SOU 1966:70

Förvaltningsrättskipning

12. Kapitlet. Detaljfo1 slag rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj: t

i statsrådet och administrativ domstol m.m. . . . . . . . . . . 428 1) Mål om medborgerliga val m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 429 2)1 Mål om vissa kommunala beslut . . . .. _ _ _ 432 3) åMl om beslut av hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott . . . 438 4) Mål om beslut av skogsvårdsstyrelse . . . 440

5) Mål om tillämpning av vissa lagai röiande förstatligandet av polisverk- samheten, rådhusrätterna och uppbördsväsendet' 1 vissa städer rn. m. samt

mål om allmänna byggnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 440 6) Mål om socialhjälp. . . . . . . . . . . . . . 443 7) Mål om samhällets barnavård och ungdomsskydd . . . . . . . . . . 444 8) Mål om allmänna barnbidrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 447 9) Mål om familjebidrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 449 10) Mål om bid1agsförskott. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 450 11) Försäkringsdomstolsmålen . . . . 451 12) Mål angående förordnande om sammanträde med menighet eller dess re- presentation.. . . 452

13) Mål om bildande, ändring eller upplösning av kommunalförbund m.m. 453 14) Mål om fördelning mellan menigheter av kostnader för gemensamt ända—

mål. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 456 15) Mål om avlöningsförmåner 0. d . . . . . . . . . . . . . . . . 457 16) Mål om vissa ersättningar till polismän m.fl . . . . . . . . . . . . 461 17) Mål om skördeskadeersättning och skördeskadebidrag . . . . . . . . 462 18) Mål om annan ersättning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 464

19) Mål om statsbidrag

20) Mål om lån av statsmedel.

21) Mål om tullbehandling samt om annat beslut av tullmyndighet rörande in— eller utförsel av varor 22) Mål om införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

23) Mål om skatter och andra allmänna avgifter. . 24) Anmärknings— samt avkortnings- och avskrivningsmål m.m. 25) Mål om fördelning av brännvinsförsäljningsmedel.

26) Skattläggningsmål . .

27) Mål om grundskatter eller därmed jämförliga utskylder .

28) Mål om markegångssättning. . . . . 29) Jordeboksmål . . .

30) Fastighetsregistreringsmål .

31) Övriga mål om förmåner, rättighetel och skyldigheter vilka åtföljer fastig- het. . . . . . . . . . . . 32) Mål om indelnings- och roteringsverket .

33) Mål om lotsningsbesväret . 34) Mål om allmänna vägar.. .

35) Mål om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet .

36) Mål om enskilda vägar . . . . . . . .

37) Mål om skjutsväsendet . . .

38) Mål rörande tillämpning av vatten— och flottningslagstiftningen .

39) Mål om tillämpning av expropriationslagen . . . 40) Mål om allmänna vatten- och avloppsanläggningar . 41) Mål om strömrensningar rn. m. 42) Mål om ägofred . . 43) Mål om fiskevårdsområde m.m. 44) Mål om fiskådra .

45) Mål om jaktvårdsområde och om åtgärder mot viltskador m.m.

46) Mål om begagnande av samfälld tångtäkt. 47) Mål om lapparnas rätt till renbete rn. m.

48) Mål om åborätt m.m. .

49) Mål om kyrklig egendom m.m. 50) Mål om gravrätt m.m. 51) Mål om optionsrätt m.m. . 52) Mål om friköp av jord 53) Mål om utfärdande av skattebrev å nybygge 54) Mål om häradsallmänningar och allmänningsskogar 55) Mål om avsöndrade lägenheter 56) Mål om tomtmätning m.m. . 57) Mål om avstyckning och annan jorddelning . 58) Mål rörande tillämpning av lagarna om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom m.m. . . .

59) Mål rörande tillämpning av de sociala arrendebestämmelserna och lagen om fiskearrenden

60) Mål om tillämpning av ensittarlagen . 61) Mål om tillämpning av lagarna om fornminnen och byggnadsminnen . 62) Mål om tillämpning av naturvårdslagen m.m.

63) Mål om tillämpning av uppsiktslagen . 64) Mål om tillämpning av skogsvårdslagen . 65) Mål om vanskötsel av fiske . . 66) Avvittringsmål. .

476

478 480 481 490 493 493 494 495 496 497

498 499 500 501 507 507 511 511 517 519 521 521 522 524 525 528 529 535 536 543 544 546 548 549 550 551 552

555

559 561 563 565 569 571 574 575

67) Mål om förordnanden till lantmäteriförrättningar m. m. 68) Mål om tillämpning av lagen om avveckling av fideikommiss 69) Gruvmål m. 111. 70) Mål om fartyg m.m. . 71) Mal angående biltrafik m.m. . 72) Mål om tillämpning av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m m. . 73) Vissa mål om kommunal traflkövervakning . 74) Mål om luftfart 715) Mål om lotteritillstånd . 76) Mål om rätt att inneha skjutvapen m.m. . 77) Mal om innehav eller förvärv av explosiva varor . 78) Mål om patent, varumärken, mönster och modelle1 . 79) Mål om tillämpning av lagstiftningen om aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser . . . . 80) Mål om bankväsende, fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. 81) Mål om försäkringsväsendet. 82) Mål om anteckning" 1 handelsregister och filialregistret 83) Mål rörande anmälan om idkande av näringsyrke . 84) Mål om tillämpning av läkemedelsförordningen, giftförordningen m.m. 85) Mål om registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation 86) Registreringsmål som ej behandlas i annat sammanhang. 87) Mål om begörighet att utöva Visst yrke eller viss verksamhet 88) Mål om tillämpning av stadgan angående hotell— och pensionatrörelse . 89) Mål om tillfällighetsförsäljning och gårdfarihandel 90) Tillstånd till viss livsmedelshandel m.m. 91) Mål om pantlånerörelse samt handel med skrot, lump och begagnat gods 92) Mål om tillstånd till handel med explosiva varor m.m. . . . . . 93) Mål om tillstånd till handel med skjutvapen m. m. . . 94) Mål om tillstånd till handel med preventivmedel och fosterfördrivande medel . . 95) Mål om handel inom frihamn . 96) Mål om tillstånd till provianteringsfrilager 97) Mål rörande rusdryckshanteringen . 98) Mål om kristidshandel . 99) Mål om import- och exportregleringar 100) Vissa mål om det ekonomiska försvaret . 101) Mål om tillstånd att driva körskola 102) Mål om godkännande av skola 111. m. . 103) Mål om enskilda sjukhem . 104) Mål om tillstånd att driva privat arbetsförmedling. 105) Mål om skeppsklarering. 106) Mål om tillämpning av lagen om 1gangsattn1ngstlllstand för byggnadsarbete 107) Mål om offentliga tillställningar m.m. . . . . . . . . .

108) Mål om allmänna sammankomster . . .

109) Mål om elektriska anläggningar i allmänhet .

110) Radiomål. . . . . . .

111) Mål om atomenergi och atomanläggningar m.m. . 112) Mål om tjänstemans rätt att inneha extrauppdrag o. d. 113) Mål om betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av bilar

576 577 578 581 584

589 591 591 593 594 595 597

599 602 605 609 609 610 613 613 616 623 624 625 626 627 628

629 631 631 632 633 635 637 637 638 640 641 641 642 643 647 649

651 653 655 655

114) Mål om tillstånd för utlänning att bedriva fiske . 115) Mål om inskränkning 1 eller återkallelse av individuella tillstånd i allmän- het m.m. -

116) Mål om ändring av auktoriserad handelskammares stadgar m.m.

117) Mål om svenskt medborgarskap 118) Folkbokföringsmål. . 119) Mål om medlemskap i svenska kyrkan 120) Mål om lysning och vigsel m.m. 121) Mål om släktnamn och förnamn .

122) Mål om äktenskapshinder . . .

123) Mål om jordfästning, gravsättning och eldbegängelse .

124) Mål rörande tillämpning av utlänningslagen . 125) Mål angående pass och näringslegitimationsbevis . 126) Mål om avspärrning och passertillstånd m. m. . 127) Mål om vissa slag av tjänsteplikt m. m. .

128) Hälsovårdsmål . .

129) Mål om tillämpning av lagstiftningen om åtgärder till motverkande av vattenföroreninga1 . . 130) Mål om djurs vård och behandling samt om förebyggande och bekämpande av djursjukdomar m.m. 131) Mål om förebyggande och bekämpande av växtsjukdomar och växtskador förorsakade av växtskadedjur .

132) Mål rörande brandförsvaret . 133) Vissa mål rörande civilförsvaret m. m. 134) Mål om byggnadsväsendet .

135) Mål om arbetarskydd, strålskydd och arbetstidsbegränsning.

136) Mål om tillämpning av förordningen om brandfarliga var01 137) Mål om förbud mot viss verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. 138) Mål om oljelagring och oljeavgift 139) Mål om ianspråktagande av investeringsfond. 140) Mål om prisreglering . 141) Mål om förfogande och rekvisition m.m. . 142) Mål om uppgiftsskyldighet rörande pris— och konkurrensförhållanden. 143) Mål om tillämpning av vissa lagar rörande kommuns skyldigheter vid krig m.m. . 144) Mål om individuella påbud 1 allmänhet . 145) Mål om skolplikt m.m. . 146) Mål enligt lagen om nykterhetsv ård 147) Mål om sterilisering eller kastrering 148) Mål om förordnande om läkarundersökning av befattningshavare m.fl. 149) Mål om disciplinär bestraffning, avstängning från tjänstgöring och skil- jande från allmän tjänst m. m.

150) Mål om prästs skiljande från prästämbetet eller obehörighet för honom att utöva detsamma . . . . . . . . . . . .

151) Mål om påmönstringsförbud ellei varning för sjöman .

152) Mål om bötesansvar och utdömande av vite . . 153) Mål om behandling av häktade och verkställighet av straff m.m. 154) Mål om tillämpning av nordiska verkställighetslagen .

155) Mål om anstånd med avgivande av utlåtande övei rättspsykiatrisk under— sökning 1 brottmål . . . . 156) Mål om handräckning eller annat tv ångsutförande .

656

656 659— 660 660 662 662 663 664 666 667 667 670 671 673

677

679

682 684 688 691 701 704 706 706 709 710 712 714

715 716 723 724 725 726

728

734 735 735 736 738

739 740

157) Mål om omhändertagande av egendom m.m. . 158) Mål om ställande av borgen eller annan säkerhet m.m. . 159) Mål om rätt till sjöfynd, hittegods eller annat" 1 allmänt förvar . 160) Mål om utlämnande av allmän handling . . . 161) Domvillobesvär m. m.

13. Kapitlet: Kostnadsberäkningar

14 Kapitlet: Sammanfattning

Reservationer och särskilda yttranden

Särskilt yttrande av herrar Bohman och Petrén Särskilt yttrande och reservation av herr Bohman Reservation av herr Bohman

Reservation av herr Petrén . . Reservation av herr Reuterswärd med instämmande av ben Andersson .

Bilagor

A:

[11ng

Förvaltningsrättskipningens omfattning och organisation i vissa främmande länder

: Sammanställning angående verkan av höjd beloppsspärr

: Berednings— och handläggningstider 1 regeringsrätten 1961.

:Angående utbildningen av kammarrättens kanslister . .

: Förteckning över remissyttranden som förvaltningsdomstolskommittén av-

gett under åren 1962—1966.

741 742 744 745 746

750 756

760 762 766 771 794

798 814 818 819

823

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. J ustitiedepartementet

! Genom beslut den 2 mars 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för . justitiedepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för utredning av !! frågan om den administrativa råttskipningens omfattning och organisation. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för justitiedeparte- mentet såsom sakkunniga regeringsrådet Kurt Holmgren, ordförande, nu- mera byråchefen, f. d. ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemar Andersson, ledamöterna av riksdagens andra kammare direktören Gösta Bohman och lantbrukaren Robert Dockered, numera rättschefen Lennart Fredlund, ledamoten av riksdagens andra kammare advokaten Bo Martins- , son, hovrättsrådet Gustaf Petrén samt numera rättschefen Erik Reu— 1 terswärd. | De sakkunniga har antagit benämningen förvaltningsdomstolskommittén. | Till sekreterare åt kommittén förordnades den 1 juni 1962 numera taxe- ! ringsintendenten Waldemar Hermanson. |. Att såsom expert biträda kommittén förordnades den 14 oktober 1963 , byråchefen Lorentz Vogel. Denne har i huvudsak biträtt med utarbetande !! av 8 och 12 kap. i kommitténs betänkande samt författningsförslagen nr '! 5—172. [! Vid utarbetandet av 7 kapitlet har t. f. kanslichefen Bertil Wennergren ! biträtt kommittén. Assessorn i kammarrätten Bo Rydin har biträtt med r utredning rörande kanslistbefattningarna samt vissa andra frågor. ' För att beaktas vid fullgörande av kommitténs uppdrag har Kungl. Maj :t genom beslut den 6 juni 1962 överlämnat dels betänkandet »Kompetens- fördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten» (SOU 1959: 4) och dels betänkandet »Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden» (SOU 1960:19) jämte de över be- tänkandena avgivna remissyttrandena. Vidare har för samma ändamål genom Kungl. Maj:ts beslut den 3 juni 1966 till kommittén överlämnats en skrivelse den 4 februari 1966 från Svenska stadsförbundet till Kungl. Maj:t angående tidsåtgången vid handläggningen av kommunalbesvärsmål.

I skrivelse den 31 januari 1963 till chefen för justitiedepartementet har kommittén hemställt om sådan lagändring att annan myndighet i stället för regeringsrätten i sista instans prövar mål om uppskov med verkstäl- lighet av frihetsstraff. Den föreslagna lagändringen har kommit till stånd.

Kommittén har vidare avgett remissyttranden i skilda ämnen, som för- tecknats särskilt i bilaga E.

Sedan större delen av utredningsuppdraget nu slutförts får kommittén vördsamt överlämna betänkande om förvaltningsrättskipningen. Vissa åter- stående frågor avser kommittén att senare behandla.

På olika punkter har reservation avgetts dels av herr Bohman, dels av herr Petrén, dels ock av herrar 'Andersson och Reuterswärd. Därjämte har särskilda yttranden avgetts av herrar Bohman och Petrén.

Stockholm den 30 november 1966.

Kurt Holmgren Ingemar Andersson Gösta Bohman Robert Dockered Lennart Fredlund Bo Martinsson Gustaf Petrén Erik Reuterswärd

/ Waldemar Hermanson

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1) Förslag till

Lag om regeringsrätten

Regeringsrättens behörighet m.m.

1 &.

Regeringsrätten upptager och avgör besvär hos Konungen i 1) mål som fullföljas från kammarrätt eller från patent- och registre- ringsverkets besvärsavdelning;

2) mål om riksdagsmannaval; 3) mål om val till ombud vid kyrkomöte; 4) mål om kommunalval; 5) mål om indelning i valkretsar eller valdistrikt, om upphävande eller ändring i redan skedd indelning, om fastställande av det antal fullmäktige, som valkrets skall utse;

6) mål om folkomröstning, som omförmäles i 49 5 2 mom. regerings- formen;

7) mål om riksskattenämndens beslut rörande förhandsbesked i taxe— ringsfrågor;

8) mål som avses i 103 & taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) ; samt

9) mål om utlämnande av allmän handling enligt vad därom stadgas i tryckfrihetsförordningen.

2 &.

Regeringsrätten skall avge utlåtande över besvär hos Konungen, vilka avse myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse av kommunal myn- dighets beslut, varpå kommunallagarnas bestämmelser om besvär äga till— lämpning.

Stadgandet i första stycket gäller ej besvär över länsstyrelses beslut 1 an- ledning av sökt fastställelse av stadsplan eller byggnadsplan, av ändring av fastställd sådan plan eller fastställd generalplan, av förordnande rörande tillämpning av utomplansbestämmelser eller av grunder för beräkning av avgift som avses i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m., ej heller besvär över sjöfartsstyrelsens beslut i anledning av sökt fastställelse av nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss—, kanal- eller andra farledsavgifter.

Är med besvär förenad ansökning om meddelande av dispens eller om vidtagande av annan åtgärd, som ankommer på beslut av Konungen i stats- rådet, eller har beslut, varom i besvären är fråga, underställts Konungens prövning, utgör det ej hinder för att regeringsrätten prövar besvären.

Fordras, efter det regeringsrätten behandlat besvären, föredragning inför Konungen i statsrådet av ansökning, som sägs i första stycket, skall rege- ringsrätten avge utlåtande däröver.

4 &.

Regeringsrätten upptager och avgör också mål om avstängande av biskop från utövningen av hans befattning, om skyldighet för biskop, som över— givit svenska kyrkans lära, att avgå från sin befattning samt om biskops skiljande från prästämbetet eller obehörighet för honom att utöva detta.

5 &. Besvär över kammarrätts utslag eller beslut i dit fullföljd eller i under- ställd fråga få ej i vidare mån än som framgår av 6 & prövas av regerings— rätten, med mindre regeringsrätten meddelat parten tillstånd därtill.

6 &.

Prövningstillstånd må meddelas i följande fall:

1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av vikt, att be— svären prövas av regeringsrätten, eller parten visar, att besvärens prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. om med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt synnerliga skäl förekomma till besvärens pröv— ning.

Prövningstillstånd enligt första stycket 2 får ej meddelas part

a) i anledning av talan enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99), enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag, enligt lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott. enligt kungörelsen den 26 mars 1965 (nr 59) om ersättning till polisman för skada på egendom, enligt barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97), såvitt målet angår skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad för omhän— dertagen eller avser enskilds bidrag till omhändertaget barns vård, ävensom enligt folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469), såvitt gäller besvärs— eller underställningsmål, som prövats i den i 68 ä 1 eller 2 mom. stadgade ordningen;

b) i anledning av talan i anmärkningsmål, varpå förordningen den 2 juni 1961 (nr 313) om förfarandet i anmärkningsmål är tillämplig, och i

annat mål rörande ämne, som sägs i 2 5 andra stycket 2) eller 3) lagen den (nr ) om rikets kammarrätter, än mål om prästerskapets och kyrkobe- tjäningens löningsrättigheter; samt

e) i anledning av talan rörande höjning eller sänkning av skattskyldigs till statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt beskattningsbara in- komst eller till statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara förmögenhet, om vad klaganden tappat i kammarrätten uppenbarligen ej uppgår, i fråga om inkomsttaxering, antingen till 10 000 kronor eller ock till en fjärdedel av den enligt kammarrättens beslut beskattningsbara inkomsten, i senare fallet dock minst till 1 500 kronor, eller, vad avser förmögenhetstaxering, till 100 000 kronor. 1 Meddelat prövningstillständ gäller kammarrättens utslag eller beslut i 11 dess helhet, i den mån parten för talan däremot. JW Upptages parts talan till prövning, kan regeringsrätten, om skäl äro där- i till, utan hinder av bestämmelserna i första och andra stycket meddela * annan klagande i målet prövningstillstånd. ' Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens utslag eller beslut

fast. Erinran därom skall intagas i regeringsrättens beslut.

; Regeringsrättens organisation m.m. l 7 g.

* Regeringsrätten utgöres av nitton regeringsråd. Enligt vad därom är särskilt stadgat skall ett eller, när lagrådets extra avdelning är i tjänst, två av regeringsråden tjänstgöra i lagrådet.

Regeringsrätten skall vara delad i tre avdelningar.

l l 1 s 5. ; På varje avdelning skall, med iakttagande att någon av avdelningarna |

alltid kan samlas, arbetet fortgå minst fyrtio veckor om året.

i I ' '! 9 5.

* Regeringsråden skola indelas till tjänstgöring på avdelningarna för viss [? tidsperiod. Därunder får dock sådan jämkning i avdelningarnas samman— ; sättning äga rum, som fordras på grund av ledamots avgång, förfall eller ! annan särskild omständighet.

10 5. Regeringsrättens avdelningar äro lika behöriga att upptaga mål och ärenden, som domstolen skall handlägga. Arbetet skall, såvitt möjligt, jämnt fördelas mellan avdelningarna.

11 &.

Konungen utser en av regeringsrättens ledamöter att för sin tjänstetid vara domstolens ordförande. Denne skall också vara ordförande på avdel- ning. Ordförande på annan avdelning utses likaledes bland ledamöterna av Konungen för ledamotens tjänstetid.

12 &.

När avdelning behandlar ansökan om resning eller besvär över fel, som avses i 59 kap. 1 & rättegångsbalken, i något av regeringsrätten avgjort mål eller ärende, får ej ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, tjänst— göra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå finnes inom dom- stolen.

13 &.

Närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och målens fördel- ning samt tjänstgöringen i regeringsrätten beslutas av domstolen samfällt.

Regeringsrättens ordförande skall i samråd med ordförandena på övriga avdelningar tillämpa de sålunda beslutade grunderna, såvitt angår ledamö- ternas indelning och målens fördelning, samt övervaka tjänstgöringen i dess helhet. Det åligger ordföranden på varje avdelning att leda arbetet på av— delningen.

14 &.

Finner någon av regeringsrättens avdelningar vid överläggning till avgö— rande av mål den på avdelningen rådande meningen avvika från rättsgrund- sats eller lagtolkning, som förut varit antagen av regeringsrätten, må avdel- ningen förordna, att målet i hela dess vidd eller, om det prövas kunna ske, endast viss i målet uppkommen fråga skall avgöras av regeringsrätten i dess helhet.

Ha i särskilda, för avdelningen kända avgöranden mot varandra stri- dande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning på olika tider gjort sig gällande inom regeringsrätten, äger vad som föreskrives i första stycket tillämpning endast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika från det senast meddelade avgörandet.

När mål avgöres av regeringsrätten i dess helhet, böra alla regeringsråden deltaga i avgörandet, om laga hinder ej möter.

15 &. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd må meddelas skola "tre regeringsråd deltaga. . _ 16 å. . . . Särskilda sakkunniga med uppgift'att tillhandagå regeringsrätten med utlåtanden i'mål om patent förordnas, efter domstolens hörande, av Kön-ung- en för viss tid.

23- 17 &.

Förordnande att inom vederbörande departement bereda och i regerings- rätten föredraga ärende meddelar Konungen.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser endast måls beredande, får vidtagas av föredragande på eget ansvar.

Om anmälan till föredragning och om föredragningsturen förordnar Konungen efter regeringsrättens hörande.

18 &. Regeringsråd och föredragande i regeringsrätten skola vara svenska med- borgare och ha fyllt tjugufem år. De skola ha avlagt domared eller försäkran enligt vad som sägs i 4 kap. 11 & rättegångsbalken. I fråga om jäv mot dem gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare. Befattning som sägs i första stycket får ej utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Om förfarandet i regeringsrätten

19 &.

Besvärsskrift och annan inlaga till regeringsrätten skall innehålla full- ständig uppgift om partens namn, yrke och postadress.

Besvärsskrift skall vidare vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud samt innehålla uppgift om:

1. det utslag eller beslut, mot vilket talan föres;

2. den ändring i utslaget eller beslutet, som yrkas; samt

3. de skäl, som åberopas till stöd för ändringsyrkandet. Fordras prövningstillstånd, bör klaganden i besvärsskriften närmare ange de skäl han åberopar till stöd för sin begäran om sådant tillstånd.

Klaganden skall i besvärsskriften uppge de bevis han vill åberopa och- vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare före,- bragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvären.

Uppfyller besvärsskriften ej föreskrifterna i detta lagrum eller är den eljest ofullständig, skall klaganden föreläggas att avhjälpa bristen. Kan av skriften icke utläsas vad klaganden yrkar och avhj älpes ej sådan brist, skall besvärstalan avvisas.

20 5. .

Förfarandet i mål som prövas av regeringsrätten är skriftligt i 'den mån ej annat följer av vad som stadgas nedan.

Finnes erforderligt att part eller annan höres muntligen, förordnar rege- ringsrätten därom. Till sådan handläggning" skola parterna kallas." Enskild part kan föreläggas att inställa sig personligen vid äventyr att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. '"

Vad i 5 kap. rättegångsbalken stadgas om offentlighet och ordning äger motsvarande tillämpning vid handläggning som avses i andra stycket. Rege- ringsrätten äger dock förordna om handläggning inom stängda dörrar ut- över vad som följer av 1 å nyssnämnda kapitel, där det fordras av hänsyn till enskildas behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd.

21 å.

Regeringsrätten har att verka för att utredningen blir så fullständig som fordras med hänsyn till målets beskaffenhet.

Beträffande bevisning lända, om ej annat är föreskrivet, bestämmelserna i 35 kap. 1 och 2 åå, 3 å andra stycket, 4—7 åå och 10—12 åå, i 36 kap. 1—18 åå, 20—23 åå, 24 å första och tredje styckena och 25 å första och tredje styckena, i 38 kap. 1—5 åå och 7 och 8 åå, i 39 kap. 1, 4 och 5 åå samt i 40 kap. 1—4 åå, 5 å andra och tredje styckena, 6 och 7 åå, 9—16 åå, 17 5 första stycket och 18—20 åå rättegångsbalken till efterrättelse i tillämpliga delar.

I mål som fullföljts från kammarrätt får part icke utan särskilda skäl åberopa nytt bevis.

Är i lag eller författning särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet, får regeringsrätten icke höra någon mot hans vilja om annat än det, varom han enligt föreskriften är uppgiftsskyldig.

Ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han höres på enskild parts begäran, utges av parten och eljest utgå av allmänna medel. När sär- skilda skäl äro därtill, kan regeringsrätten förordna, att ersättning till vittne, som höres på enskild parts begäran, skall utgå av allmänna medel.

22 å.

Beträffande förfarandet i övrigt lända bestämmelserna i 9 kap. 5, 6, 8 och 9 åå, i 12 kap. 1 å första stycket, 2 å, 3 å första stycket, 4 och 5 åå, 6 5 andra stycket och 8—24 åå, i 17 kap. 15 å, i 32 kap. 1 å, 3—6 åå och 8 å, i 33 kap. 3—12 åå, 14—22 åå, 23 å första stycket och 25—27 åå samt i 55 kap. 8 5 första stycket och 9—11 åå rättegångsbalken till efterrättelse i tillämpliga delar. Besvärstalan får återkallas, innan regeringsrättens utslag eller beslut meddelats.

Regeringsrätten äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verkställighet av det utslag eller beslut, mot vilket talan föres, och även eljest förordna för tiden intill dess domstolen avgjort målet.

För delgivning kan regeringsrätten begära biträde av polismyndighet.

23 å. Om omröstning i regeringsrätten gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i 16 och 29 kap. rättegångsbalken angående omröstning i över- rätt.

Skiljaktig mening antecknas i protokoll eller fogas vid regeringsrättens utslag. 24 å.

Regeringsrätten avgör saken genom utslag. Annat domstolens avgörande träffas genom beslut. Utslag skall grundas på vad handlingarna innehålla och vad i övrigt förekommit samt innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundats.

25 å.

Angår mål väsentligen tvist mellan enskilda parter, kan regeringsrätten ålägga part att helt eller delvis ersätta motparts kostnad. Bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken lända därvid till efterrättelse i tillämpliga delar.

Har enskild part inställt sig vid sammanträde för måls handläggning muntligen på annan ort än den där han har sitt hemvist och avser målet ej väsentligen tvist som avses i första stycket, kan regeringsrätten tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan. Gottgörelsen skall bestämmas enligt de grunder, som särskilt stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittne.

Denna lag träder i kraft den —————— . Beträffande talan mot ut— slag eller beslut, som meddelats tidigare, gälla äldre bestämmelser.

Genom lagen upphävas lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt och vad som eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande mot bestämmelserna i lagen.

Fortfarande gälla dock de i nyssnämnda lag meddelade bestämmelserna om regeringsrättens behörighet att upptaga och avgöra mål om beslut av kommunalstämma i ärende, som endast angår i mantal satt jord, mål om fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel, skattläggnings- mål, mål om markegångsprisen, jordeboksmål, mål om indelnings- och ro- teringsverket, mål om lotsningsbesväret, mål om ordningen och sättet för be- gagnande av samfälld tångtäkt, mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt, mål om rättighet till och villkoren för skatteköp, mål om fastställande av skatteköpeskilling, mål om utfärdande av skattebrev å nybygge, avvittringsmål samt mål om bötesansvar, allt i den mån dylika mål ännu förekomma.

2) Förslag till

Lag om rikets kammarrätter

Kammarrätterna och deras behörighet m.m.

1 å. Rikets kammarrätter äro: kammarrätten i Stockholm och kammarrätten i Göteborg. Om kammarrätternas domkretsar förordnar Konungen.

2 å.

Kammarrätt upptager besvär över myndighets beslut enligt vad därom föreskrives i andra stycket eller i särskilda författningar samt avgör be- svären, såvida ej annat följer av tredje stycket. Om kammarrätts behörighet i underställningsmål är särskilt föreskrivet. Kammarrätt har också att prö- va anmärkningar, som framställts efter granskning av riksrevisionsverkets räkenskaper.

Följer av stadgande, som meddelats före denna lags ikraftträdande, att besvär över förvaltande myndighets beslut få anföras hos Konungen, skola i följande slag av mål besvär i stället anföras hos kammarrätt: _

1) mål om annat val till befattning eller uppdrag än som sägs i 1 å lagen den (nr ) om regeringsrätten; mål om val för upp- rättande av förslag till befattning eller uppdrag;

2) mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag,, sjukvård, beklädnadsersättning och dylikt, om rese- kostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller avgift till pen- sionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller överens- kommelser; _ . 3) mål om ersättning till tjänsteman vid polis-, åklagar- eller enekutions- .*äsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet; _

4) mål om annan ersättning, såvida den enligt gällande författning utgår av statsmedel och författningen ej hänvisar den ersättningskrävande att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdom- stol samt vidare fråga ej är om ersättning till kommun eller annan kom— munal förvaltningsenhet eller om ersättning för kostnader till följd av över— gången till högertrafik;

5) mål om tullbehandling eller om annat beslut av tullmyndighet rörande in- eller utförsel av varor, dock ej sådant beslut rörande befrielse från eller

återbetalning av tull, skatt eller annan avgift, som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande; mål om tillstånd att hålla provianterings- frilager;

6) mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan menighets utta- gande i särskilt fall enligt gällande föreskrift av skatt, avgift eller annat bidrag, om ej beslutet avser befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller rör befordringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol; mål om registrering enligt författning rörande skatt eller avgift;

7) mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna medel, om ej beslutet meddelats med stöd av Konungens bemyn- digande eller avser befordringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol;

8) anmärknings- och avkortningsmål, mål om redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar, om tillsyn över stiftelser; '

9) andra mål om förmåner, rättigheter eller skyldigheter, vilka åtfölja fastighet, än sådana som avses i övergångsbestämmelserna till lagen den (nr ) om regeringsrätten;

10) mål om beslut av stiftsnämnd rörande förvaltningen av prästlönetill- gång eller annan egendom samt av statskontoret i vad avser prästlönetill- gång inom Stockholms stift, dock ej mål enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord ivissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt;

11) mål om förordnande till lantmäteriförrättning; 12) mål om beslut, som enligt författning eller föreskrift rörande" den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller god- kännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida fråga ej är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet;

13) mål om förordnande angående läkarundersökning, om disciplinär bestraffning, om avstängning från tjänstgöring eller om skiljande från all- män tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning;

14) mål om föreläggande vid vite, såvida fråga ej är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller för kreditaktiebo- lag; mål om utdömande av vite; ' ' ,

15) mål om b'eslut, som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den" som för brott anhållits eller gripits eller eljest tillfälligt hålles i förvar eller angående verkställighet av straff eller annan brottspå- följd eller av intagning i arbetsanstalt; samt

16) handräckningsmål.

Innefattar besvärsmål också fråga, som ankommer på beslut av Konungen i statsrådet, och finner kammarrätten frågorna icke böra avgöras var för sig, skall domstolen med eget utlåtande överlämna målet till Konungens pröv- ning.

3 å.

Är med besvär förenad ansökning om meddelande av dispens eller om vidtagande av annan åtgärd, som ankommer på beslut av Konungen i stats- rådet, eller har beslut, varom i besvären är fråga, underställts Konungens prövning, utgör det ej hinder för att kammarrätten prövar besvären.

Fordras, efter det kammarrätten avgjort besvären och beslutet vunnit laga kraft, föredragning inför Konungen i statsrådet av ansökning, som sägs i första stycket, skall kammarrätten avge utlåtande däröver.

4 å.

Om besvär hos kammarrätt skall, där ej i andra stycket eller eljest sär- skilda föreskrifter meddelats, gälla följande: Besvären skola inges till den myndighet som fattat det överklagande beslutet. Denna myndighet skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning därtill ej uppen- barligen saknas, och införskaffa den ytterligare utredning som kan vara erforderlig. Myndigheten skall därefter med eget utlåtande insända samtliga handlingar i målet till kammarrätten.

Besvär över kommunal myndighets beslut skola inges till kammarrätten. Ha besvär i mål som sägs i 2 å andra stycket ställts till Konungen och inom föreskriven besvärstid ingivits till statsdepartement, skola de anses fullföljda inom rätt tid hos kammarrätten.

Kammarrätts organisation m.m.

5 å.

I kammarrätt finnas president, lagmän samt kammarrättsråd. De äro lagfarna och utnämnas av Konungen.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ledamot i kammarrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

Ledamot i kammarrätt skall vara svensk medborgare och ha fyllt tjugu- fem år. Han skall ha avlagt domared eller försäkran enligt vad som sägs i 4 kap. 11 å rättegångsbalken. I fråga om jäv mot honom gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

Ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd, får ej utöva sin be- fattning.

6 å. Kammarrätt är delad i avdelningar. Avdelning skall bestå av presidenten

eller en lagman såsom ordförande samt fem kammarrättsråd, av dem en vice ordförande. Dock äger Konungen förordna, att i kammarrätt skall in- rättas en eller flera särskilda avdelningar, bestående av ett kammarrättsråd såsom ordförande samt två eller tre andra kammarrättsråd.

Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av vissa mål gäller vad därom är föreskrivet.

Vid kammarrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten på bestämda tider.

7 å.

Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Flera än fyra får ej sitta i rätten. Om domförhet vid behandling av vissa mål gäller dock vad därom är föreskrivet.

Konungen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av tjänsteman vid denna.

8 å. Kammarrätt sammanträder på den ort, där den har sitt säte. Domstolen kan dock sammanträda på annan ort för muntlig handläggning och syn samt i annat fall när det av särskilda skäl finnes erforderligt.

Om förfarandet i kammarrätt m. m. 9 å.

Besvärsskrift och annan inlaga till kammarrätt skall innehålla fullständig uppgift om partens namn, yrke och postadress.

Besvärsskrift skall vidare vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud samt innehålla uppgift om:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. den ändring i beslutet, som yrkas; samt

3. de skäl, som åberopas till stöd för ändringsyrkandet. Klaganden skall i besvärsskriften uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvären.

Uppfyller besvärsskriften ej föreskrifterna i detta lagrum eller är den eljest ofullständig, skall klaganden föreläggas att avhjälpa bristen. Kan av skriften icke utläsas vad klaganden yrkar och avhjälpes ej sådan brist, skall besvärstalan avvisas.

10 å.

Förfarandet i mål som prövas av kammarrätt är skriftligt i den mån ej annat följer av vad som stadgas nedan.

Kan det antagas, att parts eller annans personliga närvaro i avsevärd män kan gagna utredningen i målet, äger kammarrätten förordna om muntlig handläggning. Sådan handläggning får begränsas till den eller de frågor, be- träffande vilka utredningen anses bristfällig. Har enskild part begärt munt- lig handläggning, skall sådan hållas, om det med hänsyn till målets art, pro— cessföremålets värde eller övriga förekommande omständigheter finnes kun- na vara av vikt för parten.

Parterna skola kallas till muntlig handläggning. Enskild part kan före- läggas att inställa sig personligen vid äventyr att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

Vad i 5 kap. rättegångsbalken stadgas om offentlighet och ordning äger motsvarande tillämpning vid handläggning som avses i andra stycket. Kammarrätten äger dock förordna om handläggning inom stängda dörrar utöver vad som följer av 1 å nyssnämnda kapitel, där det fordras av hänsyn till enskildas behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd.

11 å.

Kammarrätt har att verka för att utredningen blir så fullständig som fordras med hänsyn till målets beskaffenhet.

Beträffande bevisning lända, om ej annat är föreskrivet, bestämmelserna i 35 kap. 1 och 2 åå, 3 å andra stycket, 4—7 åå och 10—12 åå, i 36 kap. 1—18 åå, 20—23 åå, 24 å första och tredje styckena och 25 å första och tredje styckena, i 38 kap. 1—5 åå och 7 och 8 åå, i 39 kap. 1, 4 och 5 åå samt i 40 kap. 1—4 åå, 5 å andra och tredje styckena, 6 och 7 åå, 9—16 åå, 17 å första stycket och 18—20 åå rättegångsbalken till efterrättelse i till- lämpliga delar.

Är i lag eller författning särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet, får kammarrätten icke höra någon mot hans vilja om annat än det, varom han enligt föreskriften är uppgiftsskyldig.

Ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han höres på enskild parts begäran, utges av parten och eljest utgå av allmänna medel. När särskilda skäl äro därtill, kan kammarrätten förordna, att ersättning till vittne, som höres på enskild parts begäran, skall utgå av allmänna medel.

12 å.

Beträffande förfarandet i övrigt lända bestämmelserna i 9 kap. 5, 6, 8 och 9 åå, i 12 kap. 1 å första stycket, 2 å, 3 å första stycket, 4 och 5 åå, 6 å andra stycket och 8—24 åå, i 17 kap. 15 å, i 32 kap. lå, 3—6 åå och 8 å, i 33 kap. 3—12 åå, 14—22 åå, 23 å första stycket och 25—27 åå samt i

52 kap. 7 å första och andra styckena, 8 och 9 åå och 12 å rättegångsbalken till efterrättelse i tillämpliga delar.

Kammarrätten äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verkställighet av det beslut, mot vilket talan föres, och även eljest förordna för tiden intill dess domstolen avgjort målet.

För delgivning kan kammarrätten begära biträde av polismyndighet.

13 å. Om omröstning i kammarrätt gäller i tillämpliga delar vad som är före— skrivet i 16 och 29 kap. rättegångsbalken angående omröstning i överrätt. Skiljaktig mening antecknas i protokoll eller fogas vid kammarrättens utslag.

14 å.

Kammarrätten avgör saken genom utslag. Annat kammarrättens avgö— rande träffas genom beslut. Beslut, varigenom kammarrätten annorledes än genom utslag skiljer saken från sig, samt domstolens beslut i fråga som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

Utslag och slutliga beslut skola grundas på vad handlingarna innehålla och vad i övrigt förekommit samt innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundats.

15 å.

Angår mål väsentligen tvist mellan enskilda parter, kan kammarrätten ålägga part att helt eller delvis ersätta motparts kostnad. Bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken lända därvid till efterrättelse i tillämpliga delar.

Har enskild part inställt sig vid sammanträde för måls handläggning muntligen på annan ort än den där han har sitt hemvist och avser målet ej väsentligen tvist som sägs i första stycket, kan kammarrätten tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan. Gottgörelsen skall bestämmas enligt de grunder, som särskilt stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittne.

Om klagan över kammarrätts utslag eller beslut m. m. 16 å.

Talan mot kammarrätts utslag eller beslut föres genom besvär hos Ko— nungen med de undantag som stadgas nedan i denna lag och i 167 och 182 åå taxeringsförordningen.

Mot beslut, som ej är slutligt, får talan endast föras, om kammarrätten därigenom

1) ogillat invändning om jäv mot domare i kammarrätten eller invänd- ning om att hinder föreligger för talans prövning;

2) avvisat ombud eller biträde; 3) förordnat rörande saken i avbidan på utslag eller slutligt beslut; 4) förelagt annan än part att förete skriftligt bevis eller att tillhanda- hålla föremål för syn eller besiktning;

5) utlåtit sig om ansvar för förseelsc under förfarandet eller angående utdömande av vite eller tillämpning av annan påföljd av ekonomisk natur eller påföljd, som innefattar frihetsberövande;

69 utlåtit sig angående undersöknings- eller säkringsmedel; eller 7) utlåtit sig angående ersättning av allmänna medel till annan än part. Mot kammarrätts beslut, varigenom mål återförvisats till myndighet, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.

Talan får ej föras mot kammarrätts beslut i fall, som avses i 2 å tredje stycket.

17 å.

Besvär över kammarrätts utslag eller beslut skola inges till kammarrätten, om ej annat är särskilt föreskrivet. Beträffande tid för anförande av besvär gäller även i fråga om kammarrätts utslag eller beslut vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Om meddelande av tillstånd till prövning av talan hos Konungen stadgas i lagen om regeringsrätten. Kunna besvär över kammarrättens utslag eller beslut prövas av regeringsrätten endast om prövningstillstånd meddelats, skall kammarrätten i samband med underrättelse om besvärs anförande ge besked därom. Därvid skall anges på vilka grunder sådant tillstånd kan meddelas.

Anser part, att besked, som kammarrätten meddelat enligt andra stycket, är oriktigt, kan han begära prövning av frågan i samband med besvär över utslaget eller beslutet.

18 å. Närmare bestämmelser om kammarrätts organisation och verksamhet m. m. meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft ——————— . Beträffande talan mot utslag eller beslut, som meddelats tidigare, gälla äldre bestämmelser.

Genom lagen upphävas stadgan den 1 december 1959 (nr 545) för kam— marrätten, kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. och vad som eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande mot bestämmelserna i_ lagen.

(Nuvarande lydelse) å 18.

Konungens rätt att pröva och av- göra besvär, som jämlikt författ- ningarna må hos Konungen fullföl- jas i statsdepartementen, skall i den omfattning, som bestämmes i sär- skild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt enligt den i 87 å 1 mom. stadgade ordning, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat civil beställ- ning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareäm- beten må nyttjas.

Närmare bestämmelser om rege- ringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i omförmälda lag.

3) Förslag till ändrad lydelse av 18 & regeringsformen

(Föreslagen lydelse) å 18.

Konungens rätt att pröva och av- göra besvär, som jämlikt författ- ningarna må hos Konungen fullföl- jas i statsdepartementen, skall i den omfattning, som bestämmes i sär- skild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt enligt den i 87 å 1 mom. stadgade ordning, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, vilka fullgjort vad författ- ningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt förvaltat civil beställning och däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och red- lighet. De kallas regeringsråd och ut— göra Konungens regeringsrätt.

Närmare bestämmelser om rege- ringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i omförmälda lag.

Övergångsstadgande

Finnes, när å 18 i dess nya lydelse träder i kraft, i regeringsrätten leda- mot, som ej fullgjort vad författ- ningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, skall i fråga om honom å 18 i dess äldre lydelse alltjämt äga tillämpning.

4) Förslag till ändrad lydelse av 25 & regeringsformen

(Nuvarande lydelse) å 25.

Till föredragning och avgörande i regeringsrätten skola ärendena be— redas i det departement, vartill de, enligt den i 5 å omförmälda fördel- ning, höra.

(Föreslagen lydelse) å 25. Till föredragning och avgörande i regeringsrätten skola ärendena be- redas i domstolens kansli.

5) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 g 1 mom. och 13 5 7 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 7 å 1 mom. och 13 5 7 mom. lagen den 13 110- vember 1936 om domkapitel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

75.

1 mom. Över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel må anföras besvär, vilka, ställda till Konungen, skola inom tre veckor från den dag, då valet avslutades, ingivas till dom- kapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar samt ef- ter infordrande av valsedlar och öv— riga valhandlingar, i den mån de ej äro för domkapitlet tillgängliga, har att med eget yttrande till Konungen insända besvären jämte de förkla- ringar, som inkommit, ävensom pro- tokoll, valsedlar och övriga handling- ar rörande valet. Om besvär över val, som förrättats av teologisk fakultet, gälle dock vad särskilt är stadgat.

1 mom. Talan mot val av ledamö- ter och suppleanter i domkapitel fö- res genom besvär hos kammarrätten. Besvären skola inom tre veckor från den dag, då valet avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtan- de av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro tillgängliga för domkapit- let, har att med eget yttrande till kammarrätten insända besvären jämte de förklaringar, som inkom— mit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet. Om besvär över val, som förrättats av teologisk fakultet, gälla dock sär— skilda bestämmelser.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

13 få.

7 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom

1 Senaste lydelse se SFS 1957: 578.

7 mom. Mot domkapitels beslut enligt 2—5 mom. föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) besvär, vilka skola ingivas till och beslut stadgas i lagen om rikets ecklesiastikdepartementet. kammarrätter.

Beslut som ———————— annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den —— — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

6) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 32 & lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen

Härigenom förordnas, att 32 5 lagen den 26 november 1920 om val till riks- dagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 32 ä. 1. Förslag om ————————— olika valdistrikt. Utan föregående ————————— eller stadsfullmäktige. Beslut angående ————————— skall angivas. 2. Över beslut, som i 1 mom. av- 2. Mot Konungens befallningsha— ses, må besvär anföras iden ordning, vandes beslut enligt 1 mom. föres som är bestämd för överklagande av talan genom besvär hos Konungen. Konungens befallningshavandes ut- slag i mål, vilka bedömas efter för- ordningarna om kommunalstyrelse.

Denna lag träder i kraft den —— -—— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1963: 127.

7) Förslag till Lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 76 5 1 mom., 77 och 78 åå kommunallagen den 18 december 1953 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

76 5.

1 mom. Över beslut av fullmäk- tige äger, där ej annat är särskilt fö- reskrivet, medlem av kommunen an- föra besvär hos länsstyrelsen. Sådan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der deras befogenhet, som fattat be- slutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å kommunens an- slagstavla. Besvären skola vara åt— följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

1 mom. Över beslut av fullmäktige äger, där ej annat är särskilt före— skrivet, medlem av kommunen an- föra besvär hos kammarrätten. Så- dan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes över- skrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till kammarrätten inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å kommunens an- slagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Över beslut, som skall understäl— las länsstyrelsens prövning, må kla— gan som nyss sagts icke föras, veder- börande obetaget att framställa er— inringar mot beslutet i ärendet an— gående fastställelse därav.

(Nuvarande lydelse)

39 (Föreslagen lydelse)

77 å.

Hava besvär anförts hos länssty- relsen, äger länsstyrelsen, om skäl därtill äro, förbjuda överklagade be- slutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag el- ler författning eller eljest vila på orättvis grund, då länsstyrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

Hava besvär anförts hos kammar- rätt, äger kammarrätten, om skäl äro därtill, förbjuda överklagade be- slutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla— gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt- vis grund, då kammarrätten må för— ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

78 5.

] länsstyrelsens utslag mä, där ic- ke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.

Denna lag träder i kraft den — —— —

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lag-s ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

8) Förslag till Lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50)

Härigenom förordnas, att 80 5 1 mom., 81 och 82 Så kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

80 5.

1 mom. Över beslut av stadsfull- mäktige äger, där ej annat är sär- skilt föreskrivet, medlem av kom- munen anföra besvär hos överståt- hållarämbetet.

1 mom. Över beslut av stadsfull- mäktige äger, där ej annat är sär- skilt föreskrivet, medlem av kom— munen anföra besvär hos kammar- rätten.

Sådan klagan ———————— orättvis grund. Besvären skola hava inkommit till överståthållarämbetet inom tre vec- kor från den dag, då verkställd juste- ring av det över beslutet förda proto- kollet tillkännagivits å kommunens anslagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till— kännagivande.

Besvären skola hava inkommit till kammarrätten inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å konununens an- slagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Över beslut, som skall understäl- las överståthällarämbetets prövning, må klagan som nyss sagts icke föras, vederbörande obetaget att framställa erinringar mot beslutet i ärendet an- gående fastställelse därav.

81 5.

Hava besvär anförts hos överståt- hållarämbetet, äger ämbetet, om skäl därtill äro, förbjuda överklagade be- slutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt

Hava besvär anförts hos kammar- rätten, äger denna, om skäl äro där- till, förbjuda överklagade beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla— gandens enskilda rätt blivit kränkt

(Nuvarande lydelse)

genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står be- slutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt— vis grund, då överståthållarämbetet må förordna om upphävande av be- slutet i dess helhet.

(Föreslagen lydelse)

genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står be- slutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt- vis grund, då kammarrätten må för- ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

82 5.

I överståthållarämbetets utslag mä, där icke för vissa frågor annor— lunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — —

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

9) Förslag till Lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, dels att 78 5 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas två nya paragrafer, betecknade 79 å och 80 5, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

78 5.

1 mom. Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommu- nen anföra besvär hos Konungen. Sådan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der landstingets befogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären, ställda till Konungen, skola hava inkommit till länsstyrel- sen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkänna- givits å landstingskommunens an- slagstavla. Besvären skola vara åt— följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Över landstings _______

1 mom. Över beslut av landsting äger, där ej annat är särskilt före— skrivet, medlem av landstingskom- munen anföra besvär hos kammar- rätten. Sådan klagan må grundas en- dast därå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der landstingets befogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till kammarrätten inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommu- nens anslagstavla. Besvären skola vara åtfölj då av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justering- ens tillkännagivande. — ej klagas.

79 &.

Hava besvär anförts hos kammar— rätt, äger kammarrätten, om skäl äro därtill, förbjuda överklagade beslu- tets verkställighet.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt- vis grund, då kammarrätten mä för- ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

80 5. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

10) Förslag till Lag om ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas, att 89 5 1 mom., 90 och 91 åå lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

89 5.

1 mom. Över beslut av kyrkofull- mäktige eller kyrkostämma må, där ej annat är särskilt föreskrivet, be- svär anföras hos länsstyrelsen. Så- dan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der deras befogenhet, som fattat be- slutet, eller

kränker klaganden-s enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å församlingens an- slagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Länsstyrelsen skall inhämta dom- kapitlets yttrande över besvären, så- vida det icke är uppenbart, att sådan åtgärd är obehövlig.

1 mom. Över beslut av kyrkofull- mäktige eller kyrkostämma må, där ej annat är särskilt föreskrivet, be— svär anföras hos kammarrätten. Så- dan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri— der deras befogenhet, som fattat be- slutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till kammarrätten inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å församlingens an- slagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Kammarrätten skall inhämta dom- kapitlets yttrande över besvären, så- vida det icke är uppenbart, att sådan åtgärd är obehövlig.

Över beslut, som skall understäl- las länsstyrelsens prövning, mä kla- gan som nyss sagts icke föras, veder- börande obetaget att framställa erin-

Hava besvär anförts hos länssty- relsen, åger länsstyrelsen, om skäl därtill äro, förbjuda överklagade be- slutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den som klagat, men står beslu- tet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt— vis grund, då länsstyrelsen må för- ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

90 &.

ringar mot beslutet i ärendet angå- ende fastställelse därav.

Hava besvär anförts hos kammar- rätt, äger kammarrätten, om skäl äro därtill, förbjuda Överklagade beslu- tets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt- vis grund, då kammarrätten må för- ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

91 5.

I länsstyrelsens utslag må, där ic- ke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.

Denna lag träder i kraft den — — —

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

11) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder

Härigenom förordnas, att 2, 20 och 25—27 åå lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25.

Vägnämnd har _______ — sätt tillgodoses. I sådant ———————— på vägnämnden.

Vägnämnd äger jämväl i övrigt framställa förslag i frågor rörande vägvåsendet och vägtrafiken inom nämndens område samt må hos Ko- nungen anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och vatten- byggnadsstyrelsen eller länsstyrel— sen.

Vägnämnd äger jämväl i övrigt framställa förslag i frågor rörande vägvåsendet och vägtrafiken inom nämndens område samt må anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen el- ler länsstyrelsen.

20 g.

Länsvägnämnd har ______ Länsvägnämnd har ______

Länsvägnämnden må hos Konung- en anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

— — ändamålsenligavste lösningen. —— —— på nämnden.

Länsvägnämnden må anföra be- svär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbygguadsstyrelsen el- ler länsstyrelsen.

25 5.

Menar någon, att val, som förrät— tats av ombud, Vägnämnd eller läns- vägnämnd, eller annat beslut, som meddelats av Vägnämnd eller läns- vägnämnd, icke tillkommit i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författning, äge han däröver anföra besvär.

Menar någon, att val, som förrät- tats av ombud, Vägnämnd eller läns- vägnåmnd, eller annat beslut, som meddelats av Vägnämnd eller läns- vågnämnd, icke tillkommit i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författning, äger han anföra besvär däröver hos kammarrätten.

Besvären skola, jämte protokoll rörande valet eller beslutet samt i förekommande fall bevis om dagen då justering av protokollet ägde rum, ingivas till länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade, vid besvär över val av ledamot eller suppleant i väg- nämnd, från det valet skedde och el- jest från den dag, då protokollet rö- rande valet eller beslutet justerades.

Besvären skola, jämte protokoll rörande valet eller beslutet samt i förekommande fall bevis om dagen då justering av protokollet ägde rum, ingivas till kammarrätten inom tret- tio dagar, räknade, vid besvär över val av ledamot eller suppleant i väg- nämnd, från det valet skedde och eljest från den dag, då protokollet rörande valet eller beslutet justera- des.

26 5.

Utan hinder av förd klagan skall val eller beslut lända till efterrättel- se, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Utan hinder av förd klagan skall val eller beslut lända till efterrättel- se, där ej kammarrätten förordnar annorlunda.

27 &.

Över länsstyrelsens beslut mä kla- gan hos Konungen föras i den ord— ning, som är bestämd för överkla— gande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den _ — ——

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

12) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 47 5 lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar

Härigenom förordnas, att 47 5 lagen den 18 april 1952 om häradsallmän- ningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

47 ä.

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar— eller allmän- ningsstämma icke tillkommit i behö- rig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot regle- mentet, må han hos länsstyrelsen fö- ra talan mot beslutet genom besvär, vilka jämte beslutet skola hava in- kommit inom en månad efter beslu- tets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan fö- res mot beslutet, skall det gå i verk- ställighet, där ej länsstyrelsen annor- lunda förordnar.

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar- eller allmän- ningsstämma icke tillkommit i behö- rig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot regle- mentet, må han hos länsstyrelsen fö- ra talan mot beslutet genom besvär, Vilka jämte beslutet skola hava in- kommit inom en månad efter beslu- tets dag. Försummas det, är rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, skall det gå i verkstäl— lighet, där ej besvärsmyndigheten förordnar annorlunda.

Utslag varigenom ———————— ej klagat. 2 mom. Mot beslut som länsstyrel- se meddelat enligt denna lag må ta- lan föras hos Konungen genom be- svär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden er- höll del av beslutet.

2 mom. Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat enligt 1 mom. eller 8, 13, 17, 37 eller 38 &, föres ge— nom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

13) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 46 & lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas, att 46 5 lagen den 18 april 1952 om allmännings- skogar i Norrland och Dalarna skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 5.

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar- eller allmän- ningsstämma icke tillkommit i behö- rig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot regle- mentet, må han hos länsstyrelsen fö- ra talan mot beslutet genom besvär, vilka jämte beslutet skola hava in- kommit inom en månad efter beslu— tets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan fö— res mot beslutet, skall det gå i verk- ställighet, där ej länsstyrelsen annor- lunda förordnar.

Utslag varigenom _______ 2 mom. Mot beslut som länsstyrel- se meddelat enligt denna lag mä ta- lan föras hos Konungen genom be- svär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden er- höll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den — —— ——

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar- eller allmän- ningsstämma icke tillkommit i behö- rig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot regle— mentet, må han hos länsstyrelsen fö- ra talan mot beslutet genom besvär, vilka jämte beslutet skola hava in- kommit inom en månad efter beslu- tets dag. Försummas det, är rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, skall det gå i verkstäl- lighet, där ej besvärsmyndigheten förordnar annorlunda.

—— ej klagat.

2 mom. Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat enligt 1 mom. eller 7 a, 12, 16, 36 eller 37 ä', föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

14) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 20 5 lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund

Härigenom förordnas, att 20 5 lagen den 31 maj 1957 om kommunalför- bund skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 5.

Vad i 74 å fjärde stycket, 75 & tredje och fjärde styckena samt 76— 78 55 kommunallagen år stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbund. Ingår landstingskommun i förbundet, skall dock i fråga om besvär och besvärs- nämnd vad i 78 å' landstingslagen sägs äga motsvarande tillämpning. Besvärsrätt tillkommer såväl till för- bundet ansluten kommun som med- lem av sådan kommun.

Denna lag träder i kraft den — —— —-

Vad i 74 & fjärde stycket, 75 å tredje och fjärde styckena samt 76— 78 55 kommunallagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbund. Be- svärsrätt tillkommer såväl till för- bundet ansluten kommun som med— lem av sådan kommun.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

15) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 21 5 lagen den 3 december 1965 (nr 596) om kom- munala sammanläggningsdelegerade

Härigenom förordnas, att 21 5 lagen den 3 december 1965 om kommunala sammanläggningsdelegerade skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an— gives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 21 å.

Bestämmelserna i ————————— eller kommitté.

Talan mot länsstyrelsens beslut Om talan mot kammarrätts utslag föres i den ordning som anges i 78 5 och beslut stadgas i lagen om rikets kommunallagen. kammarrätter.

Rätt till ————————— av indelningsändringen.

Denna lag träder i kraft den —— — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

16) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 10 juli 1947 med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation skall närmast efter 29 & införas en ny paragraf, betecknad 29 a 5, av nedan angiven lydelse.

29 a å.

Talan mot lantbruksstyrelsens beslut enligt 28 5 första stycket eller 29 5 eller i sådan i 28 5 andra stycket angiven fråga, som omfattas av målupp— räkningcn i 2 & andra stycket lagen den (nr ) om rikets kammarrätter, föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat lantbruksstyrelsens beslut enligt 28 5 andra stycket föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _— —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

17) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 12 5 lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmanna- skapet för polisväsendet m. m.

Härigenom förordnas, att 12 5 lagen den 29 maj 1964 med vissa bestäm- melser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis- väsendet m. ni. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

12 5.

Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 5, medde- lat enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos Konungen.

Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förord- nas.

Denna lag träder i kraft den — —— ——

Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 &, medde- lat enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som sägs i förs- ta eller andra stycket och som ej av- ser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd kla- gan, om ej annat förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

18) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 5 & lagen den 11 december 1964 (nr 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet

Härigenom förordnas, att 5 5 lagen den 11 december 1964 om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

55.

Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i 1 & medde- lat enligt denna lag, må staden an- föra besvär hos Konungen.

Beslut, som sägs i första stycket, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förord- nas.

Denna lag träder i kraft den — — —

Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i 1 5 medde- lat enligt denna lag, må staden an- föra besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som sägs i förs— ta eller andra stycket, länder till ef- terrättelse utan hinder av förd kla- gan, om ej annat förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

19) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 13 augusti 1964 (nr 560) med tillämp-

ningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m.m.

Härigenom förordnas, att 13 & kungörelsen den 13 augusti 1964 med till— lämpningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestäm- melser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis- väsendet m. ni. skall upphöra att gälla och att överskriften omedelbart fram- för samma paragraf skall utgå ur nämnda kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

20) Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 1 & kungörelsen den 2 september 1966 (nr 504) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 27 maj 1966 (nr 241) med vissa be- stämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för upp- bördsväsendct m.m. i vissa städer

Härigenom förordnas, att 1 & kungörelsen den 2 september 1966 med tillämpningsföreskrifter till lagen den 27 maj 1966 (nr 241) med vissa be- stämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m.m. i vissa städer skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

I fråga om förhållanden som reg- leras i lagen med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbörds— väsendet m.m. i vissa städer äga 1—6 55, 8 5, 10 å andra stycket och 11—13 55 kungörelsen den 13 au- gusti 1964 (nr 560) med tillämp- ningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964( nr 322) med vissa bestäm— melser i anledning av statens över- tagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m.m. motsvarande tillämpning.

I fråga om förhållanden som reg- leras i lagen med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbörds- väsendet m.m. i vissa städer äga 1—6 55, 8 5, 10 å andra stycket samt 11 och 12 55 kungörelsen den 13 au- gusti 1964 (nr 560) med tillämp- ningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestäm- melser i anledning av statens över- tagande av huvudmannaskapet för polisväsendet tillämpning.

m. m. motsvarande

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

21) Förslag till Lag om ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, dels att 58—60 55 lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 61 52, av nedan an-

given lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

58 5.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 5, 52 5 andra eller tredje stycket eller 54 5, må besvär anföras hos kam- marrätten. Talan må dock ej fullföl— jas hos kammarrätten allenast be- träffande ränta eller rättegångskost- nad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 5, förevarit hos två eller flera länsstyrelser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddela- de utslaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller be- slut som dessförinnan meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhet.

Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går be-

* Senaste lydelse av 58 5 se SFS 1964: 66.

Mat länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 5, 52 å andra eller tredje stycket eller 54 5, föres talan, där ej annat sägs nedan, genom besvär hos den kam- marrätt, till vars domkrets länet hör. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångs- kostnad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 &, förevarit hos två eller flera länsstyrelser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddela- de utslaget, må i samband därmed hos samma kammarrätt föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan meddelats i målet. Så- dant utslag eller beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet. Har i fall som här avses talan tidi— gare förts hos annan kammarrätt, skola besvären anföras hos den kam- marrätten.

* Tidigare gällande 61 & upphävd genom SFS 1964: 66.

(Nuvarande lydelse)

slutet härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)

59 &.

Besvär, varom sägs i 58 &, skola ställas till kammarrätten samt ingi- vas eller insändas till den länssty- relse, som meddelat det överklagade utslaget eller beslutet.

Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inom viss tid till länsstyrelsen in- komma med skriftlig förklaring.

Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända, har länsstyrelsen att jämte eget utlåtande översända handling- arna i målet till kammarrätten.

Kammarrätt äger förordna, att domstolen vid handläggning av mål enligt denna lag skall hava sär- skild sammansättning. Domstolen skall i sådant fall bestå av tre lagfar— na ledamöter, av vilka en för ordet, samt två särskilda ledamöter med speciell insikt i sociala frågor; dock må utevaro av en av de särskilda le- damöterna ej hindra måls avgörande, om tre av ledamöterna äro ense om slutet.

Särskild ledamot förordnas av Ko- nungen för fyra år i sänder. För en- var sådan ledamot förordnar Ko- nungen för samma tid ersättare.

60 5.

I fråga om delgivning av kammar- rättens utslag skall vad i 57 5 är stadgat äga motsvarande tillämp- ning.

Över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den — —— -—

I fråga om delgivning av kammar- rätts utslag och beslut skall vad i 57 5 är stadgat äga motsvarande till— lämpning.

Om talan mot kammarätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

61 5.

Har länsstyrelse eller kammarrätt förordnat, att socialhjälp skall med- delas, går beslutet härom i verkstäl- lighet utan hinder av förd klagan.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

m__ _. .

22) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 83—87 55 barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 83—87 55 barnavårdslagen den 29 april 19601 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

83 &.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende angå- ende skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad för omhändertagen eller be- träffande enskilds bidrag till omhän- dertaget barns vård må besvär anfö- ras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade ut- slaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet.

85 &. Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länssty- relsen.

Mot länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende enligt denna lag samt mot socialstyrelsens beslut enligt lagen i annat fall än som avses i 57 5 första eller tredje stycket eller 58 5 föres talan, där ej annat sägs nedan, genom besvär hos den kammarrätt, inom vars dom- krets beslutsmyndigheten ligger. Ta- lan må dock ej fullföljas endast be— träffande ränta eller rättegångskost- nad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade ut- slaget, må i samband därmed hos samma kammarrätt föras talan även mot utslag eller beslut som dessför- innan meddelats i målet. Sådant ut- slag eller beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet. Har i fall som här avses talan tidigare förts hos annan kammarrätt, skola besvä- ren anföras hos den kammarrätten.

84 5. Vid kammarrätts handläggning av mål enligt denna lag skola deltaga tre lagfarna ledamöter, av vilka en

(Nuvarande lydelse)

Länsstyrelsen skall skyndsamt in- fordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga hand- lingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas av Konungen, till so- cialdepartementet.

86 å .

I fråga om delgivning av kammar- rättens utslag skall vad som är stad- gat i 82 & äga motsvarande tillämp- ning.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

84 5.

I länsstyrelses beslut i andra frå— gor rörande tillämpningen av denna lag än som angivas i 83 & må ändring sökas hos Konungen genom besvär.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4——9 kap. länder till efterrät- telse utan hinder av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)

för ordet, samt två särskilda ledamö- ter med speciell insikt i sociala frå- gor; dock må utevaro av en av de särskilda ledamöterna ej hindra måls avgörande, om tre av ledamö- terna äro ense om slutet.

Särskild ledamot förordnas av Ko- nungen för fyra år i sänder. För en- var sådan ledamot förordnar Ko- nungen för samma tid ersättare.

Bestämmelserna i första stycket äga endast i fall, där kammarrätten förordnar därom, tillämpning på mål angående skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kom- muns kostnad för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget barns värd.

85 5.

I fråga om delgivning av kammar- rätts utslag och beslut skall vad som är stadgat i 82 & äga motsvarande tillämpning.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

86 &.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—9 kap., av socialstyrelsen enligt 62 eller 64 ä' meddelat beslut samt kammarrätts motsvarande ut- slag eller beslut lända till efterrättel- se utan hinder av förd klagan.

87 5.

I beslut av socialstyrelsen må änd- ring sökas hos Konungen genom be— svär, vilka skola ingivas till socialde- partementet.

Av socialstyrelsen enligt 58, 62 el- ler 64 & meddelat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd kla- gan.

Denna lag träder i kraft den _— — —

Mot beslut av socialstyrelsen en- ligt 57 5 första eller tredje stycket el- ler 58 5 föres talan genom besvär hos Konungen.

Av socialstyrelsen enligt 58 5 med— delat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

23) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 & föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 10 & föräldrabalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP. 10 &.

Över barnavårdsnämnds _ —— — —

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär.

Barnavårdsnämndens eller läns- styrelsens beslut länder, utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.

Denna lag träder i kraft den — — ——

_____ hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelses beslut fö— res genom besvär hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Barnavårdsnämnds, länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag länder, utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1954: 356.

24) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 12 och 16 55 lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag

Härigenom förordnas, att 12 och 16 55 lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 5. Har någon genom oriktiga uppgif— Har någon genom oriktiga uppgif- » ter eller annorledes förorsakat att ter eller annorledes förorsakat att ] allmänt barnbidrag för visst barn allmänt barnbidrag för visst barn

obehörigen utgått eller har någon obehörigen utgått eller har någon eljest obehörigen eller med för högt eljest obehörigen eller med för belopp uppburit sådant bidrag och högt belopp uppburit sådant bidrag har han skäligen bort inse detta, och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt mycket utbetalats, där ej länsstyrel- fall socialstyrelsen finner anledning sen finner anledning att helt eller att helt eller delvis eftergiva sådan delvis eftergiva återbetalningsskyl-

! återbetalningsskyldighet. dighet. ! Har återbetalningsskyldighet ———————— skäligt belopp. 16 5. Är någon missnöjd med länssty- Talan mot länsstyrelses beslut i relses beslut i ärende angående all- ärende angående allmänt barnbidrag mänt barnbidrag, må han däröver föres genom besvär hos kammarrät- anföra besvär hos socialstyrelsen. ten. Över socialstyrelsens utslag må Om talan mot kammarrätts utslag klagan ej föras. och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag länder utan hin- der av förd klagan till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse av 12 5 se SFS 1964:145 och av 16 5 se SFS 1954: 360.

25) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 34 & familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99)

Härigenom förordnas, att 34 5 familjebidragsförordningen den 29 mars 19461 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

34 5.

Över länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av denna förordning må klagan föras hos kammarrätten genom besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som meddelat be- slutet; och åligger det länsstyrelsen att jämte eget yttrande insända be- svären till kammarrätten. Länssty— relses beslut skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda be— svär.

Mot kammarrättens beslut må ta- lan icke föras.

Talan mot länsstyrelses beslut rö— rande tillämpningen av denna för- ordning föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag skall gå i verkstäl- lighet utan hinder av däröver anför- da besvär.

Denna förordning träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1963: 112.

26) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 22 5 lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott

Härigenom förordnas, att 22 5 lagen den 21 maj 1964 om bidragsförskott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 22 5. Talan mot —————— hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut föres ta- Mot länsstyrelses beslut i fråga, lan genom besvär hos Konungen. som avses i 20 eller 21 5, föres talan

genom besvär hos Konungen.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut i ärende enligt denna lag föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

27) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 150 & byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 150 5 byggnadslagen den 30 juni 19471 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 150 5.

Mat länsstyrelses beslut i ärende om medgivande enligt 39 5 eller om tillstånd enligt 86 5 eller i motsva- rande ärende enligt 106 eller 122 5 föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Länsstyrelses beslut ———————— hos Konungen. Talan mot ———————— ämbetsverks beslut. Har länsstyrelse ————————— utan bifall.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1959: 611.

28) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 54 & skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 54 5 skollagen den 6 juni 19621 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

54 5.

Över beslut av länsskolnämnd och skolöverstyrelsen må besvär anföras hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot beslut, som länsskol- nämnd enligt denna lag eller i övrigt gällande bestämmelser meddelat rö- rande befrielse från skolgång för skolpliktigt barn, som åtnjuter en- skild undervisning, skolpliktigt barns deltagande i undervisning i specialskola eller specialklass, åläg- gande av skolgång i grundskolan el— ler annan obligatorisk skola för skol- pliktigt barn, som erhåller undervis- ning vid skola av annat slag, hämt- ning av skolpliktigt barn med biträ- de av polismyndighet, föreläggande vid vite eller utdömande av vite, fö- res genom besvär hos kammarrät— ten. I samma ordning föres talan mot beslut, som avses i 51 å andra stycket denna lag.

Mot annat länsskolnämnds eller skolöverstyrelsens beslut enligt den- na lag föres talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 341.

29) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 5 lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter

Härigenom förordnas, att 7 5 lagen den 15 juni 1939 om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

75.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må föras hos Konungen i vederbö- rande statsdepartement i den ord- ning, som för överklagande av för- valtande myndigheters och ämbets- verks beslut är bestämd. Länsstyrel- ses beslut skall dock utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förord- nat.

Denna lag träder i kraft den — _ _

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 5 5 om fällande till vite föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Länsstyrelses beslut som avses i andra stycket skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

l l 4 1

1 W

30) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 83 & civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 83 & civilförsvarslagen den 22 april 1960 skall

(Nuvarande lydelse)

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

83 5.

Över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Beslut, som enligt denna lag med- delats av länsstyrelse eller civilför— svarsstyrelsen, må överklagas hos Konungen.

Över civilförsvarschefs eller polis— myndighets beslut i ärende, som av- ses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut om kost- nadsfördelning enligt 49, 54 eller 55 5, om uttagande av egendom en- ligt 76 5, om handräckning enligt 77 eller 78 5 eller om föreläggande av vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 5 samt mot be- slut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade" bestämmelser i särskilt fall medde- lat om föreläggande, föreskrift, till- stånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller under- håll av enskilt skyddsrum, dock ej beslut enligt 31 5, föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot länsstyrel- ses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen. I samma ord- ning föres talan mot civilförsvars- styrelsens beslut enligt lagen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Talan må ________ eller 58 å . Under högsta ________

Denna lag träder i kraft den _ _ _

till efterrättelse.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

31) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 5 & kungörelsen den 26 mars 1965 (nr 59) om ersättning till polisman för skada på egendom

Härigenom förordnas, att 5 5 kungörelsen den 26 mars 1965 om ersätt- ning till polisman för skada på egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 5 5.

Mat rikspolisstyrelsens beslut fö- res talan genom besvär hos kammar- rätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Ersättning skall betalas ut utan Ersättning skall betalas ut utan hinder av att besvär anförts över hinder av anförda besvär. rikspolisstyrelsens beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

32) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 32 & epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)

Härigenom förordnas, att 32 5 epidemilagen den 19 juni 19191 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 &.

Mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt denna lag tillkom- mer hälsovårdsnämnd eller länssty- relse att meddela eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav för- närmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär, över hälsovårds- nämnds beslut hos länsstyrelsen och över länsstyrelses beslut hos Ko— nungen.

Hälsovårdsnämnds beslut jämlikt 3 5, 4 5 och 10 5 1 mom. går utan hinder av klagan genast i verkstäl- lighet. I andra fall länder utan hin- der av klagan beslut till efterrättelse endast försåvitt hälsovårdsnämnden

1 Senaste lydelse se SFS 1954: 362.

Talan mot hälsovårdsnämnds be- slut enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut om ersätt— ning till läkare eller om ersättning, som avses i 5 5 1 mom., föres talan genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning föres talan mot be- slut, som enligt denna lag länsstyrel- se isårskilt fall meddelat om förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd el— ler godkännande eller om omhänder- tagande, smittrening, oskadliggöran- de eller liknande åtgärd, såvida frå— ga ej är om kommuns eller lands- tingskommuns åliggande.

I övrigt föres talan mot länssty- relses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Hälsovårdsnämnds beslut enligt 3 g, 4 5 eller 10 ä 1 mom. går utan hinder av klagan genast i verkstäl- lighet. I andra fall länder utan hin— der av klagan beslut eller utslag, som avses i denna lag, till efterrättelse

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) eller länsstyrelsen prövar nödigt där- endast försåvitt förordnande därom om förordna. meddelas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

33) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 15 & tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113)

Härigenom förordnas, att 15 & tuberkulosförordningen den 31 mars 19391

(Nuvarande lydelse)

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

15 5.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna förord- ning, må talan föras genom besvär hos länsstyrelsen.

I länsstyrelsens beslut må ändring sökas genom besvär hos Konungen.

Utan hinder av klagan lände be- slut till efterrättelse intill dess an- norlunda kan varda vederbörligen förordnat.

Mot hälsovårdsnämnds beslut en- ligt denna förordning och mot polis- myndighets beslut enligt förordning- en rörande handräckning föres talan genom besvär hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt förordningen föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Utan hinder av klagan skall beslut eller utslag, som avses i denna för- ordning, lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1954: 363.

34) Förslag till Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, dels att i 101 5 2 mom., 104 's" och 180 5 2 mom. taxeringsförordningen den 23 november 1956 uttrycket kammarrätten skall bytas mot uttrycket kammarrätt, dels att i 102, 159, 164 och 165 55, 166 ä 1 och 4 mom., 168 och 169 55, 173 5 2 mom., 180 å 1 mom. samt 181 ä 2 och 5 mom. samma förordning uttrycket kammarrätten skall bytas mot uttrycket kammarrätten i Stockholm, dels ock att 96, 98 och 103 åå, 105 5 1 mom., 108, 125 och 167 åå, 180 5 3 mom. och 182 & ävensom överskriften omedelbart framför 95 & nämnda förordningl skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

XI. Om besvär över prövningsnömnds beslut och kammarrättens utslag

(Föreslagen lydelse)

XI. Om besvär över prövningsnämnds beslut samt kammarrätts utslag och beslut

96 å.

Besvär till kammarrätten skola in- givas eller insändas till kansliet hos den prövningsnämnd som meddelat det överklagade beslutet. Den om- ständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till kammarrät- ten må dock ej utgöra hinder för målets prövning; kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översän- da handlingarna till prövningsnämn- dens kansli.

Besvären skola _ — _ _ _ — _

Besvär till kammarrätt skola in- givas eller insändas till kansliet hos den prövningsnämnd som meddelat det överklagade beslutet. Den om- ständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till kammarrät- ten må dock ej utgöra hinder för må- lets prövning; kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översän- da handlingarna till prövningsnämn- dens kansli. _ protokoll justerades.

98 5.

1 mom. Talan mot kammarrättens utslag i mål rörande taxering föres hos Kungl. Maj:t genom besvär, Vil-

Talan mot kammarrätts utslag el- ler beslut i mål rörande taxering fö- res hos Kungl. Maj:t genom besvär,

1 Senaste lydelse av 98 5 se SFS 1958: 85, av 101 9 2 mom. se SFS 1958: 299, av 105 5 1 mom. se SFS 1958: 87, av 125 och 168 55 se SFS 1965: 753 samt av 159 5 och 166 5 1 mom. se SFS 1963: 683.

ka skola vara inkomna till finans- departementet inom två månader ef- ter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag.

2 mom. Talan rörande höjning eller sänkning av skattskyldigs till statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst må ej, utan att Kungl. Maj:t meddelat klaganden tillstånd därtill, komma under Kungl. Maj:ts prövning, om vad klaganden i sådant hänseende tappat i kammarrätten uppenbarli- gen icke uppgår antingen till 5.000 kronor eller ock till en tiondedel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i senare fallet dock minst till 500 kronor.

Utan tillstånd som iförsta stycket sägs må ej heller talan rörande höj- ning eller sänkning av skattskyldigs till statlig förmögenhetsskatt be- skattningsbara förmögenhet komma under Kungl. Maj:ts prövning, om vad klaganden i sådant hänseende tappat i kammarrätten uppenbarli- gen icke uppgär till 50.000 kronor.

Prövningstillstånd må meddelas allenast om det för enhetlig lagtolk- ning eller rättstillämpning är av syn— nerlig vikt, att besvären prövas av Kungl. Maj:t, eller parten visar, att besvärens prövning eljest skulle ha— va synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga. Prövningstill- stånd skall gälla utslaget i dess hel- het, såvitt parten anfört besvär där- över. Meddelas ej tillstånd, där så— dant skolat erfordras för besvärens prövning, skall utslaget stå fast; er- inran härom skall intagas i Kungl. Maj:ts beslut.

vilka skola vara inkomna till finans- departementet inom två månader ef- ter det klaganden erhållit del av ut- slaget eller beslutet.

I fråga om besvär hos Kungl. Maj:t äga bestämmelserna i 95 å andra och tredje styckena motsva— rande tillämpning.

Klaganden får icke väsentligen ändra den grund han i kammarrät- ten åberopat till stöd för sitt yrkan- de, om ej särskilda skäl föreligga.

(Nuvarande lydelse)

3 mom. Avser vad klaganden tap- pat i kammarrätten jämväl annat än höjning eller sänkning av skattskyl- digs taxerade inkomst eller beskatt- ningsbara förmögenhet eller kan be- svärstalan eljest i något hänseende utan prövningstillstånd komma un- der Kungl. Maj:ts prövning, skall vad som stadgas i 2 mom. icke ut- göra hinder mot att besvären prö- vas även i övriga delar.

4 mom. Upptages parts talan till prövning, skola bestämmelserna i 2 mom. icke utgöra hinder mot sam- tidig prövning av besvär, som anförts av motpart eller, om samtaxerade makar fullföljt talan, av make.

Återkallas eller förfaller eljest be— svärstalan, av vilken prövningen av annan talan enligt första stycket är beroende, skall vad där stadgas icke gälla.

5 mom. Bestämmelserna i 2—4 mom. skola ej gälla besvär rörande eftertaxering. Vad där stadgas skall vidare icke avse besvär över att taxe- ring med tillämpning av 105 5 över- flyttats & klaganden, ej heller talan om ändring i kammarrättens utslag på den grund att tamen'ngen blivit oriktig i något hänseende, varom förmäles i 100 5 första stycket un- der 1 )_5 ).

6 mom. Kunna besvär över kam- marrättens utslag ej komma under Kungl. Maj:ts prövning med mindre prövningstillstånd meddelats, skall kammarrätten i samband med un- derrättelse om besvärs anförande gi- va det tillkänna. Därvid skall angi- vas på vilka grunder sådant tillstånd må meddelas, så ock eljest de vill-

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

kor, under vilka parts besvärstalan må komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Anser klagande, att underrättelse, som kammarrätten enligt första stycket meddelat, är oriktig, äge han i samband med besvär över utslaget påkalla prövning av frågan.

103

(Föreslagen lydelse )

&.

Besvär som _ — _ _ — — — _ rättelse sökes.

Är taxeringen föremål för pröv- ning av kammarrätten eller har den avgjorts av prövningsnämnd genom laga kraftvunnet beslut, ankommer det på kammarrätten att pröva må- let. Har taxeringen prövats av kam- marrätten eller Kungl. Maj:t, skall målet prövas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t och kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas av i första stycket avsedd prövnings- nämnd.

105

1 mom. Om kammarrätten eller Kungl. Maj:t vid prövning av an— förda besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kam- marrätten eller Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, vidtaga er- forderlig rättelse i taxeringen å ort som vederbör; dock må skattskyl- digs hela taxering i sådant fall icke höjas utöver vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta yr-

Är taxeringen föremål för pröv- ning av kammarrätt eller har den avgjorts av prövningsnämnd genom laga kraftvunnet beslut, ankommer det på kammarrätten att pröva må- let. Har taxeringen prövats av kam- marrätt eller Kungl. Maj :t, skall må- let prövas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t och kammarrätt må, om besvär som anförts i särskild ord- ning finnas böra upptagas till pröv- ning, förordna att målet skall upp- tagas och vidare handläggas av i första stycket avsedd prövnings- nämnd.

1 mom. Om kammarrätt eller Kungl. Maj:t vid prövning av anför- da besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kammarrät- ten eller Kungl. Maj :t, efter vederbö- randes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i taxeringen å ort som ve- derbör; dock må skattskyldigs hela taxering i sådant fall icke höjas ut- över vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta yrkande om

(Nuvarande lydelse)

kande om sådan höjning. Ändras taxering av kammarrätten eller Kungl. Maj:t på den grund, att in- komst eller utgift hör hänföras till annat beskattningsår än det, vilket taxeringen avser, må härav föran- ledd ändring vidtagas i den skatt- skyldiges taxering för det beskatt- ningsår, till vilket inkomsten eller utgiften rätteligen är att hänföra. Jämväl må, om någon av kammar- rätten eller Kungl. Maj :t befrias från taxering på den grund, att annan person bort i stället taxeras, kam- marrätten eller Kungl. Maj:t över- flytta taxeringen å denne.

Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t, där ändring göres i den enes taxering, även i den andres taxering vidtaga av ändringen påkallad rät— telse, såvitt angår tillämpning av 52 5 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 5 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 g 1 mom. förordningen om statlig för- mögenhetsskatt.

Hava besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t anförts rörande taxering, som åsatts avliden person eller hans dödsbo, och har dödsboet tidigare befriats från att erlägga skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring av taxeringen i anled- ning av besvären jämväl beslutet om skattebefrielse i erforderlig mån ändras.

Vidtager kammarrätten eller Kungl. Maj:t sådan ändring i fråga om taxering till kommunal inkomst- skatt inom viss kommun att avdrag enligt 46 5 2 mom. kommunalskatte-

(Föreslagen lydelse)

sådan höjning. Ändras taxering av kammarrätt eller Kungl. Maj:t på den grund, att inkomst eller utgift bör hänföras till annat beskattnings— år än det, vilket taxeringen avser, må härav föranledd ändring vidtagas i den skattskyldiges taxering för det beskattningsår, till vilket inkomsten eller utgiften rätteligen är att hän- föra. Jämväl må, om någon av kam- marrätt eller Kungl. Maj:t befrias från taxering på den grund, att an- nan person bort i stället taxeras, kammarrätten eller Kungl. Maj :t överflytta taxeringen å denne.

Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätt eller Kungl. Maj:t, där ändring göres i den enes taxe- ring, även i den andres taxering vid- taga av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 ä 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 5 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 5 1 mom. för— ordningen om statlig förmögenhets- skatt.

Hava besvär hos kammarrätt eller Kungl. Maj:t anförts rörande taxe- ring, som åsatts avliden person eller hans dödsbo, och har dödsboet tidi— gare befriats från att erlägga skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring av taxeringen i anledning av besvären jämväl beslutet om skat— tebefrielse i erforderlig mån ändras.

Vidtager kammarrätt eller Kungl. Maj:t sådan ändring i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt inom viss kommun att avdrag enligt 46 5 2 mom. kommunalskattelagen

lagen eller kommunalt ortsavdrag icke vidare kan helt utnyttjas inom samma kommun, skall, ändå att yr- kande därom icke framställts, så- dan åndring vidtagas i taxering in— om annan kommun som kan föran— ledas av bestämmelserna i 46 5 4 mom. eller 50 5 3 mom. andra styc- ket nämnda lag.

Har part anfört besvär över pröv- ningsnämnds beslut eller kammar- rättens utslag i mål angående in— komsttaxering eller förmögenhets- taxering, äger även motpart föra ta- lan mot beslutet eller utslaget, ehu- ru den för honom stadgade besvärs- tiden utgått; dock åligger det honom att inkomma med sådana besvär in- om en månad från utgången av den tid inom vilken de först anförda be- svären skolat anföras.

Återkallas eller _______

108

(Föreslagen lydelse) eller kommunalt ortsavdrag icke vi- dare kan helt utnyttjas inom samma kommun, skall, ändå att yrkande därom icke framställts, sådan änd- ring vidtagas i taxering inom annan kommun som kan föranledas av be— stämmelserna i 46 5 4 mom. eller 50 5 3 mom. andra stycket nämnda lag.

5.

Har part anfört besvär över pröv- ningsnämnds beslut eller kammar- rätts utslag eller beslut i mål angåen- de inkomsttaxering eller förmögen- hetstaxering, äger även motpart fö- ra talan mot beslutet eller utslaget, ehuru den för honom stadgade be- svärstiden utgått; dock åligger det honom att inkomma med sådana be- svär inom en månad från utgången av den tid inom vilken de först an- förda besvären skolat anföras.

_ besvärstalan förfallen.

125 5 . Över beslut ________ ej föras. Talan mot ________ till länsstyrelsen. Sedan besvär, ________ giva anledning.

Om klagan över kammarrättens utslag i fråga om utdömande av vi- te skall vad i 98 å stadgas äga mot- svarande tillämpning, dock att be- svärstiden skall vara tre veckor.

167

Över kammarrättens utslag i mål angående allmän fastighetstaxering, såvitt rörer tillämpning av 6 5 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 59 kom- munalskattelagen, må klagan icke föras.

Om talan mot kammarrätts utslag eller beslut i fråga om utdömande av vite skall vad i 98 & stadgas äga mot- svarande tillämpning, dock att be- svärstiden skall vara tre veckor.

5.

Mat kammarrättens i Stockholm utslag eller beslut i mål angående allmän fastighetstaxering, såvitt rör tillämpning av 6 5 1 mom. eller 7_ 12 55 kommunalskattelagen, må ta— lan icke föras.

(Nuvarande lydelse)

Den som icke åtnöjes med kam— marrättens utslag i mål angående allmän fastighetstaxering, såvitt an- går annan fråga än i första stycket sägs, äger hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna till finansdepartemen- tet inom två månader efter det kla- ganden erhållit del av kammarrät— tens utslag.

180

3 mom. I fråga om kammarrättens handläggning av mål angående sär- skild fastighetstaxering skall vad i 165 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

182

Över kammarrättens utslag i mål angående särskild fastighetstaxe- ring, såvitt rörer tillämpning av 6 5 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 5 kommunalskattelagen, må klagan icke föras.

Den som icke åtnöjes med kam- marrättens utslag i mål angående särskild fastighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första styc- ket sägs, äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola va- ra inkomna till finansdepartementet inom två månader efter det klagan- den erhållit del av kammarrättens utslag.

Den som icke åtnöjes med kam- marrättens i Stockholm utslag eller beslut i mål angående allmän fastig- hetstaxering, såvitt angår annan frå— ga än i första stycket sägs, äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna till finansdepartementet inom två må- nader efter det klaganden erhållit del av utslaget eller beslutet.

&.

3 mom. I fråga om kammarrättens i Stockholm handläggning av mål angående särskild fastighetstaxering skall vad i 165 5 är stadgat äga mot- svarande tillämpning.

&.

Mot kammarrättens i Stockholm utslag eller beslut i mål angående särskild fastighetstaxering, såvitt rör tillämpning av 6 5 1 mom. eller 7—12 55 kommunalskattelagen, må talan icke föras.

Den som icke åtnöjes med kam- marrättens i Stockholm utslag eller beslut i mål angående särskild fas- tighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första stycket sägs, äger hos Kungl. Maj:t söka ändring ge- nom besvär, som skola vara inkom- na till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del av utslaget eller beslutet.

Denna förordning träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

35) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 8 november 1957 (nr 610) med vissa föreskrifter om handläggning i kammarrätten av mål angående fastighetstaxering

Härigenom förordnas, att i dels överskriften till kungörelsen den 8 novem- ber 1957 med vissa föreskrifter om handläggning i kammarrätten av mål angående fastighetstaxering, dels ock 1—3 55 samma kungörelse uttrycket kammarrätten eller form därav skall bytas mot uttrycket kammarrätten i Stockholm eller motsvarande form därav.

Denna kungörelse träder i kraft den —— —— —

36) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 6—8 55 förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor

Härigenom förordnas, att i 6—8 55 förordningen den 1 juni 1951 om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor uttrycket kammarrätten eller form därav skall bytas mot uttrycket kammarrätten i Stockholm eller motsvarande form därav.

Denna förordning träder i kraft den —— — —

37) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 8 5 lagen den 16 juni 1961 (nr 332) om handräckning vid taxeringsrevision

Härigenom förordnas, att 8 5 lagen den 16 juni 1961 om handräckning vid taxeringsrevision skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

85.

Är någon ——————

Talan mot länsstyrelsens beslut om handräckning samt om undan- tagande från taxeringsrevision av handling, som omhändertages vid förrättningen, må utan hinder av vad eljest är stadgat föras hos Ko— nungen genom besvär, vilka skola ingivas till finansdepartementet.

Länsstyrelsens beslut länder ome- delbart till efterrättelse, där ej an— norlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den —— —— —

är stadgat.

Talan mot länsstyrelses beslut om handräckning samt om undantagan- de från taxeringsrevision av hand- ling, som omhändertages vid förrätt- ningen, må utan hinder av vad eljest är stadgat föras genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Länsstyrelses och kammarrätts beslut och utslag lända omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla åldre bestämmelser.

38) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 86 & uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 86 & uppbördsförordningen den 5 juni 19531 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 &.

Över länsstyrelses beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos kammarrätten, dock att klagan icke må föras över länsstyrelses be- slut rörande preliminär taxering, sät- tet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skat— teavdrag eller anstånd med inbetal- ning av skatt. Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning. Ej må den omständigheten, att besvären i stål- let för till länsstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för de- ras upptagande till prövning, därest besvären till kammarrätten inkom- mit före utgången av nyss stadgade besvärstid. I sådant fall skola besvä- ren av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande läns- styrelse.

Över länsstyrelses beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos kammarrätten, dock att talan icke må föras mot länsstyrelses be- slut rörande preliminår taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skat- teavdrag, anstånd med inbetalning av skatt, antagande av ackordsför- slag som rör skatt eller avskrivning av skatt. Besvären skola hava inkom- mit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upp- tagas till prövning. Ej må den om— ständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för de- ras upptagande till prövning, därest besvären inkommit till kammarrät- ten före utgången av nyss stadgade besvärstid. I sådant fall skola besvä- ren av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande läns- styrelse.

Besvärsrätt tillkommer —— -— —— — —— —— vederbörande revisor. Sedan besvären —————— giva anledning.

* Senaste lydelse se SFS 1961: 314.

(Nuvarande lydelse)

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj:t ge— nom besvär, vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava inkommit till finansde- partementet inom två månader från den dag, då klaganden erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid för- sittes, att besvären icke upptagas till prövning.

Vid prövning ________

(Föreslagen lydelse)

Mot kammarrätts utslag eller be- slut må talan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola hava in- kommit till finansdepartementet in— om två månader från den dag, då klaganden erhöll del av utslaget el- ler beslutet, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning.

under bedömande.

Denna förordning träder i kraft den —— — ——

39) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 2 5 förordningen den 17 december 1965 (nr 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter

Härigenom förordnas, att 2 5 förordningen den 17 december 1965 om ac- kord och avskrivning rörande vissa skatter skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25.

Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 & är, om annat ej föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen.

Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 5 är, om annat ej föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen. Mot beslut i sådant ärende mä talan ej föras.

Denna förordning träder i kraft den — _— ——

40) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 11 och 15 55 förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar

Härigenom förordnas, dels att i 11 5 förordningen den 21 maj 1965 om särskild skatteberäkningi vissa fall för makar uttrycket kammarrätten skall bytas mot uttrycket kammarrätt, dels ock att 15 5 samma förordning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 5.

Vad som i fråga om taxering för inkomst stadgas i taxeringsförord- ningen om prövningsnämndernas verksamhet, om besvär över pröv- ningsnämnds beslut och kammarrät- tens utslag samt om besvär i särskild ordning gäller i tillämpliga delar vid besvär över beslut om tillämpning av denna förordning. Därvid gälla bestämmelserna om skattskyldigs rätt att anföra besvär även hans make.

Vad som i fråga om taxering för inkomst stadgas i taxeringsförord- ningen om prövningsnämndernas verksamhet, om besvär över pröv- ningsnämnds beslut och kammar- rätts utslag eller beslut samt om be- svär i särskild ordning gäller i till- lämpliga delar vid besvär över be- slut om tillämpning av denna för- ordning. Därvid gälla bestämmelser- na om skattskyldigs rätt att anföra besvär även hans make.

Denna förordning träder i kraft den — -— -—-— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

41) Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 15 5 förordningen den 14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter

Härigenom förordnas, att 15 5 förordningen den 14 december 1917 angå— ende indrivning och redovisning av böter1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) & 15. Länsstyrelsen skall ———————— eller avkortning. Har avskrivning ———————— gällande kraft.

Mot länsstyrelses beslut rörande avskrivning av böter må talan icke föras.

Talan mot länsstyrelses beslut rö— rande avkortning av böter föres ge- nom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —- — -— Beträffande talan mot beslut. som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1953: 676.

42) Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 20 & avskrivningskungörelsen den 17 december 1965 (nr 921)

Härigenom förordnas, att 20 å avskrivningskungörelsen den 17 december 1965 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 20 5.

Mot beslut i fråga om avskrivning Mot beslut i fråga om avskrivning enligt denna kungörelse får talan ej eller antagande av ackordsförslag föras. enligt denna kungörelse får talan

ej föras.

Denna kungörelse träder i kraft den — —— —

43) Förslag till Lag om ändringi lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, dels att i 2 kap. lagen den 12 maj 1917 om fastighets- hildning i stad skall införas en ny paragraf, betecknad 16 5, av nedan angiven lydelse, dels ock att 5 kap. 22 å och 7 kap. 18 & samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 KAP. 16 5.

Mat annat beslut av byggnads- nämnd jämlikt detta kapitel än för- slag enligt 2 eller 4 5 samt mot be- slut av polismyndighet enligt 6 59 föres talan genom besvär hos Ko- nungens befallningshavande.

Talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt 2 & föres genom besvär hos Konungen. Mot beslut av Konungens befallnings- havande i tillståndsärende, som av- ses i 6 5, må talan icke föras.

I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande en— ligt detta kapitel genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

5 KAP. 22 &.

Talan mot beslut av den, som för- ordnats enligt 21 5, föres genom be- svär hos Konungens befallningsha- vande. Mot beslut av Konungens be- fallningshavande enligt detta kapi-

1 Senaste lydelse se SFS 1964:662.

Talan mot beslut av den, som för- ordnats enligt 21 5, föres genom be- svär hos Konungens befallningsha- vande.

Mot beslut av Konungens befall-

(Nuvarande lydelse)

tel föres talan genom besvär hos Ko- nungen.

Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnden, som därav utan dröjsmål skall er— hålla de].

(Föreslagen lydelse) ningshavande enligt 2 5 första styc- ket eller 8 5 föres talan genom be- svär hos Konungen.

I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande en- ligt detta kapitel genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Rätt att överklaga beslut som sägs i denna paragraf tillkommer också byggnadsnämnden, som utan dröjs- mål skall erhålla del därav.

7 KAP. 18 g. Anser kommun, samhälle eller en- skild sakägare sin rätt vara förnär- mad genom beslut, som jämlikt detta kapitel meddelats av den, som för- ordnats enligt 15 5, eller Konungens befallningshavande eller lantmäteri- styrelsen, äge däröver anföra besvär. Vad nu sagts skall ock gälla beträf- fande beslut i fråga, som avses i 1 5 första stycket, då beslutet meddelats av annan än Konungen. Talan mot beslut av den, som förordnats enligt 15 5, föres hos Konungens befall- ningshavande. Mot beslut av Ko- nungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen föres talan hos Konungen.

Anser kommun, samhälle eller en- skild sakägare sin rätt vara förnär- mad genom beslut, som jämlikt det- ta kapitel meddelats av den, som förordnats enligt 15 5, eller Konung- ens befallningshavande eller lantmä- teristyrelsen, äger vederbörande an- föra besvär däröver. Vad nu sagts skall också gälla beträffande beslut i fråga, som avses i 1 5 första stycket, då beslutet meddelats av annan än Konungen.

Talan mot beslut av den, som för- ordnats enligt 15 5, föres hos Ko- nungens befallningshavande.

Mot beslut av annan än Konungen enligt 1 5 första stycket, mot beslut av Konungens befallningshavande i fråga, som avses i 4 eller 5 5 eller 17 5 andra stycket, samt mot sådant beslut av Konungens befallningsha- vande eller lantmäteristyrelsen, som ej meddelats i särskilt fall, föres ta- lan hos Konungen.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen hos kammarrät— ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Finner någon ———————— å registret.

Denna lag träder i kraft den — -— _— Betråffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

44) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 40 & förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister

Härigenom förordnas, dels atti 1, 9, 16, 22, 23, 25—33, 35 och 36 55, 37 5 1—3 mom. samt 38 5 1 och 3 mom. förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister uttrycket förste lantmätaren eller form därav skall bytas mot uttrycket överlantmätaren eller motsvarande form därav, dels ock att 40 & samma förordningl skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

& 40.

Anser någon sin rätt vara förnär- mad genom beslut som jämlikt den- na förordning meddelats av lantmä- teristyrelsen, äge däröver hos Ko— nungen anföra besvär i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks be— slut är bestämd. Vad nu sagts skall ock gälla beträffande beslut i fråga, som avses i 5 1 första stycket, då be- slutet meddelats av annan än Ko- nungen.

Mot förste lantmätares beslut i ärende enligt denna förordning föres talan hos lantmäteristyrelsen genom besvär i den ordning som nyss sagts.

Anser någon sin rätt vara förnär- mad genom beslut som enligt denna förordning meddelats av överlant- mätare, lantmäteristyrelsen eller Ko- nungens befallningshavande, äger han anföra besvär däröver. Vad nu sagts skall också gälla beträffande beslut i fråga, som avses i 1 5 första stycket, då beslutet meddelats av annan än Konungen.

Talan mot överlantmätares beslut föres hos lantmäteristyrelsen.

Mot beslut av annan än Konungen enligt 1 5 första stycket samt mot sådant beslut av lantmäteristyrelsen eller Konungens befallningshavande, som ej meddelats i särskilt fall, föres talan hos Konungen.

1 Senaste lydelse av 1 5, 38 5 1 mom. och 40 5 se SFS 1954: 85, av 9, 16 och 27 55 se SFS 1936: 358, av 22 5 se SFS 1917: 282, av 23 och 26 55 se SFS 1927:472, av 25 5 se SFS 1914: 118, av 28 5 1 mom. se SFS 1953: 162, av 28 ä 2 mom. se SFS 1940: 586, av 28 53 mom., 30—32 och 35 55 samt 37 5 2 och 3 mom. se SFS 1948: 206, av 29 och 36 55 samt 38 5 3 mom. se SFS 1952:157, av 33 5 se SFS 1951: 366 samt av 37 5 1 mom. se SFS 1931:371.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I övrigt föres talan mot beslut av lantmäteristyrelsen eller Konungens befallningshavande hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

45) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 44 & förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad

Härigenom förordnas, att 44 5 förordningen den 12 maj 1917 med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

44 5.

Anser kommun, samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara för- närmad genom beslut, som jämlikt denna förordning meddelats av den, som förordnats enligt 7 kap. 15 5 lagen om fastighetsbildning i stad, eller Konungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen, äge där- över anföra besvär. Talan mot beslut av den, som förordnats enligt 7 kap. 15 5 lagen om fastighetsbildning i stad, föres hos Konungens befall- ningshavande. Mot beslut av Ko— nungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen föres talan hos Konungen.

Denna kungörelse träder i kraft den —— — ——

Anser kommun, samhälle eller en- skild sakägare sin rätt vara förnär- mad genom beslut, som jämlikt den- na förordning meddelats av den, som förordnats enligt 7 kap. 15 5 lagen om fastighetsbildning i stad, eller Konungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen, äger vederbö- rande anföra hesvär däröver.

Talan mot beslut av den, som för— ordnats enligt 7 kap. 15 & lagen om fastighetsbildning i stad, föres hos Konungens befallningshavande.

Mot sådant beslut av Konungens befallningshavande eller lantmäteri- styrelsen, som ej meddelats i särskilt fall, föres talan hos Konungen.

I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen hos kammarrät— ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 687.

46) Förslag nu

Lag om ändrad lydelse av 66 5 lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas, att 66 5 lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägarl skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

66 5.

Över väg- och vattenbyggnadssty- relsens eller länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfär- dad författning, må, där ej i 65 5 är annorledes stadgat, klagan hos Ko- nungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förval- tande myndigheters och ämbets- verks beslut.

Denna lag träder i kraft den — — ——

Talan mot länsstyrelses beslut en— ligt 33 5, 34 5 första stycket, 39, 41, 44, 46, 56 eller 67 5 föres genom be— svär hos kammarrätten.

Mot annat beslut enligt denna lag av länsstyrelse eller väg- och vatten- byggnadsstyrelsen än som avses i första stycket eller 65 5 föres talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 386.

47) Förslag till Lag om ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar

Härigenom förordnas, dels att 69, 70, 93 och 107 55 lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i 4 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 99 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

69 &.

Därest i fall, då enligt 67 eller 68 5 taxeringsvärde skall vara bestäm- mande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betal— ningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på an— sökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för be- räkningen.

Därest i fall, då enligt 67 eller 68 5 taxeringsvärde skall vara bestäm— mande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betal- ningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äger länsstyrelsen på an— sökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för be- räkningen. Mot länsstyrelsens beslut härutinnan må talan icke föras.

70 5.

Behörig länsstyrelse ______

Över länsstyrelses beslut i ären- den, som i detta kapitel avses, må, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen i vederbörande stats- departement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.

— —— är belägen.

Mot länsstyrelses beslut enligt 18, 19, 24, 48, 51, 52 eller 62 5 föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Talan mot annat länsstyrelses be— slut enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, genom besvär hos Ko- nungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

1 Nuvarande lydelse av 93 och 107 55 se SFS 1954:197.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

93 5.

Då länsstyrelse _______

Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses, gälle vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de till Konungen ställda besvä- ren skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederböran- des förklaring, där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna jämte eget ut- låtande till Konungen.

Över beslut, varigenom länssty- relse förordnat förrättningsman el- ler sakkunnigt biträde eller föreskri- vit underställning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsman- nen. Att talan ej må föras mot läns- styrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 55 är stadgat.

_ stycket sägs.

Mot länsstyrelses beslut enligt det- ta kapitel om skyldighet för i väg- förening ingående fastighet att bi- draga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för för- rättning eller utredning, om före- läggande som avses i 87 5, om fast- ställelse av stadgar eller av beslut om ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för upp- drag eller om beslut av vägförening föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt detta kapitel föres genom besvär hos Konungen.

Över beslut, varigenom länssty- relse förordnat förrättningsman el- ler sakkunnigt biträde eller föreskri- vit underställning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot länsstyrelses beslut rörande vär- dering av fastighet eller mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att talan ej må föras mot länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 55 är stadgat.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

99 a 5.

Mat länsstyrelses beslut enligt 98 5 andra stycket föres talan genom be- svär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

107 5.

Över länsstyrelses beslut i fråga, som avses i detta kapitel, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den för ekonomi— mål i allmänhet stadgade ordning. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej Konungen annorlunda förordnar.

Mot länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 5 eller om föreläggande vid vite enligt 106 5 föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt detta kapitel föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut, varom fråga är i detta ka- pitel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan, där ej be- svärsmyndigheten förordnar annor- lunda.

Denna lag träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

48) Förslag till Lag om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, att i 14 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skall införas en ny paragraf, betecknad 10 5, av nedan angiven lydelse.

14 KAP. 10 &. Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag om föreläg- gande vid vite, om fastställelse av stadgar eller av ändring av stadgar, om för- ordnande av förrättningsman, biträdande förrättningsman, god man eller biträde åt sakägare, om förordnande eller entledigande av syssloman eller om arvode till syssloman föres talan genom besvär hos kammarrätten. Har Konungens befallningshavande meddelat beslut om föreläggande enligt 2 kap. 35 5 vid annat äventyr än vite, beslut i fråga som avses i 2 kap. 64 få eller 68 5 första stycket, beslut i särskilt fall om föreskrifter enligt 8 kap. 40 5 eller beslut som avsesi 10 kap. 53, 77 eller 78 &, föres likaledes talan däremot i den ordning som sägs i första stycket. I övrigt föres talan mot sådant beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag, varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stad- gade ordning, genom besvär hos Konungen. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— _— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

49) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled

Härigenom förordna-s, dels att i 7 kap. lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled skall införas en ny paragraf, betecknad 81 51, av nedan angi- ven lydelse, dels ock att överskriften till samma kapitel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 KAP. 7 KAP.

Stralfbestämmelser Bestämmelser om straff och besvär 81 &.

Talan mot beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande om anlitande av sakkunnigt biträde, om utseende el- ler entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening el- ler om föranstaltande om åtgärd på sådan förenings bekostnad föres ge- nom besvär hos Konungen.

Mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna lag, varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stadgade ordning, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —- -— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Tidigare gällande 81 ; upphävd genom srs 1964: 183.

50) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 20 december 1929 (nr 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Härigenom förordnas, att i lagen den 20 december 1929 med vissa före- skrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskon- ventionen av den 11 maj 1929 skall införas en ny paragraf, betecknad 24 &, av nedan angiven lydelse.

24 5. Talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt 23 5 föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag föres talan genom besvär hos Konungen. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ -— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

51) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 22 5 lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Härigenom förordnas, att 22 5 lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 5.

Över länsstyrelses beslut enligt denna lag lnå talan föras hos Ko- nungen genom besvär.

Mot länsstyrelses beslut enligt 6, 12 eller 18 5, om ersättning enligt 20 5 eller om vitesföreläggande i samband med annat beslut än som sägs i 3 5 föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot länsstyrel- ses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

52) Förslag till Lag om ändring i lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred

Härigenom förordnas, att i 4 kap. lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall införas en ny paragraf, betecknad 46 a &, jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

Om besvär 46 a &. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 23, 41, 42 eller 43 5 eller om förord- nande av förrättningsman enligt 40 5 föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag, beträffande vilket förbud mot klagan icke stadgats, föres talan genom besvär hos Konungen. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

53) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 31 5 lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas, att 31 5 lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 5.

Då beslut som länsstyrelse med- delar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet först inför- des i sådan tidning.

Mot länsstyrelses beslut enligt den- na lag må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava in- kommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det delgiv- ning skett.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan genom besvär hos kammarrätten inom två måna- der efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. Besvär varom här är fråga skola dock anföras inom två månader efter det klaganden fick del av utslaget eller beslutet.

Då beslut eller utslag som länssty- relse eller kammarrätt meddelar en— ligt denna lag angår så många att avskrift därav ej lämpligen kan till- ställas envar av dem, skall medde- lande om beslutet eller utslaget på statsverkets bekostnad intagas i en

Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildan- de, skall, om ej annorlunda förord- nas, lända till efterrättelse utan hin- der av förd talan.

eller flera tidningar inom orten. Del- givning skall anses hava skett den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.

Länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Denna lag träder i kraft den —— —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

54) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 41 5 lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till liske

Härigenom förordnas, att 41 5 lagen den 1 december 1950 om rätt till fiskel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

41 5.

Då beslut som länsstyrelse med— delar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet kungöras i kyr- kan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget, samt till- lika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkänna- givas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten; delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet i kyrka ägde rum.

Är någon missnöjd med länssty- relses beslut enligt denna lag, må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det klaganden er- höll del av beslutet. Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra klagan över sådant beslut.

1 Senaste lydelse se SFS 1955:42.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 24, 28 eller 29 å' eller rörande ut- dömande av vite enligt 32 5 föres genom besvär hos kammarrätten in- om två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen inom tid som sägs i första stycket.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. Besvär varom här är fråga skola dock anföras in- om två månader efter det klaganden fick del av utslaget eller beslutet.

(Nuvarande lydelse)

Beslut, som avses i 22, 28 och 29 55, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej länssty- relsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl föreligga, må länssty— relsen förordna att även beslut, som avses i 31 5, skall lända till omedel- bar efterrättelse.

(Föreslagen lydelse)

Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra talan som ovan sägs.

Då beslut eller utslag som länssty- relse eller kammarrätt meddelar en- ligt denna lag angår så många att avskrift därav ej lämpligen kan till- ställas envar av dem, skall beslutet eller utslaget kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiske- vattnet är beläget, samt tillika an- slås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkännagi— vas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten; delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet i kyrka ägde rum.

Beslut eller utslag, som avses i 22, 28 eller 29 5, skall lända till efter- rättelse utan hinder av förd talan, om ej beslutsmyndigheten förordnar annorlunda. Om särskilda skäl före- ligga, må länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 5, skall lända till omedelbar efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den — —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla åldre bestämmelser.

55) Förslag till Lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, dels att 11 Q 3 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall upphöra att gälla, dels att 13 5 4 mom. samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad 27 52, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) 11 g.

3 mom. Meddelande om beslut, som länsstyrelse fattar enligt denna paragraf, skall införas i tidning in- om orten. Mot beslutet må talan fö- ras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jord- bruksdepartementet inom två måna- der från den dag då meddelandet in- fördes i tidningen.

(Föreslagen lydelse)

13 g. 4 mom. Menar den —————— så skedde. Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen annor- lunda förordnar, lända till efterrät- telse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen eller kam- marrätten förordnar annorlunda, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

27 5.

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 5 eller i tillståndsärende enligt 23 5 eller rörande föreläggande eller förordnande, som avses i 24 5

1 Senaste lydelse av 11 5 3 mom. se SFS 1963: 606 och av 13 5 4 mom. se_SFS 1951: 290. 2 Tidigare gällande 27 g upphävd genom SFS 1951: 290.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 mom., föres talan genom besvär hos kammarrätten. I fall, varom i 11 5 är fråga, skola besvär anföras inom två månader från det klagan— den erhöll del av beslutet.

'Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. I mål som avses i 11 5 skola dock besvär anföras inom två månader från det klaganden fick del av utslaget eller beslutet.

Meddelande om länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag en- ligt 11 5 skall införas i tidning inom orten. Delgivning av beslutet eller utslaget skall anses hava skett den dag då meddelandet infördes i tid- ningen.

Denna lag träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

56) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 64 5 lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

Härigenom förordnas, att 64 5 lagen den 18 juli 1928 om de svenska lappar- nas rätt till renbete i Sverige skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

64 &.

