandling skall framgå
myndighet, som ådömt böterna, målets eller ärendets nummer, dagen för avgörandet eller föreläggandet och dess nummer, tidpunkten när avgörandet vunnit laga kraft eller föreläggandet god- känts, den bötfälldes namn, personnummer, titel eller yrke och adress, tillämpat lagrum, böternas belopp och, om böter ådömts i dagsböter, antalet dagsböter och beloppet av varje dagsbot, belopp som betalats i förskott, belopp som skall tillfalla annan än staten, huruvida den dömde är häktad eller om han samtidigt dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller interne- ring eller överlämnats till särskild vård.
Saköreslängd skall vara summerad
95 I fråga om andra böter än dem som enligt 75 skall upptagas i saköreslängd, skall den domstol eller myndighet som ådömt böterna genast sedan bötesavgörandet vunnit laga kraft sända två avskrifter eller utdrag av avgörandet till länsstyrelsen i det län där kronofogdemyndig- heten finns. Handlingen skall innehålla eller åtföljas av sådana uppgifter, som anges i 8 5, jämte upplysning att saken angår bötesverkställighet. Vad i första stycket sägs äger motsvarande tillämpning, om lagakraft- vunnet avgörande som där avses blir undanröjt eller ändrat.
10 5 Länsstyrelsen skall sända ett exemplar av saköreslängden och övriga inkomna handlingar rörande verkställigheten till berörd kronofogde- myndighet.
11 5 Har rikspolisstyrelsen i enlighet med vad därom är särskilt föreskri- vet underråttats om att bötesavgörande undanröjts eller ändrats eller att godkänt föreläggande undanröjts skall styrelsen, om böterna tagits uppi
saköreslängd, underrätta kronofogdemyndigheten om förhållandet. I samma ordning skall underrättelse lämnas om betalning som skett till rikspolisstyrelsen efter det att böterna tagits upp i saköreslängd.
12 5 Kronofogdemyndighet får begära biträde av tullmyndighet för att ta ut böter, när den bötfällde antages vara ombord på fartyg, som anlöper svensk hamn.
Tullmyndighet skall i övrigt medverka vid verkställighet av bötesstraff, som ådöms enligt lagen (] 960:4l 8) om straff för varusmuggling.
13 5 Vistas den bötfällde på känd ort utom riket och kan böterna icke indrivas här, skall kronofogdemyndigheten anmäla förhållandet till riks- skatteverket. Att verkställighet av bötesstraffet därefter får anförtros åt myndighet i vissa främmande stater är särskilt föreskrivet. I annat fall skall riksskatteverket söka tillse att svensk beskickning eller svenskt konsulat anmanar den bötfällde att betala böterna till beskickningen eller konsulatet.
Understiger det oguldna beloppet femhundra kronor och skall verk- ställighet ej ske genom utländsk myndighet, får anmälan som avses i första stycket underlåtas.
145 Kronofogdemyndigheten skall föra anteckningar om indrivningen och i förekommande fall utfärda bevis om hinder som mött mot indrivningen (hindersbevis). '
Avkortning och avskrivning
15 5 Fråga om avkortning och avskrivning prövas av länsstyrelsen efter anmälan av kronofogdemyndigheten.
16 5 Avskrivning får äga rum,
1. då den bötfällde saknar utmätningsbar tillgång och böterna icke kan tagas ut genom införsel samt tillräckliga skäl för konkursansökan ej föreligger,
2. då upplysning icke kunnat vinnas om den bötfälldes vistelseort eller denne icke kunnat anträffas på ort, där han antagits uppehålla sig,
3. då den bötfällde vistas i annan nordisk stat och tillgång till betalning av böterna icke anträffats där,
4. då den bötfällde vistas i utomnordisk stat och anmälan enligt 13 5 underlåtits med stöd av paragrafens andra stycke eller böterna ej influtit efter betalningsanmaning från beskickning eller konsulat eller sådan anmaning ej kunnat tillställas den bötfällde.
Anmälan för avskrivning enligt första stycket 1 får ske tidigast när två år förflutit från det bötesavgörandet vann laga kraft eller föreläggandet godkändes och bör ej ske senare än tre år från samma tidpunkt. Föreligger bötesfordran överstigande trehundra kronor skall dock an-
mälan ej ske med mindre det med skäl kan antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna. Även när annan särskild omständighet föranleder det, får anmälan underlåtas.
Andra stycket första meningen äger motsvarande tillämpning i fråga om fall som avses i första stycket 2.
17 5 Bestämmelserna i 65—68 55 uppbördskungörelsen (l967:626) om förfarandet vid avkortning och avskrivning av skatt, m. m. äger motsva- rande tillämpning på böter.
Övriga bestämmelser
185 Ytterligare föreskrifter om indrivning och redovisning av böter finns i utsökningskungörelsen (197111098). Föreskrifter om redovis- ningen finns även i medelsförvaltningskungörelsen (19648 86).
19 5 De ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpning av bestäm- melserna om uppbörd, indrivning och redovisning av böter meddelas av riksskatteverket, rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen, envar för sitt myndighetsområde.
Denna förordning träder i kraft den då kungörelsen (19641589) rörande tillämpning av lagen (19642168) om verkställighet av bötesstraff skall upphöra att gälla.
2.3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives att 25 kap. 4 och 7 55, 26 kap. 1, 2 och 8 55 samt 35 kap. 7 5 brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 25 kap. 4 &
Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter kunna följa å vart och ett av brotten.
Gemensamt straff i böter må ej Gemensamt straff i böter må ej avse brott, för vilket stadgats nor- avse brott, för vilket stadgats nor- merade böter eller böter som icke merade böter. må förvandlas till fängelse.
75
Om indrivning av böter är sär- Om verkställighet av bötesstraff skilt stadgat. är särskilt stadgat.
Nuvarande lydelse
Böter som ej gäldas skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse ilägst tio och högst nittio dagar i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.
Föreslagen lydelse
26 kap.
Fängelse ådömes enligt vad för brotten är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad.
Om fängelse såsom förvand- lingsstraff för böter är särskilt stadgat.
Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa å något av brotten.
Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som kunna följa ä brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvandling.
Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som kunna följa å brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff anses svara mot fängelse en månad.
Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.
Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämp- ning av 65 hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även för- vandlingsstraffför böter.
85
Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämp- ning av 65 hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden.
Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5—7 55 sägs.
35 kap.
Ädömda böter bortfalla när tre år förflutit från det domen vann
75
Ådömda böter bortfalla när fem år förflutit från det domen
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
laga kraft, om ej dessförinnan vann laga kraft. ansökan om böternas förvandling delgivits den dömde. Om bortfal- lande av böter sedan sådan ansö- kan delgivits samt av ålagt för- vandlingsstraff är särskilt stadgat.
Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen.
Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.
Denna lag träder i kraft den Beträffande bötesstraff som ålagts enligt före lagens ikraftträdande lagakraftvunnet avgörande gäller i preskriptionsavseende äldre bestäm- melser.
2.4 Förslag till Lag om ändring i utsökningslagen (187731 5. l).
Härigenom föreskrives att 52 5 utsökningslagen (1877131 5. 1) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 52 5
Har i tvistemål någon fällts till Har i tvistemål någon fällts till böter eller vite, må ej beslutet böter eller vite, må ej beslutet verkställas förrän det vunnit laga verkställas förrän det vunnit laga kraft; i fråga om hovrätts icke kraft. Vad nu sagts gäller även lagakraftvunna beslut skall dock beträffande utslag i utsöknings- vad i 39 och 40 55 är stadgat om mål, varigenom någon fällts till hovrätts dom i tillämpliga delar böter eller vite. lända till efterrättelse. Vad nu sagts gäller även beträffande utslag i utsökningsmål, varigenom någon fällts till böter eller vite. Huru beslut angående fördelning av köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet, därom skils i 6 kap.
Denna lag träder i kraft den Beträffande hovrätts dom som meddelats före lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.
2.5. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (19212225)
Härigenom föreskrives att 1385 konkurslagen (1921z225) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1385
För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning emellan bor— genärerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om egen- domsavträde meddelades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan ford- ran upptagits, är att räkna, där boet förslår till gäldande av mer än kapitalbeloppet av alla bevaka- de fordringar utom sådana som avses i 195 förmånsrättslagen (l970:979), och skall i sådant fall å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eljest lagligen äger rum, ränta beräknas efter fem för
eller
hundra om året från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den dag, från vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.
För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning emellan bor- genärerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om egen— domsavträde meddelades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan ford- ran upptagits, är att räkna, där boet förslår till gäldande av mer än kapitalbeloppet av alla bevaka- de fordringar, och skall i sådant fall å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränta beräknas efter fem för hundra om året från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den dag, från vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.
Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits, är att räkna, där borgenären ej enligt 143 5 därförinnan uppburit betalning. Löper fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta efter fem för hundra om året därå beräknad från den dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades.
Utgår fordran, som icke löper med ränta före förfallodagen, icke fullt eller med förmånsrätt och var fordringen icke förfallen den dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades, skall utdelning för fordringen beräknas å det belopp, som efter nyss angivna grund utgör fordringens värde sistnämnda dag; har för sådan fordran betalning jämlikt 1435 tidigare uppburits och var fordringen icke då förfallen, skall utdelningen beräknas efter fordringens värde å betalningsdagen.
Denna lag träder i kraft den
2.6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvard
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1954:579) om nykterhetsvard dels att 11 5 skall upphöra att gälla, dels att 10, 22, 32 och 34 55 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
105
Polis— och åklagarmyndighet, som erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden.
Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, genom läkarens försorg blir föremål för behandling, ägnad att undanröja skadeverkningarna av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall göras, framställes av någon alkoholmissbru— karen närstående person och läkaren med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke böra ifråga— komma.
Om skyldighet för åklagare att göra anmälan [ anledning av upp- kommen fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.
225
Ansökan om tvängsintagning skall innehålla fullständig redogö- relse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder som vidtagits. Har beträf-
Ansökan om tvångsintagning skall innehålla fullständig redogö- relse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder som vidtagits.
fande den som ansökningen avser anmälan gjorts enligt 105 sista stycket, skall avskrift därav fogas vid ansökningen.
I övrigt böra vid ansökningen fogas prästbevis och läkarbetyg. Formulär för sådant prästbevis och läkarbetyg, så ock för redogörelse, som i första stycket sägs, fastställas av socialstyrelsen.
Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utred— ningen annorledes ofullständig, har länsrätten att ombesörja erforderlig komplettering. Vill länsrätten föranstalta om läkarundersökning, äger länsrätten kalla den som ansökningen avser att inställa sig inför anvisad läkare. I sådant fall skall vad i 135 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.
Nuvarande lydelse
325
Föreslagen lydelse
Länsrätts slutliga beslut skall ofördröjligen delgivas sökande samt den
som beslutet avser.
Har beslutet tillkommit efter anmälan, som avses i 10 5 sista stycket, skall underrättelse om be- slutet tillställas åklagaren.
Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse om beslutet översändas till nykterhetsnämnden i den kommun, där den som avses med beslutet är mantalsskriven, samt om annan nykterhetsnämnd tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.
345
Länsrätten har att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om
tvångsintagning,
a) därest beslutet grundats där- på att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säker- het eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller att han utan att söka årligen försörja sig fört ett kringflackande liv;
b) då eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsintagning enligt 19 ä;.tamt
0) då beslutet tillkommit efter anmälan, som avses i 105 sista stycket.
a) därest beslutet grundats där- på att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säker- het eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller att han utan att söka ärligen försörja sig fört ett kringflackande liv; samt
b) då eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsintagning enligt 19 5.
I övriga fall ankommer det på nykterhetsnämnden att föranstalta om
verkställigheten.
Denna lag träder i kraft den
2.7. Förslag till Lag om ändring i lagen (19632193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom föreskrives att 2, 5, 7 och 29 åå lagen (1963zl93) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställig- het av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nu varande lydelse
Verkställighet sker enligt svensk lag; dock må beslut om förvand- ling av böter ei meddelas.
[ Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på begäran verk- ställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hem- vist i Sverige. Uppehåller han sig här i riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hän- syn till omständigheterna finnes lämpligast.
75
Föreslagen lydelse
Verkställighet sker enligt svensk lag.
I Danmark, Finland, lsland eller Norge meddelad dom, varigenom dömts i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på begäran verk- ställas här i riket, om den avser annat än förvandlingsstraffför bö— ter och den dömde när verkstäl- lighet skall ske är svensk medbor— gare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omstän— digheterna finnes lämpligast.
Det till fängelse omvandlade straffet är verkställbart såsom hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.
Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten.
Förvandlingsstraffför böter må ej verkställas, om betalning för böterna erlägges. Om böterna del- vis gäldas, skall förvandlings- straffet i motsvarande mån nedsät- tas; nedsättningen må dock ej avse del av dag.
Har framställning om verkstäl- lighet av straff enligt l eller 55 eller om anordnande av övervak- ning enligt 10 eller 175 bifallits eller har undanröjande beslutats enligt 14 % eller förverkande enligt
29%
Har framställning om verkstäl- lighet av straff enligt 1 eller Så eller om anordnande av övervak— ning enligt 10 eller 175 bifallits eller har undanröjande beslutats enligt 14 5 eller förverkande enligt
Nuvarande lydelse
21 &, må ej här i riket väckas åtal för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om förändring av på- följd skall så anses som hade domen meddelats här i riket. Vad i 23 &” lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet skall dock ej äga tillämpning.
Föreslagen lydelse
21 &, må ej här i riket väckas åtal för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om förändring av på- följd skall så anses som hade domen meddelats här i riket.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i 20 kap. 15 & brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den
2.8. Förslag till Lag om ändring i lagen (l963:197) om allmänt kriminalregister
Härigenom föreskrives att 2, 3, 10 och II Så lagen (19632197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket
I. dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering;
2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhets-I vård; eller 3. erhållig anstånd med verk- ställighet av förvandlingsstraff.
2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhets- vård.
Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2å brottsbalken, eller har i dom å skyddstillsyn meddelats förordnande om behandling enligt 28 kap. 3 & samma balk, skall detta särskilt anmärkasi registret.
I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personut- redning och om domen eller beslutet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 %
I registret skall anteckning ske 1. Om för den som dömts till påföljd av beskaffenhet att skola antecknas i registret prövotid förlänges eller påföljden förklaras skola avse jämväl annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola träda i stället för annan påföljd;
2. om villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad;
3. om för den som dömts till skyddstillsyn förordnande meddelas om
behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken;
4. om för den som dömts till ungdomsfängelse domstol förlänger den längsta tid som ungdomsfängelse må pågå eller föreskriver, att överföran- de till vård utom anstalt ej må ske före viss tidpunkt;
5. om för den som dömts till internering domstol medgiver förläng- ning av tiden för vård i anstalt eller bestämmer ny minsta tid för
anstaltsvården; 6. om beslut meddelas jämlikt 6. om beslut meddelas jämlikt
34 kap. 10% brottsbalken; samt 34 kap. 10 % brottsbalken. 7. om för den som erhållit an- stånd med verkställigheten av för-
vandlingsstraff prövotiden förläng-
es eller anståndet förklaras förver- kat.
105
I registerutdrag enligt 85 skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas, icke medtagas anteckning om
]. villkorlig dom, skyddstill- l. villkorlig dom, skyddstillsyn syn, överlämnande till särskild eller överlämnande till särskild vård eller anstånd med verkställig- vård, sedan tio år förflutit från het av förvandlingsstraff, sedan tio domen; samt är förflutit från domen eller beslu- tet; samt
2. fängelse, ungdomsfängelse eller internering, sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt.
Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut, som enligt 2 & skall antecknas i registret, skola båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som meddelats före den 1 januari 1945, eller om verkställighet av påföljd som bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts.
Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
anteckningar, som må förekomma iregistret. ] utdrag till domstol eller åklagare skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesunder- sökning eller rättspsykiatrisk undersökning.
Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträf- fande uppgift som antecknats med stöd av 6 5.
11%
I fråga om utdrag jämlikt 9 & skall vad i 10 5 stadgas äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser:
1. Såvitt avser anteckning om fängelse i högst ett år, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfäng- else eller anstånd med verkställig- het av förvandlingsstraff skall i stället för den i 10% första styc-
l. Såvitt avser anteckning om fängelse i högst ett år, villkorlig dom, skyddstillsyn eller ungdoms- fängelse skall i stället för den i 105 första stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.
fem år.
2. Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas.
3. Föreskrifterna i 10 å andra stycket tredje punkten och tredje stycket andra punkten skola ej gälla.
Denna lag träder i kraft den
2.9. Förslag till Lag om ändring i införsellagen (1968:621)
Härigenom föreskrives att 1, 7, 15, 17, 22 och 24 55 införsellagen (1968:621) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lå
Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen 1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,
i | ket angivna tiden gälla en tid av l l l
l E 2. bidrag, som tillkommer kommun för omhändertaget barn enligt i 72 å andra stycket barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till ; hjälptagares försörjning enligt 40 5 lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om * socialhjälp,
3. skatter och allmänna avgif- ter i fall som särskilt föreskrives,
3. skatter och allmänna avgif- ter i fall som särskilt föreskrives
4. böter och viten. samt- böter och viten.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse 7 %
Införsel för skatter och allmän— na avgifter samt för böter och
Införsel för skatter och allmän-
na avgifter samt för böter och viten får äga rum så snart förut- viten får äga rum så snart förut- sättningar för indrivning förelig- ger. Beträffande böter eller viten ger. som ålagts genom hovrätts dom får dock, innan domen vunnit laga kraft, införsel ej ske iannat fall än då domen avser disciplinbot.
sättningar för indrivning förelig—
15%
Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de gruppvis företräde i den ordning vari de upptagits i l 5.
Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Bidrag som avses i 7 kap. 10 & föräldrabalken räknas härvid som löpande på sex månader. Om mera innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som ; stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.
Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, *
uttagas genom införsel.
Av fordringar som avses i l 5 2—4 har inom varje grupp vad som stått ute längst företräde.
Av fordringar som avses i l ä 2 har vad som stått ute längst företräde.
17%
Införsel går före utmätning. In- försel för fordran som avses i 1 5 3 skall dock ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga
avräknas i första hand på det belopp som stått ute längst och alltjämt kan
Införsel går före utmätning. In- försel för fordran som avses i I 39 4 skall dock ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran. rum för sådan fordran för vilken utmätning av innestående avlöning utan gäldenärens medgivande må tillämpas sammanlagt sex månader under ett kalenderår.
Har införsel för viss fordran beviljats i pension, livränta eller vederlagsfordran som avses i 2 & 3 och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betalning ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 & 1 eller 2 gäller vad som nu sagts bidragsbelopp som förfallit när utmätningen är fullbordad eller förfaller näst därefter.
Belopp som innehållits enligt denna lag får ej utmätas för annan gäldenärens skuld.
Nuvarande lydelse
Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav fordran som avses i 1 5 I eller 2 e/ uttagas genom införsel, får utmätnings- mannen ålägga arbetsgivaren att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess annat för- ordnas, till utmätningsmannen utge så mycket som kunnat utta- gas genom införsel om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl gäldenären som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig.
225
Föreslagen lydelse
Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav införsel ej ske, får utmätningsmannen ålägga arbetsgivaren att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess annat förordnas, till utmät- ningsmannen utge så mycket som kunnat uttagas genom införsel om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl gälde- nären som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig.
Det som sålunda utges skall räknas som genom införsel innehållen lön. Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som bestämts genom beslutet
äger 20 & motsvarande tillämpning.
Har medel innehållits för ford— ran som avses i l 5 2, 3 eller 4 är gäldenären icke vidare betalnings- skyldig för den del av fordringen som motsvaras av innehållet be- lopp, även om det icke kan tagas ut hos arbetsgivaren.
Denna lag träder i kraft den
2.10. Förslag till
24%
Har medel innehållits för ford- ran som avses i 1 5 2 eller 3 är gäldenären icke vidare betalnings— skyldig för den del av fordringen som motsvaras av innehållet be- lopp, även om det icke kan tagas ut hos arbetsgivaren.
Lag om ändring i förmånsrättslagen (] 970:979)
Härigenom föreskrives i fråga om förmånsrättslagen (19701979), dels att 19% skall upphöra att gälla, dels att 1855 skall ha nedan angivna
lydelse. Nuvarande lydelse
Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika
Föreslagen lydelse l 8 &
Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
rätt med de undantag som angesi rätt.
19 5. Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår ej egendomen för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som
fordran utan förmånsrätt.
Denna lag träder i kraft den
Om gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser.
2.11. Förslag till Lag om ändring i lagen (19722260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom dels att i l, 2, 3, 8, 26, 34, 37 och 41 55 ordet ”Konungen” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande form, dels att 36 5 skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Böter som bestämts enligt den- na lag samt penningbelopp eller annan egendom som förklarats förverkad med stöd av denna lag tillfaller kronan. Har föremål för- klarats förverkat, kan Konungen på begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet av förverkandebeslut förordna, att föremålet skall återlämnas till den staten.
Böter som avses iförsta stycket får icke förvandlas.
Denna lag träder i kraft den
365
Föreslagen lydelse
Böter som bestämts enligt den- na lag samt penningbelopp eller annan egendom som förklarats förverkad med stöd av denna lag tillfaller kronan. Har föremål för— klarats förverkat, kan regeringen på begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet av förverkandebeslut förordna, att föremålet skall återlämnas till den staten.
2.12. Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän dels att i 185 ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att 5 och 16 55 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Löneavdrag vid disciplinbot gö- res med visst belopp för dag som Konungen bestämmer. Kan löne- avdrag ej ske, skall den brottslige åläggas att för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.
Föreslagen lydelse
Löneavdrag vid disciplinbot gö-
_ res med visst belopp för dag som
regeringen bestämmer. Kan löne- avdrag ej ske, skall den brottslige åläggas att för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.
Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfållen. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp betalas. Sådant belopp och disci- plinbot som ålagts i pengar tillfal— ler kronan. Oguldet belopp får ej förvandlas till fängelse. ] övrigt gäller om verkställigheten vad som är föreskrivet om bötesstraff.
Disciplinstraff bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år efter det att straffbeslutet vann laga kraft.
Denna lag träder i kraft den
2.13. Förslag till
16%
Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
Härigenom föreskrives att 15 lagen (l974:202) om beräkning av strafftid skall ha nedan angivna lydelse.
Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp betalas. Sådant belopp och disci- plinbot som ålagts i pengar tillfal- ler kronan. Om verkställigheten gäller, om ej annat är särskilt föreskrivet, vad som är föreskrivet om bötesstraff.
Disciplinstraff bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom fem år efter det att straffbeslutet vann laga kraft.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15
Dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering eller förordnande enligt 28 kap. 3 & brottsbalken om behandling i anstalt skall befordras till verkställighet enligt denna lag. Lagen gäller även i fråga om hur tid för sådan verkställighet skall beräknas.
Vad i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket ålagts som förvandlings- straffför böter.
Denna lag träder i kraft den
2.14. Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrives att 1 & lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse j
1 %
Denna lag avser kriminalvård i Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse, ung- anstalt efter dom på fängelse, ung- domsfängelse eller internering el- domsfängelse eller internering el- ler förordnande enligt 28 kap. 3 & ler förordnande enligt 28 kap. 3 & brottsbalken om behandling ian- brottsbalken om behandling i an- stalt. stalt.
Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff/ör böter.
Denna lag träder i kraft den
2.15. Förslag till Förordning om upphävande av förordningen (19171915) om indrivning och redovisning av böter
Härigenom föreskrives att förordningen (19172915) om indrivning och redovisning av böter skall upphöra att gälla från och med den
2.16. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1948z691) angående den militära rättsvården
l Härigenom föreskrives att 46 & kungörelsen (19481691) angående den l militära rättsvården skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
, 46%
' Verkställighet av disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag skall l börja så snart ske kan. Den som har att befordra straffet till verkställighet l bestämmer hur stort avdrag som skall göras vid varje avlöningstillfälle. Erforderliga kontrollföreskrifter rörande verkställigheten av sådana löne- avdrag meddelas uv försvarets civilförvaltning.
Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag helt eller del— vis ej verkställas eller har disciplin- bot ådömts i penningar, skall den som har att befordra straffet till verkställighet upptaga sålunda oguldet belopp i en längd, vari jämväl antecknas den dömdes full- ständiga namn, titel eller yrke, födelsetid och hemvist, den dom- stol eller befattningshavare som meddelat straffbeslutet, dagen för beslutet och dettas innehåll. Läng- den avslutas månadsvis och insän- des senast den 15 i närmast följan- de månad i två exemplar till läns— styrelsen för vidare åtgärder i en- lighet med vad om indrivning och redovisning av böter är stadgat. Formulär till sådan längd faststäl- les av försvarets civilförvaltning efter hörande av riksrevisionsver- ket.
Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag helt eller del- vis ej verkställas eller har disciplin- bot ådömts i penningar, skall den som har att befordra straffet till verkställighet upptaga sålunda oguldet belopp i en .längd, vari jämväl antecknas den dömdes full- ständiga namn, titel eller yrke, personnummer och hemvist, den domstol eller befattningshavare som meddelat straffbeslutet, da- gen för beslutet och dettas inne— håll. Längden avslutas månadsvis och insändes senast den 15 i när— mast följande månad i två exem- plar till länsstyrelsen som skall översända den till kronofogde- myndigheten för verkställighet i enlighet med vad som är stadgat om indrivning och redovisning av böter. Formulär till sådan längd fastställes av riksskatteverket efter samråd med försvarets civilförvalt- ning.
Har domstol upphävt eller ändrat straffbeslut som upptagits i längd varom i andra stycket sägs skall den som haft att befordra straffbeslutet till verkställighet ofördröjligen underrätta länsstyrelsen därom.
Vad i första—tredje styckena sägs skall i tillämpliga delar gälla även sådant löneavdrag eller betalning av visst belopp i penningar, som jämlikt 4 & tredje stycket och 10 5 första stycket lagen (1973:18) om disciplin- straff för krigsmän trätt i stället för fritidsstraff eller del därav.
2.17. Förslag till
Härigenom föreskrives att 15% kungörelsen (1955z528) med vissa
Förordning om ändring i kungörelsen (1955:528) om vissa tillämpnings- föreskrifter till lagen (l954:579) om nykterhetsvård
tillämpningsföreskrifter till lagen (19541579) om nykterhetsvård skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Slutligt beslut om tvångsintag- ning å allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare skall så avfattas, att därav framgår, huruvida beslu— tet meddelats jämlikt 18 eller 55 % lagen om nykterhetsvård. Av be— slut, som meddelats jämlikt 18 å i lagen, skall tillika framgå, vilken eller vilka av de i 15 5 lagen angivna särskilda förutsättningar-
155
Föreslagen lydelse
Slutligt beslut om tvångsintag- ning å allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare skall så avfattas, att därav framgår, huruvida beslu- tet meddelats jämlikt 18 eller 55 5 lagen om nykterhetsvård. Av be- slut, som meddelats jämlikt 18 å i lagen skall tillika framgå, vilken eller vilka av de i 15 & lagen angivna särskilda förutsättningar-
na som funnits föreligga. Har na som funnits föreligga. beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 105 sista stycket i lagen, skall detta jämväl angivas.
Verkställighet av beslut om återintagning jämlikt 555 lagen om nykterhetsvård åligger länsrätt, om verkställigheten av det jämlikt 18 % nämnda lag senast meddelade intagningsbeslutet ålegat länsrätt eller, enligt äldre bestämmelser, länsstyrelse.
Denna förordning träder i kraft den
2.18 Förslag till Förordning om skyldighet att inhämta utdrag av det hos riksskatteverket förda straffregistret.
Härigenom föreskrives följande. Utdrag av det hos riksskatteverket förda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott skall införskaffas, innan någon fälles till ansvar för:
olovlig försäljning eller olovligt innehav av rusdrycker eller olovligt tillhandagående med anskaffande av sådana drycker,
olovlig försäljning av öl, brott som avses i 7 5 förordningen (19611180) om tillverkning av sprit och vin, eller brott som avses i 9 eller 10 & förordningen (1961 :181) om försäljning
av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.
Då anledning därtill förekommer, skall utdrag av registret inhämtas även i andra brottmål än de ovan nämnda. Rör målet allenast fylleri, förargelseväckande beteende eller våldsamt motstånd, skall framställ- ningen om utdrag, där ej särskilda skäl till annat föranleder, begränsas till att avse anteckningar om straff, som ådömts under de tre senast förflutna åren, samt uppgift huruvida den bötfällde är inskriven å allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare.
Denna förordning träder i kraft den då kungörelsen (1961:186) om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrel- sen förda straffregistret skall upphöra att gälla.
2.19 Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1963zl94) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1963zl93) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom föreskrives i fråga om kungörelsen (19632194) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1963zl93) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. dels att 8 5 skall upphöra att gälla, dels att 7 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i kungörelsen skall införas en ny paragraf, 4 a &, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 a &
Uppkommer rest vid omväxling till svenskt mynt av belopp, som influtit efter framställning som av— ses i 3 5 lagen (1963:I93) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk- ställighet av straff m. m. och som varit avsett att täcka oguldet be- lopp, skall vidare verkställighet ej äga rum.
7å
Kan belopp, som avses med bifallen framställning om verkställighet här i riket, icke indrivas, skall meddelande om vad som åtgjorts och om anledningen till att indrivning ej kunnat ske lämnas till den myndighet som begärt verkställigheten.
Har i samband med begäran om indrivning av böter eller vite hem-
Nuvarande lydelse
ställts om verkställighet av för- vandlingsstraff, som bestämts för det fall att betalning ej sker, skall riksskatteverket genom indriv- ningsmyndighet söka erhålla betal- ning. Indrivningsmyndigheten skall därvid underrättas om de åtgärder, som enligt inkomna upp- gifter tidigare vidtagits för belop- pets indrivning. Kan indrivning ej ske, skall riksskatteverket över- lämna ärendet till kriminalvård.:- styrelsen för prövning av frågan om verkställighet av förvandlings- straffet. Kriminalvårdsstyrelsen må, innan verkställighetsfrågan av- göres, genom riksskatteverket be- gära ytterligare åtgärd för indriv- ning.
Göres framställning om verk- ställighet av förvandlingsstraff utan samband med begäran om betalning eller sedan sådan begä- ran bifallits här, må kriminalvårds- styrelsen, innan verkställighetsfrå- gan avgöres, genom riksskattever- ket begära ytterligare åtgärd för indrivning.
Denna förordning träder i kraft den
2.20. Förslag till
Föreslagen lydelse
Förordning om ändring i kungörelsen (l964:635) angående underrättelse
om dom i vissa brottmål m. m.
Härigenom föreskrives att 1, 2, 3 och 8 åå kungörelsen (l964:635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Meddelas dom angående tilltalad som är häktad eller eljest intagen i kriminalvårdsanstalt, skola två avskrifter av domen och skiljaktig mening,
Nuvarande lydelse
eller styresmannen för anstalten. där sadan förekommit, samma dag sändas till föreståndaren för häktet
Föreslagen lydelse
[ stället för avskrifter som sägs i första stycket må sändas bevis, såvitt rör den dömde, om målets utgång och skiljaktig mening, där sådan förekommit (domsbevis). I sådant fall skola avskrifterna sändas inom en vecka efter domens meddelande.
Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om domstols beslut, som avses i 38 kap. 85 första stycket brottsbalken, och domstols beslut rörande förvand- lingsstraffför böter.
Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om domstols beslut, som avses i 38 kap. Sä första stycket brottsbalken.
internering, skola vid avskrifterna av domen fogas ett exemplar av prästbevis samt, i förekommande fall, ett exemplar av berättelse över personundersökning, av läkarintyg som avgivits enligt 7é lagen (19642542) om personundersökning i brottmål och av utlåtande över verkställd rättspsykiatrisk undersökning. Sändes domsbevis, skola hand— lingarna fogas vid detta.
Bestämmelserna i första stycket äga motsvarande tillämpning, när domstolen förordnat att den tillta- lade skall undergå behandling en- ligt 28 kap. 3 % brottsbalken samt
1 2 % Har tilltalad som avses i l ä dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller
Bestämmelserna i första stycket äga motsvarande tillämpning, när domstolen förordnat att den tillta- lade skall undergå behandling en- ligt 28 kap. 3 & brottsbalken.
när domstolen ålagt förvandlings- straff för böter utan att bevilja anstånd med verkställigheten där- av eller förklarat sådant anstånd förverkat.
35
Dömes tilltalad, som icke är häktad eller eljest intagen i kriminalvårds- anstalt, till fängelse, ungdomsfängelse eller internering och har domsto- len, när fråga är om ungdomsfängelse, icke förordnat att domen skall gå i | verkställighet utan hinder av att den ej vunnit laga kraft, skola två avskrifter av 'domen och skiljaktig mening, där sådan förekommit, så snart det kan ske och senast inom en vecka efter dess meddelande sändas till kriminalvårdsstyrelsen.
Bestämmelserna i första stycket gälla även i fråga om dom eller beslut, varigenom domstol
l. förklarar villkorligt medgiven frihet förverkad;
Nuvarande lydelse
2. förordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till
Föreslagen lydelse
ungdomsfängelse, om beslutet icke skall gå iverkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft;
3. förlänger den längsta tid som ådömt ungdomsfängelse må pågå; 4. förordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till
internering;
5. förordnar att tidigare ådömd påföljd som nämnes i första stycket skall avse ytterligare brott;
6. enligt 34 kap. 12 å andra stycket brottsbalken förklarar att påföljd skall träda i stället för annan påföljd;
7. förordnar om behandling en- ligt 28 kap. 3 & brottsbalken, om förordnandet icke skall gå i verk— ställighet utan hinder av att do- men eller beslutet ej vunnit laga kraft;eller
8. förklarar anstånd med verk- ställigheten av förvandlingsstraff förverkat.
Vid avskrift av dom eller beslut som sändes enligt första eller and- ra stycket skola fogas handlingari enlighet med föreskrifterna i 2 &. Har personundersökning eller rättspsykiatrisk undersökning icke ägt rum, skall, om ej endast är fråga om förvandlingsstraff, i stål- let bifogas avskrift av akten i målet, såvitt angår den dömdes personliga förhållanden.
85
7. förordnar om behandling en- ligt 28 kap. 3 % brottsbalken, om förordnandet icke skall gå i verk- ställighet utan hinder av att do- men eller beslutet ej vunnit laga kraft.
Vid avskrift av dom eller beslut som sändes enligt första eller and- ra stycket skola fogas handlingari enlighet med föreskrifterna i 2 &. Har personundersökning eller rättspsykiatrisk undersökning icke ägt rum, skall i stället bifogas avskrift av akten i målet, såvitt angår den dömdes personliga för- hållanden.
När dom eller beslut meddelats av överrätt, behöver denna ej jämte avskrift av domen eller beslutet sända sådana handlingar som tidigare
skolat sändas av underrätt.
Har i fråga om någon, som icke är häktad eller eljest intagen i kriminalvårdsanstalt, högre rätt ändrat dom eller beslut som avses i 3, 4 eller 7 & eller hovrätt bevil- jat anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraff som under- rätt ålagt, skall avskrift av den högre rättens dom eller beslut genast sändas till den myndighet,
Har i fråga om någon, som icke är häktad eller eljest intagen i kriminalvårdsanstalt, högre rätt ändrat dom eller beslut som avses i 3, 4 eller 7 &, skall avskrift av den högre rättens dom eller beslut genast sändas till den myndighet, som i nämnda paragrafer angives för varje särskilt fall.
Nuvarande lydelse
som i nämnda paragrafer angives för varje särskilt fall.
2.2] Förslag till
Denna förordning träder i kraft den
Föreslagen lydelse
Förordning om ändring i uppbördskungörelsen (l967:626)
Härigenom föreskrives att 73 % uppbördskungörelsen (l967:626) skall ha nedan angivna lydelse
Nuvarande lydelse
Uppkommer fråga om restitu- tion i annat fall än som avses i 70% skall, i den ordning och omfattning riksskatteverket be- stämmer, undersökas om den restitutionsberättigade har att er- lägga belopp, mot vilket restitu- tionsbeloppet skall avräknas enligt uppbördslagen (1953272). Kro- nofogdemyndigheten medverkar på sätt motsvarande det som anges i 69 å andra stycket denna kungö- relse.
Denna förordning träder i kraft den
2.22. Förslag till
Härigeno m föreskrives att
73å
Förordning om ändring i ordningsbotskungörelsen (1968zl99)
13—15 åå (1968zl99) skall upphöra att gälla från och med den
Föreslagen lydelse
Uppkommer fråga om restitu- tion i annat fall än som avses i 70% skall, i den ordning och omfattning riksskatteverket be- stämmer, undersökas om den restitutionsberättigade har att er- lägga belopp, mot vilket restitu- tionsbeloppet skall avräknas. Kro- nofogdemyndigheten medverkar på sätt motsvarande det som anges i 69 å andra stycket denna kungö- relse.
ordningsbotskungörelsen
2.23. Förslag till Förordning om ändring i polisregisterkungörelsen (1969238)
Härigenom föreskrives att 2, 6 och 14% polisregisterkungörelsen (1969138) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 % l polisregister får rikspolisstyrelsen, i den omfattning det behövs för ändamål som anges i 2å första stycket lagen om polisregister m.m.,
anteckna uppgifter om den som
1. ådömts påföljd eller genom godkänt strafföreläggande bötfällts för
brott mot a) brottsbalken,
b) valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264), förordningen den 26 maj 1961 (nr 180) om tillverkning av sprit och vin, narkotikaförordning- en den 14 december 1962 (nr 704) och narkotikastraftlagen den 8 mars 1968 (nr 64),
c) 1 5 andra stycket eller 3—55 lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott eller
d) 1 5 första stycket eller 25 sistnämnda lag eller bestämmelse i annan lag eller författning, om påföljden är dagsböter, lägst tjugofem, eller normerade böter, lägst ettusen kronor, eller om annan påföljd än böter ådömts,
2. blivit med tillämpning av 33 kap. 2 & brottsbalken förklarad fri från påföljd eller dömd till lägre bötesstraff än sådant som får antecknas enligt 1 d,
3. ålagts förvandlingsstraff för böter,
4. dömts till intagning i arbets- anstalt enligt lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
5. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 5 första stycket 4 rättegångsbalken, l 5 lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ- dare, 69 & barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller 57 å lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård ej åtalats för brott, som enligt åklagarens bedömande skulle ha lett till påföljd som näm- nes i 25 lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregis- ter,
3. dömts till intagning i arbets- anstalt enligt lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 5 första stycket 4 rättegångsbalken, l % lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ- dare, 69 5 barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller 57 % lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård ej åtalats för brott, som enligt åklagarens bedömande skulle ha lett till påföljd som näm- nes i 25 lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregis- ter,
5. enligt dom eller beslut skall förvisas eller utvisas ur riket eller
Nuvarande lydelse
6. enligt dom eller beslut skall förvisas eller utvisas ur riket eller förpassas med förbud att återvän- da till riket eller
7. blivit för brott utlämnad till annan stat.
Rikspolisstyrelsen får i polisre- gister införa uppgift om den som är misstänkt för brott, vars re- gistrering är av särskild betydelse för brottsspaning, och om den mot vilken åklagare inlett utred- ning i mål om förvandling av böter eller intagning i arbetsanstalt.
Föreslagen lydelse
förpassas med förbud att återvän- da till riket eller
6. blivit för brott utlämnad till annan stat.
Rikspolisstyrelsen får i polisre- gister införa uppgift om den som är misstänkt för brott, vars re- gistrering är av särskild betydelse för brottsspaning, och om den mot vilken åklagare inlett utred- ning i mål om intagning i arbetsan- stalt.
145
Uppgift som intagits i polisregister skall utgå ur registret, om det kan ske med hänsyn till registrets tekniska beskaffenhet och om
1. misstanke som antecknats ej längre föreligger,
2. domstol genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, frikänt för åtalad gärning eller funnit den tilltalade skyldig till denna men icke dömt honom till påföljd, som skall antecknas i registret, och den tilltalade ej skall vara registrerad som misstänkt,
3. strafföreläggande undan- röjts, förvandlingsstraff bortfallit eller förordnande att någon skall l intagas i arbetsanstalt upphävts genom dom eller beslut, som vun- nit laga kraft,
; i l ! | 1 i ! l l % l l,
3,
3. strafföreläggande undanröjts eller förordnande att någon skall intagas i arbetsanstalt upphävts genom dom eller beslut, som vun- nit laga kraft,
4. domstol efter resning meddelat dom eller beslut som avses i 2 eller
5. framställning om utlämning för brott ej bifallits,
6. åttio år förflutit från den registrerades födelseår eller 7. uppgiften i annat fall ej behövs för registret.
Denna förordning träder i kraft den
2.24. Förslag till
Härigenom föreskrives i
Förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (l970:60)
fråga
om strafföreläggandekungörelsen
(l970:60) dels att 11 och 12 55 skall upphöra att gälla, dels att 5 5 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Strafföreläggande utfärdas enligt formulär som fastställes av riksåklaga-
ren.
I föreläggandet eller på annat sätt skall den misstänkte anmanas att snarast betala böterna, om han godkänner föreläggandet. Anma- ningen skall i förekommande fall avse även avgift eller belopp, som anges i 11 5 första stycket denna kungörelse.
Denna förordning träderi kraft den
2.25. Förslag till
I föreläggandet eller på annat sätt skall den misstänkte anmanas att snarast betala böterna, om han godkänner föreläggandet. Anma- ningen skall i förekommande fall avse även avgift eller belopp, som den misstänkte förelagts att utge på grund av förverkande eller an— nan av brott föranledd särskild rättsverkan.
Förordning om ändring i kungörelsen (1970185) om skyldighet för domstol att underrätta tilltalad om dom m. m.
Härigenom föreskrives att kungörelsen (1970:85) om skyldighet för domstol att underrätta tilltalad om dom m.m. skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse
Underrättelse enligt 30 kap. 7 & sjätte stycket rättegångsbalken skall ske genom att avskrift av domen, i vad den innehåller upp- gift om domstolens namn, domens dag, domens och målets nummer, parterna och domslutet, sändes till den tilltalade i vanligt brev under hans för domstolen kända adress. Samtidigt lämnas uppgift om tid och sätt för fullföljd av talan. Har
Föreslagen lydelse
Underrättelse enligt 30 kap. 7 & sjätte stycket rättegångsbalken skall ske genom att avskrift av domen, i vad den innehåller upp- gift om domstolens namn, domens dag, domens och målets nummer, parterna och domslutet, sändes till den tilltalade i vanligt brev under hans för domstolen kända adress. Samtidigt lämnas uppgift om tid och sätt för fullföljd av talan. Har
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skiljaktig mening rörande domslu- skiljaktig mening rörande domslu- tet förekommit skall redogörelse tet förekommit skall redogörelse för denna också lämnas. för denna också lämnas. Har tings- rätt ådömt böter eller vite eller förpliktat den tilltalade att utge avgift eller belopp såsom särskild rättsverkan av brott, skall även lämnas underrättelse om att betal- l ning härav genast får ske till riks- | polisstyrelsen. Vad nu sagts om dom äger motsvarande tillämpning på särskilt uppsatt slutligt beslut. Om beslutet ej uppsatts särskilt, sändes meddelande om innehållet i beslutet och skiljaktig mening, om sådan förekommit, samt om tid och sätt för fullföljd av talan. Underrättelsen skall sändas inom en vecka efter domens eller beslutets meddelande.
Denna förordning träder i kraft den
2.26. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (19702517) om rättsväsendets informationssystem
Härigenom föreskrives i fråga om kungörelsen (l970z517) om rättsvä- sendets informationssystem, dels att 16—19 55 skall upphöra att gälla, dels att 2, 5 och 9 55 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 %
Denna kungörelse innehåller bestämmelser om delsystem för databe- handling av
1. dom och slutligt beslut i brottmål samt beslut i disciplinmål om åläggande av disciplinstraff för krigsmän,
2. uppgift som i särskild ord- ning lämnas angående person som genom annat avgörande än under ] anges ådömts böter eller vite,
2. strafföreläggande, 3. strafföreläggande,
3. föreläggande av ordningsbot, 4. föreläggande av ordningsbot,
4. brottsanmälan, 5. brottsanmälan,
5. uppgift som i särskild ord- 6. uppgift som i särskild ord- ning lämnas angående person som ning lämnas angående person som är misstänkt för brott (person- är misstänkt för brott (person- blad), blad),
Nuvarande lydelse
6. annan handling med uppgif- ter för register som avses i lagen (19632197) om allmänt kriminal- register, lagen (1965:94) om polis- register m. m. eller 12 å fjärde stycket lagen (1937:249) om in- skränkningar i rätten att utbekom- ma allmänna handlingar.
Uppgift om dom
Föreslagen lydelse
7. annan handling med uppgif— ter för register som avses i lagen (19632197) om allmänt kriminal- register, lagen (1965 294) om polis- register m. m. eller 12 % fjärde stycket lagen (19371249) om in- skränkningari rätten att utbekom- ma allmänna handlingar.
eller beslut av tingsrätt, hovrätt eller högsta
domstolen skall lämnas till rikspolisstyrelsen i följande fall
Slutligt beslut i mål om förvandling av böter eller i mål som avses i 5, 19 eller 22 5? lagen (1964.'168) om verkställighet av bötesstraff
2. Tingsrätt, hovrätt
95
beslut varigenom böter el- ler vite ådömts [ annat mål än som avses i I
2. Tingsrätt Dom eller
Uppgift skall lämnas till rikspolisstyrelsen i följande fall.
Anmälan om brott Misstanke om brott i fall som avses i 6 & polisregister- kungörelsen (1969138) Utredningi mål om förvandling av bö- ter eller intagning i arbetsanstalt Tvångsåtgärd enligt utlänningslagen (1954zl93) Annat förhållande av betydelse för
5. Polis- myndighet
5. Polis- Anmälan om brott,
myndighet Misstanke om brott i fall som avses i 6 5 polisregister- kungörelsen (1969138) Utredningi mål om intagning i arbets- anstalt Tvångsåtgärd enligt utlänningslagen (19542193) Annat förhållande av betydelse för
delsystem som an-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
delsystem som an- ges i 2 &. ges i 2 %.
Denna förordning träder i kraft den
2.27. Förslag till Förordning om ändring i kriminalregisterkungörelsen (197358)
Härigenom föreskrives att 3 & kriminalregisterkungörelsen (1973158) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 5
;
Utdrag av kriminalregistret skall inhämtas när framställning om häktning eller anmälan som avses i 3 5 andra stycket lagen (l964z542) om personundersökning i brottmål göres samt innan någon
i 1. dömes till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller intagning i arbetsanstalt, ; 2. överlämnas till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om fängelse är stadgat
för brottet, till vård enligt lagen om nykterhetsvård,
3. dömes för brott på vilket 3. dömes för brott på vilket kan följa förhöjt straff vid återfall, kan följa förhöjt straff vid återfall. eller
4. ålägges förvandlingsstraf f.
Denna förordning träderi kraft den
2.28. Förslag till , Förordning om ändring i expeditionskungörelsen (] 964:618)
l Härigenom föreskrives att 8 5 första stycket punkt 13 expeditionskun- L görelsen (1964:618) skall upphöra att gälla från och med den
3. Direktiv
Gällande regler om verkställighet av bötesstraff innebär att betalning av utdömt bötesbelopp avkrävs den dömde, i första hand genom anmaning till honom att frivilligt betala och i andra hand genom exekutiva tvångsåtgärder. Inflyter inte bötesbeloppet, skall bötesstraffet iprincip förvandlas till fängelse. I det helt övervägande antalet förvandlingsfall .; beviljas dock villkorligt anstånd1 med verkställigheten av förvandlings- straffet. De grundläggande bestämmelserna om bötesverkställigheten 1 finns i 25 kap. 7 & andra stycket brottsbalken (BrB), lagen (19641168) i om verkställighet av bötesstraff (BöVL) och förordningen (19171915) ? angående indrivning och redovisning av böter (BöIF). BÖVL, som är den | centrala författningen, tillkom under arbetet med BrB:s följdförfatt- ningar men bygger i det väsentliga på en tidigare bötesverkställighetslag | av år 1937. Riktlinjer för en reform av bötesverkställigheten angavs i direktiv den i 15 augusti 1969 (riksdagsber. 1970:Ju 53), varvid dåvarande justitiemi- t nistern Kling anförde i huvudsak följande. Reglerna om verkställighet av bötesstraff har utan några mera genom- gripande ändringar gällt sedan 1937. De författningsändringar som då genomfördes ledde till att antalet ovillkorliga förvandlingsstraff ned- bringades högst avsevärt. Detta skedde genom nya bestämmelser om [ betalning och indrivning — bl. a. öppnades införselinstitutet för uttagan- de av böter — och om möjlighet att bevilja anstånd med verkställighet av | förvandlingsstraff. I samband med reformen 1937 hade uttalats farhågor i för att denna skulle leda till minskad effektivitet i fråga om betalningen av böter. Dessa farhågor hade inte besannats, utan bötesbetalningen måste anses vara mycket god. Inget system kan garantera betalning från 1 [gällande BövL före_ alla bötfällda som i och för sig är i stånd att betala. kommer inte terminolo- gin att villkorligt anstånd med förvandlingsstraffet medges. Bland praktiker- na har dock terminologin I samband med 1937 års reform uttalade dåvarande justitieministern fran den ?ldre_,1?g5_tlft* Karl Schlyter att det är principiellt oriktigt att låta en person undergå ningensttild dm” silgkkvar frihetsstraff för ett brott som domstolen funnit böra sonas med böter. ägghiäårååla år; Han framhöll i sammanhanget att anledningen till afrihetsstraffet inte är vagndljngsstraff—ich ut- ' det begangna brottets beskaffenhet utan underlatenheten att betala redningen kommeridet böterna. Det avgörande argumentet för att förvandlingsstraff dock följande att anknyta till bibehölls vid reformen var att man ansåg sig inte kunna undvara ett detta språkbruk.
1 direktiven anfördes därefter:
1 Enligt senare ändring av 35 kap. 8 'g' BrB gäller den femåriga preskrip— tionstiden om fängelse ej över ett år ådömts.
kraftigt påtryckningsmedel för att upprätthålla en god betalningsfrek- vens.
Enligt min mening kan det starkt ifrågasättas, om det är nödvändigt med förvandlingsstraff för att bötesindrivningen skall vara effektiv. Innan jag berör andra medel att åstadkomma effektivitet i indrivningen, vill jag påpeka de nackdelar varmed förvandlingsstraffet är förenat. Från prin- cipiella synpunkter kan med rätta kritiseras att frihetsstraff kan följa trots att domstolen funnit böter vara den adekvata påföljden. En särskild olägenhet med förvandlingsstraffet är vidare att det i allmänhet utdöms först omkring tre år sedan bötesdomen meddelades och kanske fyra — fem år sedan brottet begicks. Förvandlingsstraffet är dessutom så kort att det inte ger större möjligheter till effektiv behandling och dess resociali- seringseffekt är därför ringa. Tvärtom kan effekten bli att den dömde kan ryckas bort från sitt arbete och få sina möjligheter att försörja sig själv och sin familj minskade.
Ordningen med förvandlingsstraff för med sig ett omfattande admi- nistrativt arbete, även när resultatet blir att den bötfällde beviljas anstånd med verkställigheten av straffet. I detta arbete är kronofogdemyndighe- ter, åklagar- och polismyndigheter samt domstolar inkopplade. Beträffan- de kronofogdemyndigheter, å ena, samt polis- och åklagarmyndigheter, å andra sidan, torde f. ö. visst dubbelarbete förekomma. 1 den mån ovillkorligt förvandlingsstraff utdöms kommer även fångvårdsanstalterna med i bilden. Kostnaderna för det allmänna är betydande.
Mot bakgrunden av de principiella och praktiska invändningar som enligt det anförda kan riktas mot systemet med förvandlingsstraff anser jag att frågan om möjligheterna att slopa sådant straff nu bör tas upp till behandling, varvid samtidigt bör utredas möjligheterna att på annat sätt åstadkomma att bötesindrivningen blir lika effektiv som hittills. Jag föreslår därför att en sakkunnig tillkallas för att överse reglerna om verkställighet av bötesstraff med sikte på att slopa förvandlingsstraffet.
I avseende å de ändringar som borde övervägas i fråga om bötesindriv- ningen uttalades sammanfattningsvis följande. Bötesstraff kan —— om förvandlingsstraffet inbegrips — ha mycket olika preskriptionstider. Ser man på maximitiderna är dessa längre än den femåriga preskriptionstiden för fängelsestraff under sex månader.l Lämpligheten av en enda preskrip- tionstid för böter bör övervägas. Om indrivningsförsök regelmässigt skall behöva förekomma under så lång tid som fem år efter bötesbeslutet är dock tveksamt. Man kan tänka sig att frågan om avskrivning av böterna skall tas upp efter exempelvis tre år och att det därvid skall beslutas om fortsatta indrivningsförsök endast i fall av tredska, alltså för sådana bötfällda som nu får ovillkorliga förvandlingsstraff. Ett alternativ som bör övervägas i fråga om de nuvarande avskrivningsreglerna är att avskrivning skall få ske först sedan tre försök har gjorts med införsel och utmätning med åtminstone ett års uppehåll mellan varje försök, Detta kräver bevakning av bötesmålen under längre tid av kronofogdemyndig- heterna. En sådan bevakning skulle inte behöva bli betungande om automatisk databehandling används vid indrivningen i de allmänna målen. Vidare bör övervägas om det är lämpligt att under indrivningen ha konkursansökan som ett yttersta påtryckningsmedel. Därvid bör beaktas att den effekt man når genom påtryckningsmedlet måste uppväga besväret och övriga olägenheter med konkurserna. Enligt BöVL gäller vidare att utom egendom som enligt 65 & utsökningslagen skall undantas
från utmätning får för böter inte heller utmätas fast eller lös egendom, som fordras i den bötfälldes näring för att åt honom, hans maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och inte heller nödig bostad. l enkelhetens intresse skulle man kunna tänka sig att nöja sig med de numera ganska generösa allmänna beneficiumreglerna i 65 & utsökningslagen och helt bortse från exekutionsfordringens karaktär.
Avslutningsvis uttalades i direktiven att utredningen borde ägna upp- märksamhet åt det arbete beträffande bötesstraffets utformning som pågår inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet och beakta reglerna om internordisk straffverkställighet. Dessutom kunde det finnas anledning att beakta det europeiska samarbetet i fråga om verkställighet av utländska brottmålsdomar, däribland bötesdomar, som förutsattes snart komma att avslutas inom Europarådet.
Anteckningar med anledning av direktivens sista stycke
Det avslutningsvis i direktiven nämnda europeiska samarbetet ifråga om verkställighet av utländska brottmålsdomar har numera lett till en konvention som Sverige tillträtt. Med anledning därav har utfärdats lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott— målsdom. Vissa med denna lagstiftning sammanhängande spörsmål berörs . ispecialmotiveringen till 13 & FBöVF.
Det i direktiven i samma avsnitt nämnda nordiska lagstiftningssamarbe- tet beträffande bötesstraffets utformning åsyftade det utredningsarbete som bedrivits inom Nordiska straffrättskommittén. Detta arbete har nu slutförts och redovisats i Nordisk utredningsserie l975:5. Vissa av kommittén anförda synpunkter i bötesverkställighetsämnet redovisas nedan i slutet av avsnitt 4.5. Allmänt sett har Nordiska straffrättskom- mitténs överväganden i verkställighetsfrågan legat väsentligen utanför förvandlingsstraffutredningens intressesfär, eftersom övervägandena — med hänsyn till inställningen i övriga nordiska länder — behandlar ämnen som har sin grund i att förvandlingssystemen består även för framtiden. Kommitténs synpunkter iandra bötesrättsliga frågor har utredningen där- emot anledning att erinra om i flera sammanhang.
4. Gällande ordning m. m.
4.1. Allmänt om bötesstraffet och bötesverkställigheten
4.1.1. Grundläggande bestämmelser om bötesstraffet
Den allmänna regleringen av bötesstraffet finns i 25 kap. BrB.
Som huvudregel gäller att böter skall ådömas i dagsböter. Penningböter (som i motsats till dagbotsstraffet bestäms i ett enda bötesbelopp) skall dock ådömas, om bötespåföljden för brottet är utsatt till visst högsta belopp, ej över 500 kr. Penningböter skall vidare ådömas om böterna skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund, s. k. normerade böter. — Exempel på straffskalor med normerade böter finns i 4 5 förordningen (1959z575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Eftersom normerade böter har utgått ur straffskalor- na för skattebrotten fr. o. m. den 1 januari 1972, torde antalet utdömda normerade böter i fortsättningen bli mycket begränsat.
. Dagsbotsantalet kan variera från 1 t.o.m. 120. Såsom gemensamt straff för flera brott får dock ådömas upp till 180 dagsböter. [ BrB finns inga bestämmelser om hur antalet dagsböter skall bestämmas, I enlighet med motiven till lagstiftningen bestämmes antalet huvudsakligen efter brottets beskaffenhet, men även omständigheter som hänför sig till den brottslige själv kan beaktas, t. ex. tidigare brottslighet. Dagsböter kan vidare i vissa fall ådömas som komplement till villkorlig dom, skyddstill- syn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. [ dessa fall skall enligt motiven dagsbotsantalet sättas så att den samlade reaktionen blir lämpligt avvägd. Dagsbotens belopp fastställs med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i öv- rigt. Beloppet kan jämkas om brottet är ringa. Lägsta dagsbot är 2 och högsta 500 kr. Riksåklagaren har i cirkulär nr C 76 den 23 maj 1973 meddelat anvisningar till rikets allmänna åklagare om grunderna för bestämmandet av dagsbotsbeloppet i strafföreläggan- den. Domstolarnas praxis torde i stort överensstämma med dessa scha- blonregler.
Minsta bötespåföljden är 10 kr., om inte annat är föreskrivet. Maximi- beloppet för penningböter är som nämnts i princip 500 kr. För penning- böter som gemensamt straff för flera brott är gränsen dock satt till 1 000 kr. För normerade böter gäller inte någon maximigräns.
Gemensamt bötesstraff får användas för flera brott, om böter ingår i deras straffskalor. Undantag gäller för brott för vilket normerade böter har stadgats och beträffande böter som inte får förvandlas. Förekommer såväl dagsböter som penningböter i de tillämpliga straffskalorna, ådöms gemensamt straff i dagsböter. Om visst lägsta bötesstraff är föreskrivet för något av brotten, får det straffet inte underskridas.
Böter tillfaller staten, om inte annat är föreskrivet. Som exempel på föreskrifter enligt vilka böter helt eller delvis skall tillfalla annan kan nämnas 36 åjaktlagen (19381274), 35 åjaktstadgan (1938:279) och 42 & skogsvårdslagen (1948z237).
Beträffande förvandlingsstraff har i 25 kap. BrB endast tagits in en allmän bestämmelse om att böter som inte betalas skall förvandlas till fängelse i lägst 10 och högst 90 dagar, om inte annat är föreskrivet. I övrigt hänvisar BrB till de närmare bestämmelserna i BöVL.
Allmänna bestämmelser om bötesstraffet finns även i andra kapitel av BrB än 25 kap. Bötesdom är sålunda inte grund för straffskärpning vid återfall i brott (26 kap. 3 5 andra stycket). Eftersom enligt 33 kap. 4 & lindrigare straff än det för brottet stadgade kan ådömas den som har begått brott före 18 års ålder, kan böter i sådant fall utdömas även om bara fängelse ingår i straffskalan. En sådan påföljdsnedsättning kan enligt samma lagrum ske även i vissa andra fall. Av stor betydelse är möjligheten att utdöma böter som komplement till villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till vård enligt barnavårdslagen (27 kap. 2 5, 28 kap. 2 5 och 31 kap. 1 5). Böterna behandlas i dessa fall i verkställighetshänseende såsom skilda från den andra påföljden, dvs. bötesstraffet består även om den andra påföljden undanröjs, exempelvis på grund av nytt brott.
Enligt 35 kap. 7 5 första stycket BrB är preskriptionstiden för bötesstraff tre år från det bötesdomen vann laga kraft. Preskriptionen avbryts dock genom delgivning av ansökan om förvandling. Leder förvandlingsmålet till att saken av rätten hänskjuts till ny behandling av indrivningsmyndigheten, löper enligt 25 & BöVL en ny preskriptionstid om tre år från dagen för beslutet. Enligt 26 & samma lag är preskriptions- tiden beträffande förvandlingsstraff tre år från det beslutet härom vann laga kraft.
Enligt 35 kap. 7 5 andra stycket BrB bortfaller ådömda böter om den bötfällde dör. Har under den dömdes livstid domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skall dock böterna utgå av den egendomen.
En brottspåföljd som liknar böter är disciplinbot, som är ett disciplin— straff för krigsmän. Det utgörs enligt 32 kap. 6 & BrB av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskilt stadgat samt ådöms för minst 1 och högst 40 dagar. Närmare bestämmelser om straffet finns i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän. Följande kan nämnas. Disciplinbot utgörs av löneavdrag vilket bestäms för dag till belopp som regeringen bestämmer. Kan löneavdrag inte ske, skall för varje dag gäldas ett belopp i pengar vilket fastställs efter en skälighetsprövning med utgångspunkt från löneavdrag för löntagare i motsvarande ställning. Kan disciplinbot som har ålagts i form av löneav-
drag inte verkställas, skall i stället motsvarande belopp betalas. Sådant belopp och disciplinbot som ådöms i pengar tillfaller staten och får inte förvandlas till fängelse, om betalning uteblir. Preskriptionstiden för disciplinbot är tre år, räknat från den dag då beslutet vann laga kraft.
Disciplinstraff i form av löneavdrag inom den civila statsförvaltningen (se t. ex. 19 & Statstjänstemannalagen, 19651274) faller inte inom bötes- området. Detsamma gäller beträffande de skatte— och avgiftstillägg som kan fastställas inom taxeringsförfarandet.
4.1.2. Bötesformernas användningsområden
Böter är i straffrättskipningen den ojämförligt vanligaste brottspåföljden. Enligt den officiella statistiken för år 1971 ålades under året omkring 370 000 bötesstraff, medan antalet personer som ådömdes påföljd av annat slag än böter var endast cirka 28 000.I I båda dessa summor ingår omkring 4 000 fall i vilka böter utdömdes jämte annan påföljd.
Beträffande fördelningen mellan antalet dagsbotsstraff och antalet å- dömda penningböter föreligger inte någon officiell statistik. Utredningen har granskat de under december månad 1971 vid rikspolisstyrelsen upprät- tade saköreslängderna såvitt avser böter som hade ådömts av tingsrätternai landet. Av de omkring 7 000 posterna utgjordes 73 % av dagsböter och 27 % av penningböter. En samtidigt utförd granskning av nära 12 000 i kopior av strafförelägganden som hade utfärdats i landet under december 1 månad 1971 visade att dagsböterna uppgick till 36 % och penningböterna I till 64 % av det totala antalet förelägganden. Överslagsvis kan man med ' tillämpning av de nämnda procenttalen och med tillägg av de penningbö- ter som har ålagts genom ordningsföreläggande beräkna fördelningen år 1971 sålunda:
Antal bötesstraff (avrundat) Totalt Därav penningböter Vid domstolarna 51 400 13 800 Genom strafföreläggande 165 100 105 700 Genom ordningsbot _151 700 151 700 ; 368 200 271 200
Enligt denna överslagsberäkning utgör penningböterna sålunda mellan 70 och 75 % av de genom berörda beivrandeformer ålagda bötesstraffen. Om man också räknar in antalet enligt parkeringsbotssystemet betalade parkeringsböter, för 1971 års vidkommande 430000, stiger penning- böternas andel till i det närmaste 90 % av det totala antalet bötesstraff. Vad angår de grunder som i lagstiftningen tillämpas vid valet mellan dagsböter och penningböter är det så, att de något allvarligare förseelser- 1 Enligt statistiska—cen- na beläggs med dagsbotsstraff. [ viss mån, dock sekundärt, tas hänsyn till tralbyråns meddelanden önskemålet att de mest arbetsbesparande formerna för beivrande skall R1974ZZ30Ch197szl3' _ . kompletterade med upp- kunna t1llämpas. Lagstiftarens syn på dessa spörsmål belyses väl av gifter under hand, ålades
följande uttalande i prop. 1966:100 5. 51: under år 1972 omkring
* 390 000 och under år Dagsbotsstraffet är från vissa synpunkter överlägset penningböter. Det 1973 omkring 440 000
medger att påföljden för en förseelse avvägs med hänsyn både till bötesstraff.
förseelsens mer eller mindre allvarliga beskaffenhet och till den misstänk- tes ekonomiska förhållanden, och det framstår därför ofta som mer rättvist än ett schablonmässigt straff omedelbart i pengar. Nackdelen med dagsbotsstraffet är främst att det kräver en utredning om den misstänktes inkomster, förmögenhet och försörjningsskyldighet som ibland kan vara tidsödande och omständlig. Det har också alltsedan dagsbotsstraffet infördes i början av 1930-talet stått klart att denna brottspåföljd inte kan få en helt generell tillämpning. Penningböter har behållits för ett stort antal ofta förekommande s. k. ordningsförseelser. Någon klar gräns mellan förseelser som har ansetts böra beläggas med dagsböter och andra bötesförseelser finns emellertid inte och begreppet ordningsförseelse ger härvidlag inte någon egentlig vägledning.
Betecknande för den volymmässigt mest betydande delen av bötes— straffets område är numera att straffmätningen sker efter taxor. Detta gäller i främsta rummet ordningsbots- och parkeringsbotssystemen, inom vilka särskilt fastställda belopp tillämpas. Vidare är att nämna att det föreligger av statsåklagare utfärdade rekommendationer beträffande lämpliga normalstraff för ett flertal brott som faller inom strafföreläggan- dets område.
4.1.3. Översikt över bötesverkställighetens gäng
Utöver de förut anmärkta grundläggande författningarna angående bötes— verkställigheten — BöVL och BölF — finns bestämmelser i detta ämne i kungörelsen (1964z589) rörande tillämpning av BöVL (BöVK), strafföre- läggandekungörelsen (l970:60) (SfK), ordningsbotskungörelsen (1968: 199) (ObK), parkeringsbotskungörelsen (19682200) (PbK) och kungörel- sen (19701517) om rättsväsendets informationssystem (RIK).
Sedan gammalt har saköreslängden utgjort den för bötesverkställig— heten grundläggande handlingen. Den för de allmänna underrätterna intill senare tid gällande ordningen har inneburit att de månatligen har upprättat saköreslängder, en för varje kronofogdedistrikt inom domkret- sen, och däri antecknat närmare uppgifter om den som bötfällts och om straffet. Saköreslängderna har sedan sänts i tre exemplar till länsstyrelsen som har vidarebefordrat ett exemplar till vederbörande kronofogdemyn- dighet för verkställighetsåtgärder och ett till statistiska centralbyrån.
Under senare delen av 1960-talet har en delvis annorlunda ordning än den nu beskrivna vuxit fram inom ordningsbots— och strafföreläggande- systemen. Sålunda har för dessa system införts en bötesuppbörd under ett skede som ligger före det egentliga indrivningsarbetet, vilket ankom- mer på kronofogdemyndigheterna. Uppbördsförfarandet innebär, att den misstänkte i samband med att föreläggandet utfärdas ges tillfälle att frivilligt betala böterna till rikspolisstyrelsen över postgiro. Sker då betalning, är verkställigheten slutförd. För uteblivna betalningar upprät- tar rikspolisstyrelsen månadsvis saköreslängd för varje kronofogde— distrikt. Saköreslängden och tillhörande indrivningshandlingar sänds till vederbörande länsstyrelse. Denna vidarebefordrar ett exemplar av indriv- ningshandlingarna och ett exemplar av saköreslängden till kronofogde- myndigheten, som sedan övertar verkställigheten.
Ordningen med bötesuppbörd jämte central framställning av saköres- längd och andra indrivningshandlingar har fått ett allt vidare tillämpnings- område i anslutning till utbyggnaden av rättsväsendets informationssys- tem (Rl). Sålunda sker numera genom rikspolisstyrelsens försorg en central framställning av saköreslängder även för flertalet domstolsböter. Denna ordning har framvuxit successivt inom de olika hovrättsområdena i landet och slutligt genomförts under 1971.
För vissa andra rättsområden gäller särregler som här förbigås t. v. Sedan ett verkställighetsärende har kommit till kronofogdemyndighe- ten, har denna i enlighet med närmare bestämmelser i 1 och 2 %% BöVL och i 1 & BöVK möjlighet att verka för att betalning kommer till stånd utan att tvångsmässiga indrivningsåtgärder tillgrips. Kronofogdemyndig- heten ger sålunda i första hand den bötfällde en anmaning att godvilligt erlägga böterna och kan också bevilja anstånd med verkställigheten och medge att avbetalningi särskilda poster görs på bötesbeloppet.
Böter som inte betalas godvilligt skall drivas in. De viktigaste tvångs- medlen vid indrivningen är införsel och utmätning. Utmätning förekom— mer i mindre omfattning än införsel. Kronofogdemyndigheterna måste ibland begära biträde med indrivningen — s.k. handräckning — inom annat kronofogdedistrikt. Det förekommer också att indrivning begärs utomlands.
Som närmare framgår av det följande (4.2.3) förfaller verkställighets- frågan under vissa särskilda förhållanden, bl. a. när den bötfällde under- kastas viss anstaltsvård. Har indrivningen slutförts utan att böterna har blivit betalda, skall dei princip förvandlas till fängelse. När förvandlingstalan blir aktuell, över- lämnar kronofogdemyndigheten ärendet till åklagaren. Finner denne — på grunder som närmare redovisas under 4.2.3.B — att hinder mot förvandling föreligger, återsänder han handlingarna till kronofogdemyn— digheten med beslut att talan inte skall väckas. Detta kan inträffa exempelvis om de särskilda villkor som gäller för förvandling av s.k. småböter _ dvs. böter som inte överstiger 10 dagsböter eller 100 kr. omedelbart i penningar — inte är uppfyllda. Innan åklagaren inger ansökan till rätten om bötesförvandling, gör han med biträde av polis— myndigheten en förundersökning i målet. Härigenom erhålls underlag för bedömning om villkorligt anstånd med verkställighet av förvandlings- straff skall meddelas eller ej.
Den bötfällde kallas till rätten för förhör i förvandlingsmålet. Vid förhöret är åklagaren och ibland även en företrädare för kronofogdemyn- digheten tillstädes. Anser rätten att ytterligare prövning behövs i betal- nings- eller indrivningshänseende, hänskjuter den saken till ny behandling av kronofogdemyndigheten. Om det inte föreligger något formellt hinder däremot, beslutar rätten i övriga fall att böterna skall förvandlas till fängelse. Förvandlingsstraffets längd utmäts efter i BöVL angivna nor- mer, enligt vilka bötesstraff av viss storlek skall anses svara mot ett visst antal dagars fängelse. 1 särskilda fall kan förvandlingsstraffet sättas lägre än vad som följer av normerna eller helt efterges. I flertalet förvandlings- mål beviljas anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraffet. [ sådana
' Rättshistoriska redo- görelser beträffande bötesverkställighet finns bl. a. i följande arbeten: Munktell, Brott och straff i svensk rättsut- veckling, 1943; Strahl, Om påföljder för brott, 1955, s. 87; Minnesskrift ägnad 1734 års lag, del 11, 1934, s. 807 ff och 877 ff; Torsten Eriksson, Kri- minalvård, Kriminologisk handbok, 1967, s. 274. 1 SOU 1935:56 finns i in- ledningsavsnittet bl. a. statistiska uppgifter ang. bötesverkställigheten un- der 1900-talets första de- cennier.
fall gäller en prövotid av två år. Är det antagligt att den uteblivna betalningen beror på tredska eller uppenbar vårdslöshet eller att verkstäl- lighet av förvandlingsstraffet behövs för att tillrättaföra den bötfällde, får anstånd inte beviljas.
Den bötfällde kan slippa verkställigheten av ådömt förvandlingsstraff genom att betala böterna innan verkställigheten börjar. Betalar han en del av böterna, nedsätts förvandlingsstraffet i motsvarande mån. Förvand- lingsstraffet verkställs i kriminalvårdsanstalt enligt de regler som gäller för fängelsestraff.
Redovisningen av böterna sker i kronofogdemyndighetens må- nadsräkning. I denna uppdebiteras böterna sedan verkställighetsbegäran har inkommit från länsstyrelsen, och däri redovisas de också slutligt som betalda, avkortade eller avskrivna. Till avkortnings— och avskrivnings- reglerna återkommer utredningen i det följande (4.2.3).
4.1.4. Några anteckningar om tidigare gällande förvandlings- och perso- nalexekutionsregler och om motiven för vissa tidigare reformer
Utredningen har inte funnit det påkallat att göra någon fylligare redovis- ning av äldre rätt på det område som utredningsuppdraget omfattar.1 Här görs därför bara korta anteckningar som kan bidra till förståelsen av nuvarande ordning och vara tankeväckande vid övervägandet av nya reformer.
Förvandlingsstraffet före ] 930-talets reformer
Med hänsyn till penningbotens stora betydelse i vår äldsta rätt var det tidigt ett problem att reglera hur påföljden skulle gestaltas, om betalning uteblev på grund av bristande betalningsvilja eller betalningsförmåga hos den dömde.
För att börja med landslagen och stadslagen gällde den ordningen att den bötfällde skulle avtjäna målsägandens och konungens andelar i böterna genom att arbeta hos målsäganden och vid något av kronans slott. Denna strafform utvecklades så småningom _ med lagstöd dock först från 1653 — till ett rent offentligrättsligt förvandlingsstraff: att slås i järn och arbeta vid konungens slott och gårdar. Arbetet skulle i princip fortgå så länge att värdet av detta ansågs motsvara bötesbeloppet. Landslagen innehöll även förvandlingsformen att ”ligga i konungens häkte en månad och äta vatten och bröd".
Ett annat och enligt dåtida uppfattning mer vanärande förvandlingsl straff var prygelstraffet, vilket synes ha blivit det vanligaste förvandlings- straffet mot mitten av 1600-talet. Prygelstraffet bestod i spöslitning för män och risstraff för kvinnor.
Enligt 1734 års lag utgjordes förvandlingsstraffen av fängelse, med eller utan vatten- och brödstraff, tvångsarbete samt spö- och risstraff. Kropps- plikten borttogs såsom förvandlingsstraff år 1841 och ersattes med
fängelse vid vatten och bröd. Fr.o.m. år 1884 har som enda förvand-' lingsstraff använts vanligt fängelse. Beslut om förvandling ankom vid
denna tid på länsstyrelse.
Mot bakgrunden av att man under åren 1893—1897 årligen hade intagit i genomsnitt 16 000 personer i fängelse för verkställighet av förvandlingsstraff såg sig riksdagen år 1898 föranlåten att begära utred- ning i ämnet. Det förtjänar att anmärkas att den ändring man ännu kring sekelskiftet tänkte sig — enligt riksdagens nämnda skrivelse och enligt ett 5 år 1902 framlagt men ej genomfört förslag — var att i betalningsfrämjan- de syfte skärpa förvandlingsstraffet genom att återuppliva vatten- och brödstraffet eller i vart fall ha fängelse med inskränkt kost.
Under l900-talets första decennier var frågan om bötesverkställighe- tens utformning föremål för flera utredningar. Beträffande därvid fram- lagda förslag kan hänvisas till översikten i SOU 1935256 5. 13—17. Några av förslagen från denna tid finns det dock anledning att nämna särskilt.
På grundval av ett år 1902 framlagt förslag infördes genom 1906 års lag angående villkorlig straffdom möjlighet att använda villkorlig dom beträffande bötesstraff, om det redan vid lagföringen fanns anledning antaga att den tilltalade till följd av fattigdom och bristande förvärvsför- måga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Den villkorliga domen avsåg sålunda bötesstraffet, ej förvandlingsstraffet. Denna regle- ring, som fick sin motsvarighet i 1918 års lag om villkorlig straffdom, kom dock att få jämförelsevis begränsad räckvidd. Antalet villkorliga " domar i bötesfall var under slutet av 1920- och början av 1930-talet 100 i år 300 per år, vilket skall jämföras med antalet verkställda förvandlings-
straff som då var mellan 9 000 och 13 000 per år.
En annan, flera gånger framförd reformtanke var att det skulle införas någon form av möjlighet att gälda böter genom arbete för det allmännas räkning. Detta spörsmål diskuterades närmare i SOU 1935156 (5. 26—28), varvid de sakkunniga fann att en sådan lösning mötte starka betänklighe— ter av praktisk och ekonomisk art och att tanken därpå måste överges (jfr även NJA 11 1938 s. 7).
Ett ytterligare förslag — framfört år 1923 av en ledamot av den då verksamma strafflagskommissionen — gick ut på att man, i stället för förvandlingsstraff, skulle straffbelägga det förfarandet att bötfälld genom tredska eller genom uppenbar lättja eller vårdslöshet vållade att bötes- straff inte kunde verkställas. Även detta uppslag diskuterades av de sakkunniga i 1935 års betänkande men avvisades (s. 29—30). Av visst intresse i nuvarande läge — då fråga är om förvandlingsstraffets slopande — är att den invändning som tydligen ansågs tyngst vägande var att den medellöse och förvärvsoduglige (som ej visat tredska, lättja eller vårdslös- het) skulle kunna begå förseelser med endast böter i straffskalan utan risk att drabbas av någon påföljd och att möjlighet att ingripa med straff mot honom inte skulle finnas ens vid upprepad brottslighet (jfr även NJA 11 1938 s. 4).
Huvudgrunderna för 1930-talets reformer
År 1931 genomfördes dagsbotsreformen, vars principiella grund har berörts i det föregående. Såsom en av flera fördelar med denna reform
åberopades under förarbetena att ett system vari bötesstraffet avpassades efter den sakfälldes betalningsförmåga kunde påräknas leda till färre förvandlingsstraff. I samma syfte infördes samma år också de första bestämmelserna om rätt till anstånd och avbetalning såvitt gällde bötes- skulder.
En genomgripande reform av bötesverkställigheten företogs 1937 med ikraftträdande den 1 januari 1939. Grundtankarna bakom reformen uppbär också gällande BöVL. Huvudsyftet var att radikalt minska förvandlingsstraffets användning och ändå uppnå en god betalnings- frekvens. Betalningsfrekvensen främjades genom förlängda frister för anstånd och avbetalning samt genom nyheten att införsel fick användas vid indrivningen. En särskilt viktig nyhet var att villkorlig dom avsågs bli den regelmässiga påföljden i förvandlingsmålen. Härigenom ville man bl. a. förhindra att bötfällda som oförskyllt var medellösa skulle behöva undergå förvandlingsstraff. Endast om det var utrett att tredska eller uppenbar vårdslöshet orsakat att betalning uteblivit eller om individual- preventiva skäl krävde det, fick ovillkorligt förvandlingsstraff förekom- ma. Den villkorliga domen som dittills i bötesmål hade varit knuten till själva bötesstraffet kom nu att avse förvandlingsstraffet.
En ytterligare minskning av förvandlingsstraffets användningsområde uppnåddes genom att särskilda villkor uppställdes för förvandling av s. k. småböter och av böter, ådömda den som skulle intagas eller hade intagits i vissa vårdanstalter. Detaljerna i dessa avseenden förbigås här, eftersom motsvarigheter finns i nuvarande BöVL som skall behandlas i det följande.
Genom nu antydda ändringar kom det ovillkorliga förvandlingsstraffet att kvarstå huvudsakligen för att fylla funktionen att utgöra ett påtryck- ningsmedel i sådana fall då den bötfällde hade betalningsförmåga men inte tillgångar som var åtkomliga för utsökning. För att i dylika fall förstärka påtryckningseffekten skärptes den tariff efter vilken förvand- ling skulle ske. Prövningen av förvandlingsmålen överflyttades från länsstyrelse till domstol. Det ålades rätten att bevaka att möjligheterna till indrivning hade tagits till vara och att, om anledning därtill förekom, hänskjuta saken till ny behandling av utmätningsman.
De nu behandlade reformerna medförde en kraftig minskning av antalet verkställda förvandlingsstraff. Medan antalet dylika straff år 1932 hade varit 13 358, sjönk antalet till 4 728 år 1936 och 815 år 1939.
De jämkningar som i ytterligare mildrande riktning skedde i bötesverk- ställighetslagstiftningen i anslutning till BrB:s införande förbigås här, eftersom gällande rätt redovisas närmare i det följande. Det må endast anmärkas att antalet undergångna förvandlingsstraff därigenom ytterliga- re minskades.
Uttalanden vid upphävandet av vissa personalexekutiva bestämmelser
Även om förvandlingsstraffet numera väsentligen fyller funktionen att vara ett påtryckningsmedel, anses det teoretiskt sett inte vara hänförligt till de personella tvångsmedlen utan det betraktas som straff (jfr Petrén,
i
Om offentligrättslig användning av våld mot person, 5. 65 jämte hänvis- ningar). Oavsett detta får förvandlingsstraffet anses ha nära släktskap med vissa i tidigare rätt förekommande tvångsmedel av personalexekutiv natur.
Sålunda kan erinras om den intill år 1879 gällande regleringen om bysättningshäkte. Enligt den dittills gällande bestämmelsen i5 kap. 11 & utsökningsbalken hade länsstyrelse rätt att genom häkte söka förmå tredskande gäldenär att fullgöra honom åvilande betalningsprestation. Om gäldenären inte kunde betala sin skuld, fick han bysättas.