Över beslut, varigenom Konung- ens befallningshavande utfärdat by- ordning eller eljest meddelat före- skrift eller vidtagit åtgärd för till- lämpm'ng av denna lag, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad att hos Konungen anföra besvär in- om tid, som är bestämd för över- klagande av förvaltande myndighe- ters och ämbetsverks beslut;

dock skall, där ej ändringssökandet därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvären lända till efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Mot beslut av Konungens befall- ningshavande enligt I 5 3 mom. sista stycket, 9 5 2 mom., 10 5 andra styc- ket, 18, 21, 23, 26, 31, 39 eller 47 5, 58 ä' 7) sista stycket eller 60 &, rö- rande tvångsentledigande enligt 13 5, rörande fråga, som avses i 38 5 2 mom., eller rörande fråntagande av rättighet enligt 58 5 2) föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av Ko- nungens befallningshavande enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag enligt denna lag skall, där ej ändringssökandet där- igenom blir onyttigt, utan hinder av anförda besvär lända till efterrättel- se intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den -— — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

57) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående tlyttlappamas rätt till renbetning

Härigenom förordnas, dels att 53 5 och överskriften till 4 kap. lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att omedelbart framför nyssnämnda paragraf skall införas en överskrift av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) 4 KAP.

Förseelser mot lagen

53 &.

Böter som ådömts enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande skola de förvandlas enligt allmänna straff- lagen.

(Föreslagen lydelse) 4 KAP.

Förseelser mot lagen och besvär

Besvär 53 &.

Mot beslut av Konungens befall- ningshavande enligt 26, 31, 32, 33, 40, 43 eller 44 5 eller 45 5 1 mom. eller rörande fråga, som avses i 19 5, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat beslut av Ko— nungens befallningshavande enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — -— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ—

dande, gälla äldre bestämmelser.

58) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 15 december 1922 (nr 602) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning

Härigenom förordnas, dels att i kungörelsen den 15 december 1922 inne- fattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mel- lan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning skall infö- ras en ny paragraf, betecknad 49 5, av nedan angiven lydelse, dels ock att i samma kungörelse överskriften till 3 kap. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 KAP. 3 KAP.

Förseelser mot denna kungörelse Förseelser mot denna kungörelse och besvär 49 5.

Mat beslut av Kungl. Maj:ts befall— ningshavande enligt 6, 14, 28 eller 41 5 eller rörande föreskrift i särskilt fall enligt 40 å föres talan genom be- svär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna kungörelse föres genom be— svär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

59) Förslag till Lag om ändring i lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande bestämmelseri

anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena

Härigenom förordnas, att i lagen den 7 januari 1926 innefattande bestäm- melseri anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Fin- land angående renar i gränsområdena skall införas en ny paragraf, beteck- nad 18 5, av nedan angiven lydelse.

18 å. Mot länsstyrelses beslut enligt 8, 10 eller 16 & föres talan genom besvär hos kammarrätten. ' Talan mot annat länsstyrelses beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. » Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

60.) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 15 5 lagen den 5 maj 1960 (nr144) om renmärken

Härigenom förordnas, att 15 5 lagen den 5 maj 1960'om renmärken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 å. Mot beslut ———————— ej föras. Är någon missnöjd med länssty- relses beslut i övrigt enligt denna lag, må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos kammarrätten. .

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

61) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 45 5 lagen den 4 juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av viss jord

Härigenom förordnas, att 45 5 lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 5.

Över beslut, varigenom länsstyrel- sen vid upplåtelse av åborätt vägrat att antaga sökande till åbo, må kla- gan ej föras. Anser någon sin rätt vara förnärmad genom beslut, som i annat fall jämlikt denna lag med- delats av länsstyrelsen och mot vil- ket klagan icke bör föras på sätt i utsökningslagen föreskrives, äge däröver hos Konungen i vederböran- de statsdepartement anföra besvär i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad; dock må gil- tighet av föreläggande för den, till vilken åborätt övergått, att söka att varda antagen till åbo eller för döds- bodelägare efter åbo att anmäla lämplig person till handhavande för deras räkning av fastighetens sköt— sel komma under bedömande endast i sammanhang med klagan över be— slut, varigenom föreläggandet till- lämpats.

Anser någon sin rätt vara förnär- mad genom beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse, äger han anföra besvär däröver. Talan må dock ej föras mot beslut, varigenom länsstyrelsen vid upplåtelse av åbo- rätt vägrat att antaga sökande till åbo, och giltighet av föreläggande för den, till vilken åborätt övergått, att söka att bliva antagen till åbo eller för dödsbodelägare efter åbo att anmäla lämplig person till hand- havande för deras räkning av fastig- hetens skötsel må komma under be- dömande endast i sammanhang med talan mot beslut, varigenom föreläg- gandet tillämpats.

Talan mot länsstyrelses beslut, varemot talan icke bör föras på sätt som föreskrives i utsökningslagen, föres hos Konungen, där ej annat sägs i tredje stycket.

Mot länsstyrelses beslut i fråga om rätt för den, som annorledes än genom upplåtelse åtkommit åbo- rätt, att bliva antagen till åbo eller om rätt för åbo att inlösa fastighet eller om vite föres talan hos kam- marrätten.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Part, som ______ tydlig hänvisning.

Denna lag träder i kraft den —— —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

62) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 15 och 58 %% ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400)

Härigenom förordnas, att 15 och 58 55 ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 19321 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 5. Det åligger ———————— områdets gräns.

Prästgård skall _______ Om tj änstinnehavarens — _ _- _

Kunna pastoratet och tjänstinne- havare icke enas om vården och un- derhållet av prästgårdsområdet, skall frågan hänskjutas till stifts— nämnden. Över stiftsnämndens be- slut må klagan icke föras.

_ och buskar.

————— särskilt stadgat.

Kunna pastoratet och tjänstinne- havare icke enas om vården och un- derhållet av prästgårdsområdet, skall frågan hänskjutas till stifts- nämnden.

58 5.

Talan mot stiftsnämnds beslut fö- res genom besvär hos Konungen. Be- svären skola ingivas till stiftsnämn- den.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 406.

Talan mot stiftsnämnds beslut i ärende, som avses i 6 5 2 mom., 31 5 1 mom., 44 5 första, tredje eller fjär- de stycket, 46, 48 eller 50 5, föres ge- nom besvär hos Konungen. Besvären skola ingivas till stiftsnämnden.

Mot stiftsnämnds beslut i fråga, som avses i 15 & fjärde stycket eller 35 5 1 mom. a)——d), f) och g), samt om upplåtelse av löneboställes jord— bruk på arrende må talan ej föras.

I övrigt föres talan mot stifts- nämnds beslut enligt denna boställs- ordning genom besvär hos kammar- rätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

(Nuvarande lydelse )

Då stiftsnämnd meddelat beslut i ärende, som annorledes än genom besvär kommit under dess prövning, må talan däremot föras av pastoratet och innehavare av dess rätt. Mot stiftsnämnds beslut i ärende, som i 44 å tredje och fjärde styckena avses, må ock den föra talan, som anser sig äga företräde till där omförmäld an- ställning, samt mot stiftsnämnds be— slut, som i 44 5 femte stycket avses, den vars rätt såsom arvodestagare av beslutet beröres.

Över stiftsnämnds beslut i fråga, som avses i 35 5 1 mom. a)——d), f) och g), samt om upplåtelse av löne- boställes jordbruk på arrende må klagan ej föras.

(Föreslagen lydelse)

Då stiftsnämnd meddelat beslut i ärende, som annorledes än genom besvär kommit under dess prövning, må talan däremot föras av pastoratet och innehavare av dess rätt. Mot stiftsnämnds beslut i ärende, som avses i 44 & tredje och fjärde styc- kena, må också den föra talan, som anser sig äga företräde till där om- förmäld anställning.

Denna lag träder i kraft den — —— ——-

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

63) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 $ 3 mom. prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570)

Härigenom förordnas, att 7 5 3 mom. prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 5. 3 mom. Prästlönefond skall ———————— särskilt stadgat.

Mot domkapitels beslut i ärende om tillstånd, som sägs i första styc- ket, föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft dei — _— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

64) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 13 &.

Talan mot stiftsnämnds beslut i Talan mot stiftsnämnds beslut i ärende, som avses i 9 eller 12 &, föres ärende, som avses i 9 eller 12 å, föres genom besvär hos Konungen. Besvä— genom besvär hos kammarrätten. ren skola ingivas till stiftsnämnden. Om talan mot kammarrätts utslag

och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 407.

65) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 17 5 lagen den 18 oktober 1963 (nr 537) om gravrätt m. m.

Härigenom förordnas, att 17 5 lagen den 18 oktober 1963 om gravrätt 111. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 17 5.

Talan mot länsstyrelses beslut en- Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag eller med stöd därav ligt 11, 15 eller 16 & föres genom be- meddelade bestämmelser föres ge- svär hos kammarrätten, såvida fråga nom besvär hos Konungen. ej är om beslut enligt 15 5 första

stycket rörande kommuns åliggande.

I övrigt föres talan mot länssty- relses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

66) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, dels att 5 5 lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 17 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

55.

(Föreslagen lydelse)

Äskas sådan _______ fånget ogillt. Sökes tillstånd ———————— till Konungen.

Över Konungens befallningshavan- des beslut iärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för

ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för Ko- nungens befallningshavandes pröv- ning i sådant ärende, meddelas av Konungen.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för Ko- nungens befallningshavandes pröv- ning i ärende, som nu sagts, medde- las av Konungen.

Är i ———————— fast egendom.

1 Senaste lydelse se SFS 1948: 275.

17 a 5.

Mat beslut av Konungens befall- ningshavande i ärende, som avses i I; 5, eller rörande förordnande om egendoms försäljning & offentlig auktion eller rörande utseende av ombud enligt 17 &” föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av Ko- nungens befallningshavande enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— — —- Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

67) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 15 & jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)

Härigenom förordnas, att 15 å jordförvärvslagen den 14 maj 1965 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 å. Talan mot ———————— hos Konungen.

Besvären skola —— —— — _ —— — —

Ha besvären ingivits till besvärs- myndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till pröv— ning, om de inkommit före besvärs- tidens utgång.

_— över besvären.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Ha besvär, i strid mot vad därom är stadgat, ingivits till besvärsmyn- digheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.

Denna lag träder i kraft den — —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

68) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 68 5 lagen den 14 juni 1907 om nytt- janderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi- ves, dels ock att i samma kapitel skall införas en ny paragraf, betecknad 68 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 KAP. 68 5.

Visas särskilda ———————— nämnda stadganden. Föreligger ej ———————— anses förfallet. Över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär an- föras hos länsstyrelsen inom en må- nad, räknat från det klaganden er- höll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut, äge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut.

68 a 9”.

Talan mot arrendenämnds beslut i ärende som sägs i 67 eller 68 5 föres genom besvär hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klagan- den erhöll del av beslutet. Mot läns- styrelsens beslut föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

* Senaste lydelse se SFS 1947: 291.

1 lag eller särskild författning förekommande hänvisning till stadgande, vilket ersatts av bestämmelse i denna lag, skall avse sistnämnda bestämmelse.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

69) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 5 lagen den 12 april 1946 (nr 147 ) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord

Härigenom förordnas, att 4 5 lagen den 12 april 1946 med särskilda bestäm— melser om arrende av viss kommunal jord1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

45.

Visas särskilda _______

— anses förfallet.

Undantag som ———————— i avtalet. Över arrendenämndens beslut i ärende som ovan sagts må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej

nöjes åt länsstyrelsens beslut äge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut.

Talan mot arrendenämnds beslut i ärende som ovan sagts föres genom besvär hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet. Mot länssty— relsens beslut föres talan genom be- svär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — —— —- Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 293.

70) Förslag till Lag om ändring i lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 16 5 lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden och övergångsbestämmelserna till samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 5.

Om arrendenämndens samman— sättning, granskning av arrendeav- tal och besvär över nämndens beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 55 nyttjanderättslagen är stadgat.

Om arrendenämndens samman- sättning, granskning av arrendeav- tal och besvär över nämndens beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 a 55 nyttjanderättslagen är stad- gat.

Övergångsbestämmelser

Denna lag ———————— oktober 1962. Har sådan upplåtelse som avses i 1 & muntligen eller skriftligen gjorts för viss tid, som vid lagens ikraftträ- dande ännu icke utgått, skola å upp- låtelsen bestämmelserna i 4 och 5 55 denna lag tillämpas, därest vid upp- låtelsetidens utgång fiskearrenda- torn, eller fiskearrendatorn och före honom någon av hans föräldrar, in- nehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig del under sammanlagt minst tio år.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 & muntligen eller skriftligen gjorts för viss tid, som vid lagens ikraft- trädande ännu icke utgått, skola å upplåtelsen bestämmelserna i 4 och 5 55 samt vad i 16 5 stadgas om ar- rendenämnden och besvär över dess beslut tillämpas, därest vid upplå- telsetidens utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn och före ho— nom någon av hans. föräldrar, inne- haft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig del under sammanlagt minst tio år.

Därest i ———————— upplåtelsetidens utgång.

Denna lag träder i kraft den .— —.— , Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ—

dande, gälla äldre bestämmelser.

71) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Härigenom förordnas, dels att 8 5 lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 20 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85.

Vill j ordägaren ——————— emellertid förrättningen. J ordägaren och _______ Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda bestämt, att hinder för med- delande av fastställelse å förrätt— ningen ej möter; och äga förrätt— ningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav kan föranledas. Är fråga om område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skola förrättnings- männen under förrättningen under- ställa Konungens befallningshavan- des prövning, huruvida planens ge- nomförande eller lämplig tomtindel- ning försvåras genom områdets in- lösen. Rätt att överklaga Konungens befallningshavandes beslut tillkom- mer ock byggnadsnämnden eller sak- kunnig enligt 101 5 byggnadsstad- gan.

Vid bestämmandet ——————

—— skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, bestäm- mes på sådant sätt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrätt- ningen ej möter; och äga förrätt- ningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som kan föranledas härav. Är fråga om område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skola förrättnings- männen under förrättningen under- ställa Konungens befallningshavan- des prövning, huruvida planens ge- nomförande eller lämplig tomtindel- delning försvåras genom områdets inlösen.

—- — avsedda ändamålet.

Utgör område ———————— slutligen prövats. Då fråga ———————— fall stadgat.

* Senaste lydelse se SFS 1939: 74.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 20 &.

Mot beslut av Konungens befall- ningshavande i underställningsären- de som sägs i 8 5 föres talan genom besvär hos Konungen. Rätt att föra Sådan talan tillkommer även bygg- nadsnämnden. 4

Har Konungens befallningshavan— de med anledning av bestämmelser- na i 18 5 meddelat beslut rörande undantag, som avses i 5 kap. 8 5 1 'mom. lagen om fastighetsbildning i stad eller 19 kap. 13 5 2 mom. lagen om delning av jord & landet, föres likaledes talan däremot i den ord- ning som sägs i första stycket.

Mot annat beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag, varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stadgade ordning, föres talan genom besvär hos kam— marrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

72) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 19 och 20 55 lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

Härigenom förordnas, att 19 och 20 55 lagen den 12 juni 1942 om forn- minnen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 19 5.

I ärende ———————— slutliga avgörande. Över länsstyrelsens beslut må kla— Mot länsstyrelsens beslut föres ta- gan hos Konungen i vederbörande lan genom besvär hos kammarrät— statsdepartement föras i den ord- ten. ning som är stadgad för ekonomimål Om talan mot kammarrätts utslag iallmänhet. och beslut stadgas i lagen om rikets

kammarrätter.

20 5.

Över riksantikvariens beslut i frå— Talan mot riksantikvariens beslut ga som avses i denna lag må besvär i fråga som avses i denna lag föres anföras hos Konungen i vederböran- genom besvär hos Konungen. de statsdepartement inom trettio da- gar från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den —— — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

73) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 14 5 lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen

Härigenom förordnas, att 14 5 lagen den 9 december 1960 om byggnads- minnen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) . 14 5.

I riksantikvariens eller länsstyrel- Talan mot riksantikvariens eller ses beslut enligt denna lag må den länsstyrelses beslut enligt denna lag som beslutet rör söka ändring hos föres genom besvär hos kammarrät- Konungen genom besvär, vilka skola ten. ingivas till ecklesiastikdepartemen— Om talan mot kammarrätts uti- tet. slag och beslut stadgas i lagen om

rikets kammarrätter.

Beslut enligt ———————— förd klagan.

Denna lag träder i kraft den — _ _— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gålla äldre bestämmelser.

74) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 40 & naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas, att 40 5 naturvårdslagen den 11 december 1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser föres ge- nom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd äger föra sådan talan för tillvaratagande av natur- vårdens intressen.

(Föreslagen lydelse)

40 5.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 13, 17, 18, 20, 21, 22, 24, 32, 39 eller 47 5", om föreläggande enligt 16 5” eller om meddelande av tillstånd enligt 19 5 föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Statens naturvårdsnämnd äger fö- ra talan för tillvaratagande av natur- vårdens intressen.

Denna lag träder i kraft den _— —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

75) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jord- bruk skall erhålla åndrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13 5.

Klagan över länsstyrelsens beslut i ärende enligt denna lag må föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myn- digheters och ämbetsverks beslut.

Över lantbruksnämndens beslut i ärende som omförmäles i 2 5' tredje stycket må klagan föras genom be- svär hos lantbruksstyrelsen inom en månad från den dag klaganden er— höll del av beslutet. Över lantbruks- styrelsens beslut i dylikt ärende må klagan ej föras.

Talan mot länsstyrelses beslut en— ligt 7 5 eller 11 5” andra stycket föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be— svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Talan mot lantbruksnämnds be- slut föres genom besvär hos lant- bruksstyrelsen. Mot lantbruksstyrel- sens beslut föres talan genom besvär hos Konungen. Talan må dock ej fö- ras mot styrelsens beslut i ärende som sägs i 2 5” tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den — —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

76) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 80 & gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 80 å gruvlagen den 3 juni 19381 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 80 &. Där ej ———————— till kommerskollegium.

Mot beslut av Konungens befall- ningshavande i mål om handräck- ning enligt denna lag samt mot an- nat beslut av kommerskollegium en- ligt lagen än som sägs i tredje styc- ket föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot sådant be- slut av Konungens befallningshavan- de enligt denna lag, varemot talan icke skall föras i den för utsöknings- mål stadgade ordning, genom besvär hos Konungen. Mot beslut av kom- merskollegium om medgivande en- ligt 21 5 2 mom. andra stycket, om tillstånd enligt 69 eller 76 5, om in- sändande av utdrag enligt 74 5 förs- ta stycket eller om förklaring som avses i 74 5 andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres likaledes talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _— — _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1960: 680.

77) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 19 och 48 %& lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m.m.

Härigenom förordnas, att 19 och 48 55 lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

19 &.

Yppas tvist om ersättning, som en- ligt denna lag skall utgå, varde frå- gan, där den ej gäller jordlösen, var- om i 14 å sägs, prövad av tre ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedde till- kalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befallningshavande eller rätten i stad och domaren å lan- det eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som ansprå- ket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning dömt, skall den ersätt- ningsskyldige ock förpliktas att gäl- da kostnaden för skilj emännens sammanträde samt motpartens ut— gifter å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersättnings-skyldige före sammanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva sammanträdeskostnaden.

Yppas tvist om ersättning, som skall utgå enligt denna lag, skall frå- gan, där den ej gäller jordlösen, var- om sägs i 14 &, prövas av tre ojävigu skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedda till- kalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, äger Konungens Befallningshavande eller rätten i stad och domaren å lan- det eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som väckt anspråket, förordna om valet. Mot sådant förordnande må talan ej fö- ras. Dömes till ersättning, skall den ersättningsskyldige även förpliktas att gälda kostnaden för skiljemän- nens sammanträde samt motpartens utgifter för saken; sättes ersättning- en ej högre än vad den ersättnings— skyldige bjudit före sammanträdet, skall vardera parten stå sina kostna- der och gälda halva sammanträdes- kostnaden.

Vad de ———————— rättens prövning. Vill den, ———————— honom öppet.

1 Senaste lydelse av 48 5 se SFS 1960: 681.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 48 å. Klagan över ———————— till kommerskollegium.

Mot beslut av Konungens Befall- ningshavande i mål om handräckning eller föreläggande vid vite enligt den- na lag samt mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen än som sägs i tredje stycket föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot sådant beslut av Konungens Befallningsha- vande enligt denna lag, vilket må överklagas och varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stadgade ordning, genom besvär hos Konungen. Mot beslut av kommers- kollegium om beskaffenheten av kar- ta, om behörighet att verkställa gruv- mätningar eller om tillstånd att igen- fylla schakt eller gruvöppning eller att vidtaga annan åtgärd som avses i 35 & samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats isärskilt fall, föres likaledes talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om nikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — —— _— Betl'äffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

78) Förslag till Lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679)

Härigenom förordnas, att 63 å och överskriften till 7 kap. uralllagen den 2 december 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 KAP. Fullföljd av talan mot bergmästaren beslut Fullföljd av tall!!! 63 5. Är någon ———————— förrättningens avslutande. Klagan över ———————— till kommerskollegium.

Mot beslut av länsstyrelse i mål om handräckning eller föreläggande vid vite enligt denna lag samt mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen än som såg-9 i fjärde stycket föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot sådant be- slut av länsstyrelse enligt denna 1419» varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stadgade ordning» genom besvär hos Konungen- Mot beslut av kommerskollegium i ären— de om undersökningstillstånd, om medgivande enligt 26 5 3 mom. 1); om tillstånd enligt 48 eller 53 5; om insändande av utdrag Eldigt 51 5 första stycket eller om förklaring som avses i 51 5 andra stycket sami mot sådant beslut av kommeI'SkOlle' gium enligt denna lag, som 6] medde- lats i särskilt fall, föres likaledes talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts llt—9109 och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— — _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

79) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 15 5 lagen den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinental- sockeln

Härigenom förordnas, att 15 5 lagen den 3 juni 1966 om kontinental- sockeln skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 &. Talan mot —————————— genom besvär.

Mot annat beslut av myndighet en- ligt denna lag föres talan genom be— svär hos Konungen.

Beslut som avses i andra stycket länder till efterrättelse utan hinder av förd talan, om ej annorlunda för- ordnas.

Mot beslut av kommerskollegium, tillsynsmyndighet eller länsstyrelse i ärende, som avses i 7 eller 12 15, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat beslut av förval- tande myndighet enligt denna lag fö- res genOm besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Annat beslut eller utslag än som avses i första stycket länder till ef— terrättelse utan hinder av förd ta- lan, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den — —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ—

dande, gälla äldre bestämmelser.

80) Förslag till

Kungörelse om ändring i förordningen den 18 oktober 1901 (nr 78) angående registrering av svenska fartyg

Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 oktober 1901 angående registrering av svenska fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad & 42, av nedan angiven lydelse.

5 42.

Mot beslut enligt denna förordning av konsul, sjömanshus, tullanstalt eller notarius publicus föres talan genom besvär hos sjöfartsstyrelsen.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut som avses i 8 5 2 mom. tredje stycket eller 3 mom. eller som ej rör särskilt fall föres genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna förordning föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

81) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1954 (nr 550) angående skeppsmätning

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 juni 1954 angående skepps- mätning skall införas en ny paragraf, betecknad 29 a 5, av nedan angiven lydelse.

29 a 5.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt 3 5 1 mom. eller rörande beräkning av fartygs dräktighet, giltighetstiden för mätbrev, utfär- dande av nytt mätbrevi stället för förkommet sådant, avgift för mätningsför- rättning eller förordnande om ommätning föres genom besvär hos kammar- rätten.

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —— —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

82) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1954- (nr 554) angående befrielse för vissa turistfartyg från mätningsskyldighet, m.m.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 juni 1954 angående befri- else för vissa turistfartyg från mätningsskyldighet, m. ni. skall införas en ny paragraf, betecknad 3 5, av nedan angiven lydelse.

3 5. Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —— — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelse-s ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

83) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1954- (nr 555) angående mätbrev för fart genom Suezkanalen

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 juni 1954 angående mät- brev för fart genom Suezkanalen skall införas en ny paragraf, betecknad 7 5, av nedan angiven lydelse.

7 5.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut i särskilt fall rörande beräkning av fartygs dräktighet, utfärdande av nytt mätbrevi stället för förkommet sådant eller avgift för mätningsförråttning föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — —— _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

84) Förslag till!

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1954 (nr 556) angående mätbrev för fart genom Panamakanalen

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 juni 1954 angående mät- brev för fart genom Panamakanalen skall införas en ny paragraf, betecknad 6 &, av nedan angiven lydelse.

6 5.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut i särskilt fall rörande beräkning av fartygs dräktighet, utfärdande av nytt mätbrevi stället för förkommet sådant eller avgift för mätningsförrättning föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —— —- —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

85) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 3 & lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg

Härigenom förordnas, att 11 kap. 3 5 lagen den 19 november 1965 om säkerheten på fartyg skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 KAP.

3 5.

Mot beslut enligt denna lag av sjö— fartsstyrelsen eller av annan till- synsmyndighet, som är central för- valtningsmyndighet, föres talan ge- nom besvär hos Konungen. * '

Om ej annat anges i beslutet, skall det utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, intill dess Konungen annorlunda förordnar.

Talan mot beslut av sjöfartssty- relsen i ärende, som avses i 8 kap. 1 5, föres genom besvär hos kammar- rätten. ' "

Mot annat beslut enligt denna lag av sjöfartsstyrelsen eller av annan tillsynsmyndighet, som är central förvaltningsmyndighet, föres talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Där ej annat anges i beslut eller utslag, som avses i denna paragraf, länder det utan hinder av anförda besvär till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den —— — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

86) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 76 & vägtratikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 76 å vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

76 &.

Talan mot beslut av polismyndig- het eller trafiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot beslut av länssty- relse med stöd av förordningen eller i ärende angående lokal trafikföre- skrift, vilket från trafiknämnd hän- skjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som nu sagts, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förord- nat. Beslut om återkallelse eller om- händertagande av körkort eller om återkallelse av tillstånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detta.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 732.

(Föreslagen lydelse )

Talan mot polismyndighets eller trafiknämnds beslut enligt dennä förordning eller med stöd därav meddelade föreskrifter föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot beslut, som enligt denna för- ordning eller med stöd därav utfär- dade bestämmelser länsstyrelse med- delat rörande avgift, anteckning i bil- register eller bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av be- stämmelserna i 11 5 denna förord- ning, rätt att föra motordrivet for- don, föreläggande vid vite eller ut- dömande av vite, föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt denna förordning eller mot länsstyrelses beslut i ärende an- gående lokal trafikföreskrift, vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelsen, föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som nu sagts, skall utan hinder av besvär lända

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till efterrättelse, intill dess annor- lunda förordnas. Beslut eller utslag, varigenom någon fråntages rätt att föra motordrivet fordon eller som innefattar återkallelse av tillstånd, som sägs i denna förordning, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet eller utslaget, erhållit del av detta.

Denna förordning träder i kraft den _— — _— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

87) Förslag till Kungörelse om ändring i exportvagnskungörelsen den 13 mars 1964- (nr 39)

Härigenom förordnas, att i exportvagnskungörelsen den 13 mars 1964 skall införas en ny paragraf, betecknad 14 5, av nedan angiven lydelse.

14 å. Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

88) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 44 och 45 55 förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltraf ik m. m.

Härigenom förordnas, att 44 och 45 55 förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik 111. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

44 &.

Talan mot beslut av trafiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot be- slut av biltrafiknämnden eller läns- styrelse med stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut i ärende angående yrkesmässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konung— en genom besvär. Beslut, som nu sagts, skall, med nedan angivna un- dantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.

Talan mot trafiknämnds beslut en- ligt denna förordning föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut om utfär- dande eller återkallelse av trafikkort föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut med stöd av förordningen föres genom besvär hos Konungen. I sam- ma ordning föres talan mot biltrafik- nämndens beslut enligt förordning— en och mot länsstyrelses beslut i ärende angående yrkesmässig tra- fik, vilket från trafiknämnd hän- skjutits till länsstyrelsen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som nu sagts, skall, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.

Beslut, som ———————— beslutets dag. Beslut om återkallelse eller in- dragning på viss tid av trafiktill- stånd eller annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej

1 Senaste lydelse av 44 5 se SFS 1964: 733.

Beslut eller utslag om återkallelse eller indragning på viss tid av trafik- tillstånd eller annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort är

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gällande förrän den, som avses med ej gällande förrän den, som avses beslutet, därav erhållit del. med beslutet eller utslaget, erhållit del därav.

45 5.

Beslut om återkallelse av trafik- Beslut eller utslag om återkallelse kort skall, där ej länsstyrelsen an- av trafikkort skall, där ej i beslutet norlunda förordnat, gå i omedelbar eller utslaget annorlunda förordnats, verkställighet. gå i omedelbar verkställighet.

Denna förordning träder i kraft den _ _ — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

89) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 14 kap. 2 & luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 14 kap. 2 & luftfartslagen den 6 juni 1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 KAP. 2 &.

Över luftfartsstyrelsens beslut en— ligt denna lag mä klagan föras hos Konungen genom besvär. Utan hin- der av besvär skall beslutet, där ej annat angives, lända till efterrättelse intill dess annorlunda blivit förord- nat.

Talan mot sådant luftfartsstyrel- sens beslut i särskilt fall enligt den- na lag eller med stöd därav medde- lade föreskrifter, som rör certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten, medgivande att utan certifikat göra tjänst å luftfartyg, registrering av luftfartyg eller för— bud mot luftfartygs avgång, föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat luftfartsstyrelsens be- slut enligt denna lag föres talan ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Där ej annat angives i beslut eller utslag, som avses i denna paragraf, länder det utan hinder av besvär till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den — —- — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

90) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 40 5 vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 40 5 vapenförordningen den 10 juni 19491 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

40 5 . Polismyndighets beslut ———————— hos länsstyrelsen.

Över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 5, må klagan föras hos Konungen ge- nom besvär, vilka skola ingivas till inrikesdepartementet.

Mot länsstyrelses beslut enligt 14 eller 27 5 eller i ärende, varå 16 &” äger tillämpning, föres talan genom besvär hos kammarrätten. Mot läns- styrelses beslut enligt 28 5 eller rö- rande återkallelse av tillstånd enligt 30 & föres talan genom besvär hos Konungen.

Talan mot ———————— ej föras.

Polismyndighets och länsstyrelses beslut lända till efterrättelse utan hinder av besvär, intill dess annor- lunda förordnas.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Polismyndighets, länsstyrelses el- ler kammarrätts beslut eller utslag länder till efterrättelse utan hinder av besvär, intill dess annorlunda för- ordnas.

Denna förordning träder i kraft den — _— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 118.

91) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 10' juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller

Härigenom förordnas, dels att 8 5 lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 20 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

85.

Haransökan———______ Är sökanden missnöjd med beslu- tet, äge han att vid talans förlust in- nan klockan tolv å sextionde dagen från beslutets dag däröver hos Ko- nungen anföra besvär.

avsedda fall.

Är sökanden missnöjd med beslu- tet, äger han föra talan däremot ge- nom besvär hos patent- och registre- ringsverkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två må— nader från beslutets dag.

20a5.

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt den- na lag än rörande ansökan enligt 5 5 föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets besvärsav- delning inom två månader från be- slutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut fö— res talan genom besvär hos Konung- en r'nom två månader från beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den — —— _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

92) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 och 2 55 lagen den ...... 1966 (nr . . om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas, att 1 och 2 gg lagen den _

_ 1966 om patent—

och registreringsverkets besvärsavdelning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Inom patent- och registreringsver— ket skall finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rö- rande patent och varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn.

Besvärsavdelningen består — _ _ Besvärsavdelningen må _ _ _ _

Inom patent— och registreringsver- ket skall finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rö- rande patent och varumärken, släkt- namn och förnamn samt mönster och modeller.

————— lagkunniga ledamöter. _ _ _ _ av Konungen.

25.

Besvärsavdelningen är — _ _ _ _

Vid handläggning av varumärkes- och namnärenden är besvärsavdel- ningen beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara lag- kunniga.

— _ _ ledamot deltaga.

Vid handläggning av varumärkes- och namnärenden samt mönster- och modellårenden är besvärsavdelning- en beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara lagkun- niga.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

93) Förslag till Lag om ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 206 5 lagen den 14 september 1944 om aktiebolag och överskriften omedelbart framför samma paragraf skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Om talan å registreringsmyndighetens beslut 206 &.

Äro stiftarna missnöjda med be- slut, varigenom godkännande för re- gistrering vägrats enligt 190 5 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varigenom sådant godkännan- de vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans förlust, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras hos Ko- nungen. Rätt till sådan talan till- komme ock sökande, som är miss— nöjd med beslut, varigenom registre- ring vägrats enligt 192 5.

Över beslut om sådan förklaring, som avses i 191 5, 195 5 2 och 4 mom., 196 5, 197 _S, och 199 5, så ock över beslut om jämkning av bolags- ordning enligt 198 å 1 mom. må

(Föreslagen lydelse)

Om besvär

206 5.

Mat beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd, som avses i 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 5, föres talan genom besvär hos Konungen.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag och mot registrerings— myndighetens beslut rörande aktie- bolags avförande ur aktiebolagsre- gistret enligt 173 a &” föres genom be- svär hos kammarrätten.

Äro stiftarna missnöjda med be- slut, varigenom godkännande för re- gistrering vägrats enligt 190 5 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varigenom sådant godkännan— de vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må sist inom två må- nader från beslutets dag talan där- emot föras genom besvär hos kam- marrätten. Rätt till sådan talan till- kommer även sökande, som är miss- nöjd med beslut, varigenom registre- ring vägrats enligt 192 5. I samma ordning föres talan mot beslut om sådan förklaring, som avses i 191 5, 195 's" 2 och 4 mom., 196 5, 197 5 och 199 5, så ock mot beslut om jämk- ning av bolagsordning enligt 198 5 1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) jämväl besvär anföras i den ordning, mom. varom i första stycket stadgas. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

94) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, dels att 100 5 och 103 g 2 mom. lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi- ves, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 105 a &, jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

100 &.

Hava vid ________ talan anställts.

Registrering skall ______

Vägras registrering, skall länssty- relsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skä- len därför. Är sökanden missnöjd med beslutet, må han hos Konungen föra talan genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola in- komma inom två månader från be- slutets dag.

103

2 mom. Har ansökan enligt 97 5 om rättens tillstånd att bringa fu- sionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registre- ring inom den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröj- ligen med posten översända under- rättelse därom till föreningarna. Över beslutet om sådan förklaring

_ _ läns föreningsregister.

Vägras registrering, skall länssty- relsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför.

5.

2 mom. Har ansökan enligt 97 5 om rättens tillstånd att bringa fu- sionsavtal till verkställighet ej in— kommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registre- ring inom den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröj- ligen med posten översända under- rättelse därom till föreningarna.

må besvär anföras i den ordning som i 100 ä' sista stycket stadgas. Har genom ———————— ur registret. Vid registrering -— — — — '—- —— — — är upplöst.

Besvär 105 a 5.

Mot beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd, som avses i 22, 29, 46 eller 76 5, och mot beslut av justitiekanslern eller länsstyrelse i ärende om utseende av ombud enligt 73 &” föres talan genom besvär hos Konungen.

Talan mot länsstyrelses beslut rö- rande medgivande enligt 14 5, röran- de tillsättandeeller entledigande av revisor, rörande'revi'sor's rätt att än- lita medhjälpare, rörande u'tlys'andef av föreningsstämma eller rörande förenings anförande ur föreningsre- gistret enligt 74 5 föres genom besvär hos kammarrätten.

Den som icke åtnöjes med länssty- relses beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning föres talan mot be- slut om sådan förklaring, som avses i 103 5 2 mom.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

95) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 april 1948 (nr 218) om sambruksföreningar

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 april 1948 om sambruksföreningar skall införas en ny paragraf, betecknad 63 a 5, av nedan angiven lydelse.

63 a 5.

Mot beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd, som avses i 1 eller 4 5 eller 54 å jämförd med 76 & lagen om ekonomiska föreningar, och mot lantbruksstyrelsens beslut enligt 36 eller 54 5 om instruktion för revisor eller likvidationsrevisor föres talan genom besvär hos Konungen.

Talan mot annat beslut av lantbruksstyrelsen enligt denna lag föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den -— — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

96) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 5 & kungörelsen den 30 april 1948 (nr 219) om registrering av sambruksföreningar

Härigenom förordnas, att 5 5 kungörelsen den 30 april 1948 om registre- ring av sambruksföreningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 &. Hava vid — — —— — _ — — — registrering vägras. Vägras registrering, skall lant- bruksstyrelsen ofördröjligen till sö- kanden med posten översända un- derrättelse om beslutet med angivan- de av skälen därför. Är sökanden missnöjd med beslutet, må han, vid talans förlust, däröver anföra besvär hos Kungl. Maj:t sist inom två må- nader från beslutets dag.

Vägras registrering, skall lant- bruksstyrelsen ofördröjligen till sö- kanden med posten översända un- derrättelse om beslutet med angi- vande av skälen därför. Är sökan- den missnöjd med beslutet, må han sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot genom be- svär bos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser. '

97) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsför— eningar skall införas en ny paragraf, betecknad 65 5, av nedan angiven ly— delse, dels ock att i samma lag överskriften omedelbart framför 63 5 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Iydelse ) (Föreslagen lydelse) Stratfbestämmelser Suatl'bestämmelser m.m.

Mot beslut av annan än Konungen i ärende om behörighet att utfärda intyg, som avses i 14 5 andra stycket, föres talan genom besvär hos Ko- nungen.

Talan mot beslut av Konungens befallningshavande i ärende om mottagande av ekonomisk plan föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

98) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 79 5 lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar

Härigenom förordnas, att 79 5 lagen den 24 mars 1938 om understödsför- eningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Iydelse ) (Föreslagen lydelse)

79 5. Om tillsynsmyndighetens ———————— därför angivas. Ä r understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende an- gående föreningen gjort framställ- ning eller anmälan hos tillsynsmyn- digheten, missnöjd med tillsynsmyn- dighetens beslut, må, vid talans för- lust, besvär över beslutet hos Ko- nungen anföras, där föreningens sty- relse har sitt säte å art inom Norr- bottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, före kloc- kan tolv å fyrtiofemte dagen, och, där styrelsen har sitt säte å ort in- om annan del av riket, före klockan tolv & trettionde dagen från beslutets

dag.

Mot beslut av annan än Konungen i ärende om medgivande, som avses i 20, 36 eller 52 &, föres talan genom besvär hos Konungen. I samma ord- ning föres talan mot beslut av till- synsmyndigheten, vilket icke med- delats i särskilt fall.

I övrigt föres talan mot tillsyns- myndighetens beslut enligt denna lag genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — -— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

99) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 20 5 lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 20 5 lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stif- telser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 5.

Över beslut, som Konungens be- fallningshavande på grund av denna lag meddelar, må klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndig- heters och ämbetsverks beslut är stadgad. Förbud enligt 16 å så ock förordnande jämlikt 18 å andra styc— ket lände utan hinder av förd kla- gan till efterrättelse, där ej Konung- en annorlunda förordnar.

Mot beslut av Konungens befall— ningshavande enligt denna lag föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts. ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Förbud enligt 16 5 och förordnan- de enligt 18 å andra stycket skola lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej be-_ svärsmyndigheten förordnar annor- lunda.

Denna lag träder i kraft den — — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

100) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

Härigenom förordnas, dels att i 2, 3 och 15 55 lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser uttrycket 82 5 skall bytas mot uttrycket 121 5, dels ock att 21 och 27 åå samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 5. Om tillsynsmyndighetens ———————— hålles tillgänglig. Talan mot tillsynsmyndighetens beslut må av bolaget och stiftelsen, så ock i ärende, varom i 14 å andra och tredje styckena samt 16 5 första stycket femte punkten stadgas, av den som beslutet rörer hos Konung- en föras genom besvär, vilka skola vid talans förlust hava inkommit till socialdepartementet före klockan tolv å sextionde dagen från den dag beslutet gavs.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut må av bolaget och stiftelsen, så ock i ärende, varom i 14 5 andra och tredje styckena samt 16 5 första stycket femte punkten stadgas, av den som beslutet rör föras genom besvär hos kammarrätten sist inom två månader från beslutets dag.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

27 5.

Då i ____________ Har registrering ________

I övrigt skall i avseende å registre- ring av aktiebolags personalstiftelse i tillämpliga delar gälla vad i 122, 126 och 127 55 samt 129 5 första stycket lagen om aktiebolag är stad- gat.

—— — ingivna protokollet. —— —— meddelas tillsynsmyndigheten.

I övrigt skall beträffande registre- ring av aktieholags personalstiftelse i tillämpliga delar gälla vad i 192 5, 201 5 första stycket samt 202, 203 och 206 5,5 lagen om aktiebolag är stadgat.

Denna lag träder i kraft den —— —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

101) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 8 december 1961 (nr 583) med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse

Härigenom förordnas, att i lagen den 8 december 1961 med vissa bestäm— melser om pensionsstiftelse skall införas en ny paragraf, betecknad 11 5, av nedan angiven lydelse.

11 5. Mot beslut av annan än Konungen enligt 10 å sista stycket föres talan genom besvär hos Konungen. _ Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres genom be- svär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den ——- — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

102) Förslag till Lag om ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 175 5 lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse och överskriften omedelbart framför samma paragraf skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) Om klagan över tillsynsmyndighetens och registreringsmyndigbetens beslut 175 5.

Över beslut, som meddelas av till— synsmyndigheten, må klagan föras hos Konungen inom den tid som är stadgad för överklagande av förval- tande myndighets beslut, men be— slutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda för- ordnar.

Den som icke åtnöjes med regist- reringsmyndighetens beslut, varige- nom registrering vägrats, må sist in- om två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konung- en.

Över beslut om sådan förklaring, som avsesi 167 5 2 mom. och 168 5, må jämväl besvär anföras i den ord- ning, varom i andra stycket stadgas.

(Föreslagen lydelse ) Om talan mot tillsynsmyndighetens och registreringsmyndighetens beslut 175 5. Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej Konungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med regist- reringsmyndighetens beslut, varige— nom registrering vägrats, må sist in- om två månader från beslutets dag föra talan däremot genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning fö- res talan mot beslut om sådan för- klaring, som avses i 167 & 2 mom. och 168 5.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ—

dande, gälla äldre bestämmelser.

103) Förslag till Lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 91 5 lagen den 3 juni 1955 om sparbankerl och överskriften omedelbart framför samma paragraf skola erhålla ändrad ly- delse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut 91 5.

Över beslut, som meddelas av till- synsmyndigheten, mä klagan föras hos Konungen inom den tid, som är stadgad för överklagande av förval— tande myndighets beslut, men be- slutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annor- lunda.

Den som icke åtnöjes med regist- reringsmyndighets beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag an- föra besvär däröver hos Konungen.

Över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 5 3 mom., må jämväl besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

(Föreslagen lydelse) Om talan mot tillsynsmyndighetens och registreringslnyndigbetens beslut 91 5.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej Ko- nungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med regist- reringsmyndighetens beslut, varige— nom registrering vägrats, må sist in- om två månader från beslutets dag föra talan däremot genom besvär bos kammarrätten. ] samma ordning fö- res talan mot beslut om sådan för- klaring, som avses i 86 5 3 mom.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1962: 234.

104) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, delsatt 82 5 lagen den 25 maj ”1956 om jordbruks- kasserörelsen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att nämnda paragraf skall föregås av en överskrift av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

82 &.

Över beslut, som tillsynsmyndigi heten meddelar med stöd av denna lag, må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkstäl- lighet, om icke Konungen annorlun- da förordnar.

(Föreslagen lydelse) Besvärsbestämmelser 82 å.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej Konungen förordnar annorlunda.

Mot länsstyrelses beslut enligt 7 eller 75 5 och mot beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd eller prövning, som avses i 30 eller 42 5, 87 5 2 mom. andra stycket eller 88 5 1 mom. andra stycket, föres Ii- kaledes talan genom besvär hos Ko- nungen.

Denna lag träder i kraft den — _— _—

105) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 40 5 lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet

Härigenom förordnas, att 40 & lagen den 16 maj 1919 om fondkommis- sionsrörelse och fondbörsverksamhet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

40 &.

Över beslut, som av tillsynsmyn- digheten på grund av denna lag med— delas, må klagan föras hos Konung- en inom den tid, som för överklagan- de av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad, men beslutet gär ändock i verkställighet,- där icke Konungen annorlunda för- ordnar.

Denna lag träder i kraft den — —— —

Talan mot annat tillsynsmyndig- hetens heslut enligt denna lag än som sägs i andra stycket föres genom be- svär hos Konungen. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej Konungen förordnar annorlunda.

Mot tillsynsmyndighetens beslut om fällande till vite föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla åldre bestämmelser.

106) Förslag till Lag om ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 318 5 lagen den 17 juni 1948 om försäkrings- rörelse och överskriften omedelbart framför samma paragraf skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) XI. Om klagan över försäkringsinspeklionens beslut 318 &.

Över beslut, som av försäkrings- inspektionen meddelas på grund av tillsynen över försäkringsbolag, må klagan föras hos Konungen inom den tid som för överklagande av för— valtande myndigheters och ämbets— verks beslut är stadgad.

Den, som icke åtnöj es med försäk- ringsinspektionens beslut, varige- nom registrering vägrats, må sist in- om två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen.

Över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 5 4 mom., 308 5 2 mom., 309 5 och 311 5, må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den — — —

(Föreslagen lydelse)

XI. Besvärsbestiimmelser 318 5.

Mat beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd, som avses i 72, 81, 100, 142 eller 237 5, och mot beslut, som. av försäkringsinspektio- nen meddelas på grund av tillsynen över försäkringsbolag, föres talan genom besvär hos Konungen.

Den som icke åtnöjes med försäk- ringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning fö- res talan mot beslut om sådan för- klaring, som avses i 304 5 4 mom., 308 5 2 mom., 309 5 och 311 5.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Mot försäkringsinspektionens be- slut enligt 335 _? må talan icke föras.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

107) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 33 & lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket

Härigenom förordnas, att 33 5 lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall erhålla änd- rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 &.

Över försäkringsinspektionens be- Talan mot försäkringsinspektio- slut enligt denna lag må klagan fö- nens beslut enligt denna lag föres ras hos Konungen inom den tid som genom besvär hos Konungen. för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks be- slut är stadgad.

Denna lag träder i kraft den — _ —

108) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, dels att 13 5 lagen den 10 maj 1929 om trafikför- säkring å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 28 5, av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)

13 å.

Skall enligt domstols beslut i skadestånd utgå livränta under den skadeståndsberättigades återstående livstid eller under viss tid, må för- såkringsanstalten ej utan synnerliga skäl medgiva, att denna förmån ut- bytes helt eller delvis mot livränta under kortare tid eller mot visst ka— pital.

Innan försäkringsanstalt _ _ — _

godkännande.

Denna lag träder i kraft den — — —

Skall enligt domstols beslut i skadestånd utgå livränta under den skadeståndsberättigades återstående livstid eller under viss tid, må för- säkringsanstalten, när skäl därtill prövas föreligga, medgiva att denna förmån utbytes helt eller delvis mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital. - _ _ _ _ försäkringsinspektionens

28 5.

* Mot försäkringsinspektionens be- slut enligt 13 5 föres talan genom besvär hos försäkringsdomstolen. Be- svären skola ingivas till inspektio— nen. Den omständigheten att besvä- ren ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen utgör ej hin- der för besvärens upptagande till prövning, om de inkommit till dom— stolen före besvärstidens utgång.

Talan mot annat försäkringsin— spektionens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gålla äldre bestämmelser.

109) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 5 lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 1 5 lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdom- stol1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)

lå.

Försäkringsdomstolen upptager enligt vad därom är stadgat mål, vari besvär anförts över beslut av riks- försäkringsverket, försäkringsrådet eller tillsynsmyndigheten för erkän- da arbetslöshetskassor, ävensom mål, vilka av riksförsäkringsverket eller nämnda tillsynsmyndighet un- derställas domstolens prövning.

Över försäkringsdomstolens _ _ _

Försäkringsdomstolen upptager enligt vad därom är stadgat mål, vari besvär anförts över beslut av riks- försåkringsverket, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen eller till- synsmyndigheten för erkända ar- betslöshetskassor, ävensom mål, vil- ka av riksförsäkringsverket eller sistnämnda tillsynsmyndighet un- derställas domstolens prövning. _____ ej föras.

Försäkringsdomstolen har ________ finnes erforderligt.

Denna lag träder i kraft den — _ _

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 498.

110) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 april 1959 (nr 118) om krigsansvarighet för liv-lock invaliditetsförsäkring

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 april 1959 om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring skall införas en ny paragraf, betecknad 27 5, av nedan angiven lydelse.

27 å. Talan mot försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

111) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 10 april 1959 (nr 73) med vissa bestämmelser om inländsk försåkringsrörelse vid krig m.m.

Härigenom förordnas, att i lagen den 10 april 1959 med vissa bestämmel- ser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. skall införas en ny para- graf, betecknad 18 5, av nedan angiven lydelse.

18 &. Talan mot försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

112) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 3 & lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 3 5 lagen den 13 juli 1887 angående handelsre- gister, firma och prokural skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

3 5. Har den _________ registrering vägras. Vägras registrering, ________ skälen därför. Är" sökanden med beslutet miss- nöjd, äge han, vid talans förlust, in- om två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos länsstyrel- sen, om beslutet meddelats av sär- skild registerförare, och mot läns- styrelsens beslut hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ __

Är sökanden missnöjd med be- slutet, äger han anföra besvär där- över. Talan mot beslut av särskild registerfärare föres hos länsstyrel- sen. Mot länsstyrelses beslut föres talan hos kammarrätten. Talan som nu sagts skall föras inom två måna— der från beslutets dag.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före dennalags ikraftträ- dande, gålla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 657. 12—614761

113) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 10 och 14 55 lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket

Härigenom förordnas, att 10 och 14 55 lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 &.

Hava vid ________ registrering vägras.

Vägras registrering, skall registre- ringsmyndigheten ofördröjligen till det. utländska företaget med posten översända underrättelse om beslu- tet med angivande av skälen därför. Är företaget missnöjt med beslutet, må företaget hos Konungen föra ta— lan genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola inkomma in- om två månader från beslutets dag.

Vägras registrering, skall registre- ringsmyndigheten ofördröjligen till det utländska företaget med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför. Är företaget missnöjt med beslutet, må företaget inom två månader från be- slutets dag föra talan däremot ge- nom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

14 5.

Avföres filialen _______

I fråga om beslut att avföra filial ur registret samt beslut om anstånd med avförandet skall vad i 10 å and- ra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

_ i riket. -

I fråga om beslut att avföra filial ur registret samt beslut om anstånd med avförandet skall vad i 10 5 and- ra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

114) Förslag till

Förordning om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, dels att 12 5 förordningen den 18 juni 1864 an- gående utvidgad näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i samma förordning skall införas en ny paragraf, betecknad & 12 a, av nedan angiven lydelse, dels ock att i 27 & nämnda förordning ut-

trycket bergsöverstyrelsen skall bytas mot uttrycket kommerskollegium.

(Nuvarande lydelse) '

g 12;

Den, som vill driva masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufaktur- verk eller annan inrättning, vilken avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk, skall, med bl- fogande av de i 5 9 mom. 1 omför- mälda betyg, anmäla sig hos bergs- överstyrelsen, vilken därvid förfar pä enahanda sätt, som för länssty- relse är föreskrivet; kommande i Öv- rigt att för utövning av sådan rörelse gälla jämväl vad särskilt är stadgat.

(

(Föreslagen lydelse)

Den, som vill driva masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufaktur- verk eller annan inrättning, vilken avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk, skall, med bi- fogande av de i 9 5 1 mom. omför- mälda betyg, anmäla sig hos kom— merskollegium, som därvid förfar på enahanda sätt, som för länsstyrelse är föreskrivet; kommande i övrigt att för utövning av sådan rörelse gälla jämväl vad särskilt är stadgat.

512 a.

Talan mot särskild registerförares beslut enligt denna förordning föres genom besvär hos Kungl. Maj:ts be- fallningshavande.

Mot beslut av Kungl. Maj:ts befall- ningshavande eller kommerskolle- gium rörande anmälan enligt denna förordning om idkande av närings- yrke föres talan genom besvär hos kammarrätten. Detsamma gäller be-

1 Senaste lydelse av 12 å se SFS 1887: 73 och av 27 5 se SFS 1918:347.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) träffande talan mot beslut rörande avgift som sägs i 9 5 3 mom.

Talan mot beslut, varigenom an- sökan om tillstånd som avses i 9 5 3 eller 4 mom. ej bifalles eller varige- nom sådant tillstånd återkallas, fö- res genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

115) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701)

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 28 juni 1963 om tillämpningen av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701) skall införas en ny paragraf, betecknad 28 & jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

Om besvär 28 5.

Talan mot medicinalstyrelsens beslut enligt 2—4 eller 6—8 55, om registre- ring av farmacevtisk specialitet eller om föreläggande av vite enligt 18 & läkemedelsförordningen föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt läkemedelsförordningen eller denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets" kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ . Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

116) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 441) om tillämpningen av giftförordningen den 14 december 1962 (nr 702)

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 28 juni 1963 om tillämpningen av giftförordningen den 14 december 1962 (nr 702) skall införas, en ny paragraf, betecknad 21 å, jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

Om besvär 21 5.

T—alanamot hälsovårdsnämnds beslut i anledning av giftförordningen och mot polismyndighets beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos länsstyrelsen. Talan mot yrkesinspektörs beslut i anledning av dessa författningar föres genom besvär hos arbetarskyddsstyrelsen.

Mot länsstyrelses eller arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 1_6 åå—eller om föreläggande av vite enligt 25 _5 giftförordningen föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse elle1 arbetarskyddsstyrelsen i an- ledning av giftförordningen eller denna kungörelse samt mot medicinal- styrelsens eller giftnämndens beslut enligt dessa författningar föres genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

117) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 442) om tillämpningen av bekämpningsmedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 703)

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 28 juni 1963 om tillämp- ningen av bekämpningsmedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 703) skall införas en ny paragraf, betecknad 26 &, jämte överskrift av nedan an- given lydelse.

Om besvär

26 &.

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos länsstyrelsen. Talan mot yrkesinspektörs beslut enligt kungö- relsen föres genom besvär hos arbetarskyddsstyrelsen.

Mot länsstyrelses, arbetarskyddsstyrelsens, lantbruksstyrelsens eller me- dicinalstyrelsens beslut i ärende som avses i 21—23 55, 24 5 första stycket eller 25 5 eller om föreläggande av vite enligt 21 & bekämpningsmedelsför- ordningen samt mot giftnämndens beslut om registrering av bekämpnings- medel föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat giftnämndens, lantbruksstyrelsens eller medicinalsty- relsens belut enligt bekämpningsmedelsförordningen eller denna kungörelse föres genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

118) Förslag till Kungörelse om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, att i narkotikaförordningen den 14 december 1962 skall införas en ny paragraf, betecknad 14 a 5, av nedan angiven lydelse.

14 a &. Talan mot medicinalstyrelsens beslut enligt 6 5 2 mom. andra stycket eller 11 & sista stycket föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt denna förordning föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

119) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 13 december 1963 (nr 654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m.m.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 13 december 1963 om försälj- ning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m. m. skall införas en ny paragraf, betecknad 9 5, av nedan angiven lydelse.

9 5. Talan mot medicinalstyrelsens beslut enligt 5 & föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

120) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 38 5 lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m.

Härigenom förordnas, att 38 5 lagen den 22 juni 1920 med vissa bestäm- melser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. ni. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 5.

Av kommerskollegium meddelat beslut, innefattande bifall till ansö- kan om registrering eller om regist- rerings upphävande, må ej överkla- gas. Mot annat beslut, som av kolle- gium meddelats, må talan hos Ko- nungen li vederbörande statsdeparte- ment föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan må ej föras mot beslut av kommerskollegium, innefattande bi- fall till ansökan om registrering el- ler om registrerings upphävande. Mot annat beslut, som meddelats av kollegium, föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i'lagen om rikets kammarrätter. *

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

121) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 12 & lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 12 5 lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva läkaryrket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 5.

Beslut, som . medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrät- telse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot medicinalstyrelsens be- slut i särskilt fall enligt 2—5 samt 7 och 9 55 föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat medicinalstyrelsens be- slut enligt denna lag föres talan ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som medicinal- styrelsen eller kammarrätt meddelat n1ed stöd av denna lag,, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Beträffande, talan mot beslut, ”som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

122) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 31 maj 1963 om behörighet att utöva tandläkaryrket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 5.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrät-' telse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot medicinalstyrelsens be- slut enligt 3—6 samt 8 och 10 55 fö- res genom besvär hos kammarrät— ten.

Mot annat medicinalstyrelsens be- slut enligt denna lag föres talan ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som medicinal- styrelsen eller kammarrätt meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrätteISe, om ej annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

123) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 13 & lagen den 19 mars 1965 (nr 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 19 mars 1965 om behörighet att utöva veterinåryrket m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 5.

Beslut som veterinärstyrelsen meddelar med stöd av denna lag län- der till omedelbar efterrättelse, om annat ej förordnas.

Denna lag träder i kraft den — _ _

Talan mot veterinärstyrelsens be— slut i särskilt fall enligt 2—5 samt 7 och 8 55 föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat veterinärstyrelsens be- slut enligt denna lag föres talan ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag som'veterinär— styrelsen eller kammarrätt medde- lar med stöd av denna lag länder till omedelbar efterrättelse, om annat ej förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

124) Förslag till

Kungörelse ”om ändring i kungörelsen den 25 november 1960 (nr 653) med tillämpningsföreskriiter till lagen om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 25 november 1960 med till- lämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva läkaryrket skall införas en ny paragraf, betecknad 13 5, av nedan angiven lydelse.

13 &. Talan mot medicinalstyrelsens beslut i ärende, som sägs i 9 &, föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut rörande specialistkompetens för läkare föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

125) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 6 december 1963 (nr 663) med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 6 december 1963 med till- lämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket skall införas en ny paragraf, betecknad 13 5, av nedan angiven lydelse.

13 &. Talan mot medicinalstyrelsens beslut i ärende, som sägs i 9 5, föres ge- nom besvär hos kammarrätten. ' Mot annat medicinalstyrelsens beslut rörande specialistkompetens för tandläkare föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

126) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 19 mars 1965 (nr 62) med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 19 mars 1965 med tillämp— ningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. ni. skall införas en ny paragraf, betecknad 6 5, av nedan angiven lydelse.

6 5. Talan mot veterinärstyrelsens beslut rörande ansökan om specialistkom- petens föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat veterinärstyrelsens beslut rörande specialistkompetens föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

127) Förslag till. . Kungörelse om ändring i kungörelsen ,den 21 maj 1964 (nr 428). om medicinalpersonal under medicinalstyrelsens inseende

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 21 maj 1964 om medicinal— personal under medicinalstyrelsens inseende skall införas en ny paragraf, betecknad 7 5, av nedan angiven lydelse.

7 &.

Talan mot medicinalstyrelsens beslut i särskilt fall om meddelande eller återkallande av behörighet att utöva yrke, som avses i 1 %, föres genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning föres talan mot medicinalsty- relsens beslut enligt 5 eller 6 5. ' '

I övrigt föres talan mot medicinalstyrelsens beslut enligt denna kun- görelse genom besvär hos Kungl. Maj:t. .

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot medicinalstyrelsens beslut rörande behörighet att utöva läkaryrket eller tandläkaryrket gälla särskilda bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

128) __Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 26 februari 1960 (nr 37) med föreskrifter om förvärv av behörighet för vissa vattenundersökningar enligt hälsovårdsstadgan

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 26 februari 1960 med före- skrifter om förvärv av behörighet för vissa vattennndersökningar enligt häl- sovårdsstadgan skall införas en ny paragraf, betecknad 5 5, av nedan angiven lydelse.

5 g. Talan mot medicinalstyrelsens beslut i ärende, som avses i 1 eller 4 5, föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

129) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 35 & instruktionen den 3 december 1965 (nr 842) för televerket

Härigenom förordnas, att 35 & instruktionen den 3 december 1965 för televerket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 35 &. Talan mot ________ styrelsen bestämmer. I fråga ________ som tjänsten. Talan mot televerkets beslut i sär- skilt fall rörande certifikat, som sägs i 8 5, föres genom besvär hos kam- marrätten. Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

| 130) Förslag till . Kungörelse om ändring' 1 sjöbefälskungörelsen den 3 juni 1960 (nr 487)

Härigenom förordnas, att i 5 kap. sjöbefälskungörelsen den 3 juni 1960 skall införas en ny paragraf, betecknad 42 a 5, av nedan angiven lydelse.

42 a &.

Mot mönstringsförrättares beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos sjöfartsstyrelsen.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt 29, 30, 34 eller 56 5 eller punkt 2 eller 4 i övergångsbestämmelserna föres genom besvär hos kammarrätten. .

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. _

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

131) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elektriska starkströmsanläggningar utföra installationsarbete

Härigenom förordnas, dels att 15 & kungörelsen den 2— juni 1939 angående behörighet att vid elektriska starkströmsanläggningar utföra installations- arbete skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels och att 16 å samma kungörelse skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 €.

Åtal för förseelse mot 14 5 utföres av allmän åklagare i stad hos polis- domstol, där särskild sådan är in— rättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid all- män domstol samt å landet vid all- män domstol.

Talan mot beslut av kommerskol- legium i ärende, som avses i 7 eller 9 é”, föres genom besvär hos. kam- marrätten. —

Mot annat beslut av kommerskol- legium enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kl aft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

132) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 48 & stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse

Härigenom förordnas, att 48 & stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

& 48.

Talan mot beslut, som meddelas av polismyndigheten i Stockholm en— ligt denna stadga, föres genom be- svär hos överståthållarämbetet.

M_ot beslut av överståthållarämbe- tet föres talan genom besvär hos Ko- nungen.

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna stadga föres genom be- svär hos Kungl. Maj:ts befallnings- havande.

Mot beslut av Kungl. Maj:ts be- fallningshavande i ärende som sägs i 35 5 föres talan genom besvär hos Konungen. '

Mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna stadga föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

, Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 675.

133) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 45 % allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954- (nr 280)

Härigenom förordnas, att 45 & allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 5.

Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för överklagande av myn- dighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som meddelats beträf- fande tillämpning av 36 eller 37 5, föras hos Konungen. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighe— tens beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Mot beslut enligt 23, 36 eller 37 5 och mot beslut av central förvalt— ningsmyndighet rörande återkallelse av ransoneringsbevis föres talan ge— nom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot förvaltan- de myndighets beslut enligt denna lag genom besvär i därom föreskri- ven ordning.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Utan hinder av anförda besvär skall beslut eller utslag, som medde— lats av förvaltande myndighet eller kammarrätt, lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

134-) Förslag till

Kungörelse om ändring i stadgan den 22Lapril 1960 (nr 114) angående enskilda sjukhem m.m.

Härigenom förordnas, att i stadgan den 22 april 1960 angående enskilda sjukhem 111. ni. skall införas en ny paragraf, betecknad 14 5, jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

Besvär 14 &. Talan mot medicinalstyrelsens beslut 0111 meddelande eller återkallelse av tillstånd enligt 4, 5, 6 eller 12 & föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt denna stadga föres talan ge- nom besvär hos Kungl. Maj :.t Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. '

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ * Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser. '

135) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 15 % skeppsklarerarförordningen den 4 maj 1934 (nr 119)

Härigenom förordnas, att 15 & skeppsklarerarförordningen den 4 maj 1934

(Nuvarande lydelse)

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

15 g.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna straff- lagen.

Talan mot sjöfartsstyrelsens be- slut enligt 12 & föres genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Mot annat sjöfartsstyrelsens be- slut enligt denna förordning föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande; talan mot beslut,, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

136) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 27 & allmänna ordningsstadgan den 14— deeember 1956 (nr 617 )

Härigenom förordnas, att 27 & allmänna ordningsstadgan den 14 decem— ber 19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 &.

Mot beslut som myndighet medde- lat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga må talan föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse, hos Konungen och el- jest hos länsstyrelsen.

Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av länsstyrelse eller polis- myndighet skall utan hinder av be— svär lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

Talan mot beslut, som polismyn- dighet eller kommunal myndighet i andra fall än som avses i23 .? med- delat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga, föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut rörande föreläggande av vite föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av läns- styrelse på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga och mot medicinalstyrelsens beslut enligt 21 5 föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som på grund av denna stadga eller lokal ordnings- stadga meddelas av polismyndighet, länsstyrelse eller kammarrätt, skall utan hinder av besvär lända till ef- terrättelse, om ej annorlunda för- ordnas.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 677.

137) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 14 december 1956 (nr 618)

(Nuvarande lydelse)

om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 14 december 1956 om allmänna sammankomster1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

13 g.

Mot beslut som myndighet medde- lat på grund av denna lag må talan föras genom besvär, om beslutet fat- tats av länsstyrelse, hos Konungen och eljest hos länsstyrelsen.

Beslut som på grund av denna lag meddelas av länsstyrelse eller polis- myndighet skall utan hinder av an- förda besvår lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut om till- stånd eller om befrielse från anmäl- ningsskyldighet enligt denna lag el- ler i ärende, som avses i 7, 10 eller 11 5, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat beslut av läns- styrelse enligt denna lag och mot medicinalstyrelsens beslut enligt 12 ,? föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som på grund av denna lag meddelas av polismyn- dighet, länsstyrelse eller kammar- rätt, skall utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser. 1 Senaste lydelse se SFS 1964: 673.

138) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 17 Qiagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar

Härigenom förordnas, att 17 5 lagen den 12 juni 1942 om särskilda skydds— åtgärder för vissa kraftanläggningar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 å.

Klagan överkrigsskyddsnämndens beslut må föras hos Konungen ge— nom besvär. Där ej annorlunda för- ordnas, skall beslutet dock omedel- bart lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den _ _ —

Mot krigsskyddsnämndens beslut rörande ersättning enligt 7 ,? föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Talan mot annat krigsskydds- nämndens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till efterrättelse.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot-beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gålla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1957: 49.

139) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 2 5 6 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas, att 2 5 6 mom. lagen den 27 juni 1902, innefat- tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningari, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 g. _ 6 mom. Åsidosätter koncessionshavaren _________ delvis åter—

kallas. . . Fråga om återkallelse prövas av Fråga om återkallelse prövas av den Konungen bemyndigar. den Konungen bemyndigar. Mot. be- slut om återkallelse föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kam-

marrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ ' . Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1957:383.

140) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 12 5 lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap

Härigenom förordnas, att 12 5 lagen den 22 juni 1950 om svenskt med- borgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 12 &.

Talan mot länsstyrelses beslut i Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos ärende enligt denna lag föres genom Konungen genom besvär i den ord— besvär hos kammarrätten. ning, som är bestämd för överkla- gande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ — _ ; Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla åldre bestämmelser.

141) Förslag till

Förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, dels att 66 5 1 mom., 68 5 1 och 2 mom., 69, 70, 72 och 73 55 samt 74 5 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 19461 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,dels ock att i samma förordning skall införas en ny paragraf, betecknad 73 a 5, av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

66 5.

1 mom. 1. Äro pastorsämbeten av olika mening rörande tillämpningen av denna förordning, skola de in- hämta vederbörande kyrkobokfö- ringsinspektörs råd i ärendet. Stan- na de likväl i skilda uppfattningar, skall ärendet av den pastor som först handlagt det underställas, där fråga är om rätt kyrkobokföringsort, länsstyrelsen i länet samt eljest dom— kapitlet i stiftet; och skall med vid- tagande av ifrågasatt kyrkobokfö- ringsåtgärd i ärendet anstå till dess lagakraftägande beslut föreligger el- ler, såvitt avser beslut, som enligt bestämmelserna i 68 5 1 mom. skola omedelbart verkställas, till dess läns- styrelsens beslut föreligger.

2. Uppstå vid skriftväxling, varom förmäles i 52 5. mellan mantalsskriv— ningsförrättare skiljaktiga mening— ar om någon persons rätta mantals— skrivningsort, skall frågan därom underställas länsstyrelsen i det län, där den ifrågasatta nya mantals-

1 mom. 1. Äro pastorsämbeten av olika mening rörande tillämpningen av denna förordning, skola de in- hämta vederbörande kyrkobokfö- ringsinspektörs råd i ärendet. Stan- na de likväl i skilda uppfattningar, skall ärendet av den pastor som först handlagt det underställas, där fråga är om rätt kyrkobokföringsort, läns- styrelsen i länet samt eljest domka- pitlet i stiftet; och skall med vidta- gande av ifrågasatt kyrkobokförings- åtgärd i ärendet anstå till dess laga- kraftägande beslut eller utslag före- ligger eller, såvitt avser beslut eller utslag, som enligt bestämmelserna i 68 ä 1 mom. eller 73 a 5 skall ome- delbart verkställas, till dess dylikt avgörande föreligger.

2. Uppstå vid skriftväxling, varom förmäles i 52 5, mellan mantals- skrivningsförrättare skiljaktiga me- ningar om någon persons rätta man- talsskrivningsort, skall frågan där- om underställas länsstyrelsen i det län, där den ifrågasatta nya mantals-

1 Senaste lydelse av 66 5 1 mom. och 74 5 3 mom. se SFS 1952: 336 samt av 68 5 1 mom. och 74 s 1 mom. se SFS 1956: 229.

(Nuvarande lydelse)

skrivningsorten är belägen; och skall personen kvarstå i det distrikts man- talslängd, där han senast varit upp- förd, till dess lagakraftägande beslut föreligger eller, såvitt avser beslut, som enligt bestämmelserna i 68 5 1 mom. skola omedelbart verkställas, till dess länsstyrelsens beslut före- ligger. &

(Föreslagen lydelse) skrivningsorten är belägen; och skall personen kvarstå i det distrikts man- talslängd, där han senast varit upp-

"förd, till dess lagakraftägande beslut

eller utslag föreligger eller, såvitt avser beslut eller utslag, som enligt bestämmelserna i 685 1 mom. eller 73 a 5 skall omedelbart verkställas, till dess dylikt avgörande föreligger.

68 5.

1 mom. Talan mot länsstyrelses beslut i mål, som jämlikt 65, 66 eller 67 5 dragits under dess prövning, må hos kammarrätten fullföljas ge— nom besvär, vilka skola hava till länsstyrelsen eller kammarrätten in-* kommit sist å trettionde dagen efter det beslutet eller, i fall som avses i 67 å andra (stycket, slutligt beslut i målet delgivits klaganden. Föres i be- svären talan mot mer än en länssty- relses beslut i mål-, som handlagts jämlikt 67 å andra stycket, må be- svären ingivas eller insända-s till vil-' ken som helst av länsstyrelserna.

1 mom. Talan mot länsstyrelses beslut i mål, som jämlikt 65, 66 eller 67 5 dragits under dess prövning, fö— res genom besvär hos den kammar-* rätt, inom vars domkrets länsstyrel— sen eller, i fall som sägs i 67 5 andra stycket, den sist beslutande länssty- relsen ligger. Besvären "skola halva-* inkommit till — länsstyrelsen eller _ kammarrätten sist å trettionde da-' gen efter det beslutet eller, i fall som . avses i 67 5 andra stycket, slutligt be— slut i målet delgivits klagandemFöa res i besvären talan mot mer än-en=

' länsstyrelses beslut i mål, som hand-'

lagts jämlikt 67 Sandra stycket, må» besvären ingivas eller insändas till. vilken som helst av länsstyrelserna.-

Länsstyrelses beslut _ _______ laga kraft.

Kammarrätten skall ______

_ _ kammarrätten inkommit.

Sedan besvär ________ eget yttrande. 2 mom. Hava länsstyrelser" vid prövning, som avses i 67 å andra stycket, stannat i beslut, som strida mot varandra, skall målet i dess hel- het underställas kammarrättens prövning av den länsstyrelse som sist handlagtmålet.

I underställningsmål _ — _ _ -— _ _ _ målets avgörande.

2 mom. Hava länsstyrelser vid prövning, som avses i 67 5 andra stycket, stannat i beslut, som strida mot varandra, skall målet i dess hel- het av den länsstyrelse, som sist handlagt detsamma, underställas den kammarrätts prövning, inom vars domkrets sistnämnda länssty- relse ligger.

69 5.

Den som icke åtnöjes med länssty- relses beslut, varigenom honom bli- vit vid vite förelagt att något jäm— likt denna förordning fullgöra eller varigenom han blivit fälld till utgi- vande av vite, äger föra talan däre- mot genom besvär hos kammarrät- ten i den ordning, varom i 68 5 1 mom. stadgas.

Den som icke åtnöjes med läns- styrelses beslut, varigenom honom blivit vid vite förelagt att något jäm- likt denna förordning fullgöra eller varigenom han blivit fälld till utgi- vande av vite, äger föra talan däre- mot i den ordning, varom stadgas i 68 5 1 mom.

70 5.

1 mom. I mål, som jämlikt 68 & dragits under kammarrättens pröv- ning, äger kammarrätten förordna om vidtagande av åtgärd beträffan- de kyrkobokföring eller mantals- skrivning, ändock att yrkande därom ej framställts.

2 mom. Över kammarrättens be- slut i kyrkobokförings— och mantals- skrium'ngsfrågor eller angående ut— dömande av vite enligt denna förord- ning må klagan ej föras.

I mål, som jämlikt 68 & dragits un- der kammarrätts prövning, äger kammarrätten förordna om vidta- gande av åtgärd beträffande kyrko— bokföring eller mantalsskrivning, ändock att yrkande därom ej fram- ställts.

72 &.

Angående ersättning till den, som enligt beslut av länsstyrelse eller kammarrätten inkallats till vittnes- förhör i mål, som avses i denna för- ordning, skall gälla vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; dock skall ersättningen städse stan— na å statsverket.

Angående ersättning till den, som enligt beslut av länsstyrelse inkallats till vittnesförhör i mål, som avses i denna förordning, skall gälla vad an- gående ersättning av allmänna me- del till vittnen i brottmål finnes stad— gat; dock skall ersättningen städse stanna å statsverket.

Den som ________ stadgade ordningen.

73 5.

Den som är missnöjd med domka- Den som är missnöjd med domka- pitels beslut i fråga, varom i 65 och pitels beslut i fråga, varom förmäles 66 55 förmäles, må anföra besvär

i 65 och 66 55, må anföra besvär där-

(Nuvarande lydelse) däröver hos Kungl. Maj:t i ecklesia- stikdepartementet i den för fullföljd av talan mot domkapitels beslut i allmänhet gällande ordningen.

(Föreslagen lydelse)

över hos den kammarrätt, inom vars domkrets domkapitlet ligger.

73 a 5.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut enligt denna förordning gälla bestämmelserna i lagen om ri- kets kammarrätter.

Kammarrätts utslag eller beslut skall omedelbart bringas i verkstäl- lighet, såvida icke kammarrätten förordnar att med verkställigheten skall anstå till dess utslaget eller be- slutet vunnit laga kraft.

74 5.

1 mom. Av länsstyrelserna, dom- kapitlen och kammarrätten meddela— de beslut i de i 65, 66, 67 och 68 55 avsedda mål skola genom den myn- dighets försorg, som meddelat beslu- tet, skyndsamt delgivas envar per- son, vars rätt därav beröres, ävensom vederbörande kommun. Bevis om delgivningen bör vid anfordran till- handahållas vederbörande.

3 mom. Domkapitels beslut i här avsedda mål samt sådant länsstyrel- ses beslut, som icke skall omedelbart verkställas, må ej till vederbörande pastor eller mantalsskrivningsförrät- tare översändas för verkställighet förrän beslutet vunnit laga kraft.

1 mom. Av länsstyrelserna, dom- kapitlen och kammarrätterna med- delade beslut eller utslag i de i 65, 66, 67 och 68 55 avsedda mål skola genom den myndighets försorg, som meddelat beslutet eller utslaget, skyndsamt delgivas envar person, vars rätt beröres därav, ävensom ve- derbörande kommun. Bevis om del- givningen bör vid anfordran till- handahållas vederbörande.

3 mom. Domkapitels beslut i här avsedda mål samt sådant länsstyrel- ses eller kammarrätts beslut eller ut- slag, som icke skall omedelbart verk- ställas, må ej till vederbörande pas- tor eller mantalsskrivningsförrätta- re översändas för verkställighet förr- än beslutet eller utslaget vunnit laga kraft.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

142) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 15 & religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 15 & religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 15 5. Över pastors ________ motsvarande tillämpning.

Mot beslut eller åtgärd enligt den- na lag av ämbetsman, som avses i 14 5, föres talan genom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kam- marrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

143) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående

Härigenom förordnas, att lagen den 12 november 1915 om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Vill någon klaga över beslut angå- ende lysning eller annat kungörande till äktenskap, utfärdande av äkten- skapscertifikat eller företagande av vigsel, må han anföra besvär, där be- slutet meddelats av präst inom sven- ska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrättare, hos Konungens befallningshavande och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av kabinettssekre- teraren i utrikesdepartementet, hos Konungen i vederbörande statsde- partement. Över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes be- slut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till ve- derbörande statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

(Föreslagen lydelse)

Vill någon föra talan mot beslut angående lysning eller annat kungö- rande till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller företagan- de av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselför- rättare, ho-s Konungens befallnings- havande och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av chefen för utrikesdepartementets rättsav- delning, hos kammarrätten. Mot domkapitels eller Konungens befall- ningshavandes beslut föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kam- marrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

144) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 29 & namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 29 & namnlagen den 11 oktober 1963 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 5. Den vars ________ domkapitlet genom besvär. Talan mot domkapitlets beslut i Talan mot domkapitels beslut i fråga, som enligt första stycket dra— fråga, som enligt första stycket dra- gits under dess prövning, föres hos gits under dess prövning, föres ge- Konungen genom besvär. nom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

145) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 13 & giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 13 5 giftermålsbalken1 skall erhålla änd-

( Föreslagen lydelse)

2 KAP. 13 &.

Klagan över beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 5 avses, eller av medi— cinalstyrelsen i fall, som i 5 eller 6 5 avses, må föras hos Konungen i jus- titiedepartementet i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot beslut av länsstyrelse i fall, som avses i 1 5, eller av medi— cinalstyrelsen i fall, som avses i 5 el- ler 6 5, föres genom besvär hos kam— marrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1948: 272.

146) Förslag till Kungörelse om ändring i passkungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471)

Härigenom förordnas, att i passkungörelsen den 31 maj 1940 skall in- föras en ny paragraf, betecknad 19 5, av nedan angiven lydelse.

19 5.

Mot beslut enligt denna kungörelse av annan passmyndighet än länssty- relse föres talan genom besvär hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelses beslut i särskilt fall rörande pass föres genom besvär hos kammarrätten. I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt kungörelsen genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Mot beslut enligt denna kungörelse av ministern för utrikes ärendena och mot polismyndighets beslut rörande omhändertagande av pass må talan icke föras.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

147) Förslag till

Kungörelse om ändring i utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni 1940 (nr 548)

Härigenom förordnas, att i utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni 1940 skall införas en ny paragraf, betecknad 15 5, av nedan angiven lydelse.

15 &.

Mot beslut enligt denna kungörelse av passmyndighet eller, i fall som avses i 2 5 andra stycket, annan konsulär myndighet föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Mot beslut enligt denna kungörelse av ministern för utrikes ärendena må talan icke föras.

Denna kungörelse träder i kraft den _ — _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

148) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.

Härigenom förordnas, att i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmel- ser till skydd för försvaret m. ni. skall införas en ny paragraf, betecknad 6 a 5, av nedan angiven lydelse.

6 a 5. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 6 5 om utdömande av vite föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan genom besvär hos Konungen. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — _ — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla åldre bestämmelser.

149) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 86 & hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

Härigenom förordnas, att 86 5 hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 5.

Mot beslut av hälsovårdsnämnd

enligt denna stadga eller lokal hälso- vårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen. Över länsstyrelses be- slut må talan föras genom besvär hos Konungen.

Talan mot hälsovårdsnämnds be- slut enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning eller mot polis- myndighets beslut enligt stadgan rö— rande handräckning föres genom be- svär hos länsstyrelsen.

Mot medicinalstyrelsens beslut en- ligt 14, 33, 34 eller 35 5” och mot läns- styrelses beslut i handräckningsmäl föres talan genom besvär hos kam- marrätten. I samma ordning föres talan mot beslut, som på grund av denna stadga eller lokal hälsovårds- ordning länsstyrelse i särskilt fall meddelat om förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännan- de eller om omhändertagande, oskad- liggörande eller liknande åtgärd, så- vida fråga ej är om kommuns ålig— ganden.

I övrigt föres talan mot medicinal— styrelsens beslut enligt denna stad- ga och mot länsstyrelses beslut på grund av stadgan eller lokal hälso- vårdsordning genom besvär hos Ko- nungen.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Myndighet äger ________ förd klagan.

Denna kungörelse träder i kraft den _ — _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

150) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall införas en ny paragraf, betecknad 14 5, av nedan angiven lydelse.

14 5.

Talan mot polismyndighets beslut om handräckning enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut i särskilt fall rörande tillämpning av 3 5 föres talan, där fråga ej är om åliggande för kommun eller annan kommunal för- valtningsenhet, genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning föres talan mot länsstyrelses beslut i handräckningsärende enligt denna lag eller i ersättningsärende som avses i 6 5 sista stycket.

I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

151) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 november 1956 (nr 585)

om ersättning åt tillsyningsman, varom förmäles i 6 & lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 november 1956 om ersätt- ning åt tillsyningsman, varom förmäles i 6 5 lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, skall införas en ny paragraf, betecknad 6 5, av nedan angiven lydelse.

6 5. Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

152) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 3 5 kungörelsen den 6 december 1963 (nr 608) om utplantering av vilt m. m.

Härigenom förordnas, att 3 5 kungörelsen den 6 december 1963 om ut- plantering av vilt m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) |

3 5. '

Statens naturvårdsnämnd äger _________ och 2 55. ! Tillstånd att ________ med veterinärstyrelsen. '

Talan mot statens naturvårds- nämnds beslut enligt första stycket föres genom besvär hosKungl. Maj:t.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _

1 Senaste lydelse se SFS 1966: 290.

153) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 15 5 brandlagen den 30 mars 1962 (nr 90)

Härigenom förordnas, att 15 5 brandlagen den 30 mars 1962 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 15 5.

Över brandstyrelses ________ hos länsstyrelsen. Talan mot beslut, som enligt den- Talan mot länsstyrelses beslut i na lag meddelas av länsstyrelsen, fö- ärende, som sägs i 6, 7, 9 eller 14 5, res hos Konungen. föres genom besvär hos kammarrät-

ten.

Mot annat länsstyrelses beslut en— ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

154) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 29 % brandstadgan den 30 mars 1962 (nr 91)

Härigenom förordnas, att 29 5 brandstadgan den 30 mars 1962 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

29 5.

Över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt 15 5 andra stycket sista punkten och 17 5 andra punkten må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga eller brandordning, må föras hos Konungen.

Över beslut vid brandsyn, över brandchefs beslut enligt 15 5 andra stycket sista punkten och 17 5 andra punkten samt över polismyndighets beslut enligt 25 5 må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som sägs i första stycket eller rörande vitesföreläggande mot an— nan än kommun enligt 24 5 föres ge- nom besvär hos kammarrätten.

Mot beslut, som på grund av brandordning länsstyrelse i särskilt fall meddelat om förbud, föreläggan- de eller tillstånd, föres likaledes ta- lan, där fråga ej är om kommunens åliggande, genom besvär hos kam- marrätten.

I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga eller brandordning, ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

155) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 31 5 förordningen den 3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående film

Härigenom förordnas, att 31 5 förordningen den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående film skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 5.

Åtal för överträdelse av föreskrif- terna i denna förordning anhängig— göres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

Talan mot polismyndighets eller brandchefs beslut enligt denna för- ordning föres genom besvär hos läns- styrelsen.

Mot länsstyrelses eller medicinal— styrelsens beslut i annat ärende en- ligt förordningen än som avses i 4 5 1 mom. samt mot beslut i särskilt fall av kommerskollegium enligt 24 5 1 mom. föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot beslut av länsstyrelse, medicinalstyrelsen eller kommerskollegium enligt denna för- ordning genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

156) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 43 5 förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning

Härigenom förordnas, att 43 5 förordningen den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

43 5.

Åtal för överträdelse av föreskrif- terna i denna förordning anhängig- göres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

Talan mot byggnadsnämnds eller polismyndighets beslut enligt denna förordning föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut i ärende rörande godkännande av person att förrätta prövning som sägs i 27 5 1 mom. tredje stycket föres talan ge— nom besvär hos Kungl. Maj:t.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna förordning föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

157) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 71 5 2 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 71 5 2 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 71 5.

2 mom. Talan mot länsstyrelses ; beslut enligt 54 5 1 mom. sista styc- ket eller 66 5 eller i annat ärende som avses i 67 5 än rörande ansökan hos länsstyrelsen eller byggnadsnämnd om medgivande som sägs i 1 mom. första stycket sista punkten av para- grafen föres genom besvär hos Ko— nungen.

Mot annat länsstyrelses beslut i ärende som avses i 5 kap. och mot * länsstyrelses beslut om förbud eller L föreläggande enligt 6 kap. föres talan genom besvär hos kammarrätten.

2 mom. Över länsstyrelsens beslut I övrigt föres talan mot länsstyrel- enligt denna stadga må talan föras ses beslut enligt denna stadga genom hos Konungen. besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

158) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 15 5 kungörelsen den 3 november 1939 (nr 783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar

Härigenom förordnas, att 15 5 kungörelsen den 3 november 1939 angående anordnande och begagnande samt tillsyn av Vissa hissar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

15 5.

Över tillsynsmyndighets beslut i fråga, som avses i denna kungörelse, må besvär anföras, då beslutet med- delats av länsstyrelse, hos Konung- en inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut är bestämd, samt, då beslutet meddelats av byggnads- nämnd, hos länsstyrelsen inom en månad efter erhållen del av beslutet; skolande emellertid beslutet lända till efterrättelse, intill dess annorlun- da förordnas.

Talan mot byggnadsnämnds beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut såsom till— syns- eller besvärsmyndighet enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt denna kungörelse och mot beslut av yrkesinspektionens chefs- myndighet enligt kungörelsen föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som avses i första, andra eller fjärde stycket, länder till efterrättelse utan hinder av besvär, intill dess annorlunda för- ordnas.

Denna kungörelse träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 742.

159) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 73 5 arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (m” 1)

Härigenom förordnas, att 73 5 arbetarskyddslagen den 3 januari 19491 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

73 5.

Över arbetarskyddsstyrelsens _ _

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga fö- res genom besvär hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot polismyndighets beslut i ärende enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

______ ej föras.

Mot arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53_59 55 och mot länsstyrelses beslut rörande handräckning enligt denna lag föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen eller länsstyrelse i annan fråga, som omförmäles i den- na lag, föres genom besvär hos Ko- nungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1963: 245.

160) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 23 5 skogsförläggningslagen den 31 maj 1963 (nr 246)

Härigenom förordnas, att 23 5 skogsförläggningslagen den 31 maj 1963 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 5.

Talan mot beslut av arbetar— skyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna lag, föres genom besvär hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Mot arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande förbud eller föreläggan- de enligt 13, 14, 15 eller 175 föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annat ärende, som avses i denna lag, föres genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

161) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 29 5 strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 29 5 strålskyddslagen den 14 mars 1958 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 g.

Över tillsynsmans ______

Över beslut av strålskyddsmyndig- heten enligt denna lag må klagan fö- ras hos Konungen genom besvär.

Strålskyddsmyndigheten äger för- ordna, att villkor, åläggande, före- skrift, förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkännande som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 5 skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd kla- gan.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

_ _ förd klagan.

Talan mot beslut i särskilt fall av strålskyddsmyndigheten rörande till- stånd, godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller vitesföreläggande enligt denna lag föres, så framt ej beslutet rör frå- ga som avses i 5 5 tredje stycket el- ler 12 5 första stycket, genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot strål- skyddsmyndighetens beslut enligt denna lag genom besvär hos Ko- nungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Strälskyddsmyndigheten och kam- marrätt äga förordna, att villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av tillstånd eller god- kännande, som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 5, skall ome— delbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

162) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 61 5 förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor

Härigenom förordnas, att 61 5 förordningen den 1 december 1961 om brandfarliga varor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

61 5.

Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna för- ordning må föras genom besvär hos länsstyrelsen.

Över länsstyrelsens beslut må be- svär anföras hos Konungen.

Medicinalstyrelsen, statens brand- inspektion, väg- och vattenbyggnads- styrelsen, statens vatteninspektion samt sprängämnesinspektionen äga rätt att föra talan mot beslut varige- nom tillstånd beviljats.

Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna för- ordning må föras genom besvär hos länsstyrelsen. Över sprängämnesin- spektionens beslut mä besvär anfö- ras hos kommerskollegium.

Mot beslut i särskilt fall av läns- styrelse eller kommerskollegium rö- rande förhandsbesked, tillstånd, medgivande till försöksdrift, före- läggande eller besked efter avsyning föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat beslut av läns- styrelse eller kommerskollegium en- ligt denna förordning föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Medicinalstyrelsen, statens brand- inspektion, väg- och vattenbyggnads- styrelsen, statens vatteninspektion samt sprängämnesinspektionen äga rätt att föra talan mot beslut eller utslag, varigenom tillstånd beviljats.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

163) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 11 5 lagen den 30 juni 1960 (nr 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Härigenom förordnas, att 11 5 lagen den 30 juni 1960 om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

% (Föreslagen lydelse) ! 11 5. !

Talan mot medicinalstyrelsens be- slut enligt 9 5 föres genom besvär ; hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets : kammarrätter. ' Beslut, som medicinalstyrelsen Förbud som avses i 9 5 skall lända meddelat med stöd av 9 5, skall län- till omedelbar efterrättelse, om ej an- da till omedelbar efterrättelse, om ej norlunda förordnas. annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lag—s ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

164) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 22 5 förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)

om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas, att 22 5 förordningen den 31 maj 1957 om olje— lagring m. ni. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 5.

Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom be- svär.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hin- der av förd klagan, där ej annorlun- da förordnas.

Mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 4, 18 eller 19 5 eller rörande fördelningen av den lagringsskyldig— het, som avses i 8 5 andra stycket, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

I övrigt föres talan mot tillsyns- myndighetens beslut enligt denna förordning genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag av tillsynsmyn- digheten eller kammarrätt skall län- da till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda för- ordnas.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

165) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 11 5 förordningen den 31 maj 1957 (nr 344) om oljeavgift m.m.

Härigenom förordnas, att 11 5 förordningen den 31 maj 1957 om olje- avgift m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 g.

Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom be— svår.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hin- der av förd klagan, där ej annorlun- da förordnas.

Mot tillsynsmyndighetens beslut, som avses i 6 5 första stycket eller 12 5, föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Talan mot annat tillsynsmyndig- hetens beslut enligt denna förord— ning föres genom besvär hos kam- marrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag av tillsynsmyn- digheten eller kammarrätt skall län— da till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda för- ordnas.

Denna förordning träder i kraft den _ — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

166) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 23 5 2 mom. lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Härigenom förordnas, att 23 5 2 mom. lagen den 4 juni 1954 om under- visning och vård av vissa psykiskt efterblivna skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 5.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndig- heten förklarat, att någon skall in- skrivas vid särskola eller vårdanstalt eller intagas å vårdhem, eller lämnat framställning om slutlig utskrivning utan bifall, må ändring i beslutet sö- kas hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till inrikesdepar- tementet.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndig- heten förklarat, att någon skall in- skrivas vid särskola eller vårdanstalt eller intagas på vårdhem, eller läm- nat framställning om slutlig utskriv- ning utan bifall, må talan mot beslu- tet föras genom besvär hos kammar- rätten.

Övriga av ________ icke överklagas.

Huvudtillsynsmyndighetens beslut går i verkställighet utan hinder av att klagan föres.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Huvudtillsynsmyndighetens eller kammarrätts beslut eller utslag går i verkställighet utan hinder av att talan föres däremot.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

167 ) Förslag till Lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, dels att 61 och 62 55 lagen den 27 juli 1954 om nyk- terhetsvårdl skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall närmast efter 62 5 införas en ny paragraf, betecknad 62 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

61 5.

Länsstyrelses beslut må överkla- gas av den som beslutet röret, om be- slutet innebär förordnande om tvångsintagning, avslag å ansökan härom, villkorligt anstånd med verk- ställighet, förverkande av dylikt an- stånd eller utdömande jämlikt 22 el- ler 27 5 av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats att upplysningsvis höras inför läns- styrelsen.

Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till läns— styrelsen. Länsstyrelsen skall skynd- samt infordra förklaring över besvä- ren, om anledning därtill ej uppen- barligen saknas, samt, efter att ha- va införskaffat den ytterligare utred- ning, som kan vara erforderlig, till socialdepartementet insända samt- liga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av läns- styrelse särskilt meddelats om nå- gons omhändertagande, må av ho- nom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning till viss tid.

1 Senaste lydelse se SFS 1956:225.

Mot länsstyrelses beslut må talan föras genom besvär hos kammarrät- ten, om beslutet innebär förordnan— de om tvångsintagning, avslag på ansökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet, förverkande av sådant anstånd eller utdömande en- ligt 22 eller 27 5 av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats att upplysningsvis höras in- för länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som av länssty- relse särskilt meddelats om någons omhändertagande, må av honom fö- ras i samma ordning, dock utan in— skränkning till viss tid.

Över annat av länsstyrelse medde- lat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan ej tillåten. Ej heller må sär- skild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning med- delat annat beslut, än förut är sagt.

Mot länsstyrelses beslut enligt 9 5 må talan föras genom besvär hos Ko- nungen.

Talan är ej tillåten mot annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs. Ej heller må särskild talan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat an- nat beslut, än förut är sagt.

62 5.

Över beslut av socialstyrelsen må den som beslutet rörer söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartemen- tet.

Talan mot beslut av socialstyrel— sen föres, där ej annat sägs nedan, genom besvär hos kammarrätten.

Mot sådant beslut av socialstyrel- sen, som ej meddelats i särskilt fall, och mot beslut av styrelsen enligt 9 5 föres talan genom besvär hos Konungen.

62 a 5.

Vid kammarrätts handläggning av mål enligt denna lag skola deltaga tre lagfarna ledamöter, av vilka en för ordet, samt två särskilda ledamö- ter med speciell insikt i sociala frå- gor; dock må utevaro av en av de särskilda ledamöterna ej hindra måls avgörande, om tre av ledamö- terna äro ense om slutet.

Särskild ledamot förordnas av Ko- nungen för fyra år i sänder. För en- var sådan ledamot förordnar Ko- nungen för samma tid ersättare.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

168) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 7 5 lagen den 23 maj 1941 (nr 282);

om sterilisering

Härigenom förordnas, att 7 5 lagen den 23 maj 1941 om sterilisering skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) g 7 5. .

Över medicinalstyrelsens beslut, Mot medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillstånd till sterilisering varigenom tillstånd till sterilisering vägrats, må besvär anföras hos Ko— vägrats, föres talan genom besvär nungen före klockan tolv å tjugonde hos kammarrätten. dagen från den då beslutet meddela- des.

I övrigt ———————— ej överklagas.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om ri- kets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

Härigenom förordnas, att 7 5 lagen d

(Nuvarande lydelse)

75.

Över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående kastrering må be- svär anföras hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet med- delades.

Denna lag träder i kraft den _ — —

Beträffande talan mot beslut, som trädande, gälla äldre bestämmelser.

169) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 5 lagen den 24 mars 1944- (nr 133) om kastrering

erhålla ändrad lydelse på sätt'nedan angives.

en 24 mars 1944 om kastrering skall

(Föreslagen lydelse)

Mot medicinalstyrelsens beslut i ärende angående kastrering föres ta- lan genom besvär hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

meddelats före denna lags ikraft—

170) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 52 & mönstringsförordningen den 14 april 1961 (nr 87) *

Härigenom förordnas, att 52 5 mönstringsförordningen den 14 april 1961 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 52 5. Den som ———————— hos sjöfartsstyrelsen.

Talan motsjöfartsstyrelsens beslut i fråga om påmönstringsförbud eller varning föres genom besvär hos kam- marrätten.

Mot annat sjöfartsstyrelsens be- slut enll'yt denna förordning föres ta— lan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna förordning träder i kraft den —— — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

171) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 26 5 lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m.

Härigenom förordnas, att 26 5 lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

26 &.

Talan mot kriminalvårdsstyrel— sens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall kriminalvårdsstyrelsens beslut ome— delbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhän— dertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedan- de och utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvarare skola dock alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den — —— —

Talan mot kriminalvårdsstyrel- sens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Om ej annorlunda förordnas, skall kriminalvårdsstyrelsens eller kam- marrätts beslut eller utslag omedel- bart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhän- dertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedan- de och utförande av hans talan mot styrelsens eller kammarrätts beslut eller utslag vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvarare skola dock alltid gäldas av statsverket.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 548.

172) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 5 lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Härigenom förordnas,'att 4 5 lagen den 16 juni 1966 om rättspsykiatrisk | undersökning i brottmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. | i |

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 5. ' Beslut om ———————————— kan ske. Undersökningen skall ———————— särskilt fall. '

Talan mot medicinalstyrelsens be- slut enligt andra stycket föres genom besvär hos kammarrätten. : Om talan mot kammarrätts utslag . och beslut stadgas i lagen om rikets ! kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

| Denna lag träder i kraft den — — _— : | | trädande, gälla äldre bestämmelser. i

lKAPITLET

Utredningsdirektiven

I sitt yttrande till statsrädsprotokollet den 2 mars 1962, vari chefen för justitiedepartementet,- statsrådet Kling, hemställde om Kungl. Maj:ts be- myndigande att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om den admi- nistrativa rättskipningens omfattning och organisation, anförde denne föl— jande.

Det administrativa rättsskyddets utformning är en central samhällsfråga av stor vikt. Med administrativt rättsskydd avses vanligen den samlade effekten av en mångfald anordningar, som på olika sätt verkar för att trygga rättssäkerheten inom förvaltningen. Vissa hithörande anordningar har främst till uppgift att före- bygga, att felaktiga förvaltningsavgöranden träffas. Andra åter tar närmast sikte på att möjliggöra rättelse, när ett felaktigt förvaltningsavgörande kommit till stånd. Dessa korrektiva rättsskyddsanordningar är delvis anbragta inom admi- nistrationen själv, i regel i form av en befogenhet för den som beröres av ett törvaltningsbeslut att påkalla rättelse hos överordnat förvaltande organ. En annan del av det korrektiva rättsskyddet handhaves av olika i förhållande till administra- tionen mera fristående organ, som utövar rättskipning på förvaltningens område. För denna förvaltn'ingsrättskipning eller domstolsmässiga kontroll över förvalt- ningen har de allmänna domstolarna endast i obetydlig utsträckning tagits i anspråk. I allt väsentligt omhänderhas kontrollen i stället av särskilda förvalt- ningsdomstolar, såsom regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsdomstolen. Ett annat utmärkande drag för vår förvaltningsrättskipning är, att den å ena sidan är koncentrerad till vissa låt vara betydande grupper av förvaltningsären- den och å andra sidan i allmänhet innefattar en allsidig kontroll av avgörandena i dessa ärenden, avseende såväl beslutets rättsenlighet som dess ändamålsenlighet.

Sedan gammalt har det administrativa rättsskyddet hos oss ansetts i allmänhet fylla högt ställda krav. Detta gäller både till den del skyddet åsyftar att förebygga felaktiga avgöranden och i vad det avser att möjliggöra rättelse av felaktiga för- valtningsbeslut. Den snabba utveckling, som på skilda områden av samhällslivet ägt rum under efterkrigstiden, har emellertid inneburit, att de förvaltande myn- digheternas befogenheter efter hand vidgats och att deras avgöranden i motsva- rande mån kommit att spela en större roll än tidigare. Även om rättssäkerheten inom svensk förvaltning alltjämt kan sägas på det hela taget icke stå något annat lands efter, är det naturligt, att denna utveckling aktualiserat frågan om det administrativa rättsskyddets utformning. Vad som i den offentliga debatten på senare tid framför allt tilldragit sig intresse inom det synnerligen vittomfattande ämnesområde, som det administrativa rättsskyddet utgör, är spörsmålet, hur den domstolsmässiga överprövningen av förvaltande myndigheters beslut bör vara beskaffad. Enighet har rätt om att möjlighet till domstolskontroll bör före— ligga i åtskilliga förvaltningsärenden. Däremot har meningarna varit delade i frågan hur vidsträckt denna kontroll bör vara och hur den i organisatoriskt

hänseende bör vara uppbyggd. En meningsriktning har hävdat, att kontrollen å ena sidan bör utsträckas att i princip omfatta alla administrativa avgöranden och å andra sidan åtminstone på många områden begränsas till en prövning av avgö- randets rättsenlighet. Företrädare för denna meningsriktning synes tillika ha hyst sympatier för tanken, att den sålunda beskaffade kontrollen bör anförtros de allmänna domstolarna. En annan meningsriktning har gjort gällande, att en så genomgripande omvandling av vårt rättssystem icke är påkallad av något verk- ligt behov. Anhängarna av denna ståndpunkt har även hävdat, att önskvärda förbättringar på ifrågavarande område i stället bör åvägabringas inom ramen för vårt nuvarande system med en av förvaltningsdomstolar utövad, i princip allsidig kontroll av vissa slags administrativa avgöranden. Den senare uppfatt- ningen ligger till grund för de tilläggsdirektiv, som Kungl. Maj:t den 10 januari 1958 utfärdat för besvärssakkunniga. Jämväl riksdagen har uttalat sig i samma riktning, senast i anledning av motioner vid 1961 års riksdag. De motsättningar, som sålunda har kommit till uttryck i denna fråga, synes emellertid nu vara på väg att utjämnas. Tidpunkten torde därför vara inne att till närmare utredning upptaga spörsmålet om den administrativa rättskipningens omfattning och orga- nisation.

Departementschefen framhöll i det följande att även andra skäl talade för att den antydda utredningen komme till stånd. Ett omfattande reform- arbete påginge sedan ett tiotal år tillbaka på olika områden av förvaltningens och förvaltningsrättskipm'ngens fält. Till en del åsyftade arbetet omedelbart en förstärkning av den enskildesråttsskydd ochi övrigt ägde det nära samband med spörsmålet om utformningen av rättsskyddet i förvaltningen. Reform- arbetet hade i några fall hunnit så långt att utarbetade förslag framlagts. Departementschefen pekade härutinnan på betänkandet med förslag till kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959:4) och betänkandet med förslag till lag om socialdomstol (SOU 1960: 19). Vidare erinrades om att justitieombudsmannen gjort framställning om principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut ange de skäl, varpå besluten grundas (JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 448). Åtskilliga reformförslag kunde väntas inom den närmaste tiden, bl. a. av besvärssakkunniga rörande förvaltningsförfarandet och av sinnessjuklagstiftningskommittén.1 En del utredningsuppgifter återigen hade nyss påbörjats, t. ex. länsförvaltningsutredningens arbete. # Bland kommittéer med ännu ej avslutat arbete, vilkas uppdrag låg inom eller berörde förvaltningens och förvaltningsrättskipningens område, nämnde departementschefen också författningsutredningen och 1957 års trafik— nykterhetskommitté. Numera föreligger betänkanden av författningsutred— ningen, »Sveriges statsskick» (SOU 1963:16, 17) med förslag bl. a. till ny regeringsform, vari bestämmelser angående rikets styrelse och förvalt— ning respektive domstolar och rättskipning samlats i två särskilda kapitel

1 Se numera betänkanden SOU 1964: 27 resp. 1964: 40. Det sistnämnda har lett till lagstiftning, lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (SFS 1966:293) och följdändringar i ett antal författningar.

(4 och 5). Vidare har 1957 års trafiknykterhetskommitté i ett betänkande »Nykterhet i trafik» (SOU 1963: 72) framlagt förslag till ändring i gällande ordning för handläggningen av frågor om körkortsåterkallelse.1 Ytterligare ett under utredning varande spörsmål som departementschefen pekade på, utformningen av lösdrivarlagstiftningen, har numera bragts till sin lösning genom lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Det nämnda reformarbetet på olika avsnitt av det administrativa rätts- skyddssystemet aktualiserade enligt departementschefen spörsmålet, vilka resurser som samhälleti organisatoriskt hänseende borde ställa till förfogan- de för tillgodoseende av rättssäkerheten på det administrativa området och hur dessa resurser bäst skulle utnyttjas. Frågeställningen gällde i och för sig både förvaltningen och förvaltningsrättskipningen men syntes i första hand komma att bli aktuell för förvaltningsrättskipningens del. Anledningen här- till vore den rådande överbelastningen av vissa förvaltningsdomstolar. De- partementschefen underströk särskilt regeringsrättens brydsamma arbets- läge. Han framhöll, att antalet regeringsråd mer än fördubblats under ef- terkrigstiden, att rätten att få talan prövad av regeringsrätten i vissa taxe- ringsmål gjorts beroende av regeringsrättens tillstånd och att en del mål utskiftats från regeringsrätten, likväl utan att en tillfredsställande arbets- situation kunnat uppnås. Det rådande läget omöjliggjorde i och för sig önskvärda utvidgningar av den högsta förvaltningsdomstolens kompetens. Mot bakgrunden av de angivna förhållandena fann departementschefen en utredning rörande förvaltningsrättskipningens omfattning och organisa— tion erforderlig. Han anförde vidare.

Vid denna utredning möter till en början problemet om den administrativa jurisdiktionens räckvidd. Problemet har både en kvantitativ och en kvalitativ sida. I kvantitativt hänseende gäller problemet vilka grupper av förvaltningsärenden som bör hänföras till domstolsmäss'ig kontroll. Det torde härvid vara klart, att det icke annat än i rena undantagsfall bör ifrågakomma att avlyfta den judiciella kontrollen i de förvaltningsärenden, där sådan kontroll nu är anordnad. Vid ut- redningen bör å andra sidan icke upptagas till övervägande att införa generell möjlighet till domstolsmässig överprövning av administrativa avgöranden. Vilka ärendegrupper, som bör vara hänförda till den judiciella kontrollen, får avgöras genom en avvägning mellan den enskildes rättsskyddsbehov och det allmännas intresse av att de administrativa organen äger den rörelsefrihet, som fordras för att förvaltningen skall kunna fungera snabbt, effektivt och ändamålsenligt. Vid behandlingen av denna fråga kan ledning hämtas i de förslag, som framlagts i det förut omnämnda betänkandet rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten, samt de över betänkandet avgivna remissvaren. I kvalitativt hänseende gäller problemet, huruvida den judiciella kontrollen i de därunder inbegripna ärendegrupperna bör begränsas till förvaltningsavgörande- nas rättsenlighet eller — bortsett från s. k. kommunalbesvär — jämväl avse deras

1 Rörande frågorna om statsskickets utformning och handläggningen av körkortsåterkallelser pågår f. n. olika utredningar.

ändamålsenlighet. Såsom riksdagen vid ställningstagande till motionsledes fram- förda yrkanden rörande det administrativa rättsskyddet upprepade gånger under- strukit, möter uppenbara svårigheter att beträffande förvaltningsavgöranden av statlig natur uppdraga en för rättstillämpningen praktikabel gränslinje mellan rättsfrågor och lämplighetsfrågor. Det måste också vara förenat med åtskilliga praktiska olägenheter att låta skilda sidoordnade myndigheter ur olika synpunka ter överpröva ett och samma beslut. Med hänsyn härtill torde som ett riktmärke för utredningen böra uppställas, att den judiciella kontrollen över förvaltning av statlig natur i enlighet med den hos oss hävdvunna ordningen bör vara allsidig i de ärenden, där den skall förekomma.

Vad härefter angår den administrativa rättskipningens organisation har riks- dagen vid flerfaldiga tillfällen som sin uppfattning tillkännagivit, att några mera genomgripande principiella förändringar av rättsskyddssystemet icke bör övervägas utan att önskvärda reformer på det administrativa rättsskyddets om— råde så långt möjligt bör åvägabringas inom det nuvarande systemets ram. I överensstämmelse härmed bör utredningen utgå ifrån att någon förskjutning av gränslinjen mellan de allmänna domstolarnas kompetensområde, å ena, samt de administrativa myndigheternas och domstolarnas behörighetsområde, å andra sidan, icke skall åvägabringas.

En viktig organisatorisk fråga utgör spörsmålet om den högsta förvaltnings"- domstolens ställning och arbetsuppgifter. För närvarande företer regeringsrättens arbetsuppgifter stora kvalitativa variationer. På dess handläggning ankommer icke blott mål, vars avgörande är av betydelse för enhetlig lagtolkning och rätts- tillämpning eller som eljest är av kvalificerad natur, utan även numerärt betydan- de grupper av enklare mål. En sådan ordning är tvivelsutan ägnad att med— föra olägenheter i skilda hänseenden. De högt kvalificerade udomarkrafter, varav en domstol med prejudikatbildande funktion måste bestå, kommer med denna ordning lätt att alltför mycket tagas i anspråk för mera rutinbe- tonade göromål. Vid starkare anhopning av enklare mål löper arbetet med dessa risk att inkräkta på domstolens möjligheter att genom omsorgsfull preju- dikatbildning vägleda rättstillämpningen och sörja för enhetlighet och fasthet i lagtolkningen. Med hänsyn härtill bör en huvudlinje i utredningens arbete vara att söka åvägabninga en sådan förändring av regeringsrättens ställning, att dess prejudikatbildande funktion kommer att framstå såsom domstolens dominerande uppgift. Om detta mål skall kunna vinnas, är det ofrånkomligt att minska rege- ringsrättens arbetsvolym. Detta är för övrigt påkallat även av det skälet, att re- geringsrätten nu besväras av en avsevärd arbetsbalans med betydande försening med vissa måls avgörande som följd. Detta förhållande kan visserligen i och för sig avhjälpas genom en ytterligare utökning av regeringsrättens ledamotsantal. Såsom från vissa håll påpekats under remissbehandlingen av betänkandet rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten, är emellertid en sådan åtgärd ägnad att reducera domstolens förmåga att svara för enhet och konsekvens i rättstillämpningen. En sådan åtgärd är därför föga för— enlig med målsättningen för den nu förordade utredningen.

När det gäller att finna vägar att nedbringa regeringsrättens arbetsbörda, har utredningen att pröva olika till buds stående metoder. Sannolikt lärer det bliva erforderligt att samtidigt gå fram efter olika handlingslinjer. En möjlighet är att helt avföra vissa målgrupper från regeringsrättens kompetensområde för slutlig prövning av annat organ på förvaltningsrättskipningens område. I somliga fall kan det härvid förefalla lämpligt att i likhet med vad som nyligen skett be— träffande nöjesskattemålen låta förvaltningsdomstol på lägre nivå fungera som

slutinstans för målgruppen i fråga. En reform i sådan riktning kan exempelvis synas ligga nära till hands, när det gäller mål, där den rättsliga prövningen typiskt sett är av relativt okomplicerad natur eller saken rör jämförelsevis bagatellartade ting. I andra fall kan det vara värt att närmare pröva tanken att förlägga den dom- stolsmässiga kontrollen i mål, som utskiftas från regeringsrättens kompetens- område, till judiciella organ utanför det ordinarie instanssystemet, t. ex. organ av den typ ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden och den i brottsbal- ken föreslagna kriminalvårdsnämnden representerar. Utöver möjligheten att helt befria regeringsrätten från vissa grupper av mål står den utvägen till buds att i överensstämmelse med vad som skett beträffande vissa taxeringsmål göra rätten att få talan prövad av högsta förvaltningsdomstolen beroende av särskilda villkor. Härvid måste dock uppmärksammas, att regeringsrätten på åtskilliga områden fungerar som enda domstolsinstans. I den mån nämnda utväg finnes böra utnyttjas på sådant område, kan det med hänsyn härtill ifrågakomma att där tillskapa en domstolsinstans på lägre nivå. Detta kan ske antingen i den formen, att domstols- organ, som nu i huvudsak fullgör uppgiften såsom mellaninstans under rege- ringsrätten, efter erforderlig utbyggnad tilldelas motsvarande uppgift på nya förvaltningsområden eller på så sätt att nya domstolsorgan inrättas på mellan- instansplanet eller att myndighet, som nu fullgör förvaltande uppgifter, vid hand- läggning av vissa grupper av ärenden organiseras i sådana former, att den kom- mer att intaga ställning av förvaltningsdomstol. Det sagda må vara tillräckligt för att ge en antydan om att en avlastning av regeringsrättens arbetsbörda kan över hela fältet aktualisera frågan, hur domstolsorganisationen på den administrativa rättskipningens område bör vara beskaffad, och utredningen bör därför vara oförh-indrad att granska detta spörsmål i hela dess vidd.

Vid utredningen bör vidare övervägas i vad mån den administrativa rättskip- ningens organisation kan komma att påverkas av sådana reformer eller reform- förslag, som från rättsskyddssynpunkt syftar till ändringar i själva förvaltnings- förfarandet. Hit hör exempelvis frågor om ökad muntlig handläggning i för— valtningsprocessen och om bevisupptagning samt andra spörsmål, som om- fattas av besvärssakkunnigas uppdrag. Däremot bör vid utredningen icke upp- tagas spörsmålet, hur myndigheter i sin förvaltande funktion bör vara orga- niserade. Jag vill erinra om att härutinnan pågår särskilda utredningar på skilda områden. Sålunda har lånsförvaltningsutredningen i uppdrag att ut- reda frågor om länsstyrelsernas organisation, om inordning av nu fristående organ i länsstyrelserna, om lekmannamedverkan i länsstyrelserna m. 111.1 Ej heller bör utredningen ingå i prövning av de frågor, som faller inom sinnes- sjuklagstiftningskommitténs uppdrag. Vad gäller de centrala förvaltningsmyndig— heterna och motsvarande organ får i vanlig ordning övervägas i vad mån orga- nisatoriska ändringar påkallas vid eventuella reformer beträffande förvaltnings- förfarandet.

Vid den av mig förordade utredningen bör givetvis nära kontakt och samråd eftersträvas med samtliga de utredningar, som redan igångsatts på hithörande och angränsande områden. Härvid ifrågakommer i första hand de utredningar, som jag i det föregående har omnämnt.

Slutligen bör utredningen närmare ange de statsfinansiella konsekvenserna av sina förslag.

1 Här kan tillfogas den på länsförvaltningsutredningens initiativ år 1964 tillkomna landskontors— utredningen, som bl. a. skall utreda lämpligheten av att taxerings- och uppbördssektionerna utbryts ur länsstyrelserna till fristående regionala myndigheter; inom sistnämnda utredning förbereds förslag om regionala skattedomstolar.

Med hänsyn till den nuvarande arbetssituationen i regeringsrätten är det önsk- värt att åtgärder, även om de skulle vara av mera begränsad natur, snarast möjligt vidtages för att minska måltillströmningen dit. I den mån det visar sig möjligt att utan avvaktan på det slutliga utredningsresultatet framlägga förslag till par- tiella reformer i denna riktning, bör detta därför ske. Framlägges sådant för- slag, kan det vara lämpligt, att utredningen därvid i korthet redovisar de prin- ciper, efter vilka den avser att slutligt lösa sitt uppdrag.

2 KAPITLET

Nuvarande förhållanden

Då det gäller att trygga rättssäkerheten på det administrativa området, brukar man skilja mellan å ena sidan faktorer vilka tjänar att förebygga felaktiga avgöranden, å andra sidan anordningar, som avser att möjliggöra rättelse av beslut vilka blivit oriktiga. I det ena fallet talar man om preven- tivt och i det andra fallet om korrektivt rättsskydd. Beträffande det preven- tiva rättsskyddet, som är av grundläggande betydelse, spelar en mångfald faktorer in. Av vikt är främst den allmänna nivån inom tj änstemannakåren, varvid tj änstemånnens utbildning, rekrytering och ställning självfallet kom- mer i blickfältet. Betydelsefull är vidare en ändamålsenlig organisation av de enskilda förvaltningsmyndigheterna och den strukturella utformningen av förvaltningen över huvud taget. Ett väsentligt element i det preventiva rätts- skyddet är också att förvaltningsmyndigheterna vid ärendenas behandling och avgörande tillämpar ett korrekt och omsorgsfullt förfarande. Hårvidlag bör erinras om besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfa- randet (SOU 1964: 27). Ett moment i förfarandet vars betydelse på sistone särskilt understrukits gäller beslutsmotiveringarna; det är ett naturligt krav att upplysande motiveringar lämnas i de fall, där angivande av skäl ej ter sig överflödigt. Principen om allmänna handlingars offentlighet är en väsentlig garanti inom det preventiva rättsskyddet. Ytterligare märks den kontroll, som på olika vägar utövas gentemot förvaltningsmyndigheterna och deras tjänstemän, främst genom överordnade organ. Den särskilda övervakningen av befattningshavarna genom JK, JO och MO utgör i Sve- rige ett praktiskt viktigt element i det preventiva rättsskyddet. Nämnas bör också den politiskt betonade parlamentariska kontroll, som sker genom riks- dagens konstitutionsutskott och med anlitande av motions-, interpellations- och frågeinstituten.

Det administrativa besvärsinstitutet

Av central betydelse inom det korrektiva rättsskyddet på förvaltningens om- råde är besvärsinstitutet. Genom rättsmedlet besvär kan den som är miss- nöjd med ett beslut av myndighet angripa detta. Besvärsrätten framgår av bestämmelser i ett stort antal författningar vilka anger de beslut som får överklagas, vem som äger besvärsrätt o. 5. V. Även om i författning på för-

valtningsområdet icke inskrivits positiva regler i ämnet, anses den, vars rätt berörs av ett beslut, enligt allmänt tillämpad grundsats vara berättigad att genom besvär påkalla omprövning av beslutet i högre instans. Besvärs— möjlighet är sålunda utesluten blott i de fall, då klagan uttryckligen för- bjudits — t. ex. över varje beslut av myndighet eller enligt en författning eller över vissa särskilt angivna beslut. Understundom begränsas klagorät— ten i så måtto att endast vissa rättssubjekt äger överklaga, medan andra är uteslutna.

Genom besvär över förvaltningsmyndighets beslut drar klagande saken | under överordnad myndighets prövning. Rätten att anföra besvär mot- ' svaras av en skyldighet för den överordnade myndigheten att pröva hos den— samma förd talan över den lägre myndighetens beslut. Besvärsprövningen i rättsligt färgade ämnen på olika nivåer inom förvaltningen benämnes ibland administrativ rättskipning eller förvaltningsrättskipning; denna term för- behålls dock i fortsättningen den judiciellt utformade överprövning av över- klagade myndighetsbeslut, som ombesörjs av s. k. förvaltningsdomstolar, såsom regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsdomstolen, ävensom av särskilda domstolsmässigt arbetande organ såsom t. ex. patent— och registreringsverkets besvärsavdelning.

I vad mån en klagande kan få sin talan prövad av förvaltningsdomstol framgår av särskilda bestämmelser rörande klagan över förvaltningsmyn— i digheters beslut. Vad angår regeringsrätten uppräknas i 2 5 regeringsrätts- ; lagen, den s.k. katalogen, de hos Kungl. Maj. t fullföljda mål som skall i prövas av regelingsrätten _ övriga sådana mål avgörs i statsrådet. Andra förvaltningsdomstolar härleder sin kompetens från besvärsstadganden 1 för- fattningar på förvaltningsområdet. Prövning av besvärstalan har i all- mänhet förts till förvaltningsdomstol blott i sådana rättsligt präglade saker, där särskild anledning anses föreligga att anordna en från administrationen fristående judiciell prövning. Endast en instansordning finns i varje läge i _ står vägen öppen för klagande att söka ändring hos överordnad admini- strativ myndighet, är klagan hos förvaltningsdomstol utesluten. I fall åter, där talan inför förvaltningsdomstol är tillåten, saknas möjlighet att anföra besvär hos administrativ myndighet. Det föreligger sålunda ej hos oss som på många andra håll en allmän rätt för den som är missnöjd med förvalt- ningsmyndighets beslut att i rättsfrågor hänvända sig till förvaltningsdom— stol. I det stora hela kan sägas, att regeringen tillagts den slutliga bestäm- manderätten i besvärsmål, där frågor om ändamålsenlighet från samhällelig synpunkt ansetts dominera bedömningen. Enligt systemets natur är rege- ringens beslut även i fall, då målen _— förutom ändamålsenlighetsfrågor —— berör enskilds rätt, i princip slutgiltiga. Någon separat prövning av rätts- frågor hos förvaltningsdomstol kan enligt nuvarande regler icke ske (i annan män än att regeringen kan inhämta förvaltningsdomstols, speciellt regeringsrättens, utlåtande i spörsmål, som regeringen skall avgöra). En

särställning intar de 5. k. kommunalbesvären, som enbart avser legalitets- l'rägor. .

Vad angår besvärsprövningens omfattning är denna hos förvaltnings- domstol i allmänhet — ett undantag utgör kommunalbesvären — densamma som hos den myndighet, vilken fattat det överklagade beslutet. Bedömningen är sålunda allsidig och vet inte av någon gränslinje mellan frågor om rätts— enlighet och lämplighetsspörsmål. Lämnar gällande författningar utrymme för prövning av besvär från andra synpunkter än de rättsliga, skall för- valtningsdomstolen verkställa även sådan prövning. Den hävdvunna ord- ningen på den administrativa besvärsprövningens område kännetecknas just av bedömningens obeskurna räckvidd — vilken är för handen vare sig prövningen anförtrotts åt överordnade myndigheter eller åt särskilda ju- diciella organ. Skillnaden mellan förvaltningsdomstolarnas och andra be- svärsprövande myndigheters verksamhet ligger ej i prövningens omfattning med avseende på rätts- och lämplighetsfrågor utan i dess art. Handläggning av besvär i förvaltningsdomstol har i regel sin tyngdpunkt inom rättstill- lämpningen —— det är ju mål av huvudsakligen rättslig karaktär som hän— förs till domstolar — och skänker uppenbarligen större garantier för en allsidig och grundlig belysning av förekommande rättsfrågor än förfarandet hos annan myndighet. Det har därför tett sig naturligt att låta t. ex. 5. k. administrativa frihetsberövanden, skattetvister, försäkringstvister, disci- plinära bestraffningar och liknande rättsligt betonade ärenden gå till över— prövning hos förvaltningsdomstol. Om det återigen helt eller huvudsakligen gäller att bedöma besluts ändamålsenlighet, har det ansetts lämpligare att prövningen av besvär sker hos andra myndigheter än förvaltningsdomstolar och i sista hand hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

I förvaltningsdomstols befogenheter ingår icke blott att undanröja över- klagade beslut som befinns oriktiga utan även att med samma befogenhet som den lägre instansen sätta ett annat konkret beslut i det överklagades ställe. Principen känner dock ett undantag. Med hänsyn till kommunalbe- svärens speciella natur _ såsom besvärsgrund får endast åberopas att beslut icke tillkommit i laga ordning, innebär befogenhetsöverskridande, kränker enskild rätt eller eljest vilar på orättvis grund —— är förvaltnings— domstols prövning av kommunalbesvärsmål enbart godtagande eller undan- röjande, »kassatorisk». Domstolen äger alltså inte ersätta ett upphävt sådant beslut med ett nytt av annan innebörd.

Det organisatoriska läget på besvärsprövningens område företer en splitt- rad bild. Behandling av besvär har anförtrotts åt ett stort antal myndig— heter, av vilka en del är vanliga förvaltningsmyndigheter och andra för- valtningsdomstolar eller likartade organ. I det förra fallet utgör prövningen av besvärsmål blott ett led bland andra i myndighetens verksamhet, i det andra fallet åter är besvärsprövningen den enda eller huvudsakliga upp— giften. Förut har nämnts, att beteckningen förvaltningsrättskipning eller

administrativ råttskipning här förbehålls verksamheten i förvaltningsdom- stolar och liknande organ. En sak för sig är, att den vanliga besvärspröv- ningen i många fall kan vara så kvalificerad att den realiter ej mycket skil- jer sig från den såsom förvaltningsrättskipning karakteriserade prövningen hos domstolsorganen.

'Instansordningen inom förvaltningen är uppbyggd på mycket skiftande sätt. Antalet instanser för olika grupper av mål och ärenden varierar mellan två och fyra. Flertalet ärenden passerar på sin väg till slutligt avgörande inte någon förvaltningdomstol eller därmed jämförligt organ. Ett stort an— tal ärenden når efter behandling av ett eller två förvaltande organ fram till förvaltningsdomstol som sista instans. För skattemålens del kan — efter avgörande i taxeringsnämnd och prövningsnämnd — behandling i två förvaltningsdomstolar, kammarrätten och därefter regeringsrätten, ifråga- komma.

Såsom bakgrund till den följande framställningen skall i förevarande sammanhang lämnas en allmän översikt över de olika besvärsvägarna på förvaltningsområdet. Kommittén återkommer längre fram med en utförli- gare redogörelse för de olika förvaltningsdomstolarnas organisation och upp- gifter.

På vissa områden står regionala besvärsmyndigheter till förfogande för ändringssökande parter. De viktigaste myndigheterna inom denna grupp är länsstyrelserna och överståthållarämbetet. Länsstyrelse prövar bl. a. besvär över beslut av polischef, av lokala skattemyndigheter och av fler- talet kommunala representationer oeh nämnder. Utmärkande för läns- styrelserna är att deras verksamhet spelar över hela registret från rena förvaltnings- och tillsynsuppgifter till utpräglat judiciell verksamhet. Vid prövning av barnavårdsnämnds beslut om barns och ungdoms omhänderta— gande för samhällsvård har länsstyrelse en utpräglat judiciell funktion. En annan typ av mål med juridisk inriktning och stor frekvens gäller pröv- ningen av besvär över de förelägganden, som hälsovårdsnämnderna enligt hälsovårdsstadgan riktar mot fastighetsägare, näringsidkare m. fl. Karak— teristiskt för de nämnda förvaltningsgrenarna —— och åtskilliga andra »— är att länsstyrelse både har att utöva allmän uppsikt över den kommunala verksamheten på de skilda vårdområdena och att såsom rättstillämpande instans träffa avgöranden i mål och ärenden inom avsnittet i fråga.

Inom länsstyrelsens ram utgör prövningsnämnden besvärsinstans för den som söker ändring i taxeringsnämnds beslut. Prövningsnämnden är visser- ligen formellt fristående från länsstyrelsen men ordföranden, föredragande och andra befattninghavare är tjänstemän hos länsstyrelsen. Helt fri- stående organ på det regionala planet, som bl. a. har besvärsprövning till uppgift, är t. ex. länsskolnämnd och stiftsnämnd. Den förstnämnda hand- lägger besvär över skolstyrelses beslut, och den andra upptar klagomål över beslut av boställsnämnd angående vissa kyrkligt-ekonomiska spörsmål.

Under de centrala ämbetsverken finns i stor utsträckning särskilda lo- kala förvaltningsorgan. Besvär över beslut av dessa lokala organ prövas av den överordnade myndigheten. Såsom exempel kan nämnas, att besvär över beslut av distrikttullanstalt anförs hos generaltullstyrelsen och besvär över beslut av styrelse för allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare hos socialstyrelsen. Liksom länsstyrelserna har de centrala verken den dubbla uppgiften att fungera både som överordnade förvaltningsmyndigheter med allmän tillsynsbefogenhet och som besvärsinstanser för dem som icke åtnöjs med de lokala myndigheternas beslut i konkreta frågor. Organisa- toriskt står de centrala ämbetsverken och länsstyrelserna på samma nivå i förvaltningshierarkien. Undantagsvis förekommer dock att länsstyrelsens beslut skall överklagas till centralt verk eller därmed jämställt organ. Såsom exempel må nämnas, att utlänningskommissionen är klagoinstans för den som är missnöjd med länsstyrelses beslut om utvisning jämlikt utlännings- lagen. En särpräglad besvärsväg utgör klagan från patent- och registre- ringsverkets patentavdelning, varumärkesbyrå eller namnsektion till en särskild besvärsavdelning inom verket självt. Denna domstolsorganiserade avdelning har ställning som mellaninstans mellan å ena sidan patent- och registreringsverkets nyssnämnda avdelning och byrå och å andra sidan regeringsrätten. I prop. 1966: 40 föreslås att de grundläggande reglerna om besvärsavdelningens verksamhet sammanförs i en särskild lag, varigenom avdelningens judiciella karaktär ytterligare betonas. Enligt förslaget bi- behålles dock i princip nuvarande bestämmelser angående besvärsavdel- ningens organisation m. m. i avvaktan på den slutliga lösningen av spörs- målet om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden, för vilket ämne jämlikt bemyndigande den 26 maj 1965 särskilda sakkunniga tillkallats. Nämnas må i sammanhanget att mönsterskyddsutredningen i be- tänkandet »Mönsterskydd» (SOU 1965: 61) föreslår att frågor om mönster- registrering —— begreppet »modell» faller under mönster enligt förslaget —— framdeles skall passera patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.

På planet ovanför länsstyrelser och centrala ämbetsverk återfinns -— merendels såsom slutinstanser —— flertalet förvaltningsdomstolar. Sålun- da behandlar regeringsrätten såsom sista instans exempelvis från läns- styrelserna till Kungl. Maj:t inkomna alkoholist- och barnavårdsmål och från generaltullstyrelsen överklagade tullmål. Försäkringsdomstolen är högsta instans i mål om allmän försäkring och om yrkesskadeförsäkring. Försäkringsrådet är besvärsinstans för beslut av riksförsäkringsverket eller socialförsäkringsbolag i ämne med avseende på yrkesskadeförsäkring. En viss särställning i hierarkiskt avseende intar kammarrätten, som utgör mel- laninstans mellan prövningsnämnderna och regeringsrätten såvitt avser de flesta taxeringsmålen men som i fråga om ett antal målgrupper dömer i sista instans. Åt de nämnda förvaltningsdomstolarna har anförtrotts att avgöra administrativa besvärsmål med övervägande rättslig karaktär. Pröv-

ningen av besvär hos Kungl. Maj:t, som ej hänförts till regeringsrätten, d. v. s. framför allt sådana som företrädesvis kräver ställningstagande till lämplighetsspörsmål, sker i statsrådet.

Ifall då fråga är om mera omfattande och tämligen enhetliga grupper av besvär, som kräver snabb behandling, händer det ej sällan att man inrättar särskilda centrala besvärsinstanser vilkas avgöranden är slutliga. Här bör i första hand nämnas statens hyresråd, där klagan förs över hyresnämn— dernas avgöranden. Andra sådana instanser av judiciell natur är inskriu- ! ningsrådet, riksvärderingsnämnden och sinnessjuknämnden (fr. 0. 111. den | 1 januari 1967 psykiatriska nämnden). De tre sistnämnda organen är högsta !

| !

besvärsmyndigheter i mål om respektive inskrivning av värnpliktiga, ersätt- ning för rekvisition och förfogande ävensom utskrivning från mental- sjukhus.

I sammanhanget kan också nämnas riksskattenämnden, vilken visser- ligen inte är besvärsinstans men fyller en central funktion på skatteom- rådet, bl. a. genom att meddela anvisningar till ledning för taxeringsmyn- digheterna och efter ansökan lämna bindande förhandsbesked i taxerings- frågor.

Det förekommer i enstaka fall att förvaltningsmyndighets beslut kan överklagas hos allmän domstol. Viktiga exempel härpå är, att länsstyrelses beslut i ärenden om uttagande av gåvoskatt och i utsökningsmål överklagas hos hovrätt, varifrån talan kan fullföljas hos högsta domstolen.

Förvaltningsdomstolarna

Vid en återblick på utvecklingen inom förvaltningsrättskipningens sfär bör perspektivet lämpligen sträckas bakåt i tiden till år 1909. Genom in- rättandet detta år av regeringsrätten omgestaltades den administrativa be- svärsprövningen i sista instans i fråga om ett stort antal grupper av ärenden. Oaktat besvärsinstitutet som sådant har sina rötter långt tillbaka i t1den och kammarrätten är mycket äldre än regeringsrätten, har regeringsrättens till- komst här tagits som utgångspunkt för en översikt såsom bakgrund till dagsläget inom den administrativa rättskipningen. I det följande skall i stora drag återges utvecklingen under det gångna halvseklet, sådan denna kännetecknas av olika reformåtgärder på förvaltningsrättskipningens område.

Regeringsrätten

Vid sekelskiftet ankom på regeringen att behandla en är från är växande mängd av besvär som fullföljts till Kungl. Maj:t. Regeringens arbetsbörda blev till följd härav alltmera pressande och åtgärder för att råda bot på situationen tedde sig trängande. År 1907 framlade dåvarande presidenten Hj. L. Hammarskjöld ett betänkande, vari föreslogs inrättande av en ad-

ministrativ högsta domstol under benämning av regeringsrätt, som skulle ha att pröva administrativa besvärsmål m. m. Genom tillskapandet av en sådan domstol skulle man tillgodose tvenne syften. Dels skulle man vinna ökade garantier för rättssäkerheten i sådana besvärsärenden, där behovet av rent judiciell prövning av överklagade förvaltningsheslut är framträ- dande och dels skulle man uppnå en minskning av regeringens arbetsbörda. I fråga om regeringsrättens kompetens förordade Hammarskjöld i första hand bestämning i enlighet med en så att säga kvalitativ metod. I princip skulle domstolen sålunda uppta alla besvärsmål men prövningsrätten skulle vara inskränkt till de rättsliga sidorna av målen. I målen förekommande frågor, vilkas bedömande hängde på lämplighet eller ändamålsenlighet, skulle överlämnas till föredragning i statsrådet.

Genom lag den 26 maj 1909 inrättades regeringsrätten med sju regerings- råd som ledamöter, av vilka dock en skulle tjänstgöra i lagrådet. Domstolens kompetens reglerades på annat sätt än det Hammarskjöld föreslagit. Mot den av Hammarskjöld rekommenderade metoden anmärktes, att den dubb- la föredragningen i samma mål _ först i den högsta förvaltningsdom— stolen och sedan i statsrådet _ innebar en misshushållning med tid och arbetskraft. Som en allvarligare olägenhet betecknades vidare att pröv— ningen av besvären skulle bli lidande på att den ej i allo verkställdes av samma myndighet; man kunde befara att det samlade helhetsintrycket av alla omständigheterna i mål icke skulle komma till sin fulla rätt. Det antyddes också att en begränsning av regeringsrättens kompetens till ofta obetydliga juridiskt-formella frågor skulle vara skadligt för den auktori- tet, som borde tillkomma en myndighet med uppgift att döma i Kungl. Maj:ts namn. Av nu nämnda skäl stannade man _ i stället för att draga en gräns mellan rättsfrågor och lämplighetsspörsmål _ för en av Ham- marskjöld i andra hand diskuterad ordning innebärande att i lagen särskilt skall uppräknas de mål, vilka tillhör domstolens prövning. Utskiftningen av mål mellan regeringen och regeringsrätten borde verkställas med hänsyn till att mål av huvudsakligen rättslig karaktär skulle komma under den administrativa domstolens prövning. Det framhölls, att det visserligen var en vansklig uppgift att detaljerat räkna upp vilka mål som skulle falla inom regeringsrättens kompetens, men att man med Hammarskjölds kvalitativa metod icke kom ifrån svårigheterna i fråga om gränsdragningen _ man flyttade bara svårigheterna från lagstiftningens område in på lagtillämp- ningens. I stället för att enligt propositionens lösning lagstiftaren fick ta på sig att bestämma, vilka mål som skall gå till den högsta förvaltningsdom- stolen, blev det enligt Hammarskjölds förstahandslinje vederbörande dom- stol, som i alla de enskilda fallen nödgades ta ställning till om besvären gällde ett rättsligt ämne eller ej; detta skulle, befarade man tydligen, leda till ständiga svårbedömda och vanskliga gränsdragningsdiskussioner, som skulle upptaga en oproportionerligt stor del av domarnas arbete. Det ansågs

icke behöva väcka några betänkligheter att åt regeringsrätten anförtro att fälla avgöranden efter skälighets- eller lämplighetsgrunder. Bl. a. påpekades, att även de allmänna domstolarna i vid utsträckning har sådan prövnings- rätt och att man bör motverka att hos en domstols ledamöter stadgas ett ensidigt juridiskt betraktelsesätt.

Metoden att bestämma regeringsrättens kompetens genom en uppräkning av de mål och ärenden som skall upptagas av domstolen gäller alltjämt såsom norm för kompetensfördelningen mellan regeringsrätten och Kungl. Maj:t i statsrådet. Det ligger dock i sakens natur att bestämmelserna under— gått ett stort antal förändringar under årens lopp. Samhällsutvecklingen har medfört att förvaltningen alltmera brett ut sig och förgrenats, samt att det författningsmaterial som reglerar förvaltningsverksamheten ökat i omfång. I åtskilliga fall har ny reglering gett stöd för sådana åtgärder mot den en- skilde, att rättssäkerhetshänsyn ansetts kräva att den som menar sig lida förfång genom förvaltningsmyndighets beslut erhåller möjlighet att i sista hand få sin sak omprövad av regeringsrätten. Bland målgrupper som så- lunda tillkommit märks mål om behandling av alkoholister (1913), kör- kortsmål (1915), mål om förvaltningen av prästlönetillgång (1932), mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling (1937), mål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (1955), mål om sjömansskatt (1958), mål enligt na- turvårdslagen om fridlysning av naturminnen (1964), vissa mål enligt vat- tenlagen om skyddsområde för grundvattentillgång (samma år) samt vissa . mål enligt lagen om säkerheten på fartyg m. rn. (1965). Samhällslivets fortgående omdaning har å andra sidan medfört, att en del grupper av ärenden avförts från regeringsrättens register för att i stället prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, så t. ex. 1938 vissa mål om allmänna vägar och ' 1947 mål om folkpensionering.l I några fall har man överflyttat till rege- i ringsrätten ursprungligen hörande mål på kammarrätten eller annan in- stans i syfte att minska regeringsrättens arbetsbörda. Sådana målgrupper utgör 1924 vissa mål om wavlöningsförmåner samt mål om resekostnads- och traktamentsersättning (till kammarrätten) och 1963 mål om uppskov med verkställighet av frihetsstraff (till fångvårdsstyrelsen; numera går målen i fråga dock till kriminalvårdsnämnden). I en del fall har rätten att fullfölja talan från kammarrätten till regeringsrätten borttagits (1928 i flertalet fas- tighetstaxeringsmäl ävensom i mål om virkestaxering). En sak för sig är att en del av regeringsrättslagens kompetensstadganden mist sin aktualitet; sålunda förekommer numera sällan skattläggnings- och jordeboksmål, mål rörande indelnings- och roteringsverket samt lotsningsbesväret, avvittrings- mål m. fl. grupper av mål.

I fråga om regeringsrättens organisation har åtskilliga förändringar ägt

1 Dessa sistnämnda mål har sedermera överförts till försäkringsdomstolens kompetensområde.

259 rum sedan domstolen inrättades år 1909. De vidtagna åtgärderna har haft till syfte att anpassa domstolens kapacitet till en i takt med förvaltningens? tillväxt alltmer svällande arbetsbörda.1 Av den föregående redogörelsen”! framgår, hur lagstiftaren vid skilda tidpunkter _ i syfte att uppväga'den” ökade måltillströmningen -'— avfört vissa målgrupper från regeringsrättens register. Eftersom möjligheterna att befria regeringsrätten från olika sorters mål är tämligen begränsade, har emellertid organisatoriska ändringar, som inneburit utökning av regeringsrättens ledamotsantal, i vid utsträckning, måst tillgripas. "

År 1928 genomfördes med hänsyn till en uppkommen balans en tillfällig ökning av regeringsrättens numerär. Antalet regeringsråd skulle intill ut— gången av år 1931 utgöra elva och därefter åter nedbringas till sju. Genom den temporära utvidgningen av regeringsrättens kapacitet bragtes balansen? ned till normal storlek. Under 1940—talet började målbalansen, väsentligen: bestående av skattemål, återigen att Växa. På grund härav bestämdes år; 1940 att regeringsrätten fr. o. m. den 1 oktober samma år skulle bestå av tid regeringsråd. Detta innebar ett provisorium, som var avsett att gälla för tre” år. År 1949 förlängdes dock giltighetstiden med ytterligare tre år. Då målåz balansen likväl fortsatte att öka, genomfördes år 1952 en lag om' tillfällig: ökning av regeringsrådens antal, som innebar en ytterligare förstärkning av regeringsrätten. Domstolens numerär utökades till tretton ledamöter.I År 1955 föreskrevs, att utökningen skulle bestå t. o. m. den 30 septembei" 1958 eller den tidigare dag som Kungl. Maj:t bestämde. För att möjliggörå att den uppkomna stora balansen av oavgjorda taxeringsmål skulle" kunnai avarbetas bestämdes genom en ny lag är 1956 om tillfällig ökning av rege—" ringsrådens antal att regeringsrätten t. o. m. den 30 september 1960 eller den tidigare dag som Kungl. Maj:t föreskrev skulle utgöras av sexton regé—'* ringsråd. Såväl denna lag som dess föregångare upptar bestämmelser om* uppdelning av regeringsrättens arbete på avdelningar. ' i:

År 1960 stadgades, att utökningen av regeringsrättens numerär till sexton ledamöter skulle bestå t. o. m. den 30 september 1962, och år 1962 bestäm-': des, att regeringsrätten skulle bestå av sexton regeringsråd t. o. m. den" 30 september 1965. '

Vid 1965 års riksdag godkändes slutligt en ändring av 21 å regerings- formen, enligt vilken lagrådet skall kunna arbeta på avdelningar. Ett rege— " ringsråd skall tjänstgöra på varje avdelning. Detta ansågs kräva en utökning av antalet regeringsråd från 16 till 17. I samband med denna förändring upphävdes den förutnämnda lagen av 1956 om tillfällig ökning av regerings- rådens antal. Nu gäller att regeringsrätten består av 17 regeringsråd och arbetar på tre avdelningar (1 5 regeringsrättslagen). '

Regeringsrättens balans av oavgjorda skattemål har även på senare tid

1 Ang. tidigare överväganden och uppslag se betänkandet ”Fullföljdsbcgränsning i skattemål” (SOU 1957: 3) s. 17 ff.

givit anledning till andra åtgärder än Ökning av antalet domare. År 1958 beskars sålunda på visst sätt möjligheten att vinna prövning av talan från kammarrätten till regeringsrätten. I 98 & taxeringsförordningen infördes nämligen en fullföljdsbegränsning genom beloppsspärr, s. k. summa revi- sibilis, som är differentierad med hänsyn till målets ekonomiska betydelse för den skattskyldige.

Gällande föreskrifter angående regeringsrättens sammansättning och verk- samhet återfinns i 18, 22, 23 och 25 55 regeringsformen samt i regerings- rättslagen.

I 18 5 regeringsformen stadgas, att Kungl. Maj:ts rätt att pröva och avgöra besvär i förvaltningsmål skall i den omfattning, som bestäms i sär- skild lag, uppdragas åt minst sju av Kungl. Maj :t utnämnda personer, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och red- lighet. De kallas regeringsråd och utgör Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skall vara lagfarna. Möjligheten att utse icke lagfarna personer till regeringsråd har endast i ringa mån utnyttjats; efter 1917 har vid varje tidpunkt blott ett regeringsråd utan juridisk examen funnits i domstolen. Två av regeringsrättens lagfarna leda- möter kommer i fråga för tjänstgöring i lagrådet. I 22 å regeringsformen stadgas, att i regeringsrätten mål kan prövas och avgöras av fem leda- möter, så ock av fyra, om tre av dem är ense om slutet. Det har små— ningom blivit regel att blott fyra regeringsråd deltar i målens avgörande. Vid behandling av fråga huruvida talan må komma under regeringsrättens prövning, där enligt författningarna särskilt prövningstillstånd krävs, skall tre regeringsråd deltaga.

Om regeringsrättens organisation och verksamhet stadgas i 1 5 regerings- rättslagen utöver vad förut nämnts bl. a., att domstolens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna äger sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Alltsedan oktober månad 1956 har regeringsrätten arbetat på tre avdel- ningar. Föredragning på de tre avdelningarna sker under en normal arbets- vecka vid tillhopa tio sammanträden om vardera fyra timmar. Sammanlagda antalet föredragningsdagar blir dock med hänsyn till helger m. m. —— årligen endast cirka 380. Föredraget mål kontrolläses av minst ett regerings- råd; denna kontrollskyldighet fördelas jämnt mellan ledamöterna. Mån- dagen användes till överläggning i mål, som föredragits under den före- gående veckan, s. k. återställning, och då justeras beslutade utslag. Till de omkring 380 föredragningsdagarna kommer följaktligen ytterligare 120 sammanträdesdagar varför sammanlagda antalet sessionsdagar blir omkring 500 om året.

Regeringsrättens beslut utfärdas jämlikt 23 & regeringsformen i Kungl. Maj:ts namn.

Jämlikt 25 & regeringsformen skall ärendena beredas till föredragning

och avgörande i regeringsrätten i det departement, vartill de hör enligt Kungl. Maj:ts stadga den 17 maj 1963 (nr 214) angående statsdepartemen- ten. F örordnande att inom vederbörande departement bereda och inför rege- ringsrätten föredraga ärende meddelas enligt 6 & regeringsrättslagen av Kungl. Maj:t. I vissa departement har särskilda regeringsrättssekreterare förordnats att utföra göromål som nyss sagts. Regeringsrättssekreterarna utses i andra departement än finansdepartementet som regel bland departe- mentets egna tjänstemän; i finansdepartementet däremot — där nästan alla mål är skattemäl — utses till föredragande så gott som undantagslöst tjänstemän i kammarrätten. I några departement har arbetet med regerings- rättsmålen nått den omfattning att särskilda regeringsrättsbyråer inrättats (jfr 7 5 departementsinstruktionen den 3 juni 1965, nr 386). Tre sådana byråer finnes f. 11., en inom finansdepartementet — den utan jämförelse största --— en inom kommunikationsdepartementet och en för social- och inrikesdepartementen gemensam byrå. Arbetet på regeringsrättsbyrå leds, närmast under departementschefen, av den tjänsteman på byrån som depar- tementschefen utser (9 & nyssnämnda instruktion). F. n. förestås regerings- rättsbyråerna av kansliråd, vilka i regel därutöver har enahanda uppgifter som regeringsrättssekreterarna. De regeringsrättsärenden, som hör till departement inom vilka ej finns regeringsrättssekreterare, föredrages av därtill förordnade departementstjänstemän. I vissa fall anlitas dessutom särskilda föredragande utanför departementskarriären.

Närmare föreskrifter rörande behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhör regeringsrätten, meddelas i en av Kungl. Maj:t den 18 juni 1926 (nr 227) utfärdad stadga. Syftet med denna stadga var bl. a. att åstadkomma en förbättrad föredragning och därmed främja en snabbare handläggning av målen än den som tillämpningen av en motsvarande stadga av år 1909 medfört.

Uttryckliga regler om förfarandet i regeringsrätten saknas praktiskt taget helt; emellertid torde domstolen i stor utsträckning analogiskt till- lämpa rättegångsbalkens regler. Av det föregående framgår att proceduren nästan undantagslöst är skriftlig. Muntlig förhandlingsform har dock under de sista åren tillämpats vid några tillfällen. Detta förebådades redan i 1956 års proposition om tillfällig ökning av antalet ledamöter i regeringsrätten (nr 52 s. 10—11), och i prop. 1962: 203 framhöll föredragande departements— chefen (s. 61), på tal om regeringsrättens prövning av besvär över fång- värdsstyrelsens beslut vid tillämpning av lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., att rege- ringsrätten enligt gällande ordning kan hålla muntlig förhandling.

I det föregående har nämnts, att regeringsrättens kompetens är bestämd enligt s. k. enumerativ metod; regeringsrättslagens 2 5 innefattar en kata— log, vari uppräknas de till Kungl. Maj:t fullföljda mål och ärenden, vilka slutligt skall avgöras av regeringsrätten. Besvärsmål vilka icke uttryckligen

hänförts till regeringsrättens kompetens prövas, som förut nämnts, av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kungl. Maj :t kan i mål, som skall avgöras i statsrådet, inhämta regeringsrättens utlåtande; denna möjlighet utnyttjas dock täm- ligen sällan.

I regeringsrättslagen 2 5 är de till regeringsrätten hörande målen uppräk— nade i 19 olika moment. Det första momentet avser mål om allmänna val. Därefter har grupperats mål om kommunala beslut. Hit hör exempelvis kommunalbesvärsmål. Vidare upptas i andra momentet t. ex. barnavårds— mål och mål om bidragsförskott. Tredje punkt i katalogen är mål om sammankallande av menighet m. m. Genom fjärde momentet tilläggs rege- ringsrätten behörighet att pröva vissa mål om utbetalning av statsmedel, statsbidragsmål m. m. Momentet upptar också mål om avlöningsförmåner m. m., men det stora flertalet sådana mål — rörande statstjänstemäns lön m. m. _ prövas och avgörs av arbetsdomstolen eller, såvitt angår oorganise- rade tjänstemän, av kammarrätten. Det femte momentet innefattar främst den kvantitativt betydande gruppen skattemål samt tullmål. Att i taxerings— förordningen stadgas viss begränsning av rätten att fullfölja talan i skatte- mål från kammarrätten till regeringsrätten har omnämnts i det föregående. =I sjätte. och sjunde momenten uppräknas en del numera sällsynta mål, t. ex. skattläggningsmål och jordeboksmål. I det åttonde momentet återfinns också ett'antal numera knappast aktuella mål men även vissa mål enligt lagen om enskilda vägar. Nämnas kan även mål om allmän flottled och farled. De i.-nionde och tionde momenten uppräknade målen spelar nuförtiden ringa roll i kvantitativt hänseende. Fråga är om åborättsmål, kyrkligt-ekono— miska mål,- mål. om skatteköp m. m. I elfte momentet upptas bl. a. vissa avstyckningsmål, mål huruvida fastighet är av beskaffenhet att den må förvärvas av bolag eller förening, mål om byggnadsminnen, mål om frid- lysning av naturminnen m. fl. mål. Det tolfte momentet upptar avvittrings- mäl och i det trettonde momentet stadgas angående mål om vissa förord— nanden, t. ex. för syn rörande dikning .och om lantmäteriförrättningar. I det ganska omfattande fjortonde momentet märks ett flertal registreringsmål, mål om inmutning eller utmålsläggning, patentmål ävensom mål angående varumärken, mönster och modeller, vidare de talrika körkortsmålen samt mål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om tillsyn över stiftelser. Det femtonde momentet tillägger regeringsrätten behörighet att pröva mål om kyrkobokföring, företagande av vigsel 111. fl. mål av liknande, person— rättslig art. I det sextonde momentet har samlats ett antal mål om till- stånd, förbud eller föreläggande på betydelsefulla områden. Hit hör bygg- nadsmål, hälsovårdsmål, brandmål m. fl. mål. De mål som uppräknas i det sjuttonde momentet gäller personliga förhållanden. Bland målen märks alkoholistmål, mål om sterilisering eller kastrering, disciplinmål, mål om läkares behörighet att utöva läkaryrket, mål — med vissa undantag —— om _vitesföreläggande och om utdömande av vite ävensom vissa mål rörande straffverkställighet m. m. Det adertonde momentet i katalogen upptar hand—

räckningsmål och det nittonde momentet slutligen mål om utlämnande av allmän handling.

Befogenhet för regeringsrätten att under vissa förutsättningar bl. a. skilja biskop från prästämbetet har inskrivits i regeringsrättslagens 5 5.

För vissa fall har i 3 5 regeringsrättslagen stadgats begränsning av den behörighet att avgöra mål som tillkommer regeringsrätten jämlikt lagens 2 &. Sålunda föreskrivs, att i mål där besvären gäller myndighets beslut i an- ledning av sökt fastställelse å kommunalt beslut regeringsrätten skall med eget utlåtande överlämna besvären till avgörande av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Fräga är om s. k. kommunala underställningsmål. Den i högsta instansen förda talan kan t. ex. rikta sig mot länsstyrelses beslut att fast- ställa —— eller att vägra fastställelse av —- lokal ordningsstadga, livsmedels- stadga el. dyl. Ytterligare gäller den inskränkningen i regeringsrättens kom- petens enligt regeringsrättskatalogen att 5. k. blandade besvärsmål liksom de nyssnämnda underställningsmålen skall överlämnas med utlåtande till regeringen. Med blandade besvärsmål åsyftas mål som angår flera ämnen, av vilka något, men icke alla återfinns i regeringsrättskatalogen.

I 4 & regeringsrättslagen stadgas, att regeringsrätten äger pröva besvär utan hinder därav att med besvären är förenad ansökning om meddelande av dispens eller om vidtagande av annan åtgärd, som är av beskaffenhet att ankomma på beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detsamma gäller, om beslut varom i besvären är fråga underställts Kungl. Maj:ts prövning. Med den sistnämnda bestämmelsen åsyftas sådana fall, där underställning sker direkt hos Kungl. Maj:t, t. ex. av vissa kommunala lånebeslut. Om i ett kombinerat besvärs- och ansökningsmål utslaget i regeringsrätten går kla— ganden emot, skall regeringsrätten avge utlåtande över ansökningen, som därefter behandlas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Regeringsrätten har också tillagts formell befogenhet att, även i det fall att ansökan från part ej före- ligger, hänskjuta ett avgjort besvärsmål till Kungl. Maj:t i konselj med för- slag om beviljande av dispens, nåd el. dyl. Denna befogenhet utnyttjas myc- ket sällan.

På regeringsrätten ankommer också vissa andra uppgifter än de som ålagts domstolen enligt regeringsrättslagen. Jämlikt 19 & regeringsformen skall regeringsrätten pröva ansökningar om resning och återställande av försutten tid i mål av beskaffenhet att tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning. Vidare åligger det regeringsrätten jämlikt 26 5 regerings- formen att yttra sig över nådeansökningar i mål som nyss sagts. I 11 5 lagen om svenskt medborgarskap stadgas, att regeringsrätten skall höras över ansökan om förklaring att någon är svensk medborgare.

Kammarrätten Kammarrätten är den äldsta förvaltningsdomstolen i Sverige. Den räknar anor ända från 1600-talet, då den utbröts från kammarkollegiet. Ursprung- ligen hade kammarrätten att pröva åtskilliga mål av beskaffenhet att eljest

tillhöra allmän domstol, häribland vissa brottmål. I många av dessa mål fungerade kammarrätten såsom domstol i första och ofta enda instans. Under 1800-talet gick utvecklingen i den riktningen att kammarrätten allt— mera blev ett besvärsprövande organ. Sålunda fick kammarrätten bl. a. att pröva besvär i beskattningsmål, mantalsskrivningsmäl och fattigvårds- mål.

Genom regeringsrättens tillkomst år 1909 fick kammarrätten den karaktär av förvaltningsj udiciell mellaninstans, som den alltjämt har. För kammar- rättens del blev 1920-talet ett reformernas decennium. År 1921 avskildes från domstolen vissa räkenskapsgranskande uppgifter som den haft allt- sedan sin tillkomst, och den härmed sysselsatta avdelningen inlemmades i det nybildade riksräkenskapsverket (numera riksrevisionsverket). Härefter återstod för kammarrätten blott domstolsmässiga funktioner. År 1925 utskif— tades emellertid återstående brottmål och tvistemål från densamma. Det för- ordnades nämligen, att kammarrättens domsrätt skulle upphöra såvitt avser balansmål, fiskaliska aktionsmål m. fl. mål. Under 1920-talet utökades å andra sidan domstolens målregister med vissa barnavårdsmål samt avlö- ningsmål och familjebidragsmål. I avsnittet om regeringsrätten har nämnts att regeringsrättens arbetsläge tid efter annan ansetts motivera överflytt- ning av målgrupper till kammarrätten som slutinstans. Den är 1958 genom- förda begränsningen av rätten att få prövning av talan i skattemål, vilken reform berörts i det föregående, innebär att kammarrätten i realiteten blivit slutinstans i ytterligare ett betydande antal taxeringsmål. År 1960 över- flyttades den slutliga handläggningen av nöjesskattemål från regerings- rätten till kammarrätten. Dennas befattning med nöjesskattemedel har dock numera upphört, eftersom nöjesskatteförordningen upphävts med utgången av juni 1963.

Kammarrättsprocessen har sedan lång tid tillbaka varit reglerad genom instruktioner för domstolen, vilka innehöll supplerande hänvisningar till allmän lag. I 1925 års instruktion, den första sedan kammarrätten omdanats till ett renodlat besvärsprövningsorgan, hänvisades beträffande spörsmål, som ej reglerats i instruktionen, till de för hovrätt gällande föreskrifterna i fråga om domare och förfarandet i rättegången. En är 1942 utfärdad instruktion innebar ingen ändring av betydelse såvitt nu är fråga. Utfär- dandet av 1956 års taxeringsförordning — som ju skapade åtskilliga garan- tier för ett bättre förfarande i prövningsnämnd vid behandlingen av skatte— mål —— och den ovan nämnda begränsningen år 1958 av prövning av talan mot kammarrättens beslut var åtgärder, som aktualiserade en översyn av kammarrättsprocessen. Den 1 december 1959 utfärdades den gällande stad- gan för kammarrätten (nr 545).

Föreskrifter rörande kammarrättens organisation upptas i kammarrätts- stadgan 4—8 55. I fråga om antalet ordinarie och icke-ordinarie ledamöter i kammarrätten hänvisar stadgans 4 5 till gällande personalförteckning.

F. n. finns i kammarrätten president, åtta kammarrättsråd och divisions— ordförande samt 26 kammarrättsråd, vilka samtliga är ordinarie ledamöter. Dessutom är 17 icke-ordinarie assessorer ledamöter i kammarrätten. För måls beredning och föredragning finns vidare kammarrättsfiskaler. Från- sett stadgandet i 75 å att fiskal skall ha avlagt juris kandidatexamen och tillika vara tingsmeriterad, har några behörighetsvillkor ej uttryckligen föreskrivits för kammarrättens ledamöter. I praktiken torde dock sedan länge endast lagfarna ledamöter ha utsetts.

Enligt kammarrättsstadgan 6 5 skall kammarrätten arbeta på divisioner, f. n. åtta till antalet. Varje division består av ett kammarrättsråd och divi- sionsordförande och fem övriga ledamöter, av vilka en är vice ordförande. För tjänstgöring såsom föredragande är på varje division indelad en fiskal. För fastighetstaxeringsdivision gäller dock särskilda bestämmelser. Bl. a. tjänstgör på sådan division vissa särskilda ledamöter med speciell kanne- dom om fastighetsförhållanden.

Utöver de åtta divisionerna finns inrättad en mindre avdelning med upp- gift att uteslutande behandla skattemål. Avdelningen är sammansatt av två kammarrättsråd, av vilka en är utsedd till ordförande, och en assessor.

I 8 5 kammarrättsstadgan föreskrivs, att kammarrätten skall samman— träda i Stockholm men att sammanträde för bl. a. muntlig handläggning av mål må hållas på annan ort.

Kammarrättsdivision är jämlikt stadgans 14 & domför med ordföranden eller vice ordföranden jämte två andra ledamöter, av vilka minst en, såvitt möjligt, bör vara kammarrättsråd. I vissa fall kan mål, eller viss däri upp- kommen fråga, hänskjutas till avgörande i plemmi. Detta gäller ej skatte— mål, eftersom kammarrätten inte är slutinstans i sådana mål. Skulle den omedelbara vägen till regeringsrätten vara spärrad till följd av de förut berörda bestämmelserna i 98 å taxeringsförordningen, ankommer det på regeringsrätten att vid behandling av fråga huruvida prövningstillstånd bör beviljas beakta prejudikatsynpunkterna. I socialhjälpsmål, familje- bidragsmål m. fl. mål, som slutligt stannar i kammarrätten, må däremot plenum hållas, om på division rådande mening finnes avvika från rätts- grundsats eller lagtolkning, som tidigare antagits av kammarrätten (15 & kammarrättsstadgan) .

Ordinarie session hålls enligt 9 & kammarrättsstadgan under omkring 42 veckor per år. I arbetet göres uppehåll under tiden 10 juni—7 september (under vilken tid varje division dock tjänstgör fyrtiofem dagar), 21 decem— ber—6 januari ävensom under en och en halv vecka kring påsk. Division sammanträder enligt 10 och 11 Så stadgan normalt 20 timmar i veckan. Om arbetets fördelning stadgas, att fiskal skall fullgöra föredragning under fyra timmar, vice ordföranden föredraga en timme och divisionens övriga ledamöter _ utom ordföranden, som ej är föredragningsskyldig — tillsam- mans tretton timmar. En tid av två timmar per vecka beräknas åtgå till

återställning efter kontrolläsning. För fastighetstaxeringsdivision gäller nä- got avvikande arbetsordning.

Jämlikt 17 5 kammarrättsstadgan skall varje föredragande ledamot och fiskal inneha en rotel. Rotlarna är dels specialrotlar, som företrädesvis er- håller s. k. specialmål, t. ex. automobilskattemål samt uppbörds- och debi- teringsmål, dels allmänna rotlar.

Om föredragandes skyldighet med avseende på föredragningen av mål och ärenden stadgas i 42 5. Sålunda skall i mån av behov upprättas siffersam— manställningar m. m., varjämte vid föredragningen alltid skall föreligga ett av föredraganden uppsatt eller granskat förslag till utslag eller beslut. I flertalet mål torde en översiktlig föredragningspromemoria (med hänvis- ning till handlingar i målets akt) upprättas. Föredragande fiskal åligger städse att uppsätta föredragningspromemoria.

Kammarrättsstadgan innehåller _— till skillnad från regeringsrättslagen —— tämligen ingående bestämmelser angående förfarandet i kammarrätten m. m. Reglerna härom samt om måls och ärendes beredande till avgöran— de återfinns i 22 43 55. Bl. a. fastslås i 24 & huvudprincipen att pro- ceduren i kammarrätten är skriftlig. Sagda paragraf upptar vidare för- L utsättningarna för hållande av muntlig förhandling i kammarrätten ävensom föreskrifter rörande förfarandet vid sådan handläggning. l vä- sentliga avseenden hänvisar kammarrättsstadgan till rättegångsbalkens stadganden beträffande hovrätt. Således stadgas i 22 5, att rättegångsbal- kens regler för hovrätt i 4 kap. om domare, i 9 kap. om straff och vite, i 12 , kap. om rättegångsombud, i 16 och 19 kap. om omröstning, i 35, 36, 38, 39 i och 40 kap. om bevisning samt i 52 kap. om besvär i tillämpliga delar skall |

|

lända till efterrättelse för kammarrätten, där ej i kammarrättsstadgan eller annorstädes finns avvikande bestämmelser meddelade.

Medan regeringsrätten anförtrotts att utöva Kungl. Maj:ts allmänna domsrätt i förvaltningsmål och sålunda inte direkt utpekats såsom besvärs— forum i specialförfattningarna, är förhållandet ett annat såvitt avser kam- marrätten. Kammarrättens kompetens kan sägas i första hand vara be- stämd genom uttrycklig besvärshänvisning i författningar inom domstolens verksamhetsområde. En speciell kompetensbestämning innebär kungörel— sen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter ang. fullföljd av talan i vissa, besvärs- och anmärkningsmål m. m. Kungörelsen stadgar, att mål av angiven art (vissa avlönings— och pensionsmål, vissa anmärkningsmål samt avkortnings- och avskrivningsmål), som enligt gällande bestämmelser kun- nat fullföljas till Kungl. Maj:t, i stället skall gå till kammarrätten som slutinstans. Beträffande några, mindre vanliga mål bestäms kammarrät— tens kompetens direkt genom 1959 års stadga för kammarrätten. Dennas första paragraf anger i sexton moment kammarrättens verksamhetsom— råde.

Nästan all rättskipning i kammarrätten rör ekonomiska ting. En helt

dominerande ställning intar beskattningsmålen. Normalt uppgår antalet skattemål _ mål om inkomst— och förmögenhetstaxering, fastighetstaxe- ring, taxering till sjömansskatt, allmän varuskatt, särskild varuskatt, mo— torfordonsskatt m. fl. taxeringsmål ävensom vissa mål om debitering av utskylder eller avgifter, vissa mål om utfordrande av kronans räntor och ingälder samt mål om utdömande av taxeringsvite _ till omkring 90 procent av den totala årliga måltillströmningen, vilken 1965 utgjorde 8204 mål. Till kammarrättens kompetens hör vidare tvister om ersättning enligt socialhjälpslagen och barnavårdslagen, familjebidragsmål samt folkbok- föringsmål. Flertalet av de återstående målen i kammarrättens register gäller stats-tjänstemännens rätt till avlö-ning, pension m. m. och förvalt- ningen av allmänna medel. Till gruppen hör mål om avlöningsförmåner, om , resekostnads— och traktamentsersältning m. m., om rätt till pension m. m., ; anmärkningsmål, mål angående restitution av allmänna medel samt mål 1» om avkortning eller avskrivning av allmänna medel. Lönemål och när- J stående mål kan dock beräknas nedgå i antal till följd av 1965 års reform på tjänstemannarättens område. Kammarrätten har också att pröva vissa mål som angår frågor om orätt förvaltning av eller bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika medel samt anmärk- ningar, som framställts efter granskning av riksrevisionsverkets räken- skaper. . ;, I åtskilliga mål får kammarrättens utslag eller beslut icke överklagas. * Sålunda är kammarrätten sista instans i mål angående fastighetstaxering, ,1 såvitt rör tillämpning av 6 5 1 mom. eller 7——12 åå kommunalskattelagen 1 —— huvudsakligen tvister angående fastighets taxeringsvärde —— familjebi- dragsmål, ersättningsmål enligt socialhjälpslagen och barnavårdslagen, folk- : bokföringsmål, mål om avlöningsförmåner och pensionsförmåner rn. m., an- märkningsmål sam-t avkortnings— och avskrivningsmål. J I den nämnda kungörelsen den 12 december 1924 är upptagna vissa un- ] dantagsregler av huvudsakligen samma innebörd som de i 3 och 4 55 re- 2 geringsrättslagen inskrivna bestämmelserna. Om sålunda besvärsmål in- ji nefattar flera frågor och någon av dessa år av beskaffenhet att höra full— ,. följas hos Kungl. Maj:t i statsdepartementet, skall kammarrätten med eget '? utlåtande överlämna målet i dess helhet till Kungl. Maj:ts prövning. Är 'i med besvär förenad ansökan om dispens el. dyl. skall kammarrätten över— lämna ansökningen med eget utlåtande till Kungl. Maj:t, om så med hänsyn I till målets utgång erfordras. Kammarrätten har också samma befogenhet som regeringsrätten att själv hos Kungl. Maj:t föreslå dispens e. d., om * undantag från gällande stadganden framstår som skäligt.

Försäkringsdomstolen och försäkringsrådet Före den 1 juli 1961 prövades ärenden angående sjukförsäkring och folk- pensionering i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet — i vissa fall dock

endast om riksförsäkringsanstalten respektive pensionsstyrelsen medgivit fullföljd. Tvister rörande försäkring för allmän tilläggspension eller yr- kesskadeförsäkring avgjordes slutligt av försäkringsrådet. I sitt år 1960 framlagda betänkande om socialförsäkringens organisation (SOU 1960: 35) föreslog socialförsäkringens administrationsnämnd, att ett helt nytt organ skulle tillskapas för att fungera som högsta besvärsin- stans för socialförsäkringens alla grenar. Ett sådant organ borde utformas såsom en domstol och icke ha några tillsynsuppgifter. Genom lagen den 26 maj 1961 (nr 262) inrättades försäkringsdomstolen med uppgift att i sista instans pröva mål, vari besvär anförts över riksförsäkringsverkets eller försäkringsrådets beslut, ävensom mål vilka av riksförsäkringsverket un- derställs försäkringsdomstolens prövning (1 5). Till den valda ordningen att skapa ett helt nytt organ för socialförsäkringsmålen fanns andra al- ternativ. Sålunda fördes befintliga judiciella organ såsom regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsrådet fram i diskussionen som tänkbara slutinstanser. Beträffande föredragande departementschefens avvägning av skälen för och emot olika lösningar av instansfrågan må hänvisas till prop. 1961: 45 s. 205—207.

F örsäkringsdomstolens kompetens är f. n. väsentligen bestämd genom fullföljdsregler i lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring och i lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

Om försäkringsdomstolens organisation m. m. stadgas i 1—6 55 lagen om försäkringsdomstol. Domstolen har sitt säte i Stockholm, men samman- träde kan hållas på annan ort om det av särskilda skäl finnes erforderligt. Ledamöterna är dels lagfarna, dels icke lagfarna. De lagfarna ledamöterna utnämns av Kungl. Maj:t och är en president och minst fyra försäkrings- domare. F. 11. är försäkringsdomarna fem. Minst fyra icke lagfarna leda- möter skall finnas, och sådana ledamöter jämte ersättare för dem förordnas av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder. För domförhet fordras närvaro av tre lagfarna och två andra ledamöter. Plenum må hållas i mål, vari upp- kommit fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Kungl. Maj:t förordnar, efter försäkringsdomstolens hörande, särskilda sak- kunniga i medicinska frågor. F. 11. är tio läkare förordnade att tillhandagå försäkringsdomstolen med utlåtanden. Likaledes efter hörande av dom- stolen förordnar Kungl. Maj:t föredragande, vilka hämtas utanför dom- stolens egen personal. F. n. finns sju sådana. Jämlikt 18 å försäkrings— domstolslagen kan Kungl. Maj:t meddela närmare bestämmelser om dom- stolens organisation och verksamhet. Så har ännu ej skett. För samtliga ledamöter i försäkringsdomstolen gäller bestämmelserna i 4 kap. rätte- gångsbalken om domared eller däremot svarande försäkran och om jäv (16 5).

Om förfarandet iförsäkringsdomstolen återfinns bestämmelser i 7—14 55. I 9 5 fastslås såsom huvudprincip att proceduren skall vara skriftlig. För-

säkringsdomstolen äger dock förordna om muntlig handläggning, ifall den finner erforderligt att part eller annan höres muntligen. Muntlig pro— cedur har hittills varit mycket sällsynt. 10 & stadgar, att försäkringsdom- stolen har att verka för att utredningen blir så fullständig som med hänsyn till målets beskaffenhet erfordras och att domstolen äger föranstalta om bevisning. Beträffande bevisning, förfarandet i övrigt och omröstning hän- visar försäkringsdomstolslagen i huvudsakligen samma omfattning som kammarrättsstadgan till rättegångsbalkens bestämmelser. Om försäkrings- domstolens beslut föreskrivs i 13 å att detsamma skall grundas på vad hand- ! lingarna innehåller och eljest förekommit. Stadgandet markerar, att even- j tuell muntlig handläggning endast syftar till att fullständiga förefintligt 1 I i I 1

skriftligt material.

Försäkringsrådet prövar besvär över beslut av riksförsäkringsverket eller av ömsesidigt s. k. socialförsäkringsbolag i frågor, som huvudsakligen rör tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring. Riksdagen gjorde 1961 ett uttalande om att socialförsäkringsbolagen senare skulle sluta med sin verksamhet som försäkringsgivare inom yrkesskadeförsäkringen och enligt principbeslut av 1965 års riksdag skall socialförsäkringsbolagen inte ha rätt att meddela försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen efter utgången av år 1967. Yrkesskadeutredningen har i sitt betänkande »Yrkesskadeför— ; säkring» (SOU 1966: 54) föreslagit, att det ekonomiska skyddet vid yrkes-

skada skall infogas i den allmänna försäkringen. Någon fristående försäk- ring för yrkesskada skall således inte längre finnas, och försäkringsrådets : verksamhet avses skola upphöra efter en tills vidare inte bestämd över- i gångstid. i Försäkringsrådets organisation och verksamhet regleras genom 44 &

lagen om yrkesskadeförsäkring. lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om för- !, säkringsrådet och en av Kungl. Maj:t den 21 mars 1947 (nr 114) fastställd i arbetsordning. Enligt lagen om försäkringsrådet skall rådet bestå av minst '] sju ledamöter. Två av dem skall representera arbetsgivare och två arbetare. zl Dessa fyra ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t för två år i sänder efter [1 förslag av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Övriga ledamöter. * av vilka en skall vara rådets chef, utnämns av Kungl. Maj:t. Minst två av i dem skall vara lagfarna. F. n. tjänstgör såsom ledamöter i försäkringrådet !» en tillförordnad chef, ett försäkringsråd och divisionsordförande, två andra j försäkringsråd _ varav en tillförordnad _ och två assessorer, samtliga |) heltidsanställda tingsmeriterade jurister, ävensom fem läkare och fyra ! partsrepresentanter, dessa med uppdraget i rådet som bisyssla.

Ärende som behandlas i försäkringsrådet prövas och avgörs av fem leda— möter, sä ock av fyra, där de är ense om slutet. Numera deltar i praktiken alltid fem ledamöter. Av dessa skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetarna. Lagenligt skall minst en av de övriga ledamöterna vara lagfaren. Vissa ärenden avgörs av försäkringsrådet i plenum, vari deltar

rådets chef, försäkringsråden och partsrepresentanterna. Försäkringsrådet arbetar som regel på två divisioner.

Viktigare reformförslag på förvaltningsrättskipningens område Betänkanden m. m. Åtskilliga reformförslag berörande den administrativa rättskipningens områ- de har väckts under tiden sedan år 1909. Tiden närmast efter regeringsrät- tens tillkomst tilldrog sig spörsmålet om särskild instansordning för avlö- nings— och pensionsmål m. m. speciellt intresse. I ämnet åren 1914 och 1921 framlagda betänkanden1 föranledde dock ej lagstiftning. Riksdagens reviso— rer föreslog i 1942 års berättelse inrättandet av en särskild lönedomstol, som skulle utgöra en administrativ domstol med samma centrala ställning som arbetsdomstolen. Detta förslag om ett exklusivt forum för biläggande av tvister om lön, pension m. fl. förmåner föranledde ytterligare utredning, som i det följande skall omnämnas.

År 1946 avlämnade professorn N. Herlitz på offentligt uppdrag en för- beredande utredning angående reglering av förfarandet hos förvaltnings- myndigheter i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor (SOU 1946: 69). Utredningsmannen berörde i vid utsträckning grund- läggande spörsmål på förvaltningsrättskipningens område, vilka senare kommit att röna stort intresse. I syfte att begränsa tillströmningen av taxe- ringsmål till regeringsrätten förordade 1947 års taxeringssakkunniga i sitt år 1949 avgivna betänkande med förslag till riksskattenämnd (SOU 1949: 62) att taxeringsintendents rätt att överklaga kammarrättens utslag på visst sätt skulle begränsas. Förslaget lämnades under den följande lag- stiftningen på beskattningens område åsido. År 1950 förordade socialvårds- kommittén ibetänkande med förslag till socialhjälpslag (SOU 1950: 11), att socialstyrelsen, med viss juridisk förstärkning, skulle såsom socialöver- domstol ersätta kammarrätten som slutinstans i mål om socialhjälp. För- slaget rönte dock kritik från rättssäkerhetssynpunkt, och den tidigare in— stansordningen bibehölls. I det betänkande som år 1951 avgavs av 1948 års förhandlingsrättskommitté (SOU 1951: 54) upptogs förslag om inrättande av en särskild tjänstedomstol, som skulle behandla löne- och disciplinmål. Dåvarande kanslirådet H. Sterner framlade år 1952 en promemoria, där med utgångspunkt från överbelastningen i regeringsrätten diskuterades olika lösningar att minska måltillströmningen dit. År 1955 framlade besvärs- sakkunniga ett principbetänkande om det administrativa rättsskyddet (SOU 1955: 19) berörande besvärsinstitutet och därmed sammanhängande ämnen.

1 Ernberg, Om särskild instansordning för mål angående avlöningsförmäncr och pension m. m., Geijer, Förslag till lag om rätt domstol och rättegången i vissa mål angående avlöning samt annan förmån och ersättning av allmänna medel m. m.

Spörsmålet huruvida avgörandet av bl. a. socialvårdsmål i sista instans eventuellt borde anförtros åt en specialdomstol upptogs år 1957 av barna- vårdskommittén (SOU 1957: 49). Frågan ansågs fordra särskild utredning. Till de viktigaste problemen i förvaltningsrätten hör frågor om skyldighet att utge ersättning för skada i offentlig verksamhet. Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar har är 1958 avlämnat betänkande rörande sagda ämne (SOU 1958: 43). Samma ämne berörs till viss del i ett 1964 avgivet betänkande rörande principalansvaret rn. fl. skadeståndsrättsliga frågor (SOU 1964: 31).

År 1959 avgav f. d. justitierådet Seve Ekberg det betänkande angående kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrät— ten (SOU 1959: 4), som jämte däröver avgivna remissyttranden överlämnats till förvaltningsdomstolskommittén för beaktande. Påföljande år avläm— nade utredningen om administrativa frihetsberövanden ett betänkande med förslag till lag om socialdomstol (SOU 1960: 19). Detta förslag om en sär- skild förvaltningsdomstol på länsplanet för handläggning av alkoholistmål, barnavårdsmål m. fl. sådana mål har också tillika med infordrade remiss- utlåtanden överlämnats till förvaltningsdomstolskommittén. Författnings- utredningen föreslår i sitt år 1963 avgivna betänkande angående rikets stats- skick (SOU 1963: 16 och 17) att förvaltningsrättskipningens högsta instans skall benämnas högsta förvaltningsdomstolen i stället för regeringsrätten. Utredningen anser, att stadgandena i regeringsformen angående domförhet (22 5) samt beredning och föredragning (25 &) icke bör ha sin plats i grund- lag. Bestämmelsen i regeringsformen 23 5 att högsta instansens utslag skall utfärdas i Kungl. Maj :ts namn bör utmönstras. Ärenden angående åter- kallelse av körkort handläggs f. 11. av överståthållarämbetet och länssty- relserna, och besvär över dessa myndigheters beslut prövas av regerings- rätten. 1957 års trafiknykterhetskommitté har i betänkande angående nyk- terhet i trafik (SOU 1963: 72) föreslagit att fråga om körkortsåterkallelse på grund av brott, dock ej fylleri, i stället skall prövas av allmän domstol. Utredningen om administrativa frihetsberövanden har i ett andra betän- kande (SOU 1963: 79) framlagt förslag till lag om utlämning för verkstäl- lighet av vissa beslut om frihetsberövande i Danmark, Finland, Island och Norge. Beslut över framställning om utlämning avses skola ankomma på polismyndighet eller länsstyrelse. Besvär skall i sista instans prövas av regeringsrätten.

År 1964 har besvärssakkunniga till sist framlagt sitt slutbetänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27). Förslaget inne— håller utförliga regler om domstolars och förvaltningsmyndigheters behand- ling av förvaltningsärenden angående enskilda. Därigenom avser de sak- kunniga att för förvaltningsärendenas del skapa en motsvarighet till rätte- gångsbalken. Efter remissbehandling är förslaget föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Motioner m.m. Spörsmålet om den administrativa rättskipningens omfattning och organi- sation har sedan 1940-talets slut åtskilliga gånger blivit föremål för riks- dagens behandling.

Vid 1948 års riksdag hemställde herr Wiberg i en motion (11: 355) att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära utredning angående bestämmelser om ersättning för parrts kostnader i mål och ansökningsårenden, som be- handlas av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. På hem- ställan av första lagutskottet (nr 12) beslöt riksdagen anhålla om den ifrågasatta utredningen. !

År 1949 tog herr Herlitz i en motion (I: 160) upp frågan om åtgärder för : bättre tillgodoseende av den enskildes rättsskyddsbehov på förvaltningens i område. Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd. Vid 1952 års riks— dag aktualiserades ånyo spörsmål om rättssäkerheten inom förvaltningen. | Mot bakgrunden av Europarådets konvention om de mänskliga rättighe- terna och de grundläggande friheterna begärdes i motioner av herr Lind- blom m. fl. (I: 306) och herr Swedberg m. fl. (II: 410) en allmän översyn av de i Sverige gällande reglerna om frihetsberövande. På hemställan av första lagutskottet (nr 17 ) anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning angående ett förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden. Såsom framgått av den föregående översikten över betänkanden m. 111. har förvaltningsdomstolskommittén bl. a. till uppgift att syssla med det nämn- da frågekomplexet. I motionerna I: 328 av herr Nordenson m. fl. och II: 432 av herr Hjalmarson m. fl. hemställdes om åtgärder i syfte att stärka rätts- . säkerheten och den medborgerliga friheten. Motionerna föranledde ingen | riksdagens åtgärd. |

Vid 1954 års riksdag drogs frågan om rättssäkerhet i förvaltningen mo- = tionsvägen upp till ingående behandling. Herr Ohlon m. fl. (I: 231) och herr Ohlin m. fl. (Il: 309) hemställde om vissa åtgärder för stärkande av förvalt- ningsmyndighetern-as opartiska ställning. Särskilt framhölls vikten av stör- re utrymme för kontradiktoriskt förfarande inför myndigheter, därvid för det allmänna skulle inrättas partsrepresentanter. I motionerna I: 133 av herr Herlitz och II: 315 av herr Håstad m. fl. hemställdes bl. a. om utredning angående möjlighet att i viss omfattning vid förvaltningsdomstol eller all— män domstol föra talan mot regeringsbeslut. Herr Ohlon m. fl. (I: 230) och herr Ohlin m. fl. (II: 308) hemställde om en översyn av regeringsrätts- lagen och om vissa åtgärder för stärkande av regeringsrättens oberoende ställning. Samma motionärer önskade även utredning om intagande i re- geringsformen och i andra författningar av stadganden, som garanterar medborgarna rätt att få rättsenligheten av varje förvaltningsavgörande un— derkastad domstolsmässig prövning (I: 135 och 11: 175). På hemställan av sammansatta konstitutions- och första lagutskottet (nr 3 och 4) lämnade riksdagen de nämnda motionerna utan åtgärd.

År 1956 fördes Spörsmålet om rättssäkerheten i förvaltningen ånyo fram. Av herr Ohlon m. fl. (I: 332) och herr Ohlin m. fl. (11: 268) väckta motio- ner åsyftade att få till stånd en generell och förutsättningslös utredning av frågan om möjligheten till domstolsmässig prövning av rättsfrågor i för- valtningen. I enlighet med hemställan av första lagutskottet (nr 20) avslog riksdagen motionerna.

Vid 1957 års riksdag ställdes samma motionsyrkanden (I: 220 och II: 265), men motionärerna vann ej heller detta år gehör.

Även år 1958 framfördes frågan om domstolsmässig prövning av rätts- frågor i förvaltningen (I: 27 och II: 32). I en motion av herr Håstad (II: 344) awisades tanken på vidgade befogenheter för de allmänna domstolarna och hemställdes, att en utredning rörande den rättsliga kontrollen av för- valtningen skulle inriktas bl. a. på en utbyggnad av de administrativa dom- stolarna. Sammansatta konstitutions- och första lagutskottet (nr 1) fram- höll, att på olika håll bedreVS utredningsarbete som antingen direkt syftade till en förstärkning av det administrativa rättsskyddet eller också ägde nära samband med spörsmålet om rättsskyddsanordningarnas utformning. Det var utskottets uppfattning, att några mera genomgripande principiella för- ändringar i rättsskyddssystemet av det slag motionerna avsåg icke borde övervägas, med mindre det visade sig omöjligt att inom ramen för det nu- varande systemet åstadkomma eftersträvade förbättringar. På utskottets hemställan lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd.

Spörsmålet om domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen återupptogs vid 1959 års riksdag i anledning av motioner av herr Aastrup m. fl. (1:87) och herr Ohlin m. fl. (II: 118). Sammansatta konstitutions— och första lagutskottet (nr 1) avstyrkte bifall till motionerna. Utskottet åbe- ropade riksdagens tidigare ståndpunktstagande i frågan och framhöll, att man först sedan resultaten förelåg av på olika håll pågående utred— ningsverksamhet kunde överblicka i vilken utsträckning det administrativa rättsskyddet skulle kunna förstärkas inom ramen för det nuvarande sys- temet. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1960 års riksdag begärdes återigen utredning angående rättsskyddet i förvaltningeni motioner av herr Lundström m. fl. (I: 212) och herr Ohlin m. fl. (111251). I enlighet med hemställan av första lagutskottet (nr 11) avslog riksdagen motionerna.

I motionerna I: 175 av herr Lundström m. fl. och 11: 204 av fru Gärde VVidemar m. fl. hemställdes vid 1961 års riksdag ånyo att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös utredning av frågan om domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen. Första lagutskot- tet (nr 22) uttalade, att det icke fann skäl föreligga till ändring i den stånd- punkt riksdagen förut intagit, och riksdagen lämnade motionsyrkandena utan åtgärd.

År 1962 hemställde herr Lundström m. fl. (I: 290) och herr Ohlin m. fl. 18—614761

(11: 360), att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t, efter företagen utredning, ville förelägga riksdagen en principplan för den ad- ministrativa rättskipningens allmänna organisation så utformad att en allmän rättslig prövning av administrativa beslut blev möjlig. I sitt ut— låtande över motionerna (nr 29) redovisade första lagutskottet direktiven för förvaltningsdomstolskommittén _ som ju då tillsatts _ och hem— ställde, under motivering att motionärernas önskemål i allt väsentligt torde ha blivit tillgodosedda genom beslutet om utredning, att motionerna ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hem- ställan.

Efter tillsättandet av förvaltningsdomstolskommittén har motionsvägen upptagits skilda ämnen som äger samband med det administrativa rätts- skyddet. Vid 1963 års riksdag hemställde herr Holmberg (I: 551) och herr Bohman (II: 668) att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om skynd- sam utredning i syfte bl. a. att åstadkomma ökad rättssäkerhet på bygg- nadslagstiftningens område. På hemställan av tredje lagutskottet (nr 35) lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd. Herr Osvald (I: 164) samt herr Hamrin i Jönköping och herr Hamrin i Kalmar (11: 193) väckte motioner om lagstiftning rörande det allmännas skadeståndsansvar, varjämte herr Jacobsson, Gösta (I: 268) samt herr Bohman och herr Fröding (II: 312) motionsledes förde fram samma frågekomplex, lagstiftning rörande det allmännas skadeståndsansvar. Motionerna, som behandlades av första lag— utskottet (nr 38) föranledde i enlighet med utskottets hemställan ingen riksdagens åtgärd.

Vid 1964 års riksdag väcktes några motioner om vissa åtgärder i syfte att stärka den enskildes rättsskydd på det administrativa området. Herr Bengtson m. fl. (I: 432) och herr Hedlund m. fl. (II: 521) hemställde så- lunda att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om meddelande av tilläggsdirektiv till förvaltningsdomstolskommittén. Enligt motionärerna borde kommitténs pågående översyn av förvaltningsrättskipningen bl. a. även innefatta det principiella Spörsmålet om förvaltningsmålens avgörande i domstolsform eller av politisk myndighet. I enlighet med hemställan av första lagutskottet (nr 24) lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd. Herr Holmberg m. fl. (I: 16) och fröken Elmén m. fl. (II: 19) hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag om åtgärder syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatte- ärenden. Om ökat rättsskydd i skattefrågor, bl. a. genom förstärkning av IO-ämbetet, väcktes också motioner av herr Bengtson m. fl. (I: 453) och herr Hedlund m. fl. (11: 545). De nämnda motionerna angående förstärk- ning av rättsskyddet på beskattningens. område avstyrktes av bevillningsut- skottet (nr 61) och bankoutskottet (nr 42). Riksdagen avslog motionerna i enlighet med utskottets hemställan.

Frågor om förstärkning av den enskildes rättsskydd i förvaltningen ak-

tualiserades på nytt vid 1965 års riksdag. I motioner av herr Sundin m. fl. (I: 224) och herr Hedlund m. fl. (11: 277) begärdes utredning av frågan om kostnadsfri rättshjälp vid administrativ process. På hemställan av första lagutskottet (nr 18) lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd. Herr Holmberg m. fl. (I: 468) och fröken Elmén m. fl. (11:567) motionerade om utredning angående åtgärder syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden. Bevillningsutskottet (nr 39) tillstyrkte mo- tionerna men riksdagen avslog dem. I motioner av herr Jacobsson, Gösta (I: 500) och herr Lothigius (11: 608) angående kompetensfördelningen mel— lan administrativa domstolar och förvaltningsmyndigheter hemställdes att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla om att förvaltningsdomstols- kommittén meddelades vissa tilläggsdirektiv för sitt arbete. Riksdagen av- slog motionerna i enlighet med hemställan av första lagutskottet (nr 13). I motioner av herr Larsson, Thorsten, m. fl. (I: 513) och herr Gomér m. fl. (II: 617 ) väcktes fråga om åtgärder för tillvaratagande av den enskildes rätt vid försäkringsdomstolen. Andra lagutskottet (nr 55) förordade en förutsättningslös utredning av frågekomplexet, och riksdagen biföll ut- skottets hemställan om skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Vid 1966 års riksdag återkom nägra motionärer till frågan om rätts- säkerheten i skatteärenden. Således ville herr Pettersson, Harald, m. fl. (I: 526) och fröken Elmén m. fl. (11:610) ha till stånd en utredning om åtgärder som syftar till att förbättra den enskildes rättsskydd på det ifråga- varande området. På bevillningsutskottets hemställan (nr 28) avslog riks- dagen motionerna. Frågan om beslutsmotivering inom förvaltningen togs upp i två motioner. Herr Gustafsson i Borås (11: 22) och herr Ståhl (II: 288) hävdade att man härvidlag inte borde avvakta en allmän lagstiftning rör- ande förvaltningsförfarandet och anhöll att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om snara åtgärder för införande av skyldighet för för- valtningsmyndigheterna att motivera sina beslut. Första lagutskottet (nr 17) anslöt sig i princip till uppfattningen att en allmän regel om skyldighet för förvaltningsmyndigheter att motivera sina avgöranden är befogad. Kra- ven på en omedelbar lösning av frågan avstyrktes dock, och riksdagen avslog motionerna i enlighet med utskottets hemställan.

I en bilaga till betänkandet (se bil. A) lämnas en översikt över förvalt— ningsrättskipningens omfattning och organisation i vissa länder med sam- hällsförhållanden likartade Sveriges.

Med avseende på omfattningen avviker förhållandena i de olika länderna i det stora hela från vad som gäller i Sverige därutinnan, att den domstols- mässiga överprövningen av förvaltningsheslut på det hela taget avser blott beslutens laglighet, ej _ som i Sverige _ också beslutens ändamålsenlig- het. Å andra sidan vill det synas att läget vanligen är att fråga om laglig-

heten av ett administrativt beslut i princip alltid kan dragas inför domstol; hos oss gäller ju, att endast vissa uppräknade, låt vara betydande, grupper av förvaltningsavgöranden med i allmänhet rättslig färg prövas av förvalt— ningsdomstol.

Berörda främmande länder kan indelas i två grupper med hänsyn till .arten av de domstolar som omhänderhar denna prövning: en grupp om- fattande de länder, där prövningen i sista hand ankommer på de allmänna domstolarna, och en andra omfattande de länder, där för denna prövning finns särskilda förvaltningsdomstolar.

Till den första gruppen hör bl. a. de anglosaxiska länderna samt Danmark i 'och Norge. Beträffande dessa länder kan anmärkas, att för överprövningen i av förvaltningsbeslut inom vissa områden upprättats särskilda från admini— ' .strationen fristående instanser utan domstolsnatur ; med hänsyn till denna i särskilda form för prövning har stundom vägen till allmän domstol spärrats.

Exempel på länder med särskilda förvaltningsdomstolar ger _ med be- tydande inbördes olikheter — Frankrike, Tyskland, Österrike samt Fin- land.

I kommitténs direktiv framhålls, att utredningen bör ha som riktmärke .att den svenska administrativa rättskipningens nuvarande principiella ut- formning bevaras vid en organisatorisk reform. Med hänsyn härtill har [ kommittén inte haft anledning att närmare ingå på de ordningar som gäller ! 'i andra länder. '

3 KAPITLET

Närmare om regeringsrättens, kammarrättens och försäkringsdomstolens uppgifter och arbetsläge m. m.

Regeringsrätten

En följd av förvaltningens expansion och större befogenheter under senare år har varit ej blott ett vidgat register för besvärsprövningen i stort utan också ett ökat antal besvärsmål hos förvaltningsdomstolarna. Det stora till- flödet av mål har varit särskilt märkbart vad angår regeringsrätten. Tid efter annan vidtagna åtgärder i syfte att bemästra uppkommen arbetsbalans har ej lett till en varaktig förbättring av arbetsläget. Nedanstående tabella- riska översikt visar ökningen av domstolens arbetsbelastning sedan andra världskrigets början och under tiden efter krigets slut. I antalet avgjorda mål inbegrips återkallade, till annan myndighet överlämnade eller eljest avförda mål. Som synes har _ trots fullfölj dsbegränsande åtgärder och bort- flyttning av många målgrupper _ de inkomna målens antal fördubblats under den berörda tidsrymden.

Under året Vid årets

År utgång ba-

inkomna avgjorda lanserade 1939 ......................... 2 174 2 262 986 1945 ......................... 3 027 2 368 2 281 1946 ......................... 3 333 2 466 3 150 1947 ......................... 3 171 2 898 3 425 1948 ......................... 2 937 2 703 3 657 1949 ......................... 3 012 2 633 4 036 1950 ......................... 3 221 2 668 4 589 1951 ......................... 3 022 2 708 4 909 1952 ......................... 3 380 2 643 5 646 1953 ......................... 3 912 3 466 6 091 1954 ......................... 3 658 3 744 6 005 1955 ......................... 3 865 3 768 6 102 1956 ......................... 4 382 3 862 6 622 1957 ......................... 4 622 4 754 6 490 1958 ......................... 4 909 5 000 6 400 1959 ......................... 4 731 4 613 6 518 1960 ......................... 4 890 5 104 6 304 1961 ......................... 4 583 4 315 6 571 1962 ......................... 4 615 4 350 6 836 1963 ......................... 4 564 4 273 7 127 1964 ......................... 4 153 4 763 6 517 1965 ......................... 4 249 4 404 6 362

Den påtagliga stegrin-gen av regeringsrättens målavverkning från år 1952 till år 1953 och från år 1956 till år 1957 beror på ökning av rege— ringsrådens antal. Såsom framgår av redogörelsen i föregående kapitel

ökades domstolens numerär den 1 oktober 1952 med tre ledamöter och från den 1 oktober 1956 med ytterligare tre. Att domstolen under de sista tio åren hunnit avgöra ungefär lika många mål som varje år inkommit, har blivit möjligt inte genom att måltillströmningen i det hela stagnerat — så har ej varit fallet — utan genom att för ett par målgrupper fullfölj- den helt eller delvis avskurits, något som på kort sikt uppvägt målökning— en i övrigt. Den utveckling, som de lämnade sifferuppgifterna avspeglar, | fordrar emellertid ytterligare belysning. För att erhålla en uppfattning om måltillströmningen och balansens fördelning på skilda samhällssektorer redovisas i följande sammanställning det statistiska materialet för åren 1955—1965 departementsvis. . 5

1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 ;

Just. Ink. 148 177 199 195 231 255 257 206 132 51 45 dep. Avg. 154 167 189 206 227 260 253 215 140 40 43 Bal. 15 25 35 24 28 23 27 18 10 21 23

Försv. Ink. 5 2 3 4 2 3 6 1 3 2 3 dep. Avg. 9 3 5 2 4 1 6 2 4 0 5 Bal. 3 2 0 2 0 2 2 1 0 2 0

Social- Ink. 175 281 228 251 250 279 270 267 476 450 440 ' dep. Avg. 171 231 236 261 261 260 290 284 300 508 407 Bal. 45 95 87 77 66 85 65 48 224 166 199

In- Ink. 320 269 303 286 259 319 256 304 221 215 229 rikes- Avg. 276 227 253 327 277 221 259 282 376 221 167 dep. Bal. 165 207 257 216 198 296 293 315 160 154 216 Komm.Ink. 856 963 1 285 1 434 1 796 1 939 1 783 1 770 1 581 1 458 1 473 ! dep. Avg. 807 880 1 226 1 295 1 635 2 139 1 696 1 790 1 516 1 582 1 445 ! Bal. 312 395 454 593 754 554 641 621 686 562 588

Finans-Ink. 2 108 2 431 2 324 2 519 2 017 1 886 1 828 1 873 1 945 1 774 1 873 i dep. Avg. 2 123 2 098 2 618 2 664 2 001 2 030 1 653 1 628 1 746 2 210 2 149 3 Bal. 5 411 5 744 5 450 5 305 5 321 5 177 5 352 5 597 5 796 5 360 5 084

Eckle- Ink. 99 84 116 89 65 82 72 82 65 58 79 siastik-Avg. 111 70 77 102 80 79 52 59 62 75 65 dep. Bal. 46 60 99 86 71 74 94 117 120 103 117

Jordbr. Ink. 50 32 31 29 30 34 34 39 47 35 25 dep. Avg. 25 38 30 36 33 36 17 35 40 44 33 Bal. 38 32 33 26 23 21 38 42 49 40 32

Han- Ink. 87 103 97 61 48 54 41 29 66 73 36 dels- Avg. 76 113 88 77 61 38 47 21 69 58 54 dep. Bal. 66 56 65 50 37 53 46 54 51 66 50

Civil- Ink. 17 40 36 41 33 39 36 44 28 37 46 dep. Avg. 16 35 32 30 34 40 42 34 20 25 36 Bal. 1 6 10 21 20 19 13 23 31 43 53

Summa Ink. 3 865 4 382 4 622 4 909 4 731 4 890 4 583 4 615 4 564 4 153 4 249 Avg. 3 768 3 862 4 754 5 000 4 613 5 104 4 315 4 350 4 273 4 763 4 404 Bal. 6 102 6 622 6 490 6 400 6 518 6 304 6 571 6 836 7 127 6 517 6 362

De på »finansdepartementets föredragning ankommande målen — under 1960-talet ungefär 40 % av samtliga inkommande besvär — utgörs i helt övervägande mån av skattemål. Dessa dominerar sedan länge inom rege—

ringsrättens balans av oavgjorda mål och utvisar alltså de längsta vänte- tiderna. Påfallande långa väntetider har emellertid konstaterats också ifråga om vissa andra mål, t. ex. hälsovårdsxmål (ca 11/4 år) och patentmål (ca 2 år). I saJnmanhanget må vidare erinras om en skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 februari 1965 av Svenska stadsförbundet, där ökat dröjsmål med kom- munalbesvärsmålens avgörande påtalas (väntetid mellan länsstyrelsens be- slut och regeringsrättens utslag 1952 51/2 månader, 1964 111/2 månader). Över huvud taget vill det förefalla som om läget i fråga om en del icke- skattemål numera är sämre än för tio år sedan, då fullföljdsutredningen i sitt betänkande (SOU 1957: 3 s. 30) syntes vilja beteckna balansen utanför skattemålens område såsom normal.

Anledningen att huvudsakligen .skattemål balanseras är, att regerings- rätten genomsnittligt funnit dessa mål mindre brådskande än andra, t. ex. mål om tvångsintagning av alkoholmissbrukare, omhändertagande av barn för samhällsvård, kommunalbesvärsmål och mål om återkallande av kör- kort. Anmärkas bör, att inte samtliga såsom balanserade redovisade mål är omedelbart disponibla för behandling i regeringsrätten _— de kan t. ex. vara remitterade till myndigheter. Det kan antagas att så är fallet med cirka 2 000, alltså ungefär en tredjedel, av de balanserade målen. Av tabellen framgår, att tillströmningen av finansmål till regeringsrätten under 1960- lalet ligger på en nästan 20 % lägre nivå än under åren dessförinnan. Detta förhållande får bl. a. tillskrivas den i föregående kapitel omtalade fullföljds- reform, enligt vilken rätten att hos regeringsrätten vinna prövning av talan mot kammarrättens utslag på visst sätt begränsats vad gäller taxering som åsatts år 1958 eller senare.

Trots fullföljdsreformen är emellertid balansen av sk-attemål alltjämt be- tydande. den har sedan ett decennium på det hela taget leglat mellan 5 000 och 6 000 mål. Nu förlöper i allmänhet omkring S% är mellan kammar— rättens utslag och regeringsrättens avgörande. Eftersom givetvis även besvärsvägen från taxeringsnämnd till prövningsnämnd och från pröv— ningsnämnd till kammarrätt tar åtskillig tid, är läget f.n. sådant att en klagande, som finner sig ha anledning fullfölja talan ända till den högsta instansen, genomsnittligt får vänta inemot 7 år på slutligt besked. Bely— sande för eftersläpningens omfattning är, att de *skjattemål, vilka under det första kvartalet 1966 avgjordes av regeringsrätten, till mer än hälften hän— förde sig till taxeringsåret 1959 eller tidigare år.

Iögonenfallande är stegringen av måltillflödet inom den samhällsse-ktor, som inordnats under kommunika-tionsdepartementet. På några hundratal mål när — byggnadsmål, vägmål m.fl. _— är här fråga om mål rörande återkallelse av körkort o.d. Sålunda inkom under åren 1961—1965 kör- kortsmål från länsstyrelserna till ett antal av 1 581, 1515, 1357, 1218 respektive 1188. Tillströmningen av ifrågavarande mål har i takt med motorismens utveckling beskrivit en brant stigande kurva från 1950-talets

början fram till och med år 1960, då antalet översteg 1 700. Av uppgifterna för åren 1961—1965 framgår emellertid att ökningstendensen —— kanske blott tillfälligt — brutits. Olika förslag med syfte att befria regeringsrätten från körkortsmålen -—— genom överflyttning till allmän domstol, till kammar- rätten eller till särskild prövningsinstans — har varit under diskussion men ej lett till resultat.

De vanligaste måltyperna, tillhopa motsvarande ungefär 85 % av samtliga mål, i regeringsrätten är följande.

.Antal inkomna mål Genomsnitt

1963 1964 1965 1963—1965 Skattemål ....................... 1 695 1 559 1 670 1 641 Körkortsmål. . . 1 357 1 218 1 188 1 254 Byggnadsmål. . 163 189 213 188 Kommunalbesvärsmål. 142 186 220 183 Barnavårdsmål ........ 127 174 128 143 Hälsovårdsmål .......... 158 101 124 128 Tullmål .................. . 95 110 89 98 Alkoholistmål .................... 81 87 84 84 Vägmål ......................... 39 40 40 40 Mål om bidragsförskott m. m ....... 31 28 34 31 Disciplinmål ..................... 35 25 34 30

Föredragning av mål och ärende-n äger, som förut nämnts, på regerings- rättens tre avdelningar rum under sammanlagt cirka 380 sammanträdes— dagar per år. Därtill kommer 120 sammanträdesdagar, vanligen måndagar, för återställning av föregående veckas mål. Under åren 1960—1965 har regeringsrätten årligen hunnit behandla i genom-snitt omkring 4 500 mål. Denna kapacitet motsvarar närmare 12 mål per avdelning och föredrag- ningsd-ag & = 11 3 eller inemot 40 mål per avdelning och vecka. Själv- 380 ' fallet utgör nämnda siffra blott ett genomsnitt; när tidskrävande eller särskilt svåra mål, t. ex. barnavårdsmål, patentmål och kyrkliga boställs- mål handläggs, kan dagsresultatet för en avdelning stanna vid några få mål, medan mål av enkel beskaffenhet, som exempelvis körkortsmål, behandlas till ett antal av 20—30 per dag. Ärenden om prövningstillstånd i skattemål torde medhinnas till ännu större antal för hel dag räknat. Då muntlig för- handling undantagsvis äger rum, medhinns blott något enstaka mål per dag.

Den behandli'ngstakt hos regeringsrätten, som framgår av de angivna uppgifterna, är avsevärt snabbare än man räknade med vid regeringsrät- tens tillkomst. I proposition till 1908 års riksdag om bl.a. inrättande av en regeringsrätt (nr 37) beräknade föredragande departementschefen (s. 50), att de från konseljen till regeringsrätten överflyttade målen —— något över 800 per år — skulle ta i anspråk 160 sammanträdesdagar i domstolen. En

behandlingstakt som motsvarar något mer än 5 mål per dag bedömdes alltså vid denna tid som rimlig.

Ehuru en sammanställning av olika domstolars arbetsresultat icke är utan vanskligheter, tor—de en jämförelse mellan regeringsrättens och högsta domstolens målbehandling erbjuda intresse. Då högsta domstolen efter in- gången av år 1948 i väsentlig grad tillämpar muntlig handläggningsmetod, bör dock jämförelsen lämpligen knytas till förhållandena i högsta domsto- len under åren närmast före nya räuttegångsbalkens ikraftträdande. År 1945 behandlade högsta domstolen 1 267 mål, 339 dispensansökningar, 1 342 nådeärenden och 77 andra ärenden, inalles 3 025 mål och ärenden. Motsva— rande siffror rför år 1946 —— då nu gällande regler om tillstånd av högsta domstolen såsom villkor för prövning av dit fullföljd tal-an trätt i kraft — är 864, 1 072, 1 350 och 85, tillhopa 3 371. Vad beträffar år 1947 visar sta— tistiken att 573 mål, 1 062 dispensärenden, 1 180 nådeärenden och 80 andra ärenden, sammanlagt 2 895 mål och ärenden handlades i högsta domstolen. För åren 1945—47 utvisar dessa tal en årlig genomsnittlig behandling av ungefär 3100 må], motsvarande 6—7 mål per avdelning och dag samt 20—25 mål per avdelning och vecka. Det är att märka att under perioden i fråga i högsta domstolen fanns 21 dömande ledamöter, alltså en större numerär än regeringsrättens. Även om, som nyss antytts, någon helt rätt— visande jämförelse mellan högsta domstolens och regeringsrättens arbete inte kan göras, antyder de lämnade uppgifterna att högsta domstolen under de angivna åren hade åtskilligt bättre tid för målens behandling än rege— ringsrätten f.n. disponerar.

I direktiven till förvaltningsdomstolskommittén framhålls vikten av att regeringsrättens arbetsbörda med olika till buds stående medel nedbringas till en sådan nivå, att domstolen sätts i stånd att med omsorg fullgöra vad som enligt direktiven bör vara dess huvuduppgift, nämligen för rättstill- lämpningen vägledande prejudikatbildning. Vidare betecknas som inte för- svarligt att högt kvalificerade domarkrafter alltför mycket tas i anspråk för bedömning av mera rutinbetonade mål. För att regeringsrätten skall kunna huvudsakligen sysselsätta sig med de särskilt från principiell synpunkt be— tydelsefulla målen och då ha möjlighet att ägna mer tid åt vart och ett av dessa, sägs det vara ofrånkomligt att minska domstolens arbetsvolym. Det framhålls vidare, att en sådan minskning även är påkallad med hänsyn till regeringsrättens nuvarande arbetsbalans.

De med nuvarande läge förenade olägenheterna är av flera slag. Att det med en arbetsvolym av 4 500 mål om året möter svårigheter att uppehålla enhetlighet och konsekvens i bedömningen av rättsliga spörsmål är uppen— bart; för en högsta instans är detta en särskilt allvarlig nackdel. Fara före- ligger vidare att domstolens ledamöter tvingas ägna sin mesta möda åt de mål, som de har till uppgift att själva kontrolläsa, och inte får till- räcklig tid över för studium av andra föredragna mål. Det grundligare över-

vägande, som är syftet med en kollegial dom-stolsbehandling, kan på detta sätt vedervågas. Erinras må att Tjänstemännens centralorganisation i sitt utlåtande över f. d. justitierådet Ekbergs betänkande rörande kompetens- fördelningen mellan statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4) anmält farhågor att regeringsrätten med nuvarande arbetsläge ej hinner ägna den tid åt varje mål som från rättsskyddssynpunkt är önskvärd.

Bristande tid för avfattande av tillfyllestgörande utslagsmotiveringar är ytterligare en ogynnsam följd av ett snabbt målbehandlingstempo. Från principiell synpunkt är tillräckligt utförliga motiveringar ett mycket vä- sentligt element i ett gott rättegångsförfaran—de och givetvis särskilt i en högsta instans.1 Om alltför knapphändiga motiveringar lämnas, mins-kas prejudikatvärdet av domstolens avgöranden. Följden härav blir att de lägre instanserna inte får »den vägledning för sin rättstillämpning, som en högsta instans rimligen bör ha tillfälle att ge.

En praktisk olägenhet, sammanhängande med den forcerade arbets- takten, är att regeringsrätten _ där skriftlig processordning givetvis måste vara regel —— så sällan finner tid att hålla muntlig förhandling i det mindre- tal mål, där en sådan behandlingsform dock i och :för sig skulle vara på- kallad. I sitt utlåtande över det nyssnämnda Ekbergska betänkandet har regeringsrättens flesta ledamöter särskilt tryckt på detta förhållande. Även eljest kan eftersläpningen i förening med tidsknapphet föranleda, att önsk- värda kompletterande utredningsåtgärder ej kommer till stånd. Om ett mål ett par år fått bida sin föredragningstur, måste det te sig föga tilltalande för domstolen att — när saken äntligen föredragits — fördröja avgörandet ännu ett halvt eller t. 0. ni. ett helt år genom att begära ytterligare utred- ning i en eller annan form (återremiss, hörande av sakkunnig instans, an- modan till part att lämna kompletterande uppgifter etc.).

Vad angår skattemålen framstår det såsom helt otillfredsställande att skattskyldiga, som anser sig ha skäl att påkalla regeringsrättens överpröv— ning av sina taxeringar, får vänt-a i genomsnitt omkring sju år _ räknat från taxeringsnämndens avgörande — på besked av ofta genomgripande betydelse för deras dispositioner och ekonomiska ställning. Av den nämnda väntetiden förflyter som nämnts genomsnittligt cirka 31/2 år mellan kam- marrättens och regeringsrättens avgönande. En följd av råd-ande förhål- landen år, som riksdagens revisorer i 1962 års revisionsberättelse angående statsverket framhållit (5 22), ökade räntekostnader för det allmänna, låt vara att denna statsfinansiella synpunkt väger mindre tungt vid jämfö- relse med andra olägenheter. Oförmånligt är, att den utformning av praxis rörande nya författningar, som sker genom vägledande utslag av regerings- rätten, kommer till stånd så relativt sent. Det har framhållits att, i betrak-

1 Betr. motivering av beslut — och kritik av regeringsrätten härutinnan — se bl. a. Weslerbergi Minnesskrift till jur. fakultetens i Stockholm femtioårsjnbileum 1957 s. 272 ff. och i Förvaltnings— rättslig Tidskrift 1966 s. 92, Jägerskiöld i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1959 s. 121 och Herlitz: Tidsbilder s. 147.

tande av de täta förändringarna i skattelagstiftningen, domstolarnas avgö- randen ofta kommer att avse lagstiftning som ej längre är aktuell; helt all- mänt leder dröjsmålen med prejudicerande besked till osäkerhet, hur be- skattningsreglerna skall tolkas, och därigenom till flera överklaganden. Denna försening utgör en allvarlig nackdel, i första hand för de skattskyl— diga men också för taxeringsmyndigheterna.

Slutligen må nämnas, att den permanenta överhelastningen hos regerings- rätten vid flera tillfällen _ så t. ex. vid nya namnlagens tillkomst 1963 och, i viss mån. vid försäkringsdomstolens inrättande — blivit en anledning till att man ej kunnat till regeringsrätten förlägga den slutliga prövningen av förvaltningsmål, som i och för sig varit ägnade att hänföras dit.

Kammarrätten

Till kammarrätten inkomna ävensom av domstolen avgjorda och balan— serade mål under de senaste elva åren framgår av följande sammanställning.

Inkomna mål Avgjorda mål Balans År skatte- övr. skatte- övr. skatte- övr.

mål mål Summa mål mål Summa mål mål Summa 1955 ................... 11 439 1 343 12 782 11 974 1258 13 232 14 147 1 039 15 186 1956 ................... 10 391 961 11 352 11 546 1 256 12 802 12 992 744 13 736 1957 ................... 9 121 777 9 898 11 315 947 12 262 10 798 574 11 372 1958 ................... 12 512 923 13 435 11 765 961 12 726 11 545 536 12 081 1959 ................... 8 066 995 9 061 11 522 966 12 488 8 089 565 8 654 1960 ................... 9 593 897 10 490 9 110 925 10 035 8 572 537 9 109 1961 ................... 9 784 876 10 660 9 045 775 9 820 9 311 638 9 949 1962 ................... 10 273 755 11 028 9 441 845 10 286 10 143 548 10 691 1963 ................... 8 986 825 9 811 8 878 816 9 694 10 251 557 10 808 1964 ................... 8 945 583 9 528 9 557 835 10 392 9 724 416 10 140 1965 ................... 7 589 615 8 204 9 842 706 10 548 8 144 395 8 539

Vad angår den starka variationen i talen för inkomna skattemål torde denna delvis stå i samband med att besvären till kammarrätten inges till prövningsnämndernas kanslier och från dessa något ojämnt vidaresänds till kammarrätten. Det kraftigt ökade antalet inkomna mål är 1958 var en följd av att allmän fastighetstaxering ägde rum. är 1957. Över sådan, normalt vart femte år förekommande, taxering brukar flera tusen besvär anföras hos kammarrätten. I övrigt märks, att den årliga måltillströmningen under 1960—talet genomsnittligt är mindre än tidigare. Som en bidragande orsak härtill har åberopa-ts den förbättrade handläggningen av skatte'mål på pröv- ningsnämndsnivån efter ikraftträd-andet år 1958 av 1956 års taxeringsför- ordning. Genom att målen behandlas på ett grundligare och tillförlitligare sätt än tidigare i prövningsnämnderna skulle parterna mindre ofta ha an- ledning att påkalla kammarrättens överprövning. Med avseende på de se- nare årens lägre antal avgjorda mål i kammarrätten må främst erinras om

att en fr. o. m. är 1960 tillämpad ordning med fylligare utslagsskrivning än tidigare (jfr 28 5 i kammarrättsstadgan) dragit ned avverkningstakten. Vi— dare märks att på 1960-talet prövningsnämndernas och länsstyrelsernas taxeringssektioners resurser förstärkts samt att härigenom utrymme be- retts för ökad fiskal verksamhet, bl.a. genom s.k. offensiva taxerings- revisioner, d.v.s. bokgranskningar som föranletts inte av skattskyldigas besvär hos prövningsnämnden utan av skattemyndigheternas egna iakt- tagelser och bedömningar. Denna utveckling kan ant-agas ha lett till att mål som förs upp till kammarrätten i ej ringa utsträckning blir vidlyftigare samt mera svårbedömda och tidskrävande än förut.

I en domstol fordras för arbetets behöriga gång ett visst förråd av till- gängliga mål. Arbetskraften bör vara jämnt sysselsatt och inte tidvis ut- sättas för att, på grund av brist på lämpliga mål, stå mer eller mindre tom- hänt. För regeringsrättens del brukar den »ideala» kvantiteten av omedel- bart tillgängliga mål uppskattas till omkring en femtedel av den årliga målavverkningen. Detta skulle för kammarrättens del motsvara en ar- betsbalans av storleksordningen 2000 mål. Emellertid torde kammarrät- tens balans rymma ett ganska stort antal mål, vilka på grund av fortsatt ut- redning eller annan anledning inte är färdiga att avgöras. För att garantera en jämn sysselsättning av kammarrättens divisioner erfordras troligen en större balans än den nyss antydda. Balansen vid 1965 års utgång, 8 539 mål, överstiger emellertid vad som kan anses behövligt ur synpunkten av arbetets jämna gång. — Det bör observeras, att under år 1965 inkommit ett onor- malt litet antal mål. Detta torde bero på att taxeringsintendenterna och deras medhjälpare iså stor utsträckning måst ägna sig åt prövningsnämnds- besvär rörande 1965 års allmänna fastighetstaxering att de inte hunnit yttra sig över kamm-arrättsbesvär i normal omfattning; ett större antal be- svär än vanligt har därför blivit längre tid liggande i prövningsnämnds- kanslierna. — Att balansen är nästan lika stor som den årliga målavverk- ningen tyder i och för sig på, att väntetiden hos kammarrätten i skattemål skulle uppgå till bortåt ett år. Den verkliga väntetiden för de klagande är emellertid åtskilligt längre — eftersom det går åtskillig tid innan besvären över prövningsnämndernas beslut blir färdiga att av nämndernas kanslier insändas till kammarrätten. Enligt en undersökning i fråga om mål som av- gjorts under maj och november 1965 får de skattskyldiga genomsnittligt vänta på kammarrättens besked sammanlagt ungefär två år efter pröv- ningsnämndens avgörande.

I det föregående avsnittet rörande regeringsrättens arbetsläge har pekats på väsentliga olägenheter som följer av en alltför stark arbetsbelastning. Vad i detta sammanhang framhållits äger i mångt och mycket giltighet även för kammarrättens del. Trycket av balansen i kammarrätten —— i vid omfattning bestående av vidlyftigare och svårare mål än förut — kan för- anleda, att ledamöterna alltför mycket nödgas ägna tiden åt de mål som de

sj älva har att föredraga. Det föreligger alltså risk för att arbets-bördan sätter en alltför snäv gräns för ledamöternas möjligheter att ingående studera även övriga mål på divisionen. Jämväl för kammarrättens del har kritik förekommit mot att domstolens avgöranden är för knapphändigt motive- rade, låt vara att en betydande förbättring härvidlag kommit till stånd på sistone. Tidsnöden kan också antagas verka återhållande på önskemålen om muntlig förhandling, vilken arbetsform kräver väsentligt mera tid än den dominerande skriftliga proceduren.

Kammarrättens arbetskapacitet har under senare år i viss mån påverkats av att domstolens assessorer och andra tjänstemän i stigande utsträckning tagits i anspråk på departementens rättsavdelningar, för kommittéarbete m. m. Vidare har relativt många av de aspiranter, som godkänts för arbete i domstolen, sedermera övergått i enskild tjänst, under den senaste tioårs— perioden ett tiotal av närmare 50. Detta tyder visserligen på att kammar- rätten är eftersökt som utbildningsanstalt men är icke desto mindre förenat med olägenheter.

Av betydelse för svårigheten att kvarhålla aspir-anterna är troligen, att kammarrätten, som ju erhåller sina aspiranter från samma grupp som hovrätterna, nämligen från juris kandidater med tingstjänstgöring, i flera avseenden erbjuder sämre ekonomiska villkor än hovrätterna. Härtill åter- kommer konunittén i ett följande avsnitt röran-de den framtida kammar- rättsorganisationen.

Försäkringsdomstolen

Några uppgifter skall slutligen också lämnas om försäkringsdomstolens arbetsläge. Denna domstol började sin verksamhet som högsta prövnings- instans för socialförsäkringsmål den 1 juli 1961. Även om tendensen under ett begynnelseskede, som omfattar endast 41/2 år, inte ger underlag för några bestämda slutsatser, framgår av nedanstående tabell att en i varje fall temporär överbelastning av domstolen föreligger.

År Inkomna mål Avgjorda mål Balans 1961 1.7.——31.12 ...... 456 102 l'g'l 354 1962 ................ 812 652 lis 514 1963 ................ 988 707 i! 795 1964 ................ 1 275 93313 1 137 1965 ................ 1 081 1 185 1 033

Uppgifterna ger vid handen att balansen av oavgjorda mål är något mindre än ett års målavverkning. Tillflödet av mål till försäkringsdomsto- len har ökat kontinuerligt från 1962 till 1964 men avtagit under år 1965. Det torde dock vara för tidigt att redan nu utgå ifrån att måltillström-

ningen stabiliserats. Påpekas må att en är 1964 skedd höjning av antalet lagfarna ledamöter i domstolen från det ursprungliga antalet fyra till fem tydligtvis med-fört större arbetskapacitet. Vidare märks, att avverknings- takten under de första verksamhetsåren sannolikt kommit att bli lägre än den på sikt normala genom att dom-stolen i begynnelseskedet måst ägna mycken tid åt utbildning av praxis. Det är troligt att, allteftersom rätts- tillämpningen på socialförsäkringens område stabiliseras, flera mål kan medhinnas.

4 KAPITLET

Allmänt om en reformerad fullfölj dsordning inom förvaltningsrättskipningen

Det har i många sammanhang framhållits hur genom den snabba samhälls- utvecklingen de förvaltande myndigheternas befogenheter efter hand vidgats och deras avgöranden kommit att för de enskilda medborgarna spela en större och mera ingripande roll än tidigare. Denna utveckling har naturligt nog medfört krav på skärpt kontroll av myndigheternas maktutövning. Ej minst har ökat ansvar kommit att falla på de organ vilka skall sörja för den domstolsmässiga överprövning av förvaltningsmyndigheternas beslut, som kan äga rum i rättsligt färgade ärenden. Härtill kommer att de spörsmål, som besvärsvägen bringas under förvaltningsdomstolarnas bedömande, i sin mån återspeglat samhällslivets mer invecklade natur och därför ofta blivit svårare att avgöra. Denna utveckling har gjort det ofrånkomligt att på olika sätt reformera förvaltningsjurisdiktionen. Sådana reformer har under efter- krigstiden också redan genomförts på åtskilliga punkter.

Av översikten i 2 kap. framgår, att under de sista tjugo åren regerings- rättens kapacitet successivt ökats genom höjning av antalet regeringsråd från sju till sjutton och antalet avdelningar från en till tre. Vidare har är 1958 rätten att få talan prövad av regeringsrätten i vissa genom en belopps- spärr avgränsade skattemål gjorts beroende av särskilda villkor. En ny för- valtningsdomstol, försäkringsdomstolen, har är 1961 inrättats för att i sista instans pröva besvär i socialförsäkringsmål. På senare år har även kammar- rätten något förstärkts. År 1951 har riksskattenämnden tillskapats med upp- gift bl.a. att efter ansökan lämna bindande förhandsbesked i taxeringsfrå- gor. Nämndens verksamhet har i sin mån varit ägnad att minska trycket på de skatterättskipande domstolarna — vägledande avgöranden kan i viss ut- sträckning vinnas snabbt, varigenom behovet av att anlita det ordinära be- svärsförfarandet torde ha blivit mindre. Samhällets åtgärder för att för- bättra den judiciella kontrollen av förvaltningsbeslut har inte begränsats till enbart förvaltningsdomstolarna. Sålunda har prövningsnämnderna — vilka väl utövar skatterättskipning i domstolsliknande former men inte är fullt utbyggda och fristående förvaltningsdomstolar —— genom 1956 års taxerings- förordning upprustats för att bättre än förr kunna tillgodose rimliga rätts- säkerhetskrav. Såsom ett led i åtgärderna till rättsskyddets stärkande har också sörjts för att förvaltningsdomstolarna skall få vidgade möjligheter att införskaffa utredning i målen. Exempel härpå utgör 1959 års kammarrätts-

stadga, som bl. a. upptar bestämmelser om muntlig förhandling. Lagen om försäkringsdomstol följer vad gäller utredningsreglerna i viss utsträckning kammarrättsstadgans mönster; i båda fallen hänvisas till olika avsnitt och lagrum i rättegångsbalken. Tilläggas må, att även regeringsrätten börjat vid enstaka tillfällen använda muntlig förhandlingsform.