[ sin motivering till det sedermera genomförda förslaget att avskaffa bysättningen gjorde den då verksamma lagberedningen vissa uttalanden som är av intresse än i dag. Sålunda framhöll den att personalexekutionen var en exekutionsform som inom det moderna samhället — alltså l870-talets samhälle — allmänt erkändes såsom oberättigad för att tvinga ut förbindelser som avser förmögenhetsrättsliga förhållanden. Bered- ningen uttalade vidare, att man ”numera” inte ansåg sig kunna ifrågasätta att en gäldenär som saknade förmögenhet till gäldande av sin skuld skulle, såsom vid den ursprungliga personalexekutionen, berövas sin personliga frihet. Det allmänna rättsmedvetandet hos oss ansågs inte tillåta att en gäldenär på grund av oförmåga att betala sin skuld finge berövas sin personliga frihet.
Av intresse i förevarande sammanhang är vidare regleringen av samhällets åtgärder mot försumliga familjeförsörjare. Enligt 1871 års fattigvårdsför— ordning kunde en försumlig försörjare åläggas tvångsarbete eller hållas till arbete i länsfängelse eller kronohäkte. Det förekom sålunda en form av administrativt frihetsberövande på grund av försummad försörjningsskyl- dighet.
Genom 1918 års fattigvårdslag tillkom bestämmelser om arbetsföre- läggande och arbetshem. Arbetsskyldighetens viktigaste syfte var att förmå den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra sina plikter mot sina anhöriga och alltså inte i första hand att skaffa samhället ersättning för tidigare lämnad fattigvård. Frågan om det berättigade i arbetstvång för försumliga försörjare diskuterades sedermera vid upprepade tillfällen. Bestämmelserna om åtgärder mot försumliga försörjare upphävdes slut- ligen 1964. 1 den proposition vari detta föreslogs uttalade föredragande departementschefen i huvudsak följande.
I fråga om andra civilrättsliga fordringar än krav på underhållsbidrag till barn hade man sedan mer än 80 år kunnat undvara frihetsberövandet som påtryckningsmedel inom exekutionsförfarandet. Inte heller för de offentligrättsliga anspråkens del stod ett sådant tvångsmedel till förfogan- de i andra fall än då arbetsföreläggande kunde tillämpas. Det syntes svårt att motivera att samhället just på detta område skulle tillerkänna sina fordringsanspråk en dylik förmånsställning i indrivningshänseende. Även om det dittills gällande systemet hade visat sig effektivt som påtryck- ningsmedel, ansågs detta inte utgöra tillräckligt skäl för att behålla ett förfarande vari frihetsberövande ingick. # På de anförda skälen godtog riksdagen den föreslagna reformen.
Ytterligare kan här erinras om den lösdrivarlagstiftning som slutligen ersattes med den sällan tillämpade lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. En tanke bakom lösdrivarlagstiftningen var att hotet om frihetsberövande skulle tjäna som påtryckningsmedel för individer med benägenhet för asocialt levnadssätt att ”försörja sig årligen och icke ligga samhället till last”. Under det långvariga reformarbetet avseende denna lagstiftning förekom åtskilliga uttalanden om det prin- cipiellt förkastliga i att använda hotet om frihetsberövande som medel att söka framtvinga självförsörjning och ekonomiska prestationer i övrigt. Då uttalandena är av samma principella innebörd som de nyss återgivna motivuttalandena i 1964 års lagstiftningsärende beträffande arbetshem- mens avskaffande behöver de här inte redovisas närmare.
4.2. Närmare om verkställigheten
Bötesverkställighetens gång har översiktligt skildrats i avsnitt 4.1.3. 1 nu förevarande avsnitt lämnas en närmare redogörelse för de författningsbe- stämmelser som reglerar verkställigheten. Hur dessa bestämmelser verkar i praktiken i vissa betydelsefulla hänseenden kommer att belysas i avsnitt 5, vari behandlas olika undersökningar som utredningen har gjort rörande vissa moment i och effekten av verkställigheten.
4.2.1. Bötesdoms befordran till verkställighet
Med bötesdom avses i det följande domstols och annan myndighets avgörande, varigenom böter har ådömts eller beslutats, och dessutom godkända förelägganden enligt 48 kap. RB, dvs. strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot.
Böter som har ålagts enligt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot får, såsom framgår av 11 & SfK och 13 & ObK, uppbördsvis betalas till rikspolisstyrelsen. Betalning är enligt 48 kap. 11 och 17 55 RB ett sätt att godkänna föreläggandet. I samband med att föreläggandet lämnas eller sänds till den misstänkte skall han enligt 5 & SfK och 6 & ObK anmanas att snarast betala böterna om han godkänner föreläggan- det.
I vissa fall förekommer att den misstänkte erlägger ett belopp i förskott för att täcka blivande böter. I mål med vilka tullverket tar befattning lämnas förskottet till tullmyndigheten, i andra mål till polis— myndigheten. Förfarandet med förskottsmedlen regleras närmare genom bestämmelser som har utfärdats av generaltullstyrelsen och rikspolissty- relsen. Förskott som har mottagits av tullmyndighet slutredovisas i tullverkets räkenskaper.
Förskott som har lämnats till polismyndighet redovisas av rikspolissty- relsen. Uppgift om förskottsbetalningen lämnas till RI i de mål som omfattas av detta system. En avräkning sker sedan mot bötesbeloppet. Uppstår överskott, återsänds detta till den bötfällde. Om förskottet inte räcker till och fyllnadsbetalning inte sker, tas resterande belopp upp i saköreslängd.
Betalas böter enligt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot
på något av dessa sätt, dvs. uppbörds- eller förskottsvis, behövs inte någon vidare verkställighet av bötesstraffet.
Hur en bötesdom i övriga fall skall befordras till verkställighet beror på om den registrerats i RI eller ej.
R] omfattar huvuddelen av de mål i vilka böter utdöms. Först och främst ingår enligt 5 & RIK allmän domstols dom i brottmål i systemet. Vidare — av mindre praktisk betydelse — inbegrips slutligt beslut i fullföljt disciplinmål. Slutligen omfattar systemet strafföreläggan- de och föreläggande av ordningsbot (8 $ SfK och 9 5 ObK).
Enligt 16 & RIK skall rikspolisstyrelsen för varje månad upprätta saköreslängd i tre exemplar samt indrivningshandlingar. Däri skall enligt samma bestämmelser upptagas böter som tingsrätt eller hovrätt genom lagakraftägande dom eller slutligt beslut har ålagt tilltalad att utgiva eller som har ålagts tilltalad av högsta domstolen. Detsamma gäller sådana böter som har ålagts enligt godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och som inte uppbördsvis betalats till rikspolisstyrelsen (11 å andra stycket SfK och 13 å andra stycket ObK).
Saköreslängden och indrivningshandlingarna för domstolsböter skall enligt 18 & RIK upprättas senast den 15 i andra månaden efter den, då uppgift har inkommit till rikspolisstyrelsen om att dom eller slutligt beslut har vunnit laga kraft. En motsvarande bestämmelse finnsi 11 & tredje stycket SfK och 13 % tredje stycket ObK, men tiden räknas här från den månad då föreläggandet blev godkänt.
[ praktiken samlas såväl domstols- som föreläggandeböter i samma saköreslängd. Särskild längd skall upprättas för varje kronofogdedistrikt. Detta framgår av 3 & BölF, till vilken 19 & RIK. 12 & SfK och 15 & ObK hänvisar i detta avseende.
Två exemplar av saköreslängden sänds jämte indrivningshandlingarna till länsstyrelsen i det län där den myndighet som har ådömt eller ålagt böterna finns. Detta skall enligt 18 & RIK, 11 & tredje stycket SfK och 13 % tredje stycket ObK ske före utgången av den månad då längden har upprättats.
För bötesdomar som inte ingår i R! gäller följande bestämmelser. Har allmän domstol utdömt böter genom beslut som inte har intagits i dom eller i sådant slutligt beslut, varom uppgift enligt bestämmelserna i RIK skall lämnas till rikspolisstyrelsen, skall böterna upptagas i en av domsto- len upprättad saköreslängd, Detsamma gäller i fråga om böter som domstolen har ådömt annan än tilltalad (t. ex. uteblivet vittne). Vite som har utdömts av inskrivningsmyndighet skall upptas i tingsrättens saköres- längd. Böter som har ådömts av annan domstol än som nyss har nämnts eller av ämbetsmyndighet skall också upptagas i saköreslängd. Vad som nu har sagts framgår av l ä 1 mom. BöIF. Hos tingsrätt skall enligt 353" BöIF föras särskild saköreslängd för varje kronofogdedistrikt inom domsagan. Bötfälld skall enligt samma lagrum upptagas i längden för det kronofogdedistrikt, där hans hemvist är beläget. Den som inte har hemvist inom domsagan skall upptagas i längden för ett av kronofogde- distrikten inom domsagan. Tre exemplar av tingsrättens saköreslängd för varje månad skall enligt 4 & 1 mom. BöIF sändas till länsstyrelsen före
utgången av nästa månad. Har något av bötesavgörandena i längden överklagats, skall detta förhållande enligt 6 mom. i samma paragraf anmärkas i längden.
Med undantag för tingsrätt och myndighet som har utfärdat föreläg- gande enligt 48 kap. RB skall enligt 4ä 4 mom. BöIF domstol eller annan myndighet som har ådömt böter eller upphävt lägre domstols eller myndighets bötesdom genast sända två avskrifter av domen eller beslutet till länsstyrelsen. För att samordning i ett och samma mål skall kunna ske av verkställigheten när olika bötesdomar föreligger, föreskrivs att över— ordnad domstol eller myndighet skall sända avskrifterna till länsstyrelsen i det län där den domstol eller myndighet, som först dömt i målet, har sitt säte. 1 andra fall skall avskrifterna sändas till länsstyrelsen i det län där den bötfällde har sitt hemvist.
De saköreslängder, indrivningshandlingar och domsavskrifter som har inkommit till länsstyrelsen skall av denna sändas vidare till kronofogde- myndigheten för verkställighet. Länsstyrelsen behåller ett exemplar av saköreslängerna och av domsavskrifterna för kontroll av bötesredovis- ningen.
Följande kan tilläggas beträffande parkeringsbotssystemet. Detta sys- tem förutsätter att boten betalas frivilligt redan i anledning av parkerings- anmärkningen. I annat fall får förseelsen beivras på annat sätt än inom parkeringsbotssystemets ram. Det blir alltså aldrig fråga om någon tvångsmässig verkställighet vid parkeringsbot. Under år 1974 inflöt nära 25 milj. kr. i parkeringsbot.
Rikspolisstyrelsens uppbörd av böter som har ålagts genom föreläggan- den enligt 48 kap. RB uppgick under år 1974 till drygt 28,3 milj. kr. Om man lägger till parkeringsbotsbeloppen, inflöt under detta är omkring 53 milj. kr. i bötesmedel utan att exekutionsväsendet behövde anlitas.
Disciplinbot är såsom tidigare har nämnts inte att anse som böter. Dom eller beslut varigenom disciplinbot har ålagts befordras emellertid i vissa fall till verkställighet i samma ordning som bötesavgörande. Disci- plinbot kan enligt 32 kap. 6 & BrB utgöras av löneavdrag eller i vissa fall betalning i pengar. Av 11 & lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän framgår att dom eller beslut om disciplinstraff skall befordras ; till verkställighet av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disci- plinmål vid den avdelning där den dömde tjänstgör. Om den dömde inte tjänstgör vid någon avdelning, åvilar uppgiften enligt samma lagrum sådan bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den döm— des vistelseort är närmast därtill. Bestämmelserna gäller såväl då straffet har ådömts av domstol som då det har ålagts av bestraffningsberättigad befattningshavare vid krigsmakten. Om underrättelse till sådan befatt— ningshavare rörande dom eller beslut i disciplinmål finns bestämmelser i 11 & kungörelsen (19641635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål.
Om disciplinbot som har ålagts i form av löneavdrag inte kan verkställas eller disciplinbot har ådömts i penningar, skall den som har att befordra straffet till verkställighet uppta det oguldna beloppet i en längd, i vilken även skall antecknas uppgifter om den dömde och om beslutet.
Längden skall avslutas månadsvis och senast den 15 nästa månad sändas till länsstyrelsen för vidare åtgärder i enlighet med vad som i BöIF är föreskrivet om böter; 46 & kungörelsen (19482691) angående den militära rättsvården.
4.2.2. Utmätningsmannens åtgärder
Indrivning och redovisning av indrivna böter ombesörjs enligt 6 % BöIF av kronofogdemyndigheten. När saköreslängd eller avskrift av bötesdom har kommit in, skall enligt denna paragraf myndigheten skyndsamt vidta åtgärder för att bötesstraffet skall bli verkställt.
För att utmätningsmannen skall kunna ta ut böterna fordras att de har förfallit till betalning (1 & BöVL), vilket i princip sker i och med att bötesavgörandet vinner laga kraft. Från denna regel finns dock mindre undantag. Såsom framgår av 39, 40 och 52 55 UL samt 225 UP kan sålunda under vissa förutsättningar utmätning ske på grund av hovrätts dom redan innan domen har vunnit laga kraft. Införsel får däremot inte förekomma i detta tidiga skede annat än när domen avser disciplinbot (7 & lnfL). Allmänt gäller att beslut, varigenom disciplinbot har ålagts, får verkställas innan det har vunnit laga kraft, om inte den bestraffnings- berättigade eller domstol har förordnat annat. Detta framgår av 53 och 91 55 militära rättegångslagen (l948:472).
Även om de nu angivna, principiella förutsättningarna för verkställig- het föreligger, kan det finnas laga hinder mot att ta ut böterna. Verkställighetshindren, som är betingade företrädesvis av sociala eller av handläggningstekniska skäl, redovisas i avsnitt 4.2.3.A.
Innan utmätningsmannen får vidta indrivningsåtgärder, skall han an- mana den bötfällde att betala (l & BöVK). Enligt 1 och 2 åå BöVL gäller dessutom följande. Om den bötfällde har ekonomiska svårigheter, kan han beviljas anstånd med betalningen eller medges att göra avbetalningar. Anståndstiden är högst fyra månader och avbetalningstiden högst ett år. I undantagsfall kan dessa tider utsträckas till åtta månader resp. två år. Kan det antas att böterna inte kommer att erläggas, får dock anstånd eller rätt till avbetalning inte beviljas. Ett anstånds- eller avbetalningsbeslut kan ändras om förhållandena påkallar det, exempelvis när den bötfällde inte följer avbetalningsplanen. Enligt 7 & BöVL får ett beslut om anstånd eller avbetalning inte överklagas, men den bötfällde har rätt att påkalla prövning av det i samband med klagan över utmätning eller införsel.
När den bötfällde inte erlägger böterna frivilligt, skall de enligt 3 & BöVL indrivas, om inte annat är föreskrivet. Den i praktiken viktigaste exekutionsåtgärden är införsel. Därvid bestämmer utmätningsmannen ett , visst belopp som arbetsgivaren skall ta undan av arbetstagarens lön och sända till utmätningsmannen i och för avräkning på bötesfordringen. Om införsel för böter ges föreskrifter i InfL. Innan utmätningsmannen beslutar om införsel, måste han ta reda på den bötfälldes anställnings- och familjeförhållanden. Enligt 10 % InfL måste nämligen ett visst belopp — förbehållsbeloppet — förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov och till fullgörande av betalningsskyldighet till annan
person, vilkens fordran vid införsel har lika eller bättre rätt än bötesford- ringen. Utmätningsmannen måste också undersöka. om den bötfällde resterar med andra böter; enligt 65 3 mom. BölF skall nämligen verkställighet av flera bötesstraff om möjligt ske samtidigt och ombesör- jas av samme utmätningsman.
En annan exekutionsåtgärd är utmätning. Viss egendom som anses
nödvändig för gäldenärens eget och familjens oundgängliga behov skall dock undantas från utmätning. Detta s. k. beneficium är vid utmätning för böter större än i andra utmätningsfall. Förutom den egendom som enligt 65 % UL skall undantagas från utmätning i allmänhet tar nämligen enligt 3 & BöVL för böter inte heller utmätas "fast eller lös egendom, » som i den bötfälldes näring erfordras för att åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad”. Närmare bestämmelser om utmätning finns i UL, till vilken lag 22å UP hänvisar i fråga om verkställighet av bötesdom i brottmål.
Någon gång utgör utmätningen en fortsättning pa en tidigare vidtagen säkerhetsåtgärd, såsom kvarstad och skingringsförbud enligt 26 kap. RB. Syftet med säkerhetsåtgärderna i förevarande sammanhang är att säker— ställa verkställigheten av ett väntat eller ännu ej verkställbart bötesstraff. När böterna har utdömts och förfallit till betalning, kan utmätning ske av den egendom som har varit föremål för säkerhetsåtgärden.
Införsel går enligt 17 % lnfL före utmätning, när de båda exekutions- formerna sammanträffar. Införsel för böter får dock inte inkräkta på möjligheterna att ta ut annan fordran genom utmätning i lön (17 & första stycket lnfL). Böter har vid införsel minsta rätt, när underhållsbidrag, skatter eller annan införselbar gäld konkurrerar om betalning ur vad som har innehållits (1 och 15 åå lnfL). Vid sakutmätning är förhallandet något annorlunda. Har sådan utmätning fullbordats, får salunda enligt 8 5 förmånsrättslagen (19701979) böterna samma förmånsrätt som tillkom- mer fordringar i allmänhet (jfr SOU 1964157 5, 71 samt prop. l970:l42 s 142 f).
Fordran på böter grundar inte behörighet för staten att söka gäldenä- ren i konkurs och omfattas i regel inte heller av ackord; jfr. 6.6.6 och SOU 1970:75 s. 74 f, 62 & Uppr, förordningen (1965:852) om i ackord och avskrivning rörande vissa skatter samt pl'Op. 1970:136 5. 76. Om den bötfällde försätts i konkurs, har utmätningsmannen att bevaka » bötesfordringen i denna. [ 20 å andra stycket konkurslagen föreskrivs att utmätningsmannen skall underrättas om beslut angående egendomsav- träde.1 Enligt 19 & förmånsrättslagen går böter vid konkurs efter andra
fordringar. Har någon dömts till flera bötesstraff, skall till kronofogdemyndighet influten betalning _ vare sig den har skett frivilligt eller efter utmätning, införsel eller annan tvångsåtgärd för verkställighet av tlera bötesstraff — 1 En motsvarandebe- avräknas på straffen i sådan ordning att de äldsta böterna blir betalda i Stadeseh,"ns'9 åkon" första hand. Enligt 6 & 4 mom. BölF, där dessa avräkningsbestämmelser kurstorordmngen (1975: , _ .. . . . . . ..
aterfinns, skall man harv1d utga fran den dag, da bötesdomen vann laga
256) som träder ikraft den ljuli 1975. kraft eller, vid föreläggande enligt 48 kap. RB, föreläggandet godkändes.
Kronofogdemyndigheten måste ibland anlita biträde av annan sådan myndighet för att driva in böterna, s. k. handräckning. Bestämmelserna om handräckning, vilka är ganska omfattande, finns i 9å BölF. Hand- räckning kan också enligt 10 å BölF begäras hos tullmyndighet, om det kan antagas att den bötfällde finns på fartyg som anlöper svensk hamn. Tullmyndighet skall även i övrigt medverka vid verkställighet av bötes— straff som ådöms enligt varusmugglingslagen (19601418). Generaltullsty- relsen har meddelat närmare anvisningar härom i tullverkets författnings- samling1970:134.
Handräckning kan också begäras utomlands. Av innehållet i 10 & BölF som reglerar detta förfarande kan följande nämnas. Om den bötfällde vistas i annat nordiskt land, skall utmätningsmannen hos riksskatteverket (RSV) anhålla att verket begär indrivning av böterna i vistelselandet. Om den bötfällde vistas i utomnordiskt land, skall i stället anmälan om förhållandet göras till länsstyrelsen som om möjligt tillser att den bötfällde genom svensk beskickning eller svenskt konsulat anmanas att betala. En förutsättning för sådan anmälan är i princip att bötesbeloppet uppgar till minst 500 kr.
Om böterna inte betalas frivilligt eller genom indrivning, skall de enligt 8 &” BöVL förvandlas till fängelse. I vissa fall förekommer dock förbud mot förvandling. De olika hindren mot förvandling framgår av samman- ställningen i avsnitt 4.2.3.
Har indrivningen slutförts utan att böterna har blivit betalda, skall kronofogdemyndigheten enligt 3 & BöVK skyndsamt lämna en redogörel— se till aklagaren med upplysningar om den bötfällde och hans förmåga att betala. Vissa redovisningshandlingar skall bifogas. Utmätningsmannen anger i redogörelsen huruvida det kan antagas att den bötfällde har underlatit att betala av tredska eller uppenbar vårdslöshet eller om han har gjort vad han förmått för att betala.
Det föreligger inte något generellt hinder mot att driva in sådana böter som enligt lag inte får förvandlas. En viss spärr mot indrivningsåtgärder , finns dock. Under förutsättning dels att indrivning i ett sådant fall skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning, dels att verkställigheten inte behövs för att föra honom till rätta eller erfordras ur allmän synpunkt, skall nämligen enligt 4 & BöVK utmätningsmannen meddela detta förhållande till åklagaren. Pii dennes talan kan rätten därefter med stöd av 5 % BöVL besluta att böterna inte skall tas ut.
Sedan förvandlingsbeslut har meddelats, får enligt 6 & BöVL indrivning inte äga rum, men kronofogdernyndigheten får ta emot frivillig betalning för de förvandlade böterna. Har verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, får emellertid enligt samma lagrum betalning inte tas emot; belopp som betalas i detta skede skall enligt 11 % 2 mom. BölF betalas tillbaka.
När saköreslängd eller avskrift av bötesdom har kommit in till kronofogdemyndigheten, förs böterna in i en avräkningsliggare för redovisning. De redovisas sedan i månadsräkning antingen som betalda eller, om betalning inte har kunnat erhållas, som avkortade eller avskriv- na.
Genom avkortning avförs böterna definitivt ur räkenskaperna, såvitt beror på åtgärder som kronofogdemyndigheten kan vidta. Någon indriv- ning kan därefter inte ske. I vissa fall, exempelvis efter det att böter har avkortats på grund av förvandlingsbeslut, förekommer det dock att betalning inflyter från den bötfällde. Böterna kan då uppdebiteras ånyo och redovisas som betalda. Avskrivning är bara en bokföringsåtgärd, varigenom kronofogdemyndigheten befrias från att ha böterna uppförda i sina räkenskaper. Avskrivning hindrar sålunda inte att indrivningsförsök sker på nytt, om det finns anledning därtill. Bestämmelserna om avskrivning och avkortning finns i 145 1 och 2 mom. BöIF. Avskriv- nings- och avkortningsgrunder har sammanställts i avsnitt 4.2.3.
Beträffande arbetsrutinerna vid kronofogdemyndighet och vissa andra praktiska spörsmål återkommer utredningen under 5.3 och 5.4.
4.2.3. Schematisk framställning av utragana'e- och förvandlingshinder samt avskrivnings- och avkortningsgrunder
A. Hinder mot uttagande
]. Bötesavgörandet har inte vunnit laga kraft. Undantag: Hovrätts dom. Jfr 1 åBöVL och 22 % UP.
2. Domstol har förordnat att böterna inte får tas ut. Sådant förordnande får meddelas om
— böterna enligt bestämmelse i BöVL inte får förvandlas och — uttagandet av böterna skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning samt — omständigheterna inte föranleder till antagande att verkställighet av bötesstraffet behövs för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt. Se 5 & BöVL.
3. Åklagare har förordnat att böterna inte skall tas ut. Sådant förordnande skall — om det finnes lämpligt _ meddelas om — böterna avser fylleri eller fylleri jämte annat brott och — den bötfällde har begått brottet före utskrivning från allmän vårdan- stalt för alkoholmissbrukare, på vilken han har tvångsintagits" eller frivilligt ingått för en tid av sex månader samt — straffet har ålagts genom godkänt föreläggande av ordningsbot. Se 57 å andra stycket lagen (1954z579) om nykterhetsvård; jfr 4å andra stycket BöVL.
4. Böterna avser bara fylleri och/eller förargelseväckande beteende och den bötfällde har efter brottet
— tvångsintagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, — frivilligt ingått på sådan anstalt och förbundit sig att stanna där i sex månader eller
_ intagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola. Se 4 5 första stycket BöVL. .Bötesstraffet förekommer till verkställighet samtidigt med att dom,
som avser fängelse på livstid, ungdomsfängelse eller internering, skall verkställas. Envar av de tre sistnämnda påföljderna träder i stället för bötesstraffet. Se 34 kap. ll—13 åå BrB. 6. Bötesstraffet har preskriberats. Se 35 kap. 7 & första stycket BrB. 7. Den bötfällde har avlidit. Har domen vunnit laga kraft och lös egendom tagits i mät eller sattsi allmänt förvar medan den bötfällde levde, skall dock böterna utgå av
den egendomen. Se 35 kap. 7 5 andra stycket BrB.
8. Verkställighet av förvandlingsstraff har påbörjats. Se 6 & BöVL.
B. Hinder mot förvandling
]. Hinder föreligger mot att ta ut böterna (se A ovan). .Böterna överstiger inte 10 dagsböter eller 100 kr. omedelbart i
penningar. När flera bötesstraff sammanträffar, gäller detta de sam- manlagda straffen.
' Förvandling skall dock ske '. _ om omständigheterna föranleder till antagande.,att den bötfällde av i tredska eller uppenbar vårdslöshet har underlåtit att betala böterna |
I.)
eller att förvandling behövs för hans tillrättaförande, eller — om böterna har ådömts för fylleri och den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren har dömts för sådan förseelse tre eller flera gånger. Se 9 & BöVL. . Böterna har ådömts med stöd av 33 kap. 2 & BrB. Se 10 & BöVL.
4. Böterna har ådömts innan den bötfällde har tvångsintagits eller för en tid av minst sex månader frivilligt ingått på allmän vårdanstalt för alkoholmissbruk-are, intagits på arbetsanstalt eller för samhällsvård intagits i ungdomsvårdsskola. ' Sc 11 & första stycket BöVL. | U.)
5. Böterna har ådömts efter det att den bötfällde har intagits på anstalt eller skola som avses i punkt 4 men före utskrivning därifrån, varjämte som ytterligare förutsättning gäller att anstaltens eller skolans styrelse inte påkallar förvandling. 3 Se 11 % första stycket BöVL. ' 6. Böterna har ådömts innan den bötfällde har intagits för vård på , sjukhus efter förordnande enligt 31 kap. 3 & BrB eller i kriminalvårds— anstalt för att undergå fängelse som har ådömts på viss tid, minst två år.
Se 11 €; andra stycket BöVL.
7. Böterna har ådömts efter det att den bötfällde har intagits på sjukhus eller anstalt som avses i punkt 6 men före utskrivning därifrån, varjämte som ytterligare förutsättning gäller att sjukvårdsläkaren eller anstaltens styresman inte påkallar förvandling.
Se 11 å andra stycket BöVL. 8. På grund av åklagares anmälan enligt 12 &; första stycket BöVL (jfr 4.2.4) blir genom lagakraftvunnet beslut förordnat att den bötfällde skall tas in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola. Se 12 5 andra stycket BöVL. 9. Praktiskt förvandlingshinder. Den bötfällde kan inte anträffas eller vistas på utrikes ort. Se 3 % fjärde stycket BöVK. ' 10. Förvandlingsförbud i annan lag än BöVL eller i annan författning.
Se 14 % BölF
1. Den bötfällde har anträffats i riket, saknar utmätnings- eller införselbar tillgång och rätten eller åklagaren har meddelat beslut att böterna inte skall förvandlas.
2. Upplysning har inte kunnat vinnas om den bötfälldes vistelseort. *
3. Den bötfällde vistas i annat nordiskt land och har befunnits sakna tillgång till böternas gäldande, varjämte det har framkommit att det inte finns anledning att anta att förvandling av böterna kan komma till stånd.
4. Den bötfällde vistas i utomnordiskt land, varjämte det har framkom- mit antingen att åtgärd av beskickning eller konsulat har vidtagits för
1. C . A vskrivningsgrunder ! l 1
att få ut böterna utan att de influtit eller att någon anmaning att betala inte kan tillställas den bötfällde genom beskickning eller konsulat.
Avskrivning får även ske, om den bötfällde vistas i utomnordiskt land och bötesbeloppet inte uppgår till 500 kr. samt särskilda skäl inte föreligger att anlita beskickning eller konsulat för verkställigheten.
D. Avkortningsgrunder Jfr 14 & BölF
l. Böterna har förvandlats till fängelse (med eller utan anstånd). 2. Förordnande att böterna inte skall tas ut, har meddelats a. av domstol enligt 5 & BöVL (jfr punkt 2 under A). b. av åklagare enligt 57 5 lagen (1954z579) om nykterhetsvard (jfr punkt 3 under A). 3. Annan laga orsak än som angives under C eller D l--—2. a. Hinder enligt 4 & första stycket BöVL (jfr punkt 4 under A). b. Konsumtion enligt 34 kap. 11—13 55 BrB (jfr punkt 5 under A). c. Preskription (jfr punkt 6 under A). Anm. Enligt riksrevisionsverkets skrivelse den 7 februari 1967. 1:21, skall avkortning ske om åtgärd för indrivning eller förvandling har försummats. ! annat fall möter det enligt verkets uppfattning inte något hinder att efter preskriptionstidens inträde avskriva böterna, om det fanns grund härför vid preskriptionstillfället.
d. Dödsfall (jfr punkt 7 under A). e. Straffminskning. Bötesstraffet har minskats eller upphävts av högre domstol/myndig- het. f. Undanröjande och nåd. Bötesstraffet har undanröjts t. ex. efter resning eller efterskänkts av nåd. g. Övrigt. Exempel: Felaktighet vid framställning av saköreslängd och indriv- ningskort, varigenom böter felaktigt har påförts eller påförts med för högt belopp; förskingring av uppburna bötesmedel. 4. Blir vid omväxling till svenskt mynt av belopp som har influtit genom verkställighet i annan nordisk stat böterna inte till fullo täckta när verkställigheten har avsett hela det ådömda bötesbeloppet, skall resten avkortas.
4.2.4 Åklagarens åtgärder
När utmätningsmannens handlingar i ett av honom aktualiserat förvand- lingsärende har kommit in till åklagaren, skall denne utreda om förvand- lingstalan bör väckas. Finner åklagaren att så bör ske, skall han utreda om förutsättningar finns för anstånd med verkställigheten av förvandlings- straffet. Utredningen sker med biträde av polismyndigheten och enligt reglerna för förundersökning i brottmål. Regler i nu berört avseende finns 16 5 första stycket BöVK.
När förvandlingsärendet kommer in eller senare under utredningen kan det visa sig att något av de i avsnitt 4.2.3 nämnda förvandlingshindren föreligger. Åklagaren skall då underrätta kronofogdemyndigheten om anledningen till att talan inte förs (6 & andra stycket BöVK). Är hindret sådant att böterna inte ens får tas ut _ i vilket fall förvandlingsfråga inte uppkommer _ erfordras inte något beslut i förvandlingsfrågan.
Föreligger det inte något hinder däremot, skall åklagaren efter utred— ningen väcka talan om förvandling av böterna. Av bestämmelserna härom, som finns i 7 & BöVK, kan följande nämnas. Talan väcks genom ansökan. Yrkar åklagaren förvandling av småböter, dvs. sådana som inte överstiger 10 dagsböter eller 100 kr. omedelbart i penningar, skall han ange grunden för yrkandet, dvs. att han anser att tredska, uppenbar vårdslöshet eller individualpreventivt betingat behov av förvandling före- ligger. 1 fråga om andra böter skall han ange om han anser att det finns anledning att bevilja anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraffet. ()m han inte anser att sådant anstånd bör beviljas, skall han redovisa skälen för sin uppfattning.
För förvandling av böter som har ådömts alkoholmissbrukare finns särskilda regler i 12 % BöVL. De syftar till att ingripandet mot alkohol- missbruk skall bli effektivare genom att nykterhetsvårdande åtgärder sätts in i stället för den för detta klientel mindre ändamålsenliga förvandlingsordningen. Är det fråga om att förvandla böter för en gärning som kan föranleda tvångsingripande från nykterhetsnämnden enligt 15 &
lagen (1954zS79) om nykterhetsvård, t. ex. fylleri, skall åklagaren under— rätta nykterhetsnämnden, om den bötfällde har dömts för minst tre sådana gärningar, begångna under de två senast förflutna åren. Om den bötfällde är under 20 år, skall anmälan i stället göras till barnavardsnämn- den. Om inte nykterhetsnämnden inom två månader från det underrättel- sen skedde har ansökt hos länsstyrelsen att den bötfällde skall tas in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, skall åklagaren föra talan om förvandling. Motsvarande gäller beträffande unga bötfällda för det fall att barnavårdsnämnden inte hos socialstyrelsen ansöker att den bötfällde * skall tas in för samhällsvård i ungdomsvårdsskola. Leder åklagarens , anmälan till verkställbart intagningsbeslut, förfaller förvandlingsfrågan. [ l motsatt fall skall talan om förvandling väckas. i
I anslutning till det senast sagda kan nämnas, att det förekommer att 1 alkoholmissbrukare tas in för vård på mentalsjukhus, t. ex. om de är att anse såsom farliga. På dessa fall är 12 & inte tillämplig, varför talan om förvandling måste ske, om böterna inte betalas.
Frågan om bötesförvandling tas i allmänhet upp först sedan tva ar eller mer har förflutit från det bötesdomen vann laga kraft. Eftersom enligt bestämmelsen i 16 % första stycket BöVL alla förvandlingsbara böter som har ådömts den bötfällde skall förvandlas samtidigt, kan emellertid även böter som har utdömts eller ålagts helt nyligen förekomma i förvandlings- målet.
Under handläggningen hos åklagaren förekommer ett omfattande administrativt arbete. Varje åtgärd och beslut under handläggningen diarieförs. Samarbete förekommer med bl. &. polisen, kronofogdemyndig- heten, sociala myndigheter, olika vårdanstalter och sjukhus. försäkrings— kassor och skattemyndigheter. Registerutdrag infordras från riksskatte- verket (fyll-eriregistret), kriminalregistret och pastorsämbetet. Eftersom förvandlingsmål oftast aktualiseras först när preskriptionstiden närmar sig, krävs i regel under utredningen en kontinuerlig bevakning av att inte denna tid överskrids. Särskilt viktig är kontrollen av storleken på de oguldna beloppen. En felaktig uppgift härom skulle leda till att förvand— lingsstraffet blir felaktigt uträknat. Bl. a. måste de avbetalningar som ibland sker medan handläggningen hos åklagaren pågår antecknas. l registerutdragen måste kontrolleras om det finns andra bötesstraff som bör omfattas av förvandlingstalan eller om det föreligger laga hinder mot sådan talan.
[ det administrativa arbetet ingår också den s. k. personbladsrutinen,i vilken arbetsuppgifter åvilar polismyndigheten, åklagaren, rätten Och rikspolisstyrelsen och som i korthet innebär följande. l varje förvandlings— mål upprättar polismyndigheten ett s. k. personblad som innehåller upplysningar om målet och den bötfällde. Olika exemplar av de i personbladssetet ingående handlingarna fylls i av polismyndigheten och åklagarmyndigheten och följer målet via rätten till rikspolisstyrelsens registratur. Där databehandlas uppgifterna och ingår sedan i polisregistret (jfr 6 % polisregisterkungörelsen, 196938, och 9 & 5 RIK).
4.2.5 Förvandlingsmälens gång
Behörig domstol i bötesförvandlingsmål är enligt 13 15 BöVL tingsrätten i den ort där den bötfällde vistas när ansökningen om förvandling delges honom. Har annan tingsrätt ådömt böterna, är också den behörig att ta upp målet.
Rätten skall enligt 21 % BöVL kalla åklagaren och den bötfällde. till förhör i målet. Om den bötfällde inte inställer sig, kan enligt samma lagrum målet ändå avgöras såvida utredningen i saken är nöjaktig. Förekommer det anledning att inte bevilja anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraffet, skall den bötfällde kallas att komma till rätten personligen (8 & BöVK). Vid bedömningen av vad kallelsen skall innehål— la har rätten ledning av vad åklagaren yrkat och yttrat i sin ansökan om förvandling. Kallelsen och ansökningen skall enligt sistnämnda lagrum delges den bötfällde.
Vid målets handläggning framställer åklagaren sitt yrkande och redo- gör för vilka böter som avses med talan, eventuella avbetalningar och grunderna för yrkandet. Därefter ställs frågor till den bötfällde. Syftet med frågorna är att komplettera handlingarnas uppgifter om den bötfäll— de och hans ekonomi samt att få fram andra omständigheter av betydelse. Rätten skall nämligen bedöma om ytterligare prövning behövs i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd i indrivningshän- seende. Finner rätten att sådan prövning behövs, skall den enligt 14% BöVL hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Sådant beslut får enligt 20% BöVL inte överklagas. Beslutet får enligt 25 % BöVL en preskriptionsförlängande verkan. En ny tid om tre år för böternas bortfallande skall nämligen räknas från dagen för beslutet.
Om den bötfällde uppger att han kan betala böterna, brukar rätten ibland lämna honom tillfälle till detta genom att bevilja ett kortare uppskov i målet (jfr BrB 111 s. 475 och JO 1969 s. 46 f). Hovrätt får inte fatta beslut enligt 14 & BöVL, om det inte finns synnerliga skäl för det (20 BöVL).
Betalar den bötfällde böterna innan rätten har avgjort saken eller framkommer något annat förvandlingshinder, avskrivs målet. Föreligger inte sådant hinder, fastställer rätten ett förvandlingsstraff, beräknat enligt grunder som anges i 155 BöVL. Förvandlingsstraffet bestäms där i förhållande till storleken av bötesstraffet. Sålunda svarar 1 t.o.m. 5 dagsböter mot 10 dagars fängelse, varje följande dagsbot t. o. m. 20 mot 1 dags fängelse, varje följande påbörjat antal av 2 dagsböter t. o. m. 90 mot 1 dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av 3 dagsböter mot 1 dags fängelse. Har den bötfällde avbetalat på böterna, skall förvand- lingen ske efter antalet obetalda dagsböter; dagsbot som har erlagts delvis anses som obetald. Är böterna ådömda omedelbart i penningar, skall varje påbörjat belopp av 10 kr. anses lika med en dagsbot. Förvandlings- straffet får inte överstiga 90 dagar. En förvandlingstabell är intagen i lagboken.
1 16 & BöVL finns regler för det fall att den bötfällde resterar med mer än en bötespost. Enligt första stycket skall samtliga förvandlingsbara
böter förvandlas, och ett gemensamt straff skall bestämmas efter det sammanräknade antalet dagsböter. Har avbetalning skett, skall den vid bestämmandet av förvandlingsstraffet avräknas på sådant sätt att de äldsta böterna blir betalda i första hand.
Med hänsyn till att förvandlingsskalan är fallande, innebär den gemen— samma beräkningen regelmässigt en förmån för den bötfällde. Det har ansetts att han i vissa fall bör åtnjuta denna förmån även i senare förvandlingsmål. Har han avtjänat förvandlingsstraff för böter och före- kommer i nytt förvandlingsmål böter som har ådömts innan förvandlings- straffet till fullo har avtjänats, skall sålunda domstolen beräkna vilket gemensamt straff som från början skulle ha bestämts. om böterna i det nya målet räknats med. För böterna i det nya målet får enligt 16 å andra stycket BöVL inte bestämmas högre förvandlingsstraff än vad som återstår, sedan det avtjänade straffet har räknats av från det sålunda beräknade gemensamma straffet. Om det i det nya malet förekommer även böter på vilka nedsättningsreglerna inte är tillämpliga, skall enligt samma lagrum ett särskilt förvandlingsstraff beräknas för dessa böter, varefter båda förvandlingsstraffen läggs ihop. Den sammanlagda straffti- den får dock inte överstiga 90 dagar.
En nedsättning enligt 16 å andra stycket BöVL kan salunda förekom— ma endast om det redan ålagda förvandlingsstraffet är verkställt. Skulle flera förvandlingsbeslut framdeles komma att verkställas, exempelvis om anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall kriminalvårdssty— relsen, såsom framgår av 23 & första stycket BöVL, räkna om strafftiden enligt de nu nämnda grunderna. Även i övrigt skall dessa grunder beaktas på verkställighetsstadiet (23 å andra stycket BöVL).
De förvandlingsnormer som framgår av 15 och löäå BöVL kan frångas i mildrande riktning, om det är skäligt. En förutsättning härför är att det med skäl kan antagas att den bötfällde har gjort vad han förmått för att betala böterna. Förvandlingsstraffet kan då enligt l7å BöVL sättas ned till lägst sex dagar eller t. o. m. efter—ges helt, om det föreligger synnerliga skäl och hinder inte möter ur allmän synpunkt. Ett fullstän- digt bortfall av förvandlingsstraffet kan förekomma exempelvis om den bötfällde blir föremål för åldringsvård eller om han sedan en längre tid har vistats på sjukhus.
När förvandlingsstraff åläggs, får rätten enligt låstS BöVL bevilja anstånd med verkställigheten, om omständigheterna ej föranleder till antagandet att betalningen har uteblivit på grund av den bötfälldes tredska eller uppenbara vårdslöshet eller att straffverkställigheten behövs för att tillrättaföra honom. Om anstånd beviljas. börjar enligt samma lagrum en tvåårig prövotid att löpa från dagen för beslutet. Om den bötfällde begår brott eller åläggs ett nytt förvandlingsstraff under denna tid, kan rätten enligt 19% BöVL förklara anständet förverkat eller förlänga prövotiden med ett är. Av lagrummet framgår att frågan om förverkande måste väckas i mål, i vilket den bötfällde har häktats eller delgivits åtal eller förvandlingsansökan inom viss tid, i förvandlingsmål före prövotidens utgång och vid förverkande på grund av brott inom ett år från prövotidens utgång. Av 19 & framgår även att förvandlingsstraffet
faller bort, när anståndet inte längre kan förklaras förverkat.
Rätten avgör mål om förvandling av böter genom beslut (21 & tredje stycket BöVL). Hovrätt är enligt 20 å andra stycket BöVL sista instansi dessa mål.
Rätten har att efter slutligt beslut i förvandlingsmål iakttaga åtskilliga föreskrifter om underrättelseskyldighet Om förvandlingsstraffet skall verkställas, skall rätten sålunda översända avskrift av beslutet till kriminalvardsstyr'elsen. Detta gäller även när anstånd med verkställighe- ten av förvandlingsstraffet har förklarats förverkat, 1 och 3 55 kungörel— sen (19641635) ang. underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. Om sådant anstånd har beviljats, skall enligt 10 % BöVK den bötfällde skriftligen underrättas härom. Underrättelse fordras dock inte, när hovrätt fastställer ett överklagat beslut. Av 12 & BöVK framgår följande. Har underrätt ålagt förvandlingsstraff eller förordnat att böterna inte får tas ut. skall den översända bevis därom till utmätningsmannen. Beviset tecknas pa det saköreslängds- eller bötesbeslutsutdrag, som hör till målet. 1 övriga fall skall underrätten Och i förekommande fall hovrätten sända en avskrift av beslutet till utmätningsmannen jämte nyssnämnda utdrag. Om hovrätten har ändrat underrättens beslut, skall den dessutom sända en avskrift av beslutet till den myndighet som har att se till att bötesdomen befordras till verkställighet. Uppgift om slutligt beslut i mål om förvandling eller i mål som avses i 5, 19 eller 22 % BöVL skall lämnas till RI. Härifrån tillförs det allmänna kriminalregistret vissa uppgifter. Har anstånd beviljats med verkställigheten av förvandlingsstraffet, skall sålun— da uppgift härom framgå av det allmänna kriminalregistret, 2 & första stycket punkt 3 lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister. Uppgift skall ocksa enligt 3 % samma lag finnas i registret, om sådant anstånd har förklarats förverkat eller om prövotiden har förlängts. Däremot föreskrivs inte någon anteckningsplikt, när ovillkorligt förvandlingsstraff åläggs eller när rätten enligt 22 _S BöVL nedsätter förvandlingsstraff för den som har erhållit anstånd med verkställigheten av detta.
4.2.6 Verkställighet av förvandlingsstraff
Förvandlingsstraff verkställs i kriminalvårdsanstalt, jfr l 5 lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. Om den dömde inte är häktad eller eljest intagen i kriminalvårdsanstalt är gången av verkställighetsärendet i all- mänhet den att kriminalvårdsstyrelsen, sedan lagakraftbevis på förvand- lingsbeslutet inkommit, via regionchefen i den region vari den dömde vistas sänder ett föreläggande per post med mottagningsbevis till den dömde. [ föreläggandet anmodas den dömde att inom 14 dagar från mottagandet inställa sig på anvisad kriminalvårdsanstalt. Inställer sig den j dömde inte inom angiven tid, hemställer kriminalvårdsstyrelsen hos : polismyndighet om förpassning, 10 & lagen (19741202) om beräkning av *' strafftid m. m.
Beträffande nåd reSpektive uppskov gäller för samtliga verkställighets- ärenden att första nåde- och uppskovsansökan är verkställighetshinder. Uppskov kan medges i högst sex månader om särskilda skäl föreligger och om synnerliga skäl föreligger med ytterligare sex månader(12 och 13 åå nämnda lag).
Som tidigare nämnts får böterna inte drivas in sedan de har förvand- lats, men den bötfällde får betala dem frivilligt, så länge verkställighet av
förvandlingsstraffet inte har påbörjats. Betalningen medför att förvand- lingsstraffet faller bort eller — vid avbetalning — att det sätts ned. 1 anståndsfallen meddelas bortfalls- eller nedsättningsbeslutet av den dom- stol som har förvandlat böterna, i andra fall av kriminalvårdsstyrelsen. Vad nu sagts framgår av 22 % BöVL. Enligt 5 & BöVK skall utmätnings- mannen underrätta domstolen resp. kriminalvårdsstyrelsen om betal- ningen.
Förvandlingsstraff kan falla bort även av annan anledning än att böterna betalas. Förekommer straffet till verkställighet samtidigt med i dom på fängelse på livstid, ungdomsfängelse eller internering, träder enligt 34 kap. 11413 %% BrB dessa påföljder i stället för förvandlings- straffet, Likaså förfaller enligt 11 & BöVL straffet, om den dömde efter förvandlingsbeslutet tvångsintas eller för minst sex månader frivilligt ingår på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller tas in på arbetsanstalt, för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, på sjukhus efter förordnande enligt 31 kap, 35 BrB eller i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse som har ådömts på viss tid, minst två är. Det är sålunda här fråga om samma situationer som de i vilka förvandling av böter inte får ske till följd av att intagning ianstalten redan har ägt rum (jfr 4.2.3). För att förebygga att verkställighet sker av bötes- eller förvandlingsstraf- fet i dessa fall har vissa bestämmelser meddelatsi 13 & BöVK. Har någon intagits i trär nämnd anstalt och föreligger det sådana omständigheter som enligt 11 % BöVL medför förbud att förvandla böter eller att verkställa förvandlingsstraff, skall föreståndaren för anstalten försöka ta reda på om den intagne har ådömts böter eller förvandlingsstraff. Han skall sedan i förekommande fall underrätta indrivningsmyndigheten resp. kriminal- vårdsstyrelsen om intagningen och undersökningsresultatet.
Förvandlingsstraffet faller bort om beslutet därom inte har börjat verkställas inom tre år från det beslutet vann laga kraft. Om anstånd med verkställigheten av straffet har förklarats förverkat, skall tiden räknas från det beslutet om förverkande vann laga kraft (26 & BöVL).
4.3. Vite och särskild rättsverkan
4.3.1. Vite
Beträffande vitesinstitutet föreligger ganska knapphändiga regler. I 25 kap. BrB ges, utöver de allmänna reglerna om bötesstraffet, en allmän bestämmelse om vite i 8 &. Därav framgår bl. a. att de bestämmelser som gäller för indrivning och förvandling av böter gäller även beträffande vite. Bestämmelserna avser inte vite som är bestämt genom avtal. Av 85 framgår också att vite tillfaller staten, om inte annat är föreskrivet. Som exempel på undantag från huvudregeln att vite tillfaller staten kan nämnas vite som nykterhetsnämnd utdömer enligt 13 & nykterhetsvårds- lagen (1954:579). Detta vite tillfaller kommunen enligt 71 & samma lag.
Bestämmelsen i BrB 2528 kompletteras av 27 & BöVL, 14 & BöVK och 1 & 3 mom. BölF, enligt vilka bestämmelser resp. författnings föreskrifter
om böter skall äga motsvarande tillämpning på vite. Preskriptionsbestäm- melsen i 35 kap. 7 & BrB gäller även utdömt vite.
l BrB finns även vissa andra, för specialfall avsedda bestämmelser om vite. Sålunda kan domstol eller övervakningsnämnd meddela vitesföreläg— gande med stöd av BrB 26:18, 28:7 och 9, 298, 30:11 samt 3414 och 6. Det är här i allmänhet fråga om att ge eftertryck åt någon föreskrift som har meddelats i samband med skyddstillsyn eller villkorlig frigivning och som har åsidosatts av den dömde.
Praktiskt betydelsefulla föreskrifter om vite finnsi RB, exempelvis i 9 kap. 7 & vari anges att rätten i vissa fall äger förelägga part eller annan vid vite att inställa sig vid förhandling. Flertalet av de förvandlade vitena är av detta slag. Enligt 9 kap. 8 & RB får vite som åläggs enligt balken inte sättas högre än 5 000 kr. Har vite utdömts, får nytt vite uppgå till högst 10 000 kr. Andra betydelsefulla vitesbestämmelser finns exempelvis i 217ä aktiebolagslagen (19441705), 535 samt 123—1255ä taxerings- 1agen (l956:623). 75, 78 och 81 åå hälsovårdsstadgan (1958:663), 70% byggnadsstadgan (1959:612), 23 och 69 55 mervärdeskattelagen (1968: 430), 18 % lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.; 1 & lagen (19701412) om otillbörlig marknadsföring samt 40 och 42 %% förvalt- ningsprocesslagen(19711291).
Vitesföreläggande kan riktas omedelbart mot juridisk person eller dess ställföreträdare eller mot båda (jfr JO 1962 s. 461 foch Söderlund, Rättegångsbalken [ s. 198). Ett vite som har ådömts en juridisk person kan naturligtvis inte förvandlas.
I 27 %% BöVL har intagits ett förbud mot att förvandla vite som har utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen (19742371) om rättegången i arbets- tvister. Även utanför BöVL förekommer förbud mot förvandling av vite. Som exempel härpå kan nämnas 15 5 lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor.
Vite utdöms i vissa fall av annan myndighet än allmän domstol. Här märks framför allt viten som utdöms av förvaltningsdomstolar (jfr 42 & förvaltningsprocesslagen, 1971 1291) och marknadsdomstolen.
Vitet är på åtskilliga förvaltningsområden ett viktigt medel att sanktio- nera förvaltningsrättsliga plikter. I allmänhet torde anses att det är ett ändamålsenligt och verksamt hjälpmedel vid myndighetsutövningen.I
Antalet viten som har utdömts och förvandlats av domstol är i förhållande till bötesstraffen ringa (jfr avsnitt 5). Det totala antalet vitesförelägganden är dock betydligt högre än antalet utdömda viten. Till belysning härav kan nämnas att patent- och registreringsverket under åren
1 Exempel på erfarenheter av motsatt innebörd finns dock. Sålunda kan nämnas att dåvarande kontrollstyrelsen i sin egenskap av beskattningsmyndiglret ägde förelägga vite, exempelvis vid föreläggande att inkomma med deklarations- och andra redovisningshandlingar. Enligt uppgift från kontrollstyrelsen var antalet sådana förelägganden förhållandevis stort fram till mitten av 1960-talet. Efter hand befanns det att vitesinstitutet på detta område ej var särskilt effektivt som påtryckningsmedel. Fr. o. m. hösten 1966 hade vite använts endast i enstaka fall. Under tiden juli 1959—november 1966 utdömdes 94 viten och därefter hade inte något vite dömts ut.
1968—1973 gjorde 7 261 framställningar till åklagarmyndighet avseende talan om vitesföreläggande enligt 217 % aktiebolagslagen (1944z705) och att vite dömdes ut i bara 366 av dessa fall.
Eftersom samma verkställighetsregler skall tillämpas för utdömt vite som för böter, kommer vite för enkelhetens skull inte att särskilt nämnas i fortsättningen av betänkandet annat än när någon avvikelse föreligger mellan böter och vite eller när det i övrigt behövs för sammanhanget.
4.3.2. Särskild rättsverkan
Enligt l 5 3 mom. BölF skall vad som i förordningen sägs om böteri tillämpliga delar gälla även gods som har blivit dömt förbrutet. straffskatt , samt allmänna avgifter som ådöms i sammanhang med böter, Det ärhär fråga om vissa av de sanktionsformer som asyftas med den i BrB använda samlingsbeteckningen särskild rättsverkan av brott (jfr 1 kap. 8 55 och 36 kap. BrB).
Bestämmelserna i BöVL är inte tillämpliga på särskild rättsverkan. Förvandling av ogulden straffskatt eller allmän avgift eller av oguldet belopp vid värdeförverkande kan alltså inte ske. I samband med 1972 års lagstiftning om skattebrott ersattes den tidigare förekommande straff- skatten av särskilda skatte- och avgiftstillägg. Dessa åläggs av administra- tiv myndighet och verkställs inte enligt bestämmelserna i BöV L.
4.4. Bestämmelser om nordisk verkställighet
Inom ramen för de nordiska ländernas samarbete på straffverkställighe- tens område sker en internordisk verkställighet av bl. a. böter, vissa viten och förvandlingsstraff. Bestämmelser i ämnet finns i lagen ( 1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, lsland och Norge angående verkställig— het av straff m. m. (NordVL). till vilken lag ansluter en tillämpningskun— görelse (1963zl94) (NordVK). ] huvudsak gäller följande om verkställig— heten.
En bötesdom som har meddelats i ett annat nordiskt land får enligt l & NordVL på begäran därifrån verkställas här i landet. Omvänt gäller enligt 3 % att det kan överlämnas åt myndighet i annat nordiskt land att verkställa en svensk bötesdom. Med dom jämställs beslut eller föreläggan- de som enligt lagstiftningen i det land där det har meddelats äger samma verkan som dom (34 5). Även böter enligt strafföreläggande och ord- ningsföreläggande samt beslut om bötesförvandling kan alltså verkställas i annat nordiskt land. Samarbetet har också, såsom framgår av 4 % i lagen, utsträckts till att omfatta processuella viten, dvs. viten som har förelagts part eller annan för att fullgöra skyldighet i rättegång. Vad som här sägs om böter gäller därför även sådana viten. NordVL är tillämplig även på böter eller vite som ådömts med stöd av lagen (19741752) om nordisk vittnesplikt; se 10 & sistnämnda lag.
För bifall till en framställning från annat nordiskt land om överflytt- ning av verkställigheten krävs att avgörandet är verkställbart i det landet
(24% andra stycket NordVL). [ övrigt har inte givits några bindande föreskrifter för prövningen, utan det är förutsatt att det skall ske en diskretionär prövning av frarnställningarna. Samarbetet bygger emellertid på förtroende för rättsväsendet i grannländerna, och man har i förarbe- tena utgått från att framställningar om biträde med bötesverkställighet skall bifallas, om inte särskilda hinder föreligger (jfr prop. 1962z203 s. 21 f och 55 f). Att domen är verkställbar skall framgå av de handlingar som åtföljer framställningen (2 % NordVK).
Möjligheten att här i landet verkställa förvandlingsstraff som har ådömts i ett annat nordiskt land avser främst svenska medborgare och utlänningar med hemvist här. Gäller framställningen utlänning som saknar hemvist här, bör den bifallas endast om det är lämpligare att verkställigheten sker här än i domslandet (5 % NordVL). Regler av motsvarande innebörd gäller för svenskt förvandlingsbesluts verkställighet i de andra nordiska länderna (8 5).
Fran svensk sida får enligt 10% BölF framställning om indrivning av böter göras till annat nordiskt land först när bötesdomen har vunnit laga kraft. Om det inte föreligger särskilda skäl därtill, får inte heller verkställighet av förvandlingsstraff begäras innan beslutet om förvandling har vunnit laga kraft (4 & NordVK). Eftersom utmätningsman inte skall aktualisera förvandlingstalan när den bötfällde vistas på utrikes ort (3 & fjärde stycket BöVK), blir utrymmet för verkställighet utomlands av svenskt förvandlingsstraff rätt begränsat. Framställning om verkställighet av svenskt förvandlingsstraff har sålunda enligt uppgift från kriminal— vårdsstyrelsen skett endast i 4 fall under år 1972, samtliga till Finland. Under 1973 gjordes ingen sådan framställning.
Verkställigheten här i landet av bötesstraff som har ådömts i de andra länderna sker enligt svensk lag. Ett viktigt undantag finns dock i och med att böterna inte får förvandlas genom beslut här i landet (2 & NordVL). Det är myndigheten i domslandet som skall besluta i förvandlingsfrågan. Ett förvandlingsbeslut av sådan myndighet kan emellertid verkställas här. Under år 1973 inkom totalt 22 framställningar om verkställighet av förvandlingsstraff, varav 10 från Danmark, 10 från Finland och 2 från Norge. Av dessa hade vid årets utgång 5 bifallits (varav 2 verkställts och 3 bortfallit på grund av betalning), 9 lämnats utan bifall och 2 ej avgjorts, varjämte 4 skrivits av efter betalning och 2 skrivits av på grund av återkallelse. l
1 Danmark och Norge fastställs förvandlingsstraffet redan i bötesdo- men. Om böterna inte betalas, behövs det alltså inte något nytt domstolsförfarande för att avgöra förvandlingsfrågan. Undantag gäller för de böter som i Danmark föreläggs av polismyndighet. Förvandlingsstraff för sådana böter beräknas först när det skall verkställas. (Se vidare bilaga 8.) Vidare är det indrivningsmyndigheterna i dessa länder som bestämmer om och när förvandlingsstraff skall verkställas. Dessa olikheter har föranlett vissa särskilda riktlinjer för samarbetet (jfr prop. 1962:203 5. 31). [ framställning till Sverige om indrivning av böter skall sålunda inte samtidigt begäras att förvandlingsstraffet verkställs vid utebliven betal— ning, med mindre det redan är utrett att betalning har uteblivit på grund
1 Senare uppgifter har ej kunnat erhållas från kri- minalvårdsstyrelsen p. g. a. ändrade handlägg- nings- och redovisnings- rutiner.
1 Kriminalvårdsstyrelsen har med stöd av 15 & NordVK utfärdat cirkulär nr 5/1963 ang. samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge röran- de verkställighet av böter m. m. och rund— skrivelse nr 100/1963 ang. samarbete med sam- ma länder rörande verk- ställighet av bl. a. frihets- straff. — Se även medde- lande nr 11/1973 från exekutionsväsendets organisationsnämnd.
av tredska eller det eljest är motiverat att verkställa förvandlingsstraffet. Kan den svenska indrivningsmyndigheten inte indriva böterna, skall den i normalfallen meddela anledningen härtill och vad som har ätgjorts. Meddelandet skall tillställas vederbörande myndighet i domslandet (7 & NordVK), och denna avgör sedan om den skall begära att förvandlings- straffet verkställs.
Om verkställigheten av ett utländskt förvandlingsstraff överflyttas hit, skall straffet omvandlas till fängelse på lika lång tid och domen behandlas som om den vore en svensk lagakraftvunnen dom (65 och 75 första stycket NordVL). ] stort sett följer verkställighetsförfarandet de svenska reglerna. De skillnader som kan förekomma är föranledda av att förvand— lingsstraffet bestämts i domslandet och att någon omprövning av domen inte görs här i landet. Resultatet kan därför i vissa fall bli strängare, i andra fall lindrigare för den bötfällde än om svenska regler tillämpas. l skärpande riktning kan t. ex. verka att olika förvandlingsstraff inte kan förenas (jfr 29 & NordVL) och att de i svensk lag intagna begränsningarna i fråga om böters förvandlingsbarhet inte gäller. Den dömde har dock större möjligheter än enligt BöVL att undgå verkställighet av hela förvandlingsstraffet. [ överensstämmelse med vad som gäller i de övriga länderna kan nämligen betalning av böterna ske även efter det att verkställigheten av detta straff har börjat. Genom betalningen bortfaller förvandlingsstraffet eller vad som återstår av detta. Vid avbetalning nedsätts det i motsvarande mån (7 & tredje stycket NordVL).
Det ankommer enligt 25 5 första stycket NordVL jämfört med 4 a & NordVK på kriminalvårdsstyrelsen att pröva framställningar från de andra nordiska länderna om verkställighet av förvandlingsstraff samt att själv vid behov begära verkställighet i dessa länder. Motsvarande gäller för riksskatteverket såvitt avser böter.l Ett par föreskrifter i 7 & NordVK, vilka främst syftar till att minska antalet förvandlingsstraff, bör nämnasi detta sammanhang. Har en framställning om bötesindrivning kombinerats med begäran om verkställighet av förvandlingsstraff för det fall att betalning inte sker, skall riksskatteverket försöka få betalning genom indrivningsmyndighetens försorg. Kan indrivning ej ske, skall verket överlämna ärendet till kriminalvårdsstyrelsen för prövning av frågan om verkställighet av förvandlingsstraffet. Styrelsen får, innan den avgör verkställighetsfrågan, genom riksskatteverket begära ytterligare indriv— ningsåtgärder. Görs en separat framställning om verkställighet av förvand- lingsstraff, kan kriminalvårdsstyrelsen genom riksskatteverket begära ytterligare indrivningsåtgärder, innan den avgör verkställighetsfrågan.
Preskriptionsspörsmål skall enligt 31 & första stycket NordVL avgöras i enlighet med domslandets lag. Uppgift om när preskription inträder skall därför lämnas i samband med att verkställighet begärs (2 & NordVK).
4.5. Utländsk rätt
Förevarande avsnitt begränsas till en översiktlig redogörelse för de danska, finska och norska systemen för bötesverkställighet. En närmare
framställning härom ges i bilaga 8, som också innehåller huvuddrag av motsvarande system i England, Frankrike, Italien, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.]
Böter som har ådömts eller ålagts i de övriga nordiska länderna skall förvandlas, om de inte kan tas ut. De undantag som förekommer från denna huvudregel är få. Någon motsvarighet till de svenska förvandlings- reglerna för s.k. småböter finns inte. I Danmark och Norge bestäms förvandlingsstraffet som subsidiärt straff redan i bötesdomen. För de böter som i Danmark åläggs av politiet bestäms dock förvandlingsstraffet först när förvandlingsfrågan blir aktuell. I Finland avgörs frågan om bötesförvandling i särskild rättegång liksom i Sverige.
Varken i Danmark eller Norge förekommer villkorlig dom i samband med förvandlingsstraff. [ Finland däremot kan verkställigheten av för- vandlingsstraffet villkorligt skjutas upp, om inte tredska eller uppenbar vårdslöshet i betalningshänseende kan anses föreligga.
Förvandlingen sker i Danmark och Finland efter en viss skala. Huvudprincipen är att förvandlingsstraffet i dagar räknat skall vara lika med antalet dagsböter. I Norge finns inte några sådana regler. Normalt är straffets maximala längd 60 dagar i Danmark, 90 dagar i Finland och tre månader i Norge. Såväl i Danmark som i Norge kan böterna betalas även efter det att verkställigheten av förvandlingsstraffet har påbörjats. Även avbetalningar kan göras. I Finland kan däremot någon betalning inte göras i detta skede, och dessförinnan tillåts endast full betalning av förvandlade böter.
Statistiken beträffande böter och bötesfångar är olika långt framförd i de nordiska länderna. Antalet ådömda bötesstraff under år 1972 var omkring 215 000 i Danmark. I Finland var det under år 1971 omkring 186000 och i Norge omkring 80000. Under år 1969 var antalet bötesfångar i Danmark 2 152. I Finland togs endast 174 bötesfångar ini straffanstalt under år 1970 medan motsvarande antal för åren 1971 och 1972 var 304 resp. 413. I Norge var medeltalet bötesfångar per dag 80—89 under åren 1960—1969. Ett förhållande som är ägnat att väsentligt reducera antalet bötesfångar i de tre länderna är att fylleri har avkriminaliserats i Finland och Norge, varjämte försök med ätalsunder- låtelse för sådant brott pågår i Danmark.2 Det kan t. ex. nämnas att antalet bötesfångar i Finland tidigare var omkring 6 500 om året.
Såväl i Danmark som i Norge torde förvandlingsstraffet användas både som ett påtryckningsmedel i betalningshänseende och som ett ersätt- ningsstraff. I Finland betraktas det huvudsakligen som ett påtrycknings- medel.
I Danmark försöker man att nådevägen minska den negativa effekten av de talrika förvandlingsstraffen. Under 1973 har den politimester, som förestår indrivningen, fått behörighet att avgöra ansökningar om eftergift av böter på upp till 3 000 kr. Frågan om förvandlingsstraffet behandlas f. n. i det danska straffelovrådet som särskilt har att undersöka om det går att genomföra ett system som begränsar användningen av förvand- lingsstraffet.
Den finska böteslagstiftningen genomgick en omfattande reformering
1 En redogörelse för bötessystemen i Norden finns i det betänkande från Nordiska straffrätts- kommittén, som är nämnt i slutet av detta avsnitt.
2 l cirkulär den 5 januari 1971 till politiet och åklagarmyndigheterna har justitieministeriet ef— ter framställning från straffelovrådet tillrått att lagföring inte sker för fyl- leri på offentlig plats eller vid sammanträffande av fylleri och vissa smärre ordningsförseelser. Un- dantag görs för det fall att skadeståndsanspråk föreligger. Avsikten är att man senare skall ta ställ- ning till om denna ord- ning skall göras perma- nent.
under år l969, varvid viktiga ändringar gjordes i förvandlingsreglerna. Bl.a. infördes möjligheten till villkorligt anstand med avtjänande av förvandlingsstraff. Frågan om en ytterligare reform av förvandlingssyste- met, syftande till ett avskaffande av förvandlingsstraffet, har nyligen undersökts i Finland. Den arbetsgrupp som har utrett frågan har emellertid rekommenderat närmast en förenkling och effektivering av den nuvarande förvandlingsproceduren.
I Norge har det flera gånger varit på tal att ändra lagstiftningen för att minska antalet verkställda förvandlingsstraff. Det största hindret för en sådan reform torde hittills ha varit att en stor del av de avtjänade böterna har ådömts sådana personer som ofta har blivit bötfällda för fylleri. Bland dessa personer har man måst räkna med ett betydande antal som på grund av bristande vilja eller förmåga att arbeta har haft liten möjlighet att betala böterna. ] och med avkriminaliseringen av fylleriet har frågan om förvandlingsstraff för deras vidkommande fallit bort. Hela förvandlingsfrågan har därför kommit i ett annat läge.
Frågan om bötesstraffet och verkställigheten därav har alltsedan år 1962 varit föremål för överläggningar inom Nordiska straffrättskominit— tén, vilken tillsattes i augusti 1960.
Kommittén har nyligen avlämnat betänkandet "Bötesstraffet” (Nor- disk utredningsserie l975:5, Stockholm 1975). Den är enig om att detär principiellt oriktigt att den som har dömts endast till böter likväl skall få sona brottet i fängelse. Det råder därför också enighet om att använd— ningen av förvandlingsstraff bör begränsas i största möjliga utsträckning. När det gäller att begränsa användningen av förvandlingsstraffet, vill kommittén understryka att utgångspunkten bör vara att förvandlings- straffet skall vara ett påtryckningsmedel och inte fungera som ersätt— ningsstraff.
5. Utredningens undersökningar
Utredningen har gjort ett flertal undersökningar1 för att få fram en bild av hur bötesverkställigheten fungerar i praktiken och vilka verkningar den har. Härvid har för det första skett statistiska undersökningar beträffande bötesstraffets användning och bötesverkställighetens ekonomiska resultat (bil. 1 tabell le8). Vidare har sammanställts siffror rörande antalet förvandlingsmål vid domstol och rörande bötesfångarna (bil. 1 tabell 9,12). Den officiella statistiken ger emellertid inte någon fullständig bild av tillämpningen av de regler som gäller eller har samband med bötesverkställigheten. Utredningen har därför genom skriftliga enkäter hos kronofogdemyndigheter och åklagarmyndigheter samt genom andra undersökningar skaffat material angående olika arbetsmoment i verkstäl— liglietssystemet och beträffande verkningarna i betalningshänseende av olika åtgärder under vcrkställighctens gång (bil. 3—5). En annan undersökning har gällt förvandlingssystemets kostnader (bil. 6). Upplysningar har också införskaffats beträffande arbetsrutinerna vid kronofogdemyndighet (bil. 2). Det kan tilläggas att utredningen har haft tillgång till svaren på en enkät som justitiedepartementet 1969 företog hos landets kronofogdemyndigheter med anledning av ifrågasatt översyn av bestämmelserna rörande bötesindrivning. I samband med enkäten upptog 43 av myndigheterna frågor som sammanhängde med bötesför- vandling. Utredningen har inte funnit anledning att här särskilt redovisa detta. i annat sammanhang insamlade material men vill nämna att den
' Undersökningarna verkställdes i huvudsak under 197017] och utvärderingarna skedde under 1972 och, i några delar, under 1973. Vid undersökningstillfällena ficki vissa hänseenden väljas är för granskning vilka låg en tid tillbaka; utvecklingen i och verkningarna av ett visst är diarieförda mal — det kan vara hos kronofogdemyndig- het eller hos aklagare kan svårligen bedömas om inte viss tid förlöper, varunder handläggningsatgärdcr av skilda slag successivt sätts in. Klientelundersökningen förlades ocksa vid undcrsökningstillfällct ett par år tillbaka i tiden. Detta berodde på att det sågs som en intressant fråga vilket förlopp — såvitt kunde utrönas — förvandlingsintagnas existens fick efter straffvcrkställigheten.
! vissa avseenden kan numera underlaget för delar av undersökningsverksamhcten synas väl gammalt. Utredningen har dock på de flesta viktiga punkterna kunnat följa upp undersökningsresultaten med senare tillgängliga siffror — vilka återges i texten, i noter eller i bilagorna — utan att de tidigare slutsatserna rubbats nämnvärt. För egen del har utredningen inte ansett någon av de gjorda undersökningarna ha blivit så inaktuell att den icke förtjänar redovisning. Utredningen har dock med det nu anförda velat fasta uppmärksamhet vid tidsfaktorns betydelse för de olika dclundersökningarnas vidkommande.
1 Enligt den endast delvis publicerade statistiken för 1972 och 1973 upp- gick bötesstraffen under 1972 till ca 390 000 och under 1974 till ca 440 000.
inhämtat åtskilliga värdefulla upplysningar därifrån, vilka bl. a. legat till grund för vissa i betänkandet redovisade iakttagelser och synpunkter beträffande tillämpningen och verkningarna av det gällande verkställig- hetssystemet.
Utredningen har vidare gjort en klientelundersökning som har omfattat dels dem som 1968 togs in i fångvårdsanstalt för att avtjäna förvandlings- straff, dels ett hundratal personer som har beviljats anstånd med verkställig- heten av ådömt förvandlingsstraff(bil. 7).
Frågan om förvandlingsstraffets betydelse som påtryckningsmedel i betalningshänseende har varit av central betydelse i utredningsarbetet. Utredningen övervägde till en början att låta utföra en rättssociologisk undersökning för att få underlag för en bedömning av denna fråga. Sakkunniga på sådant undersökningsområde förklarade emellertid, att man av flera skäl inte kunde nöja sig med en skriftlig undersökning, eftersom en dylik medförde risk för betydande felkällor (t. ex. ovissheten om de intervjuade före förfrågningen alls kände till förvandlingssystemets existens eller i vart fall dess närmare innebörd, möjligheten att villigheten att besvara — eller i varje fall sanningsenligt besvara — frågor var olika hos personer för vilka förvandlingshotet var av betydelse och hos andra 0. d.). Undersökningen ansågs därför böra göras genom muntliga intervjuer, helst på flera platser inom landet. Då kostnaderna för en sådan undersökning skulle bli betydande och då det därtill var osäkert om verkligt upplysande och säkra resultat skulle erhållas, ansåg sig utredning- en inte böra väcka fråga om anordnande av en dylik. Som senare kommer att framgå kan man få en ganska god uppfattning om förvandlingshotets påtryckningseffekt med hjälp av annat material som utredningen har införskaffat.
Då de gjorda undersökningarna redovisas i bilagorna, behöver i detta avsnitt inte göras någon fylligare genomgång av undersökningsresultaten. Utredningen nöjer sig därför med att här dels i stora drag söka ge kontentan av det viktigaste materialet, dels göra en del kommentarer till och spekulationer kring undersökningsresultaten. Ytterligare görs några anteckningar i frågan om socialhjälps utgivande i och för bötesbetalning eller omedelbart efter bötesbetalning.
5.1. Statistik beträffande avgöranden om böter och viten
Av de i bil. 1 tabell 1 redovisade siffrorna framgår bl. a. att åren 1969—1971 utdömdes i runt tal 350 000 bötesstraffper år,] varvid ej har inräknats parkeringsböter enligt parkeringsbotssystemet (betr. dessa jfr bil. 1 tabell 4). Av straffen ålades grovt räknat 15 % av domstol, 45 % genom strafföreläggande och 40 % genom ordningsföreläggande. Beträf- fande fördelningen mellan dagsböter och penningböter samt beträffande jämförelse med frekvensen av andra påföljder hänvisas till avsnitt 4.1.2.
Totalt utdömdes nämnda år böter på omkring 65— 70 milj. kr. årligen (bil. 1 tabell 3). Beloppet har sedan stigit ytterligare och utgjorde 1972 ca 75, 1973 ca 83 och 1974 ca 100 milj. kr. Parkeringsbot är ej' heller här
inräknad.
I de nu angivna siffrorna ingår även av allmän domstol utdömda viten. Någon statistik som ger en helhetsbild av vitesinstitutets användning föreligger inte. En viss uppfattning om vitesavgörandenas frekvens vid de allmänna domstolarna kan man få av bil. 1 tabell 2, som visar att dessa avgöranden jämte besluten om böter för rättegångsförseelser uppgår endast till ett par tusental per år. Det kan tilläggas att av bil. 4 schema 1 kan utläsas att antalet hos åklagare diarieförda mål, vari fråga varit om talan angående föreläggande av vite, har varit ganska obetydligt. Den där redovisade stickprovsundersökningen tyder på att det årligen är omkring ett tusental fall, i vilka fråga om dylik talan kommer under åklagares prövning och av dessa föranleder av enkäten att döma endast omkring en femtedel talan vid domstol. Den sistnämnda siffran framstår som uppseendeväckande låg. Det finns anledning antaga att det har varit en tillfällighet att enkätdistrikten ifrågavarande år råkat ha osedvanligt få domstolsmål om föreläggande av vite.
Utredningen har inte haft tillgång till fullständiga uppgifter om antalet viten som har dömts ut av andra myndigheter än de allmänna ' domstolarna. En viss uppfattning härom har dock erhållits genom en 1 stickprovsundersökning, avseende av förvaltningsdomstolar och -myn- digheter utdömda viten 1968 i dåvarande Stockholms stad resp. län. ! Resultatet framgår av not. e under tabell 2 i bil. 1 och visar att dessa viten sammanlagt har en obetydlig storlek i jämförelse med totala i bötesbeloppet i samma områden. , I samband med klientelundersökningen (bil. 7) har framkommit, att vitesposterna — vari ingår viten utdömda av domstol eller av administrativ ' myndighet — utgjorde omkring 4% av det totala antalet poster för I bötesfångarna. i Som en allmän reflexion till bil. 1 tabell 1 kan anföras att det totala i antalet bötesavgöranden visade en stigande tendens t.o.m. 1967 men i därefter en sjunkande till år 1971 då en viss ökning åter inträdde. i Minskningen efter 1967 är emellertid skenbar och förklaras av att parkeringsbotssystemet undan för undan fick utökat tillämpningsområde (jfr bil. i tabell 4). '
5.2. Uppbörds— och indrivningsresultat
I det föregående sades att under 1969—1971 utdömdes böter på omkring 65—70 milj. kr. årligen samt att beloppet sedan stigit undan för undan för att uppgå till ca 100 milj. kr. 1974. Noga taget avser tillgängliga siffror ej vad som har utdömts respektive år utan vad som under året har influtit genom RPS:s uppbörd eller uppdebiterats hos indrivningsmyn- dighet. Det bör anmärkas att viss tid förflyter från avgörandet till uppbördstillfället respektive uppdebiteringen. När det gäller att utröna , betalningsfrekvensen, kompliceras bilden något av att ytterligare tid * förflyter från uppdebitering till betalning eller avskrivning/avkortning och denna tid blir i åtskilliga fall ganska lång; att märka är därvid att
preskriptionstiden är 3 år med möjlighet till förlängning genom förvand- lingstalan.
Emellertid torde man få en ganska riktig bild av betalningsfrekvensen, även om man med en viss förenkling bortser från den tidsförskjutning som nyss har berörts och jämför vad som under ett är dels bort inflyta (bil. 1 tabell 3), dels faktiskt har influtit (bil. 1 tabell 3 tredje kolumnen + tabell 8 sjunde kolumnen). En sådan jämförelse ter sig sålunda för 1968—1974:
År Uppdebiteringar lntlutet lntlutet + RPSZS uppbörd i Mkr. i % i Mkr. 1968 69,069 62,036 89,5 1969 72,403 63,041 87,1 1970 69,01] 61,385 88,9 1971 64564 60,724 94,2 1972 75,474 66,300 87,8 1973 83,50] 73,792 88,3 1974 99,837 86,488 85,6
Till den nu gjorda jämförelsen kan fogas anmärkningen, att de belopp som utestod vid de olika årens början var lika stora under åren 1968—1970 men avsevärt mindre vid ingången av åren 1971—1974 (bil. 1 tabell 8 kolumn 1).
Önskvärt är givetvis att inte behöva arbeta med den nyss gjorda förenklingen, som innebär att man bortser från att vad som inflyter vederbörande år i själva verket till stor del härrör från tidigare års bötesavgöranden. Denna förenkling synes få betydelse åtminstone vid beräkningen av resultatet för 1971. Eftersom uppbördsbeloppen under resp. år här har räknats in i samtliga tre kolumner, kommer procentsatsen för 1971 i realiteten att bli beroende på det indrivningsunderlag som funnits under samtliga de år från vilka de indrivna beloppen härrör, dvs. även 1969 och 1970. Under åren 1969 och 1970 var uppdebiteringarna 16 resp. 9 mkr. större än under 1971.
Det finns också viss statistik rörande utfallet av indrivningen, men endast för tidigare år och därmed är det något osäkert om den är representativ för dagens indrivningssituation. Denna statistik utvisar hur stor del av visst års böter som hade influtit vid utgången av ett vart av de följande åren (bil. 1 tabell 6). Denna statistik, som sedan 1970 ej vidare förs, tillåter — efter viss bearbetning ' ganska säkra slutsatser rörande utfallet i fråga om 1965 och 1966 års samt i någon mån 1967 års böter. Vid 1969 års utgång, då statistiken upphörde, torde man nämligen kunna anse indrivningsarbetet slutfört beträffande 1965 och 1966 års böter och i stort sett slutfört beträffande 1967 års böter. Emellertid är att märka att de angivna procenttalen (95 resp. 94 och 92) är beräknade på de belopp som har äterstätt att redovisa sedan avkortningar hade skett. Till betydande del beror avkortningarna dock på att böterna har förvandlats, vilket alltså innebär att indrivningen hade misslyckats.1 Betalningsfre—
1 En viss uppfattning om förvandlingsfallens andel av avkortningsbeloppen erhålls genom sammanfattningen i bil. 5, jämfört med tabell 8. Överslagsberäkningcn ibil.
kvensen bör därför rätteligen beräknas på det belopp som kvarstår för redovisning sedan restförda belopp har minskats med avkortningar av annan orsak än bötesförvandling. [ fråga om 1965, 1966 och 1967 års bötesmedel uppgick betalningarna, om avkortningarna i sin helhet från- räknas uppdebiteringarna till » som framgår av noten under tabell 7 ibil. 1 — 88, 87 resp. 87 %.
Då man kan utgå ifrån att klart över hälften av avkortningsbeloppen är hänförliga till förvandlingsfallen. bör den sökta betalningsfrekvensen för 1965—f67 års böter beräknas ligga närmare de sistnämnda procenttalen än de i tabell 6 angivna. Följaktligen ger den nu gjorda beräkningen stöd för att i det närmaste 90 % av de 1965—67 uppdebiterade böterna inflöt. Det kan tilläggas att de belopp som under de nu behandlade åren inflöt genom RPS:s uppbörd var av begränsad storlek.
Med stöd av de i det föregående gjorda beräkningarna anser sig utredningen i fortsättningen kunna utgå från att en eller annan procent under 90 % av utdömda bötesbelopp inflyter med nuvarande ordning.l
Det föreliggande statistiska materialet ger anledning till vissa ytterliga- re reflexioner. Av bil. 1 tabell 9 framgår att antalet avdömda förvand— lingsmål har stigit avsevärt sedan 1960—talets mitt, från drygt 1 300 år 1965 till över 3 600 år 1971. Följaktligen måste därmed antalet avkortningsfall ha stigit. Bil. ] tabell 8 (kolumn 3) visar också t.o.m. 1970 en klart stigande tendens när det gäller de avkortade beloppen. Sistnämnda år skedde en påfallande stark stegring av avkortningsbelop- pet. Under 1971 sjönk det sedan till 1968 års nivå varpå det ånyo steg under 1972. Den nu angivna utvecklingen tyder åtminstone för perioden 1968—1970 på tilltagande svårigheter i indrivningen, ehuru detta inte har kommit till synes i de förut redovisade procenttalen. En tänkbar förklaring är att den försämring som följer av tilltagande avkortningar har kompenserats genom att det uppbördssystem som har vuxit fram under 1960-talet i anslutning till ordningsbots- och strafföreläggandeförfaran— dena varit betalningsfrämjande.