De åtgärder som sålunda vidtagits för att stärka förvaltningsrättskipning— en har emellertid inte varit tillräckliga. I föregående kapitel har utförligt belysts, hur balansen av skattemål hos regeringsrätten sedan mer än tio år i huvudsak legat mellan 5 000 och 6 000 mål; en viss balans av dylika mål är visserligen av arbetstekniska skäl oundviklig, men lägets allvar fram- träder i relief vid jämförelse med antalet på senare år inkommande mål av denna natur, vilket blott varit omkring 1 600. Vidare har framgått att väntetiden mellan avgörandet i kammarrätten och regeringsrättens utslag i skattemål under 1960—talet varit betydande, i genomsnitt sannolikt omkring fyra år. Olägenheterna såväl ur den enskildes synpunkt som med hänsyn till prejudikatbildningen av denna eftersläpning ligger i öppen dag. I 3 kap. har vidare erinrats, att förefintligheten av en nästan permanent balans med nödvändighet föranleder en forcerad arbetstakt och innebär ett allmänt tryck på arbetet, vilket på olika sätt varit ogynnsamt för domstolens viktiga upp- gifter. Även för kammarrättens del föreligger en eftersläpning — den genom- snittliga väntetiden mellan prövningsnämnd och kammarrätt i skattemål torde under 1960-talet ha varit omkring två år (varav dock en väsentlig del sammanhänger med dröjsmål i prövningsnämndernas kanslier).

Kommittén har från dessa utgångspunkter sett som en primär och bråds- kande uppgift att föreslå sådana åtgärder och reformer att det rådande tryc- ket på de berörda domstolarna lättas och besvärsprövningen bringas att fungera bättre. Snabbhet har sedan gammalt ansetts vara ett naturligt krav på förvaltningsprocessen och utgöra ett viktigt element i det administrativa rättsskyddet. Det är därför ett vägande önskemål att nu få slut på den sedan så lång tid förefintliga eftersläpningen. Tilläggas må att i våra dagars sam- hälle inom hela området för det allmännas verksamhet uppställs ökade krav på god service åt allmänheten. Det finns inte anledning att från dessa krav undantaga domstolsväsendet eller någon del därav.

Det område inom förvaltningsrättskipningen, där behovet av reformåtgär- der= ter sig störst, är prövningen i regeringsrätten, den högsta instansen. Såsom i direktiven till kommittén framhållits ankommer f. 11. på regerings- rättens handläggning ej blott mål, vilkas avgörande är av betydelse för en- hetlig lagtolkning och rättstillämpning eller som eljest är av kvalificerad natur, utan även betydande grupper av enklare mål. Detta förhållande har till följd att högt kvalificerade domarkrafter tas i anspråk för mera rutin- betonade göromål. Det är vidare — som Tjänstemännens centralorganisation antytt i yttrande över betänkande om kompetensfördelningen mellan stats- rådet och regeringsrätten — fara att arbetet med massan av mindre viktiga

mål, trots dessas relativa enkelhet, fordrar en sådan kvantitativ insats från domstolsledamöternas sida att ej nog tid och arbetslugn kan erhållas för de viktiga och svåra målen samt för regeringsrättens centrala uppgift, preju- dikatbildningen. Härtill kommer de i 3 kap. påpekade olägenheter, som föl- jer av den stora balansen och härmed sammanhängande eftersläpning med målens avgörande. Vid olika partiella reformer, särskilt utökningarna av regeringsrättens ledamotskader, har upprepade gånger förmodanden fram— förts att målbalansen kunde väntas snart vara avarbetad.1 Det har emellertid visat sig, att förhoppningarna icke infriats. Den ökade kapaciteten har upp- vägts av stegringen i antalet inkommande mål. I betraktande av statsverk- samhetens utvidgning och förvaltningsmyndigheternas ökade befogenheter är det icke anledning vänta, att denna kontinuerliga, sedan decennier på- gående stegring skall avstanna. Med hänsyn härtill är det enligt kommit- téns uppfattning skäl att inte tveka inför en tämligen genomgripande re- form. Genom blott en utvidgning av domstolens ledamotsantal, närmast in- rättandet av en fjärde avdelning, nås ingen varaktig förbättring; snart skulle den ökade måltillströmningen samt önskemålen om mer tid för målens behandling, t. ex. i samband med muntliga förhör, framtvinga ytterligare utökning. Om regeringsrättens arbete fördelades på så många som fyra avdelningar, skulle dessutom, som i direktiven antyds, domstolens förmåga att upprätthålla enhet och konsekvens i lagtolkningen och rättstillämp- ningen minskas. Liknande hänsyn talar emot tanken att från regeringsrätten bryta ut skatterättskipningen och inrätta en särskild högsta skattedomstol. Detta uppslag blev vid 1958 års reform av fullföljden i taxeringsmål bestämt avvisat av statsmakterna, vilkas hållning stod i god överensstämmelse med meningen hos det helt övervägande antalet remissinstanser. Att höja den 1958 för taxeringsmålen införda beloppsspärren är visserligen en näralig— gande åtgärd men kan ej i och för sig ge tillräcklig effekt —— taxeringsmålen utgör ju f. ö. endast knappt 40 % av samtliga inkommande mål.

Enligt kommitténs direktiv bör en huvudlinje i utredningsarbetet vara att åvägabringa en sådan förändring av regeringsrättens ställning att pre- judikatbildning blir domstolens dominerande uppgift. Att icke alla förvalt- ningsmål skall — utan avseende på sakens vikt — få bringas under den högsta förvaltningsdomstolens prövning måste efter de sista decenniernas överbelastning stå klart. Flera metoder anvisas i direktiven, varigenom den nödvändiga reduktionen av regeringsrättens arbetsvolym skulle kunna genomföras. En sådan metod är att helt avskilja vissa — som mindre viktiga ansedda — målgrupper från regeringsrättens kompetensområde för slutlig prövning antingen av förvaltningsdomstol på lägre nivå eller av judiciella organ utanför det ordinarie instanssystemet, t. ex. av den typ som ungdoms- fängelsenämnden, interneringsnämnden och kriminalvårdsnämnden utgör.

1 Se t. ex. prop. 1952: 27 och 1956: 52. 19—614161

Kommittén vill på tal härom erinra, att efter dess framställning mål om uppskov med verkställighet av straff är 1963 utskiftats från regeringsrätten. Förut har nämnts, att frågan om avskiljande av en stor del av de 5. k. kör— kortsmålen från regeringsrättens kompetensområde är föremål för över— vägande i vederbörande departement; den har emellertid visat sig svårlöst. I övrigt har kommittén i detta skede av sitt arbete funnit en närmare under- sökning om bortflyttning av ytterligare målgrupper böra anstå. Det har nämligen visat sig, att det är omöjligt att sovra ut målgrupper i sådan om- fattning att resultatet blir en något så när betydande minskning av arbets— volymen.

En metod att nedbringa måltillströmningen, som inte berörs i direktiven, är skyldighet för den som vill föra talan i den högsta instansen att er- lägga särskild fullföljdsavgift. Sedan länge finns bestämmelser härom såvitt angår talan hos högsta domstolen mot hovrätts dom eller beslut. Tid efter annan har tanken på en fullföljdsavgift av måttlig storlek — 300 kronor har nämnts såsom lämpligt belopp -— förts fram för förvaltnings- processens vidkommande. Vissa skäl kan också åberopas för en fullföljds— avgift. Avgiften måste, trots att beloppet återbetalas i händelse av bifall till talan, antagas hos parterna väcka eftertanke, huruvida tillräckliga skäl att klaga föreligger. Sannolikt skulle kravet på fullföljdsavgift i betydande mån hejda tillflödet av mindre viktiga mål. Några särskilda svårigheter att efter mönster från rättegångsbalken kombinera bestämmelser om fullföljdsav- gift med dispensmöjligheter för medellösa eller mindre bemedlade torde ej föreligga. Statsmakterna har emellertid för inte så länge sedan ställt sig av- visande till tanken. I 1958 års förenämnda proposition rörande fullföljds- begränsning framhöll sålunda föredragande departementschefen, att full- ' ! följdsavgifter ensidigt skulle rikta sig mot de skattskyldiga och att avgif- terna, på grund av svårigheter att differentiera desamma, främst skulle drab- ba de mindre inkomsttagarna. Departementschefen fann också anledning draga en parallell med brottmålsprocessen, i vilken man sedan gammalt an- sett sig böra avstå från att fordra fullföljdsavgift av tilltalad, som vill föra talan i högsta domstolen. Fastän inom kommittén yppats en viss sympati för metoden har kommittén funnit sig böra avstå från att framlägga något förslag i denna riktning. Avgörande har därvid i huvudsak varit de betänk— ligheter av principiell art'vilka nyss redovisats.

En ytterligare utväg att nedbringa regeringsrättens arbetsbörda, vilken anbefalls i kommitténs direktiv, är metoden att göra rätten att få talan prövad beroende av särskilda villkor, detta i anslutning till den redan nu i högsta domstolen gällande ordningen. Det förtjänar erin— ras, att föredragande departementschefen vid anmälan är 1958 av för- slaget om en sådan ordning avvisade vissa från bl.a. rättssäkerhetssyn— punkt gjorda invändningar mot en allmän fullföljdsbegränsning; denna ståndpunkt godtogs av riksdagen. I den ifrågavarande propositionen (nr 32) framhölls, att varje skattskyldig icke kunde ha någon principiell rätt att få

alla skattefrågor prövade i den högsta instansen. Därutöver anfördes att fullföljdsbegränsningar, vilka gåve regeringsrätten bättre möjligheter att tillfredsställande fullgöra sin uppgift inom instanssystemet, icke kunde anses betänkliga från rättssäkerhetssynpunkt ; de vore tvärtom motiverade av hänsyn till rättssäkerheten. De sålunda åberopade motiven äger uppen- barligen principiell giltighet också vid en fullföljdsbegränsning utanför taxe- ringsmålens område. Även för kommittén står det klart, att det väsentliga i regeringsrättens roll i rättskipningen ej bör vara, att domstolen prövar så många mål som möjligt inom sitt område, utan att den fullgör en säker vägledande funktion med avseende på förvaltningen och förvaltningsrätt— skipning som helhet. När kommittén stannat för ett system med prövnings- tillstånd är huvudskälet, att detsamma synes vara det enda, vilket kan tän- * kas på ett effektivt sätt leda till det eftersträvade målet, en avsevärd och bestående minskning av regeringsrättens nuvarande arbetsvolym och där- med en ökning av den tid som står till förfogande för prövningen av vikti— l gare mål. Kommittén föreslår alltså att rätten att få talan prövad av rege- ringsrätten — med undantag för vissa mindre målgrupper _ görs beroende j av att särskilt prövningstillstånd meddelas. Samtidigt förordas för skatte— , målens del en viss skärpning av nuvarande regler om beloppsspärr. ' Till utveckling av sin tankegång vill kommittén erinra, att en fullföljds- begränsning år 1945 infördes beträffande klagan till högsta domstolen, me- dan denna hade helt skriftlig process, alltså samma procedur som ännu regelmässigt tillämpas i regeringsrätten. Ordningen bidrog starkt till att högsta domstolens då föreliggande balans under åren fram till tidpunkten för den nya rättegångsbalkens ikraftträdande kunde avarbetas. Framhållas bör också, att med den allmänna rättegångsordningen som förebild regler om särskilt prövningstillstånd i skattemål diskuterats i en av dåvarande kanslirådet H. Sterner år 1952 framlagd promemoria samt att denna lösning är 1954 i yttranden över promemorian anbefalldes av flertalet av regerings— rättens ledamöter. Utredningens om fullföljdsrätt i skattemål år 1956 avgiv— ; na betänkande (SOU 1957: 3) utmynnade likaledes i förslag till regler om ' prövningstillstånd som nära ansluter sig till motsvarande bestämmelser i * rättegångsbalken. Detta förslag mötte visserligen vid remissbehandlingen j och i propositionen till 1958 års riksdag invändningar av huvudsakligen i den innebörd att det förordade systemet hos en domstol med helt skriftlig j! process såsom regeringsrätten ej skulle innebära tillräcklig arbetsbesparing; till följd härav valdes vid 1958 års reform en delvis annan lösning än den av utredningen förordade, nämligen anordningen med beloppsspärr. Kom- mittén har nu _ som i det följande kapitlet kommer att belysas — funnit en generell begränsning av rätten att få talan prövad i regeringsrätten kun— na genomföras på sådant sätt att betydande arbetsbesparing uppstår och i övrigt under förutsättningar och villkor som så väsentligt skiljer sig från läget är 1958 att de då resta invändningarna förlorar sin bärkraft.

ningstillstånd samt en genomgång i detalj och analys av hithörande problem. Därvid kommer bl.a. att diskuteras lämpliga linjer för regeringsrättens praktiska tillämpning av bestämmelserna om villkor för talans prövning. Redan i förevarande sammanhang vill kommittén understryka, att en för- utsättning för anordningen med prövningstillstånd är, att för berörda mål- gruppers del under regeringsrättens nivå finns en tillfredsställande judiciell prövningsinstans, något som f.n. i huvudsak är fallet blott beträffande taxeringsmålen. Härtill återkommer kommittén i en senare del av detta kapitel.

Det ligger i sakens natur att målen i regeringsrätten blir mera svårbedöm- da än hittills, om domstolens prejudikatbildande funktion kommer att do- minera; ökade fordringar kommer då att ställas på såväl ledamöterna i dom- stolen som föredragandena. Kommittén avser att föreslå åtgärder i syfte att stärka regeringsrättens förutsättningar att möta de nya kraven. Här må nämnas, att förändringen av domstolens arbetsuppgifter bör medföra, att i mål, vari prövningstillstånd meddelats, liksom eljest vid slutlig prövning i sak, samma domförhetskrav bör uppställas för regeringsrätten som för högsta domstolen, alltså att fem ledamöter skall deltaga i besluten. Såsom framgår av redogörelsen i andra kapitlet gäller f. n. enligt regeringsformen 22 & att målen i regeringsrätten kan avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre av dem är ense om slutet. Önskemälet om största möjliga målavverkning har dock lett till en indelning, enligt vilken vanligtvis en- dast fyra regeringsråd deltar i handläggningen. Någon minskning av ses- sionstiden och därmed ökning av den tid, som står till förfogande för domarnas hemarbete, ter sig också motiverad. På grund av dessa och andra åtgärder blir det erforderligt att något öka regeringsrättens numerär — med två ledamöter. Vidare avses, att regeringsätten i större utsträck- ning än hittills skall ha möjlighet att använda muntlig förhandlings- form, ehuru skriftlig procedur även framgent tänks skola förekomma i det övervägande flertalet mål. Kommittén föreslår också åtgärder som syftar till förstärkning av regeringsrättens föredragandeorganisation. Därigenom och medelst andra åtgärder avses, att regeringsråden så långt möjligt skall be- frias från rutinarbete och kunna koncentrera sig på rent dömande uppgif— ter.

Vad angår regeringsrättens kansliorganisation framgår av redogörelsen i 2 kap., att målen i den högsta förvaltningsdomstolen f. n. bereds i stats- departementen —— av kansliråd, regeringsrättssekreterare och vissa andra tjänstemän. Föredragandetjänsterna är ej knutna till domstolen, som över huvud saknar egen kansliorganisation. Ordningen med beredning av rege- ringsrättsmål i statsdepartementen är f. n. grundlagsfäst men bestämmelsen härom (regeringsformen 25 5) har uteslutits av författningsutredningen (»Sveriges statsskick», SOU 1963:16, 17) i dess förslag till ny grundlag. De skäl, som år 1909 föranledde lagstiftaren att tillskapa det gällande syste- met — önskemålet att kunna anlita samma inom visst fack sakkunniga

föredragande för föredragning såväl i regeringsrätten som i departementen och att allmänt bereda föredragandena tillfälle till kontakt med departe- mentsarhetet — synes numera ha förlorat sin bärkraft. Det framstår vidare som mindre tillfredsställande, att regeringsrätten ej som andra domstolar har ansvaret för sin kansliorganisation, låt vara att av historiska skäl en speciell ordning gäller för högsta domstolen. Kommittén föreslår att, sedan det berörda grundlagsstadgandet upphävts, hos regeringsrätten skall finnas ett särskilt kansli, omfattande föredragande, huvudsakligen hämtade från kammarrätten, samt övrig erforderlig personal. Det bör understrykas, att det för den högsta förvaltningsdomstolens arbete framstår som mycket bety- delsefullt att dess föredragande besitter stor skicklighet och erfarenhet.

Införs beträffande det stora flertalet mål hos regeringsrätten bestämmel- ser om särskilda villkor för att prövning av talan skall kunna medgivas, blir följden, att den närmast lägre instansens beslut i långt större utsträck- ning än f. 11. kommer att bli slutgiltiga. Detta blir fallet antingen därför att prövningstillstånd vägrats eller emedan parterna finner det utsiktslöst att begära tillstånd. Denna ordning förutsätter —— som nyss antytts — att för alla mål, beträffande vilka tillståndsspärren gäller, en betryggande rättslig prövning kommer till stånd i en domstolsinstans på mellanplanet —— alltså närmast under regeringsrätten. En sådan instans under regeringsrätten finns f. n., nämligen kammarrätten, vilken utgör en mellaninstans för skatte— målen. Vad beträffar andra mål förekommer däremot inte domstolsbehand- ling under det högsta planet. Det blir till följd härav erforderligt sörja för att också andra mål än skattemål under regeringsrättens nivå blir bedömda i domstol.

För organisationen av förvaltningsrättskipningen på mellanplanet är olika lösningar tänkbara. En är att — såsom statskontoret och flera länsstyrelser varit inne på i remissyttranden över betänkandet angående kompetensför- delningen mellan statsrådet och regeringsrätten — utvidga kammarrättens nuvarande kompetensområde till att omfatta förvaltningsrättskipning över huvud taget. En annan lösning är att för de administrativa besvärsmål, vilka nu fullföljs till regeringsrätten utan att passera administrativ domstol, in- rätta en ny särskild mellaninstans.

Lösningen att vidga kammarrättens nuvarande arbetsområde till att täcka administrativt-judiciella mål i allmänhet har den fördelen, att man kan an- knyta till ett redan bestående domstolsorgan vad angår regler om organisa- tion och förfarande samt etablerade rutiner av skilda slag. Över huvud taget ligger det i sakens natur att man vid en utbyggnad av en befintlig organisa- tion har betydelsefulla erfarenheter till godo. Avsevärda fördelar är också att vinna med avseende på domstolens rekrytering. Önskemålet om en god aspiranttillströmning blir lättare att tillgodose om man väljer att bredda kammarrättens kompetensområde i stället för att tillskapa en helt ny dom- stol. Vad gäller det allmänna rättegångsväsendet har man efter ingående överväganden ansett sig så långt möjligt böra undvara specialdomstolar för

vissa grupper av mål. Strävandet har varit att samla de dömande uppgif- terna i både tvistemål och brottmål hos de allmänna domstolarna. Departe- mentschefen framhöll i den förutnämnda propositionen 1958: 32, att samma grundsats bör gälla beträffande förvaltningsrättskipningen i högsta instans. Under den nu föreslagna ordningen innebär det en naturlig tillämpning av den antydda principen, att man så långt möjligt även i mellaninstansen und- viker att splittra förvaltningsmålen på olika sorters domstolar. Ett vidsträckt målregister ökar domstolsledamöternas erfarenhet och främjar därmed en allsidig, enhetlig och välbalanserad bedömning av förekommande mål. De nytillkommande målen berör visserligen i många fall ämnen, rätt olikartade domstolens nuvarande arbetsmaterial, men utgör ingalunda, generellt be- dömt, en svårare materia än skattemålen.

Lösningen med en särskild förvaltningsdomstol, förslagsvis bestående av tre, eventuellt fyra avdelningar, för behandling av sådana besvärsmål hos regeringsrätten, vilka f.n. ej passerar domstolsinstans, har också fördelar. Sålunda kan man redan från början sammansätta domstolen med hänsyn till erforderlig särskild sakkunskap rörande olika områden, medan detta ej lika lätt låter sig göra, när ett antal nya domstolsavdelningar skall inlemmasien befintlig domstol och delvis ha också dennas målregister. Kompetensområdet för en särskild förvaltningsdomstol kommer, även om skattemålen och vissa andra mål stannar hos kammarrätten, att ändå bli ganska vidsträckt. Mot ordningen med en särskild domstol talar dock flera skäl. Ett är att en sådan domstol blir för liten för att en regional uppdelning skall vara tänkbar. Då muntlig förhandling framdeles kan väntas komma att äga rum i ett ej ringa antal fall, tjänar en uppdelning av organisationen på åtminstone två enheter i viss mån syftet att undvika långa och tidskrävande resor; antingen för parterna, ombud, vittnen m.fl. till domstolsorten eller för domstolen till plats, där förhandling -— ofta i samband med syn _ hålls. Ett annat skäl mot tanken på en ny mera specialiserad mellaninstans är, att rekryterings- svårigheter kan väntas. Man kan sålunda befara, att de unga jurister med fullgjord tingstjänstgöring, som man bl.a. önskar som aspiranter i domsto- len, ej skulle finna en tämligen specialiserad förvaltningsdomstol vara ett lika lockande arbetsfält som hovrätterna och kammarrätten hittills i stort varit. För en domstols möjligheter att på lång sikt väl fullgöra sina uppgif- ter är en god rekrytering av största betydelse. Över huvud taget kan det enligt kommitténs mening ej nog betonas, att det i strävandena att stärka och effektivera förvaltningsrättskipningen måste ses som ett centralt och angeläget led att sörja för en god domaruppsättning och en tillfredsställan- de rekrytering. Blir ej dessa önskemål tillgodosedda, kan övriga anordningar mista åtskilligt av sin verkningskraft.

Efter övervägande av de för- och nackdelar, vilka är förknippade med de angivna alternativen, har kommittén stannat för att föreslå, att ordningen med en utvidgad kammarrättsorganisation väljs.

Kammarrätten består f.n. av åtta divisioner jämte en mindre särskild av- delning och utgör således en tämligen stor administrativ enhet. Om dom- stolen utökas med tre eller fyra divisioner, som erfordras för behandlingen av nytillkomna mål, aktualiserar allmänt organisatoriska skäl en uppdel— ning av instansen. Enligt kommitténs mening blir en domstolsenhet som fogas samman av upp till ett dussin avdelningar allmänt tungrodd och be- svärlig att administrera. Domstolens president får svårt att utöva en fast ledning av arbetet och att i önskvärd omfattning vaka över rekryteringen samt handledning och prövning av aspiranter i domarkarriären. Även om en klyvning av kammarrätten, som ju f.n. omfattar hela riket, ej helt sak— nar olägenheter, finner kommittén en delning av den tilltänkta kammar— rättsorganisationen vara den lämpligaste ordningen. För en uppdelning talar också andra bedömningar än den organisatoriska. Sålunda är det, som förut påpekats, angeläget att en domstol ej ligger alltför avlägset i förhållande till parternas hosättningsområde; så långt möjligt bör, framför allt med hän- syn till parternas tidsspillan och kostnader, långa resor i samband med muntliga förhandlingar undvikas. Ett ytterligare stöd för en regional upp- delning är, att förläggning av statlig verksamhet till orter utanför Stockholm ligger i linje med de allmänna målsättningarna beträffande lokaliseringen av statliga myndigheter. Av största betydelse är dock att för den nya kam- marrätten väljs en förläggningsort, som kan antagas vara så attraktiv, att en god tillströmning av jurister kan förväntas.

Kammarrättsorganisationen torde, för den händelse kompetensområdet utvidgas och samtidigt önskemålen om en allmän förstärkning av domsto- lens resurser tillgodoses, få dimensioneras så, att den kommer att omfatta 13 avdelningar. I och för sig skulle det vara tilltalande och i vart fall från allmän servicesynpunkt lämpligt att uppdela kammarrätten på tre dom- stolar, en för, huvudsakligen, Svealand med säte såsom nu i Stockholm, en för, huvudsakligen, Götaland och förlagd i Göteborg eller till ort i Skåne samt en för Norrland. En särskild kammarrätt för Norrland skulle emeller— tid, åtminstone i begynnelsestadiet, bli liten och omfatta blott två avdel- ningar. En så begränsad organisation ter sig enligt kommitténs uppfattning ej lycklig för en mellaninstans; härtill kommer att det sannolikt f.n. skulle bli svårt att locka lämpliga aspiranter till en norrländsk förvaltningsdom- stol med den lilla personalkader, varom här skulle bli fråga.

Ett uppslag är att i Norrland inrätta en filial till stockholmskammarrät— ten. De förut berörda skälen mot att sätta upp en fristående norrlandskam- marrätt har inte samma tyngd när det gäller en filial till en större domstols- enhet. Rekryteringen skulle givetvis vara gemensam för kammarrätten i Stockholm och dess filial i Norrland. Emellertid kan man knappast räkna med att parterna vinner någon nämnvärd fördel genom filialalternativet. Antalet muntliga förhandlingar inför filialavdelningen torde nämligen tills vidare bli ganska litet, och vad angår den helt skriftliga processen spelar

det i stort sett ingen roll om domstolen är belägen utanför parternas lands- ända. Vissa praktiskt administrativa olägenheter är också förbundna med ett filialsystem.

Med hänsyn till det ovan anförda har kommittén i nuvarande läge stan- nat för att föreslå endast två kammarrätter. Den ena skulle, med säte i Stockholm, såsom domsområde ha Svealand utom Värmlands län, Norr- land samt Östergötlands län. Den andra kammarrätten skulle, med säte i Göteborg, ha Götaland utom Östergötlands län samt Värmlands län som jurisdiktionsområde.

Med avseende på en regional förvaltningsdomstolsorganisation må fram- hållas, att det av utredningen om administrativa frihetsberövanden fram- lagda förslaget om särskilda socialdomstolar (SOU 1960:19), vilket över- lämnats till förvaltningsdomstolskommittén för övervägande, icke i före- varande sammanhang erbjuder något praktiskt alternativ. Oavsett att detta förslag gäller blott en liten del av de mål, vilka f. n. fullföljs till regerings- rätten utan att passera kammarrätten, är det tydligen knappast möjligt att tänka sig att kräva prövningstillstånd vid fullföljd av talan, om förvaltnings— rättskipningen på planet omedelbart under regeringsrättens nivå är splitt- rad på ett tjugotal länsdomstolar. Utan en sållning av fullföljda besvär i form av tillståndsprövning har kommittén å andra sidan, som förut nämnts, funnit det uteslutet att åvägabringa den väsentliga koncentration av rege- ringsrättens arbete på de viktigare målen, vilken anbefalls i direktiven och enligt kommitténs mening är ofrånkomlig.

Kostnaderna för förvaltaingsrättskipningen på mellaninstansnivän om kommitténs förslag genomförs blir större än vid nuvarande organisation. Å andra sidan uppstår någon reduktion för regeringsrättens del. Mot en samlad kostnad för regeringsrätt med föredragande och kammarrätt f.n. om cirka 9940 000 kr. står ett årligt totalbelopp för regeringsrätt med kansli samt två kammarrätter enligt förslaget om cirka 13 660 000 kr. Un- derstrykas bör emellertid att en avsevärd förstärkning av förvaltningsdom- stolarna under alla omständigheter är ofrånkomlig. Tilläggas må att det uppenbarligen är rationellare att sörja för en effektiv och från rättssäker- hetssynpunkt betryggande prövning i mellaninstansen än att, som hittills skett, medge en obegränsad tillströmning av alla sorters mål, även de enk- laste, till den högsta instansen och låta denna gång på gång svälla ut.

Då kammarrätt enligt kommitténs förslag i realiteten betydligt mer än hittills kommer att bli slutinstans, är det, som redan antytts, nödvändigt att stärka den organisation, som kammarrätten i dag har. Kommittén har i detta hänseende övervägt olika åtgärder. Det avses sålunda att ledamöterna på flera sätt, t.ex. genom längre beredningstider och ökad biträdeshjälp, skall beredas bättre arbetsvillkor. Vidare förutsätts, att befattningarna i kammarrätt skall lönemässigt bringas i paritet med motsvarande hovrätts- tjänster, något som ur rekryteringssynpunkt ter sig högst påkallat. Över

huvud taget är det viktigt att inom hela förvaltningsjurisdiktionen sörja för att vederbörande instanser i fråga om utrustning och allmänna resurser ej släpar efter i förhållande till de allmänna domstolarna; en del av den kritik, som riktats mot förvaltningsrättskipningen, kan tvivelsutan ställas i sam- band med att denna synpunkt ej tillräckligt beaktats. Kommittén utgår ifrån att man, då de nya befattningarna inom kammarrättsorganisationen första gången tillsätts, i väsentlig omfattning utanför den nuvarande kam- marrättskadern förvärvar framstående jurister, vilka har erfarenhet av de olika nya målgrupperna.

De nämnda åtgärderna får i och för sig antagas skapa goda förutsättning- ar för rättskipningens behöriga fortgång. På sikt kan dock även andra refor- mer visa sig erforderliga och kommittén avser att vid sitt fortsatta arbete ytterligare överväga dessa frågor. Redan nu kan nämnas att kommittén över- vägt att i ett senare betänkande ägna Spörsmålet om rekrytering av jurister till förvaltningsdomarbanan en särskild utredning och då speciellt under- söka möjligheterna att vidga rekryteringsbasen. Enligt vad kommittén in- hämtat torde f. ö. även landskontorsutredningen_——' med vilken kommittén samrått — i sitt kommande betänkande ägna uppmärksamhet åt dessa ämnen.

I senare kapitel framläggs detaljerade förslag rörande förvaltningsdom- stolsorganisationen.

Det är sedan anledning beröra frågan om begränsning i vissa fall av den instansked ja, som kommer att finnas med den föreslagna organisationen. I många av de målgrupper, som enligt kommitténs förslag skall tillhöra förvaltningsdomstols kompetensområde, kommer ju, eftersom kammarrätt inskjuts, instanskedjan åtminstone formellt att utökas med en instans. i'är regeringsrätten f. n. är enda överprövningsinstans —— såsom vid beslut om körkortsindragningar —— ter det sig enligt kommitténs mening som en natur- lig och nyttig utveckling att en mellaninstans införs mellan den första beslutsmyndigheten och den högsta förvaltningsdomstolen. Däremot kan den utökning av antalet klagoinstanser från två till tre, som kommitténs förslag i en del fall (10—15 % av samtliga) innebär, ibland synas medföra en onödigt lång instanskedja. Ehuru förlängningen till stor del är skenbar — samtidigt som kammarrätten inskjuts, beskärs ju möjligheterna att ut- verka prövning hos regeringsrätten —— är det anledning undersöka om det ej i dylika fall går att förkorta instanskedjan.

Vad först beträffar mål, där beslutet i första instans nu meddelas av en lokal statlig myndighet, sorterande under ett centralt ämbetsverk, skulle i och för sig kunna övervägas att ta bort det centrala verket ur instanskedj an. Som regel ter det sig dock föga lämpligt att låta besvär över lokalmyndig- hetens beslut gå direkt till kammarrätt. För berörda intressenter skulle det t. ex. knappast te sig som ett framsteg om de ej längre i första hand kunde hos generaltullstyrelsen klaga över ett beslut av distrikttullanstalt, som de

funnit oriktigt. —— Vad sedan angår beslut som i första instans meddelas av kommunala nämnder, vilkas avgöranden överklagas genom förvaltnings- besvär — såsom barnavårdsnämnd, hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd _ utgör nu länsstyrelse första besvärsinstans. Vid handläggningen av dylika hesvärsärenden har länsstyrelsen att pröva både lagligheten och ändamåls— enligheten av det överklagade nämndbeslutet. På dessa områden har läns- styrelsen vidare att utöva direkt tillsyn över att de kommunala myndig- heterna fullgör sina förvaltningsåligganden. Av stor betydelse i samman- hanget är slutligen, att länsstyrelsen förfogar över expertis av olika slag på dessa specialområden. Kommittén finner det därför i varje fall f. n. icke böra ifrågakomma att låta besvären över nämndernas beslut med förbi- gående av länsstyrelse gå direkt till kammarrätt.

I fråga om kommunalbesvärsmålen är läget enligt kommitténs uppfatt- ning ett annat. I dessa mål har besvärsprövningen karaktären av en ren legalitetsprövning. Inom kommunalverksamhetens fria sektor, som endast är underkastad kommunallagarnas regler, är länsstyrelsernas tillsynsverk- samhet begränsad. Övervägande skäl synes därför tala för att i kommunal- besvärsmålen länsstyrelserna utgår ur instanskedjan. Den legalitetspröv- ning, som skall ske i dessa mål, bör redan i första besvärsinstans lämpligen kunna göras av en administrativ domstol. Vid ett genomförande av kom- mitténs organisationsförslag erhåller kammarätterna och regeringsrätten sådana resurser för en snabb handläggning, att man kan undvika den efter- släpning beträffande dessa besvärsmål, som Svenska stadsförbundet påta- lat i sin skrivelse den 4 februari 1966. — Den för kommunalbesvärsmålen föreslagna fullföljdsordningen torde böra tillämpas även beträffande be- svär som avses i 25 5 lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. Pröv- ningen i dessa besvärsmål är av samma natur som prövningen i kommu- nalbesvärsmålen och även i övrigt är förhållandena analoga.

I detta skede av utredningsarbetet har kommittén icke upptagit det vid försäkringsdomstolens tillkomst tangerade spörsmålet, huruvida _ till främ- jande av enhetligheten inom förvaltningsrättskipningen _ möjlighet att fullfölja talan hos regeringsrätten mot beslut av försäkringsdomstolen i viss utsträckning borde öppnas. Det har nämligen med hänsyn till försäkrings- målens ofta brådskande natur ansetts opåkallat att överväga en dylik klago- möjlighet, så länge eftersläpningen med målens behandling i regeringsrätten är så betydande som f. n. och man alltså ej med säkerhet kan ställa i utsikt en från flera synpunkter, bl. a. medicinska, viktig skyndsam behandling av ifrågakommande försäkringsmål. Tilläggas bör, att det antal försäkrings— mål, varom här kan bli fråga, är så begränsat, att planerna för förvaltnings— domstolsorganisationen i stort icke nämnvärt influeras av ovissheten på denna punkt.

De förutnämnda reformerna beträffande regeringsrättens och kammar- rättens arbete måste erhålla betydande återverkningar i lagtekniskt hän—

seende. Härutinnan är läget olika i fråga om regeringsrätten och kammar- rätten. Lagen om regeringsrätten innehåller —— förutom kortfattade bestäm— melser om organisation m.m. — huvudsakligen en uppräkning av de olika målgrupper, vilka tillhör domstolens kompetens. Regler om förfarandet sak- nas däremot; i viss utsträckning torde domstolen, som förut antytts, analo— giskt tillämpa rättegångsbalkens föreskrifter. För kammarrättens del är både behörighets-, organisations- och förfaranderegler givna i kammarrätts— stadgan, vilken utfärdats i administrativ ordning. Vad beträffar förfarandet har bestämmelserna i huvudsak formen av hänvisningar till olika stadgan- den i rättegångsbalken.

Kommittén har i lagtekniskt hänseende ansett sig kunna hämta viss led- ning av den förebild, som ges i lagen om försäkringsdomstol. Denna inne— håller bl.a. ett avsnitt med behörighets— och organisationsregler och ett an- nat om förfarandet, väsentligen utformat medelst hänvisningar till rätte- gångsbalken.

För regeringsrättens vidkommande föreslår kommittén att i en ny lag om regeringsrätten skall upptagas ej blott sådana stadganden om organisa— tion, vilka ej givits i regeringsformen, samt regler om behörighet utan även, bl. a. genom hänvisning till rättegångsbalken, stadganden om förfaran- det. Fastän frånvaron av uttryckliga regler om processen ibland betecknats som en fördel för domstolen, har kommittén funnit det ofrånkomligt att i ett läge. då domstolen kan förväntas emellanåt komma att tillämpa muntlig förhandlingsform, lagbestämmelser utfärdas om förfarandet. För de rätts- sökande kan frånvaron av sådana processregler, som finns beträffande andra domstolar, uppenbarligen lätt vålla tvekan och ovisshet. Vad angår kam- marrätt föreslår kommittén att de viktigare av de nuvarande bestämmel- serna i kammarrättsstadgan med vissa jämkningar upptas i en ny lag om rikets kammarrätter.

Under kommittéarhetet har ifrågasatts, om ej regler rörande samtliga för- valtningsdomstolar kunde sammanföras till en lag. Mot denna lösning talar emellertid, att kommitténs uppdrag ej i första hand kan anses omfatta lag- stiftningen om försäkringsdomstolen och försäkringsrådet, än mindre be- stämmelserna om statens hyresråd. Dessutom är frågan om såväl försäk- ringsrådets som hyresrådets fortsatta verksamhet under prövning. Därest försäkringsrådet skulle avvecklas, torde detta få återverkningar med avse- ende på försäkringsdomstolslagen. Slutligen bör nämnas att, enligt vad kom— mittén inhämtat, en arbetsgrupp inom finansdepartementet i samverkan med landskontorsutredningen förbereder ett förslag om en ny grupp för- valtningsdomstolar, nämligen regionala skattedomstolar, länsskatterätter. Med hänsyn till det ovissa läge, vilket sålunda i flera avseenden är för han- den, är enligt kommitténs mening tiden ännu ej inne att dryfta ett even- tuellt sammanförande av stadgandena rörande olika förvaltningsdomstolar till ett lagverk.

Till kommittén har, som förut nämnts, överlämnats betänkandet rörande kom petensfördelningen mellan statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4). Detta förslag bygger redaktionellt på den nuvarande regeringsrättslagens grund och innebär en omarbetning av reglerna i lagens 2 5 om de olika mål- grupper, som skall tillhöra domstolens upptagande. Förslaget jämte remiss- utlåtandena däröver har överarbetats av kommittén. Vid dess förverkligan— de är emellertid läget så till vida ändrat, som enligt kommitténs riktlinjer besvär i flertalet berörda mål skall i första hand upptagas av kammarrätten, ej av regeringsrätten. Lagtekniskt tänkes förslaget så långt möjligt bli för- verkligat på det sätt att —— till vinnande av större tydlighet för de klagande _ genom stadganden redan i de materiella författningarna på förvaltnings- området anges i vilka fall talan skall fullföljas hos kammarrätten (i stället för hos överordnad administrativ myndighet, i regel vederbörande stats- departement). Meningen är sålunda, att i flertalet fall av dessa författningars besvärsbestämmelser skall kunna utläsas när talan mot myndighets beslut skall föras hos kammarrätten. För åtskilliga målgruppers del blir det emel- lertid av praktiska skäl nödvändigt att alltjämt i kammarrättslagen räkna upp de änmen, som skall höra till domstolens kompetens. Till det omfat— tande ämne, som översynen av kompetensfördelningen mellan statsrådet och förvaltningsdomstolarna utgör, återkommer kommittén i 8 och 12 kap.

5 KAPITLET

Om särskilda villkor för prövning av talan i regeringsrätten

Tidigare förslag och diskussion

Under det senaste halvseklet har det gång efter annan befunnits nödvän- digt att genom fullföljdsbegränsande åtgärder hejda tillströmningen av mål till högsta domstolen och regeringsrätten. Man har därvid gått fram efter två linjer. Å ena sidan har stadgats en nedre värdegråns, summa revisibilis, för rätten att i högsta instans få talan prövad i mål, vilka rör penningar eller sådant som kan uppskattas i penningar. Å den andra sidan har klagorätten spärrats på det sätt att prövning av talan i högsta instans gjorts beroende av särskilt tillstånd. I såväl genomförd lagstiftning som i reformförslag, vilka hittills ej förverkligats, kan man finna olika kombina- tioner av de angivna metoderna.

År 1915 infördes i rättegångsbalken en bestämmelse av innebörd, att hov- rättens utslag inte fick överklagas hos högsta domstolen om parten i hov- rätten tappat mindre än 1 500 kr. (summa revisibilis). Denna beloppsspårr gjordes dock ej absolut. Sålunda öppnades möjlighet att i tvister rörande belopp understigande summa revisibilis efter tillstånd av högsta domstolen få talan där prövad, om sådan prövning antingen bedömdes vara av synner- lig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning eller ock för klagan— den hade synnerlig betydelse utöver det ifrågavarande målet. De nämnda dispensgrunderna, prejudikat- och intressedispens, har övertagits i senare fullföljdsbegränsande lagstiftning, men de hade vid sin tillkomst alltså inget spärrsyfte utan avsåg blott att uppmjuka effekten av bestämmelsen om summa revisibilis.

Den nya rättegångsbalken beslöts år 1942. Enligt den ordning som då infördes och sedan år 1948 är i kraft är beloppsspärren för ekonomiskt mindre betydelsefulla mål kombinerad med bestämmelser om prövnings- tillstånd såsom allmänt villkor för prövning av talan som fullföljts till högsta domstolen. Såsom var fallet enligt 1915 års lagstiftning är möjlighe- ten till prövning i mål, vari talan rör värde som inte uppgår till 1 500 kr., avskuren såvida ej prejudikat- eller intressedispens kommer i fråga. I de mål som inte stoppas genom den angivna värdegrånsen är möjligheten att i högsta domstolen vinna prövning av fullföljd talan beroende av att sådana omständigheter föreligger som antingen utgör grund för meddelande av pre-

judikat- eller intressedispens eller ock innefattar anledning till ändring av hovrättens slut (ändringsdispens) eller som eljest med hänsyn till omstän- digheterna i målet föranleder att talan bör prövas (54 kap. 10 å rättegångs- balken). Av lagen (54 kap. 9 g) framgår att undantag gäller såtillvida som riksåklagaren, justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombuds— mannen ej behöver tillstånd för att få fullfölja mål om allmänt åtal. Enligt 3 kap. 6 & rättegångsbalken skall tre ledamöter av högsta domstolen del- taga vid behandling av fråga rörande prövningstillstånd —— eljest är dom- fört antal minst fem justitieråd. För att prejudikat- eller intressedispens skall beviljas erfordras att två ledamöter röstar härför, medan det i fråga om ändringsdispens och dispens på grund av särskilda omständigheter i målet är till fyllest att en ledamot vill meddela prövningstillstånd (3 kap. 7 5 rättegångsbalken).

Redan innan den nya rättegångsbalken trädde i kraft och medan högsta domstolen alltså ännu hade skriftlig procedur lät man, som i 4 kap. nämnts, år 1945 bestämmelser om prövningstillstånd, väsentligen motsvarande dem i den nya rättegångsbalken, få tillämpning. Orsaken härtill var, att högsta domstolen vid denna tid hade en ej ringa arbetsbalans, som borde avarbetas i före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Genom att ett par år före den nya ordningens början sörja för en sovring bland inkommande mål ville , man göra det möjligt för domstolen att avarbeta inneliggande äldre mål, ! samtidigt som uppkomsten av ny balans hindrades. Åtgärden ledde till : åsyftat resultat.

Spörsmålet om begränsning av måltillströmningen till regeringsrätten genom bestämmelser som inskränker klagorätten, t. ex. regler om summa revisibilis i skattemål, blev ganska tidigt föremål för uppmärksamhet. Så redovisades i propositionen 1928:232 med förslag bl. a. om utökning av antalet regeringsråd vissa uppslag att begränsa tillflödet av skattemål till ! regeringsrätten, vilka emellertid i dåvarande läge avböjdes. &

Sedan dåvarande kanslirådet H. Sterner av chefen för justitiedepartemen- ; tet anmodats att utreda möjligheterna att begränsa fullföljden av mål hos regeringsrätten, framlade han —— som också förut antytts — år 1952 re- sultatet av sitt arbete i form av en promemoria. Denna innefattade en för- ! beredande undersökning i ämnet och utmynnade ej i något bestämt för- slag. Med sikte främst på taxeringsmålen diskuterades utvägar att avskära fullföljd i mindre betydelsefulla mål. I promemorian berördes sålunda spörs- målet om prövningstillstånd såsom villkor för talans prövning i regerings— rätten efter mönster av rättegångsbalkens bestämmelser härutinnan.

Regeringsrättens ledamöter avgav år 1954 yttranden över den förutnämn- da promemorian. Flertalet regeringsråd anslöt sig till tanken att begränsa fullföljden av skattemål genom att för talans prövning i regeringsrätten kräva särskilt tillstånd av domstolen. Meningarna grupperade sig i huvud- sak kring två konkreta förslag till utformning av villkoren för prövnings-

tillstånd. Den ena metoden skisserades av dåvarande regeringsrådet E. Hed- feldt och den andra av regeringsrådet S. Jarnerup.

Det av Hedfeldt lanserade systemet innebar att rätten till prövning gjor- des beroende av ett i varje särskilt fall meddelat prövningstillstånd. Någon särskild beloppsspärr, som ovillkorligt avskar klagorätten i ekonomiskt mindre betydelsefulla mål, ansågs ej kunna förordas. Tre förutsättningar uppställdes för att prövningstillstånd skulle kunna beviljas. Om sakens prövning i högsta instans vore av vikt för enhetlig lagtolkning eller rätts- tillämpning utgjorde detta förhållande skäl för att meddela dispens. Dis— pensgrund vore ytterligare om vid avgörande av frågan om prövningstill— stånd förelåge omständighet eller bevis, som inte tidigare förebragts och som kunde ha betydelse för utgången samt skäl ej funnes till antagande att klaganden tidigare undanhållit omständigheten eller beviset för att där— igenom tillskansa sig fördel i processuellt hänseende. Slutligen skulle dis— pens kunna erhållas om målet hade synnerlig vikt för klaganden eller eljest särskilda skäl för sakens prövning förekomme. Det framhölls, att de före- slagna reglerna ej innebure en uppdelning av målen efter »rättsfrågor» och >>sakfrägor>> — en sådan uppdelning betecknades som praktiskt icke ut— förbar. Störst betydelse för arbetsbesparingen i regeringsrätten ansågs den tredje grunden för prövningstillstånd, den om målets synnerliga vikt för klaganden, komma att erhålla. Hedfeldt fann inte skäl att föreslå någon särskild bestämmelse angående ändringsdispens efter mönster av stadgan— det härom i 54 kap. 10 & rättegångsbalken.

Jarnerup fann det — under hänvisning bl. a. till dåvarande arbetsför- hållanden i taxerings- och prövningsnämnder —— ej kunna ifrågakomma att beträffande fullföljd till regeringsrätten uppställa strängare villkor än dem som gäller för prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 å rättegångsbalken. En huvudregel borde därför vara att prövningstillstånd skulle meddelas så snart anledning förekomme till ändring av det slut, vartill kammarrätten kommit. Utrymmet för ändringsdispens avsågs dock skola på så sätt be— gränsas, att prövningstillstånd ej skulle meddelas, om saken endast hade ringa betydelse för klaganden. Formuleringen »ringa betydelse» kunde eventuellt ersättas av värdegränser för inkomst och förmögenhet, som emel- lertid inte borde vara ovillkorliga. Om särskilda omständigheter föranledde därtill skulle prövningstillstånd kunna meddelas även i mål under värde- gränsen; härigenom undginge man de med en absolut beloppsspärr för- knippade olägenheterna.

Liksom Hedfeldt föreslog Jarnerup en bestämmelse angående prejudikat- dispens och ett reservstadgande om dispens med hänsyn till omständighe- terna i målet. Såsom exempel på särskild omständighet som kunde moti- vera prövningstillstånd nämndes att mål rör mycket stora ekonomiska värden.

År 1956 framlade utredningen om fullföljdsrätt i skattemål — bestående

av regeringsrådet A. Lundevall och f. d. regeringsrådet S. Strömberg — ett förslag om fullföljdsbegränsning (SOU 1957:3) som gick ut på en kom- bination av bestämmelser angående en öppen beloppsspärr, summa revisi- bilis, och tillståndsprövning. Summa revisibilis föreslogs skola sättas till 2000 kr. i fråga om inkomsttaxering och 50 000 kr. vad angår förmögen- hetstaxering. De berörda värdegränserna skulle ha avseende på den belopps- mässiga storleken av ändringsyrkandet i regeringsrätten och alltså inte så- som rättegångsbalkens summa revisibilis knyta an till det belopp som tappats i mellaninstansen. Vad gäller inkomsttaxering under 10000 kr. föreslogs att summa revisibilis skulle differentieras enligt en glidande skala och utgöra en femtedel av den taxerade inkomsten.

Fullföljdsrättsutredningen föreslog i fråga om grunderna för meddelan- de av prövningstillstånd stadganden som nära överensstämde med rätte- gångsbalkens föreskrifter angående fullföljd av talan hos högsta domsto- len. Sålunda upptogs fyra dispensgrunder i två huvudpunkter; i den ena prejudikat- och intressedispens och i den andra ändringsdispens och dis- pens med hänsyn till omständigheterna.

Enligt fullföljdsrättsutredningen kunde genomförandet av dess förslag väntas medföra en —— försiktigt beräknad —— vinst i föredragningstid av om- kring 12 %. Utredningen betonade, att dispensprövningen såtillvida borde vara mera summarisk än en vanlig prövning, som man i mera tveksamma fall hellre borde medge än vägra prövningstillstånd. Den nödvändiga, starka koncentrationen av föredragningen såvitt avsåg dispensansökningar skulle komma att ställa ökade krav på föredragandena.

Till sitt förslag om fullföljdsbegränsning anknöt fullföljdsrättsutredning- en vissa stadganden, ägnade att ge förfarandet i skattemål i regeringsrätten en större fasthet och koncentration än dittills. Enligt dessa föreskrifter, som ägde sin motsvarighet i rättegångsbalkens bestämmelser angående rättegången i högsta domstolen, skulle bl.a. gälla förbud för klagande part att i regeringsrätten föra talan om något, som inte varit föremål för eller ägde samband med talan i kammarrätten, ävensom förbud att åberopa nya omständigheter eller bevis om det ej gjordes sannolikt, att omständig- heten eller beviset inte tidigare kunnat åberopas eller att eljest giltig ursäkt förelegat för underlåtenheten.

Den av fullfölj dsrättsutredningen föreslagna ordningen blev i vissa grund- läggande avseenden utsatt för kritik från remissmyndigheternas sida. Så- lunda togs i ett flertal remissyttranden bestämt avstånd från tanken att låta prövningen av mål, som ej skulle hindras av summarevisibilisspärren, bero av särskilt tillstånd. Det hävdades bl. a. att utredningen härutinnan följt rättegångsbalken utan att taga tillbörlig hänsyn till olikheterna i högsta domstolens och regeringsrättens arbetssätt. Enligt den av regeringsrättens flesta ledamöter framförda meningen stod från arbetsekonomisk synpunkt intet att vinna på den anvisade reformvägen. Ett system med allmän till-

ståndsprövning kunde medföra arbetsbesparing blott under förutsättning att tillståndsprövningen vore väsentligt enklare och snabbare än en slutlig prövning i sak. Vad anginge ändringsdispens kunde arbetsbesparing vin- nas i högsta domstolen till följd av att dispensproceduren vore betydligt mindre tids— och arbetskrävande än huvudförhandling, den normala for- men för handläggning av framsläppta mål. För regeringsrätten gällde där- emot andra förutsättningar; dispensprövningen och den eventuellt efter- följande sakprövningen skulle komma att avse samma material, och samma förfarande skulle tillämpas i bägge fallen. I de fall då dispens beviljades skulle de två föredragningarna —— först för dispens och sedan för slutligt avgörande — innebära dubbelarbete, och detta kunde ej antagas bli kom- penserat av tillräcklig tidsvinst i fråga om de mål, där dispens vägrades.

Vad angår beloppsspärrens anknytning tog regeringsrättens flesta leda- möter ävensom kammarrätten avstånd från utredningens tanke att summa revisibilis skulle anknytas till partens ändringsyrkande i regeringsrätten. I stället förordades anknytning till vad parten tappat i kammarrätten så- som en praktisk ordning.

Frågan om särskilda bestämmelser rörande fullföljden till regeringsrät- ten upptogs i proposition till 1958 års riksdag (nr 32). Departementsche- fen framhöll där i anslutning till ett uttalande av fullföljdsrättsutredningen att villkoren för rätten att få klagan prövad av regeringsrätten borde på ett klart och uttömmande sätt anges i författningstexten.

Utredningens förslag att införa en allmän tillståndsprövning i huvud- saklig överensstämmelse med föreskrifterna härutinnan i rättegångsbalken avvisades emellertid. Denna ståndpunkt motiverades med att systemet inte kunde påräknas medföra någon nämnvärd samlad vinst i tid och arbete. Självfallet borde dock beaktas, att viss arbetsbesparing utan tvivel kunde uppnås genom att dispensprövningen ägde rum på tremannaavdelning, me- dan regeringsrättsmålen eljest normalt prövades av fyra regeringsråd. Ytterligare erinrades om det förhållandet att man under de sista åren före nya rättegångsbalkens ikraftträdande medelst tillämpning av allmän dis- pensprövning lyckats nedbringa arbetsbalansen i högsta domstolen, oaktat processen i domstolen då var helt skriftlig. Emellertid rådde i högsta dom— stolen den ordningen att målen normalt avgjordes av minst fem ledamöter.

Enligt departementschefens uppfattning vore för det dåvarande en be- loppsspärr den enda utvägen att någorlunda effektivt begränsa måltillflö- det till regeringsrätten och därmed vinna ett snabbare avgörande av skatte- målen. Han förordade en ordning, som innebär att beloppsspärren i vissa lägen utgör en fast summa revisibilis men i andra fall med avseende på storleken röner inflytande av den skattskyldiges taxerade inkomst. Sålunda är prövning avskuren i mål, vari det av klaganden i kammarrätten tappade beloppet icke uppgår antingen till 5 000 kr. eller ock till en tiondedel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i senare fallet dock till

minst 500 kr. Vad angår förmögenhetstaxering beror prövningsmöjlig- heten av en fast värdegräns vid 50 000 kr.

Vid sitt ställningstagande till frågan hur reglerna om beloppsspärren lämpligen borde utformas hade departementschefen vägletts av följande synpunkter. I och för sig vore det en nackdel, att beloppsspärren blott toge hänsyn till en faktor av flera, som tillsammantagna utgjorde måttet på den skattskyldiges ekonomiska intresse, nämligen enbart till den taxerade in- komsten. Utrymme gåves t. ex. inte för hänsynstagande till den skattskyl- diges större eller mindre försörjningshörda. Emellertid stod det klart, att en summarevisibilisregel måste verka schablonmässigt om den inte skulle bli alltför invecklad och svår att tillämpa. Genom att sätta värdegränsen i relation till den taxerade inkomsten kunde man någorlunda tillfredsstäl- lande tillgodose önskemålet att fullföljdsspärren inte skulle träffa huvud- sakligen de lägre inkomsttagarna. Relationen mellan det tvistiga beloppet och den taxerade inkomsten syntes i allmänhet vara en god mätare på den skattskyldiges faktiska intresse i målet. Vad. så anginge valet av relationstal och omfånget av tillämpningsområdet för den relativa beloppsspärren ta- lade starka skäl för att ge tillämpningsområdet en vidare utsträckning än utredningen föreslagit (taxerad inkomst 10 000 kr. och därunder) och att inte kräva att så stor del av den taxerade inkomsten som utredningen tänkt sig (en femtedel) skulle vara tvistig. Dock borde man härvidlag gå fram med viss varsamhet. Å ena sidan måste sörjas för en något så när effektiv begränsning av måltillströmningen till regeringsrätten. Den relativa belopps- spärren borde å andra sidan inte ges tillämpning inom ett så brett område att mål rörande absolut sett betydande belopp utestängdes från prövning i den högsta instansen, medan bagatelltvister tilläts gå dit.

Utredningens förslag att regeringsrätten skulle äga meddela prejudikat- dispens biträddes av departementschefen som också tillstyrkte, att dispens- prövning skulle ske på tremannaavdelning. Han framhöll, att utrymmet för prejudikatdispens syntes vara större inom skatteprocessen än på den allmänna processens område. Ofta inträffade att samma skattefråga berör- de ett stort antal skattskyldiga och kunde ge upphov till serier av mål i de olika instanserna. I sådana lägen borde regeringsrätten ha möjlighet att taga upp och avgöra ett typfall att tjäna såsom vägledning för underinstan- serna vid bedömningen av likartade mål. Ibland kunde en enhetlig lagtolk- ning eller rättstillämpning främjas genom att regeringsrätten tog upp en hel serie av mål. Det borde dock fasthållas, att fråga skulle vara om ett kvalificerat prejudikatintresse, vilket i författningstexten borde markeras på det sätt att talans prövning i prejudikathänseende skulle vara av syn- nerlig vikt.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen att prövningstillstånd skulle kunna meddelas, om talans prövning visades ha synnerlig betydelse utöver det aktuella målet, intressedispens, hade i remissyttrandena kritiserats.

Departementschefen fann det dock inte tillrådligt, att helt utesluta möjlig- heten att bevilja intressedispens. En restriktiv tillämpning av den ifråga- varande dispensgrunden låg dock i sakens natur. Sådana omständigheter som att ett fastställande av kammarrättens utslag skulle medföra ekono- miska svårigheter för den skattskyldige eller att den aktuella taxerings4 frågan för den skattskyldige kunde väntas återkomma under ett flertal år borde inte föranleda att intressedispens meddelades. '

Utredningens förslag om det processuella förfarandet i regeringsrätten hade kritiserats av bl. a. regeringsrättens flesta ledamöter och av besvärs- sakkunniga. Bestämmelser i detta ämne ansågs då icke böra meddelas.

Den i propositionen förordade ordningen vann i allo riksdagens gillande. Föreskrifterna i fråga, till sin huvudsakliga del upptagna i 98 5 2 mom. taxeringsförordningen, har sedan icke ändrats. .

I prop. 1958: 32 redovisades en undersökning rörande den sannolika ef- fekten av den föreslagna fullföljdsbegränsningen. Man fann att belopps— spärren, applicerad på cirka 3 000 i regeringsrätten anhängiggjorda taxe- ringsmål, skulle få till effekt att 23 % av målen avskars från prövning. Vid undersökningen togs ingen hänsyn till i vilken omfattning prejudikat— eller intressedispens kunde ifrågakomma i de mål som träffades av regeln om summa revisibilis. Utvecklingen har visat, att de gjorda beräkningarna varit realistiska. Prövningstillstånd har meddelats tämligen sparsamt. Så- lunda har av de under åren 1963—1965 behandlade dispensansökningarna endast 4, 2 % bifallits.

Allmänt om tillståndsprövning enligt kommitténs förslag

Som av 4 kap. framgår har kommittén, efter granskning av olika möjlig- heter att råda bot för överhelastningen i regeringsrätten, funnit en ord- ning med allmän tillståndsprövning vara den enda farbara väg som kan antagas effektivt leda till målet. Endast om man generellt binder parts möj- lighet att vinna prövning av talan till vissa villkor, kan domstolens kvanti— tativa arbetsbörda hållas nere vid en sådan nivå att ledamöterna dispone- rar nog tid för målens övervägande och kan ägna tillräcklig uppmärksam— het åt vården av rättsenheten och rättskipningens likformighet. Den all- männa tillståndsprövning, som kommittén vill införa, följer i sin princi- piella uppbyggnad åtminstone delvis det mönster, som utgörs av rätte- gångsbalkens föreskrifter angående fullföljd av talan hos högsta domstolen. Huvudregeln blir, att talan inte skall kunna upptagas till prövning, såvida regeringsrätten ej meddelat dispens. Från denna regel görs dock undan- tag för några målgrupper, vilka enligt kommitténs förslag ej skulle komma att under regeringsrättens nivå behandlas av förvaltningsdomstol. Det är här fråga om bl. a. vissa valmål, vidare om patent- och varumärkesmål, mål om utlämnande av allmän handling och mål om riksskattenämndens

förhandsbesked i skattefrågor. Såsom ett led i de fullföljdsbegränsande åtgärderna skall vidare för flertalet skattemål bibehållas nu gällande be- loppsspärrar, vilka samtidigt något skärps. Spärrarna i fråga tjänar främst syftet att hålla tillbaka antalet dispensansökningar genom att markera en klar och lättfattlig gräns mellan ekonomiskt mindre viktiga mål och andra. Regeringsrätten skall liksom f. n. kunna uppta av spärren berörda mål till prövning, om prövning motiveras av prejudikatintresse eller visas ha syn— nerlig betydelse utöver det aktuella målet.

InOm ramen för ett system med allmän tillståndsprövning bör dispens— | villkoren utformas så, att behandlingen av dispensansökningar kommer ' att försiggå så smidigt som görligt är. Uppenbarligen bör, såsom under- strukits av utredningen om fullföljdsrätt i skattemål och av departements- | chefen i prop. 1958: 32, de huvudsakliga grunderna för meddelande av prövningstillstånd så klart som möjligt preciseras i författningstexten. Nämnda önskemål måste emellertid vägas mot ett annat, nämligen intresset i att dispensreglerna inte ges en alltför stel utformning; man bör komma ihåg att rättsfallsmaterialet på förvaltningsrättskipningens område är utom- i ordentligt skiftande. Kommittén återkommer till Spörsmålet längre fram i detta kapitel. ;

Vid de praktiska övervägandena rörande systemets konstruktion träder ' i förgrunden frågan huruvida vid sidan av prejudikat- och intressedispens en supplerande dispensmöjlighet bör finnas, motsvarande den i 54 kap. 10 å rättegångsbalken upptagna regeln om ändringsdispens. Spörsmålet : gäller, kort uttryckt, om prövning av talan skall medges ej blott i de prin- * cipiellt och juridiskt intressanta fallen utan även när anledning förekom- mer att —— utanför de nämnda fallens område —- överpröva den lägre in— stansens beslut. Behovet av en regel om sådan dispens sammanhänger tyd- ! ligen med kvaliteten av den rättsliga prövning som samhället förmår er- f bjuda på planet under regeringsrätten. Om, såsom kommittén föreslår, en i kvalificerad kammarrättsprövning skall förekomma i nästan alla mål inom förvaltningsrättskipningens sfär, förlorar skålen för en supplerande dis- pensmöjlighet åtskilligt av sin bärkraft. Skapas väl betryggande garantier för allsidig och omsorgsfull utredning och prövning under regeringsrät- tens nivå, kan till och med hävdas, att den högsta instansens uppgift väsent- ligen endast bör vara att avgöra principfrågor. I fråga om sakläget skulle mellaninstansens avgörande däremot stå fast. En av jämförelsevis få leda- möter bestående högsta förvaltningsdomstol skulle i så fall endast inrikta sig på att vårda rättsenheten på förvaltningsrättskipningens område genom vägledande prejudikatbildning. Kommittén har dock av flera skäl ej velat förorda en så långt gående lösning. Man synes, innan en så radikal utväg väljs, böra avvakta erfarenheterna av den utbyggnad i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende av mellaninstansen, som kommitténs förslag av- ser. Det ter sig vidare icke tillrådligt att helt bryta traditionen att medbor-

garna i förvaltningsfrågor skall kunna »gå till kungs» också i andra än de principiellt viktigare målen.

Om en supplerande dispensmöjlighet alltså enligt kommitténs mening inte kan undvaras, är det emellertid goda skäl att överväga en snävare av— fattning än bestämmelsen i 54 kap. 10å andra punkten rättegångsbalken »om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kom- mit.» Det bör för övrigt anmärkas, att frågan om en begränsning av om- rådet för denna bestämmelse f. n. utreds inom domstolskommittén, vilken sysslar med organisationen av de allmänna domstolarna. Förvaltningsdom- stolskommittén anser, att prövningstillstånd skall kunna meddelas _ utom i fallen prejudikat- och intressedispens _ främst när målets svårbedömlig- het eller dess allmänna vikt innefattar synnerliga skäl till talans prövning. Den närmare innebörden av ifrågavarande stadgande upptas längre fram i kapitlet till behandling.

Såsom framgått av den inledande redogörelsen avvisade statsmakterna år 1958 tanken på prövningstillstånd som allmän förutsättning _ här bort- ses från vissa speciella undantag — för skattemåls prövning i regeringsrät- ten; i stället valdes en ordning med enbart beloppsspärr (summa revisibilis) som korrektiv mot den ökade målbelastningen. Anledningen till detta stånd- punktstagande var väsentligen, att det då aktuella förslaget ansågs ej ur rent arbetsekonomisk synpunkt fylla måttet, alltså inte beräknades ge rimlig vinst i tid och arbete. När kommittén nu — för att tillgodose önske— målet om en sovring bland de fullföljda målen _ funnit systemet med en generell tillståndsprövning för det stora flertalet mål (ej enbart skatte- målen) utgöra den riktiga lösningen, är det givetvis angeläget att påvisa, att den nya ordningen medför en verklig arbetsbesparing och icke drabbas av invändningar, liknande de 1958 framförda. Dessa avsåg, som förut nämnts, att den dubbelföredragning —— först på dispensavdelning och sedan på fullsutten avdelning _ som systemet innebär för de framsläppta målens del, skulle konsumera den vinst i arbetstid, som ordningen med prövnings- tillstånd i och för sig innefattar.

Om tillståndsprövning ej, såsom i fullföljdsutredningens förslag avsågs, förläggs till tremannaavdelning inom regeringsrätten, skulle tydligen dub- belföredragning hos domstolen undvikas och utsikterna till god arbetseko- nomi te sig gynnsamma. Kommittén har därför undersökt olika uppslag att anordna tillståndsprövning utanför regeringsrätten. Ett alternativ är att förlägga prövningen till en fristående myndighet. Besvärssakkunniga har i remissyttrande den 13 december 1960 över socialförsäkringens admi- nistrationsnämnds betänkande II »Socialförsäkringens organisation» (SOU 1960: 35) framfört tanken att anförtro dispensprövningen åt ett omorgani- serat justitiekanslersämbete. Utan invändningar är emellertid inte en så- dan ordning. I själva verket skulle man därigenom föra in ett slags ny in- stans i förvaltningshierarkien, som komme att till förfång för regerings-

rättens kontakt med sitt rättsområde utöva en egen kontroll över detta. Man kan även peka på risken att en enda befattningshavare, t. ex. en byrå— chef hos dispensmyndigheten, i realiteten komme att avgöra frågorna om prövning av fullföljd talan.

En annan metod att lätta bördan för. regeringsrätten och nedbringa det dubbla arbetet med prövning, i regel på samma material, av först dispens- ansökningar och sedan framsläppta mål är att sätta ned antalet i dispens— prövningen deltagande regeringsråd från nuvarande tre till två eller even— tuellt blott ett. I det sistnämnda fallet kunde föreskrivas att vederbörande regeringsråd såsom medbedömare skulle ha två särskilt erfarna regerings- rättssekreterare eller kammarrättsdomare. Denna ordning går ej heller fri från kritik av såväl principiell som praktisk natur. Det kan sålunda sägas, att ett kollegium, bestående av ett regeringsråd och två andra ledamöter som hämtats utanför regeringsrådens krets, måste anses som en annan instans än regeringsrätten själv. Ett sådant organ — ett slags lägre rege- ringsrätt vid sidan av den egentliga — skulle komma att bli en ytterligare mellaninstans och i viss mån innebära en oformlighet. Det kan även göras gällande, att dispensprövning är en så kvalificerad och grannlaga uppgift att den inte bör anförtros åt andra än regeringsråden själva. Mot att rubba den nuvarande regeln med tre dispensprövande regeringsråd talar vidare ett skäl av praktisk natur, nämligen att domarna i den högsta förvaltnings- domstolen genom mera allmänt deltagande i prövningen snabbt vinner kontakt med de aktuella rättsområden. inom vilka domstolen skall bära ansvaret för råttsutvecklingen. Det är ett viktigt intresse att domstolens ledamöter inom vissa, särskilt nytillkommande rättsområden, där stora krav ställs på praxisskapande verksamhet, snart kommer i beröring med ett någorlunda rikhaltigt material.

Avböjer man tanken att —— helt eller delvis — befria regeringsråden från sysslande med tillståndsprövningen, bör emellertid undersökas, om den av- sedda nya ordningen ej ändå kan så utformas att en verklig besparing i fråga om samlad arbetsbelastning uppstår. Här bör till en början några grund- läggande beräkningar redovisas.

Till regeringsrätten har under de gångna åren av 1960—talet årligen in- kommit i genomsnitt lika många mål som avgjorts, nämligen 4500 mål. Om _— som kommittén föreslår — kammarrätt blir mellaninstans även för andra mål än skattemålen samt, efter vad förut antytts, tämligen snäva villkor för talans prövning uppställs över hela linjen, kan tydligen en ned- gång väntas i sammanlagda antalet fullföljda fall. Ledning för beräkningen av den framtida måltillströmningen kan man finna dels i frekvensen av skattemål, som nu fullföljs från. kammarrätten till regeringsrätten, dels i klagofrekvensen i vissa grupper av mål, vilka f. 11. kommer från länsstyrel- serna till regeringsrätten. Av skattemålen förs i genomsnitt 17 till 18 % vi- dare, medan den genomsnittliga klagofrekvensen beträffande övriga under-

sökta målkategorier enligt en 1963 gjord undersökning varierar betydligt. Sålunda går 17,5 % av kommunalbesvärsmålen, 2,5 % av alkoholistmålen, 15,7 % av barnavårdsmålen, 10,4 % av hälsovårdsmålen, 19,1 % av bygg- nadsmålen och 2,5 % av vägmålen från länsstyrelserna upp till regeringsrät- ten. En viss begränsad undersökning är 1966 tyder på att länsstyrelsernas beslut om återkallelse av körkort överklagas hos regeringsrätten i 10—15 % av fallen. Tydligt är, att den mindre klagobenägenheten i andra mål än skattemål ävensom det bortfall av mål i allmänhet, som är att vänta under inflytande av de uppställda generella prövningsvillkoren samt — för icke- skattemål — till följd av kammarrättens inskjutande i instanskedjan, moti— verar en förmodan att antalet ansökningar om prövningstillstånd i regerings- rätten kommer att hålla sig omkring 15 % eller något däröver av det framtida antalet mål i kammarrätterna. För att vara på den säkra sidan torde man höra räkna med 18 %. Det gäller sedan att uppskatta antalet mål i kammar- rätterna under den tänkta nya ordningen. Åtskilliga osäkerhetsmoment vid- låder här beräkningarna, men det torde kunna antagas, att den nya kammar- rättsorganisationen skall få att behandla i genomsnitt mellan 12000 och 13 000 mål om året _— drygt 9 000 skattemål, knappt 1 000 andra redan nu till kammarrätten hörande mål samt cirka 2 500 andra mål av de grupper, vilka för närvarande fullföljs direkt till regeringsrätten. I fråga om kalky- lens detaljer torde få hänvisas till framställningen i 7 kap. Av de angivna uppskattningarna följ er, att till regeringsrätten årligen skulle inkomma drygt 2 200 (18 )( 12500 100 inkommande mål nu till cirka 2 200 mål under den nya ordningen må före- falla stor, men antagandet härom torde till fullo motiveras av förut angivna faktorer, inte minst det bortfall av mål som följer av att en mellaninstans inskjutits för de mål, som hittills ej passerat kammarrätt. (I kammarrätten är, som förut antytts, detta bortfall f. 11. över 80 %.)

) ansökningar om prövningstillstånd. Nedgången från 4 500

Dispensprövning i regeringsrätten jämlikt 98 5 2 mom. taxeringsförord— ningen tar i anspråk blott en tredjedel till en fjärdedel av den tid som nor- malt åtgår för fullständig föredragning i sak av ett skattemål. Orsaken härtill är bl. a. att f. n. endast prejudikat- och intressedispens kan ifråga— komma enligt nyssnämnda lagrum, varför föredragningen av ansökningar om prövningstillstånd kan göras tämligen summarisk. Om, såsom kom- mittén tänkt sig, också en mera allmän dispensgrund skulle tillkomma, kan längre föredragningstid komma att behövas. Det torde vid en försiktig kal- kyl vara rimligt att beräkna den genomsnittliga föredragningstiden för dis- pensansökningar under den nya ordningen (i både skattemål och andra mål) till närmare hälften av genomsnittstiden för ordinarie föredragning av mål.

Förut har nämnts, att regeringsrätten under 1960-talet avgjort ungefär 4500 mål om året. Domstolens tre avdelningar torde ha använt 1900 å

2000 sammanträdestimmar härför, fördelade på närmare 500 samman- träden (ungefär 380 föredragningssessioner+ 120 sessioner för enbart »återställning»). För en avdelning kan beräknas cirka 650 sammanträdes- timmar årligen. Den genomsnittliga tiden för behandling av mål i rege- ringsrätten uppgår —— om man bortser från de i allmänhet mycket enkla körkortsmålen (åren 1963—1965 drygt 1 200 om året) —- till knappt 35 mi- nuter.1 I enlighet med tidigare antagande skulle då normalt för dispenspröv- ning krävas hälften därav, d. v. s. drygt en kvarts timme.2 Då emellertid ett syfte med de föreslagna reformerna är att bereda domstolsledamöterna mera tid för målens övervägande, synes det rimligt att höja den för dispens- prövning beräknade sessionstiden till en halv timme per ärende. För pröv- ning av de omkring 2200 dispensansökningar, varmed i det föregående kalkylerats, skulle följaktligen åtgå cirka 1 100 timmar; detta motsvarar en sessionstid av 275 vanliga sessioner om fyra timmar enligt nuvarande system. Det måste emellertid beaktas, att regeringsrättens handläggnings- kapacitet måste bli större vid dispensbehandling än vid fullständig prövning av mål i sak, eftersom en avdelning vid dispensbehandling består av endast tre ledamöter, medan i slutlig prövning avses deltaga fem domare. Man får alltså plats för flera avdelningssessioner än f. n. i veckoschemat.3 Detta inne- bär, att den sammanlagda tid av året, som behandlingen av 2 200 dispens- ansökningar kräver, blir kortare än den tid som svarar mot 275 sessions- dagar för fullsuttna avdelningar. Om man, för att de sammanfattande be— räkningarna skall bli överskådligare, vill förvandla den totala tiden för dis- pensbehandling till tidsåtgång vid målbehandling på fullsuttna avdelningar, torde man höra räkna med drygt 200 sammanträdesdagar. Eftersom arbets- året rymmer ungefär 500 sådana sessionsdagar, skulle alltså ungefär 40 % av domstolens nuvarande sammanträdestid tas i anspråk för ansökningar om prövningstillstånd. Till jämförelse må nämnas, att av högsta domsto- lens årliga sammanträdestid ungefär 50 % upptas av dispensärenden.

För en samlad överslagskalkyl beträffande regeringsrådens arbetsdispo- sition under den nya ordningen erfordras sedan en beräkning hur många av ansökningarna om prövningstillstånd som kan antagas bli bifallna. Här— vidlag kan frekvensen under nuvarande ordning — endast drygt 4 % —— icke ge tillförlitlig ledning; dispensprövningen avser ju nu blott en mindre del av skattemålen och endast prejudikat- och intressedispens kommer i fråga. Av större intresse är att i högsta domstolen prövningstillstånd torde 1 Det bör framhållas att det i sammanhanget är fråga blott om den tid ett mål tar i

sittande rätt — för föredragning och överläggning. Härtill kommer sedan regeringsrådens enskilda arbete i form av kontrollläsning, litteratur- och rättsfallsstudier, utslagsskriv- ning m. m. Vid den nuvarande dispensbehandlingen torde genomsnittlig tidsåtgång vara 8—10 min. Det må anmärkas, att de redan nu förekommande sammanträdena med tre regerings- råd för behandling av dispensansökningar på grund av ansökningarnas ringa antal och ärendenas enkla beskaffenhet tar så relativt liten tid i anspråk att någon rubbning i det allmänna arbetsschemat ej skett i anledning av dispensärendena. Vanligen brukar föredragningen av dispensansökningarna förläggas sist på dagen, varvid den äldste av de sittande fyra ledamöterna avträder.

can

beviljas i omkring 15 % av fallen. Om man för regeringsrättens vidkom- mande försiktigtvis räknar med ett högre tal, 20 %, såsom normalt, skulle

20 X 2 200

100 på fullsutten avdelning. En jämförelse med den faktiska ändringsfrekvensen1 i nuläget _ då fullföljdsbegränsning visserligen blott i ringa mån före— kommer _ stöder antagandet att man med en sådan beräkning befinner sig på tämligen säker mark, särskilt om beloppsspärren i skattemål något skärps.

En del av de framsläppta målen kan antagas bli föremål för muntlig hand- läggning. Antar man att detta skall gälla mellan 5 och 10 % av de hithö— rande cirka 450 målen, förslagsvis ett trettiotal, _ större del synes det knap- past realistiskt att räkna med _ och beräknar man för varje muntlig för- handling fyra timmar,2 skulle för sådana förhandlingar åtgå en tid av unge- fär 120 timmar årligen eller 30 sessioner.

De övriga framsläppta omkring 420 målen, i vilka vanlig föredragning skulle äga rum vid den slutliga handläggningen, kan uppenbarligen inte kräva tillnärmelsevis så lång tid per mål som målen med muntlig förhand- ling. Eftersom de emellertid får antagas bli svårare än målen nu genom- snittligt är, synes det rimligt att räkna med en tid av 11/4 timme per mål. För de ifrågavarande målen kan alltså beräknas åtgå en årlig behandlings- tid av 525 timmar, vilket motsvarar ungefär 130 sessioner.

Då man, såsom förut visats, bör kalkylera med sessionstid motsvarande 200 femmanssammanträden årligen för prövning av dispensansökningar samt 20 sessioner beräknas åtgå för mål _ ungefär 100 —— där prövnings- tillstånd ej krävs, skulle regeringsrätten efter en reform i enlighet med kommitténs riktlinjer kunna avverka den beräknade arbetsbördan under en årlig sammanträdestid, motsvarande 380 »fullsuttna» dagar (varav 30 för muntlig förhandling, 130 för slutlig handläggning på grundval av skriftligt material efter beviljat prövningstillstånd, 20 för sådan handläggning utan föregående tillståndsprövning och 200 för behandling av ansökningar om prövningstillstånd), d. v. s. avsevärt kortare tid än de 500 sessionsdagar per år, varifrån man under nuvarande ordning utgått. Den marginal, som så- lunda i fortsättningen skulle uppstå, fordras under den första tiden efter den nya ordningens ikraftträdande för avarbetande av balansen av mål. I 6 kap. redovisas en plan härför. Kommittén avser vidare _ i enlighet med sin strävan att bereda regeringsråden mer tid för speciellt de viktigare må- lens övervägande — att föreslå en viss mindre reduktion av det antal sam- manträden, i vilka vederbörande domare skall deltaga. Därutöver har man

omkring 450 mål( )in framsläppta till slutlig prövning i sak

1 Ändringsfrekvensen i de större målgrupperna varierar f. n. mellan drygt 20 (för skattemålen) och 5—10% (alkoholistmål och hälsovårdsmål). Det är värt notera, att ändringsprocenten i skattemål på senare år synes har nedgått. Tidsåtgången för muntlig förhandling har satts så högt också med hänsyn därtill att sådan förhandling ej sällan kan tänkas äga rum utanför Stockholm, varvid även tids- förlust på grund av resor uppstår.

att räkna med att den kontinuerliga ökning av förvaltningsmålens antal, som kunnat iakttagas under de sista decennierna och som särskilt gjort sig gällande inom social-, kommunikations- och finansdepartementens1 om— råden, kommer att fortsätta och ta i anspråk eventuellt outnyttjad kapa- citet. Realiseras senare tanken att — till främjande av likformig bedöm— ning på besläktade rättsområden — rätt till fullföljd hos regeringsrätten mot försäkringsdomstolens beslut öppnas, behövs tid även för socialförsäk— ringsmål. Skulle det visa sig, att på längre sikt en varaktig minskning av regeringsrättens arbete inträder, möter givetvis intet hinder för statsmak- terna att, i mån av avgång bland domstolens ledamöter, nedsätta antalet domare, av kommittén föreslaget till 19 (varav 17 i domstolen tjänstgörande och två i lagrådet).

De framlagda beräkningarna torde ha visat, att den föreslagna ordningen, trots att den i viss utsträckning förutsätter dubbla föredragningar, kan antagas medföra en betydande sammanlagd vinst i tid och arbete vid jäm— förelse med ett system, som inte alls eller blott i ringa mån innefattar dis- pensprövning. Förklaringen till att en ordning, som för skattemålens del tidigare icke ansetts med säkerhet leda till avsedd effekt, nu framstår som hållfast, ligger bl. a. i de ändrade förutsättningarna. Kommittén fram— lägger ju enligt sina direktiv ett förslag, vilket syftar till att skänka rege- ringsrätten en klart markerad ställning såsom i första hand prejudikat- bildande instans och som endast i mindre omfattning lämnar utrymme för vanlig ändringsdispens. Vad angår tillämpningen av den föreslagna ord- ningen må anmärkas, att i flertalet fall föredragning på dispensavdelning torde kunna göras koncentrerad och summarisk _ att döma av hittills- varande erfarenheter torde det ofta från början vara tydligt att målet i fråga saknar prejudikatintresse och att ej heller omständigheterna kan an- ses innefatta synnerliga skäl för att talan bör prövas. Liksom i högsta domstolen lär understundom dispens kunna beviljas omedelbart »på tryc— ket», d. v. s. på grundval av det skriftliga sammanfattande material, som föredraganden i förväg tillställer de på dispensavdelningen tjänstgörande domarna. Framhållas må ytterligare, att erfarenheterna från högsta dom- stolen även eljest — trots det stora antalet muntliga förhandlingar där _ på flera sätt kan åberopas till stöd för ett dispenssystem i regeringsrätten. Först märks att en ej ringa del _ omkring 40 % _ av de mål i högsta domstolen, ivilka prövningstillstånd meddelats, slutligt avgörs genom skrift- lig procedur (s. k. femmansnlål) och att dispensprövningen även i fråga om dessa mål visat sig innebära en klar arbetsbesparing. Erinras må också, att erfarenheterna i högsta domstolen av ett system med generell tillståndspröv- ning var helt positiva under åren 1945—1947, när processen i denna domstol _ liksom alltjämt är fallet i regeringsrätten — nästan helt var skriftlig.

! Här bortses från att beloppsspärren i skattemål för finansdeparteinentets del från och med 1960 tills vidare mer än uppvägt den stigande trenden.

% g % l !

Prejudikat- och intressedispens

Kommittén föreslår, i anslutning till rättegångsbalken samt föreskrifterna i 98 & taxeringsförordningen, att prövningstillstånd för besvär över. kammar— rätts utslag skall av regeringsrätten kunna meddelas, om talans prövning är av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, eller om part visar, att regeringsrättens prövning av saken skulle ha synnerlig betydelse ut- över det aktuella målet. Stadgandets första led ger uttryck för den av re- geringsrättens uppgifter, som enligt direktiven tillagts särskild vikt, näm- ligen uppgiften att vårda rättsenheten på förvaltningsrättskipningens om- råde. En omsorgsfull och klargörande prejudikatbildning är tydligen av vä— sentlig betydelse för att förvaltnings- och domstolsapparaten som helhet skall fungera på ett för rättslivet tillfredsställande sätt. Genom att preju- dikat kommer till stånd befrias myndigheterna från tvister, som eljest skulle komma att belasta dem, kanske under en lång följd av år. Mera tid och omsorg kan därmed i varje instans ägnas det kvarvarande mälbestån- det. Den enskilde besparas ovissheten rörande tolkningen av principiella frågor och behöver icke nedlägga arbete och kostnader på att föra dessa genom instanserna.

Det ligger i sakens natur att någon beloppsspärr inte bör gälla i fråga om meddelande av prejudikat- eller intressedispens. Ej heller beror tillämp- ligheten av de ifrågavarande dispensgrunderna av bedömning huruvida det ter sig sannolikt att kammarrättens utslag kommer att ändras.

Redan tidigare har ifrågasatts, att man med hänsyn till rättsfallsmate- rialets speciella struktur i regeringsrätten för prejudikatdispens endast borde kräva att talans prövning skulle vara av vikt — istället för, som i rättegångsbalken och taxeringsförordningen, av synnerlig vikt. När förvalt— ningsdomstolskommittén nu upptagit denna tanke, är motiveringen i huvud- sak den förut åberopade. Den materia, som är objekt för administrativ rätt- skipning, har en mycket skiftande karaktär och är svår att överblicka, varför behovet av prejudikat generellt får anses större än inom de allmänna dom- stolarnas sfär. För att regeringsrätten skall vara i stånd att hålla den erfor- derliga kontakten med hela sitt rättsområde och med god överblick leda rättstillämpningen i underinstanserna, kan det vidare vara behövligt att till domstolen släppa fram icke blott enstaka mål av särskilt juridiskt intresse från olika rättsavsnitt utan även serier av mål, vilka tillsammans kan ge belysning av föreliggande problem. Den jämkade formuleringen ger god möj- lighet att tillgodose detta behov.

l prop. 1958: 32 antyddes, som tidigare omnämnts, att om samma skatte— problem förekom i ett stort antal fall i de olika instanserna, ett typfall borde släppas fram till prövning för att tjäna till vägledning vid bedömningen i lägre instanser av likartade fall. Regeringsrätten synes i sin praxis ha följt denna anvisning på så sätt att av flera likartade fall endast ett typfall prö-

vats. Från fackkretsar har påtalats, att berörda praxis emellanåt leder till att av många rättssökande i samma läge blott en får rättelse, medan för de övriga kammarrättens avgöranden blir bestående. Detta kunde i en del lägen — som exempel har nämnts fall där fråga är om grunder för värde- ring av aktier i samma bolag, tillhöriga olika personer —— te sig mindre tilltalande. Ehuru önskemålet att inskränka måltillströmningen till en dom— stol, som i fortsättningen mer än hittills skall vara prejudikatinstans, onek- ligen talar för en restriktiv praxis och ehuru de ojämnheter, som kan uppstå för ett beskattningsårs vidkommande, kan antas försvinna under nästföl- jande år, synes det inte höra vara uteslutet att tänka sig en mjukare tillämpning.

Vad gäller skattemålen rönte fullföljdsutredningens förslag om intresse— dispens kritik av regeringsrättens flesta ledamöter i deras år 1957 avgivna remissyttrande. Ledamöterna befarade, att upptagande av intressedispens skulle komma att väsentligt urholka den effekt som utredningen avsåg att vinna med en särskild beloppsspärr. Statsmakterna fann det dock inte till- rådligt att helt utesluta möjligheten av intressedispens, även om behovet av sådan dispens syntes mindre utpräglat. Enligt vad kommittén erfarit har möjligheten till intressedispens ej haft några kännbara verkningar med avseende på regeringsrättens arbetsbörda; den torde endast sällan ha blivit använd. Emellertid är det knappast skäl att, när nu systemet med tillstånds- prövning görs mera generellt, utesluta möjligheten till intressedispens. Sj älv— fallet bör ifrågavarande dispensgrund tillämpas restriktivt. Detta betonas genom bestämmelsen att talans prövning skall visas ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet; här ifrågasätts alltså ej någon jämkning, innebärande uteslutning av ordet »synnerlig». De återverkningar av ut- gången i ett mål, som regeln om intressedispens tar sikte på, skall vara rent rättsliga. Som exempel på sådan verkan kan nämnas det fall att regerings- rättens avgörande i ett skattemål får betydelse för utgången i ett vid all- män domstol anhängigt mål angående falsk eller vårdslös deklaration. I förarbetena till den nya rättegångsbalken pekas på den situationen att utgången av ett mål om lönefordran är av betydelse för flera anställda. Det är däremot ej fråga om sådan faktisk återverkan av målets utgång, som t. ex. att fastställandet av kammarrättens utslag i skattemål skulle med- föra, att den skattskyldige kommer i ekonomiska vanskligheter, eller att avgörandet i disciplinmål eller i mål om behörighet att utöva visst yrke spelar roll för vederbörandes medborgerliga anseende.

Dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m. m.

Vid fullföljd till högsta domstolen föreligger, som tidigare berörts, möjlig— het enligt 54 kap. 10 å andra punkten rättegångsbalken till ändringsdispens.

Högsta domstolen kan sålunda meddela prövningstillstånd, om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit. Stadgandet innebär att dispens kan beviljas, när hovrättens beslut kan antagas vara oriktigt, antingen det gäller rättsfråga eller sakfråga. Vid bedömningen av sakfrågan är högsta domstolens faktiska möjligheter att komma till annat resultat än hovrätten dock beskurna till följd av föreskrifter i 55 kap. 13 och 14 åå rättegångsbalken; dessas huvudsakliga innebörd är, att nya om- ständigheter och bevis i den högsta instansen endast får åberopas under spe— ciella betingelser och att den av lägre instans företagna bevisbedömningen blott under särskilda förhållanden får frångås. Framhållas må i samman- hanget att stora svårigheter möter att uppdraga en klar gräns mellan be- greppen rättsfråga och sakfråga. Därom ger åtskilliga uttalanden i förarbe- ten till reformer på den allmänna processens område besked.

I det föregående har kommittén berört, varför en så vidsträckt dispens— möjlighet som den nu nämnda ej framstår som lämplig inom förvaltnings- processens område. Här må ytterligare framhållas, att regeringsrätten efter kammarrättens föreslagna utbyggnad till allmän administrativ mellaninstans kommer att bli fjärde instans också i vissa andra målgrupper än skatte- målen. Att under sådana förhållanden tillåta en lika vid dispensgivning, som rättegångsbalken f. n. möjliggör för talan hos högsta domstolen, ter sig icke erforderligt och är f. ö. icke praktiskt möjligt, om regeringsrätten skall bli i stånd att ägna tillräcklig omsorg åt prejudikatbildning och över huvud taget åt de viktigare målen inom sitt stora arbetsområde. Utformningen av den supplerande dispensregel, vilken ändå ej kan undvaras, är emeller— tid, som diskussionen vid 1958 års reform ger vid handen, inte utan vansk— ligheter.

Genom möjligheten till prejudikatdispens tillgodoses i första hand det intresse av klarhet, av tydligt besked i viktiga rättsfrågor, som föreligger från samhällslivets synpunkt. Det är alltså inte i första hand ett parts- intresse utan ett allmänt intresse, som kräver att i dylika fall ett mål kan fö- ras fram till prövning av den högsta förvaltningsdomstolen. Att tillgodose detta allmänna intresse bör naturligen vara riktpunkten när man bestämmer de förutsättningar, under vilka mål får upptas till saklig prövningiregerings— rätten. I den mån man utvidgar dispensområdet, bör kriterierna så formule- ras, att de på olika sätt kompletterar bestämmelsen om prejudikatdispens och därigenom samverkar till att ge förvaltningsrättskipningen stadga och enhetlighet. För hänsynstagande till parternas egna viktiga intressen bör gi— vetvis utrymme finnas, men dylika intressen måste vara av kvalificerad art. En allmänt hållen regel, som gör omständigheterna i målet till dispensgrund, blir självfallet för vid. Det kan inte heller komma i fråga att anknyta till att underinstanserna i målet kommit till olika resultat. I regeln bör -— så långt som det är möjligt i en lagtext med vidsträckt tillämpningsområde — tydligt anges vilka omständigheter som, vid sidan av rekvisiten för preju-

dikat- och intressedispens, skall utgöra förutsättningar för prövningstill- stånd.

Efter övervägande av olika lösningar har kommittén, som förut antytts, stannat för att som dispensgrunder ange i första hand att mål är svårbe— dömligt eller har allmän vikt och därefter —— för speciella undantagsfall _ att andra omständigheter motiverar prövning av målet. Stadgandets lydelse föreslås bli, att prövningstillstånd skall få meddelas, om med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt synnerliga skäl förekommer till talans prövning. Dispens av nu ifrågava- rande art skall dock ej förekomma i familjebidragsmål, socialhjälpsmål m.fl. mål, vilka f. n. avgörs i kammarrätten som sista instans. Denna ordning motiveras närmare i 7 kap. och i den speciella motiveringen till 6 & förslaget till lag om regeringsrätten. Vidare skall för skattemålens del speciella be- stämmelser om beloppsspärr —— summa revisibilis _— gälla; för härav be- rörda mål skall dispens utöver prejudikat— och intressefallen ej kunna medges. Till detta ämne återkommer kommittén längre fram i förevarande kapitel och i nyssnämnda speciella motivering.

Rörande innebörden av det föreslagna supplerande dispensstadgandet må först understrykas att en gemensam förutsättning för dispensgrundernas tillämpning är att ett kvalificerat intresse (»synnerliga skäl») motiverar målets upptagande till saklig prövning.

Vad angår kriteriet svårbedömlighet blir det främst fråga om mål, vilka saknar egentligt prejudikatintresse men inrymmer komplicerade rättsliga spörsmål. På sätt och vis kompletterar dispensgrunden i fråga de villkor, som uppställs för meddelande av prejudikatdispens. Ett mål kan givetvis vara svårbedömt också i rent sakligt hänseende, t. ex. på grund av att pro- cessmaterialet är vidlyftigt eller bevisningen omfattande och kanske motsä- gelsefylld. Det kan inträffa att dispens är motiverad även i dylika fall, och vederbörande domstolsavdelning får här göra en avvägning.

Såsom dispensgrund anges vidare, att mål har allmän vikt. Detta rekvisit kan synas anknyta till prejudikatdispensfallet — därför att bakom medde- lande av sådan dispens ju antas ligga ett allmänintresse, nämligen behovet av klarhet i rättsliga tvistefrågor. Dock fyller hänvisningen till måls all- männa vikt en mera självständig funktion. Meningen är att bestämmelsen skall öppna möjlighet för regeringsrätten att till fullständig prövning i sak släppa fram mål, vari utgången visserligen inte blir prejudicerande för be- dömningen av andra fall men ändå av särskilda skäl är betydelsefull. All- män vikt kan sammanhänga med olika slags faktorer.

Såsom exempel på mål av sådan allmän vikt, att prövningstillstånd kom- mer i fråga, må nämnas mål om tillstånd enligt 63 & hälsovårdsstadgan att anlägga en större industri av det slag att driften kan medföra sanitära olä- genheter. I sådana fall kan starka intressen som berör större grupper av människor bryta sig mot varandra. Som ett annat fall, där dispens med hän—

syn till måls allmänna vikt kan tänkas, må nämnas att en kommun genom län eller på annat sätt bistått en enskild industri för att främja sysselsätt- ningen på orten samt kammarrätten efter kommunalbesvär upphävt beslu- tet såsom oförenligt med reglerna för den kommunala kompetensen. Här kan frågan om beslutets giltighet vara av sådan betydelse från samhälleliga synpunkter att besvär bör släppas fram till fullständig prövning i den högsta instansen, även om avgörandets prejudikatvärde kan antagas bli ringa.

Genom det tredje ledet i dispensregeln öppnas möjlighet för regerings- rätten att meddela prövningstillstånd, om med hänsyn till de i målet före- liggande omständigheterna »i övrigt» synnerliga skäl talar för att målet upp- tas till prövning. Denna dispensgrund är avsedd som en allmän reservbestäm- melse och tillåter ett visst hänsynstagande till andra faktorer än dem som huvudsakligen skall beaktas enligt de förut behandlade grunderna. Det blir således möjligt att i fall, där starka skäl så påkallar, bevilja prövningstill— stånd utan att svårbedömlighet eller allmän vikt kan åberopas. Stadgandet möjliggör för påtagligt viktiga fall ett beaktande av de hänsyn, som brukar åberopas för en regel om ändringsdispens. Bestämmelsen bör dock tillämpas återhållsamt. Dispens bör bl. a. komma i fråga när sådana omständigheter är för handen, vilka kan leda till resning enligt 58 kap. rättegångsbalken. Där nämns fall, när tidigare inte framlagt bevis åberopas och dess framläggande sannolikt skulle ha lett till annan utgång, eller där den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. Det är tydligen mera ändamålsenligt att i sådana fall dispens medges än att parten tvingas lita till extraordinära rättsmedel. Frånsett antydda fall kan speciella in— tressen av sådan styrka föreligga att de motiverar prövningstillstånd. Detta kan inträffa t. ex. när målet gäller betydande personliga eller ekonomiska intressen.

Det ligger i sakens natur, att en högsta instans vid tillämpningen av reg— ler som de förevarande kommer att ha och även bör äga tämligen stor fri- het. Under de överläggningar, som kommittén haft med sakkunniga, har det t. o. m. ifrågasatts, om ej denna frihet i praktiken måste bli så vidsträckt att man lika gärna kunde överväga en regel om ändringsdispens, liknande den i 54 kap. 10 å rättegångsbalken men på lämpligt sätt begränsad. Man har då haft i sikte ett stadgande, varigenom ändringsdispens i princip skulle medges men undantag göras dels för fall av ringa betydelse (jfr re- geringsrådet Jarnerups förslag s. 303 ovan) och dels för uppskattnings- och värderingsfrågor. Särskilt på skattemålens område skulle det sistnämnda undantaget sannolikt få stor praktisk betydelse. När kommittén likväl stan- nat för en snävare regel har skälet främst varit, att denna synes stå i bättre samklang med den inriktning på prejudikatbildning, som regerings- rättens verksamhet enligt direktiven bör erhålla och för vilken inrättandet av en allmän administrativ mellaninstans skapar de praktiska möjligheterna. Det bör också ihågkommas att man på grund av samhällsutvecklingen måste

räkna med en kontinuerlig ökning av rättsligt färgade besvärsmål; det är då anledning undvika en regel, som i princip medger ändringsdispens och som genom sin lydelse kan väntas uppmuntra till ett stort antal dispensansök- ningar, däribland många för vilka all utsikt till framgång saknas.

Kommitténs förslag går ut på att de ifrågavarande dispensgrunderna (svårbedömlighet, allmän vikt etc.) inte skall vara tillämpliga i skattemål, om vad klaganden tappat i kammarrätten understiger Visst belopp eller viss del av den beskattningsbara inkomsten, summa revisibilis. Den beloppsspärr, som kommittén sålunda vill uppställa, motsvarar i huvudsak de i 98 & taxe- ringsförordningen upptagna reglerna om summa revisibilis. Ett dylikt sys- tem innebär en effektiv metod att hålla nere antalet ansökningar om pröv- ningstillstånd. Rättvisesynpunkter tillgodoses genom att beloppsspärrens verkan ställs i procentuell relation till inkomsten, medelst anknytning till den skattskyldiges beskattningsbara inkomst.

Med hänsyn till den snäva utformningen av de föreslagna villkoren för prövningstillstånd och kommitténs förut utvecklade synpunkter här- på kan det i och för sig ifrågasättas, om en beloppsspärr verkligen i fort- sättningen behövs vid sidan av de allmänna dispensvillkoren. I synnerhet gäller detta, om beloppsspärren sätts så lågt att antalet klagande, vilka inte utestängs av spärren men ändå saknar utsikter att få prövningstillstånd, : blir stort. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid av stort prak- ] tiskt värde att såsom komplement till de allmänna villkoren för prövnings- ] tillstånd ha bestämmelser, som tydligt markerar en beloppsmässig gräns | nedåt, under vilken endast prejudikat- eller intressedispens kan ifråga-

| E E i i |

komma och alltså utsikterna till framgångsrik fullföljd är ringa. Parterna i taxeringsprocessen får på så sätt en klar linje att hålla sig till, och man kan räkna med att det stora flertalet av dem, som träffas av spärreglerna, avstår från att göra dispensansökan. Risken synes liten för att något mer betydande antal parter inte vill finna sig i summarevisibilisregeln och där- för utan grund söker prejudikat- eller intressedispens. Stöd för kommitténs bedömning ger utvecklingen efter genomförandet av de nuvarande spärr— reglerna för skattemål. Det är främst bestämmelserna om summa revisibilis som dämpat klagobenägenheten och orsakat den förut angivna nedgången av besvär i skattemål under 1960 och följande år.

Det finns enligt kommitténs mening anledning att överväga en höj- ning av de 1958 fastställda spärrgränserna. Frågan om storleken av sum- ma revisibilis har sedan 1958 kommit i ett nytt läge. De åren 1961 och 1965 företagna omläggningarna av skatteskalorna har medfört en faktisk för- skjutning nedåt av värdegränsen, så att spärrens verkan försvagats; den upp- hör vid så låg skattebelastning att målets ekonomiska vikt på intet vis moti— verar möjlighet till prövning i regeringsrätten såsom fjärde instans. Beaktas bör även att vid 1958 års reform införande av beloppsspärr kunde betraktas som ett experiment, vid vilket man borde framgå med särskild försiktighet.

Sedan systemet nu varit i funktion ett antal år och slagit väl ut behöver man ej tveka att något skärpa spärreglerna. Kommittén har låtit företaga en undersökning, vad för slags mål som skulle träffas av en skärpt summa revisibilis, och kommit till det resultatet, att det i stor utsträckning rör sig om mål, där befogade anspråk att få föra talan i den högsta förvaltnings- domstolen knappast föreligger. Undersökningen i fråga redovisas i bilaga B. Ihågkommas bör, att prejudikat- eller intressedispens kan meddelas i alla mål _ även dem som drabbas av beloppsspärr.

På grund av det anförda vill kommittén föreslå en höjning av summa revisibilis av innebörd att den i fråga om statsskatte- och kommunalskatte- mål skall utgöra antingen 10 000 kr. eller ock en fjärdedel av den enligt kammarrättens utslag beskattningsbara inkomsten -— under förutsättning att värdegränsen härigenom blir lägre; summa revisibilis skall dock lägst vara 1 500 kr. Den f. n. gällande beloppsgränsen i fråga om förmögenhets— taxering, 50 000 kr., synes lämpligen kunna höjas till 100 000 kr. De före- slagna bestämmelserna kan antagas erhålla en inte oväsentligt ökad spärr- effekt jämfört med nuläget1 utan att samtidigt gå ut över några beaktans- värda rättssäkerhetsintressen. Kommittén återkommer till reglernas när— mare utformning i den speciella motiveringen till förslaget till regerings- rättslag (6 €).

Beträffande omröstningen rörande dispensgrunderna svårbedömlighet, allmän vikt m. m. är att tillägga, att kommittén inte funnit anledning före- slä någon bestämmelse, motsvarade den som enligt 3 kap. 7 & rättegångs— balken gäller i fråga om ändringsdispens, nämligen att dylik dispens skall anses beviljad, om en ledamot av rätten röstar därför. Meddelat prövnings- tillstånd bör omfatta kammarrättens utslag eller slutliga beslut i dess helhet, såvitt parten för talan däremot. Vidare bör gälla, att regeringsrätten, om en parts talan upptas till prövning, bör ha befogenhet att utan hinder av reg- lerna om prövningstillstånd bevilja annan klagande i målet dylikt tillstånd. Skälen för denna ordning redovisas i specialmotiveringen.

Utredningen om fullföljdsrätt i skattemål föreslog, som förut nämnts, stadganden vilka syftade till ökad koncentration i regeringsrätten.2 Dessa stadganden mötte kritik och några bestämmelser i ämnet upptogs inte vid 1958 års reform. Enligt kommitténs uppfattning är emellertid nuvarande ordning ej väl förenlig med den ställning av huvudsakligen prejudikat- instans, vilken regeringsrätten enligt utredningsdirektiven bör erhålla. Så- som närmare utvecklas i 9 kap. (s. 404) har kommittén för skattemålens del funnit föreskrifter i taxeringsförordningen erforderliga, varigenom kla- gandens nuvarande möjligheter att i regeringsrätten ändra grunden för

1 Den ökade beloppsspärren skulle enligt verkställd undersökning av cirka 2 000 i mars 1966 på finansdepartementets regeringsrättsbyrå befintliga, f. 11. av spärr ej berörda inkomstskattemål träffa ungefär en tredjedel.

? Se SOU 1957: 3 s. 74 ff. 21—614761

sitt besvärsyrkande inskränks. Vad gäller åberopande av nya bevis i rege- ringsrätten föreslår kommittén (i 21 & tredje stycket lagen om regerings- rätten) generella bestämmelser, avsedda att begränsa hittills rådande fri- het i detta hänseende.

. Beträffande den närmare innebörden av de berörda stadgandena hän- visas till specialmotiveringen (9 och 12 kap.); där behandlas även en del andra föreskrifter rörande förfarandet, som upptagits i kommitténs förslag till lag om regeringsrätten.

6 KAPITLET

Närmare om regeringsrättens uppgifter, organisation och arbetsförhållanden under den nya ordningen

Inledning Förvaltningsdomstolskommittén föreslår i enlighetmed sina direktiven uppbyggnad av den administrativa rättskipningen som beträffande det stora flertalet mål mer än förut lägger tonvikt på regeringsrättens egenskap av högsta förvaltningsdomstol och följaktligen på prejudikatbildningen-;.-sak- lig prövning av fullföljda mål skall där komma i fråga endast efter sär- skild, tämligen snäv tillståndsprövning och under regeringsrätten skall kammarrätt finnas som mellaninstans i både skattemål och flertalet andra mål. För de grunder, som enligt kommitténs mening bör gälla för denna tillståndsprövning, har en redogörelse lämnats i föregående kapitel. Vad gäller vissa målgrupper har dock speciella skäl befunnits föreligga för en avvikande ordning av innebörd att målen ej skall passera kammarrätt och särskild tillståndsprövning inte erfordras. '

Detta gäller till en början patentmål och vissa närstående mål. Klagan över beslut av patent- och registreringsverkets patentavdelning respektive varumärkesbyrå i patentmål, varumärkesmål och mål om kollektivmärken upptas f.n. _ för patentmålens del på några undantag när —- av nämnda verks besvärsavdelning, mot vars beslut sökanden i ärendet må föra talan hos regeringsrätten. Enligt 8 5 förordn. d. 16 maj 1884 ang. patent skall besvärsavdelningen bestå av patentmyndighetens chef såsom ordförande, minst tre tekniker och minst en jurist. Avdelningen är beslutför med ord- föranden och två tekniker; dock skall jurist deltaga i handläggning och av- görande »av ärende, vars beskaffenhet sådant påfordrar». Avdelningen har inte själv befogenhet att höra vittnen men kan påkalla vittnesförhör vid allmän domstol. _ Som nämnts i 2 kap. (5. 255) föreslås i prop. 1966: 40 en särskild lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. I stort sett avses gällande bestämmelser angående besvärsavdelningens organisa- tion m.m. skola bibehållas i avvaktan på att frågan om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden löses.

Med hänsyn till de berörda målens natur och kvaliteten av den prövning, som bestås målen i patent— och registreringsverkets besvärsavdelning, synes det överflödigt att inskj uta en domstolsinstans mellan avdelningen och rege- ringsrätten. Mot bakgrund av den faktiska domstolsmässighet, som utmär-

ker besvärsavdelningens prövning, kan det t. o. m. ifrågasättas, om inte pröv- ningstillstånd borde krävas för att talan hos regeringsrätten mot besvärs- avdelningens beslut skall upptagas till behandling i sak. Eftersom avdel- ningen i fråga i sträng mening inte är någon domstol, har kommittén dock ej ansett sig böra föreslå att f.n. några särskilda villkor uppställs för full- följd talans prövning i regeringsrätten. — Enligt mönsterskyddsutredning- ens förslag (»Mönsterskydd», SOU 1965: 61) skall patent- och registrerings- verkets besvärsavdelning införas såsom klagoinstans i mål om mönster- registrering. Då detta synes välmotiverat, torde man inte höra för en kanske kort övergångsperiod föreskriva, att dylika mål, som nu går direkt från pa- tent- och registreringsverket till regeringsrätten, skall passera genom kam- marrätt enligt huvudprincipen i kommitténs förslag till fullföljdsordning. Kommittén framlägger därför förslag om ändring av 1899 års lag om skydd för vissa mönster och modeller, varigenom patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inskjuts som mellaninstans. Förslaget avses skola träda i kraft samtidigt med kommitténs allmänna reformförslag men kan givetvis bli överflödigt genom att ny mönsterskyddslagstiftning då redan hunnit genomföras.

I några grupper av mål gör sig särskild brådska med det slutliga avgöran- det gällande. En kortare instanskedja än den reguljära är sålunda motive- rad i fråga om mål angående riksdagsmannaval och kommunalval samt en del valmålen närstående mål. I mål enligt tryckfrihetsförordningen om at- lämnande av allmän handling är det också viktigt att slutligt besked er- hålls skyndsamt. Enligt kommitténs mening talar behovet av snabbt besked i dessa mål för att fullföljd hos kammarrätt ej föreskrivs. Eftersom en judiciell prövning av målen härigenom kommer till stånd först i regerings- rätten, kan det inte ifrågakomma att uppställa särskilda villkor för talans prövning. (Jfr även 2 kap. 13 å andra stycket sista punkten tryckfrihets- förordningen, som förbjuder »särskilda villkor» för talans prövning i hit— hörande mål.) Besvär över förhandsbesked av riksskattenämnden rör ofta prejudikatfrågor, som bör lösas så snabbt som möjligt. Sådana besvär avses liksom f.n. skola anföras direkt hos regeringsrätten. Med hänsyn till må- lens natur bör prövningstillstånd inte heller i dessa fall krävas. Kommittén föreslår ingen ändring av 103 & taxeringsförordningen enligt vilket författ- ningsrum regeringsrätten omedelbart får att pröva extraordinära taxerings- besvär om den ifrågavarande taxeringen tidigare prövats av kammarrätten eller regeringsrätten.

De angivna avstegen från huvudregeln att förvaltningsmål skall passera kammarrätten, innan de kan fullföljas till regeringsrätten, kan inte beräk- nas få nämnvärd betydelse för regeringsrättens framtida arbetsbörda. Det rörde sig år 1965 om tillhopa drygt 100 mål av ifrågavarande slag. Nämnas bör emellertid, att vid de överläggningar som kommittén haft med olika

sakkunniga blivit satt i fråga, om inte i några andra målgrupper talan lika- ledes skulle få fullföljas direkt från administrativ instans till regerings- rätten.

Så har varit fallet med barnavårds- och alkoholistmålen. Beträffande må— len i fråga har gjorts gällande, att behovet av snabbt avgörande av dessa ofta känsliga besvär vore ett skäl att ej inskjuta kammarrätten i instans— kedjan utan låta fullföljden gå direkt (och utan dispensprövning) från länsstyrelse till regeringsrätt. När kommittén varit obenägen att här före- slå ett avsteg från eljest förutsatt instansordning, har anledningen varit, att kammarrätt —— där vederbörande avdelning ju tänks förstärkt med två socialsakkunniga bisittare — synes väl ägnad att pröva överklaganden i dylika mål. Det är vidare antagligt, att vid övervägande av hithörande besvär relativt ofta muntlig förhandling skall befinnas påkallad, och det är uppenbarligen lämpligast att denna mera tidsödande handläggnings- form i första hand kommer till stånd i kammarrätten och icke i regerings- rätten. Målen är f. ö. ganska talrika — drygt 200 om året.

Beträffande kommunalbesvärsmälen har vidare av en del av kommittén hörda personer ifrågasatts, om ej nuvarande fullföljdsordning borde helt bibehållas och instanskedjan följaktligen vara: kommunal instans — läns- styrelse — regeringsrätt (utan dispensprövning i regeringsrätten). Som av 4 kap. framgår (s. 298) har kommittén emellertid —— i betraktande av att det på kommunalbesvärens område är fråga om ren legalitetsprövning — funnit övervägande skäl tala för att låta talan fullföljas direkt från kom- munal instans till förvaltningsdomstol, där besvären ju tänks handlagda på en i dessa frågor specialiserad avdelning. Mot att låta denna målgrupp utan tillståndsprövning gå från länsstyrelse till regeringsrätt talar vidare, att dessa mål är rätt talrika och att deras antal är i stigande (år 1965 220 st.).

I specialmotiveringen kommer hithörande ämnen att ytterligare behandlas.

Arbetsorganisation Med avseende på regeringsrättens arbetsorganisation föreslår kommittén _ som i 4 kap. nämnts —— att de i regeringsrätten tjänstgörande regerings- rådens antal höjs från nuvarande 15 till 17. (Härtill kommer två i lagråds- tjänstgöring bundna regeringsråd, från vilka tills vidare bortses.) Ökningen betingas delvis av kommitténs uppfattning att det domföra antalet leda- möter i regeringsrätten vid slutlig prövning av mål som regel skall vara fem och att den nuvarande grundlagsenliga möjligheten (22 & regeringsformen) att låta mål avgöras av endast fyra ledamöter i allmänhet inte skall begag— nas.1 Om man med kommittén vill starkt markera regeringsrättens centrala uppgift att omsorgsfullt vårda rättsenheten på förvaltningsrättskipningens

* Under regeringsrättens första år torde domstolen som regel ha sammanträtt med fem regerings- råd.

område, är det följdriktigt att generellt ge domstolens utslag den ökade tyngd, som följer av att fem ledamöter skärskådat målen. Vidare må fram— hållas, att förslaget att prövningstillstånd _ i de flesta mål — skall utgöra villkor för talans prövning ju kommer att medföra, att de till prövning på fullsutten avdelning framsläppta målen blir av mera invecklad beskaffenhet än f.n. Erinras må slutligen om att i högsta domstolen ej färre än fem justitieråd kan slutligt pröva och avgöra mål. Med hänsyn till att regerings- rätten har ett mera splittrat arbetsområde än högsta domstolen och att regeringsrättens ledamöter därför —— till skillnad från justitieråden — rekryteras från vitt skilda områden framstår det som så mycket mera påkallat att genom höjning av det domföra antalet ledamöter söka få bättre garanti för att på en domstolsavdelning är företrädd så allsidig sak- kunskap som möjligt.

Regeringsrättens nuvarande arbetsschema framgår —— om man bortser från de fåtaliga tillfällen, när endast tre regeringsråd sammanträder för dispensprövning i vissa skattemål—av följande tabellariska sammanställ- ning:

Avdelningar Ledamöter Veckor Bisittningsdagar

för ledamöterna . 2 x 5 x 40 = 400 Tisdagar .............. ( 1 x 4 x 40 = 160 Onsdagar .............. 3 x 4 x 40 = 480 Torsdagar ............. 3 x 4 x 40 = 480 Fredagar .............. 1 )( 4 x 40 = 160 Summa: 10 Summa: 1 680

Med bisittningsdag avses ledamots deltagande i sammanträde, där före- dragning förekommer. Som synes inryms tio föredragningsdagar i vecko- schemat. Härtill kommer de tre till måndagarna förlagda sammanträden per vecka, när regeringsråden träffas för överläggning om den gångna vec- kans mål men föredragning ej sker. Av schemat kan utläsas, att på varje

ledamot f.n. kommer 112 (& = 112) bisittningsdagar om året (jämte 15 40 återställningsdagar).

En viktig uppgift för kommittén är ju att söka råda bot för den sedan länge föreliggande överbelastning i regeringsrätten, till följd varav —— all- deles oavsett uppkommen arbetsbalans — tiden ofta blir knapp för särskilt de svårare målens övervägande. Kommittén har, i anslutning bl.a. till på- pekanden vid remissbehandlingen av betänkandet rörande kompetensfördel- ningen mellan statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4), funnit att man vid den tilltänkta reformen ej bör tveka att något minska antalet bisitt- ningsdagar per domstolsledamot och därigenom ge vederbörande domare mera tid för enskilt arbete med målen. Bortsett härifrån gäller, att det nu- varande schemat inte lämnar marginaler för sjukdomsfall bland domarna.

» Det synes rimligt att i sådan mån omfördela regeringsrådens arbete från deltagande i session till kontrolläsning av mål, utvidgade rättsstudier i in- vecklade fall och andra för dömandets kvalitet väsentliga arbetsuppgifter, att antalet årliga bisittningsdagar per ledamot begränsas till omkring 100 ; i samband därmed synes fredagen böra bli sammanträdesfri. Hur ett vecko— schema för regeringsrätten under den nya ordningen på lämpligaste sätt bör utformas torde lämpligen få bli beroende av närmare diskussioner på ett senare stadium med domstolens ledamöter. I syfte att likväl förmedla en mera konkret uppfattning av det nya läget må emellertid här nedan visas ett tänkbart typschema:

Avdelningar Ledamöter Veckor Bisittningsdagar

för ledamöterna Tisdagar .............. 3 x 5 x 40 = 600 Onsdagar .............. 51 X 3 x 40 =- 600 11 x 3 x 40 = 120 Torsdagar ............. 2 x 5 X 40 = 400 Summa: 11 Summa: 1 720

På måndagar förekommer som hittills sammanträden utan föredragning —— för återställning. Av schemat framgår att var och en av de 17 ledamöterna skulle behöva sitta

i rätten ungefär 100 dagar om året, alltså något mindre än nu(1'17720 = 101).

Antalet föredragningsdagar _— alltså sessioner med föredragning —— per arbetsvecka ökar med en till elva. Detta beror på att så många sam- manträden framdeles kommer att avse tremannaavdelningar för behand- ling av ansökningar om prövningstillstånd. I enlighet med antagandena i förra kapitlet har i veckoschemat räknats med att handläggningen av dis— pensansökningar kommer att ta i anspråk något mer än hälften av rege- ringsrättens föredragnings- och återställningsdagar (enligt veckoschemat sex av elva föredragningsdagar). Eftersom dispensprövningen emellertid kräver endast tre regeringsråds närvaro, åtgår i själva verket mindre än hälften av regeringsrättens samlade tid och arbete till sådan prövning; i 5 kap. har man kommit till ungefär 40 %. Schemat anvisar 720 av 1 720 bisittningsdagar per år för ansökningar om prövningstillstånd. Anmärkas må att av det dryga arbetet utom ramen för session enligt sakens natur en större del kommer på mål, vari prövningstillstånd meddelats, än på de ej framsläppta målen.

Naturligtvis kan utvecklingen beträffande antalet ansökningar om pröv- ningstillstånd, frekvensen av muntliga förhandlingar och andra för dom- stolens arbete bestämmande faktorer komma att bli en annan än den kom-

1 Här är fråga ej om avdelningar för huvudsang prövning av mål utan om de mindre grupper om tre domare, vilka _ med ledamöter från olika avdelningar — sammansätts för behandling av ansökningar om prövningstillstånd.

mittén räknat med. Med hänsyn till de säkerhetsmarginaler, som kommit- tén inrymt i sina beräkningar, bör dock den angivna ledamotskadern visa sig tillräcklig. Komplikationer uppstår emellertid till följd av önskemålet att domstolen under den nya ordningens inledningsskede skall medhinna en avarbetning av liggande äldre mål.

Balansens avarbetning Regeringsrättens balans av oavgjorda mål utgjorde vid 1965 års utgång 6362 mål. I medeltal för åren 1963—1965 inkom till regeringsrätten 4322 och avgjordes 4480 mål. Balansen är alltså i det närmaste en och en halv gånger så stor som den årliga arbetsprodukten. Emellertid är den formellt registrerade balansen icke liktydig med reell balans, varmed avses inne- ! liggande mål som föreligger i sådant skick, att de omedelbart skulle kunna |

föredragas i regeringsrätten. Normalt torde det förhålla sig så, att bortåt 2 000 av de balanserade målen inte är disponibla för behandling, t.ex. på grund av att målen befinner sig på remiss hos olika myndigheter eller på begäran av part vilar för ytterligare utredning eller argumentering. Man torde vidare böra räkna med att cirka 750 mål måste vara tillgängliga för att föredragandena skall kunna svara för en jämn föredragning. Från de angivna utgångspunkterna kan antagas att den reella balansen hos rege- ringsrätten uppgår till närmare 4 000 mål (6 360 minus 1 800 + 750 = 3 810). Denna balans består till den övervägande delen av skattemål.

Av lätt insedda skäl är det ett starkt önskemål att balansen, som redan så länge tyngt domstolens arbete, så fort som möjligt bringas ur världen. Frågan blir då om detta tillräckligt snabbt kan ske inom ramen för den nya ordningen. En rad osäkra faktorer gör bedömningen av möjlig avverknings— takt tämligen vansklig. Vissa antaganden rörande utvecklingen måste emel- lertid göras, och kommittén får därför redovisa följande beräkningar.

Teoretiskt sett medför en ökning av regeringsrättens ledamotsantal från 15 till 17 en kapacitetshöjning med 13,3 % vilket motsvarar en med unge- får 600 mål förhöjd årlig arbetsprodukt. Det är i och för sig inte säkert att ökningen av regeringsrättens numerär kan bringas att helt slå igenom i form av ökad målbehandling. Den uppdragna organisationsramen medför emeller- tid en viss flexibilitet som i och för sig förstärks genom att tremannasessio- ner blir ett vanligt inslag på tj änstgöringsschemat. Under ett övergångsskede synes åtskilligt kunna vinnas genom att regeringsrätten vid handlägg- ning av besvär, som anförts före den tilltänkta omorganisationens ikraft- trädande, i regel sammanträder med fyra ledamöter (när nämligen stad- gandet i 22 & regeringsformen så medger). Den målbalans, som finns vid den nya ordningens ikraftträdande, innefattar ju en mycket större andel relativt enkla mål än som senare kommer att vara fallet med mål på full— sutten avdelning. Vidare synes det försvarligt att uppskjuta den skisserade

nedskärningen av antalet bisittningsdagar för regeringsråden tills balansen nedbragts till rimlig nivå.

Givetvis kan inte alla nytillkommande mål vila medan balansen av äldre mål avarbetas. I synnerhet äl det angeläget, att mål av intresse ur prejudi- katsynpunkt så snabbt som möjligt föredrages på dispensavdelning och, för den händelse prövningstillstånd meddelas, prövas i sak på femmannaavdel- ning. Den nya ordningen måste alltså tillämpas samtidigt med att äldre mål avarbetas enligt hittills gällande system. Regeringsrätten har f. 11. den praxis att dispensansökningar i skattemål jämlikt 98 å taxeringsförordningen ges viss förtur. Grunden härför torde icke blott vara att det gäller fall, vari prejudikat- eller intressedispens kan ifrågakomma, utan också att de skatt- skyldiga anses ha befogade anspråk på att snabbt få veta om deras talan i regeringsrätten över huvud taget kommer att prövas i sak. Såsom ett exem- pel har följande typarbetsschema uppgjorts för den övergångsperiod, när den nu befintliga målbalansen tänks avarbetad.

Avdelningar Ledamöter Veckor Bisittningsdagar

för ledamöterna . 2 x 5 x 40 = 400 Tlsdagar .............. ( 1 x 4 x 40 = 160 Onsdagar .............. x 4 x 40 = 480 Torsdagar ............. X 4 X 40 = 480 2 X 4 x 40 = 320 Fredagar .............. (I; )( 3 X 40 = 120 Summa: Summa: 1 960

Förestående tj änstgöringsordning innebär en ökning av antalet föredrag- ningsdagar per vecka från nuvarande 10 till 12. Eftersom en avdelning f.n. hinner behandla i genomsnitt 12 mål per föredragningsdag, beräknas en ytterligare föredragning i veckan på fyrmannaavdelning medföra att rege- ringsrättens årliga handläggningskapacitet ökar med inemot 500 mål (40 veckor )( 12— = 480). Den nytillkommande avdelningen om tre regeringsråd för prövning av dispensansökningar innebär vidare indirekt en kapacitets— höj ning av samma omfattning. Den sammanlagda årliga vinsten skulle följ- aktligen redan vid denna ordning kunna antas bli åtminstone 900 mål. Sche- mat i fråga medför ingen lättnad i regeringsrådens nuvarande ganska be- tungande skyldighet att deltaga i sammanträden; snarare ökas bördan helt obetydligt 1373 = 115 men genom jämkningar i schemat torde å andra sidan viss lättnad kunna vinnas. Över huvud taget är ju fråga om en provi- sorisk lösning av vissa övergångsproblem. En arbetsplan för den nya ord- ningen måste revideras allteftersom regeringsrätten i stigande omfattning ägnar tid åt dispensansökningar och handläggning på femmansavdelning av dispenserade mål samt förrådet av äldre mål avvecklas. Det bör ankom- ma på regeringsrätten själv att efter kontinuerlig bedömning av arbetsläget

disponera sessionstiden på det sätt som med hänsyn till den rådande situa- tionen är lämpligast.

Såsom antytts i föregående kapitel kommer regeringsrätten — samman- satt av 17 i domstolen tjänstgörande ledamöter —— att ha en målbehandlings- kapacitet, som, under förutsättning att det nuvarande arbetstempot inte sänks, ej oväsentligt överstiger den väntade arbetsbördan. Om man vidare temporärt uppoffrar önskemålet att skära ned sammanträdestiden för re- geringsrättens ledamöter bör domstolen under en övergångstid kunna pres- tera en åtskilligt större årlig arbetsprodukt än som motsvarar det genom— snittliga nytillskottet per år av arbete för domstolen. Denna »överskotts- kapacitet» Under ett inledande skede kommer enligt kommitténs uppfatt- ning att möjliggöra att regeringsrättens målbalans årligen kan reduceras med mer än de 900 mål varom i föregående stycke varit tal, förslagsvis med tillhopa 1 300—1 500 mål om året.

En samlad bedömning av utsikterna att — inom ramen för den nya ordi- narie regeringsrättsorganisationen — avarbeta en befintlig balans ger enligt kommitténs mening fog för antagande att den erforderliga reduktionen av balansen skall kunna åvägabringas inOm cirka tre år. Detta resultat får dock köpas till priset av en fortsatt högt uppdriven arbetstakt och tung börda för regeringsrättens ledamöter.

Vill man förbättra utgångsläget vid den nya ordningens inträde låter det sig emellertid väl förena med kommitténs allmänna plan att tillsätta de föreslagna två nya regeringsråden innan kommitténs förslag är slut— behandlat. Under hand har även framförts tanken att redan nu tillsätta fyra nya regeringsråd, varigenom domstolen skulle kunna arbeta på fyra avdelningar. Uppenbarligen skulle härigenom en snabbare avarbetning av domstolens balans möjliggöras, men mot lösningen i fråga talar vad kom- mittén förut — i anslutning till ett uttalande i direktiven — anfört om de ökade svårigheterna att med så många som fyra avdelningar upprätt- hålla enhet och konsekvens i lagtolkningen och rättstillämpningen. Anses det påkallat att omedelbart tillföra domstolen nya ledamöter talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att stanna vid en sådan lösning, som icke behöver medföra en ökning av antalet avdelningar. Vilken åtgärd som än må komma att vidtas i antydd riktning, torde den ej rubba kom- mitténs allmänna plan för regeringsrättens framtida organisation, låt vara att givetvis arbetskalkylen för de första åren påverkas.

Muntlighet Möjligheten att understundom även i regeringsrätten få till stånd muntlig handläggning framstår som en betydelsefull faktor ur både utrednings— och allmän rättssäkerhetssynpunkt. Även om skriftlig procedur också framdeles måste bli huvudregeln — på grund av förvaltningsmålens natur och av hän— syn till kostnaderna, ej minst för de enskilda parterna själva —— är möjlig-

heten för den enskilde att i vissa fall utverka muntlig förhandling av stort värde. Att parterna emellanåt har tillfälle direkt delta i domstolsbehand- lingen, bidrar också till att upprätthålla förtroendet för förvaltnings— rättskipningen. Detta är särskilt viktigt under en tid med en ofta ingri- pande reglering av medborgarnas rättigheter och skyldigheter.

Såsom framgår av föregående kapitel har kommittén räknat med, att muntlig förhandling i regeringsrätten skall förekomma i 5—10 % av de mål, som efter meddelat prövningstillstånd tas upp till prövning i sak, enligt beräkningarna ett 30-tal om året. Det är svårt att förutspå utvecklingen av regeringsrättens praxis i detta hänseende. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på regeringsrätten själv att avgöra, om mål skall handläggas muntligt inför domstolen. Part kan således inte tillerkännas någon ovillkor- lig rätt att på begäran få muntlig förhandling till stånd. Ej heller finner kommittén det erforderligt att i en ny regeringsrättslag föreslå bestämmel- ser om huvudförhandling i regeringsrätten i full överensstämmelse med rät- tegångsbalkens mönster. Muntlig förhandling bör liksom hittills varit fallet i den förvaltningsdomstol, där den oftast förekommit, nämligen kammarrät- ten, tjäna såsom ett komplement till den skriftliga utredningen.

I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna angående för- farandet i regeringsrätten hänvisas till specialmotiveringen i 9 kap.

B(hörighelskrav m. m.

Med avseende på regeringsrättens organisatoriska förhållanden i övrigt uppkommer i anslutning till kommitténs reformförslag åtskilliga följdfrågor rörande ändringar eller jämkningar i gällande ordning. Kommittén vill här upptaga några mera betydelsefulla sådana följdspörsmål.

Om behörighetskrav för regeringsrådsämbete stadgas i 18 5 regeringsfor— men. Regeringsråd skall ha förvaltat civil beställning samt däruti ha ådaga— lagt insikt, erfarenhet och redlighet. Av hela antalet ledamöter i regerings- rätten skall minst två tredjedelar »hava fullgjort vad författningarna före— skriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas». Den citerade föreskrif- ten innebär krav på juris kandidatexamen. För högsta domstolens del är detta kompetenskrav undantagslöst — alla justitieråd måste följaktligen vara jurister.

I sitt år 1907 avgivna betänkande angående inrättandet av en högsta för- valtningsdomstol föreslog Hj. L. Hammarskjöld, att högst två ledamöter skulle kunna utses utanför juristernas krets. Visserligen hade 1903 års riks- dag i den skrivelse som föranledde Hammarskjölds uppdrag förutsatt att samtliga ledamöter i den tilltänkta domstolen skulle besitta formell jurist— kompetens, men Hammarskjöld menade att en undantagslös sådan regel ej vore välbetänkt. Man borde således inte lägga hinder i vägen för att till rege- ringsråd utnämna goda krafter, som fått grundlig administrativ utbildning

genom långvarig verksamhet på viktiga poster inom förvaltningen. I prop. 1908: 37 med förslag till inrättande av regeringsrätten anslöt sig departe- mentschefen till Hammarskjölds synpunkter. Han underströk vidare, att möjligheten att till ledamot utse annan än jurist kunde beräknas få ökat värde, om regeringsrättens behörighet vidgades till att omfatta mera än ren rättstillämpning —— såsom framgår av historiken i 2 kap. gick departements— chefen på en annan linje än Hammarskjölds såvitt avser bestämningen av regeringsrättens kompetensområde. Förslaget till stadgande i regeringsfor- men avfattades så, att av det till minst sju uppgående antalet regeringsråd minst tre fjärdedelar skulle vara jurister. Av sju regeringsråd måste således sex ha avlagt juridisk examen. Den i propositionen föreslagna regeln jämka- des på förslag av vederbörande utskott (KU 1908: 10) på det sätt att minst två tredjedelar av regeringsrättens ledamöter skulle vara jurister. Följakt- ligen kunde två av de sju ledamöter, av vilka regeringsrätten från början var sammansatt, vara icke-jurister.

Den ståndpunkt i fråga om det icke-juridiska inslaget, vilken av stats- makterna intogs vid domstolens skapande, torde ha rönt inflytande av vissa farhågor för formalism och överdriven stränghet hos den tidens domare. Densamma kom blott under domstolens tidigare verksamhetsår att spela någon egentlig roll vid domstolens rekrytering. Sålunda ingick i den första kretsen av ledamöter två som inte var lagfarna, en matematiker och en tek- niker. Efter år 1917 — då matematikern avgick — har möjligheten att upp till en tredjedel besätta regeringsrätten med ledamöter utan juristexamen inte utnyttjats. Inslaget av icke-jurister har sedan hela tiden bestått av en enda domare och den successivt ökande kretsen av regeringsråd har mer och mer kommit att rekryteras som vanliga domstolar, låt vara att stor för- valtningserfarenhet krävts av vederbörande. Under skedet 1917—1962 var praxis att låta det icke-juridiska elementet i regeringsrätten representeras av en ingenjör, vars sakkunskap ansågs värdefull speciellt för patentmålen. Denna linje bröts år 1962, då den avgående tekniskt skolade ledamoten er- sattes av ett regeringsråd med allmänt administrativ bakgrund (utan juri- disk examen).

Den lämnade redogörelsen ger vid handen att möjligheten att till rege— ringsråd kalla icke—jurister i allt mindre mån utnyttjats. Med hänsyn redan därtill reser sig spörsmålet, huruvida det finns anledning att i fråga om examenskraven bibehålla någon skillnad mellan högsta domstolen och rege- ringsrätten och om ej avlagd juris kandidatexamen för framtiden bör gälla som undantagslös förutsättning för utnämning till regeringsråd.

Författningsutredningen har inte ansett sig böra föreslå, att behörighets- krav för åmbete såsom domare i de högsta instanserna skall stadgas i en ny regeringsform (»Sveriges statsskick» SOU 1963:16, 17). Detta ämne före- slås i stället skola regleras i allmän lag. Kommittén finner för sin del de ifrågavarande föreskrifterna böra bibehållas i grundlagen, i varje fall så

länge motsvarande är fallet med avseende på högsta domstolens ledamöter. I sak har kommittén stannat för att avlagd juris kandidatexamen bör upp- ställas som obligatoriskt villkor för utnämning till regeringsrådsämbete. Ett tungt vägande skäl för denna ståndpunkt är att domstolen i fortsätt- ningen i enlighet med direktiven mer än nu kommer att få karaktären av prejudikatinstans och att därmed den rent rättsliga bedömningen kommer mera i förgrunden än hittills. Regeringsrätten är över huvud taget den enda domstol med brett målregister i vårt land, där ej juridisk utbildning krävs av de ledamöter, som förutsätts delta i alla sorters mål. Sådan utbildning fordras f. ö. traditionellt i kammarrätten, varifrån de allra flesta målen hos regeringsrätten tänks komma. Därutöver gäller, och det är måhända det väsentligaste argumentet, att i målen hos regeringsrätten så ofta upp- kommer intrikata juridiska spörsmäl att det — även om erfarenhet och personlig läggning i viss män kan kompensera — måste vara en kännbar olägenhet att sakna den grundläggande rättskunskap och skolning i juri- disk metodik som rättsliga studier ger. Fast juris kandidatexamen i och för sig inte borgar för djupare insikter, skänker den en förtrogenhet med centrala juridiska ämnen och en insyn i spörsmål av rättslig natur, som en domare i den högsta förvaltningsdomstolen har den största nytta av. Utöver minimikravet på juris kandidatexamen lär som nu böra gälla att ledamöterna förvaltat civil beställning och däri ådagalagt insikt, erfaren— het och redlighet. Det är givetvis önskvärt att liksom hittills flertalet leda- möter i regeringsrätten besitter domarerfarenhet. Tilläggas må, att kravet på lagfarenhet för samtliga regeringsråd väl går att förena med önskemålet att i domstolen skall finnas företrädd mångsidig erfarenhet av administra- tiva värv. Det är nämligen inga svårigheter att finna kandidater till rege— ringsrådsämbeten, vilka både äger ingående erfarenhet av förvaltningens problem och har juridisk utbildning.

Ett spörsmål för sig blir huruvida ej —— när domare med teknisk utbild- ning inte längre ingår i domstolen — särskilda anordningar bör träffas för att tillgodose regeringsrättens behov av fackkunskap i patentfrågor. Olika lösningar är härvidlag möjliga. En är att regeringsrätten från fall till fall beslutar att anlita sakkunnig såsom förutsätts i 40 kap. rättegångsbalken. Med lagen om försäkringsdomstol 5 5 och kammarrättsstadgan 5 5 som förebilder kan vidare övervägas att Kungl. Maj :t för viss tid förordnar sär- skilda sakkunniga 1ned uppgift att tillhandagå regeringsrätten med yttran- den i patenttekniska spörsmål. En tredje möjlighet är att vid regeringsrättens behandling av patentmål låta fackkunniga personer ingå i domstolen, som tillfälligt adjungerade ledamöter med rösträtt. Exempel på dylika sakkun- niga bisittare utgör de tekniker, som skall deltaga vid Stockholms rådhus- rätts behandling av patentmål (23 5 patentförordningen, 66 och 68 55 i den i prop. 1966: 40 föreslagna patentlagen; i nämnda prop. 67 5 upptas en helt ny regel om medverkan av tekniker i patentmål i hovrätt). Vidare kan erin-

ras om de i fastighetsvärdering insatta ledamöter, som tj änstgör på fastig- hetstaxeringsdivision i kammarrätten (165 5 och 180 5 3 mom. taxeringsför- ordningen, 6 5 kammarrättsstadgan).

Kommitténs förslag till ny regeringsrättslag innefattar en uttrycklig före- skrift —— genom hänvisning till 40 kap. rättegångsbalken— att regerings- rätten vid behov skall kunna anlita sakkunnig. Detta allmänna stadgande synes emellertid inte vara tillräckligt, när det gäller att kontinuerligt till- försäkra regeringsrätten expertis i de för icke-tekniker ofta svårtillgängliga patentmålen. Som förut berörts, ansåg man vid tillkomsten av lagen om försäkringsdomstol behövligt att komplettera en i lagen intagen hänvisning till 40 kap. rättegångsbalken med ett särskilt stadgande, varigenom till domstolen för viss tid såsom sakkunniga kan knytas läkare med olika spe— cialiteter. Enligt kommitténs mening bör regeringsrättens behov av teknisk expertis i patentmålen tillgodoses på liknande sätt. I den mån de sakkunni- gas utlåtanden rör omstridda tekniska frågor bör självfallet sörj as för att par- terna erhåller del av de sakkunnigas meningsyttringar och får tillfälle att bemöta dessa. '

Erinras bör slutligen att, därest pågående utredning om inrättande av en gemensam nordisk besvärsinstans för patentärenden leder till resultat, pa- tentmålen i regeringsrätten torde bortfalla. Kommer detta att ske snart, är det naturligtvis ingen anledning att för några få år införa den före- slagna förstärkningen med patentsakkunniga. Det är emellertid ännu osä- kert, om och när en nordisk patentdomstol kan komma till stånd. I be- traktande härav har kommittén funnit sig icke böra avstå från att före- slå en förstärkning av den tekniska sakkunskapen i regeringsrätten. Kom- mittén vill också peka på att man i Finland vid en är 1966 genomförd re- form av ordningen för behandling av patentmål infört en bestämmelse om att två tekniker skall delta i högsta förvaltningsdomstolens handläggning av sådana mål.

Ordförandeskap m. m.

Rörande ordförandeskap och sammanträdesledning i regeringsrätten sak- nas för närvarande författningsbestämmelser. Utan särskild föreskrift till— lämpas emellertid den ordningen att ordförandeskapet i domstolens plenum utövas av den i tjänsten äldste ledamoten, vilken tillika är ordförande på en av domstolens avdelningar. På de två andra avdelningarna är de därnäst äldsta ordförande. Förhållandena i regeringsrätten skiljer sig från motsva- rande ordning i högsta domstolen, där enligt 5 5 lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring Kungl. Maj:t utser såväl ordförande för hela domstolen, tillika ordförande på en avdelning, som ordförande på övriga avdelningar. Då denna ordning är 1946 infördes — tidigare gick även för högsta domstolens del ordförandeskapet i domsto—

len och på dess avdelningar efter utnämningsålder — var skälet att större krav på arbetsledning än förut skulle komma att ställas, detta både i fråga om ledningen av huvudförhandling och beträffande ändamålsenlig disposi- tion av arbetet i allmänhet.

Kommittén finner de för högsta domstolens vidkommande åberopade skä— len kunna andragas för att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att förordna ordförande också i regeringsrätten och på dess avdelningar, låt vara att muntlig förhandling icke i regeringsrätten kan väntas förekomma i samma utsträckning som i högsta domstolen. Att enbart ancienniteten skall vara bestämmande i fråga om ansvaret för arbetsledningen synes lika litet som i annan offentlig verksamhet vara lämpligt. Det är emellertid anledning understryka vad; som av departementschefen för högsta domstolens del framhölls till stöd för 1946 års reform (prop. 1946: 135), nämligen att den omständigheten att till ordförande utses annan än den i tjänsten äldste ej. innebär, att den sistnämnde inte skulle vara lika framstående som jurist och domare som den utsedde. Vid valet av ordförande skall bl.a. företräden med avseende på fallenhet för praktiska och organisatoriska uppgifter tillmätas vikt. Ordförandeskapet bör — som departementschefen jämväl erinrade om —— ej medföra att vederbörande i förhållande till övriga ledamöter intar an- nan tjänsteställning eller åtnjuter högre lön.

Föredragningsorganisation Gällande bestämmelser angående beredning och föredragning av mål och ärenden, som skall upptagas av regeringsrätten, återfinns i regeringsformen och regeringsrättslagen samt i stadgan den 18 juni 1926 (nr 227) angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhör regerings- rätten. För dessa bestämmelsers innehåll har redogjorts i 2 kap. (5. f.). I det hela innebär gällande ordning, att de olika statsdepartementen tjänar som kansli åt regeringsrätten, vart och ett såvitt angår målen från det egna området. Föredragandena, vanligen benämnda regeringsrättssekreterare, är i regel tjänstemän i vederbörande departement vilka uteslutande ägnar sig åt domstolsarbetet. De ingår — med undantag för skatteföredragandena i finansdepartementet _ i departementens befordringsgång. Skatteföredra- gandena hämtas nästan uteslutande från kammarrätten och återvänder efter en längre eller kortare period som regeringsrättssekreterare till denna dom- stol. Rörande föredragandearbetet må framhållas, att föredraganden, sedan ärende överlämnats till honom, är ansvarig för beredningen av detsamma. Han äger därvid infordra förklaring eller utlåtande av vederbörande myn— dighet och även i övrigt inhämta för sakens bedömande erforderliga upplys- ningar. I färdigberett ärende skall skrivas förslag till rubrik och beslut in- nan föredragning i regeringsrätten äger rum.

Ordningen med föredragande, tillhörande de olika departementen, har

förestavats av skäl som tillmättes stor betydelse vid tiden för regeringsrät- tens tillkomst. I sitt betänkande om inrättande av en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt framhöll Hj. L. Hammarskjöld bl.a. önskvärd— heten av att ett sammanhang mellan regeringsrätten och regeringen beva- rades. Detta ändamål skulle nås genom att regeringsrättsmålen bereddes och föredrogs av tj änstemän i de särskilda departementen. Därigenom skulle den fördelen vinnas, att det material till kännedom om förvaltningen och därmed sammanhängande förhållanden, som låg i besvärsmålen, omedel- bart skulle komma departementen till godo. Enligt Hammarskjölds uppfatt— ning skulle inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för beredning och före- dragning av regeringsrättsmålen —— motsvarande nedre justitierevisionen -— medföra olägenheter; bl.a. hävdades, att ett stort antal föredragande blev % erforderligt för att önskvärd sakkunskap på de skilda förvaltningsområ- % t dena skulle finnas, men att full sysselsättning ej skulle kunna beredas så många föredragande som från den nämnda synpunkten var nödvändiga. Hammarskjölds ståndpunkt biträddes av föredragande departementschefen (prop. 1908: 37 om inrättande av regeringsrätten).

Enligt vad kommittén inhämtat speglar emellertid dessa uttalanden från seklets början icke dagens realiteter. Visserligen är regeringsrättsföredra- gandena inordnade i departementens befordringsgång —— frånsett föredra- gandena i skattemål — men i övrigt har utvecklingen skapat en viss klyfta * mellan regeringsrättsbyråerna å ena sidan och den övriga departementsor- | ganisationen å den andra sidan. En av kommittén företagen undersökning har givit vid handen, att endast ett fåtal regeringsrättsärenden rymmer frå— j gor av beskaffenhet att kräva att ärendena också anmäls i departements- ) beredning. Såvitt avser finansdepartementets regeringsrättsbyrå förekom- mer enligt uppgift över huvud taget inte, att föredragandena anlitas på den I rena departementssidan. Den dubbla inriktning hos departementstjänste- % männen på konseljärenden och regeringsrättsmål, som man eftersträvade r vid tillskapandet av regeringsrätten, har med något undantag (vissa bygg- nadsärenden) ej kunnat vidmakthållas. Regeringsrättsföredragandena har f.ö. i stor utsträckning arbetsrum skilda från departementens övriga loka- ler. Deras särställning synes genom 1965 års reform av arbetsorganisatio- nen i statsdepartementen snarast ha blivit mer markerad än förut. Å , andra sidan har det hävdats att regeringsrättens ledamöter, därför att föredragandeorganisation och kansli lytt under departementen, kommit att stå mera främmande för ärendenas beredning och planeringen för deras avgörande än som med en närmare anknytning borde ha blivit fallet.

Vid övervägande, hur beredningen och föredragningen i regeringsrätten framdeles bör organiseras, bör en jämförelse ske med vad som gäller för högsta domstolen. Målen i högsta domstolen föredrages av revisionssekre- terare, vilka tillsammans bildar ett särskilt ämbetsverk, nedre justitierevi— sionen, som dock reellt står i nära beroende av domstolen. Revisionssekre-

terarna rekryteras i första hand bland hovrättsdomare, men det har också förekommit att domare i underrätt förordnats till revisionssekreterare. Bl. a. av att revisionssekreterarna är placerade i lönegraden B 6 —— lägre än hov- rättsråd, tingsdomare och flertalet rådmän — framgår att tjänsten avses att vara en passagetjänst.

Enligt ett år 1962 av en särskild utredningsman avgivet betänkande an- gående nedre justitierevisionens organisation (SOU 1962: 20) beror det sär— egna förhållandet att justitierevisionen består som ett, formellt sett, själv- ständigt ämbetsverk på en långvarig, historiskt grundad tradition; till den- nas fortvaro har bidragit en önskan att låta högsta domstolens ledamöter uteslutande ägna sig åt den dömande verksamheten. Utredningsmannen fann den nuvarande utformningen stundom lägga hinder i vägen för ett ra- tionellt anordnande av skilda arbetsmoment och hade därför övervägt att justitierevisionen skulle upphöra som självständigt ämbetsverk och i stället erhålla karaktären av ett, även i yttre måtto, till högsta domstolen anslutet kansli. Justitierevisionen skulle därefter bestå av dels en föredragandeorga- nisation, revisionssekreterarna, dels det egentliga kansliet, omfattande den administrativa personalen. Såsom ledare för den samlade organisationen skulle stå en kanslichef. En så genomgripande reform sade sig utrednings- mannen emellertid —bl. a. med hänsyn till den långvariga traditionen — inte »för det närvarande» kunna förorda.

I remissyttrandena över det ovannämnda betänkandet yppade sig skilda meningar angående den lämpliga organisationsformen för beredning och föredragning av mål i högsta domstolen. För domstolens ledamöter och för justitierevisionen sj älv tedde sig den nuvarande ordningen förmånlig, även om den kunde betraktas som föråldrad. Justitierevisionen accentuerade i sitt yttrande vikten av att domstolens ledamöter så långt möjligt får ägna sig uteslutande åt dömande verksamhet och i görligaste mån befrias från administrativa bestyr. Mot den nuvarande ordningen kritiska röster gav sig till känna i några remissyttranden. I särskild grad framstod hovrätten över Skåne och Blekinge såsom förespråkare för en reform. Hovrätten framhöll sålunda, att de processuella uppgifter, vilka en gång varit en grund för justitierevisionens existens, numera är avskaffade och att enbart admi- nistrativa skäl icke kan motivera ett bibehållande av nuvarande organisa- tion. Från processuella synpunkter tedde det sig framför allt oriktigt, att ett annat organ än högsta domstolen tar hand om processmaterialet och framlägger detta för domstolen i bearbetat skick. Domstolens ledamöter borde självklart vara principiellt skyldiga att taga del av processmaterialet i original och bära det slutliga ansvaret för att skyldigheten fullgörs. Enligt hovrätten borde justitierevisionen avskaffas och högsta domstolens kansli ges en ändamålsenlig uppbyggnad med utgångspunkt från att detsamma skall stå under domstolens direkta ledning och kontroll. För att en sådan reform ej skulle medföra, att högsta domstolens ordförande betungades med

administrativa ärenden i sådan grad att det hindrade hans åliggande som domare, borde kansliet ledas av en kvalificerad tjänsteman med administra— tiv utbildning, lämpligen jämställd med expeditionschef.

Enligt kommitténs mening är det i sammanhanget lämpligt att rikta blic- ken också mot kansliorganisationen i kammarrätten ävensom i hovrätterna och försäkringsdomstolen. Kammarrättens struktur är i detta avseende ungefär densamma som hovrätternas. Någon fristående föredragandestab finns där ej (lika litet som i hovrätterna), utan föredragning sker av kam- marrättsråd och assessorer samt av fiskaler, vilka sistnämnda i regel börjar sin bana i kammarrätten omedelbart efter avslutad tingstj änstgöring. Före- dragandeorganisationen i försäkringsdomstolen företer särskilda drag men överensstämmer såtillvida med kammarrättens och hovrätternas som före- dragandena är omedelbart anslutna till domstolen. En sådan ordning synes ägnad att främja såväl domstolens processledning som ett rationellt anord- nande av olika arbetsmoment, från beredning till kontrolläsning av mål. Tillsynen över de administrativa göromålen har i kammarrätten och hov- rätterna i tämligen vid utsträckning anförtrotts en avdelningsdirektör (byrå- chef) med medhjälpare, vilka inte deltar i den dömande verksamheten.

Författningsutredningen föreslår, att regeringsformen 25 & angående be- redning av regeringsrättsmål i statsdepartementen utmönstras i en ny ; grundlag. Om så sker röjs väg för en tidsenligare organisation på förevaran- de område. Förut har framhållits, att de skäl som ursprungligen förestavat den gällande ordningen —— främst bevarande av sammanhang mellan rege- ringen och regeringsrätten — i praktiken spelat ut sin roll. Härtill kommer att det ur principiella aspekter väckt kritik att, låt vara mest formellt, den högsta förvaltningsdomstolen och regeringen har gemensamt kansli. Näm- nas bör vidare att man i departementen vissa tider haft svårigheter att rekrytera jurister. Om nuvarande ordning bibehålls, kan berörda bristläge snart få ogynnsamma återverkningar på uppsättningen av regeringsrätts- föredragande. Regeringsrättssekreterarna är icke-ordinarie tjänstemän i lö- negraden B 5. I tre departement kan regeringsrättssekreterare avancera till kansliråd och chef för regeringsrättsbyrå. Möjligheterna för regeringsrätts- i föredragande att vinna befordran till kanslirådstjänster på andra departe- mentsbyråer torde snarast vara sämre än för departementssekreterare m. fl. i andra departementstjänstemän. Det kan ej förnekas att ställning och kar- riärmöjligheter för regeringsrättsföredragandena — här bortses i viss män från skatteföredragandena _ ej ligger i nivå med vad som gäller för revi- sionssekreterarna på den allmänna domarbanan.

Mot bakgrunden av det förut anförda vill det förefalla naturligt och lämp- ligt att regeringsrätten liksom andra domstolar erhåller en egen kansliorga- nisation, uppbyggd enligt det mönster, som skisserats i betänkandet angå- ende nedre justitierevisionens arbetsorganisation och i det av hovrätten över Skåne och Blekinge lämnade remissyttrandet. Att justitierevisionen av

historiska skäl kommit att fortleva såsom självständigt ämbetsverk är en faktor som inte bör tillmätas betydelse när det gäller uppbyggnaden av kan- sliet för en annan högsta instans.

Vill man knyta föredragandestab och administrativ personal direkt till regeringsrätten, blir rekryteringsförutsättningarna helt nya. I fråga om administrativ personal kommer de knappast att vålla bekymmer, men rekry- teringen av föredragande kräver noggrant övervägande. Kommittén har ju tänkt sig, att kammarrätten skall utbyggas till en allmän förvaltningshov— rätt med ett målregister, som i stort sett svarar mot den nuvarande rege- ringsrättskatalogen. Då kammarrättsbanan kommer att erbjuda erforderlig allsidig utbildning på förvaltningsrättskipningens skiftande områden, blir det framdeles naturligt att hämta det stora flertalet regeringsrättsföredra- gande från kammarrätten. Liksom på den allmänna domarbanan synes re- kryteringen företrädesvis böra ske bland assessorerna. Efter tjänstgöringen som föredragande i regeringsrätten kommer vederbörande normalt att vinna befordran till kammarrättsråd, och för de bäst skickade domarna finns möj— lighet att nå ordförandetjänst (vilken enligt kommitténs förslag skulle vara jämställd med lagman i hovrätt (f. n. lönegrad C 4).

Regeringsrättssekreterarnas arbete kommer tydligen att delvis ändra karaktär, eftersom föredragningen till övervägande del kommer att avse dispensprövning. Denna förändring kommer emellertid icke att göra arbe— tet lättare — tvärtom torde uppgiften att åstadkomma en kortare, på be- lysning av olika dispensgrunder inriktad föredragning snarast att i än högre grad än hittills kräva säkert omdöme och god framställningskonst. Frågan om föredragandenas arbetsuppgifter, promemoriornas uppställning, beräknad tidsåtgång m. m. torde böra uppmärksammas vid utformningen av de föreskrifter som Kungl. Maj:t förutsätts skola meddela med stöd av 17 5 i kommitténs försla_rr till lag om regeringsrätten, och vilka bestämmelser skulle avlösa den förutnämnda stadgan den 18 juni 1926 (nr 227) angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhör regerings— rätten. Därvid bör även undersökas, i vad mån klarare regler kan böra med- delas rörande föredragandenas befogenheter med avseende på målens bered- ning och utredningens komplettering. Det har stundom förmenats, att gäl— lande stadganden ej i tillräcklig mån givit uttryck åt föredragandenas rätt och plikt att verka för utredningens fullständigande samt bättre belysning av oklara punkter i målen. I sammanhanget bör observeras att i yttranden över betänkandet rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten hävdats, att vid handläggning av besvärs- ärcnden i departementen ett mera aktivt arbete utfördes för att komplet- tera handlingarna och vinna en allsidig belysning än i domstolarna.

Om det framtida behovet av föredragande i regeringsrätten är svårt att nu bilda sig en säker uppfattning. F.n. sysselsätter domstolen omkring ett 30—tal föredragande, av vilka närmare hälften rekryterats från kammarrät-

ten och föredrager väsentligen skattemål. För beredning och föredragning av hithörande ansökningar och mål (i 5 kap. beräknade till 2 200 dispens— ansökningar, varav 450 antogs bifallna, och ett 100-tal mål fullföljda utan prövningstillstånd) kan ett 15-tal regeringsrättssekreterare eller några där- Över antagas bli erforderliga. Under den första tiden, då balans ännu finns, kommer ytterligare föredragande att behövas. Det bör sörjas för att varje regeringsrättssekreterare i lämplig omfattning erhåller hjälp med bered- ningsarbete av kanslist. Som föreståndare för kansliet bör finnas en befatt— ningshavare i kanslichefs ställning.

I begynnelseskedet av en ny ordning torde det av lätt insedda skäl bli lämpligt att flertalet av de tjänstemän, som nu är regeringsrättssekreterare, förordnas på de formellt nya tjänsterna.

För att icke domstolens ordförande skall för mycket betungas med admi- nistrativa uppgifter synes det lämpligt att bland övriga regeringsråd någon domare med intresse och fallenhet för sådana bestyr anförtros den när- mare tillsynen över planläggning m. in. av kansliarbetet. Denne domare torde i stället kunna erhålla någon lättnad med avseende på deltagandet i session.

Det bör anmärkas, att ordningen med ett kansli för regeringsrätten ej kan praktiskt genomföras förrän grundlagen (regeringsformen 25 å) änd- rats. Ditintills måste alltså hittillsvarande ordning bestå.

Rörande den närmare utformningen av hithörande stadganden hänvisas till specialmotiveringen i 9 kap.

Smärre reformer Av vad kommittén tidigare anfört har framgått, att regeringsrätten enligt den nya ordningen kommer att ha mer tid till förfogande för målens över- vägande än f. n. En förbättring ligger givetvis även däri att fem regerings- råd i stället för nu fyra förutsätts skola deltaga vid målens slutliga pröv- ning. Icke desto mindre är det, som förut antytts, anledning att överväga olika praktiska reformer, ägnade att underlätta målens bedömande samt bidraga till säkra och riktiga domslut.

Redan i regeringsrådens yttrande den 5 oktober 1954 över dåvarande kanslirådet H. Sterners promemoria uttalades att domarna i den högsta förvaltningsdomstolen har en alltför stor arbetsbörda, till icke ringa del bestående av arbete som med fördel skulle kunna utföras av andra eller bortfalla. Här rör det sig bl.a. om uträkningar, tidsödande kontroller etc., där en viss överflyttning av ansvaret på föredragandena eller andra med- hjälpare kan böra övervägas. Till en del är fråga om reformer och föränd— ringar av sådan rent praktisk art, att vederbörande domare sj älva är närmast att vidtaga eller föreslå erforderliga mått och steg. Kommittén vill emel- lertid fästa uppmärksamheten på några punkter, där rationalisering av antydd art förtjänar att övervägas.

Regeringsrättssekreterarnas föredragning av målen sker som bekant på grundval av promemorior. I den förut nämnda stadgan den 18 juni 1926 föreskrivs endast att föredragande i varje ärende skall lämna förslag till rubrik och beslut. För att regeringsrådens kontrollarhete skall bli så litet betungande som möjligt är det viktigt att föredragningspromemoriorna innehåller en fullständig redogörelse för allt i akten av intresse för målets bedömande och att exemplar av promemorian tillhandahålls samtliga leda- möter. Under den nya ordningen bör därför meddelas mera ingående före- skrifter om föredragningspromemorias utformning än nu. (Jfr föregående avsnitt s. 339).

F.n. upptar föredragningspromemoriorna ofta men ej alltid förslag om den utgång, som föredraganden anser målet böra erhålla. I vissa fall lämnas också en resonerande framställning av de synpunkter som kan höra anläg— gas jämte hänvisningar till rättsfall och litteratur. Även i detta hänseende synes uttryckliga föreskrifter böra meddelas.

7 KAPITLET

Närmare om kammarrätternas uppgifter, organisation och arbetsförhållanden under den nya ordningen

Inledning Vid sina överväganden rörande förvaltningsrättskipningen på mellanplanet har kommittén valt att förorda det organisationsalternativ som innebär att kammarrättens kompetensområde utvidgas. Det skulle då komma att om— fatta utöver nuvarande målgrupper huvuddelen av de förvaltningsmål, i vilka talan f. n. får fullföljas till regeringsrätten. En sådan breddning av domstolens målregister återverkar i skilda hänseenden på domstolens orga- nisation.

Ett antal nya domarämbeten mäste tillföras kammarrätten. I anledning härav bör divisionsindelningen tas upp till nya Överväganden. Härvid ak- tualiseras också önskemålet att divisionerna i större utsträckning än nu skall vara sammansatta av ordinarie domare i rådsställning. Vidare upp- kommer frågan om vid sidan av ordinarie domarämbeten skall finnas in- rättade icke ordinarie ämbeten. Denna fråga hänger åter nära samman med hur assessors— och fiskalskårerna hos domstolen organiseras.

Den föreslagna skärpningen av fullföljdsbegränsningen i skattemål och införandet av särskilda villkor för talans prövning i regeringsrätten också beträffande övriga mål kommer att .i högre grad än f.n. göra kammarrätten till reell slutinstans. Mot bakgrund härav mäste stora krav ställas på leda- möternas kompetens och kunnande samt på sättet för den dömande verk— samhetens bedrivande. Av särskild vikt blir här divisionsordförandenas ställning och uppgifter. De inbördes relationerna mellan tiderna för bered- ning, föredragning och session måste också överses.

Enär de nya mål som tillförs kammarrätten hänför sig »till områden, på vilka domstolens nuvarande befattningshavare inte är hemmastadda, bör i samband med övergången på lämpligt sätt sörjas för att fackkunskap och erfarenhet från berörda områden tillförs domstolen. Det bör därvid över- vägas om domstolen bör förstärkas med lekmannaledamöter i vissa mål och i hur behovet av speciell exepertis skall tillgodoses, där sådant behov gör sig gällande.

En utbyggnad av kammarrätten kan väntas innebära vissa problem i själva inledningsskedet i fråga om de nya ämbetenas besättande och rekry- teringen till domstolen i övrigt. Också dessa problem bör studeras.

ning av kammarrätten i regionala förvaltningsdomstolar som kommittén tänker sig. Dessa kan lämpligen behandlas för sig. Kommittén kommer i enlighet härmed att först uppehålla sig vid sådana spörsmål som är obe- roende av om kammarrätten bibehålls som riksdomstol eller uppdelas i regio- nala domstolar.

Som av 3 kap. framgår, hade kammarrätten vid 1965 års utgång en balans av omkring 8500 mål. Även om i detta antal ingår många mål, vilka är under fortsatt skriftväxling eller eljest av olika skäl inte är disponibla för omedelbart avgörande, återstår en balans av åtminstone 4 000 mål. Eftersom denna reella balans är relativt liten — särskilt i förhållande till regerings— rättens motsvarande eftersläpning —— har kommittén vid kalkylerna för en vidgad kammarrättsorganisation tills vidare ej räknat med balansen i fråga. Vid en senare tidpunkt torde bättre kunna bedömas, i vad mån vid den före- slagna nya ordningens ikraftträdande särskilda anordningar krävs med hän- syn till då kvarstående balans.

Arbetsvolymen i regeringsrätten av de målgrupper, som skall gå över till kammarrätten För att uppnå en riktig dimensionering av en kammarrättsorganisa-tion, bestående av två eller flera domstolar med ett vidgat kompetensområde, har kommittén sökt beräkna storleken av den arbetsinsats som målgrup- per, vil-ka avses över-flyttade till kammarrätten, f. n. kräver vid handlägg— ning i regeringsrätten.

Ifrågavarande mål uppgår nu i regeringsrätten till omkring 2 500 årligen. Med beredning och föredragning i regeringsrätten av målen beräknas 16— 18 helårsarbetskrafter normalt vara sysselsatta. Dessas arbetstid kan upp- skattas till cirka 28000 timmar per år. Själva föredragningen och övrig handläggning (återställning) av målen kan antagas kräva omkring 1 100 timmar (eller något mer än hälften av den totala sessionstid som rege- ringsrätten förfogar över, nämligen ungefär 2 000 tinunar). För beredning skulle då återstå knappa 27 000 timmar. Det synes dock rimligt att som grovt mått utgå från att genomsnittligt på en timmes handläggning i rege— ringsrätten ej belöper mer än 20 timmars beredning.

I medvetande om att tidsåtgången växlar de olika måltyperna emellan har kommittén försökt att genom intervjuer få fram en mera differentie- rad bild av läget ett visst är och har då valt är 1961. Det material, som er- hållits (se bil. C) och som motsvarar cirka 2 200 av nämnda år avgjorda ungefär 2 700 hithörande mål, grundar sig på tämligen grova överslagsbe- räkningar och måste uppenbarligen bedömas med stor försiktighet. Den tidsmässiga proportionen mellan vad som åtgår för beredning å ena sidan samt till föredragning och övrig handläggning i regeringsrätten å den andra sidan varierar från 14—1 för lönemål till 130—] för byggnads-, väg- och statsbidragsmål. För körkortsmål erhölls siffrorna 25—1. Undersökningen motsäger som synes ej det förut gjorda antagandet att på en timmes hand- läggning i regeringsrätten i genomsnitt skulle komma 20 timmars bered—

ning. I fråga om antalet per timme i regeringsrätten handlagda mål kan antecknas att detta växlade från fem mål per timme beträffande körkorts— mål till knappt ett mål per timme för barnavårds- och alkoholistmålens del. Genomsnittligt belöpte på en handläggningstimme (föredragning plus åter- ställning) i regeringsrätten drygt två mål.

I arbetet med beredningen av mål ingår åtskilliga mera rutinbetonade förberedande åtgärder, såsom s.k. grovkomplettering och »aktpaginering, vilka med fördel kan ombesörjas av underordnad kanslipersona'l. Tillgången till sådan bi'trädeshjälp växlar emellertid inom departementen. De framräk— nade siffrorna blir redan av denna anledning ej helt kommensurabla. Även i övrigt skiftar föredragandenas arbetsvillkor i skilda hänseenden. Siffrorna kan därför inte tagas till utgångspunkt för annat än mycket allmänna gra- deringar av målgrupperna i fråga om de arbetskrav målen ställer.

Tydligt är i vart fall att några målgrupper fordrar :mera beredningstid i förhållande till handläggningstiden än andra. I vissa fall torde detta bero på att regeringsrätten önskar en koncentrerad föredragning. Så är t. ex. fal— let i fråga om körkortsmålen, vilka eljest i och för sig är enkla att bereda. I andra fall är förklaringen till att beredningstiden per föredragningstim-me är lång att söka däri att lagstiftningen på området är invecklad eller mate- rian eljest tungarbetad. För-edraganden måste då ägna mycken tid åt rätts- studier och andra tidskrävande förarbeten. Det sist sagda torde äga tillämp- ning på t. ex. kyrkligt-ekonomiska mål samt vägmål. Å andra sidan kan pekas på att vissa mål fordrar särskilt lång föredragningstid på grund av stort siffer- eller kartmaterial eller talrika andra data. I andra mål blir handläggningstiden i sin helhet förhållandevis lång därför att de kräver mer tid för muntlig överläggning än mål i allmänhet. Exempel på dylika mål ut- gör byggnads-, barnavårds- och alkoholistmålen. Av det sagda framgår att de återgivna tidsrelationerna inte omedelbart kan läggas till grund för en värdering av målens svårighetsgrad e. (1.

Genomgången torde, trots förekomsten av åtskilliga felkällor och irra— tionella faktorer, ge en viss uppfattning om det mått av arbete som de ak- tuella målgrupperna representerar hos regeringsrätten. Härnäst gäller det att söka klarlägga hur mycket de skulle komma att betyda i arbetsökning för kammarrätten, om de införlivas med denna domstols målregister. Upp- giften blir att översätta de erhållna talen under beaktande av alla de skill- nader i arbetsformer och arbetsmetoder som råder mellan regeringsrätten och kammarrätten. Det ligger i sakens natur att en sådan räkneoperation är mycket vansklig att genomföra. Bl. a. spelar en rad inte mätbara faktorer in. Blott en rent schema-tisk uppskattning är möjlig.

Som bakgrund för diskussionen om arbetsökningen bör — utöver vad som omnämnts i 2 kap. (5. 264 ff.) — lämnas en redogörelse för kammarrättens hittillsvarande arbetsförhållanden.1

Nuvarande ordning för arbetet i kammarrätten Handläggningen av målen i kammarrätten är liksom i regeringsrätten nor- malt i så måtto skriftlig att den sker medelst föredragning av parternas skrifter m. m. _— utan deras personliga muntliga medverkan. Arbetsuppgif- terna för ledamöterna består av målens beredning för föredragning, bisitt— ning vid divisionens sessioner med eller utan egen föredragning, kontrolläs- ning (i första eller andra hand) av mål, som föredragits av annan ledamot el- ler av fiskal, jämte återställning av målen för justering. Arbetets fördelning mellan ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och en fiskal på en sexmannadivision framgår av följande normalschema.

fredag

tisdag onsdag torsdag förmiddag eftermidd.

ledamot A (ordf.) .................... A —— A A A B (vice ordf.) ............... B B B (1) — — C (kammarrättsråd) ......... — C (1 3/4) — C (1 %) -— D » ......... _— D (1 %) _ — D (1 %) E (assessor) ................. E (2 l/z) —— — — E (%) F (assessor) ................. — — F (2 1/2) F (%) —— fiskal .............................. (2) (1) (1) —- — sza föredragningstid 4 Va 4 1/2 4 1/2 2 % 2 % återställningstid % % Ve % % S:a sessionstid 5 5 5 2 % 2 %

Siffrorna anger föredragningstid m. m. i timmar

Antalet i kammarrätten avgjorda mål uppgick år 1964 till 10.392 och år 1965 till 10.548. Av de båda arbetsprodukterna belöpte 338 respektive 708 mål på den nya tremannaavdelning som inrättades den 1 juli 1964. De åtta sexmannadivisionerna avgjorde alltså är 1964 sammanlagt 10.054 mål och påföljande år tillhopa 9.840 mål. Omräknas siffrorna till medeltal per divi- sion och år, erhålls 1.257 mål för år 1964 och 1.230 mål för år 1965. Kvanti- tativt Växlar arbetsresultaten emellertid ganska avsevärt mellan divisioner— na, för år 1964 mellan 1.092 för divisionen med lägsta antalet avgjorda mål och 1.465 för divisionen med högsta antalet. Motsvarande siffror för 1965 är 1 080 respektive 1 395. Det bör anmärkas att divisioner med specialmål i vilka kammarrätten är slutinstans mestadels återfinns bland dem som av- gör ett mindre antal mål än medeltalet.

Siffrorna ger vid handen att kammarrätten med nuvarande sammansätt- ning och arbetstakt genomsnittligt per division och år kan beräknas avgöra omkring 1.200 mål av den beskaffenhet och svårighetsgrad som dess mål f. n. representerar. Den omständigheten att divisioner med specialmål i regel inte når upp till nämnda genomsnittstal tyder på att dylika mål allmänt sett är mera tidskrävande. Att så är fallet behöver ej bero på att specialmålen är särskilt svåra. Det är lättare och går snabbare att avgöra mål, tillhörande

ett och samma rättsområde, där kunskaperna hålls vid makt genom dagliga kontakter, än mål från rättsområden med vilka domaren bara sporadiskt tar befattning.

Antalet fulla arbetsveckor per division uppgår sammanlagt till i runt tal 40. Med ett årligt medeltal av 1.200 mål avgör alltså en division 30 mål i veckan. Handläggningstiden per vecka utgör 20 timmar. På varje handlägg- ningstimme i kammarrätten skulle alltså i medeltal falla ett och ett halvt mål.

Vid en jämförelse mellan föredragningen i regeringsrätten och kammar— rätten har man att lägga märke till att i regeringsrätten vi skattemål upp- rättas fullständiga, maskinskrivna föredragningspromemorior, medan leda— möterna i kammarrätten i allmänhet föredrager med ledning av mera ske- lettartade promemorior (med hänvisningar till akten). Det är uppenbart att författandet av fullständiga promemorior och kontrollen av deras utskrift tar avsevärd tid i anspråk för föredragandena i regeringsrätten, medan mot- svarande arbetsmoment blir mindre tidsödande för kammarrättens leda— möter. För dessa tillkommer i stället som ytterligare arbetsmoment ett omfattande arbete med kontrolläsningen av mål, vilka föredragits av andra. I synnerhet kontrolläsningen av fiskalsmål är tidskrävande. Sådan kontroll- läsningsskyldighet åligger ordförande och vice ordförande beträffande var- dera en timmes fiskalsföredragning och annan ledamot beträffande en halv timmes fiskalsföredragning i veckan; kontrolläsningen kan under en nor- mal arbetsvecka — ostörd av lagremisser och andra speciella bestyr _ helt schematiskt antagas belägga omkring sex respektive tre arbetstimmar.

Av normalschemat för arbetets fördelning på en division framgår att varje ledamot (utom ordföranden och vice ordföranden) normalt sitter i session en och en halv dag i veckan, alltså sju och en halv timmar. Under sin ses- sionstid är ledamoten skyldig att föredraga mål under tre och en kvarts timmar. Frånräknas sessionstiden en ledamots arbetsvecka om något mind- re än 41 timmar (här räknas inte med förekommande övertidsarbete och bortses vidare från de speciella tider som gäller sommartid), återstår knappt 33 och en halv timmar för beredning samt domsskrivning och annat efter- arbete på egna mål efter föredragningen jämte kontrolläsning av andra ledamöters och fiskalers mål. På de egna målen torde belöpva omkring två tredjedelar av tiden, alltså cirka 22 timmar. För varje egen föredragnings- timme skulle en ledamot i enlighet härmed förfoga över omkring sju tim- mar utanför sessionstid. En jämförelse mellan arbetsvillkoren för en före- dragande i regeringsrätten och en föredragande ledamot i kammarrätten torde dock bli mera rättvisande, om kontrolläsningstiden — utom den som belöper på förstahandskontroll av fiskalsmål — läggs till beredningstiden för kammarrättsledamotens del. Mot 30 timmars berednings- och kontroll- läsningstid svarar då tre och en kvarts timmars föredragning. Tidspropor- tionen mellan »beredning» och föredragning blir därmed 9 : 1 under en vecka med normal arbetstid.

Nu redovisade, tillämpade avvägning av en ledamots arbetsuppgifter har vuxit fram på grundval av skilda överväganden under de senaste årtionde- nas lop-p. Beskattningsorganisationssaikkunniga redovisade i sitt betänkande med förslag till ändrad organisation av kammarrätten (SOU 1942: 18 s. 32 ff) hur ledamöternas föredragningstid förlängts sedan 1908 från två timmar i veckan med två dagars bisittningsskyldighet till tre och en halv timmars föredragningsskyldighet med samma bisittningsskyldighet, allt i syfte att öka kammarrättens arbetsresultat. I betänkandet återges också in- nehållet i ett utlåtande av kammarrätten den 26 januari 1923 över ett för- slag till förlängning av före-dragningstiden. Domstolen (framhöll däri bl.a. att önskvärdheten av ett kvantitativt ökat arbetsresultat inte fick ge anled— ning till sådan forcering av arbetet att dess resultat försämrades i kvalita- tivt hänseende. Fasthölls den förutsättningen, kunde en förlängning av le- damöternas vföredragningss-kyldighet medföra ökat arbetsresultat endast så länge vederbörandes egen föredragningstid (jämte de åligganden som följde tiv skyldigheten att deltaga i avgörandet av mål som andra föredrog) även- som göromålen i övrigt lämnade tillräcklig tid övrig för beredande av mål till så stort antal att den förlängda föredragningstiden kunde tillgodogöras på lika eller åtminstone i det närmaste vlika effektivt sätt som den förut- varande föredragningstiden. I ett den 26 januari 1940 avgivet utlåtande i anledning av en av 1939 års statsrevisorer framställd anmärkning mot kam- marrättens arbetsbalans hade domstolen vidare antagit, att de-t måhända från utomstående håll skulle kunna ifrågasättas, att föredragningsskyldig- heten för ledamöterna borde i någon mån ökas till vinnande av större skyndsamhet med målens avgörande. Med anledning härav ville domstolen framhålla, att med den gällande föredragningstiden av tre och en halv tim- mar i veckan den yttersta gränsen blivit nådd för vad som skäligen och utan fara för rättssäkerheten kunde fordras av ledamöterna. Det borde ihågkom- mas, yttrade domstolen, att ledamöternas tyngsta arbete inte var föredrag— ningen som sådan utan beredningen till förednagning och uppsättningen av beslut samt att beredningen av ett mål ofta kunde kräva ett synnerligen tidsödande arbete, under det att föredragningen av målet kunde medhinnas på helt kort tid. Beskattningsorganisationssakkunniga diskuterade föredrag- ningstiden för ledamöterna men föreslog inte någon ändring av den då gäl— lande föredragningstiden av tre och en halv timmar.

I samband med att viceordförandebefattningar inrättades i kammarrätten 1959 jämkades ledamöternas föredragningstid till tre och en tredjedels tim- mar i veckan. I skrivelse den 18 maj 1962 till Kungl. Maj z-t fann kammar- rätten sig emellertid föranlåten att ge till känna att den då gällande ord- ningen ledde till en forcering av den dömande verksamheten som innebar inte bara en mycket stor arbetsbörda för personalen utan också viss risk att verksamheten inte genomgående grundades på tillräckliga överväganden. Ej heller kunde kammarrättens utslag all-tid få den fullständiga och genom- arbetade utformning med avseende på domskälen, som föreskrivits i stad-

gan för kammarrätten. Sedan byråsekreterarorganisationen i domstolen av- vecklats, kunde ledamöterna vidare inte längre få den biträdeshjälp dessa juridiskt utbildade tjänstemän tidigare lämnat. Fullföljdshegränsningen i taxeringsmål ställde slutligen ökade krav på aktiv processledning i kammar- rätten och på utförligare utformning av utslagen. Kraven på ledamöternas arbetsuppgifter utom sessionstid hade sålunda ökat. För att avhjälpa olä- genheterna borde den organisatoriska förändringen genomföras att divisio- nerna tillfördes en sjätte ledamot. Härigenom kunde sessionstiden för en ledamot begränsas från två hela sessionsdagar om tillhopa tio timmar till sju och en halv timmar förlagda till en och en halv sessionsdagar. Före- dragningstiden kunde vidare minskas från tre och en tredjedels timmar till tre och en kvarts timmar. Ökade krav på förberedande handläggning även- som ett behörigt hänsynstagande till skärpta fordringar på rubrikernas ut- formning och på utslagens motiveringar borde också föranleda, att fiskals föredragningstid minskades från fyra och en halv timmar till fyra timmar i veckan.

Kammarrättens förslag godtogs och ligger till grund för gällande ordning. Denna har varit i tillämpning sedan år 1963.

De nya målgruppernas arbetsvolym vid handläggning i kammarrätten Beräkningar rörande tidsåtgången för beredning och handläggning av mål blir givetvis beroende av det arbetssätt man tänker sig skola gälla för mel- laninstansen. Några större svårigheter att rätt dimensionera denna instans skulle ej uppkomma, om man helt enkelt dit överförde de aktuella målen med bibehållande av regeringsrättens nuvarande arbetssätt. Detta skulle innebära, att dömandet skulle ske på grundval av föredragning genom sär- skilda tjänstemän utan ledamotsställning. Under denna förutsättning erford- rades, om man bortser från vissa mindre olikheter i avdelningarnas sam- mansättning och tjänstgöringstid i regeringsrätten respektive kammarrät— ten, endast en beräkning av hur stor del av regeringsrättens samlade arbets— börda som befattningen med de aktuella målgrupperna motsvarar. Ifrågavarande mål uppgår f. 11. till omkring 2 500 om året, varav omkring 1 200 körkortsmål. Kommittén har —— i det ovissa läge vari frågan om rätt instans för besluten om körkortsindragning befinner sig — ansett sig böra räkna med att antalet administrativa besvärsmål rörande körkort skall uppgå till omkring 500 om året. Under sådana omständigheter blir det antal mål inom de aktuella målgrupperna, som skall tas till utgångspunkt för beräkningarna, 1 800. Å andra sidan kan antalet kommunalbesvärsmål be- räknas öka med 500 på grund av att länsstyrelserna enligt kommitténs för- slag inte längre skall fungera som mellaninstanser i dessa mål. (Antalet kommunalbesvärsmål, vilka är 1962 hos regeringsrätten uppgick till 1091,

1 Den omständigheten att kommunalbesvärsmålen hos regeringsrätten de senaste åren ökat (1965 220 st.) berättigar till en förmodan att även kommunalbesvären hos länsstyrelserna blivit flera. Inte desto mindre synes det tills vidare försvarligt atti detta sammanhang stanna vid ett antal av 500 nya hithörande mål hos den nya kammarrättsorganisationen.

var enligt vad en särskild utredning visar samma år hos länsstyrelserna 608.) Under sådana omständigheter blir det antal mål som skall tas till utgångspunkt ungefär 2 300 (2 500 — 700 + 500).

Att vid målens överföring till kammarrätten behålla det nu i regerings- rätten tillämpade arbetssättet möter svårigheter av olika slag. Först är här- vid att beakta, att liksom hovrätterna vid sidan av sina dömande uppgifter svarar för den kvalificerade utbildningen av unga jurister inom den all- männa domarbanan, kammarrätten jämte sina dömande uppgifter har upp- giften att utbilda unga jurister för förvaltningsdomarbanan. Sistnämnda uppgift blir såtillvida mera krävande i kammarrätten än hos hovrätterna som den tingsmeritering, vilken hittills i allmänhet föregått inträdet i över- rätt, inte förmedlar någon egentlig kunskap i förvaltningsrätt eller erfaren- het av förvaltningsrättskipning. Redan den omständigheten att det behövs flera år, innan en föredragande förvärvar full rutin på de olika målområ— dena, talar för att föredragningen av det stora flertalet mål liksom f. n. skall ankomma på ledamöter .i kammarrätten och ej på föredragande utan leda- motsställning. Vidare märks att det antal särskilda föredragande, som skulle erfordras, bleve så stort att befordringsgången skulle te sig mycket Oförmån- lig och domstolens rekrytering därigenom vedervågas. Det ligger därför utom de praktiska möjligheternas ram att i kammarrätten sätta upp en tillräckligt talrik kår av föredragande utan ledamotsställning.

En kammarrättsdivision handlägger under gällande betingelser omkring 1 200 mål om året. Under oförändrade betingelser skulle för handläggning av ytterligare 2 300 mål alltså fordras två nya divisioner. Av skilda anled— ningar är det emellertid inte försvarligt att räkna med oförändrade arbets— betingelser för domstolen efter den genomgripande reform som kommittén föreslår.

Av central betydelse i fråga om arbetsbetingelserna är Spörsmålet om för- hållandet mellan ledamots berednings— och sessionstid. De mål som avses överflyttade till kammarrätten antas i genomsnitt på regeringsrättsbyråerna kräva 20 beredningstimmar per sessionstimme, medan en ledamot i kam- marrätten f.n. vid normal veckoarbetstid fönfogar över omkring nio bered- ningstimmar per sessionstimme. Skillnaderna i beredningstid beror givetvis till en del på olikheter i fråga om promemorie- och arbetsteknik i övrigt. Det kan också antagas att ledamöterna i kammarrätten, på grund av större rutin och [förtrogenhet med de nuvarande relativt homogena arbetsuppgif- terna, genomsnittligt behöver mindre tid för beredningen av sina mål än föredragandena i regeringsrätten måste ha för sin del. Av betydelse i sam— manhanget blir vidare att regeringsrätten är slut— och prejudikatinstans. Det förhållandet ställer särskilda krav på omsorg och noggrannhet vid målens beredning och nödvändiggör, att beredningstiden utmäts med betryggande marginal. Möjligen kan å andra sidan förmodas, att mera utrymme åtgår för kollegial överläggning under själva sessionstiden, när det är en ledamot av domstolen som föredrager än då särskild föredragande anlitas.

Sammantages nu nämnda olika omständigheter, talar sannolikheten å ena sidan för att de tillkommande målen, när de skall handläggas i kammarrät- ten, väl kommer att fordra mera beredningstid men inte avsevärt mera före- dragningstid än domstolens nuvarande mål. Det måste å andra sidan an- tagas, att beredningstiden per föredragningstimme inte behöver tillmätas så rundligt som i regeringsrätten.

Avslutningsvis må —— i samband med Spörsmålet om den ökade belast- ningen till följd av nya målgrupper _ påpekas, att behörighetsområdets utsträckning torde komma att leda till ökat arbete även i den form att dom- stolen får mottaga ett antal nya remisser. Skall kammarrätten handlägga t.ex. byggnads- och vägmål, är det ofrånkomligt att domstolens utlåtande inhämtas över utredningsförslag på ifrågavarande områden. Förberedandet av remissvar tager redan nu åtskillig tid i kammarrätten och ökningen av denna sorts arbete kan väntas bli icke obetydlig. Eftersom arbetet med re- missutlätanden ofta utförs på det sätt att en ledamot bereds ledighet för närmare genomgång av ämnet, bör tillses att medel finns tillgängliga för härmed sammanhängande vikariatsförordnanden.

Berednings-, föredragnings- och sessionstider i kammarrätten Beredningstiden per föredragningstimme har för hittillsvarande mål i kam- marrätten uppskattats till nio timmar. Det är emellertid tydligt att denna proportion ej kan bibehållas i en mellaninstans, vars ledamöter inte i sam— ma utsträckning som nu kommer att ägna sig åt huvudsakligen skattemål (jämte några få andra målgrupper) utan tvingas att behandla mål av vitt skiftande art. Beredningstiden för de nytillkommande målen har ju i rege- ringsrätten, dit de nu direkt fullföljs, beräknats till närmare 20 timmar per l'öredragningstimme. Det måste också beaktas, att kammarrätten till följd av de strängare villkoren för prövningstillstånd i regeringsrätten i högre grad än f.n. får ställning som reell slutinstans. Härav följer större krav på att avgörandena vilar på betryggande underlag och på noggrannhet över huvud taget. Tecken tyder f.ö. på, att redan med nuvarande material de ovan angivna beredningstiderna i kammarrätten inte förslår. Det har såle- des uppgivits, att domarna ej sällan måste arbeta på övertid för att bered— ningen och kontrolläsningen av målen skall kunna ske på sådant sätt att noggrannheten i själva dömandet inte vedervågas.

Mot bakgrund av vad nu anförts synes det ofrånkomligt att större ut- rymme lämnas ledamöterna i kammarrätten för målens beredning och för domsskrivning. Det skall finnas tillräcklig tid att för varje mål upprätta promemoria av den omfattning, som målets art kräver. Härigenom skapas en garanti för att föredragningen förmedlar en uppfattning om allt för målets avgörande relevant material. Om föredragningen endast innebär en summa- risk redovisning av materialet, förskjuts på ett Oförmånligt sätt tyngdpunk- ten i den dömande verksamheten till kontrolläsningsstadiet. Det är också betydelsefullt att tillräckligt med tid kommer att stå till buds för författandet

av domsmotiveringar. Vikten av att en kammarrätt .med ställning som allmän mellaninstans klargörande motiverar sina avgöranden kan inte nog under- strykas. Inte mindre väsentligt är, att dessa avgöranden grundas på ett så upplysande utredningsmaterial som möjligt. Beredningstiden bör vara så utmätt att ledamöterna har möjlighet att taga initiativ för fullständigande av utredningen i målen, där det påkallas.

Som riktpunkt må uppställas, att en ledamot för de nya målgruppernas vidkommande skall förfoga över en och en halv gånger så lång tid för be- redning av en timmes föredragning som nu står till förfogande (alltså 13— 14 timmar i stället för 9 timmar) och något mera än tio timmar för bered- ning av en timmes föredragning såvitt angår kammarrättens hittillsvarande mål. Man skulle i så fall — med hänsyn till den numerära relationen mellan nya och hittillsvarande mål _ kunna tänka sig att utgå från en genom— snittlig tidsproportion för beredning och föredragning av 11: 1. Det gäller då att inom ramen av en normal arbetsvecka avväga arbetstiden för en leda- mot så att denna proportion faktiskt kommer till stånd.

Statstjänstemännens arbetsvecka omfattar i regel något mindre än 41 timmar _— bortsett från viss arbetstidsförkortning under sommaren. Med nuvarande sessionstid återstår för en vanlig ledamot (ej ordförande) endast drygt 30 timmars arbetstid, sedan sessionstiden och tiden för kontroll av fiskalsmål borträknats (41 _ [71/2 + 3] ). Med tillämpning av förut nämnda tidsproportion skulle denna arbetstid ge material för föredragning under drygt två och en halv timmar (mot nuvarande tre timmar och en kvart).

lnnan speciella utvägar att förskaffa ledamöterna mer tid för berednings- arbete diskuteras, torde uppmärksamhet böra ägnas tanken att i större om- fattning än nu ställa biträdeshjälp till ledamöternas förfogande och därige- nom göra domarnas eget arbete med målen enklare. Både kostnadsskäl och rekryteringssvårigheter har på många områden av statsverksamheten __ ej minst inom det allmänna domstolsväsendet _ föranlett, att man sökt un- derlätta arbetets fullgörande genom att låta tjänstemän utan högre special- utbildning biträda de tjänstemän, vilka besitter dylik utbildning, med olika uppgifter av mindre fackteknisk men därför icke okvalificerad art. Som exempel härpå må nämnas att biträden utan juristutbildning inom vissa domstolar anförtrotts sådan protokollföring vid rättegångsförhand— lingar, som förut undantagslöst skötts av unga jurister. Från underrätter- nas inskrivningsavdelningar kan ytterligare exempel på en sådan utveckling hämtas. Inom länsstyrelsernas område märks att lan-dskanslister på pröv- ningsnämndernas kanslier i vid omfattning anlitas för att sätta upp förslag till rubrik och beslut i prövningsnämndsmålen. Vidare brukar åt lands- kanslister som tjänstgör på taxeringssektion ibland uppdragas att biträda de högre tjänstemännen på sektionen med förslag till yttrande i skattemål. Inom statsdepartementen förekommer i vid utsträckning att dugliga kans— lister och även lägre biträdespersonal sätter upp förslag till konseljbeslut.

på varje division finns en tjänsteman i kanslistkarriären, kallad divisions- assistent, som bl. a. kan ges uppgiften att införskaffa ytterligare utred- ning och även i andra avseenden underlätta ledamöternas beredningsar- bete. Andra arbetsuppgifter tar dock så stor del av divisionsassistentens tid i anspråk att ledamöternas arbete med målberedning inte kunnat avlastas i någon nämnvärd utsträckning. En förstärkning av biträdesorganisationen med kanslister borde kunna inbespara visst beredningsarbete för kammar- rättsledamöterna. Körkortsmålen har bland de nya målen nämnts som en målgrupp, där åtskilligt beredningsarbete kunde anförtros kanslist. Det kan vara ovisst, om man tills vidare bör nöja sig med att öka med en kans- list per avdelning eller om man bör inrikta sig på en utökning med två. Kommittén har kommit till uppfattningen, att det på sikt är lämpligast att ha tre kanslister per avdelning men att en sådan ordning delvis förut- sätter en annan rekrytering än hittills och en på kanslistuppgifterna i *kammarrätten mera direkt inriktad utbildning av vederbörande; en ök- ning till tre bör därför genomföras successivt, förslagsvis på det sätt att vid den nya ordningens ikraftträdande en ny divisionsassistent per division tillkommer och fyra år senare ytterligare en assistent. I sammanhanget vill kommittén erinra om den kursverksamhet, vilken anordnas för dem av länsstyrelsernas landskanslister som tjänstgör på landskontor och som under sin karriär blir taxeringsassistenter. Till ledning för de överväganden, som här ytterligare kan fordras, vill kommittén hänvisa till bifogade pro- memoria (Bil. D).

Uppenbarligen vågar man ej antaga att den sålunda föreslagna biträdes— hjälpen blir så effektiv att ledamöterna medhinner att förbereda mål för nuvarande föredragningstid per vecka av tre timmar och en kvart. Andra utvägar måste därför sökas för att vinna en tillfredsställande avvägning. En möjlighet är att något nedsätta den totala sessionstiden per vecka för en division och därigenom bisittningstiden för ledamöterna. En annan är att genom begränsning av dessas skyldighet att kontrolläsa fiskalsmål ge dem mera beredningstid och därmed förutsättningar för längre föredrag- ningstid. En ökning av nuvarande [ledamotsantal på divisionerna bör där- emot ej företagas — en sådan vore förknippad med uppenbara olägen- heter med hänsyn till bevakningen av enhetlighet och följdriktighet samt också från administrativ synpunkt. Ej heller torde det vara tillrådligt att öka antalet fiskaler och därigenom det antal mål som föredrages av unga och relativt oerfarna domstolsjurister.

Efter övervägande av olika omständigheter har kommittén till en början kommit till den slutsatsen att någon minskning av sessionstiden per vecka måste företagas. Förslagsvis bör denna nedsättas från nuvarande tjugo till aderton timmar.

Vad sedan angår redaktionen av sessionstiden för ledamot talar vissa praktiska skäl för att begränsa ledamots bisittningsskyldighet till en dag i

veckan och därigenom friställa inemot tre timmar för arbete med bered- ning av mål. Emellertid finner kommittén det inte lämpligt att i så hög grad skära ned tiden för ledamots närvaro i rätten. Sessionstiden bör även framgent vara en och en halv dag i veckan. Genom att varje divisions totala sammanträdestid per vecka enligt vad förut sagts minskas med två timmar eller med en halv timme per dag kommer dock ytterligare tre kvarts timme att stå till ledamots förfogande för beredning av mål.

Beträffande kontrolläsningen av fiskalsmål synes det lämpligt att denna till huvudsaklig del (exempelvis %) läggs på ordföranden och vice ord- föranden. Härigenom tillförs övriga ledamöter ytterligare tid för beredning av mål. Nuvarande kontrolläsningstid kan uppskattas till tre timmar i vec— kan för annan ledamot än ordföranden och vice ordföranden och skulle i fortsättningen bli en och en halv timme per ledamot. I samband därmed synes vice ordföranden böra befrias från egen föredragningsskyldighet (nu en timme i veckan). Det åligger ju vice ordföranden —— som är ordförande en dag i veckan och bisittare två dagar —— att, frånsett mycken kontrolläs- ning, jämte ordföranden svara för kontinuitet och enhetlighet i rättskip- ningen.

Resultatet av nu gjorda överväganden blir att en ledamot kommer att förfoga över uppskattningsvis (knappt) 33 timmar per vecka för bered— ning av egna och kontrolläsning av andras mål (30%; + % + lll/z ). Om man beaktar den arbetslättnad som ökad bi-trädeshjälp kan beräknas medföra synes en till tre timmar i veckan avpassad föredragningsskyldighet för leda— möterna —— alltså en kvarts timme mindre än f. n. — vara ägnad att medge den tidsproportion mellan beredning och föredragning (1121), som i det föregående satts som mål. Den nuvarande föredragningsskyldigheten för fiskal, fyra timmar i veckan, synes däremot böra bibehållas. Sammanlagd föredragningstid för fyra ledamöter och en fiskal blir 16 timmar och tiden för återställning två timmar. Följande utkast till veckoschema åskådliggör kommitténs förslag.

fredag tisdag onsdag torsdag förmiddag eftermidd. ledamot A (ordf.) .................... A — A A A B (vice ordf.) ............... B B B -— —— C (kammarrättsråd). . . . . . . . . — C (2) — C (1) — D ( » ) ......... — D (2) _— —— D (1) E ( » ) ......... E (2) — — — E (1) F ( » ) ......... — — F (2) F (1) —— fiskal .............................. (2) —— (2) —— — sza föredragningstid 4 4 4 2 2 återställningstid % % %, % % sza sessionstid 4 1/2 4 1/2 4 % 2 % 2 %

Siffrorna anger föredragningstid m. m. i timmar

Den skildrade arbetsfördelningen har grundats på gällande organisation med sex ledamöter per division. Det bör nämnas att kommittén undersökt om inte en mera ändamålsenlig ordning står att vinna med andra organisa- tionsalternativ, närmast med femmannadivisioner. Härutinnan verkställda undersökningar har emellertid givit negativt resultat. Erinras bör att i kam- marrätten f. 11. vid sidan av de åtta sexmannadivisionerna som en extra- ordinär anordning i ett övergångsläge finns en särskild tremannaavdelning utan fiskal.

Vad gäller domförheten har kommittén inte funnit anledning att föreslå någon omedelbar ändring. Kammarrätten bör framdeles liksom hittills regelmässigt vara domför med tre ledamöter. Som i 10 kap. kommer att när- mare motiveras, synes man emellertid — ej minst med tanke på mera krä- vande nya mål —— böra bibehålla den redan nu förefintliga möjligheten att fyra ledamöter deltar i ett måls behandling. Till den särskilda frågan om domförhet när lekmannaledamöter ingår återkommer kommittén.

Enligt den återgivna statistiken föredrages och avgörs f. n. i kammarrätten genomsnittligt ett och ett halvt mål per sessionstimme. Om man enligt det förut sagda dels genomför viss förkortning av sessionstiden per vecka (med härav följande ökat utrymme för beredning) och dels tillhandahåller ledamö- terna mera biträdeshjälp, »kan man ifrågasätta, om ej detta prestationsmått i och för sig kunde bli tillämpligt även efter utvidgningen av domstolens arbetsuppgifter. Enligt kommitténs tidigare redovisade överväganden skulle sessionstiden bestämmas till 18 timmar per vecka. Med 40 arbetsveckor per år samt ett och ett halvt mål handlagt per sessionstimme skulle en sam- manlagd målavverkning per division och år av 1 080 mål kunna uppnås.

Emellertid har man att räkna med den ytterligare faktor som frekvensen av muntliga förhandlingar utgör. Om också skriftlig procedur fortfarande antas bli regeln, är det av stor vikt att arbetsschemat ej är så knappt till- mätt, att domstolen tvekar att anordna muntlig förhandling när detta ter sig påkallat. Åtskilliga av de mål som till-förs kammarrätten är ju sådana att behov av muntlig handläggning ofta gör sig gällande. I en process, där frågan t. ex. gäller frihetsberövande under avsevärd tid, bör det uppenbar- ligen ej förekomma att tidsknapphet hindrar domstolen att hålla muntlig förhandling. Det bör f. ö. också för kammarrättens del erinras att det kan vara ägnat att stärka förtroendet för förvaltningsrättskipningen att rätte- gången emellanåt har form av en muntlig förhandling öppen för både parter och allmänhet. Till lagreglerna om muntlig förhandling återkommer kom- mittén i 10 kap.

Tillgänglig statistik från kammarrätten utvisar hittills en mycket spar- sam förekomst av muntliga förhandlingar. Mot 30 förhandlingar år 1960 svarar ett tiotal per år under de följande åren. Med hänsyn till skattetvis- ternas natur förefaller det sannolikt att de enskilda klagandena _— det över- vägande flertalet — endast sällan kommer att påkalla muntlighet. Å andra

sidan får man räkna med att, sedan balansen avverkats, domstolen själv oftare kommer att taga initiativet till muntlig förhandling. Vidare torde de åtgärder, som föreslås till underlättande av muntliga förhandlingar, fram- för allt införandet av regler om ersättning för parts utgifter för inställelse, öka intresset härför. Man bör därför räkna med något ökad muntlighet även i skattemål. Läggs härtill att muntlig handläggning kan väntas bli relativt vanlig i t. ex. barnavårds-, alkoholist— och disciplinmål, synes det befogat att räkna med sådana förhandlingar i omkring 400 mål om året.

Muntlig procedur är i och för sig tämligen tidskrävande och blir så i än högre grad, om domstolen _ som ofta torde bli fallet —— finner sig böra i parternas intresse förlägga sammanträdet utanför domstolens förlägg- ningsort. Muntliga förhandlingar måste därför antagas reducera den för föredragning tillgängliga sessionstiden i inte obetydlig mån. Med hänsyn härtill samt även till de lnånga osäkerhetsmoment, som är förenade med en uppskattning av det rimliga prestationsmåttet under den nya ordning- en, torde den årliga målavverkningen per division inte höra beräknas till mer än cirka 950 mål. För att avgöra nuvarande omkring 10 000 mål om året jämte tillkommande 2300 mål torde därför 13 sexmannadivisioner böra stå till förfogande.

Den nya ledamotsorganisationen Övervägandena har lett fram till att i mellaninstansen kommer att för 12—13 000 mål behövas 13 divisioner med sammanlagt 78 ledamöter (samt 13 fiskaler). Som jämförelse kan nämnas att rikets hovrätter, som årligen handlägger omkring 8 000 mål och ärenden, f. n. har 26 avdelningar, av vilka tre extra, med tillhopa omkring 140 ledamöter. Att hos hovrätterna för ett mindre antal mål flera ledamöter anses erforderliga förklaras delvis men ingalunda helt av att muntlig förhandlingsform i stor utsträckning tilläm- pas — sådan förekommer här i ungefär hälften av målen, alltså i långt fler mål än i den utvidgade kammarrättsorganisationen skulle bli fallet.

Sedan sålunda ledamotsbehovet fastställts, uppställer sig frågan hur leda- motskadern skall vara sammansatt. Här föreligger f. n. en betydande skill- nad mellan hovrätterna och kammarrätten. Medan i hovrätterna i princip fem ordinarie domare (lagman och fyra hovrättsråd) finns per avdelning, år _ som av det föregående framgår —— i kammarrätten sammansättningen per avdelning fyra ordinarie kammarrättsräd, varav en ordförande, samt två extra ordinarie assessorer.

Rörande tillkomsten av ordningen i kammarrätten må följande nämnas. Beskattningsorganisationssakkunniga framhöll i sitt ovan omnämnda år 1942 framlagda betänkande (s. 59) att principen att domare skall vara ordi— narie tjänsteman borde upprätthållas även för kammarrättens del. Det konstanta behovet av ledamöter borde alltså fyllas med kammarrättsräd, De sakkunniga fann det emellertid mycket vanskligt för att inte säga ogör-

ligt att under de dåvarande förhållandena, vilka de betraktade som excep- tionella, bedöma det behov av kammarrättsräd, som kunde komma att före- ligga, sedan föreliggande arbetsbalans avarbetats och normala förhållanden åter inträtt. Försiktighet borde därför iakttagas i fråga om utökning av antalet kammarrättsråd. De sakkunnigas förslag innebar att i domstolen skulle finnas 20 kammarrättsråd och tio assessorer.

Efter 1959 års reform var antalet kammarrättsråd 32 och antalet asses- sorer åtta. I sin förut nämnda skrivelse den 18 maj 1962 till Kungl. Maj:t hemställde kammarrätten att en av dåvarande två fiskalstjänster på varje division skulle utbytas mot en tjänst som extra ordinarie assessor. På varje division skulle då finnas fyra ordinarie och två icke-ordinarie ledamöter. Domstolens hemställan bifölls. När den särskilda avdelningen inrättades den 1 juli 1964, tillämpades samma proportion mellan ordinarie och icke- ordinarie ledamöter så att avdelningen kom att bestå av två ordinarie och en icke-ordinarie ledamot. F. 11. utgörs ledamotsuppsättningen följaktligen av 34 kammarrättsräd och 17 assessorer.

De icke-ordinarie ledamotstjänsterna i kammarrätten har tillkommit i lägen, när målbalansen vuxit så att omedelbara åtgärder blivit påkallade men den framtida utvecklingen inte kunnat med säkerhet förutses. Icke- ordinarie ledamotsbefattningar har då inrättats för att man inte skulle bli bunden vid det större antalet ledamotsbefattningar för all framtid utan, om måltillströmningen minskade, kunna återgå till förut gällande antal. Mål— tillströmningen har emellertid aldrig avtagit i sådan grad att någon redu- cering av ledamotsantalet blivit tänkbar. Tvärtom har antalet mål med åren ökat mer och mer och nya ledamotsbefattningar har måst inrättas. När kommittén räknat med en årlig måltillströmning av 12—13000 mål till mellaninstansen, innebär detta ingen särskilt vid bedömning. Den expan- sion på den offentliga förvaltningens område som pågår lär inte komma att avtaga. Antalet tvister som går till förvaltningsdomstolar kan med hån- syn härtill antagas öka ytterligare. Bedömningen av måltillströmningen till imellaninstansen torde därmed ligga snarare i under- än överkant. Såvitt kommittén kan bedöma saknas anledning att tro att måltillströmningen skulle komma att understiga det antal mål, med vilket kommittén räknat, i vart fall inte i sådan män att några sysselsättningsproblem skulle uppstå. Det finns därför ej längre skäl att behålla ett antal ledamotsbefattningar som icke-ordinarie.

En hovrättsavdelning skall som förut antytts enligt 2 kap. 3 & rättegångs- balken bestå av endast ordinarie ledamöter. Den bakomliggande tanken är att en domare skall intaga den självständiga och oberoende ställning, som blott tjänstetillsättning genom fullmakt skänker. Redan i nuvarande läge framstår det enligt kommitténs mening som principiellt otillfredsställande att i kammarrättens normalorganisation för de dömande enheterna ingår också icke—ordinarie ledamöter. Samma betraktelsesätt gör sig med ökad

styrka gällande, om (kammarrätten utbyggs till allmän förvaltningsdomstol på mellanplanet. Härtill kommer att, eftersom kammarrätten i väsentlig mån söker aspiranter från samma grupper som hovrätterna, det ur rekry— teringssynpunkt är av stor vikt att ledamotstjänsterna i de båda slagen av domstolar befinner sig på samma plan. Kommittén anser därför att den omorganiserade kammarrättens normalorganisation bör innefatta endast ledamöter med ordinarie domartjänster. Samtliga 78 ledamotsbefattningar bör med andra ord utgöras av ordinarie domarämbeten.

I spetsen för sexmannaavdelningarna bör liksom f.n. stå en ordförande och en vice ordförande. På ordföranden ankommer att leda arbetet på av- delningen och svara för kontinuiteten och enhetligheten såväl inom avdel- ningen som i förhållande till övriga avdelningar. Vid muntliga förhand— lingar skall ordföranden merendels presidera. Ordförandenas arbetsupp- gifter är följaktligen ansvarsfulla och maktpåliggande, varför höga kompe— tenskrav måste ställas. Vederbörande bör rekryteras bland de skickligaste av landets förvaltningsrättsligt kunniga domare och ämbetsmän. Ämbetets ansvar och betydelse är av den art att detsamma _ oavsett den större före- komsten av muntliga förhandlingar i hovrätt — utan tvekan kan jämställas med befattning som avdelningsordförande i hovrätt, lagman. Även för att ämbetena skall bli konkurrenskraftiga i förhållande till förvaltningens och den allmänna domarbanans tjänster är det av vikt att de inte åsätts lägre lö- negrad än lagmanstjänsterna. Tjänstebenämningen bör ändras från kam— marrättsråd och divisionsordförande till lagman.

Också vice ordföranden har en viktig uppgift på avdelningen. Han deltar i session samtliga sessionsdagar utom en och är själv ordförande en dag; med ordföranden delar han ansvaret för kontinuiteten och enhetligheten i avdelningens rättskipning. Tjänsten som vice ordförande bör i fråga om lönesättning inte väsentligt underskrida vad som gäller för de föreslagna lagmansämbetena. Kommittén anser sig böra räkna med att viceordförande— tjänsterna lönemässigt likställs med motsvarande tjänster i hovrätterna.

Liksom redan nu är fallet bör övriga ledamöter, kammarrättsråden, ha samma lönegradsplacering som hOVrättsråden.

För behörighet till nu nämnda ledamotsämbeten bör uppenbarligen ford- ras lagfarenhet. Härutöver bör begäras att vederbörande förvärvat praktisk erfarenhet av dömande verksamhet genom tingsmeritering eller likvärdig tjänstgöring på länsstyrelse, hos åklagare, kronofogde e. (1. Också erfaren— het från dömande i överrätt bör som regel ingå bland meriterna. Kommittén anser emellertid att meritkraven bör formaliseras i minsta möjliga män. Det är av värde att ledamotsämbetena hålls öppna åt olika håll så att de kan rekryteras bland jurister från skilda verksamhetsfält inom förvaltningen och domstolsväsendet. Endast härigenom erhålls den allsidiga sammansätt- ning som bör känneteckna en domstol med ett så brett målregister som det kammarrätten avses skola få. En helt sluten karriär sku-Ile vara skadlig för

en sådan domstol. I lag torde böra inskrivas blott de grundläggande behö- righetskraven. Till erforderliga det-aljregler återkommer kommittén i 10 kap.

Medverkan av icke-jurister Lekmannamedverkan i rättskipningen förekommer sedan gammalt i vårt land. Sin främsta betydelse har den i första instans. Här bör utom nämndemännen ihågkommas lekmannaledamöterna i arbetsdomstolen. Även för vissa överrätters del har emellertid sörjts för lekmannamedverkan. Så är t.ex. fallet beträffande försäkringsdomstolen och försäkringsrådet. Det bör också nämnas att i kammarrättens »fastighetstaxeringsdivision ingår lekmän som ledamöter liksom att i vattenfrågors tekniska behandling sak- kunniga vattenrättsråd är ledamöter av vattenöverdomstolen. Frånsett nn- derrätterna gäller det här sådana icke-jurister, vilka besitter framstående fackkunnighet beträffande olika målkategorier. Ordet lekmannamedverkan är därför i viss mån missledande.

Bland mål, som kammarrätten nu handlägger, synes ej andra än fastig- hetstaxeringsmålen vara av sådan beskaffenhet att en fackmannamedverkan skulle vara till mera påtaglig fördel för rättskipningen. Däremot kan sådan medverkan böra övervägas i fråga om några av de målgrupper som av kommittén avses skola tillföras domstolen.

En sådan målgrupp är körkortsmålen. Från motororganisationerna har framförts önskemål om medverkan av trafiksakkunniga lekmän hos läns- styrelserna vid deras handläggning av sådana mål. Lekmännens uppgift skulle vara att tillföra beslutsinstansen kunskap och praktisk erfarenhet från trafiksäkerhetsarbetet och i vägtrafikfrågor över huvud taget. Det bör också erinras om motionerna 1958: I: 338 och II: 438, i vilka bl. a. begärdes utredning om lämpligheten att förstärka länsstyrelserna med en rådgivande >>körkortsnämnd». Kommittén tog själv i sitt yttrande den 29 april 1964 Över trafiknykterhetskommitte'ns betänkande »Nykterhet i trafik» (SOU 1963: 72) upp frågan om medverkan i körkortsmål av lekmän ej blott hos länsstyrelserna utan också hos kammarrätten _ för den händelse domstolen skulle få till uppgift att handlägga sådana mål. Kommittén anförde härom att det kunde vara föremål för delade meningar huruvida också i kammar- rätten trafiksakkunniga lekmän borde anlitas. Skälen för ett lekmannaele— ment i mellaninstansen tedde sig kanske svagare än de skäl som talade för lekmannamedverkan på länsstyrelseplanet.

När kommittén nu ytter—ligare övervägt frågan, finner kommittén det ej kunna bestridas, att det kunde vara av värde för rättskipningen i körkorts- mål i kammarrätten, om särskilt trafiksakkunniga personer hade säte i dom- stolen vid körkortsmåls behandling. En fortlöpande och nära kontakt med utvecklingen i fråga om trafiksäkerhet och på vägtrafikens område över

huvud taget skulle på så vis säkerställas. Dessutom skulle förtroendet för kammarrättens rättskipning i dessa ömtåliga mål stärkas hos allmänheten. Utan olägenheter är emellertid obligatorisk medverkan av trafiksakkunniga lekmän i kammarrätten ej. Särskilt har invänts att dessa mål ofta är så enkla att tillkallande av utomstående ledamöter skulle innebära en onödig vidlyftighet; med nuvarande regler är ju körkortsindragning i stor utsträck- ning en nästan automatisk konsekvens av begånget trafikbrott. Efter över- vägande av samtliga omständigheter har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå medverkan av lekmän i mål om körkortsindragning.

Ytterligare en målgrupp, för vilken fackmannamedverkan bör övervägas, utgörs av barnavårds- och alkoholistmålen. Beslut om omhändertagande en— ligt lagarna om barnavård och nykterhetsvård är avgöranden, där förutom de rent juridiska synpunkterna jämväl vårdsynpunkter och allmänt sociala överväganden spelar en betydelsefull roll. Att andra synpunkter än de strängt juridiska kommer in vid bedömningen av administrativa mål är helt visst ej något ovanligt, men det torde knappast finnas andra målgrupper, där detta är fallet i så hög grad som i barnavårds- och alkoholistmålen. Belysande härvidlag är den diskussion, som under senare år förts rörande avgörandena i dylika mål; socialvårdens företrädare har där hävdat, att de av enbart jurister dikterade besluten inte kommit till stånd under tillräck- ligt beaktande av sociala och medicinska synpunkter. Nämnas bör vidare, att chefen för justitiedepartementet vid tillkallande av sakkunniga rörande administrativa frihetsberövanden, vilka visserligen skulle syssla med beslu- ten rörande dessa frågor på länsstyrelseplanet, fann det böra tillses, att i det beslutande organet funnes företrädare bl.a. också för allmänt sociala synpunkter. Justitieministern ansåg det lämpligt att i organet skulle ingå någon ledamot med erfarenhet från just det vårdområde, varom fråga vore i det särskilda fallet (se »Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberö- vanden», SOU 1960: 19 s. 9).

Obestridligen är förutsättningarna delvis andra, när det som i kammar- rätten enligt den nya ordningen blir fråga om icke beslut i första instans utan prövning av besvär. Å andra sidan måste beaktas, att särskilt under de närmaste årtiondena endast få av kammarrättens ledamöter torde besitta praktisk erfarenhet av socialt arbete. Denna bristande kännedom kan av praktiska skäl blott i begränsad mån kompenseras genom att i det en- skilda målet företrädare för socialvården inkallas och hörs. Det är vidare utomordentligt viktigt att domstolens avgöranden på detta nya och särskilt ömtåliga område möts med förtroende. Under dessa förhållanden är det en näraliggande utväg att i de ifrågavarande målen låta företrädare för social erfarenhet ingå i domstolen vid sidan av juristledamöterna. Sådan erfaren- het är framför allt att söka hos socialförvaltningens tjänstemän samt bland ledamöterna inom berörda kommunala nämnder och länsnämnder. Nämnas bör att kammarrätten själv i flera remissyttranden under 1940— och 1950—

talen över förslag rörande socialvårdens organisation m.m. förordat, att personer med praktisk erfarenhet på det sociala området anlitas som sak- kunniga ledamöter vid kammarrättens behandling av socialvårdsmål.

Lämpligen torde domstolen vid handläggning av de ifrågavarande målen böra vara sammansatt av —— jämte de tre juristledamöterna -— två personer med erfarenhet av sociala frågor, särskilt barnavård och nykterhetsvård. För ledamöterna i fråga bör finnas personliga suppleanter. Ledamöterna och deras suppleanter bör förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år.

Beträffande övriga målgrupper har kommittén inte velat föreslå att kam- marrätten regelmässigt förstärks med lekmannaledamöter. De mål enligt socialhjälps— och barnavårdslagarna, som kammarrätten enligt gällande ord- ning handlägger, rör ekonomiska tvister vid vilkas avgörande medverkan av socialt sakkunniga väl stundom kan vara påkallad men där behovet knappast är lika generellt som i de förut berörda barnavårds- och alkoho— listmålen. För dessa måls del bör det stå domstolen fritt att besluta, i vad mån socialsakkunniga ledamöter bör tillkallas.

Enligt gälla-nde ordning biträds kammarrätten, när domstolen önskar det, av en särskild skogssakkunnig person och en särskild bokföringssakkunnig person. Dessa sakkunniga får deltaga i överläggningarna men inte i beslu- ten. Det har ifrågasatts om det alltid är väl sörjt för att parterna får känne- dom om de sakkunnigas meningsyttringar och tillfälle att bemöta dessa. Hithörande förhållanden äger principiell betydelse från partsoffentlighe- tens synpunkt. Om domstolen behöver biträde av särskild expertis, bör lik- som hos de allmänna domstolarna utlåtanden inhämtas i sådan ordning att parterna kan taga del av desamma, antingen yttrandena avges skrift- ligen eller muntligen. Från praktiska synpunkter bör å andra sidan hinder ej möta att Kungl. Maj:t liksom hittills för viss tid förordnar särskilda personer att som sakkunniga på angivna områden stå till domstolens för- fogande. Ett system med fasta sakkunniga i kammarrätten främjar uppen- barligen önskemålet om kontinuitet i bedömningen. Det bör icke vara svårt att med hänsyn till kravet på partsoffentlighet sörja för att vederbörandes meningsyttringar kommer till stånd på sådant sätt —— skriftligen eller vid muntlig förhandling — att parterna vet om dem och har möjlighet bemöta dem.

Speciellt om assessorerna

Det förhållandet att kammarrättens samtliga domarämbeten förutsätts bli ordinarie innebär inte, att domstolen kan vara utan extra ordinarie asses— sorer. Detta framgår redan av en jämförelse med läget i hovrätterna. Des— sas ledamöter, hovrättsråden, tas i ej ringa utsträckning i anspråk för upp— gifter utom hovrätterna — som föredragande i högsta domstolen (revisions— sekreterare), för 'kommitté- och departementsuppdrag samt i administrativa ämbeten. Såsom ersättare anlitas då i första hand befattningshavare med

ställning som extra ordinarie hovrättsassessorer. Även de yngre domare, vilka förordnats till e.o. hovrättsassessorer, tjänstgör emellertid i bety- dande omfattning utanför hovrätterna, antingen i uppgifter av samma slag som de tjänstlediga hovrättsråden eller som vikarier i underrätt. Finns assessor ej att tillgå som vikarie för hovrättsråd, adjungeras en fiskal eller undantagsvis någon utomstående, t. ex en underrättsdomare eller en veten- skapligt verksam jurist. Den faktiska sammansättningen av en hovrätts- avdelning blir därför annorlunda än rättegångsbalken ger vid handen. Till viss del kommer assessorer och adjungerade fiskaler att ingå.

Nuvarande assessorsordning i hovrätterna tillkom år 1943. Den innebär att på hovrätternas personalförteckning uppförs ett antal extra ordinarie assessorstjänster. Meningen är inte att härigenom utöka ledamotsorganisa- tionen. Antalet assessorer skall i princip motsvara behovet av adjungerade ledamöter med assessorskompetens. I första hand avser behovet ersättare för tjänstlediga hovrättsråd och i andra hand extra ledamöter som mera stadigvarande erfordras. Eftersom det är svårt att i förväg bestämma det exakta behovet av assessorer, tillämpas i första hand den metoden att i personalförteckningen för varje hovrätt upptas det antal assessorer som normalt visat sig behövligt i hovrätten. Det är två per avdelning. Dessutom har emellertid Kungl. Maj:t genom särskild bestämmelse i anslutning till personalförteckningen bemyndigats att _ om det erfordras på grund av att hovrätternas befattningshavare, närmast assessorerna, tas i anspråk utom hovrätterna -— förordna ytterligare assessorer utöver dem som upp- tagits i personalförteckningen. Intill budgetåret 1966—1967 var detta be— myndigande inskränkt till att avse 61 assessorer men inskränkningen i fråga borttogs vid 1966 års riksdag. De närmare förutsättningarna för as- sessorsförordnande framgår av en inom justitiedepartementet upprättad, den 29 augusti 1952 dagtecknad promemoria (stencilerad) beträffande hov- rätternas assessorer. Avgörande för assessorsförordnande skall enligt pro- memorian vara att vederbörande kan beredas stadigvarande plats vid do- marbordet. Det blir tydligen fallet såväl när hovrättsråd som när hovrätts— assessorer lämnar hovrätten för längre tids tjänstgöring utom densamma. Bl. a. genom principen att endast en assessor per avdelning får utbytas mot adjungerad fiskal begränsas den omfattning i vilken hovrätternas be- fattningshavare lean tas i anspråk för offentliga uppdrag.

Den skildrade assessorsordningen i hovrätterna har vuxit fram under trycket av att dessa domstolar faktiskt får försörja inte endast domstolarna utan även i ej ringa utsträckning departement och andra offentliga upp— dragsgivare med jurister vilka förvärvat kvalificerad domarutbildning. Tack vare den berörda ordningen kan hovrätterna på ett rationellt och smidigt sätt tillgodose båda ändamålen.

På kammarrätten har i nu berörda hänseende kommit att ställas lik- nande krav som på hovrätterna. Kammarrätten måste sålunda i stor ut—

sträckning låna ut sina befattningshavare till departement och andra offent- liga uppdragsgivare, ofta för mycket krävande och ansvarsfulla uppgifter. Mot tjänstgöringen som föredragande i högsta domstolen för hovrätternas befattningshavare svarar tjänstgöring som föredragande i regeringsrätten. Nedan har i tablåform sammanställts uppgifter om .kammarrättsjuristernas offentliga uppdrag under åren 1963—65.

Kammarrättsjuristers offentliga uppdrag per 1/4 åren 1963, 1964 och 1965

. Annat dep. Utredn. . _ Fmansdep. 1. myndighet uppdrag Riksdagen E.reg. r. sekr. 63 64 65 63 64 65 63 64 65 63 64 65 63 64 65 Råd .......... 2 1 1 — 1 1 2 1 1 _ _ — _ _ _ Assessorer ..... _ 4 4 _ 1 2 3 4 2 1 2 2 3 6 6 Fiskaler ....... 3 1 2 5 5 5 6 2 1 _ — 2 1 _ _ Summa 5 6 7 5 7 8 11 7 4 1 2 4 4 6 6

Totalt för 1963: 26 1964: 28 1965: 29

Av tablån framgår att kammarrättsjuristerna tas i anspråk för arbete utanför domstolen i en omfattning som motsvarar drygt hälften av hela antalet ledamotstjänster i domstolen (c:a 50). Det kan vidare konstate- ras, att det f.n. endast i mindre omfattning är kammarrättsråd som ut- nyttjas för offentliga uppdrag. Med nuvarande starka inslag av unga asses- sorer på divisionerna har det ej ansetts tillrådligt att annat än undantags- vis taga ordinarie ledamöter bort från domstolen. Vidare spelar in, att ut- nämningen till kammarrättsråd vinns först vid relativt hög ålder. Personal till de offentliga uppdragen måste därför normalt hämtas ur assessorernas led. För kammarrätten har det emellertid inte gjorts möjligt att anpassa organisationen till nämnda personalförsörjningsuppgift på samma sätt som för hovrätterna. Kammarrätten måste i stället lita till det vanliga systemet med vikariatsförordnande.

Mot vikariatsystemet har Sveriges Juristförbund riktat erinringar i en skrift den 12 juni 1963 till kammarrätten. Juristförbundet gjorde gällande att allvarliga invändningar kan göras både från allmän och enskild syn- punkt mot att vikariatslöneförordnanden satts i system på sätt som skett under de senaste 15 åren. Förbundet påpekade att ett vikariatslöneförord- nande alls inte är likvärdigt i trygghetshänseende med ett förordnande som extra ordinarie assessor. Risk funnes för att tjänstemannen till följd härav inte utövade sin domargärning med den fulla självständighet som man för- väntar sig. Det gjorde också ett egendomligt intryck på allmänheten att ett stort antal ledamotsbefattningar år efter år upprätthölls av fiskaler med vikariatslöneförordnande. Domstolen gjorde härigenom ett provisoriskt, krisbetonat intryck. Erfarenheten gav vid handen att tjänstledighet förekom bland tjänstemän i ledamotsställning i sådan omfattning att ett betydande

| | !

a_n-_ ...a—.: -

antal assessorstjänster behövde stå till förfogande utöver dem som uppta- gits i personalförteckningen för att kammarrätten skulle kunna hållas be- satt med extra ordinarie ledamöter i stället för vikariatslöneförordnade fiskaler. Skriften utmynnade i att kammarrätten borde utverka bemyndi- gande att, utöver det antal assessorer som upptagits i personalförteckning- en, få förordna ytterligare så många fiskaler till extra ordinarie assessorer att endast några få ledamotsbefattningar behövde besättas medelst vika- riatslöneförordnande. Mot bakgrund av den genomsnittliga tjänstledighets- frekvensen syntes bemyndigandet böra avse högst 16 assessorstjänster. En motsvarighet skulle på så sätt erhållas till det system som tillämpades i fråga om assessorsförordnande i hovrätterna. Förbundet underströk för- slagets rekryteringsfrämjande effekt.

I sin petitaskrivelse år 1963 kom kammarrätten in på juristförbundets skrift och förklarade att domstolen i allt väsentligt fann kritiken berättigad. Väl såg domstolen det som en angelägen uppgift vid sidan av den dömande verksamheten att utbilda och tillhandahålla befattningshavare för tjänst- göring som föredragande i regeringsrätten, i statsdepartement och i offent— liga utredningar. Det vore emellertid inte tillfredsställande, att konsekven- sen härav blev att ledamotsbefattningar inom domstolen i så betydande omfattning under långa tidsrymder uppehölls av vikarier. Även om i de åsyftade fallen vederbörande erhöll sådant förordnande, varmed följer vika- riatslön på tjänsten, kunde den rådande ordningen knappast anses väl för- enlig med vad som bör gälla för ledamöter i en överdomstol. Kammarrätten ansåg därför en anordning liknande hovrätternas vara väl förtjänt av över- vägande för kammarrättens räkning. I sin petitaskrivelse 1966 återkommer kammarrätten till ämnet. Någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida i detta av- seende har emellertid ej kommit till stånd.

För kommittén har det förefallit klart att, om samtliga ledamotsbefatt- ningar i kammarrätten blir ordinarie domarbefattningar, visserligen fort- farande betänkligheter kan anföras mot kammarrättsråds anlitande för offentliga uppdrag men att dessa invändningar något försvagas. Under alla förhållanden måste man räkna med ett så stort behov av kompetenta utred- ningsmän m.m. inom områden, till vilka det administrativa domstolsväsen- det har anknytning, att några kammarrättsråd i fortsättningen kommer att tagas i anspråk utanför kammarrätten. Självfallet måste dock tillses att tjänstledighet inte beviljas de ordinarie domarna i sådan omfattning att syftet med ordinariesättningen förfelas och antalet tjänstgörande ordinarie domare blir lägre än som är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt.