Av bil. 1 tabell 8 framgår att det är ett påfallande stort bötesbelopp
5 ger vid handen att det totala restheloppet i 1968 ars förvandlingsmål hos åklagare och domstol var omkring 4 milj. kr.. varav 1,25 milj. kr. inflöt innan förvandlings— straff gatt i verkställighet och alltså 2,75 milj. kr. förblev oguldet. Totala avkort- ningsbeloppet 1968 var enligt bil. 1 tabell 8 5 milj. kr. Av avkortningsbeloppcn synes därför över hälften belöpa pa t'örvandlingstall. 1 Som jämförelse kan nämnas, att enligt en i Nordisk tidsskrift for krirninalvidenskab 1951 s. 222 redovisad undersökning, utförd av Strahl, inflöt full betalning för 87 '.'i av bötespostcrna ] Stockholm och 89 % av bötespostcrna i Sundsvall.
Genom en annan undersökning. gjord under 1959, har utretts betalningsfrekven— sen beträffande böter som ålagts av Stockholms rådhusrätt eller genom strafföre- läggande av aklagarc i Stockholm. Enligt denna undersökning blev 92,67 av bötespostcrna betalda. Det bör därtill anmärkas att över hälften av bötesstraffcn avs-ag parkeringsförseelscr och att betalningsfrckvenscn vid dylika var mycket god denna tid (99.6 (i).
1 NU 197515 redovisas följande bctalningsfrekvens, för Danmark och Norge ca 95 %, för Finland 90% och för Sverige 95 %. (Det sistnämnda procenttalet har uppenbarligen erhållits genom att det beräknats pa det belopp som återstår av ingående balansbelopp efter avdrag för bl. a på grund av förvandling avkortade belopp:jfr Bil. 1 tabell 7).
som utestår oguldet vid årsskiftena, nämligen 40 milj.kr. vid flera årsskiften. Även om hänsyn tas till att kronofogdemyndigheterna vid årsskiftena ännu ej har hunnit vidtaga indrivningsåtgärder beträffande bötesbelopp som har uppdebiterats under årets sista del, måste sägas att det på bötesområdet föreligger en förvånande stor — och ofrivillig — "kreditgivning" från statens sida.
Böternas totala andel av de allmänna mål som var beroende på indrivning hos kronofogdemyndigheterna uppgick beloppsmässigt för åren 1967—1969 till inte fullt 6 %, för år 1970 till omkring 3.5 %, för åren 1971—1972 till omkring 2,5 % och för åren 1973 och 1974 till omkring 3 %.
5.3. Arbetsrutiner i bötesmål vid kronofogdemyndigheterna
För att kartlägga vilka arbetsinsatser som krävs hos kronofogdemyndig- heterna vid handläggning av mål om indrivning av böter och vilka ar- betsuppgifter som tillkommer, när sådant mål överlämnas till åklagar- myndighet för förvandling, har en enkät gjorts hos kronofogdemyndig- heterna i följande distriktz Handen, Uppsala, Linköping, Eksjö, Kalmar, Malmö, Borås, Karlstad, Lindesberg, Östersund, Umeå, Lycksele. Dess- utom har utredningen låtit göra en undersökning om handläggningsruti- nerna inom .Göteborgs distrikt. Härvid har personalen intervjuats, varjämte blanketter och arbetsrutinbeskrivningar har studerats.
Enkäten har visat att handläggningsrutinerna i någon mån varierar efter distriktens storlek och myndigheternas organisation. Handläggningens regelmässiga gång har dock kunnat illustreras genom en översikt som har baserats på den undersökning som har gjorts inom Göteborgs distrikt. översikten är intagen som bilaga 2. De avvikelser i rutinerna som förekommer inom enkätdistrikten samt mellan dessa och Göteborgs distrikt har inte ansetts vara så väsentliga att de behöver redovisas särskilt.
De nu berörda undersökningarna föranleder reflexionen, att det, när förvandlingsfråga blir aktuell, erfordras ett flertal, delvis betungande arbetsmoment, som saknar motsvarighet vid exempelvis skatteindrivning.
5.4. Utfallet av kronofogdemyndighets olika åtgärder
Hur utfallet av kronofogdemyndigheternas indrivningsverksamhet som helhet har blivit 1968—1974 framgår av bil. 1 tabell 8. För att ta 1969 som exempel så utestod vid årets början drygt 40 milj. kr. och därtill uppdebiteradcs (restfördes) under året drygt 59 milj. kr. som nya böter. Posterna som förelåg för indrivning uppgick alltså till sammanlagt 100 milj. kr. Härav avskrevs eller avkortades 9 milj. kr. och indrevs i det närmaste 50 milj. kr. Till påföljande år balanserades drygt 40 milj. kr. Åren därefter fram till 1974 var både de indrivna beloppen och de balanserade beloppen något lägre.
Av visst intresse är hur mycket av de influtna 40—-50 miljonerna som erhölls tack vare den ena och andra indrivningsmetoden. Emellertid har det visat sig att det skulle vara svårt eller åtminstone mycket arbetskrä— vande för kronofogdemyndigheterna att få fram den beloppsmåssiga fördelningen. Däremot har Stickprovsvis kunnat göras vissa undersökning— ar om hur stor del av de för indrivning föreliggande bötesposterna som har blivit betalda med anlitande av en del olika indrivningsmetoder (se bilaga 3). Därvid är att anmärka att — medan de till indrivning föreliggan- de beloppen inflöt till 50 % under året — det uppenbarligen var betydligt över 50 % av bötesposterna som blev betalda under året. Detta samman— hänger med det naturliga förhållandet att det är lättare att indriva små bötesposter än stora och att de små posterna är talrika.
De indrivningssätt som i ett antal kronofogdedistrikt studerades var dels antalet betalningar som skedde på grund av myndighetens första skriftliga anmaning eller dessförinnan, dels antalet bötesposter som blev betalda genom införsel, dels antalet bötesposter som blev betalda genom utmätning. När det gällde införsel och utmätning, lämnades upplysning— arna genom angivande av procenttal av vad som utlämnats för t'ältindriv— ning, dvs. poster som ej blev betalda vid första anmaningen.
De erhållna uppgifterna företer — som framgår av bil. 3 -— en avsevärd spridning. Med hänsyn härtill och då dessutom underlaget är begränsat, måste starkt betonas att de framkomna siffrorna inte kan anses ge mer än en antydan om vilken relativ betydelse de nämnda indrivningssätten har. Den första skriftliga anmaningen gav vid undersökningstillfället ganska gott resultat. I de flesta av undersökningsdistrikten ledde den till betalning av 30 a 40 % av totala antalet bötesposter.l
Införsel medförde betalningar i ganska skiftande utsträckning i de olika distrikten. Procenttalen varierar mellan 10 och 40 % av de poster som ej betalades till följd av första anmaningen dvs. omräknat iprocent av totala antalet betalda och obetalda bötesposter 6-—25 %.
Antalet utmätningar som ledde till böternas likviderande var jämförel- sevis ringa. Procenttalen ligger i flertalet distrikt under 10 % av de poster som ej betalades till följd av första anmaningen, dvs. omräknat i procent av totala antalet betalda och obetalda bötesposter 6 a 7 %.
Det bör beträffande utmätningarna tilläggas, att kontorsutmätning av överskjutande preliminär skatt erfarenhetsmässigt ger betydligt bättre utbyte än utmätningar i övrigt. En viss belysning härav ger den i bil. 3 redovisade utredningen rörande utmätningarna i Borås kronofogde— distrikt 1969. Sakutmätning får alltså, totalt sett, antagas vara av ganska begränsad betydelse vid bötesindrivningen.
Ytterligare bör anmärkas, att uppgifterna i det omfattar bötesposter som betalats till följd av upprepade krav från kronofogden]yndigheternas sida, efter medgivande av anstånd eller i enlighet med avbetalningsplaner. Denna ofta tidsödande verksamhet leder till betalning i ej obetydlig omfattning.
Till komplettering av det nu redovisade materialet kan noteras resultaten av en av lagberedningen gjord undersökning om de resultat som vid skatteindrivning uppnåddes genom utmätningsmans olika åtgär—
föregående inte
l EON har sedermera gjort en särskild Linder- sökning av betalnings- t'rekvensen på första kra- vet beträffande böter som har restförts under juni månad 1971. Härvid har procenttalen visat sig lägre än de ovan redovisa- de eller genomsnittligt något över 20 %. Detta förhållande samman— hänger säkerligen med att den centrala uppbörden för strafföreläggande- böter hade införts i tiden mellan de båda undersök- ningstillfallena. En stor del av de "lätta" indriv— ningsfallen hade därige- nom förts bort från in— drivningssidan.
der (SOU 1961:53 s. 160). Att uppmärksamma år, att lagberedningens siffror avser influtna belopp, medan siffrorna i det föregående gäller antalet poster.
Undersökningen, som avsåg 1957, gav såvitt här är av intresse. följande siffror (gällande belopp som indrivits i varje utmätningsmans eget distrikt och alltså ej genom handräckning inom annat distrikt; s.k. kvittning enligt 68 & Uppr inräknades ej):
]) lnflutet genom "frivillig” betalning (utan föregående utmätning. införsel, konkursansökan eller begäran om utmät- ningsed) 126,1 milj. kr. 2) lnflutet genom utmätning: hos löntagare 1,6 hos annan 15,8 17,4 milj. kr.
3) lnflutet genom införsel 14,3 milj. kr.
4) lnflutet efter konkursansökan, bevak- ning i konkurs eller begäran om utmät-
ningsed: hos löntagare 0,2 hos annan 5,1 5.3 milj. kr.
Summa 4163,1 milj. kr.
Det kan härtill anmärkas, att de av lagberedningen nämnda ”frivilliga” betalningarna vid skatteindrivningen uppenbarligen utgör en större andel än vad som belöper på förstagångskraven vid bötesindrivningen. Till en del har detta sin förklaring i att vid sidan av bötesindrivningen förekommer den av rikspolisstyrelsen ombesörjda bötesuppbörden och att en omfattande frivillig betalning sker inom ramen för denna. En annan förklaring är att i lagberedningens kategori ”frivilliga” betalningar ingår också de belopp som influtit i fall då utmätningsman lyckats få fram betalning efter anståndsmedgivande, genom upprepade krav eller genom avbetalningsplaner. Även med de reservationer som ligger i det nyss sagda har det sitt intresse att notera att av influtet belopp åtgärderna enligt 2_4 ledde till en betalningssumma, uppgående till 23 % av vad som totalt inflöt.
Det bör tilläggas, att viss försiktighet bör iakttas beträffande slutsatser av lagberedningens nu återgivna resultat. Dels är sålunda att beakta att enligt vad utredningen erfarit numera anses råda större betalningsmot— stånd än vad fallet var under 1950-talet. Dels anses de numera gällande. generösare beneficiereglerna ha medfört att utfallet av utmåtningsverk—
samheten nu är sämre än tidigare. * Utredningen vill avslutningsvis på nytt betona att det här behandlade
materialet inte kan anses ge mer än en antydan om utfallet av den ena och andra typen av indrivningsåtgärder.
5.5. Förvandlingsmålen och förvandlingsstraffen
Den offentliga statistiken ger upplysning om vissa viktiga data beträffan— de förvandlingsmålen (bil. ] tabell 9—12) men måste ändå sägas ge en
ganska ofullständig bild av förvandlingsreglernas tillämpning. Av de nämnda tabellerna framgår bl. a. antalet av underrätt avdömda förvand- lingsmål och antalet bötesfängar. De avdömda målen (de avskrivna omfattas ej av statistiken) var 1968-—1971 2 618, 3 183, 3642 och 3 618, och antalet bötesfångar var samma år 263, 205. 137 och 127; antalet bötesfangar 1972 var 133 och 1973 78. Att märka är emellertid dels att antalet fall vari förvandlingsfråga har uppkommit är flera gånger större än antalet avdömda domstolsmål, dels att antalet ovillkorliga förvandlingsbeslut är mycket större än siffran angående antalet bötes- fangar tyder pa. Nu anmärkta förhållanden sammanhänger bl. a. med att sedan förvandlingsfraga har väckts hos åklagaren ganska många bötfällda ser sig föranlatna att betala böterna. Sådana betalningar förekommeri åtskilliga fall ocksa sedan ovillkorligt förvandlingsstraff har utdömts och färden verkan att förvandlingsstraffet förfaller.
För att närmare kartlägga förvandlingsrcglernas betydelse i olika skeden sedan förvandlingsfråga har uppkommit och vilka arbetsinsatser reglerna föranleder har utredningen bl. a. gjort en enkät hos vissa åklagarmyndig- heter i landet och en undersökning inom Stockholms åklagardistrikt. Enkäten och undersökningen har avsett de förvandlingsmål som diarieför- des hos åklagare under 1968. Det kunde därför vid undersökningstillfället (1971/72) päräknas att samtliga mål då var slutligt handlagda. Beslut och åtgärder har beaktats även om de har förekommit efter diarieföringsåret. Utredningsmaterialet redovisas närmare i bilagorna 4 och 5.
Med ledning av det nämnda materialet och då särskilt de siffror som enkäten har givit vid handen kan i tabläform översiktligt åskådliggöras vad som händer med de fall, vari förvandlingsfråga aktualiseras hos åklagare.
Totala antalet mal per år hos aklagarmyndigheterna ca 10 000 Ansökan till rätten om förvandlingI 6 100 Avskrivning Itos aklagaren pågrund av betalning 1 600 av annan orsak (bl. a. småböter) ?. 300 3 900 10 000 Av domstol behandlade mäl enligt ovan 6 100
Beslut i förvandlingsfragan (villkorligt anstand resp. ovillkorligt straff) 3 200
Avskrivna på grund av betalning 1 300 Åter till indrivningsmyndigheten för ny behandling E% 2 400 Avskrivna av annan orsak/beslut att för- vandling ej skall ske 500 6 100
De överslagsmässiga beräkningar som ligger bakom tablån ger enligt sakens natur endast ungefärliga siffror. Siffran avseende antalet beslut i domstol i förvandlingsfråga kan kollationeras mot den officiella statisti- kens uppgifter om antalet avdömda förvandlingsmål. Kompletteras dessa uppgifter med från kriminalvårdsstyrelsen inhämtade uppgifter om antalet dit inkomna beslut, avseende ovillkorliga förvandlingsstraff (jfr bil. 5 punkt 2) och den offentliga statistikens siffra beträffande bötesfångar, erhålls följande sammanställning.
' Enligt särskild räkning förekom sådan ansökan i 5 955 av de 9 898 diarie- förda målen år 1971 (= 61 "a). Procentsatsen sva- rar exakt mot den som framkom vid den i bil. 4 nämnda enkäten.
1 I de avdömda förvand- lingsmål, som ej ledde till ovillkorligt förvandlings- straff, kan man erfaren— hetsmässigt utgå från att anstånd med verkställig- heten medgavs till helt övervägande del. Utgång— en kan dock i en del fall ha blivit en annan, såsom eftergift av förvandlings- straffet med stöd av 17 & BöVL.
Ar Antal avdömda Antal beslutade Antal förvandlingsmål förvandlingsstraff bötesfångar utan anstånd
1969 3183 498 205 1970 3642 390 137 1971 3618 343 127
Tabellen kan kompletteras med uppgiften att antalet bötesfångar år 1972 var 133 Och är 1973 78. Uppgifter i övrigt beträffande senare års siffror i de avseenden som berörs i sammanställning har ej stått att få.
Av denna sammanställning kan man sluta sig till att antalet fall, vari anstånd med verkställighet medgavs1 utgjorde: 1969 omkring 2 600, 1970 omkring 3 200 och l971 omkring 3 300. Motsvarande siffra för 1968 var av enkäten att döma drygt 2 000 (antalet avdömda mål detta är var 2 618 och antalet ovillkorliga förvandlingsstraff enligt bil. 4 omkring 550). Vidare framgår av bil. 5 att en stor del av dem som hade ålagts ovillkorligt förvandlingsstraff undgick verkställighet genom att betala (nära 60 % 1969, samt drygt 60 % åren 1970 och 1971, enligt bil. 4 och 5 var siffran något över 50 % 1968).
Trots att antalet avdömda förvandlingsmål har ökat starkt under åren 1968—1971 har antalet beslutade ovillkorliga förvandlingsstraff sjunkit (under perioden 1968—1971 från resp. 550, 498, 390 till 343). Det torde inte vara för djärvt att antaga att direktiven för utredningen har påverkat rättstillämpningen.
Av det förut sagda framgår, att betalning sker i stor utsträckning sedan förvandlingsfråga har kommit under åklagares handläggning. På ett målantal om 10 000 hos åklagarna kan man med ledning av det föreliggande materialet räkna med att betalning sker i ungefär 1 600 fall under åklagares handläggning, i ungefär 1 300 fall medan målet är anhängigt hos rätten och i närmare 300 fall sedan rätten har dömt till förvandlingsstraff men innan detta har börjat verkställas. Sammanlagt har alltså det akuta förvandlingshotet (efter det att åklagares handläggning har inletts) medfört betalning i omkring 3 200 fall eller drygt 30 % av de fall som har hänskjutits till åklagare.
Av intresse är vad detta betyder ekonomiskt. I bil. 5 redovisas en undersökning härom, Av denna framgår, att det totala restbeloppet i 1968 års mål som hänsköts till åklagare (omkring 7 500 fall) uppgick till i runt tal 4 milj. kr. och att därav inflöt — uppenbarligen till följd av förvandlingshotet — omkring 1 1/4 milj. kr., sålunda omkring 30 % av restbeloppet. Det bör betonas att beräkningarna endast är överslagsmäs- siga. Tilläggas bör vidare att antalet mål hos åklagare sedan 1968 har stigit med 33 % (från 7 500 till 10 000). Anledning föreligger alltså till antagande att såväl totala restbeloppet som det influtna beloppet också har ökat i motsvarande mån, vilket skulle innebära att ungefär 2 milj. kr. kan beräknas ha influtit i följd av det genom förvandlingsmålen aktualise- rade förvandlingshotet under senare år.
Den verkställda klientelundersökningen (bil. 7) har gett vissa upplys- ningar om ett karakteristiskt drag i förvandlingsmålens handläggning,
nämligen om tidsutdräkten mellan bötesdom och förvandlingsbeslut. Det har sålunda framgått att — beräknat efter medianen — den äldsta bötesposten har hunnit bli 35 a 39 månader gammal när förvandling har beslutats. I jämförelsevis få fall var den äldsta bötesposten färskare än 2 1/2 är (i 1/3 av de ovillkorliga och 1/10 av de villkorliga fallen). Det anförda tyder på att det vanligaste är att förvandlingstalan väcks först mot slutet av ordinarie preskriptionstid, Denna iakttagelse torde överens- stämma med allmän erfarenhet. Det är sålunda en vanlig inställning hos kronofogdemyndigheternas personal att man i det längsta eftersträvar att få ut betalning genom indrivningsförsök. Till viss del kan till denna inställning ha bidragit att enligt åtskilliga kronofogdars åsikt — domstolarna varit tämligen benägna att med tillämpning av 145 BöVL hänskjuta mål till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Därtill kan anmärkas att dylika beslut i tabellen ovan i detta avsnitt beräknats ha förekommit i ej mindre än 1 100 av de 6 100 domstolsmålen.
Det förhållandet att domstolarna i mer än vart sjätte fall har hänskjutit saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten — och alltså anser att det bör ske indrivningsförsök utöver vad kronofogdemyndigheten har ansett meningsfullt — föranleder frågan, huruvida det föreligger en viss spännvidd mellan vad domstolarna anser vara det lämpliga måttet av intensitet och frekvens i indrivningsförsöken och vad kronofogdemyndig- heterna anser i samma hänseende. Emellertid finns det inte anledning att anta att här föreligger någon principiell motsättning i synsättet. Förkla- ringen till det stora antalet återhänvisningar ligger säkerligen i att kronofogdemyndigheten och domstolen möter den bötfällde under ganska olikartade förutsättningar. Kronofogdemyndigheten har efter en långdragen period av fåfänga indrivningsförsök slutligen funnit att utsikter till betalning eller framgångsrik utsökning inte föreligger. När det är dags för förhandling inför domstol och alltså förvandlingsrisken är akut, är det däremot ganska vanligt att den bötfällde intar en helt annan attityd. Han uppger sig ha möjlighet och vilja att inom kort betala böterna eller i varje fall en del av dem med löfte att därjämte klara av återstoden genom avbetalningar, och i viss utsträckning förekommer att uttalandena ges eftertryck genom en strax före förhandlingen gjord delbetalning. Domstolarnas benägenhet till äterförvisning i och för förnyad indrivning torde sålunda i regel bero på att det — med större eller mindre fog — antages att en ny, förmånligare indrivningssituation har inträtt, snarare än att kronofogdemyndigheten anses ha missbedömt läget när den aktualiserade förvandlingsfrågan. _ Företrädare för kronofogde- myndigheterna i de största städerna har uttalat, att av det svåra klientelet av gäldenärer i allmänna mål det är ganska många som ”kan tekniken” att på nyss skisserat sätt undgå förvandlingsbeslut eller i varje fall förskaffa sig förlängd respittid.
5.6. Kostnader för förvandlingssystemet
I direktiven för utredningen har antagits att det allmännas kostnader för förvandlingssystemet är betydande. Detta får anses bekräftat genom de
1 Beräkningarna gjordes innan 1974 års siffror var tillgängliga och redovisas här utan hänsynstagande till sistnämnda år. Såsom senare skall beröras rub- bas beräkningarna obe- tydligt av sistnämnda års siffror.
överslagsvis gjorda beräkningarna i bilaga 6 beträffande kostnaderna 1969. Enligt dessa beräkningar hade kostnaderna då en storleksordning kring 4 milj. kr. Med hänsyn till det sedermera stegrade antalet förvandlingsmål och till den allmänna kostnadsökningen torde kostna— derna numera kunna beräknas ligga mellan 5 och 6 milj. kronor.
5.7. Den ekonomiska betydelsen av förvandlingshotets betalningsfrämjande effekt
Förvandlingsstraffcts viktigaste funktion är att vara ett påtryckningsme— del för att få fram betalning. Vid 1937 års reform var det avgörande » skälet för förvandlingsstraffets bibehållande just önskemålet om ett kraftigt påtryckningsmedel för att upprätthålla en god betalnings- frekvens. En intressant fråga är därför vad förvandlingshotet betyder för nuvarande betalningsfrekvens och betalningsvilja. Förefintligt material har möjliggjort endast ungefärliga beräkningar, vilket maste understrykas kraftigt. Ambitionen har ej kunnat sättas högre än att få fram den ungefärliga storleksordningen av förvandlingshotets betalningsfrämv jande effekt.l
Förekommande fall av bötesbetalningar kan grovt indelas i tre grupper. Den första gruppen avser de åtminstone i princip frivilliga betalning- arna. Hit bör räknas de fall då betalning erläggs inom ramen för den centrala uppbörden som omhänderhas av rikspolisstyrelsen. Vid denna uppbörd inflöt enligt 1973 års siffror omkring 26,4 milj. kr., utgörande strafföreläggandeböter och ordningsbot (bil. 1 tabell 3); från parkerings- botssystemet bortses här. Vidare bör till förevarande grupp hänföras vissa av de betalningar som sker under kronofogdemyndigheternas indrivnings- verksamhet, nämligen de fall då betalning erläggs med anledning av det s.k. förstagångskravet (närmare berört under 5.4). Detta kan antagas resultera beträffande drygt 20 % av de till indrivning föreliggande bötesposterna (jfr s. 91 not. 1). Antages att därmed också inflyter samma procenttal av det årliga till indrivning föreliggande beloppet » vilket troligen är en beräkning i överkant — skulle enligt 1973 års siffror (bil. 1 * tabell 8 enligt vilken utmätningsmännen detta år hade att indriva 84 milj. kr.) ungefär 17 milj. kr. ha betalats med anledning av förstagångs- » kravet. Det sagda innebär att de frivilliga betalningarna till rikspolisstyrel- sen och utmätningsmännen utgjorde ungefärligen 43 milj. av det 1973 totalt influtna bötesbeloppet på omkring 74 milj. kr.
Den andra gruppen avser de egentliga exekutionsfallen vid vilka betalning kommit till stånd genom att pengar influtit genom exekutiva åtgärder eller har erlagts, när sådana åtgärder varit förestående. Hit bör räknas även betalningar enligt avbetalningsplaner eller inom av kronofog- demyndigheten fastställd anståndstid.
Den tredje gruppen avser de fall då betalning erlagts sedan förvand- lingshotet har aktualiserats gentemot bötesgäldenären, varvid åsyftas att
förvandlingsfråga väckts hos åklagare men också att utmätningsman i tidigare skede uttryckligen framhållit för den bötfällde att förvandlings- fråga kommer att väckas vid utebliven betalning. För dessa fall finns stark anledning antaga att förvandlingshotet har varit det avgörande skälet till att betalningar har kommit till stånd.1 Storleksordningen av betalning- arna inom denna grupp är av särskilt intresse, eftersom man här har att göra med bötesgäldenärer som i ett system utan förvandlingshotet kan befaras underlåta att betala.
Storleken av betalningarna inom den andra och den tredje gruppen kan i 1973 års siffror antagas ha utgjort totalt ungefär 31 milj. kr. enligt vad som framgår av det förut sagda (det totalt influtna bötesbeloppet 74 milj. minus frivilligt betalda 43 milj.). Frågan är då hur mycket av denna summa som beräknas belöpa på den intressanta tredje gruppen.
Till en del kan svar på denna fråga erhållas med hjälp av det material som har redovisats i avsnitt 5.5. Där har redogörelse lämnats för undersökningar och beräkningar som utredningen har gjort beträffande ett års förvandlingsmål, som handlagts hos åklagarmyndigheterna. Därav har kunnat dragas slutsatsen, att totalt inflöt ungefär 1 l/4 milj. kr. efter det att förvandlingsfrågan hade hänskjutits till åklagares prövning. Annat kan inte antagas än att dessa betalningar var föranledda av det akuta förvandlingshotet. Dä antalet förvandlingsmål hos åklagare har stigit undan för undan, har man anledning antaga att de i förvandlingsmålen influtna beloppen har ökat i motsvarande män och därför kan antagas numera ha en storleksordning av ungefär 2 milj. kr.
Det nu sagda gäller sålunda betalningar i förvandlingsskedet (dvs. skedet efter det att förvandlingsfråga har hänskjutits till åklagare) och alltså betalningar som har skett dels medan åklagaren överväger förvand- lingstalan, dels medan målet efter sådan talan är under rättens prövning, dels sedan rätten har meddelat förvandlingsbeslut. Emellertid har man som nämnts att också beakta att redan under indrivningsskedet ett uttalat förvandlingshot kan ha varit den betalningsutlösande faktorn för vissa bötfällda. Det förekommer nämligen att redan under kronofogde— myndighets handläggning hot om förvandlingstalan har framförts till den bötfällde och har föranlett denne att betala. Vid bedömningen av dessa betalningars storlek är man hänvisad till att göra uppskattningar, byggda på allmän erfarenhet inom kronofogdemyndigheterna.
Vid utredningens förfrågningar har framkommit att arbetsrutinerna vid skilda kronofogdemyndigheter är olika, när det gäller framhållande av förvandlingshotet under indrivningsskedet. Vid en del kronofogdemyn- digheter sker detta med eftertryck, och man anser sig häri ha ett viktigt medel vid indrivningen. På andra håll — och enligt utredningens intryck är detta den vanligaste inställningen — anser man, att det först när åklagaren har börjat överväga förvandlingstalan blir ett hot, som de bötfällda uppfattar som en realitet, och därför läggs mindre vikt vid att särskilt framhålla förvandlingsrisken i indrivningsskedet. Med beaktande av att man tydligen vid många kronofogdemyndigheter inte i nämnvärd grad använder sig av metoden att särskilt poängtera förvandlingsrisken är det troligt, att denna metod inte leder till betalning fullt ut i samma
[ Utredningen förbiser inte att förvandlingshotet kan spela viss roll för be- talningsbenägenheten i den första och möjligen också i den andra gruppen. Viss hänsyn tas härtill i det följande. Här skall en- dast anmärkas, att dylik verkan av förvandlings- hotet är av mindre bety— delse, när det gäller dem som har för exekution åt- komliga tillgångar eller löneförmåner och när det gäller dem för vilka redan exekutionshotet är till- räckligt betalningsmotiv.
1 Den i texten angivna slutsatsen , liksom ma- terialet i övrigt idetta av- snitt — redovisades av en av utredningens experter vid 1972 års årsmöte med västra lokalavdelningen av Föreningen Sveriges kronofogdar, varvid de allmänna bedömningarna och även slutsatsen läm- nades utan invändningar.
2 Efter det nu redovisade beräkningar skedde har statistik beträffande bötesuppbörd och bötesindrivning under 1974 blivit tillgänglig. Siffrorna redovisas i bil. 1, tabellerna 5 och 8. Beräkningarna och resonemanget i texten ovan rubbas ej i det väsentliga genom de nya siffrorna.
omfattning som förekommer i förvandlingsmålen.
Den vanligaste uppfattningen på kronofogdehåll synes också vara att förvandlingshotets betydelse som betalningsutlösande faktor mäste anta- gas vara större i förvandlingsskedet än i indrivningsskedet. En del har dock haft annan uppfattning, främst sådana som arbetade inom distrikt där i arbetsrutinen ingick att vid betalningsmotstånd särskilt framhålla förvandlingsrisken. Utredningen har kommit till uppfattningen, att man bör vara på den säkra sidan om man utgår från att den ekonomiska betydelsen av förvandlingshotet under indrivningsskedet, totalt sett, kan vara på sin höjd lika stor som i förvandlingsskedet, när hotet har blivit akut men troligen är den något mindre.] I förvandlingsskedet inflöt enligt det förut sagda ungefär 2 milj. kr., och det nyss förda resonemang- et skulle alltså leda till att i indrivningsskedet ett belopp av samma storlek eller något mindre skulle inflyta till följd av förvandlingshotet.
Nu redovisade siffror och synpunkter tyder sålunda på att i indriv— nings-' och förvandlingsskedena det uttalade förvandlingshotet skulle föranleda betalning av ungefärligen — och troligen knappt .,. 4 milj. kr. vid ett totalt utdömt bötesbelopp av 65—80 milj. kr.
Här kan erinras om att antalet fall där betalning skedde sedan åklagare hade inlett åtgärder i och för förvandlingstalan utgjorde 3 200 årligen. Vad som nyss har anförts om verkningarna av att förvandlingshotet framhålls redan på indrivningsstadiet tyder på att man uppskattningsvis kan räkna med att årligen förekommer totalt 5 000 a 6000 fall av bötesbetalning i anledning av att förvandlingshot har aktualiserats.
Nästa fråga blir följande. I det föregående har — med hjälp av grova beräkningar — framkommit att den andra och den tredje betalningsgrup- pen gemensamt svarat för ungefär 31 milj. kr. (av det år 1973 totalt influtna bötesbeloppet å 74 milj. kr.) och det nyss förda resonemanget har lett till att den tredje gruppen för ungefär 4 milj. kr. Följaktligen skulle på den andra gruppen (fall där betalning influtit genom exekutiva åtgärder i snävare mening) belöpa omkring 27 milj. kr. eller ungefär 39 procent av de 74 milj. kr. som totalt inflöt 1973. Är detta plausibelt? Resultaten i avsnitt 5.4 ger anledning till visst tvivel om detta icke är ett något för gynnsamt resultat för den ifrågavarande andra gruppen. Detta förhållande talar för att det nyss angivna resultatet för den tredje gruppen är något för lågt. Felmarginalen uppåt kan dock antagas vara måttlig.2
svarat
Utredningen har vidare gjort en jämförelse med betalningsfrekvensen på skatteområdet. Man har också där att göra med medborgarnas skulder till det allmänna ehuru utan sådant extra påtryckningsmedel som liggeri förvandlingshotet på bötesområdet. Jämförelsen är att betrakta mot bakgrunden att man för böternas vidkommande har att utgå från att _ enligt det material som har redovisats i det föregående (5.2) -- det med gällande ordning inflyter en eller annan procent under 90 % av utdömda böter.
Den statistik beträffande skatteområdets indrivningsresultat som när- mast kan vara av intresse i förevarande sammanhang gäller preliminär
B—skatt samt kvarstående skatt (K-skatt). Statistiken i dessa avseenden har intill år 1970 upprättats av RRV, därefter av EON och numera av riksskatteverket. För B-skattens del hade vid 1970 års utgångl influtit
(av 1964 års B-skatt 84 %) av 1965 års B—skatt 83 % av 1966 års B-skatt 83 % av 1967 års B—skatt 81 %
I fråga om K-skatten hade vid 1970 års utgång influtit
(av K-skatt uppdebiterad 1964 77 %) av K-skatt uppdebiterad 1965 75 % av K—skatt uppdebiterad 1966 75 % av K-skatt uppdebiterad 1967 71 %
Då man i statistiken beträffande bötesindrivningen inte räknar med längre indrivningstid än 5 år (jfr bil. 1 tabell 6 och 7) bör vidjämförelse med skatteområdet hänsyn ej tagas till resultatet avseende 1964 års skatter.
Skillnaden i indrivningsresultatet i fråga om B-skatt och om K-skatt torde vara beroende av flera faktorer, av vilka en synes vara särskilt viktig. Det är sålunda att märka att K-skatten föreligger till indrivning jämförelsevis lång tid efter det att den skattegrundande inkomsten uppbars, med indrivningens början i regel andra kalenderåret efter inkomståret. I fråga om B-skatten gäller däremot — i likhet med bötesfordringarna — att ett första krav kommer i någorlunda nära anslutning till det faktum som utgör grunden för fordringen (deklaration + taxering resp. bötesdom). Tidsutdräkten före indrivningens början, såvitt angår K-skatten, har bl. a. stor betydelse i de många fall där den skattskyldiges betalningsförmåga minskar eller i huvudsak upphör mellan inkomsttillfället och indrivningstillfället, och därvid är främst att märka de årgångar som inträder i pensionsåldern under mellantiden. Bland de faktorer som i övrigt är att beakta i detta sammanhang kan nämnas att de befolkningsgrupper som har B-skatt genomsnittligt sett torde ha en något starkare ekonomisk situation än det tvärsnitt av befolkningen som råkar ut för K-skatt; sistnämnda grupp innefattar till större delen A-skattskyl- diga och till mindre del B-skattskyldiga. Bötesgäldenärerna torde i det avseendet närmast vara jämförliga med K-skattgäldenärerna.
Med betonande av att man vid den nu ifrågavarande jämförelsen mellan skatteområdet och bötesområdet har att göra med åtskilliga ovissa faktorer vill utredningen för sin del mot bakgrunden av det nu redovisade siffermaterialet och synpunkterna antaga, att betalningsfrekvensen be- träffande böter _ för det fall att förvandlingshotet inte hade funnits — skulle vara i det närmaste lika god som för B-skatten vilken influtit till 83 % efter 3 till 5 års indrivning. Detta skulle för bötesindrivningens del innebära en försämring av indrivningsresultatet med ungefärligen 6 år 7 %, vilket beloppsmässigt — räknat efter den årliga totala bötessumman för 1968—1973 eller 65—80 milj. kr. — skulle motsvara ett betalningsbortfall på 4 till 5 milj. kr. per år. Med hänsyn till 1974 års högre bötessumma får
1 Detta år har valts för att jämförelsen skall hän- föra sig till samma indriv- ningstid som avses med de redovisade bötessiff- roma (jfr bil. 1 tabell 6 och 7).
* Såsom anmärktes inledningsvis i detta av- snitt är de här gjorda be— räkningarna utförda in- nan statistik för 1974 var tillgänglig. Resultaten rubbas inte nämnvärt av att 1974 visar högre tal (jfr avsnitt 5.2) så- vitt angår dels det totalt utdömda bötesbeloppet, dels det totalt influtna bötesbeloppet.
1974 års högre siffror föranleder en viss, helt måttlig förhöjning av de siffror som har framkom- mit såsom slutresultat av det förut anförda.
man räkna med någon marginal uppåt.
Att den sist redovisade beräkningsmetoden givit något högre resultat än den först redovisade utgör ett visst indicium på att förvandlingshotet kan ha någon betydelse även för benägenheten att frivilligt betala böter. Någon säker slutsats därom tillåter dock inte de gjorda beräkningarna, vilka ju såsom framgått ej kan göra anspråk på mer än att ge en ungefärlig bild av förvandlingshotets ekonomiska betydelse.
Sammanfattningsvis tyder vad som upptagits i förevarande avsnitt på att det bötesbelopp som årligen inflyter på grund av förvandlingshotet har storleksordningen kring 4 år 5 milj. kr. vid en total bötessumma på 65—80 milj. kr.1 Antalet betalningsfall, föranledda av förvandlingshotet, kan därvid beräknas till i runt tal 6 000 per år. Resultaten är att betrakta under beaktande av att de nåtts genom bearbetning av ett material som i vissa delar rymmer osäkra faktorer. Felmarginalen, vilken enligt utred— ningens mening får befaras ligga uppåt, måste dock antagas vara måttlig.
5.8. Klientelundersökning
För att få en uppfattning om sammansättningen av det klientel som bötesfångarna utgör har utredningen låtit göra en undersökning beträf- fande de 263 bötesfångar som togs in i fångvårdsanstalt under år 1968. Undersökningen har även syftat till att ge närmare upplysningar angående de förvandlade böterna. Underlaget för undersökningen har utgjorts av de intagnas behandlingsjournaler. Undersökningen genomfördes 1970—71.
De data som har kunnat utläsas ur behandlingsjournalerna framgår av bilaga 7. Även om det till buds stående materialet inte tillåter en så ingående analys som på sin tid skedde i fråga om klientelet på arbetshemmen (SOU 1949237), torde allmänt kunna sägas att det i de ovillkorliga förvandlingsfallen är väsentligen samma typ av klientel som förr befolkade arbetshemmen. Alkoholmissbrukarna är många, och andra typer av kroppsliga eller mentala defekter förekommer Också. Det är för en stor del dåligt beställt med yrkesutbildningen och med stabiliteten i anställningsförhållandena. Den sociala situationen för de flesta har uppenbarligen varit synnerligen prekär. Det förhållandet att domstolarna har funnit ovillkorligt förvandlingsstraff påkallat berättigar till slutsatsen att de intagna har bedömts som arbetsskygga men i och för sig inte förvärvsoförmögna. Inemot hälften var kriminellt belastade före förvand- lingsstraffet. Allmänt torde om detta klientel kunna gälla samma bedömning som föredragande departementschefen gjorde i samband med arbetshemmens avskaffande, nämligen att de som drabbas utgör ett utpräglat restklientel med markerade svårigheter till anpassning i ett normalt arbetsliv.
Några detaljer i undersökningsmaterialet kan vara värda påpekande. Det vill synas som om det är svårare att utverka villkorligt anstånd för dem som är någorlunda unga. Av bötesfångarna var 38 % under 30 år och 68 % under 40 år. Undersökningen rörande dem som har fått villkorligt anstånd — vilken undersökning också redovisas i bil. 7 — ger för samma
grupper 13 resp. 38 % Måhända ligger det närmare till hands för rätten att antaga, att tredska eller grov vårdslöshet utgör anledningen till bctalningsförsummelse när den bötfällde är jämförelsevis ung och därför förmodas ha förmåga att försörja sig
De brott som har föranlett de förvandlade bötesstraffen får anses vara till övervägande del av mindre allvarlig art. Av de 1 140 bötesbrott som de 263 intagna hade begått utgjordes sålunda 960 av fylleri, förargelse— väckande beteende och trafikbrott. Även om det bör tilläggas att bland de sistnämnda givetvis till viss del ingår brott som inte har bagatellkarak— tär, är det påfallande att så stor del av de brott som så småningom har lett till förvandlingsfängelse ligger på ordningsförseelsernas plan.
Som en anmärkningsvärd företeelse noterades vid genomgången av behandlingsjournalerna att av de förstagångsintagna — 106 av 263 —- ett inte obetydligt antal sedermera under 1968—1970 övergick till mer kvalificerad brottslighet, vilken ledde till nytt frihetsberövande.
Som redan har antytts har också gjorts en undersökning beträffande klientelet i vissa mål vari anstånd med förvandlingsstraffets verkställande har beviljats. Undersökningen avsåg akterna i 100 mål vid Stockholms rådhusrätt, avgjorda 1968. Akterna gav dock ganska sparsamma upplys- ningar om de berördas sociala och personliga förhållanden, och det är vanskligt att draga några säkra slutsatser om vad som har skilt detta klientel från dem som har fått ovillkorligt förvandlingsstraff. Själva utgången i de 100 undersökta målen ger i och för sig besked att de ifrågavarande bötfällda bedömdes såsom betalningsoförmögna men inte av tredska eller vårdslöshet betalningsovilliga. Grunderna för denna bedömning kunde dock endast delvis utläsas ur akterna — i de flesta fallen hade uppenbarligen ytterligare material framkommit vid de muntliga förhören —— och främst är ur aktmaterialet att nämna att sjukdom i en stor del av fallen hade åberopats som anledning till betalningsoförmågan och att underhållsplikt till barn i en del fall hade framhållits som skäl till vederbörandes dåliga ekonomi. Socialhjälp utgick eller hade utgått i 62 av de 100 fallen. Olikheten i åldersfördelningen mellan anståndsfallen och fängelsefallen har förut nämnts. Den ursprung- liga bötesbrottsligheten synes vara ganska likartad i de båda kategorierna.
5.9. Några anteckningar om socialhjälp i och för bötesbetalning eller omedelbart efter bötesbetalning
I olika sammanhang har framkommit, att socialhjälp har utgivits för att böter skall kunna betalas. Utredningen har övervägt att införskaffa statistiska uppgifter härom men har efter vissa sonderingar avstått härifrån och nöjt sig med att inhämta vissa allmänna informationer. Numera * särskilt efter JK:s nedan redovisade beslut — synes dylika utbetalningar inte förekomma i någon omfattning av betydelse. Vidare skulle man genom ett materialinsamlande rörande beslut om socialhjälp i och för bötesbetalning inte få någon klar bild av den ekonomiska verkligheten på detta område. Man har nämligen att ytterligare räkna
med vissa praktiskt mer betydelsefulla fall. Även om socialhjälp inte medvetet ges för att möjliggöra bötesbetalning kan sålunda utgivet belopp rent faktiskt användas för sådant ändamål. Vidare förekommer att utbetalning av socialhjälp föranleds av att ett hjälpbehov har uppstått till följd av att någon — säkerligen oftast inför förvandlingshot _ har använt alla tillgängliga ekonomiska resurser för att klara bötesbetalningen eller åtminstone en avbetalning som skjuter förvandlingsrisken på framtiden. Här kan t. ex. möta fall då någon har använt hela arbetsin- komsten till bötesbetalning och därefter står utan medel för hyra och uppehälle för sig och sin familj.
Mot socialhjälp i sistnämnda fall kan uppenbarligen inte riktas anmärk- ningar på formellgrund. Att närmare kartlägga omfattningen av socialhjälp isituationer av nu berörd art har bedömts vara svårt,1 beroende särskilt på att socialvårdens befattningshavare långt ifrån alltid orienterats om bötesskuldernas existens eller betydelse för hjälpbehovet. Utredningen anser sig inte ha anledning antaga att utbetalningar av berört slag förekommer i sådan omfattning att de har egentlig ekonomisk betydelse, sett i jämförelse med totala bötesuppbörden och bötesindrivningen. Däremot är det inte osannolikt att de kan vara jämförelsevis vanliga i de fall där bötesbetalning har skett sedan förvandlingsrisken har blivit akut.
Frågan om utgivande av socialhjälp direkt i och för bötesbetalning har, som redan antytts, varit föremål för JKzs bedömning, och därjämte har RÅ och JO gjort uttalanden i saken i samband med åtalsärenden. Besluten återges här i kronologisk ordning.
RÅ uttalade i beslut den 24 juni 1965:
I en den 10 december 1964 till riksåklagarämbetet inkommen skrivelse har (viss åklagare) hemställt att ämbetet måtte pröva huruvida åtal kunde underlåtas mot ordföranden i socialnämnden i A-stad och en socialvårds— sysslomän där för tjänstefel, bestående däri, att de den 31 oktober 1963 i samråd beviljat fru X socialhjälp med 300 kronor för betalning av henne ådömda böter.
Kungl. socialstyrelsen har i yttrande den 18 februari 1965 bl. a. uttalat, att de mest skiftande behov kunde tillgodoses genom den frivilliga socialhjälpen jämlikt 13 % socialhjälpslagen. Frågan om böters erläggande respektive förvandling hade emellertid reglerats genom sär-
lVissa förfrågningar har skett hos personal inom socialvården och vid krono- fogdemyndigheter i Stockholm, Göteborg och Värmlands län samt hos kommunför— bundet. I regel har man därvid inte vågat göra några mer preciserade uttalanden utan inskränkt sig till allmänna antaganden av den innebörd som redovisats ovan i texten.
En undersökningsmetod som utredningen prövade men fann alltför tidsödande för att tillämpa i större utsträckning innebar följande. Enjämförelsc skedde mellan dels sådana till åklagare hänskjutna fall, vilka pågrund av sedermera gjord betalning inte ledde till förvandling, dels socialmyndighetens kontokort över utgiven social— hjälp. 1 en kommun av stadskaraktär befanns att av 67 undersökta fall, vari bötesbetalning skett sedan åklagarens handläggning börjat, 11 stycken avsåg personer som erhållit socialhjälp vid tiden för bötesbetalningen. 1 en mindre kommun befanns att av 20 förvandlingsmål. vari betalning skett, två fall avsåg personer som erhållit socialhjälp vid tiden för bötesbetalningen. ] en tredje kommun av mindre typ återfanns inte något fall med överensstämmelse av nu berörd art; antalet undersökta förvandlingsmål var i den orten 10.
skild lagstiftning, vid vars tillämpning sociala synpunkter kunde i erforderlig utsträckning beaktas. Med hänsyn härtill ansåge styrelsen att det uppenbarligen icke kunde vara avsett att socialhjälp skulle utgå till betalning av böter.
Tidigare avgöranden i praxis eller vägledande uttalanden i motiv eller eljest med avseende å det föreliggande spörsmålet torde icke föreligga. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt synes A oavsett om förfarandet skall anses felaktigt eller icke, en fråga som för närvarande är föremål för överväganden inom justitiekanslersämbetet — de nämnda befattningshavarnas förfarande icke kunna anses innefatta tjänstefel. Ämbetet förordnar alltså att åtal i saken icke skall väckas.
JK uttalade i beslut den 11 november 1965 rörande samma ärende:
Genom beslut den 31 oktober 1963 beviljade socialnämnden i A-stad i ett fall socialhjälp med 300 kronor för betalning av böter. Det har upplysts att nämnden även vid tidigare tillfälle utgivit socialhjälp för sådant ändamål.
Socialstyrelsen, som själv avgivit yttrande i saken, har hemställt att justitiekanslersämbetet ville upptaga ärendet till prövning ur principiella synpunkter.
Lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk hjälp är sådan hjälp som kommunen är skyldig att lämna, medan meddelandet av frivillig socialhjälp ankommer på kommunens eller dess socialnämnds fria bedömande. Obligatorisk hjälp inrymmer i första hand vad som erfordras för livsuppehållet och omfattar erforderlig vård samt i fråga om minderårig jämväl uppfostran. Frivillig socialhjälp kan tillgodose de mest skiftande behov och kan differentieras efter omständigheterna i varje särskilt fall.
Huvudreglerna om verkställighet av bötesstraff finnas i lag härom den 20 mars 1964 (bötesverkställighetslagen). Till denna lag ansluter sig kungörelsen den 2 oktober 1964 rörande tillämpning av lagen. Verkstäl- lighet av bötesstraff sker antingen genom att böterna betalas, frivilligt eller efter indrivning, eller ock genom att böterna förvandlas till fängelse. Frivillig bötesbetalning främjas och underlättas genom att indrivnings- myndigheten äger bevilja den bötfällde anstånd med betalningen eller medgiva avbetalning. Erläggas ej böterna i föreskriven ordning, skola de med vissa i lagen angivna undantag indrivas.
Bli böter ej betalda, skola de förvandlas till fängelse. Från denna huvudregel äro undantag stadgade för vissa fall, exempelvis i fråga om s. k. småböter, i vissa fall där den bötfällde underkastas anstaltsbehand- ling, beträffande böter enligt vissa specialförfattningar m.m. Förvand- lingsstraffets längd bestämmes efter antalet dagsböter. Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna och ! föreligger med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller ( eljest synnerliga skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må förvandlings- straff eftergivas, om hinder härför icke möter ur allmän synpunkt. ; Ålägges förvandlingsstraff, må rätten bevilja anstånd med verkställighe- ten, såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande. Beviljas anstånd skall gälla en prövotid av två år. När anståndet ej längre kan förklaras i förverkat, dvs. som regel efter tvåårstidens utgång, bortfaller förvand- ! lingsstraffet. & Bötesverkställighetslagen i dess nuvarande lydelse trädde i kraft den 1 januari 1965 samtidigt med brottsbalken. Huvudreglerna på området funnos dessförinnan i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av
bötesstraff. Enligt den äldre lagen kunde, utom i fråga om normerade böter, den bötfällde befrias från förvandlingsstraff endast om böterna erlagts till huvudsaklig del och vad som återstod var ringa. Genom den nya lagen har domstolarna fått ökade möjligheter att, när det gäler eftergivande av förvandlingsstraff, beakta särskilda omständigheter.
Såsom förutsättning för socialhjälp, vare sig obligatorisk eller frivillig, gäller att det skall föreligga ett behov av hjälp. Reglerna om verkställignet av bötesstraff äro såsom framgår av det förut anförda utformade så att tillbörlig hänsyn kan tagas till bristande betalningsförmåga. Den omstän- digheten att en person saknar medel till att betala honom ålagda böter synes därför ej böra bedömas som ett hjälpbehov. Betalning av böter genom socialnämnds försorg är ägnad att försvaga bötesstraffets preventi- va verkan. Det erinras om att förvandlingsstraff icke må eftergivas, om hinder härför möter ur allmän synpunkt. Prövning av sistnämnda förutsättning för eftergift av förvandlingsstraff måste ankomma enbart på domstol och kan icke få åsidosättas genom mellankomst av socialnämnd.
Sammanfattningsvis vill ämbetet som sin mening uttala, att mot bakgrund av de bestämmelser som gälla om bötesförvandling och eftergift av förvandlingsstraff socialhjälp ej bör lämnas till betalning av böter.
JO uttalade i beslut den 18 mars 1970:
I viss tidning förekom i januari 1970 en artikel med rubriker. ”Tinget inställt: Socialvården betalade böter”. Artikeln avsåg en person. som av vederbörande åklagare instämts till domstol med yrkande om förvandling av böter till fängelse. Böterna utgjordes av dels 200 kr. för förfallolös utevaro från hovrättsförhandling och dels 50 kr. för en trafikförseelse. Socialnämnden hade beslutat att betala böterna i mannens ställe, varigenom denne inte kunde ställas till ansvar. — Med översändande av tidningsartikeln hemställde Y i en 5.2.1970 hit inkommen skrivelse att JO måtte pröva huruvida socialnämndens beslut att betala mannens böter skett enligt gällande bestämmelser. — Efter remiss inkom socialnämnden med yttrande. I detta redogjordes för mannens levnadsförhållanden och skälen till att socialnämnden vid sammanträde 22.1.1970 — dagen före tingsförhandlingarna — beslutat att med stöd av 13 % socialhjälpslagen betala bötesbeloppet på 250 kr. vilket belopp utbetalades direkt till kronofogdemyndigheten. Av yttrandet framgick vidare att ömmande omständigheter förelåg i fallet.
Den påtalade åtgärden avser fråga om tillämpning av 13 % lagen om socialhjälp om lämnande av frivillig socialhjälp beträffande vilken hjälptagaren i princip är återbetalningsskyldig. Tillämpningen av bestäm- melserna härom ger utrymme för olika bedömningar och kommunerna har i stort sett fria händer när det gäller att avgöra om sådan hjälp skall beviljas. Det kan inte med fog göras gällande att socialnämndens bedömning skulle kunna läggas nämndens ledamöter till last såsom tjänstefel.
Med detta uttalande är ärendet av mig slutbehandlat.
I 1974 års ämbetsberättelse (s. 314) har redovisats ett ärende vari JO uttalat att laga hinder inte synes föreligga för en socialförvaltning att bevilja socialhjälp enligt 13 % socialhjälpslagen till betalning av en bötesskuld. JO fortsätter:
En annan sak är att lämpligheten härav i regel kan ifrågasättas fran straffrättslig synpunkt och att restriktivitet är påkallad. Det bör enligt min mening krävas sociala skäl av särskild styrka för att socialhjälp skall kunna beviljas enligt 13å socialhjälpslagen för betalning av en bötes— skuld.
6. Utredningens överväganden och förslag
6.1. Inledande synpunkter
6. l. 1 Ulredningsuppgiflerna
Gällande ordning för verkställighet av bötesstraff innebär i största korthet följande. Den primära verkställigheten, som går ut på att utdömt bötesbelopp skall tillföras statsverket, ankommer enligt huvudregeln på utmätningsmannen. Denne skall först genom en enkel kravåtgärd av— fordra den bötfällde betalning. Om betalning uteblir, skall böterna drivas in. Härvid används införsel eller utmätning. För böter som har ålagts genom straff- eller ordningsföreläggande gäller i viss mån en annan ordning. Sådana böter kan i ett inledande skede — inom ramen för s. k. uppbörd — av den bötfällde frivilligt inbetalas till en central myndighet, rikspolisstyrelsen. Om sådan frivillig betalning liite sker, övergår verkstäl- lighetsuppgiften pä utmätningsmannen, som även i dessa fall förfar på nyss beskrivet sätt. Oavsett hur böterna har ålagts, gäller vidare att om det inte gär att driva in böterna de i princip skall förvandlas till fängelse genom beslut av rätten. 1 det övervägande antalet fall leder de avdömda förvandlingsmålen till att rätten beviljar villkorligt anståndl med verkstäl- ligheten av förvandlingsstraffet. Förvandlingshotet är enligt gällande lagstiftnings intentioner främst avsett att tjäna som påtryckningsmedel för att få fram betalning.
| direktiven för utredningen anges som bakgrund till utredningsupp- draget, att vissa principiella och praktiska invändningar kan riktas mot systemet med förvandlingsstraff, varvid främst åsyftades de ovillkorliga förvandlingsstraffen.' Därvid framhålls det principiellt oriktiga i att en person skall behöva undergå frihetsstraff för ett brott som domstolen har funnit böra sonas med böter. Det betonas att anledningen till frihets— straffet inte är brottets beskaffenhet utan underlatenheten att betala böterna. Vidare pekas på dels olägenheten av att förvandlingsstraffet i allmänhet utdöms lång tid efter brottet och domen, dels förvandlings— straffets ringa resocialiseringseffekt och dels det omfattande och kost— samma arbetet med förvandlingssystemet.
Mot denna bakgrund skall enligt direktiven dels utredas möjligheterna att slopa förvandlingssystemet med samtidig utredning av möjligheterna att på annat sätt åstadkomma att ”bötesindrivningen blir lika effektiv som hittills”, dels göras en översyn av bötesverkställighetsreglerna med
' Beträffande termerna ”villkorligt" och "ovill- korligt” förvandlings— straff se 5. 51 not 1.
sikte på att slopa förvandlingsstraffet.
Beträffande den förstnämnda utredningsuppgiften har utredningen inriktat arbetet på att söka kartlägga de förhållanden som talar för och de som talar emot förvandlingssystemet samt att därvid också belysa i vad mån effektivitetskravet på bötesomrädet kan tillgodoses utan förvand- lingssystemet. Såsom i det följande kommer att framgå har utredningen funnit att starka principiella och praktiska skäl talar emot förvandlings— systemet, men också att ett slopande av detta system inte kan ske utan vissa negativa verkningar i effektivitetshänseende. Om förvandlingssyste- mets slopande är värt detta pris, bör väsentligen ses som en politisk fraga. Utredningen # som i denna del främst har sett som sin uppgift att söka redovisa vad som bör läggas i den ena och i den andra vågskålen — har dock inte avstått från att dra sin egen slutsats i denna bedömningsfråga.
Den senare av de två nämnda utredningsuppgifterna har givit utred- ningen anledning att — oavsett vissa betänkligheteri avseende ii effektivi- teten i ett bötessystem utan förvandlingssanktion eller annan likartad sanktionsmekanism — utarbeta författningsförslag för en bötesverkställig- het, som är utan förvandlingsinslag men i görlig mån söker tillgodose effektivitetsbehovet på annat sätt.
Den verkställighet som nu är i fråga har betydelse inte endast för bötesstraffets vidkommande utan även för vitet och för sådan särskild rättsverkan som avser att penningbelopp skall utges av en för brott dömd person. På längre sikt kan verkställigheten beträffande nu förekommande ekonomiska straffsanktioner komma att få betydelse också för nya ekonomiskt verkande sanktioner. Sålunda är att erinra om att i enlighet med beslut i statsrådet den 6 april 1973 igångsatts en utredning för att förbereda och kartlägga behovet och lämpligheten av en reformering av gällande system i fråga om bötesstraffet och ekonomiska sanktioner i övrigt. 1 direktiven uttalas bl. a. att kriminalpolitiska skäl talar för att ekonomiskt verkande sanktioner i större utsträckning än f. n. bör komma till användning för vissa typer av brott samt att det kan finnas behov av en möjlighet att rikta ekonomiska sanktioner mot juridiska personer (jfr därtill NU 197525 s. 17).
6.1.2. Allmänt om bötesstraffet och om resursinsatserna för att bekämpa bötesbrottsligheten
Bötesstraffets principiella syfte är att den dömde på grund av begånget brott skall tillfogas ett strafflidande i form av ett ekonomiskt avbräck. Det har en både individualpreventiv och allmänpreventiv funktion genom att det är ägnat att avhålla bötesbrottslingar från fortsatt brottslighet och att avhålla även andra från att begå brott.
Bötesstraffets användningsområde är synnerligen vidsträckt både i lagstiftningen och i rättstillämpningen. Böter — ensamt eller jämte fängelse, oftast i högst sex månader _ återfinns sålunda i straffskalorna i ett mycket stort antal specialstraffrättsliga bestämmelser, framför allt i fråga om ordningsförseelser men också beträffande gärningar som inne— fattar egentlig kriminalitet. Även i brottsbalken förekommer bötesstraff
flerstädes i straffskalorna för den mindre allvarliga brottsligheten. Också vid allvarligare brott kan böter komma i fråga, nämligen som komple- ment till annan påföljd (villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till barnavård) och även i vissa andra fall, t. ex. enligt 33 kap. 2 och 4 åå BrB. — Att mera detaljerat gå in på vilka områden av samhällslivet där handlingsreglerna sanktioneras huvudsakligen genom bötesstraffet skulle föra för långt och är knappast heller behövligt. Det må vara tillräckligt att som exemplifiering erinra om sådana lagstiftningsområden som allmän ordnings-, trafik-, hälsovårds-, miljövårds-, livsmedels—, byggnads- och näringslagstiftning liksom de mångfaldiga områden där det allmännas behov av kontroll eller underlag för beslut måste tillgodoses genom att de enskilda gör anmälningar, söker tillstånd, avger deklarationer osv.
Vad angår bötesstraffets användning i rättstillämpningen framgår av det tidigare redovisade statistiska materialet att antalet bötesstraff är synnerligen stort och frekvensm'a'ssigt utgör den helt dominerande brotts- påföljden. Här kan räcka med att— erinra om att antalet bötesstraff (parkeringsbotsfallen oräknade) under åren 1969—1970 var omkring 350 000 per år och därefter har stigit till över 400 000 medan antalet fängelsestraff och påföljder i övrigt enligt 26—31 kap. BrB understeg 30 000 årligen under samma tid.
Bötesstraffets vidsträckta användningsområde gör det angeläget att strafformen är ett effektivt medel att bekämpa bötesbrottsligheten. Ett problem därvidlag är att rättsväsendets resurser är begränsade och att insatserna — både på lagförings- och verkställighetsstadiet — måste anpassas så, att de viktigaste uppgifterna tillgodoses i första hand och därvid kommer naturligen den grövre brottslighetens bekämpande främst i blickfältet.
En parentetisk synpunkt bör här inskjutas beträffande värderingen av intresset att lindrigare brottslighet respektive intresset att grövre brotts— lighet bekämpas.
Bötesstraffet används enligt sakens natur för brottslighet av lindrigare natur. Det ligger nära till hands att hävda att detär betydligt viktigare att den grövre brottsligheten bekämpas effektivt än att så blir förhållandet med bötesbrottsligheten. Ett sådant synsätt är naturligt med tanke på de allvarliga konsekvenser grövre brott regelmässigt medför för de enskilda som drabbas eller för angripet allmänt intresse. En viss risk föreligger dock att man i detta sammanhang förbiser den på bötesområdet före- kommande massbrottslighetens negativa verkningar i samhällsekonomiskt hänseende. Det sagda kan illustreras genom följande uttalande av profes- sorn Inkeri Anttila (Förhandlingarna vid det tjugosjätte nordiska jurist- mötet, 1972, s. 493):
Det är intressant att iaktta med vilken självklarhet vi använder sådana attribut som lindrig eller grov när vi diskuterar brottslighet. Vi utgår utan vidare från en straffrättslig eller individualetisk referensram när vi skall bedöma brottslighetens (svårhetsgrad. Den enstaka parkeringsförseelsen framkallar utan tvivel mindre lidande och mindre skada än det enstaka kassaförskingringsbrottet. Men varför utgår vi över huvud från den enstaka handlingen när vi diskuterar en viss typ av brott? Kriminalpoliti-
ken har ju till syfte att minimera det lidande och de skador som brottsligheten orsakar. Då är det rimligt att fråga efter summan av de skador som t. ex. trafikförseelser av en viss typ för med sig. Trots att den enstaka handlingens grovhetsgrad och skadornas omfattning kan vara helt obetydliga inom masskriminaliteten, leder den stora volymen av brott ofta till mycket ansenliga totalskador.
Synpunkten att man bör beakta totalskadorna av de mångfaldiga förseelserna på bötesomrädet har sitt berättigande. Den fäster på ett nyttigt sätt uppmärksamheten pa vikten av att repressiva åtgärder från samhällsorganens sida mot massbrottsligheten på bötesområdet äger rum med viss, för medborgarna skönjbar regelmässighet.
Även med beaktande av den sist anförda synpunkten måste det dock anses vara ett framträdande intresse, att rättsväsendets resurser inte alltför mycket tas i anspråk för allehanda småuppgifter. I enlighet härmed har i lagstiftningen och rättstillämpningen under senare år i tilltagande omfattning processekonomiska hänsyn fått spela in och har föranlett att i resursbesparande syfte ett stort antal förseelser har ansetts kunna lämnas utan beivran, främst genom rapporteftergifts- och åtals- underlätelseinstituten. l direktiven för åtalsrättskommittén, som har fått i uppdrag att gå vidare på denna väg, anförs bl.a. att principen att samhället genom utredning, lagföring och straff eller andra tvångsåtgärder skall ingripa mot varje känd lagöverträdare har passerats av tiden och att det lika litet i Sverige som i andra länder finns praktiska möjligheter att upprätthålla den fullt ut.
Samma principiella synsätt torde få anläggas pa bötesverkställighetens område. Det kan sålunda hävdas, att intresset av att rättsväsendets resurser inte i för hög grad tas i anspråk för småuppgifter bör slå igenom också när det gäller bötesverkställigheten. [ enlighet härmed bör i viss utsträckning kunna accepteras ett verkställighetssystem, vari man i resurshesparande syfte ägnar mer begränsade arbetsinsatser ät indrivnings- ärenden av mindre ekonomisk betydelse. Ett sådant synsätt har redan gjort sig gällande vid skatteindrivningen (se t. ex. 66 % första stycket 6 Uppr). Ett annat exempel på en utveckling i samma riktning utgör bestämmelsen i 31 kap. l & tredje stycket RB som innebär att statsverket själv står för de mindre utläggen i brottmålsprocessen med hänsyn till att en verkställighet för uttagande av dem skulle ställa sig oproportionerligt kostsam.
6.1.3. Olika effekfivitetssynpunkter som är att beakta på böresomra'det
Nuvarande bötesverkställighetsreglering utmärkes av att man har tagit väl vara på möjligheterna att få till stånd betalning. i första hand frivillig sådan och i andra hand betalning med hjälp av exekutiva åtgärder. Förvandlingshotets betydelse ligger väsentligen i att genom detta jäm- förelsevis ofta drivs fram betalning i fall där tillgångar inte varit kända eller i varje fall inte åtkomliga för de exekutiva myndigheterna. Hur mycket som inflyter tack vare förvandlingshotet är vanskligt att beräkna men på grunder som utredningen förut har redovisat (5.7) kan man räkna
med att ett årligt belopp i storleksordningen 4 till 5 milj. kr — kanske något mer — inbetalas under det direkta inflytandet av förvandlingshotet. Detta bör jämföras med att under de senaste åren har ålagts bötesstraff uppgående till totalt 70 till 100 milj. kr per år och att årligen har avkortats eller avskrivits bötesfordringar på betydande belopp — varieran- de mellan 6 och 11 milj. — som alltså även med nuvarande system kan beräknas förbli oguldna.
Eftersom i direktiven särskilt nämns att det bör utredas huruvida det finns möjligheter ”att på annat sätt (än genom förvandlingshotet) åstadkomma att bötesindrivningen blir lika effektiv som hittills”, vill utredningen framhålla, att den iett tidigt skede fann sig kunna fastslä att man utan förvandlingshotet eller likvärdig sanktionsmekanism icke kan få bötesindrivningen lika effektiv som hittills — i den mån man med effektivitet äsyftar att lika högt procenttal av totalt utdömda bötesbe— lopp skall intlyta. Emellertid är att märka att frågan om "önskvärd effektivitet” på bötesverkställighetens område är ett komplicerat spörs— mål, där svaret kan bli olika, beroende på vilket intresse man ställer i centrum. För att belysa detta kan — som en bakgrund till kommande överväganden — till diskussion uppställas fem frågor, vari de nära till hands liggande svaren inbördes företer vissa motsättningar.
Fråga 1: Den ekonomiska betydelsen av att bötesindrivningen är effektiv i den bemärkelsen att hög procent av utdömda bötesbelopp inflyter?
Beträffande bötesfordringar gäller, liksom i fråga om det allmännas fordringar i allmänhet, att det av självklara skäl är ett samhälleligt intresse att betalning inflyter i största möjliga mån. Intresset att bötesstraffet skall vara effektivt som sanktionsform skulle i och för sig kunna åberopas för att kravet på betalningsdisciplin borde sättas särskilt högt i fråga om bötesfordringar, men dylika kriminalpolitiska synpunkter lämnas tills vidare därhän och berörs först under fråga 4. 1 blickfältet skall alltså till en början hållas endast frågan om de ekonomiska konsekvenserna därest förvandlingshotet uppges.
Som nämndes inledningsvis i detta avsnitt kan man räkna med att årligen bötesbelopp i storleksordningen 4 till 5 milj. kr — eller kanske något mer _- inflyter som en direkt följd av förvandlingshotet. Emellertid är mot detta att ställa de ganska stora kostnader som förvandlingssyste— met drar med sig, nämligen enligt den kalkyl som redovisas under 5.6 ! omkring 4 milj. kr 1969 och numera säkerligen över 5 milj. kr. Av detta skäl — och även av andra som utredningen senare kommer att beröra — kan det hävdas att det statsfinansiellt inte är av egentlig betydelse om förvandlingssystemet slopas.
I detta sammanhang bör vidare beaktas vad som avslutningsvis an- fördes i nästföregäende avsnitt (6.1.2) om att intresset av resursbesparing inom vissa gränser motiverar att mer begränsade arbetsinsatser ägnas indrivningsärenden av mindre betydelse.
Fråga 2: Är hög effektivitet i bötesindrivningen — i bemärkelsen att hög procent av bötesfordringarna infrias — förenlig med de socialpolitiska strävandena att stödja de ekonomiskt svaga?
Samhället ger, främst inom ramen för socialvården, omfattande ekono- misk hjälp åt en icke ringa del av befolkningen med svårigheter i försörjningshänseende. Man kan ställa sig frågan om det är konsekvent och riktigt att ha ett bötesindrivningssystem som bygger på att betalning förväntas även från dem som lever nära, på eller under existensminimum. Förvandlingsstraffets udd är otvivelaktigt till väsentlig del riktad just mot den grupp som samhället i andra sammanhang stödjer ekonomiskt av sociala skäl. Till en del belyses detta av utredningens klientelundersök- ning avseende dem som har ålagts förvandlingsstraff. De som drabbas av förvandlingen utgör en utpräglat svag grupp, socialt och ekonomiskt sett. Man får vidare räkna med att även bland dem som inför det akuta förvandlingshotet lyckas skrapa ihop erforderliga medel finns många personer med ungefär samma problem eller i varje fall med försörjnings- svärigheter som samhället i andra sammanhang söker avhjälpa. På sin spets ställs denna problematik i sådana fall (berörda i det föregående under 5.9) där socialhjälp ges direkt för att böter skall kunna betalas eller — i praktiken troligen avsevärt mer betydelsefullt — där socialhjälp ges därför att vederbörande på grund av bötesbetalning i elfte timmen har blivit utan medel för hyra och uppehälle för sig och sin familj.
Synpunkter av nu angiven att kan anses tala för att intensiteten i bötesverkställigheten inte bör vara högre än vad som gäller för offentlig- rättsliga fordringar i allmänhet. Bötesverkställighetens anordnande väcker alltså avvägningsfrägan, hur strävandena att uppnå hög effektivitet i samhällets åtgärder mot brottsligheten på rimligt sätt skall balanseras mot andra sociala värden och synpunkter (jfr Agge, Straffrättens allmänna del IS. 43).
1 anslutning till de nu berörda fallen, avseende dem med utpräglat svag ekonomisk ställning, kan tilläggas att det straffrättsligt betingade önske- målet om intensitet i bötesverkställigheten också står i viss, låt vara inte lika påfallande motsättning till annan stödjande verksamhet från samhäl- lets sida. Därvid kan nämnas ekonomiska stödåtgärder som görs av bostadspolitiska, arbetsmarknadspolitiska, studiesociala och liknande skäl.
Fråga 3: Finns nämnvärt utrymme för effektivare åtgärder på det exekutionsrättsliga området?
Sådana medel som nu inflyter uteslutande tack vare förvandlingshotet kan svårligen göras tillgängliga för exekution genom utsökningsrättsliga författningsändringar av ena eller andra slaget. Utsökningsrätten har sedan länge varit föremål för översyn, ett flertal partiella reformer har genomförts och ett fullständigt förslag till ny utsökningsbalk föreligger nu (SOU 197322). Man har vid detta reformarbete eftersträvat att göra regleringen sådan att den exekutiva verksamheten blir så effektiv som är möjligt och rimligt, under hänsynstagande även till att gäldenärerna inte
_ skall bli alltför hårt utsatta. Här har förelegat en avvägningsfråga, besläktad med den som berördes under fråga 2.
Samma skäl som har föranlett att gäldenärerna vid exekutionsrättens utformning har beretts skydd mot alltför långtgående åtgärder när det gäller fordringar i allmänhet, inbegripet de för samhället betydelsefulla
skattet'ordringarna, gör sig gällande också när fråga är om bötesfordring- arna. För bötesfordringarnas del kan därför — med mindre undantag (främst i fråga om beneficieregler, konkursmöjlighet och införande av förlängd tid för bötesindrivningsförsök i vissa fall) — skärpningar gente- mot gäldenären knappast komma i fråga. Man lär alltså, i stort sett, få acceptera att det inte går att genom författningsändringar s.a.s. trolla fram nya tillgångar som exekutionsvis kan tas i anspråk för bötesfordring- ars likvidering.
En viktig möjlighet för närvarande att åstadkomma bättre indrivnings- resultat för böternas vidkommande torde vara att förbättra bötesford- ringens ställning i förhållande till andra slag av fordringar. Goda skäl för en dylik förbättrad ställning för böterna föreligger såsom senare skall behandlas. Man bör emellertid inte blunda för att den förbättring man på det sättet far för böternas del uppnas på bekostnad av att det i exekutionssammanhang kommer att stå mindre tillgångar till förfogande för förnöjande av andra fordringar, såväl enskilda som allmänna.
Den förut nämnda skärpningen att — såsom också förordas i direktiven — förlänga tiden för indrivningsförsök i vissa fall, främst mot tredskande gäldenärer, föranleder en särskild synpunkt i förevarande avsnitt om olika effektivitetsaspekter. En sådan förlängning av tiden kan såtillvida ses som en effektivisering att bötesverkställigheten blir mer kännbar för den dömde och i viss mån kommer förlängning säkerligen också att leda till en del betalningar som eljest uteblivit. Men ur allmänna effektivitetssyn— punkter kan det anses irrationellt att de exekutiva myndigheterna skall lägga ner extra arbete på särskilt svåra fall, där utsikterna till framgång är sma. Här föreligger sålunda en från vissa utgångspunkter önskvärd skärpning i bötesverkställigheten som emellertid står i strid mot det resursbesparingsintresse som tidigare har berörts.
Möjligen kommer den framtida utvecklingen att ge anledning till en mindre pessimistisk syn än den nu redovisade när det gäller möjligheterna att fa tillgång till nya exekutionsobjekt. Ett pågående arbete på ett ADB-system inom exekutionsväsendet torde härvidlag öppna vissa möjlig- heter som utredningen återkommer till i det följande (6.6.1).
Fråga 4: Den kriminalpolitiska betydelsen av att bötesstraffet är effektivt?
a) Beträffande den s.k. massbrottsligheten: Som berördes under 6.1.2 _ är bötesstraffets användningsområde synnerligen vidsträckt och det har i en viktig funktion att fylla till skydd för mångahanda viktiga samhälls—
intressen. Att den enskilda överträdelsen anses förskylla en tämligen måttlig reaktion, bör ej undanskymma att en ökad frekvens av överträdel- ser på skilda områden skulle skapa stora problem. Det är därför en viktig fråga om en ändrad och mindre sträng utformning av bötesverkställig— heten kan befaras medföra, att den allmänna respekten för bötesstraffet minskar. Utredningen återkommer till denna fråga.
b) Beträffande de betalningsovilliga/betalningsoförmögna med be- nägenhet att begå bötesbrott: Man möter här ett gammalt problem inom bötesverkställighetsområdet, och denna grupp har särskilt uppmärksam- mats i alla tidigare reformsammanhang gällande bötesverkställigheten. En
uppenbar risk föreligger att människor som inte har vare sig sådana tillgångar eller sådana arbetsinkomster, som är åtkomliga för exekution, kan — särskilt efter att ha varit med om ett eller ett par bötesstraff som visat sig omöjliga att verkställa — betrakta sig som immuna mot bötesstraffet. Särskilt påtaglig är denna risk beträffande sådana personer som inte tar nämnvärt intryck av att de blir lagförda och ej heller av att de utsätts för kronofogdemyndighets indrivningsförsök — kanske därför att de ändå hör till kronofogdens fasta ”kundkrets" med skatteskulder, underhållsskulder m. m.
c) Beträffande intresset att bötesstraffet skall utgöra ett gångbart alternativ till de korta frihetsstraffen: En strävan har sedan länge varit att antalet korta frihetsstraff skall nedbringas. Det mest gångbara alternativet till sådana straff får anses vara — förutom givetvis enbart kriminalvård i frihet antingen villkorlig dom/skyddstillsyn i förening med bötesstraff eller enbart höga bötesstraff. En utveckling i sådan riktning är otvivel- aktigt önskvärd, framför allt från kriminalvårdssynpunkt men också från statsfinansiell synpunkt, främst med hänsyn till de höga kostnaderna för sluten kriminalvård. Av betydelse för en sådan utveckling kan dock vara att man förlitar sig på att bötesstraffet får en reell innebörd för den dömde. Bötesstraffets effektivitet kan sålunda spela in även när det gäller utvecklingen beträffande andra delar av påföljdssystemet.
Fråga 5: Kan det i fall av utebliven bötesbetalning anses utgöra en tillräckligt effektiv samhällsreaktion att den bötfällde utsätts för vissa ”bieffekter” av bötesdomen och försöken till straffverkställighet'?
I modern kriminalpolitisk debatt har framförts åsikten att man vid bedömningen av de brottsavhållande effekterna av straffrättsskipningen inte bör fästa avseende endast vid domen och dess verkställande, titan man bör uppmärksamma hela den samlade reaktionen som följer på ett brott, nämligen brottsupptäckten, brottsanmälan, polisens förundersök- ning, åtal, domstolsförhandling, särskilda rättsverkningar etc. (t. ex. NTfK 1973 s. 72, SOU 1971110 5. lll och 197427 5. 70;jfr även Agge, Straffrättens allmänna del 1 s. 74). Till denna samlade reaktion är i och för sig att hänföra verkställighetsförsök avseende böter, även om för- söken blir resultatlösa.
Tankegångar av denna art har inte varit främmande för lagstiftaren när det har gällt lagstiftningen om bötesverkställighet (jfr t. ex. NJA II 1938 s. 4 och 36) och i själva verket kan detta synsätt anses accepterat i vissa hänseenden. Så är framför allt förhållandet med de talrika fall där bötesstraff vid utebliven betalning inte får förvandlas, varvid främst må erinras om småböterna (högst 10 dagsböter resp. 100 kr i penningböter) eller, ehuru förvandlingsbara, faktiskt inte blir förvandlade. Förblir sådana böter obetalda, kommer det reella strafflidandet att bestå i den tillrättavisning som ligger i lagföringen och domen samt obehaget av indrivningsförsöken.l
1 Skillnaden blir f. ö. i verkligheten inte så stor mellan nu avsedda fall och de fall då villkorligt anstånd medges med förvandlingsstraffs verkställande, ehuru i sist- nämnda fallen påföljd i straffrättslig mening faktiskt undergås till slut. Här kommer
Att en bötfälld drabbas av visst reellt strafflidande av nu berörd art innebär formellt inte att själva bötesstraffet blir verkställt. Lika fullt har straffet medfört tämligen kännbara verkningar för den dömde. Utred- ningen har, i brist på bättre term, kallat dessa för bötesstraffets ”bieffekter”. I ett system utan förvandlingssanktionen torde man få acceptera att vid bristande betalningsförmåga hos den dömde dessa ”bieffekter” får anses som en tillräcklig samhällsreaktion i följd av brottet. Samtidigt bör dock också framhållas att den sanktion som sålunda följer för den icke betalande bötesgäldenären kan sägas ha två brister. Dels är dess kännbarhet inte proportionell mot bötesstraffets storlek utan verkningarna blir väsentligen desamma för den med liten och den med stor bötesskuld. Dels har man att räkna med förekomsten av ett klientel som inte uppfattar lagföring, dom och indrivningsförsök såsom någon kännbar sanktion, nämligen den betalningsovilliga grupp som berörts under fråga 4 b i det föregående.
De nämnda bieffekterna följer också vid utdömt vite som ej leder till verkställighet. Måhända är bieffekternas ofullkomlighet som reaktion mer påtaglig på vitesområdet än på bötesområdet. Vitets storlek betingasju av att sanktionshotet skall påräknas förmå den som vitesföreläggandet avser att uppfylla sin förpliktelse (jfr RB 928). Den som har förelagts ett mycket högt vite men av en eller annan anledning kan undvika verkstäl- lighet ser givetvis bieffekterna som oerhört mycket lindrigare än det åsyftade ekonomiska avbräcket.
6.1.4. Sammanfattande anmärkning
[ anslutning till de nu genomgångna frågorna kan konstateras att svaren på dessa torde illustrera att skilda effektivitetsintressen pekar i sinsemel- lan olika riktningar. Alla kan inte tillgodoses. I och för sig tjänar förvandlingssystemet de statsfinansiella intressen som har berörts under fråga 1 (låt vara till så stor kostnad att någon ekonomisk vinst troligen ej uppstår) och de kriminalpolitiska intressen som har berörts under fråga 4. Uppges förvandlingssystemet på grund av de därmed förenade nackdelar- na _ligger detta i linje med de huvudsakliga socialpolitiska synpunkter som har anförts under fråga 2, men det uppkommer ofrånkomligen viss fara att främst de under 4 avsedda kriminalpolitiska intressena tillgodoses sämre. I förgrunden träder då frågan huruvida en godtagbar bötesverkstäl- lighet kan anses föreligga, ehuru man får nöja sig med en sådan måttligt effektiviserad exekutionsverksamhet, som har berörts under fråga 3, och man vidare får acceptera att i vissa fall bötesstraffet leder endast till sådana bieffekter som har angivits under fråga 5.
likväl det reella strafflidandet att bli begränsat till den tillrättavisning som ligger i lagföringen och bötesdomen, det obehag som enligt sakens natur följer av att vara utsatt för indrivningsförsök och den press som det kan innebära att under en prövotid ha ett — låt vara ytterst sällan realiserat — hot om förverkande av anståndet svävande över sig.