När ett »kammarrättsråd lämnar sin plats vid domarbordet för att under tjänstledighet fullgöra ett offentligt uppdrag, måste platsen fyllas med en annan domare. Vid kortare ledigheter bör en fiskal kunna adjungeras. Under längre ledigheter bör däremot mera permanenta anordningar vid— tagas. Valet står då mellan förordnande på långtidsvikariat och hovrätts- systemet med extra ordinarie assessorer som reservdomare. Med hänsyn till

att vissa ledigheter vid domarbordet måste betraktas som normal företeelse för kammarrättens del på samma sätt som för hovrätternas, är hovrättssyste— met uppenbarligen att föredraga. För detsamma talar, utom synpunkten av lönemässig likställighet, också den omständigheten att det är lättare att administrera än ett vikariatssystem, som fordrar att tjänsterna ledigför— klaras etc. Vidare är det av stor betydelse för rekryteringen till kammarrät- ten att extra ordinarie assessorstjänster finns som befordringstjänster för fiskalerna. Kommittén tvekar därför inte att förorda hovrättssystemet.

Vad angår assessorsgruppens omfattning bör ytterligare framhållas, att det saknas anledning räkna med att kammarrättsassessorer i fortsättningen kommer att eftersökas för offentliga uppdrag i mindre utsträckning än f. 11. De torde, på samma sätt som hovrätternas assessorer, fortfarande bli be- hövliga för departements- och kommittéuppdrag in. 111. Utvidgningen av kam- marrättens arbetsområde torde f.ö. komma att leda till att de unga asses— sorerna i än högre grad än nu blir efterfrågade i arbete utanför domstolen. Bortsett från det allmänna statsintresse, som kräver att kammarrättens yng— re domare i viss utsträckning står till förfogande, medför den tjänstgöring, varom här är fråga, merendels god behållning för de unga domarna; den ger inblick i många sektorer av rättsordning och förvaltning samt skänker vana vid nya problem och allmän intellektuell stimulans.

Assessorsgruppen kan emellertid inte tillåtas svälla ut alltför mycket. Vissa gränser måste av internt organisatoriska skäl gälla för utlåningen. Dessa synes lämpligen kunna fixeras på samma sätt som i hovrätterna.

F.n. är normalt omkring 30 kammarrättsjurister utlånade för tjänstgö- ring utanför domstolen. Bland dem återfinns inte bara kammarrättsråd och kammarrättsassessorer utan också åtskilliga kammarrättsfiskaler. I regel är det emellertid då fråga om fiskaler som haft vikariatslöneförordnande som assessorer. När man skall uppskatta behovet av extra ordinarie asses- sorstjänster i kammarrätten efter det att den av kommittén föreslagna re— formen genomförts, torde man alltså som minimum för en assessorskader ha att räkna med inemot 30 tjänster. Kommittén har av förut berörda skäl Övervägt ett högre tal men stannat vid att föreslå att ett 30-tal assessorstj äns- ter uppförs på kammarrättens personalförteckning. Om domstolen har till— räcklig personaltillgång, bör dock ytterligare ett antal assessorer kunna för- ordnas. Hur stort detta antal kan tillåtas bli beror på hur personalsituatio- nen utvecklar sig i domstolen efter ombildningen. Härom är det ogörligt att nu bilda sig någon säker uppfattning.

Fiskalsorganisationen I den föregående framställningen har antagits att på varje avdelning skall indelas en fiskal som föredragande. Fiskaler behövs vidare för adjunktion som ledamöter i samband med sjukdomsfall eller annan mera tillfällig le- dighet för ledamot. Erfarenhetsmässigt erfordras åtminstone en fiskal per

365 avdelning för att dessa adjunktionsbehov skall kunna tillgodoses. Man har också att räkna med att några kammarrättsjurister redan på fiskalsstadiet efterfrågas för offentligt uppdrag. För dessa och för tillfälligt bortovarande fiskaler behövs ersättare. Däremot bortfaller med kommitténs förslag i fråga om assessorsorganisationen nuvarande behov av fiskaler för tjänst- göring som assessorer med vikariatslön. Mot bakgrund av det sagda kan. behovet av fiskaler uppskattas till ungefär 35.

Fiskalstjänsterna kommer att utgöra rekryterings- och utbildningstjäns- ter för en stor och betydelsefull domarkader. Det är av största vikt att löne- gradsplacering och befordringsutsikter ordnas så att tjänsterna blir efter- strävansvärda. Det måste vara ett naturligt krav att kammarrätten skall kunna konkurrera med hovrätterna på lika villkor i detta hänseende. Så är inte fallet f. n. i det att en hovrättsfiskal realiter åtnjuter reglerad beford- ringsgång till lönegrad A 26 medan en kammarrättsfiskal inte når längre än till lönegrad A 24.

Praktiska frågor vid den nya kammarrättsorganisationen förverkligande

Efter att sålunda ha behandlat kammarrättens avdelningsorganisation och _personalkader övergår kommittén till att anlägga några synpunkter på re- kryteringen till de nya tjänsterna.

Inom kammarrättens ledamotsorganisation ryms f.n. 34 ordinarie leda- möter (kammarrättsräd) och 17 icke-ordinarie ledamöter (assessorer). Ju— ristpersonalen omfattar vidare omkring 45 kammarrättsfiskaler. Tjänster som extra ordinarie regeringsrättssekreterare innehas av 14 f.d. kammar- rättsassessorer, av vilka flertalet alltefter det kammarrättsrådsämbeten blir lediga normalt utnämns till kammarrättsråd. Det synes därför befogat att inräkna även dessa tjänstemän i kammarrättskadern. Det sammanlagda .antalet jurister inom denna kan således anges till omkring 110.

I det föregående har kommittén räknat med att den utbyggda kammar- rättsorganisationen kommer att omfatta 13 sexmannadivisioner med inalles 78 ordinarie ledamotsämbeten. Dessutom skulle fordras ett 30-tal extra ordi- narie assessorstjänster och omkring 35 fiskalstjänster. Det bör också ihåg- kommas att meningen är att tjänsterna som föredragande i regeringsrät- ten företrädesvis skall besättas med assessorer från kammarrätten. Tjänst- ,göring som regeringsrättsföredragande skulle alltså liksom nu ingå som ett normalt led i kammarrättsjuristernas karriär före utnämningen till kammarrättsråd. Kommittén har tidigare räknat med att i regeringsrätten efter genomförandet av den föreslagna reformen av domstolens verksamhet skulle fordras ett 15-tal föredragandetjänster eller något fler. Det förefaller rimligt att utgå från att på längre sikt tolv av dessa tjänster besätts med assessorer från kammarrätten.1 Mot bakgrund av nu nämnda siffror har

'1 Under begynnelseskedet kommer, som i 6 kap. nämnts, många tjänster som regeringsrättssek- reterare att vara besatta med tjänstemän från statsdepartementen m. m.

man alltså att räkna med en kammarrättskader, som omfattar ungefär 150 juristtj änster, mot f. 11. cirka 110. Vid jämförelsen bör dock beaktas, att ett 15-tal föredragandetjänster i regeringsrätten med den föreslagna nyord— ningen kommer att kunna inbesparas. Ökningen begränsas då till cirka 25, alltså till ungefär 25 %.

Den ökning av antalet juristtjänster som kommittéförslaget innebär, kan vid första påseende förefalla betydande. Den får emellertid ses mot bak- grunden av den avsevärda överbelastning i förening med stark eftersläp- ning, som sedan årtionden bestått både i regeringsrätten och kammarrätten och som icke rimligen bör få fortsätta. Vid närmare analys framgår att ökningen i kammarrätten föranleds av dels de nya arbetsuppgifterna, dels behov av ytterligare beredningstid för kammarrättens nuvarande rättskip— ningsuppgifter. En faktor med allmän inverkan är vidare de muntliga för- handlingarna. Av de fyra och en halv nya avdelningar som föreslås är när- mare tre i och för sig behövliga för de nya arbetsuppgifterna, medan resten följer av en antagen väsentligt höjd muntlighetsfrekvens i såväl nytillkom- mande som nuvarande målgrupper jämte den nödvändiga förstärkningen av beredningstiderna.

Först om nu nämnda olika faktorer beaktas blir det möjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om den utbyggnad som föreslås. Den framstår visserligen fortfarande rent siffermässigt som betydande. I realiteten blir det dock inte fråga om en större expansion än som motsvarar de ökade krav den offentligrättsliga utvecklingen ställer på den administrativa rättskip— ningen. Det gäller att tillgodose under många år kumulerade behov såväl i regeringsrätten som i kammarrätten. Som förut framhållits är det härvid— lag mera rationellt att ordentligt stärka mellaninstansen än att öka antalet avdelningar i den högsta förvaltningsdomstolen och därigenom vedervåga den överblick och fasthet i rättstillämpningen, som i särskild grad bör krä- vas av en högsta instans.

Antalet ordinarie domarämbeten skulle enligt förslaget öka från 34 till 78, fördelade på 13 lagmän och 65 kammarrättsråd. Omkring 15 av de 44 nya ämbetena kan besättas med kammarrättsjurister vilka har sedvanlig tjänstgöring som regeringsrättssekreterare. Det förefaller emellertid rim- ligt att i samband med en så genomgripande omorganisation som det här är fråga om dispensera från detta krav (det har för övrigt stöd endast i sed- vana). Ytterligare några _ uppemot tio av ämbetena _ skulle i så fall kunna rekryteras inom kammarrättens egna led. Det resterande antalet ledamotsämbeten synes böra besättas med jurister utanför kammarrätten, som har erfarenhet av de nya målgrupper, vilka enligt kommitténs förslag ska-ll tillföras domstolsorganisationen.

De nya målen tillhör skilda rättsområden. Vissa av dem tangerar de fiskala och kamerala områden som sedan gammalt ligger under kammar-

rättens domvärjo. Hit hör de kyrkligt-ekonomiska målen, lönemålen, målen om bidragsförskott och tullmålen. Andra mål kommer från rättsområden inom förvaltningen, vilka har ringa eller ingen anknytning alls till kam- marrättens nuvarande jurisdiktion. Exempel härpå utgör kommunalbe- svärsmålen, barnavårds- och alkoholistmålen, hälsovårds-, brand-, bygg- nads- och vägmålen samt körkorts- och disciplinmålen.

Det måste antagas att kammarrättens jurister tämligen snart blir för- trogna med förhållandena på de nya rättsområden, från vilka nu nämnda och andra målgrupper kommer. Dessa torde som regel ingalunda vara svå- rare än de skattemål, som hittills utgjort kammarrättens huvudsakliga ar- betsmaterial. Det bör emellertid tillses att det redan från början finns ju- rister att tillgå i kammarrätten som behärskar den för domstolen nya j uri- diken. Företrädesvis bör man söka att förvärva framstående jurister med kompet-ens för ledamotsämbeten. Sådana bör kunna hämtas t. ex. från över- ståthållarämbetet, länsstyrelserna, regeringsrättsbyråerna och centrala verk med juridiskt betonade uppgifter, förmodligen också från kommunalför- valtningen. Av värde vore att några hovrättsjurister, företrädesvis sådana med erfarenhet från förvaltningsrättsli-g lagstiftning, knöts till kammarrät- ten. För smärre, mindre omfattande målgruppers del bör också den lös- ningen kunna övervägas att på områdena kunniga yngre jurister knyts till kammarrätten som kammarrättsfiskaler eller kammarrättsassessorer. Ute- slutet bör icke vara att för krävande specialmål tillfälligt anlita utomstå— ende jurister som föredragande, t. ex. tjänstemän från tullverket i tullmål och från kammarkollegiet i kyrkligt—ekonomiska mål.

Vad nu sagts äger framför allt tillämpning under ett övergångsskede, innan ledamöterna blivit mera allmänt förtrogna med de nya målen. Med tanke på önskvärdheten av aktuell erfarenhet från olika grenar av det prak- tiska förvaltningsarbetet bör man emellertid också efter övergångsskedet i lämplig omfattning söka förvärva framstående jurister utanför kammar- rättskadern.

Beträffande rekryteringen från botten bör det ej vara någon tvekan om, att de nya kammarrätterna med deras vidgade arbetsfält och förbättrade ekonomiska villkor skall vara ägnade att bland de unga juristerna draga till sig ett tillräckligt antal aspiranter. Det är ett gynnsamt förhållande att antalet utexaminerade juris kandidater är i stigande och kan väntas fort— sätta att stiga under de närmaste åren. Ett särskilt problem blir, om icke i fortsättningen kammarrättskarriären bör stå öppen även för juris kandi- dater, vilka ej genomgått full tingstjänstgöring men i stället utöver examen kan uppvisa annan, väsentligen administrativ förututbildning. Som förut antytts, avser konunittén att i ett kommande betänkande till särskild be- handling upptaga en del rekryteringsfrågor; härvid torde antydda spörsmål böra närmare dryftas.

Med utgångspunkt från den angivna domarkadern har en beräkning verk- ställts av ålders- och befordringsförhållanden i den nya organisationen. Därvid har, utöver avgången genom ålderspensionering, räknats med av- gång på grund av passage till annan offentlig tjänst eller till privat tjänst. Beaktas den tämligen betydande övergång till privat tjänst, som sker och säkerligen också framdeles kommer att ske speciellt på fiskalsstadiet, torde den som börjar som fiskal i kammarrätten kunna räkna med att efter sex å sju år bli förordnad som extra ordinarie assessor. Han torde vidare kunna påräkna att efter ytterligare fem år bli förordnad som regeringsrättsföre- dragande och efter två å tre år som sådan nå fram till utnämning som kam- marrättsråd. Befordran till kammarrättsråd skulle alltså komma att äga rum vid en ålder av 40—45 år, vilket är tidigare än f. n. då utnämning sker först vid närmare 50 års ålder.

Vid det nu förda resonemanget har för enkelhetens skull bortsetts från att karriären inte skall vara sluten utan att även andra än regeringsrätts— föredragande skall utnämnas till kammarrättsråd. Å andra sidan har heller inte beaktats, att kammarrättsråden, sedan domstolen blivit en allmän för- valtningsdomstol, helt visst i större utsträckning än nu kommer att efter- frågas för tjänster i departement och ämbetsverk. Det förefaller sannolikt att balans i stort sett kommer att råda mellan avgången till förvaltnings- tjänster och intagningen från andra sektorer än domstolens egen.

Målens fördelning, specialdivisioner m. m.

Varje föredragande ledamot i kammarrätten innehar en rotel för registre- ring av de mål som tilldelas honom. Rotlarna är dels specialrotlar, vilka företrädesvis erhåller specialmål, dels ock allmänna rotlar. Egenskap av specialmål har tillagts bl.a. socialhjälps- och barnavårdsmålen, anmärk- nings— och avlöningsmålen, familjebidragsmålen, folkbokföringsmålen, automobilskattemålen och uppbördsmålen. Mål, som inte skall betraktas som specialmål, fördelas mellan de föredragande ledamöternas rotlar ge- nom lottning. Specialmålen behandlas endast på viss eller vissa divisioner. De förut nämnda specialmålen handläggs således bara på en eller två divi- sioner. '

Systemet med specialrotlar och specialdivisioner har till syfte att säker- ställa enhetligheten inom rättskipningen på de ifrågavarande områdena. Det är givetvis särskilt angeläget att erhålla garanti härför i fråga om de mål, i vilka kammarrätten dömer som sista instans. Tydligen innebär det också en rationalisering att samla alla mål av viss typ hos en eller ett par leda- möter som får specialisera sig på rättsområdet i fråga. Samtidigt kan det inge betänkligheter att endast ett begränsat antal ledamöter i domstolen förvärvar erfarenhet av målen i fråga. Allmänt sett framstår det som önsk— värt att alla ledamöter skall vara kompetenta att döma i samtliga typer av

mål. Den negativa effekten av specialrotelsystemet kan neutraliseras genom att ledamöterna cirkulerar mellan avdelningarna och specialrotlarna byter innehavare med jämna mellanrum. Efter hand som cirkulationen fullbor- dats, bör specialrotelsystemet också kunna avvecklas i fråga om åtskilliga målgrupper. Kommittén vill understryka önskvärdheten av att mål inte behåller egenskapen av specialmål längre än nödvändigt med hänsyn till de speciel-la problem som sammanhänger med omorganisationen.

Nu skildrade frågeställning ter sig något annorlunda beträffande de nya målgrupper, vilka enligt kommitténs förslag tillförs kammarrätten. Det lå- ter sig beträffande åtskilliga av dessa knappast göra att lotta målen mellan rotlarna på samma sätt som t. ex. taxeringsmålen. Systemet med specialrot- lar och specialdivisioner måste i stället här utbyggas ytterligare. Uppenbart är också att de mål, i vilkas avgörande lekmän skall deltaga, måste samlas på vissa avdelningar. Barnavårds- och nykterhetsvårdsmålen torde i enlig- het härmed böra koncentreras till två avdelningar. Detsamma gäller kom- munalbesvärsmålen och sannolikt även vissa andra målgrupper.

Även om av praktiska skäl specialrotlar inrättas för vissa målgrupper, bör det eftersträvas, att så många av kammarrättens domare som möjligt får kontakt med målen i fråga och förvärvar insikt i och erfarenhet av det rättsområde, till vilket målen hör. Ledamöternas indelning på avdelningarna måste därför förnyas med jämna mellanrum enligt ett cirkulationssystem som tillgodoser intresset av allsidig erfarenhet på domstolens jurisdiktions- område.

Inom regeringsrätten cirkulerar ledamöterna f.n. mellan avdelningarna enligt en ordning av innebörd att ledamöterna omgrupperas fullständigt efter perioder om sammanlagt 15 veckor. Kammarrätten tillämpar inte något fullt utvecklat cirkulationssystem för utbyte av ledamöterna mellan divisio- nerna och för utbyte av innehavare av specialrotlar. Indelningen på divisio- ner omprövas visserligen efter hand men förekomsten av specialrotlar och dessas anknytning till bestämda divisioner försvårar en konsekvent cirku- lation mellan divisionerna.

För att rättskipningen hos en mellaninstans med ett brett målregister skall kunna fungera tillfredsställande, när instansen är uppdelad på flera avdelningar, krävs enligt kommitténs mening en rationell och effektiv cir- kulation mellan de dömande enheterna. Kommittén är medveten om att en ordning med specialrotlar försvårar genomförandet av en effektiv cirkula— tion; inte desto mindre bör ingen möda sparas när det gäller att uppnå en sådan. I princip bör eftersträvas att ledamöterna omfördelas mellan avdel- ningarna en gång om året, förslagsvis vid årsskiftet. Byte på specialrotlarna bör också ske, ehuru längre perioder nog måste utmätas där. Med tanke på att en vice ordförande bör förvärva så allsidig erfarenhet av kammarrättens dömande verksamhet som möjligt, bör också dessa befattningshavare om- fördelas, låt vara att för deras del längre perioder kan vara motiverade. En

sak för sig är att under den första tiden av den nya ordningen åldershänsyn liksom önskemål att tillgodose behovet av sakkunskap i särskilt krävande målgrupper kan framtvinga en modifikation av de cirkulationsregler som här antytts. '

I samband med frågan om specialrotlar må framhållas, att överförandet av nya målgrupper till kammarrätt bör föranleda ett övervägande av för- tursfrågorna. Som exempel på mål, där snabb handläggning är oundgäng— ligen påkallad, må nämnas överklaganden av omhändertagniugsbeslut enligt barnavårdslagen, körkortsindragningar och en stor del av kommunalbe— svärsmålen. Med avseende på de sistnämnda må erinras att, som förut nämnts, Svenska stadsförbundet i skrivelse den 4 februari 1966 till Kungl. Maj:t påvisat att en beklaglig förlängning av väntetiderna i regeringsrätten ägt rum under de sista decennierna. Det är självfallet angeläget att vid kommunalbesvärsmålens överflyttning till kammarrätten önskemålet om rask handläggning av dessa mål blir vederbörligen iakttaget. Med en fast ledning torde det inte möta någon svårighet att tillgodose denna synpunkt. Det bör f. ö. vara lättare inom ramen för den större och mera flexibla organisation, som kaJnmarrätten utgör, än det varit i regeringsrätten.

Den regionala uppdelningen På mellaninstansplanet skulle enligt kommitténs beräkningar fordras 13 sexmannaavdelningar med en juristpersonal på omkring 140 personer (var- till kommer ett drygt 10—tal regeringsrättsföredragande, knutna till rege- ringsrättens kansli). Kammarrättens nuvarande åtta och en halv divisioner- kräver utöver juristpersonal övrig personal till ett antal av drygt 60. Den utbyggda organisationen kan mot bakgrund härav antagas behöva. övrig personal till ett antal av närmare 100. Sammanlagt skulle på mellaninstans- planet alltså komma att finnas omkring 240 befattningshavare, avvilka de flesta skulle vara knutna till de administrativa enheter som de 13 avdel- ningarna bildar och övriga skulle utnyttjas för gemensamma administra- tiva uppgifter. Härtill kommer efter fyra är ännu en kanslist per avdelning till ledamöternas hjälp vid målens beredning.

Som av det föregående framgår föreslår kommittén, att den nya kammar- rättsorganisationen skall vara regionalt uppdelad, i nuvarande läge dock ej mer än på två enheter. Den ena av dessa skulle i huvudsak omfatta Svea- land och Norrland och den andra i huvudsak Götaland.

I och för sig är uppdelningen på flera regionala domstolar icke ägnad att vålla oöverstigliga svårigheter när det gäller kravet på enhetlighet och lik- formighet i rättskipningen. Man bör komma ihåg att i fråga om de allmänna mellaninstanserna hänsynen till angivna krav ej fåt-t hindra en uppdelning på inte mindre än sex olika hovrätter. De två här föreslagna instanserna emellan bör det vara lätt att utarbeta ett system för utbyt-e av information

som tillgodoser rimliga krav på samordning i ungefär samma utsträckning som inom en riksdomstol på NJ_—15 avdelningar. I fråga om vissa målgrup— per måste emellertid medges att uppdelningen på två kammarrätter moti- verar särskilda åtgärder. Kommittén har här i tankarna de mål, för vilka kammarrätten f.n. är slutinstans, nämligen fastighetstaxeringsmålen, folk- hokföringsmålen, familjebidragsmålen, socialhjälps- och barnavårdsmålen m.fl. mål. Det inger vissa betänkligheter med hänsyn till prejudikatbild- ningen att dela funktionen som högsta instans mellan två eller flera regio- nala domstolar. Olika utvägar finns att skingra dessa betänkligheter. An- tingen hänvisas samtliga mål inom gruppen till en av de regionala domsto— larna, som alltså får bli ensam slutinstans för målen i fråga, eller också kan man öppna möjlighet till fullföljd hos regeringsrätten enligt de före- slagna reglerna om prej udikatdispens.

Vid valet mellan dessa alternativ märks för fastighetstaxeringsmålens del att de angår rena värderingsfrågor. Prejudikatdispens ter sig icke för dessa måls del som någon lämplig lösning. En enhetlig tillämpning av grunderna för fastighetsvärdering torde inte kunna säkerställas på annat sätt än ge- nom att målen liksom nu samlas på en avdelning, lämpligen inom den re- gionala förvaltningsdomstol som förläggs till Stockholm. I sitt yttrande den 25 september 1964 över lokaliseringsutredningens betänkande angående lo- kalisering av statlig verksamhet (SOU 1963: 69) framhöll kammarrätten, att man haft vissa svårigheter att förvärva personer med erforderlig sak- kunskap för uppgiften som ledamöter på fastighetstaxeringsdivisionen; detta hade dock lyckats tack vare förläggningen till Stockholm, där exper- tisen finns samlad. Även om nu återgivna argument ej får överdrivas, talar goda skäl onekligen för att besvär i fastighetstaxeringsmål hör fullföljas hos en och samma domstol, oavsett från vilken del av riket målet härrör, och att det är domstolen i Stockholm som bör väljas för uppgiften.

Förutom de fastighetstaxeringsmål som angår värderingsfrågor har kam- marrätten att behandla mål rörande skatteplikt för fastighet. De sistnämn- da får fullföljas till regeringsrätten. Eftersom värderingsfrågor och frågor om skatteplikt ofta är sammanflätade med varandra och det över huvud taget inte är lämpligt att splittra handläggningen av fastighetstaxeringsmål på kammarrättsplanet, föreslår kommittén att alla besvär över fastighets— prövningsnämnds eller prövningsnämnds beslut angående fastighetstaxering skall upptagas av kammarrätten i Stockholm.

Vad gäller övriga mål, folkbokförings—, familjebidrags-, socialvårdsmål m.fl., i vilka kammarrätten nu är slutinstans, synes däremot den andra lösningen vara att föredraga. Det är visserligen obestridligt att någon olä— genhet av att dessa mål utan undantag fått stanna i kammarrätten ej för- sports och att det därför kan synas opåkallat att här över huvud taget öppna möjlighet till fullföljd i regeringsrätten. Att ha två — senare kanske tre —— sidoställda regionala domstolar utan tillgång till en högre instans, inför

vilken olika bedömda spörsmål kan dragas, ter sig emellertid föga lyckligt. Möjlighet bör därför öppnas att anföra besvär hos regeringsrätten. Pröv- ningstillstånd bör dock endast kunna ifrågakomma enligt bestämmelserna om prejudikat- och intressedispens. De hithörande målgrupperna är täm- ligen små, och det saknas anledning anta, att de skulle ge upphov till nå- got större antal dispensansökningar.

För att få underlag för en ändamålsenlig utformning av jurisdiktionsom- rådena för regionala förvaltningsdomstolar har kommittén sammanställt uppgifter om de olika målens geografiska härkomst. Uppgifterna grundar sig på förhållandena under åren 1960—1962 när måltillströmningen till kammarrätten var något större än under den senaste treårsperioden. De återgivna siffrorna har karaktär av genomsnittstal, för andra och fjärde grupperna approximerade sådana. Det bör vidare nämnas att inom gruppen av sådana mål som övertas från regeringsrätten frånräknats ett antal, mot- svarande de körkortsmål, beträffande vilka det ej är helt klart, om de kom- mer att kvarbli hos hittillsvarande instanser.

Det har synts lämpligt att till en början redovisa fördelningen mellan Svealand, Götaland och Norrland.

Svealand Götaland Norrland Totalt

Skatte-, folkhokförings- och familje- bidragsmål m. m ............... 4 132 4 640 1 534 10 306 Från regeringsrätten övertagna för- valtningsmål (andra än mål från

centrala myndigheter) ........... 437 813 250 1 500

Från länsstyrelserna övertagna kom- munalbesvärsmål ............... 142 303 155 600 Mål från centrala myndigheter ...... 200 — _- 200 Summa mål 4 911 5 756 1 939 | 12 606

Utgår man, som kommittén gjort, från en kapacitet per avdelning av 950 mål om året, blir slutsatsen att svealandsmålen ger arbete åt fem avdel— ningar, götalandsmålen åt sex avdelningar och norrlandsmålen åt två av- delningar.

Kommittén har förut (se 4 kap. s. 295 f.) framhållit att norrlandsmålen lämpligen bör föras samman med svealandsmålen. Sammantagna ger ifrå- gavarande mål arbete åt sju avdelningar. Denna regionala domstol bör, som tidigare förutskickats, vara förlagd till Stockholm och, utom annat, vara slutinstans i fastighetstaxeringsmål.

Målen från Götaland uppgår till så stort antal att sex divisioner fordras för att avgöra dem. För att det skall vara möjligt att till domstolen knyta den kvalificerade juristpersonal som oundgängligen erfordras måste dom-

stolen —— som förut anförts — ha sitt säte på en ort, vilken har karaktär av betydande befolknings— och förvaltningscentrum. Valet kommer under sådana förhållanden att stå mellan Malmö (eller möjligen Hälsingborg), å ena, och Göteborg, å andra sidan. Sett ur götalandsperspektiv ligger av dessa städer Göteborg mera centralt än Malmö. Kommittén förordar därför en lokalisering till Göteborg.

Enligt tidigare överväganden skulle den regionala domstol, som sålunda lokaliseras till Göteborg, ha till uppgift att döma i förvaltningsmål från Götaland, medan domstolen i Stockholm skulle döma i målen från Svealand och Norrland. Värmland hör till Svealand. För parter bosatta i Värmland torde det emellertid te sig lämpligare att målen från detta län avdöms av domstolen i Göteborg och inte av domstolen i Stockholm. På samma sätt ligger det närmare till hands att den som är bosatt i Östergötland får sina besvär prövade av domstolen i Stockholm och inte av domstolen i Göteborg. Kommittén har därför ansett sig höra göra den modifikationen att jurisdik- tionsområdet för domstolen i Stockholm bestäms till Norrland och Svealand utom Värmlands län men jämte Östergötlands län, under det att jurisdik- tionsområdet för domstolen i Göteborg får innesluta Götaland utom Öster- götlands län men jämte Värmlands län. Målfördelningen mellan de två re- gionala domstolarna har på grundval av det tidigare presenterade materialet beräknats bli ungefärligen som följer.

Stockholm Göteborg Totalt

Skatte-, folkbokförings- och familjebidragsmål rn. m. 5 797 4 509 10 306 Från regeringsrätten övertagna förvaltningsmål

(andra än mål från centrala myndigheter) ........ 730 770 1 500 Från länsstyrelserna övertagna kommunalbesvärs-

mål ........................................ 280 320 600 Mål från centrala myndigheter .................. 200 -— 200

Summa mål 7 007 5 599 12 6061

De sist framräknade talen ger inte anledning till ändrad fördelning av de 13 avdelningarna mellan de två domstolarna. Domstolen i Stockholm bör alltså få sju avdelningar och domstolen i Göteborg sex avdelningar. I spet— sen för vardera domstolen bör stå en president. I varje domstol bör vidare finnas en byråchef och den administrativa personal i övrigt som fordras som biträde åt de dömande enheterna. Avdelningarnas sammansättning rubbas givetvis inte av uppdelningen. Antalet ledamotsämbeten kommer följaktligen att uppgå till 42 i Stockholm och 36 i Göteborg. Minimiantalet

1 Det bör erinras om att kommittén för framtiden räknat med ett totalt målantal av 12 300, detta med ledning av statistiken för de tre senaste åren (1963—1965).

extra ordinarie assessorstjänster blir 14 i Stockholm och 12 i Göteborg, me- dan antalet fiskalstjänster kan beräknas till 19 i Stockholm och 15 i Göte— borg.

Det kan möjligen frågas om det är möjligt att på kort tid rekrytera juris- ter med tillräckliga kvalifikationer till ett så stort antal tjänster vid en för- valtningsdomstol i Göteborg som här angivits. Kommittén är för sin del av den uppfattningen att det från rekryteringssynpunkt är tämligen likgiltigt om de tjänster det är fråga om är knutna till en domstol i Göteborg eller en domstol i Stockholm. En lokalisering till en ort som inte har karaktär av stort befolknings- och förvaltningscentrum skulle däremot lägga avgö- rande hinder i vägen för rekryteringen. Man skulle då möta svårigheter att förvärva tillräckligt många och tillräckligt dugande jurister till tjänsterna.

En särskild fråga är domstolarnas namn. Det kan till en början ifrågasät— tas om ordet kammarrätt bör ingå i namnen. Så länge fråga är om en riks— domstol i Stockholm med obruten tradition från den under 1600etalet bil- dade kammarrätten, ter det sig naturligt att kalla domstolen kammarrätten, oaktat detta nanm knappast för tankarna till en allmän förvaltningsdomstol utan snarare till en räkenskapsdomstol. Namnfrågan kommer däremot i ett något ändrat läge när av kammarrätten bildas två regionala domstolar. Dessa blir i väsentlig mån nyskapelser. Det ter sig emellertid naturligt att, eftersom de båda domstolarna ändå tillövervägande del kommer att av- döma skattemål, den nuvarande kammarrättens dominerande målgrupp, visa pietet mot det nedärvda namnet. Det må f. ö. erinras om att ordet hov- rätt bibehållits som beteckning för mellaninstanserna på den allmänna rättskipningens område, trots att detsamma knappast rent språkligt för tankarna till en regional allmän domstol. Namnet hovrätt har alltjämt an- vänts, när nya mellaninstanser bildats under detta halvsekel. I analogi härmed har kommittén ansett ordet kammarrätt böra bibehållas som beteckning på de nya administrativa mellaninstanserna. Kommittén före- slår, att de kallas kammarrätten i Stockholm respektive kammarätten i Gö- teborg.

I fråga om de båda förvaltningsdomstolarnas lokalbehov kan konstateras att förvaltningsdomstolen i Stockholm naturligen bör inrymmas i kammar— rättens nuvarande lokaler. För förvaltningsdomstolen i Göteborg står där- emot inte några lokaler till förfogande på motsvarande sätt. Sådana måste därför hyras i någon större kontorsbyggnad, till dess en särskild domstols- byggnad kan uppföras. Kommittén har haft preliminära diskussioner med hyggnadsstyrelsen rörande lokalfrågan.

En grov kalkyl ger vid handen, att för domstolens lokaler behövs en sammanlagd lägenhetsyta av 2000—2 500 kvm, fördelad på plenisal, sex sessionsrum, arbetsrum för ledamöter, fiskaler, byråchef, kanslister och an- nan biträdespersonal, expedition, skrivrum, bibliotek, arkiv etc.

I 13 kap. redovisas en beräkning av de löpande kostnaderna för de två föreslagna kammarrätterna jämförda med kostnaderna för den nuvarande. Dessutom uppskattas engångskostnaden för anskaffning av möbler, kon- torsmaskiner, facklitteratur m. m. till kammarrätten i Göteborg. Anmärkas må, att det breddade målregistret medför en särskild uppsättningskostnad också för kammarrätten i Stockholm, nämligen för förstärkning av dom- stolens bibliotek.

8 KAPITLET

Allmänt om gränsdragningen mellan Kungl. Maj:ts i statsrådet och förvaltningsdomstols kompetens m. 111.

Enligt direktiven för förvaltningsdomstolskommittén skall kommittén bl. a. utreda frågan om förvaltningsrättskipningens räckvidd. Uppgiften är här att i fråga om de mångskiftande ärenden, i vilka besvär nu kan anföras hos Kungl. Maj :t i vederbörande statsdepartement, överväga vilka grupper som bör prövas av administrativ domstol. Endast i undantagsfall bör det enligt direktiven komma i fråga att avskaffa den judiciella kontrollen i ärenden, vilka för närvarande är underkastade sådan besvärsprövning. Å andra sidan tillkommer det ej kommittén att till övervägande upptaga att införa gene- rell möjlighet till domstolsmässig överprövning av administrativa avgöran- den. Det anges vidare, att kommittén vid lösandet av sin uppgift kan hämta ledning i de förslag, som framlagts av f.d. justitierådet Seve Ekberg i det förut omnämnda betänkandet rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4), samt i remiss— yttrandena över betänkandet.

Fördelningen av besvärsärendena på en sektor, där klagan föres hos för— valtningsdomstol, och en annan sektor, där besvär prövas av administra- tiva myndigheter — i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet —— utgör s.a.s. en kvantitativ bestämning. Spörsmålet angående förvaltningsrätt— skipningens räckvidd har också en kvalitativ sida. Härmed avses frågan vilken karaktär förvaltningsdomstols prövning principiellt bör ha. Dom- stolens insats kan sålunda begränsas till att _ såsom vid kommunalbe- svär — blott innefatta kontroll av överklagade besluts rättsenlighet. Alter- nativet till en på så sätt inskränkt judiciell kontroll är en ordning med allsidig prövning av besvärsmålen, innefattande även bedömning av lämp- lighetsfrågor. Det understrykes i direktiven att kommittén vid sitt arbete här sikta till att bibehålla det i Sverige hävdvunna systemet med allsidig besvärsprövning.

Ekberg tillkallades som utredningsman år 1954, sedan frågor om en för— stärkning av det administrativa råttsskyddet varit föremål för behandling både i statliga utredningar och i motioner i riksdagen. I direktiven för ut- redningsmannen angavs, att denne borde göra en noggrann och systema— tisk översyn av regeringsrättslagen i syfte att undersöka, dels om de efter

regeringsrättens instiftande nytillkomna slagen av mål, som var av beskaf- fenhet att höra prövas av regeringsrätten, också förlagts dit, och dels huru- vida den redan från början gjorda uppdelningen mellan statsrådet och re- geringsrätten kunde anses till alla delar riktig. Vid denna översyn borde den ledande principen alltjämt vara, att mål vari rättsfrågan är huvudsak skall gå till regeringsrätten, medan mål vari lämplighetsfrågan är avgöran- de prövas i statsrådet.

I sitt betänkande anför Ekberg vissa allmänna synpunkter på kompe- tensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten. Hu- v'uddragen återges i det följande. Betänkandet utmynnar i förslag till ånd- rad lydelse av 2 och 3 åå regeringsrättslagen. I lagtexten uppräknas de grupper av mål som skall handläggas av regeringsrätten. Utredningsman- nens lagförslag bygger således liksom gällande lag på den s.k. enumera- , tionsmetoden. Vissa målgrupper är dock så angivna eller så allmänt be- l skrivna, att den av Ekberg tillämpade enumerationsmetoden måste anses l avsevärt skilja sig från den teknik som hittills tillämpats i regeringsrätts- lagen.

Vid kompetensfördelningen bör enligt utredningsmannens uppfattning först och främst behovet av rättsskydd beaktas. Det kan —— menar han — icke alltid förväntas att detta behov blir tillbörligen tillgodosett vid ett ärendes behandling inom departement eller regering. Härtill kommer en— ligt Ekberg att regeringens avgöranden i gemene mans uppfattning —— med rätt eller orätt —— lätt får sken av att påverkas av politiska hänsyn.

Rättsskyddssynpunkten kan emellertid ej vara ensamt bestämmande. I vissa fall kan behovet av rättsskydd, jämfört med ett förefintligt allmänt intresse av att målet skall handläggas av regeringen, vara så ringa att rätts- skyddsintresset bör vika. Även andra synpunkter kräver beaktande. För vinnande av enhetlighet i rättstillämpningen är det angeläget att undvika att grupper av mål, vilka har ett naturligt samband, splittras i sista in— . stans. Vidare bör enkelhet och reda i enumerationen eftersträvas i den mån % det kan ske utan uppoffrande av väsentliga andra intressen. ; Utredningsmannen har sökt följa grundsatsen att regeringsrättens be- * hörighet bör omfatta mål av huvudsakligen rättslig karaktär. Undantag har , ansetts böra göras i den mån måls förläggande till regeringsrätten skulle l innebära »verklig fara för regeringsmaktens försvagande». I enlighet här- med har mål, vilkas avgörande ansetts ha nära samband med »den all- männa politiken», förbehållits regeringen, även om det gäller mera bety- dande ingrepp i den enskildes rättssfär.

S. k. förualtningsförordningar och andra beslut av generell natur äger ej sällan stor betydelse för den enskilde. Besvärsmål i sådana ämnen an- ses likväl av Ekberg böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, enär dylika beslut betraktas såsom ett utflöde av Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftnings- makt. Undantag kan dock förekomma.

En beaktansvärd princip anses vara att besvärsmål rörande beslut av administrativ myndighet, som avser rättsförhållande av privat natur mel- lan staten och enskild, bör avgöras av regeringen. Härigenom förebygges att ett avgörande av regeringsrätten kan komma i konflikt med de allmän— na domstolarnas domslut. Enligt utredningsmannens mening kan emeller- tid principen icke utan olägenhet genomföras under alla förhållanden. Framstår det administrativa besvärsinstitutet som den normala vägen för rättelses vinnande, bör enligt utredningsmannens uppfattning regeringsrät- ten vara behörig att upptaga en fråga av rättslig beskaffenhet, oavsett hu- ruvida möjlighet föreligger att denna kan i annan ordning bli föremål för bedömande av allmän domstol.

Mål som huvudsakligen rör Iämplighets- eller ändamålsenlighetsfrågor är enligt utredningsmannens uppfattning i regel mindre väl lämpade för behandling i regeringsrätten. Ofta är målen av utpräglat teknisk art. De är merendels av den beskaffenhet att statsnyttan fordrar att myndigheten i sin verksamhet har en tämligen långtgående frihet att förfara efter vad som i det särskilda fallet är lämpligt och ändamålsenligt. Det stora fler- talet av nu åsyftade mål bör därför i sista instans behandlas av regeringen.

I vissa fall anses emellertid anledning föreligga att utsträcka regerings- rättens kontroll till område som faller inom myndighets s.k. fria verksam- het. Detta gäller särs-kilt i fråga om individuella administrativa beslut som fastslår eller tillskapar förpliktelser för den berörde. Utredningsmannen har föreslagit en allmän regel av innehåll att — med vissa angivna undan— tag — regeringsrätten skall avgöra alla mål om beslut angående meddelan- de i särskilda fall av påbud att något göra, tåla eller underlåta. Detta stad— gande innefattar en avsevärd och samtidigt svåröverskådlig utvidgning av regeringsrättens kompetensområde.

Utredningsmannen har företagit en noggrann genomgång av de fall, i vilka myndighets tillstånd kräves för utövande av viss verksamhet. Han har därvid kommit till det resultatet att i ett antal fall meningen är, att den som uppfyller de i författningen angivna villkoren har ett rättsanspråk att få utöva verksamheten. Läget anses kunna vara detta även om ibland för- utsättningarna för tillstånds meddelande ingår att sökanden skall vara lämplig eller skickad för verksamheten. Besvärsmål angående meddelande av tillstånd av denna typ bör enligt utredningsmannens mening avgöras av regeringsrätten.

Till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet anses däremot höra hänföras sådana mål om tillståndsgivning, i vilka medborgaren ej synes äga något i lagen grundat anspråk på att erhålla befogenheten. Avgörande faktorer vid tillståndsgivningen är i sådana fall icke enbart sökandens kvalifikatio- ner eller allmänna lämplighet för verksamheten utan framför allt huru- vida denna från allmänna synpunkter befinnes i det särskilda fallet behöv- lig eller lämplig.

, _— ;.gn' .,. m * 1.x—._. m...—_..MMJm

Mål om inskränkning i eller återkallelse av ett för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhet eller användning m. in. an- ses röra en rättsfråga och skall därför enligt utredningsmannens förslag i regel avgöras av regeringsrätten, även om mål om beviljande av rättigheten eller förmånen prövas av regeringen. Detta innebär i fråga om flertalet mål en avvikelse från vad som nu gäller.

Rörande innehållet i utredningsmannens betänkande må slutligen här nämnas att beträffande vissa grupper av mål — bl.a. mål om beslut röran- de tillstånd enligt jordförvärvslagen föreslagits att målen visserligen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet men att regeringsrätten obliga- toriskt skall avgiva utlåtande i ärendena. Det rör sig här om mål, i vilka det rättsliga inslaget ansetts vara starkt men där regeringen och förvalt- ningsmyndigheterna dock ansetts böra ha ett betydande mått av handlings— frihet på grund av målens sammanhang med »den allmänna politiken».

Ekbergs förslag innefattar en överföring från regeringen till regerings- rätten av ett stort antal grupper av mål. Endast i mycket ringa utsträck- ning innebär förslaget en målöverflyttning i den motsatta riktningen.

Över det av Ekberg framlagda betänkandet har yttranden inhämtats från ett stort antal myndigheter och organisationer.

I utlåtandena blir de av utredningsmannen föreslagna grundlinjerna för kompetensfördelningen i allmänhet tillstyrkta eller lämnade utan erinran. Förslaget anses präglat av stor skicklighet, omsorg och konsekvens. I ett betydande antal yttranden framföres dock kritiska synpunkter mot större eller mindre partier av förslaget och förordas ändringar i detsamma. Kriti- ken omfattar både viktiga materiella delar av förslaget och den lagtekniska utformningen av detsamma. Endast i ett yttrande —— av regeringsrådet Quensel _ är kritiken så långtgående att förslaget förklaras icke kunna tillstyrkas.

Utan att motsätta sig en revision av regeringsrättslagen på grundval av utredningsmannens förslag har ett flertal remissinstanser begärt eller för- utsatt att frågan om åtgärder för att tillgodose den enskildes rättsskydd i förvaltningen samt därmed även frågan om regeringsrättens ställning och kompetens ytterligare utredes. Stockholms handelskammare framför så— lunda ett bestämt krav på att frågan om generella regler för tillgodoseende av den enskildes rättsskyddsintresse i förvaltningen upptages till allsidig och förutsättningslös utredning. Liknande önskemål uttalas av Sveriges grossistförbund. Svensk industriförening framställer krav på inrättande av en förvaltningsdomstol, som skulle äga kompetens att pröva alla förvalt- ningsavgöranden, även regeringens, för att avgöra deras rättsliga grund och hållbarhet och som även skulle kunna tilldöma enskilda, som lidit skada på grund av felaktiga förvaltningsåtgärder, erforderlig ekonomisk gottgörelse. Sveriges advokatsamfund erinrar om att samfundet i yttrande över be-

svärssaikkunnigas principbetänkande (SOU 1955:19) intagit den stånd- punkten att frågan om de allmänna domstolarnas kontroll över förvalt- ningen bör ytterligare övervägas. Om kontrollen ej lägges i de allmänna domstolarnas händer, talar enligt samfundets mening starka skäl för att regeringsrätten erhåller befogenhet att på rättsliga grunder upphäva dels regeringsbeslut och dels sådana beslut av förvaltningsmyndighet som en- ligt gällande regler icke kan överklagas. I andra hand har samfundet an- sett sig kunna tillstyrka den lösning, som innefattades i besvärssakkunni- gas principförslag. Besvärssakkunnigas ledamot, hovrättsrådet Petrén för- ordar att Spörsmålet om domstolsprövning av förvaltningsbeslut snarast upptages till ett samlat bedömande. —— Frågan om ytterligare utredningar beröres också nedan i samband med redogörelsen för yttrandena angående den tillämpade enumerationsmetoden.

Utredningsmannens bild av departementsbehandlingen av besvärsären- den anses av regeringsrättens flesta ledamöter vara icke fullt rättvisande. Ledamöterna framhåller att den reella föredragningen och prövningen i stor utsträckning sker inför en juridiskt skolad chefstjänsteman. Det stora flertalet ärenden rör rent praktiska ämnen, på vilka det ter sig svårt att anlägga politiska synpunkter. Regeringsrådet Quensel betonar att, då fråga är om rättsskydd på det administrativrättsliga området, man över huvud taget synes överdriva faran för en partipolitisk eller godtycklig tillämpning av rättsreglerna och däremot underskatta den risk för otillfredsställande resultat av prövningen som, varhelst denna är förlagd, kan uppstå genom brister i reglernas eget innehåll och utformning. Kommerskollegium utta— lar att det ofta endast är av indirekt —— psykologiskt _— värde från rätts- säkerhetssynpunkt att regeringsrätten är högsta instans. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att med erfarenhet av den omsorgsfulla bered- ning som — närmast under vederbörande expeditionschef _ äger rum i de mål, vilka avgöres av regeringen, man torde våga påstå att några ovid- kommande hänsyn icke tages av regeringen utan [att besvärsmålen avgöres fullt objektivt och med beaktande av rättsliga synpunkter.

Från flera håll framhålles att det snabba och informella handläggnings— sätt, som tillämpas inom statsdepartementen i besvärsärenden som avgöres av regeringen, är av värde för parterna. Sålunda betonar bl. a. kommers- kollegium att det kan vara bättre att få ett snabbt besked hos Kungl. Maj :t i statsrådet än att en längre tid avvakta ett avgörande från regeringsrätten. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar att det icke kan anses utgöra ett tillfredsställande rättsskydd att få rätt när det är för sent. Många frågor kan av ekonomiska och andra skäl ej vänta flera år på sin lösning. Svenska landskommunernas förbund och Värmlands läns landstings förvaltningsut- skott framhåller värdet från rättsskyddssynpunkt av att från departemen— tens sida ett aktivt arbete utföres för att komplettera de föreliggande hand- lingarna och söka åstadkomma en så allsidig belysning som möjligt _—

något som anses icke lika lätt kunna ske från en domstols sida. Länsstyrel- sen i Jönköpings län erinrar, att Kungl. Maj:t i statsrådet ofta har större möjligheter än regeringsrätten att bortse från formalia e. (1. och på så sätt komma till ett för en klagande förmånligare avgörande.

I fråga om behovet av och principerna för en översyn av regeringsrätts— lagen anför regeringsrådet Quensel, att någon genomgripande omarbetning av lagen icke är nödig och icke kan tillrådas under annan förutsättning än att därvid _ med sorgfälligt undvikande av all doktrinarism -— praktiska synpunkter får bli avgörande samt reglerna kan göras enkla att tillämpa. Quensel framhåller bl.a., att om man utgår från rättsskyddsbegreppet, nästan alla administrativa ärenden kan hänföras till rättsfrågor. Kompe- tensreglernas innehåll måste då bli mer beroende på gradskillnader än på artskillnader mellan de intressen som målen rör. Utredningsmannens di- stinktion mellan rättsfrågor och lämplighetsfrågor är enligt Quensels me- ning förenad med vissa faror. Man ser gärna i underlåtenhet av lagstiftaren att genom mera utförliga bestämmelser närmare begränsa rättstillämpa— rens frihet ett tecken på att målen hör till dem, där lämplighetssynpunkter skall vara avgörande. Resultatet kan då bli alldeles förvänt, så att friare prövning förbehålles regeringen och enklare, mer mekanisk rättstillämp- ning anses böra tillhöra regeringsrätten. I själva verket är rättsskyddsbe- hovet störst då prövningen är friast. En målfördelning grundad på de ma- teriella rättsreglernas utformning kan enligt Quensels uppfattning också leda till den oegentligheten, att innehållet i regeringsrättslagen skulle be- höva rättas efter författningar, som tillskapats i rent administrativ ordning. Av stor praktisk betydelse för frågan om regeringsrättslagens effektivitet förklaras systemet med dispenser vara. Avsedd nödig begränsning i vitt- omfattande påbud kan i vissa fall icke vinnas annorledes än genom kunglig dispens. Att för sådana fall göra regeringsrätten till högsta instans visar sig ofta tämligen meningslöst, om icke regeringsrätten tillika betros med dispensrätten. Stundom tillstädjer författningen att redan lägre myndig— het meddelar dispens. Oklarhet kan då råda huruvida befogenheten härut- innan skall uppfattas som en integrerande del av själva den materiella rät- ten och därmed även huruvida regeringsrätten, när sakfrågan i övrigt be.- ror av dess prövning, får meddela dispens. När fråga är om stadgor som tillskapas av kommuner och länsstyrelser, kan det bero på vad dessa be— slutar, huruvida dispensrätt i högsta instansen skall tillhöra regeringen el- ler regeringsrätten. Vilka principer som än lagts till grund för utrednings- mannens förslag så är det enligt Quensels uppfattning tydligt att de före- slagna ändringarna i regeringsrättslagen skulle ha mycket ringa betydelse såsom medel att öka rättsskyddet på förvaltningens område. Socialstyrel— sen antyder att lika angeläget som ett överförande i enlighet med Ekbergs riktlinjer av flera målgrupper från konselj till regeringsrätt är önskemålet att handläggningen inför regeringsrätten och dennas sammansättning

bringas i närmare överensstämmelse med ordningen vid de allmänna dom- stolarna; ej minst anses det vara av vikt med muntlig handläggning i mål om administrativa frihetsberövanden.

Ett stort antal yttranden ger uttryck åt uppfattningen att i förslaget re- geringsrättens kompetensområde gjorts alltför vidsträckt. Nämnas må här att regeringsrättens flesta ledamöter framhäver, att av regeringsrättens ka- raktär av domstol följer att den icke utan starka skäl bör belastas med frågor, där ekonomiska eller organisatoriska överväganden eller rena lämp— lighetsbedömanden dominerar, låt vara att rättsliga moment också ingår. Synpunkten att grupper av mål, vilka äger ett naturligt samband, icke skall splittras i sista instans anses böra i åtskilliga fall utöver dem, där utred— ningsmannen så föreslagit, leda till att mål med rättsliga inslag avgöres av regeringen. Kommerskollegium anser att utredningsmannen icke till- räckligt beaktat synpunkten att ansvaret för »den allmänna politiken» icke till någon del får överföras på regeringsrätten. Svenska stadsförbundet ger uttryck åt uppfattningen att en instansordning, enligt vilken alla besvärs— mål av rättslig karaktär faller inom regeringsrättens kompetens, av prak— tiska skäl knappast kan konsekvent genomföras. Allmänt sett torde en av— vägning med hänsyn till den enskildes rättsskydd och till samhällets in— tressen icke helt kunna ske efter de mera teoretiska linjer utredningsman— nen följt. Svenska landskommunernas förbund framhåller bl.a. betydelsen av effektivitetskravet inom förvaltningen.

Beträffande bagatellmål och mål där rättsfrågan normalt är av enkel beskaffenhet anser ett flertal remissinstanser, att departementsbehand— lingen är en mera ändamålsenlig prövningsväg än sakens föredragning och avgörande inför en avdelning av fyra eller fem regeringsråd. Denna upp- fattning uttalas bl.a. av regeringsrättens flesta ledamöter, byggnadsstyrel- sen, kommerskollegium och länsstyrelsen i Stockholms län. Regeringsrådet Quensel anmärker i sammanhanget att med Ekbergs vida rättsfrågebe- grepp det blir nödvändigt att begränsa det rättsskydd, som har formen av prövning i regeringsrätten, till fall då det enskilda intresset når tillräcklig vikt och betydelse.

Den av utredningsmannen tillämpade enumerationsmetoden beröres i ett antal yttranden. Kommerskollegium anser det riktigt att under förevaran— de omständigheter alltjämt anlita enumerationsprincipen. Denna möjliggör en bedömning beträffande kompetensfördelningen, som närmare ansluter till det enskilda fallet än vad en på mera allmänna överväganden grundad gränsdragning skulle medgiva. Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker också enumerationsmetoden. Yttrandena från Svenska landstingsförbundet, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott och Värmlands läns lands- tings förvaltningsutskott ger uttryck för samma inställning. Landstingsför— bundet framhåller att det knappast är möjligt att finna en enkel formel för kompetensfördelningen.

Kritiska röster höjs emellertid också. Sveriges köpmannaförbund föror— dar, att man genom fortsatt utredningsarbete söker utröna den från rätts- säkerhetssynpunkt lämpligaste metoden för kompetensfördelningen. Sve- riges grossistförbund understryker, att enumerationsmetoden icke tager hänsyn till att för samma typ av mål rättsfrågorna kan ha avsevärt varie— rande betydelse i olika konkreta fall. Den nuvarande enumerationstekniken medför dessutom bl.a., att riksdagen icke får tillfälle att taga del av de överväganden, som leder till att i vissa fall regeringen förbehåller sig be- slutanderätten i nytillkommande besvärsärenden ; detta sker nämligen i all— mänhet på så vis att man underlåter att lägga fram proposition rörande komplettering av regeringsrättslagen. Under diskussionerna i frågan har anförts, att måhända åtskilligt skulle vara vunnet om i samband med det löpande lagstiftningsarbetet i olika lagar och författningar infördes ut— tryckliga bestämmelser om fullföljdsordningen. Även om vissa av de nuva- rande olägenheterna med enumerationssystemet därigenom skulle undvi- kas, kvarstår dock det förhållandet att rättssäkerheten kan komma att äventyras så länge regeringsrättens prövning ej är obligatorisk i alla de enskilda fall, där rättsfrågan är av särskild vikt. Också Sveriges advokat— samfund anser att syftet att skapa rättstrygghet knappast kan anses bli tillgodosett genom enumerationsmetoden. Skånes handelskammare ifråga- sätter att man skulle bibehålla en katalog över mål, som avgöres av rege- ringsrätten, men därjämte föreskriva, att klagande eller annan äger att i mål, som tillhör regeringens avgörande, påkalla regeringsrättens prövning av i målet förekommande rättsfrågor. Från rättsskyddssynpunkt synes denna lösning handelskammaren så tilltalande att den icke utan mycket starka praktiska skäl bör få förkastas. Socialstyrelsen förutsätter att frå— gan huruvida regeringsrättens kompetensområde bör vidgas genom en ge- nerell regel kommer att ytterligare utredas. S jöfartsstyrelsen ifrågasätter om den föreslagna enumerationen kan antagas vara fullständig. Styrelsen anser det önskvärt att möjligheterna till en övergång till generalklausul— principen ingående överväges.

Då i en författning beslutanderätten i ett visst ämne tillagts Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, har vederbörande departe- ment ofta ett önskemål att åtminstone under den första tiden tämligen noga kunna följa utövningen av den delegerade beslutanderätten. Rege— ringsrättens flesta ledamöter anser att besvär över delegerad beslutsgiv- ning, oavsett förekommande rättsliga inslag, normalt bör prövas av rege- ringen. Eljest utsatte man sig för att regeringen skulle kunna reagera mot regeringsrättens bedömning genom att helt enkelt återkalla det förordnan- de varigenom beslutanderätten överförts till underordnad myndighet. Rege- ringsrådet Quensel uttalar att man icke utan en fullständig överblick över fallen kan bedöma huruvida ej undantag bör göras från den av regerings- rättens flesta ledamöter förordade regeln. Att tillägga avgörande betydelse

åt delegationsförhållandet skulle föra ända därhän att regeringsrättens kompetens borde inskränkas till fall då vederbörande myndighets beslu— tanderätt är fastställd i en med riksdagen stiftad författning. Överståthål- larämbetet understryker att för vinnnande av enhetlighet i rättstillämp— ningen regeringen bör avgöra alla grupper av ärenden, där beslutanderät- ten författningsenligt är uppdelad mellan Kungl. Maj:t och myndigheten eller där myndigheten beslutar i första instans på grund av delegation från Kungl. Maj:t.

Med anledning av utredningsmannens uttalande rörande kompetensför— delningen vid rättsförhållanden av privat natur framhåller regeringsrättens flesta ledamöter att, fastän undantag från regeln någon gång kan vara praktiskt motiverat, det dock måste framstå som ett starkt önskemål att —— till undvikande av konflikter mellan regeringsrätten och de allmänna dom- stolarna —— sådana besvärsmål, vilka avser rättsförhällanden av övervä- gande privat natur mellan staten och enskild, icke hänföres till regerings- rätten. En annan ordning innebär att över ett administrativt-judiciellt två— eller treinstanssystem ställes ytterligare tre domstolsinstanser, ett uppen- bart irrationellt förhållande.

Förslaget att regeringsrätten skall handlägga flertalet mål om indivi- duella påbud beröres i ganska många yttranden. Å ena sidan anser Sveri- ges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Stockholms handelskammare att vissa undantag från regeln bör utgå. Å andra sidan förordar bl. a. regeringsrättens flesta ledamöter, arbetsmark— nadsstyrelsen, kommerskollegium och Svenska jägareförbundet att större eller mindre begränsningar göres i regeringsrättens behörighet beträffande individuella påbud. Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig kritisk mot en allmänt avfattad regel. Överståthållarämbetet ifrågasätter, om icke den allmänna regeln bör begränsas till påbud som kan förbindas med straff, vite eller tvångsutförande, och förordar därutöver ytterligare begräns- ningar i regeln.

Utredningsmannens uppdelning av ärenden om meddelande av tillstånd möter gensagor på vissa håll. Justitiekanslersämbetet finner det osäkert, om ett rättsanspråk kan anses föreligga i den omfattning utredningsman- nen ansett och om i samtliga fall det sakligt sett bästa resultatet uppnåtts. Även om en författning icke direkt ger vid handen att prövningen av till— ståndsfrågan är avsedd att vara mera obunden, är detta kanske likväl fal— let. Det synes ämbetet också bl. a. antagligt, att i författningarna kriterier- na för meddelande av tillstånd ofta bestämts utan tanke på några kon— sekvenser med avseende på kompetensfördelningen. Liknande synpunkter framföres av överståthållarämbetet som därutöver framhåller, att rege- ringen bör avgöra tillståndsärenden, vilka har ett nära samband med upp— giften att sörja för allmän ordning och säkerhet, samt att utredningsman-

nens uppdelning av ärendena i en del fall lett till en olycklig splittring av närbesläktade mål.

Förslaget rörande mål om återkallelse av eller inskränkning i indivi- duella tillstånd behandlas i ett flertal yttranden. Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund och skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget. Det- samma kritiseras bl.a. av justitiekanslersämbetet, överståthållaråmbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och kommerskollegium. Från kritikernas sida framhålles bl. a. att vid prövningen måste beaktas samma omständig- heter som vid meddelande av tillstånd. Den faktiska likheten mellan åter- kallelse av tillstånd och vägran att förlänga ett tidsbegränsat tillstånd framhålles också. Jämväl besvärssakkunniga känner sig tveksamma inför den föreslagna regeln. Regeringsrättens flesta ledamöter ifrågasätter, hu— r-uvida regeln bör givas en så generell form som den erhållit i förslaget.

Förslaget om obligatoriskt hörande av regeringsrätten i vissa grupper ärenden som avgöres av regeringen avstyrkes av regeringsrättens flesta ledamöter. Dessa påtalar det dubbelarbete som förslaget medför och fram- håller vidare bl.a., att det rättsliga inslaget är av mycket olika styrka i olika mål och att ej sällan mål-en kommer att i onödan fördröjas. Lämpli- gare är därför enligt ledamöternas uppfattning att Kungl. Maj :t genom sär— skilt förordnande inhämtar regeringsrättens utlåtande i sådana fall, där bedömandet i det enskilda fallet anses erbjuda betydande rättsliga svårig- heter. Regeringsrådet Quensel ställer sig bestämt avvisande till tanken att söka skapa något slags rättsskydd genom att pålägga regeringsrätten att dekretera hur den skulle ha dömt, om avgörandet legat i dess hand. Rege— ringens och regeringsrättens funktioner bör så skiljas, att motsättningar dem emellan icke gärna kan uppstå. Besvärssakkunniga förordar, att i re- geringsrättslagen — med undantag för vissa grupper av ärenden _— med- delas generella regler vilka säkerställer medverkan av regeringsrätten i rättsliga bedömningsfrågor, som bör kunna angivas efter förebild av de kommunala besvärsgrunderna. Huruvida regeringsrätten skall avgöra rättsfrågorna med bindande verkan eller blott avgiva utlåtande förklaras vara ett vanskligt spörsmål. Det förra alternativet anses böra äga företräde. Sveriges redareförening anser det från rättssäkerhetssynpunkt vara av Vikt att regeringsrätten avgiver utlåtande i alla mål, vari både rätts- och lämp— lighetsfrågor förekommer och som skall avgöras av regeringen. Stock— holms handelskammare ifrågasätter om icke, utöver vad som skett, borde föreskrivas att regeringsrättens utlåtande skall inhämtas i vissa mål till— hörande regeringen, vilka innefattar komplicerade rättstillämpningsfrågor eller är av särskild betydelse för den enskilde.

I flera yttranden uttalas, att även om den av utredningsmannen före- slagna lagtexten har flera förtjänster, den dock ökar svårigheterna att av- göra huruvida ett visst mål skall behandlas av regeringsrätten eller av re-

geringen. Här kommer särskilt i blickpunkten en del av utredningsmannen föreslagna stadganden med prägel av generalklausuler.

Från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar uttalas betänk- ligheter mot utredningsmannens förslag på grund av dess återverkningar på regeringsrättens arbetsbörda. Man ifrågasätter bl.a., om en så omfat— tande utökning av domstolens kompetens är praktiskt genomförbar. T jäns— temännens centralorganisation anmäler i sammanhanget, att det finns skäl att fråga, om det är möjligt för regeringsrätten att med nuvarande arbets— balans ägna den tid åt varje mål som från rättsskyddssynpunkt är önsk- värd. Regeringsrättens flesta ledamöter finner en begränsning av rege- ringsrättens arbetsuppgifter erforderlig och förordar, att densamma åväga- bringas därigenom att vissa kategorier av mål avskiljes från domstolens område. Ett dylikt avskiljande anses påkallat ej blott med hänsyn till den arbetsökning som skulle följa av utredningsmannens förslag utan också av andra skäl, främst önskemålet att snabbare avveckla regeringsrättens mångåriga arbetsbalans. Avskiljandet bör omfatta sådana målkategorier, vilka antingen på grund av målens enkla eller obetydliga beskaffenhet eller av andra skäl kan med lika fördel slutligt avgöras i andra instanser. Leda- möterna erinrar om att på 1920—talet bl.a. en del löne- och pensionsmål samt flertalet mål rörande fastighetstaxering avskildes från domstolens ar— betsområde samt att majoriteten av ledamöterna i tidigare utlåtande över förslaget till fullföljdsbegränsning i skattemål förordat, att från regerings— rättens arbetsområde skulle avskiljas flera andra målgrupper. Vidare fram- håller ledamöterna att på längre sikt större utrymme kräves också för att förverkliga önskemålet att i en del mål kunna använda muntlig förhand- lingsform. I åtskilliga mål, särskilt sådana om administrativa frihetsberö- vanden men även andra, t. ex. vissa taxeringsmål, har nämligen ett starkt behov gj ort sig kännbart att kunna muntligen höra parterna inför regerings- rätten och därigenom få oklara punkter bättre belysta. Länsstyrelsen i Jämt- lands län förordar också en avlastning från regeringsrätten av mindre be- tydelsefulla mål. Såsom möjliga lösningar härvid nämner länsstyrelsen en beskärning av möjligheterna till fullföljd av vissa målgrupper, överflytt— ning av handläggningen av några grupper till en mellaninstans samt åter- förande till regeringens prövning av andra målgrupper. Enligt länsstyrel- sens mening skulle inrättandet av en mellaninstans av domstolskaraktär, som i vissa mera frekventa och mindre svårbedömbara fall, t. ex. mål om körkortsindragning, jämväl är sista instans, vara en effektiv metod att avlasta regeringsrättens arbetsbörda utan men för rättssäkerheten. En ut— byggnad av kammarrätten anses här ligga närmast till hands. Statskontoret erinrar om att verket i utlåtande över förslaget till fullföljdsbegränsning i skattemål framhållit, att vid en eventuell förstärkning av kammarrättens organisation det syntes böra övervägas, om icke denna domstol kunde tjäna som slutinstans beträffande mål om statligt reglerade löner och pensioner

till kommunala befattningshavare, helst som kammarrätten nu vore sista instans i dylika mål när det gäller statstjänstemän. Statskontoret hade vidare ifrågasatt, om icke även prövningen av vissa statsbidragsfrågor kunde överföras till kammarrätten som slutinstans, försåvitt besvärsrätt över huvud taget ansåges böra finnas över länsstyrelses eller annan myndighets beslut i dylika frågor. Å andra sidan anser statskontoret att man bör över- väga att införa möjlighet att under regeringsrättens prövning draga sådana mål om avlöningsförmåner m. m., vilka är av särskild vikt från prejudikat— synpunkt eller eljest och som nu icke kan föras längre än till kammarrätten.

Överståthällarämbetet förordar i detta sammanhang i första hand en fullföljdsbegränsning, innebärande att garantier skapas för att regerings- rätten icke betungas med bagatellmål. Anses en sådan ordning icke nu höra genomföras, bör en begränsning av fullföljdsrätten kunna ske genom avskiljande av vissa målkategorier. Enligt ämbetets mening finns även an— ledning undersöka, huruvida icke i större utsträckning än vad nu är fallet länsstyrelsen bör vara sista instans i vissa mål, där beslutanderätten i för- sta hand ankommer på polismyndigheten. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att om stora grupper av mål bör flyttas från Kungl. Maj:t i stats- rådet, man bör undersöka möjligheterna att överföra målen till andra or- gan än regeringsrätten och genomföra en fullföljdsbegränsning i sådana mål, eventuellt förenad med möjlighet till prejudikatdispens. Mindre vik- tiga frågor hör slutligt avgöras av länsstyrelserna eller av en särskild mel- laninstans, exempelvis kammarrätten. Länsstyrelsen i Stockholms län ut- talar att då regeringsrättens uppgift bl.a. är att vägleda underordnade myndigheter vid deras prövning, en begränsning av domstolens arbetsbör— da bör eftersträvas och mål av mindre vikt utmönstras till fördel för de mera betydelsefulla. En viss fullföljdsbegränsning anses härvid även böra genomföras. Tanken på ett avskiljande av vissa målgrupper från rege— ringsrätten framföres också bl.a. av besvärssakkunniga, kammarrätten, kommerskollegium och länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen näm- ner härvid kammarrätten såsom möjlig instans.

Sedan Ekbergs betänkande avgivits har vissa slag av mål som tidigare i sista hand avgjordes av regeringen —— främst mål om folkpensionering och mål om sjukförsäkring —— överförts till den år 1961 inrättade försäkrings- domstolen. Härigenom har den antalsmässigt största gruppen av de be— svärsmål, som omfattas av utredningsmannens förslag om målöverflytt- ning till regeringsrätten, redan hänförts till administrativ domstols kom- petensområde. I 2 kap. har nämnts, att försäkringsdomstolen är slutin— stans huvudsakligen i mål om allmän försäkring _ sjukförsäkring, folk— pension, försäkring för tilläggspension — och mål om yrkesskadeförsäk— ring. Av redogörelsen i nyssnämnda kapitel för försäkringsdomstolens or- ganisation och förfarandet i domstolen torde framgå, att denna instans väsentligen fyller de krav som bör ställas på en slutinstans inom förvalt—

ningsråttskipningens område. Likväl kan, såsom i 4 kap. antytts, böra övervägas, huruvida icke i en framtida ordning, såvitt angår spörsmål av principiellt eller eljest mera betydande intresse eller ämnen, närstående dem där regeringsrätten redan är slutinstans, fullföljd borde medgivas till regeringsrätten; härigenom skulle intresset av rättsenhet på förvaltnings- rättskipningens fält bättre tillgodoses. Kommittén har, på skäl som anförts i 4 kap., i detta skede av utredningsarbetet avstått från att uppta ifråga- varande spörsmål till behandling.

När förvaltningsdomstolskommitte'n dryftat kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och förvaltningsdomstol har förutsätt- ningarna för en reform delvis varit andra än de som gällde under Ekbergs utredningsarbete och remissbehandlingen av hans förslag. Till en del beror detta på vad som hänt i lagstiftning och förvaltning efter färdigställandet av förslaget. Av betydelse är också det resultat som kommittén nått fram till i fråga om den lämpligaste uppbyggnaden av förvaltningsrättskip— ningen och som, därest det realiseras, giver en annan organisatorisk bak- grund ån Ekberg haft att räkna med.

En betydelsefull förskjutning innebär sålunda kommitténs förslag att flertalet av de administrativa besvärsmål, vilka nu prövas av regeringsrät— ten såsom enda domstolsinstans, i första hand skall fullföljas till en ad- ministrativ mellaninstans, kammarrätt; härtill kommer att möjligheterna att få mellaninstansens utslag prövade av regeringsrätten tänkes bli starkt begränsade. Med denna organisatoriska lösning kan hänsyn till regerings— rättens arbetsbörda icke längre åberopas gentemot en överflyttning av be- svärsmål från regeringen till administrativ domstol. Vad nu sagts betyder emellertid ej, att vid kompetensfördelningen hänsyn icke behöver tagas till återverkningarna på arbetsmängden för den administrativa rättskip- ningen.

Såsom i det föregående nämnts har i kommitténs uppdrag ej ingått att överväga ett särskiljande av rättsenlighets- och lämplighetsmomenten i ett och samma beslut och att således låta sidoordnade myndigheter överpröva beslutet ur skilda synvinklar. Kommitténs arbete har bedrivits inom den ram som direktiven och hävdvunna principer uppdrager: prövningen tänkes alltså vara allsidig, antingen den sker hos administrativ myndighet eller hos förvaltningsdomstol.

Huvudlinjen vid kompetensfördelningen bör fortfarande vara, att såda- na mål, i vilka rättsfrågorna normalt framstår som det väsentliga, bör handläggas av administrativ domstol, medan sådana ärenden, i vilka lämp- lighetsfrågorna regelmässigt dominerar, bör prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Såsom exempel på typiska ärenden, vilka i sista hand bör avgöras av förvaltningsdomstol, kan nämnas de vanliga skattemålen, mål om om- händertagande enligt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen samt mål

om byggnadslov och ingripanden enligt hälsovårdsstadgan. Uppenbara lämplighetsfrågor är sådana koncessionsärcnden, i vilka en prövning skall ske huruvida en avsedd rörelse är behövlig eller ej från allmän synpunkt sett. Såsom ärenden, i vilka lämplighetssynpunkter spelar en avgörande roll, kan också nämnas tjänstetillsättningar. Den angivna huvudlinjen ger emellertid icke alltid tillräcklig ledning.

Hur de administrativa besvärsmålen kan höra fördelas mellan rege- ringen och administrativ domstol röner givetvis inflytande av, hur man bedömer beskaffenheten av den prövning, som ett besvärsärende får vid avgörande i konseljen. I enlighet med vad som framhållits i flera remiss- yttranden torde den reella föredragningen och prövningen av besvärsären— den i departementen regelmässigt ske inför vederbörande expeditionschef eller chef för sakenhet under sådana omständigheter att god juridisk sak— kunskap är företrädd. Den prövning som sker i departementen är friare, enklare och snabbare än en domstolsprövning men torde ändock få anses vara ganska grundlig. Understrykas bör att endast en mycket ringa del av besvärsärendena är av den naturen att rent politiska synpunkter kan få betydelse vid bedömningen. Det synes därför ej vara skäl att påstå att den svenska departementsbehandlingen av besvär skulle vara otillfredsställan- de från rättssäkerhetssynpunkt, låt vara att behandlingen i en domstol på grund av sakens natur torde bjuda bättre garantier för en självständig, djupgående och allsidig prövning speciellt från juridiska synpunkter.

En prövning av administrativ domstol kan uppenbarligen icke förekom- ma i alla besvärsärenden, i vilka rättsliga moment ingår. Domstolspröv- ningen bör därför, om icke särskilda omständigheter pekar i annan rikt— ning, enligt kommitténs mening förbehållas sådana grupper av mål, vilka i allmänhet är av någon större betydelse för den enskilde. Besvärsärenden, i vilka rättsfrågan normalt är av enkel beskaffenhet och vilka samtidigt är av mindre vikt för de berörda parterna, behöver i regel heller icke hänföras till administrativ domstols nödvändigtvis mera tungrodda prövning. Så- som ett flertal remissinstanser framhållit får prövningen i departementen anses vara tillfyllest i bagatellärenden, även om dessa skulle vara av mera juridisk natur. Det bör tillses att kammarrätterna icke får ett omfattande bestyr med bagatelltvister eller över huvud taget enkla saker, vilkas be— handling i en kollegial domstol skulle te sig oproportionerligt vidlyftig från både det allmännas och den enskilde medborgarens synpunkt.

I det föregående har nämnts, att administrativa besvärsärenden i all— mänhet blir snabbare förda till avgörande i konselj än i förvaltningsdom- stol. Anledning kan stundom finnas att vid fördelningen av ärenden ta sär- skild hänsyn till snabbhetsmomen-tet, vilket för parterna kan vara av stör- sta vikt.

Då i en författning beslutanderätten i ett visst ämne tillagts Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, och delegation i enlighet

härmed skett, talar enligt kommitténs uppfattning övervägande skäl för att besvär över myndighetens beslut skall avgöras av regeringen, även om ärendet är av rättslig natur. Undantagsvis bör dock avsteg från denna re- gel kunna ifrågakomma.

Ekberg har i sitt betänkande uppställt vissa allmänna riktlinjer för kompetensfördelningen mellan regeringen och administrativ domstol. I stor utsträckning torde en uppdelning i enlighet med dessa riktlinjer leda till gott resultat. Bl. a. synes det vara en riktig lösning att besvärsmål avseende administrativa förordningar och andra beslut av mera generell räckvidd _ ofta benämnda förvaltningsförordningar _ i allmänhet avgöres av rege- ringen. På en del punkter torde emellertid den i betänkandet använda me- toden medföra, att till administrativ domstols prövning hänskjutes å ena sidan mål, i vilka samhällsintresset rimligen kräver beslut av regeringen, och å andra sidan bagatelltvister. Såsom bl.a. framhållits av justitiekans— lersämbetet i dess remissutlåtande synes i ärenden angående meddelande av tillstånd utredningsmannen ha fäst alltför stor vikt vid utformningen av vederbörande författning och därigenom ofta utan tillräckligt fog ha kom— mit till slutsatsen att fråga är om ett rättsanspråk, hörande till förvalt- ningsdomstols kompetens. Den föreslagna allmänna regeln om mål angåen— de återkallelse av eller inskränkning i tillstånd m.m. synes ej taga ;till- räcklig hänsyn till det sakliga samband som finnes mellan ärenden om meddelande och ärenden om återkallelse av tillstånd. I de flesta fall kräver enhetligheten i rättstillämpningen enligt kommitténs mening att samma myndighet är slutinstans i alla ärenden som över huvud rör tillstånd av visst slag. I några fall (t. ex. återkallelse av koncession å elektrisk stark- strömsledning) har emellertid kommittén ansett, att återkallelseärendena bör prövas av administrativ domstol, fastän besvär rörande meddelande av tillstånd ej avgöres av domstol. Den föreslagna allmänna regeln att mål om individuella påbud, på några undantag när, skall hänföras till admi- nistrativ domstols domvärjo synes likaledes vara alltför vittgående. Re- geln tar ej tillbörlig hänsyn till att individuella påbud förekommer i myc- ket skilda sammanhang och kan vara av starkt skiftande betydelse för de berörda. Den skulle även medföra betydande tillämpningssvårigheter vid sökandet efter rätt fullföljdsväg. I fråga om besvärsmål rörande sådana administrativa beslut, där tvisten avser rättsförhållande av privat natur mellan staten och enskild vilket kan komma under allmän domstols pröv— ning, synes det irrationellt och från rättsskyddssynpunkt obehövligt att hänvisa målen till administrativ domstol. Om en sak först skall få gå ge- nom förvaltningsdomstolarna och sedan få dragas inför allmän domstol, kan man f.ö. hamna i ett sex- eller sjuinstanssystem, ett föga rimligt läge. Mål varom här är fråga synes i princip böra prövas av regeringen, fastän av historiska och praktiska skäl vissa undantag från regeln kan höra göras.

För att vinna en ändamålsenlig kompetensfördel—ning, som tillgodoser såväl rent materiella synpunkter som rättssäkerhetshänsyn, synes man ej

kunna undgå att, obunden av teoretiska betraktelsesätt, företaga en ge- nomgång grupp för grupp av förekommande skilda besvärsärenden; för varje grupp får man sedan bilda sig en föreställning, huruvida ärendena är av den rättsliga karaktär och den betydelse för den enskilde, att ett av- görande i rättskipningens form kan anses påkallat, eller huruvida i stället lämplighets—, ändamålsenlighets— eller statsnyttosynpunkter dominerar. Framhållas bör att i sådana typer av besvärsärenden, där avgörandet måste träffas under hänsynstagande väsentligen till försvars—, ordnings-, säker- hets-, allmänekonomiska eller andra statsnyttosynpunkter, beslutanderät— ten i allmänhet bör ligga hos regeringen, som i stort sett har det högsta ansvaret på hithörande områden.

Med tillämpning av det sagda har kommittén genomgått de ämnesområ- den som Ekberg undersökt ävensom ett antal områden där fördelnings- frågan uppkommit först efter Ekbergs utredning. Ledning för ställnings- tagandet har i det hela ikunnat hämtas i Ekbergs betänkande och remiss- yttrandena däröver. I det hela har kommittén funnit enumerationsmetoden böra bibehållas; rörande skälen må hänvisas till vad i propositionen om regeringsrättens inrättande anförts härom (se 2 kap.). Kommitténs stånd- punkt i detalj beträffande hithörande frågor redovisas i 12 kap.

Resultatet av kommitténs överväganden kan karakteriseras så, att gäl- lande kompetensfördelning på åtskilliga punkter justeras men dock ej på avgörande sätt förändras. Framhållas bör att i många av de mål, där kom- petensfördelningen föreslås ändrad, besvär till Kungl. Maj:t mycket sällan förekommer i praktiken. Även om sålunda de föreslagna ändringarna i kompetensfördelningen delvis saknar större reell betydelse, har kommittén — i enlighet med direktiven — ansett sig böra eftersträva en så riktig och konsekvent fördelning som möjligt.

Kommittén vill understryka att den särskilt lagt sig vinn om att hithörande bestämmelser skall bli enkla och klara samt därigenom för parterna lätt— fattliga. Detta blir särskilt viktigt, om organisationen av förvaltningsrätt- skipningen förändras på sätt kommittén förordat. Det blir då missnöjda parter samt underordnade administrativa myndigheter, vilka måste taga ställning till frågan huruvida talan skall föras hos Kungl. Maj:t i stats— rådet eller hos förvaltningsdomstol. Vad angår de underordnade myndig- heterna, på vilka det ankommer att meddela besvärshänvisning, bör erin- ras att dessa givetvis ej förfogar över samma juridiska expertis som Kungl. Maj:ts kansli (där sorteringen av fullföljda besvär nu sker).

Ekbergs uppslag att regeringsrätten obligatoriskt skall höras i vissa grupper av ärenden, som avgöres av regeringen, har mött invändningar från flera remissinstanser. Förslaget anses medföra ett omfattande dub- belarbete och dessutom tvinga den högsta förvaltningsdomstolen att pröva många ärenden, där i det enskilda fallet ej förekommer några rättsfrågor av större betydelse. En lämpligare ordning synes vara, att Kungl. Maj:t genom särskilt förordnande inhämtar regeringsrättens utlåtande i sådana

ärenden, i vilka bedömandet finnes innefatta betydelsefulla rättsliga pro- blem. Möjligheten att så förfara är redan nu för handen men begagnas ganska sällan. Kommittén kommer att i fortsättningen beröra vissa grup- per av konseljärenden där det särskilt synes vara anledning att regerings— rättens mening tämligen ofta inhämtas.

Allmänt vill kommittén därutöver —— i anslutning till uttalanden av flera näringsorganisationer -— framhålla att det ter sig rimligt att rege- ringen i ärenden, som tillhör konseljens avgörande men som innefattar rättsliga problem av större vikt, så långt som möjligt tillmötesgår yrkande av part att regeringsrätten skall höras. En dylik inställning är ägnad att motverka de svårigheter att få till stånd judiciellt bedömande, till vilka enumerationsmetoden kan leda inom sådana målgrupper, där avgörandet huvudsakligen beror av lämplighetssynpunkter men ändå juridiska spörs- mål av vikt kan förekomma.

I anledning bl.a. av påpekande från Sveriges grossistförbu-nd har kom- mittén sökt införa uttryckliga fullföljdsregler redan i de materiella för— fattningarna — ej som nu enbart i regeringsrättslagen. Av denna metod föranledes visserligen omfattande lagändringar, men mödan därmed torde uppvägas av den större klarhet, vilken vinnes såväl för parterna som för & de myndigheter, vilka har att lämna besvärshänvisning. Härom hänvisas i övrigt till 12 kap.

Då här talats om att fixera förvaltningsrättskipningens omfattning, har det väsentligen varit fråga om gränserna mot den rena förvaltningsverk- samheten och speciellt vad angår besvärsprövningen. Som av redogörelsen för remissyttrandena framgår, uppställer sig även frågan om gränsen mel- lan förvaltningsdomstols och allmän domstols kompetensområden. Enligt direktiven skall kommittén utgå ifrån att sistnämnda gränslinje skall ligga fast. Med hänsyn härtill är det naturligt att kommittén vid sin ge- nomgång av besvärsärendena ej särskilt beaktat spörsmål om en över- flyttning av mål förvaltningsdomstol och annan domstol emellan. Fram- hållas bör emellertid, att en klar gränsdragning mellan förvaltningsrätt- skipningen och allmän domstols behörighetsområde f.n. ej på alla punkter föreligger. Allmän domstol kan i en del fall pröva tvist, som avgjorts av förvaltningsdomstol. Sålunda kan exempelvis oorganiserade statstjänste- män, vilkas anspråk på lön m. m. efter anförda besvär underkänts i kammarrätten, föra talan i samma sak inför allmän domstol; vid sin prövning av målet är denna hel-t obunden av kammarrättens utslag. Orga— niserade tjänstemän kan däremot i stor utsträckning ej längre klaga hos kammarrätten utan är ytterst hänvisade till talan inför arbetsdomstolen. Där en klar gränslinje föreligger och så är i allmänhet fallet —— kan ut- redningar eller överväganden på grundval av redan framlagda förslag komma att medföra gränsförskjutningar.

9 KAPITLET

Speciell motivering till förslaget till lag om regeringsrätten

1 &.

I 5 och 6 kap. har kommittén behandlat frågan om regeringsrättens fram— tida ställning och funktion i förvaltningsrättskipningen.

I förevarande lagrum anges i detalj de till domstolens kompetens hörande målen. Först är fråga om mål som fullföljs från kammarrätten; stadgandet härom markerar regeringsrättens roll som överinstans över kammarrätt i dess egenskap av administrativt-judiciell mellaninstans. Som framgår av överväganden, vilka redovisats i 6 kap., har kommittén vidare funnit skäl tala för att i fråga om vissa grupper av mål medge direkt fullföljd till rege- ringsrätten — utan att målen passerar kammarrätt. Det gäller först mål, vilka fullföljs från patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, vidare valmål och vissa närstående mål, mål om förhandsbesked av riksskatte- nämnden, vissa extraordinära taxeringsbesvär samt slutligen mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling. I fråga om avgränsningen av de i 2 5 1 :o) nuvarande regeringsrättslag upptagna valmål och närstående mål, vilka avses skola fullföljas direkt till regeringsrätten —— övriga hithörande mål skall ju fullföljas till kammarrätt —— må hän- visas till vad som i det följande anförs i specialmotiveringen till föreslagna ändringar i kommunallagar och andra hithörande författningar.

2 &.

Enligt 3 5 första stycket regeringsrättslagen — som hänvisar till 2 & 2:o) samma lag — gäller f. n., att regeringsrätten i vissa fall skall med eget utlå- tande överlämna besvär till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet. Så skall ske när klagan rör myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse av landstings, menighets eller dess representations beslut. Helt undantagna från regeringsrättens kompetens är dock besvär över länsstyrelses beslut i anledning av sökt fastställelse av stadsplan eller byggnadsplan, av ändring av fastställd sådan plan eller fastställd generalplan, av förordnande rörande tillämpning av utomplansbestämmelser eller av grunder för beräkning av avgift som avses i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m.m. Regeringsrätten skall vidare med eget ut-

låtande överlämna mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av menighet skall byggas och underhållas, samt om stället för sådan byggnads uppförande, när målen i fråga angår skolväsendets ordnande.

Den särskilda reglering beträffande vissa underställningsmål m. ni., som sålunda är för handen, synes i huvudsak böra bibehållas. Med hänsyn till uppläggningen av den nya lagen om regeringsrätten fordras emellertid en delvis annan utformning av reglerna än nu. En inskränkning av området för regeringsrättens skyldighet att avge utlåtande i hithörande fall torde även böra genomföras.

F. n. skall regeringsrätten avge utlåtande ej blott i mål om fastställelse av kommunal myndighets beslut utan också i mål om fastställelse av beslut av annan menighet eller dess representation. Enligt kommitténs uppfatt— ning är obligatoriskt utlåtande av regeringsrätten erforderligt endast i mål om fastställelse av kommunal myndighets beslut, varpå kommunallagarnas bestämmelser om besvär äger tillämpning. Härtill återkommer kommittén i 12 kap. Beträffande andra fastställelsesituationer — där besvär synes vara ytterst ovanliga — torde det inte vara lika behövligt att ta regeringsrätten i anspråk. Såsom exempel på sådana fall kan nämnas mål om fastställelse av beslut av allmänningsstämma enligt lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Vad angår den särskilda bestämmelsen om regeringsrättens yttrande i vissa byggnadsmål angående skolväsendet bortfaller grunden för densamma; enligt vad kommittén förordar i 12 kap. skall nämligen de mål, som avses i 2 & 2zo) andra stycket nuvarande regeringsrättslag, hänföras till regeringens kompetensområde.

Från regeringsrättens skyldighet att avge utlåtande i förevarande fast- ställelsemål är såsom förut nämnts redan nu undantagna besvär över läns— styrelses beslut i anledning av sökt fastställelse av stadsplan m. m. eller av grunder för beräkning av vissa kommunala avgifter. Ett ytterligare undantag bör _— av skäl som anges i 12 kap. — göras för besvär över sjöfartsstyrelsens beslut i anledning av sökt fastställelse av nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter.

Av 3 5 andra stycket nuvarande regeringsrättslag framgår att, när be- svärsmål angår flera ämnen av vilka något men inte alla tillhör regerings- rättens kompetens, domstolen skall med eget utlåtande överlämna hela målet till avgörande av Kungl. Maj ;t i statsrådet. Någon motsvarighet till detta stycke har ej ansetts erforderlig; under den föreslagna nya ordningen torde det inte längre förekomma att ett besvärsmål hos regeringsrätten angår flera ämnen av vilka något men ej alla tillhör regeringsrättens kompetens. Så— som framgår av kommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter 2 & tredje stycket med anslutande speciell motivering, avses kammarrätterna framdeles skola avge utlåtande till Kungl. Maj:t i s. k. blandade besvärsmål. Sådana mål när därför aldrig fram till regeringsrätten.

På grund av vad sålunda anförts synes lagrummet böra utformas så att i ett första stycke stadgas skyldighet för regeringsrätten att avge utlåtande över besvär hos Kungl. Maj:t, vilka avser myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse av kommunal myndighets beslut, varpå kommunallagarnas bestämmelser om besvär äger tillämpning, och i ett andra stycke från regeln i första stycket görs undantag med avseende på nyssnämnda stadsplanemål m.m. och kommunala avgiftsmäl från länsstyrelserna samt mål om hamn- avgifter m. m. från sjöfartsstyrelsen. Bestämmelsen rörande planmålen har omredigerats med hänsyn till lydelsen av nu gällande regler i byggnadslag— stiftningen.

3 &.

Lagrummet motsvarar första och andra styckena av 4 & nuvarande rege- ringsrättslag. I lydelsen av andra stycket har skett en formell jämkning, betingad av att föredragning av ansökan om dispens m. ni. kan fordras även i fall då regeringsrätten inte avgjort besvären utan endast i så måtto prövat dem att ansökan om prövningstillstånd avslagits.

När utlåtande skall avges sedan prövningstillstånd vägrats, måste yttran- det, med hänsyn till lydelsen av 22 ä 2 mom. regeringsformen, avges av fullsutten avdelning —— enligt nämnda grundlagsstadgande är det ju endast prövningen av tillståndsfrågan, som kan verkställas av tre ledamöter. Med hänsyn till det ringa antal fall, varom det här rör sig, torde det anmärkta förhållandet ej utgöra någon allvarlig olägenhet.

Enligt 4 ?; tredje stycket nuvarande regeringsrättslag må regeringsrätten, om den vid behandling av besvärsmål skulle finna att något undantag från gällande stadganden —— varom ansökan inte skett — skäligen borde medges, underställa målet Kungl. Maj:ts prövning i statsrådet efter det att besvären avgjorts. Stadgandet motiverades av departementschefen i prop. 1908:37, s. 36 f., bl. a. med att behov förelåg av att tillägga regeringsrätten den ifråga- varande initiativrätten för att inte enskild person eller menighet skulle komma att genom tillämpning av vad lag och författningar stadgar tillskyn- das en så avsevärd tunga att lättnad däri av billighetsskäl borde åstad- kommas på något sätt. Regeringsrättens ifrågavarande rätt har under årens lopp brukats mycket sparsamt.

Tanken att domstolen genom initiativ av förevarande slag skulle verka för att parts intressen tillvaratas så långt möjligt var naturlig mot bak- grunden av det läge inom förvaltningsrättskipningen, som förelåg vid dom- stolens tillblivelse. En sådan aktivitet till parts förmån ter sig mindre natur— lig med de uppgifter vilka domstolen i fortsättningen skall fylla. Principiella rättssäkerhetshänsyn synes inte motivera bestämmelsens bibehållande. Man kan nämligen räkna med att parterna i dagens samhälle förstår att i erfor— derlig utsträckning bevaka sina intressen genom att till sina besvär foga alternativa yrkanden om nåd, dispens eller liknande åtgärd.

På grund av det sagda har kommittén inte funnit behövligt att i den nya lagen uppta någon motsvarighet till stadgandet i fråga.

4 5.

Detta lagrum återger i huvudsak oförändrat innehållet i 5 & nuvarande regeringsrättslag.

5 &.

Det krav på prövningstillstånd, som upptagits i detta lagrum, har begrän— sats till fall där talan hos regeringsrätten avser fråga som fullföljts till kammarrätt eller underställts sådan domstol. Mål som uppkommit först i kammarrätt — i varje fall såvitt klaganden angår —— träffas alltså inte av tillståndsspärren. Det överensstämmer med allmänna instansordningsprin- ciper att en obeskuren rätt till överprövning skall tillkomma den som förut blott fått saken prövad i kammarrätten som enda instans. På beskattningens område kan t.ex. inträffa, att processen börjar i kammarrätt när skatt- skyldig eller taxeringsintendent anför extraordinära besvär enligt 100 respek— tive 101 & taxeringsförordningen. Om kammarrätt enligt 105 5 nyssnämnda förordning överflyttar taxering från en skattskyldig till en annan, föreligger också —— förutsatt att överflyttningen inte aktualiserats redan på prövnings- nämndsplanet — en situation där kammarrätt utgör första instans för en part.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen är kommitténs förslag så upplagt, att ej själva rätten att fullfölja mål från kammarrätt till regerings— rätten beskärs men att särskilda villkor uppställs för att fullständig pröv- ning i sak av fullföljd talan skall komma till stånd. Regeringsrättens pröv- ning på tremannaavdelning av dispensansökning innebär emellertid i sig en prövning av målet. Det angivna förhållandet markeras genom att man, i an— slutning till lydelsen av 54 kap. 9 & rättegångsbalken, valt formuleringen att besvären ej får, i vidare mån än som framgår av 6 %, prövas av regerings— rätten, med mindre domstolen meddelat parten tillstånd därtill.

6 &.

Vad angår i de i första stycket upptagna särskilda villkoren för prövning av talan som fullföljs från kammarrätt till regeringsrätten, har förslaget närmare utvecklats i 5 kap. I fråga om bestämmelserna i andra stycket a) och b) — enligt vilka utrymme endast finns för prejudikat- och intresse- dispens i familjebidragsmål, socialhjälpsmål, vissa barnavårdsmål, anmärk- ningsmål m. fl. mål, som f. n. i allmänhet stannar i kammarrätten —— må hänvisas till framställningen i 7 och 12 kap. Dispens enligt första stycket andra punkten bör i dessa mål inte ifrågakomma, eftersom det ju blott är i enhetlighetens intresse, som besvär till regeringsrätten över huvud taget tillåts.

Rörande stadgandet i andra stycket 0) må till vad som anförts i 5 kap.

_ _ __5—5 %hmmwfi'u i'll-___?"— -=- ___..a #. ___—Jaa.---

fogas att de nya bestämmelserna om summa revisibilis i skattemål innebär en skärpning av gällande regler ej blott genom höjningen av beloppsgrän- serna. Medan f. n. i 98 ä 5 mom. taxeringsförordningen stadgas, att pröv- ningstillstånd inte fordras när fråga är om extraordinära besvär, om besvär rörande eftertaxering eller om besvär över att taxering överflyttats på klaganden, faller enligt kommitténs förslag alla mål om inkomst- eller för— mögenhetsskatt under spärreglerna. Vidare medför anknytningen till be— skattningsbar inkomst —— som enligt kommitténs uppfattning i och för sig är naturlig genom att skatten uträknas på grundval av detta belopp _ i stället för till taxerad inkomst, att bestämmelserna om summa revisibilis också kommer att gälla fall, där talan rör ortsavdrag eller avdrag för ned- satt skatteförmåga. Tillräckliga skäl att behålla de undantag för extra- ordinära besvär m. m., som gjorts vid 1958 års reform, har ej ansetts före- ligga, när det nu gäller ett mera Vittsyftande förslag till en allmän nyord— ning av förvaltningsrättskipningen. Vid beräkningen av summa revisibilis i eftertaxeringsmål bör man enligt kommitténs mening inte ta hänsyn till ordinarie taxering eller redan skedd eftertaxering för det år, varom i målet är fråga.

Rörande beloppsgränserna må framhållas, att man, för att den önskade skärpningen av spärreffekten skall uppnås, måste både höja de absoluta spärrbeloppen och vid inkomstbeskattningen ändra den s. k. glidande skalan. Det kunde i och för sig synas tillräckligt att skärpa den nu till taxerad in- komst anknutna rörliga summa revisibilis genom att höja från en tiondedel till en femtedel och genom att sätta minimibeloppet till 1 000 kr. Då ju spär- ren framdeles skall anknyta till den beskattningsbara inkomsten, skulle de antydda ändringarna emellertid knappast få erforderlig ökad spärreffekt i de lägre inkomstskikten, där ett förhållandevis stort antal klagande finns. Det synes därför lämpligare att sätta den nedersta gränsen för summa revisibilis till 1 500 kr. och att bestämma den rörliga värdegränsen däröver till en fjärdedel av den beskattningsbara inkomsten. Vad angår höjningen av spärrbeloppet vid förmögenhetstaxering från 50 000 kr. till 100 000 kr. må anmärkas att det skattebelopp, det kan röra sig om för 100 000 kr., även vid förmögenheter på en halv milj. kr. utgör endast 1 600 kr.

Kommittén har övervägt om man för regeringsrättens del skulle kunna undvara ett stadgande, motsvarande andra punkten i 98 ä 2 mom. tredje stycket taxeringsförordningen, enligt vilken punkt prövningstillstånd skall gälla utslaget i dess helhet, såvitt parten för talan däremot. Det kan tydligen inträffa att exempelvis prejudikatintresse är förknippat endast med en av flera besvärsfrågor i målet. Om regeringsrätten i sådana fall vid den slutliga handläggningen inte behövde ta ställning till de övriga frågorna, kunde möj— ligen en del arbete bli inbesparat. Emellertid torde en uppdelning av målet ofta möta vanskligheter, I vissa typer av mål kan det bli svårt eller ogörligt att meddela partiellt prövningstillstånd. Exempel på fall som här åsyftas ut-

gör en taxeringstvist, vari förekommer flera yrkanden, d.v.s. från formell synpunkt olika grunder till stöd för ett yrkande om viss sammanlagd änd- ring uppåt eller nedåt av taxering. Den sammanlagda tidsbesparingen kan bli ringa, om den tidsvinst, som vid slutlig behandling av målet skulle upp- nås genom begränsning av prövningstillståndets omfattning, motvägs av en mera komplicerad handläggning hos vederbörande dispensavdelning. Kommittén föreslår därför i tredje stycket, att prövningstillstånd alltjämt skall gälla det överklagade beslutet i dess helhet i den mån parten för talan mot det.

Möjlighet synes böra öppnas att, när en part i målet beviljas prövnings— tillstånd, ge också annan part i samma mål sådant tillstånd, även om före- skrivna villkor inte är uppfyllda för den senares del. (Se 98 _S, 4 mom. taxe- ringsförordningen.) Det kan vara en fördel för domstolen att få tillfälle att pröva målet i vidare omfattning än som kan ske, när endast ena partens talan tas upp till prövning. En föreskrift härom har upptagits i ett fjärde stycke av lagrummet.

Den föreslagna ordningen för prövningstillstånd anknyter ej — som nu- varande regler i taxeringsförordningen —— i första hand till vissa belopps- gränser. På grund härav fordras inte någon motsvarighet till stadgandet i 98 5 3 mom. taxeringsförordningen, enligt vilket bl.a. gäller att summa- revisibilisreglerna inte utgör hinder för talans prövning, om vad klaganden tappat i kammarrätten avser också annat än höjning eller sänkning av taxe- rad inkomst eller beskattningsbar förmögenhet.

7—13 55.

De föreslagna stadgandena motsvarar i huvudsak gällande regeringsrätts— lag 1 & och föreskrifterna i lagen den 20 december 1946 (nr 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring.

Sin ståndpunkt i frågan om regeringsrådens antal har kommittén klar- gjort i 6 kap. Där har kommittén också utvecklat sin mening att alla rege- ringsråd framdeles bör vara lagfarna. Förslag om ändring av nuvarande behörighetsföreskrifter i 18 & regeringsformen framläggs samtidigt med förevarande lagförslag. I det nämnda kapitlet motiveras vidare förslaget i 11 & om att Kungl. Maj :t skall utse ordförande i regeringsrätten, tillika ord- förande på en av avdelningarna, och övriga avdelningsordförande.

Regeringsrätten har sedan sin tillkomst haft sitt säte i Stockholm. Det oaktat har domstolen vid flera tillfällen sammanträtt utanför huvudstaden _ väsentligen i fall där önskemålet att bespara parter och vittnen långa resor gjort detta önskvärt. Något särskilt stadgande om sammanträdcsort, motsvarande regeln i 8 & lagen om rikets kammarrätter, har ej ansetts er- forderligt.

Med hänsyn till skiljaktigheterna mellan högsta domstolens och regerings-

! m;...w ..._ .... m

u$m__——__

rättens arbetsförhållanden har det befunnits olämpligt att i lagen uppta något stadgande om referentsystem, motsvarande reglerna i 6 5 lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. Det må erinras att de i regeringsrätten förekommande målen i tur och ordning tilldelas ledamot efter annan för att i första hand kontrolläsas och eljest omhänderhas av ledamoten i fråga. Detta system synes ha fungerat tillfredsställande. Dock torde —— med hänsyn till det särskilda ansvar, som åligger regeringsråd vilken tjänstgör som ordförande — böra övervägas att sådant regeringsråd erhåller någon lättnad med avseende på kontrolläsning av mål. Det ligger i sakens natur att ordföranden mer än andra ledamöter måste ägna tid åt samtliga på avdelningen förekommande mål.

14 &.

Möjligheten att hänskjuta mål till avgörande i plenum, vilken regleras i förevarande lagrum, utgör ett betydelsefullt medel att säkerställa konse— kvens och följdriktighet i rättstillämpningen. Kommittén har i sina kalkyler angående regeringsrättens framtida arbetsbelastning beräknat skälig margi- nal för de rubbningar av domstolens ordinarie arbetsschema, som pleni- sammanträdena innebär.

Lagrummet har utformats i anslutning till motsvarande regler i 3 kap. rättegångsbalken. Något uttryckligt stadgande, motsvarande det i 4 & fjärde stycket nämnda kapitel intagna om att brådskande mål under vissa omstän- digheter inte skall hänskjutas till plenum, torde ej behövas.

15 5.

I 5 kap. har kommittén närmare motiverat sitt förslag att ansökningar om prövningstillstånd alltjämt skall behandlas av tre regeringsråd. Huruvida prövningstillstånd skall medges avgörs f. n., i brist på särskilt stadgande i ämnet, enligt vanlig majoritetsregel; för att prövningstillstånd skall beviljas fordras alltså att två regeringsråd vill ge tillstånd.

Såsom framgår av 6 5 och vad i 5 kap. utvecklats föreslår kommittén för regeringsrättens del en annan och något snävare reglering av förutsätt- ningarna för erhållande av prövningstillstånd än den som enligt 54 kap. 10 'g' rättegångsbalken gäller beträffande sådant tillstånd i högsta domstolen. Kommittén har inte funnit skäl att i regeringsrättslagen föreslå någon mot- svarighet till föreskriften i 3 kap. 7 & rättegångsbalken om att en röst räcker för meddelande av prövningstillstånd i fall utanför området för prejudikat- och intressedispens.

16 &. Rörande de sakkunniga i patentmål, om vilka stadgas i detta lagrum, hänvisas till redogörelse i 6 kap.

Bestämmelserna i lagrummets första och sista stycken om förordnande av föredragande m. ni. har samma lydelse som 6 & i gällande regeringsrättslag. Sedan regeringsformens stadgande i 25 5 om beredning av regeringsrätts- ärendena ändrats i enlighet med kommitténs förslag —— härom må hänvisas till vad som anförts i 6 kap. — bör första stycket enligt kommitténs mening erhålla följande lydelse.

I regeringsrättens kansli finnas för måls beredning och föredragning lag- farna regeringsrättssekreterare samt, i mån av behov, andra föredragande. Regeringsrättssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen. Av rege- ringsrättssekreterarna förordnar Konungen en att vara kanslichef och under regeringsrättens inseende leda kansliets arbete.

De fasta föredragandena i regeringsrätten bör liksom föredragandena i högsta domstolen vara jurister och ha ställning och ansvar såsom domare. Föreskriften i 4 kap. 2 & rättegångsbalken att Kungl. Maj:t utnämner eller förordnar revisionssekreterare bör lämpligen ha sin motsvarighet i rege- ringsrättslagen. En del mål i regeringsrätten, t. ex. patentmål, är emellertid av sådan natur att det kan vara önskvärt att de bereds och föredras av person med sådan särskild sakkunskap i tekniska eller andra speciella frågor, som en lagfaren regeringsrättssekreterare normalt inte besitter; kommittén har därför utformat lagtexten så, att hinder ej föreligger mot att särskilda föredragande utses utanför kretsen av regeringsrättssekreterare.

Ledningen av arbetet inom regeringsrättens kansli bör — under domsto- lens inseende — ankomma på en framstående kraft bland regeringsrätts- sekreterarna med organisatorisk fallenhet; han bör ha tjänstebeteckningen kanslichef. Genom denna anordning vinnes garanti för att domstolsarbetet på beredningsplanet löper smidigt och att regeringsråden inte onödigtvis betungas med arbete, som faller utanför ramen av de dömande uppgifter, vilka är de väsentliga särskilt för en domare i högsta instans. I övrigt erfor- derliga bestämmelser om kansliets organisation och verksamhet bör med- delas av Kungl. Maj:t.

I ett andra stycke av lagrummet bör redan nu intas ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t äger bestämma, i vilken omfattning åtgärd, som avser endast måls beredande, får vidtas av föredragande på eget ansvar. Rörande det sätt, varpå förevarande stadgande bör tillämpas, hänvisas till avsnittet om föredragningsorganisationen i 6 kap.

18 5.

I detta lagrum upptas vissa allmänna behörighets- och jävsregler m. ni., som i tillämpliga delar ansluter sig till bestämmelser i 4 kap. rättegångs- balken. Om speciella krav på lagfarenhet m.m. för regeringsråd stadgas, som förut påpekats, i 18 & regeringsformen.

Såsom tidigare nämnts föreslår kommittén en ändring av 25 & regerings-

formen som innebär att regeringsrättens föredragande bildar ett till dom- stolen hörande kansli. Sedan grundlagsändringen genomförts bör bestäm- melserna om krav på svenskt medborgarskap, viss ålder m.m. erhålla föl— jande lydelse.

Regeringsråd, kanslichef och regeringsrättssekreterare skola vara svenska medborgare och ha fyllt tjugufem år. De skola ha avlagt domared eller för- säkran enligt vad som sägs i 4 kap. 11 & rättegångsbalken. I fråga om jäv mot dem gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

Befattning som sägs i första stycket får ej utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller även den, som utan att vara regeringsrättssekreterare av Konungen förordnats att föredraga mål i regeringsrätten.

Att juris kandidatexamen skall bli obligatorisk för regeringsrättssekrete- rare framgår av den formulering som 17 5 första stycket avses skola erhålla sedan 25 & regeringsformen ändrats. Under övergångsskedet innan regerings— rättslagen kan ges den slutligt avsedda utformningen synes det inte erforder- ligt att införa någon uttrycklig föreskrift om att kansliråd, som är chef för regeringsrättsbyrå, och regeringsrättssekreterare skall vara lagfarna.

19 5.

Detta och följande lagrum, vilka innehåller bestämmelser om förfarandet i regeringsrätten, har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med mot- svarande avsnitt i lagen om försäkringsdomstol (7—14 åå).

I 19 & upptas bestämmelser om besvärsskrift, om föreläggande att av- hjälpa brist i skriften och om besvärstalans avvisande när bristfälliga be- svär inte kompletteras. Vidare föreskrivs att klagande i mål, vari prövnings- tillstånd fordras, bör ange de skäl han åberopar för att sådant tillstånd skall meddelas. Slutligen har i lagrummet intagits en motsvarighet till föreskrif- ten i 56 kap. 4 & tredje stycket rättegångsbalken om skyldighet för klagande i högsta domstolen att uppge sina bevis m.m. I sammanhanget må erinras om det av kommittén föreslagna stadgandet i 21 & tredje stycket att kla— gande, som i regeringsrätten för talan mot kammarrätts utslag eller beslut, endast om särskilda skäl finns får åberopa nytt bevis.

Föreläggande om komplettering av besvärsskrift synes vara en sådan åtgärd för måls beredning, som föredragande i administrativ ordning bör få behörighet att företa (jfr 17 å andra stycket).

20 &.

Kommittén har i den allmänna motiveringen understrukit värdet av muntlig förhandling såsom utredningsform i vissa mål men också framhållit att skriftlig procedur alltjämt måste vara huvudregeln i förvaltningsdom— stolarna. Regeln att förfarandet i regeringsrätten i princip skall vara skrift- ligt fastslås i första stycket.

Genom bestämmelserna i lagrummets andra stycke får regeringsrätten befogenhet att hålla muntlig förhandling om den finner sådan handläggning erforderlig. Stadgandet härom har utformats i anslutning till 9 & andra stycket lagen om försäkringsdomstol. Det synes inte påkallat att i lagtexten närmare ange i vilka fall muntlig förhandling i regeringsrätten bör komma till stånd, utan domstolen bör enligt fritt bedömande få avgöra om muntligt förfarande skall anordnas. Nämnas bör, att enligt motsvarande bestämmelse i kammarrättsstadgan (24 & första stycket) part har rätt att under vissa betingelser kräva att mål utsätts till muntlig handläggning. Också enligt 80 & taxeringsförordningen, som avser processen i prövningsnämnd, äger part f.n. en ganska vidsträckt rätt att få till stånd muntlig förhandling. Det ligger i sakens natur att motsvarande stadgande i regeringsrättslagen inte bör utformas så att part kan framtvinga muntlig förhandling också i fall, där en sådan procedur i högsta instans skulle innebära en onödig vid- lyftighet.

Det har inte ansetts erforderligt att —— såsom i kammarrättsstadgan är fallet och som skett i motsvarande stadgande i förslaget till lag om rikets kammarrätter _— ge närmare bestämmelser om begränsning av den munt- liga handläggningen till vissa frågor. Framhållas bör emellertid att muntlig- het i regeringsrätten i princip skall tjäna syftet att på viss eller vissa punkter komplettera den skriftliga utredningen. Den muntliga handläggningen behö- ver alltså ej gestaltas som en motsvarighet till huvudförhandling vid allmän domstol. Å andra sidan torde i praktiken inte sällan kunna inträffa att en muntlig förhandling spänner över hela målet och på så sätt kommer att stå nära en huvudförhandling enligt rättegångsbalken.