6.2. Förvandlingssystemets fördelar 6.2.1 Värdet av ett subsidiärt straff
När straff åläggs av samhällets organ, kan det från vissa synpunkter te sig riktigt att besluten undantagslöst skall leda till verkställighet. Det kan sägas ligga i myndighetsutövningens idé att vad myndighet beslutar också skall realiseras, oavsett om den eller de enskilda som berörs motsätter sig detta. När en beslutad straffrättslig reaktion av praktiskt tvingande skäl inte kan genomföras, kan det framstå som en naturlig ordning att i stället tillgripa en annan straffrättslig reaktion. Bakom ett sådant synsätt ligger djupt rotade föreställningar att brott skall sonas — går det inte på ett sätt, så får det ske på ett annat.
Före 1937 års reform ansågs bötesförvandlingens enda uppgift vara att med frihetsstraff ersätta ett förmögenhetsstraff som inte kunde verkstäl- las, varför frihetsstraffet var att betrakta som ett rent förvandlings- eller ersättningsstraff (SOU 1935256 5. 29). I och med den nämnda reformen har förvandlingsstraffet mer kommit att framstå som ett påtrycknings- medel med betalningsfrämjande syfte, och tanken att den ursprungliga påföljden vid verkställighetshinder bör ersättas av annan har i viss mån trätt i bakgrunden (jfr NJA II 1964 s. 190).
När anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraff medges — såsom sker i de flesta förvandlingsfallen — kommer det subsidiära straffet att bestå i att den bötfällde under två års prövotid har svävande över sig ett hot att anståndet kan bli förverkat, om han gör sig skyldig till ny brottslighet eller om nytt förvandlingsmål, avseende andra böter, väcks mot honom. För en del som döms till villkorligt förvandlingsstraff blir denna påföljd kanske något av en symbolisk gest, som markerar att betalningsoförmögna men i och för sig ej betalningsovilliga bötesgäldenä- rer i allt fall drabbas av någon straffrättslig sanktion i anledning av bötesdomen (jfr NJA II 1938 s. 90). Det bör emellertid också framhållas, att denna subsidiära strafform kan ha visst värde från individualpreventiv synpunkt, eftersom den bötfällde får särskild anledning att under prövotiden avhålla sig från sådan brottslighet som kan tänkas leda till förverkande av anståndet. Den individualpreventiva effekten försvagas dock av det förhållandet, att de villkorliga anstånden ytterst sällan blir förverkade. I praktiken förekommer det egentligen bara när den bötfällde någorlunda kort tid efter förvandlingsbeslutet ådöms fängelse för andra brott.
I de fall där anstånd med verkställigheten inte medges utgör förvand- lingsstraffet ett kännbart subsidiärt straff. Det kan knappast råda delade meningar om att det — utom möjligen i vissa undantagsfall, när fråga är om mycket höga böter (främst normerade) eller viten —— måste anses utgöra en avsevärt mer kännbar påföljd än det ursprungliga straffet. Att det subsidiära straffet är klart strängare än det ursprungliga straffet kan från teoretiska utgångspunkter utgöra en anledning till kritik mot förvandlingssystemet. Av förarbetena till nuvarande ordning framgår emellertid att man medvetet har velat uppnå en kännbar skärpning för att förstärka förvandlingsstraffets påtryckningseffekt när det gäller att få
fram betalning (NJA II 1938 s. 65).
Vare sig ett subsidiärt straff framstår som lindrigare än det primära eller strängare skulle som skäl för ordningen med subsidiärt straff kunna anföras, att det skulle vara mindre tillfredsställande om straffdomar till ej ringa antal av allmänheten uppfattades som slag i luften. Detta leder in på frågan, om det är väsentligt för den allmänna respekten för bötesstraffet att nuvarande verkställighetsordning i princip når även dem som tredskas eller är grovt vårdslösa när det gäller betalning av böter. Skulle med en ny ordning utan förvandlingsmoment genomsnittsmedborgaren ta intryck därav, att vissa bötfällda uppenbarligen undgår betalning, och skulle han av denna eller annan anledning bli mer benägen att begå bötesbrott? Frågan skall säkerligen besvaras nekande av flera skäl.
För det första är att framhålla att bland de brottsavhållande faktorer, som brukar sammanfattas under benämningen allmänprevention, rädslan för straff antages vara blott en av flera samverkande förhållanden. Bland annat brukar vid sidan av rädslan för straffet betonas betydelsen av upptäcktsrisken och faran att man blir utsatt för ogillande från den sociala omgivningens sida. Förhållanden av sist angiven art består orubba- de, även om bötesstraffets verkställighetsformer förändras något.
För det andra är att nämna det förut berörda förhållandet att bötesstraffet _ även utan förvandlingsinslag » har vissa betydelsefulla bieffekter. Såsom har framgått 1 6.1.3 under fråga 5 utgör dessa bieffekter en tämligen kännbar samhällsreaktion i följd av brottet. I allmänhetens ögon skulle det säkerligen inte framstå som försumbart att bötesdomar under alla förhållanden medför, förutom den tillrättavisning som ligger i lagföring och dom, den belastning det innebär att bli underkastad indrivningsförsök under ej obetydlig tid.
För det tredje är att märka det förhållandet att redan nu förekommer ett mycket stort antal bötesfall där subsidiärt straff inte står till buds, något som likväl såvitt erfarenheten visar inte har gett anledning till iakttagelser att bötesstraffets effektivitet skulle vara sämre på dessa områden. Härvid åsyftas de fall där enligt nuvarande bestämmelser böter inte är förvandlingsbara, varvid framför allt märks de talrika småböterna.
För det fjärde år att notera att det inte brukar antagas att förvandlings- hotet fyller någon egentlig funktion ibrottspreventionens tjänst utan får sina egentliga verkningar först på verkställighetsplanet när brottet sedan länge är ett faktum.
På grund av det nu anförda finner utredningen, att det inte finns anledning befara att ett slopande av ordningen med subsidiärt straff kommer att påverka den allmänna respekten för bötesstraffet eller, allmänt sett, leda till ökad benägenhet att begå bötesbrott.
Beträffande grunderna för den rådande ordningen med subsidiärt straff bör slutligen anmärkas att det inte är något som följer av straffrättens natur att en straffdom ovillkorligen måste bringas till verkställighet enligt i sitt innehåll eller, subsidiärt, i annan påföljdsart. Ett undantag utgörs av [ de nyss nämnda småböterna och övriga fall där förvandling inte får ske.
Vidare ger BöVL vissa möjligheter till eftergift av bötesstraff (5 och 17 55). Ett annat undantag följer av preskriptionsinstitutet. Ytterligare
1 Närmare utvecklat av bl. a. Olivecrona, Utsök- ning, 6. uppl. s. 52—54, och Schmidt, Om ägande- rättsförbehåll s. 50.
undantag ligger i 34 kap. llvl3 %% BrB, vari behandlas vissa fall då på verkställighetsstadiet dom som innebär vissa mera ingripande påföljder sammanträffar med dom avseende lindrigare påföljd. Formellt har be- stämmelserna utformats så, att den mer ingripande påföljden ”träder i stället för” den lindrigare, men i realiteten är det den lindrigare påföljden som förfaller.
Sammanfattningsvis kan sägas att förekomsten av ett subsidiärt straff för det fall att det primära bötesstraffet inte kan verkställas har ett visst men ganska begränsat värde, huvudsakligen avseende vissa individual- preventiva verkningar i anståndsfallen. Skäl föreligger inte till antagande att förvandlingsordningen är av betydelse för den allmänna respekten för bötesstraffet. Principiella skäl att upprätthålla en ordning med subsidiärt straff föreligger inte.
6.2.2. Förvandlingshotets betalningsfrämjande funktion
Vid 1937 års reform var det avgörande skälet för förvandlingsstraffets bibehållande att det ansågs önskvärt att ha ett kraftigt påtryckningsmedel för att upprätthålla en god betalningsfrekvens. För att påtryckningseffek- ten skulle bli så verksam som möjligt skärptes t.o.m. förvandlingsnor- merna i och med att tiden för det förvandlingsfängelse som skulle svara mot bötesstraff på olika nivåer förlängdes. Grundtanken torde kunna uttryckas så, att de skärpta förvandlingsnormerna förutsattes bli till nytta för de många som därigenom förmåddes till betalning -, och därmed även för samhället — och detta ansågs vara värt priset att de få som inte betalade drabbades av ett jämförelsevis hårt förvandlingsstraff. Samtidigt skapades vidsträckta möjligheter att medge dem, som oförskyllt kommit i betalningssvårigheter, villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets verk- ställande.
Förvandlingshotet antages utöva sina verkningar väsentligen på två sätt, dels genom att det förmodas bidra till att inom gruppen av bötesgäldenärer som helhet skapas en god betalningsmoral beträffande bötesskulderna, dels genom att det i enskilda fall kan utnyttjas som medel att framtvinga betalning genom att för den enskilde uttryckligen görs klart att förvandling kommer att äga rum om betalning ej erläggs. I frågan om förvandlingshotet verkligen har betydelse för den allmänna benägenheten att betala bötesskulder är att anföra följande. Det låter sig sägas, att kunskapen om att bötfällda vid utebliven betalning kan få ”sitta av böterna” säkerligen är väl spridd och därför kan tänkas ha en gynnsam verkan på betalningsviljan, generellt sett. Men det är att beakta att man här har att göra med en förstärkning av andra betalningsmotiv, vilka i och för sig är så eftertryckligt verkande att de för den helt övervägande delen av gäldenärerna inte behöver förstärkas. De övriga faktorer som utgör motiv för betalning av gäld är i huvudsak följande:1 en naturlig eller genom uppfostran förvärvad inställning att skulder skall betalas, medvetandet att man genom utebliven betalning får dåligt anseende hos den mindre eller större krets som får kännedom om förhållandet, farhågor att få svårigheter att för framtiden erhålla kredit
samt — av särskild betydelse — vissheten att ytterst den exekutiva indrivningsapparaten kan påräknas gripa in med tvångsåtgärder. Nu angivna betalningsfrämjande faktorer måste antagas ha en så stark verkan att någon egentlig förändring i avseende å den allmänna betalningsmora- len på bötesområdet inte torde behöva befaras om förvandlingshotet bortfaller. Särskilt exekutionshotet är så verksamt att gemene man inte kan påräknas betrakta bötesskulder annorlunda än nu; att däremot beträffande vissa avgränsade grupper ett bortfall av förvandlingshotet innebär en försvagning är en annan sak vilken utredningen strax återkom- mer till. Beträffande exekutionshotet bör dock först tilläggas att i synnerhet införselhotet måste förutsättas ha en avsevärd påtrycknings- effekt på bötesområdet, eftersom det hos bötesgäldenärer i gemen föreligger en naturlig motvilja mot att arbetsgivare och andra på arbetsplatsen får kännedom om ådömda straff. Från kronofogdehåll har vidare framhållits, att de som medvetet vill göra sig oåtkomliga för införsel » det må vara för att undgå böter, skatter eller underhållsbidrag — försätter sig i en påkostande situation, vilken de flesta inte gärna vidblir på längre sikt. De ställer sig nämligen utanför den gängse arbetsmarknaden och blir hänvisade till tillfällighetsarbeten eller till arbete hos sådana arbetsgivare som är redo att vidta arrangemang som döljer införselmöjligheten.
l förevarande sammanhang är vidare av intresse att notera erfarenheter- na vid arbetshemmens avskaffande 1964. Även i det sammanhanget var det fråga om att avskaffa ett påtryckningsmedel, som ansågs vara av värde för betalningsdisciplinen. Man undrar därför huruvida reformen med- förde sämre betalningsfrekvens, allmänt sett. Förfrågningar hos socialsty- relsen har dock givit vid handen att det varken i fackpress eller i övrigt har framkommit, att reformen skulle ha haft negativa verkningar på betalningsfrekvensen i stort. Även om reformen rimligen måste ha medfört visst betalningsbortfall, hade detta tydligen inte sådan storleks- ordning att det föranledde reaktioner hos de myndigheter och tjänstemän som hade befattning med ifrågavarande ärenden.
Av nu anförda skäl antar utredningen att den allmänna benägenheten att betala bötesskulder inte kommer att påverkas nämnvärt om förvand- lingssystemet bortfaller.
Vad beträffar förvandlingssystemets betydelse, när förvandlingshotet aktualiseras i enskilda fall för betalningsovilliga eller betalningsoförmögna gäldenärer, är det otvivelaktigt, att härigenom uppnås en starkt betal- ningsfrämjande effekt. Genom hotet drivs fram tillgångar, som inte har varit åtkomliga för exekution. Utredningen har i det föregående (5.7) gjort vissa beräkningar beträffande storleken av de belopp som inflyter tack vare förvandlingshotet. Beräkningarna —— som vidlådes av vissa osäkerhetsmoment och därför ej gör anspråk på att ge mer än en uppfattning om den ungefärliga storleken av berörda belopp — har lett till slutsatsen att årligen omkring 4 ä 5 milj. kr eller möjligen något mer inflyter med anledning av att förvandlingshot har aktualiserats. Antalet fall där så har skett med betalning som följd kan uppskattas till omkring 6 000 per år.
Ser man till de fall, där betalning har influtit under direkt inverkan av förvandlingshotet, så är de betalande till en del, sannolikt den övervägan- de delen, personer som har varit betalningsovilliga men i själva verket har haft betalningsförmåga, varvid dock varit fråga om tillgångar eller inkomster som inte har varit åtkomliga för exekution. Att bötesbetalning i dessa fall har kommit till stånd är från alla synpunkter tillfredsställande. Här föreligger alltså en klar fördel med förvandlingssystemet. Det speciella värde det nämnda förhållandet har från kriminalpolitisk syn- punkt återkommer utredningen till i nästa avsnitt.
Till viss del är det emellertid andra kategorier av betalande som har handlat under intryck av förvandlingshotet. Som har påpekats i det föregående måste antagas att betalningarna i viss utsträckning härrör från personer, som lever på eller under existensminimum, och i någon utsträckning måste t.o.m. förutsättas att medel till betalningarna har erhållits inom ramen för den sociala stödverksamheten. I den mån förvandlingshotet får sådana verkningar måste det anses förfelat från socialpolitiska synpunkter. Detsamma får anses vara fallet, när medel till betalningar eljest härrör från andra än de bötfällda, t.ex. anhöriga. Tilläggas måste dock att även i socialt svaga fall förvandlingshotet kan fylla en viktig funktion, nämligen att motverka att hos individer inom den kategorin uppkommer inställningen att de är immuna mot bötesstraf- fet.
6.2.3. Kriminalpolitiska fördelar av förvandlingssystemet
Redan under 6.2.1 har behandlats vissa kriminalpolitiska frågor. Därvid har slutsatserna » utifrån där angivna utgångspunkter — blivit i huvudsak att förekomsten av ett subsidiärt straff har ett ganska begränsat värde, väsentligen avseende vissa individualpreventiva verkningar i anståndsfal- len, samt att förvandlingsordningen har antagits sakna betydelse för den allmänna respekten för bötesstraffet.
Ytterligare frågor om förvandlingssystemets kriminalpolitiska betydel- se föreligger emellertid. Till en början är därvid att uppmärksamma risken att i ett verkställighetssystem utan förvandlingsinslag kan uppkomma en bötesimmun grupp.
Som bakgrund till övervägandena i förevarande hänseende bör erinras om vissa tidigare nämnda siffror, belysande antalet fall där förvandlings- systemet utövar direkta verkningar vilka skulle sakna motsvarighet i en verkställighetsordning utan förvandlingsinslag. Dels är härvid att märka det antal fall där betalning sker med anledning av att förvandlingsfrågan har aktualiserats. Detta antal har i det föregående uppskattats till omkring 6 000 per år; som förut har betonats är detta en ungefärlig siffra. Dels är att notera det antal fall där förvandlingsstraff kommer till verkställighet eller där beslut meddelas om förvandlingsstraff under medgivande av villkorligt anstånd med verkställigheten. Antalet sådana fall uppgår numera till drygt 3 000 per år.
Om vi inte hade haft förvandlingssystemet, skulle alltså de nu berörda omkring 9 000 fallen per år ha fått klart mindre känning av bötesverkstäl-
ligheten: de flesta skulle inte ha brytt sig om att betala och övriga skulle ha undgått beslut om villkorligt eller ovillkorligt förvandlingsstraff. Frågan inställer sig då, om hela denna grupp — varvid erinras om att den angivna antalssiffran gäller antalet fall per år och inte något absolut antal — skulle uppfatta sig som bötesimmuna i ett system utan förvandlingsinslag.
Den ställda frågan skall säkerligen besvaras nekande såvitt angår en viss del av gruppen, kanske en betydande del — men underlag för några säkra slutsatser i kvantitativt avseende föreligger inte. De skäl som talar emot att någon större del av den berörda kretsen bötfällda skulle se sig som bötesimmuna i ett system utan förvandlingsinslag är väsentligen desamma som anfördes i avsnitt 6.2.1 såsom grund för slutsatsen att den allmänna respekten för bötesstraffet inte behöver befaras minska om förvandlings- systemet slopas. De skäl som där anfördes innebär i korthet, att andra allmänpreventivt verkande faktorer än rädslan för straffet har betydelse, att bötesstraffets bieffekter är så kännbara att de är ägnade att avhålla fran brott, att erfarenheten inte ger belägg för att bötesstraffets effektivi— tet skulle vara sämre på de områden, där f. n. böterna inte är förvand- lingsbara samt att förvandlingshotet inte brukar antas fylla någon egentlig funktion i brottspreventionens tjänst. Förhållanden av nu angiven art måste antas ha sin betydelse även för åtskilliga inom den grupp bötfällda som nu är i fråga. En ytterligare synpunkt att tillägga är att även inom nu ifrågavarande klientel det får antagas föreligga en obenägenhet att dra på sig nya skulder, som ytterligare försämrar möjligheterna att komma i en dräglig ekonomisk situation.
Även om nu anförda förhållanden måste ha verkningar beträffande den ifrågavarande gruppen kan man, som redan antytts, inte utgå från att samtliga inom denna tar avgörande intryck därav. Tvärtom mäste förut- sättas att viss del inte skulle påverkas nämnvärt eller i varje fall ej tillräckligt och därför skulle kunna komma att se sig som bötesimmuna. Därvid får man räkna med att en sådan reaktion måste förutsättas kunna uppkomma både hos individer med sådan utpräglat svag ekonomisk situation som förut har berörts och hos individer som i och för sig har betalningsförmåga men ej betalningsvilja och ej har för exekution åtkomliga tillgångar eller arbetsinkomster. Man möter i sistnämnda hänseende t. ex. den i och för sig förvärvsförmögne arbetstagaren som byter arbetsplats så snart införsel i lönen kommer i fråga, företagaren som har skrivit alla sina tillgångar på hustrun och affärsmannen ”med kontoret på fickan”.
Förvandlingssystemet motverkar alltså uppkomsten av en sådan bötes— immun grupp som nu har berörts. Hur stor en sådan grupp kan befaras bli i ett system utan förvandlingsinslag låter sig inte bedömas med någon grad av säkerhet. Redan risken att en dylik grupp kan uppkomma väcker dock allvarliga betänkligheter. En väsentlig fördel med förvandlingssyste- met är följaktligen att det är ägnat att motverka uppkomsten av en sådan grum)-1 1 En sak för sig är att denna s. k. immuna grupp kan bli mindre genom ändringari lagstiftningen. Av särskilt intresse är här förslagen om att avkriminalisera fylleri (SOU 196855) och parkeringsförseelser (Ds K 1973z6). Att en viss del av den
Som har framhållits i det föregående är vidare en kriminalpolitiskt viktig fråga att ha tillgång till ett så effektivt bötesstraff att det. utdömt för sig eller i förening med villkorlig dom/skyddstillsyn, utgör ett gångbart alternativ till de korta frihetsstraffen (jfr även NU 1975 :5 s. 36). Ett önskemål har ju sedan länge varit att antalet korta frihetsstraff skall nedbringas, något som är betingat framför allt från kriminalvårdssyn- punkt men också från statsfinansiell synpunkt, särskilt med hänsyn till de höga kostnaderna för sluten kriminalvård. I det föregående (6.1.3 under fråga 4) har uttalats att av betydelse för en utveckling i nu angiven riktning kan vara att man skall kunna förlita sig på att bötesstraffet får en reell innebörd för dem som döms.
Fråga kan i och för sig tänkas uppkomma att genom lagstiftning mera allmänt ge ökat utrymme åt bötesstraffet — med eller utan kombination med kriminalvård i frihet — på bekostnad av frihetsstraffen. En reglering med delvis sådant syfte har vi i viss mån redan, nämligen bestämmelsen i 26 kap. 4 % BrB beträffande särskilda villkor för att unga lagöverträdare skall få ådömas fängelse. Med likartad eller annan lagteknisk lösning kan komma under övervägande att lagstiftningsvis generellt prioritera bötes— straffet (med eller utan nyss angiven kombination) på frihetsstraffens bekostnad. Huruvida ett bötessystem utan förvandlingsinslag är tillräck- ligt effektivt för att vara värt en sådan prioritering i lagstiftningen är en något vansklig värderingsfråga. En utökad användning av ett sa utformat, något försvagat bötesstraff kan tänkbarligen i en framtid bedömas vara tillräckligt motiverad av hänsyn dels till att nackdelarna med de korta frihetsstraffen anses särskilt tungt vägande, dels till att bötesstraffets bieffekter betraktas som en på det hela taget tillräcklig samhällsreaktion i de fall där verkställighetshinder visar sig föreligga i avseende pa bötes- straffet; i vissa fall får visserligen förutsättas att den dömde inte tar nämnvärt intryck av bieffekterna men en sådan ofullkomlighet inom en begränsad sektor förefaller ej oacceptabel. Utredningen har för sin del svårt att tro att förvandlingssystemet skulle behöva betyda särskilt mycket för eventuella framtida lagstiftningsfrågor av här berörd art. (Beträffande ett lagförslag i nu angiven riktning, ehuru ej med generell räckvidd, se lagrådsremiss den 7 maj 1975 med förslag till lag om ändring i BrB m. m.)
Annorlunda kan det möjligen förhålla sig när det gäller utsikterna att enbart genom rättstillämpningen skulle ske en fortgående utveckling till förmån för bötesstraffet (kombinerat eller fristående) på bekostnad av de
aktuella gruppen återfinns bland dem som ideligen bötfälls för brott av nämnda två slag är känt för utredningen. Här kan beträffande fylleristcrna hänvisas bl. a. till klientelundersökningen (bil. 7). Från trafikkammaren i Stockholm har upplysts att det inte är ovanligt att felparkerare har så många förseelser vid samma rättegångstill- fälle att rätten dömer ut maximibcloppet, 1000 kr., och att parkeringsböterna inom vissa kretsar närmast ses som en sorts ”lokalhyra” för upplagsplats. såsom inom handeln för begagnade bilar. Enligt uppfattningen inom trafikkammaren är det ofta i sistnämnda fall bara förvandlingshotet som förmår bötesgäldenären att betala.
korta frihetsstraffen för det fall att bötesverkställigheten förlorar för- vandlingsinslaget och därmed något av sin nuvarande effektivitet. Under senare tid och i all synnerhet efter BrB:s tillkomst har förelegat en tendens hos domstolarna att i ökad omfattning tillämpa påföljder som innebär kriminalvård i frihet, ganska ofta förenad med bötesstraff. En tendens att tillämpa enbart höga bötesstraffi fall där tidigare utdömdes korta frihetsstraff torde också föreligga, ehuru mindre påtaglig. En ytterligare utveckling till förmån för sådana icke frihetsberövande påfölj- der kan möjligen motverkas, om bötesstraffets effektivitet inte längre får samma tilltro. Vid domstolarnas överväganden i sådant hänseende skulle det förvisso inte vara tanken att det ur påföljdssynpunkt vore av något värde att förvandlingsfängelse kan komma att drabba den dömde. Vad som kan inverka är i stället farhågor att i det enskilda fallet bötesstraffet inte kommer att leda till avsett ekonomiskt avbräck och därför inte framstår som en ändamålsenlig påföljd.
Med hänsyn till det sist anförda finner utredningen det inte helt uteslutet att ett bortfall av förvandlingshotet med dess betalningsfräm- jande effekt kan komma att försämra förutsättningarna för en önskvärd utveckling i rättstillämpningen i riktning mot minskad användning av korta frihetsstraff. En fördel av förvandlingssystemet är alltså att det i viss män kan tänkas vara ägnat att befrämja en sådan utveckling. När det gäller antaganden i nu berört avseende rör man sig dock på mycket osäker mark, och utredningen anser sig inte ha starkare grund för farhågor för negativa effekter av behandlad art.
Ytterligare bör anföras en synpunkt som kanske inte hör till det kriminalpolitiska området i egentlig mening men som likväl är av sin betydelse för bekämpandet av i samhället icke tolerabla beteenden. Härvid åsyftas förpliktelser — till handlande eller till underlåtenhet — vilka sanktioneras genom vitesföreläggande. På viktiga förvaltningsrättsli- ga områden är vitesföreläggandet ett betydelsefullt instrument för att förmå enskilda att uppfylla sina förpliktelser. Detsamma är förhållandet beträffande det exekutionsrättsliga området. Även om på vissa områden tillfredsställande påtryckningseffekt kan uppnås genom att myndighet utsätter den sanktionen, att vid utebliven fullgörelse av förpliktelse erforderliga åtgärder kommer att vidtas genom myndighetens försorg på den förpliktades bekostnad, kan vitesförelägganden inte undvaras som påtryckningsmedel för att få fram det beteende hos enskilda som samhällsintresset kräver i skilda sammanhang. Därest förvandlingshotet inte ligger i bakgrunden, när vitesföreläggande riktas mot personer utan tillgångar eller arbetsinkomster som är tillgängliga för exekution, måste befaras att en viss försvagning av vitesinstitutets effektivitet inträder för sådana falls vidkommande. Även i detta avseende fyller alltså förvand— lingssystemet en inte oviktig funktion.
6.3. Förvandlingssystemets nackdelar
6.3.1. Frihetsberövande för bötesbrottslighet
1 direktiven återges med instämmande ett av Schlyter såsom justitieminis- ter gjort uttalande, att det måste anses principiellt oriktigt att låta en person undergå frihetsstraff för ett brott som domstolen hade funnit böra sonas med böter. Uttalandets fortsättning berörs i nästa punkt, och förbigås därför tills vidare.
Den anförda synpunkten kan måhända föra tanken fel. Den ger intrycket att det vore något väsentligt att domstol i det konkreta fallet har träffat ett val mellan olika påföljder och stannat för bötesstraff såsom den adekvata påföljden för det föreliggande brottet. I själva verket är det emellertid så, att i det helt dominerande antalet fall det i själva rättstillämpningen inte alls förekommer något val mellan böter och annan påföljd. Sålunda är att beakta att för en betydande mängd brott inte annat än böter ingår i de till brottsbeskrivningarna anknutna straffskalor- na. Och även om i straffskalan har intagits både böter och fängelse ihögst sex månader, vilket också är en vanlig straffsats, är det regelmässigt så, att bland de handlingar som faller under vederbörande, ofta vida gärningsbe- skrivningar utan vidare kan urskiljas de mer lindriga fallen som är avsedda att bara förskylla låga eller måttliga bötesstraff. Det kan härvid erinras om att man i lagstiftningen byggt just på detta förhållande, när det har gällt reglering angående åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 75 1 st. 1 RB och angående strafföreläggande enligt 48 kap. 4 % 2 st. RB. Det reella valet vad som bör bedömas som bötesbrottslighet är alltså till den klart väsentligaste delen träffat redan av lagstiftaren. Den fråga som därför rätteligen i första hand bör ställas är om det är något principiellt oriktigt i att lagstiftaren låter folk undergå frihetsstraff för brott som lagstiftaren själv genom den i straffbestämmelsen angivna straffskalan — eller straffskalan jämte motivuttalanden — hänfört till bötesbrottsligheten.
Om denna fråga är att anföra följande. Straffskalan brukar visserligen anses utgöra ett uttryck för hur samhället värderar brottet. Det finns emellertid inget förhållande som föranleder att just den genom en straffskala uttryckta värderingen måste anses uttömmande och vara principiellt bindande för lagstiftaren själv i alla sammanhang. Anses att ett brott under visst kvalificerande förhållande skall följas av en strängare påföljd, kan det inte uppletas något principiellt skäl mot att en sådan skärpning föreskrivs, det må vara i själva straffskalan eller genom Särskild författning. Man kan se saken så, att även för den lindrigaste brottslig— heten gällande rätt uppställer en reell straffskala, inbegripande även — under given förutsättning —- att fängelse kan följa.
Att man sålunda i lagstiftningen inte konsekvent håller fast vid den värdering som kan anses ligga i den i straffbudet inbyggda straffskalan kan alltså inte sägas strida mot någon princip. Däremot kan med visst fog hävdas att denna inkonsekvens är otillfredsställande och att det är en oproportionerligt kännbar straffskärpning som inträder i förvandlingsfal- len. Från allmänna värderingssynpunkter kan alltså kritiseras att fängelse kan följa på brottslighetstyper som lagstiftaren tänkt sig iallmänhet ej
skulle förtjäna mer än böter.
Kritiken är dock inte tungt vägande över hela linjen. Beträffande individer, som inte tar något som helst intryck av bötesdomar och verkställighetsförsök och som tillika visar stark benägenhet för fortsatt bötesbrottslighet, kan det inte rimligen anses klandervärt att samhället inskrider med skärpt påföljd, som kan verka brottsavhållande. Utredning- en återkommer till denna synpunkt i avsnitt 6.5.3. Om man därefter _ fortfarande med anknytning till Schlyters berörda uttalande — övergår till de i och för sig inte ovanliga fall där domstol verkligen står inför ett val mellan böter och fängelse och finner böter vara den adekvata påföljden, bör man skilja på olika fall. Finner domstolen det då klart att brottet med hänsyn till dess beskaffenhet förskyller endast böter, kan samma kritik som nyss anfördes riktas mot en förvandling. 1 gränsfall där valet kan vara föremål för viss tvekan, bör först beaktas det fallet att skäl av individualpreventiv natur har stått i förgrunden och talat för icke frihetsberövande påföljd samt att dom- stolen därför har stannat för böter med eller utan förening med kriminalvård i frihet. I sådana fall är det i regel1 olyckligt om förvand- lingsfängelse skulle följa. När det gällt fall då allmänpreventiva hänsyn står i förgrunden — t. ex. vid allvarligare rattonykterhet, upprepad olovlig körning, misshandel, som ej är i lagens mening ringa men ändå ej värd särskilt sträng bedömning, och arbetsgivares underlåtenhet att inleverera innehållen preliminärskatt — och domstolen efter tvekan har stannat för böter, förefaller det däremot varken principiellt eller sakligt särskilt stötande om straffet vid utebliven betalning förvandlas till fängelse; beträffande tidpunkten för den nya påföljdens inträde och beträffande strafftidens längd finns dock anledning att återkomma under punkt 6.3.4 resp. 6.3.9.
De nu anförda synpunkterna har sin största betydelse i de fall då ovillkorligt förvandlingsstraff utdöms. De äger dock i någon mån tillämpning också på anståndsfallen. Att märka är ju att även i dessa fall formellt fastställs ett fängelsestraff, vars verkställighet dock får villkorligt anstå.
Slutligen bör i nu förevarande sammanhang påpekas att förvandlings- systemet inte rimmar särskilt väl med deni 1 kap. 4 % andra stycket BrB fastslagna principen att fängelse är att anse som en svårare påföljd än böter. Från teoretisk utgångspunkt kan man vara kritisk mot att ett ersättningsstraff är strängare än det ursprungliga straffet.
1 i synnerhet gäller det sagda, när skyddstillsyn jämte böter har ådömts oeh åtgärder pågår inom frivården. Detsamma gäller när böter utdömts enligt BrB 31:1 2 st. i samband med överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. Vid enbart höga bötesstraff eller villkorlig dom jämte böter är det däremot inte alltid givet att man skall se kritiskt på att förvandlingsfråga uppkommer när hinder för ekonomisk bötesverkställighet visar sig föreligga. Detta äger dock sin giltighet endast med en ordning, vari förvandlingsfrågan väckes jämförelsevis kort tid efter domen (jfr 6.3.4).
6.3.2. En form av bestraffning för betalningsunderlåtelse och ett system med persanalexekutivt inslag
[ det förut berörda uttalandet av Schlyter framhölls vidare — och det var väl framför allt det som avsågs vara det principiellt oriktiga — att anledningen till frihetsstraffet inte var det begångna brottets beskaffen— het utan underlätenheten att betala böterna. Skärpningen framstår sålunda som en bestraffning av en betalningsförsummelse.
Denna synpunkt äger onekligen stort berättigande. Det kan visserligen sägas. att den formella utformningen av förvandlingssystemet går ut på att påföljden för begånget brott förändras och att således även förvand- lingsfängelset innebär att straff avtjänas för själva brottet. Emellertid utlöses påföljdsskärpningen just av betalningsförsummelsen, och realite- ten måste anses vara, att frihetsberövandet är en följd av betalningsför- summelsen.
Resonemanget kan och bör föras ett steg vidare. Själva uppställandet av hot om frihetsberövande såsom påtryckningsmedel i betalningsfräm— jande syfte innebär, sakligt sett, ett personalexekutivt system.
Hot om frihetsberövande som medel att framtvinga betalning eller verkställt frihetsberövande som sanktion vid utebliven betalning är en ordning som man i svensk rätt i princip kraftigt tog avstånd från redan för 100 år sedan. Som har nämnts i det föregående (4.1.4), uttalade en då verksam lagberedning — vars uppfattning godtogs av de lagstiftande — att det allmänna rättsmedvetandet hos oss inte tillstadde att en gäldenär på grund av oförmåga att betala sin skuld finge berövas sin personliga frihet. Liknande synpunkter har. såsom också har angivits i nyssnämnt avsnitt, kommit till uttryck under förarbetena till lösdrivarlagstiftningens om- daning och lagstiftningen om arbetshemmens avskaffande.
Det torde vara överflödigt att i och för den nu förevarande lagstift- ningsfrågan ytterligare utveckla synpunkter till belysande av att vägande principiella skäl talar mot den rådande ordningen med hänsyn till dess personalexekutiva inslag och drag av bestraffning för betalningsförsum— melse. Här föreligger en särskilt stark principiell grund att avskaffa förvandlingssystemet.
6.3.3. Pörvandlingshotet kan föranleda andra än den bötfällde att betala böterna
Förvandlingshotet innebär, som tidigare har anförts, ett starkt incitament för den bötfällde att betala. Det åstadkommer, att det drivs fram pengari situationer där exekutionsmöjligheter inte står till buds.
Det är emellertid inte alltid den bötfällde som själv ytterst betalar böterna i de fall då förvandlingshotet gör verkan. Man har att räkna med att anhöriga träder in och ställer medel till förfogande. Exempel på detta föreligger bl. a. när ungdomari skolåldern ådömts böter.
[ det föregående har också uppmärksammats det förhållandet att det förekommer att socialhjälp ges i och för bötesbetalning eller, vilket säkerligen är betydligt vanligare, att socialhjälp ges därför att den bötfällde — genom bötesbetalning vilken han dock ingalunda alltid yppar
för socialvårdstjänstemannen — står utan medel för sitt och sin familjs uppehälle. I sådana fall sker i verkligheten en övervältring av betalnings- bördan på samhällets organ, låt vara att hjälpen kan ha utgått i sådan form att mottagaren formellt är återbetalningsskyldig gentemot social— vardsorganet.
Slutligen har uttryckts farhagor att penningbehovet inför en nödvändig bötesbetalning kan föranleda den som eljest står inför förvandlingsstraff att genom brott skaffa fram medel. Om det verkligen föreligger några beaktansvärda risker härför är dock vanskligt att uttala sig om. Något belägg för riktigheten i dylika antaganden har inte kommit till utredning- ens kännedom.
6.3.4. Tidsutdräkten före påföljdsandringen
Det anses allmänt att straffprocessen och de straffrättsliga påföljderna bäst fyller sin uppgift om lagföringen, domen och straffverkställigheten följer snabbt efter brottet.
När det gäller intervallet mellan dom och inledandet av verkställighet av frihetsstraff, har olägenheter förebyggts genom kriminalvårdslagstift- ningens bestämmelser. I förarbetena till dessa och deras föregångare har betonats det betydelsefulla i att straffet snabbt kommer till verkställig- het.
När det gäller tiden mellan brottet och domen har erfarenheterna under de senaste decennierna inte varit särskilt goda. Dels har man att räkna med den tid som förflyter till följd av utredningen angående brottet, dels har man att göra med den tid som åtgår från det åtal har väckts till dess domen faller. De eftersläpningar i dessa avseenden som har förekommit inom rättsväsendet har gett anledning till betänkligheter i flera sammanhang. Vid flera tillfällen under 1950- och 1960-talen har genomförts reformer, varvid man under förarbetena starkt har betonat önskvärdheten av att få ökad snabbhet i utredning och lagföring. Bl. a. bör i detta sammanhang erinras om att dylika synpunkter särskilt har understrukits när man har vidgat tillämpningsområdena för förenklade förfaranden, framför allt när det har gällt bötesbrottsligheten som till betydande del numera beivras genom förenklade och snabba förfaranden vid sidan av domstolsprocessen.
Målsättningen att få så kort tidrymd som möjligt mellan brott och straff—verkställighet har alls inte tillgodosetts inom förvandlingssystemets ram. Tvärtom måste sägas att tidsutdräkten mellan brott och den slutliga påföljden är ytterst otillfredsställande, om man ser saken utifrån de synpunkter som har återgivits inledningsvis i denna punkt. Av klientel— undersökningen framgår att tiden mellan bötesdomen och förvandlings— straffets början — enligt medianvärdet — var drygt tre år, och äldre straff , förekom i inte obetydlig omfattning. Härtill är att beakta att viss tid förflutit mellan brottet och bötesavgörandet. Denna tid kan främst i domstolsfallen vara nog så lång. Här har man att beakta inte endast utredningstid och balanstid hos domstolen utan även att bötesmålen, som inte är förtursberättigade, får stå tillbaka för mål som kan leda till urbota
straff. Det är ingalunda ovanligt att domstolarna har att bedöma bötesbrott som ligger ett eller ett par år tillbaka i tiden. Det torde få anses normalt att förvandlingssystemet såsom det nu tillämpas medför att frihetsberövandet sker 4 ä 5 år efter brottet.
I anståndsfallen blir tidsutdräkten mellan brottet och den slutliga påföljden, sålunda prövotidens början, ungefär lika lång som i de fall då förvandlingsfängelse kommer i fråga. Det är i dessa fall inte fullt ut lika stötande med dröjsmålet, eftersom påföljden här blir mindre ingripande. Icke desto mindre måste det anses stå i uppenbar strid mot strävandena att reaktionen skall inträda snabbt, när prövotiden på detta sätt börjar långt efter det brottet är begånget. Det bör i sammanhanget inte förbises att i händelse anståndet blir förverkat — låt vara att så ytterst sällan sker — frihetsberövandet kommer ännu senare i dessa fall än när ovillkorligt förvandlingsstraff åläggs från början.
Nu kan mot denna kritik kanske invändas, att tidsutdräkten inte är ett nödvändigt inslag i förvandlingssystemet. Man kan sålunda tänka sig att — med en total omläggning av regelsystemets tillämpning — förvandlings- frågan tas upp till prövning tidigare än som nu sker, kanske redan ett halvår efter det bötesdomen föll. Men då uppstår dilemmat att antalet förvandlingsmål med visshet skulle öka starkt. Den kategori bötfällda som här främst kommer i blickfältet har sådana ekonomiska förhållanden och levnadsomständigheteri övrigt att de regelmässigt behöver lång tid på sig för att kunna åstadkomma betalning. Särskilt iinförselfallen och i de fall, då avbetalningsplaner kommer till stånd och följes, utför de indrivande myndigheterna ett ofta långvarigt arbete, varvid inte minst viktigt är att de söker medverka till att de bötfällda ej förlorar lusten att över huvud taget fortsätta med förvärvsarbete. Det sätt som indrivningen sålunda bedrives på måste anses harmoniera med den nuvarande lagstift- ningens grundinställning att alla möjligheter att få fram betalning bör tillvaratas.
En förkortning av tiden skulle inte bara leda till att antalet förvand- lingsmål säkerligen skulle öka betydligt utan även medföra en ytterligare komplikation. Med hänsyn till den korta tid som skulle ha förflutit från bötesdom till förvandlingsfrågans prövning måste underlaget för bedöm- ningen av orsaken till underlåtenheten att betala vara ganska knapphän- digt. Svårigheter att ta ställning i frågan, huruvida förutsättningar för villkorligt anstånd med förvandlingsstraffet föreligger, skulle därmed uppkomma.
Enligt utredningens mening skulle en ordning varigenom man på antytt sätt starkt förkortade tiden mellan bötesavgörandet och förvandlings- målet inte i nämnvärd grad göra förvandlingssystemet mer attraktivt. Tidsutdräktens eliminering skulle föda nya problem.
6.3.5. Nackdelarna av korta frihetsstraff
Förvandlingsstraffens längd, som betingas av bötesstraffets storlek, är lägst 10 och högst 90 dagar. De hör alltså till de 5. k. korta frihetsstraf- fen. Nackdelarna med de korta frihetsstraffen har sedan flera decennier
tilldragit sig uppmärksamhet och föranlett debatt såväl i Sverige som utomlands.
I huvudsak brukar nackdelarna anses vara följande. Den korta verkstäl- lighetstiden medger inte någon behandling som syftar till de intagnas återanpassning i samhället. Någon kriminalvård i frihet efter strafftidens slut förekommer inte, när fängelsestraffet understiger sex månader. Den dömde kan befaras vänja sig vid fängelselivet. Han kan få kontakter som kan påverka honom negativt, inte minst till ökad benägenhet för kriminalitet.l
En synpunkt, som anfördes av strafflagberedningen (SOU l956155 s. 33) och betonats också av många andra, är att just det förhållandet att en person ”suttit inne” kan — mer än själva brottet och domen — vara ägnat att inrangera honom i de brottsligas kategori och att därför också minska hans ambitioner och öka hans sociala svårigheter.
En anknytande synpunkt, även den anförd av strafflagberedningen liksom den har åberopats i åtskilliga andra sammanhang, gäller att själva frihetsberövandet medför en avsevärd försämring av den intagnes och hans familjs situation. Det blir ett avbrott i hans arbete, eventuellt med avsked som följd, ekonomin försämras och de personliga relationerna inom en familj kan störas på ett olyckligt sätt. I en del fall kan det bli avbrott i studier vilket kan medföra att utbildningsambitionerna minskar eller försvinner.
Det kan om de sist anförda synpunkterna sägas att dessa gäller inte endast de korta frihetsstraffen utan fängelsestraffet över huvud. Det förtjänar likväl att särskilt anmärkas i detta sammanhang för att belysa att även en helt kort strafftid kan få avsevärda och ödesdigra verkningar på lång sikt.
Verkställigheten av de korta frihetsstraffen medför betydande kostna- der för det allmänna. Det hävdas ibland, att de medel som sålunda används för de korta frihetsstraffen skulle komma till betydligt bättre användning från samhällets egen synpunkt, om de i stället utnyttjades för stödjande åtgärder för det klientel som är i fråga.
De invändningar som sålunda brukar anföras mot de korta frihetsstraf- fen i allmänhet äger giltighet också beträffande förvandlingsstraffen.
1 När i samband med klientelundersökningen ett stort antal behandlingsjournaler genomgicks framkom att ett inte obetydligt antal av de förstagångsintagna förvand- lingsfängarna senare hade övergått till mer kvalificerad brottslighet under åren närmast efter förvandlingsstraffets avtjänande, och denna nya brottslighet hade då föranlett förnyat frihetsberövande. Denna iakttagelse skulle i och för sig kunna ses som en viss bekräftelse på vad som har anförts ovan i texten. Emellertid är det minst sagt osäkert, om det är berättigat att dra denna slutsats. Med större fog torde kunna antas att beträffande det klientel som är i fråga underlåtenheten att betala böter, ofta betingad av en alltmer markerad arbetsovillighet, utgör ett första skede i en tilltagande asocialitet och att i den sedan fortgående utvecklingen i negativ riktning grövre kriminalitet utgör ett naturligt inslag.
6.3.6. Förvandlingsstraffen drabbar företrädesvis ett socialt sett svagt klientel i behov av samhällets stöd
En av grundtankarna bakom förvandlingssystemet har sedan 1937 års reform varit att så få förvandlingsstraff som möjligt skall behöva gå i verkställighet. I rättspraxis har denna tanke realiserats, och undan för undan har iakttagits allt större restriktivitet i fråga om utdömande av ovillkorliga förvandlingsstraff. Utredningen vill i denna del hänvisa till redogörelsen i avsnitt 5.5 och erinrar här endast om att under de senaste åren har utdömts endast mellan 300 och 400 ovillkorliga förvandlings- straff årligen, av vilka dock endast ett drygt 100-tal per år har gått i verkställighet medan i övriga fall betalning har skett eller i någon utsträckning nåd har förekommit.
En utveckling mot allt större generositet i rättstillämpningen kan inte. drivas hur långt som helst. Om ingen dömdes till ovillkorligt förvandlings- straff, skulle förvandlingssystemet uppenbarligen helt förlora sin betal- ningsfrämjande effekt. Systemet förutsätter med nödvändighet att hotet i åtminstone någon utsträckning sätts i verket. Men vilka är det då som i verkligheten råkar illa ut och får betala priset för att systemet skall förbli funktionsdugligt?
Den klientelundersökning, som utredningen har låtit verkställa beträf- fande s.k. bötesfångar, ger vid handen att bötesfångarna huvudsak- ligen utgörs av ett socialt sett synnerligen svagt klientel, som utmärkes av alkoholbesvär, olika handikapp eller defekter, tidigare kriminell belast- ning, ingen eller bristfällig yrkesutbildning osv. (jfr avsnitt 5.7 och bil. 7). I det föregående har sagts att det är väsentligen samma typ av klientel som förr — enligt då verkställda undersökningar — befolkade arbets- hemmen och som vid dessas avskaffande av vederbörande departements— chef karakteriserades som ett utpräglat restklientel med markerade svårigheter till anpassning i ett normalt arbetsliv. Denna bedömning synes träffande även beträffande majoriteten av bötesfångarna. Det är klart att fängelsevistelser för åtskilliga av de berörda motverkar de socialvår- dande myndigheternas ansträngningar att hjälpa vederbörande.
Det bör dock tilläggas att sociala problem av den art som nu har antytts inte utmärker alla bötesfångar, I viss mån förekommer fall av renodlad betalningstredska, som synbarligen saknar samband med egentli- ga sociala problem. Vidare förekommer en del fall där anledningen till att betalning ej har skett otvivelaktigt har varit den bötfälldes bedömning att förvandlingsstraffet i hans fall är lindrigare än bötesstraffet. Så har framför allt varit förhållandet när mycket höga normerade böter har utdömts för skattebrott. En ytterligare, i viss mån särpräglad kategori utgör de fall där den bötfällde för annan brottslighet döms till någor- lunda långvarigt frihetsstraff. I dylika fall torde domstolarna vara mindre benägna att medge anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, varjämte f. 6. de tilltalade själva ej sällan är mindre angelägna att i sådant läge söka utverka anstånd. Det kan i det sammanhanget nämnas att av de med undersökningen avsedda bötesfångarna omkring en fjärdedel vid intagandet hade att avtjäna såväl förvandlingsstraff som annat straff.
Den av utredningen verkställda klientelundersökningen beträffande fall, vari villkorligt anstånd med verkställigheten har medgivits, tyder på att denna grupp väsentligen består av människor med sociala problem av samma art som förut har berörts. En skillnad gentemot bötesfångarna är enligt sakens natur, att de som har fått villkorligt anstånd ansetts icke vara betalningsovilliga utan endast betalningsoförmögna.
I sammanhanget förtjänar att omnämnas ett till utredningen rapporte- rat och — som man får hoppas — unikt fall, vilket väl inte i och för sig skall skyllas förvandlingssystemet såsom sådant men som belyser att reglerna, om de tillämpas onyanserat, kan leda till befängda resultat. Det åsyftade fallet avsåg en man, som var 73 år gammal och svårt rörelsehindrad samt dessutom hade uppenbara sociala problem. Sedan han dömts till 50 kronor i böter för fylleri men underlåtit att betala dessa, ådömdes han (1974) ovillkorligt förvandlingsstraff, tio dagar. Han inmanades i fängelse, tungt stödd på sin käpp, och straffet blev avtjänat.
Den upprördhet man svårligen kan undvika inför de sålunda antydda omständigheterna mildras dock i någon mån av epilogen. Ty när den gamle frigavs var han genom kriminalvårdens åtgärder försedd med frigivnings- bidrag (som mer än väl skulle ha räckt till bötesbetalningen) och dessutom med en säkerligen välbehövlig ny kostym. Han uppges själv ha kommenterat sitt bisarra mellanhavande med rättvisan genom orden: "Det här var ju ren business".
6.3.7. Olustiga inslag i förvandlingsprocessen
I förvandlingsmålen är förutsättningen att böterna inte har betalats och det gäller att bedöma anledningen till att så inte har skett. Därvid måste särskilt uppmärksammas om betalningsförsummelsen beror på grov vårds— löshet eller på tredska, eftersom dessa rekvisit är av avgörande betydelse för frågan om villkorligt anstånd skall medges eller ej. Det kan vara ganska påkostande för den bötfällde att i detta sammanhang hans ekonomiska hushållning under ett par års tid skall ventileras. Han tillfrågas om sina inkomster och utgifter under olika skeden av denna period och han får redogöra för varför han vid tidpunkter, då ekonomin kanske varit något bättre än eljest, inte gjorde försök att betala böterna eller delar därav.
Det kan erinras om att sådana Olustiga inslag i förvandlingsmål som nu har antytts har uppmärksammats i ett annat sammanhang, nämligen när det gällde att bestämma om för utmätning i lön borde gälla som villkor att gäldenären underlåtit att skäligen efter förmåga göra rätt för sig. Föredragande departementschefen anförde därvid att erfarenheterna från bötesförvandlingsmålen beträffande tillämpningen av liknande föreskrif- ter gav anledning till vissa betänkligheter och att man därför för utmätningsmålen borde undvika sådana prövningsmoment som förekom i förvandlingsmålen (prop. 1968zl30 s. 105).
Det bör tilläggas att det förekommer också i viss mån olyckliga inslag av annan art i förvandlingsmålen. Sålunda har utredningen erfarit att i storstäderna, särskilt i Stockholm, finns en kategori bötfällda som ”kan spelets regler”. De kan i viss mån missbruka det övertag de har genom att åklagaren i förvandlingsmålen liksom i brottmål i övrigt har bevisbördan.
! Utöver den belysning av detta som kommitténs föregående framställning har gett kan nämnas ett ur praxis hämtat exem- pel, som skildras av Hans Olsson i en uppsats i till- lämpade studier, ”Bötes- förvandling”, Uppsala universitet, ht 1971.
Inför rätten förekommer att de ger en — enligt utmätningsmännens erfarenhet — alltför gynnsam bild av sin betalningsvilja och skyller betalningens uteblivande på förhållanden som de oförskyllt har råkat i. Ibland förekommer att de omedelbart före rättegången gör någon mindre delbetalning eller att de under handläggningen förklarar att de är i bättre ekonomiskt läge än tidigare och därför utlovar en delbetalning inom kort. Åklagaren saknar i regel bevisning för att gendriva sådana påståenden, och ej sällan leder processer av nu skisserad art till att rätten hänskjuter saken till kronofogdemyndigheten för förnyade indrivningsförsök.
6.3.8. Förvandlingssystemets handläggningsmässiga nackdelar samt dess kostnader
Förvandlingssystemet föranleder en mångfald särskilda arbetsmoment hos flera olika myndigheter.l
Hos kronofogdemyndigheterna har verkställighetsåtgärderna i viss ut- sträckning kunnat samordnas med de arbetsrutiner som tillämpas beträf- fande allmänna mål i övrigt (dvs. avseende skatter och andra allmänna fordringar), men i åtskilliga hänseenden gäller beträffande böter särbe- stämmelser som nödvändiggör speciella handläggningsåtgärder. De närma- re detaljerna därvidlag framgår i första hand av avsnitt 4.2.2 men även av 4.2.3 som redovisar det ganska invecklade nätet av föreskrifter som kronofogdemyndighet — och i viss utsträckning också andra myndigheter — har att tillämpa när det gäller hinder mot uttagande av böter och mot förvandling av böter samt när det gäller avskrivning och avkortning. De särskilda åtgärder som påkallas när kronofogdemyndighet finner sig föranlåten att aktualisera förvandlingsfråga belyses av bil. 2 punkt III.
Sedan förvandlingsfråga har väckts hos åklagare och denne finner att förvandlingstalan bör ifrågakomma, inkopplas polismyndighet för utred— ning angående förutsättningarna för eventuellt anstånd med förvandlings- straffs verkställande. Detta utredningsarbete anses allmänt vara betungan— de och tidsödande, särskilt som de ifrågavarande bötfällda ofta är svåra att anträffa (instabila bostadsförhållanden, växlande arbetsplatser o. d.).
På åklagarmyndigheten ankommer de uppgifter som närmare redovisas i avsnitt 4.2.4.
Slutligen tillkommer handläggningen hos domstolarna och, när verk- ställighet av förvandlingsstraff skall ske, verkställighetsåtgärderna inom kriminalvården.
En för flera av de nu nämnda myndigheterna belastande detalj är att medan förvandlingsfråga är under handläggning fortlöpande måste be- vakas om det tillkommer nya bötesstraff (165 första stycket första punkten BöVL) och om det sker betalning av en eller annan post eller del därav (15 å och 16 5 första stycket andra punkten BöVL).
De kostnader som föranleds av nu nämnt arbete och av förvandlings- straffens verkställande har överslagsvis beräknats uppgå till omkring 4 milj. kr för år 1969 och de torde till följd av kostnadsutvecklingen nu ligga ej oväsentligt högre (avsnitt 5.6 och bil. 6). Kostnaderna har sålunda ungefär samma storleksordning som de belopp som har beräknats inflyta
till följd av förvandlingshotet (jfr 6.2.1).
Slutligen är att nämna, att vid en övergång till ADB-rutiner vid handläggning av allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna det möter särskilda svårigheter att ordna sådan specialbevakning av bötesfordringar, som förvandlingssystemet föranleder.
6.3.9. Vissa irrationella resultat av systemet
I avsnitt 6.3.1 har sagts att förvandling till fängelsestraff är en med hänsyn till brottens art oproportionerligt kännbar straffskärpning varvid åsyftades fall där typisk bötesbrottslighet var för handen. Enligt vad erfarenheten visar gäller detta dock inte undantagslöst. Det har nämligen visat sig att när särskilt höga bötesstraff har utdömts, främst med anledning av skattebrott som har bedömts enligt äldre ordning, den bötfällde hellre ”sitter av” böterna än betalar böter på kanske hundra- tusentals kronor. När det gäller böter av denna storleksordning torde förvandlingsskalans maximum, 90 dagar, allmänt uppfattas såsom alltför lågt.
Också i andra sammanhang kan gällande förvandlingsregler leda till mindre tillfredsställande resultat, ehuru i annan riktning. Till belysning härav kan anföras följande. I sådana förut antydda gränsfall, vari domstolen har stått inför ett verkligt val mellan böter och fängelse — något som särskilt kan förekomma vid t. ex. allvarligare rattonykterhet, upprepad olovlig körning, vissa misshandelsbrott eller arbetsgivares underlåtenhet att inleverera innehållen preliminärskatt — kan man er- farenhetsmässigt utgå från att valet står mellan en månads fängelse och ett bötesstraff i storleksordningen kring 100 dagsböter. För den tilltalade är det vid första påseende gynnsammast att komma undan med bötes— straff. Men blir sedan böterna inte betalda, riskerar den dömde förvand- lingsstraff som är väsentligt hårdare än det i målet övervägda enmånads- straffet, ty då ifrågakommer ett förvandlingsstraff på fängelse i 64 dagar. Detta framstår som ologiskt och t. o. rn. orättvist, om saken ses ur de personers synpunkt som drabbas av förvandlingsstraffet. Det bör dock tilläggas, att man vid 1937 års reform med öppna ögon godtog denna inadvertens. De stränga förvandlingsskalorna tillkom som nämnts för att förvandlingshotet skulle bli ett ännu effektivare påtryckningsmedel för att få fram betalning. Även om detta godtas som en ändamålsenlig lösning i den mån man ser till de allmänna betalningsfrämjande verkning- arna, kvarstår som en principiell invändning att de som måste avtjäna förvandlingsstraff måste sägas ha kommit i ett sämre läge än om de hade dömts till fängelse redan från början.
6.4. Slutsatser beträffande skälen att slopa förvandlings- systemet
Utredningen har enligt direktiven att utreda möjligheterna att slopa förvandlingssystemet, varvid den samtidigt haft att utreda möjligheterna
att på annat sätt åstadkomma att bötesindrivningen blir lika effektiv som hittills.
Den i det föregående gjorda genomgången har visat att systemet har både fördelar och nackdelar, vilka är att väga mot varandra vid bedömningen om systemet bör och kan slopas.
De viktigaste fördelarna med förvandlingssystemet är i korthet följande.
[. Förvandlingshotet har en betalningsfrämjande effekt, av värde främst beträffande det klientel som är oåtkomligt för utsökningsrättsliga åtgärder. Fördelens värde från statsfinansiell synpunkt neutraliseras dock i allt väsentligt av att kostnaderna för systemet uppgår till belopp som ungefär motsvarar vad som inflyter tack vare förvandlingshotet. (6.2.2)
2. Förvandlingssystemet är ägnat att motverka uppkomsten av en bötesimmun grupp. (6.2.3)
3. Det kan tänkas bidra till att höga bötesstraff, utdömda för sig eller i kombination med kriminalvård i frihet, i rättstillämpningen anses utgöra en tillräckligt effektiv påföljdsform som kan betraktas som ett gångbart alternativ till de korta frihetsstraffen. (6.2.3)
4. Det har ej ringa betydelse för vitesinstitutets effektivitet. (6.2.3)
5. Det torde i anståndsfallen ha vissa individualpreventiva verkningar. (6.2.1)
Vid kartläggningen av möjliga fördelar har vidare uppmärksammats frågorna dels om förvandlingssystemet kan antas vara av betydelse för den allmänna respekten för bötesstraffet (inbegripet den allmänna laglydnaden på bötesområdet), dels om det kan antas ha betydelse för den allmänna benägenheten att betala bötesskulder. Frågorna har på anförda skäl ansetts böra besvaras nekande (6.2.1 resp. 6.2.2).
De viktigaste nackdelarna äri korthet följande.
l. Förvandlingssystemet medför att frihetsberövande kan följa på utpräglad bötesbrottslighet. (6.3.1)
2. Förvandlingsstraffet framstår som en bestraffning av en betalnings- försummelse. Systemet har, om inte formellt så reellt, ett framträdande inslag av personalexekution. (6.3.2)
3. Förvandlingshotet kan föranleda andra än den bötfällde att betala böterna. (6.3.3)
4. Systemet, sådant det tillämpas, medför att förvandlingsbesluten och därmed avsedda subsidiära påföljder regelmässigt kommer till stånd flera år efter det att brotten begicks. (6.3.4)
5. Mot det ovillkorliga förvandlingsstraffet är att rikta samma invändningar som brukar andragas mot de korta frihetsstraffen. (6.3.5)
6. De slutligen gällande förvandlingsstraffen, främst de ovillkorliga men även de villkorliga, drabbar företrädesvis ett socialt sett utpräglat svagt klientel, oftast i behov av samhällets stöd. (6.3.6)
7. Processen i förvandlingsmålen företer ibland vissa Olustiga inslag, vilka inte minst kan vara påkostande för de bötfällda. (6.3.7)
8. Förvandlingssystemet har ett flertal handläggningsmässiga nackdelar
och föranleder en mångfald särskilda arbetsmoment hos flera olika myndigheter. Det medför också ganska betydande kostnader, något som dock redan åberopats till begränsning av värdet av den fördel som i det föregående betecknats som nr 1. (6.3.8)
9. I avsnitt 6.3.9 har berörts vissa irrationella resultat som förvand- lingssystemet ibland leder till. Såsom invändningar betraktade är därvid anförda synpunkter av mindre vikt, jämfört med dem som i övrigt har nämnts.
10. I anslutning till nackdelarna kan från viss synpunkt också antecknas ytterligare ett förhållande, nämligen att det från socialpolitisk synpunkt måste framstå som olämpligt med ett förvandlingshot som förväntas leda till och i viss utsträckning leder till betalning från ekonomiskt svaga individer, som lever på eller under existensminimum och som samhället stöder i andra sammanhang (jfr 6.1.3 under fråga 2). Detta förhållande är emellertid inte i samtliga fall att se som'en nackdel, något som har påpekats avslutningsvis i 6.2.2.
När skälen för och skälen mot förvandlingssystemet skall vägas mot varandra, ställs man inför delvis inkommensurabla faktorer och argu- ment. Otvivelaktigt kan olika meningar råda om betydelsen av åtskilliga punkter på såväl fördels- som nackdelssidan. Utredningen vill för sin del anföra följande synpunkter i frågan hur man har anledning att värdera olika fördelar och nackdelar.
Från statsfinansiell synpunkt kan det inte anses följa någon nämnvärd fördel av förvandlingssystemet, då — såsom antytts under fördelspunkt 1 och nackdelspunkt 8 — kostnaderna för systemet är av ungefär samma storleksordning som de medel, vilka tillförs statskassan uteslutande tack vare systemet. Därmed är för all del inte sagt att det skulle sakna betydelse, om indrivningsresultatet efter systemets avskaffande skulle komma att gå ner med belopp, svarande mot kostnaderna. Sålunda är det av uppenbara skäl eftersträvansvärt att resultatet skall bli lika gott ehuru till lägre kostnader. Vidare är att beakta att god betalningsfrekvens, som åsyftas med fördelspunkten ], delvis utgör en förutsättning för att man skall kunna uppnå gynnsamma effekter av den kriminalpolitiska natur som behandlas under fördelspunkterna 2—4. Benägenheten att vara positiv till ett slopande av förvandlingssystemet blir ofrånkomligen större ju mer man kan hoppas på att ett bortfall av systemets betalningsfrämjan- de effekt kan kompenseras genom exekutionsrättsliga och närliggande reformer. Vilka reformer, som utredningen föreslår i sådana hänseenden kommer att mer ingående behandlas i det följande; i nu förevarande sammanhang kan vara tillräckligt att hänvisa till översikten i sammanfatt- ningen och till vad som har anförts i avsnittet 6.1.3 under fråga 3. Vilken den ekonomiska effekten av dessa reformer kan bli låter sig inte beräknas på förhand. Utredningen har emellertid redan i det sistnämnda avsnittet betonat att det finns endast begränsat utrymme för förbättringar och att dylika ej kan påräknas leda till att bötesindrivningsresultatet blir fullt ut lika gott som med nuvarande ordning. Detta förhållande kan likväl inte anses väga alltför tungt i vågskålen mot förvandlingssystemets avskaffan-
de, eftersom i allt fall _ såsom inledningsvis anmärktes — inkomstbortfal- let med all sannolikhet ej kommer att överstiga de kostnader som det nuvarande systemet för med sig.
Vad härefter angår de kriminalpolitiskt betonade fördelarna under punkterna 2—5 är till en början att framhålla — i överensstämmelse med vad som tidigare utvecklats — att punkten 5 är av tämligen begränsat värde och att man, i det avseende som åsyftas med punkten 3, rör sig på osäker mark när det gäller antaganden om förvandlingssystemets betydel- se för en framtida utveckling i påföljdspraxis. Den under punkten 4 berörda synpunkten om förvandlingssystemets betydelse för vitesinstitu- tets effektivitet är i och för sig viktig, men det bör ej förbises att den har avseende på en jämförelsevis begränsad del av det klientel, som kommeri beröring med vitesinstitutet. Det under punkten 2 antecknade draget hos förvandlingssystemet — att det är ägnat att motverka uppkomsten av en bötesimmun grupp — är enligt utredningens mening den viktigaste fördelen. Som utredningen i flera sammanhang i det föregående haft anledning att påpeka är det ägnat att väcka betänkligheter att en verkställighetsordning utan förvandlingsinslag medför risk att en bötesim- mun grupp kan komma att uppstå.
Det har nyss anmärkts att utredningen för sin del inte funnit anledning till farhågor att ett slopande av förvandlingsstraffet skulle ha negativ inverkan på den allmänna respekten för bötesstraffet eller för den allmänna benägenheten att betala bötesskulder. Den som i dessa hänseenden skulle ha en annan uppfattning torde därmed också ha starka skäl att motsätta sig systemets slopande. Att själva bötesstraffets effektivitet, allmänt sett, inte minskar är såsom förut framhållits utomordentligt viktigt med hänsyn till strafformens stora användnings- område. Men utredningen har, som sagt, inte funnit att här skulle uppkomma negativa konsekvenser av systemets avskaffande.
När det gäller vikten av de olika nackdelarna med nuvarande ordning finner utredningen inte nödvändigt att närmare kommentera varje punkt för sig. Vad som redan har antecknats torde för flera av punkterna (3, 7, 8 och 9) vara tillräckligt. Utredningen inskränker sig till att anföra följande beträffande övriga punkter.
Av nackdelarna är enligt utredningens mening den under 2 upptagna den principiellt viktigaste, nämligen därvid åsyftat inslag av personal- exekution och bestraffning av betalningsförsummelse. Som tidigare har framhållits har man i svensk rätt tidigt i princip tagit avstånd från indrivningsformer som innebär, att betalningsförpliktelser sanktioneras genom hot om frihetsberövande och att betalningsförsummelser leder till faktiskt frihetsberövande. Den formella uppbyggnaden av förvandlings- ordningen har visserligen varit sådan att förvandlingsstraffet i regleringen har utformats som ett ersättningsstraff för det ursprungliga men ej verkställbara bötesstraffet och alltså utgör en påföljd för den ursprungliga brottsligheten. Systemets reella innebörd och verkningar bär dock personälexekutionens prägel. Påtryckningssyftet —— att framtvinga betal- ning med hjälp av hotet om frihetsberövande — redovisades klart under förarbetena till 1937 års reform och har också flitigt utnyttjats i
tillämpningen. Det är närmast ägnat att förvåna att dessa element i systemet inte har föranlett reaktion tidigare än som har skett. Utredning- ens mening är att det nu anförda utgör ett starkt principiellt skäl att avskaffa förvandlingssystemet, även om härigenom dess kriminalpolitiska fördelar går förlorade.
Vad härefter angår nackdelarna under 1 och 5 (att utpräglad bötesbrottslighet kan leda till frihetsberövande resp. att det frihetsberö- vande som därvid kan äga rum har alla de negativa drag som brukar tillskrivas de korta frihetsstraffen) kan med fog göras gällande, att här föreligger starka principiella och praktiska skäl för invändningar mot förvandlingssystemet. Sålunda måste det, allmänt sett, anses otillfreds- ställande att till sin typ oftast bagatellbetonad brottslighet, som enligt allmänna värderingar ej kan anses förtjänt av svårare påföljd än böter, skall kunna föranleda frihetsberövande. Vidare är det olyckligt att därvid kommer i fråga den påföljdsform som man i andra sammanhang inte bara frånkänner värde såsom medel att åstadkomma resocialisering utan även tillskriver rent negativa effekter i avseende på flertalet intagnas sociala situation. -— Dock bör här erinras om att enligt vad som förut sagts de berörda invändningarna ej har full bärkraft över hela linjen. När det gäller individer som har visat sig oåtkomliga för bötesindrivning och därtill visat sig benägna att återfalla i bötesbrottslighet, är det inte oförsvarligt om samhället söker inskrida med annan påföljdsform. Och därvid är det inte mycket att välja på: svårligen kan undvikas att — såsom åtminstone en av alternativa ersättningspåföljder — väljes fängelse. Utredningen är därför inte främmande för att ett kort fängelsestraff kan vara motiverat för ett i och för sig utpräglat bötesbrott, nämligen om detta ingår i en lång serie upprepade bötesbrott och omständigheterna visar att enbart bötesstraff ej räcker för att avhålla vederbörande från nya bötesbrott. Utredningen återkommer till denna tankegång i nästa avsnitt.
Från kriminalpolitisk synpunkt är nackdelen under 4 (att förvandlings- påföljderna, ovillkorliga och villkorliga, åläggs flera år efter det att brotten begicks) synnerligen allvarlig. Denna brist är så väsentlig att man enbart på den grunden har stark anledning att ifrågasätta om förvand- lingssystemets fördelar är värt ett sådant pris. Att i ett bibehållet förvandlingssystem söka eliminera just denna brist torde såsom utred- ningen tidigare har framhållit (6.3.4) vara ogörligt utan att skapa nya problem av allvarlig art, främst risk för starkt ökad frekvens av förvandlingsstraff.
Nackdelarna under punkt 6 (avseende det socialt sett svaga klientel som drabbas av förvandlingsstraffen) och punkt 10 (avseende sådana fall där förvandlingshotet är ägnat att leda till betalning från ekonomiskt svaga grupper, som samhället stöder ekonomiskt i andra sammanhang) illustrerar hur intresset av effektivitet på det kriminalpolitiska området kommer i kollision med strävandena på det socialpolitiska området.1 Det måste avgjort betvivlas att det kriminalpolitiska intresset — avseende främst att man bör motverka uppkomsten av en bötesimmun grupp vilken under alla förhållanden måste antagas få en ganska begränsad storlek — skulle vara tillräckligt starkt för att man skall godta, att genom
1 Detsamma är förhållan- det beträffande vissa av de fall som åsyftas under nackdelspunkt 3, nämli- gen sådana fall där betal- ning av böter sker med medel som ytterst härrör från socialvården.
förvandlingshot riktas ett starkt tryck mot hela den ekonomiskt svaga grupp som nu är i fråga.
Innan man väger samman vad som nu anförts för och emot förvandlingssystemet bör slutligen erinras om vad som förut i flera sammanhang har sagts om bötesstraffets bieffekter (bl. a. i 6.1.3 under fråga 5). Även om ett bötesstraff ej leder till det avsedda ekonomiska avbräcket, medför lagföring och verkställighetsförsök tämligen kännbara verkningar för den dömde. Att därmed inte uppnås en fullt adekvat sanktion i följd av brottet, utesluter inte att man kan acceptera bieffekterna som en tillräcklig samhällsreaktion för vissa grupper med bristande betalningsförmåga. Vissa svagheteri denna ”reaktionsform” har påpekats i det föregående.
Såsom sammanfattande bedömning finner utredningen för sin del att de redovisade nackdelarna med förvandlingssystemet är så betydande att övervägande skäl talar för systemets slopande. Samtidigt ger det anförda vid handen att ett slopande inte kan ske utan vissa negativa konsekvenser i kriminalpolitiskt hänseende, varvid särskilt är att hänvisa till vad som i det föregående har uttalats beträffande de med punkterna 2 och 4 avsedda fördelarna. Ett visst pris har man sålunda ofrånkomligen att betala för att kunna eliminera de påtalade nackdelarna. En reform i angiven riktning är enligt utredningens mening värd detta pris.
På grund av det anförda föreslår utredningen att förvandlingssystemet slopas.
6.5. Några synpunkter beträffande möjligheterna att på straff- rättslig väg kompensera bortfallet av vissa kriminalpolitiska fördelar hos förvandlingssystemet
6.5.1. Inledning
I direktiven har förutsatts att ett bortfall av förvandlingssystemets betalningsfrämjande påtryckningseffekt i görlig mån bör kompenseras genom effektivisering av själva bötesindrivningen, och därvid har pekats på åtgärder av närmast exekutionsrättslig art. Klart är att förbättringari sådant hänseende för böternas del i viss utsträckning kompenserar bortfallet av förvandlingshotets betalningsfrämjande funktion. Till den del detta uppnås — vilket inte kan påräknas ske till fullo såsom utredningen redan påpekat — följer härav givetvis också en del gynnsam- ma verkningar i kriminalpolitiskt hänseende. Men dessa gör sig inte i så hög grad gällande på områden som utredningen har funnit något problematiska av kriminalpolitiska skäl, främst när det gäller den befarade bötesimmuna gruppen och de fall där vitesinstitutet kan förmodas bli mindre effektivt än för närvarande.
Utredningen har därför ansett det befogat att, utöver den i direktiven anvisade vägen avseende utsökningsrättsliga ändringar i fråga om bötes— indrivningen, också göra vissa överväganden beträffande möjligheterna att på straffrättslig väg finna lösningar som i någon män kan tänkas kompensera bortfallet av vissa kriminalpolitiska fördelar hos förvandlings-
systemet. Anledning att i nuvarande läge mer detaljerat gå in på dessa spörsmål kan inte anses föreligga. Huruvida konsekvenserna av förvand- lingssystemets slopande blir sådana att motåtgärder av kriminalpolitisk natur är verkligt behövliga, är nämligen ingalunda givet, något som torde utgöra förklaringen till att i direktiven inte tagits upp frågan om dylika åtgärder. Utredningen begränsar därför i förevarande del av betänkandet sina överväganden huvudsakligen till att diskutera vissa ”modeller”, vars författningsmässiga utformning endast skisseras. Av visst värde har ansetts vara att något belysa både de möjligheter och — såsom det följande kommer att visa — de svårigheter som möter, om man på straffrättslig väg vill söka medel, verksamma mot sådana personer som kan befaras ej ta nämnvärt intryck av den exekutionsrättsliga bötesverk- ställigheten (vitet inbegripet) eller av bötesstraffets bieffekter.
6.5.2. Vissa äldre uppslag m. m.
Redan under förarbetena till 1937 års bötesverkställighetslag och i viss mån även dessförinnan har man diskuterat möjligheterna att finna alternativ till förvandlingssystemet (jfr 4.1.4).
Ett diskuterat alternativ var att finna någon ny form av frihetsberövan- de eller frihetsinskränkning i stället för förvandlingsfängelse. Vad som åsyftades var endera arreststraff i någon form eller en ordning som innebar att den bötfällde skulle åläggas att arbeta av böterna genom någon typ av arbete i det offentligas regi. Man fann dock att båda dessa uppslag var praktiskt ogenomförbara. Något skäl att idag inta annan ståndpunkt föreligger inte.
I detta sammanhang behandlades också frågan om att införa en ny brottstyp. Denna skulle innebära att man straffbelade att en bötfälld genom tredska, uppenbar lättja eller vårdslöshet vållade att ett bötesstraff inte kan verkställas. Påföljden för sådan överträdelse skulle av praktiska skäl inte kunna vara annat än frihetsstraff. En dylik ordning avvisade man dock av skäl som förut har berörts. Samma skäl äger giltighet fortfarande, och därtill kan tillfogas att den antydda ordningen i realiteten inte utgör annat än att gällande förvandlingssystem, i vad det avser tredsko- och vårdslöshetsfall, ges en formellt annan skepnad. Uppslaget drabbas därför av väsentligen samma invändningar som enligt det förut sagda kan riktas mot förvandlingssystemet.
Ett annat uppslag, vilket dock aldrig torde ha övervägts på allvar för svensk rätts del, är att efter det danska och norska mönstret sätta ut ett subsidiärt förvandlingsstraff redan i bötesavgörandet. Man skulle visserli- gen därigenom slippa de nuvarande förvandlingsmålen. Men i stället skulle ett väsentligen ökat antal förvandlingsstraff bli formellt gällandei och med att fastställda betalningsterminet utlöpte utan att böterna betalades till fullo. Eftersom ett sådant resultat av självklara skäl inte är önskvärt, skulle ett nytt förfarande av en eller annan utformning bli nödvändigt för prövning i vilka fall förvandlingsstraffet skulle gå i verkställighet och i vilka fall så ej skulle ske. Någon förbättring jämfört med nuvarande ordning skulle detta uppenbarligen inte innebära. Att
däremot systemet med subsidiärt straff, angivet i domen över den ursprungliga gärningen, kan vara värt att ta i beaktande för ett helt begränsat område återkommer utredningen till i det följande (6.5.5).
6.5.3. Särskilda bestämmelser beträffande dem som genom upprepade återfall visar sig ej ta intryck av bötesstraff och/eller bötesverkställighet
Om någon upprepade gånger har dömts till böter, och det har visat sig att bötesdomarna och därpå följande, helt eller delvis resultatlösa exekutiva åtgärder inte avhåller vederbörande från fortsatt bötesbrottslighet, är det en naturlig tanke att samhället bör dra en gräns någonstans, så att nytt bötesbrott därefter leder till annan påföljd som verkligen medför kännbar verkställighet och därmed är ägnat att avhålla gärningsmannen från fortsatt brottslighet. I främsta rummet kommer därvid naturligen fängelse i åtanke, något som i och för sig inte utesluter att andra påföljder kan tillämpas i enlighet med den grundsats som fastslagits i BrB ] kap. 4 5 första stycket andra meningen.
Mot nu angiven bakgrund kan tänkas någon form av särskild reglering som tar sikte på att repressiv verkan skall uppnås beträffande ett i nu angivet avseende problematiskt klientel. Av de variationsformer som därvidlag kan övervägas finner sig utredningen ha anledning att upptaga tre huvudvarianter till diskussion.
Modell A. Automatiskt skärpt straffskala sedan betalningsovilliga bötesgäldenärer gång på gång återfallit i bötesbrottslighet.
En bestämmelse för att tillgodose ett eventuellt framkommande sanktionsbehov i nu rubricerat hänseende kan skisseras exempelvis sålunda:
”Om den, som begått brott för vilket är stadgat endast böter, under de tre åren närmast före brottet har ålagts fem eller flera bötesstraff, vilka under samma tid ej alls eller i endast ringa mån (ev. viss kvotdel t. ex. mindre än en femtedel av bötessumman) blivit verkställda, äger rätten för det nya brottet utan hinder av stadgad straffskala döma till fängelse i högst tre månader.”
Utformningen av bestämmelsen kan givetvis varieras, bl. a. när det gäller relevant tidrymd eller antalet ej verkställda straff. Dessutom kan ifrågasättas om i bestämmelsen bör upptas ett uttryckligt rekvisit att utebliven verkställighet skall bero på tredska eller grov vårdslöshet. Ytterligare kan skäl föreligga att komplettera bestämmelsen med före- skrift av innebörd att brott, som har både böter och fängelse i straffskalan men som i och för sig i det enskilda fallet ej är av svårare beskaffenhet än att det kan sonas med böter, likväl skall föranleda fängelsestraff när det föreligger ej helt verkställda äldre bötesstraffi nyss angiven omfattning.
En reglering av skisserad innebörd skulle troligen verksamt motverka uppkomsten av en sådan bötesimmun grupp som förut har berörts. Emellertid är en reglering av denna typ också förenad med avsevärda praktiska problem.
För det första är att beakta att en reglering av antytt slag inte får ges sådan utformning att den lägger hinder i vägen för ordningsbots- och strafföreläggandesystemen. Det kan inte komma i fråga att — med tanke på en jämförelsevis begränsad krets bötfällda — generellt tynga dessa processekonomiskt viktiga handläggningsformer med rutiner som innebär att från register skulle i varje enskilt fall inhämtas uppgifter angående den misstänktes tidigare bötesbelastning. Skissen i det föregående har tillgodosett detta genom att bestämmelsen skulle avse endast domstols- fallen. Rent principiellt ligger häri dock en viss brist: åtskilliga fall där den skärpta straffskalan borde bli tillämplig, kommer att undgå detta genom att fallen handläggs inom ramen för ordningsbots— eller strafföre- läggandesystemen. Denna brist kan möjligen accepteras.
Ytterligare uppkommer emellertid svårbemästrade registrerings- spörsmål. I svensk lagstiftning har man på goda skäl ställt sig avvisande mot någon mer omfattande registrering av bötesbrott.1
Den här skisserade ordningen skulle kräva ett nytt, centralt register, låt vara att det kan begränsas till fall som kännetecknas av såväl brottsflerhet som dåligt verkställighetsresultat. Initialregistreringen skulle närmast få ankomma på utmätningsmannen, när denne konstaterar att det för en bötesgäldenär inom en treårsperiod förekommit 5 bötesstraff i vilka betalning skett med mindre än den kvotdel man nu vill välja i bestämmelsen. En viss komplikation följer därav att en och samma bötesgäldenär kan ha ålagts bötesstraff vilka är under verkställighet hos olika utmätningsmän. Men de väsentligaste nackdelarna ligger i att man måste beakta fortgående förändringar beträffande bötesbelastningen: delbetalningar, vilka särskilt vid införsel kan bli frekventa, helbetalning av viss bötespost, vilket kan leda till att förutsättning för registrering ej längre föreligger, preskription, nytillkommande bötesbrott etc. Därför skulle man behöva räkna med en mångfald meddelanden från utmätnings- männen till registret och med tekniska anordningar inom registret för bevakning när registreringsförutsättningarna bortfaller.
Utredningen har funnit särskilt de med registreringstrafiken förenade olägenheterna så betydande att den här skisserade lösningen ej kan anses gångbar. Utredningen ingår därför inte närmare på andra spörsmål som här kan uppkomma, såsom frågan om de bötfällda behöver underrättas om registreringen eller möjligheterna för en bötfälld att genom taktiskt övervägd betalning av ringa storlek få registreringen att bortfalla m. m.
Modell B. Automatisk villkorlig dom vid bristande bötesbetalning av viss omfattning.
1 Utredningen förbiser inte att vissa tekniska förutsättningar att lösa de registre— ringsproblem, som följer i modell A — och även i modell B — kan föreligga genom utnyttjande av den information som finns eller kommer att finnas lagrad inom RI eller inom ett framtida datasystem för exekutionsväsendet. Detta skulle emellertid innebära att dylik information — som f. n. på bötesområdet lagras väsentligen för bevaknings— och bearbetningsuppgifter i pågående ärenden — skulle utnyttjas som egentligt registermaterial utöver de ramar som dragits upp genom författningarna om allmänt kriminalregister och om centralt polisregister. Då man här möter principiel- la, registreringsrättsliga spörsmål som för långt utanför utredningens uppdrag, ingår utredningen inte på dylika spörsmål.
Flertalet av de nuvarande förvandlingsmålen leder till villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets verkställande. Man kan tänka sig att anknyta till detta förhållande men löpa linan ut och införa den ordningen, att villkorlig dom följer ialla fall där bötesbrottsligheten har fått viss omfattning och verkställighetsresultatet har blivit dåligt. Hur gränserna skall dras i sistnämnda två hänseenden kan man ha olika meningar om. Utredningen tar här såsom diskussionsexempel en regle- ring, som i viss mån anknyter till modell A, och skisserar följande bestämmelse:
”Häftar någon för fem eller flera bötesstraff, ådömda inom loppet av tre år, och har under samma tid å sammanlagda bötessumman betalning skett med mindre än en femtedel, skall efter anmälan av kronofogdemyn- dighet anteckning härom ske i centralt bötesregister. Anteckningen äger den verkan att den bötfällde därmed anses ha fått villkorlig dom för brotten.
Om enligt vad därom är stadgat den villkorliga domen kan undanröjas på grund av nytt brott och fängelse icke är stadgat för något av brotten, äger rätten likväl för den samlade brottsligheten döma till fängelse i högst tre månader.”
Några kommentarer bör göras beträffande en de] formella frågor:
]. Något rättens beslut om villkorlig dom behövs inte, eftersom här är fråga endast om en enkel räkneoperation. Någon prövning om betalnings— tredska eller dylikt åsyftas inte. Däremot bör regleringen kompletteras med möjlighet för den bötfällde att hos rätten föra talan om registrering- ens upphävande; alldeles uteslutet är ju inte att en felräkning kan förekomma. Underrättelse om registreringen måste förutsättas ske till den bötfällde.
2. Den villkorliga domens omfattning förändras inte av nytillkomman— de bötesbrott. En annan sak är att flera sådana brott kan komma att leda till en ny automatisk villkorlig dom i sinom tid, såvida den ursprungliga villkorliga domen inte förverkas med anledning av det eller de nya bötesbrotten.
3. Fortsatt bötesverkställighet skall inte förekomma sedan registrering har skett. Böterna avkortas hos utmätningsmannen.
Den nu skisserade ordningen har problemmässigt en hel del gemen- samt med den som betecknats modell A. Liksom där anfördes har utkastet enligt modell B den bristen att de förenklade förfarandena får förutsättas förlöpa som nu utan att därvid kan uppmärksammas att det föreliggande brottet rätteligen borde föranleda prövning huruvida villkor- lig dom borde förverkas. Denna brist kan möjligen accepteras.
Vidare aktualiseras registreringsfrågor likartade med dem som berördes i anslutning till modell A, dock utan där behandlade svårigheter beroende på förändringar i de med registreringen avsedda förhållandena. Modell B kräver inte mer än en enda registreringsanmälan från utmätningsmannen. Men en nyskapad registrering beträffande bötesbrottslighet kommer till, vilket i och för sig inte är särskilt tilltalande.
Hur omfattande skulle då en sådan registrering bli? Det är svårt att
besvara, inte minst därför att kvantiteten blir beroende på hur man i” grundbestämmelsen drar gränserna beträffande antalet bötesbrott och beträffande den obetalda kvotdelen av bötessumman. Vidare kan erinras om att antalet villkorliga anstånd f.n. årligen är omkring 3 000 (jfr avsnitt 5.5). Den i det föregående skisserade ordningen kan knappast antagas leda till färre registreringar årligen; i sammanhanget är att märka att de s.k. småböterna i princip faller utanför gällande förvandlings- system men ej utanför det här skisserade.
Om man som en ren hypotes utgår från att antalet registreringar blir lika stort som antalet villkorliga anstånd är f. n., skulle detta innebära — med 2 års prövotid » att fortlöpande ungefär 6 000 villkorliga domar, avseende bötesbrottslighet, skulle vara i kraft. Men i hur många fall skulle förverkande komma i fråga? F. n. sker detta som nämnts ytterst sällan. Även med den här skisserade ordningen lär få antas att domstolarna skulle vara ganska obenägna att förverka den villkorliga domen på grund av återfall i bötesbrott. Nu är detta måhända inte en helt avgörande invändning, ty det viktiga i sammanhanget är att motverka uppkomsten av en bötesimmun grupp och att hos individer inom denna grupp skapa motiv som är ägnade att avhålla från nytt brott. Åstadkommes detta, kan möjligen accepteras att det i verkligheten blir få fall där förverkande av den villkorliga domen sker. Utsikten att få en mångfald villkorliga domar, vari förverkandehotet är starkt uttunnat, är dock allt annat än lockande.
] korthet bör vidare nämnas en handläggningsmässig detalj. Eftersom domstolen, när frågan om förverkande av villkorlig dom blir aktuell, skulle ha att döma över den samlade brottsligheten, skulle det bli nödvändigt för domstolen att från skilda håll samla in akter som ger besked om brottens detaljer. Detta är ett tyngande moment som inte finns i förvandlingsmålen.
Enligt utredningens mening medför den nu skisserade lösningen sådana nackdelar att den knappast kan göras genomförbar, främst därför att registreringsapparaten skulle få ganska stor omfattning och därför att troligen ett oproportionerligt stort antal villkorliga domar skulle bli gällande. Tilläggas bör dessutom att den skisserade lösningen inte går helt fri från vissa av de invändningar som i det föregående riktas mot förvandlingssystemet, varvid främst är att nämna tidsutdräkten mellan de äldsta brotten och frihetsberövandet för det fall att den villkorliga domen förverkas.
Modell C. Skärpt straffskala efter förordnande i särskilda fall, där bötesstraff har visat sig overksamt.
De såsom modell A och B betecknade uppslagen har ofrånkomligen varit förenade med tillskapandet av ett nytt centralt register för att de bekymmersamma fallen av betalningsovilliga bötfällda skall ringas in och för att ge dokumentation beträffande de fall där rättsföljderna vid nytt bötesbrott avses bli andra än för bötesbrott i allmänhet. Emellertid kan detta problem angripas också från andra utgångspunkter.
En sådan utgångspunkt för ett resonemang kan tas i det förhållandet att åklagare och brottsutredande polismän — alldeles oavsett central
1 Regeringsformen 8 kap. 1 & tredje stycket. Se vi- dare t. ex. Agge, Straff- rättens allmänna del 1 s. 44, Beckman m. fl. BrB ! 4 uppl. s. 21 ff. och Thornstedt i Fest- skrift för Herlitz s. 319 ff.
2 Förslag föreligger om upphävande av denna bestämmelse.
brottsregistrering — av erfarenhet får ganska god kännedom om vilka individer inom vederbörande distrikt som med stor frekvens begår bötesbrott av vissa slag (de som systematiskt felparkerar, notoriskt åsidosätter hastighetsgränser, för bristfälligt utrustade motorfordon, idkar olaga gatuhandel etc.) och som helt eller väsentligen är oåtkomliga för bötesverkställighet eller i varje fall inte tar intryck därav. Dokumen— tationsmöjligheter beträffande ålagda bötesstraff och verkställighets- försök står till buds redan med nuvarande ordning, låt vara att det behövs vissa initiativ från den brottsutredande befattningshavaren för att få materialet sammanställt. Därtill kan dokumentationen underlättas, om utmätningsmännen beträffande indrivningsfall, där antalet bötesstraff når upp till viss högre nivå, ges rapporteringsskyldighet gentemot åklagare- och/eller polismyndighet i det distrikt där vederbörande bötfälld har sitt hemvist.
Ett underlag av nu angiven art kan ge en ganska god anvisning om vilka som är benägna för mångfaldiga återfall i bötesbrottslighet och som inte tar intryck av ålagda bötesstraff. Med accepterande av att underlaget inte kan bli hundraprocentigt täckande kan man tänka sig att bygga upp ett system som möjliggör att samhället inskrider med ett skärpt sanktionshot beträffande dem som genom huvudsakligen ihemortsdistriktet konstate- rad, frekvent bötesbrottslighet har visat sig vara oemottagliga för det ordinära bötesstraffet.
Ett sådant system kan inte byggas upp med det inslag av automatik som utmärker de såsom modell A och B betecknade uppslagen. I stället lär få förutsättas att i det enskilda fallet genom formligt beslut konstateras att bötesbrottsligheten har nått viss i författning angiven frekvens och att på grund därav en skärpt straffskala blir gällande för det fall att den av beslutet berörde begår nytt brott för vilket eljest är stadgat böter. Ett sådant systems grunddrag har visst släkttycke med vitesföreläg- gandet: i individuellt fall fastslås att visst framtida förfarande av berörd individ kommer att kunna föranleda särskild sanktion.
Vid utformningen av en reglering av detta slag är att beakta den inom straffrätten gällande legalitetsprincipen och därvid närmare bestämt grundsatsen ”nulla poena sine lege” (att ingen må ådömas straff utan stöd av lag).1 Denna grundsats innebär, att strafflagstiftningen skall vara utformad så att medborgaren med ledning av den vid varje tidpunkt gällande lagstiftningen skall kunna förutse de straffrättsliga konsekvenser- na av sina handlingar. Detta krav kan tillgodoses genom att den nu diskuterade bestämmelsen utformas så att den föreskriver dels att, efter bötesbrottslighet av viss närmare angiven omfattning, nytt bötesbrott kan leda till fängelse viss tid, dels att denna skärpta straffskala skall gälla först sedan rätten förordnat därom. Principiellt sett avviker en sådan bestäm- melse ej från vad som enligt 26 kap. 3 & BrB'z gäller därom att vid återfall i brott, som är belagt med fängelse viss tid, en strängare straffskala blir gällande. Ett krav på särskilt förordnande för att straffskärpningsbestäm- melsen skall bli tillämplig i nu diskuterat fall bereder ökad trygghet för att den berörde får fullt klart för sig att en skärpt straffskala blir tillämpligi händelse han begår nytt bötesbrott.
Föreskrifter med nu angivet syfte kan skisseras sålunda:
”Har någon under viss tid, ej över tre år, genom därunder lagakraft- vunna avgöranden ålagts fem eller flera bötesstraff eller har någon under tid som nu angivits blivit, oavsett antalet bötesavgöranden, övertygad om tjugo eller flera brott,. på vilka följt böter, äger rätten för därefter begånget brott, för vilket eljest stadgas endast böter, döma till fängelsei högst tre månader.
Första stycket äger tillämpning endast när rätten på ansökan av åklagaren förordnat därom beträffande viss bötfälld och förordnandet har vunnit laga kraft. Sådant förordnande äger giltighet tre år därefter.
Beträffande handläggningen i fråga som anses i denna bestämmelse äger vad som föreskrivits angående vitesföreläggande motsvarande till- lämpning.
Förordnande enligt denna bestämmelse hindrar ej att för brott som begås efter förordnandet utfärdas föreläggande enligt 48 kap. rättegångs- balken.”
Några kommentarer bör göras beträffande en del formella frågor:
1. Ändamålet med den skisserade ordningen är som har framgått att få tillgång till ett instrument som kan ha effekt beträffande individer som har visat sig oefterrättliga i bötesbrottssammanhang. Man kan ha olika meningar om hur massiv bötesbrottsligheten skall behöva bli innan den skärpta straffskalan görs tillämplig. Skissen ovan anknyter till den gräns som utredningen har utgått från i de tidigare skisserade modellerna, nämligen minst 5 bötesstraff under en treårsperiod; i och för sig kan väl tänkas att ett något högre antal straff skall krävas. Här har vidare tagits upp ett parallellt rekvisit, nämligen antalet bötesbrott, oberoende av antalet bötesavgöranden. Detta kan vara motiverat, eftersom det ofta är beroende på tillfälligheter, om varje bötesbrott beivras för sig eller om flera sådana blir föremål för gemensam lagföring. Antalet enskilda brott torde få sättas högt, eftersom det vid vissa brottstyper lätt nog blir ett flertal brott, ofta t. o. m. i ett och samma sammanhang (t. ex. vissa s. k. raggarbilsfall, där vederbörande har fört bil med allehanda utrustningsfel och utan att bilen varit vederbörligen registrerad och försäkrad och utan att bilskatt varit betald etc.).
2. Även om utredningen i främsta rummet har haft anledning att fästa uppmärksamhet vid den s.k. bötesimmuna gruppen, som är oåtkomlig för egentlig bötesverkställighet och därtill har benägenhet att begå upprepade bötesbrott, har utredningen inte funnit det nödvändigt att begränsa den här skisserade bestämmelsen till de betalningsovilliga bötfällda. Förutom att man med detta grepp får en förenkling i regleringen kan det anses i sak motiverat, att en skärpt straffskala efter ideligen återkommande bötesbrott skall kunna bli tillämplig även beträffande fall där mer eller mindre omfattande verkställighet har kunnat komma till stånd. Från kriminalpolitisk synpunkt är ju det centrala intresset att söka få ett slut på en lång serie bötesbrott, det må gälla betalda eller obetalda böter i det förflutna.
3. Liksom vid behandlingen av tidigare alternativ har utredningen ansett det väsentligt att en ordning med skärpt straffskala inte skall lägga hinder i vägen för de förenklade förfarandena. Detta har tillgodosetts
genom fjärde stycket i skissen. Att ordningsföreläggande kan komma att utfärdas beträffande någon som i och för sig är underkastad den skärpta straffskalan får av praktiska skäl accepteras. Dock är önskvärt att, när nytt bötesbrott kommer under handläggning efter det att förordnande om skärpt straffskala meddelats, vederbörande handläggare bereds möjlighet att få kännedom om att förordnande gäller. Registrering av förordnande av nämnt slag bör därför förutsättas ske i det centrala polisregistret. Det bör likväl tilläggas att det är en sak att därigenom en upplysningskälla i nu ifrågavarande hänseende står till förfogande när utredaren finner anledning att utnyttja den, men en helt annan sak atti handläggningsrutinerna inlägga såsom ett normalt moment att från register skulle inhämtas upplysning huruvida skärpt straffskala gäller för den som misstänks för bötesbrott. Ett regelbundet förekommande handläggningsmoment av sistnämnd art vore orimligt tyngande i de summariska förfarandena och kan ej övervägas.
Anmärkning. Inom RI pågår en utbyggnad med ett s. k. on—line-system, vilket bl. a. kommer att medföra att lokal polis- och åklagarmyndighet snabbt via bildskärm och/eller radskrivare får besked om de tidigare belastningar som enligt centrala polisregistret förekommer beträffande en av brottsutredning berörd person. Härigenom skulle uppkomma ökade möjligheter att snabbt få fram information i de avseenden som modell C aktualiserar. Ett dylikt nytt system torde dock ej rubba vad förut sagts om att man ej kan överväga att i de summariska förfarandena inlägga som regelmässigt moment att undersökning skall ske om förordnande enligt modell C är gällande.
Sammanfattningsvis anser utredningen att den såsom modell C skisserade ordningen eller variant av denna — flera kan tänkas — synes möjlig att genomföra.
6.5.4. Särskilda bestämmelser beträffande dem som kan förutses ej ta intryck av föreläggande om vite i pengar
Som har anmärkts förut (6.2.3 islutet) fyller förvandlingshotet en nyttig funktion, när det gäller vitesinstitutets effektivitet. I ett verkställighets- system utan förvandlingsinslag föreligger risk att vitesförelägganden kommer att sakna verkan mot personer som ej är åtkomliga för exekutiva åtgärder. Vissa områden där vitesförelägganden kommer till användning är visserligen sådana att det oftast ligger i sakens natur att de av vitesföreläggandena berörda har utmätningsbar egendom. Oftast är detta fallet när föreläggandet riktas mot någon i hans egenskap av fastighets- ägare eller rörelseidkare. Emellertid har man också att räkna med fall utan verkställighetsmöjlighet.
Med hänsyn till det anförda finns anledning överväga att för särskilt viktiga områden införa möjlighet att i vitesföreläggande utsätta fängelsei stället för vite i pengar. Härvid kan erinras om att exempel på en sådan ordning redan förekommer (jfr 15 kap. 11 & giftermålsbalken; se även SOU 1973:22 s. 74/13 5/ och s. 543). I vissa andra sammanhang förekommer häkte som påtryckningsmedel för att förpliktelsen skall
uppfyllas (t.ex. 36:21 RB, 945 KL och 85 lagen 1921z244 om utmätningsed).
Det skulle leda utanför utredningens uppdrag att inventera de många olika områden där effektivitetshänsyn med tillräcklig styrka kan anses tala för att möjlighet bör öppnas att utsätta vite i form av fängelse, när det befaras att vite i pengar kommer att sakna verkan. Emellertid bör vidare nämnas, att man kan tänka sig att lagtekniskt lösa nu behandlad fråga genom en för alla berörda myndigheter generellt gällande lag, som vidgar de i olika specialförfattningar inskrivna befogenheterna att utsätta vite i pengar till att — under särskilda förutsättningar — gälla vites utsättande i fängelse.
För att konkretisera det angivna uppslaget görs, såsom modell D, följande skiss till reglering:
”1 &. Utan hinder av att enligt lag eller annan författning vite skall utsättas i pengar, får vite bestämmas till fängelse under villkor som stadgas i denna lag.
2 &. Föreligger grund (dvs. både laga stöd i vederbörande specialförfatt— ning såvitt angår maximigräns för vitesbelopp och materiella skäl i det föreliggande ärendet) att i vitesföreläggande utsätta högre vite än två— tusen kronor men kan av särskild anledning antagas att den som skall avses med föreläggandet ej tillräckligt påverkas av risken för ekonomisk påföljd, får som vite sättas fängelse, högst tre månader.
3 &. Ankommer på annan myndighet än domstol (domstol = allmän domstol eller annan domstol) att meddela vitesföreläggande, får sådan myndighet ej tillämpa 2 &. Myndigheten äger i stället att hos allmän domstol ansöka att denna utfärdar föreläggande som avses i 2 %. Myndig- heten äger vidare uppdraga åt allmän åklagare att väcka och utföra sådan talan.
Allmän domstol får därefter utfärda föreläggandet, oavsett att eljest må vara föreskrivet att behörighet därtill är förbehållen den ansökande myndigheten.
4 &. Har enligt denna lag såsom vite utsatts fängelse, skall fråga om Vitets utdömande prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare.”
Redan av den redovisade skissen torde framgå de tankegångar som enligt utredningen bör ligga till grund, om man vill överväga att för vitesinstitutets del kompensera förvandlingssystemets bortfall med möj- lighet att använda fängelsepåföljd i vitesföreläggande. Sålunda bör det bara förekomma där sakens beskaffenhet är sådan att, därest ekonomiskt vite skulle komma i fråga, detta skulle sättas högt.
En ytterligare förutsättning bör vara att det redan på förhand kan antas att ett vite i pengar inte kommer att bli tillräckligt verksamt. Särskilda regler får också anses erforderliga beträffande behörigheten att förelägga vite av ifrågavarande art och utdöma det. Utredningens uppfattning i den delen framgår av skissen.
Det bör tilläggas att numera anses att vite kan föreläggas juridisk person. Att därvid fängelse inte kan komma i fråga ligger i sakens natur, och någon bestämmelse som anger detta lär inte behövas. Åligger det en juridisk person att uppfylla en förpliktelse och är omständigheterna
1 En viss siffermässig belysning av nuvarande påföljdspraxis i det här ifrågavarande gränsom- rådet kan erhållas dels genom tabeller i SOU 1970:61 (Trafiknykter- hetsbrott) s. 213 och SOU l974:27 (Mindre brott) s. 105, dels genom vad utredningen har an- fört under 4.1.2. Se om påföljdskombination även Bil. 1 tabelll not. a.
sådana att förpliktelsen i vitessammanhang bör sanktioneras med fängelse, måste föreläggandet riktas mot ställföreträdare för den juridiska personen.
Avslutningsvis i denna del vill utredningen uttala som sin uppfattning att nu antydd utväg synes framkomlig för det fall att man till följd av förvandlingssystemets bortfall anser det behövligt att stärka vitesinstitu- tets effektivitet.
6.5.5. Särskilda bestämmelser för fall där skälen för bötesstraff ( friståen- de eller kombinerat med kriminalvård i frihet) obetydligt överväger skälen för frihetsberövande påföljd
Utredningen har tidigare (6.2.3) uttalat, att ett bortfall av förvandlings— hotet och den därav följande betalningsfrämjande effekten möjligen kan komma att försämra förutsättningarna för en önskvärd utveckling i rättstillämpningen i riktning mot minskad användning av korta frihets- straff. De fall som här är i fråga är sådana där rätten ställs inför ett val att låta påföljden bli ett högt bötesstraff (fristående eller kombinerat med kriminalvård i frihet) eller en frihetsberövande påföljd, varvid oftast ett kort eller någorlunda kort fängelsestraff utgör alternativet. Exempel på måltyper där sådan valsituation kan föreligga har angivits i 6.3.9.1
Det anförda ger anledning till spörsmålet om det — med ett verkställighetssystem utan förvandlingsinslag * kan vara befogat att införa nya regler som säkerställer att på ifrågavarande gränsområde bötesstraffet obetingat får reell innebörd för den dömde och att, om det på verkställighetsstadiet visar sig att bötesstraffet ej får avsedd verkan, annan påföljd kan bli gällande. Benägenheten i rättstillämpningen att använda bötesstraffet på ifrågavarande gränsområde kan möjligen befräm- jas om sådana förutsättningar föreligger.
Ett tänkbart sätt att åstadkomma en ordning som tillgodoser de nu angivna synpunkterna vore — med en metod som får betecknas modell E — att, med anknytning till det danska och norska systemet, öppna möjlighet för domstolarna att i de tveksamma valsituationer som här äri fråga uträtta en subsidiär påföljd i domen för det fall att den primära påföljden ivad den avser bötesstraff inte leder till verkställighet inom viss tid. Sålunda skulle i domslutet anges, att den tilltalade ådöms den av domstolen i första hand önskade påföljden (böter enbart eller i förening med kriminalvård i frihet), men dessutom föreskrivas att vid verkställig- hetshinder beträffande bötesstraffet frihetsberövande påföljd blir tillämp- lig, exempelvis när verkställighet ej ägt rum sex månader efter det domen vann laga kraft. I praktiken skulle sannolikt den subsidiära påföljden bli —— med viss schablönisering av resonemanget — antingen någon månads fängelse i det fall att den primära påföljden bestämdes till enbart ett högt bötesstraff (rattonykterhet, olovlig körning som är grov, underlåtenhet att inleverera innehållen källskatt o. dyl.) eller några månaders fängelse i det fall att den primära påföljden bestämdes till kriminalvård i frihet i förening med böter (framför allt vid ”ordinära” förmögenhetsbrott och i viss utsträckning vid narkotikabrott).
Nackdelarna med ett system av detta slag är emellertid lätt skönjbara. Det blir stelt verkande, eftersom man — i varje fall inte utan ett kompletterande regelsystem om efterprövning — inte kan ta hänsyn till att betalningssvårigheterna kan bero på ursäktliga omständigheter såsom sjukdom eller arbetslöshet. Vidare uppkommer problem beträffande de fall då bötesbetalning har fullgjorts delvis. Ytterligare är beträffande de fall då böter har utdömts i förening med kriminalvård i frihet att beakta att vidtagna vård- och stödåtgärder kan ha rönt viss framgång, något som skulle kunna raseras om den subsidiära påföljden skulle träda i tillämpning. Även andra nackdelar skulle kunna utpekas. Utredningen anser emellertid att redan vad som hittills har anförts utgör tillräckliga skäl att utmönstra tanken på en ordning av nu antydd art.
En annan metod — modell F — är att öppna möjlighet till det förfarandet att, sedan i dom fastställts ett högt bötesstraff eller kriminalvård i frihet i förening med bötesstraff, åklagare får väcka talan om påföljdsförändring i de fall då förutsättningen för rättens påföljdsval har brustit i och med att bötesstraffet visar sig ej vara verkställbart. Intresset att påföljd bör inträda så snart som möjligt efter brott föranleder att en talan av nu angiven art bör kunna förekomma endast inom kort tidsrymd (t. ex. sex månader) efter domen.
En ordning som innebär påföljdsförändring är inte utan förebild i gällande rätt. Sålunda har i 38 kap. 25 BrB reglerats det fall att domstolsförordnande om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen eller enligt lagen om nykterhetsvård inte kan komma till stånd, något som kan föranleda omprövning av påföljdsfrågan.
En ordning av nu åsyftad art vidlåds inte av de nackdelar som enligt det nyss sagda följer av ett system med i domen utsatt subsidiär påföljd. Sålunda kan både vid åklagarens prövning huruvida talan angående påföljdsförändring bör väckas och, om sådan talan väckes, vid rättens bedömning beaktas att utebliven bötesbetalning kan bero på ursäktliga omständigheter, att partiell bötesverkställighet kan framstå som tillräck- lig såvitt angår den tid som har förflutit efter domen samt att någorlunda hoppingivande resultat har uppnåtts genom kriminalvård i frihet, varför bötesstraffets utkrävande framstår som mindre väsentligt för den dömdes sociala anpassning.
Den mer nyanserade bedömning som nu i korthet antydda ordningen skulle möjliggöra kan kanske i och för sig förefalla tilltalande. Emellertid är först att nämna att en sådan ordning föranleder vissa författnings- mässiga komplikationer. Under utredningsarbetet gjorda utkast till erforderliga ändringar i BrB visar att det skulle behövas ganska omfattande och för regelsystemet komplicerande ingrepp i BrB:s regle— ring, något som sakens vikt knappast motiverar. Helt avgörande är väl de sist berörda synpunkterna inte. Men såvitt utredningen kan finna har den nu berörda möjligheten till talan om påföljdsförändring egentligen inga fördelar som inte kan uppnås genom den i det följande behandlade möjligheten att för den helt begränsade sektor, som har åsyftats i förevarande punkt, behålla ett förvandlingssystem.
Såsom modell G bör slutligen beröras följande möjlighet: Den grupp
1 Övergångsvis kunde förvandlingsstraff be- hållas också för höga nor— merade böter, avseende deklarationsbrott, t. ex. när böterna överstiger 5 000 kr. # Om förvand- lingssystemet partiellt kvarstår kan i och för sig de högre vitena också omfattas av systemet.
fall som åsyftas i förevarande sammanhang kännetecknas av att domsto- len har stått inför ett val mellan å ena sidan ett högt bötesstraff, fristående eller kombinerat med kriminalvård i frihet, och ett kort eller någorlunda kort frihetsstraff. Om domstolen stannar för påföljd av förstnämnt slag men det senare visar sig att bötesbetalning ej kommer till stånd, har en väsentlig förutsättning för påföljdsvalet brustit. Om man vill att det för sådana fall skulle finnas möjlighet att få påföljden förändrad är onekligen den enklaste lösningen att anknyta till den bestående ordningen och för dessa gränsfall behålla förvandlingssystemet. För ett så begränsat tillämpningsområde skulle endast ett mindre antal av de nuvarande bestämmelserna behövas och dessutom finns möjligheter till förenklingar i regelsystemet.
Man skulle sålunda kunna tänka sig att ha förvandlingsstraff kvar för de dagsbotsstraff som uppgår till 90 eller högre dagsbotsantal, och som inte har blivit verkställda till fullo.1 Någon summering av flera lägre bötesstraff skulle inte komma i fråga. Något behov att för sådana höga bötesstraff ha en detaljerad förvandlingsskala föreligger inte, utan man kan ha en latitud på en till tre månaders fängelse. Nuvarande möjlighet till villkorligt anstånd skulle kvarstå. Till undvikande av nuvarande nackdelar av förekommande tidsutdräkt torde böra krävas att förvand- lingstalan väckes tämligen snart efter bötesdomen, inom sex månader eller högst ett år. Åklagaren skulle lämpligen kunna ges tämligen vidsträckta befogenheter att göra en lämplighetsprövning före talans väckande. Därigenom kan avskiljas fall där talan framstår som opakallad, t.ex. när bötesbetalning har skett i en för det individuella fallet godtagbar omfattning eller när planmässig avbetalning pågår eller när kriminalvård i frihet pågår med någorlunda gott resultat.
Den angivna gränsen vid 90 dagsböter skulle ge domstolarna vissa möjligheter att genom straffmätningen styra vilka fall som skall bli förvandlingsbara. (Man kan i och för sig också tänka sig att domstolarna får befogenhet att beträffande bötesstraff i här ifrågavarande skikt förordna om böterna skall vara förvandlingsbara eller ej.)
Om förvandlingssystemet på detta sätt begränsas till fall som ligger i gränsområdet intill frihetsstraffens område och i vilka det oftast kan förutsättas att det i påföljdsfrågan stått och vägt mellan den faktiskt utdömda påföljden och ett frihetsstraff, kan det hävdas att förvandlings- straffet principiellt framstår väsentligen som ett ersättningsstraff vilket inte är oproportionerligt stort och inte är omotiverat, eftersom den primärt bestämda påföljden inte har fått avsedda verkningar. En del av de invändningar som i avsnitt 6.3 har riktats mot nuvarande förvandlings- system förfaller eller förlorar åtminstone mycket av sin tyngd, när det gäller ett på angivet sätt begränsat förvandlingssystem. Emellertid kvarstår otvivelaktigt flera av invändningarna orubbade, främst de som behandlats i 6.3.3, 6.3.6, 6.3.7 och i någon mån 6.3.8. Den viktiga principiella invändningen som berördes under 6.3.2 blir inte lika träffande när det gäller ett begränsat system, där frihetsstraffet väsentli- gen framstår som ett ersättningsstraff, men den förlorar inte helt sin giltighet: även ett begränsat förvandlingssystem kommer ju i praktiken
att få verkningar som påtryckningsmedel för att främja betalning och sålunda behålla ett inslag av personalexekution.
Det bör tilläggas, att ett begränsat förvandlingssystem av nu berörd art inte kan påräknas bli särskilt värdefullt beträffande vissa fall där kombinerade påföljder utdömts (jfr s. 123 not. 1). Särskilt om skyddstillsyn eller vård enligt barnavårdslagen pågår lär i regel ovillkorligt förvandlingsstraff inte komma i fråga, och ett villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets verkställande kan knappast fylla någon nyttig funktion i dessa sammanhang.
Vid villkorlig dom i förening med högt bötesstraff kan det ibland ligga annorlunda till, då nämligen ett ovillkorligt förvandlingsstraff kan vara motiverat vid klar betalningstredska. Men i den mån ett förvandlingsmål leder till villkorligt anstånd med verkställigheten är just intet vunnet genom själva förvandlingen.
Avslutningsvis i denna del vill utredningen för sin del uttala följande. Nu behandlad utväg är inte oframkomlig, för det fall att det anses angeläget att man i ifrågavarande gränsområde behåller högsta möjliga effektivitet i bötesverkställigheten i syfte att inte försämra utsikterna för en fortsatt utveckling till förmån för bötesstraffet på de korta frihets- straffens bekostnad. Att ett system av angiven att har klara svagheter lär dock ha framgått av det anförda.
6.5.6. Avslutande anmärkning beträffande de behandlade straffrättsliga uppslagen
De under 6.5 behandlade tankegångarna är att betrakta som utkast, avsedda att belysa i vad mån samhället — för det fall att ett slopande av förvandlingssystemet skulle visa sig få mer negativa konsekvenser än vad som har antagits i det föregående — kan inskrida med motåtgärder lagstiftningsvägen. Såsom har framgått möter därvidlag åtskilliga pro- blem. Enligt utredningens mening finns dock, om behov skulle yppas, framkomliga vägar enligt de grunder som har angivits i modellerna C och D. På nytt bör dock understrykas att utredningen inte anser att åtgärder av nu diskuterad art behöver övervägas isamband med ett slopande av förvandlingssystemet. Såsom har framgått har den förda diskussionen gällt att belysa de möjligheter som står till buds för det fall att förvandlingssystemets avskaffande skulle medföra större problem än vad som för närvarande kan förutses.
6.6. Huvudfrågor i en ny bötesverkställighetslagstiftning
6.6.1. Inledande synpunkter
Som har framhållits i direktiven är det med ett bötessystem utan förvandlingsinslag angeläget att på andra sätt söka åstadkomma att bötesverkställigheten blir så effektiv som möjligt. Utredningen har dock redan i avsnitt 6.1.3 (under fråga 3) anfört vissa synpunkter rörande det begränsade utrymme som finns för att genomföra effektivare åtgärder på
det exekutionsrättsliga området. Vid det under de senaste två decennier— na bedrivna reformarbetet på detta område har man såsom där nämndes eftersträvat att göra regleringen sådan att den exekutiva verksamheten blir så effektiv som är möjligt och rimligt, under hänsynstagande även till att gäldenärerna inte skall bli alltför hårt utsatta. Några nämnvärda, författningsmässiga skärpningar gentemot bötesgäldenärerna kan därför, med vissa smärre undantag, inte komma under övervägande i nu förevarande sammanhang. Man får därför, i stort sett, acceptera att det inte går att genom författningsändringar s. a. s. trolla fram nya tillgångar.
På längre sikt torde man kunna räkna med vissa förbättringar i kronofogdemyndigheternas möjligheter att få kännedom om förekoms- ten av exekutionsobjekt. Vid sidan av arbetet på en total reformering av utsökningslagstiftningen bedrivs nämligen sedan flera år tillbaka ett ADB-projekt inom exekutionsväsendet som syftar till att så långt som möjligt åstadkomma maskinell medverkan vid handläggningen av målen. Detta leds numera av RSV och har hunnit så långt att försöksverksamhet pågår inom tre kronofogdedistrikt. Utredningen har erfarit att det inom ramen för detta och andra ADB-projekt öppnar sig möjligheter att få tillgång till exekutionsobjekt som hittills varit svårtillgängliga eller svårupptäckta för kronofogdemyndigheterna. Vad som åsyftas är dels att statliga restitutioner av skatte- och avgiftsmedel i betydande utsträckning skulle kunna föregås av kontroll huruvida den restitutionsberättigade är gäldenär i mål hos kronofogdemyndighet och dels att det vid exekution skulle kunna göras obligatoriskt att det införskaffas information från ADB-mässiga tillgångsregister, exempelvis beträffande fastigheter, båtar, bilar m. m. En utvidgning av exekutionsmöjligheterna på nu antytt sätt skulle vara till fördel inte endast för staten som innehavare av skatte-, bötes- och andra offentligrättsliga fordringar utan också för enskilda borgenärer.
Beträffande möjligheterna att i övrigt få ett större utbyte av bötesindrivningsverksamheten bör inledningsvis pekas på följande fram- komstvägar.
Ett förbättrat utbyte av bötesindrivningen kan förväntas, om arbetet kan drivas enligt mer ändamålsenliga rutiner. I viss utsträckning möjlig- görs förenklade rutiner redan genom att de särskilda och ganska tyngande arbetsmoment, som har föranletts av förvandlingssystemet, bortfaller. En ytterligare fördel uppnås om för bötesindrivningsarbetet får gälla väsentligen samma regler som för skatteindrivningen.
Även för möjligheterna att utnyttja datateknik vid indrivningsarbetet är det av värde med ett sådant enhetligt handläggningsmönster. Som förut framhållits skulle de många handläggningsmoment, som följer av förvandlingssystemet, i hög grad komplicera uppläggningen av datasystem för exekutionsväsendet.
Som utredningen har angivit i avsnittet 6.1.3 torde den viktigaste möjligheten att förbättra indrivningsresultatet för böternas vidkommande vara att förbättra bötesfordringarnas ställning i förhållande till andra slag av fordringar. Som senare kommer att framgå föreligger goda skäl för en ändring i sådan riktning. En sak för sig är att den förbättring man på det
sättet får för böternas del uppnås på bekostnad av att det i exekutions- sammanhang kommer att stå mindre tillgångar till förfogande för förnöjande av andra fordringar, såväl enskilda som allmänna. Intresset att i ett bötesverkställighetssystem utan förvandlingsinslag förbättra effekti- viteten gör dock en sådan förändring befogad. [ all synnerhet gäller det eftersom böternas merendels dåliga ställning enligt gällande rätt väsentli- gen betingats av att för deras del just förvandlingssystemet har kunnat åberopas som skäl att ge bötesfordringen en mindre gynnsam position när den konkurrerar med andra fordringar.
Ett visst samband med företrädesrätten har ett i praxis tidigare förekommande förfarande att genom s.k. kvittning ta överskjutande preliminär skatt i anspråk för betalning av den skattskyldiges bötesskul- der. Sedan man kommit till uppfattningen att denna praxis ej var rättsenlig, har förfarandet upphört. Det finns anledning att med hänsyn till effektiviseringsbehovet för bötesindrivningens del överväga författ- ningsändringar som möjliggör ett återupptagande av det tidigare tillämpa- de förfarandet.
l direktiven pekas särskilt på tre möjligheter till skärpningar i bötesindrivningen. Den första är möjligheten att åstadkomma förlängd verkställighetstid för vissa fall. Den andra är att, i olikhet med vad som nu gäller, införa möjlighet att använda konkursansökan som yttersta påtryckningsmedel gentemot bötesgäldenärer. Den tredje är att slopa de för bötesindrivningen gällande särskilda reglerna om att viss egendom skall undantagas från utmätning (beneficium) ocli låta enbart de allmänna reglerna i sådant hänseende gälla.
Utredningen kommer i det följande att behandla dessa tre möjligheter närmare och kommer dessutom att ta upp fråga om ytterligare åtgärder som har ansetts ägnade att stärka bötesindrivningens effektivitet.
Ett för flera av de behandlade områdena gemensamt spörsmål är det förut nämnda intresset att" få likartade regler i fråga om bötesindrivning och skatteindrivning. Detta intresse att kunna samordna indrivningsfor- merna är så framträdande att det bör sätta sin prägel på inte bara rena förfarandefrägor utan i någon mån också på regler av materiell innebörd, såsom beträffande förmånsrätt, s. k. kvittning, avskrivningsgrunder och ackordsmöjligheter.
Beträffande en del av de ändringar som kommer att föreslås kan väl sägas att vederbörande ändring, sedd för sig, inte kommer att medföra några större fördelar i effektiviserande riktning. Utredningen har dock, med hänsyn till det i direktiven starkt betonade intresset av effektivise- ringsåtgärder, ansett det befogat att föra fram förslag även i vissa hänseenden där det är ganska måttliga förbättringar som står att vinna. Även sådana måttliga förbättringar kan medverka till ett gynnsamt helhetsresultat.
Redan i förevarande sammanhang bör emellertid också förutskickas att vid övervägande av nya bötesverkställighetsregler det inte är uteslutande effektiviseringssträvandena som skall tillgodoses. Nu gällande rätt hari 5 & BöVL en regel om avbrytande av verkställigheten i fall när särskilt starka sociala skäl talar emot uttagande av böterna; regelns tillämpnings-
område har dock gjorts tämligen snävt och dess praktiska värde har blivit begränsat. De allmänna grunderna för denna bestämmelse är dock alltjämt bärande, och den bör därför få viss motsvarighet i en ny lagstiftning.
Slutligen bör här nämnas, att det i de kommande sammanhangen i regel finns anledning att tala endast om böter, eftersom vitet i allt väsentligt är likställt med böter. I viss utsträckning gäller detsamma i fråga om sådan med brott förenad särskild rättsverkan som innefattar betalningsskyldighet (jfr ] kap. 8 & och 36 kap. BrB), men beträffande dessa samhällets fordringar finns det vissa särregler som medför att de ibland behöver beröras särskilt. Som teknisk term för sist nämnda sank— tionsform används för korthetens skull det i litteraturen förekommande uttrycket ”rättsverkansbelopp”, trots att uttrycket måhända inte är i allo lyckat.
6.6.2. Fra'gor beträffande förmåns- och företrädesrätt för bötesfordringar
[ de företrädesregleringar som gäller när fordringar av olika slag konkurrerar exekutionsrättsligt har bötesfordringens klassificering inte skett efter någon konsekvent grundsyn. Delvis har detta varit historiskt betingat. Tidigare var företrädesreglerna vid konkurs de viktigaste; i det sammanhanget har bötesfordringarna sedan gammalt minsta rätt. I och med att utvecklingen lett till att det stora flertalet människor är arbetstagare med kontant utgående löner har behov framkommit och tillgodosetts att i viss utsträckning göra arbetsinkomsterna tillgängliga för exekution. Därvid har dock fått dragas någorlunda snäva gränser, varvid såvitt nu är av intresse särskilt är att märka att den effektivaste formen av löneexekution, införseln, förbehållits ett fåtal gynnade fordringsslag. Till dessa har hänförts — förutom underhållsbidrag, s. k. kommunala bidrags- fordringar och skatter — även böter, låt vara att böterna företrädesmäs— sigt satts sist av de gynnade fordringsslagen.
] utmätningssammanhang åter kan sägas råda ett mellanläge. [ det för bötesfordringarna praktiskt viktigaste konkurrensfallet — när utmätning sker samtidigt för bötesfordran och för andra fordringar _ har fordringarna nämligen i princip lika rätt, innebärande att staten och övriga utmätningssökande borgenärer får betalt envar i förhållande till sin fordran.
Beträffande de centrala bestämmelserna i nu berörda hänseenden och beträffande vissa motivuttalanden därtill är att anföra följande.
Enligt 19 5 förmånsrättslagen (I970.'979) skall böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott gå efter andra fordringar vid konkurs.
Under förarbetena (NJA ll 1971 s. 334—337) uttalades bl.a. följande. Den dittillsvarande ordningen, enligt vilken böteskrav gick efter andra fordringar i konkurs, syntes välgrundad. Bötesstraffet avsåg att träffa den brottslige personligen. Om han råkade i konkurs, borde en bötesfordran inte få göras gällande på övriga borgenärers bekostnad. Om ådömda böter inte betalades, aktualiserades i regel frågan om förvandling till fängelse.
Det har sagts att tanken bakom gällande regel om minsta rätt för böter var att dessa vid bristande tillgång borde förvandlas till fängelse och ej gå ut över den skyldiges borgenärer.
Det anförda visar, att förekomsten av förvandlingssystemet inverkat vid bedömningen att böterna borde ges minsta rätt. Ett bortfall av förvandlingen försvagar alltså väsentligt grunden för att låta böterna vara efterställda andra fordringar. Beträffande motiven i övrigt, innebärande att bötesstraffet borde gå ut endast över den bötfällde personligen och inte över hans borgenärer, återkommer utredningen strax.
Enligt 1 och 15 55 införsellagen(1968:62!) får införsel äga rum för de fyra nyss angivna grupperna av fordringar med gruppvis företräde i den ordning vari de upptagits i l &. Såvitt här är av intresse upptas i denna som grupp 3 skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives och som grupp 4 böter och viten. En ytterligare bestämmelse av betydelse i företrädesrättsligt hänseende (17 5) kommer utredningen att beröra i nästa avsnitt. Det bör anmärkas att rättsverkansbelopp ej omfattas av införsellagen.
Motiven till den lagstiftning varigenom denna ordning ursprungligen tillkom synes inte vara behövligt att här ingå på, såvitt gäller skälen att hänföra böterna till de i sammanhanget gynnade fordringsslagen. Av intresse är emellertid vad som åberopades som skäl att i införselsamman- hang ge böterna sämre ställning än skatterna. Av förarbetena i den delen (SOU 1935:56 s. 48 och NJA II 1938 s. 23) framgår följande. Det i lagstiftningsärendet föreliggande kommittéförslaget innebar att böter skulle ha samma rätt som utskylder. Departementschefen var emellertid av annan mening, och böterna sattes efter skatterna. Som motivering härför anförde han i huvudsak följande. Om man bortsåg från den kriminalpolitiska synpunkten, kunde det knappast råda delade meningar om att inte böter borde komma i sista hand, varvid hänvisades till då gällande förmånsrättsordning i konkurs. Det syntes emellertid inte påkallat att frångå denna regel av kriminalpolitiska skäl. Syftet med införselinstitutet var ju närmast att tillse att den som kunde betala ådömda böter inte skulle få tillfälle att undandra sig detta. Visade det sig emellertid vid införseln att den bötfällde inte kunde betala utan att ett annat anspråk blev lidande, var det också därigenom fastslaget att betalningsoförmåga förelåg och då fanns det knappast något kriminalpoli- tiskt intresse som krävde att bötesanspråket tillgodosågs framför det allmännas anspråk på utskylder. I sådant fall skulle nämligen förvandling komma att ske i fråga om förvandlingsbara böter, varvid med hänsyn till betalningsoförmågan villkorlig dom å förvandlingsstraffet i regel inträdde. Beträffande småböter, som enligt huvudregeln inte skulle förvandlas, kunde det dock synas stötande att någon reaktion mot förseelsen inte inträdde. Man kunde därför i dessa fall vara benägen att dela upp det innehållna beloppet på utskylder och böter. Denna synpunkt ansågs dock inte böra bli bestämmande.
Utredningen vill understryka, att konsekvensen av resonemanget i 1937 års proposition måste bli att i ett system utan förvandlingsinslag de kriminalpolitiska intressena får anses tala för att böter och skatter jämställs. Ty det avgörande skälet som 1937 ansågs tala mot att skatter och böter jämställdes var just förvandlingssystemets betydelse för böternas del.
Enligt 95 förmånsrättslagen gäller bl.a. att utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt; att för vissa särskilda fall avsteg härifrån gäller kan i förevarande sammanhang förbigås.
Paragrafens betydelse för bötesfordringarnas vidkommande belyses särskilt av vad som anfördes under förarbetena (NJA II 1971 s. 337). Lagberedningen hade föreslagit att böter vid konkurrens mellan flera utmätningar i samma egendom skulle få stå tillbaka för andra krav. Föredragande departementschefen frångick emellertid detta förslag av två skäl. Dels åberopades det fiskaliska intresset av att böteskraven i dessa sammanhang alltjämt skulle få vara likställda med enskilda borgenärers fordringar. Dels androgs att — med hänsyn till förvandlingsstraffutred- ningens uppdrag att överväga sådana ändringar att bötesindrivningen om möjligt effektiviseras — det inte vara lämpligt att nu lägga fram förslag som skulle innebära att böternas ställning vid konkurrerande utmätningar försämrades.
Vad som nu upptagits beträffande de tre aktuella lagrummen föranleder följande överväganden. Ett bortfall av förvandlingssystemet gör det angeläget att på annat sätt effektivisera bötesverkställigheten. Därvid bör en given riktlinje vara att bötesfordringarna inte efterställs fordringar i allmänhet (eller skattefordringar) med mindre vägande skäl talar härför.
l lagstiftningen har redan, när det gäller samtidiga utmätningar, intagits den ståndpunkten att bötesfordringar bör konkurrera på lika villkor med fordringar i allmänhet, något som utredningen finner vara väl underbyggt.
Beträffande företrädesordningen mellan skatter och böter vid införsel har framgått att skatternas företräde berott på förvandlingssystemet. Följaktligen bör vid detta systems slopande dessa fordringsslag göras jämställda vid införselförfarandet. Utredningen föreslår att sådan ändring vidtages.
Ytterligare visar det förut anförda att den i 19% förmånsrättslagen angivna efterställningen av böter i förhållande till andra fordringar vid konkurs (något som får betydelse också i ackordssammanhang) delvis är betingad av förvandlingssystemet. Skälen för denna ordning förfaller alltså delvis om förvandlingssystemet slopas. [ frågan om tillräckliga skäl i övrigt kan motivera en sådan ordning är att anföra följande.
Det väsentliga spörsmålet i nämnt hänseende är om bötesfordringens s.k. straffrättsliga karaktär — varmed företrädesvis torde åsyftas att straffet är avsett att träffa bara den dömde men ej hans borgenärer — skulle utgöra något avgörande hinder mot att bötesfordringarnas ställning förbättras. Enligt utredningens mening är detta inte förhållandet. Från statsver— kets och konkurrerande borgenärers sida finns det inte någon egentlig anledning att betrakta bötesfordringen på annat sätt än vilken fordran som helst som tillkommer statsverket. [ lagstiftningen har man också i betydelsefulla hänseenden tagit konsekvensen härav. Förmånsrättsför- hållandct vid samtidig utmätning, som nyss nämndes, utgör ett exempel på att man låtit bötesfordran konkurrera med andra fordringar på lika villkor, varvid bötesfordringens straffrättsliga karaktär ej ansetts lägga
hinder i vägen. Ett annat exempel utgör på sitt sätt införsellagen. Visserligen viker införsel för böter i ett särskilt fall för andra fordringar men endast för begränsad tid (175 lnfL jämförd med 67 bä 4 UL). Övrig tid av året äger bötesfordringen emellertid företräde framför fordringar i allmänhet, och ej heller i det sammanhanget har bötesford- ringens natur ansetts böra tillmätas betydelse i för densamma negativ riktning. Ytterligare ett viktigt exempel gällerjust vid konkurs, nämligen när utmätning för bötesfordringen hunnit ske dessförinnan. Då får bötesfordringen särskild förmånsrätt enligt 8 & förmånsrättslagen. I nu angivna sammanhang har alltså bötesfordringens straffrättsliga karaktär inte ansetts motivera att fordringen skulle stå tillbaka för andra fordringar. Det är därför svårt att inse varför man på andra områden än de nu nämnda skulle anlägga ett avvikande synsätt, och anse bötesford- ringens "särskilda" karaktär motivera att den ges sämre ställning än fordringar i allmänhet.
Ses vidare det nu behandlade spörsmålet ur den bötfälldes synvinkel, lär inte kunna antagas att, om vid utdelning i hans konkurs vissa medel går till bötesbetalning, han skulle anse att det vore hans borgenärer som ytterst stod för bötesbetalningen. Det är ju den bötfälldes egendom som delas, och den naturliga inställningen hos en konkursgäldenär torde vara att, i den mån genom konkursen bötes- och andra fordringar blir till åtminstone någon del betalda, det i realiteten är han själv som är den betalande. Från kriminalpolitisk synpunkt är det f. ö. av värde om den bötfällde även i konkurssammanhang får erfara att bötesstraffet leder till viss verkställighet.
Utredningen har vidare mött synpunkten att ett särskilt skäl att ge böterna sämsta rätt borde anses vara att bötesstraffet enligt sin natur syftar uteslutande till en minskning av den dömdes tillgångar. De enskilda borgenärerna däremot har, typiskt sett, genom sina tidigare prestationer bidragit till att gäldenären kan ha vissa tillgångar, när konkursen inträffar. Genom arbetsprestationer eller andra tjänster, genom leveranser, genom försträckningar etc. har de åstadkommit en förbättring av gäldenärens ställning, och det vore mot den bakgrunden naturligt om det var dylika borgenärer som i första hand finge dela på vad som kan stå till förfogande i konkursen. Den anförda synpunkten bör dock inte anses avgörande. Skulle den få slå igenom, skulle konsekvensen bli att skadeståndsfordringar skulle göras efterställda liksom underhållsfordring- ar, något som ingen på allvar lär ifrågasätta. Även skattefordringar borde f. ö. med det angivna synsättet ges en sämre ställning. I enlighet med vad som nu anförts kan enligt utredningens mening den ifrågavarande synpunkten ej ses som ett skäl att även i fortsättningen ge böterna sämsta rätt. Tilläggas bör att den nu diskuterade invändningen alls ej är träffande beträffande statens fordringar på sådana rättsverkansbelopp som syftar till att den dömdes vinning av brottslig verksamhet skall förverkas.
En ytterligare synpunkt, som kan tala för förbättring av ställningen för statens bötesfordringar, kan hämtas från de skäl som i ett pågående lagstiftningsärende anförts till stöd för att det allmännas ställning bör stärkas när det gäller att säkerställa betalning för skattefordringar. Därvid
] Avser bevissäkringslag för skatte— och avgifts- processen.
2 1 en departements— promemoria (Ds Ju 1975213) föreslås att in- försel för böter och skat— ter skall kunna ske i sjukpenning.
har anförts (lagrådsremiss den 13 mars 1975 s. 33)]
I sin fiskala funktion har . . . staten inte någon möjlighet att själv välja varje enskild gäldenär. Det är däremot i allmänhet möjligt för borgenärer i civilrättsliga sammanhang. Ändå saknar beskattningsmyndigheterna f. n. många av de medel att säkra betalningsanspråk som tillkommer borgenär i vanliga fordringsförhållanden.
Med hänsyn till de i det föregående anförda synpunkterna och med särskilt betonande av vikten att bötesverkställigheten effektiviseras föreslår utredningen, att bötesfordringens ställning förbättras på förmåns- rättslagens område så att likställighet i princip sker med skattefordringar.
Ytterligare uppkommer emellertid frågan om böterna och de övriga straffrättsligt grundade fordringar, som omfattas av 19% förmånsrätts— lagen och som naturligen bör följa böternas ställning, skall ges endast samma rätt som oprioriterade skatter eller om de skall jämställas med de skattefordringar som omfattas av den allmänna förmånsrätt, som åsyftas i 13 & förmånsrättslagen (det 5. k. skatteprivilegiet). Om detta spörsmål är att anföra följande.
Förmånsrättslagens utgångspunkt är att alla borgenärer i princip skall behandlas lika och att därför fordringar icke skall ges förmånsrätt till betalning annat än om verkligt starka skäl finns för det. Skälen för den allmänna förmånsrätt som enligt 13 & förmånsrättslagen tillkommer vissa skatter — skatteprivilegiet — är utvecklade i prop. 1970:142 5. 96 ff. Efter konstaterandet att förmånsrätten för med sig relativt god ekonomisk utdelning anförs i huvudsak följande. Förmånsrätten fyller beträffande företagare en liknande funktion som införsel i fråga om löntagare. Förutsättningarna för en effektiv uppbörd är mindre gynnsamma beträffande företagare än i fråga om löntagare. Skatteprivilegiet kompen— serar det underläge som staten har vid uppbörd och indrivning jämfört med annan fordringsbevakning hos företagare, exempelvis då borgen eller företagsinteckning förekommer. Det har också betydelse som hjälpmedel för utmätningsmannen i hans arbete. Han kan exempelvis lämna ett företag med god prognos anstånd med skattebetalningen samtidigt som han avstår från att utmäta omsättningstillgångar som kanske är företagets enda utmätningsbara egendom.
Skälen för skatteprivilegiet hänför sig alltså väsentligen till förhållan- den som rör företagare, oftast juridiska personer, och kan därför inte anses utgöra stöd för en likadan förmånsrätt för böter. Enligt utredning- ens mening finns det därför inte anledning att vid konkurs ge böter bättre rätt än den som tillkommer oprioriterade skatter och avgifter, dvs. att de får omfattas av 18 &. Utredningen föreslår att ändring sker i förmånsrätts- lagen i enlighet med det anförda.
6.6.3. Ändringar i Övrigt beträffande in försel2
]. En mer speciell fråga beträffande företrädesställning än de nyss behandlade föranleds av 17% lnfL. När införsel för böter konkurrerar med löneutmätning för annan fordran, gäller enligt nämnda paragraf att
införseln skall ändras eller hävas, om utmätning i lön därigenom kan äga rum. Enligt motiven för bestämmelsen ansågs intresset av att böter indrivs inte motivera att annan fordran ställs i efterhand, varvid jämförelse gjordes med då gällande reglering i 17 kap. 18% HB. Det ansågs därför inte möta någon betänklighet att låta införseln stå tillbaka, när det behövs för att annan fordran skall kunna tas ut genom utmätning. Sådana konkurrensfall antogs dock bli sällsynta.
Utredningen vill framhålla, att bestämmelsen i 17 & lnfL i ett hänseende har en påfallande stor räckvidd. Eftersom löneutmätning kan avse vilken fordran som helst, innebär bestämmelsen att böterna får ge vika oavsett karaktären på utmätningsfordringen.1 Om förvandlingsstraf- fet avskaffas, ökas intresset av att böter inte skall ställas efter fordringar i allmänhet. Det bör även erinras om införselns särskilda betydelse för bötesindrivningens effektivitet. Dessa förhållanden talar för att böternas ställning i 17 åzs reglering förbättras. Det finns dock vissa utmätnings- fordringar av kvalificerad beskaffenhet som torde böra gå före bötes- fordringar, även om förvandlingsstraffet avskaffas. Utredningen åsyftar här sådana fordringar, för vilka utmätning får tillämpas i sex månader under ett kalenderår i stället för i tre månader som eljest är medgivet (67 b %% 4 UL). Sådana fordringar är exempelvis ersättning för person- eller egendomsskada på grund av brott och skadeståndsrättsliga under- hållsbidrag vid förlust av försörjare (prop. 19682130 s. 106).
Utredningen föreslår att 17% lnfL ändras i enlighet med det nu anförda.
2. En nyhet i lnfL var att införsel i viss omfattning kan ske, även om gäldenären inte uppbär synlig lön. Bestämmelsen återfinns i 225 som lyder:
”Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav fordran som avses i l ä 1 eller 2 ej uttagas genom införsel, får utmätningsmannen ålägga arbetsgivaren att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess annat förordnas, till utmätningsmannen utge så mycket som kunnat uttagas genom införsel om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl gäldenären som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig. Det som sålunda utges skall räknas som genom införsel innehållen lön. Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som bestämts genom beslutet äger 20 % motsvarande tillämpning.”
Genom hänvisningen till låt och 21nfL begränsas tillämpnings- området för bestämmelsen till familjerättsliga underhållsbidrag samt motsvarande kommunala bidrag. Skatter och böter kan sålunda inte tas ut på detta sätt.
Riksdagen har under år 1970 behandlat en motion avseende ändring av 22 & lnfL så att den skulle omfatta även skatter och böter. Motionen föranledde inte någon åtgärd, varvid främst åberopades att lagen hade gällt endast under kort tid och att erfarenheterna av tillämpningen av bestämmelsen i 22 & ansågs vara otillräckliga (jfr lLU 1970120 samt FK protokoll 1970:15 s. 98 och AK protokoll 1970:14 s. 50).
Numera har större erfarenheter vunnits av bestämmelsen. Enligt vad
1 Här bortses från det förhållandet att införsel för böter kan pågå paral- lellt med utmätning i lön för annan skuld beroende på att förbehållsbeloppet vid införsel är lägre än det utmätningsfria be- loppet vid löneutmät- ning.
utredningen har erfarit vid intervjuer hos kronofogdar har det visat sig vara en brist att tillämpningsområdet för 22 % är inskränkt på detta sätt. Stötande exempel har förekommit på hur personer har kunnat undandra sig att betala oguldna skatter och allmänna avgifter — och även böter — exempelvis genom att ”skriva över” sin rörelse på hustrun och ta anställning hos henne med ingen eller ringa synlig lön men mot en faktisk gottgörelse som uppenbarligen väl motsvarat skälig lön. Motsvarande missförhållanden har förelegat vid anställning hos annan närstående än make.
Med hänsyn till det angelägna i att motverka sådana förfaranden föreslår utredningen att lagrummet utvidgas att gälla även de fordringar, som avses i l 5 3 och 4 lnfL, dvs. skatter och därmed jämställda allmänna fordringar samt böter.
3. Utredningen vill vidare påpeka att effektiviteten av införselinstitutet till betydande grad är beroende på i vilken utsträckning och hur snabbt kronofogdemyndigheterna får kännedom om var de bötfällda är anställ- da. Nuvarande reglering om underrättelseskyldighet i sådant hänseende finns i förordningen (1954:269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning. Enligt inhämtade uppgifter är värdet av regleringen begränsat, eftersom uppgifterna ofta kommer mycket sent och i viss utsträckning t. o. m. uteblir. I praxis har erforderliga uppgifter i de allra flesta fall inhämtats från försäkringskassan. Upplysningar om arbetsgivare har härigenom kunnat erhållas inom den krets av arbetstaga- re som utgjort försäkringsfall. Denna upplysningskälla torde f. ö. bort- falla genom ändringar i kassornas arbetsformer. Förhållandena är alltså för närvarande otillfredsställande i nu behand- lat avseende. Det kan emellertid förutsättas att kronofogdemyndigheter- nas informationsmaterial förbättras i den mån ADB tas i myndigheternas tjänst. Utredningen finner därför ej anledning att framlägga något förslag i ämnet.
Inom Stockholms kronofogdedistrikt har igångsatts en så småningom till hela länet utvidgad försöksverksamhet, som syftar till att ge bättre upplysningar om de restfördas anställningsförhållanden. Därvid framställs till en början ett magnetband, som upptar de cirka 32 000 registrerade arbetsgivarna i Stockholms län. Vid anställningskontrollen körs sedan ett band, på vilket de restförda personerna är upptagna, mot krediterings- bandet för den senaste skatteuppbörden. Härvid framtas ett nytt magnetband, som upptar sådana restförda personer som krediterats skatt genom arbetsgivarinbetalning. Bandet, som även innehåller uppgift om arbetsgivarnas registreringsnummer, körs sedan mot arbetsgivarbandet, varvid posterna kommer ut på en blankett som upptar arbetsgivarnas namn och adress samt gäldenärens fullständiga namn och folkbokförings- nummer. Härigenom får kronofogdemyndigheterna relativt färska uppgif— ter om anställningar i de fall arbetsgivare följt gällande bestämmelser om skatteavdrag.
6.6.4. Uttagande av böter genom 3. k. kvittning
När erlagd preliminärskatt överstiger den slutliga skatten, tillkommer överskottet i princip den skattskyldige. Före utbetalning därav kan dock överskottet tas i anspråk för betalning av gäld. Dessa överskott utgör en viktig tillgång för tvångsmässig gäldsbetalning. Jämförelsevis stora belopp kan därvid bli tillgängliga för borgenärer. I ett inte ringa antal fall blir dylika överskott den enda tillgången som står till buds vid indrivning. Sådana fall kan gälla personer som arbetar så tillfälligt att införsel eller löneutmätning inte hinns med eller som har så begränsad lön att den inte räcker för löneexekution eller i varje fall inte för annan införsel än sådan som avser underhåll som har bästa företrädesrätten i detta sammanhang. För flertalet slag av fordringar gäller, att överskottet eller del därav inte kan tas i anspråk på annat sätt än genom utmätning. För vissa skatters vidkommande gäller emellertid enligt 68 ä 4 mom. Uppr ett gynnsam- mare förfarande, som i vardagslag kallas kvittning. Förfarandet innebäri korthet att — innan överskottet står till förfogande för utmätning och alltså med företräde framför utmätning — från överskottet får avräknas restförda skatter och avgifter som omfattas av Uppr. Kvittningen har ansetts böra betraktas närmast som en avräkning i ett kontokurantför- hällande (jfr JO:s ämbetsber. 1960 s. 289).
Under 1950-talet synes i rättstillämpningen ganska allmänt ha antagits att kvittning mot överskjutande skatt kunde ske även för bötesfordring- arnas vidkommande.l
I det nyss berörda JO—avgörandet fastslogs emellertid med utförlig motivering att kvittning mot överskjutande skatt inte är tillåten i andra fall än dem som anges i 685 Uppr och att i övrigt fick användas utvägen att ta den överskjutande skatten i anspråk genom utmätning. Det anmärktes att kvittning här närmast vore en arbetsterm, eftersom det inte rörde sig om kvittning i egentlig mening utan om ett i Uppr särskilt reglerat avräkningsförfarande.
JO's uttalande, som allmänt har accepterats i praxis, innebär alltså att kvittning i nu angiven bemärkelse inte kan förekomma för böter eller sådana skatter och allmänna avgifter som inte omfattas av bestämmelserna i Uppr.
Staten kan sålunda ta ut restförd skatt framför enskilda fordringar, även om dessa vid införsel eller konkurs kanske skulle ha bättre företrädes- eller förmånsrätt än skatten. Liksom utredningen ansett att man vid införsel och konkurs bör jämställa skatter och böter, bör övervägas om en motsvarande ordning kan genomföras också i förevaran-
1 Jfr Eilard, Exekutionsrättsliga uppsatser, 1958, s. 22: ”I fråga om . . . avdrag, som förekommer ä restituerade skattebelopp för statsverkets fordringar, har gjorts gällande att allenast statsverkets likvärdiga fordringar, alltså tidigare oguldna indrivningsbara skatter men däremot ej t.ex. en bötesfordran, få kvittas mot överskottsskatten. Det är svårt att finna något bärande skäl att utesluta någon kronans i varje fall icke preskriberade motfordran mot den överskottsberättigade, och en rätt allmän indrivningspraxis tillämpar också kvittningsförfarandet över hela fältet.” Jfr även a.a. s.137 f och samme författare, Sakrätt, skatteproblem, exekution, 1962 s. 194 ff.
de sammanhang.
I den mån kvittningen betraktas som en avräkning i ett kontokurant- förhållande kan det te sig diskutabelt, om det från principiell synpunkt bör vara tillåtligt med kvittning mellan böter och fordran på överskjutan- de skatt. Det kan sålunda mot den ifrågasatta ändringen invändas, att statens bötesfordringar inte står i ett sådant samband med statens skattefordringar och skatteskulder att kvittning bör tillåtas. Emellertid synes det inte vara någon nödvändighet att i detta sammanhang anlägga ett sådant synsätt. I och för sig torde kunna godtas det gemensamma draget att fråga är om gäldsförhållanden där staten är ena parten och där statens fordringsrätt bevakas av i regel ett och samma organ, nämligen utmätningsman. Det bör i sammanhanget särskilt uppmärksammas att man i uppbördslagstiftningen torde ha lagt huvudsakligen praktiska synpunkter till grund. Sålunda är både det formella och sakliga sambandet mellan vissa av de skatter och avgifter, som har sammanförts i 1 & Uppr och som därför är kvittningsgilla, tämligen uttunnat. Därtill kommer att kvittningsbestämmelserna kan göras tillämpliga på andra avgifter än de i 1 % Uppr nämnda; jfr ] å andra stycket samma lag. Enligt utredningens mening kan formella skäl avseende kvittningens natur inte anses ha sådan tyngd att de bör hindra att kvittning används även vid bötesindrivning.
Med hänsyn till det i det föregående betonade starka intresset att förbättra indrivningsmöjligheterna för böter föreslår utredningen att den här diskuterade ändringen genomförs. Det bör härvid också framhållas att en sådan ändring är ägnad att underlätta handläggningen hos kronofogde- myndigheterna.1
Vad som här sagts beträffande böter bör gälla även viten och rättsverkansbelopp. Det bör betonas att kvittning kan bli av betydelse inte minst när vite ålagts juridisk person; emot sådan kan införsel inte användas.
] Ett med det nu behandlade kvittningsspörsmålet i viss mån besläktat uppslag, som framkastats under utredningsarbetet, kan i detta sammanhang beröras med några ord. Uppslaget går ut på att man inte skulle stanna vid att ta överskjutande preliminärskatt i anspråk utan gå ett steg längre och allmänt tillåta att inbetald preliminärskatt skulle få tas i anspråk för betalning av böter. Man skulle därmed i allt väsentligt , nämligen beträffande bötesgäldenärer som överhuvud betalar preliminärskatt — komma ifrån de problem som från kriminalpolitiska synpunkter följer av att vissa bötesstraff inte leder till verkställighet. För vederbörande bötesgäldenär skulle en sådan ordning i regel medföra att han får en kvarstående skatt, som han eljest ej skulle ha haft, eller att han får en större sådan skatt. Egentlig bötesindrivning skulle förekomma bara i ett kortare skede. Sedan prelimi- närskattemedel tagits i anspråk för bötesbetalning, skulle den fortsatta indrivnings- verksamheten äga rum helt inom skatteindrivningens ram.
En ordning av detta slag skulle leda till att de flesta bötesstraffen synbarligen blev snabbt verkställda. För statsverkets del blev det dock väsentligen bara fråga om att utbyta en bötesfordran mot en skattefordran, och redan detta talar starkt emot att nuvarande uppbördsordning skulle kompliceras med nya bestämmelser i antydd riktning. En annan konsekvens vore i realiteten att böterna skulle få företräde framför de bäst ställda införselbara fordringarna, något som inte är motiverat. Även andra invändningar kan anföras, och utredningen har därför inte ansett uppslaget kunna övervägas.
6.6.5. Borttagande av bötesgäldenärs extra beneficium
Vid sakutmätning gäller enligt 65% UL att viss egendom skall vara undantagen från utmätning (beneficium). Grunden för bestämmelsen är att egendom som är av fundamental betydelse för gäldenärens existens och förvärvsmöjligheter skall vara skyddad mot exekution. Intill den 1 juli 1969 hade bestämmelsen följande lydelse:
Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst ettusenfemhundra kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, högst sexhundra kronor. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall från utmätning undantagas av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande av det felande. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.
Mot bakgrunden av denna äldre bestämmelse är att betrakta föreskrif- ten i 3 å andra stycket BöVL som vid sin tillkomst syftade till att ge bötesgäldenären ett något generösare beneficium än det då allmänt gällande. Sålunda föreskrivs där att, utom egendom som jämlikt 65 ?; UL skall undantagas från utmätning, för böter inte får utmätas fast eller lös egendom, som erfordras i den bötfälldes näring för att bereda nödig bärgning åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, och inte heller nödig bostad.
Numera gäller emellertid enligt 65 & UL för utmätningar i allmänhet ett betydligt vidare beneficium än enligt äldre rätt. Paragrafens två första stycken lyder nu sålunda:
Från utmätning undantages följande egendom: l. kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till gäldenärens personliga bruk, till skäligt värde,
2. möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel,
3. arbetsredskap och annan utrustning, som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning, samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans försörjning, allt till skäligt värde,
4. föremål med sådant övervägande personligt värde för gäldenären, att det måste anses uppenbart obilligt att taga egendomen i anspråk,
5. hyresrätt till lägenhet, som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller fordras för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten på grund av hyresvärdens samtycke eller av annan anledning får överlåtas,
6. bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad, dock ej om gäldenären vid förvärv av bostadsrätten åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller om det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde framstår som oskäligt att bostadsrätten undantages från utmätning,
7. penningar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter, i den mån annat ej är föreskrivet och tillgången skäligen fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock icke utan synnerliga skäl för längre tid än en månad.
Har gäldenären familj, bestämmes vad som enligt lmom. 1—7 får
1 Det ifrågavarande, vidare beneficiet har sitt ursprung i tiden långt före 1937 års bötesverk— ställighetsreform och här- rör alltså från den tid då ovillkorliga förvandlings- straff var mycket vanliga. Det synes vara naturligt om man mot den bak— grunden ansett att någon månads förvandlingsstraff var mindre ödesdigert för bötesgäldenärer än att de till följd av långtgående exekutiva ingripanden skulle tvingas ”gå från gård och grund” eller el- jest berövas sina utkomst- möjligheter.
undantagas med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver. Om gäldenären eller någon som tillhör hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, skall detta också beaktas. Undantag enligt 7 bestämmes med skälig hänsyn även till den underhållsbörda som åvilar gäldenären.
Av denna lydelse framgår att betydelsen av det särskilda beneficiet för bötesgäldenärer har avsevärt minskat i praktiken. Bestämmelserna särskilt i 65% första stycket 3, 5 och 6 samt andra stycket UL torde i det väsentliga leda till samma resultat som följer av bötesgäldenärsbeneficiet när det gäller lös egendom som erfordras för förvärvsverksamhet eller när det gäller sådan rätt till bostad, som grundas på hyresavtal eller bostadsrätt; den begränsning i fråga om arbetsredskap m. m. till ”skäligt värde” som den nya bestämmelsen anger torde i den praktiska tillämp— ningen inte leda till strängare bedömning än den som förekommer i bötesgäldenärsfallen. Beträffande fast egendom som innehas med ägande- rätt eller under arrende och som utgör bostad eller används i näringsverk— samhet är det särskilda bötesgäldenärsbeneficiet förmånligare. Det torde dock i tillämpningen ha varit sällsynt att utmätning för böter ej kunnat ske av anledning som nu har berörts men däremot utmätning för annan fordran skulle ha kunnat ske hos samma gäldenär.
Oavsett den ringa praktiska betydelse som det extra beneficiet för bötesgäldenären numera har, möter här återigen den principiella syn- punkten att ett slopande av förvandlingssystemet motiverar att bestäm— melser som ställer bötesfordringen i en särställning bör utmönstras. I förevarande sammanhang är att märka att ett generösare beneficium vid bötesindrivningen kunde framstå som godtagbart och t. o. m. lämpligt i ett System där man kunnat utgå från att bötesgäldenären i allt fall nåddes av förvandlingssanktionen.l Med en ordning utan förvandlingsinslag kan emellertid ej anses föreligga skäl att i beneficiehänseende uppställa andra regler för bötesfordringarna än för fordringar i allmänhet.
Utredningen föreslår med hänsyn till det anförda att särskilda beneficieregler ej vidare skall gälla beträffande bötesfordringar. l sam- manhanget bör erinras om att vissa bestämmelser om avbrytande av verkställighet avses bli gällande när särskilt starka sociala skäl föranleder det (6.6.9).
6.6.6. Konkurs och ackord inom ramen för bötesindrivningen
Enligt gällande rätt kan bötesfordran ej läggas till grund för ansökan om konkurs. I 1937 års bötesverkställighetslag framgick detta genom att dess 4 % avsågs uttömmande ange de tvångsmedel — utmätning och införsel — som skulle stå till buds vid bötesindrivning (NJA II 1938 s. 20, jfr även 5. 23 överst). Att innebörden av nu gällande lagstiftning är densamma anses framgå av att 3 & BöVL i fråga om indrivningsåtgärder hänvisar till BölF, vilken författning ej innehåller något om konkursförfarande (jfr även 1 & första stycket andra meningen BöVK).
Att konkursansökan skulle få göras under åberopande av en bötesford- ran kan måhända framstå som mindre väl förenligt med regeln att böter och med dem jämställda fordringar är efterställda andra fordringar; att
tillåta konkursförfarande i anledning av en fordran som med stor sannolikhet kan påräknas ej erhålla täckning till någon del kan synas ändamålslöst. Böternas efterställdhet kan dock inte anses göra det till en formell nödvändighet att utesluta konkurs på grund av bötesfordran. Därvid kan särskilt framhållas att lagberedningen förutsatt att fordran på rättsverkansbelopp skall kunna läggas till grund för konkursansökan, oavsett att sådan fordran numera är efterställd (SOU l970:75 s. 74—75; beträffande äldre rätt i den delen, jfr SOU 196925 5. 168 not. 14). Under alla förhållanden medför ett genomförande av utredningens förslag om förbättrad förmånsrätt för böter att eventuella betänkligheter, grundade på nu berörda förhållanden, kan lämnas därhän.
Att konkurs på grund av bötesfordran f. n. ej står till buds kan sägas ligga i linje med det förut i flera sammanhang påpekade förhållandet att förekomsten av förvandlingsordningen har medfört att bötesfordringen kunnat ges sämre ställning i exekutionsrättsliga hänseenden. Bortfaller de särskilda verkställighetsmöjligheter som följer av förvandlingssystemet, saknas anledning att för framtiden utesluta konkursförfarandet som instrument bland bötesverkställighetsformerna.
Den i direktiven framhållna möjligheten att under indrivningen ha konkursansökan som ett yttersta påtryckningsmedel möter alltså i enlighet med det anförda inte några formella hinder.
Beträffande det praktiska värdet och önskvärda begränsningar för det fall att konkursförfarandet införs som ett led i bötesverkställigheten är att anföra följande.
Att det nu saknas möjlighet att tillgripa konkurs gentemot ej betalande bötesgäldenärer har inte betydelse i de fall då dessa också har skatteskulder. Ty då kan konkurs komma till stånd på grund av sistnämnda fordringar och även bötesfordringen kan sedan bevakas i konkursen. Emellertid är det inte genomgående — om än tämligen vanligt — att skatteskulder förekommer vid sidan av bötesskulder. Det är därför befogat att överväga att införa möjlighet till konkurs på grundval av bötesfordran. Konkurshotet kan i vissa fall ha en betalningsfrämjande effekt, besläktad med den som uppnås genom förvandlingshotet men utan dettas nackdelar.
Det bör emellertid fastslås att konkurshotet och framför allt hotets realiserande bör användas endast under särskilda förutsättningar. Det bör inte kommai fråga att tillgripa dylika medel om indrivningsmyndighetens åtgöranden skulle framstå uteslutande som hot att bereda bötesgäldenä- ren det obehag som ett konkursbeslut regelmässigt för med sig. En förutsättning för att konkursfråga överhuvud skall väckas bör, särskilt när det gäller bötesfordringar av begränsad storlek, vara att en konkurs kan förväntas leda till att någon, ej alltför obetydlig del av bötesfordringen kommer att inflyta. Vid bedömningen härvidlag måste givetvis kostna- derna för konkursförfarandet tas i beaktande, så att förfarandets utfall för bötesfordringens del inte ståri klart missförhållande till konkursens negativa ekonomiska verkningar för gäldenären. I vissa sammanhang, framför allt när det gäller stora fordringar, kan dock även andra synpunkter spela in, såsom att viss möjlighet till återvinning bedöms
1 Generella bemyndigan— den, sinsemellan något olika formulerade, har lämnats 79 av landets 81 kronofogdemyndigheter.
2 Av en intervjuunder- sökning som konkurs- lagskommittén låtit verkställa hos samt—
liga kronofogdemyndig- heter i landet framgår att myndigheternas samman- lagda antal konkursan- sökningar under 1971 uppgick till 3 639 av vil- ka 2 496 eller 68,5 pro— cent fullföljdes till kon- kurs. Det sammanlagda antalet utmätningseder, på begäran av kronofog— demyndigheterna, upp- gick under samma år till 1 674.
föreligga. Ett allmänt intresse kan också vara att juridisk person med stor obetald vitesskuld upphör att existera. Erinras kan också om att — på skatteområdet — konkurs tillgripits i vissa fall för att få fram en avskrivningsgrund.
Utredningen föreslår på grund av det anförda att möjlighet öppnas att ansöka om konkurs på grund av bötesfordran. Att vissa begränsningar bör gälla i fråga om sådan åtgärds tillåtlighet återkommer utredningen till i specialmotiveringen. Allmänt bör dock redan nu betonas att restriktivitet bör iakttas när det gäller användningen av detta nya medel i bötesverk— ställigheten. Det kan tilläggas att i övriga nordiska länder gäller att bötesfordran får läggas till grund för konkursansökan (NU 197515 5. 25).
Eftersom användande av konkursförfarande i samband med bötesverk— ställigheten har anknytningspunkter till samma förfarande inom skatte— indrivningen görs här — med ledning av framställningen i SOU l974:6 s. 67 — några anteckningar om ordningen och erfarenheterna på sistnämnda område:
Enligt 62 & Uppr gäller bl. a. följande. Om länsstyrelse efter anmälan av utmätningsmannen eller eljest finner sådana omständigheter föreligga att skattskyldig bör försättas i konkurs för utfående av skatt, skall länsstyrelsen förordna, att utmätningsmannen skall göra framställning därom. Om skatteskulden understiger 300 kronor får dock sådan framställning ej göras med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl är därtill. Länsstyrelse har getts befogenhet att uppdra åt utmätningsman att själv avgöra huruvida konkursansökan bör göras.
Jämsides med sådan konkursmöjlighet som nu berörts har utmätnings- ed kunnat utnyttjas, och det antogs tidigare att det förfarandet skulle tillgripas hellre än att man skulle gå till konkursförfarande som ledde till fattigkonkurs. Vid skatteindrivningen blev det dock vanligare med fattigkonkurs än med utmätningsed. Detta torde tidigare ha haft samband med de krav som länsstyrelserna då uppställde för att skattefordringar skulle få avskrivas (jfr 67 & Uppr). Åtskilliga skatte- fordringar avskrevs visserligen utan att konkurs eller utmätningsed överhuvud hade använts mot gäldenären (jfr 66 & Uppr). [ andra, något mer komplicerade fall krävdes emellertid för avskrivning att konkurs eller utmätningsed hade tillgripits. Länsstyrelserna gjorde i allmänhet vissa skillnader mellan ”konkursfall” och "utmätningsedsfall". För att krono- fogdemyndighets begäran om avskrivning av stora skattefordringar hos viss gäldenär skulle villfaras av länsstyrelsen, förutsattes exempelvis som regel att fordringarna inte blivit infriade genom konkurs.
Numera är läget emellertid ett annat. Länsstyrelserna lämnar alltmer kronofogdemyndigheterna fria händer i indrivningsarbetet. Detta tar sig uttryck bl.a. däri att det stora flertalet kronofogdemyndigheter har meddelats generella bemyndiganden enligt 62 å andra stycket Uppr att själva avgöra huruvida konkursansökan bör göras.1 [ kronofogdemyn— digheternas indrivningsarbete avgörs valet av exekutionsform efter vad som i det enskilda fallet bedöms vara mest effektivt. Enligt vad utredningen inhämtat anses hot om konkurs vara ett betydligt mera verksamt medel för att erhålla betalning än utmätningsed. Konkursansö- kan återkallas ofta på grund av betalning eller sedan uppgörelse om betalning har träffats med gäldenären. Däremot torde det vara ovanligt att begäran om utmätningsed återkallas.2 Konkursansökan används i allmänhet mot näringsidkare och andra gäldenärer med betydande skatteskulder. I sammanhanget är av betydelse att konkurs torde vara det enda effektiva instrumentet för att tvinga företag med betydande
skatteskulder att lägga ned verksamheten. Konkursansökan används emellertid även mot gäldenärer, vars skatteskulder inte är så stora. Ett sådant fall är t ex. att gäldenären har avsevärda andra skulder som konkurrerar med statens skattekrav. Utmätningsed används, om konkurs- åtgärder ter sig helt meningslösa. Utmätningsed tillgrips t. ex. i ömmande fall mot fysiska personer med stora skatteskulder och mot småhantver- kare.