Genom hänvisningen i tredje stycket till 5 kap. rättegångsbalken fastslås att såsom huvudregel skall gälla att muntlig förhandling är offentlig. Emellertid kan man inte bortse från att processen i förvaltningsmål under- stundom kan beröra förhållanden, som från personlig eller ekonomisk syn— punkt är så ömtåliga, att den enskilde i Vidare omfattning än vid process i allmän domstol har befogade anspråk på att slippa insyn. Så kan t. ex. vara fallet i mål om administrativa frihetsberövanden. Till jämförelse må erinras om att i lagen om försäkringsdomstol stadgas (9 & tredje stycket) en allmän befogenhet för domstolen att på parts begäran förordna om handläggning inom stängda dörrar även i annat fall än som avses i 5 kap. 1 & rättegångs- balken. I kammarrättsstadgan föreskrivs Vidare (24 å andra stycket) att muntlig förhandling skall äga rum inom stängda dörrar, om enskild part begär det. Enligt kommitténs mening bör även regeringsrätten få befogen- het att förordna om muntlig handläggning inom stängda dörrar också i andra fall än dem 5 kap. rättegångsbalken anger. Kommittén föreslår där- för, att regeringsrätten skall, utöver vad som följer av 5 kap. 1 & rättegångs— balken, kunna förordna om icke offentlig förhandling, när hänsyn till en- skildas behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd motiverar det (jfr 8 kap. 18 å i besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfa-

randet). Angående hur vid muntlig handläggning skall tillgå med band-' lingar som bör hemlighållas, t. ex. självdeklarationer, meddelas bestämmel- ser i Iagen den 10 juli 1947 om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar.

21 5.

Första och andra styckena

Genom stadgandet i första stycket åläggs regeringsrätten att ex officio verka för att målen blir tillräckligt väl utredda. I andra stycket hänvisas beträffande bevisning _— i huvudsaklig anslutning till 10 å andra stycket lagen om försäkringsdomstol — till stadganden i 35, 36 och 38—40 kapitlen rättegångsbalken rörande bevisning i allmänhet, vittnesbevisning, skriftligt bevis, syn och sakkunnig. En avvikelse i förhållande till stadgandet i lagen om försäkringsdomstol har skett i så måtto som beträffande kostnad för syn, som enligt tredje stycket andra punkten av angivna lagrum i försäk- ringsdomstolslagen utan undantag skall utgå av allmänna medel, hänvisning införts till 39 kap. 4 & rättegångsbalken; enligt sistnämnda bestämmelse skall synekostnad i vissa fall utges av enskild part.

Med hänsyn till förvaltningsmålens beskaffenhet är det naturligt att en ' förvaltningsdomstol bär utredningsansvar. Detta utesluter inte att det i första hand bör ankomma på parterna, som ju närmast känner fakta i pro- cessen, att sörja för bevisningen. Denna princip kan utläsas av den i andra stycket intagna hänvisningen till 35 kap. 6 & rättegångsbalken. Regerings— rätten skall givetvis också kunna föranstalta om bevisning (jfr nyssnämnda lagrum andra punkten), men domstolens uppgift blir väsentligen att se till att parternas utredningsmaterial kompletteras i erforderlig mån. För- utsättningarna för sådan verksamhet från regeringsrättens sida växlar allt efter målens natur. Domstolens ansvar för att utredningen blir full- ständig är starkt markerat i mål som rör tvångsingripanden av olika slag, exempelvis omhändertagande av barn för samhällsvård. Av stadgandena i lagrummets tredje och fjärde stycken följer en viss inskränkning i domsto- lens utredningsplikt. I de fall part på grund av stadgandet i tredje stycket inte får åberopa nytt bevis blir tydligen domstolens utredningsansvar också begränsat.

Tredje stycket I förvaltningsprocessen finns inga generella bestämmelser angående frå— gan om och eventuellt i vilken omfattning klagande i besvärsinstans får ändra det yrkande eller den grund för detta, som han framfört i föregående instans. Den allmänna instansordningsgrundsats, som innebär att talan principiellt inte får vidgas kvantitativt eller ändras kvalitativt, tillämpas dock i praktiken redan nu i vid utsträckning inom den administrativa rätt— skipningen; kommittén finner därför ej skäl att föreslå, att bestämmelser i

ämnet upptas i en lag som enbart reglerar regeringsrättens verksamhet och organisation. Anordningen med allmän dispensprövning av besvär 110s rege- ringsrätten bör f. 6. enligt sakens natur i praktiken medföra att part får all anledning att fullständigt utföra sin talan redan i kammarrätten.

För en grupp mål, nämligen målen om inkomst- och förmögenhetsskatt, behövs dock enligt kommitténs uppfattning särskilda bestämmelser, som hindrar klagande i regeringsrätten att åberopa helt nya grunder för sin talan och därigenom väsentligen ändra saksammanhanget. Här är nämligen läget det, att »saken» enligt praxis anses liktydig med det i siffror bestämda yrkandet om höjning eller nedsättning av taxeringen. Under förutsättning att talan inte beloppsmässigt utvidgas kan således vitt skilda grunder efter hand åberopas till stöd för yrkande om ändring av taxering. Denna mycket liberala praxis vad gäller möjligheten att i regeringsrätten dra fram nya omständigheter kan inte längre anses motiverad, sedan ytterligare åtgärder vidtagits för att stärka kammarrättsprocessen och regeringsrätten mer än förut fått karaktär av prejudikatinstans. En regel om att klagande i rege- ringsrätten principiellt inte skall tillåtas att väsentligen ändra den grund han i kammarrätten åberopat till stöd för sitt yrkande bör emellertid ej få sin plats i lagen om regeringsrätten utan inflyta i 98 å taxeringsförordningen. Kommittén återkommer härtill i 12 kap. (avsnitt nr 23).

Det har visat sig att parterna i förvaltningsmål ej sällan underlåter att lägga fram sitt bevismaterial förrän målet nått regeringsrätten med påföljd att processen där i viss mån förrycks. En sådan processföring blir särskilt olämplig under en ordning med allmän dispensprövning. Med hänsyn härtill synes det erforderligt att i regeringsrättslagen uppta en föreskrift av inne— börd att part i princip inte får åberopa nytt bevis i regeringsrätten.

Den berörda regeln bör gälla endast för mål som fullföljs från kammar- rätt. Kommittén finner det inte tillrådligt att inskränka parts rätt att åbe- ropa nytt bevis i mål, vari regeringsrätten är första domstolsinstans. Det bör vidare vara tillåtet för part att åberopa nytt bevis när särskilda skäl moti- verar detta. Sålunda bör nytt bevis få åberopas i mål, vid vars utredning officialprincipen gör sig starkt gällande. Härvidlag märks att det för högsta domstolen gällande stadgande i 55 kap. 13 & rättegångsbalken, som i princip förbjuder att nya bevis förebringas i domstolen, endast avser tvistemål. Det faller av sig självt att då part undantagsvis får åberopa ny grund för sin talan han också äger förebringa nytt bevis till styrkande av denna grund.

Sådana särskilda skäl, som föranleder undantag från den ifrågavarande bevisförbudsregeln, bör också anses vara för handen i fall, där part gör sannolikt, att han inte haft möjlighet att tidigare i processen åberopa visst bevis eller han eljest haft giltig ursäkt att inte göra det. Fullständig bevis— ning bör inte krävas angående det hinder, part haft att förebringa materia- .let i lägre instans.

Fjärde stycket

Allmän domstol äger påkalla medverkan vid måls utredning av envar, t. ex. i form av vittnesmål (36 kap. ] & rättegångsbalken), oavsett vad som kan ha gällt i fråga om enskilds medverkan vid sakens tidigare behandling. Det sagda äger tillämplighet också på mål av ringa vikt, t. ex. smärre krav- mål eller ordningsförscelser. För försäkringsdomstolens del synes samma grundsats ha fastslagits genom att i lagen om försäkringsdomstol beträffan- de bevisning hänvisats till angivna kapitel i rättegångsbalken (se t. ex. — utom 36 kap. 1 5 —— 38 kap. 2 &, skriftliga bevis, 39 kap. 5 &, föremål av be- tydelse som bevis). Vad angår förfarandet i kammarrätten har i 22 & kam- marrättsstadgan liknande hänvisning skett till rättegångsbalken. För den stora grupp av mål, som taxeringsbesvären utgör, har dock i 24 & kammar- rättsstadgan undantag i så måtto skett som det föreskrivits att i beskatt- ningsmål ingen mot sin vilja må höras om annat än det, varom han enligt särskilt stadgande är uppgiftsskyldig. Exempel på dylika särskilda stadgan— den lämnar åtskilliga författningar från beskattningsområdet, t. ex. 37 och 39 åå taxeringsförordningen om uppgiftsskyldighet för arbetsgivare, försäk- ringsanstalt, rörelseidkare m.fl. till ledning för bl. a. anställdas inkomst- taxering, 11 5 förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt- ning om skyldighet att lämna upplysningar om verksamhet och viss annan medverkan av betydelse för skattekontrollen för den som yrkesmässigt till- verkar, bearbetar, försäljer eller distribuerar skattepliktig vara m.m. samt 7 & förordningen den 18 december 1959 angående upphörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m.m. om skyldighet för arbetstagare att lämna upplysningar till ledning för beräkning av avgiftsunderlag för arbets- givaren. Sin största praktiska betydelse har sådana inskränkande bestäm- melser på det sätt att skattemyndigheterna kan framtvinga vittnesförhör endast med arbetsgivare och andra som är skyldiga att lämna löneuppgif- ter m.m. rörande den skattskyldige men inte t. ex. med den skattskyldiges bokförarc eller annan medhjälpare, som i och för sig kunde tänkas ha upp- gifter av intresse att lämna till belysning av omtvistade frågor i målet. Särskilda bestämmelser om skyldighet för utomstående att medverka vid utredningen i förvaltningsärenden saknas på det stora flertalet förvaltnings- områden. Dylika områden av stor betydelse för regeringsrätten utgör bygg- nads-, väg- och brandlagstiftningen. I en del författningskomplex av intresse i sammanhanget har emellertid införts bestämmelser, som ålägger utom— stående en tämligen generell skyldighet att medverka (se t. ex. 78 & hälso— vårdsstadgan, 13 ä 1 mom. lagen om nykterhetsvård och 15 & barnavårds— lagen). Vederbörande kommunala instans har på så sätt fått uttryckligt författningsstöd för att till förhör kalla envar, som kan tänkas ha upplys- ning att lämna rörande förekommande ärenden eller vissa slags ärenden.

Besvärssakkunniga har (förslaget till lag om förvaltningsförfarandet s. 588 f.) kommit till slutsatsen att förvaltningsdomstol inte borde ha befo- genhet att påkalla enskilds medverkan i besvärsärende i vidare utsträck- ning än vanliga förvaltningsmyndigheter (jfr lagförslaget 15 kap. 9 5). En annan ordning skulle enligt de sakkunniga medföra en inte önskvärd ök- ning av klagofrekvensen och en snedvridning av förfarandet. Som av det föregående framgår, saknas för vanliga förvaltningsmyndigheters del i fler— talet författningar på det administrativa området bestämmelse om befogen- het för myndigheten att ålägga utomstående att medverka vid ärendes ut— redning. Följden skulle alltså bli att kammarrätten och regeringsrätten på vidsträckta områden och med avseende på betydelsefulla målgrupper skulle sakna möjlighet att t. ex inkalla vittnen och därigenom sörja för bättre ut- redning i förekommande mål.

Enligt kommitténs mening är det angeläget, att regeringsrätten liksom övriga förvaltningsdomstolar inte ställs i ett sämre läge än de allmänna dom- stolarna vad avser möjligheten att genom bevisning skapa klarhet i målen och därmed förutsättningar för ett riktigt avgörande. Det ter sig då mindre tillfredsställande, om t.ex frånvaron av särskilda bestämmelser rörande tredje mans uppgiftsskyldighet i byggnadsförfattningar skulle hindra kam- marrätten och regeringsrätten att ålägga utomstående att infinna sig och vittna i byggnadsmål. Det bör erinras om att det i de allra flesta fall är enskilda rättssökande som klagar i för dem viktiga ärenden; dessa skulle säkert finna det svårbegripligt, om de ej i hithörande mål skulle ha samma möjlighet att åstadkomma bättre utredning genom vittnens inkallande som står till förfogande också i de enklaste mål hos allmän underrätt. Even- tuella farhågor för en Ökning av klagofrekvensen torde inte höra över— skattas — redan den omständigheten att det är möjligt att i förvaltnings— domstol under ed höra vittnen, som frivilligt inställer sig (något som inte är möjligt hos den underordnade myndigheten) kunde ju f.ö. innebära en sådan fara. Å andra sidan är det klart att i fall, där lagstiftaren genom ut— tryckliga bestämmelser om uppgiftsskyldighet m.m. begränsat kretsen av de utomstående, som är skyldiga att i lägre instans lämna uppgifter eller på annat sätt medverka vid utredning, den förvaltningsdomstol, dit ärendet fullföljs, inte bör kunna kräva medverkan i form av vittnesmål eller eljest i vidare mån än bestämmelserna om uppgiftsskyldighet medger.

På grund av det anförda har kommittén vid lagförslagets utformning an— slutit sig till den i lagen om försäkringsdomstol och kammarrättsstadgan intagna principståndpunkten, att domstolen äger påkalla medverkan vid måls utredning av envar, men i förevarande stycke upptagit en undantags- regel av innehåll att om i lag eller författning är särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet, regeringsrätten inte mot någons vilja får höra honom om annat än det, varom han enligt föreskriften är uppgiftsskyldig.

407 Fem te stycket Kommittén föreslår som huvudregel i fråga om ersättning till vittne eller sakkunnig en motsvarighet till stadgandet i 10 & tredje stycket första punk— ten lagen om försäkringsdomstol, nämligen att ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han hörs på enskild parts begäran, utges av parten och eljest utgå av allmänna medel. Utöver vad som gäller vid processen inför försäkringsdomstolen vill kommittén emellertid föreslå, att möjlighet öpp- nas för regeringsrätten att förordna att ersättning till enskild parts vittne skall utgå av allmänna medel när speciella skäl talar härför. Gällande kammarrättsstadga innehåller i 26 å andra stycket en dylik föreskrift. Stad- gandet i fråga torde väsentligen ha tillkommit i syfte att förhindra att en- skild part i taxeringsprocessen skall nödgas bära vittneskostnad i fall, där det framstår som obilligt, t. ex. när prövningsnämnd eller taxeringsintendent ställt beviskrav på honom, vilka befunnits onödigt stränga. Man torde knappast på olämpligt sätt föregripa eventuella allmänna regler angående ersättning för kostnader i förvaltningsprocess, om man inskriver ett dylikt stadgande i regeringsrättslagen och därigenom gör det tillämpligt i alla för- valtningsmål i denna instans.

22 5.

I lagrummets första stycke hänvisas beträffande förfarandet i övrigt till vissa bestämmelser i 9, 12, 17, 32, 33 och 55 kap. rättegångsbalken. Det är här fråga bl.a. om straff och vite, rättegångsombud, rättelse av dom eller beslut och delgivning. Vidare framgår, att de för högsta domstolen medde- lade föreskrifterna rörande skriftväxling m.m. i tillämpliga delar skall gälla förfarandet i regeringsrätten. Genom hänvisningen till 55 kap. rätte- gångsbalken tillgodoses syftet med regeln i 8 5 första stycket lagen om för- säkringsdomstol om att ändring till enskild parts nackdel inte får ske utan partens hörande. Särskilt har föreskrivits, att besvärstalan får återkallas innan regeringsrättens utslag eller beslut meddelats.

I ett andra stycke av förevarande lagrum har upptagits ett stadgande om generell rätt att meddela inhibitionsbeslut m.m., motsvarande regeln i 8 5 andra stycket lagen om försäkringsdomstol.

Genom paragrafens tredje stycke får regeringsrätten befogenhet att an- lita polismyndighet för delgivning. Ytterligare erforderliga bestämmelser om delgivning torde böra utfärdas i administrativ ordning, såvida inte be- hovet av sådana föreskrifter tillgodoses genom en allmän reglering för alla domstolar.

23 5.

I lagrummet hänvisas beträffande omröstning i regeringsrätten till rätte- gångsbalkens bestämmelser härvidlag. Enligt sakens natur blir det i de allra flesta fallen fråga om att tillämpa föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken

angående omröstning i tvistemål. I några typer av mål torde dock omröstning böra ske enligt reglerna i 29 kap. rättegångsbalken rörande omröstning i brottmål. Exempel härpå utgör disciplinmål, mål om utdömande av vite och mål som avses i 9 kap. 5 & rättegångsbalken (beivran av förseelse mot före- skrifter om ordning vid sammanträde, av smädligt skrivsätt m. m.).

24 5. I detta lagrum upptas bestämmelser om regeringsrättens avgöranden. Några mera detaljerade regler angående utformningen av utslag —— avgö—

rande av själva saken _— och beslut torde inte erfordras. Kommittén har i 3 kap. framhållit betydelsen av att klargörande beslutsskäl lämnas i den högsta instansens avgöranden. I den speciella motiveringen till 20 5 har framhållits att muntlig förhandling ej behöver vara mer än ett komplement till den skriftliga utredningsformen. Av sista punkten i nu förevarande paragraf framgår, att regeringsrättens utslag skall grundas på en bedömning av allt processmaterial. Den skriftliga utredningen skall alltså beaktas även i mål, vari muntlig handläggning äger rum.

25 5.

I prop. 1961:45 med förslag bl. a. till lag om försäkringsdomstol framhöll departementschefen (s. 212 f.) att frågan om ersättning till enskild för kost- nader i försäkringsdomstolen inte lämpligen kunde regleras för sig utan måste ses i ett vidare sammanhang. Man borde således avvakta det förslag till en samlad lösning, som besvärssakkunniga väntades framlägga. Depar- tementschefen nöjde sig därför med att föreslå den av riksdagen sedermera antagna bestämmelse om ersättning till vittne eller sakkunnig, som ovan berörts i den speciella motiveringen till 21 & femte stycket.

Besvärssakkunniga har numera lagt fram förslag till allmänna regler om ersättning för kostnader i förvaltningsprocessen (19 kap. i de sakkunnigas förut omnämnda betänkande). Efter remissbehandling är förslaget föremål för Kungl. Maj:ts prövning. I den föreliggande situationen har kommittén inte ansett sig med avseende på regeringsrätten och kammarrätten böra föreslå någon mera generell reglering av frågan om processkostnader. I den mån en utförlig lagstiftning om hithörande frågor framdeles kommer till stånd möter inga svårigheter att för regeringsrättens del anknyta till det nya regelsystemet.

Kommittén anser sig dock på två punkter böra föreslå att i den nya rege- ringsrättslagen införs regler om kostnadsersättning till enskild part. Det ena fallet avser rättegångskostnader i mål, som väsentligen avser tvist mel- lan enskilda parter och det andra gottgörelse för inställelse vid muntlig handläggning.

I praxis har —— låt vara mycket sparsamt — förekommit, att kostnads- ersättning av regeringsrätten utdömts i förvaltningsmål, som väsentligen angår tvist mellan enskilda parter. Det har exempelvis varit fråga om

___—A.M.. ___...

; l l i !

grannelagsförhållanden eller om prästs anspråk på löningsrättigheter gent— emot kyrklig kommun. Målen har ofta varit av indispositiv natur, men stundom har kostnadsersättning utdömts också i rent dispositiva mål. Då man i berörda fall tillerkänt part ersättning för kostnader, torde detta ha skett bl. a. med stöd av analogier huvudsakligen från gamla rättegångsbal— kens bestämmelser rörande fördelningen av kostnader i tvistemål. När kom- mittén nu föreslagit en reglering av processen i regeringsrätten genom an- knytning till ett flertal bestämmelser i gällande rättegångsbalk, skulle en underlåtenhet att uppta regler beträffande kostnader i administrativa tvister mellan enskilda parter kunna ge anledning till antagandet att kostnadser— sättning i dylika fall ej längre kunde utdömas. Till undanröjande av miss— förstånd härutinnan föreslår kommittén därför att i första stycket av före— varande lagrum föreskrivs, att regeringsrätten i mål, som väsentligen angår tvist mellan enskilda parter, kan ålägga part att helt eller delvis ersätta motparts kostnad; härvid skall bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken lända till efterrättelse i tillämpliga delar. I vilka fall kostnadsersättning skall utdömas —— hittills har som nämnts praxis varit utpräglat restriktiv — torde få överlämnas till rättstillämpningen.

I lagrummets andra stycke föreslår kommittén, att enskild part inom vissa gränser skall kunna få ersättning av allmänna medel för kostnader som föranletts av hans inställelse vid muntlig förhandling i regeringsrätten. Kommittén har i den allmänna motiveringen pekat på vikten av att muntlig handläggning blir mindre sällsynt än f.n. En orsak till att enskilda parter hittills visat sig så föga angelägna om att utverka muntlig handläggning av förvaltningsmål kan antas vara, att vederbörande ej ens om han vinner framgång i sin besvärstalan kan räkna med ersättning av allmänna medel för en inställelsekostnad vilken ofta kan vara betungande. En förutsättning för att sådan kostnad i regeringsrätten skall ersättas bör vara att förhand- lingen äger rum på annan ort än partens bostadsort. Ersättning bör kunna utgå oavsett om det är parten själv som begärt förhandlingen eller om initiativet kommer från domstolen eller andra parten. Det synes ej böra komma i fråga att ersättning av allmänna medel för inställelsekostnad skall utgå i mål, som väsentligen avser tvist mellan enskilda parter. Vad angår gottgörelsens omfattning bör densamma kunna avse dels parts utgifter för resa till och från sammanträdesorten och för uppehälle där, dels kostnader för tidsspillan i anledning av inställelsen. Gottgörelse för tidsspillan kom- mer i normalfallet att avse ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Undan- tagsvis kan dock ersättning för tidsspillan tänkas utgå även som kompen- sation för annan ekonomisk uppoffring som part fått göra på grund av inställelsen vid domstolens sammanträde. Eget arbete, som part nedlagt på mål, bör däremot inte vara ersättningsgillt, ej heller kostnad för ombuds inställelse. I fråga om ersättningsbelopps storlek bör tillämpas de grunder som gäller angående bestämmande av ersättning av allmänna medel till vittne.

Kommittén föreslår alltså en bestämmelse som innebär, att regeringsrät- ten under angivna förutsättningar kan tillerkänna part ersättning för in- ställelsekostnad. Härigenom har kommit till uttryck att rätten till dylik ersättning inte är villkorslös. Om således part genom försummelse vid måls skriftliga utredning orsakar en muntlig förhandling, som eljest inte skulle ha varit behövlig, hör han inte medges ersättning för inställelsekostnad.

Övergångsbestämmelserna

Särskilda bestämmelser fordras angående dels talan mot kammarrätts- utslag, som meddelats före den föreslagna regeringsrättslagens ikraftträ— dande, och dels talan mot myndighets beslut, som enligt gällande lag upptas av regeringsrätten men som enligt kommitténs förslag framdeles skall prö- vas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det synes knappast kunna ifrågakomma att göra de föreslagna reglerna om prövningstillstånd och om förbud mot nya bevis tillämpliga på kammarrättsutslag i skattemål, vilka meddelats före den nya regeringsrättslagens ikraftträdande. Vidare torde det vara lämpligt att besvär, vilka nu prövas av regeringsrätten men som framdeles skall behandlas av Kungl. Maj:t i statsrådet, tas upp av regeringsrätten, om det överklagade beslutet tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Kom— mittén föreslår därför en övergångsbestämmelse av innehåll, att äldre be- stämmelser skall gälla i fråga om talan mot utslag eller beslut, som med- delats före den föreslagna lagens ikraftträdande.

Åtskilliga grupper av mål i den nuvarande regeringsrättskatalogen före- kommer mycket sällan och torde snart komma att helt försvinna. Härom må hänvisas till framställningen i 12 kap. Eftersom det ter sig onödigt att för de ifrågavarande målen ändra gällande instansordning, föreslår kom- mittén en övergångsbestämmelse av innehåll, att mål om beslut av kommu- nalstämma i ärende, som endast angår i mantal satt jord, jämte ett antal andra sällsynta mål alltjämt skall prövas av regeringsrätten, i den mån besvär i sådana ämnen kan komma att anföras.

10KAPITLET

Speciell motivering till förslaget till lag om rikets kammarrätter

1 's".

Kommittén har i den allmänna motiveringen redovisat sin ståndpunkt i fråga om antalet kammarrätter och dessas lokala behörighet. De båda kam- marrätternas domkretsar här liksom hovrätternas bestämmas i administra- tiv ordning. Var och en av kannnarrätterna avses skola uppta mål från de myndigheter, som finns inom respektive domkretsar. Mål från svensk myn- dighet i utlandet torde böra fullföljas hos kammarrätten i Stockholm. Den i 7 kap. närmare behandlade undantagsregeln, att kammarrätten i Stockholm skall vara behörig att pröva alla fastighetstaxeringsmål, även dem som här- rör från Sydsverige, föreslås skola inskrivas i taxeringsförordningen.

Vad angår mål som från en lokal första instans går till central högre myndighet — i regel verk eller styrelse i Stockholm eller mellankommunala prövningsnämnden _ innebär den föreslagna ordningen, att fråga, som ursprungligen handlagts av instans i södra Sverige, vid fullföljd kommer att via central besvärsmyndighet i Stockholm föras till kammarrätten i huvud- staden. De mål, som det här rör sig om, utgör högst ett hundratal om året, mestadels tullmål. Även om det någon gång (t. ex. när muntlig förhandling i ett sådant besvärsmål är aktuell) kunde ligga en viss fördel i att ha en annan ordning — så att den södra kammarrätten blev behörig i dyiika fall —— föreligger knappast tillräckliga skäl att modifiera den tilltänkta instans- ordningen genom speciella föreskrifter. Märkas bör att hinder inte möter mot att stockholmskammarrätten sammanträder för muntlig handläggning på ort utanför domkretsen.

Enligt 68 ä 2 inom. folkbokföringsförordningen gäller att mål om kyrko— bokföring eller mantalsskrivning skall underställas kammarrättens pröv- ning, om länsstyrelser stannat i olika beslut rörande fråga var någon skall kyrkobokföras eller mantalsskrivas. Underställningen skall beslutas av den länsstyrelse som sist behandlat målet. Den kompetenskollision, som kan uppkomma när flera kammarrätter finns, synes kunna undvikas på mest praktiskt vis genom en föreskrift i folkbokföringsförordningen av innebörd att den kammarrätt blir behörig, under vilken den underställande länssty- relsen hör. Förs i fall som avses i 67 å andra stycket folkbokföringsförord-

ningen talan mot flera länsstyrelsers beslut, bör talan enligt samma princip upptas av den kammarrätt, inom vars domkrets den sist beslutande läns- styrelsen är belägen.

Ett mål om ersättningskrav mot kommun enligt socialhjälpslagen eller barnavårdslagen kan komma att behandlas av två eller flera länsstyrelser. För sådant fall synes lämpligen böra föreskrivas i vederbörande lagar, att talan skall föras hos den kammarrätt, till vars domkrets den sist beslutande länsstyrelsen hör. Härigenom kommer samma princip att gälla för alla mål, i vilka kammarrätt har att pröva beslut av två eller flera länsstyrelser. Om en tidigare beslutande länsstyrelses beslut redan Överklagats hos kammar- rätten, bör dock den kammarrätten vara forum för hela sakens behandling.

2 &.

Paragrafen upptar de allmänna reglerna för kammarrätts behörighet. Den primära kompetensbestämmelsen, som framgår av lagrummets första stycke, är att domstolen skall uppta besvär över myndighets beslut i enlig- het med besvärsföreskrifter i de materiella författningar som reglerar olika förvaltningsområden. I stycket upptas dessutom en erinran om kammar- rätts kompetens när det gäller underställda mål samt föreskrift att an- märkningar efter granskning av riksrevisionsverkets räkenskaper skall prö- vas av domstolen.

Principiellt vore det önskvärt att alla berörda författningar på det admini- strativa området till upplysning för parterna innehöll direkta bestämmelser om instansordningen för de fall, där besvär skall anföras hos kammar- rätten. I nuvarande läge är det på grund av författningsmaterialets omfatt- ning och svåröverskådlighet omöjligt att realisera ett sådant program. Kommittén har emellertid sökt sörja för att vederbörliga stadganden om fullföljd hos kammarrätten utformas i de fall detta rimligen låter sig göra. Efter hand som författningsmaterialet förnyas bör det bli möjligt att ut- sträcka den här ifrågavarande ordningen till allt vidare fält.

Kommitténs förslag innebär ju från organisatorisk synpunkt, att kam— marrätt inskjuts som prövningsinstans mellan verk, länsstyrelser m.fl. myndigheter och regeringsrätten i det stora flertalet förvaltningsmål. De båda kammarrätterna får därigenom ett målregister, som omfattar allra största delen av de f. n. i regeringsrättslagen 2 5 uppräknade målen, den s.k. regeringsrättskatalogen. För flertalet av målen införs _ som nyss nämnts _ i de berörda lagarna regler om fullföljd till kammarrätten. Här- efter kvarstår emellertid en restgrupp av mål, för vilkas del det inte är prak- tiskt möjligt att i de materiella författningarna på en gång korrigera före- fintliga eller införa nya besvärsregler. Bestämningen av kammarrätts be- hörighet, såvitt avser ifrågavarande målgrupper, kan endast ske genom att måltyperna uppräknas i kammarrättslagen. I andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför att, om av stadgande, som meddelats före kam-

marrättslagens ikraftträdande, följer att besvär över förvaltande myndighets beslut får anföras hos Kungl. Maj :t, i stället såvitt angår vissa uppräknade slag av mål skall gälla, att besvär skall anföras hos kammarrätt. _ Det är här endast fråga om besvär över förvaltande myndighets beslut, alltså en snävare bestämning än »myndighet» i första styckets allmänna kompetens— regel; genom besvärsföreskrifter i specialförfattningar får kammarrätt ock- så att behandla besvär över beslut av myndigheter, som inte utövar förvalt- ning. t. ex. stads— eller kommunalfullmäktige. — I författningar, som ut- färdas efter kammarrättslagens ikraftträdande, förutsätts preciserade full- följdsregler alltid bli införda.

Vad angår de måltyper, som alltså enligt bestämmelserna i andra stycket skall upptas av kammarrätt, lämnas närmare motivering i 12 kap., där gränsdragningen mellan Kungl. Maj:ts och förvaltningsdomstols kompetens över hela linjen behandlas.

I ett tredje stycke av lagrummet upptas bestämmelser om s.k. blandade besvärsmål. Enligt 3 5 andra stycket nuvarande regeringsrättslag gäller, att regeringsrätten i dylika mål, d. v. s. sådana som angår flera ämnen av vilka något men inte alla tillhör domstolens kompetens, inte själv får avgöra målet utan skall med eget utlåtande överlämna hela målet till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet. I kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärk- ningsmål m.m. föreskrivs (i 3 å andra stycket) motsvarande ordning för kammarrättens del i fråga om vissa mål som f.n. i princip skall slutligt avgöras i denna instans. Ett exempel på blandade besvärsmål föreligger när byggnadsnämnd och länsstyrelse avslagit ansökan om dispens från bygg- nadsförbud och beslutet samtidigt innebär att begärt byggnadslov vägrats. Frågan om byggnadslov hör i och för sig till regeringsrätten, medan dispens- frågan skall avgöras i konselj.

För att regeln i 3 & andra stycket regeringsrättslagen skall vara tillämplig förutsätts enligt praxis att ett sådant inre sammanhang föreligger mellan de skilda frågorna i målet att dessa inte kan bedömas var för sig. Om sådant samband inte är för handen kan regeringsrätten respektive kammarrätten klyva målet och således till avgörande i konselj överlämna endast fråga som ligger utanför domstolskompetensen. Som skäl för specialregeln med avseende på blandade besvärsmål anfördes vid dess tillkomst, att det inte skulle vara lämpligt att helt utesluta regeringsrätten från att ta befattning med sådana mål (prop. 1908:37 s. 35). Föredragande departementschefen utgick nämligen ifrån, att regeringsrätten inte skulle vara behörig att utan uttrycklig föreskrift befatta sig med mål av ifrågavarande slag. Det kan nämnas, att blandade besvärsmål ej är talrika vare sig i regeringsrätten —— där de under den senaste tiden utgjort omkring 35 om året —— eller i kam- marrätten.

Enligt den ordning som kommittén föreslår för förvaltningsrättskip-

ningens organisation kommer flertalet förvaltningsmål att föras genom kammarrätt, innan de kan upptas av regeringsrätten. Under sådana för— hållanden är det anledning att fråga om man inte bör beskära instansord- ningen för den situation att besläktade ämnen tillhör dels förvaltningsdom— stols och dels regeringens kompetens. Enligt kommitténs mening är det för omständligt att för mål, som skall avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet, låta beslutet där föregås av behandling i två förvaltningsdomstolar. Rimligtvis bör det räcka att antingen regeringsrätten eller kammarrätt tar ställning till saken. Det torde knappast behöva inge några betänkligheter att helt anför- tro domstolsbehandlingen av de ifrågavarande målen åt en välrustad kam- marrättsorganisation. För den händelse frågor av prejudikatnatur skulle uppkomma i målen eller i likartade fall skilda meningar göra sig gällande i de båda kammarrätterna, kan Kungl. Maj :t i statsrådet inhämta regerings- rättens utlåtande.

Ifrågavarande tredje stycke av 2 5 har _ för vinnande av större tydlig- het — formulerats så, att av lydelsen framgår att det åligger kammarrätten att överväga om målet ej kan klyvas.

3 &.

De här föreslagna bestämmelserna ersätter närmast 4 5 första punkten i den nämnda kungörelsen den 12 december 1924 med föreskrift angående fullföljd av talan i vissa besvärsmål men har utformats efter mönster av de utförligare regler för motsvarande fall, som upptas i 4 & första och andra styckena nuvarande regeringsrättslag. F.n. förekommer inte i kammar— rätten, att besvär över beslut, som för sin giltighet kräver Kungl. Maj:ts fastställelse, t. ex. vissa kommunala beslut, anförs hos kammarrätten. Efter- som detta med kommitténs förslag till instansordning kan bli fallet, fordras en uttrycklig föreskrift om att underställningen av målet inte hindrar kam- marrätten att pröva besvären _ liksom ej heller förekomsten av en med be- svären förenad dispensansökan till Kungl. Maj:t. Sådana bestämmelser gäller ju redan nu för regeringsrättens vidkommande.

Vad angår mål, i vilka besvären är förenade med en ansökan om dispens eller dylik åtgärd, som ankommer på beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet, blir under den föreslagna nya ordningen läget i kammarrätten delvis ett annat än vid tillämpning av 4 å andra stycket gällande regeringsrättslag. Kammarrätten måste nämligen, innan fortsatta åtgärder med sådana mål vidtas, avvakta att dess avgörande vinner laga kraft. Sker detta, skall dom- stolen avge utlåtande över ansökningen och därefter överlämna densamma till vederbörande statsdepartement för föredragning i konselj (det förut- sätts givetvis att beslutet i besvärsmålet gått emot klaganden, så att pröv- ning av ansökningen inte blivit överflödig). Om återigen besvär över kam- marrättens utslag anförs hos regeringsrätten och kammarrättens avgörande alltså inte vinner laga kraft, kommer motsvarande uppgift att åligga rege-

ringsrätten (enligt 3 5 andra stycket i kommitténs förslag till lag om rege— ringsrätten). Den föreslagna ordningen innebär, att blott endera av kam- marrätten och regeringsrätten behöver lägga ned arbete på yttranden över ansökningar om dispens eller dylikt. En annan sak är att det praktiskt sett kan tänkas innebära en lönande arbetsrutin för kammarrätterna att den i besvärsmålet dömande avdelningen. om dess beslut går klaganden emot, överväger en förefintlig ansökan i omedelbar anslutning till beslutet rörande tvisten. Det stora flertalet mål kan ju beräknas inte bli Överklagade.

Enligt 4 & andra punkten i den förut nämnda kungörelsen den 12 decem- ber 1924 har kammarrätten samma möjlighet som regeringsrätten äger en- ligt 4 % tredje stycket nuvarande regeringsrättslag att utan ansökan av part på eget initiativ föreslå, att Kungl. Maj:t beviljar dispens eller annat undan- tag. Av samma skäl som redovisas i den speciella motiveringen till 3 & i kommitténs förslag till regeringsrättslag har något stadgande om sådan initiativrätt inte upptagits i förevarande förslag till kammarrättslag.

4 5.

Enligt rättegångsbalken skall part som vill överklaga underrätts dom inge vadeinlaga till underrätten (50 kap. 1 5). Vad gäller klagan på förvalt- ningens område saknas däremot enhetliga regler angående var besvär skall inges. Under inflytande av rättegångsbalkens bestämmelser i ämnet har dock alltmera befästs den ordningen att besvär skall inges till beslutsmyndig- heten och således inte direkt till besvärsmyndigheten. Samma ordning före- slås som huvudregel i förslaget till lag om förvaltningsförfarandet (14 kap. 1 g). Eftersom det med hänsyn till den normala gången för besvärsärendenas behandling synes rationellt, att den myndighet som fattat det klandrade be- slutet omedelbart får ta förberedande befattning med klagomålen, föreslår kommittén i lagrummets första stycke att besvär skall inges till beslutsmyn- digheten, där ej annat är föreskrivet. Någon föreskrift om hur det skall förfaras när besvär ingetts till besvärsmyndigheten i stället för till besluts- myndigheten och specialförfattning inte innehåller bestämmelse för sådant fall, torde inte behövas. Enligt rättspraxis anses nämligen besvär rättidigt anförda, om de inkommit till besvärsmyndigheten före besvärstidens ut- gång. (Jfr även 96 å taxeringsförordningen.) I fråga om tid för besvärs an- förande över myndighets beslut hos kammarrätt gäller lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

I första stycket upptas även vissa bestämmelser om vad beslutsmyndighet skall göra med inkomna besvär (infordra förklaring m.m., med eget utlå- tande insända handlingarna till kammarrätten). Av formuleringen (där ej — — särskilda föreskrifter meddelats) följer bl.a. att skyldigheten att yttra sig över besvär hos kammarrätten ej gäller den grupp av myndigheter, från vilken flertalet besvär hos kammarrätten härrör sig, nämligen pröv- ningsnämnderna; i 97 & taxeringsförordningen finns nämligen särskilda

föreskrifter om infordrande av förklaring eller yttrande över kammarrätts- besvär m. rn.

Vad angår besvär över kommunala beslut — som ju enligt kommitténs förslag skall anföras hos kammarrätt (i stället för som nu hos länsstyrelse) —— anser kommittén de praktiska förhållandena tills vidare motivera, att besvären skall inges till kammarrätten. Föreskrift härom ges i andra stycket. Visserligen pågår en snabb utveckling av den kommunala förvaltningen, men än så länge torde inte över hela linjen finnas tillräckliga organisato- riska förutsättningar för att man skall kunna generellt föreskriva att besvär skall inges till vederbörande kommunala beslutsmyndighet.

För visst fall av felaktigt ingivande av besvär fordras särskild föreskrift. Det gäller besvär som anförs hos och inges till Kungl. Maj:t i överens- stämmelse med kvarstående stadgande av sådan innebörd i specialförfatt- ning (men i strid mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen i 2 5 andra stycket). I sådana fall bör rimligtvis en klagande, som enligt stad— gandet i specialförfattning rättidigt gett in sina besvär till statsdepartement, anses ha fullföljt talan hos kammarrätten inom behörig tid. En föreskrift av sådan innebörd har intagits i ett tredje stycke av lagrummet. Till stats- departement inkommen besvärsskrift, som rätteligen bort ställas till kam- marrätt och inges till beslutsmyndigheten, bör självfallet utan föregående anmälan för Kungl. Maj :t vidarebefordras till vederbörande kammarrätt.

5 och 6 åå.

I 7 kap. har kommittén klargjort sin ståndpunkt i fråga om kammar- rätternas organisation, ledamöternas kompetens, antal, tjänsteställning m. m. Detaljregler i dessa ämnen upptas i förevarande lagrum.

Till en början ges i 5 5 första stycket föreskrifter om vilka ordinarie leda— möter som finns i kammarrätt, om lagfarenhet och om utnämning.

I 5 & andra stycket föreslås, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser — i arbetsordning eller motsvarande författning — om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för kammarrätts- ledamot.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om att lagfaren domare skall vara svensk medborgare, ha fyllt tjugufem år och ha avlagt domared eller motsvarande försäkran samt domarjävsreglerna i samma kapitel erhåller genom stadgandet i 5 % tredje stycket direkt motsvarighet eller görs till- lämpliga genom hänvisning.

I ett fjärde stycke i 5 % upptas en föreskrift om att ledamot som är omyn- dig eller i konkurs inte får utöva sin befattning.

Rättegångsbalken stadgar i 2 kap. 3 &, att i hovrättsavdelning skall, för- utom ordföranden, ingå minst tre hovrättsråd. När det gäller kammar- rätternas indelning, som behandlas i 6 5 första stycket, går kommitténs förslag ut på, att en ordinarie avdelning — kommittén använder denna be-

teckning i stället för den hittillsvarande, division —— alltid skall bestå av presidenten eller lagman som ordförande samt fem andra ledamöter. Möj— lighet bör dock finnas att inrätta särskilda tre- eller fyrmansavdelningar om speciella förhållanden kräver det. Under sådana förutsättningar synes det lämpligt att i en huvudregel fixera sammansättningen av ordinarie av- delning och att genom en supplerande bestämmelse lägga i Kungl. Maj:ts hand att förordna att inom kammarrätt skall finnas en eller flera särskilda avdelningar med tre eller fyra kammarrättsråd. Bestämmelser om kammar- rätternas assessorsorganisation bör i likhet med föreskrifterna angående hovrätternas assessorer utfärdas i administrativ ordning.

I 6 & andra stycket har upptagits en hänvisning till särskilda bestäm- melser rörande kammarrätts sammansättning vid behandling av vissa mål. Här åsyftas bl. a. stadganden i taxeringsförordningen och barnavårdslagen. Av 165 5 1 mom. och 180 5 3 mom. taxeringsförordningen framgår, att i kammarrättens handläggning av fastighetstaxeringsmål skall _ med vissa undantag enligt Kungl. Maj:ts bestämmande _ delta tre kammarrättsleda- möter samt två Särskilda ledamöter. Om tre av kammarrättens ledamöter är ense om slutet, kan målet avgöras utan hinder av en särskild ledamots ute- varo. I 165 5 2 mom. nyssnämnda förordning stadgas om förordnande av en krets särskilda ledamöter med sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Såsom framgår av 7 kap. avser kommittén, att vid handläggning av barna- vårds-, alkoholist- och vissa socialhjälpsmål avdelningen skall bestå av — utom tre kammarrättsledamöter — två särskilda ledamöter med erfarenhet av sociala frågor. Kommittén framlägger i detta hänseende förslag till nya bestämmelser i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och socialhj älpslagen, till vilka förslag här må hänvisas.

Enligt kammarrättsstadgan 5 & förordnar Kungl. Maj :t — som tidigare berörts i 7 kap. — särskilda sakkunniga med uppgift att gå kammarrätten till handa med yttrande i frågor rörande bokföring och balansteknik samt i frågor om uppskattning av inkomst av skog. Stadgande härom torde lämp- ligen böra upptas icke i förevarande lag utan i domstolens arbetsordning. Närmare bestämmelser om de former, under vilka dessa sakkunniga anlitas, m.m. (se härom f.n. 5 5 andra och tredje punkten kammarrättsstadgan), torde också böra meddelas i administrativ väg.

En föreskrift om att kammarrätt skall ha kansli, som hålls öppet för allmänheten på bestämda tider, har upptagits i 6 & tredje stycket. (Jfr be- träffande hovrätt 2 kap. 3 & rättegångsbalken.)

7 &.

Såsom framgår av 7 kap. föreslås i fråga om kammarrätts domförhet ingen ändring av den nuvarande regeln för normalfallet, nämligen att be- slut kan fattas av tre ledamöter. Ett stadgande av sådan innebörd har in- tagits i lagrummets första stycke.

I 1 kap. 11 & första stycket rättegångsbalken föreskrivs, att rådhusrätt i tvistemål är domför med tre lagfarna domare och att högst fyra får sitta i rätten. Beträffande hovrätt stadgas i 2 kap. 4 & första stycket rättegångs- balken, att domfört antal ledamöter är fyra och att inte flera än fem får sitta i rätten. Möjligheten att besätta domstolen med en domare utöver minimiantalet för domförhet har införts till förebyggande av att domstolen vid behandling av större mål eller vid måls utsättande till fortsatt huvud- förhandling förlorar domförheten genom att förfall inträffar för någon ledamot. Även om det ej så ofta kan bli anledning för kammarrättsavdel- ning att sammanträda med fyra ledamöter, torde dock en möjlighet härtill böra stå öppen (jfr betr. gällande ordning 14 å andra stycket kammar- rättsstadgan). Anmärkas bör, att det beträffande vissa av de målgrupper, som enligt kommitténs förslag tillförs kammarrätt, måhända kan befinnas lämpligt att — med hänsyn till måltypens eller det enskilda målets svår- bedömlighet — låta fyra ledamöter, i stället för som vanligt tre, delta i handläggningen. I vilken utsträckning så skall ske, torde få bli beroende av småningom vunnen erfarenhet. På grund av det anförda har som en andra punkt i lagrummets första stycke upptagits ett stadgande, motsvarande den ovannämnda föreskriften om rådhusrätt att högst fyra får sitta i rätten.

Kammarrättsstadgan innehåller i 14 & tredje stycket föreskrifter bl.a. angående handläggningen av mål som med kammarrättens utlåtande skall överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Ett särskilt stadgande i kammar— rättslagen angående beslutförhet i dylika fall synes kommittén överflödigt.

Som en sista punkt av 7 5 första stycket lämnas en hänvisning till sär- skilda bestämmelser rörande kammarrätts domförhet vid behandling av vissa mål. Denna hänvisning avser bl. a. föreskrifter i taxeringsförordningen och barnavårdslagen. (Jfr den speciella motiveringen till 6 5 andra stycket.)

Från praktisk synpunkt är det nödvändigt att ledamot i kammarrätten är befogad att ensam vidta åtgärd som endast avser måls beredande. Vissa beredande uppgifter bör naturligen också kunna ombesörjas av fiskaler och kanslitjänstemän. Eftersom det ställer sig svårt att i en generell lag- bestämmelse avgränsa de frågor det här gäller, bör det överlämnas åt Kungl. Maj :t att närmare bestämma i ämnet. Föreskrift härom har upptagits i ett andra stycke av lagrummet.

Det blir inte längre erforderligt att ge sådana stadganden om måls av— görande i plenum, som f.n. (se 15 &” kammarrättsstadgan) finns för familje- bidragsmål, socialhjälpsmål m. fl. mål, vilka nu behandlas av kammarrätten i sista instans; sådana mål skall ju framdeles få fullföljas till regerings- rätten och där kunna upptas till prövning, om prejudikat- eller intresse- dispens meddelas. De fastighetstaxeringsmål som nu stannar i kammarrätt och enligt kommitténs förslag avses skola slutligt avgöras av kammar- rätten i Stockholm, kan f.n. inte hänskjutas till plenum, och skäl för någon ändring härvidlag synes ej föreligga. Självfallet innebär avsaknaden av sär-

skilda regler om plenum inget hinder för kammarrättens ledamöter att in pleno sammanträda för överläggning rörande i målen uppkommande fre- kventa frågor av principiellt intresse. Sådana överläggningar kan vara mycket nyttiga såsom ägnade att främja enhetlighet i handläggning och bedömande.

8 &.

Kammarrätt bör liksom f.n. (se 8 & kammarrättsstadgan) ha möjlighet att sammanträda utanför domstolsorten både för muntlig förhandling och syn och i annat fall när det av särskilda skäl finns erforderligt. Härom stadgas i förevarande lagrum.

Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att även om antalet sam— manträden utom förläggningsorten kan väntas öka vid jämförelse med nu- läget, man dock inte _ i varje fall ej i början _ har skäl räkna med sådan frekvens, att på förhand bestämda sammanträdesterminer för olika central- orter inom domstolsområdet blir motiverade. Någon motsvarighet till be— stämmelserna om hovrättsting (se 2 kap. 5 & rättegångsbalken) torde alltså inte behövas för kammarrätternas del.

9 &.

Paragrafen motsvarar väsentligen 19 å i kommitténs förslag till lag om regeringsrätten. (Jfr också 7 5 lagen om försäkringsdomstol.) Vad gäller besvärsskrifts innehåll m.m. innebär den föreslagna lydelsen inte någon saklig nyhet, kammarrättsstadgan (22 5) hänvisar till de med förslagets bestämmelser huvudsakligen Överensstämmande stadgandena i 52 kap. rättegångsbalken. (Jfr vidare bestämmelser i olika specialförfattningar, såsom 112 5 första stycket taxeringsförordningen och 41 5 första stycket för- ordningen den 3 april 1959 om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt— ning.)

10 &.

Lagrummet motsvarar i huvudsak 20 & förslaget till regeringsrättslag. Skriftligheten som huvudregel för kammarrättsförfarandet fastslås i första stycket.

I paragrafens andra stycke meddelas föreskrifter angående muntlig för- handling, vilka är utförligare än motsvarande regler i regeringsrättslagen och motsvarar kammarrättsstadgans bestämmelser i ämnet (24 & första stycket). Liksom enligt kammarrättsstadgan får kammarrätt enligt före— varande stycke begränsa den muntliga handläggningen till den eller de frå- gor, beträffande vilka utredningen anses bristfällig. Det muntliga förfa- randet skall således i princip tjäna syftet att vid behov komplettera den ordinarie skriftliga proceduren och får inte karaktär av huvudförhandling i rättegångsbalkens mening _ även om kammarrätt är oförhindrad att låta

förfarandet utvidgas till ungefärlig överensstämmelse med huvudförhand- ling i tvistemål vid allmän domstol. De här föreslagna reglerna innebär vi- dare att part i kammarrätt har större möjligheter att få till stånd muntlig förhandling än part i regeringsrätten. Således föreskrivs, att muntlig för- handling skall hållas på enskild parts begäran om det med hänsyn till målets art, processföremålets värde eller övriga förekommande omständigheter finns kunna vara av vikt för parten. Av lätt insedda skäl är det, om muntlig förhandling är påkallad i ett förvaltningsmål, Önskvärt att densamma'kom- mer till stånd redan i kammarrätten och inte sparas till den högsta instansen.

När i lagrummet hänvisas till processföremålets värde såsom en faktor vid bedömningen av om muntlig förhandling skall utsättas, innebär detta tydligen att part i allmänhet ej kan påräkna muntlig förhandling i t. ex. obe- tydliga skattemål. Vad angår mål som rör pengar eller sådant, som kan uppskattas i pengar, må i sammanhanget pekas på bestämmelsen i 50 kap. 21 5 andra stycket rättegångsbalken; där öppnas möjlighet för hovrätt att avgöra dylikt mål utan huvudförhandling om det omtvistade värdet uppen- bart inte uppgår till 1 500 kronor. Självfallet är det ej blott partens ekono- miska intresse, som har betydelse för frågan om muntlig förhandling skall medges — kammarrätten skall även bedöma om saken med hänsyn till målets art är av den vikt för parten att sådan förhandling bör hållas. Exem- pel härpå är att den personliga friheten i något avseende står på spel. I sådana fall kan det för parten te sig högst angeläget att personligen få kon- takt med domstolen. Fråga kan exempelvis vara om tvångsintagning av alkoholist på vårdanstalt eller om omhändertagande av barn för samhälls- vård. I sådana fall innebär den muntliga handläggningen en betydelsefull rättssäkerhetsgaranti som inte bör förmenas den som berörs av ingripandet. Det har t. o. m. hävdats, att domstolen i fall av nyssnämnd art, där den överväger att på grund av annan bevisuppskattning ändra den lägre instan- sens beslut, regelmässigt borde utsätta muntlig förhandling, alltså även om part inte begärt muntlighet. Någon uttrycklig föreskrift av denna innebörd har kommittén emellertid icke ansett sig böra föreslå.

- Ej heller har kommittén velat föreslå någon särskild regel om rätt för myndighet som är part att utverka muntlig handläggning i kammarrätt. Begär t. ex. taxeringsintendent muntlig förhandling, gäller huvudstadgandet, som ålägger kammarrätt att ex officio pröva om muntlig handläggning bör hållas. I sammanhanget må erinras om att kommittén i så måtto velat under- lätta för enskild part att närvara vid sammanträde för muntlig förhandling, som enligt 15 & ersättning av allmänna medel skall kunna utgå till parten för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan i anledning av in- ställelsen. Införandet av en sådan ersättningsregel bör rimligen göra det möjligt för kammarrätt att i större utsträckning än f. n. ålägga enskild part ;att inställa sig vid förhandling.

Så länge den generella frågan om ersättning för kostnader i förvaltnings-

domstolarna är olöst, synes kammarrätt ej böra vara befogad att förelägga vite eller tillgripa annat tvångsmedel för att tvinga part till inställelse vid sammanträde för muntlig handläggning. I paragrafens tredje stycke före— skrivs därför ingen annan påföljd av parts utevaro än att målet handläggs och avgörs i hans frånvaro.

I fråga om föreskrifterna i fjärde stycket rörande förhandlings offent- lighet m.m. må hänvisas till den speciella motiveringen till 20 & regerings- rättslagen. (Jfr 9 & tredje stycket lagen om försäkringsdomstol.)

11 5.

Vad angår kammarrätts utredningsplikt, bevisning i kammarrätt, in— skränkning i vittnesplikten, samt ersättning till vittne och sakkunnig före- slås väsentligen samma betämmelser som i 21 & förslaget till regerings- rättslag. (Jfr även 10 5 lagen om försäkringsdomstol.) Rörande stadgan- denas innebörd hänvisas därför till den speciella motiveringen till sagda lagrum i regeringsrättslagen.

12 &.

Lagrummet har väsentligen samma innehåll som förslaget till 22 å i rege- ringsrättslagen angående straff och vite, rättegångsombud, självrättelse, frister och laga förfall, delgivning, skriftväxling m.m. (Jfr även 11 5 lagen om försäkringsdomstol.) Enligt gällande ordning är bestämmelserna i 32 och 33 kap. rättegångsbalken om frister och laga förfall respektive om rätte- gångsinlaga och om delgivning inte tillämpliga i kammarrättsförfarandet. Ej heller har kammarrätten befogenhet att anlita polismyndighet för del- givning. I stället gäller specialföreskrifter och en bestämmelse i 43 & kam- marrättsstadgan om att kammarrätten får delge föreläggande eller medde- lande till part eller annan genom länsstyrelse eller genom myndighet som meddelat det hos kammarrätten överklagade beslutet. Kommittén får i övrigt hänvisa till den speciella motiveringen till 22 & regeringsrättslagen.

13 &. Paragrafen innehåller samma bestämmelser angående omröstning som 23 å i förslaget till regeringsrättslag; till motiveringen för detta lagrum hänvisas.

14 &.

Bestämmelserna i första stycket om utslag och beslut ansluter sig nära till stadgandet i 17 kap. 1 5 rättegångsbalken angående domstols dom och beslut.

Vad angår stadgandet i andra stycket om angivande av beslutsskäl m.m. må hänvisas till framställningen i 3 kap. (Jfr förslaget till regeringsrättslag, 24 5, med motiv.)

15 &. Rörande detta lagrum, som motsvarar 25 å i förslaget till lag om regerings- rätten, hänvisas till specialmotiveringen för sistnämnda lagrum.

16 5.

I paragrafens första stycke föreskrivs att kammarrätts utslag eller beslut får överklagas hos Kungl. Maj:t, i den mån fråga inte är om vissa beslut enligt 167 och 182 åå taxeringsförordningen (värderingsfrågor vid fastighets- taxering) eller om beslut, som berörs längre fram i lagrummet. Besvärs— rätten gäller kammarrätts beslut i mål som avses i 2 5 och beslut rörande anmärkningar efter granskning av riksrevisionsverkets räkenskaper. AV l ä 1) i kommitténs förslag till regeringsrättslag framgår att besvär över kammarrätts ifrågavarande beslut skall upptas av regeringsrätten. Internt— administrativa beslut av kammarrätt lämnas utanför regleringen. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att i en särskild arbetsordning för kammar- rätterna bestämma angående besvär över kammarrätts beslut i administra— tivt ärende, t. ex. angående tjänstetillsättning. F. n. innehåller kammarrätts— stadgan 83 ä 2) bestämmelseri ämnet.

Lagrummets andra stycke innehåller bestämmelser om att talan endast i vissa angivna fall får föras mot beslut under förfarandet.

F.n. finns i kammarrättsstadgan inga särskilda föreskrifter angående klagan över förfarandebeslut. Frågan är endast i ringa omfattning reglerad i specialförfattningarna. På några håll finns uttryckligt förbud mot över- klagande av beslut under förfarandet, så t. ex. i 61 & fjärde stycket nykter- hetsvårdslagen. När förbud mot klagan inte uppställs torde beträffande beslut under förfarandet tillämpas samma regler som i fråga om slutliga av- göranden. Om ett beslut av det förstnämnda slaget har självständig rätts— verkan lär det således kunna överklagas. Att beslut under förfarandet äger sådan verkan är dock ovanligt. I praktiken förekommer sällan att besluten överklagas i annan ordning än i samband med besvär över det definitiva avgörandet i sak.

Bestämmelser om talan mot hovrätts beslut under rättegången återfinns i 54 kap. rättegångsbalken. 1 stor utsträckning gäller, genom hänvisning till 49 kap. rättegångsbalken, samma regler angående hovrätts beslut som för underrätts. Principen är, att beslut under rättegången kan överklagas, an— tingen i samband med talan mot dom eller slutligt beslut eller genom sär— skild fullföljd. I regel kan ifrågavarande beslut endast överklagas i samband med talan mot det slutliga avgörandet av saken. Vissa s.k. incidensfrågor är dock av sådan karaktär att rätt till särskild besvärstalan ansetts motive— rad. Det gäller här spörsmål, som hänger samman med målets fortsatta ut- redning eller med den framtida verkställigheten av domen. Anledningen till att särskild klagorätt medgetts är väsentligen den att part, som missgynnas

genom beslut varom nu är fråga, ansetts ha ett speciellt intresse av att snabbt få beslutets riktighet prövad av högre instans.

Kommittén har inte funnit tillräckliga skäl föreligga att i fråga om be— svär över kammarrätts beslut frångå den inom förvaltningen gällande ord— ningen, att mot sådana beslut under förfarandet som inte utövar självstän— diga rättsverkningar endast kan riktas invändningar i samband med klagan över det slutliga avgörandet i sak. En formell klagorätt skulle i dessa fall inte fylla någon egentlig funktion. Som huvudregel föreslås därför, att beslut under förfarandet inte skall få överklagas. I form av undantag från huvud- regeln uppräknas sedan —— i viss anslutning till 12 kap. 1 & i besvärssak— kunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet —— de fall, i vilka sär- skild besvärstalan är tillåten. Av de beslut under förfarandet som med hän— syn till sina rättsverkningar bör vara överklagbara angår en del part och andra tredje man. Vid gränsdragningen mellan å ena sidan beslut mot vilka särskild talan bör få föras och å den andra sidan beslut, som endast bör kunna påtalas i samband med besvär i huvudsaken, har kommittén hämtat viss ledning i rättegångsbalkens bestämmelser i ämnet.

Bland sådana avgöranden av kammarrätt under förfarandet som bör kunna överklagas märks till en början —— under 1) —— beslut om ogillande av jäv mot domare i kammarrätten eller av invändning om hinder för talans prövning. Genom klagorätten i det förstnämnda fallet förebyggs återförvis- ning och dubbelhandläggning av mål för den händelse regeringsrätten efter besvär över kammarrättens utslag i saken skulle gilla jävsinvändningen. I analogi med 54 kap. 8 & rättegångsbalken bör gälla att talan inte får föras mot kammarrättens beslut angående jävsinvändning mot någon som del- tagit i handläggning och beslut i underinstans. Om jävsinvändning gillats, behövs ingen talemöjlighet.

Finner kammarrätten hinder för talans prövning föreligga — t.ex. att besvärsfrist överskridits — meddelas slutligt beslut om att talan inte upptas till saklig prövning. Sådant beslut kan givetvis överklagas i vanlig ordning. Om återigen invändning som nu är i fråga ogillas, gör sig liknande synpunk- ter gällande som vid ogillande av jävsinvändning. Kammarrättens handlägg- ning av saken i hela dess vidd kan ju visa sig ha varit överflödig, för den händelse regeringsrätten efter besvär över kammarrättens avgörande finner att talan inte bort prövas.

I rättegångsbalken finns Vissa föreskrifter angående skyldighet för den som vill föra särskild besvärstalan att anmäla missnöje och i anslutning härtill bestämmelser om måls vilandeförklaring. Kommittén har inte funnit något stadgande om missnöjesanmälan behövligt för kammarrätts vid- kommande. Ej heller synes det lämpligt att införa uttryckliga föreskrifter om obligatorisk eller fakultativ vilandeförklaring av mål i kammarrätten. Genom att domstolen har fria händer att från fall till fall bedöma, om be- handlingen av mål i sak skall fortsätta efter det att beslut om ogillande av

invändning mot saklig prövning överklagats hos regeringsrätten, kan rena förhalningsförsök stävjas.

Beslut om avvisning av ombud eller biträde kan vara av ingripande be- tydelse för både parten och ombudet respektive biträdet. Särskild talan bör därför kunna föras mot sådant beslut. Bestämmelse härom meddelas under 2).

Under 3) stadgas att interimistiska avgöranden av saken skall kunna överklagas. Interimistiska beslut rörande saken kan ju ha mycket känn- bara verkningar för den enskilde.

Beslut om föreläggande för annan än part att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning är av sådan vikt för den mot vilken beslutet riktas, att klagorätt är motiverad. Härom ges föreskrift under 4). Med hänsyn till parts ställning och skyldigheter i allmänhet i förvaltningsprocessen synes det ej påkallat att denne tillerkänns besvärs- rätt i förevarande fall. (Jfr dock motsvarande bestämmelse i 49 kap. 4 5 3 rättegångsbalken. )

Beslut om föreläggande i andra fall än nyss sagts bör inte få överklagas särskilt. När fråga är om utdömande av vite eller tillämpning av annan på- följd av ekonomisk art eller påföljd som innefattar frihetsberövande utövar beslutet däremot självständiga rättsverkningar och bör vara överklagbart. Likaså bör talan få föras när kammarrätten utdömt sraff för förseelse un- der förfarandet, t.ex. otillbörligt uppträdande (13 5 med hänvisning till 9 kap. 5 & rättegångsbalken). Om dessa ämnen ges föreskrift under 5).

Beslut under förfarandet som gäller undersöknings- eller säkringsmedel, är av den art att särskild talan mot dem bör få ske. Exempel på hithörande beslut är avgöranden enligt lagen den 16 juni 1961 om handräckning vid taxeringsrevision. Härom stadgas under 6).

I likhet med vad som enligt 49 kap. 4 g 5 rättegångsbalken gäller för den allmänna processen föreskrivs slutligen —— under 7) —— att särskild talan är tillåten, när kammarrätten utlåtit sig angående ersättning av allmänna me- del till annan medverkande i förfarandet än part.

Enligt kommitténs mening bör särskild talan inte få föras mot beslut under förfarandet, varigenom part vägrats att t.ex. förebringa viss bevis- ning eller att få mål handlagt muntligen. Det bör vara tillräckligt att parten, om han förlorar målet, kan fästa regeringsrättens uppmärksamhet på frå- gorna i samband med överklagandet av kammarrättens slutliga avgörande i själva saken.

Möjligheten att föra särskild talan rörande de under 1)—7) angivna äm- nena föreligger givetvis även i det fall att en incidensfråga avgörs i utslag eller slutligt beslut rörande saken.

Bestämmelsen i tredje stycket rörande talan mot återförvisningsbeslut överensstämmer till sitt innehåll med motsvarande stadgande för hovrätt, 54 kap. 6 & rättegångsbalken.

I paragrafens fjärde stycke stadgas förbud mot klagan över kammarrätts beslut angående blandat besvärsmål. Kommittén har i den speciella moti- veringen till 2 & utvecklat skälen för den föreslagna ordningen. Tvekan kan råda om kammarrätts utlåtande till Kungl. Maj:t i statsrådet över huvud taget skulle kunna vara överklagbart enligt gängse rättsuppfattning. I före- skriften i 2 5 tredje stycket om att kammarrätt skall överlämna blandat besvärsmål till Kungl. Maj:t för avgörande i konselj bör naturligen också inläsas hinder mot fullföljd till regeringsrätten med yrkande om ändring av kammarrättens utlåtande. Emellertid kan det inträffa att någon vill klaga över kammarrättens ifrågavarande beslut, i den mån det innebär att ett blandat mål med hänsyn till sambandet mellan de olika frågorna icke klyves. Med hänsyn därtill synes ett uttryckligt förbud mot klagan över kammar- rätts beslut i fråga om blandade besvär vara behövligt. Skulle Kungl. Maj:t vid sin prövning av mål, varom nu är tal, finna att målet bort klyvas, finns möjligheten att inhämta regeringsrättens uppfattning i fråga som i händelse av målets klyvning skolat slutligen avgöras av regeringsrätten. Till buds torde också stå utvägen att återförvisa mål i viss del till kammarrätten för avgörande i vanlig ordning.

17 5.

I första stycket föreskrivs att besvär till den högsta instansen skall inges till kammarrätten, om inte annat är särskilt föreskrivet. Härigenom nås i princip kongruens med regeln i 3 & att besvär hos kammarrätt skall inges till beslutsmyndigheten. Det viktigaste exemplet på avvikande föreskrift är att besvär över kammarrätts utslag i skattemål skall inges till finansdeparte- mentet (98 5 1 mom. taxeringsförordningen).

Kommittén har övervägt att för kammarrätts del föreslå ett stadgande, som motsvarar föreskriften i 55 kap. 3 & rättegångsbalken om att hovrätt skall avvisa revisionstalan, som finns ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. En sådan ordning ter sig onekligen rätt praktisk och mö- ter knappast några principiella betänkligheter. Emellertid talar också skäl för att man behåller nuvarande system, som ju innebär att bedömningen av om besvär hos regeringsrätten är behörigen fullföljda, omedelbart före- tas av regeringsrätten och således inte kan göras till en självständig be- svärsfråga. Enligt 54 kap. 16 % rättegångsbalken kan besvär — som inte kräver prövningstillstånd _— anföras hos högsta domstolen över hovrätts beslut att avvisa revisionstalan. Eftersom någon mera påtaglig fördel inte förefaller stå att vinna genom en övergång till rättegångsbalkens system, har kommittén låtit tanken härpå falla. Det synes ej behövligt att med stadgandet i 55 kap. 5 & rättegångsbalken som förebild uttryckligen före- skriva att kammarrätten skall utan dröjsmål insända besvärsskrift jämte akt i målet till regeringsrätten.

Vad angår frister för anförande av besvär över kammarrätts beslut bör

gälla samma princip som vid klagan över beslut av lägre instans: fem veckor för menighet och tre. veckor för annan klagande i den mån specialförfatt- ning inte stadgar annan besvärstid. I fråga om besvärstidsreglerna sker hän- visning till bestämmelserna i 1954 års besvärstidslag.

I andra stycket erinras om bestämmelserna i regeringsrättslagen angående särskilt tillstånd av regeringsrätten såsom förutsättning för besvärs pröv- ning på fullsutten avdelning i domstolen. Vidare föreslås, huvudsakligen efter mönster av 54 kap. 14 å andra stycket rättegångsbalken och 98 ä 6 mom. första stycket taxeringsförordningen, en föreskrift om att part, som inte utan dispens kan få fullföljd talan prövad av regeringsrätten, i samband med kammarrättens besvärshänvisning skall underrättas om detta för- hållande och om de grunder som gäller för meddelande av prövningstill- stånd.

Innehållet i tredje stycket motsvarar bestämmelserna i 54 kap. 15 & första stycket första punkten rättegångsbalken och 98 ä 6 mom. andra stycket taxeringsförordningen om rätt för part att i samband med talan mot beslut i sak begära prövning av frågan om meddelat fullföljdsbesked är riktigt. Sådan prövning av kammarrätts fullföljdsbesked måste i avsaknad av uttrycklig föreskrift om annan ordning äga rum på fullsutten avdelning i regeringsrätten. — I och för sig kunde tänkas att för regeringsrättens vid- kommande föreskriva motsvarighet till bestämmelsen i 54 kap. 15 & första stycket andra punkten av innehåll att högsta domstolen kan pröva fråga som angår summa revisibilis i samband med frågan om prövningstillstånd skall meddelas, alltså vid handläggning på tremansavdelning. Emellertid gäller de regler om summa revisibilis som kommittén föreslår i regerings- rättslagen endast skattemål, och spärrbestämmelserna är enkla att tillämpa. Man torde därför kunna räkna med att antalet besvär hos regeringsrätten med påstående om att kammarrätt beräknat summa revisibilis felaktigt blir ytterst ringa. En speciell föreskrift av antytt slag kan därför enligt kom- mitténs mening undvaras.

18 5.

Närmare bestämmelser om kammarrätts organisation, där anställda tjäns- temän och deras åligganden samt kammarrätts sammanträden och annat som sammanhänger med kammarrättens verksamhet bör meddelas i en särskild arbetsordning.

Övergångsbestämmelserna

I slutbestämmelserna föreslås i fråga om talan mot utslag eller beslut som meddelats före den föreslagna kammarrättslagens ikraftträdande samma regel som i förslaget till regeringsrättslag. Besvär över sådana beslut skall således anföras i den ordning som äldre bestämmelser föreskriver.

11 K A P I T L E T Speciell motivering till föreslagna grundlagsändringar

(regeringsformen 18 och 25 55)

Förslagen har endast det begränsade syftet att öppna väg för vissa re— former med avseende på regeringsrådens formella kompetens och målens beredande. Kommittén har således inte ansett lämpligt att genom en allmän överarbetning av hithörande grundlagsstadganden föregripa resultatet av pågående överväganden rörande grundlagarnas utformning. I 18 & föreslås endast en ändring, som innebär att lagfarenhet blir obligatoriskt kompetens- krav för alla regeringsråd. Angående kommitténs ställningstagande i denna fråga hänvisas till den allmänna motiveringen i 6 kap.

Regeringsrätten föreslås, enligt vad som närmare utvecklas i 6 kap., få eget kansli, där mål och ärenden skall beredas. Det hinder mot en sådan ordning, som f.n. föreligger på grund av utformningen av 25 & regerings- formen — enligt vilket lagrum beredningen skall ske i vederbörande departe- ment — kunde i och för sig undanröjas genom att sagda stadgande upp- hävdes. Så länge regeringsformen — i 24 å —— innehåller bestämmelser om beredningen av högsta domstolens ärenden synes dock en uttrycklig före- skrift angående beredningen av regeringsrättens ärenden böra kvarstå i grundlagen.

Enligt 19 & regeringsformen tillkommer det regeringsrätten att, »i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning, upptaga och avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är». Alla andra sådana ansökningar skall avgöras av högsta domstolen.

I 26 & regeringsformen stadgas bl. a. att »Konungen äger att i brottmål göra nåd» samt att regeringsrätten, där ej skäl till bifall uppenbarligen saknas, skall höras över ansökningar därom beträffande mål av beskaffen- het att kunna tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning.

Kommittén har ej funnit den omständigheten att enligt dess förslag kom— mer att finnas mer än en kammarrätt i och för sig böra föranleda ändring av förevarande två lagrum (utbyte av ordet >>kammarrättens» mot obestämd språkf orm, >> kammarrätts» ) .

12 KAPITLET

Detaljförslag rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol m. m.

I detta kapitel framlägges förslag rörande den närmare kompetensfördel- ningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol i admini— strativa besvärsmål. Därjämte beröres vissa angränsande frågor. Den genom- gång av olika målgrupper, som här göres, omfattar i första hand de grupper av mål, som behandlats av f.d. justitierådet Ekberg i dennes förutnämnda betänkande rörande kompetensfördelningen (SOU 1959: 4), i den mån dessa mål alltjämt äger aktualitet. Därutöver genomgås ytterligare ett antal grup- per av besvärsmål —— de flesta tillkomna sedan Ekbergs betänkande avläm- nades _ beträffande vilka det kan finnas anledning att diskutera huruvida Kungl. Maj :t i statsrådet eller administrativ domstol skall utgöra slutinstans.

Inom de målgrupper, som behandlats av Ekberg, har lagstiftningen i ej ringa utsträckning förnyats eller förändrats efter det att dennes betänkande framlades. I vissa fall då lagstiftningens materiella innehåll markant skiftat anmärkes detta särskilt vid behandlingen av vederbörande målgrupp. Mindre skiljaktigheter i lagstiftningens innehåll påpekas i allmänhet inte.

Såsom en bakgrund till kommitténs ställningstaga'nden lämnas för varje målgrupp, som har direkt motsvarighet i Ekbergs betänkande, en redovis- ning för Ekbergs förslag i ämnet och för innehållet i de remissyttranden över Ekbergs betänkande, som närmare berört ifrågavarande målgrupp. Denna redovisning upptages för varje måltyp under mellanrubrikerna Ut- redningsmannen och Yttranden.

Av utrymmesskäl refereras i de olika avsnitten i allmänhet inte innehål— let i de lagar och andra författningar, beträffande vilka fullföljdsordningen diskuteras, utan uppräknas blott de författningar eller typer av författ— ningar, som beröres i ifrågavarande avsnitt. Det är därför nödvändigt för läsaren att vid de—taljstudiet av kommitténs förslag ha tillgång till veder- ! hörande författningar. Redogörelsen för Ekbergs synpunkter har av lätt in- sedda skäl gjorts ganska sammanträngd — dennes betänkande finns ju till- gängligt i tryck. Remissyttrandena över Ekbergs förslag redovisas däremot mera utförligt.

De förslag rörande kompetensfördelningen, som kommittén framlägger i olika avsnitt av detta kapitel, utmynnar i stor utsträckning i förslag att nya besvärsbestämmelser eller ändrade sådana bestämmelser skall införas i för- fattningar i olika materiella ämnen. Dessa besvärsbestämmelser är avsedda

att träda i kraft samtidigt med de föreslagna lagarna om regeringsrätten och om rikets kammarrätter. Man har alltså eftersträvat att den med ett beslut missnöjde redan av den materiella författningen skall kunna utläsa, huru- vida han skall klaga hos kammarrätt eller hos Kungl. Maj:t. I viss utsträck- ning föreslås samtidigt upphävande av sådana särskilda föreskrifter om tiden för anförande av besvär, vilka avviker från tidsbestämmelserna i lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndig- hets beslut. Härigenom fullfölj es de strävanden efter mera enhetliga besvärs- tider, åt vilka uttryck gavs i samband med tillkomsten av 1954 års besvärs- tidslag.

Bestämmelser om kammarrätts kompetens att handlägga administrativa besvärsmål upptages emellertid ej blott i ett antal materiella specialförfatt— ningar. Beträffande vissa målgrupper har det mött praktiska svårigheter att sörja för att regler om fullföljd till kammarrätt kommer in i de berörda materiella författningarna. Bl. a. är det i vissa fall mycket svårt att upp- spåra samtliga aktuella föreskrifter. Det har därför varit nödvändigt att i i den föreslagna lagen om rikets kammarrätter (2 5 andra stycket) införa en generell fullföljdsbestämmelse. Denna går ut på att om av stadgande, som i

meddelats före den nya kammarrättslagens ikraftträdande, följ er att besvär över förvaltande myndighets beslut får anföras hos Kungl. Maj:t, besvären i stället skall anföras hos kammarrätt när fråga är om vissa uppräknade grupper av mål. Såvitt angår författningar, som utkommer samtidigt med eller efter den nya kammarrättslagen, förutsätter kommittén att, där me- ningen är att besvär enligt en sådan författning skall prövas av kammarrätt, bestämmelse härom kommer att intagas i författningen i fråga.

I några grupper av mål, som skall handläggas av administrativ domstol, skall enligt kommitténs förslag besvär anföras ej hos kammarrätt utan direkt hos regeringsrätten. Bestämmelser härom har, såsom tidigare nämn-ts, intagits i 1 5 förslaget till lag om regeringsrätten. Regeringsrättens nu- varande behörighet bibehålles också i vissa ålderdomliga eller på avskriv- ning varande grupper av mål, vilka numera så gott som helt saknar aktuali- tet. Stadgande om dessa fall har intagits i övergångsbestämmelserna till den föreslagna nya regeringsrättslagen.

Vid bestämmandet av den ordningsföljd, i vilken de olika målgrupperna upptages i detta kapitel, har i allmänhet ordningsföljden i enumerationen i den nuvarande. regeringsrättslagen följts. Hänsyn har i vissa fall tagits till den ordning, i vilken motsvarande målgrupper redovisas i Ekbergs be- tänkande.

1) Mål om medborgerliga val m. m.

I detta avsnitt behandlas mål om medborgerliga val och vad därtill hör samt mål om folkomröstning. Bestämmelser i dessa ämnen finns bl.a. i

regeringsformen den 6 juni 1809, riksdagsordningen den 22 juni 1866, lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen, lagen den 13 mars 1964 (nr 58) med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kam- mare för perioden 1965—1968, landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753), kommunallagen för Stock- holm den 1 mars 1957 (nr 50), lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om försam- lingsstyrelse, kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253), lagen den 15- april 1966 (nr 92) med vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m., lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar, lagen samma dag (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder, lagen den 13 december 1963 (nr 633) om biskopsval, lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel, lagen den 25 oktober 1957 (nr 577) om prästval, stadgan den 23 maj 1958 (nr 261) om prästval samt kyrkomötesförordningen den 22 april 1949 (nr 174).

Enligt 2 & lzo) regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra mål om riksdagsmannaval, mål om avsägelse av riks- dagsmaunauppdrag, mål om val till ombud vid kyrkomöte, mål om annat val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande av förslag där- till, mål om den valdes avsägelse, mål om delning av kommun eller val— krets i valdistrikt för val till andra kammaren eller för val av landstings- män eller kommunalfullmäktige, mål om upphävande av eller ändring i redan skedd delning ävensom mål om folkomröstning, som omförmäles i 49 E 2 mom. regeringsformen.

Regeringsrätten har i praxis funnit sig behörig att pröva även besvär över länsstyrelses beslut i ärende angående valkretsindelning.

Bestämmelser om regeringsrättens behörighet i valmål finns också i 11 och 22 55 riksdagsordningen, 56 5 kommunala vallagen och 10 5 kyrko- mötesförordningen.

Utredningsmannen (bet. s. 65—68)

Anledning förekommer ej till ändring i den kompetensfördelning som för närvarande tillämpas beträffande de mål, om vilka i detta sammanhang är fråga. Med hänsyn till de ändringar, som efter regeringsrättslagens t-ill— komst företagits beträffande rätt för vald ledamot av andra kammaren att avsäga sig uppdraget, bör mål om avsägelse av riksdagsmannauppdrag ute— slutas ur enumerationen. Vidtages denna justering, anses också mål om den valdes avsägelse från annat uppdrag lämpligen böra utgå. Här åsyftas företrädesvis kommunala förtroendeuppdrag. Avsägelse av sådant uppdrag skall prövas av vederbörande kommunala organ. Besvär över beslut i dylikt ärende omfattas av den allmänna regeln i 2 5 2:0) regeringsrättslagen rö- rande klagan i kommunala mål, varför särskild bestämmelse i detta sam- manhang synes obehövlig. Utredningsmannen föreslår samtidigt vissa kom-

pletteringar av enumerationen. Sålunda föreslås att regeringsrättskatalogen skall upptaga mål om valkretsindelning samt, utan någon begränsning till vissa angivna slag av val, mål om valdistriktsindelning.

Yttrande

Kammarkollegiet förklarar sig ha intet att erinra mot utredningsmannens nyssnämnda förslag.

F örvaltningsdomstolskommi ttén

D-e mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, har rättslig karaktär och är även i övrigt av den natur att de ej bör prövas av regeringen utan av annat organ. Kommittén föreslår, att målen i sista hand skall avgöras av administrativ domstol. Kommittén har inga invändningar mot de jämkningar i enumera- tionen, som utredningsmannen förordat beträffande denna grupp av mål. Vid sidan av mål om valkretsindelning torde böra nämnas mål om fast— ställande av det antal fullmäktige, som valkrets skall utse.

Förevarande mål är i stor utsträckning av brådskande natur. Kommittén anser därför, att beträffande flertalet hithörande måltyper klagan skall föras direkt till regeringsrätten och inte bli föremål för handläggning av kam— marrätt.

I enlighet härmed föreslår kommittén, att i mål om riksdagsmannaval, mål om val till ombud vid kyrkomöte, mål om kommunalval (varmed för- stås val å vilka kommunala vallagen är tillämplig), mål om indelning i val- kretsar eller valdistrikt, mål om upphävande eller ändring i redan skedd indelning, mål om fastställande av det antal fullmäktige, som valkrets skall utse, samt mål om folkomröstning, som omförmäles i 49 5 2 mom. regerings- formen, anförda besvär skall prövas av regeringsrätten såsom enda dom- stolsinstans. Kammarrätt bör således enligt kommitténs mening inte in— skjutas såsom en mellaninstans i nyssnämnda mål.

När det gäller mål om annat val till befattning eller uppdrag än som nyss sagts och mål om val för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag innebär kommitténs förslag, att den nu på regeringsrätten ankom- mande besvärsprövningen skall överflyttas till kammarrätt med möjlighet att få vederbörande kammarrätts utslag eller beslut prövat av regeringsrät- ten, därest prövningstillstånd kan utverkas. I detta sammanhang vill kom— mittén erinra om att den —— såsom nämnts i 4 kap. och såsom även beröres i närmast följande avsnitt —— föreslår att länsstyrelsernas handläggning av kommunalbesvärsmål och besvärsmål enligt 25 5 lagen om vägnämnder och länsvägnämnder skall upphöra och att sådana besvär redan i första instans skall anföras hos kammarrätt. Det gäller här bl.a. sådana valmål, i vilka besvär anföres med tillämpning av bestämmelserna i 76 5 kommunallagen,

80 & kommunallagen för Stockholm, 89 & lagen om församlingsstyrelse eller 25 5 lagen om vägnämnder och länsvägnämnder.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i — förutom för- slag till ändringar i kommunallagarna och vissa andra lagar som mera generellt behandlas i närmast följande avsnitt _ förslaget till lag om rege- ringsrätten och förslaget till lag om rikets kammarrätter. Föreskrifter i äm- net finns även i förslag till lag om ändrad lydelse av 7 5 1 mom. och 13 5 7 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel och förslag till lag om ändrad lydelse av 32 5 lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen.

Författningsförslag nr 1, 2, 5 och 6.

2 ) Mål om vissa kommunala beslut

I detta avsnitt behandlas mål om beslut av kommun, annan menighet eller dess representation och mål om vissa beslut av kommunal nämnd eller lik- nande organ. Bestämmelser härom finns bl.a. i landstingslagen den 14 maj 1954 (.nr 319), kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753), kommu- nallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50), lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse, lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kom- munalförbund, lagen den 3 december 1965 (nr 596) om kommunala sam— manläggningsdelegerade, lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsall- männingar, lagen samma dag (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämn- der samt lagen den 31 maj 1957 (nr 259) om rätt för kommun att uttaga av— gift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. Nämnas må att enligt KK den 12 november 1965 (nr 555) angående fortsatt giltighet av vad lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet innehåller om behand— ling av ärende, som endast angår i mantal satt jord, s. k. jordbruksstämma fortfarande kan hållas.

Enligt 2 g 2:o) första stycket regeringsrättslagen äger regeringsrätten upptaga mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras representationer, så framt ej klagan föres över länsstyrelses beslut i anledning av sökt fastställelse å generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller å ändring av fastställd sådan plan eller sådana bestämmelser eller å grunder för beräkning av avgift som avses i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, 111. 111. De mål som upptages av regeringsrätten avgöres också av denna, såvida ej klagan rör myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings, menighets eller dess representations beslut. I sistnämnda fall skall enligt 3 & regeringsrättslagen regeringsrätten med eget utlåtande överlämna målet till avgörande av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Enligt praxis torde regeringsrätten vara behörig i motsvarande mål om

beslut av kommunal nämnd eller därmed jämförligt organ hos annan me- nighet än kommun.

Målen rörande länsstyrelses beslut i anledning av sökt fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller förordnande om tillämpning av utomplansbestämmelser eller av ändring av fastställd sådan plan beröres närmare i det avsnitt i det följande som behandlar mål om byggnadsväsen- det (avsnitt nr 134).

Utredningsmannen (bet. s. 68—77)

När besvär anföres över beslut av kommun eller annan menighet eller dess representation, har besvärsmyndigheten endast att företaga en legalitets- prövning, medan beslutets lämplighet och ändamålsenlighet i princip icke kommer under bedömande. Med hänsyn härtill finner utredningsmannen det naturligt, att till Kungl. Maj :t fullföljda sådana mål också i fortsätt- ningen skall upptagas och avgöras av regeringsrätten. Beträffande mål som rör myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse av kommunala be- slut föreslår utredningsmannen, med ett undantag, ej heller någon avvi- kelse från den kompetensfördelning som nu gäller. I huvudsak begränsar sig utredningsmannens förslag beträffande förevarande målgrupp till vissa formella jämkningar.

Beträffande klagan över länsstyrelses beslut i anledning av sökt fast- ställelse av grunder för beräkning av avgift som avses i 1957 års lag om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, 111. m. föreslår utredningsmannen den sakliga ändringen, att dylikt mål i Överens- stämmelse med vad som gäller flertalet besvär i [kommunala fastställelse- ärenden skall upptagas av regeringsrätten och därefter av denna med ut- låtande överlämnas till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom skäl härför anföres, att då uppfattningen om innebörden av de i 1957 års lag uppställda villkoren, att avgiften skall vara skälig eller motsvara vad som erfordras för att tillgodose trafikens ordnande, medgiver betydande varia— tioner och i väsentlig mån beror på en rätt tolkning av de i lagmotiven lämnade direktiven, det är angeläget att rättstillämpningen särskilt i sista instans handhaves under former som utgör garanti för rättssäkerhet samt för enhetlighet och kontinuitet i tillämpningen.

De skäl som anförts beträffande kompetensfördelningen av mål rörande beslut av kommuns representativa organ anser utredningsmannen äga gil- tighet även i fråga om kompetensfördelningen av mål rörande beslut av kommunala nämnder och andra sådana organ. Det anses emellertid tvivel- aktigt huruvida sistnämnda mål kan inrymmas under 2 5 210) första stycket i regeringsrättslagens enumeration med den avfattning detta stycke har. Ut- redningsmannen kompletterar därför denna bestämmelse med en föreskrift att regeringsrättens behörighet skall omfatta också »mål om beslut av ut—

skott, styrelse, direktion eller annan nämnd, vilket fullföljes enligt lands- tings- eller kommunalförfattning». Genom relativsatsen uteslutes här _ för- klarar utredningsmannen —— mål rörande beslut av kommunalt organ enligt specialförfattning, dvs. s. k. självförvaltningsbesvär.

Yttranden Förslaget om regeringsrättens obligatoriska medverkan i mål om faststäl— lelse av grunder för beräkning av avgifter för platsupplåtelser enligt 1957 års lag biträdes ej av Svenska landskommunernas förbund, som anser de former i vilka denna överprövning nu sker betryggande ur såväl allmän- hetens som kommunernas synvinkel. Förbundet framhåller, att de i lag och motiv meddelade direktiven för avgiftssättningen inte är sådana, att de lämpar sig för strikt l-agtillämpning, utan förutsätter överväganden av också annat slag. Kungl. Maj:t 'i statsråd-et anses med hänsyn härtill ha större möjlighet än regeringsrätten att bedöma, huruvida avgiftsgrunderna är skäliga resp. påkallade från trafiksynpunkt, och kan väntas i tveksamma fall inhämta regeringsrättens mening. Ej heller Svenska stadsförbundet ansluter sig till utredningsmannens förslag på denna punkt. Detsamma gäller länsstyrelsen i Stockholms län. Regeringsrättens flesta ledamöter finner frågan svårbedömd. Principiellt bör enligt ledamöternas uppfattning observeras, att underställningen av beslut om kommunala avgifter enligt 1957 års lag är av samma art som underställningen av beslut om avgifter å den allmänna rörelsen. Enligt kommunallagen skall i allmänhet dylika beslut fastställas av regeringen utan att regeringsrätten behöver höras. I decentraliseringssyfte gjordes dock undantaget att hamn- och farledsavgif— ter m. ni. får fastställas av myndighet som Kungl. Maj:t därtill förordnar. Även om 1957 års lag lägger prövningen i första hand på länsstyrelsen, har besvärsmålen samma karaktär som de fastställelsebeslut vilka i allmänhet är undandragna regeringsrättens prövning. Vad hamn- och farl-edsavgifter m.m. angår öppnas endast en möjlighet för Kungl. Maj:t att decentrali- sera fastställelseprövningen till myndighet och myndighetens beslut är följ- aktligen grundade på delegation av Kungl. Maj:t. Därest —— såsom ledamö- terna i annat sammanhang förordar — mål om delegerade beslut generellt undantages från regeringsrättens prövning, talar enligt ledamöternas upp- fattning öv-ervägande skäl för att bibehålla nuvarande undantag för under- ställningsmål om kommunala avgifter enligt 1957 års lag. Kammarkollegiet anser däremot de av utredningsmannen anförda skälen för en obligatorisk medverkan av regeringsrätten i nu ifrågavarande mål vara bärande. Förslaget beträffande [»mål om beslut av utskott, styrelse, direktion eller annan nämnd, vilket fullföljes enligt landstings- eller kommunalförfatt- ning» tillstyrkes av skolöuerstyrelsen beträffande de områden styrelsen har att företräda. Svenska landstingsförbundet och Stockholms läns landstings

förvaltningsutskott finner det riktigt att nu ifrågavarande mål om beslut av kommunala nämnder o.d. hänföres till regeringsrättens kompetensom- råde. Rubriceringen av denna målgrupp kritiseras i formellt hänseende av regeringsrättens flesta ledamöter och kammarkollegiet.

Förvalmingsdomstolskommittén

Prövningen av kommunalbesvär har karaktären av en laglighetsprövning. Detsamma gäller den besvärsprövning, som omförmäles i 47 5 1 mom. lagen om häradsallmänningar, 46 ä 1 mom. lagen om allmänningsskogar i Norr- land och Dalarna samt 25 5 lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. Kommittén föreslår därför, att både besvär över beslut, som fattats av kommun, annan menighet eller dess representation, och besvär över sådant beslut av styrelse, nämnd eller utskott hos kommun eller annan menighet, vilket ej får överklagas på andra grunder än som sägs i kommunallagarna, skall i enlighet med nu gällande principer falla inom administrativ dom- stols kompetensområde.

Föres klagan över länsstyrelses eller annan myndighets beslut i anled- ning av sökt fastställelse av ett beslut, som meddelats av kommuns eller annan menighets beslutande eller förvaltande organ, bör enligt kommitténs mening sådana besvär i enlighet med vad som nu gäller avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Avser besvären fråga om fastställelse av sådant beslut av kommunal myndighet, som ej kan överklagas genom förvaltningsbesvär utan varå endast kommunallagarnas bestämmelser om besvär äger tillämp- ning, torde i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande ordning rege- ringsrätten böra avgiva utlåtande i målet innan detsamma prövas av rege- ringen. Utredningsmannen har föreslagit att denna ordning skall tillämpas även beträffande klagan över länsstyrelses beslut i anledning av sökt fast- ställelse av grunder för beräkning av avgift som avses i 1957 års lag om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. Kommittén förordar för sin del att, i överensstämmelse med vad som nu gäller, sistnämnda fastställelsemål skall handläggas av regeringen utan regeringsrättens obligatoriska medverkan. Såsom skäl för denna stånd— punkt vill kommittén åberopa, att prövningen i ifrågavarande mål till myc— ket stor del är en skälighetsprövning samt att underställningsärenden rö- rande beslut om avgifter å den allmänna rörelsen i allmänhet prövas av regeringen utan medverkan av regeringsrätten. För att åstadkomma en- hetlighet på området föreslår kommittén, att regeringsrätten inte längre skall obligatoriskt avgiva utlåtande över besvär över sjöfartsstyrelsens be— slut i anledning av sökt fastställelse av beslut om nya eller förhöjda hamn- avgifter eller grundpenningar eller sluss—, kanal- eller andra farledsavgifter. I annat sammanhang föreslår kommittén, att klagan över länsstyrelses beslut i anledning av sökt fastställelse av stadsplan eller byggnadsplan eller

av ändring av fastställd sådan plan eller fastställd generalplan eller av förord- nande rörande tillämpning av Automplansbestämmelser också skall -—— lik- som nu — undantagas från regeln om regeringsrättens obligatoriska med- verkan. När det gäller fastställelsemål enligt lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna torde det i all— mänhet inte föreligga något praktiskt behov av obligatoriskt yttrande av regeringsrätten. Kommittén vill understryka, att om i ett fastställelseären- de, vari ej regeringsrätten obligatoriskt avgiver utlåtande, någon oviss rätts— lig fråga föreligger, Kungl. Maj:t i statsrådet har möjlighet att i det sär- skilda fallet inhämta yttrande från regeringsrätten.

Av skäl, som utvecklats i 4 kap., vill kommittén ej föreslå en ordning, som skulle innebära att kommunalbesvärsmål kunde komma att prövas av både länsstyrelse och kammarrätt. Kommittén förordar därför, att besvär som avses i 76 5 kommunallagen, 80 & kommunallagen för Stockholm och 89 5 lagen om församlingsstyrelse inte skall anföras hos länsstyrelsen (överståt- hållarämbetet) utan direkt hos vederbörande kammarrätt, över vars utslag eller beslut klagan skall kunna föras hos regeringsrätten enligt de allmänna regler härom, som kommittén föreslagit i det föregående. Samma ordning synes, såsom förut nämnts, böra tillämpas beträffande besvär som avses i 25 5 lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. Övervägande skäl torde tala för att ifrågavarande ordning också bör gälla för besvär, som avses i 78 & landstingslagen. I anslutning härtill torde besvärsbestämmelserna i lands- tingslagen böra ändras och utbyggas så att de kommer att överensstämma med motsvarande stadganden i de övriga kommunallagarna. Dessa änd- ringar i landstingslagen gör att det ej längre synes finnas skäl att i 20 5 lagen om kommunalförbund bibehålla en specialregel för det fall att lands- tingsområde ingår i kommunalförbund. Föreskrifterna i 78 & kommunal- lagen, 82 å kommunallagen för Stockholm och 91 5 lagen om församlings- styrelse torde kunna ersättas av bestämmelser, vilka angiver att om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Den föreslagna ändringen av fullföljdsordningen för kommunalbesvär medför vissa komplikationer av praktisk natur när det gäller sådana beslut av kommunal myndighet, vilka skall underställas länsstyrelsens prövning. Sålunda skulle länsstyrelsen i underställningsärendena bli tvungen att in- hämta, huruvida kommunalbesvär anförts hos kammarrätten, och skulle ej heller rimligen kunna fatta beslut i underställningsfrågan, innan 'kom— munalbesvärsärendet avgjorts. Härigenom skulle antagligen tiden för läns— styrelsernas handläggning av underställningsärendena komma att förlängas. Detta skulle inte vara tillfredsställande. För att undvika detta föreslår kommittén, att i 76 & kommunallagen, 80 å kommunallagen för Stockholm och 89 5 lagen om församlingsstyrelse införes en bestämmelse av innehåll att kommunalbesvär ej får anföras över beslut, som skall underställas läns- styrelsens (överståthållarämbetets) prövning, vederbörande obetaget att

framställa erinringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därav. Erinras bör därom att ett stadgande av denna typ förekommer i 149 5 bygg- nadslagen. Från rättssäkerhetssynpunkt synes det kommittén till fyllest, att besvär kan anföras över länsstyrelsens (överståthållarämbetets) beslut i fastställelseärendet och att Kungl. Maj:t i statsrådet i allmänhet ej äger avgöra sådana besvär utan att först ha inhämtat utlåtande från regerings- rätten. Skulle en rättsfråga av oviss beskaffenhet förekomma i ett fast— ställelseärende, vari regeringsrättens medverkan inte är obligatorisk, torde det _ såsom antytts i det föregående —— kunna förutsättas, att regeringen i det särskilda fallet kommer att inhämta yttrande från regeringsrätten.

Enligt 8 5 lagen den 18 december 1953 om införande av kommunallagen och KK den 12 november 1965 kan s.k. jordbruksstämma fortfarande hål- las enligt bestämmelserna i 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet. Beträffande besvär över dylik stämmas beslut _. vilka sällan förekommer och så småningom torde helt försvinna — synes anledning ej finnas att in- föra en ny fullföljdsordning med kammarrätt som mellaninstans. Så länge jordbruksstämma kan förekomma torde således besvär över sådan stämmas beslut böra prövas i första hand av länsstyrelsen och i andra hand av rege- ringsrätten. Föreskrift om fullföljd till regeringsrätten i dylika mål torde böra intagas i övergångsbestämmelserna till den av kommittén föreslagna lagen om regeringsrätten.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753), förslag till lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50), förslag till lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), för- slag till lag om ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlings- styrelse, förslag till lag om ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnänmder, förslag till lag om ändrad lydelse av 47 5 lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar, förslag till lag om ändrad lydelse av 46 5 lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmän- ningsskogar i Norrland och Dalarna samt förslaget till lag om regeringsrät- ten (2 5 och övergångsbestämmelserna). Vidare framlägges förslag till lag om ändrad lydelse av 20 5 lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunal- förbund och förslag till lag om ändrad lydelse av 21 5 lagen den 3 december 1965 (nr 596) om kommunala sammanläggningsdelegerade.

I fråga om tingshusbyggnadsskyldiga, som har vissa med rättsvården sammanhängande förvaltningsuppgifter av kommunal natur, saknas för- fattningsbestämmelser rörande organisation, besvärsrätt o.d. Kommittén förutsätter, att de av densamma föreslagna bestämmelserna rör-ande besvär enligt komunallagen kommer att analogiskt vinn-a tillämpning på beslut, som fattas av tings-husbyggnadsskyldiga.

F örfattningsförslag nr 1 och 7——15.

3) Mål om beslut av hushållningssällskap eller dess förvaltningsulskott

Bestämmelser rörande hushållningssällskapen finns bl.a. i KF den 8 juni 1923 (nr 228) angående visst villkor för statsbidrag åt hushållningssäll- skap, KK den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållnings- sällskaps organisation, KK den 23 oktober 1952 (nr 674) om val av lant- bruksombud och KK den 10 december 1965 (nr 860) angående upphävande av kungörelsen den 1 december 1961 (nr 620) om statsbidrag till hushåll- ningssällskapsorganisationen, m. 111.

Enligt 28 5 första stycket 1947 års kungörelse äger ledamot av hushåll- ningssällskap anföra besvär hos lantbruksstyrelsen, om han förmenar att något sällskapets beslut fattats i strid med sällskapets stadgar eller att val av lantbruksombud, i vilket ledamoten ägt deltaga, ej skett i föreskriven ordning. Över förvaltningsutskot—ts beslut i fråga rörande tjänsteman i hus— hållningsSällskapsorganisationen vilken innehar eller uppehåller tjänst upptagen på sådan personalförteckning för hushållningssällskapsorganisa- tionen, som Kungl. Maj:t fastställt med stöd av riksdagens beslut, får enligt andra stycket 'i samma paragraf besvär likaledes anföras hos lantbrukssty- relsen. I 29 5 1947 års kungörelse fastslås att ledamot av hushållningsgille, som förmenar att något gillets beslut fattats i strid med gillets eller hus— hållningssällskapets stadgar, äger anföra besvär hos förvaltningsutskottet. Över förvaltningsutskottets beslut i anledning av besvär rörande tillämp— ningen av hushållningssällskapets stadgar får besvär anföras hos lant- bruksstyrelsen. Förvaltningsutskottets beslut över besvär rörande tillämp- ningen av hushållningsgilles stadgar får däremot ej överklagas. Mot lant- bruksstyrelsens beslut i förenämnda fall får talan föras genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Besvär över lantbruksstyrelsens beslut i de ärenden, som avses i 28 5 första stycket och 29 5 1947 års kungörelse, prövas enligt 2 5 120) tredje stycket regeringsrättslagen av regeringsrätten, när fråga är om valmål, men handlägges i övrigt av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Kompetensfördelningen beträffande besvär över lantbruks-styrelsens be— slut enligt 28 5 andra stycket 1947 års kungörelse följer samma regler som gäller för motsvarande ärenden angående bl.a. statstjänstemän. Härut— innan hänvisas till framställningen längre fram.

Utredningsmannen (bet. &. 78—80) De mål angående beslut av hushållningssällskap, varöver klagan får föras, avser lagligheten av beslutet och är således av rättslig karaktär. Målen bör därför upptagas av regeringsrätten.

Detsamma bör gälla beträffande mål om beslut av förvaltningsutskott rörande tillämpning av hushållningssällskapets stadgar. Även dessa mål rör rättsfrågor.

Mål om beslut rörande tillsättning av tjänst avser rena lämplighetsfrågor och bör avgöras av regeringen.

Om i enlighet med utredningsmannens förslag mål om tvångsentledi- gande av statstjänsteman hänföres till regeringsrättens kompetensområde, bör samma ordning tillämpas i fråga om mål rörande tvångsentledigande av befattningshavare hos hushållningssällskap. Mål om val, avlöningsför- måner samt disciplinär bestraffning bör också avgöras av regeringsrätten.

Yttranden

Stockholms läns och stads hushållmngssällskap delar den principiella upp- fattningen att väsentliga rättsfrågor bör prövas i regeringsrätten. Samtidigt framhålles emellertid att hushållningssällskapets erfarenheter ej speciellt talar för att någon ändring skulle vara påkallad för sällskapets vidkom- mande i fråga om besvärsmålens handläggning.

Utredningsmannens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av Malmöhus läns hushållningssällskap, Östergötlands läns hushållningssäll- skaps förvaltningsutskott, Västerbottens läns hushållningssällskap, Svenska landstingsförbundet, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott och Sveriges advokatsamfund.

Regeringsrättens flesta ledamöter har i sak intet att erinra mot regerings- rättens behörighet i mål om beslut av hushållningssällskap och i mål om beslut av dess förvaltningsutskott i anledning av besvär rörande tillämp— ning av hushållningssällskapets stadgar.

F örvaltningsdomstolskommittén

Prövningen av besvär över lantbruksstyrelsens beslut enligt 28 5 första stycket och 29 5 1947 års kungörelse avser rent rättsliga frågor. Kommittén föreslår därför, att samtliga ifrågavarande besvärsmål skall handläggas av administrativ domstol.

Besvär över lantbruksstyrelsens beslut i sådana frågor, som angives i 28 5 andra stycket nyssnämnda kungörelse, torde böra avgöras av admini- strativ domstol i de fall där motsvarande frågor angående statstjänstemän behandlas av förvaltningsdomstol samt i övrigt av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Det reella innehållet i den sålunda förordade kompetensfördelningen framgår av framställningen i det följande.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till kun— görelse om ändring i kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation.

Författningsförslag nr 16.

4) Mål om beslut av skogsvårdsstyrelse

Här behandlas mål rörande andra beslut av skogsvårdsstyrelse än sådana, som meddelas enligt skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237). Besvärs- rätten beträffande de beslut, om vilka här är fråga, regleras i första hand i 8 5 KF den 3 juni 1960 (nr 267) angående skogsvårdsstyrelser.

Tidigare intog skogsvårdsstyrelserna en särställning. Numera överens- stämmer deras förvaltningsrättsliga ställning i flertalet avseenden —— bl.a. när det gäller rätten att fullfölja talan mot skogsvårdsstyrelses beslut _— med den som intages av helt statliga länsmyndigheter.

Beträffande de mål, om vilka här är fråga, gäller samma kompetens- bestämm-elser som för besvär över beslut av helt statliga myndigheter.

Förvalmingsdomstolskommittén

De besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, synes ej kräva några sär- skilda bestämmelser rörande kompetensfördelningen. Denna synes böra vara densamma som för mål angående motsvarande beslut meddelade av helt statlig myndighet.

5) Mål om tillämpning av vissa lagar rörande förstatligandet av polisverksamheten, rådhusrätterna och uppbördsväsendet i vissa städer m. m. samt mål om allmänna

byggnader

Här behandlas dels mål om tillämpning av lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudman- naskapet för polisväsendet m.m., mål om tillämpning av lagen den 11 de- cember 1964 (nr 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till stats- verkets kostnader för domstolsväsendet och mål om tillämpning av lagen den 27 maj 1966 (nr 241) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m.m. i vissa städer, dels ock mål om anskaffande och underhåll av allmänna bygg- nader och allmänna platser och om bestridande av vissa andra kostnader, som äger samband med allmänna byggnader. Såsom exempel på författ— ningsbestämmelser i sistnämnda ämnen kan nämnas 6 5 länsstyrelsein- s-truktionen den 30 maj 1958 (nr 333), 6 5 instruktionen den 13 november 1964 (nr 766) för överståthållarämbetet, lagen den 18 juli 1942 (nr 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli samt lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa bestämmelser angående statens över— tagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. I anslutning till de in— ledningsvis angivna lagarna bör också nämnas KK den 13 augusti 1964 (nr 560) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmanna

skapet för polisväsendet m. m. samt KK den 2 september 1966 (nr 504) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 27 maj 1966 (nr 241) med vissa be- stämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m. m. i vissa städer.

Enligt 2 5 2:0) tredje stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om tillämpning av förstnämnda tre lagar. Regeringsrätten skall vidare enligt 2 5 2:0) andra stycket regerings- rättslagen upptaga mål om nybyggnad, inredning eller reparation av all- män byggnad, som av menighet skall byggas och underhållas, och om stål- let för sådan byggnads uppförande. De mål av sistnämnda slag, som upp- tages av regeringsrätten, avgöres också normalt av denna, såvida ej målet angår skolväsendets ordnande. I sistnämnda fall skall enligt 3 5 regerings- rättslagen regeringsrätt—en med eget utlåtande överlämna målet till avgö- rande av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 77 och 78) Målen om allmän byggnad är av rättslig karaktär. I anslutning till stad- gandet i 6 5 länsstyrelseinstruktionen föreslår utredningsmannen, att rege- ringsrättens behörighet skall utvidgas till att omfatta även mål om anskaf- fande eller underhåll av inventarier till allmän byggnad samt av sådana allmänna platser, som bör anordnas av menighet. Någon särskild bestäm- melse om denna målgrupp erfordras inte enligt utredningsmannens för- slag, därför att målen omfattas av den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln rörande regeringsrättens behörighet i mål om individuella påbud.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter förordar i annat sammanhang, att från regeln att mål om individuella påbud skall prövas av regeringsrätten undan- tag skall göras beträffande sådana fall, där beslutet riktar sig mot kom- mun eller annan kommunal samfällighet. Oavsett om sådan begränsning genomföres eller ej anses i allt fall stadgandet om allmän byggnad kunna utgå ur regeringsrättslagen i enlighet med utredningsmannens förslag. Kammarkollegiet har intet att erinra mot utredningsmannens förslag.

Förvaltningsdomstolskommittén

I mål om skyldighet för kommun eller annan menighet att anskaffa och underhålla allmänna byggnader och allmänna platser och att bestrida vissa andra kostnader, som äger samband med allmänna byggnader, förekom- mer starka inslag av lämplighets- och ändamåls-enlighetsöverväganden. Frå— gorna måste dessutom ofta ses i ett vidare perspektiv och hänsyn även tagas till vad som rimligen kan krävas med hänsyn till hela landets intressen.

Det synes kommittén under sådana förhållanden naturligast att i mål rörande allmänna byggnader o.d. det allmänna företrädes av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén föreslår därför, att mål av nu ifrågavarande typ skall avgöras av regeringen. I enlighet med det anförda bör bl.a. mål om tillämpning av förevarande bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen och instruktionen för överståthållarämbetet samt mål som avses i lagen om be- stridande av kostnaderna för domsagas kansli och 3 g lagen den 20 novem— ber 1964 med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvud- mannaskapet för rådhusrätterna prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

I fråga om mål enligt lagen den 29 maj 1964 med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m.m., lagen den 11 december 1964 om skyldighet för vissa städer att bi- draga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet och lagen den 27 maj 1966 med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m.m. i vissa städer är för- hållandena inte likartade. Kommunernas skyldigheter enligt den först- nämnda av dessa tre lagar att upplåta lokaler, överlåta inventarier och annan utrustning och att låta kronan nyttja viss utrustning anknyter direkt till läget vid tidpunkten för förstatligandet av polisverksamheten m.m. Lagtillämpningen kräver ej sådana mera vidsträckta lämplighets- och än- damålsenlighetsöverväganden, som kan förekomma i de förut behandlade målen rörande allmänna byggnader. Kommunernas skyldighet enligt sam- ma lag att under fem år utgiva årliga bidrag till statsverkets kostnader för polisverksamheten m.m. är också i stort sett noggrant bestämd i lagen. Beträffande samtliga besvärsmål enligt lagen den 29 maj 1964 gäller att prövningen har karaktären av rättstillämpning. Härtill kommer att vid så— dana mellanhavanden mellan staten och kommun, om vilka här är fråga, det torde vara lämpligt att anförda besvär prövas ej av Kungl. Maj:t i stats- rådet utan av en förvaltningsdomstol. Samma synpunkter gör sig gällande i fråga om mål om tillämpning av den likartade lagen av den 27 maj 1966 i anledning av uppbördsverkens förstatligande samt i fråga om besvär rörande skyldigheten för de städer, som intill utgången av 1964 haft att hålla rådhusrätt, att enligt lagen den 11 december 1964 under fem år ut- giva årliga bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. I enlig- het med det anförda föreslår kommittén, att det skall ankomma på admi— nistrativ domstol att avgöra mål om tillämpning av lagen den 29 maj 1964, lagen den 11 december 1964 och lagen den 27 maj 1966.

Föreskrifterna i 4 5 lagen den 20 november 1964 med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna (rörande överlåtelse av viss utrustning och rörande upplåtelse av nytt- janderätt till utrustning) är av samma art som bestämmelserna i 5 och 6 55 lagen den 29 maj 1964. Länsstyrelserna har emellertid ej tillagts sådana till- synsbefogenheter, som sägs i 11 5 sistnämnda lag. Några administrativa

besvärsmål rörande tillämpningen av 4 5 lagen den 20 november 1964 torde därför ej kunna uppkomma.

Bestämmelser om administrativ domstols kompetens har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 12 5 lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaska- pet för polisväsendet m.m. och förslag till lag om ändrad lydelse av 5 5 lagen den 11 december 1964 (nr 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Vidare framlägges förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 13 augusti 1964 (nr 560) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaska- pet för polisväsendet m. m. och förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 1 & kungörelsen den 2 september 1966 (nr 504) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 27 maj 1966 (nr 241) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m.m. i vissa städer.

Författningsförslag nr 17—20.

6) Mål om socialhjälp

Jämlikt 58 och 60 åå lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp avgö- res flertalet besvärsmål enligt ifrågavarande lag av kammarrätten såsom sista instans.

Över länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av so- cialhjälpslagen får enligt 62 & besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Sedan år 1964 bestämmelserna om åtgärder mot försumliga familjeförsörjare upp- hävts och i anslutning därtill regeringsrättslagen ändrats, prövas numera samtliga hithörande besvär av regeringen. Detta gäller bl.a. mål enligt 19 5 om godkännande av plan för ålderdomshem eller därmed likställt hem, som skall uppföras eller i mera avsevärd omfattning ändras m.m. Sistnämnda mål avgjordes före 1964 års lagändring av regeringsrätten.

Utredningsmannen (bet. s. 82 och 83)

Målen enligt 19 & föreslås skola prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet, därför att fråga är om en lämplighetsprövning och regeringen avgör mål om god- kännande av plan för barnhem.

Yttrande

Socialstyrelsen hade intet att erinra mot den utvidgning av regeringens kompetensområde, som utredningsmannen föreslog.