Under förarbetena till ackordslagen (I970:84 7) uttalade lagberedningen (SOU 196824] 5. 95), att det kunde anses tveksamt om böter och därmed jämställda viten berörs av ackord eller ej men att det syntes överensstäm- ma bäst med anspråkens straffrättsliga natur och de regler som gäller om verkställigheten att de överhuvud ej ingår i ackordsförfarandet. Enligt lagberedningen skulle detta kunna medföra svårigheter att genomföra ackord, när gäldenären häftar för betydande böter eller viten; dessa skulder skulle ju efter ett ackord kvarstå oreducerade i motsats till de i ackordet ingående fordringarna.
Om förmånsrätten för bötesfordringar förbättras i enlighet med utred- ningens förslag, möter i och för sig ej hinder att staten berättigas att för sådan fordran ta del i ackordsförfarande. Å andra sidan kan väl meddelas bestämmelser av innebörd att bötesfordringarna ställs utanför sådant för— farande.
Spörsmålet torde ha ringa betydelse både från principiell och från praktisk synpunkt. Utredningen anser det vara mest ändamålsenligt att, liksom på flera andra områden inom utredningsuppdraget, anknyta till vad som gäller i fråga om oprioriterade skatter. Genom en år 1965 genomförd reform fick länsstyrelse och annan beskattningsmyndighet vidsträckta befogenheter att antaga ackord för skatter och vissa allmänna avgifter (62 & Uppr, förordningen 19651852 om ackord och avskrivning rörande vissa skatter samt 30å förordningen 19592552 angående upp- börd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring rn. m.). I en ny bötesverkställighetslagstiftning kan förevarande spörsmål för bötesford- ringars och-därmed jämställda fordringars del enkelt lösas genom hänvis- ning till vad som gäller på skatteområdet. Utredningen vill tillägga, att den inte är omedveten om att en och annan kan finna det mindre tilltalande att dylika, straffrättsligt grundade fordringar skall kunna bli föremål för ackord och såtillvida förhandlingsvägen bli reducerade. Utredningen har dock inte funnit att betänkligheter i dylik riktning bör vara avgörande på det begränsade område som här är i fråga, särskilt som en dylik lösning har godtagits för de betydelsefulla skattefordringarnas del. Statsfinansiellt torde den förordade lösningen vara fördelaktigare än den motsatta.
6.6.7. Förlängd verkställighetstid i vissa fall
Enligt 35 kap. 7 & första stycket BrB är preskriptionstiden för bötesstraff tre år från det bötesavgörandet vann laga kraft. Preskriptionen avbryts dock genom delgivning av ansökan om förvandling. Leder förvandlings- målet till att saken hänskjuts till ny behandling hos indrivningsmyndig- heten, löper ny treårig preskriptionstid från dagen för beslutet. Ett
avskaffande av förvandlingssystemet skulle, om nya bestämmelser i preskriptionsfrågan ej meddelas, leda till att en treårsgräns blir generellt gällande.
I direktiven har väckts fråga om förlängning av preskriptionstiden för att verkställighetsförsök skall kunna göras under längre tid än en treårsperiod. Det har dock betecknats som tveksamt om verkställighets- försök regelmässigt skall behöva förekomma under så lång tid som fem år efter bötesavgörandet; att en femårig preskriptionstid nämndes samman- hänger med att denna tid gäller för de kortare fängelsestraffen (under ett år). Vissa uppslag nämndes i direktiven i frågan om möjligheterna att differentiera verkställighetstidens längd, beroende på utfallet och erfaren- heterna av verkställighetsförsöken.
För en förlängning av verkställighetstiden utöver tre år — i likhet med vad som redan nu kan förekomma under särskild förutsättning — talar två förhållanden.
Det ena är att längre verkställighetstid i vissa fall kan ge bättre indrivningsresultat. Sålunda kan erinras om att avbetalningsplaner vid större bötesskulder — och inte minst för betalning av mer betydande rättsverkansbelopp — kan behöva sträcka sig över en längre period. Detsamma kan vara förhållandet vid införsel, när endast smärre belopp kan uttagas per avlöningstillfälle.
Det andra förhållandet som kan tala för förlängd verkställighetstid är att man måste räkna med förekomsten av bötesgäldenärer som av tredska eller grov vårdslöshet underlåter att betala. Att för sådana fall ha en förlängd verkställighetstid kan framstå som motiverat främst av den anledningen att bötesstraffets förut omtalade bieffekter därigenom skärps. Ett sådant resultat kan anses eftersträvansvärt, även om — såsom förut påpekats — det får anses från allmänna effektivitetssynpunkter irrationellt att de exekutiva myndigheterna skall lägga ner extra arbete på särskilt svåra fall, där utsikterna till framgång med indrivningen är små. Det bör dock ytterligare framhållas att en förlängning av verkställighets- tiden i ifrågavarande fall inte uteslutande bör ses som ett uttryck för en strävan att göra verkställighetsförfarandet mera kännbart för de betal- ningsovilliga. Beaktas bör också att ett system av antydd innebörd ger kronofogdemyndigheten en i någon mån förstärkt ”förhandlingsposi- tion” i dess mellanhavande med den bötfällde. Inför tidpunkten då spörsmål uppkommer huruvida verkställighetstiden skulle förlängas eller ej — hur regleringen i det avseendet än skall utformas _ får nämligen kronofogdemyndigheten möjlighet att klargöra för den bötfällde, att tillräckligt dokumenterad betalningsvilja för att han skall slippa verkstäl- lighetsförlängningen inte kan anses ådagalagd med mindre visst belopp inbetalas inom viss tid. Utredningen är väl medveten om att — liksom i fråga om den tidigare behandlade ackordsmöjligheten — det kan resas invändningar mot att det på angivet sätt skulle kunna ske kompromisser, innebärande att en delbetalning på ett i vederbörlig ordning utdömt bötesstraff skulle godtagas som tillräcklig för att få verkställighetsfrågan ur världen. Praktiska och handläggningsmässiga skäl talar dock för att en sådan ordning skall kunna accepteras, förutsatt att den tillämpas med viss
restriktivitet. Kronofogdemyndighetens företrädare torde ha goda förut- sättningar att realistiskt bedöma i vilka fall en exempelvis treårig verkställighetstid med viss, ej oväsentlig betalning bör godtagas framför en alternativ möjlighet att verkställighetsarbetet utsträcks att pågå fem år med ovissa utsikter att alls uppnå någon betalning. Krassa ändamålssyn- punkter synes i detta sammanhang böra få väga över de mer principiella synpunkter, som otvivelaktigt kan anföras mot en ordning av angivet slag. Det bör ej förbises att vid den tidpunkt som här avses några år förflutit från bötesavgörandet, och skuldens samband med brottet lär vid det laget ha blivit något uttunnat för den bötfällde.
Vad angår frågan hur ett system med en ordinär och en förlängd verkställighetstid kan utformas är att anföra följande. Tänkbart är i och för sig att såsom huvudregel föreskriva en preskriptionstid på tre är liksom för närvarande men öppna möjlighet att i särskilt förfarande ges förordnande att preskriptionstiden i visst fall skall förlängas med två år. En konstruktion av denna typ har tidigare föreslagits i avseende på preklusionsregler gällande talerätt i vissa bördsmål, men konstruktionen ansågs i det lagstiftningsärendet ej böra godtagas (prop. 1958rl44 s. 164 och 166). Utredningen finner inte anledning att på nytt väcka dylik fråga. En annan framkomlig väg finns, som tillgodoser samma ändamål. Sålunda kan såsom grundregel föreskrivas att preskriptionstiden skall vara fem år. Vidare kan såsom tillämpningsföreskrift stadgas att fråga om avskrivning1 av bötesfordring, som ej kunnat indrivas, bör upptagas sedan minst två och högst tre år förflutit från det bötesavgörandet vann laga kraft, dock med den begränsningen att sådan fråga ej skall upptagas med mindre det med skäl kan antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna eller annan särskild omständighet talar mot avskrivning.
En ordning av sist angiven innebörd bör kunna leda till att i huvudsak samma verkställighetstid som gäller enligt nuvarande huvudregel behålls för ordinära fall med verkställighetshinder, vilka fall utmärks av att betalningsoförmåga är för handen och i vilka tredska eller grov vårdslös- het ej utgör förklaringen till betalningens uteblivande. Någon anledning att för sådana fall åstadkomma förlängd verkställighetstid föreligger i regel inte. Annorlunda förhåller det sig — såsom också antyds i direktiven — beträffande dem som är klart betalningsovilliga men i och för sig inte saknar betalnings- eller förvärvsförmåga. I sådana fall framstår det som önskvärt att verkställighetstiden skall kunna förlängas för att uppnå förut nämnd skärpning i verkställigheten, varjämte måhända kan skapas ett särskilt incitament för vederbörande att trots sin motvilja betala böterna för att undvika fortsatt verkställighet.
Förlängd verkställighet kan vara lämplig även i vissa andra fall än de sist berörda. Främst gäller detta när fråga är om stora bötesskulder, som nödvändiggör mera långvariga avbetalningsplaner. Även vissa införselfall kan det såsom nyss nämndes finnas anledning att ha under verkställighet längre tid än den ordinära.
Utredningen anser, att förlängd verkställighetstid — utöver den normala som bör förbli omkring tre år — bör gälla i de särskilda fall som
1 Avskrivningsinstitutet innebär inte att betal- ningsskyldigheten upp- hör; ärendet blir dock efter avskrivning ej före- mål för fortlöpande be- vakning hos kronofogde- myndigheten.
1 I Finland har man ett system innebärande att böter får betalas ”i för- skott" såtillvida som be- talning kan ske så snart dom eller strafforder fö- religger men innan laga kraft åkommit. Under- sökningar beträffande betalningsfrekvensen i det systemet tyder på att ungefär hälften av bö- terna på angivet sätt be- talas i förskott.
nu har behandlats och att bestämmelserna härom bör ges den innebörd som nu angivits i stora drag. Beträffande regleringens närmare utformning återkommer utredningen i specialmotiveringen.
Avslutningsvis vill utredningen i denna del anmärka, att en förlängning av preskriptionstiden för bötesstraff till fem år liggeri linje med vad som åtminstone delvis gäller i de andra nordiska länderna. Eftersom vidare i åtskilliga sammanhang har framhållits fördelarna av att reglerna för bötesindrivning såvitt möjligt samordnas med reglerna för skatteindriv- ning, må erinras om att också på skatteområdet i princip (jfr 71 % Uppr) gäller en femårig preskriptionstid.
6.6.8. Vidgat uppbördsförfarande
I avsnitt 4.1.3 och 4.2.1 har skildrats det bötesuppbördssystem som tillämpas inom ramen för ordningsbots— och strafföreläggandesystemen. Förfarandet innebär, att den misstänkte i samband med att föreläggandet utfärdas ges tillfälle att frivilligt betala böterna till rikspolisstyrelsen över postgiro. Vid arbetsrutinerna används datateknik vilket medför stora fördelar i flera hänseenden. Beträffande storleken av de belopp som inflyter, se Bil. ] tabell 5.
Betalningsfrekvensen inom uppbördsförfarandet har varit god. Budget— året 1973/74 inflöt sålunda enligt upplysning från RPS 48,7% av bötesbeloppen i strafförelägganden och 65 % av bötesbeloppen i ord— ningsbotsförelägganden.
Hos dem som sysslar med bötesverkställighet är det en allmän uppfattning att betalningsfrekvensen främjas, om det finns möjlighet för bötesgäldenärerna att betala böterna i så nära anslutning till brottet som möjligt. Uppfattningen vinner starkt stöd av de goda erfarenheterna vid den centrala uppbörd som vi nu har på vissa områden.1
Att påföljd på detta sätt kommer snabbt efter brottet ligger i linje med strävanden man sedan länge haft inom straffprocesslagstiftningen och även inom kriminalvårdslagstiftningen. En annan fördel med de snabba effekterna inom uppbördssystemet är att man undviker sadan ofrivillig ”kreditgivning" från statens sida som enligt vad som omtalades i slutet av avsnitt 5.2 förekommer inom indrivningssektorn.
Det bör understrykas att användning av ADB för all bötesuppbörd leder till rationalisering av verkställigheten. Betydelsen av ett enhetligt system för uppbörden ökar vid en övergång till ADB-rutiner inom exekutionsväsendet.
Enligt utredningens mening motiverar de goda erfarenheterna av uppbördssystemet att detta utsträcks att gälla även andra bötesavgöran- den, i första hand böter som utdöms av tingsrätterna. Enligt vad utredningen har sig bekant avser man också att inom ramen för utbyggnaden av rättsväsendets informationssystem (RI) undersöka möj- ligheterna att genomföra en central uppbörd även för domstolsböter. Utredningen är medveten om att en sådan utbyggnad av uppbördssyste— met är förenad med åtskilligt arbete och att den är kostnadskrävande. Från sina synpunkter vill utredningen kraftigt tillstyrka en central
uppbörd för domstolsböter.
Utredningen är för sin del övertygad om att fördelarna med en central uppbörd av domstolsböter motiverar en sådan utbyggnad av RI. Vid utformningen av de nya verkställighetsreglerna utgår därför utredningen från att utbyggnaden för tingsrätternas avgöranden kommer till stånd; beträffande jämkningar i föreskrifterna för det fall att ADB-tekniken kan komma till användning först senare återkommer utredningen i special- motiveringen.
Huruvida den centrala uppbörden bör avse böter som har ådömts av hovrätt, högsta domstolen, annan domstol än allmän sådan samt vissa myndigheter, bör tills vidare lämnas öppet. Antalet sådana böter är litet, sett i det totala sammanhanget. De skäl som har anförts ovan gör sig därför inte gällande med samma styrka som i fråga om tingsrättsböter. Det bör nämnas att Rl inte är utbyggt för att ta emot information från andra domstolar än de allmänna.
Uppbörden bör, liksom i Finland, kunna ske så snart dom föreligger. Att en betalning inte inverkar på den dömdes fullföljdsrätt är givet.
6.6.9. Motsvarighet till nuvarande reglering om avbrytande av verkställig- heten pa' grund av sociala skäl av synnerlig styrka
I 5 å BöVL föreskrives följande:
Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna icke må uttagas. Förordnande som nu sagts må ej meddelas, därest omständigheterna föranleda antagande, att verkställighet av bötesstraffet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt.
Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den bötfällde finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.
Bestämmelsen, som tillkom under arbetet med följdförfattningarna till BrB, är delvis att betrakta mot bakgrunden av vissa bestämmelser i 34 kap. 11—13 åå BrB som innebär att en del påföljder — fängelse på livstid, ungdomsfängelse eller internering — träder i stället för bötesstraff när sådant förekommer till verkställighet samtidigt med den strängare påföljden; bötesstraffet bortfaller alltså helt i dessa fall.
Med viss anknytning till tankegångarna bakom dessa bestämmelser tog man under 1964 års översyn av bötesverkställighetslagstiftningen upp frågan om möjligheter borde införas att medge bortfall av böter även i andra fall avseende bötfällda vilka intagits på anstalt av ena eller andra slaget (även utanför kriminalvårdens ram) för icke allenast kort tid (prop. 1964110 5. 179 ff). I motiven anfördes i den frågan bl. a. följande:
Olika skäl kan åberopas för att dylika bötfällda bör befrias från böter, som ådömts dem före utskrivningen från anstalten. Den utskrivnes ekonomi har ofta som en följd av anstaltsvistelsen och olika förhållanden i tiden före denna blivit undergrävd och han är vanligen helt beroende av sin arbetsinkomst. Hans vilja till återanpassning i samhället torde vidare
1 Avslutningen av moti- ven torde vara att upp- fatta så att, när förvand- lingsbara böter åvilade den som nyss lämnat an- stalt, det förutsattes att vederbörlig hänsyn till hans ekonomiska och so- ciala situation skulle kun- na tas i ett uppkomman- de förvandlingsmål, var- vid villkorligt anstånd kunde medges med den verkan att betalnings- skyldigheten upphörde.
2 Att punkterna 5 och 7 ej kan anses inbegripna, se Beckman m. fl. BrB 111,1971, s. 464—465.
icke sällan i hög grad påverkas av hur han bedömer möjligheterna att ekonomiskt reda upp sin situation. En bötesindrivning, som försämrar hans möjligheter härutinnan, kan under sådana förhållanden få mycket ogynnsamma verkningar. Om han'har försörjningsplikt, kan böternas uttagande vidare komma att onödigt hårt drabba dem som är beroende av honom för sin försörjning. Att införa en generell regel om bortfall av böter i nu berörda fall är emellertid icke möjligt utan en närmare utredning med avseende å verkningarna därav i olika hänseenden. Fragan därom har med hänsyn härtill tills vidare lämnats öppen. Den tillhör emellertid de spörsmål, som bör övervägas vid en vidare reformering av bötesverkställighetsreglerna.
[ stället för en generell regel nöjde man sig alltså i lagstiftningsärendet med den förut återgivna regeln, innebärande att efter särskild prövning betalningsskyldighet för böter kunde eftergivas i vissa fall och under särskilda villkor. Avgränsningen av de fall vari eftergivande av betalnings— skyldighet skulle kunna ske gjordes så, att endast böter som enligt BöVL inte kunde förvandlas innefattades i regleringen] Rent formellt kom eftergiftsmöjligheten därvid att gälla alla de grupper fall som utredningen redovisat i avsnitt 4.2.3 schema B punkterna 2—4, 6 och 82 (s. 71); av motiven framgår dock att något utrymme för tillämpning av bestäm- melsen i fall som avses i schema B punkt ?. (småböter) knappast torde finnas. De viktigaste eftergiftsfallen skulle alltså främst bli fallen där böterna ådömts innan intagning skett i vårdanstalt för alkoholmissbruka- re, i ungdomsvårdsskola, i sjukhus som avses i 31 kap. 3 & BrB eller i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelse minst två år.
Den nu berörda bestämmelsen är, sakligt sett, starkt underbyggd och det är närmast en självklarhet att i en ny bötesverkställighetslagstiftning bör finnas en på ena eller andra sättet utformad motsvarighet till densamma, så att möjligheterna bevaras att klippa av verkställighet ifall av de i 1964 års lagstiftningsärende berörda typerna och närliggande fall.
Utredningen kommer i specialmotiveringen att ta upp de närmare detaljerna i fråga om bestämmelsens utformning. En särskild fråga bör dock tas upp redan i förevarande sammanhang.
Det har visat sig, att 55 BöVL trots sitt behjärtansvärda syfte har kommit i tillämpning i utomordentligt ringa omfattning; belysande är att av de drygt 2 000 mål på BöVL:s område som redovisas 1 Bil. 2:s scheman inte ett enda har gällt fråga om tillämpning av 5 &. Förklaringarna härtill är flera. Bl.a. är därvid att märka att kronofogdemyndigheterna har ej obetydliga praktiska möjligheter att under indrivningsverksamheten ta hänsyn till ömmande sociala omständigheter, så att verkställighet i dylika fall i realiteten ej kommer till stånd så länge bötesgäldenärens situation är särskilt prekär.
En annan förklaring är att ett förfarande enligt 5 & BöVL är tämligen omständligt, något som säkerligen i betydande mån medverkat till obenägenheten att anlita det. Således skall såväl åklagare som domstol, kopplas in, varvid åklagaren anlitar polismyndighet för utredning inför den talan han skall väcka, och förhandling inför rätten måste hållas.
Det är med hänsyn till det sist anförda angeläget att söka finna enklare former för handläggningen av frågor av hithörande art. I och för sig
kunde tänkas att man nöjde sig med kronofogdemyndigheternas i praxis förekommande möjligheter i sådant hänseende som nyss nämndes. Emellertid är det önskvärt att få till stånd en ordning där man kan få verkställighetsfrågan snabbt och definitivt ur världen i sådana ömmande fall som nu är i fråga.
Enligt utredningens mening kan man uppnå en rationell och föga arbetskrävande ordning, om initiativrätten och den formella beslutande- rätten läggs hos kronofogdemyndigheten. Samtidigt bör föreskrivas, att sådan myndighet före beslut skall inhämta yttrande av den tingsrätt som (senast) dömt till böter och att beslut ej får meddelas om rätten avstyrker; har böterna ålagts annorledes än genom tingsrätts avgörande bör yttrandet ges av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Ärendenas natur är sådan att annat än skriftligt förfarande ej är påkallat. Där domstol avger yttrande bör lämpligen nämnd deltaga, så att utrymme ges för lekmannasynpunkter.
Ett yttrande av tingsrätten — med vetorätt —- är av värde från flera synpunkter. En viktig synpunkt är att de ömmande sociala omständighe- terna kan ha förelegat vid bötesavgörandets tillkomst och då vunnit beaktande i straffmätningen. En annan aspekt är att fråga kan vara om rättsverkansbelopp av kanske större storlek. I sådana fall blir fråga om mer allmänna bedömningar, som ej lämpligen bör ske enbart inom verkställighetsförfarandets ram. Vid mera betydande rättsverkansbelopp torde för övrigt nu ifrågavarande förfarande ej alls böra tillgripas. För prövningen i sådana fall torde nådeinstitutet vara bättre lämpat.
När man överväger att behålla en motsvarighet till 5 & BöVL, är att märka att ytterligare en bestämmelse i BöVL är värd att ha i åtanke, eftersom även den ger utrymme för hänsynstagande till sociala skäl av särskild styrka. Detta gäller 175 andra meningen som öppnar viss möjlighet för rätten att i förvandlingsmål helt eftergiva förvandlingsstraff. Bland förutsättningarna härför har upptagits, jämte annat, att det med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest föreligger synnerliga skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, alltså icke ens villkorligt sådant.
Till de med förevarande paragraf sammanhängande frågorna skall utredningen som nämnts återkomma i specialmotiveringen. Därvid kommer bl. a. att utvecklas att den förordade ordningen med ett yttrande av tingsrätt väl kan tänkas ersatt med en ordning som innebär att likartat yttrande avges av åklagare.
6.6.10. Vissa frdgori övrigt
1 ett bötesverkställighetssystem måste avskrivningsfrågar och avkortnings- frågor ägnas särskild uppmärksamhet. [ ett avseende har avskrivnings- förfarandet enligt det tidigare anförda stått i förgrunden, nämligen när det gäller en framtida bötesverkställighetsordnings regler i den del som har berörts i avsnitt 6.6.7 och som gäller frågan om förlängd verkställig- hetstid i vissa fall. I övrigt uppkommer ej frågor om mera väsentliga förändringar i nuvarande ordning beträffande avskrivningsgrunderna och
1 Jfr vad som anförs i slutet av specialmotive- ringen till 2 & förslaget till bötesverkställighets— lag.
ej heller beträffande avkortningsgrunderna. Ett visst närmande av den för böterna gällande regleringen i dessa avseenden till vad som gäller på skatteområdet bör lämpligen ske. Frågan behandlas närmare i specialmo- tiveringen.
När brottmål förestår och det kan påräknas leda till väsentliga ekonomiska påföljder för den misstänkte, ligger det i farans riktning att den misstänkte vidtar dispositioner som leder till att hans tillgångar görs oåtkomliga för exekution. Bestämmelserna i 26 kap. RB om kvarstad och skingringsförbud erbjuder möjligheter att omintetgöra sådana förfaran- den. Huruvida dessa möjligheter nu tillvaratas i tillräcklig utsträckning är vanskligt att bedöma. Utredningens allmänna intryck är dock att åklagarna på en del håll är väl restriktiva i beaktande av de misstänktas naturliga strävan att göra sina tillgångar oåtkomliga för exekution. Den nuvarande utformningen av bestämmelserna om säkerhetsåtgärder för betalnings säkerställande i brottmål torde i det väsentliga' få anses ha en tillfredsställande utformning och några ändringar föreslås därför inte. Av visst värde kan dock vara om RÅ genom anvisningar ytterligare accentue- rade vikten av att förefintliga möjligheter tillvaratas att genom de förprocessuella tvångsmedlen säkerställa de statliga betalningsanspråken i förestående brottmål.
l direktiven har fästs uppmärksamhet vid de frågor som bötesverkstäl- lighet kan ge anledning till i internationella sammanhang. Dessa spörsmål behandlas i specialmotiveringen såvitt angår den reglering vi nu hari dessa hänseenden.
7. Specialmotivering
Avskaffas förvandlingssystemet, medför redan detta en mångfald änd- ringar i lagstiftningen om bötesverkställighet, varvid framför allt blir fråga om att upphäva av förvandlingsordningen föranledda regler. Föreslagna % åtgärder för att effektivisera bötesindrivningen kräver också åtskilliga ändringar, inte minst i författningar vilka gäller både bötesindrivning och annan indrivning och därför ligger utanför ramen för vad som i trängre mening är att beteckna som bötesverkställighetsförfattningar. Man kan därför fråga sig om det —- i systematiskt hänseende — för framtiden verkligen behövs en central bötesverkställighetslag eller om erforderliga regler i sin helhet eller till större delen kan infogas i andra författningar.
Lagberedningens förslag till utsökningsbalk (SOU 1973122) innebär, att balken skall bli tillämplig på brottmålsdomar som avser böter eller annan betalningsskyldighet (s. 90 och 118 f). 1 den mån de erforderliga framtida reglerna för bötesverkställighetens del faller inom ramen för utsökningsbegreppet (specialexekution) kan väl tänkas att reglerna ges sin plats i en utsökningsbalk. Ytterligare har utredningen erfarit att hos RSV pågår arbete med att utforma en ny författning som skall innehålla regler om indrivning av offentligrättsliga fordringar. [ en framtid får närmare bedömas, huruvida det kan vara till fördel om bestämmelserna angående bötesverkställighet arbetas in i de nämnda, kommande författningarna. Mot detta kan möjligen invändas att det vore av visst praktiskt eller principiellt värde att ha huvudbestämmelserna om bötesverkställighet samlade i en särskild lag. Denna skulle i så fall utgöra något av en förmedlande länk mellan de materiella, straffrättsliga bötesbestämmelser- na i 25 kap. BrB samt de exekutionsrättsliga och övriga föreskrifter som avses reglera detaljerna i bötesverkställighetsordningen.
Utredningen har stannat för att i nuvarande läge utarbeta förslag till en fristående bötesverkställighetslag. Klart är nämligen att det nu inte föreligger förutsättningar att på ett naturligt sätt inarbeta de nya reglerna i redan existerande författningar.
Den föreslagna lagen (FBöVL) har kunnat göras kort. De materiella och handläggningsmässiga bestämmelser som behövs ärinte många, ochi flera hänseenden har det räckt med föreskrifter som hänvisar till andra författningar vars regleringar är eller genom den föreslagna lagen avses bli tillämpliga på bötesverkställigheten. Åtskilliga handläggningsfrågor och detaljspörsmål har ansetts kunna regleras genom bestämmelser av rege-
ringen, främst i den bötesverkställighetsförordning som föreslås(FBöVF), eller av centrala förvaltningsmyndigheter med uppgifter på berörda områden. Liksom i den allmänna motiveringen avses i specialmotiveringen att vad som sägs om böter skall vara tillämpligt också på viten och rättsverkansbelopp om annat ej framgår av sammanhanget. Den nya lagstiftningen torde kunna träda i kraft den 1 juli 1976.
7.1. Förslaget till bötesverkställighetslag Rubriken
Nuvarande lag i förevarande ämne kallas oftast bötesverkställighetslagen, och den benämningen föreslås för den nya lagen. Att lagen avses gälla även på viten och rättsverkansbelopp bör ej anses hindra en sådan kort benämning.
Disciplinbot är inte att anse som böter (1 kap. 3 & BrB), men den föreslagna lagen blir ändå tillämplig på sådan bot i vissa fall;jfr 5 % tredje stycket lagen (1973 :18) om disciplinstraff för krigsmän.
Den föreslagna lagen kommer inte att bli tillämplig på parkeringsbot. Detta klargörs i 3 5 andra meningen i förslaget.
Allmänna bestämmelser
15
Lagen inleds med en bestämmelse som anger de två formerna för bötesverkställighet, nämligen uppbörd och indrivning. Dessa två former förekommer ju redan nu, ehuru gällande BöVL behandlar endast indriv- ning. Uppbördsförfarandet, som har framvuxit i anslutning till ordnings- bots— och strafföreläggandesystemen, regleras som förut har nämnts i andra författningar.
1 den allmänna motiveringen har nämnts att man måste räkna med att uppbördsförfarandet inte kommer att kunna användas över hela linjen. I paragrafen har därför regeringen givits befogenhet att bestämma i vad mån uppbördsförfarande skall användas. 1 första skedet förutsätts, såsom framgår av 3 % FBöVF, att uppbörd skall ifrågakomma för bötesstraff som har ålagts genom tingsrätts dom eller genom föreläggande enligt 48 kap. RB. På längre sikt torde utrymmet för uppbördsförfarande kunna vidgas. Utvidgningsmöjligheterna blir beroende på hur uppbyggnaden av RI fortskrider. Man lär dock få räkna med att sådant förfarande inte kommer att införas för alla betalningar som omfattas av lagen. Främst kan därvid erinras om viten som utdöms av förvaltningsmyndigheter.
Uppbördens närmare innebörd framgår av 4 % och vad som anförs i specialmotiveringen till den paragrafen. Ett utmärkande drag för för- farandet är att det väsentligen hanteras av en central myndighet såsom uppbördsmyndighet, nämligen RPS. De som ålägger bötesstraff med- verkar i så måtto att de skall upplysa de bötfällda om möjligheten till frivillig betalning och förse dem med inbetalningskort.
Indrivning omfattar åtgärder av olika slag som berörs närmare i
specialmotiveringen till 6 5. Fråga är här om åtgärder av kronofogdemyn- dighet. Eftersom för dylika åtgärder finns regler i UL och annan lagstiftning, behövs i förevarande lag endast ett fåtal bestämmelser i ämnet (6—9 åå).
Genom paragrafens andra stycke inbegrips under lagens tillämpnings- område även viten och rättsverkansbelopp.
Vitesbegreppet avses i lagen ha samma omfattning som i 25 kap. 8 & BrB. Att avtalsviten inte inbegrips torde inte behöva anges.
Att rättsverkansbelopp inte kan omfattas av införsel har redan an- märkts. Då detta framgår av lnfL behöver förhållandet inte markeras i förevarande paragraf elleri 7 &.
25
I paragrafens första stycke anges förutsättningarna för verkställighet av bötesstraff och den tidpunkt då bötesavgörandet blir verkställbart. Att bötesbelopp inte kan vara förfallet till betalning vare sig förr eller senare än verkställbarheten inträder får anses ligga i sakens natur, varför någon mot 1 & BöVL svarande särskild bestämmelse om förfallotid inte behövs.
Enligt gällande rätts huvudregel skall bötesavgörandet ha vunnit laga kraft innan det får verkställas. Ett undantag från denna regel gäller nu i fråga om böter som har ådömts av hovrätt.
Någon tvekan om att den nämnda huvudregeln bör behållas kan inte råda. Beträffande undantaget för hovrättsböternas del föreligger redan ett förslag av lagberedningen att det skall avskaffas (SOU 1973122 5. 162 f). Utredningen har inte funnit anledning att ta avstånd från detta förslag utan bygger sitt eget lagförslag på samma ståndpunkt. Ändringen kan i viss mån ge anledning till ökat utnyttjande av möjligheterna till kvarstad och skingringsförbud.
1 första styckets första mening har alltså upptagits den grundläggande regeln att verkställighet skall ske när dom varigenom böterna ålagts har vunnit laga kraft. Därmed har jämställts att föreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken, dvs. strafföreläggande eller föreläggande av ordnings— bot, har blivit skriftligen godkänt. Att här särskilt nämna godkänt föreläggande enligt 48 kap. RB är i och för sig inte nödvändigt, eftersom det redan av 3å andra stycket nämnda kapitel framgår att godkänt föreläggande gäller som lagakraftvunnen dom. Emellertid har det senare i lagtexten funnits anledning att särskilt nämna föreläggandefall. Det har därför varit naturligt att ange dem särskilt redan i detta sammanhang.
Beträffande föreläggande enligt 48 kap. RB inträder samma verkan som lagakraftägande dom har genom att föreläggandet skriftligen god- känns eller, bortsett från de fall då särskild rättsverkan är förenad med böterna, genom att böterna betalas till RPS. Har lagakraftvinnandet uppnåtts genom betalningen, skall självfallet någon ytterligare verkställig- het inte äga rum. Av denna anledning reglerar första styckets första mening i fråga om föreläggandeböterna endast det fall, då föreläggandet har godkänts skriftligen. Godkännande som sker genom betalning om- fattas av styckets andra mening.
Godkännande som sker sedan åklagaren har hunnit vidta åtgärd för lagföring i annan ordning är utan verkan enligt 48 kap. 12 å och — med visst undantag — enligt 48 kap. 19 & RB. Härav följer att någon verkställighet inte kan komma i fråga i sådana fall.
Enligt första stycket andra meningen får viss verkställighet före- komma, oberoende av att laga kraft ännu ej är för handen men dom eller föreläggande finns. Detta gäller dock endast uppbörd. Redan nu gäller en dylik ordning för föreläggandeböternas del. Såsom har framgått av den allmänna motiveringen förordar utredningen att uppbördsformen an- vänds också för domstolsböter, i ett första skede dock endast för de av tingsrätterna utdömda bötesstraffen. Hos uppbördsmyndigheten får be- lopp som sålunda mottagits balanseras i avbidan på laga kraft. Återbetal- ning kan nämligen komma att aktualiseras till följd av ändring i högre rätt (jfr 5 & andra stycket sista meningen).
Bakgrunden till paragrafens andra stycke är följande. Det förekommer ofta i praktiken att den som misstänks för brott deponerar ett visst belopp, avsett att täcka böter, som förutses bli ådömda inom en snar framtid. Böterna kan oftast i förväg beräknas någorlunda säkert, särskilt när det föreligger taxor såsom i smugglingsmål (jfr RÅzs cirkulär nr. 102 den 28 december 1960). Depositionen sker hos polis- eller tullmyndighet.
Dessa depositioner, vanligen benämnda förskott, tillkommer i regel på initiativ av den myndighet som utreder brottet. Den misstänkte kan därvid befinna sig i en viss tvångssituation, exempelvis när ett personellt tvångsmedel övervägs på grund av att den misstänkte kan befaras undandra sig straff (jfr 24 kap. 2 5 och 25 kap. 1 & RB). Förskottsför- farandet ligger i sådana fall RBZS reella tvångsmedel nära. Det har därför ansetts riktigast att lagstöd införs härför. Det förfarande, varigenom förskottet tas i anspråk för betalning av böterna, regleras i 4 &. Detaljbe- stämmelser om förskottsbetalning bör kunna utformas i administrativ ordning. '
[ förskottsbetalningens natur torde få anses ligga att den som lämnar ifrån sig medlen gör en bindande betalningsdisposition (avstår från ”äganderätten” till medlen) och har kvar endast en villkorad fordran mot staten i händelse av frikännande dom eller dom på lägre böter. Härav torde följa att den betalande inte före dylik doms lagakraftvinnande kan göra anspråk på att få pengarna tillbaka och vidare att medlen inte kan mätas ut för annan gäld. Huruvida hans villkorade fordran kan anses utmätningsbar lär sakna praktisk betydelse. Men sedan lagakraftvunnen frikännande dom föreligger kan fordringen givetvis utmätas; den inbe- grips däremot inte under 5 %$ avräkningsregler.
I förevarande sammanhang vill utredningen nämna ett problem som är värt viss uppmärksamhet. Det gäller det förhållandet att en bötfälld, efter det att bötesdom (eller dom beträffande vite eller rättsverkansbelopp) meddelats och vunnit laga kraft, har tillfälle att avhända sig egendom, som varit belagd med kvarstad eller skingringsförbud, innan domen kunnat verkställas genom utmätning (jfr Beck-Friis i SvJT 1962 s. 58). Detta sammanhänger med att tvångsmedelsbeslutet äger giltighet endast intill dess lagakraftvunnen dom föreligger.
Det nu berörda problemet är dock inte speciellt för bötesverkställig- heten. Motsvarande olägenhet föreligger när kvarstad eller skingringsför- bud beviljats till säkerställande av civilrättsliga fordringar. Frågan torde därför böra lösas i ett mera allmänt sammanhang än inom ramen för nu aktuellt lagstiftningsärende.
35
I paragrafen erinras om att särskilda bestämmelser om verkställighet gäller, när den bötfällde vistas utomlands och böterna inte kan drivas in här i landet. Den gällande lagstiftning som åsyftas är NordVL och lagen (1972z260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott- målsdom. En kommande lagstiftning, gällande internationellt samarbete på lagföringens område (prop. 1975/7613), åsyftas dock också. De nu nämnda regleringarna, som äger eller avses få tillämpning i tämligen specifika situationer, behöver inte inverka på en allmän bötesverkställig- hetslagstiftning. Några ändringsförslag aktualiseras dock beträffande NordVL såsom kommer att framgå av det följande. I övrigt är i förevarande sammanhang ej anledning att notera annat än att en del särskilda regler gäller i de internationella sammanhangen. Dock har vid paragrafens utformning ansetts av värde att markera, att indrivning om möjligt skall ske här i landet, även om den bötfällde vistas utomlands.
I paragrafens andra mening klargörs att särskilda regler gäller be— träffande parkeringsbot som alltså inte är omfattad av den nya lagstift- ningen.
Uppbörd 4 39
Av första stycket i denna paragraf sammanställt med 65 framgår att verkställighet av bötesstraff i första hand skall ske genom uppbörd, när sådan verkställighetsform står till buds. Uppbörd förutsätter frivillig betalning. Grundtanken är att verkställigheten av böter i största möjliga utsträckning skall ske utan indrivning och sålunda utan att kronofogde- myndighet skall behöva inkopplas. Fördelarna med en sådan ordning har berörts i den allmänna motiveringen. Såsom där har framgått avses att uppbörd skall förekomma inte endast i de fall där verkställighetsformen nu tillämpas utan även i fråga om böter som åläggs genom tingsrätts dom. Detta medför att tingsrätterna får som ny uppgift att — i samband med att de tillställer en bötfälld sådan underrättelse om målets utgång som avses i 30 kap. 7 % sjätte stycket RB —— översända även underrättelse om möjligheten till frivillig betalning av böterna jämte inbetalningskort.
Enligt 3 å i FBöVF skall rikspolisstyrelsen vara uppbördsmyndighet. I ett specialfall skall också tullmyndighet vara uppbördsmyndighet, näm- ligen när det gäller till tullen gjorda förskottsbetalningar för kommande böter. Detta spörsmål berörs närmare i anslutning till FBöVF.
Enligt andra stycket skall som uppbörd anses även att i förskott
betalade medel tages i anspråk för verkställighet. Redan nu gäller. att förskottsbetalade medel sedan vederbörande mål är avgjort behandlas som bötesmedel utan vidare. Till skillnad från ordningen vid kvarstad sker alltså i förskottsfallen inte någon utmätning. Den nu tillämpade ordningen har ansetts böra behållas. Det vore opraktiskt, om kronofogde- myndighet skulle behöva inkopplas för indrivningsåtgärd.
55
I förevarande paragraf har intagits vissa regler som anger på vilket bötesstraff — när flera sådana föreligger mot den bötfällde — ett vid uppbörden influtet belopp skall avräknas. Samma regler skall på grund av hänvisning i 7 & andra stycket gälla ifråga om belopp som vid indrivning inflyter efter krav.
Beträffande första stycket i 5 & är att anföra följande. Eftersom vid uppbörd den bötfällde bereds tillfälle att betala vissa bestämda böter och han skall erhålla ett inbetalningskort, vari bötesstraffet identifieras, uppstår det i regel inga problem när det gäller att fastställa vilket bötesstraff den bötfällde har avsett att få verkställt. I uppbördsfallen spelar det enligt förslaget inte någon roll, om äldre böter är oguldna. Samma ordning gäller redan nu vid uppbörd inom strafföreläggande- och ordningsbotssystemen. Till RPS gjord betalning med anledning av före- läggande hänförs sålunda alltid till det bötesstraff som avses med föreläggandet, oberoende av om äldre böter föreligger. Denna ordning är förutsatt i 48 kap. 11 och 17 åå RB, 5 % andra stycket och 11 & SfK samt 6 5 andra stycket och 13 & ObK. Avräkningsbestämmelserna i 6 & 4 mom. BöIF och 16 & BöVL, enligt vilka betalningi princip skall avräknas på den äldsta av flera oguldna bötesposter, är alltså inte tillämpliga i det skede då RPS uppbär böterna.
Den föreslagna regleringen bygger sålunda, liksom gällande uppbörds— regler, på att den bötfälldes avsikt med betalningen tillmäts avgörande betydelse. Alltså skall här gälla samma grundsats som i 9 kap. 55 handelsbalken stadgas för civilrättsliga förhållanden.
Principen att vid frivillig betalning den bötfälldes vilja skall vara avgörande kräver vissa kommentarer för det fall att det inte alldeles klart dokumenterats vilken av flera bötesposter som den bötfällde har åsyftat att betala. Han kan sålunda ha använt annat inbetalningskort än det som har tillställts honom och därvid ej antecknat tillräckliga uppgifter för att identifiera ärendet. Den mottagande myndigheten bör då äga att av tillgängliga tolkningsdata draga slutsatsen om vilken bötespost som åsyftats. Beloppet kan därvid ofta ge en anvisning, och ibland kan också tidpunkten för betalningen jämförd med datum för utsändande av betalningsanmaningar ge underlag för bedömning. Meningen är inte att myndigheten skall behöva vidtaga särskilda åtgärder för att få fram besked av den betalande utan den skall äga göra en allmän bedömning. Detta har i paragrafen kommit till uttryck genom lokutionen att beloppet avräknas på de böter som får antagas vara avsedda med betalningen. Det avgörande ögonblicket är när antagandet görs i anslut-
ning till avräkningsåtgärden. Vad som senare må framkomma om den bötfälldes önskemål bör sålunda ej inverka.
Bakgrunden till andra stycket är att erfarenheten har Visat, att det ej sällan förekommer att bötfällda i visst uppbördsärende betalar för mycket. En bötfälld kan ha skrivit för högt belopp på ett av honom själv utskrivet girokort. Vidare kan, vilket är vanligare, en och samma bötesskuld bli betald två gånger. Ytterligare kan det förhålla sig så, att vederbörande har underlåtit att betala eller på annat sätt godkänna ett ordningsbotsföreläggande, varpå åklagaren utfärdar strafföreläggande. Det händer att den misstänkte därefter betalar ordningsboten utan att detta tillerkänns verkan (48 kap. 19 å andra meningen RB).
I sådana fall uppkommer fråga hur man skall förfara med överskottet. Något problem föreligger inte om den bötfällde ej har annan bötesskuld hos uppbördsmyndigheten. Givetvis skall överskottet då återbetalas, vilket har angivits i styckets sista mening (jfr 68 ä 1 mom. Uppr). Om den bötfällde däremot hos uppbördsmyndigheten häftar för andra böter, har det ansetts lämpligt att — i likhet med vad som gäller på skatteom- rådet enligt 68 å 4 mom. Uppr — överskottet skall kunna avräknas på sådan kvarstående bötesskuld. Föreskrift härom har upptagits i andra stycket första meningen. En sådan avräkningsåtgärd bör ej anses utgöra betalning i den mening som åsyftas i 48 kap. 11 och 17 %% RB och som får den rättsverkan att föreläggande anses godkänt; i här avsedda fall saknas ju det moment av viljeförklaring som förutsätts i nämnda lagrum. Medel som har influtit i fall av sist berörd art får balanseras i avvaktan på att föreläggandet godkänns skriftligen.
Något formellt hinder bör ej anses föreligga att vid uppbörd upp- kommet överskott avräknas på böter för vilken den bötfällde häftar hos kronofogdemyndighet och vice versa (jfr 7 & andra stycket). Av praktiska skäl kan dock inte f. n. förutsättas att berörda myndigheter regelmässigt tar kontakt med varandra, så snart överskott råkar uppkomma.
Vissa avräkningsspörsmål, som kan uppkomma både vid uppbörd och vid indrivning, har ansetts kunna lämnas oreglerade i detta sammanhang. Det gäller läget när den bötfällde häftar för flera bötesstraff och en betalning inflyter utan att den bötfälldes uttalanden eller omständig- heterna i övrigt på något sätt antyder vilken bötesskuld han avser att betala. Ett enkelt sätt att lösa ett dylikt läge är givetvis att man frågar den bötfällde om hans önskan. Om detta inte sker av en eller annan orsak, uppkommer vissa frågor varom utredningen vill anföra följande.
Gällande bestämmelser om konkurrens mellan olika bötesposter innebär att, vid bestämmande av förvandlingsstraff, gjord avbetalningi första hand skall avräknas på det äldsta bötesstraffet (16 & första stycket andra meningen BöVL). Härmed sammanhänger att vid frivillig betalning under indrivning avräkning skall ske så att de äldsta böterna i första hand blir betalda (6 & 4 mom. första stycket BöIF). Nu nämnda bestämmelser har tillkommit enbart i syfte att åstadkomma enhetlighet vid tillämp- ningen av bestämmelserna om förvandlingsstraff. Avskaffas systemet med förvandlingsstraff, finns därför anledning att fråga sig om bestämmelserna av annat skäl bör behållas. Enligt utredningens mening är så inte fallet.
En grundläggande regel är att en borgenär har frihet att själv bestämma om avräkningen när betalning inflyter från gäldenären utan att denne angivit vilken skuld som avsetts. Regeln gäller också staten såsom innehavare av flera fordringar mot en gäldenär. Betalning från den bötfällde kan inflyta på olika sätt. Det är emellertid utom vid frivillig betalning bara vid betalning genom införsel som prioritetsfrågan f. n. är reglerad. I 15 & fjärde stycket InfL föreskrivs sålunda — såvitt nu äri fråga — att vid betalning genom införsel det bötesstraff som stått ute längst har företräde. I övrigt, dvs. vid betalning genom utmätning eller konkurs, är frågan oreglerad. Regeln om företräde vid betalning genom införsel har f.ö. begränsad betydelse. Detta beror på att utmätnings- mannen inte behöver låta de olika bötesposterna konkurrera i införsel— målet utan kan låta införselbeslutet avse endast någon bötespost.
Frågan om avräkning vid konkurrens mellan olika bötesposter inbördes är visserligen i och för sig intressant men utgör endast en del av ett större problem. Detta gäller avräkning vid konkurrens mellan allmänna ford- ringar överhuvud, t. ex. utom bötesfordringar skattefordringar och ford- ringar på återbetalning av förskjutna domstolskostnader eller av studie- medel. Hela detta komplex av avräkningsfrågor är f.n. i huvudsak oreglerat. Enligt vad utredningen har sig bekant arbetar emellertid riksskatteverket på att skapa en krediteringsordning för det allmännas fordringar. Arbetsuppgiften ingår i projektet att införa automatisk databehandling inom exekutionsväsendet. Det rättsliga underlaget för krediteringsordningen skall utgöras av bestämmelser som meddelas i administrativ ordning (jfr prop. 1971 :142 s. 42).
På grund av det anförda anser utredningen att det i en ny bötesverk— ställighetslagstiftning inte bör tas upp någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse om avräkning vid frivillig eller annan betalning när flera bötesstraff konkurrerar. Utredningen anser inte att fortsatt behov före- ligger av nuvarande bestämmelse i 15 % lnfL om avräkning vid betalning genom införsel när flera statliga fordringar konkurrerar inbördes. Ifråga- varande bestämmelse i InfL föreslås ändrad i överensstämmelse härmed.
Någon olägenhet för den enskilde kan inte den nu aktuella utmönst- ringen av bestämmelser föra med sig. Den omständigheten att en krediteringsordning inte lagregleras bör i praktiken vid böteskonkurrens inte leda till annan krediteringsordning än den som f.n. tillämpas vid frivillig betalning och vid betalning genom införsel. Om en annan krediteringsordning någon gång skulle tillämpas så att betalning avräknas på yngre böter framför äldre, är detta från preskriptionssynpunkt enbart till fördel för den bötfällde. '
Indrivning
65
I paragrafen anges att indrivning av böter skall tillgripas, när uppbördsför- farande ej skall åga rum eller när det prövats utan att leda till betalning. I den nya lagen berörs uttryckligen de viktigaste indrivningsåtgärderna,
nämligen betalningskrav, införsel, utmätning, avräkning av böter mot fordran på överskjutande skatt, konkursförfarande och ackordsför- farande. Vidare kan under indrivningsskedet liksom f. n. förekomma utmätningsed, bevakning av bötesfordran i konkurs och åtgärd enligt 60 a % UL för att säkra utmätning. Några särskilda bestämmelser om åtgärder av sistnämnt slag har inte ansetts behövliga i den nya lagen. De bör dock anses inbegripna i det i paragrafen använda begreppet indrivning. Att saköreslängd är exekutionsurkund framgår av andra meningen.
7.5
Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om betalningskrav i indrivningsskedet och i andra stycket en reglering av avräknings- och återbetalningsfrågor.
Första stycket motsvarar l & BöVK men har ansetts inte behöva göras så detaljerad som denna. I fråga om skatt gäller enligt 535 UK en motsvarande anmaningsplikt. Någon motsvarighet till vad där sägs om att anmaning inte behövs i fall som avses i 68% Uppr har inte ansetts behövlig i förslaget. Det fall som avses, nämligen s. k. kvittning, utgör ett sådant särskilt skäl mot anmaning som förslaget talar om. Andra dylika skäl är sådana som nämns i 59 ä 2 mom. UL.
Förhållandet mellan underrättelse enligt l % BöVK och underrättelse. om utmätning eller införsel har uppmärksammats i flera sammanhang.1 Härvid har framgått att det efter anmaning enligt l & BöVK kan vara obehövligt att sända särskild underrättelse enligt 59 & UL och 9 % InfL före utmätning resp. införsel. Någon ändring i detta avseende är ej avsedd.
Med kraven sammanhänger frågan om anstånd och avbetalning. Enligt lå BöVL kan utmätningsmannen i vissa fall bevilja den bötfällde anstånd med betalningen. Han kan även medge att den bötfällde får erlägga böterna genom avbetalning. Särskilda regler gäller om anstånds- och avbetalningstiden. l 2å BöVL sägs bl.a. att utmätningsmannens beslut i dessa frågor kan ändras om det förekommer anledning till det.
Anstånds- och avbetalningsfrågorna fick sin nuvarande utformning genom 1937 års bötesreform. De har sålunda funnits under lång tid och beslut i sådana ärenden har förekommit iett stort antal fall. Det finns inte några egentliga skäl till ändringar beträffande bötesområdets an- stånds— och avbetalningsregler i stort. Anmärkas kan dock att de före- skrivna tidsbegränsningarna ej torde ha fått nämnvärd betydelse i prak- tiken. l tröga indrivningsärenden är det iverkligheten så att ”anstånd” blir gällande utöver lagens gräns och att avbetalningsplaner undan för undan får revideras och förlängas utöver vad lagen förutsatt. Dessa företeelser är närmast ofrånkomliga, när indrivningsverksamhet — på goda sakliga grunder —— bedrivs i andan att något resultat är bättre än intet, låt vara att priset är längre tidsutdräkt än lagstiftaren tänkt sig.
Vid skatteindrivning gäller i sak samma ordning som den nyss återgivna (frånsett tidsgränserna) utan att frågan har blivit föremål för författnings- reglering. Detta anses sammanhänga med att kronofogden — förutom att
1 Se t. ex. prop. 196352 3. 108 och 109, prop. 1968zl70 5129, SOU 1964257 5.134foch
39 å andra stycket USK; jfr SOU 1973:22 s. 230.
1 Jfr NJA 19681344. Kla- gan jämlikt 200 & UL fick inte föras över att utmätningsman avkrävt gäldenär betalning. Över- exekutor ansåg att kravet endast innebar förebud om utmätning och att åtgärden inte kunde prö- vas av överexekutor. Kla— gan avvisades. Hovrätten: Besvären lämnades utan avseende. HD: Ej pröv- ningstillstånd.
han har myndighetsfunktion, nämligen att verkställa målet enligt gällande lag — är företrädare för staten i dess egenskap av borgenär. Av utövandet av borgenärsfunktionen följer att kronofogden anses berättigad att medge anstånd och avbetalning. Praxis i detta avseende har vuxit fram utan stöd av författningsbestämmelser. Då motsvarande betraktelsesätt kan an- läggas när det gäller indrivning av böter, har särskilda bestämmelser i ämnet ansetts kunna avvaras.
Enligt 7å BöVL får den bötfällde inte överklaga ett beslut om anstånd eller avbetalning, men han får begära prövning av det i samband med klagan över utmätning eller införsel. Denna möjlighet synes inte utnyttjas i praktiken. Om den bötfälldes ansökan bifalls, föreligger naturligen inte något behov av klagorätt. Går beslutet den bötfällde emot, blir den praktiska konsekvensen oftast att införsel eller utmätning blir aktuell. Beslutet blir då närmast ett förebud1 om sådan tvångsåtgärd, för vilken det finns regler om klagorätt. Besluten i anstånds- och avbetalningsärenden är därför inte av den beskaffenheten att de bör vara överklagbara särskilt. Något behov av motsvarande regler på skatte- området har inte heller försports. Några uttryckliga regler i denna fråga är ej behövliga.
Enligt andra stycket skall de avräknings- och återbetalningsbe- stämmelser som för uppbördsstadiet har intagits i 5 % äga motsvarande tillämpning på belopp som betalas efter krav från kronofogdemyndig— heten. Vad som har sagts i specialmotiveringen till sistnämnda lagrum har tillämpning även i förevarande sammanhang.
85
Vid sidan av kronofogdemyndighets kravåtgärd enligt 7 5 är införsel och utmätning de viktigaste indrivningsåtgärderna. Det har därför ansetts lämpligt att i lagen särskilt anmärka dessa exekutionsformer, även om detta inte behöver ske annorledes än genom en erinran om att för dessa institut gäller särskilda bestämmelser.
Bestämmelser om införsel för böter finns i lnfL. Av nämnda lag jämförd med förevarande paragraf och l å andra stycket i FBöVL framgår att införsel är tillåten för böter och viten men ej för rättsverkans- belopp.
I fråga om utmätning för böter finns bestämmelser i UL och UP. UL:s regler blir tillämpliga på samma sätt som f. n. är fallet i följd av 22 % UP. Eftersom någon motsvarighet till bestämmelsen i 3 å andra stycket BöVL om utvidgat beneficium vid utmätning för böter inte föreslås kommer bestämmelserna i 65 €; UL om beneficium vid utmätning att vara uttömmande även för böter. Ytterligare är att framhålla att vissa bestämmelser om anstånd med utmätning eller uppskov med försäljning inte är och ej heller avses bli tillämpliga vid utmätning för böter. Genom punkt 9 övergångsbestämmelserna till lagen (l971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom, punkt 13 övergångsbestämmelserna till lagen (1971 :495) om ändring i UL och punkt 5 övergångsbestämmelserna till lagen (19712500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. gäller
sålunda undantag från de i nämnda författningar upptagna tidsfristerna för utmätning och exekutiv försäljning.
Ytterligare bestämmelser om införsel och utmätning för böter finns i USK.
95
Enligt förevarande paragraf får bötesskuld avräknas mot fordran på överskjutande skatt enligt Uppr. Samtidigt föreslås att bestämmelserna i 68% 4 mom. första stycket Uppr därvid skall äga motsvarande tillämpning.
Förslaget innebär att s.k. kvittning kan ske såväl mot fordran på överskjutande preliminär skatt enligt 685 1 mom. Uppr som mot fordran på skatt enligt 2 mom. i samma paragraf, dvs. huvudsakligen fordringar på grund av nedsättning eller befrielse från påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt. Av bestämmelsen framgår att t. ex. fordran på överskjutande skatt enligt mervärdeskattelagen (1968z430) inte kan vara kvittningsobjekt för bötesfordran. Den kan dock liksom andra, av Uppr ej omfattade skattefordringar utmätas till gäldande av bötesfordran.
105
I paragrafens första stycke föreslås möjlighet att ansöka om konkurs på grund av bötesfordran. Vidare anges där förutsättningen för att konkurs- ansökan skall få göras. I andra stycket behandlas ackordsmöjligheten.
Beträffande första stycket är att anföra följande. 1 den allmänna motiveringen har utvecklats varför bötesfordran bör kunna utgöra grund för konkursansökan. Av paragrafen framgår att synnerliga skäl skall finnas föreligga för att en sådan ansökan skall få göras. Detta bör anses innebära bl. a. att ansökan som regel bör få göras endast om bötesford- ringen överstiger förslagsvis 500 kr och annan åtgärd inte kan antas leda till betalning och dessutom böterna kan förväntas inflyta helt eller delvis i följd av konkurs. Avsteg från dessa krav kan föranledas av sådana omständigheter som att den bötfällde häftar även för andra skulder till det allmänna än böterna eller, när ett aktiebolag häftar för en vitesskuld, att bolaget bör bli upplöst genom konkurs (jfr 1705 första stycket aktiebolagslagen).
En särskild fråga är om i lagen bör anges vilken myndighet som skall bedöma om förutsättningar för konkurs finns för bötesfordran. På skatteområdet år det enligt den formella huvudregeln länsstyrelserna som har att göra denna bedömning. Länsstyrelserna har emellertid i mycket stor utsträckning delegerat beslutanderätten i konkursfrågan till krono- fogdemyndigheterna. Med hänsyn till den ordning som faktiskt gäller på skatteområdet förordar utredningen att kronofogdemyndighet får be- hörighet att pröva förevarande fråga.
Genom den föreslagna bestämmelsens utformning klargörs att krono-
fogdemyndighetens bedömning att förutsättning för konkursansökan föreligger är utslagsgivande. I konkursmålet skall alltså ej prövas om sökanden har gjort en riktig bedömning därvidlag. Kronofogdemyndig- hetens ställningstagande att göra konkursansökan bör ej anses överklag- bart, något som också framgår av bestämmelsens avfattning.
] detta sammanhang må erinras om den ijämförelse med konkurs mindre ingripande åtgärden att ansöka om att bötfälld skall avlägga utmätningsed. I praxis anses staten ha sådan befogenhet på bötesom- rådet. När det gäller skatter, finns en bestämmelse härom i 53 å tredje stycket UK.
Inte heller beträffande utmätningsed har det ansetts nödvändigt att ta upp några bestämmelser i den nya lagstiftningen. Behörigheten att ansöka om utmätningsed tillkommer den kronofogdemyndighet som avses i 6 FBöVF. Det bör erinras om att lagberedningen föreslår att institutet utmätningsed skall ersättas av annat institut (se SOU 1973 :22 s. 1 14).
Genom paragrafens andra stycke införs den nyheten att ackordsför- farandet görs tillämpligt på bötesfordran. Skälen härför har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen.
Ackordsförslag föreslås få antagas under samma villkor och i samma ordning som gäller i fråga om ackordsförslag rörande skatter. Detta innebär framför allt krav på att ackordsförslaget skall vara till fördel för det allmänna samt, i fråga om s.k. underhandsackord, att även övriga borgenärer som ackordet angår godkänner det (jfr 62 % tredje st. Uppr och förordningen, 19651852, om ackord och avskrivning rörande vissa skatter). Kraven är så allmänt formulerade att de bör kunna utnyttjas beträffande såväl skatter som böter. En principiell skillnad föreligger visserligen mellan fordringarna såtillvida att åtskilliga skatter är priorite- rade medan böterna är oprioriterade. Denna skillnad behöver dock i praktiken inte få betydelse i den mån staten, såsom torde vara vanligt, avstår från förmånsrätten för skatter och deltar i ackord.
Det kan anmärkas, att vid offentligt ackord bötesfordringar av måttlig storlek ofta kan påräknas få full betalning till följd av den i 12 & tredje
stycket ackordslagen stadgade ordningen. Beträffande åtskilliga tillämpningsfrågor, som möter länsstyrelserna
m. fl. i ackordssammanhang, har riksrevisionsverket i skrivelse den 17 juni 1968 gjort en del vägledande uttalanden. Trots detta råder, enligt vad utredningen erfarit, viss osäkerhet på flera håll i vissa tillämpningsfrå- gor. Utredningen förutsätter att dessa spörsmål såvitt angår ackord rörande skatter ägnas fortsatt uppmärksamhet, genom utbyggnad av de på skatteområdet gällande bestämmelserna eller på annat sätt. För bötesfordringarna, vilka relativt sett är mindre betydelsefulla för det allmänna i ackordssammanhang, har utredningen ansett att det är godtagbart att anknyta till nu gällande ordning på skatteområdet. Kommande förbättringar i sistnämnda avseende kommer då också bötes- området till godo.
En särskild fråga är om ackord skall såsom separatuppgörelse kunna avse enbart bötesfordran. Frågan har för skattefordringarnas del besvarats nekande av riksrevisionsverket och J 0 (1969 års ämbetsberättelse s. 334).
Utredningen utgår från att motsvarande ståndpunkt kommer att gälla beträffande bötesfordringar, så länge annan ordning ej författningsvägen åvägabringas för skattefordringarna.
Indrivningshinder ] 1 5
I paragrafen har intagits grundläggande men också kortfattade bestäm- melser om avkortning och om avskrivning av böter. I likhet med vad som gäller för närvarande avses att de närmare detaljer som kräver reglering skall få sin utformning i bestämmelser som meddelas av regeringen.
1 paragrafens första stycke anges att böter skall avkortas, om bötes- fordringen bortfallit eller det eljest föreligger laga hinder mot verkstäl- lighet. Efter avkortning kvarstår inte någon exigibel fordran för stats- verket.
De nuvarande avkortningsgrunderna, som anges i BölF, har redovisats schemamässigt i avsnitt 4.2.3 schema D. Några väsentliga ändringar utöver dem som betingas av förvandlingssystemets avskaffande åsyftas inte. De viktigaste avkortningsgrunderna kommer att förekomma
1. efter förordnande om verkställighetens avbrytande enligt 12 å i FBöVL,
2. ifall som avses i 34 kap. 11—13 55 och 35 kap. 7 & BrB,
3. på grund av förordnande som har meddelats enligt 57 å andra stycket lagen (1954:579) om nykterhetsvård,
4. efter ackord enligt 10 å andra stycket FBöVL,
5. då böterna fallit bort till följd av nåd eller efter användning av extraordinärt rättsmedel,
6. då böterna betalats till RPS sedan kronofogdemyndigheten fått dem uppdebiterade i sina räkenskaper (jfr 11 & FBöVF),
7. vid fel- eller dubbeldebiteringar,
. i fall som avses i 4 a & NordVK,
9. vid verkställighet av bötesstraff utomlands enligt lagen (19722260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. OO
Utredningen återkommer till avkortningsfrågan i specialmotiveringen till FBöVF. Redan här bör dock anmärkas att man, liksom är fallet enligt gällande rätt, inte har anledning att genom enumeration av avkortningsfall binda de tillämpande myndigheterna i alla avseenden. Man kan ej bortse från att oförutsedda fall kan uppkomma.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att avskrivning får ske under villkor som bestäms av regeringen och att avskrivning ej medför ändring i betalningsskyldigheten.
Det kan erinras om att avskrivningens natur — jämfört med eftergiftens (som är aktuell bl. a. i 12 & ilagförslaget) — behandlats i prop. 19651160 (s. 45). Där anges att avskrivning sker i statens intresse av effektivitet i förvaltningen, nämligen då ingen möjlighet föreligger att utfå betalning eller då indrivningen skulle förorsaka mer arbete och kostnad än vad som kan anses skäligt. Vid eftergift däremot är syftet i allmänhet att av
humanitära eller andra skäl främja gäldenärens sociala eller ekonomiska intressen.
Nuvarande bestämmelser om avskrivning återfinns i 14 & BöIF och är översiktligt redovisade i avsnitt 4.2.3 schema C. En i stort motsvarande reglering, såvitt möjligt anpassad efter de på skatteområdet gällande avskrivningsgrunderna, har intagits i 16 % FBöVF.
Den i den allmänna motiveringen berörda möjligheten att åstadkomma förlängd verkställighetstid har visst samband med avskrivningsinstitutet. Det är nämligen genom utnyttjande av avskrivning som kronofogdemyn- digheten skall kunna skilja ordinära fall — där längre verkställighetstid ej är påkallad _ från tredsko- och liknande fall. Regleringen i den delen har ansetts kunna få sin plats i FBöVF. Vissa skäl skulle i och för sig kunna tala för att inta reglerna i ämnet i den grundläggande lagen; för flertalet fall får ju regleringen en preskriptionen närstående effekt. Av praktiska skäl har emellertid bestämmelserna ansetts böra ges formen av en rekommendation (”bör-regler”) för att undvika att indrivningsför- farandet skulle kompliceras av ett tvång för kronofogdemyndigheterna att iakttaga preciserade tidsgränser. Med sådan utformning av reglerna kan tillräcklig anledning ej anses föreligga att inta dem i lagen. Ytterligare synpunkter på regleringen i denna del anförs i specialmotiveringen till 16 % FBöVF.
1239
I denna och den följande paragrafen behandlas en möjlighet att nedlägga bötesverkställighet, när särskilda skäl av social natur föranleder det.
Förebilden för den föreslagna regleringen är närmast 5 % BöVL. Det har dock funnits anledning att ta i beaktande även de tankar som ligger bakom 17 5 första stycket andra punkten BöVL, som gäller eftergift av förvandlingsstraff när så föranledes av den bötfälldes personliga för- hållanden eller av synnerliga skäl i övrigt; bötesstraffet och frågan om substitut för detta bortfaller då helt.
Handläggningsmässigt har den föreslagna ordningen utformats annor- lunda än nuvarande bestämmelse i Så BöVL med tanke på att sist- nämnda föreskrift framtvingar ett omständligt förfarande, något som enligt vad förut sagts (6.6.9) har medverkat till att förfarandet enligt paragrafen sällan har tillgripits. Enligt förslaget har beslutanderätten lagts hos kronofogdemyndigheten. Att denna i berörda ärenden skall ha att inhämta yttrande av tingsrätt och grunderna härför skall behandlas under 13 %.
Förevarande paragraf är uppbyggd så, att det framgår att kronofogde- myndigheten fått en befogenhet att meddela förordnande som avses i paragrafen; den ”äger” meddela förordnande. Befogenheten bör ses som
| ”, 1971 års betänkan- ett utflöde av kronofogdemyndighetens uppgift att utöva de partsbe- de. av utredningen röran- fogenheter som tillkommer statsverket såsom part.l Liksom en enskild de ce'"_raloråaninom_ borgenär kan efterge sin fordran måste en sådan befogenhet anses exekutionsvasendet,Ci- _ __ __ _ __ . tillkomma statsverket genom dess foretradare 1 förfarandet; en ytterllgare vildepartemcntet 1971 :2, s. 34—37. parallell med vanlig borgenärs ställning är att någon skyldighet för statens
företrädare att ge eftergift ej kan anses föreligga. Med hänsyn till de angivna grunderna för kronofogdemyndighetens beslut i förevarande avseende bör klagorätt inte anses föreligga, om kronofogdemyndigheten i visst fall inte finner lämpligt att utnyttja den befogenhet lagen erbjuder. Särskild föreskrift om fullföljdsfrågan torde med hänsyn till det anförda inte erfordras.
I fråga om förutsättningarna för förordnande om eftergift anknyter förslaget i betydelsefulla hänseenden till avfattningen av Så BöVL. Sålunda krävs för förordnande att indrivning av böter skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Vidare fordras att det ej är från allmän synpunkt påkallat att indrivning fortgår. Däremot har inte medtagits någon mot- svarighet till den nuvarande bestämmelsens passus om att förordnande ej får meddelas om verkställighet erfordras för den bötfälldes tillrätta- förande. Detta rekvisit som förekommer flerstädes i bötesverkställighets- och annan straffrättslig lagstiftning torde sällan tillmätas självständig betydelse. Oftast torde man nämligen se det så att, om viss strängare sanktion är behövlig för att motverka återfall i brott, det är ”ur allmän synpunkt påkallat” att den strängare sanktionen väljs.
Den väsentligaste olikheten mellan förslaget och gällande föreskrift i 5 & BöVL i avseende på förutsättningarna för eftergift är att förslaget inte har någon motsvarighet till nuvarande förbehåll att eftergift bara kan komma i fråga beträffande böter som enligt BöVL inte kan förvandlas. Vad denna begränsning innebär har klargjorts i den allmänna motive- ringen. Väsentligen begränsas nuvarande eftergiftsmöjligheter till fall där böterna har ådömts innan intagning har skett i vårdanstalt för alkohol- missbrukare, i ungdomsvårdsskola, i anstalt för vård vid förordnande enligt 31 kap. 3 & BrB eller i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelse minst två år. Erinras kan dock om att i motiven till 1964 års lagstiftning avslutningsvis antyddes att hänsynstagande till svårigheter, föranledda även av andra anstaltsvistelser än de i 5 % BöVL uttryckligen avsedda, borde kunna tas i förvandlingsmål och där leda till villkorligt anstånd (jfr s. 170 not 1). *
Utredningen har ansett att i en ny lagstiftning inte finns anledning att anknyta till vissa formellt angivna slag av anstaltsvistelser. Möjlighet bör finnas för kronofogdemyndigheten att i eftergiftssammanhang kunna allmänt taga i beaktande de ekonomiska och andra svårigheter vilka möter dem som efter en ej helt kort anstaltsvistelse av ena eller andra slaget skall försöka att anpassa sig i arbetsliv och i samhälle. Ytterligare bör inte endast svårigheter som föranleds av och föreligger under tid närmast efter anstaltsvistelse kunna beaktas. Även andra för den enskilde påkostande situationer bör kunna utlösa eftergiftsbeslut. Därvid kan särskilt nämnas långvarig sjukdom av allvarligare art samt ådraget fysiskt handikapp som försvårar den bötfälldes utkomstmöjligheter och existens i övrigt.
Utredningen vill i sammanhanget erinra om att statsmakterna öppnat möjlighet till sådana mer allmänna hänsynstaganden, när det gäller gäldenärers återbetalningsskyldighet i vissa fall,jfr 18 5 lagen (19641143)
om bidragsförskott och prop. 1964270 3. 46 samt 15% avskrivnings- kungörelsen (1965 :921 ).
Beträffande verkningarna av en vidsträcktare eftergiftsrätt bör an— märkas följande. Vid 1964 års översyn av BöVL] ansåg man att verkningarna av en i och för sig önskvärd längre gående reform än den då genomförda inte kunde förutses utan närmare utredning. För sin del har utredningen funnit att, ehuru under utredningsarbetets gång ett om- fattande statistiskt material insamlats, det svårligen låter sig göras att ge säkra belägg för de ekonomiska verkningarna av en ordning av nu angiven innebörd. Att en sådan ordning, tillämpad med omdöme, måste vara av värde från socialvårds- och frivårdssynpunkter lär inte behöva utvecklas närmare. Att vederbörlig hänsyn kan tas till att laglydnadsmässiga och närliggande intressen inte träds för när kommer att framgå av special— motiveringen till 13 &. Men de ekonomiska konsekvenserna är svårare att bilda sig en säker uppfattning om.
Beträffande kriminalvårdsklientelet, som i sammanhanget torde vara det viktigaste ekonomiskt sett, synes inte ha skett någon översiktlig undersökning om de intagnas bötesskulder och annan gäldsbelastning.2 Nu förevarande lagstiftningsfråga har ej ansetts ha den räckvidd att det varit befogat att igångsätta särskild undersökning i den saken.
Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (SOU 1971 :74 s. 166—168) synes ha haft visst underlag i frågan och uttalar att det har visat sig att många intagna har skulder av olika slag såsom skatteskulder, obetalda böter och skadestånd samt underhållsbidrag och rättegångs- kostnader; kommittén utvecklar närmare nackdelarna av att intagna som lämnar anstalten snart kan mötas av betalningskrav och verkställighets- försök.
Förevarande problem skulle kunna få viss belysning, om man under- sökte i vilken omfattning länsstyrelserna tillämpat de förut nämnda eftergiftsreglerna i 18% lagen om bidragsförskott. Emellertid skulle en sådan undersökning få ganska begränsat värde av flera skäl, varvid särskilt är att nämna att kronofogdemyndigheternas praxis gör att dylika efter- giftsfrågor jämförelsevis sällan behöver ställas på sin spets.
Sistnämnda praxis, som redan har berörts i den allmänna motiveringen, innebär att hänsyn tas till ömmande sociala omständigheter och att därför indrivningsverksamhet, åtminstone i mera kännbara former, inte
1 Översynen skedde under det brådskande departementsarbetet med följdförfatt— ningar till BrB och då rådande tidsram tillät !. ex. inte remissbehandling. ? Med anledning av den sedan några år bedrivna försöksverksamheten på Till- bergaanstalten, varvid utgått marknadsan passad lön till de intagna för utfört arbete. har skett viss undersökning som har redovisats i en inom kriminalvårdsstyrelsen upprättad PM av den 11 november 1974. Av denna framgår att av de 62 intagna som frigavs våren och sommaren 1973 endast två varit skuldfria vid intagningen. Av de gäldsbelastade var det 23 som hade bötesskulder (tillhopa ca 7 000 kr) men under anstaltsvistelsen kundc — uppenbarligen med därunder intjänade medel _ 20 av dem betala sina böter. Beträffande övriga skulder kan nämnas, att 16 hade skatteskulder (tillhopa ca 74000 kr), att 32 resterade för rättegångskostnader (tillhopa ca 170000 kr) och att 40 var ålagda skadestånd (tillhopa omkring 750 000 kr).
bedrivs i allmänna mål gentemot gäldenärer som äri prekära situationer, exempelvis under tiden efter en anstaltsvistelse. Det anses därvid, att indrivningsåtgärder kan underlåtas t.o.m. när någon för exekution tillgänglig egendom finns men ett exekutivt ingripande skulle inverka spolierande på en påbörjad eller fortgående social rehabilitering.1
Mot bakgrunden av det anförda har utredningen funnit att betänklig- heter inte möter mot att utvidga eftergiftsmöjligheterna i sådan omfatt- ning som förut har angivits. Vad som hittills har anförts lär ge vid handen att viss restriktivitet bör iakttas vid tillämpningen. I all synnerhet gäller detta i två fall. Det ena är att eftergift i förevarande ordning ej bör förekomma när någorlunda betydande belopp är i fråga, något som inte minst kan vara fallet när det gäller rättsverkansbelopp. Som har anmärkts i den allmänna motiveringen torde nådeinstitutet vara bättre lämpat för prövningen i sådana fall. På exekutionsstadiet torde eftergift i allmänhet inte böra ifrågakomma beträffande bötesfordringar som överstiger för- slagsvis 3 000 kr. Det andra fallet som förtjänar särskild uppmärksamhet är att den dömdes särskilda situation kan vara beaktad redan när straffet utdömdes. Detta spörsmål återkommer utredningen till under 13 %.
I frågan hur ett ärende enligt förevarande paragraf bör kunna väckas anser utredningen att någon formalisering av förfarandet inte bör ske. Kronofogdemyndighet bör kunna ta upp frågan självmant, och även den bötfällde bör kunna väcka den. Hinder bör ej heller anses föreligga att socialvårds- eller frivårdsorgan föreslår kronofogdemyndighet att meddela förordnande enligt paragrafen.
Den föreslagna paragrafen har ansetts göra det obehövligt att i en ny lagstiftning ta upp någon motsvarighet till 45 BöVL. Utredningen vill dock anmärka att en del, inte minst handläggningsmässiga skäl kan anfö- ras för att man skall ha kvar föreskrifter av samma innebörd och att sådana i så fall kan inarbetas i nykterhetsvårdslagen och barnavårds- lagen.2 Utredningen har hyst stor tvekan vid ställningstagandet i nu be- rörd fråga. Därvid har sannolikheten för att fylleri kommer att avkrimina- liseras "varit utslagsgivande för utredningens slutliga förslag.
135
I paragrafen föreslås att kronofogdemyndigheten skall vara skyldig att före förordnande enligt 12% inhämta yttrande av tingsrätt och att tingsrätten skall ha vetorätt. Vidare anges vilken tingsrätt som har att avge yttrande och att vid dess handläggning nämnd skall deltaga.
1 Jfr det nyss nämnda betänkandet, (Tivilidepartementet 19712 5. 36. 2 I ett tidigare skede utarbetades utkast till lagtexter, varigenom motsvarighet till 45 BöVL inarbetades i 69 & barnavårdslagen och 57 & nykterhetsvårdslagen. För det fall att i lagstiftningsärendet framdelcs görs annat ställningstagande än det ovan i texten gjorda, anser sig utredningen böra tillhandahålla slutresultatet—av sina lagskrivningsförsök i berört ämne, nämligen såvitt angår 69 ä' barnavårdslagen : Om den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott före utskrivningen eller misstänkts för sådant brott, gäller i frågan om lagföring och straff följande:
1. Har böter ålagts för fylleri och är brottet begånget före inskrivningen må böterna ej uttagas. Detsamma gäller, om böter omedelbart i penningar ålagts för
Såsom redan har framhållits kan en svår social situation för den bötfällde redan vara beaktad i det mål, vari bötesstraffet utdömdes, och samma situation bör då inte på nytt leda till lindring på verkställighets- stadiet. Inte minst är att beakta möjligheten att straffet kan avse brott begånget under permission eller eljest medan anstaltsvistelsen pågick.
Kronofogdemyndighet kan inte allmänt förutsättas ha kännedom om förhållanden av nu nämnd art. Bedömningen, huruvida verkställighet bör anses påkallad ur allmän synpunkt, är ej heller naturligt att anförtro kronofogdemyndigheten enbart. Yttrande bör därför inhämtas från någon som dels har haft beröring med lagföringen eller har särskilda förutsättningar att utröna vad som har inverkat vid straffets bestäm- mande, dels har särskilda förutsättningar att bedöma i vad mån allmänna synpunkter av kriminalpolitisk eller annan art bör anses lägga hinder i vägen för verkställighetens nedläggande. Av praktiska skäl bör inte komma i fråga att den instans som slutligt bestämt straffet alltid skulle avge yttrandet; redan personvåxlingarna på olika befattningar gör ett sådant system mindre ändamålsenligt. För att få en enhetlig ordning har utredningen föreslagit en schablonmässig reglering, vars närmare innebörd framgår av andra stycket i förevarande paragraf. Remissinstans blir sålunda genomgående tingsrätt.
Utredningen har hyst stor tvekan beträffande valet av den remissin- stans, som enligt dess bedömning inte kan avvaras i ärenden av före- varande slag. Valet har stått mellan tingsrätt och åklagare. Tanken att inrätta ett särskilt organ för åsiktsyttring i dessa ej särskilt vanliga
fylleri jämte annat brott och brotten begåtts före intagningen.
2. Har böter genom godkänt föreläggande av ordningsbot ålagts för fylleri eller för fylleri jämte annat brott och har brottet eller något av brotten begåtts mellan inskrivningen och utskrivningen, skall åklagaren, om det finnes lämpligt, förordna att böterna ej skola uttagas. 3. Misstänkes i annat fall än förut sagts att den som inskrivits vid ungdomsvårds— skola begått brott före utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan fråga, som avses i första stycket 2 eller 3, avgöres, skall skolans styrelse höras om det ej finnes obehövligt.
5 7 &? N ykterhetsvårdslagen:
Om den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt i 58 & sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader, begått brott före utskrivningen eller misstänkes för sådant brott gäller i fråga om lagföring och straff följande:
1. Har böter ålagts för fylleri och är brottet begånget före intagningen, må böterna ej uttagas. Detsamma gäller om böter omedelbart i penningar ålagts för fylleri jämte annat brott och brotten begåtts före intagningen.
2. Har böter genom godkänt föreläggande av ordningsbot ålagts för fylleri eller för fylleri jämte annat brott och har brottet eller något av brotten begåtts mellan intagningen och utskrivningen, skall åklagaren, om det finnes lämpligt, förordna att böterna ej skola uttagas.
3. Misstänkes i annat fall än förut sagts att den intagne före utskrivningenybegått brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader, och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva, huruvida åta] lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år, skall sådan prövning ske ändå att svårare straff än nyss sagts är stadgat för brottet. [nnan fråga, som avses i första stycket 2 eller 3, anöres skall anstaltens styrelse höras, om det ej finnes obehövligt.
ärenden har inte starkare skäl för sig.
För att som remissinstans välja åklagare _ företrädesvis sådan som har haft anknytning till den lagföring som har lett till aktuellt bötesstraff —— talar vissa, ganska starka praktiska skäl. Åklagaren torde i väsentligen samma mån som tingsrätt kunna ge besked huruvida ifrågakomna sociala problem redan har vunnit beaktande vid straffets bestämmande. De mer allmänna bedömningar som bör ske, inte minst från kriminalpolitiska synpunkter, ligger också väl till för åklagare. Med åklagare som remissin- stans torde också bli möjligt att få ett mer smidigt förfarande med möjlighet att få ett informellt utbyte av informationer och synpunkter mellan kronofogdemyndighet och åklagare. För en ordning med åklagare som remissinstans kan väl i viss mån också tala att det vore en principiell nyhet att ha domstol som remissinstans i ett förfarande vari den formella beslutanderätten ligger hos annat organ; bl. a. lär få anses att domstolens ställningstagande i yttrande som äger vetoeffekt i princip är överklag- bart,' om inte fullföljdsförbud stadgas, något som här ansetts motiverat av praktiska skäl.
Att utredningen likväl — efter tvekan, som förstärkts genom de exekutionsrättsliga experternas argument till förmån för långtgående förenklingar på förevarande område — har stannat för att föreslå tingsrätt som remissinstans beror främst på två förhållanden. Det ena är att därmed kan uppnås en i sammanhanget värdefull möjlighet till lekmanna- medverkan (paragrafens tredje stycke). Det andra är att man, åtminstone i ett första skede, torde ha anledning att i förfarandefrågan endast med viss försiktighet flytta positionerna jämfört med gällande rätt. Tingsrätts befattning med eftergiftsfrågorna bör visserligen inte fortgå i hittillsvaran- de former av skäl som förut har anförts; förfarandet anlitas ju praktiskt taget inte. Ett första steg för att få den avsedda eftergiftsprövningen att fylla ett praktiskt ändamål bör vara att modifiera förfarandet i sådan utsträckning att det börjar fungera på det sätt man i lagstiftningen ursprungligen har tänkt sig.
Kronofogdemyndighetens åtgärder när tingsrätts yttrande inhämtas bör inte behöva bli särskilt omfattande. Tillräckligt bör vara att det upprättas en kortfattad promemoria vari anges de förhållanden som anses motivera eftergift. Till denna kan utan bearbetning fogas det material som har erhållits från socialvårds- och frivårdsorgan eller från den bötfällde själv.
Tingsrätten bör anses oförhindrad att själv inhämta yttrande från åklagare eller annan myndighet. Uteslutet bör ej anses vara att i undantagsfall hålls förhandling.
Övergångsbestämmelserna
1. Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser, som hittills har före- kommit såväl i BÖVL som i författningar som har utfärdats av Kungl. Maj:t, såsom BöVK och BölF. Övergångsbestämmelserna avser endast BöVL, som upphör att gälla då FBÖVL träder i kraft. BöVK upphävs genom FBöVF och BöIF genom särskild författning. Uppbördssystemet för tingsrättsböter kan möjligen inte komma att tillämpas förrän vid en
' Jfr Ragnemalm, För- valtningsbesluts överklag- barhet s. 363 ff och Wes- terberg, Om administrativ besvärsrätt s. 117 ff.
senare tidpunkt. Förslag till författningsreglering för denna situation lämnas i bil. 9.
2. När den nya lagen träder i kraft skall enligt denna punkt beslut om förvandlingsstraff vara utan verkan. Detta innebär att ingen får hållas i fängelse för att undergå förvandlingsstraff för böter och att prövotid ej längre löper med anledning av beslut om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff.
3. I denna punkt anges på gängse sätt att, om i lag eller författning förekommer hänvisning till bestämmelse som har ersatts genom bestäm- melse i den nya lagen, den nya bestämmelsen i stället skall tillämpas. I ett stort antal äldre författningar finns bestämmelser som föreskriver att förvandling av böter skall ske om tillgång saknas till deras gäldande. I enstaka fall förekommer även förbud mot förvandling; som exempel kan nämnas lagen (1958z428) om ympning mot smittkoppor och lagen (19501596) om rätt till fiske. Den nya lagstiftningen innebär att nu nämnda bestämmelser förlorar sitt reella innehåll. Det kan inte anses föreligga något praktiskt behov att upphäva dem i förevarande lagstiftningsärende. Utredningen utgår från att de upphävs när ändring i annat hänseende sker i dessa författningar. Detsamma gäller frågan om ändring av 2 & lagen (19741515) om ersätt- ning vid frihetsinskränkning.
7.2. Förslaget till bötesverkställighersförordning
De bestämmelser som behöver upptas i en till bötesverkställighetslagen anknytande tillämpningsförfattning är delvis till sitt innehåll givna på förhand, nämligen i den mån gällande förfarande skall bibehållas oför- ändrat. Man möter då framför allt problemet att överföra en del av de i 1917 års BöIF intagna bestämmelserna till en ny författning. Eftersom BöIF knappast hör till de lagskrivningsstilistiska fullträffarna, har det förelegat vissa svårigheter att, med oförändrat sakligt innehåll, ersätta äldre bestämmelser med lättillgängliga nya. Även andra svårigheter har mött vid tillämpningsförordningens utformning. Sålunda har ej ansetts praktiskt att hit överföra föreskrifter vilka i ordningsbots— och strafföre- läggandeförfarandena gäller polismän och åklagare som på det lokala planet är handläggare i dessa fall. Dylika föreskrifter måste anses med fördel böra stå kvar i de författningar som i övrigt reglerar förfarandet på det lokala planet. Frågor som gäller central myndighets befattning med berörda processformer har däremot i regel kunnat tagas upp i den föreslagna, centrala tillämpningsförfattningen.
Av nu antydda och andra skäl måste den föreslagna bötesverkställig- hetsförordningen erhålla ett något disparat innehåll och den kan endast glimtvis ge en kompletterande bild till lagens grundmönster; övriga kompletteringar till regleringen får sökas i andra författningar.
Inledande bestämmelser
1 f I denna paragraf föreskrivs till en början att vad som sägs om böter i förordningen skall tillämpas också på vite och rättsverkansbelopp.
1 bötesverkställighetssammanhang har sakförverkande — som tidigare skulle upptas i saköreslängd — ej längre någon betydelse till följd av vidtagna författningsändringar.
Förskott 2 5
I paragrafen anges att förskottsbetalning sker till polismyndighet eller i mål, varmed tullverket tar befattning, till tullmyndighet.
Bortsett från vissa bestämmelser i förordningens 4 & om åtgärder, då förskott tas i anspråk för verkställighet av böter, meddelas inte några ytterligare bestämmelser om förskott i kungörelsen. Med stöd av förord- ningens 19 % kan emellertid vissa centrala myndigheter meddela närmare föreskrifter om förskott. Sådana bestämmelser finns f. n. utfärdade av RPS och generaltullstyrelsen.
I enstaka fall förekommer att förskottsbetalning sker till kronofogde- myndighet. Någon närmare reglering för sådana fall har inte ansetts erforderlig.
Uppbörd 3 &?
I paragrafen anges vissa bötesstraff som kan verkställas genom uppbörd. Att uppbörd dessutom skall kunna förekomma i vissa förskottsfall — oavsett vem som slutligt ålagt bötesstraffet — följer av 4 &.
Uppbörden skall enligt förslaget liksom f. n. avse böter, som har ålagts genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. RPS:s upp- börd föreslås därutöver omfatta böter som har ådömts av tingsrätt. Detta förutsätter att tingsrätts rapporteringsskyldighet till RI i fråga om bötesavgöranden blir något utökad. Med hänsyn till de praktiska frågor som uppkommer i samband med att ADB-behandlingen av bötesdelen i RI blir utökad, kan det tänkas att uppbörden av tingsrättsböter inte kan börja samtidigt med att den nya böteslagstiftningen träder i kraft. Förevarande paragraf är utformad utifrån förutsättningen att någon försening av uppbördssystemets utvidgning inte uppkommer. Ett alterna- tiv för motsatt förhållande finns intaget i bilaga 9.
Uppbördsförfarandet förutsätter att den som har ålagts böter under- rättas om möjligheten att frivilligt betala dem till RPS. I fråga om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot finns närmare bestäm- melser härom i 5 5 andra stycket SfK och 6 5 andra stycket ObK. Dessa bestämmelser bör stå kvar. I fråga om tingsrättsböter föreslås att en motsvarande bestämmelse tas in i kungörelsen (1970:85) om skyldighet för domstol att underrätta tilltalad om dom.
De ytterligare föreskrifter som behövs för att reglera uppbördsför- farandet sammanhänger till största delen med ADB-rutinerna för upp- börden. Det får ankomma på vederbörande centrala myndigheter att med stöd av 19 & utfärda sådana föreskrifter.
45
Paragrafen innehåller bestämmelser om den uppbördsform som består i att medel vilka har betalats i förskott tas i anspråk för verkställighet av bötesstraff.
Bestämmelsen i andra stycket att RPS skall underrätta tullmyndig- heten om utgången av mål, i vilket sistnämnda myndighet har tagit emot förskottsbetalning, motsvaras av 15 å andra stycket andra meningen RIK.
Det förfarande som avses i denna paragraf förekommer i allt väsentligt redan nu. Inom tullväsendet tas sålunda förskottsbetalningar i anspråk för såväl domstols- som strafföreläggandeböter. För att redovisning av förskottet skall kunna ske förutsätts att tullmyndigheten får reda på utgången av det mål, i vilket betalningen har skett. Såsom nyss har framgått finns i RIK en bestämmelse som garanterar detta. Medlen slutredovisas i tullverkets räkenskaper; se vidare Tullverkets författnings- samling 1970:134. Denna ordning, som sålunda innebär att medlen inte överflyttas till RPS eller kronofogdemyndighet för redovisning, har befunnits rationell och bör bibehållas. Förskottet tillgodoräknas den bötfällde hos RPS i samband med framställningen av saköreslängd.
Förskott som betalas till polismyndighet översänds till RPS och tas f. n. i anspråk av denna för verkställighet av ordnings- eller strafföre- läggandeböter. 1 och med att även tingsrättsböter enligt förslaget kommer att omfattas av uppbördssystemet föreslås RPS få möjlighet att ta förskott på sådana böter i anspråk på verkställighetsstadiet.
Paragrafen medger att förskottet tas i anspråk för bötesbetalning även i de fall högre domstol efter fullföljd ådömt böter. Såsom framgår av 5 & RIK har högsta domstolen och hovrätt att lämna RPS underrättelse om dom i brottmål.
559
Denna paragraf reglerar förfarandet när uppburet belopp helt eller delvis skall tillfalla annan än staten och när återbetalning skall ske av uppburna böter. Den motsvaras i gällande rätt av 1 l % första stycket tredje punkten och 14 & tredje stycket SfK.
Indrivning
6.5
Denna paragraf innehåller bestämmelser om vilken kronofogdemyndighet som skall inleda indrivningen.
Bötfälld skall f. n. tas upp i saköreslängden för det kronofogdedistrikt, där hans hemvist är beläget. Såvitt avser domstolsböter skall den som inte har hemvist inom domsagan tas upp i längden för ett av kronofogde- distrikten inom domsagan (jfr 195 RIK och 35 BöIF). I fråga om föreläggandeböter tas i de centralt upprättade saköreslängderna den bötfällde i praxis upp i längden för det kronofogdedistrikt dit åklagar- myndigheten (vid strafföreläggande) eller polisdistriktet (vid ordnings-
föreläggande) hör.
Indrivningen skall inledas av kronofogdemyndigheten i det distrikt, där den bötfällde bor. I det övervägande antalet fall är bostaden belägen inom det åklagar- eller polisdistrikt, där ansvarsfrågan tagits upp, dvs. där åtal väckts, strafföreläggande utfärdats eller ordningsbot förelagts. Från företrädare för exekutionsväsendet har emellertid framhållits att den nyss återgivna ordningen vid upprättande av central saköreslängd leder till ett inte ringa antal handräckningsframställningar, eftersom exempelvis i trafikmål gärningsorten och bostadsorten ofta inte är densamma. För arbetet inom exekutionsväsendet är det betydelsefullt att indrivningsupp- dragen såvitt är möjligt hamnar hos rätt myndighet från början, varvid det mest praktiska är om saköreslängden anknyts till den bötfälldes bostads- ort.
I paragrafen föreslås därför att indrivningen skall inledas av krono- fogdemyndigheten i den ort där den bötfällde bodde, då böterna ådömdes. En anknytning till bostadsorten vid indrivningens början är här inte praktiskt möjlig. Man är hänvisad till adressuppgiften i bötesav- görandet. Man kan inte ens med den föreslagna bestämmelsen undvika handräckningsfall, såsom då den bötfällde har flyttat under tiden mellan domen och indrivningens början eller senare. Det torde dock kunna förutsättas att bestämmelsen kommer att leda till ett minskat antal handräckningsfall.
Om den bötfällde saknar bostad i landet, kan övervägas om indriv- ningen skall inledas av kronofogdemyndigheten där åklagarens eller — i fråga om ordningsbot — polismännens tjänsteställe finns eller av en särskilt utsedd kronofogdemyndighet, vilken skall ha hand om alla bötesärendena av denna beskaffenhet. Utredningen finner praktiska skäl tala för det senare alternativet och föreslår att kronofogdemyndigheteni Stockholms distrikt anförtros ärendena.
Förevarande paragraf innehåller inte en forumregel i egentlig mening. Den är betingad av nödvändigheten att från början få en lämplig sortering av indrivningsuppdragen på bötessidan. Det åligger den kronofogde- myndighet, som enligt denna paragraf mottar indrivningsuppdraget, att tillämpa de forumregler som finns på andra håll inom utsökningslag- stiftningen såsom i 56 och 56 a åå UL, 8 & lnfL samt 20, 21, 31, 68 och 74 %% USK.
Liksom f. n. skall kronofogdemyndigheten vara berättigad att begära biträde med uttagandet av böterna (handräckning), om den bötfällde har flyttat från distriktet eller forumregler av nyss angiven art föranleder det. Bestämmelser om handräckning kronofogdemyndigheter emellan har inte intagits i FBöVL eller FBöVF. Det bör liksom på skatteområdet ankomma på RSV att utfärda sådana bestämmelser. Detta kan ske med stöd av 75 & USK.
Tullmyndighet bör liksom hittills biträda kronofogdemyndighet vid indrivning. Beträffande denna medverkan bör generaltullstyrelsen liksom tidigare utfärda närmare föreskrifter. Bestämmelser om tullverkets medverkan vid bötesverkställighet ges i 12 &.
7 f Paragrafen innehåller bestämmelser om saköreslängd och indrivnings- handlingar, som upprättas av RPS. Handlingarna kommer att framställas med ADB-teknik. Motsvarande bestämmelser finns f. n. i fyra olika författningar.
Enligt 1 ä 1 mom BöIF skall allmän domstol i saköreslängd uppta dels böter som domstolen utdömt genom beslut vilket inte har intagits i dom eller i sådant slutligt beslut varom uppgift enligt särskilda bestämmelser skall lämnas till RPS, dels böter som domstolen har ådömt annan än tilltalad. Vite som har utdömts av inskrivningsmyndighet skall tas upp i tingsrättens saköreslängd. Böter som har ådömts av annan domstol eller av ämbetsmyndighet skall också enligt samma lagrum tas upp i saköres- längd.
De av allmän domstol ådömda böter och viten, som inte omfattas av nyssnämnda bestämmelser och alltså inte skall tas upp i domstolens saköreslängd, skall i stället enligt 16 % RIK tas upp i saköreslängd som upprättas av RPS. Enligt bestämmelser i 11 å andra stycket SfK och 13 å andra stycket ObK skall RPS vidare upprätta saköreslängd för sådana enligt godkända straff— och ordningsförelägganden ålagda böter som inte har betalats
genom uppbörd. Till förevarande paragraf har sammanförts de nyss nämnda bestäm- melserna i RIK, SfK och ObK. Även de i l % BöIF nämnda tingsrätts- böterna, men ej inskrivningsmyndighets vite, omfattas av paragrafen. Härigenom upphör skyldigheten för tingsrätt att upprätta saköreslängd. Övergångsbestämmelser kan komma att behövas, om RI inte har hunnit anpassas till dessa tingsrättsböter när kungörelsen träder i kraft (jfr bil. 9). Beträffande nyss angivna viten får inskrivningsmyndigheten i fortsätt- ningen sända särskilda expeditioner för verkställighet (jfr 9 5).
Paragrafen motsvaras i övriga delar av 18 % RIK, 11 % tredje stycket SfK och 13 & tredje stycket ObK.
I förslaget ges inte såsom nu gäller några bestämmelser om vilken myndighet som skall fastställa formulär till saköreslängd. Saköreslängden hos RPS framställs redan nu maskinellt på blankt papper, på vilket behövlig ledtext trycks i samband med att längden upprättas. För Stockholms kronofogdedistrikt framställs saköreslängden i form av ett magnetband, s. k. saköresband, på vilket de i 8 & angivna uppgifterna tas upp. Det får ankomma på RSV att besluta om redigeringen av detta indrivningsunderlag. Detta kan ske med stöd av 19 %. Med andra styckets uttryck ”erforderligt antal exemplar” avses två exemplar när fråga ej är om saköresband.
839
Paragrafen reglerar innehållet i saköreslängd och indrivningshandlingar,
som framställs av RPS. Första stycket har i gällande rätt sin motsvarighet i 16, 17 och 19 åå RIK, 11 och 12 åå SfK samt 14 och 15 åå ObK. Samtliga dessa bestämmelser har här sammanförts.
Enligt andra stycket skall saköreslängden vara summerad. En mot- svarande bestämmelse finns i 45 6 mom. BöIF. Där anges att längden även skall vara underskriven. Något behov att nu ifrågavarande, maski- nellt framställda saköreslängd skall vara underskriven föreligger ej (jfr prop. 1968:82 s. 79).
9?
Paragrafen innehåller regler om domstols och annan myndighets expedie- ring av sådana bötesavgöranden, som inte tas in i den i 8 och 9 åå nämnda saköreslängden, dvs. domar och beslut som inte omfattas av RI. Straff— och ordningsförelägganden omfattas sålunda inte av bestämmelser- na i denna paragraf.
I 4 & 4 mom. BölF finns regler av liknande innebörd. Enligt dessa skall expedieringen av domen eller beslutet ske innan avgörandet har vunnit laga kraft. I förevarande paragraf anges emellertid iförsta stycket i överensstämmelse med den grundläggande regeln i 25 första stycket FBöVL, att expedieringen skall ske först när avgörandet har vunnit laga kraft. I praktiken torde en sådan regel inte komma att inverka menligt på indrivningsresultatet. Från redovisningssynpunkt torde avsevärda fördelar vara förknippade med den. Bestämmelsen överensstämmer också med vad som gäller enligt 8 & kungörelsen (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol.
Beträffande böter som avses i denna paragraf skall den dömande myndigheten inte såsom f.n. vara skyldig att upprätta saköreslängd. Saköreslängden har hittills i dessa fall endast utgjort underlag för kontroll av bötesredovisningen men har med tiden fått allt mindre betydelse i detta sammanhang. Någon motsvarighet till de i 20—22 åå BöIF intagna bestämmelserna om sådan saköreslängd och dess användning för kontroll- ändamål finns därför inte i FBöVF.
Saköreslängderna utgör f. n. underlag även för den officiella statistik— en. Enligt 45 7 mom. BöIF skall ett exemplar av längden sändas till statistiska centralbyrån. Statistikunderlag på det ganska begränsade om- råde som omfattas av 9 5 kommer därför att få införskaffas på annat sätt. Det torde böra ankomma på statistiska centralbyrån att lägga fram erforderliga förslag i ämnet.
Av första stycket andra punkten framgår att utdrag av domen får begränsas till de delar som är av betydelse från indrivningssynpunkt. Med hänsyn till att åtskilliga andra handlingar tillställs länsstyrelserna från domstolar och myndigheter som ådömer böter, bör det av de översända handlingarna framgå att saken avser bötesverkställighet.
Har en dom som avses i denna paragraf undanröjts efter utnyttjande av extraordinärt rättsmedel, åligger det enligt andra stycket den beslutande myndigheten att sända avskrift eller utdrag av avgörandet till länsstyrel- sen. Av 10 & framgår att denna skall sända handlingarna vidare till den kronofogdemyndighet som har inlett indrivningen.
Vid undanröjande av bötesavgörande som har upptagits i saköreslängd gäller 11 &.
105
Paragrafen reglerar hur handlingar rörande bötesdomar expedieras till kronofogdemyndigheten för verkställighet och motsvarar i huvudsak 4 & 7 mom. BölF, 18 å andra stycket RIK, 11 & fjärde stycket SfK och 13 & fjärde stycket ObK.
1159
Paragrafen innehåller bestämmelser om att kronofogdemyndigheten gen- om RPS :s försorg skall underrättas, därest undanröjande eller ändring av bötesavgörande har skett sedan böterna har tagits upp i saköreslängd. Underrättelse skall också lämnas, om betalning sker efter nämnda tidpunkt.
Det har inte ansetts påkallat att i paragrafen särskilt ange att RPS skall ombesörja återbetalning, om tingsrätts bötesdom har lett till betalning före fullföljdstidens utgång men domen sedermera ändras så att bötes- straffet sänks eller bortfaller. Regleringen i 5 & andra stycket FBöVL får anses tillräcklig i det avseendet.
RPS skall enligt 55 RIK, 145 andra stycket SfK och 18%; andra stycket ObK underrättas, när vissa domar och beslut samt förelägganden enligt 48 kap. RB har undanröjts. Bestämmelserna täcker — efter genomförande av en av utredningen föreslagen utvidgning av 5 % RIK — alla de bötesavgöranden, för vilka bestämmelserna om uppbörd och saköreslängd föreslås bli tillämpliga. Har böterna inte betalats till RPS utan av denna tagits upp i saköreslängd, måste RPS i sin tur underrätta kronofogdemyndigheten för att beloppet av denna skall kunna avföras ur räkenskaperna och i förekommande fall återbetalas. _
Motsvarande underrättelse behövs för det fallet att böter som är under indrivning hos kronofogdemyndighet betalas till RPS. Bestämmelser av samma innebörd som i denna paragraf, såvitt avser betalning, finns i 1 1 & femte stycket SfK och 13 & femte stycket ObK. Har saköreslängden inte expedierats, kan underrättelsen om betalningen biläggas denna. I annat fall sänds underrättelsen, liksom vid undanröjande, direkt till krono- fogdemyndigheten.
123?
Förevarande paragraf innehåller regler om tullmyndighets medverkan vid bötesverkställighet. Första stycket motsvarar 105 tredje stycket BöIF och andra stycket i huvudsak 10 & fjärde stycket samma förordning.
Enligt 10 & fjärde stycket BöIF' skall generaltullstyrelsen utfärda närmare anvisningar om tullmyndighetens medverkan vid bötesverk- ställighet. Sådana anvisningar är intagna i Tullverkets författningssamling 1970:134. Det bör även i fortsättningen få ankomma på generaltull- styrelsen att meddela sådana anvisningar (jfr 19 å). Samråd torde därvid böra äga rum med RSV.
135
Paragrafen innehåller bestämmelser om det inledande förfarandet för verkställighet av bötesstraff i annat land.
Bestämmelser av liknande slag finns f.n. i 10% första stycket BölF, såvitt avser bötfälld som vistas i annat nordiskt land, och i övrigt iandra stycket samma paragraf. Enligt 10%, första stycket BöIF skall sålunda kronofogdemyndigheten hemställa att RSV begär indrivning i vistelse- landet, och i andra stycket av samma paragraf föreskrivs att anmälan skall ske till länsstyrelsen, som om möjligt skall tillse att den bötfällde får betalningsanmaning genom vederbörande svenska beskickning eller kon- sulat. Beträffande förfarandet i övrigt när den bötfällde vistas i annat nordiskt land finns närmare bestämmelser i NordVL och NordVK. Bl. a. anges i 3 & NordVK vilka handlingar som skall fogas vid framställningen om handräckning. Enligt 15 & NordVK meddelar RSV tillämpningsföre- skrifter till kungörelsen.
I förevarande paragraf föreslås i första stycket att kronofogdemyndig- heten skall göra anmälan till RSV, om den bötfällde vistas på känd ort utom riket och böterna inte kan indrivas här. Rörande den fortsatta handläggningen erinras i första stycket om att det för vissa fall finns särskilda bestämmelser.
De särskilda bestämmelser som därvid åsyftas är iförsta hand bestäm- melserna i NordVL och NordVK. Vidare är att anmärka följande. En konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar öppnades för undertecknande i maj 1970. Den är tillämplig bl. a. på böter och förverkande. Från svensk sida har i anledning av konventionen utfärdats bl. a. lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställig- het av brottmålsdom. Lagen, som kommer att kompletteras av en tillämpningsförordning, innebär att Sverige efter överenskommelse med annan stat på vissa villkor kan åta sig att efter framställning verkställa bl. a. bötesstraff som har ådömts i den andra staten. På motsvarande villkor kan Sverige begära verkställighet i den andra staten. Lagen är dock inte avsedd att tillämpas vid verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom NordVL (42 5). Den här föreslagna paragrafens hänvisning om- fattar även den nya lagen.
För de fall då något konventionsreglerat internationellt samarbete i verkställighetsfrågan inte finns föreslås i paragrafen samma förfaringssätt som f. n. gäller med den ändringen att anmälan skall gå till RSV i stället för till länsstyrelsen. RSV skall tillhandahålla beskickningen eller konsu- latet alla handlingar som behövs för att betalningsanmaning skall kunna ske. I detta avseende torde bestämmelserna i NordVK kunna tjäna till ledning.
Enligt gällande rätt skall beskicknings- eller konsulatsförfarandet inte tillämpas om det oguldna bötesbeloppet (eller summan av flera bötes- poster) understiger 500 kr. Om särskilda skäl föreligger skall dock f.n. anmälan ske även beträffande mindre bötesbelopp. Enligt utredningens mening kan sist angivna regel avvaras. Genom att i den nya föreskriften anges att anmälan får underlåtas, lämnas möjligheten öppen att göra
anmälan beträffande mindre belopp om det någon gång skulle framstå som angeläget och lämpligt.
De närmare föreskrifter som behövs för kronofogdemyndighets hand- läggning enligt denna paragraf bör utfärdas av RSV.
145
Paragrafen innehåller regler om kronofogdemyndighetens anteckningar över indrivningsverksamheten och om hindersbevis.
En motsvarighet till paragrafen finns i 12 & BöIF och på skattesidan i 55 & UK.
Det bör ankomma på RSV att meddela närmare föreskrifter i anslut- ning till denna paragraf. Möjligen kan paragrafen avvaras och helt ersättas av sådana anvisningar.
Avkortning och avskrivning 15 5
I paragrafen anges att fråga om avkortning och avskrivning prövas av länsstyrelsen efter anmälan av kronofogdemyndigheten. Detta överens- stämmer med vad som nu gäller (jfr 15 % BöIF). Vissa föreskrifter som gäller tiden för kronofogdemyndighetens anmälan för avskrivning föreslås i 16 å andra stycket.
Vissa synpunkter beträffande avkortningsfallen har anförts i special- motiveringen till 11 & FBöVL.
1639
I paragrafens första stycke regleras i fyra punkter under vilka förutsätt- ningar avskrivning av bötesfordran får ske. I motsats till vad som gäller vid avkortning kan böter som avskrivits ge anledning till indrivning om ny tillgång till betalning av dem yppas. Paragrafens första stycke motsvarar delvis 14 ä 1 mom. BöIF.
De fyra avskrivningsgrunder sorn väsentligen i anslutning till gällande rätt anges i paragrafens första stycke ger anledning till en allmän kommentar. Den under punkt 1 angivna grunden — ofta benämnd tillgångslöshet - är den i praktiken avgjort viktigaste. Men även princi- piellt genomsyrar den avskrivningsinstitutet som helhet. Ehuru det inte uttryckligen anges i punkterna 2—4 bör även i de lägen som där avses en underförstådd förutsättning för avskrivning anses vara att gäldenären — såvitt framgår av tillgänglig utredning — är utan tillgångar som kan åtkommas genom exekution. Även nu gällande avskrivningsregler måste vara att uppfatta på det sättet. Att i visst fall de i förslaget uttryckligen angivna rekvisiten för avskrivning föreligger bör alltså ej föranleda avskrivning om faktisk verkställighetsmöjlighet står till buds, exempelvis därför att egendom säkerställts genom kvarstad.
Beträffande första styckets avskrivningsgrunder är i övrigt att anföra
följande.
Punkt ]. I denna punkt nämns den allmänna avskrivningsgrunden, tillgångslöshet. Liksom i gällande rätt uppställs kravet att den bötfällde inte skall ha utmätnings- eller införselbar tillgång. Bedömningen av om införselbar eller utmätningsbar tillgång finns är i de flesta fall inte särskilt svår vid bötesindrivningen. Svårare torde det oftast bli att avgöra om konkurs kan leda till betalning av böterna. Bedömningen sammanhänger här med frågor om återvinning och ovissheten om storleken av fordringar med bättre förmånsrätt. Det har likväl ansetts önskvärt att som förutsätt- ning för avskrivning uppställa att tillräckliga skäl för konkursansökan ej föreligger. På skatteområdet finns det inte några uttryckliga bestäm- melser om att bedömning av konkursmöjligheten måste föregå beslut om avskrivning. När det gäller stora skatteskulder medges dock i praxis avskrivning endast om försök har gjorts att ta ut beloppet genom konkurs.
Punkt 2. Denna punkt överensstämmer i huvudsak med vad som f. n. gäller (14% 1 mom. 2 BöIF). Formuleringen har anpassats efter 66 % Uppr.
Punkterna 3 och 4. F. n. kan ett svenskt bötesstraff verkställas i annat nordiskt land i enlighet med NordVL. Som har framgått av specialmotive- ringen till 13 & avses att bötesstraff skall kunna verkställas även i vissa utomnordiska länder på grundval av internationella överenskommelser. Om något internationellt samarbete i detta avseende inte finns, avses att svensk beskickning eller svenskt konsulat liksom f. 11. skall medverka för att söka ta ut böterna. I förevarande punkter behandlas avskrivningsfrå- gor som har samband med verkställighet av här angiven beskaffenhet. Regleringen motsvarar i sak vad som nu föreskrives i 14 ä 1 mom. 3—5 BölF, varjämte hänsyn tagits till sådana fall som omfattas av lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott— målsdom.
Bland första styckets avskrivningsgrunder har inte medtagits det fallet att bötesfordran delvis bortfallit till följd av ackord. Grunderna härtill är följande.
Enligt 66 % 7 Uppr får avskrivning av skatt äga rum när skattefordran har preskriberats eller bortfallit på grund av ackord som antagits enligt 62 & tredje stycket Uppr. Enligt motiven skall avskrivning i stället för avkortning ske i ifrågavarande fall bl. a. därför att avskrivning inte inverkar på storleken av den kommunalskatt som kommunen äger rätt att uppbära av statsverket. Vid avkortning påverkas däremot skattedebite- ringen och kommunerna får ett i förhållande till avkortningen lägre skattebelopp (prop. 1965:160 5. 64). Efter uttalande av RRV (meddelan- de 1121/1967) är det också praxis att preskriberade böter avskrives under förutsättning att avskrivningsvillkoren i BölF är uppfyllda när preskrip- tion inträder.
Någon föreskrift, motsvarande 66 ä 7 Uppr, har inte intagits i förevarande paragraf. Som framgår av specialmotiveringen till 1 1 & FBöVL förordar utredningen i stället att avkortning alltid skall ske av böter som blir föremål för ackord eller preskriberas. Anledningen härtill
är följande. Sett från indrivningssynpunkt är den grundläggande skillnad- en mellan avkortning och avskrivning den att belopp som avkortas blir definitivt avförda ur kronofogdemyndighetens räkenskaper och inte längre får uttagas under det att indrivningen av avskrivna belopp kan återupptagas så länge de inte är preskriberade. Framför allt vid krono- fogdemyndigheternas arbete med restitutionsfordringar innebär nu- varande ordning med avskrivning av skatter som omfattas av ackord vissa arbetstekniska olägenheter. Särskilda anteckningar på indrivningshand- lingarna måste göras för undvikande av att det bortfallna skattebeloppet ånyo uppdebiteras. Inför övergången till ett riksdatasystem inom exeku- tionsväsendet bör särrutiner av sådant slag undvikas i den utsträckning det är möjligt. Härutöver kan åberopas de allmänna fördelarna av att avkortning i indrivningssammanhang får en enhetlig innebörd. Det förut redovisade skälet för att man på skattesidan tillämpar avskrivning föreligger inte på bötesområdet.
I paragrafens andra stycke ges regler om när avskrivningsfråga enligt första styckets punkt 1 bör upptas. Beträffande övriga punkter i första stycket föreligger behov av närmare föreskrifter i tidshänseende endast beträffande punkten 2, något som har tillgodosetts genom paragrafens tredje stycke.
Avskrivningsfråga enligt första stycket punkt 1 får enligt förslaget upptas tidigast när två år förflutit från det lagakraftvunnet bötesav- görande förelåg, och sådan fråga bör — frånsett betydelsefulla undantags- fall — ej upptagas senare än tre år från samma tidpunkt.
Beträffande den tidsmässiga minimigränsen är att anföra följande. I fråga om skatt finns bestämmelser i Uppr om vid vilken tidpunkt avskrivning tidigast får ske. Avskrivning av preliminär skatt får sålunda inte äga rum förrän efter utgången av andra uppbördsäret efter det under vilket skatten förfallit till betalning. I fråga om kvarstående och tillkom- mande skatt får avskrivning inte ske förrän efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten förfallit till betalning. Bestämmelsen gäller dock inte då skattefordran har bortfallit på grund av ackord.
Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finns nu inte på bötesom- rådet. Att bestämmelser om avskrivningstiden inte har getts i fråga om böter torde sammanhänga med deras särart i indrivningshänseende. Avskrivning enligt den vanligaste grunden, att tillgång saknas till betal— ning, förutsätter ju dessutom f.n. att förvandlingsfrågan har prövats. Sedan förvandlingsstraffet har avskaffats, försvinner denna särart. Liksom för skatt bör därför bestämmas vid vilken tidpunkt som avskrivning tidigast får ske. Härvid torde det ligga närmast till hands att anknyta till vad som gäller för preliminär skatt. Utgångstiden för beräkningen bör då bli den tidpunkt då statens fordran på bötesgäldenären uppstår.
Paragrafens andra stycke anger också en tidsmässig maximigräns på tre är, avsedd dock endast för ordinära verkställighetsfall. Föreskriften har av skäl, som förut har berörts, givits rekommendationens form. Exakta tidsgränser skulle vara en belastning i indrivningsverksamheten.
Den allmänna bakgrunden till regleringen i denna del har framgått av den allmänna motiveringen (6.6.7), och frågan har också berörts i
specialmotiveringen till 11 % FBöVL. Därför föreligger inte anledning att i förevarande sammanhang behandla annat än den författningsmässiga lösning som behövs för att uppnå de resultat vilka enligt de i tidigare sammanhang redovisade övervägandena har befunnits önskvärda.
Utredningen har funnit att skiljelinjen mellan å ena sidan de fall där verkställigheten bör begränsas till tre år och å andra sidan de fall där förlängd verkställighet bör ske lämpligen skall dragas på ett sätt som anknyter till 67 b % punkt 2 UL (jfr även 17 % BöVL). BestämmelseniUL innebär, att utmätning i lön inte får ske, om det med skäl kan antagas att gäldenären gjort vad han förmått för att betala skulden. I förevarande sammanhang torde samma kriterium vara lämpligt, ehuru med omvänd presumtion, dvs. att avskrivning inte får ske med mindre det med skäl kan antagas att den bötfällde har gjort vad han förmått för att betala böterna. Bestämmelsen har alltså inte uppbyggts så, att förutsättningen för förlängd verkställighetstid skulle vara beroende på att omständig- heterna positivt ger anledning till antagande att tredska eller grov vårdslöshet utgör anledningen till att betalning uteblivit. I stället har ansetts lämpligt att som villkor för den kortare verkställighetstiden uppställa att en betalningsvilja blivit i åtminstone någon mån dokumen- terad. Det har ansetts vara av värde att genom en sådan ordning markera att den kortare verkställighetstiden skall komma de i stort sett godartade indrivningsfallen till godo och att alltså en lojal betalningsvilja skall premieras, låt vara att betalningsförmågan varit svag. Från kronofogde- myndighetens synpunkt ger en dylik ordning, såsom tidigare har berörts, en förstärkt position, När den tidpunkt närmar sig, då den för ordinära fall avsedda tidsgränsen skall inträda, kan sålunda kronofogdemyndig- heten klargöra för en bötesgäldenär att det för avskrivning erfordras att en betalningsvilja dokumenteras genom betalning av åtminstone viss storlek. Det har ansetts från flera synpunkter fördelaktigt att lägga upp bestämmelsen så, att kronofogdemyndigheten skall finna godtagbar anledning för att nedlägga verkställigheten och att alltså ej utforma regleringen på det sättet att en förlängd verkställighetstid får förekomma endast om tredska eller grov vårdslöshet kan anses dokumenterad.
Såsom närmare har utvecklats under 6.1.2 är det ett intresse att för mycket arbete inte läggs ner på småfordringar. Med hänsyn härtill har andra stycket andra meningen begränsats till fordringar som överstiger 300 kr i treårsperiodens slutskede. Beloppet åsyftar summan av en bötfällds alla resterande bötesposter, varvid även yngre poster skall tas i beaktande. Styckets tredje mening öppnar möjlighet att även i fråga om lägre belopp ha förlängd verkställighetstid om så i undantagsfall skulle framstå som motiverat på grund av utpräglad tredska eller annan särskild anledning. '
Andra stycket tredje meningen åsyftar vidare sådana fall, där det visserligen inte behöver föreligga klar betalningsovilja men det allmännas intresse föranleder att en längre verkställighetstid blir gällande. Särskilt gäller detta när större belopp skall betalas, såsom kan vara fallet främst när det gäller rättsverkansbelopp.
Kronofogdemyndighetens befogenhet att enligt förevarande bestäm-
melse ta upp fråga om avskrivning bör ses som ett utflöde av de befogenheter myndigheten har såsom företrädare för staten i dess partsegenskap. Därför bör de synpunkter som anförts i specialmotive- ringen till 12 % FBöVL — bl. a. i fråga om besvärsrätt — anses vägledande även i nu förevarande hänseende.
1759
Denna paragraf kompletterar de två närmast föregående. Den motsvarar vad som nu gäller enligt 165 BöIF. Bestämmelserna i 65—68 %% upp- bördskungörelsen (l967:626) skall alltså äga motsvarande tillämpning på böter. I dessa paragrafer regleras det närmare förfarandet vid avskrivning och avkortning. Vidare finns bestämmelser om indrivning av avskrivet belopp, när ny tillgång till betalning bedöms föreligga. Slutligen anges att RSV meddelar anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna om avkortning och avskrivning, fastställer formulär till anmälan om avkort- ning och avskrivning och tillhandahåller motsvarande blanketter.
Övriga bestämmelser 18 9
I paragrafen erinras om de ytterligare föreskrifter om indrivning och redovisning som finns i USK och medelsförvaltningskungörelsen (19641886).
195
I anslutning till vissa av de tidigare berörda paragraferna har uttalats att RSV eller annan angiven myndighet bör ha att meddela närmare föreskrifter och anvisningar för tillämpningen i verkställighetsförfarandet. Härigenom har dock inte fullständigt angivits alla de fall, för vilka närmare tillämpningsföreskrifter behövs.
I denna paragraf föreslås nu att RSV, RPS och generaltullstyrelsen, envar för sitt myndighetsområde, skall få meddela de föreskrifter som behövs för tillämpning av bestämmelserna om uppbörd, indrivning och redovisning. Det förutsätts att samråd mellan dessa myndigheter sker vid behov. Samråd kan ibland behöva ske också med andra myndigheter, exempelvis med riksåklagaren, när det rör strafföreläggandefrågor.
En viss motsvarighet till den föreslagna 19 % finns i 26 & BöIF. Enligt denna bestämmelse fastställer RSV formulär till allmän underrätts och krigsrätts saköreslängd, anmälan till avskrivning och avkortning samt balanslängd, och verket meddelar också föreskrifter om redovisning av böter som har indrivits enligt BölF, i den mån det inte ankommer på annan myndighet. Vidare äger RSV enligt 105 & USK bestämma i vilken utsträckning balanslängd över redovisade mål skall upprättas. Samma myndighet får också enligt 113 % samma kungörelse meddela föreskrifter om tillämpningen av kungörelsen och om i vad mån handlingar, utöver
vad som särskilt är nämnt i kungörelsen, skall utfärdas enligt formulär. RSV:s befogenheter enligt dessa författningsrum bör anses kvarstå, ehuru 19 & ej ingår på dylika detaljfrågor.
Övergångsbestämmelserna
Såsom har framgått tidigare förordar utredningen att uppbördsför- farandet utsträcks att gälla även böter som har ådömts av tingsrätt. För det fall att de bestämmelser som hänger samman med uppbördsför- farandet beträffande tingsrättsböter måste träda i kraft senare än övrig lagstiftning har utredningen i bil. 9 föreslagit alternativa lagtekniska lösningar av uppbördsbestämmelserna. Uppbördsförfarandet påverkar även bestämmelserna om saköreslängd. De böter för vilka tingsrätt f. n. upprättar saköreslängd —— bortsett från viten som har ålagts av inskriv- ningsmyndighet * kommer sålunda efter en uppbördsreform att tas in i den centralt upprättade saköreslängden. Innan en sådan reform har genomförts måste de nuvarande bestämmelserna om tingsrätts saköres-
längd gälla. Detta har beaktats i de bestämmelser som har upptagits i bil. 9.
7.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
Det föreslås att de särskilda föreskrifterna om förvandlingsstraff utmönst— ras ur 25 kap. 4 och 7 %% samt 26 kap. 1 och 8 ååå BrB. Dessa ändringsförslag föranleder inte några kommentarer. Andra förslag till ändringar i BrB ger däremot anledning till några synpunkter.
26 kap. 25
I paragrafens andra stycke anges nu maximum för gemensamt straff i fängelse vid sammanträffande av brott. Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff, som kan följa på brotten, men får inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Vid denna beräkning skall bötesstraff anses svara mot det fängelse, som skulle följa vid böternas förvandling.
Som ersättning för den sist återgivna regeln föreslås en bestämmelse som generellt bestämmer relationen mellan böter och fängelse i detta hänseende. 1 åtskilliga straffskalor som har tillkommit före BrB anges 300 kr som maximibelopp för penningböter. Detta motsvarar en månads fängelse vid bötesförvandling. [ nyare lagstiftning är gränsen för penning- böter i regel 500 kr, vilket motsvarar 40 dagars fängelse vid förvandling. I de fall då endast böter anges i straffskalan, är straffarten dagsböter och högsta antalet sådana 120, om inte flera brott föreligger. Detta antal motsvarar 70 dagars fängelse vid förvandling. Med hänsyn till att straffskalorna för böter och fängelse regelmässigt inte utnyttjas maximalt torde man få tillräckligt utrymme för straffmätningen i nu avsedda fall, om bötesstraff skall anses svara mot fängelse en månad.
35 kap. 75
Paragrafen innehåller nu bestämmelser om bortfall av böter på grund av preskription och på grund av den bötfälldes död.
I första stycket föreslås till en början den ändringen att preskriptions- tiden för ådömda böter skall förlängas från tre till fem år. Om motiven härför hänvisas till avsnitt 6.6.7. Enligt nuvarande lydelse av detta stycke bortfaller inte böterna, om ansökan om förvandling av dem har delgivits den dömde före preskriptionstidens utgång. I stycket erinras vidare f. n. om att särskilda bestämmelser gäller om bortfallande såväl av böter, sedan sådan ansökan delgivits, som av ålagt förvandlingsstraff. Avskaf- fande av förvandlingssystemet påkallar att de med detta sammanhängan- de bestämmelserna i första stycket utgår.
Enligt andra stycket bortfaller böterna, om den bötfällde dör. Har bötesavgörandet vunnit laga kraft och lös egendom utmätts för böterna före dödsfallet, skall dock böterna tas ut av denna egendom. Motsvarande gäller om lös egendom satts i allmänt förvar. Någon ändring i dessa bestämmelser föreslås inte. Visserligen skulle i och för sig kunna tänkas att böter i ett konkursförfarande som pågår vid den bötfälldes död skulle äga bestånd. Tillräckliga skäl för ett så långtgående tillvaratagande av de fiskaliska intressena föreligger dock inte. Bötesfordran skall alltså enligt förslaget bortfalla, även om konkurs pågår vid dödsfallet. Detta gäller även om konkursen har tillkommit efter ansökan som har grundats på bötesfordringen. Att denna fordran genom dödsfallet bortfaller, leder i princip ej till att konkursen skulle behöva avskrivas. Situationen som uppkommer genom dödsfallet bör anses jämförlig med den som uppkom- mer, om tredje man efter ett lagakraftvunnet konkursbeslut skulle betala den fordran varå konkursansökningen har grundats.
Övergångs bestämmelserna
Lagen avses träda i kraft samtidigt med den nya bötesverkställighetslagen.
Under utredningsarbetet har utredningen mött synpunkten att, om i 35 kap. 7 % föreskrivs en förlängd preskriptionstid, det vore fördelaktigt för statsverket om förlängningen fick gälla även bötesstraff som har utdömts före den nya lagens ikraftträdande. Därvid har särskilt framhål- lits intresset av att speciellt höga bötesstraff, utdömda exempelvis i skattebrottmål enligt äldre ordning, skulle få vara under verkställighet under längre tid.
Enligt utredningens mening kan det dock inte ifrågakomma att genom ny lagstiftning förlänga preskriptionstid som löper enligt nu gällande föreskrifter. En annan sak är att intill dess att den nya lagstiftningen träder i kraft kan väckas förvandlingstalan för att uppnå den effekt som följer av 25 & BöVL.
I klarhetens intresse har i övergångsbestämmelserna intagits en före- skrift av innebörd att beträffande bötesstraff, som har ålagts enligt före lagens ikraftträdande lagakraftvunnet avgörande, äldre preskriptionsbe- stämmelser äger fortsatt giltighet.
7.4. Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen
Den föreslagna ändringen i 525 UL sammanhänger med att hovrätts bötesavgörande avses bli verkställbart först efter laga kraft (se special- motiveringen till 2 & FBöVL).
7.5. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen 138 55'
Det undantag som i denna paragraf görs för fordringar enligt 19 % förmånsrättslagen (19701979) vid viss ränteberäkning i konkurs föreslås utgå, eftersom nämnda lagrum enligt förslaget till ändring i förmånsrätts- lagen skall upphöra att gälla.
7.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (19545 79) om nykterhetsvård
Beträffande 10, 11, 22, 32 och 34 åå föreslås att bestämmelser som äger samband med förvandlingssystemet för böter skall utgå.
[ sammanhanget erinras om noten under specialmotiveringen till 12 & FBöVL.
7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m m.
25
Verkställighet av internordiska bötesdomar sker såsom framgår av nu gällande paragraf enligt svensk lag. Enligt paragrafens nuvarande lydelse får dock beslut om förvandling av böter inte meddelas.
Genom att förvandlingsstraffet föreslås bli avskaffat kan den i paragra- fen gjorda reservationen för förvandlingsbeslut utgå. Frågan huruvida förvandlingsstraff som har ådömts i annat nordiskt land kan verkställas här i landet hör till 5 %.
539
Enligt gällande rätt kan ett i annat nordiskt land meddelat beslut om förvandlingsstraff för böter verkställas här i landet. Såsom tidigare har framgått förekommer det dock sällan sådan verkställighet i praktiken. Möjligheten att verkställa internordiska förvandlingsstraff här i landet avser bl. a. svenska medborgare. Om förvandlingsstraffet för böter avskaf— fas, kan det inte komma i fråga att ett förvandlingsstraff, som i annat nordiskt land har ådömts en svensk medborgare, verkställs här. Beträffan- de utlänningar, som har hemvist här i landet eller vilka i övrigt vistas här under sådana förhållanden att verkställighet av utländskt förvandlings- straff skulle kunna ske här, är skälen inte lika starka att avskaffa möjligheten att låta verkställighet ske i Sverige. Utredningen har dock
stannat för att även i dessa fall föreslå en ändring av nuvarande ordning. Härför talar särskilt de principiella synpunkter som ligger bakom försla— get att avskaffa förvandlingsstraffet. Tilläggas bör att man inte har särskilt goda grunder att i förevarande sammanhang upprätthålla en särreglering för utländska medborgare.
Om den föreslagna ändringen torde företrädare för de övriga nordiska länderna böra orienteras.
759
Den nuvarande bestämmelsen om vilken inverkan betalning av böter har på förvandlingsstraff föreslås utgå.
2939
Hänvisningen till nuvarande BöVL:s bestämmelser om strafftidsberäkning vid verkställighet av flera förvandlingsbeslut föreslås utgå.
Övergångs bestämmelser
Lagen bör träda i kraft samtidigt med den nya bötesverkställighetslagen. Genom att verkställigheten här i landet av ett i annat nordiskt land ådömt bötesstraff skall ske enligt svensk lag (jfr 2 %) blir den nya bötesverkställighetslagens övergångsbestämmelser tillämpliga på de fångar som avtjänar förvandlingsstraff i svenskt fängelse på grund av ett i annat nordiskt land ålagt förvandlingsstraff. Någon motsvarighet till punkt 2 i övergångsbestämmelserna till FBöVL behövs därför inte i denna lag. Verkställigheten skall avbrytas vid den nya lagens ikraftträdande.
7.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister
De ändringar som föreslås i denna lag är föranledda av förslaget om förvandlingsstraffets avskaffande.
7.9. Förslaget till lag om ändring i införsellagen ( ] 968.621) 1 &?
Skälen för ändringsförslaget att böter och viten skall jämställas med skatter i införselmålen har utvecklats i avsnitt 6.6.2.
En ytterligare synpunkt kan anföras till belysning av att redan gällande rätt ger utrymme för kronofogdemyndighet att gynna bötesfordringen på skattefordringens bekostnad. Företrädesordningen mellan skatt och böter vid införsel regleras av 1 och 15 55. Förekommer införsel samtidigt för olika slags fordringar, har de enligt 15 & gruppvis företräde i den ordning vari de upptagits i 1 %. Hittills har mani praxis ansett att en utmätnings— man inte är tvungen att vid samtidig indrivning av skatter och av böter
följa denna företrädesordning (jfr för utmätning SOU 1964257 5. 170 och prop. 1970:142 5. 142). På motsvarande sätt som han vid utmätning kan hålla tillbaka skattefordringen till förmån för böterna kan han,” om det är motiverat exempelvis av preskriptionsrisk, lämna anstånd med betalning för skattefordran men ta ut böterna genom införsel.
759
Ändringen är föranledd av förslaget att hovrätts dom ej längre skall vara verkställbar före laga kraft. Härigenom sker ingen ändring i möjligheten att meddela införsel för disciplinbot (jfr 53 och 91 åå militära rättegångs- lagen).
15 5
Av skäl som har utvecklats i specialmotiveringen till 55 FBöVL har föreslagits att regeln i paragrafens fjärde stycke om avräkning utgår såvitt gäller konkurrerande statliga fordringar.
175
Enligt gällande rätt skall införsel för böter ändras eller hävas om utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran. I den nu avsedda konkurrenssituationen står böterna enligt förslaget tillbaka endast för de utmätningsfordringar av kvalificerad beskaffenhet som avses i 67 b 5 4 UL. Härmed avses exempelvis ersättning för person- eller egendomsskada på grund av brott samt skadeståndsrättsliga underhållsbidrag vid förlust av försörjare (jfr prop. 19681130 s. 106). Med denna förbättring av böternas företrädesrätt har samordnats reglerna för skatteinförsel, så att skatt får samma ställning som böter i detta fall.
22 _55'
Som ett medel mot vissa illojala förfaranden anvisar 22 & möjligheten att ta ut sådan fordran som avses i l ä 1 eller 2 genom ett införselliknande förfarande. Enligt förslaget skall även övriga fordringar, som är införsel- bara enligt lagen, kunna tas ut på detta sätt.
24 55"
En redaktionell ändring föranleds av ändringsförslaget i avseende på 1 5.
7.10. Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen ( ] 9709 79)
Enligt 19 & går för närvarande böter, viten och rättsverkansbelopp efter andra fordringar vid konkurs. Eftersom böter och de övriga här nämnda fordringarna enligt förslaget (6.6.2) inte längre skall efterställas opriorite- rad gäld, bör 19 & upphävas och hänvisningen i 18 & till de undantag i
förmånsrättshänseende som anges i 19 & utgå.
Att 19 % utgår bör ej inverka på gällande uppfattning att andra fordringar än de i 19 & särskilt angivna kan avtalsmässigt göras efterställ- da.
I lagförslaget har intagits en övergångsbestämmelse, överensstämmande med den som återfinnes i punkt 8 förmånsrättslagens övergångsbestäm— melser.
7.11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
I fråga om verkställighet av böter som har ådömts enligt denna lag skall enligt lagens 25 5 första stycket gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd som har ådö'rnts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om inte annat följer av vad som sägs senare i lagen. Som ett undantag från vad som sålunda gäller anges i 36 å andra stycket att böter som har ådömts enligt lagen inte får förvandlas. Efter ett avskaffande av förvandlingsstraffet bör andra stycket i 36 & utgå.
7.12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän
55
Den nuvarande bestämmelsen att belopp som motsvarar disciplinbot inte får förvandlas till frihetsstraff bör utgå. I övrigt bör beträffande verkstäl— ligheten såsom tidigare gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff. [ förslaget görs dock inskränkning för de fall, där annat är särskilt föreskrivet. Härmed åsyftas bestämmelserna i 53 och 91 %% militära rättegångslagen (1948z472). Enligt dessa får i vissa fall verkställighet av i dom eller beslut varigenom disciplinbot har ålagts ske, innan avgörandet har vunnit laga kraft.
163?
l I likformighetens intresse föreslås att preskriptionstiden för disciplin- 1 Straff blir densamma som för bötesstraff. Ändringen torde få ringa [ betydelse i praktiken. *
7.13. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
Ändringsförslaget kräver ej någon kommentar.
7.14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Ändringsförslaget kräver ej någon kommentar.
7.15. Förslaget till förordning om upphävande av förordningen (191 7.915) om indrivning och redovisning av böter
Tidigare har klargjorts att om Rlzs rutiner inte medger att uppbörd sker beträffande tingsrätts böter när den nya lagstiftningen träder i kraft särskilda bestämmelser behövs i ett övergångsskede. Förslag härtill har upptagits i Bil. 9.
7.16. Övriga författningsförslag
De ändringsförslag som utredningen i övrigt framlägger står i samband med förslaget om förvandlingssystemets avskaffande och med förslagen om vissa ändringar i arbetsrutinerna. Förslagen torde inte behöva kom- menteras närmare.
Bilaga 1 Statistik
Tabell 1 Antal bötesdomar samt böter enligt godkända strafförelägganden och ordningsföre—
läggandena 1967 1968 1969 1970 1971 197217 197317 Bötesdomar 102 412 94 660 67 825 61721 51418 58 840 61 190 Strafförelägganden 292 904 227 876 127 690 150 987 165 156 166 942 189 442 Ordningsföreläggan— den 36 9740 87 288 178 686 150 434 151747 166 052 192121 Summa 432 290 409 824 374 201 363 142 368 321 391 834 442 753
” Uppgifterna är hämtade från Sveriges officiella statistik, statistiska centralbyrån, Kriminalstatistik, del 2 domstols- och åklagarstatistik 1969 s. 20, 1970 s. 20 och 1971 s. 19. Bland bötesdomarna ingår även påföljdskombinationer med böter, nämligen böter jämte fängelse, ungdomsfängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller vård enligt barnavårdslagen. Dessa kombinationer utgjorde år 1967 4 043, 1968 3 541, 1969 3 622, 1970 3 467 och 1971 3 987. Se centralbyråns publikation Kriminalstatistik, del 2, 1967 s. 51, 1968 s. 52, 1969 s. 55, 1970 s. 55 och 1971 s. 54. b lflnligt statistiska centralbyråns meddelanden R 1974:23 och R 1975:13, komplet— terade med uppgifter under hand. Någon statistik för 1974 föreligger inte. Enligt uppgift från rikspolisstyrelsen utfärdades 221 363 strafföreläggande-n och 195 889 ordningsförclägganden under 1973. Motsvarande antal för 1974 var enligt styrelsen 242 744 resp. 204 011. C Lagen (1966:247) om föreläggande av ordningsbot trädde den ljanuari 1967 i kraft i Stockholms polisdistrikt och polisdistrikten i Västmanlands län samt den lmaj 1967 i polisdistrikten i Stockholms län och i Göteborgs och Bohus län. Ordningsbotssystemet blev tillämpligt i hela landet fr. o. rn. den 1 juli 1968.
Tabell 2 Antal förseelser i rättegång och försuttna vitend, ?
År Antal 1967 3 045 1968 3 090 1969 2 560 1970 2 660
(1 Sveriges officiella statistik, statistiska centralbyrån, Kriminalstatistik, del 2 dom- stols— och åklagarstatistik 1967 s. 39, 1968 5.41, 1969 s. 43 och 1970 s. 43. Uppgift för 1971 ingår ej i nämnda statistik. eljnligt utredningens egna undersökningar om viten som dömts ut av andra myndigheter än de allmänna domstolarna uppdebiterades under år 1968 i Stock- holms stad 94 vitesposter på tillhopa ca 113 000 kr. och i Stockholms län 33 belopp på tillsammans omkring 43 000 kr. Kammarrätten hade dömt ut 26 av vitena och länsstyrelsen resten.
Som jämförelse kan nämnas att det totalt uppdebiterade beloppet för bötesmedel (i vilket vitena ingår) var ca 7% milj. kr i staden och 5 milj. kr i länet under samma år.
Tabell 3 Uppdebiterade (restförda) bötesmedel m. m.fl g
År Uppdebiterat Influtet ej uppdebiterath Summa kr.
Handlägg- Kr
ningsform 1965 41 877 364 Sf Sthlm 871 196 42 748 560 1966 50 699 762 Sf Sthlm 1 013 089 51 712 851 1967 62 006 610 Of 3183 338
Sf Sthlm 890 988 66 080 936 1968 61 668 556 Of 7 256 945
Sf Sthlm 764 309 69 689 810 1969 59154 333 Of 12 501382
Sf Sthlm 437 762 Sf 309 783 72 403 260 1970 52 489 444 Of 9 547 371
Sf 6 974 084 69 010 899 1971 43 803 558 Of 10 344 822
Sf 10415 638 64 564 018 : 1972 51908 611 Of 11582 607 ,
Sf 11983 207 75 474 425 1973 56 978 087 Of 14 345 557
Sf 12177 887 83 501531 1974 71501470 Of 15 797 043
Sf 12 538 309 99 836 822
fUppdebiterade belopp enligt RRV:s statistik t.o.m. 1969, 150st statistik för 1970, 1971 och 1972 och RSV:s statistik för 1973 och 1974. gBöternas andel av de allmänna mål som var beroende på indrivning framgår av följande sammanställning som baserar sig på statistik från RRV, EON och RSV. (Beloppen är avrundade.)
Uppdebite- Bötesmedel Skatter, all— * rat, år mkr männa avgifter mkr
1967 62.0 1 115,0 ; 1968 61,7 1 162,0 ll 1969 59,2 1 292,7 , 1970 52,5 1 525,4 1971 43,8 1 834,7 1972 51,9 1941,l 1973 56,9 1 816,9 1974 71,5 1848,l
" Sf Sthlm avser strafförelägganden som utfärdats i Stockholms åklagardistrikt. Enligt Kungl. brev den 19 mars 1965 skulle sådana böter som inbetalats till kronofogden innan sakörelängd skulle ha upprättats inte tas upp i saköreslängd.
Sf avser böter som uppburits av rikspolisstyrelsen i det system för automatisk databehandling av strafförelägganden som tillämpas i hela landet fr. o. m. den 1 april 1970 och som på försök började tillämpas den 1 oktober 1969 enligt kungörelsen (1969:506) om försöksverksamhet beträffande automatisk databehandling av straff— föreläggande. Verksamheten omfattade Stockholms åklagardistrikt, åklagardistrik— ten i Värmlands län och Örebro län samt tjänsteman mcd åtalsbehörighct vid centraltullkammaren i Stockholm. Of avser böter som rikspolisstyrelsen uppburit på grund av föreläggande av
ordningsbot. Uppgifterna om influtna belopp har lämnats av kronofogdemyndigheten i Stock-
holm såvitt avser SfSthlm och i övrigt av rikspolisstyrelsen.
Tabell 4 Parkeringsboti
År Antal lnbetalt kr 1967 374 487 6 436 378 1968 461 642 16140 995 1969 421 803 17 994 733 1970 464 902 19 580 933 1971 430 083 18 681 237 1972 20 331 856 1973 21 759 221 1974 24 825 211
' Uppgifterna om beloppen har lämnats av rikspolisstyrelsen och antalsuppgifterna av statistiska centralbyrån; se Kriminalstatistik del 2, domstols- och åklagarstatistik, 1969 s. 20, 1970 s. 20 och 1971 s.19. Uppgifterna avser antalet inbetalade parkeringsböter. Antalet utfärdade anmaningar att betala parkeringsbot var högre. Enligt uppgift från rikspolisstyrelsen uppgick det under år 1971 till 764 935, år 1972 till 819 517, år 1973 till 838 802 och år 1974 till 898 540. Under fjärde kvartalet 1972 var betalningsfrekvensen enligt samma källa 47,1 % i Stockholms polisdistrikt och 61,1 % i landet inklusive Stockholms polisdistrikt. Antals— och procentuppgifterna avser de betalningar som sker i parkeringsbotsrutinen t.o.m. kalenderkvartalet efter det då förseelsen begicks.
Ytterligare uppgifter om betalningsfrekvensen finns i en inom kommunikations- departomcntet upprättad promemoria (Ds K 1973z6) ang. vissa frågor om kontroll av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad (se bl. a. bilagan till promemorian).
I lagen (1960:683) om parkeringsbot, som trädde i kraft den 1 januari 1961, föreskrevs att beslut om parkeringsbot skulle avse visst polisdistrikt eller del därav. Med stöd av lagen förordnades därefter successivt genom ämbetsskrivelser att lagen skulle gälla inom åtskilliga polisdistrikt eller delar därav. Enligt parkeringsbots- kungörelsen (1966:537) blev lagen tillämplig bl. a. i de polisdistrikt inom vilka ordningsbotssystemet prövades. Området utvidgades slutligen genom parkerings- botskungörelsen (19681200) att avse hela landet fr. o. m. den 1 juli 1968.
Tabell 5 Centralt uppburna bötesmedel
År Strafföre- Ordningsbot Parkeringsbot Summa läggande
1967 3183 338 6 436 378 9 619 716 1968 7 256 945 16 140 995 23 397 940 1969 309 783 12 501 382 17 994 733 30 805 898 1970 6 974 084 9 547 371 19 580 933 36102 388 1971 10 415 638 10 344 822 18 681 237 39 441 697 1972 11983 207 11582 607 20 331856 43 897 670 1973 12177 877 14 345 557 21759 221 48 282 655 1974 12 538 309 15 797 043 24 825 211 53160 563
Sc även tabellerna 3 och 4.
Tabell 6 Genom indrivning influtna bötesmedel i hela riket under åren 1966—1969
Är Influtet i % på årskonto 9065 9066 9067 9068 1966 77 1967 88 78 1968 93 90 82 1969 95 94 92 81
Anm. Kontona 9065, 9066, 9067 och 9068 avser bötesmedel som har upp— debiterats under åren 1965, 1966, 1967 och 1968.
Tabell 7 Genom indrivning influtna bötesmedel i hela riket med undantag av Stockholms stad under åren 1966—1969]
År Influtet i % på årskonto 9065 9066 9067 9068 1966 82 1967 92 82 1968 96 92 86 1969 97 96 94 85
lEnligt RRV:s statistik per den 31 december 1969. I statistiken ingår inte bötesmedel som uppburits av rikspolisstyrelsen i samband med ordningsföreläggan- de och försöksverksamheten med databehandling av strafföreläggande (jfr tabell 3). — Fr. o. m. år 1970 förs inte denna statistik.
De influtna medlen är beräknade på de belopp som har återstått att redovisa sedan avkortningar — exempelvis på grund av förvandling — har skett. Om indrivningsresultatet i stället anges i förhållande till de uppdebiterade bötesmedlen blir det följande:
Uppdebiterat Influtet i % (avkort- år ningarna inte frånräknade) Hela riket 1965 88
1966 87 1967 87 1968 78 Hela riket utom 1965 91 Stockholms stad 1966 90
1967 89 1968 81
Tabell 8 Bötesmedel. lndrivningsresultatk inom kronofogdeorganisationen
Utestående l . 1
Restfört
Avkortat
Belopp att indriva
Avskrivet
%
Levererat
%
Utestående 31.12
%
1968 Hela landet Hela landet utom Stockholms stad 1969 Hela landet Hela landet utom Stockholms stad 1970 Hela landet 1971 Hela landet 1972 Hela landet 1973 Hela landet 1974 Hela landet k Enligt RRV:s statistik för åren 1968—1969, 150st statistik för åren 1970, 1971 och 1972 och RSV:s statistik för åren 1973 och 1974. Såsom framgår av tabell 3 har ytterligare influtit, år 1968 8 021 254 kr, år 1969 13 248 927 kr, år 1970 16 521455 kr, år 1971 20 760 460 kr, år 1972 23 565 814 kr, år 1973 26 523 444 kr
40 486 741 30 301 141
40 484 988 30 617 222 40 798 677 36 813 433 33 642 692
34 408 797 35 512 363
61 668 556 54 168 438
59154 333 51239 451
52 489 444 43 803 558
51908 611
56 978 087
71501 470
5 029 712 3925 419
6105 553 4 737 689
8 939 480 5 074 934
6176155
6 769 392 5 424 246
97 125 585 80 544 160 93 533 768 77118 984 84 348 641 75 542 057 79 375 148 84 617 492
101 589 587
2 301293 1 170 574
2 942 314 1 339 397
2 671481 1936 061 2 231928
1 836 605 1 978 896
2,6 2,8 2,2
2,0
54 338 735 48 755 797 49 792 224 42 948 265 44 863 185 39 963 777 42 734 333 47 268 450 58 152 704
52,9 53,8 55,8 57,2
40 484 988 30 617 222 40 798 677 32 830 790 36 813 433 33 642 122 34 408 796 35 512 363 41 457 901
44,5 43,4 42,0 40,8
och år 1974 28 335 352 kr, som inte har restförts (uppdebiterats).
Tabell 9 Antal avdömda bötesförvandlingsmål i första instans och antal personer som har tagits in i fångvärds- anstalt för att avtjäna förvandlingsstraff för böter (s. k. bötesfångar)l
1955 1960 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 Mål 2173 2899 2321 1996 1349 1847 2431 2618 3183 3642 3618 Bötesfångar 497 330 269 257 160 170 287 263 205 137 127 133 78
[Enligt Sveriges officiella statistik, statistiska centralbyrån, Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet 1949—1952, 5. 66, 1955 och 1956 5.72, 1959 och 1960 s. 60, 1963 s. 54, 1964 s. 54, 1965 s. 52, Domstolarna 1966 s. 52, 1967 s. 61, 1968 5.59, 1969 s. 55, 1970 s. 57 och 1971 s. 51. Antalsuppgift för 1972 och senare års mål saknas. Se ock Historisk statistik för Sverige, 1960, 5.186. Härjämte hänvisas till kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvården 1961 s. 45, 1967 s. 27, 1970 s. 26, 1971 s. 32, 1972 s. 32 och 1973
s. 27.
Tabell 10 Fördelning av s. k. bötesfångar efter ålder"?
Bötesfångar- 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 nas ålder 18»20 3 5 6 l 6 9 3 1 7 4 3 21—24 30 25 19 19 44 46 33 24 16 24 9 25—29 52 43 18 22 58 53 42 27 32 32 18 30—34 41 40 17 26 41 38 29 14 22 26 11 35—39 35 46 23 20 37 34 28 12 10 15 11 40—49 61 64 50 46 54 53 40 35 27 20 12 50—59 36 28 18 28 42 25 23 17 12 10 11 60 år och mer 11 6 9 8 5 5 7 7 1 2 3 Summa 269 257 160 170 287 263 205 137 127 133 78 Tabell 11 Fördelning av s. k. bötesfångar efter strafftidens längdm Strafftidens 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 längd Högst 30 dagar 31 37 33 51 76 74 50 19 30 28 26 31—90 dagar 238 220 127 119 211 189 155 118 97 105 52 Summa 269 257 160 170 287 263 205 137 127 133 78
'" Enligt kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvården 1967 s. 27, 1970 s. 26, 1971 s. 32, 1972 s. 32 och 1973 s. 27.
Tabell 12 Nådeärcnden i förvandlingsmål"
År Avgjorda Avslag eller ej upp- ärenden tagna till prövning
1967 51 37 1968 47 40 1969 34 18 1970 51 32 1971 45 29 1972 51 35 1973 52 35
" linligt statistiska centralbyrån, Domstolarna 1967 s. 70, 1968 s. 68, 1969 s. 69, 1970 s. 71,1971s. 65,1972 s. 56 och 1973 s. 60.
Arbetsrutiner vid kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt.
[ Åtgärder före beslut om utmätningsförrättning
Åtgärder Åtgärden utförs av] Kont- Kont- Krono- pers pers ass bötes- kkom-dt sekt
1 Saköreslängd kontrollräknas mot uppgift om x
uppdebiterat belopp. Saköreslängd registreras i kfmzs avräkningsliggare
2 Arbetshandlingar i form av centralregisterkort, x indrivningskort, betalningsanmaning och be- vakningskort skrivs ut med ledning av saköres— längd
Anm. Dessa handlingar kommer i färdigt skick från rikspolisstyrelsen om saköreslängden har skrivits ut där
3 Gäldenären anmanas skriftligen att betala x böterna2
Anm. Anmaningsverksamheten resulterar i vissa fall (större bötesposter) i att kronofogde medger anstånd eller avbetalning på framställning av gäldenären
4 Bötesmålet lämnas över till kkom-dt vid kfmzs x faltuvdelning för fortsatt handläggning (fallindrivning)
5 Gäldenären anmanas skriftligen att betala x böterna3
1 Kfm kronofogdemyndighet(en) dt distrikt kkom kronokommissarie kronoass kronoassistent bötessekt bötessektionen kont-pers kontorspersonal 2 [ anmaning erinras om att införsel eller utmätning kan ske och att anstånd eller avbetalning kan medges efter framställning därom. 3 Se not 2. Dessutom erinras om att förvandling av böterna kan äga rum.
6 lndrivningskort kontrolleras mot bötessek- x tionens register över intyg om intagningar från vårdanstalter för alkoholmissbrukare, interne- ringsnämnd och ungdomsfängelsenämnd för bortsortering av avkortningsfall
7 lndrivningskort i mål som inte har betalats efter x anmaning enligt 3 och 5 eller avkortas lämnas över till kronoass för indrivning. Centralregister— kortet sorteras in i centralregister
8 Ev förekomst av andra oavslutade allmänna mål x beträffande gäldenären kontrolleras genom slagning ibokstavsregister över indrivningskort samt i register över begärda förvandlingar. Målen samordnas i förekommande fall
9 Möjligheten att använda införsel undersöks. X i Finns uppgift om arbetsgivare på indrivningskort ] görs telefonförfrågan hos arbetsgivaren för kontroll att gäldenären fortfarande är anställd där. I övriga fall förfrågan hos försäkringskassa om arbetsgivare. Vid erhållet besked om arbets- givare lämnas målet över till kkom för beslut i ' införselfrågan
]] Åtgärder i mål som utsatts till utmätningsförrtitming
Inflyter inte full betalning efter anmaning eller genom införsel och faller inte målet bort på grund av avkortning, sätter kronoassistenten ut det till utmätningsförrättning (brådskande fall förtur). Därefter skrivs arbets- , handlingar för utmätning (underrättelse till gäldenären,4 bevis om verk- j ställd utmätning med besvärshänvisning samt stomme till utmätnings- protokoll). När underrättelse om förrättning har sänts under gäldenärens uppgivna adress, varierar kronofogdemyndighetens fortsatta åtgärder efter de olika situationer som därefter uppstår. En översikt av de vanligaste alternativen och de därav föranledda åtgärderna lämnas här.
Situation Åtgärd 1
Gäldcnären betalar böterna lndrivningskort återställs av kronoass till kkom—dtsexpcdition. lntlutet belopp bokförs och redovisas i månads— räkning under konto 90
Gäldenären ringer eller besöker krono- Anstånd eller avbetalningsplan beviljas ass och begär anstånd med betalning regelmässigt eller avbetalningsplan5
Meddelandet om utmätningsförrättning 1. Kontrollförfrågan hos försäkrings— återkommer med uppgift att gäldenä- kassa och länsstyrelsens personavi— ren har avflyttat till annan adress register ang. aktuell adress ,
2. Målet överlämnas till annan hand- läggare eller också sänds nytt med— delande om utmätningsförrättning ut under den nya adressen
4 Här nämns ingenting om införsel eller förvandling. 5 Härvid kan komma i fråga att risken för förvandling framhålls för gäldenären.
Gäldenären hörs inte av och någon av föregående situationer är inte tillämplig
Kronoass inställer sig på utsatt tid och plats för utmätningsförrättning. An- träffas gäldenären eller anhöriga till honom, företas utmätning om utmät- ningsbara tillgångar finns. Öppnas inte dörren till gäldenärens bostad eller kontor, lämnas skriftligt meddelande (s. k. skjutlapp) i gäldenärens brevlåda. Om gäldenären varit i kontakt med kronoassistenten efter sistnämnda meddelande avtalas om ny tid för utmätningsförrättning eller också träffas betalningsuppgörelse. Om gäldenären inte hör av sig trots ”skjut- lappen", gör kronoass ett nytt besök hos gäldenären utan föregående under- rättelse. Anträffas då gäldenären, verk- ställs utmätning eller upprättas för— vandlingsredogörelse. Om gäldenären uppbär lön eller annan ersättning vari införsel kan beviljas, tas uppgifter till ledning för införselbeslut upp. An- träffas inte gäldenären vid detta besök, används låssmed för tillträde till gälde- närens utrymmen i och för utmätning eller också läggs ett nytt, skarpt formu— lerat meddelande i gäldenärens brev- låda, i vilket sägs att utmätning, in- försel eller ansökan om förvandling kommer att ske omgående. Om gälde- nären då sätter sig i förbindelse med kronoass, beslutas allt efter omständig- heterna om införsel, utmätning eller forvandlingsframställning6
Uppgift om gäldenärens vistelseort har inte kunnat erhållas
Böterna anmäls för avskrivning till läns— styrelsen efter granskning hos revisions- sektionen sedan indrivningskort för- setts med erforderliga hindersbevis. Avskrivning sker i genomsnitt efter cirka ett års handläggningstid hos kronofogdemyndigheten
[[I Åtgärder i samband med bötesförvandling
Efter samarbete mellan polisen, åklagarmyndigheten och kronofogde- myndigheten i Göteborg har fr.o.m. den 1 juli 1969 på försök genomförts en viss förenkling av dessa myndigheters arbetsrutiner vid bötesförvandling. På ett blankettset som är gemensamt för de tre myndigheterna upprättas förvandlingsredogörelse, polisens utredning i förvandlingsmålet, åklagarens beslut, talong för alfabetiskt register hos polisen samt kronologiskt och alfabetiskt register hos åklagarmyndig- heten och kronofogdemyndigheten. När kronofogdemyndigheten upp- rättar förvandlingsredogörelse, förs uppgifterna om den bötfälldes namn, personnummer, adress och yrke m.m. över från blanketten till de arbetshandlingar som i fortsättningen behövs hos polisen och åklagar- myndigheten.
6 Vid denna kontakt redogörs i stort för bl. a. förvandlingsreglerna.
Arbetsrutinerna när bötesförvandling påkallas är följande
Åtgärden utförs av
kkom krono- kont- bötes- ass pers sekt bötes- sekt
l Koncept för bötesförvandlingsredogörelse och x förteckning över mål, vari förvandling påkallas, upprättas
2 Handlingarna under 1 samt indrivningskort x expedieras till bötessektionen vid avdelningen för allmänna mål
3 Förfrågan görs hos kfmzs bevakningsregister om x ev. förekomst av ytterligare oguldna böter och viten för samordning. [ förekommande fall in- fordras indrivningskort från andra kkom-dt be— träffande dessa böter och viten
4 Förvandlingsredogörelse, förvandlingsregister x och underlag för polisens och åklagarmyndig- hetens arbete med förvandlingsmålet upprättas
5 I saköreslängd noteras att förvandling begärts x
6 Förvandlingsredogörelse och indrivningskort x granskas och kontrolleras
7 Handlingarna expedieras till åklagarmyndigheten x
8 Talonger insorteras i alfabetiskt och krono- x logiskt register över begärda förvandlingar
Bilaga 3 Utredning om frivillig betalning, införsel och utmätning vid bötesverkställighet
Utredningen har genom en enkät hos nedannämnda kronofogdemyndig- heter och genom en egen undersökning inom Göteborgs kronofogde— distrikt inhämtat upplysningar om i vilken utsträckning frivillig bötes- betalning sker till kronofogdemyndigheterna och hur stor införsel- och utmätningsfrekvensen är i bötesmålen.
De uppgifter som har lämnats baserar sig nästan uteslutande på stickprov och avser förhållanden, som är hänförliga till 1969 eller 1970.
Det har visat sig att omkring 35 % av de i Göteborgs distrikt uppdebiterade bötesposterna har betalats på grund av den första skriftliga anmaningen eller dessförinnan. Motsvarande ungefärliga procenttal i enkätdistrikten var följande: Handen 35, Uppsala 30, Linköping 40, Eksjö 30, Kalmar 40, Malmö 20—730, Borås 20—25, Karlstad 30, Lindesberg 30, Östersund 55, Lycksele 35, Umeå 50.
Inom Göteborgs distrikt uttogs omkring 15% av de böter, som överlämnats för fåltindrivning, genom införsel. Motsvarande procenttal i enkätdistrikten var: Uppsala 10, Linköping 20, Eksjö 40, Kalmar 35, Malmö 15, Borås 30—35 Karlstad 15, Lindesberg 25, Östersund 15, Lycksele 5—10, Umeå 25.
Utmätning förekommer enligt enkäten i betydligt mindre omfattning än införsel. Detta framgår av följande procenttal som har beräknats på samma sätt som införselfrekvensen: Uppsala 6—7, Linköping 8, Eksjö 5, Kalmar 21, Malmö 5—10, Borås 12, Karlstad 7, Lindesberg 5, Östersund 3, Lycksele 8, Umeå 5.
Av enkäten framgår att utmätningsobjektet i det övervägande antalet fall utgörs av tillgodohavanden i överskjutande skatt.
För att kunna ge ett exempel på hur utmätningarna för böter gestaltar sig under en sammanhängande tid av ett år har utredningen infordrat uppgifter från kronofogdemyndigheten i Borås distrikt. Uppgifterna avser år 1969.
De tillgångar som tas i anspråk vid utmätning för böter grupperas och mäts ut enligt följande.
I Utmätning i tillgångar i allmänhet. Utmätningen sker i regel hos gäldenären i anslutning till förrättning på fältet. II Utmätning av fordran på överskjutande preliminär skatt i oktober— november i anslutning till uppgifter därom från länsstyrelsen. Ut- mätningen sker kontorsmässigt.
111 Utmätning av fordran på förmycket erlagd skatt, regelmässigt föranledd av ändrad taxering, varom kännedom erhålles genom omräkningsuppgifter som passerar kronofogdemyndighet från lokal skattemyndighet till länsstyrelsen. Utmätningen sker kontorsmässigt.
Vid kronofogdemyndigheten förekom utmätningar för böter i följande
omfattning. Antal Antal poster i Belopp i Beloppets procentu- poster procent av upp- kronor clla andel av det upp- debiterade debiterade år 1969 år 1969 Grupp 1 51 0,8 9 675 1,0 Grupp H 648 10,6 95 454 9,6 Grupp 111 60 1,0 12 048 1,2 Handräckningar Grupp 1 14 Grupp || 145
Grupp [II 14
Bilaga 4 Utredning om förvandlingsmål
l Enkät rörande mål om bötesförvandling
Utredningen gjorde under år 1970 en enkät hos 17 åklagarmyndigheteri landet för att få underlag för närmare bedömningar av förvandlings- straffet.1 Urvalet av myndigheter skedde med ledning av riksåklagarens arbetsstatistik och under målsättningen att få en lämplig spridning med hänsyn till arbetsvolymen i distriktena och deras geografiska läge. Enkäten kom härigenom att omfatta åklagarmyndigheterna i följande distrikt: Trelleborg, Ängelholm, Kalmar, Jönköping, Lidköping, Ny- köping, Solna, Enköping, Köping, Örebro, Karlstad, Mora, Sandviken, Sundsvall, Sollefteå, Umeå och Boden. Målantalet i enkätdistrikten utgjorde enligt riksåklagarens statistik drygt 22% av antalet mål i åklagardistrikten i landet med undantag av Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt.
Enkäten omfattade samtliga förvandlingsmål som diarieförts under år 1968.
Vid åklagarmyndigheterna diariefördes förvandlingsmålen jämte vissa andra mål på ett särskilt upplägg, BDÅIA. Vid enkäten framkom att i genomsnitt 72,5 % av de på upplägget diarieförda målen utgjordes av förvandlingsmål.
Resultaten av enkäten åskådliggörs på schema 1 i slutet av denna bilaga. De diarieförda målen är där uppdelade så att bl.a. antalet förvandlingsmål framgår. Dessa mål är uppdelade på fyra underavdel- ningar. Var och en av dessa är också uppdelad.
Den vänstra huvudgrenen för förvandlingsmålen på schemat visar vilka mål som gått till domstol. Har förvandlingstalan förts beträffande endast någon av flera bötesposter i målet, redovisas målet här. Målen är uppdelade efter de beslut som domstolen har fattat. Under ”Annat” inryms bl.a. preskription, andra hinder mot förvandling såsom enligt 11 % BöVL, eftergift enligt 1793 BöVL och överflyttning av mål till annan domstol.
Den högra huvudgrenen visar vilka mål som åklagaren skrivit av utan förvandlingsansökan. Under huvudrubriken ”Annat” inryms överflytt— ning av mål från åklagarmyndighet till annan sådan myndighet. Beslut att inte föra talan för småböter samt fall av preskription eller annat förvandlingshinder, foruminvändning, återkallelse från indrivningsmyn- digheten m. m. ingår under underrubriken ”Annat”.
1Fil. kand. Jan de Woul, då vid riksåklagarens kansli, har i vissa delar biträtt utredningen vid enkäten och samman- ställt de scheman som finns i slutet av denna bilaga.
SOU l975:55 2 Mål om bötesförvandling i Stockholms åklagardistrikt
Utredningen gjorde under år 1970 en undersökning av de mål om bötesförvandling som diarieförts inom Stockholms åklagardistrikt under år 1968.2 Undersökningen hade samma uppläggning som den nyss nämnda åklagarenkäten.
Resultatet av undersökningen framgår av schema 2 i slutet av denna bilaga. Beträffande rubrikerna hänvisas till vad som sagts i närmast
föregående avsnitt.
3 Sammanfattning
Med ledning av enkäten och separata uppgifter från de tre storstads- distrikten kan antalet diarieförda förvandlingsmål vid åklagarmyndig- heterna i landet under år 19683 beräknas sålunda.
Diarieförda mål på upplägg BDÅIA i samtliga åklagardistrikt utom Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt 6 654
Härav beräknas förvandlingsmålen utgöra 72,5 % eller 4 824
Förvandlingsmål i
— Stockholm 999 — Göteborg 1 029 — Malmö 598 _ 7 450
2 Fil. kand. Jan de Woul har härvid biträtt utredningen (jfr närmast föregående avsnitt). 3 För jämförelse må nämnas att de diarieförda BDÅIA-målen uppgick till 7 876 år 1967 och 8471 år 1969 (Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt ej medräknade) samt att de diarieförda förvandlingsmålen år 1969 uppgick till 1 640 i Stockholms, 1 709 i Göteborgs och 768 i Malmö åklagardistrikt. Att förvandlings— målen under åren 1968 och 1969 var färre i Stockholm än i Göteborg beror sannolikt främst på en viss balansering hos kronofogdemyndigheten i Stockholm i samband med att rutinerna för indrivning och redovisning lades om för automatisk databehandling under åren 1967 och 1968. Det kan i detta sammanhang nämnas att 2 471 bötesförvandlingsmål diariefördes i Stockholms åklagardistrikt under år 1970. — Antalet BDÅIA-mål år 1968 är markant lågt vid jämförelse med året närmast före och efter. Siffrorna ingår i en fortlöpande arbetsstatistik i vilken årsvis redovisas ingående balans. införda mål (= de ovan angivna siffrorna), avgjorda mål och utgående balans, varför felrisken är liten. Det kan nämnas att antalet BDÅIA-mål i enkätdistrikten enligt riksåklagarens arbetsstatistik var (år och antal): 19661774,1967 1623,19681476 och 1969 1982. Det torde inte finnas anledning att anta att proportionerna mellan förvandlings- målen och de övriga målen på upplägg BDÅIA awiker i nämnvärd mån under åren 1967—1969. Antalet diarieförda förvandlingsmål under åren 1967 och 1969 kan därför bedömas ha varit avsevärt större än är 1968; för år 1969 drygt 10 000 (72 % x 8 471+1640+1709 + 768 = 10 216). Under åren 1970 och 1971 diarie- fördes enligt särskild räkning 10 049 resp. 9 898 förvandlingsmål i landet.
Av enkäten och stockholmsundersökningen framgår att drygt en tredjedel av målen inte föranledde förvandlingstalan, främst på grund av betalning, preskription och bötesbeloppets litenhet (småböter). Omkring en femtedel av de till domstol inkomna målen hänsköts till indrivnings- myndigheten för ny behandling. I bilaga 5 redovisas betalningarna i dessa förvandlingsmål.
På grundval av enkäten och undersökningen i Stockholm kan antalet ovillkorliga förvandlingsstraff4 i 1968 års mål beräknas till (395 + 84 =) 479 jämte de som belöper på Göteborgs och Malmö åklagardistrikt. Enligt en särskild undersökning som utredningen låtit göra uppgår dessa straff till sammanlagt 76 i de två distrikten. Man kan sålunda beräkna att omkring 550 ovillkorliga förvandlingsstraff har dömts ut i de knappt 7 500 förvandlingsmål som diariefördes under år 1968.
Det nu beräknade antalet ovillkorliga frihetsstraff överensstämmer inte med antalet bötesfångar under året. Enligt statistiken (jfr bilaga 1, tabell 9) var antalet bötesfångar endast 263 under år 1968. Det bör dock till en början påpekas att en direkt jämförelse mellan antalen inte kan göras, eftersom en del av 1968 års bötesfångar kommer från 1967 års mål, kanske även från 1966 års, medan vissa av de under år 1968 diarieförda målen har avgjorts först under senare år. Antalet fall av nåd har dock knappast någon betydelse för skillnaden, jfr bilaga 1, tabell 12. Såsom skall framgå av bilaga 5 förklaras emellertid skillnaden främst av det förhållandet att de förvandlade böterna har betalats till omkring 50 %.
4 Angående uttrycket ”ovillkorligt förvand- lingsstraff”, se 5. 51, not. 1.
lnförda BDÅ lA-mål 1 476
Övriga mål 191
Förvandlingsmål 1 070
Föreläggande av vite 215
Härav mål i vilka talan ej förts vid domstol 171
_—F
Åter till indriv- ningsmyndigheten 411 38,4%
Annat 6 05%
Ansökan om förvandling 653 61,0%
Ansökan enl. 5 5 BöVL 0
Avskrivning p g a betaln. 135
Betalning 173
Anstånd enl. 18 & BöVL 251
'Åter till in- drivn. mynd. 120
Ovillkorligt straff 87
Fullföljd till hovrätt 15
Schema I Sammanställning av enkät om förvandlingsmål (se avsnitt 1 i denna bilaga).
Ansökan enl. 5 5 BöVL 0
Förvandlingsmål 999
l
1, Ansökan om ? förvandling L 664 66,5%
1 Åter till indriv- ningsmyndigheten 334 33,4%
Anstånd enl Avskrivning 18 & BöVL _. p g a betaln. ? 73 l— 268 ; Ovilflkorligt Åter till in- r— stra f ___— drivn. mvnd. 84 149 ) _ i
i i __i__
Fullföljd till hovrätt 19
Annat 90
Betalning 214
Annat 120
Schema 2 Sammanställning av undersökning rörande vissa förvandlingsmål inom Stockholms åklagardistrikt ( se avsnitt Zi denna bilaga).
Annat 0,1 % 1
Bilaga 5 Utredning om betalning av böter i förvandlingsmål
] Enkät rörande betalning av böteri förvandlingsmål
Den i bilaga 4 nämnda åklagarenkäten har senare kompletterats med en enkät hos samma myndigheter rörande betalningar i 1968 års förvand- lingsmål. Alla betalningar som skett sedan målen hade diarieförts hos åklagaren skulle därvid redovisas. En sådan redovisning var möjlig genom de anteckningar om betalningar som förs i dessa mål för att åklagaren skall kunna presentera underlag för en riktig beräkning av förvandlings- straffet. Anteckningar förs dock inte, sedan rätten meddelat beslut i förvandlingsfrågan (jfr. 3 & andra stycket BöVK). Med ledning av diarier och akter har emellertid åklagarmyndigheterna för utredningens räkning infordrat uppgifter från kronofogdemyndigheterna om vilka betalningar som sedermera hade skett i de mål, i vilka ovillkorligt förvandlingsstraff hade ådömts.
Av enkäten framgår att det sammanlagda oguldna beloppet i 1 070 mål utgjorde 649 042 kr eller i runt tal 600 kr per mål.
Av detta belopp betalades 49 144 kr, eller icke fullt 8 %, innan talan väckts vid domstol och 65 220 kr, dvs. drygt 10 %, därefter men före domstols beslut i målet. Här bör emellertid framhållas att det i rest- beloppet ingick ett separat bötesbelopp på hela 155 000 kr. Om betal- ningarna i stället räknas i förhållande till det belopp som kvarstår, om denna bötespost tas bort, blir procentsatserna i stället 10 resp. 13. Utredningen utgår i fortsättningen från den sistnämnda beräkningen.
Sammanlagt förvandlades i de 87 fallen av ovillkorligt straff 218 734 kr. Enligt enkäten skulle 36 personer ha erlagt 21 260 kr av detta belopp, varav 25 helt guldit böterna med 17 719 kr och 11 avbetalat 3 541 kr. Fullbetalningarna uppgår sålunda till 700 kr och avbetalningarna till 320 kr, allt i runt tal per mål.
De från kronofogdemyndigheterna erhållna uppgifterna om antalet fullbetalningar från de personer som ådömts ovillkorligt förvandlings- straff är vid jämförelse med de uppgifter som kriminalvårdsstyrelsen har lämnat om betalningsfrekvensen och vilka skall presenteras i punkt 2, så osäkra att utredningen inte anser dem kunna ligga till grund för några vidare beräkningar. Däremot torde uppgifterna om belopp per mål kunna utgöra grund för ytterligare beräkningar om betalningarna i förvandlings- målen.
1 Enligt kriminalvårds— styrelsen (Sveriges offici— ella statistik Kriminal- vården 1972 s. 33) visar utredningar under senare år att bötesbeloppen i genomsnitt varit dubbelt så höga för dem som för- vandlingsstraffet verk— ställts för som för dem som betalat böterna. En— ligt styrelsen förefaller alltså betalningsbenägen- heten eller betalningsför— mågan att avta med sti- gande bötesbelopp.
2 Annan utredning
Utredningen anser det vara mest överskådligt att här redovisa de upp- gifter om betalningar som har framkommit vid den i bilaga 4 redovisade enkäten och separata undersökningen i Stockholm.
I fråga om betalningsfrekvensen i 1968 års mål föreligger en markant skillnad mellan enkätdistrikten och Stockholm. Medan ca 48% av stockholmsmålen avslutades på grund av betalning var motsvarande procentsats i enkätdistrikten ca 30.
En bidragande orsak till det högre procenttalet för Stockholms distrikt är enligt vad utredningen inhämtat den målanhopning som uppstod vid kronofogdemyndigheten under åren 1965—1967 i samband med ändrad organisation och övergång till automatisk databehandling (ADB) i fråga om vissa arbetsrutiner. Anhopningen synes ha medfört att bötesmål på grund av risk för preskription måst överlämnas till åklagarmyndigheten för förvandling innan indrivningen hunnit slutföras. En annan faktor som kan ha inverkat är enligt inhämtade uppgifter det förhållandet att kronofogdemyndigheten sedan 1968 med hjälp av ADB kan göra en snabb och fullständig kontroll om personer, som äger tillgodohavanden i form av överskjutande skatt, resterar för böter och viten. Enligt dessa uppgifter företogs under 1968 utmätningar av sådant tillgodohavande i betydande omfattning. Antalet är dock inte känt.
Från kronofogdemyndigheten i Stockholm har upplysts att antalet personer som betalat böter och viten efter förvandlingsdom men före verkställighet av ådömt förvandlingsstraff synes ha utgjort 73 år 1968 och 66 år 1969. Antalet ovillkorligt dömda personer i de år 1968 i Stockholms åklagardistrikt diarieförda målen var, såsom framgår av bilaga 4, 84. Av betydelse för jämförelsen mellan betalningssiffrorna, å ena, och antalet förvandlingsstraff, å andra sidan, är att antalet diarie— förda mål under år 1968 är lägre än under året närmast före och efter. Antalen är för åren 1967—1969 respektive 1 199, 999 och 1 640. Betalningarna hänför sig därför till ett underlag som säkerligen är större än det, på vilket uppgiften om de ovillkorliga straffen är baserad.
Enligt de beräkningar som redovisas i bilaga 4 utgjorde antalet ovill- korliga förvandlingsstraff i 1968 års mål omkring 550. De i fångvårds- anstalt intagna bötesfångarna var däremot bara 263 under 1968. Antalen ' kan dock, såsom förut påpekats, inte jämföras direkt med varandra,
eftersom 1968 års bötesfångar kan komma från tidigare års förvandlings- mål och 1968 års förvandlingsmål i en del fall kan ha föranlett straffverkställighet ett senare år.
Från kriminalvårdsstyrelsen har inhämtats upplysningar om betalnings- frekvensen i de mål, i vilka ovillkorligt förvandlingsstraff har ådömts och förvandlingsbeslut inkommit för verkställighet. Med ledning av upplys- ningarna har följande sammanställning gjorts. [ denna intas för åren 1971—1973 vissa ytterligare uppgifter som har infordrats från styrel-
sen.1
SOU l975:55 Beslut in- Antal Beslut som Beslut som bortfallit Anm. kommet år verkställts ___—_ p. g. a. p. g. a. betalning annan orsak 1968 479 234 1969 498 283 1970 390 134 243 1971 343 120 211 9 nåd 2 avlidna 1 11 & BöVL 1972 513 138 357 11 nåd 2 ej verk- 2 avlidna ställda” 2 11 & BöVL I annat 1973 454 85 290 l avliden 78 ej verk-
ställda a
” Ärsskiftet 1973/74. Uppgifter härefter har ej stått att få p. g. a. ändrat handlägg- nings- och redovisningsförfarande hos styrelsen.
3 Uppföljning av stockholmsundersökningen
För att bl. a. kontrollera om vissa antaganden som tidigare gjorts om anledningarna till den högre betalningsfrekvensen i Stockholm är riktiga har under 1973 en ny undersökning gjorts inom åklagardistriktet av utredningens sekreterare. Härvid har de 1 000 sist diarieförda målen för år 1970 undersökts. Undersökningen kom härigenom att omfatta tiden från den 30 juli till årets slut. Det sammanlagda antalet diarieförda mål under hela året var 2 471.
Bara i något enstaka fall förelåg endast en bötespost till förvandling. I vissa fall medförde förekomsten av skilda bötesposter att olika beslut och åtgärder förekom. Sålunda kunde en viss post ha preskriberats och talan vid domstol ha förts i övrigt. Ibland förelåg konkurrens mellan preskrip- tion och betalning eller mellan betalning och talan vid domstol (där i vissa fall betalning senare kan ha skett även för de böter som har avsetts med talan). Redovisningen har i dessa fall liksom tidigare skett så att per mål redovisats den åtgärd eller det beslut som varit mest intressant från utredningens synpunkt. Sålunda har exempelvis förvandlingstalan ”tagit över” preskription eller betalning före talans väckande, och betalning har redovisats om samtidigt även vissa poster har preskriberats eller skrivits av som småböter.
De olika besluten och åtgärderna kan sammanfattas på följande sätt.
Betalning 408 40,8 % Förvandling Villkorligt 94 9,5 % Ovillkorligt 3_1 3 % 125 12,5 % Av åklagaren avskrivna ärenden
Preskription 76 7,5 % Småböter & 8 % 155 15,5 % Fel åklagarmyndighet 37 Dödsfall 7 11 & BöVL 31 Annat (såsom återkallelse från kronof- mynd p. g. a. "uppgörelse" om betal- ning, vistelse utomlands) l_6_ 91 9,1 % Andra beslut vid rätten
Åter till indrivningsmyndigheten 132 Eftergift enligt 17 & BöVL 40
Till annan domstol 14 Dödsfall 2
Annat 4 Ännu ej beslut av rätten & 217 21,7 % Annat
Ej beslut ännu 2 Till annan åklagarmyndighet 2 4 0,4 %
I 000 100 %
De speciella förhållanden som förelåg vid handläggningen av 1968 års mål och vilka sammanhängde med organisatoriska ting, torde inte ha motsvarighet i fråga om 1970 års mål. Det är emellertid ovisst om böter, även efter det att de organisatoriska problemen minskats, överlämnas för förvandling innan den egentliga indrivningen slutförts. Någon grund för att påstå att så sker finns inte. Det är dock ett känt förhållande att indrivningen i stockholmsdistriktet av olika anledningar möter större svårigheter än eljest. I förvandlingsskedet åstadkommes måhända en påtagligare kontakt mellan samhällets representanter och bötesgäldenären än som i ett storstadsområde kan etableras inom exekutionsväsendet. Den statistik som redovisas i bilagal bekräftar detta. Det är därför möjligt att förvandlingssystemet kommit att spela en större roll i sådana områden än i landet i övrigt. Detta kan delvis förklara att betalnings- frekvensen fortfarande överstiger 40 %. En annan positiv faktor är här, liksom vid 1970 års undersökning, ADB-rutinerna vid indrivningen. Enligt uppgift från kronofogdemyndigheten i Stockholm har denna teknik gjort det möjligt att i följande omfattning ta överskjutande skatt i anspråk för betalning av böter, som har överlämnats för förvandling.
1970 1971 1972 Antal bötesgäldenärer 84 72 51 Antal bötesposter 274 481 365 Bötesbelopp 49 901 78 927 67 604
SOU l975:55 4 Överväganden och sammanfattning
Antalet förvandlingsmål var under år 1968 inte fullt 7 500. Vissa dubbel- registreringar förekommer dock av mål. Detta är fallet exempelvis om mål överflyttas mellan olika åklagarmyndigheter. Ett annat exempel är att den bötfällde blir föremål för ny talan samma år som domstol tidigare har hänskjutit saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Det synes därför realistiskt att räkna med att bara omkring 7 000 personer omfattats av 1968 års förvandlingsmål. Enligt enkäten utgjorde det oguldna beloppet i runt tal 600 kr per mål. Det totala restbeloppet i dessa mål bör då ha varit i runt tal 4 milj kr.
Av enkäten framgår att omkring en fjärdedel av det oguldna beloppet betalades innan domstol meddelade beslut i förvandlingsmålet. Om samma beräkningsgrund används för hela landet skulle betalningarna ha uppgått till i runt tal 1 milj. kr i detta skede. Det är självfallet vanskligt att göra denna beräkning enbart med ledning av enkäten. Betalnings- frekvensen i storstäderna kan ju vara en annan. Det bör emellertid här erinras om att den i bilaga 4 och i förevarande bilaga redovisade stockholmsundersökningen visar att betalningsfrekvensen i detta skede i vart fall inte var lägre i Stockholm i 1968 års mål än i enkätdistrikten.
Någon tillförlitlig uppgift om vilka belopp som har betalats efter beslut i förvandlingsfrågan har utredningen inte lyckats få. Såsom nämnts i punkt 2 har emellertid omkring hälften av de förvandlingsbeslut, som under 1968 inkom till kriminalvårdsstyrelsen för verkställighet, fallit bort på grund av att böterna hade betalats. Under hand har styrelsen meddelat att även avbetalningar på förvandlade böter förekommer. Storleken härav kan inte anges. En grov beräkning av betalningarna i det nu avsedda skedet torde dock kunna göras med ledning av enkäten rörande betal- ningarna. Vid denna har det visat sig att det oguldna beloppet genom- snittligt är högre i de mål, i vilka böterna förvandlats till fängelse utan verkställighetsanstånd, än vad som nyss beräknats utgöra genomsnittet för samtliga förvandlingsmål. Fullbetalningarna uppgick till i runt tal 700 kr och avbetalningarna till omkring 320 kr, allt per mål. Enligt vad utredningen har funnit förekommer bötesbetalning i mindre utsträckning även i anståndsfallen. Fullbetalningarna i det nu angivna skedet bör med ledning av vad som nu sagts kunna grovt skattas till (50 % x 550 x 700=) 192 500 kr. Med hänsyn till avbetalningarna bör det sammanlagda beloppet kunna rundas av till 250 000 kr.
Sammanfattning: Av ett beräknat totalt förvandlingsbeloppi 1968 års mål på ca 4 milj. kr betalades omkring en fjärdedel, eller ca 1 milj. kr innan domstol beslutade i förvandlingsfrågan och ca 250 000 kr därefter.
Bilaga 6 Beräkning av statens kostnader för förvandlingsmål
Utredningen har gjort en grov beräkning av statsverkets kostnader i förvandlingsmålen under år 1969. Några fasta kostnader har härvid inte tagits upp, vilket gör att kostnaderna blir lägre än om normerna vid petitaberäkningar hade tillämpats. På lönekostnaderna har beräknats 23 % tillägg för sociala förmåner.
Under året diariefördes vid åklagarmyndigheterna omkring 10000 förvandlingsmål.
För exekutionsväsendet har kostnaderna uppskattats till ca 375 000 kr. Därvid har avlöningskostnaderna för fältpersonalen inte räknats med. Kostnaderna för denna personal torde bli ungefär lika stora efter ett avskaffande av förvandlingsstraffet, eftersom andra arbetsuppgifter då tillkommer i bötesmålen, exempelvis upprättande av hindersbevis och åtgärder i samband med en effektivisering av indrivningen. Då utred- ningens beräkning ytterst syftar till att belysa vilka kostnader som kan besparas det allmänna om förvandlingsstraffet avskaffas, har det med hänsyn till vad som nyss sagts om fältpersonalens arbetsuppgifter synts utan mening att göra en omfattande undersökning av lönekostnaderna på denna sektor.
Inom exekutionsväsendet har kostnaderna vid kronofogdemyndig- heten i Göteborg undersökts. Av personalen vid den särskilt inrättade bötessektionen därstädes var under år 1969 en kansliskrivare och ett kontorsbiträde sysselsatta på heltid med sådana göromål som vid bötes- förvandling utförs av kontorspersonal enligt arbetsrutinbeskrivningen vid myndigheten. På kronokommissarien vid sektionen ankom bl. a. att granska förslag till bötesförvandlingsredogörelser och därvid bedöma om omständigheterna föranledde till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att betala böterna. Kronokommissa- rien var vidare i viss utsträckning närvarande vid rätten för att i dessa mål lämna upplysningar i indrivningsfrågor m. m. Omkring en fjärdedel av hans arbetstid togs i anspråk för bötesförvandlingsmål. Lön jämte lönekostnadspålägg utgjorde i ortsgrupp 4 för tjänst som kronokommissa- rie i A 19 44 826 kr, som kansliskrivare i A 11 31 070 kr och som kontorsbiträde 25 284 kr. Kostnaderna från avlöningsanslaget blir därför (25 % x 44 826 + 31 070 + 25 284 =) 67 560 kr. Inom Göteborgs krono- fogdedistrikt diariefördes vid åklagarmyndigheterna under år 1969 i runt tal I 800 förvandlingsmål.
Exekutionsväsendets kostnader för de omkring 10 000 bötesförvand- lingsmålen under år 1969 torde, om de nyss nämnda siffrorna används som utgångspunkt, kunna skattas till & x 10000 kr, eller ca 375 000 kr. 1 800
Kostnaderna inom åklagarväsendet har beräknats till ca 800 000 kr och inom polisväsendet till ca 700 000 kr.
Kostnaderna för förvandlingsmålen inom åklagarväsendet har beräk- nats med ledning av uppgifter från Stockholms åklagardistrikt. Vid denna myndighet handlades förvandlingsmålen under år 1969 av en åklagare och tre biträden. Lön och lönekostnadspålägg utgjorde i ortsgrupp 5 för tjänst som åklagare i A 26 65 549 kr, som kansliskrivare i A 11 32 531 kr och som kontorsbiträde iA 9 26 642 kr. Omkring 70 % av åklagarens arbetstid beräknas ha åtgått till förvandlingsmålen. Kansliskrivaren och de två kontorsbiträdena har varit sysselsatta med målen på heltid. Kostnaderna från avlöningsanslaget kan därför beräknas till (70 % x 65 549 + 32 531 + 2 x 26 642 =) 131 699 kr. Vid åklagarmyndigheten diariefördes under år 1969 I 640 förvandlingsmål.
Med dessa siffror som utgångspunkt kan lönekostnaderna inom åkla- garväsendet under år 1969 beräknas till & x 10 000 kr, eller ca 800 000 kr. 1 640
Inom polisväsendet har kostnadsundersökningen omfattat polismyn- digheten i Göteborgs distrikt. Under år 1969 har från myndigheten redovisats 855 bötesförvandlingsmål till åklagarmyndigheten. Under året var två förste poliskonstaplar sysselsatta med dessa mål på heltid. Dessutom användes en halv årsarbetskraft, omväxlande kontorsbiträde och kontorist, för det kamerala arbetet. Lön och lönekostnadspålägg utgjorde i ortsgrupp 4 för tjänst som förste poliskonstapel i A 15 37 003 kr, som kontorist i A 9 28 147 kr och som kontorsbiträde 25 284 kr. Kostnaderna från avlöningsanslaget blir därför (2 x 37 003+ l/4 x 28 147 + 1/4 x 25 284 =) 87 364 kr. Såsom framgår av åklagarenkäten och den s. k. stockholmsundersökningen (jfr. bilaga 4 och där intagna flödesscheman) förekom förvandlingstalan vid domstol i drygt 60 % av de i enkätdistrikten diarieförda förvandlingsmålen, medan procentsatsen i Stockholm var drygt 65. I dessa fall skall enligt gällande föreskrifter förundersökning ha skett. Även i en del av de fall som inte medförde förvandlingstalan har förundersökning genom polismyndighetens försorg säkerligen skett. Att talan inte väckts kan i dessa fall ha berott exempelvis på att böterna betalats efter det att förundersökningen inletts eller slutförts. Det torde kunna beräknas att i vart fall 70 % av de vid åklagarmyndigheterna under år 1969 diarieförda cirka 10 000 förvand- lingsmålen remitterats till polismyndighet för utredning.
Om kostnaderna vid polismyndigheten i Göteborg tas som utgångs- punkt skulle därför lönekostnaderna inom polisväsendet under år 1969 kunna skattas nu 878364 x 70 % x 10 000 kr, eller ca 700 000 kr. 55
De nu angivna kostnaderna, vilka enbart avser löner, har sålunda beräknats med ledning av undersökningar vid exekutions- och polismyn- digheterna i Göteborg samt åklagarmyndigheten i Stockholm. Eftersom handläggningen hos dessa myndigheter är rationaliserad på grund av det stora antal mål som där förekommer, torde de för hela landet beräknade lönekostnaderna vara lågt hållna. Domstolskommittén har i sitt betänkande Ny domkretsindelning för underrätterna (SOU 1967:4) beräknat den genomsnittliga lönekostnaden för varje tvistemål och brottmål vid rikets domsagor under år 1964 till mellan 333 och 416 kr (5. 53). Att våga olika typer av mål och ärenden mot varandra ur arbetsbelastningssynpunkt hade i detta sammanhang bedömts som ogenomförbart (s. 52).
Om man utgår från den redovisade åklagarenkäten skulle omkring 60 % av de 10 000 förvandlingSmålen under år 1969 ha gått till domstol. Kostnaderna vid domstol för dessa mål skulle då ha uppgått till i det närmaste 2 milj. kr, om man utgår från 333 kr som målkostnad och sålunda använder 1964 års lönenivå. Utredningen anser sig emellertid inte kunna använda dessa medelbelopp vid uppskattningen av domstolskost- naderna för de relativt okomplicerade förvandlingsmålen. Eftersom ut- redningen i likhet med domstolskommittén inte har haft möjligheter att göra en på olika måltyper baserad kostnadsberäkning, nödgas den söka göra en skälighetsbedömning av kostnaderna.
Enligt utredningens mening bör man kunna undvika att de totala kostnaderna för förvandlingsmålen i domstol blir för högt beräknade, om man halverar det nämnda beloppet och sålunda uppskattar det till 1 milj. kr samt därjämte i beloppet inrymmer kostnaderna för de förvandlings- mål som gått till hovrätt eller avgjorts nådevägen.
Kriminalvårdsverkets kostnader för förvandlingsfängarna under år 1969 uppgick enligt verkets beräkningar till ca 1 milj. kr. Härav utgör dock 25 % fasta kostnader. Avlöningskostnaderna får därför beräknas utgöra ca 750 000 kr.
Avlöningskostnaderna för förvandlingsmålen under år 1969 kan så— lunda beräknas uppgå till ca 3 625 000 kr. Härtill kommer vissa löpande kostnader i dessa mål. Här kan som exempel nämnas kostnader för tjänsteresor i samband med utredning och domstolsförhandling i målen, förpassningsresor, telefon och blanketter, rikspolisstyrelsens kostnader för databehandling (arbetslön, datamaskintid m. m.) och kostnader för andra myndigheter (försäkringskassor, pastorsämbeten, riksskatteverket, kriminalregistret) i samband med att registerutdrag eller annan utredning infordras. Om dessa kostnader anges till 375 000 kr, skulle sålunda statsverkets direkta kostnader för förvandlingsmålen under år 1969 ha uppgått till omkring 4 milj. kr.
Utredningen vill hålla före att detta är ett mycket lågt beräknat belopp. Den vill vidare erinra om att kostnaderna för fältpersonalen inom exekutionsväsendet har lämnats utanför, att lönekostnadspålägget nume- ra är 33 % samt, framför allt, att lönekostnaderna har stigit väsentligt efter 1969.
Bilaga7 Klientelundersökning
] 1968 års bötesfångar
Undersökningen gjordes med ledning av behandlingsjournalerna för de 263 personer, varav en kvinna, som togs in i fångvårdsanstalt under år 1968 för att undergå förvandlingsstraff för böter.l
Av de intagna var 128 ogifta, 72 gifta, 59 frånskilda och 2 änklingar, varjämte 2 låg under hemskillnad. 80 av dem hade barn, varav 35 hade ett, 16 två, 14 tre och 15 fyra eller flera barn.
Av bötesfångarna kunde 116 betecknas som diversearbetare utan yrkesutbildning. Av dessa 116 fångar saknade 69 arbete vid tidpunkten för förvandlingsbeslutet, och resten av dem hade oftast haft oordnade arbetsförhållanden med korta och täta byten av anställningar. Beträf- fande den återstående delen av fångarna var 101 — varav 31 arbetslösa _ att beteckna som arbetare med någon form av yrkesutbildning, medan 12 var tjänstemän och 34 egna företagare.
Över hälften av de förvandlade böterna var ådömda för fylleri. Det framgick av behandlingsjournalerna att 92 personer var att anse som alkoholister. Ytterligare 11 bötesfångar missbrukade narkotika, och 26 hade någon form av psykiskt eller fysiskt fel. Ungefär hälften av de intagna hade sålunda någon klart konstaterad form av handikapp. En stor del av klientelet levde dessutom under påfallande enkla förhållanden, i vissa fall i slum.
Av de intagna hade 106 inte tidigare haft någon kontakt med kriminal- vården. De övriga, dvs. omkring 60 %, hade däremot varit intagna i fångvårdsanstalt en eller flera gånger förut. Omkring en fjärdedel av bötesfångarna, eller 64, hade intagits i samband med verkställighet av annat straff.
Av behandlingsjournalerna framgick att ett inte obetydligt antal av de förstagångsintagna senare hade övergått till mera kvalificerad brottslighet under åren 1968—1970 och åter blivit berövade friheten. De intagnas tidigare belastning framgår av följande sammanställning.
1 Undersökningen har gjorts av byrådirektören Lars Kvarnsmyr, krimi- nalvårdsstyrelsen.
Tidigare Ålder (är) S umma belastning
18—20 21—24 25—29 30—34 35—39 40—49 50—59 60—
Påföljd en gång
Skydds tillsyn med an- staltsbe- handling l 6 7 Fängelse 1 7 8 8 3 14 2 1 44 Ungdoms— fangelse 1 l 2 Bötesför- vandling 2 l 3 Påföljd fle— ra gånger 1 14 27 13 16 20 8 2 101 Ostraffade 6 18 17 16+1 13 18 15 2 106 Summa 9 46 53 38 34 53 25 5 263
Förvandlingsstraffets längd framgår av följande sammanställning.
Straffti- Ålder (år) Summa dens längd 18—20 21—24 25—29 30—34 35—39 40—49 50—59 60—
10—30 dagar 1 11 12 10 14 14 10 2 74 31—60 dagar 4 19 17 15 14 21 11 2 103 61—90 dagar 4 16 24 12+l 6 18 4 1 86
Summa 9 46 53 38 34 53 25 5 263
Av de förvandlade beloppen avsåg 1 140 böter och 52 viten. Vitena,i allmänhet rättegångsviten, hade ådömts 30 av de intagna. Medianen för antalet bötes- och vitesposter per bötesfånge låg, såsom framgår av följande sammanställning, på 3,5 och genomsnittet på 4,5.
Antal bötes- och Antal Antal bötes- och Antal vitesposter per bötesfångar vitesposter per bötesfångar person person
1 5 2 6 23 2 43 7 20 3 37 8 1 l 4 31 9 15 5 14 10 17
Högsta antalet poster för en bötesfånge var 22. De förvandlade beloppen per person framgår av följande sammanställ-
ning. Förvandlade böter Antal Förvandlade böter Antal och viten per bötesfångar och viten per bötesfångar person, kr person, kr
1— 99 25 700— 799 18 100499 21 800— 899 19 200=299 24 900— 999 4 300—399 28 l OOO—1499 35 400—499 24 1 500—1 999 19 500—599 16 2 OOO—2 999 16 600—699 6 3 000— 8
Totalt förvandlades 382 402 kr. Flera mycket höga belopp ingick i bötesgruppen över 3 000 kr. Antalet förvandlade böter fördelades på följande brottskategorier och bötesformer. Dags— Penning- Uppgift Summa böter böter saknas Förmögenhetsbrott enligt brottsbalken 45 45 I—"ylleri och förargelse— väckande beteende 594 594 Övriga brottsbalksbrott 9 9 Trafikbrott 302 64 366 Övriga brott 43 70 113 Uppgift saknas — — 13 13 399 728 13 1 140
För varje intagen har undersökts vilken tid som förflutit från bötes— domen till förvandlingsbeslutet. Med hänsyn till att i åtskilliga fall mer än ett belopp förvandlats har undersökningen omfattat både äldsta och yngsta posten. Resultatet av undersökningen framgår av följande sam- manställning, i vilken redovisning sker i båda antalskolumnerna, även om endast en post förekommer.
Äldsta böter Antal Yngsta böter Antal och vite bötesfångar och vite bötesfångar månader månader
0— 9 1 O— 4 31 10—19 27 5— 9 71 20—29 56 10—14 42 30——34 36 15—19 34 35— 39 88 20—24 28 40-—44 35 25—29 27 45 —49 11 30—34 10 50—59 7 35—39 13 60=69 2 40— 8
263 263
Medianen för äldsta bötesposten per mål ligger sålunda i intervallet 35—39 månader.
1 Undersökningen har gjorts av utredningens sekreterare.
2 Stockholmsklientelet
Undersökningen vid Stockholms rådhusrätt1 omfattade sådana under år 1968 avgjorda mål, i vilka anstånd hade beviljats med verkställighet av förvandlingsstraff. Undersökningen omfattade de sista 100 under året avgjorda målen av denna beskaffenhet vid rådhusrättens 23 avdelning. Det totala antalet mål, i vilka sådant anstånd beviljats, låg något över 100.
Av undersökningen framgick följande om de dömdas personliga förhål- landen. 32 av dem var ogifta, 30 gifta, 29 frånskilda och 4 änkor/ änklingar, varjämte 5 låg under hemskillnad. 45 hade underhållsplikt till barn under 18 år, varav 22 till barn med vilka de inte sammanbodde. Av dem som hade barn, hade 18 ett, 8 två, 10 tre och 9 fyra eller flera barn. Socialhjälp utgick eller hade utgått till 62 av de dömda.
Bland klientelet fanns 9 egna företagare. Av återstoden saknade de flesta, eller ett 80-tal, ordnade arbetsförhållanden. Åtskilliga av dem hade haft flera, ofta kortvariga arbetsanställningar. Undersökningsmaterialet tillät inte någon undersökning av arbetsplatsväxling eller uppdelning i yrkesgrupper. Platsväxlingar syntes emellertid ha förekommit rätt ofta.
66 personer uppgav att betalningsoförmågan helt eller delvis berodde på sjukdom. Uppgift om dennas art saknades emellertid i stor utsträck- ning. Med hänsyn härtill och till osäkerheten i fråga om sjukdomstill- stånden, som oftast inte var styrkta, kan någon gruppindelning av sjukdomarna inte göras. Uppenbarligen spelade dock alkoholmissbruk en stor roll. Detta framgår även av att 177 av de tillhopa 432 bötesposterna avsåg fylleri och förargelseväckande beteende.
Målens fördelning efter de dömdas ålder och strafftidens längd var följande.
Straffti- Ålder (år) Summa dens längd 18 20 21 24 25 29 30 34 35 39 40 49 50 59 60 10—30 dagar 2 2 2 6 11 3 4 30 31—60 dagar 2 1 4 4 7 10 15 5 48 61 —90 dagar 1 l 2 4 6 6 2 22 Summa 2 4 7 8 17 27 _ 24 11 100
Äldersmedianen ligger sålunda inom intervallet 40—49 år och straff- tidsmedianen inom intervallet 31—60 dagar. Följande uppställning som avser de dömdas tidigare belastning visar att 53 % tidigare hade ådömts påföljd, varav 31 % mer än en gång.
Tidigare Ålder (år) Summa belastning
18 20 21 24 25 29 30 34 35 39 40 49 50 59 60
Päföljd en gång
Fängelse 2 1 3
Bötesför- vandling 2 2 4 Påföljd flera
gånger 1 2 3 4 10 10 1 31 Straffriförkla-
rad tidigare I 1 Skyddstillsyn/
villkorlig dom lidi-
gllW 1 1 3 1 5 2 l 1 15 Ost raffadc ] 2 2 ' 4 6 13 10 8 46 Summa 2 4 7 8 17 27 24 11 100 " '
Sammanlagt förvandlades 432 bötes- och 31 vitesbelopp. Vitesbelop- pen var fördelade på 17 personer. Om vitena räknas med förekom alltså i medeltal 4,6 poster per person, sålunda i stort sett samma genomsnitt som i fråga om 1968 års bötesfångar (4,5). Även medianvärdet liggeri nivå med det som redovisats för bötesfångarna, 3,5. Fördelningen av böter och viten framgår av följande sammanställning.
Antal bötes- och Antal Antal bötes- och Antal vitesposter per bötfällda vitesposter per bötfällda person person
1 20 6 9 2 14 7 7 3 18 8 6 4 10 9 6 5 4 10 6
1 två fall var antalet poster 22. Vitena, som sålunda utgör omkring 7 % av det totala antalet poster, varierade mestadels mellan 100 och 300 kr. och utgjordes till övervä- gande delen av råttegångsviten. Det högsta separata vitesbeloppet i ett enda mål utgjorde 800 kr. och det högsta sammanlagda vitesbeloppet i ett enda mål 3 000 kr. I samtliga. fall utom ett förekom utom vitet även böter till förvandling.
Bötesposterna fördelade sig på följande brottskategorier och bötes— former. Brottskategori Dagsböter Penningböter Summa Förmögenhetsbrott enligt brottsbalken 27 27 Fylleri och förargelse- _ väckande beteende 177 177 Övriga brottsbalksbrott 24 24 Brott mot trafikför- ?fattggar 80 75 155 Ovriga brott 9 40 49 Summa 140 292 432
Av följande sammanställning, i vilken de förvandlade böterna och vitena delats upp efter de dömdas ålder vid förvandlingen, framgår bl. a. att medianen för fylleri och förargelseväckande beteende låg inom intervallet 50—59 år och för trafikbrott inom intervallet 35—39 år.
Brottskategori Ålder (år)
Summa
18—20 21—24 25 29 30 34 35 39 40 49 50 59 60
Förmögenhets—
brott enl. brottsbalken 2 Fylleri och
förargelse-
väckande beteende l 2 Övriga brotts-
balksbrott 1 Brott mot
trafikför— fattningar 2 14 Övriga brott Säger 7 19 Vite
Summa 7 19
bä '—
14
20
22
En undersökning av vilken tid som förflutit från bötesdomen till förvandlingen gav följande resultat som visar att medianen liksom för 1968 års bötesfångar ligger inom intervallet 35—39 månader. Varje bötfälld redovisas i båda anstaltskolumnerna, även om bara en post har förvandlats.
Äldsta böter Antal Yngsta böter Antal och vite i bötfällda och vite i bötfällda månader månader
0— 9 0 0— 4 7 10— l 9 2 5 -— 9 16 20—29 8 10—14 12 30—34 12 15—19 14 35—39 39 20—24 16 40—44 22 25—29 14 45—49 10 30—34 8 50—59 4 35—39 9 60—69 2 40— 4 70— 1
Summa 100 Summa 100
I Danmark
1.1 Bö tessystem
Böter ådöms eller åläggs huvudsakligen av domstol eller politiet. 1 mindre utsträckning ålägger dock även administrativ myndighet böter, t.ex. enligt tull— och skattelagstiftningen. Bortsett från sist nämnda böter var antalet böter under år 1972 215 674, och det sammanlagda bötesbeloppet uppgick till 69,2 milj. kr. Största delen av böterna hänförde sig till förelägganden som utfärdats av politiet (bödeforelaeg). En motsvarighet till vitet förekommer i form av s.k. pålöbne böder (tvangsböder) som kan utdömas av domstol eller i administrativ ordning.
Dagsbotsformen används vid domstolsavgöranden som avser strafflags- brott. I domarna under år 1971 ingick 2 548 böter för sådana brott. I praktiskt taget alla övriga fall används penningböter som alltså är den ojämförligt vanligaste bötesformen. Villkorlig dom i fråga om bötesstraff kan meddelas av domstol men förekommer praktiskt taget inte.
Dagsbotens minimibelopp är 2 kr. Något maximibelopp finns inte. Antalet dagsböter är minst 1 och högst 60. Domstolen skall vid bestämmandet av dagsboten ta hänsyn till den tilltalades levnadsförhål- landen, såsom förmögenhet, försörjningsplikt och andra förhållanden som inverkar på betalningsförmågan. När det gäller penningböter tas i praktiken sådan hänsyn endast i mindre omfattning. I stället förekommer i stor utsträckning normalstraff för olika förseelser, bl. a. inom trafik- och ordningslagstiftningen. I fråga om bötesförelägganden finns vägledande bötestaxor som sanktionerats av riksadvokaten. Taxorna synes också vara vägledande för domstolarnas praxis. Är det fråga om att ådöma högre böter än 300 kr., fäster man dock större avseende vid den tilltalades ekonomi.
Rätten kan medge anstånd intill tre månader med bötesbetalningen. Detta synes vanligen förekomma i Köpenhamn men mera sällan i landsorten. Har ingen betalningsfrist satts ut gäller den allmänna II"/n ”*l(>gÖTClSCfÖf
. . .. . .. . . bötessystemenide nor— exekut1onsfristen som ar lika med fullfoljdstiden, dvs. 14 dagar. Kan
_ diska länderna finns i bötesdomen inte överklagas, vrlket är fallet om böterna inte överstiger 60 Nordiska straffrättskom—
kr., är exekutionsfristen tre dagar. mitténs betänkande
. . .. ., . . .. . Bötestraffet (Nordisk ut- Indrrvningen av boter ankommer pa politiet sorn ocksa har m0jl1ghet redningsserie 197515,
att meddela anstånd med betalningen. Politiet kan även medge avbetal- Stockholm 1975).
ning av böter. Om bötesbeloppet överstiger 3 000 kr. får politiet ge anstånd under ett år och medge avbetalning under högst två år. Ytterli- gare anstånd kan ges av justitieministeriet. I regel bifalls begäran att få avbetala. Anstånd tillåts mera sällan. De flesta av de böter som har ådömts vid rätten betalas avbetalningsvis. Böter som har ålagts genom föreläggande från politiet betalas däremot oftast i sin helhet över postgiro. Girokort bifogas föreläggandena. Politiet har sedan 1973 rätt att i viss utsträckning efterge eller nedsätta böter och konfiskationsbe- lopp som inte överstiger 3 000 kr. Om det befinns att den bötfällde utan egen förskyllan inte kommer att kunna betala bötesbeloppet inom rimlig tid, skall det nedsättas eller efterges. Undantag gäller om hänsyn till verkställighetens effektivitet talar mot det, såsom vid upprepad bötes- brottslighet och vid trafiknykterhetsbrott. Justitieministeriet har möjlig- het att helt eller delvis efterge böter utan avseende på beloppets storlek.
Det enda tvångsmedlet för indrivning av böter är utmätning. I praktiken förekommer dock utmätning ytterst sällan. Frågan om att införa ett införselsystem behandlas f. n. i straffelovrådet. Närmare upp- gifter om indrivningens effektivitet saknas. Någon indrivningsavgift utgår inte.
Enligt konkurslagens allmänna regler utgör böteskrav grund för kon- kursbegäran. Det finns inga begränsningar med hänsyn till bötesbeloppets storlek. I praktiken förekommer det dock nästan aldrig att en person förklaras i konkurs på grund av ett böteskrav. Detta får ses mot bakgrund av att böterna har sämsta rätt i konkurs.
Böter som överstiger 3 000 kr. preskriberas fem år och övriga böter tre år från den dag de vann laga kraft. Preskriptionen avbryts dock genom begäran om utmätning.
1.2 FörVandling av böter
Har böter ådömts eller fastställts inför rätten i form av dom eller s.k. vedtagelse (godkännande) bestämmer rätten samtidigt längden och arten av förvandlingsstraffet. Detta utgörs i regel av s. k. haefte men i något fall av fängelse. 1 andra fall räknas förvandlingsstraffet ut av politiet när den frågan blir aktuell. Är bötesbeloppet större än 1 000 kr. skall dock straffet bestämmas av rätten. I vissa fall förekommer det att politiet i samband med bötesföreläggande förordnar om att förvandlingsstraffet skall avtjä- nas genast (s. k. straksere). Sådana förordnanden har förekommit bl. a. i samband med fylleri. Kan böterna inte tas ut får den bötfällde avtjäna det fastställda
förvandlingsstraffet. Enligt anvisningar från justitieministeriet bör tvångs- verkställighet av förvandlingsstraff inte ske förrän minst tio dagar har förflutit från det att den bötfällde har uppmanats att avtjäna straffet, och det bör vidare ligga en löneutbetalning mellan uppmaningen och tidpunk- ten för verkställigheten. Förvandlingsförbud förekommer i nyare lagstift- ning om strikt ansvar liksom givetvis i de fall böter ådöms juridiska personer. Vissa tvangsböder kan inte förvandlas och för de övriga böterna av denna art förekommer det i praktiken inte någon förvandling.
Betalning av böterna kan ske även efter det att verkställigheten av förvandlingsstraffet har börjat. Vid delbetalning reduceras strafftiden.
Villkorlig dom förekommer inte för förvandlingsstraff. Antalet frihets- berövanden på grund av obetalda böter var år 1960 3 630, 1967 2 894, 1968 2 368 och 1969 2 152, sistnämnda år 0,7 % av det sammanlagda antalet bötesstraff. Enligt en uppskattning som gjorts inom straffelov- rådet har omkring 1 000 personer årligen avtjänat förvandlingsstraff för fylleriböter. Såsom framgått av avsnitt 4.5 pågår emellertid försök med åtalsunderlåtelse för offentligt fylleri.
Om dagsböter döms ut är förvandlingsstraffet i dagar räknat lika med antalet dagsböter, dock minst två och högst 60 dagar. För böter som inte ådömts eller godkänts vid rätten och som inte överstiger 1 000 kr. används en fast skala, en dag för varje intervall om 100 kr., dock minst två dagar. Denna skala är i praxis vägledande även för domstolarna. Vid ”saerlige tilfaelde” kan rätten höja förvandlingsstraffet till nio månader.
I dansk rätt finns inga regler om att bötesstraff obetingat faller bort om den bötfällde senare tas in på fångvårdsanstalt eller annan anstalt. Däremot innehåller 89 5 a straffeloven en bestämmelse om att rätten bl. a. i samband med dom, varigenom en person döms till förvaring kan bestämma om bortfall av ett tidigare ådömt men inte avtjänat straff, däribland böter.
2 Finland
2.1 Bötessysrem
I Finland ådöms böter huvudsakligen genom domstols dom eller s.k. strafforderförfarande. Sistnämnda förfarande inleds med att polisen eller åklagaren tillställer den misstänkte ett meddelande om straffanspråk. I det förra fallet översänder polisen ett exemplar av meddelandet till åklagaren. Denne sänder det vidare till strafforderdomaren om han inte har någon invändning mot anspråket. Saken kan avgöras i summarisk form av strafforderdomaren, om den förelagde inte påkallar prövning av saken hos rätten inom viss tid efter delgivningen av meddelandet.
Strafforderdomarens avgörande får samma verkan som en lagakraft- vunnen dom. Det övervägande antalet böter åläggs genom detta förfa- rande. Påkallas däremot prövning av anspråket handläggs målet som ett ordinärt brottmål. 1 mindre utsträckning ådöms böter även av förvalt- ningsrättslig domstol, administrativ myndighet och överexekutor. Antalet böter var omkring 230 000 både är 1967 och år 1968 men gick ner till cirka 180 000 under år 1969. Den främsta anledningen till minskningen var enligt uppgift att fylleri avkriminaliserades under år 1968. År 1971 ålades ca 186 000 böter. Vite förekommer både som straff och som tvångsmedel. Tvångsvite föreläggs och döms ut i penningar, straffvitei dagsböter.
Penningböter med undantag för tvångsvite förekommer inte i finsk rätt. I det redan år 1921 införda dagsbotssystemet finns inga bestämmel-
ser om maximi- eller minimibelopp för dagsboten. Dagsboten skall faststäl— las till det belopp som bör anses skäligt med hänsyn till den medeldagsin- komst som den bötfällde har eller skulle kunna ha vid tiden för domen. Härvid skall hänsyn även tas till hans förmögenhet och försörjningsskyl- dighet samt övriga omständigheter som inverkar på betalningsförmågan. Antalet dagsböter är lägst 1 och högst 120. Justitiekanslern har är 1969 till landets allmänna åklagare utfärdat anvisningar om hur dagsboten skall beräknas. Anvisningarna är inte bindande för domstolarna men synes påverka domstolspraxis.
Böter och viten drivs in av utmätningsmannen som istad är Stadsfogden och på landet länsmannen, som också är polismyndighet. Utmätningsman- nen kan bevilja betalningsanstånd, i regel högst ett år. Längre anstånd kan ges av länsstyrelsen. Den bötfällde har också rätt att betala böterna avbetalningsvis. [ praktiken förekommer ofta avbetalning genom att den bötfällde betalar en del av böterna i förskott omedelbart efter det att de ådömts. Den bötfällde har nämligen rätt att betala böterna så snart domstolens dom avkunnats eller, vid strafforderförfarande, omedelbart efter delgivningen. En sådan betalning hindrar inte den bötfällde från att söka ändring i domen. Om högre domstol upphäver lägre domstols bötesdom eller nedsätter böterna skall det överskjutande beloppet jämte ränta återställas till den bötfällde. I stort sett gäller detsamma vid strafforderförfarande. I praktiken är förskottsförfarandet ordnat så att åklagaren överlämnar ett postgiroinbetalningskort till den bötfällde så snart bötesdomen avkunnats. Den bötfällde kan betala böterna på postanstalt eller i bank. Ett girokort av motsvarande slag bifogas vid strafforderförfarande. Det har uppgivits att ungefär hälften av böterna betalas på detta sätt, således utan åtgärd av utmätningsman.
Det enda tvångsmedel som förekommer vid indrivning år utmätning. Reglerna om utmätning i lön motsvarar dock i många avseenden det svenska införselinstitutet. Böter har vid utmätning sämre rätt än skatt och underhållsbidrag. Detsamma är förhållandet vid konkurs. I praktiken förekommer dock inte konkurs för att driva in böter. lndrivningsavgift utgår inte vid verkställighet av böter.
Domstol kan befria den bötfällde från skyldigheten att betala böterna om han intas i vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller iuppfostringsan- stalt med stöd av barnavårdslagstiftningen och böterna ålagts för brott som förövats före intagningen i anstalten.
Av de böter som under år 1969 inkommit till länsstyrelserna för verkställighet inflöt enligt uppgift från länsstyrelserna under de tre första åren eller sålunda intill utgången av år 1971 i penningar i de olika länen 85,0—94,6 %. Under samma tid avtjänades l,l—l,2 % som förvandlings- straff. Av böterna var sålunda 4,2—13,9 % utestående. Av de böter som erlagts inflöt genom förskottsbetalning och efter betalningsanmaning, m.a.o. utan tillgripande av tvångsindrivning, ca 70% av det totala beloppet.
Preskriptionstiden för böter är fem år, räknat från den dag de vann laga kraft. Preskriptionstiden kan inte avbrytas t. ex. genom indrivnings- åtgärder. Om utmätning har skett inom preskriptionstiden, får den dock slutföras efter utgången av denna tid.
2.2 Förvandlingsstraff
Förvandlingsstraff för oguldna böter och viten bestäms av domstol sedan det visat sig att det inte gått att driva in medlen. Förvandling av vite förekommer dock endast i ringa utsträckning. Talan i målet förs av allmän åklagare till vilken utmätningsmannen sänder verkställighetshand- lingarna. Domstolen kan uppskjuta handläggningen för att bereda den bötfällde tillfälle att betala. Den kan även återsända ärendet till utmät- ningsmannen för fortsatt indrivning. Något förvandlingsförbud finns inte, och även de minsta böter kan förvandlas. Verkställigheten av förvand- lingsstraffet kan villkorligt uppskjutas om inte tredska eller uppenbar vårdslöshet i betalningshänseende kan anses föreligga. Anståndstiden är två år.
Huvudprincipen är att en dagsbot motsvarar en dags fängelse. Vid förvandling av sådant vite som har ådömts i penningar motsvarar 10 mark en dagsbot. Av särskilda skäl kan förvandlingsstraffet sänkas, däremot inte höjas. Strafflatituden är 10—90 dagar men domstolen kan undantags- vis gå ned till sex dagar. Böter för brott som har begåtts efter domstols beslut om förvandling av tidigare ådömda böter förvandlas särskilt. Den bötfällde får dock inte hållas i fängelse längre tid än 180 dagar i en följd för flera förvandlingsstraff.
Har förvandlingsstraff ådömts kan den bötfällde betala böterna och undgår härigenom verkställigheten av straffet. Delbetalning är dock inte medgiven. Sedan verkställigheten har börjat, kan betalning inte ske.
Då någon tas in på alkoholist- eller annan vårdanstalt, uppskjuts verkställigheten av bötes— eller förvandlingsstraff. Sedan vårdtiden utlöpt kan domstolen bestämma att sådant straff förfaller eller förordna att verkställigheten av förvandlingsstraffet skall skjutas fram. Förvandlings- straff får inte heller bestämmas eller verkställas medan den bötfällde fullgör värnplikt eller viss annan militärtjänst. I övrigt förekommer inte uppskov med verkställigheten, inte heller bortfall av böter eller förvand- lingsstraff vid sammanträffande med annat straff eller med vårdåtgärder.
Före år 1969 var antalet bötesfångar omkring 6 500 per år. Främst till följd av avkriminaliseringen av fylleri från 1.1.1969 var det totala antalet bötesfångar i medeltal endast 180 per månad i början av år 1969. Bestämmelserna om särskild förhandling i förvandlingsfrågan och villkor- ligt anstånd i sådana mål trädde i kraft den 1 juni 1969. Under år 1970 fastställdes 1 757 förvandlingsstraff, år 1971 2 749 och år 1972 3 192. Under år 1970 togs 174 personer in i straffanstalt för att avtjäna förvandlingsstraff, medan motsvarande siffra för åren 1971 och 1972 var 304 och 413. Tidigare avtjänades omkring 3 % och i början av år 1969 ca 1 % av alla böter. För närvarande ligger siffran på ca 0,2 %.
254 Bilagor sou l975:55 3 Norge
3.1 Bötessystem
Böter åläggs genom dom, vedtagelse i rätten och forelegg. Forelegget utfärdas av påtalemyndigheten, vilken i dessa fall är politiet. [ mindre omfattning får även vissa andra offentliga myndigheter utfärda forelegg. Vedtagelsen som utgör en förenklad processform i mindre mål vid rätten och som innebär att den tilltalade förklarar att han erkänner förseelsen och underkastar sig det bötesstraff domstolen mäter ut, används inte i praktiken, och det har nu föreslagits att den skall avskaffas. Genom en reform av vägtrafiklagen nyligen tillkommer en nyskapelse i norsk straffprocessrätt, nämligen s.k. forenklet forelegg. Detta skall kunna utfärdas på platsen för förseelsen av polisman. Ett godkänt sådant föreläggande kan upphävas av åklagaren till den bötfälldes förmån.
Antalet bötesstraff steg under åren 1961—1971 med bortåt 62 %. Sistnämnda år uppgick det till cirka 80 000. Härav hänförde sig omkring 76 500 till förelägganden och resten till domar. Under perioden 1961 #71 har åtskilliga lagändringar skett på bötesområdet. Den viktigaste änd- ringen är avkriminaliseringen av offentligt fylleri fr. o. m. den 1 juli 1970. Av 1968 års böter utgjorde nämligen omkring 25 000 böter för fylleri, mestadels på offentlig plats.
Dagsböter förekommer inte i norsk rätt, inte heller vite. Liksom i Danmark förekommer dock en vitesliknande bötesform, s.k. tvangs- mulkt. För penningböterna kvarstår en minimigräns i ett fåtal äldre författningar, men någon maximigräns finns inte numera. Vid bestäm— mandet av bötesstraffet skall förutom till brottets beskaffenhet tas särskild hänsyn till den tilltalades förmögenhetsförhållanden och till vad han efter sina levnadsförhållanden antas kunna avstå.
Domstolen kan inte bestämma om anstånd eller avbetalning i sam- band med att böterna ådöms. Däremot kan påtalemyndigheten det. Det är denna myndighet som har att svara för att böterna tas ut. Såväl anstånd som avbetalning förekommer i stor utsträckning. Påtalemyndig- heten kan även besluta om s. k. lönnstrekk, ett införselliknande förfaran- de. Arbetsgivaren föreläggs härvid att innehålla och redovisa så mycket av lönen som behövs för att böterna skall bli betalda. Mer än en tredjedel av lönen får dock inte tas i anspråk utan samtycke av den bötfällde. Böter kan också gäldas genom s.k. ”opptjening i statens eller kommunens tjeneste”. Detta förfarande som innebär ett slags avtjänande av böter genom arbete för det allmänna har dock inte fått någon nämnvärd betydelse.
Betalas eller ”opptjenes” inte böterna skall de tvångsindrivas av en särskild indrivningsmyndighet, namsmyndigheten. I praktiken sker detta sällan. I stället godtas oftast den bötfälldes förklaring att han inte orkar betala böterna. Detta medför att han kan få avtjäna förvandlingsstraff för dem.
Vid bötesindrivningen har böter sämre rätt än underhållsbidrag och skatt såväl vid införsel (lönnstrekk) som vid utmätning. I konkurs har
böter sämsta rätt vilket i praktiken medför att någon utdelning aldrig förekommer för bötesfordran. En bötesfordran kan annars i och för sig utgöra grund för en konkursansökan, och någon minimigräns för bötes- beloppet finns inte fastställd. Någon särskild indrivningsavgift förekom- mer inte vid uttagande av böter. Däremot får den bötfällde på samma sätt som vid tvångsmässigt uttagande av andra fordringar betala sådana kost- nader som är förbundna med utmätning.
I norsk rätt finns numera inga bestämmelser om att böter faller bort om den bötfällde senare tas in på fångvårdsanstalt eller annan anstalt.1 Böter kan efterges endast genom benådning.
Böter som uppgår till högst 3 000 kr. preskriberas inom tre år och övriga böter inom fem år, räknat från den tidpunkt då bötesbeslutet vann laga kraft.
3.2 Förvandlingsstraff
Betalas inte böterna i föreskriven ordning skall de i regel avtjänas i fängelse. De förvandlingsförbud som föreligger, t. ex. vid strikt ansvar, är av liten praktisk betydelse. Förvandlingsstraffet bestäms alltid såsom subsidiärt straff redan i samband med bötesbeslutet. Verkställighetsbeslu— tet meddelas av åklagarmyndigheten. Det förekommer även liksom i dansk rätt att politiet ibland beslutar om omedelbar verkställighet av förvandlingsstaffet i samband med att bötesföreläggandet utfärdas. Så kan ske exempelvis i fråga om personer som saknar hemvist eller som kan befaras undandra sig bötesverkställigheten. Böterna kan betalas även efter det att verkställigheten av förvandlingsstraffet har påbörjats. Vid delbe- talning reduceras förvandlingsstraffet i motsvarande mån.
Efter avkriminaliseringen av offentligt fylleri har antalet bötesfångar minskat kraftigt. Den 1 september 1973 fanns det sålunda 15 bötesfångar i Norge medan antalet vid samma tidpunkt år 1969 var 125. Medeltalet bötesfångar per dag var under åren 1960—1969 80—89. (År 1969 var genomsnittet per dag i Sverige 27 och år 1973 13.)
Förvandlingsstraffet räknas inte ut efter någon skala. Det synes vara omtvistat om man vid bestämningen av detta straff skall lägga den väsentliga vikten vid brottets svårhet eller på förvandlingshotets betydelse som påtryckningsmedel i betalningshänseende. Förvandlingsstraffet kan variera från en dag till tre månader. Vid gemensamt straff för flera bötes— brott kan det dock förlängas till fyra och en halv månad.
4 England
En princip i engelsk rättskipning är att en straffdom bör verkställas omedelbart. Det är därför möjligt för en bötfälld att betala böterna utan att avvakta besvärstidens utgång. Domstolen kan emellertid medge anstånd med betalningen eller rätt att avbetala. Inte sällan avpassar domaren uppskovet efter gärningsmannens typ, så som domaren uppfat- tar den. En man som betraktas som ”hooligan” sätts gärna under hårdare
1 En bestämmelse av sådan innebörd fanns i lov om löslengeri, betleri og drukkenskap av den 31 maj 1900, men den
upphävdes under år 1970.
1 Se kommitténs rapport Non-custodial and Semi- custodial Penalties, Her Majesty”s stationery office, London, 1970, s. 5—11 och 66.
2 Det må här nämnas att Frankrike var en av de första stater i Europa som avskaffade bysätt- ningen i civila mål och handelstvister (år 1867).
betalningspress än den som anses mindre förhärdad.
Ansvaret för indrivningen av böterna vilar på domstolen. Såväl utmät— ning som införsel förekommer om böterna inte erläggs trots påminnelser. Beslut härom kan meddelas redan isamband med uppskovsmedgivandet. Huruvida åtgärden skall behöva vidtas blir naturligtvis beroende på om böterna erläggs inom medgiven tidsfrist. Förvandlingsstraff för böter kan åläggas såväl vid domstillfället som sedan det visat sig att böterna inte kan drivas in. Bruket av förvandlingsstraff har inskränkts sedan Criminal Justice Act, 1967, trädde i kraft. Lagen föreskriver bl. a. att den bötfälldes betalnings— förmåga skall undersökas innan förvandlingsstraffet går i verkställighet. Förvandlingsstraffet varierar mellan 5 och 90 dagars fängelse. I fråga om skattebrott kan det dock uppgå till sex månader. En straffrättskommitté har på senare tid föreslagit att förvandlings- straff inte skall komma i fråga när betalningen uteblir bara på grund av bristande betalningsförmåga. Ett minoritetsförslag går ut på att förvand- lingsfängelse skall helt avskaffas, men att enständig vägran eller underlå- tenhet att betala böter av den som kan betala skall bli en straffbar förseelse. Majoriteten av kommittén ställer sig avvisande till detta förslag. Kommittén föreslår vidare att domstolarna skall befrias från ansvaret med att driva in böterna och att detta arbete i stället skall ankomma på ett särskilt indrivningsverk.1
5 Frankrike
Indrivningen av böterna ombesörjs av skatteverket. Undantag gäller dock för böter som polismyndighet tar upp för smärre trafikförseelser. Bötes- beslutet överlämnas till skatteverket när det har vunnit laga kraft. Den bötfällde får en betalningsfrist på i regel två veckor. Därefter vidtas indrivningsåtgärder. Genom stämningsman meddelas kvarstad eller skingringsförbud på lös egendom. Om den bötfällde äger fast egendom, tas tvångsinteckning ut i denna. Nästa åtgärd är utmätning och försäljning på offentlig auktion av den med kvarstad eller skingringsförbud belagda egendomen. Om bötesbeloppet inte täcks fullföljs exekutionen genom tvångsförsäljning av eventuellt befintlig fast egendom. Införsel i lön förekommer också. Konkurs kan undantagsvis förekomma om den bötfällde är köpman. I vissa fall kan även tillgripas ett frihetsberövande tvångsmedel (contrainte par corps) som liknar den i äldre svensk rätt förekommande bysättningen.2
Böter preskriberas efter tjugo år om de har utdömts i grövre brottmål, efter fem år i övriga brottmål och efter två år vid polisförseelser.
I regel tillämpas samma indrivningsåtgärder för skatter som för böter. Betalningsfrekvensen är dock högre för böter än för skatter och andra statliga fordringar, vilket anses vara en följd av att förvandlingsstraff kan tillgripas vid utebliven bötesbetalning.
Förvandlingsstraffet fastställs i regel samtidigt med bötesdomen, men det kan även fastställas senare genom särskilt domstolsbeslut. Fängelse-
straffets längd varierar efter bötesbeloppet. Straffet är högst tio dagar för böter som inte uppgår till 100 francs. Maximalt kan två års fängelse ut- dömas vid bötesbelopp som överstiger 8 000 francs. Straffet kan emeller- tid reduceras om den bötfällde styrker att han är insolvent.
Bötesskulden kvarstår även efter avtjänat förvandlingsstraff. Enligt uppgift övervägs inga ändringar i verkställighetsreglerna.
6 Förbundsrepubliken Tyskland
Böter som inte betalas skall drivas in. lndrivningsmyndigheten kan bevilja anstånd eller medge avbetalning om inte domstolen redan har gjort det. Indrivningen får avbrytas om det säkert kan antagas att böterna inte kan drivas in. I praxis tillämpas denna bestämmelse extensivt. Indrivningen upphör sålunda i regel om den bötfällde inte har betalat trots upprepade krav eller om han inte har avbetalat enligt överenskommelse. Den bötfällde underrättas då om att förvandlingsstraff för böterna skall verkställas, och han kallas samtidigt att inställa sig för att undergå straffet. Han kan dock undgå verkställigheten genom att betala böterna. Detta inträffar ofta. Antalet bötesfångar var:
1971 1972 1973 31 mars 972 981 I 153 30juni 921 1 080 '— 30 september 918 1 100 — 30 november 1 041 1 215 —
Ytterligare statistiska uppgifter föreligger inte.
Förvandlingsstraffet fastställs som subsidiärt straff redan i bötesdomen eller strafföreläggandet. Längden kan variera från en dag till högst ett år vid svårare brott (Verbrechen eller Vergehen) och sex veckor vid vissa lindrigare brott (Ubertretungen). Beräkningen av förvandlingsstraffet skall ske på sådant sätt att det träffar lika oavsett de dömdas ekonomiska förhållanden.
Om betalningsoförmågan är oförskylld kan domstolen besluta att förvandlingsstraffet inte skall verkställas. Verkställighetsmyndigheten kan tillåta att den bötfällde får avtjäna bötesskulden genom fritt arbete. Denna bestämmelse har dock inte fått någon praktisk betydelse.
Den 1 oktober 1975 träder viktiga reformer på bötesområdet ikraft. Sålunda införs ett dagsbotssystem enligt svensk förebild. Dagsböternas antal kan variera från 5 till 360 efter brottets svårhetsgrad. Dagsbotsbe- loppet, vars latitud är 2—1 000 DM, såvida inte högre belopp är särskilt föreskrivet, beräknas efter gärningsmannens personliga och ekonomiska förhållanden. Går det inte att ta ut böterna, sker, utan att domstolen behöver medverka på nytt, en automatisk förvandling av böterna. Därvid motsvarar varje dagsbot en dags frihetsstraff. I vissa fall, som avses bli
närmare reglerade i en blivande bötesverkställighetslag, skall förvandlings- straffet kunna reduceras.
7 Italien
Bötesstraff som inte kan verkställas på grund av den dömdes insolvens förvandlas till fängelse i högst tre år vid förbrytelser (multa) och i högst två år vid förseelser (ammenda). Förvandlingsstraffet beräknas efter en skala enligt vilken 5 000 lire eller del därav motsvarar en dags fängelse.
Förvandlingsbeslutet fattas efter det att insolvensen konstaterats. Det finns inga bestämmelser om anstånd med att betala böterna. Den bötfällde kan emellertid undgå förvandlingsstraffet genom att betala böterna, Och detta kan ske även efter det att verkställigheten av förvandlingsstraffet har börjat.
Enligt ett förslag som framlagts för parlamentet skall verkställigheten av förvandlingsstraffet på begäran av den dömde kunna ersättas med att han utför arbete i det allmännas tjänst. Därvid skall två dagars arbete jämställas med en dags fängelse.
8 Österrike
Böter som inte betalas efter påminnelse skall drivas in. Härvid kan domstolen i vissa fall medverka förutom vederbörande exekutiva förvalt- ningsmyndighet. Indrivning får dock inte ske om den medför att den bötfällde därigenom kommer att sakna tillräckliga medel för sitt eget och vissa närståendes underhåll. Bötesfordran kan inte åberopas för att begära den bötfällde i konkurs.
Förvandlingsstraff för böterna fastställs i samband med att böterna ådöms. Vid verkställighet av förvandlingsstraffet reduceras det i förhål- lande till gjorda avbetalningar. Kan den bötfällde inte betala böterna, skall de förvandlas. Beslut härom meddelas av domstolen.
Man överväger f.n. att försöka minska kostnaderna för indrivningen genom att fingera betalningsoförmåga om inte den bötfällde inom två veckor från betalningsanmaningen har betalat eller begärt att få avbetala.
Bilaga 9 Alternativ till författningsförslag
Om uppbörd av tingsrättsböter inte kan genomföras förrän efter det att den föreslagna böteslagstiftningen har trätt i kraft, föreslås följande ly- delse av den författningstext som är intagen i avsnitt 2.
2.2 Förslaget till bötesverkställighetsförordning
3 & Verkställighet på grund av föreläggande skall i första hand ske genom uppbörd. Uppbördsmyndighet är rikspolisstyrelsen.
Övergångsbestämmelser
Denna förordning träder i kraft den , då kungörelsen (1964: 589) rörande tillämpning av lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff skall upphöra att gälla.
Intill dess annorlunda förordnas skall dock 8 och 9 åå icke äga tillämpning i det fall då tingsrätt utdömt böter eller vite genom beslut, som icke intagits i dom eller i sådant slutligt beslut varom uppgift enligt särskilda bestämmelser skall lämnas till rikspolisstyrelsen, och ej heller då domstolen ådömt annan än tilltalad böter eller vite. I stället skall fortfarande gälla vad som i förordningen (l9l7:915) om indrivning och redovisning av böter föreskrivits angående allmän domstols saköreslängd och avlämnande av densamma för verkställighet.
2.14 Förslaget till förordning om upphävande av förordningen (191 7915) om indrivning och redovisning av böter
Härigenom föreskrives att förordningen (1917:915) om indrivning och redovisning av böter skall upphöra att gälla.
Denna förordning träder i kraft den .Att vissa föreskrifteri den upphävda förordningen tills vidare skall äga fortsatt giltighet såvitt angår vissa böter och viten som ådömts av tingsrätt föreskrives i övergångsbe- stämmelserna till bötesverkställighetsförordningen (1976:OOO).
2.27 Förslaget till förordning om ändring i kungörelsen ( 1 9 70:51 7) om rättsväsendets informationssystem
Härigenom föreskrives i fråga om kungörelsen (19701517) om rättsväsen— dets informationssystem,
dels att 16—19 %% skall upphöra att gälla, dels att 5 och 9 åå skall ha nedan angivna lydelse.
Nu varande lydelse
2. Tingsrätt, hovrätt
3. Hovrätt, nedre justitie- revisio- nen
4. Nedre justitie- revisio- nen
5. Polis- myn dig- het
55
Slutligt beslut i mål om för— vandling av böter eller i mål som avses i 5, 19 eller 2259 lagen (19645168) om verk— ställighet av bötesstraff
Undanröjande av lägre rätts beslut att avvisa talan mot dom eller slutligt beslut som anges i 1 eller 2 Avvisning eller avskrivning av talan mot dom eller slutligt beslut som anges i
1 eller 2 Undanröjande av dom eller slutligt beslut i mål som anges i 1 eller 2 på grund av domvilla eller annat rättegångsfel
Föreslagen lydelse
Undanröjande av lägre rätts beslut att avvisa talan mot dom eller beslut som anges i ]
Avvisning eller avskrivning av talan mot dom eller be— slut som anges i ]
Undanröjande av dom eller slutligt beslut i mål som angesi 1 på grund av dom- villa eller annat rättegångs— fel
Beslut att icke meddela prövningstillstånd beträffande dom eller slutligt beslut som anges i 1 eller 3 Beviljande av resning eller återställande av försutten tid beträffande dom eller slutligt beslut som anges i 1 eller 2
95
Anmälan om brott Misstanke om brott i fall som avses i 6 % polisregis- terkungörelsen (196938) Utredning i mål om för- vandling av böter eller in- tagning i arbetsanstalt
Beviljande av resning eller återställande av försutten tid beträffande dom eller beslut som anges i 1
Anmälan om brott Misstanke om brott i fall som avses i 6 % polisregis- terkungörelsen ( 1969 :38) Utredning i mål om intag- ning i arbetsanstalt
Tvångsåtgärd enligt utlän- Tvångsåtgärd enligt utlän— ningslagen (1954zl93) ningslagen (19542193) Annat förhållande av be- Annat förhållande av be- tydelse för delsystem som tydelse för delsystem som angesi 2 & anges i 2 &
KUNGL. BIBL.
Förkortningar
BrB Brottsbalken
BrB III Beckman m. fl., Kommentar till brottsbalken del III, 1971 BöIF Förordningen (191 7:91 5) om indrivning och redovisning av böter BöVK Kungörelsen (1964z589) rörande tillämpning av lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff BöVL Lagen (19641168) om verkställighet av bötesstraff EON Exekutionsväsendets organisationsnämnd FBöVF Förslag till bötesverkställighetsförordning FBöVL Förslag till bötesverkställighetslag HB Handelsbalken lnfL lnförsellagen (1968:621) JO Justitieombudsmannen lLU Första lagutskottets utlåtande NJA Nytt juridiskt arkiv. Avd. I NJA II Nytt juridiskt arkiv. Avd. 11 NordVK Kungörelsen (1963zl94) med vissa föreskrifter rörande tillämp- ningen av lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. NordVL Lagen (1963zl93) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. NU Nordisk utredningsserie ObK Ordningsbotskungörelsen (19682199)
PbK Parkeringsbotskungörelsen (1968z200)
PbL Lagen (19602683) om parkeringsbot RB Rättegångsbalken RI Rättsväsendets informationssystem RIK Kungörelsen (19702517) om rättsväsendets informationssystem RPS Rikspolisstyrelsen RRV Riksrevisionsverket RSV Riksskatteverket
RÅ Riksåklagaren SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar :
SfK SvJT Uppr UK
UL
UP
USK
Strafföreläggandekungörelsen (l970:60) Svensk juristtidning Uppbördslagen (19531272) Uppbördskungörelsen (1 9671626)
Utsökningslagen (1877131 s. ]) Förordningen (1877131 3. 51) om nya utsökningslagens in— förande och vad i avseende därå iakttagas skall . Utsökningskungörelsen (197111098)
Statens offentliga utredningar 1975
Kronologisk förteckning
Demokrati på arbetsplatsen. A. 55. Bötasverkställighet Ju. Psalmer och visor. Del 1:1'. U. Psalmer och visor. Del 12 U. Psalmer och visor. Del 1:31 U. Bättre bosättning för flera. S. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan: U. Framtida studerandehälsovård: U. ' Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. Individen och skolan: U. 10. Rörlig pensionsålder. S. 11. Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi. 12. Totalfinansiering. B. 13. Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. S. 14. Konstnärerna i samhället: U. 15. Kommunal rösträtt för invandrare. Kn. 16. Kriminalvårdens nämnder. Ju. 17. Markanvändning och byggande. Remissammanstållning ut- given av bostadsdapartementet. B. 18. Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. Kn. 19. Konsumentskydd på Iåsområdei. HLlUrkommer hösten 1975) 20. Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. Ju. 21. Pansionsförsäkring. Fi. 22. Lag om allmänna handlingar. Ju. 23. JO-åmbetet: Uppgifter och organisation. R. 24, Tre sociologiska rapporter. Ju. 25. Å jour. Om journalistutbildning'. U. 26. Forskningsråd: U. 27. Politisk propaganda på arbetsplatser. A. 28. Program för ljud och bild i utbildningen: U. 29. MedborgerIiga fri—och rättigheter i vissa länder. Ju. 30. Barnens livsmiljö. S.'(Utkommar hösten 1975) 31. Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rap— port 1. S.'(Utkommar hösten 1975) 32. Barns hälsa. Barnmiljöutredningans rapport 2. S; (Utkommer hösten 1975) 33. Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rap- port 3. S.” (Utkommer hösten 1975) 34. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. S: (Utkommer hösten 1975) 35. Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. S. "(Utkommer hösten 1975) 36. Barnen och den fysiska miljön. Barnmiliöutredningens rapport 6. S." (Utkommer hösten 1975) 37. Barn och föräldrars arbeta. Barnmiljöurredningens rapport 7. S.” (Utkommer hösten 1975) 38. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rapport 8. S." (Utkommer hösten 1975) 39. Statsbidrag till kommunerna. Fi. 40. Trafikolyckor och statistik K 41. Kommunal demokrati. Kn. 42. Kommunal demokrati. Sammanfattning. Kn. 43. Kvinnor i statlig tjänst. Fi. 44. Etablering av miljöstörande industri. B. 45. Vidareutbildning i internationell marknadsföring. H. 46. Kommunal organisation och information. Kn. 47. Kollektivtrafik i tätort. K. 48. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. K. 49. Massmediegrundlag. Ju. 50. Internationella koncerner i industriländer. I. 51. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. B. 52. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. Bilagor. B. 53. Beskattning av realisationsvinster. Fi. 54. Fåmansbolag. Fi.
___—___—
PPSOPPWNf
Statens offentliga utredningar 1975
Systematisk förteckning
_____________________————-———-—-
Riksdagen JO-åmbetet'. Uppgifter och organisation. [23]
Justitisdepertementet
Utlandssvenskarnas rösträtt. [8] Kriminalvårdens nämnder. [16] Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. [20] Lag om allmänna handlingar. [22] Tre sociologiska rapporter. [24] Medborgarliga fri- och rättigheter i vissa länder. [29] Massmediagrundlag. [49] Bötesverkstallighat. [55]
Socialdepartementet
Bättre bosättning för flera. [5] Rörlig pensionsålder. [10] Vägtrafikolyckor och sjukvårdekostnedsr. [13] Barnmiljöutredningen. 1. Barnens livsmiljö. [30] (Utkommer hösten 1975) 2. Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningena rapport 1. [31i(Utkommer hösten 1975) 3. Barna hälla. Barn— miljöutredningens rapport 2. [32] (Utkommer hösten 1975) 4. Barns uppfostran och utveckling. Barnmillöutredningena rapport 3. [33] (Utkommer hösten 1975) 5. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. [34] (Utkommer hösten 1975) 6. Barnfamiljemas ekonomi. Barnmiljöutredningena rapport 5. [36] (Utkommer hösten 1976) 7. Barnen och den fysiska miljön. Barn- miljöutredningens rapport 6. [361iUtkommsr hösten 1975) 8. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rapport 7. [37] (Ut- kommer hösten 1975) 9. Barnkultur. Barnmiliöutredningens rap- port 8. [38HUtkommer hösten 1975)
Kommunikationsdepartementet
Trafikolyckor och statistik [40] Utredningen om kollektivtrafik i tätorter. 1. Kollektivtrafik i tätort. [47] 2. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. [48]
Finansdepartementet
Svensk press. Tidningar i samverkan. [11] Pensionsförsäkring. [21] Statsbidrag till kommunerna. [39] Kvinnor i statlig tjänst. [43] Beskattning av realisationsvinster. [53] Fåmansboleg. [541
Utbildningsdepartementet
1969 Bra psalmkommitté., 1. Psalmer och visor. Del 1:1. [2] 2. Psalmer och visor. Del 112. [3] 3. Psalmer och visor. Del 113. [4] Utredningen om skolan, staten och kommunerna.
1. Huvudmannaskapat för specialskolan och särskolan. [6] 2. in- dividen och skolan. [9] Framtida studerandehälsovärd. [7] Konstnärerna i samhället. [14] A jour. Om journalistutbildning. [25] Forskningsräd. [26] Program för ljud och bild i utbildningen. [281
Handelsdepartemsntet
Konsumentskydd på läsomrädet. [19] (Utkommer hösten 1975) Vidareutbildning i internationell marknadsföring. [45]
___—___;—
Arbetsmarknadsdepartementet
Demokrati på arbetsplatsen. [1] Politisk propagande på arbetsplatser. [27]
Bostadsdepartementet
Totalfinensiering. [12] Markanvändning och byggande. Remissammanställning utgiven av bostadsdspartementet. [1 7] Etablering av miljöstörande industri. [44] Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Bostadsför- sörjning och bostadsbidrag. [51]
2. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. Bilagor. [52]
lndustridepartementet internationella koncerner i industriländer. [50]
Kommundepartementet
Kommunal rösträtt för invandrare. [15] Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. [18] Utredningen om den kommunala demokratin. 1, Kommunal de- mokrati. [41] 2. Kommunal demokrati. Sammanfattning. [42] 3. Kommunal organisation och information. [46]
Nordisk utredningsserie (Nu) 1975
Kronologisk förteckning
___—R
1. Nordisk överenskommelse om förmåner vid sjukdom, havan— deskap och barnsbörd Psruskoulu pohjoismaiasa Litteratur om nordiskt samarbete Nordisk kommunal rösträtt och valbarhet Bötesstraffet
91.550!”
KUNGL. BIBL. — [ SEP1975
' ' !VZl _ LiberFörlag
l l l ] lSBN 9I-38-02190-O |