Förvaltningsdomnolskommittén

De besvärsmål, som nu enligt socialhjälpslagen i sista instans prövas av kammarrätten, bör även framdeles handläggas av administrativ domstol. Någon olägenhet har ej försports av att dessa mål nu stannar i kammar- rätten. Då emellertid kommittén föreslår, att rättskipningen på kammar— rättsnivå skall handhavas av två regionala kammarrätter, torde det — så— som kommitte'n utvecklat i annat sammanhang _ vara lämpligast att ifrå— gavarande mål kan bli materiellt prövade av regeringsrätten i sådana lä— gen, där förutsättning för prejudikat- eller intressedispens föreligger. Kom— mittén föreslår att bestämmelser av denna innebörd intages i socialhjälps— lagen och lagen om regeringsrätten.

Övriga besvärsmål enligt socialhjälpslagen bör i överensstämmelse med nu gällande ordning handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. De ärenden, om vilka här är fråga, rör nämligen lämplighetsfrågor eller organisatoriska spörsmål.

I anledning av ovanstående förslag har kommittén upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp. Bl.a. på grund av bestämmelserna i 58 5 andra stycket rörande de fall, då ersättnings- mål förevarit hos två eller flera länsstyrelser, har författningsförslaget måst göras något utförligare än normalt. Har kammarrätt förordnat, att social- hjälp skall meddelas, går enligt förslaget beslutet härom i verkställighet utan hinder av förd klagan. Bestämmelsen överensstämmer med föreskriften i 58 å tredje stycket rörande länsstyrelses beslut. I lagförslaget återfinns be- stämmelser om den av kommittén i annat sammanhang föreslagna ord- ningen att i kammarrätts handläggning av mål enligt socialhjälpslagen skall kunna deltaga två särskilda ledamöter med speciell insikt i sociala frågor.

Författningsförslag nr 1 och 21.

7) Mål om samhällets barnavård och ungdomsskydd

Här behandlas administrativa besvärsmål enligt barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) och 8 kap. föräldrabalken den 10 juni 1949 (nr 381"). Vissa bestämmelser i anledning av barnavårdslagen meddelas i KK den 28 oktober 1960 (nr 594) om fosterbarnsvård, stadgan samma dag (nr 596) för barnavårdsanstalter och stadgan den 9 december 1960 (nr 728) för ungdomsvårdsskolorna.

Enligt 83 och 86 åå barnavårdslagen avgör kammarrätten såsom sista instans mål angående skyldighet för kommun, sta-ten eller enskild att er- sätta kommuns kostnad för omhändertagen eller beträffande enskilds bi- drag till omhändertaget barns vård.

Över länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av har-

..=——.-k —

_ , _.qu

navårdslagen får enligt 84 å besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 8 kap. föräldrabalken får likaledes föras hos Kungl. Maj:t genom besvär. Nu ifrågavarande besvärsärenden upptages och avgöres av regeringsrätten med stöd av 2 5 210) fjärde och femte styc- kena regeringsrättslagen.

I beslut av socialstyrelsen enligt barnavårdslagen får jämlikt 87 å änd- ring sökas hos Kungl. Maj:t genom besvär. Enligt 2 5 2:0) fjärde stycket regeringsrättslagen upptages och avgöres sådana besvärsärenden — med ett undantag som nedan närmare behandlas — av regeringsrätten. Rege- ringsrättens behörighet omfattar även besvär över föreskrift av socialsty- relsen om det högsta antal barn och unga som samtidigt får vårdas på viss barnavårdsanstalt (58 å barnavårdslagen).

Om kommun eller landstingskommun ämnar inrätta barnhem, skall plan för hemmet och dess verksamhet underställas Kungl. Maj:t eller, om Kungl. Maj:t så bestämmer, socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller landstingskommun inrätta barnhem, skall tillstånd sökas hos Kungl. Maj:t eller, om Kungl. Maj :t så bestämmer, hos socialstyrelsen (57 å" första stycket barnavårdslagen). Detsamma gäller när den som driver barna- vårdsanstalt vill flytta eller utvidga anstalten eller vidtaga större föränd- ring beträffande dess anordningar, personal eller verksamhet eller när ombyte av innehavare skall ske (57 & tredje stycket barnavårdslagen). Beslutanderåtten i nu ifrågavarande ärenden är överlämnad till socialsty- relsen. Besvär över beslut av socialstyrelsen i fråga, som avses i 57 5 första eller tredje stycket barnavårdslagen, avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (het. &. 83—87)

Besvärsmålen hos Kungl. Maj:t angående samhällets barnavård och ung- domsskydd har i regel rättslig karaktär och bör därför i princip avgöras av regeringsrätten.

Ärenden om godkännande av plan för barnhem och dess verksamhet rör emellertid rena lämplighetsfrågor och bör därför liksom nu prövas av regeringen. Vad angår ansökningar om tillstånd att inrätta enskilt barn- hem framhåller utredningsmannen, att myndigheten ej har någon fri prövningsrätt utan måste begränsa sig till en prövning av de författnings- enliga villkoren. Därför borde i princip dylika ansökningar i fall av besvär prövas av regeringsrätten. Med hänsyn till att socialstyrelsens beslutande- rätt bygger på delegation och att Kungl. Maj:t skulle pröva alla de till- ståndsärenden, vilka var förenade med ansökan om statsbidrag, ansågs dock fullgoda skäl föreligga för att bibehålla regeringens avgöranderätt i be- svärsärenden avseende tillstånd att inrätta ens-kilt barnhem. Vid sådant förhållande ansågs också ärenden om flyttning eller förändring o.d. av barnhem böra prövas av regeringen i sista hand.

De beslut av barnavårdsnämnd, vilka enligt föräldrabalken får dragas

under Kungl. Maj:ts prövning (förordnande av barnavårdsman m.m."), angår enskild rätt. Besvärsmålen i fråga bör därför enligt utredningsman- nens mening avgöras av regeringsrätten. För tydlighets skull har utred— ningsmannen medtagit en särskild bestämmelse om dessa mål, fastän mål- gruppen torde omfattas av den för övriga hithörande mål föreslagna rubri- ken >>mål angående samhällets barnavård och ungdomsskydd».

Yttranden

Socialstyrelsen hade intet att erinra mot att ärenden om inrättande av barn- hem skulle avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Regeringsrättens flesta ledamöter anser det ej av tydlighetsskäl påkallat att mål angående barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i föräldra- balken, särskilt nämnes. Vidare framhåller ledamöterna, att därest i enlig- het med deras förslag från regeringsrättens prövning generellt undantages mål om beslut, som fattats med stöd av Kungl. Maj:ts delegation, det inte erfordras någon särskild undantagsbestämmelse beträffande godkännande av plan för barnhem och tillstånd att inrätta enskilt barnhem m.m.

Förvalmingsdomstolskommittén

De besvärsmål, som nu enligt barnavårdslagen i sista instans avgöres av kammarrätten, har rättslig karaktär och torde även i fortsättningen böra prövas av administrativ domstol. Någon olägenhet har ej försports av att dessa mål nu stannar i kammarrätten. Då emellertid kommittén föreslår, att rättskipningen på kammarrättsnivå skall handhavas av två regionala kammarrätter, torde det — såsom kommittén utvecklat i annat samman— hang —— vara lämpligast att ifrågavarande mål kan bli materiellt prövade av regeringsrätten i sådana lägen, där förutsättning för prejudikat- eller intressedispens föreligger. Kommittén föreslår att bestämmelser av denna innebörd intages i barnavårdslagen och lagen om regeringsrätten.

De mål enligt barnavårdslagen, som för närvarande kan fullföljas till Kungl. Maj:t, är också i allmänhet av rättslig natur. I stor utsträckning är det fråga om ingripanden i enskildas personliga förhållanden. Området för dessa ingripanden har vidgats i och med att nämndens åtgärder kommit att avse också ungdomar i högre åldersklasser. Kommittén föreslår därför, att huvudregeln fortfarande skall vara, att ifrågavarande mål skall avgöras av förvaltningsdomstol.

I enlighet med nu gällande ordning torde undantag böra göras för klagan över socialstyrelsens beslut i fråga, som avses i 57 5 första eller tredje styc— ket barnavårdslagen. Beslutanderätten i dessa frågor ligger enligt lagen primärt hos Kungl. Maj:t och socialstyrelsen äger fatta beslut endast om Kungl. Maj:t delegerat sin beslutanderätt till styrelsen. Besvär över social- styrelsens beslut bör därför även i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detsamma bör enligt kommitténs mening gälla besvär över social-

styrelsens beslut enligt 58 å barnavårdslagen. Bestämmandet av det högsta antal barn och unga, som samtidigt får vårdas på viss barnavårdsanstalt, innefattar nämligen en lämplighetsprövning, som naturligen synes böra an- komma på Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand.

Mål angående barnavårdsnämnds beslut som avses i föräldrabalken (barnavårdsmannaförordnanden m.m.) kan sägas angå enskild rätt och bör även fortsättningsvis avgöras av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 83—87 55 barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) och förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 & föräldrabalken. Kommittén har övervägt behovet av en motsvarande ändring av stadgan för ungdoms- vårdsskolorna men har på grund av den tolkning av begreppet »mål enligt barnavårdslagen», som kommit till uttryck i rättspraxis, funnit en dylik ändring ej vara nödvändig.

Bl.a. på grund av bestämmelser i 83 å andra stycket barnavårdslagen rörande de fall, då ersättningsmål förevarit hos två eller flera länsstyrelser, har förslaget till ändring i barnavårdslagen måst gör-as utförligare än fler- talet av kommitténs övriga författningsförslag. Enligt förslaget skall kam- marrätt-s utslag och beslut enligt barnavårdslagen lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan i samma utsträckning som detta nu finns föreskrivet beträffande beslut av länsstyrelse eller socialstyrelsen. I lagförslaget åter- finns bestämmelser om den av kommittén i annat sammanhang föreslagna ordningen att i kammarrätts handläggning av mål enligt barnavårdslagen i stor utsträckning skall deltaga två särskilda ledamöter med speciell insikt i sociala frågor.

Författningsförslag nr 1, 22 och 23.

8) Mål om allmänna barnbidrag

De grundläggande bestämmelserna om allmänna barnbidrag finns i lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag. Beslutande myndighet i första instans enligt denna lag är i allmänhet barnavårdsnämnd. Över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag får klagan föras hos länsstyrelsen. Är någon missnöjd med länsstyrelsens beslut i dylikt ärende, äger han däröver anföra besvär hos socialstyrelsen. Över socialstyrelsens utslag får klagan ej föras.

Om enligt 12 & någon är återbetalningsskyldig för belopp, som han obe- hörigen eller med för högt belopp uppburit såsom allmänt barnbidrag, äger i särskilda fall socialstyrelsen helt eller delvis efterge återbetalningsskyl— digheten. Socialstyrelsens beslut i sådant ärende torde kunna överklagas hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Vid tillkomsten av 1947 års lag diskuterades fullföljdsordningen. Bl. a. övervägdes huruvida int—e besvär över länsstyrelses beslut borde föras hos

kammarrätten. Denna tanke avvisades emellertid. Grunden härför synes ha varit att kammarrätten i dåvarande läge ej hade någon större erfarenhet av barnavårdsfrågor.

I det av socialstyrelseutredningen och MCA-utredningen avgivna betän- kandet om hälso- och socialvårdens centrala administration (SOU 1965: 49) har socialstyrelseutredningen uttalat, att om socialstyrelsen organiseras enligt socialstyrelseutredningens förslag, det synes mindre lämpligt att besvär över länsstyrelses beslut enligt lagen om allmänna barnbidrag skall avgöras av socialstyrelsen. Efter underhandskontakt med förvaltningsdom- stolskommittén har socialstyrelseutredningen föreslagit, att besvär i före- varande ärenden skall anföras hos kammarrätten och inte hos socialsty- relsen.

Förvaltningsdomstolskommittén I enlighet med socialstyrelseutredningens förslag förordar kommittén, att kammarrätt i stället för socialstyrelsen skall pröva besvär Över länsstyrel- ses beslut i ärenden om allmänna barnbidrag. Dessa ärenden har en rätts- lig karaktär. Då klagan inte kunnat föras över socialstyrelsens beslut i nu ifrågavarande ärenden, ligger det nära till hands att låta målen stanna i kammarrätten. Då emellertid kommittén föreslår, att rättskipningen på kam- marrättsnivå skall handhavas av två regionala kammarrätter, torde det —— såsom kommittén utvecklat i annat sammanhang —— vara lämpligast att ifrå— gavarande mål kan bli materiellt prövade av regeringsrätten i sådana lägen, där förutsättning för prejudikat- eller intressedispens föreligger. Kommit- tén föreslår att bestämmelser av denna innebörd intages i lagen om all- männa barnbidrag och lagen om regeringsrätten.

För vinnande av en enhetlig fullföljdsordning och överensstämmelse med bestämmelserna i lagen om bidragsförskott torde, vid ett genomförande av den föreslagna ändrade instansordningen, socialstyrelsens beslutanderätt enligt 12 5 lagen om allmänna barnbidrag böra överflyttas till länsstyrel- serna och besvär över dylikt beslut av länsstyrelse böra handläggas av ad- ministrativ domstol. Fullföljdsreglerna bör därvid vara desamma som ovan förordats för övriga mål enligt denna lag.

I enlighet med det anförda har kommittén upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 12 och 16 55 lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmän- na barnbidrag. I anknytning till bestämmelsen i 15 å andra stycket barn— bidragslagen föreslås att länsstyrelses och kammarrätts beslut eller utslag i ärenden angående allmänt barnbidrag skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

Författningsförslag nr 1 och 24.

9) Mål om familjebidrag

Här behandlas besvärsmål enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99). Från förekommande ärenden rörande statsbidrag bortses i detta sammanhang, därför att dylika ärenden faller inom ramen för av- snitt nr 19.

Av de materiella bestämmelserna i familjebidragsförordningen skall blott 21 och 22 Så närmare beröras. Enligt 21 & äger Kungl. Maj:t, när skäl är därtill, såsom villkor för erhållande av familjebidrag stadga skyldighet för familjemedlem att hos organ för den offenliga arbetsförmedlingen anmäla sig såsom arbetssökande samt antaga lämpligt arbet-e i den mån sådant er— bjudes. Föreskrift om dylikt villkor finns inte för närvarande meddelad. Jämlikt 22 å äger familje-bidragsnämnd, om värnpliktigs familjemedlem utan giltig anledning lämnar arbetsanställning, nedsätta familjebidraget _ eller indraga detsamma. Beslut av familjebidragsnämnd med stöd av 21 eller 22 5 skall underställas tillsynsmyndighetens prövning. Tillsynsmyn- &

. dighet är numera försvarets civilförvaltning.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som avses i familjebidragsför- ordningen och som faller inom ramen för detta avsnitt, får enligt 33 & talan ? ej föras.

Över länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av familjebidragsförord— ningen kan enligt 34 5 klagan föras hos kammarrätten. Mot kammarrät- tens beslut får talan ej föras.

Förvaltningsdomstolskommittén

Av de ärenden, som handläggs av tillsynsmyndigheten, intar ärendena rö- rande tillämpning av 21 eller 22 å familjebidragsförordningen i viss mån en särställning. Kommittén har speciellt beträffande dessa ärenden övervägt, huruvida anledning finns att införa möjlighet att draga ärendena under administrativ domstols prövning. Kommittén har härvid funnit, att över- vägande skäl torde tala för att tillsynsmyndigheten förblir sista instans i dessa ärenden. Skyldighet som i 21 & sägs torde komm-a att stadgas blott i ett kritiskt beredskapsläge, då det föreligger ett extraordinärt starkt behov av arbetskraft. I en sådan situation torde beslut med stöd av 21 & höra i sista hand prövas av en under Kungl. Maj:t sorterande förvaltningsmyn- dighet och ej av administrativ domstol. På grund av släktskapen mellan ärendena enligt 21 å och ärendena enligt 22 & bör i en sådan situation även sistnämnda ärenden slutligt avgöras av tillsynsmyndigheten. Att för nor- mala förhållanden införa möjlighet till prövning av administrativ domstol av ärendena enligt 22 å torde ej vara av behovet påkallat. Nämnas bör att beslut enligt 22 5 meddelas mycket sällan och att tillsynsmyndigheten i sådana ärenden, när behov därav föreligger, hör den till myndigheten knutna socialdelegationen.

Ej heller i övrigt har kommittén någ-ot att erinra mot att tillsynsmyndig- hetens beslut i ärenden, som avses i familjebidragsförordningen och som faller inom ramen för detta avsnitt, inte får överklagas.

De besvärsmål, som nu enligt familjebidragsförordningen i sista instans avgöres av kammarrätten, har den karaktären att målen även i fortsätt— ningen bör prövas av administrativ domstol. Någon olägenhet har ej för-' sports av att dessa mål nu stannar i kammarrätten. Då emellertid kommit- tén föreslår, att rättskipningen på kammarrättsnivå skall handhavas av två regionala kammarrätter, torde det —— såsom kommittén utvecklat i annat sammanhang — vara lämpligast att ifrågavarande mål kan bli mate- riellt prövade av regeringsrätten i sådana lägen, där förutsättning för pre- judikat— eller intressedispens föreligger. Kommittén föreslår att bestäm- melser av denna innebörd intages i familjebidragsförordningen och lagen om regeringsrätten.

I enlighet med det anförda har kommittén upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 34 & familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99).

Författningsförslag nr 1 och 25.

10 ) Mål om bidragsförskott Här behandlas mål angående bidragsförskott enligt lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott.

Enligt 2 5 2:0) sjätte stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra dylika mål.

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde äldre bestämmelser.

Utredningsmannen (bet. ;. 87 och 88) Målen är av rättslig karaktär och bör prövas av regeringsrätten.

Yttrande

Regeringsrättens flesta ledamöter godtar utredningsmannens förslag för den händelse besvär i förevarande mål även framdeles skall fullföljas hos Kungl. Maj:t. Ledamöterna anser emellertid, att målen med fördel kan behandlas av socialstyrelsen i sista instans på samma sätt som nu gäller beträffande mål om allmänt barnbidrag.

I detta sammanhang bör erinras därom, att regeringsrättens flesta ledamö- ter redan tidigare i yttrande över utredningen om fullföljdsrätt i skatte- mål — uttalat att mål om bidragsförskott och om statsbidrag till sådana för- skott lämpligen torde kunna avskiljas från regeringsrätten och förslagsvis få fullföljas till socialstyrelsen.

Förvalmingsdomstolskommittén

Mål om bidragsförskott har rättslig karaktär och kan vara av väsentlig be- tydelse för berörda enskilda personer. På grund härav föreslår kommittén, att besvär över länsstyrelses beslut enligt bidragsförskottslagen i allmän- het skall prövas av administrativ domstol.

Undantag torde böra göras för besvär över länsstyrelses beslut angående gottgörelse av statsverket till kommun för utgivna bidragsförskott och där- med sammanhängande problem, vilka spörsmål behandlas i lagens 20 och 21 55. Sistnämnda besvärsärenden synes _ i överensstämmelse med vad kommittén i avsnitt nr 19 generellt föreslår beträffande statsbidragsärenden — böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

De mål enligt lagen om bidragsförskott, som skall prövas av administra- tiv domstol, synes vara så likartade med motsvarande mål enligt lagen om allmänna barnbidrag och familjebidragsförordningen, att övervägande skäl torde tala för att fullföljdsreglerna blir desamma för dessa tre grupper av mål. I enlighet härmed föreslår kommittén, att nu ifrågavarande mål en- ligt bidragsförskottslagen skall handläggas av (kammarrätt och att målen skall kunna bli materiellt prövade av regeringsrätten endast i sådana lägen, där förutsättning för pre j udikat- eller intressedispens föreligger.

I enlighet med det anförda har kommittén upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 22 5 lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott. Av betydelse i sammanhanget är också förslaget till lag om regeringsrätten.

Författningsförslag nr 1 och 26.

11) F örsäkringsdomstolsmålen

Utredningsmannen (bet. s. 88—100) föreslog att mål om folkpensionering, om bidrag till änkor och änklingar med barn, om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, om frivillig statlig pensionsförsäkring, om allmän sjukförsäkring, om sjukhjälp till svensk medborgare, som ej är bo- satt i riket men vistas här, och om moderskapshjälp skulle överflyttas från handläggning av Kungl. Maj :t i statsrådet till handläggning av regerings- rätten.

Sedan utredningsmannens betänkande avgavs, har ny lagstiftning på om- rådet —— främst lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring _— tillkommit och försäkringsdomstolen inrättats. Motsvarigheterna till ovan nämnda mål prövas numera av försäkringsdomstolen i sista instans. Här— igenom har den antalsmässigt största gruppen av de besvärsmål, som om- fattas av utredningsmannens förslag om målöverflyttning till regeringsrät- ten, redan hänförts till administrativ domstols kompetensområde.

Fönaltuingsdomstolskommittén De mål, som nu handlägges av försäkringsdomstolen, bör enligt kommit- téns mening även i framtiden avgöras av ifrågavarande domstol. Spörsmå- let huruvida fullföljd från försäkringsdomstolen till regeringsrätten bör i viss utsträckning medgivas har kommittén, på skäl som angivits i 4 kap., inte upptagit till behandling i detta skede av utredningsarbetet.

12 ) Mål angående förordnande om sammanträde med menighet eller dess

representation

Enligt 38 5 lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar skall länsstyrelsen i vissa fall på anmälan av delägare utlysa allmänningsstämma eller delägarstämma. En motsvarande ordning finns föreskriven i 37 5 lagen samma dag (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Jämlikt 2 5 310) regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra mål om sammankallande av menighet eller dess representation.

Utredningsmannen (bet. s. 100 och 101) Alla mål, som rör fråga huruvida ett av menighet eller dess representation fattat beslut tillkommit i laga ordning, kan hänföras under mom. 1 :o) eller 2:0) i utredningsmannens förslag till enumeration. Bestämmelsen i mom. 3:o) föreslås därför endast skola avse mål angående förordnande om sam- manträde med menighet eller des-s representation. Med denna innebörd blir bestämmelsens räckvidd ganska begränsad. Stadgandet får sin huvudsak- liga betydelse i fråga om besvär över länsstyrelses beslut rörande samman- kallande av allmännings- eller delägarstämma.

Yttranden Kammarkollegiet har intet att erinra mot utredningsmannens förslag.

I syfte att begränsa antalet till regeringsrätten hänförliga mål förordar länsstyrelsen i Stockholms län, att nu ifrågavarande mål skall behandlas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Föwaltningsdomstolskommittén Mål om länsstyrelses beslut enligt 38 5 lagen om häradsallmänningar och 37 5 lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna torde även i fort- sättningen böra handläggas av administrativ domstol. Samma kompetens— fördelning synes, på grund av släktskapen med nyssnämnda mål, böra gälla beträffande mål om länsstyrelses beslut att utlysa extra allmän- ningsstämma enligt 37 5 lagen om häradsallmänningar och 36 5 lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. I övrigt torde anledning inte finnas att till administrativ domstols kompetensområde hänföra besvär

över beslut av statlig myndighet rörande sammankallande av menighet eller dess representation.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i de förut nämnda förslagen till lag om ändrad lydelse av 47 5 lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar och till lag om ändrad lydelse av 46 å lagen samma dag (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Författningsförslag nr 12 och 13.

13) Mål om bildande, ändring eller upplösning av kommunalförbund m. m.

Bestämmelser om kommunalförbund finns i lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund. I vissa fall kan kommunalförbund bildas tvångsvis. Härutinnan kan hänvisas till 128 och 129 Så byggnadslagen dell 30 juni 1947 (nr 358), 47 5 skollag-en den 6 juni 1962 (nr 319) och 3 5 lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter.

Besvärsmål om kommunalförbunds bildande, ändring eller upplösning eller ärende, som därmed äger samband, avgöres av Kungl. Maj :t i stats- rådet.

Utredningsmannen (bet. !. 101—105) Mål om kommunalförbunds bildande, ändring eller upplösning eller ärende, som äger samband därmed, skall enligt utredningsmannens förslag upp- tagas av regeringsrätten.

När det gäller frivilligt bildade kommunalförbund skall enligt förslaget regeringsrätten också avgöra målen. Såsom skäl härför åberopas bl. a. att länsstyrelsens prövning i fråga om förbundsordning m.m. innefattar en kontroll av att kommunalförbundet är organiserat efter fasta normer. Den omständigheten att prövningen också innefattar en undersökning att det föreslagna förbundet medför allmänt gagn anses inte betaga ärendet dess natur av rättstillämpning. Härtill kommer att bildandet av kommunalför— bund på frivillighetens väg anses väsentligen vara en rent kommunal ange— lägenhet, som merendels ej berör något viktigare statsintresse, vilket rege- ringen bör bevaka.

Beträffande de tvångsmässigt bildade kommunalförbunden föreslår ut- redningsmannen, att regeringsrätten skall med eget utlåtande överlämna målen till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom motivering för re- geringsrättens obligatoriska yttrande i dessa mål anföres, att en tvångs- samman-slu-tning innebär ett ingrepp i kommunernas hävdvunna självbe- stämmanderätt, vilket kräver kontroll mot missbruk. Avgörande villkor för tvångssammanslutningens genomförande är emellertid vad det allmänna bästa kräver. Detta är en lämplighetsfråga och har i de fall,_som här avses, en sådan vikt att avgörandet i sista hand anses böra förbehållas regeringen.

Yttranden

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget beträffande de områden som styrel— sen har att företräda.

Svenska landskommunernas förbund anser att rättsfrågan ofta är så intimt lierad med andra frågor och behovet av snabbt avgörande så stort, att den nu rådande ordningen för målens prövning bör bibehållas. I fråga om kommunalförbund för specialreglerade angelägenheter tillkommer —— framhåller förbundet —— att den uppdelning av angelägenheterna på med- lemmar och kommunalförbund, som där kan ifrågakomma, bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet int-e blott därför att regeringen är den instans, för vilken begreppet allmänt gagn är särskilt levande, utan också därför att förbundsbildningen kan få återverkningar på statsbidragsgivning och val-et av samarbetsform liksom den kan bli prejudicerande för den kommunala organisationen på området. Att i detta sammanhang göra åtskillnad mellan frivilliga och tvungna förbundsbildningar synes förbundet orealistiskt. Så- som skäl för bibehållande av nuvarande ordning anför förbundet vidare, att i vissa fall kommunalförbund kan utgöra godtagbara alternativ till indelningsändringar, om vilka Kungl. Maj :t i statsrådet har att besluta. Ej heller Svenska stadsförbundet finner utredningsmannens skäl övertygande. Praktiska synpunkter och värdet av en relativt snabb handläggning synes förbundet tala för att prövningen alltjämt bör förbehållas regeringen.

Även länsstyrelsen i Stockholms län förordar, i enhetlighetens intresse, att samtliga mål om bildande av kommunalförbund förbehålles regeringen. Regeringsrättens hörande synes länsstyrelsen inte höra vara obligatoriskt. Overstäthållarämbetet finner det tveksamt om någon överflyttning av kom— munalförbundsmål till regeringsrätten bör ske.

Regeringsrättens flesta ledamöter anser att det inte kan råda någon tve- kan om att besluten om tvångsvis sammanslutand—e av kommuner i kom- munalförbund i främsta rummet avser lämplighetsfrågor, som bör slutligt prövas av regeringen. Något behov av regeringsrättens kontroll mot miss- bruk av de medgivna ingrepp-en i den kommunala självstyrelsen synes ej föreligga. Dessa beslut är _ framhåller ledamöterna _ av samma karak- tär som de individuella påbuden mot kommun eller kommunal samfällig— het, vilkas avgörande enligt ledamöternas uppfattning bör ankomma på regeringen utan obligatoriskt yttrande av regeringsrätten. Med hänsyn här— till bör enligt ledamöternas mening mål om tvångsvis bildande av kommu- nalförbund inte tillhöra regeringsrättens upptagande. Vad angår frivilligt bildande av kommunalförbund framhålles att bedömningen av om ett kom- munalförbund kan antagas bli till allmänt gagn är till så övervägande grad en lämplighetsprövning, att en överflyttning av ifrågavarande mål från re- geringen till regeringsrätten ter sig onaturlig. Vidare påpekas att liknande bedömningar ofta göres vid de närbesläktade ärendena om kommunala in-

delningsändringar, vilka beslutas av regeringen och i vissa fall kan framstå som alternativ till kommunalförbund. Övervägande skäl synes därför leda- möterna tala för att också mål om xfrivilligt bildande av kommunalförbund bör prövas enbart av regeringen.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott framhåller att avgöran— det i mål angående tvångssammanslutning av kommuner i kommunalför- bund är beroende på lämplighetsbedömande. Utskottet finner det därför tveksamt, om regeringsrättens hörande i sådana fall skall anses erforderligt. Även Svenska landstingsförbundet finner det tveksamt, huruvida regerings— rätten skall obligatoriskt höras i frågor rörande tvångssammanslutning av kommuner i kommunalförbund.

Sveriges advokatsamfund anser däremot att även målen om tvångssam— manslutning lämpligen bör prövas av regeringsrätten. Kammarkollegiet finner utredningsmannens principiella inställning riktig. Då bildande av kommunalförbund mot kommuns direkt uttalade bestridande torde vara förhållandevis sällsynt av den anledningen att kommunerna med hänsyn till föreliggande tvångsmöjligh—et anser ett bestridande utsiktslöst, kan det enligt kollegiets mening ifrågasätta-s, huruvida det ej står bäst i överens— stämmelse med utredningsmannens motivering, om till avgörande i stats- rådet efter regeringsrättens hörande hänför-es ej blott mål om tvångssam- manslutning av kommuner i kommunalförbund utan över huvud taget mål om samman-slutning av kommuner i kommunalförbund, som kan bildas genom tvång.

Förvalmingsdomstolskommittén

Uppenbart är att beslut om tvångsvis sammanslutande av kommuner i kommunalförbund i främsta rummet avser lämplighetsfrågor, som bör slut- ligt prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vid frivilligt bildande av kommu- nalförbund skall en bedömning ske huruvida förbundet blir till allmänt gagn. Även denna bedömning är i hög grad en lämplighetsprövnjng och rör samhälleliga organisationsfrågor. Kungl. Maj :ti statsrådet synes vara bättre skickad än administrativ domstol att göra en dylik bedömning. Framhållas bör också att liknande bedömningar ofta göres i de närbesläktade ärendena om kommunala indelningsändringar, som beslutas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. För regeringens behörighet i mål om frivilligt bildande av kommunal- förbund talar också att den reella åtskillnaden mellan tvångssammanslutning och frivillig förbundsbildning kan vara ganska ringa. Härtill kommer syn— punkten att likartade mål icke i onödan bör splittras på skilda slutinstanser. Kommunalförbundsmålen synes inte innesluta sådana rättsliga problem att det föreligger något behov av att regeringsrätten obligatoriskt avgiver yttrande i målen. En dylik ordning skulle dessutom på ett olämpligt sätt fördröja målens slutliga avgörande. Under åberopande av det anförda föreslår kommittén, att liksom hittills

Kun-gl. Maj:t i statsrådet — utan obligatoriskt hörande av regeringsrätten —- skall avgöra mål om kommunalförbunds bildande, ändring eller upplös- ning och ärenden, som äger samband därmed.

Såvitt angår byggnadslagen, skollagen och lagen om skyldighet för kom- mun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter, vilka för- fattningar inrymmer målgrupper av flera olika slag, har bestämmelser om kompetensfördelningen intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 150 & byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), förslag till lag om ändrad lydelse av 54 5 skollagen den 6 juni 1962 (nr 319) och förslag till lag om ändrad lydelse av 7 5 lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter.

Författningsförslag nr 27—29.

14 ) Mål om fördelning mellan menigheter av kostnader för gemensamt ändamål

Till Kungl. Maj:t kan i vissa fall fullföljas mål rörande fördelning mellan menigheter av kostnader för gemensamt ändamål. Exempel på sådana mål finns i 40 _S 2 mom. civilförxsvarsl-a—gen den 22 april 1960 (nr 74) och 46 5 2 mom. skollagen den 6 juni 1962 (nr 319).

Mål av detta slag torde för närvarande upptagas och avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Uuedningsmannen (bet. &. 105 och 106) Tvister i förevarande ämne är uppenbarligen av rättslig beskaffenhet och bör avgöras enligt juridiska grund—er. Därför föreslås att i regeringsrätts- katalogen skall upptagas mål om fördelning mellan menigheter av kostna— der för gemensamt ändamål. Bestämmelsen omfattar såväl en i särskilt fall uppkommen tvist om kostnadsfördelning som besvär vilka anföres över ett beslut rörande fastställande av allmänna grunder för dylik fördelning.

Yttranden

Svenska landskommunernas förbund förklarar att vad förbund-et anfört be- träffande kom'munalförbundsmålen i tillämpliga delar gäller även för de interkommunala kostnadsfördelningsmålen. Beträffande sistnämnda mål tillkommer — framhåller förbundet _— att i lagtext och motiv meddelade riktlinjer för uppgörelser ofta har sådan avfattning att de väl lämpar sig som underlag för förvaltningsmässiga överväganden men mindre väl för strikt lagtillämpning.

Regeringsrättens flesta ledamöter anför att det föreslagna stadgandet om nu ifrågavarande måls hänförande till regeringsrätten utgör ett komplement till de föreslagna stadgandena om tvångsvis bildande av kommunalförbund. På grund härav och då målen merendels uppkommer i samband med pröv- ningen av organisationsfrågor, som regeringsrätten ej bör handlägga, för-

457 ordar ledamöterna att målgruppen inte medtages i regeringsrättslagens enumeration.

Också länsstyrelsen i Stockholms län förordar att dessa mål handlägges av regeringen.

Kammarkollegiet har däremot intet att erinra mot utredningsmannens förslag. Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget beträffande de områden som styrelsen har att företräda. Överståthållarämbetet anför att för ämbetets vidkommande endast frågan om fördelning av kostnader för civilförsvaret är aktuell. Mål härom synes ämbetet vara lämpade att i sista instans prö— vas av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén

Målen om fördelning mellan menigheter av kostnader för gemensamt ändamål är besläktade med kommunalförbundsmålen. Kostnadsfördelningen är inte alltid avsedd att äga rum på grundval av de faktiska kostnaderna. Medel— talsberäkningar eller andra schablonmässiga metoder kan i vissa fall med fördel användas. Härtill kommer att fråga delvis är om ärenden, i vilka be— slutanderätten primärt ligger hos Kungl. Maj:t i statsrådet och först efter delegation tillkommer underordnad myndighet. Enligt kommitténs uppfatt— ning är den ändamålsenligaste kompetensfördelningen, att handläggningen av besvärsärenden i förevarande frågor kvarligger hos Kungl. Maj:t i stats— rådet.

Såvitt angår civilförsvarslagen och skollagen, som inrymmer målgrupper av flera olika typer, har bestämmelser om kompetensfördelningen intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 83 & civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74) och det förut nämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 54 & skollagen den 6 juni 1962 (nr 319).

Författningsförslag nr 28 och 30.

15 ) Mål om avlöningsförmåner o. d.

Enligt 2 5 4:0) första stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärknings— och aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, be- klädnadsersättning och dylikt, om res-ekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller avgifter till pensionsinrättning eller annan sådan all- män anstalt eller kassa och om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller överenskommelser.

Regeringsrättens behörighet i ovan nämnda mål är emellertid sedan lång tid tillbaka starkt begränsad genom KK den 12 december 1924 (nr 528) med

föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs— och anmärkningsmål m.m. Enligt denna kungörelse skall besvär, som jämlikt hittills gällande be- stämmelser kunnat hos Kungl. Maj :t fullföljas i statsdepartementen, i stället fullföljas till och avgöras av kammarrätten i bl. a. följ ande mål:

a) mål om avlöningsförmån, såvitt förmånen enligt fastställd stat eller annan gällande föreskrift skall utgå under sådana förhållanden, att fråga, ! huruvida förmånen rätteligen åtnjuti-ts, författningsenligt kann såsom an- märkningsmål komma under kammarrättens prövning;

b) mål om resekostnads— och traktamentsersättning, så vitt därom gäller vad under a) sagts i fråga om avlöningsförmån; samt

c) mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa samt om rätt till pension eller dylik förmån, där sådan fråga har avseende å pensionering av tjänsteman eller arbetare i statens tjänst i denna hans egenskap eller å familjepensionering av efter- levande till nu nämnd tjänsteman eller arbetare på grund av hans stats- anställning.

De nyssnämnda reglerna om kammarrättens behörighet äger inte tillämp- ning i fråga om sådan förmån eller ersättning, som utgår från kyrkofonden eller annan ecklesiastik fond.

Kammarrättens beslut enligt 1924 års kungörelse får ej överklagas. Inne- ; fattar sådant mål tillika fråga av beskaffenhet att böra fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsdepartement, skall kammarrätten med eget utlåtande överlämna målet till Kungl. Maj:ts prövning.

Även i övrigt förekommer att kammarrätten har att slutligt avgöra vissa avlöningsmål. Nämnas kan att i KK den 30 november 1962 (nr 619) om av- löning m. m. till civilförsvarspliktiga stadgas, att över beslut av civilförsvars— styrelsen eller länsstyrelse besvär får anföras hos kammarrätten och att klagan ej får föras över kammarrättens beslut.

Sedan från den 1 januari 1966 en övergång skett till kollektivavtalsregle— ring av flertalet offentliga tjänstemäns avlöningsförhållanden m.m., gäller enligt lagen den 3 juni 1965 (nr 276) om inskränkning i rätten att föra ; talan mot offentlig arbetsgivares beslut, att arbetstagare ej äger föra talan &

mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- och anställnings- villkor, därest han eller arbetstagarförening som han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe inför skiljemän. På grund härav är arbetstagarnas möjligheter att anföra administrativa besvär över beslut angående avlöningsförmåner o. d. starkt begränsade. Sedan i en fram- tid en fullständig kollektivavtalsreglering genomförts, kan för arbetstagares del administrativa besvärsmål rörande avlönings- och pensionsförmåner m.m. i stort sett förekomma endast såvitt angår dels oorganiserade befatt- ningshavare, dels ock andra befattningshavare vilkas anställningsförhållan- den ej direkt regleras av kollektivavtal (jfr 1 5 andra stycket statstjänste- mannalagen den 3 juni 1965, nr 274).

Utredningsmannen (bet. s. 106—109)

De mål, som avses i detta avsnitt, är uppenbarligen av rättslig natur. Den uppdelning av målen, som skett genom 1924 års kungörelse, är från princi- piell synpunkt inte tillfredsställande. För rättskänslan ter det sig oriktigt att en statstjänsteman är betagen möjligheten att till regeringsrätten fullfölja ett för honom betydelsefullt mål av kanske stor principiell innebörd, medan en annan befattningshavare äger rätt att under regeringsrättens prövning draga ett mål, som är av ringa vikt både för honom personligen och för prejudikatbildning. Det synes därför utredningsmannen böra övervägas att införa en ordning, vilken eliminerar denna olägenhet samtidigt som den skapar vissa garantier för att regeringsrätten inte betungas med bagatellmål. I avbidan på att en sådan ordning kommer till stånd kan enligt utrednings- mannens mening lämpligen den ändringen vidtagas, att kammarrätten blir sista instans också i de mål om avlönings- och pensionsförmåner, vilka nu skall upptagas av regeringsrätten. Anses den nuvarande bestämmelsen i re- geringsrättslagen böra bibehållas, torde orden »anmärknings- och aktorats- arvode» böra utgå.

Yttranden

Utredningsmannens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av fång- vårdsstyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jön- köpings län. Positivt inställda till förslaget att kammarrätten skall göras till sista instans i sådana mål om avlönings- och pensionsförmåner, vilka enligt gällande regler upptages av regeringsrätten, är vidare kammarrätten, skogs— styrelsen, skolöverstyrelsen, Lunds domkapitel och stiftsnämnd samt läns- styrelsen i Stockholms län. Sistnämnda länsstyrelse anser att ifrågavarande ordning bör stadgas att gälla definitivt och ej blott såsom ett provisorium.

Landsorganisationen i Sverige ansluter sig till utredningsmannens princi- piella linje men motsätter sig förslaget att kammarrätten i avbidan på den ifrågasatta ordningen göres till sista instans även i de mål om avlönings— och pensionsförmåner som nu prövas av regeringsrätten. En dylik försvagning av rättsskyddet f—inner organisationen opåkallad. Tjänstemännens centralor— ganisation kan ej heller finna att bärande skäl föreburits för den föreslagna tillfälliga lösningen, vilken därtill skulle kunna föregripa en senare lagstift— ning i enlighet med utredningsmannens principiell—a linje. Även lantbruks- styrelsen ansluter sig till utredningsmannens huvudlinje men finner det ej lämpligt att i avbidan på ifrågavarande ordning kammarrätten göres till sista instans i de här aktuella målen.

Uppsala domkapitel erinrar om att tvister om huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens löningsrättigheter skall utgöras an- setts ej kunna upptagas av allmän domstol. Skulle, såsom utredningsman— nen föreslagit, flertalet mål rörande prästerskapets och andra kyrkliga be-

fattningshavares avlöningsförmåner i sista instans avgöras av kammarrät— ten, bleve följden att nämnda befattningshavarkategorier finge ett sämre rättsskydd än de statliga befattningshavarna. Domkapitlet anser sig för den skull ej kunna biträda utredningsmannens förslag härutinnan.

Stiftsnämnden i Uppsala biträder domkapitlets synpunkter.

Förvalmingsdomstolskommittén

Sedan möjligheten av kollektivavtal—sreglering av lön och övriga ekonomiska villkor införts även för de offentliga tjänstemännens del och i anslutning därtill arbetstagare blivit förbjuden att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- och anställningsvillkor i fall då han eller arbets- tagarförening som han till/hör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe inför skiljemän, är utrymmet för administrativa besvär rörande avlöningsförmåner o.d. starkt begränsat. Såvitt angår arbetstagare kommer, sedan en fullständig kollektivavtalsreglering genomförts, den ad- ministrativa besvärsvägen att i stort sett stå öppen endast för befattnings— havare på sådana områden, inom vilka kollektivavtal icke slutits, samt för oorganiserade befattningshavare. Vidare kan administrativa besvär an- föras av personer vilka icke intager ställningen av arbetstagare, exempelvis uppdragstagare av skilda slag. Alla kollektivavtalsanställda inom den offent— liga sektorn kommer däremot, sedan kollektivavtalssystemet hunnit till fullo genomföras, att i huvudsak sakna möjlighet att överklaga beslut rörande av- löning, pension o. (1.

De administrativa besvärsmål rörande avlönings- och pensionsförmåner o. d., som fortfarande kan förekomma, torde böra handläggas av administra- tiv domstol. Visserligen kan mot en dylik kompetensfördelning anföras, att vederbörande i flertalet fall har möjlighet att söka sin rätt vid allmän dom— stol och att det är önskvärt att förebygga konflikt mellan administrativativ domstols och allmän domstols beslut. Hänsyn bör emellertid tagas till att rättegången vid allmän domstol är förenad med betydande kostnader och omak, som saknar motsvarighet vid administrativ domstols handläggning av anförda besvär. Vederbörande tjänstemän och övriga berörda personer har därför ett starkt intresse av att möjligheten att draga hithörande frågor under administrativ domstols prövning bibehålles. Detta intresse torde få anses väga över. Vid tillkomsten av 1965 års lagstiftning om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt torde också ha förutsatts, att de kvarva- rande administrativa besvärsmål—en om lön och pension m.m. jämväl i fort- sättningen skulle avgöras av administrativ domstol.

Sådana hithörande mål, som nu handläggs av kammarrätten, hör även framdeles prövas av kammarrätt. I enlighet med den av kommittén före- slagna uppbyggnaden av förvaltningsdomstolsorganisationen bör det också tillkomma kammarrätt att pröva sådana mål om avlönings- och pensions— förmåner o. d., som nu avgöres av regeringsrätten.

För närvarande kan klagan ej föras över kammarrättens utslag eller beslut i de mål, om vilka fråga är i detta avsnitt. Även om vissa principiella invänd- ningar har kunnat göras mot denna ordning, torde densamma i stort sett ha fungerat tillfredsställande. Behovet av en rätt att överklaga kammarrättens utslag och beslut hos regeringsrätten minskar, sedan en kollektivavtals- reglering av de offentliga tjänstemännens ekonomisk-a förmåner genomförts. Det kan nämligen väntas att arbetsdomstol-ens avgöranden i kollektivavtals- tvister kommer att accepteras såsom vägledande över hela fält-et. Den nuva- rande ordningen torde dock ej kunna bibehållas oförändrad, därest i enlig- het med kommitténs förslag flera kammarrätter inrättas. En rättslig garanti måste nämligen finnas mot att trots allt olika praxis utvecklas hos de skilda kammarrätterna. Kommittén vill för sin del såsom allmän regel förorda att i de mål rörande löner och pensioner o. d., som enligt kommitténs förslag skall handläggas av kammarrätt, möjlighet att efter besvär få vederbörande kam- marrätts utslag eller beslut omprövat av regeringsrätten skall finnas i de fall, där prejudikat- eller intressedispens kan meddelas, men däremot ej i andra fall. Vad nu sagts om rätten att få ett mål rörande avlöningsförmåner m. m. prövat av regeringsrätten bör gälla antingen kammarrättens behörig— het att handlägga ärendet följer av den av kommittén föreslagna kammar— rättslagen eller av annan författning.

I mål rörande prästerskapets och kyrkobetjäningens löningsrättigheter torde dock möjligheten att få kammarrätts utslag eller beslut omprövat av regeringsrätten böra göras något vidsträcktare. Dylika mål kan nämligen ej dragas under allmän domstols prövning, utan den administrativa besvärspro- cessen är den enda domstolsväg som står öppen. På grund härav torde rätts- skyddssynpunkter tala för att i mål rörande prästerskapets och kyrkobetjä- ningens löningsrättigheter prövningstillstånd skall kunna beviljas av rege- ringsrätten ej blott i prej udikat- och intressedispensfall utan även i de övriga fall, där enligt kommitténs förslag beträffande administrativa mål i allmän- het prövningstillstånd skall kunna meddelas.

Bestämmelser om den av kommittén sålunda förordade kompetensfördel— ningen har intagits i förslag-et till lag om rikets kammarrätter och förslaget till lag om regeringsrätten. Kammarrätts behörighet att handlägga hit- hörande mål följer även av vissa specialförfattningar, som det ej torde vara nödvändigt att ändra i detta sammanhang. Målrubrieeringen i den före- slagna kammarrättslagen har —— utan att någon ändring i sak åsyftas — gjorts något mera kortfattad än den nuvarande regeringsrättslagens motsva- rande målbeskrivning.

F örfattningsförslag nr 1 och 2.

16 ) Mål om vissa ersättningar till polismän m.fl.

Enligt KK den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående full- följd av talan i vis-sa besvärs- och anmärkningsmål m. ni. skall besvär, som

jämlikt hittills gällande bestämmelser kunnat hos Kungl. Maj :t fullföljas i statsdepartementen, i stället fullföljas till och avgöras av kammarrätten när fråga är om mål om ersättning till polisman för skada på egendom och mål om ersättning i övrigt till tjänstemän vid polis-, åkl-agar- eller exeku- tionsväsendet för utgifter, som är föranledda av deras verksamhet, allt såvitt ersättningen enligt gällande föreskrift skall utgå under sådana förhållanden, att fråga, huruvida ersättningen rätteligen åtnjutits, författningsenligt kan såsom anmärkningsmål komma under kammarrättens prövning.

Kammarrättens beslut i nyssnämnda mål får inte överklagas. Innefattar sådant mål tillika fråga av beskaffenhet att höra fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsdepartement, skall kammarrätten med eget utlåtande överlämna må- let till Kungl. Maj:ts prövning.

Förvalmingsdomstolskommittén

De mål, om vilka här är fråga, äger visst samband med de i närmast före- gående avsnitt behandlade målen rörande tjänstemäns avlöningsförmåner. Även förevarande mål torde böra handläggas av kammarrätt. Vissa skäl talar för att liksom nu kammarrättens utslag eller beslut i dessa mål inte skall kunna överklagas. Då emellertid kommittén föreslår, att rättskipningen på kammarrättsnivå skall handhavas av två regional-a kammarrätter, torde det dock vara lämpligt att förevarande mål —— i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande flertalet administrativa besvärsmål rörande avlö— ningsförmåner _— kan bli materiellt prövade av regeringsrätten i sådana lägen, där förutsättning för prejudikat- eller intressedispens föreligger. Kom- mittén föreslår att en sådan ordning införes.

Bestämmelser av nu angivet innehåll har intagits i förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 5 kungörelsen den 26 mars 1965 (nr 59) om ersätt- ning till polisman för skada på egendom samt i förslaget till lag om rikets kammarrätter och förslaget till lag om regeringsrätten.

Författningsförslag nr 1, 2 och 31.

17) Mål om skördeskadeersättning och skördeskadebidrag

År 1961 genomfördes ett system för permanent skördeskadeskydd. Systemet, som i åtskilliga avseenden torde få anses vara av försökskaraktär, innefattar dels skadeersättningar, och dels, till en mindre del, behovsprövade skade- bidrag. Grunderna för systemet angives i propositioner och utskottsutlåtan- den i ämnet. Den närmare utformningen har reglerats av Kungl. Maj:t ge- nom k. br. den 16 augusti 1961. Statens jordbruksnämnd har därefter, i samråd med lantbruksstyrelsen och statistiska centralbyrån, meddelat be- stämmelser angående bl.a. skadeersättningarna och de behovsprövade ska— debidragen. Dessa bestämmelser har intagits i nämndens cirkulär. Skördeskadeersättning utgår till brukningsenheter med en åkerareal av minst två hektar. Skadeersättningen är knuten till förhållandena på den

individuella brukningsenheten enda-st i ett avseende, nämligen den —— efter anmälan från brukar-en — konstaterade aktuella fördelningen av bruknings- enhetens areal på olika grödor. I övrigt sker beräkningarna av skadeersätt- ning på grundval av de genomsnittliga förhållandena inom speciellt fast- ställda territoriella områden, ettvart omfattande ett stort antal bruknings- enheter, eller i vissa fall inom hel-a landet. Dessa beräkningar blir avgörande för i vad mån skadeersättning utgår. Skördeutfallet på den individuella brukningsenheten har däremot ingen betydelse i skadeersättningsärendet.

I besvärsärenden avseende skördeskadeersättning gäller det huvudsakli- gen att bedöma, huruvida anmälan för skördeskadeersättning gjorts i rätt tid och huruvida gjord anmälan blivit föremål för felaktig behandling, exem- pelvis genom felaktig bestämning av antalet brukningsenheter i det indivi- duella fallet, genom placering av brukningsenhet i fel ersättningsområde ? eller genom att felaktiga uppgifter om areal eller grödfördelning använts vid den gjorda uträkningen. I det tillämpade ersättningssystemets natur lig— . ger att detsamma inte inrymmer några möjligheter att taga hänsyn till spe- l ciella omständigheter i det enskilda fallet. Av administrativa skäl är det ej E heller möjligt att i enskilda besvärsärenden beakta invändningar mot ersätt- * ningssystemet som sådant, mot den områdesindelning efter vilken skörde- uppskattningar och beräkningar blivit utförda under året etc.

De schematiska skördeskadeersättningarna kompletteras, såsom ovan an- tytts, av behovsprövade bidrag, som kan utbetalas i individuella fall, där så betydande skördeskador uppenbarligen föreligger att skadeersätt-ning bort utgå, men detta ej skett på grund av systemets allmänna konstruktion eller oförutsedda brister i detsamma. Vid prövningen av ansökningar om skörde— skadebidrag prövas bl.a., om vederbörande jordbrukare vidtagit alla åtgär- der som på honom skäligen kan ankomma för att motverka skadorna och att bärga skörden och om hans ekonomi genom inkomstbortf-all-et blivit hårt pressad.

Det ankommer på statens jordbruksnämnd att pröva anmälningar för skördeskadeersättning och ansökningar om skördeskadebidrag. Besvär över nämndens beslut i dessa ärenden handlägges av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomnolskommittén

Vad först angår besvärsärenden avseende skördeskadebidrag syn-es det kom— mittén uppenbart, att den behovsprövning och medelsfördelning, varom i dessa ärenden är fråga, inte bör tillkomma administrativ domstol utan bör handhavas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Skördeskadeersättning utgår, såsom framgår av det föregående, på grund- val av vissa genomsnittsheräkningar. Skördeutfallet hos den enskilde bruka- ren är utan betydelse för frågan huruvida och med vilket belopp ersättning skall utgå. De uppgifter, som brukarna har att lämna i sina anmälningar för skadeersättning, är av enkel beskaffenhet. De avser i huvudsak rent faktiska

förhållanden och rör i stort sett inte några frågor, som är av mera invecklad juridisk karaktär. Besvärsprövningen i skördeskadeersättningsärenden om- fattar huvudsakligen en kontroll av att anmälan för ersättning inkommit i rätt tid och att riktiga uppgifter i de hänseenden, om vilka de enskilda bru- karna har att lämna upplysning, kommit till användning vid beräkning- arna; har felaktiga individuella uppgifter använts, företages en ny uträk- ning. Nu ifrågavarande besvärsprövning, som kan omfatta flera tusen ersätt- ningsärenden, synes inte vara av den natur att det från rättssäkerhetssyn- punkt är erforderligt att densamma handhaves av administrativ domstol. Enligt kommitténs uppfattning är det ändamålsenligast, att så länge ersätt- ningsreglerna har den nuvarande schematiska karaktären, besvär över jord- bruksnämndens beslut beträffande skördeskadeersättning prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. För denna kompetensfördelning talar också det förhål- landet, att det torde vara lämpligt att samma instans prövar skördeskade- ersättnings- och skördeskadebidragsärenden.

Kommittén föreslår, att när den av kommittén föreslagna förvaltnings- domstolsreformen träder i kraft, Kungl. Maj:t meddelar bestämmelse om att talan mot jordbruksnämndens beslut rörande skördeskadeersättning eller skördeskadebidrag skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t.

18 ) Mål om annan ersättning

Här behandlas säd-ana mål om ersättning av allmänna medel, vilka ej rym- mes inom ramen för andra avsnitt.

Enligt 2 5 4:0) andra stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra mål om annan ersättning, såvitt den enligt gällande författningar utgår av statsmedel och anspråket ej är framställt mot riks— försäkringsanstalten (numera riksförsäkringsverket) eller avser ersättning för tamdjur som dödats eller skadats av rovdjur eller angår ersättning i an- ledning av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen, livsmedels- stadgan eller mejeristadgan för att hindra spridning av smitta eller gäller ersättning för kostnader, som kommun fått vidkännas på grund av stadgande i lagen om kommunal beredskap eller lagen om krigshjälp, eller rör ersätt- ning för kostnader t-ill följd av övergången till högertrafik.

Regeringsrätten har även handlagt mål om ersättning av kommunala medel för kläder och andra föremål, som hälsovårdsnämnd låtit förstöra för att förebygga överföring av smitta.

Övriga hithörande mål om ersättning av allmänna medel avgöres i sista hand av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser angående ersättning av statsmedel finns i ett stort antal författningar. Såsom exempel kan här, i anknytning till framställningen i det följande, anföras ersättningsbestämmelserna i 9 & KK den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma

husd j urssj ukdomar. Till belysning av undantagsbestämmelserna i enumera- tionen skall här nämnas följande. Ersättningsanspråk mot riksförsäkrings- verket kan framställas med stöd av lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yr- kesskadeförsäkring, militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261), KF den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning av kropps- skada ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret jämte ett flertal andra för- fattningar. Bestämmelser om ersättning för tamdjur som dödats eller ska- dats av rovdjur återfinns i 27 5 2 mom. jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279) och KK den 12 april 1946 (nr 146) om ersättning för skada av järv eller varg. Det tredje undantaget avser mål rörande tillämpningen av dels lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning ät smittbärar-e dels ock KK samma dag (nr 296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripan- den i hälsovårdens intresse. Det fjärde och det femte undantaget tillfogades år 1964 och sammanhänger med lagen den 20 mars 1964 (nr 63) om kom- munal beredskap, lagen samma dag (nr 47) om krigshjäl-p och KK den 10 april 1964 (nr 99) om ersättning av statsmedel för kostnader 'till följd av övergången till högertrafik.

Föreskrifter rörande ersättningsskyldighet för kommun för kläder m. m., som förstöres för att förebygga överföring av smitt-a, finnes i 5 5 1 mom. epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) och 13 & tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113).

Utredningsmannen (het. s. 110—115) I förslaget göres en åtskillnad mellan ersättning, som enligt gällande för- fattning är tillförsäkrad någon, och ersättning, beträffande var-s utgående myndigheten äger en fri prövningsrätt. Mål om ersättningar av den förra typen hänföres av utredningsmannen till regeringsrätten, medan ersätt-nings- ärenden av den senare typen ans-es böra prövas av Kungl. Maj :,t i statsrådet.

Det nuvarande un-dantagsst'adgandet rörande anspråk mot riksförsäk- ringsanstalten anses inte behövligt, därför att ersättningsmål, som riksför- säkringsanstalten handlägger i första instans, ej kan komma under Kungl. Maj :ts prövning utan avgöres av en speciell besvärinstans. Då ersättning för tamdjur, som dödats eller skadats av rovdjur, är tillförsäkrad djurägaren under de i författningarna angivna betingelserna, bör enligt utredningsman- nens mening mål om sådan ersättning avgöras av regeringsrätten och un- dantagsstadgandet i ämnet således utgå. På samma grund anses mål om ersättning åt smittbärare enligt 1956 års lag böra prövas av regeringsrätten. Däremot skall enligt förslaget mål om ersättning enligt 1956 års kungörelse prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, därför att ifrågavarande kungörelse inte tillförsäkrar vederbörande någon rätt till ersättning.

Avgörande för kompetensfördelningen bör enligt utredningsmannens upp- fattning inte vara av vilka medel ersättningen skall bestridas. Även ersätt- ningar av kommunala medel anses böra omfattas av stadgandet. Regerings-

rättens kompetens omfattar således enligt förslaget alla mål om ersättning av allmänna medel som enligt gällande författning är tillförsäkrad någon i visst fall.

Yttranden

Sveriges grossistförbund framhåller, att det :i sak knappast finns någon skill- nad mellan å ena sidan det fall, att en smittbärare underkastas isolering eller eljest inskränkning i sitt arbete, och å andra sid-an det fall, att en affärsman, trots att han iakttagit all tillbörlig försiktighet, genom ingri— pande från hälsovårdsnämnd är skyldig att förstöra eller till förlustpriser exportera ett livsmedelsparti, som ej godkänts vid besiktning. I båda fallen finns enligt förbundets mening ett likartat behov av att rättssäkerheten tryg- gas genom en juridiskt objektiv prövning i högre instans.

Regeringsrättens flesta ledamöter anför att en gränsdragning mellan rege- ringens och regeringsrättens kompetensområde, vilken är grundad på en prövning av i vad mån en ersättning är tillförsäkrad någon, är praktiskt otillfredsställ-ande. Den gör tillämpningen vansklig och föranleder stundom, att en och samma författning kommer att falla inom båda kompetensområ- dena. Med hänsyn till det relativt begränsade område, som denna fördel- ningsregel här skull-e omfatta, anses den dock .kunna godtagas. Tillräckliga skäl synes ledamöterna ej ha anförts för den föreslagna utvidgningen av regeringsrättens kompetens till att omfatta ersättningar av allmänna medel i stället för ersättningar av statsmedel. Det kan enligt ledamöternas uppfatt— ning ifrågasättas, om inte en ytterligare begränsning av regeringsrättens kom— petensomräde är påkallad med hänsyn till den i vissa fall alltför närliggande risken för konflikter med allmän domstols avgöranden. Utredningsmannen har — framhåller ledamöterna _ utgått från att regeringsrätten bör pröva besvär om ersättning av statsmedel även i sådana fall, där den missnöjde i författningen direkt hänvisats att anhängiggör—a sin talan vid allmän dom- stol. Besvär till regeringsrätten kan även tänkas förekomma rörande tillför- säkrade ersättningar av statsmedel, där expropriationsdomstol skall pröva ersättningen vid tvist. Med hänsyn härtill anses ett förbehåll böra göras i syfte att till regeringsrättens avgörande åtminstone ej hänföres frågor om ersättning, där den missnöjde i vederbörlig författning hänvisas att göra sin talan gällande i annan ordning.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte mål om ersättning av allmänna medel bör handläggas av kammarrätten i sista instans. Enligt länsstyrelsens upfattning bör mål om ersättning för tamdjur, som dödats eller skadats av rovdjur, samt mål om ersätt-ning åt smittbärare fortfarande prövas .av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att mål om ersättning för tamdjur, som dödats eller skadats av rovdjur, inte behöver slutligt dömas av rege— ringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén

Till en början skall här behandla-s frågan om kompetensfördelningen av mål rörande ersättning av statsmedel. Härvid bör erinras om att ett flertal sådana mål behandlas i andra avsnitt, bl. a. i samband med behandlingen av övriga kompetensfördelningsspörsmål rörande ett antal särskilda författ- ningar. Här behandlas frågan vilken supplerande allmän kompetensfördel- ningsregel som bör uppställas för sådana ersättningsärenden, som ej beröres i andra sammanhang.

Besvärsmål angående ersättning av statsmedel rör i allmänhet frågor som i och för sig kan lämpa sig för prövning av administrativ domstol. Det bör dock inte ifrågakomma att leda alla dylika mål till förvaltningsdomstolar— na. Vissa begränsningar i administrativ domstols kompetens synes böra göras.

Den av utredningsmannen gjorda åtskillnaden mellan ersättning, som enligt gällande författning är tillförsäkrad någon, och ersättning, beträf- fande vars utgående myndigheten äger en fri prövningsrätt, kan teoretiskt sett vara motiverad. I praktiken .kan emellertid en sådan åtskillnad med- föra tillämpningssvårigheter. Författningarnas formulering ger nämligen inte alltid klart besked i frågan huruvida det föreligger ett verkligt rätts- anspråk på ersättning eller ej. Kommittén kan inte förorda, att en allmän regel om kompetensfördelningen av ersättningsärenden konstrueras på det av utredningsmannen föreslagna sättet.

Enligt regeringsrättslagen i dess nuvarande lydelse skall regeringsrätten — med vissa angivna undantag _— upptaga och avgöra mål om annan er- sättning, såvitt den enligt gällande författningar utgår av statsmedel. Er— sättningsyrkanden, som är riktade mot staten men stödjer sig på vanliga privaträttsliga grunder, t. ex. på bestämmelserna i köplagen, är sålunda inte att hänföra under ifrågavarande bestämelse utan prövas i administrativ ordning i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén är av den upp- fattningen, avtt deti princip saknas anledning att ge en rättssökande möjlig— het att anhängiggöra talan både hos förvaltningsdomstol och hos annan domstol. En dylik dubbel ltalerätt är i allmänhet inte påkallad från rätts- säkerhetssynpunkt och medför dessutom risk för olämpliga konflikter mel- lan olika domstolars avgöranden. Kommittén föreslår därför, att den all- männa kompetensregeln rörande mål om ersättning av statsmedel utformas så, att även i framtiden administrativ domstols behörighet begränsas till mål rörande tillämpning av författningar, som reglerar frågor om ersätt— ning just av statsmedel. Härigenom förebygges för ett stort antal fall, att en och samma fråga kan bli föremål för prövning både av administrativ domstol och av allmän domstol.

Även med denna begränsning i administrativ domstols kompetensområde

kommer det att finnas ett inte obetydligt antal mål om ersättning av stats- medel, som kan dragas under förvaltningsdomstols prövning, fastän den ersättningsyrkande, om han så önskar, kan anhängiggöra talan vid allmän domstol eller vid annan särskild domstol än [förvaltnings-domstol. För att utesluta möjligheten av en sådan dubbelprövning skulle man behöva upp- ställa en regel av innehåll, att från de administrativa domstolarnas kompe- tensområde undantages sådana ersättningsmål, som kan dragas under an- nan domstols prövning. En dylik regel kan emellertid svårligen uppställas i praktiken, därför att det i en del fall är vanskligt att avgöra, huruvida allmän domstol är behörig att pröva en viss ersättningsfråga eller ej. Detta samman- hänger bl. a. med den förut påtalade svårigheten att draga gränsen mellan tillförsäkrade ersättningar och andra ersättningar. Kommittén vill därför inte förorda, att en begränsningsregel av nyss angivet innehåll uppställes. Så— som ett steg i ifrågavarande riktning föreslår emellertid kommittén _ i an- knytning till remissyttrandet från regeringsrättens flesta ledamöter —— att den allmänna regeln om administrativ domstols behörighet i mål om ersätt- ning av statsmedel utformas ISå, att från förvaltningsdomstols kompetens- område uteslutes sådana ersättningsmål, där visserligen ersättningen enligt gällande författning utgår av statsmedel men där vederbörande författning hänvisar den ersättningskrävande att vid tvist anhängiggöra talan hos all- män domstol eller expropriationsdomstol.

I ett flertal författning-ar finns bestämmelser om ersättning av statsmedel till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Ifrågavarande rätts- subjekts ställning är en helt annan än enskilda fysiska och juridiska perso- ners. Det torde i allmänhet vara ändamålsenligt, att tillämpningen av för- fattningar om ersättning av statsmedel till kommun eller annat rättssubjekt av nyss angivet slag i sista instans handhaves av Kungl. Maj :t i statsrådet. I fråga om vissa slag av ersättningar kan dock finnas anledning att låta admi- nistrativ domstol pröva ersättningsfrågan. I så fall bör lämpligen bestäm- melse härom intagas i vederbörande ersättningsförfattning. I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att den allmänna supplerande regeln om administrativ domstols kompetens i vissa mål angående ersättning av stats— medel icke skall ha avseende å ersättning till kommun eller annan kommu- nal förvaltningsenhet. Vid tillämpningen av denna bestämmelse bör obser- veras, att om en kommun uppträder såsom ersättningskrävande inte på grund av sin egenskap av kommun utan såsom likställd med exempelvis enskild ägare av viss egendom, kommunen i detta sammanhang bör betrak- tas såsom enskild och ej omfattas av den nyssnämnda undantagsregeln.

I enlighet med det anförda förordar kommittén, att den i detta avsnitt behandlade supplerande kompetensfördelningsregeln skall till administra- tiv domstols kompetensområde hänföra mål om annan ersättning, såvida den enligt gällande författning utgår av statsmedel och författningen ej hän-

visar den ersättningskrävande att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol samt fråga ej är om ersättning till kom— mun eller annan kommunal förvaltningsenhet.

Vad angår de nuvarande undantagen från administrativ domstols behö- righet i mål, om vilka här är fråga, vill kommit-tén anföra följande.

Undantaget för anspråk framställda mot riksförsäkringsverket synes nu- mera sakna aktualitet. De åsyftade ersättningsanspråken kan ej längre komma under Kungl. Maj :ts prövning utan faller inom försäkringsdomsto— lens kompetensområde. Anledning saknas därför att i en allmän supple- rande kompetensfördelningsregel avseende mål, som enligt författningarna skall fullföljas till Kungl. Maj:t, bibehålla ifrågavarande undantagsstad— gande.

Den prövning som sker i ärenden rörande ersättning för tamdjur, som dödats eller skadats av rovdjur, synes vara av domstolsmässig karaktär. Något särskilt behov av att förbehålla regeringen avgöranderätten i före- kommande besvärsärenden synes ej föreligga. Kommittén finner därför inte skäl att för dessa mål föreslå något undantag från den ovan förordade all— männa regeln om administrativ domstols kompetens.

Beträffande ärendena om ersättning i anledning av myndighets ingri- pande med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan för att hindra spridning av smitta gäller numera, att besvärsmål rörande er- sättning åt tillfälliga smittbärare tillhör försäkringsdomstolens kompetens- område och således ej längre kan komma under Kungl. Maj:ts prövning. I mål rörande ersättning åt kroniska smittbärare eller rörande ersättning enligt 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall vid in- gripanden i hälsovård—ens intresse kan däremot besvär fortfarande anföras hos Kungl. Maj:t. Reglerna i 1956 års kungörelse innefattar ett ersättnings— system, som är starkt rättsligt färgat. Ersättningsreglerna är på flera punk- ter likartade med motsvarande regler i 9 5 1935 års kungörelse med när— mare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdo- mar. Mot denna bakgrund finner kommittén övervägande skäl tala för att beträffande besvärsmålen rörande ersättning enligt 1956 års kun-görelse inte föreslå något undantag från den av kommittén ovan förordade allmän-na regeln om administrativ domstols behörighet. Föreskrifterna i 1956 års lag angående ersättning åt kroniska smittbärare ger ett så vidsträckt utrymme åt en behovs- och skälighetsprövning att det i och för sig skulle kunna ligga nära till hands att låta Kungl. Maj:t i statsrådet bibehålla prövningen av besvärsärenden rörande dylika ersättningar. Å andra sidan torde det från allmän synpunkt sett inte kunna anses påkallat att förbehålla regeringen prövningen av dessa fåtaliga ärenden. Förvaltningsdomstol är väl skickad att göra en prövning även av den art varom här är fråga. För åstadkom- mande av en enhetlig kompetensfördelning på förevarande område föreslår kommittén, att också målen om ersättning åt kroniska smittbärare över-

flyttas till handläggning av administrativ domstol. Ej hell-er för denna mål- grupp föreslås således något undantag från den av kommittén uppställda allmänna regeln om administrativ domstols behörighet.

Det nuvarande undantaget för mål om ersättning för kostnader, som kommun fått vidkännas på grund av stadgande i lagen om kommunal be- redskap eller lagen om krigshjälp, behandlas i avsnitt nr 143. Där före- slås, att ifrågavarande ersättningsärenden även i fortsättningen skall hand- läggas av Kungl. Maj ;t i statsrådet. Denna ordning överensstämmer med den av kommittén ovan föreslagna allmänna supplerande regeln, som från admi- nistrativ domstols behörighet undantager mål om ersättning till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet.

Vad angår det nuvarande undantagsstadgandet rörande ärenden om er- sättning av statsmedel för kostnader till följd av övergången till högertrafik är att observera, att sådana ärenden i vissa fall har ett nära samband med statsbidragsärenden, som i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Härtill kommer att rätten till ersättning av statsmedel i stor utsträckning är beroende av att åtgärd för övergången till högertrafik vidtages enligt godkänd plan med kostnadsberäkning. Sådan plan får ej godkännas med mindre vid granskning därav befunnits, att åtgärd planerats på sätt som är ändamålsenligt och förenligt med högertrafikkommiss-ionens planläggning av övergången till högertrafik ävensom att kostnad beräknats till skäligt belopp. På grund av nu angivna förhållanden och ersättningsärendenas na- tur synes överväga-nde skäl tala för att i överensstämmelse med gällande ordning ärendena om ersättning av statsmedel för kostnader till följd av övergången till högertrafik i sista instans handlägges av Kungl. Maj:t i statsrådet. Föreskrift om detta undantag från den av kommittén föreslagna allmänna regeln om administrativ domstols behörighet synes böra inryckas i den föreslagna lagen om rikets kammarrätter.

Utredningsmannens förslag att nu ifrågavarande behörighetsbestämmel- ser skall avse inte blott ersättningar av statsmedel utan ersättningar av all- männa medel över huvud taget torde leda alltför långt. Kommittén förordar emellertid att, i enlighet med praxis, mål om ersättning av kommunala me- del för kläder och andra föremål som hälsovårdsnämnd låtit förstöra för att förebygga överföring av smitta (5 5 1 mom. epidemilagen och 13 & tu— berkulosförordningen) skall behandlas av administrativ domstol. Direkta bestämmelser härom synes böra införas.

Bestämmelser om den i det föregående förordade kompetensfördelningen har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter samt i förslag till lag om ändrad lydelse av 32 & epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) och för- slag till förordning om ändrad lydelse av 15 & tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113). Författningsförslag ur 2, 32 och 33.

19 ) Mål om statsbidrag

Här behandlas mäl rörande bidrag eller understöd av statsmedel som utgår utan att någon återbetalningsskyldighet i princip föreligger. Vissa statsbi- dragsärenden beröres även i andra sammanhang. Mål rörande lån av stats- medel behandlas i närmast följande avsnitt.

Bestämmelser angående statsbidrag finns i ett stort antal författningar, av vilka en del har karaktären av lag medan andra utfärdats i administrativ ordning. Bestämmelser i ämnet finns också i ett stort antal k. br.

Enligt 2 5 4:0) tredje stycket i regeringsrättslagen ankommer det på re- geringsrätten att upptaga och avgöra mål om sådant bidrag eller understöd av statsmedel, som enligt gällande författningar får beviljas eller skall på rekvisition utbetalas av statskontoret eller tillsynsmyndighet över registre- rade understödsföreningar eller av länsstyrelse, där fråga ej är om bidrag till väg— och brobyggnadsför—etag eller om bidrag enligt 15 eller 16 5 lagen om kommun-al beredskap eller, såvitt angår skattentjämningsbidrag, om beslut rörande utdebtteringsgränsen eller medelskattekrafte—n i riket.

De mål om statsbidrag, som inte enligt vad ovan sagts tillhör regerings- rättens kompetensområde, handlägges av Kungl. Maj:ts i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 115—124)

Kompetensfördelningen av mål rörande statsbidrag är fören-ad med stora svårigheter därför att s—tatsbidragsförfattningarnas bestämmelser är högst växlande och olikformiga. Principiellt bör kompetensfördelningen ske med hänsyn till huruvida det understödda rättssubj ektet äger ett rättsligen grun— dat anspråk på bidraget eller ej. Ett strikt genomförande av denna princip möter emellertid åtskilliga betänkligheter av praktisk art. Det är sålunda ej alltid lätt att avgöra, huruvida en för—fattnings mening är att under vissa betingelser till-försäkra ett rättssubjekt statsbidrag. Härtill kommer att stats—bidrag ibland tillförsäkras vissa rättssubjekt, medan myndigheten läm- nas fria händer att pröva i vad mån andra skall erhålla bidra-g. Det synes utredningsmannen naturligast att Kungl. Maj:t i statsrådet prövar besvär rörande tillämpningen av dylika författningar av blandad typ, därför att de tveksamma frågorna i allmänhet torde vara sådana som huvudsakligen bc- 1'or av en lämplighets— eller skälighetsprövning.

Det synes utredningsmannen inte höra ifrågakomma att i regeringsrätts— lagen uppräkna alla de författningar rörande statsbidrag, vilkas tillämp— ning synes böra ankomma på regeringsrätten. Utredningsmannen stannar vid att föreslå att regeringsrätten skall upptaga dels -—— -i huvudsaklig över- ensstämmelse med då gällande kompetensbestämmelse vilken antogs i stort sett omfatta tillförsäkrade bidrag — mål om sådant statsbidrag som enligt gällande författningar får beviljas av statskontoret eller tillsynsmyndighet

över registrerade understödsföreningar eller länsstyrelse, där fråga ej är om bidrag till enskild väghållning eller om skatteersättning i anledning av 1957 års ortsavdragsreform, dels ock mål om beviljande av annat statsbidrag som enligt allmän lag är tillförsäkrat någon. Beträffande sistnämnda mål- grupp framhålles, att bestämmelsen visserligen inte är uttömmande men att den omfattar de fall, varom ingen tvekan anses råda, och att den är enkel att tillämpa. Regeln utesluter från regeringsrättens kompetensområde mål om tillämpning av administrativa statsbidragsförf-attningar, även om dessa innehåller bestämmelser varigenom någon tillförsäkras statsbidrag. Detta avsteg från den uppställda principen låter sig enligt utredningsman— nen försvaras — förutom av ovan antydda skäl —— även av att dessa mål i betydande omfattning influeras av skälighetssynpunkter.

Den nuvarande undantagsbestämmelsen för mål om statsbidrag till väg- och brobyggnadsföretag begränsas i utredningsmannens förslag. såsom framgår av det föregående, till att avse endast bidrag till enskild väghåll- ning. Denna begränsning sammanhänger med att städer och stadsliknande samhällen som är väghållare blivit i lagen om allmänna vägar tillförsäkrade statsbidrag till väghållning enligt fördelningsplan som fastställts av väg- Och vattenbyggnadsstyrelsen. Undantaget för mål om skatt-eersättning i an- ledning av reformering av ortsavdragen bibehölls i förslaget av praktiska skäl, främst av hänsyn till ärendenas brådskande natur.

Utöver vad ovan sagts föreslår utredningsmannen att regeringsrätten skall pröva mål om beslut, utan samband med beviljande av statsbidrag, rörande utbetalning av sådant bidrag ävensom mål om beslut angående återbetalning av statsbidrag. Mål om indragning av statsbidrag innefattas i den av utredningsmannen föreslagna allmänna bestämmelsen om regerings- rättens behörighet i mål rör-ande indragning av rättighet eller förmån. Så— som motivering för att utbetalnings- och indragningsfrågorna skall hand- läggas av regeringsrätten anföres att målen rör bidragstagarens rätt och dessutom ej sällan är beroende på tolkning av gällande bestämmelser. Vad angår målen om återbetalning av statsbidrag framhålles att beslut om åter— betalning i allmänhet är sammankopplat med beslut om indragning av till- delningen och dårför bör prövas av samma instans som handlägger indrag- ningsfrågan.

Yttranden

Svenska landskommunernas förbund, socialstyrelsen och arbetsmarknads— styrelsen tillstyrker i princip utredningsmannens förslag ell-er lämnar det- samma utan erinran. Skolåverstyrelsen tillstyrker förslaget beträffande de områden som styrelsen har att företräda. Inte heller Stockholms läns lands- tings förvaltningsutskott eller statens biografbyrå har något att invända mot den föreslagna kompetensfördelningen av mål rörande beviljande av

statsbidrag. I några av yttrandena framföres dock önskemål om ett förtyd— ligande av begreppet allmän lag.

Sveriges grossistförbund anför att den föreslagna kompetensfördelningen i en del fall kan komma att medföra ett åsidosättande av kravet på rätts-- skydd för den enskilde. Med hänsyn härtill finns enligt förbundets mening grundad anledning att inte i nu berörda fall göra ett avsteg från huvud-- principen att mål av övervägande rättslig karaktär skall handläggas av regeringsrätten. Berörda mål om beviljande av bidrag enligt administrativa författningar bör därför, i varje fall där de har nyssnämnda karaktär, lämpligen hänföras till regeringsrättens prövning. Även Stockholms han- delskammare vänder sig mot att huvudprincipen för enumerationen från- gåtts och vissa mål av Övervägande rättslig karaktär kommer att handläg— gas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Sveriges advokatsamfund framhåller att den föreslagna ordningen, inne— bärande bl.a. att alla besvär enligt författningar av »:blandad» typ skall prövas av regeringen, innebär ett avs-teg från rättsskyddsprincipen. En ut- förligare differentiering av nu ifrågavarande mål skull-e enligt samfundets mening bättre tillgodose sistnämnda princip.

Statskontoret förklarar, att anledning saknas att i den föreslagna lagt—ex— ten särskilt nämna statskontoret, enär ämbetsverkets funktion såsom sta-ts- bidragsbevilj ande myndighet numera upphört.

Det förefaller civilförsvarsstyrelsen vara riktigt att besvär över styrelsens beslut om stats—bidrag till kommun för kostnader för allmänna skyddsrum _— vartill kommun är berättigad enligt civilförsvarslagen — kommer att upptagas av regeringsrätt-en, även om det väl kunde tänkas att besvären i stället upptages av Kungl. Maj :t i statsrådet. Det väsentliga är enligt sty- relsen-s mening att besvär över såväl styrelsens beslut om bidragsbeviljande som länsstyrelsens beslut om utbetalning av bidraget prövas av en och sam— ma myndighet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker att mål om statsbidrag enligt lagen om allmänna vägar till städer och stadsliknande samhällen överföres till regeringsrättens prövning. Såsom skäl härför åberopas bl. a., att då bi— drag till vägbyggnad endast utgår i mån av tillgång på därtill anslagna medel, ett urval måste ske efter lämplighet bland de i och för sig bidrags- berättigade objekten. Statsbidragsgivningen är ett betydelsefullt medel då det gäller planläggningen hur vägsystemet i stort skall utformas och av- görandena i vägbyggnadsärendena är till överväg-ande del uttryck för lämp- lighetsprövningar och allmänt vägpolitiska hänsynstaganden. Styrelsen till— styrker däremot förslaget att regeringsrätten skall pröva mål om utbetal- ning och om återbetalning av statsbidrag. Byråchefen Olsén var av skilj- aktig mening och tills-tyrkte utredningsmannen-s förevarande förslag.

Av praktiska skäl synes det överståthållarämbetet knappast lämpligt att göra någon skillnad mellan å ena sidan beviljandet av statsbidrag och

å andra sidan sådana åtgärder, som rör bidragets lyftande eller återbetal— ning. Mål som rör sådana åtgärder bör enligt ämbetets mening prövas av regeringsrätten endast om denna har att pröva besvär rörande bidragets be— viljande.

Svenska landstingsförbundet finner det riktigt att mål rörande beviljan- de av statsbidrag, vilka utgår enligt särskilda administrativa författningar, skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förbundet förutsätter att även frågor om utbetalande och återbetalande av sådant bidrag behandlas på likartat sätt.

Regeringsrättens flesta ledamöter understryker svårigheten att finna nå- gon lämplig allmän norm för uppdelningen av statsbidragsmålen mellan regeringen och regeringsrätt-en. Den gällande fördelningen synes ledamö- terna grovt sett ganska tillfredsställande i praktiken. Det föreslagna till- lägget avseende mål om beviljande av statsbidrag, som enligt allmän lag tillförsäkrats någon, ger uttryck åt en principiellt välgrundad strävan att till regeringsrätten överföra statsbidragsärenden, där det understödda rätts- subjektet har ett rättsligt anspråk på att erhålla bidraget. Tillägget synes emellertid ledamöterna vid närmare granskning innehålla mindre än det lovar. Av utredningen framgår inte att det skulle omfatta mer än statsbi- dragen till allmän sjukkassa enligt lagarna om allmän sjukförsäkring och om moderskapshjälp samt statsbidragen till städer och stadsliknande sam- hällen enligt lagen om allmänna vägar. Den förstnämnda bidragsgruppen syntes ledamöterna lämpligen enda-st behöva föranleda den modifikationen i bestämmelsen i regeringsrättslagen att tillsynsmyndigheten Över de all- männa sjukkassorna nämndes vid sidan av tillsynsmyndigheten över un— derstödsföreningar. Statsbidragen enligt lagen om allmänna vägar är be- roende av tillgången på medel och av att vägen eller gatan är upptagen på vederbörligen fastställd plan. Besvär över dylik plan anses på grund av ärendets natur böra prövas av regeringen. Statsbidragsfrågorna rörande all- männa vågar synes ledamöterna härigenom i praktiken bli avgjorda i stort sett vid sidan av regeringsrätten trots det av utredningsmannen föreslagna tillägget. Då stadgandet om beviljande av statsbidrag, som enligt allmän lag tillförsäkra-ts någon, sålunda skulle få mycket ringa praktisk betydelse och då det därjämte framstår såsom ett systematiskt egendomligt tillägg till det nuvarande stadgandet, som bestämmer kompetensfördelningen efter den bevilja-nde myndigheten, anses övervägande skäl tala för att stadgan- det inte upptages i regeringsrättslagen. Utredningsmannens förslag att alla mål om utbetalning, indragning och återbetalning av statsbidrag skall hand- läggas av regeringsrätten tillstyrkes ej heller av ledamöterna. Praktiska Jämplighetsskäl talar enligt deras mening för att ifrågavarande beslut i besvärshänseende bör följa besluten om bidragens beviljande. Sammanfatt- ningsvis förordade ledamöterna att det skall ankomma på regeringsrätten att pröva alla mål om statsbidrag (beviljande, utbetalning och åter—betal-

.ru—_:

....

ning) som enligt gällande författningar beviljas av statskontoret, av till- synsmyndighet över registrerade understödsförening—ar och allmänna sjuk- kassor samt av länsstyrelse, där ej fråga är om bidrag till enskild väghåll- ning eller om skatteersättning i anledning av 1957 års ortsavdragsreform.

Förvaltningsdomstolskommittén

De nuvarande bestämmelserna i regeringsrättslagen medför, att i stort sett likartade ärenden om beviljande av statsbidrag kan komma att prövas av skilda slutinstanser allt efter vilken myndighet som handlagt ärendet i första instans. En dylik ordning synes otillfredsställande och bör enligt kommitténs mening inte bibehållas.

Vissa skäl av teoretisk natur kan tala för att kompetensfördelningen av ärenden om beviljande av statsbidrag bör göras med hänsyn till huruvida det understödda rättssubjektet äger ett rättsligen grundat anspråk på bi- draget eller ej. St-atsbidragsförfattningarna ger emellertid i många fall inte klart vid handen, huruvida meningen är att tillförsäkra vederbörande stats- bidrag eller huruvida bidragets utgående skall vara beroende av en billig— hets- och lämplighetsprövning. På grund av de sålunda föreliggande svårig- heterna att draga en gräns mellan rättsligen tillförsäkrade och ej rättsligen tillförsäkrade statsbidrag finner kommittén, i likhet med utredningsman- nen, det ogörligt att följa nyss angivna princip vid bestämmandet av vilket organ som i sista hand skall avgöra ärenden angående beviljande av stats— bidrag.

Enligt utredningsmannens förslag skall regeringsrätten å ena sidan pröva i stort sett samtliga mål om sådana statsbidrag som får beviljas av vissa myndigheter, medan å andra sidan i fråga om övriga myndigheters bevil— jande av stats-bidrag regeringsrättens behörighet skall förutsätta inte blott att bidraget är tillförsäkrat vederbörande utan även att detta skett i allmän lag. Kommittén kan ej biträda detta förslag. Detsamma undanröjer näm- ligen inte den omotiverade splittringen av handläggningen i sista instans av vissa likartade typer av statsbidragsärenden och det är systematiskt föga tillfredsställande att vid sidan av varandra uppställa helt skilda kompe- tensfördelningsregl-er för en och samma grupp av ärenden.

Kommittén anser att starka praktiska skäl talar för att samtliga besvärs— ärenden om beviljande av statsbidrag bör handläggas av Kungl. Maj :t i stats- rådet. Härigenom skulle man undanröja den otillfredsställande dualism som ligger däri att besläktade typer av ärenden handlägges ibland av Kungl. Maj :t i statsrådet och ibland av regeringsrätten. Ärendena om beviljande av sta-ts— bidrag torde sällan innesluta rättsliga spörsmål av den karaktär att hand— läggning av administrativ domstol framstår såsom den ändamålsenligaste formen för prövning av förekommande besvär. I de flesta fall torde den enklare handläggning, som äger rum när ärendena avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet, vara till fyllest från rätts—säkerhetssynpunkt. Skulle i enstaka

t'all någon mera invecklad rättsfråga aktualiseras, kan det förutsättas att i fall av behov regeringsrättens utlåtande kommer att inhämtas. Den större snabbhet i handläggningen, som uppnås när statsbidragsbesvär avgöres av regeringen, talar också för att denna typ av ärenden bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. En annan omständighet som talar för att rege— ringen bör pröva besvär i statsbidragsärenden är att Kungl. Maj :t årligen i samband med anslagsäskanden och expediering av riksdagens beslut kom- mer i beröring med och tar ställning :till ett stort antal frågor som rör stats— bidra-gsgivningen. Statsdepartementen förfogar över personer, som i ej obe- tydlig utsträckning är specialister på statsbidragsspörsmål. Framhållas kan ytterligare att i många fall beviljandet av statsbidrag inte delegerats till viss myndighet utan handhaves av Kungl. Maj:t.

Under åberopande av det anförda föreslår kommittén, att samtliga be- svärsärenden rörande beviljande av statsbidrag skall handläggas av Kungl- Maj :t i statsrådet.

Genomföres detta kommitténs förslag, synes praktiska skäl tala för att också förekommande besvärsärenden rörande utbetalning eller indragning av statsbidrag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ifrågavarande ären— den sammanhänger så nära med bidragsgivnin'gsfrågorna att det inte synes böra ifrågakomma att förlägga besvärsprövningen till skilda instanser.

Också mål om återbetalning av statsbidrag synes böra handläggas av re- geringen. Från rättsskyddssynpunkt torde ingen befogad invändning här- emot kunna göras. Erinras hör därom att därest vederbörande vägrar att ställa sig beslutet till efterrättelse, myndigheten torde vara tvungen att hän- vända sig till allmän domstol för att erhålla exekutionstitel.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att samtliga ärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall i sista instans avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

20 ) Mål om lån av statsmedel

I detta avsnitt behandlas mål om beviljande av lån av statsmedel, mål om lyft-ande och om indragning, inställande av vidare utbetalning eller minsk- ning av sådant lån, mål om uppsägning av lån av statsmedel, mål om beslut angående ordningen för återbetalning av sådant län samt mål om fördel- ning av dylikt lån å särskilda fastigheter.

Exempel på författningar i ämnet utgör arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368), bostadslånekungörelsen den 5 oktober 1962 (nr 537) och KK den 19 maj 1961 (nr 153) om tvätterilån. I anslutning till framställ- ningen i det följande bör vidare nämnas KK den 30 juni 1939 (nr 432) an— gående villkoren för lån från statens avdikningslånefond. Denna kungörelse har visserligen upphävts genom KK den 28 maj 1959 (nr 246) men den- samma äger fortfarande tillämpning i fråga om lån som beviljats enligt kun-

görelsen före den 1 juli 1959. Jämlikt lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans förmånsrätt för avdikningslån gäller, att sedan beslut meddelats om ordningen för avdikningslåns återbetalning samt, där flera fastigheter skall ansvara för återbetalningen, om lånets fördelning å dessa fastigheter, staten för de årliga avbetalnings- och räntebeloppen äger lika rätt i veder— börande fastighet som för avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 g han- delsbalken sågs. Anteckning sker i fastighetsboken.

Enligt 2 5 özo) tionde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege— ringsrätten att upptaga och avgöra mål om fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel. Detta stadgande äger (tillämpning på avdiknings- lån som ovan nämnts.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 124—126) Mål om beviljande av lån av statsmedel föreslås skola prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, därför att lånebeviljandet väsentligen är beroende på lämplighets- eller skälighetsprövning. Då tvist-er angående återbetalning av lån i sista hand kan bli föremål för allmän domstols prövning, föreslås — för undvikande av konflikt mellan administrativ domstol—s och allmän domstols avgöranden — att också mål om uppsägning till återbetalning av lån av statsmedel i sista hand skall behandlas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Mål om beslut angående lyftande av beviljat lån av statsmedel skall där- emot enligt utredningsmannens förslag avgöras av regeringsrätten. Skälet härför är att sökanden genom beslutet om lånets beviljande fått en rätt att utbekomma lånebeloppet under de i beslutet angivna eller i författningen stadgade villkoren. Lika-så föreslås att regeringsrätten skall avgöra mål om beslut rörande indragning av lån av statsmedel eller inställande av vidare utbetalning eller minskning därav. Sistnämnda mål omfattas av den av ut- redningsmannen föreslagna bestämmelsen om regeringsrättens behörighet i mål om inskränkning i eller indragning av rättighet eller förmån, därvid län av statsmedel nämnes såsom exempel. Enligt utredningsmannens förslag skall regeringsrätten vidare handlägga mål om beslut angående ordningen för ]åns återbetalning, såsom om amortering och räntebetalning, förutsatt att beslutet inte meddelats i samband med länets beviljande. Slutligen före- slås, under hänvisning till bestämmelserna om avdikningslån, att regerings- rätten skall pröva mål om beslut angående låns fördelning till återbetalning.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter anser att tillräckliga skäl inte föreligger att stadga annan kompetensfördelning beträffande mål om låns lyftande och återbetalning än beträffande mål om beviljande av lån. Ledamöterna .förordar att ändring i nämnda hänseenden ej göres i gällande lag. Åt samma

uppfattning ger överståthållarämbetet uttryck. Inte heller länsstyrelsen i Stockholms län finner sig kunna tillstyrka förslaget om överföring till rege— ringsrätten av vissa mål rörande lån av statsmedel.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har däremot ej något att erinra mot utredningsmannens förslag i fråga om mål om lån av statsmedel (hemslöjdslånefonden).

Förvaltningsdomstolskommittén

Såsom utredningsmannen framhållit förekommer flera olika slag av beslut rörande lån av statsmedel. Grundläggande är besluten huruvida ansökan om lån skall bifallas eller ej. Då besluten om läns beviljande i mycket är beroende på lämplighets- och billighetssynpunkter, bör besvärsmål om dy- lik-a beslut prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Övriga beslut rörande lån av statsmedel äger ett sådant samband med lånebeviljandet, att övervägan— de skäl synes tala för att också mål om dylika beslut bör — med nedan angivet undantag — prövas av regeringen.

Fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel torde äga ak- tualitet endast i fråga om avdikningslån. Fördelningsbeslut rörande dylikt lån berör det inbördes förhållandet mellan de i torrläggningsföretaget del- aktiga och synes på denna grund höra, i händelse av besvär, prövas av ad- ministrativ domstol. Enligt vad kommittén inhämtat torde på grund av över- gångs-bestämmelserna i samband med upphävandet av 1939 års kungörelse i ämnet beslut om fördelning till återbetalning av avdikningslån kunna före- komma under ytterligare några år framåt.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att av de mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, endast mål om fördelning till återbetalning av lån av allmänna medel skall avgöras av administrativ domstol. Då ifrågava- rande målgrupp torde äga aktualitet blott under några år framåt i tiden, synes det ej finnas anledning att införa en ny instansordning för dessa mål; desamma torde böra fullföljas till regeringsrätten enligt nu gällande ordning.

Föreskrift om regeringsrättens behörighet i nyssnämnda mål har intagits i övergångsbestämmelserna till den av kommittén föreslagna lagen om rege- ringsrätten.

Författningsförslag nr 1.

21) Mål om tullbehandling samt om annat beslut av tullmyndighet rörande in- eller utförsel av varor

Såsom exempel på mål tillhörande denna grupp kan nämnas mål om rätt till in— eller utförsel av visst varuslag, om skyldighet att erlägga tull eller annan införsel—avgift, om tulldebi-tering och beräkning av avgift samt om tullau—ktion. Mål om tullrestitution beröres i ett senare avsnitt.

Frågor om tullbehandling behandlas företrädesvis i tullstadgan den 7

oktober 1927 (nr 391). Vid sidan om denna förekommer föreskrifter röran- de in— och utförsel av varor i ett flertal författningar.

I detta sammanhang bör två typer av författningsbestämmelser särskilt uppmärksammas. Den ena typen utgöres av föreskrifter av innehåll att till riket inkommen vara, som inte får införas, får av varuägaren återutföras, därest den inte är att anse såsom olovligen införd, samt att varan, om varu- ägaren försummar att återutföra densamma, tillfaller kronan. Bestämmelser av sådant innehåll finns exempelvis 'i 86 5 1 mom. rusdrycksförsäljnings— förordningen den 26 maj 1954 (nr 521), 35 5 2 mom. vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340), 22 å strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110), 9 & läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701) och 2 5 KK den 10 augusti 1926 (nr 404) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg. Den andra typen av bestämmelser berör för- bud att från tullverket utlämna inkommen vara, vilken inte är stämplad på visst sätt, och föreskriver att om varuägaren kan visa, att han givit leve- rantören order om varans stämpling, eller om det eljest av omständighe- terna framgår, a-tt saknaden av stämpel inte skäligen kan läggas varuäga- ren till last eller att avsikten ej varit att undandraga varan stämpling, gene- raltullstyrelsen äger medgiva varuägaren rätt att inom viss tid antingen återföra varan eller vederbörligen stämpla och därefter uttaga den. Stad- gande av detta innehåll finns bl. a. i nyssnämnda kungörelse angående be- stämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg.

Enligt 2 5 5:0) första stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om tullbehandling.

Utredningsmannen (bet. s. 127 och 128)

Mål om tullbehandling är uppenbarligen av beskaffenhet att höra prövas av regeringsrätten. Mål om tillämpning av de två typer av författningsbestäm- melser, som ovan särskilt uppmärksammats, rör rättsfrågor och bör därför avgöras av regeringsrätten. Det synes emellertid utredningsmannen tvivel- aktigt, huruvida mål av sistnämnda slag kan hänföras under beteckningen mål om tullbehandling. Därför föreslås att nu ifrågavarande målgrupp skall rubriceras mål om tullbehandling eller om annat beslut av tullmyndighet rörande tillämpning av gällande föreskrifter i avseende å in- eller utförsel av varor och vad därtill hör.

Yttrande

Regeringsrättens flesta ledamöter uttalar att man genom den föreslagna all- männ-a skrivningen kan riskera att på regeringsrätten komm-er att falla prövning av olika till tullväsendet hörande förvaltningsuppgifter, vilka na- turligen bör tillhöra regeringens kompetensområde. Det synes ledamöterna vara försik-tigast att i enumerationen begränsa sig till mål om tullbehand- ling och annat tullmyndighets beslut rörande in— eller utförsel av varor.

Vidare anmärkes att mål om tullmyndighets beslut angående avgifter vil- kas uttagande är grundat på delegation av Kungl. Maj:t —— exempelvis be- träffande prisregleringsavgifter inom jordbruksnämndens verksamhetsom— råde —— i enlighet med ett av ledamöterna i annat sammanhang föreslaget allmänt undantag för delegerade beslut bör prövas av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittéu

Mål om tullbehandling rör rättsliga frågor och kan i många fall vara av stor ekonomisk betydelse för den enskilde. De berörda har ett starkt in- tresse av att föreskrifterna på området tillämpas likformigt och följdrik— tigt. Ifrågavarande mål synes därför i allmänhet böra handläggas av ad- ministrativ domstol. Mål rörande tillämpning av de typer av författnings- bestämmelser, vilka ovan i detta avsnitt särskilt uppmärksammats, är av den beskaffenhet att de synes böra prövas av förvaltningsdomstol, såvida inte tvisten rör spörsmålet, huruvida till följd av en dylik bestämmelse varuägaren de jure förlorat äganderätten till varan. Sistnämnda fråga torde | i fall av administrativa besvär bör-a prövas av Kungl. Maj:t & statsrådet, i därför att frågan kan dragas under allmän domstols prövning och anled- ning att tillåta prövning både av administrativ domstol och av allmän dom- stol ej synes föreligga.

I anslutning till vad som anföres nedan under avsnittet rörande skatter och andra avgifter och på skäl som där angives torde vidare från regeln om administrativ domstols behörighet det undantaget böra göras, att Kungl. Maj:t i statsrådet skall pröva besvär över beslut som rör befrielse från eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift, förutsatt att beslutet med- delats med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande. %

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att administrativ domstol i skall pröva mål om tullbehandling eller om annat beslut av tullmyndighet rörande in- eller utförsel av varor, dock ej sådant beslut rörande befrielse från eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats med : stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande.

Bestämm-else om administrativ domstols behörighet i nyssnämnda mål har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

22 ) Mål om införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Bestämmelser i förevarande ämne finns i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprung—sbe- teckning.

Enligt 2 å 5:o) andr-a stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra mål om införsel till riket av varor med oriktig 'ur- sprungsbeteckning.

Utredningsmannen (bet. :. 128 och 129)

Ifrågavarande mål har rättslig natur och bör prövas av regeringsrätten. Den särskilda bestämmelsen i enumerationen om dessa mål blir emellertid obehövlig och kan utgå, om målen rörande tullbehandling m.m. erhåller den rubricering som utredningsmannen föreslagit (se närmast föregående avsnitt).

Förvaltningsdomstolskommittéu

De mål, om vilka här är fråga, har rättslig karaktär och bör prövas av ad- ministrativ domstol. Särskild bestämmelse härom behövs inte, därest i enlighet med kommitténs förslag närmast föregående målgrupp (mål om tullbehandling m. m.) upptages i lagen om rikets kammarrätter och därvid erhåller den rubricering som kommittén förordat.

Författningsförslag nr 2.

23 ) Mål om skatter och andra allmänna avgifter

Bestämmelser rörande skatter och andra allmänna avgifter finns bl.a. i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), KF den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt, KF samma dag (nr 577) om statlig för- mögenhetsskatt, KF den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt, uppbörds- förordningen den 5 juni 1953 (nr 272), KF den 17 december 1965 (nr 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter, taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623), KK den 8 november 1957 (nr 610) med vissa föreskrifter om handläggning i kammarrätten av mål (angående fastig- hetstaxering, KF den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämn- den erhålla förhandsbesked i =taxeringsfrågor, KF den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar, lagen den 16 juni 1961 (nr 332) om handräckning vid taxeringsrevision, KF den 1 december 1959 (»nr 507) om allmän varuskatt, KF den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljnings- skatt, KF den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt, KF den 15 de- cember 1961 (nr 653) om brännoljeskatt, KF den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr 308), KF den 7 juni 195-6 (nr 406) angående mjölk- avgift m. m., KF den 10 juli 1947 (nr 378) om vissa avgifter å mjölk, grädde och ost, KF den 5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser angående prisregleringen för råg och vete, KF den 3 juni 1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift m.m., KF den 5 juni 1953 (nr 3496) om accis å fettemul- sion m.m., KF samma dag (nr 397) angående avgift för fettvaror som an- vändas för framställning av fettemulsion m.m. samt allmänna ransone- ringslagen den 26 maj 1954 (nr 280). Här behandlas även mål om tull- restitution. Föreskrifter härom finns i första hand i KF den 4 oktober 1929

(nr 307) angående tullrestitution. Nämnas må i detta sammanhang även 15 & tulltaxeförordningen den 13 maj 1960 (nr 391).

Mål om oljeavgift behandlas i ett senare avsnitt tillsammans med mål om oljelagring och faller därför utanför ramen för detta avsnitt.

Enligt 2 & 5:o) tredje, fjärde, femte och sjätte styckena regeringsrätts- lagen ankommer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra mål om taxe- ring -till skatt eller annan avgift, om debitering eller indrivning av ut- skylder eller andra avgifter, om skyldighet för medlem av kommun eller annan menighet att till dess gemensamma utgifter lämna bidrag, om resti- tution av utskylder, böter eller andra allmänna medel samt mål om sjö- mansskatt.

Kungl. Maj:t i statsrådet prövar mål om klander av länsstyrelses redo- visning för kommun eller annan menighet tillkommande utskylder eller om uthekommande av sådana. Enligt 46 5 förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning äger Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar, när synnerliga skäl är därtill, medgiva befrielse från eller återbetalning av skatt som omfattas av förordningen. En motsvarande be— stämmelse finns i flera skatteförfattningar, bl.a. i 7 5 förordningen om all— män varuskatt och 56 & stämpelskatteförordningen. Enligt 15 å tulltaxe- förordningen äger likaledes Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts förord— nande generaltullstyrelsen, när synnerliga skäl är därtill, helt eller delvis medgiva befrielse från eller återbetalning av tull. Utnyttjar Kungl. Maj:t möjligheten att delegera sin befogenhet enligt nyssnämnda eller motsva— rande bestämmelser, prövas besvär över myndighetens beslut enligt ifråga- varande lagrum av Kungl. Maj:t i statsrådet (se prop. nr 3 och nr 162 år 1959 resp. 5. 116 och s. 330). Mål om telefonavgifter, järnvägsavgifter och liknande avgifter, som inte utan föregående beslut av allmän domstol kan uttagas genom utmätning, avgöres likaledes av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I praxis har viss tvekan förelegat angående innebörden av begreppet »an— nan avgift» i regeringsrättslagens enumeration. Tveksamheten har bl.a. gällt vissa avgifter på jordbruksregleringens område. Mål rörande sist- nämnda avgifter har prövats i vissa fall av regeringsrätten och i andra fall av regeringen.

Utredningsmannen (bet. s. 129—136) Mål som rör skyldigheten att till stat och kommun utgöra skatter och andra avgifter är av den principiella beskaffenhet att de bör avgöras av regerings- rätten.

Målgrupperna i tredje, fjärde och femte styckena i 2 5 5:0) regerings- rättslagen utbytes i utredningsmannens förslag mot rubriken >>mål om ut— görande i särskilt fall enligt gällande föreskrifter av skatt, avgift eller annat bidrag till staten, kommun eller annan menighet».

Den föreslagna bestämmelsen omfattar ej besvär över myndighets beslut, vari fråga är inte om en medborgares betalningsförpliktelse & visst fall utan om ett generellt förordnande att viss avgift skall upptagas, och om grun- derna för dess beräkning. Ett beslut av sistnämnda beskaffenhet förutsätter en ekonomisk avvägning mellan olika intressen, vilken det bör ankomma på regeringen att pröva i sista hand. Tydligt anse-s emellertid vara att mål, som avser ifrågasatt individuellt undantag från avgiftsskyldighet, efterskänkande eller återbäring av avgift, bör avgöras av regeringsrätten i överensstämmelse med vad som gäller om liknande mål rörande skatter.

Särskilt uppmärksammas avgifterna på jordbruksregleringens område. Då dessa avgifter skall tjäna ett allmännyttigt ändamål och —— frånsett vissa betydelselösa avvikelser — skall uppbäras och indrivas i likhet med all- männa utskylder, bör de enligt utredningsmannens mening betraktas såsom sådana. Eftersom de dessutom är mer eller mindre normbestämda, synes det utredningsmannen uppenbart att mål som rör medborgares skyldighet att utgöra dylika avgifter bör behandlas av regeringsrätten. Såsom ett ytterli— gare skäl för denna kompetensfördelning anföres att avgifterna i regel kan utmätas utan föregående domstolsprövning. En självfallen förutsättning för att regeringsrätten skall vara behörig att upptaga mål om utgörande av nu ifrågavarande avgifter bör emellertid vara, att något slags norm för deras beräkning är i laga ordning meddelad. Detta villkor har kommit till uttryck i förslaget till lagtext.

Utredningsmannen föreslår vidare, att regeringsrätten skall avgöra mål om restitution av utskylder, böter eller andra allmänna medel. Såsom skäl härför anföres att sökanden gör gällande ett rättsanspråk. Vad angår tull- restitution enligt 1929 års förordning framhålles att i mål om särskild resti- tution i vissa mindre viktiga fall en fri prövning kan förekomma. Övervä- gande skäl synes utredningsmannen tala för att även ifrågavarande restitu- tionsfall bör tillhöra regeringsrätt-ens kompetensområde. De eftergifter från vissa betingelser för restitution, som generaltullstyrelsen äger medgiva, ut- gör i realiteten en utvidgning av de uppställda restitutionsförutsättningarna. Besvärsmål om dylika eftergifter anses därför naturligen höra prövas av re- geringsrätten.

Enligt utredningsmannens förslag skall till regeringsrätten överflyttas mål om klander av länsstyrelses redovisning för kommun eller annan menighet tillkommande utskylder eller om utbekommande av sådana. Tvister av ifrå- gavarande art är nämligen av judiciell natur och kan understundom inne— sluta principfrågor.

Mål rörande tillämpning av bestämmelser om befogenhet för myndighet att, om deklaration ej avlämnas eller begärd säkerhet för skatts erläggande ej ställes eller skatt ej erlägges i vederbörlig ordning, meddela den skatt- skyldige förbud att till dess rättelse skett förfoga över skattepliktig vara om— fattas av de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om regerings—

rättens behörighet i mål om individuella påbud och mål om ställande av säkerhet.

I ett flertal skatteförf—attningar finns bestämmelser om registrering. Mål om dylik registrering omfattas av en av utredningsmannen föreslagen all- män bestämmelse om regeringsrättens behörighet i registreringsmål.

Yttranden Regeringsrättens flesta ledamöter yttrar sig i första hand om mål rörande avgifter som upptages för reglering av prissättningen på jordbruksproduk- ter. Ledamöterna framhåller att ej blott jordbruksnämndens generella före- skrifter utan även besluten i individuella fall röner inflytande av den vid varje tidpunkt rådande prispolitiken. Då regeringsrätten har att pröva be— svär över ett i särskilt fall meddelat beslut av jordbruksnämnden, kan rege- ringsrätten komma att ingå i prövning av frågan, om en viss gener-ell före- skrift av nämnden står i överensstämmelse med av riksdag-en antagna grun- der eller med i ämnet utfärdad—e författningsbestämmelser. Detta är en fråga som enligt ledamöternas mening rätteligen tillhör regeringens kompetens- område. Vidare framhålles att regeringen, på vars bemyndigande jordbruks- nämnden stöder sitt beslut, har större möjlighet att ändra ett beslut av jord- ' bruksnämnden än regeringsrätten, som närmast har att pröva huruvida be- f slutet står i överensstämmelse med nämndens egna direktiv. Dessutom skulle, teoretiskt sett, ett av regeringsrätten meddelat, mot nämndens upp- fattning stridande beslu-t kunna mötas med att nämnden meddelar nya före— skrifter, som för framtiden betager regeringsrätten möjlighet att vidhålla sin mening. Författningsbes—tämmelserna om befrielse från eller restitution av avgift ger enligt ledamöternas uppfattning föga eller ingen ledning för ett avgörande, och jordbruksnämnden anses härutinnan i stor utsträckning äga handla efter fritt skön. De särdrag hos lagstiftningen som förefinne-s på detta område —— innefattande bl.a. långtgående befogenheter för Kungl. Maj:t att överlåta sin beslutanderätt till jordbruksnämnden _— gör att målen enligt ledamöternas mening ej lämpar sig för avgörande av domstol. Den önskvär— da rättssäkerheten förutsätter bl. a. en förändrad lagstiftningsmetod på om- rådet. På nu anförda grunder anser ledamöterna övervägande skäl tala för att mål rörande prisregleringsavgifter inom jordbruksnämndens verksam- hetsområde undantages i enumerationen. I annat sammanhang föreslår de ett allmänt undantag för mål om beslut, som meddelats med stöd av ifråga- varande slag av delegation från Kungl. Maj :t. Därest detta förslag vinner bi- fall, skulle nu ifrågavarande mål i regel komma att handläggas av rege- ringen. Rubriceringen avgift »till staten, kommun eller annan menighet» är enligt ledamöternas mening måhända ej full-t tillfredsställande, om alla pris- regleringsavgifter inom jordbruksnämndens verksamhetsområde åsyftas. Det anses nämligen kunna ifrågasättas, om exempelvis utjämningsavgift å mjölk, grädde och ost, som enligt av jordbruksnämnden givna bestämmel-

ser uppbäres av Svenska Mejeriernas Riksförening u.p.a. och utbetalas till jordbrukare, som är berättigade till utjämningsbidrag, skall anses utgå till staten eller annan menighet.

Statens jordbruksnämnd uttalar sig för att mål om individuella avgiftsbe— frielser eller avgiftsresti—tutioner inom jordbruksregleringens område bör prö— vas av regeringen. Såsom skäl härför anföres att villkoren för befrielse och restitution endast i mindre omfattning reglerats genom av riksdagen god- kända direktiv. Författ—ningsbestämmelserna anger endast (i ett fall) att återbäring »»skall» äga rum »i den omfattning och på de villkor jordbruks- nämnden bestämmer» eller (i samtliga övriga fall) att befrielse eller åter- bäring »mä» av jordbruksnämnden medgivas »därest särskilda skäl före- ligga» eller »vid export eller eljest då särskilda skäl därtill äro». Utrednings— mannens förutsättning att avgörandet skall vara mer eller mindre 'normbe— stämt är således i praktiken endast & ringa grad uppfylld. De särskilda skäl, som enligt angivna >>normer» skall vägas mot varandra, är ej heller enbart sådana som väl lämpar sig för en domstolsbedömning. Sålunda skall exem— pelvis hänsyn ibland tagas till marknadsläge och prisutveckling inom och utom landet. Vidare åberopas bl. a. att särskilt ärenden-a om befrielse från avgift ofta är brådskande. Nämnden hänvisar också till att Kungl. Maj:t och riksdagen fattat principbeslut om att jordbruksregleringsförfattningarna så långt ske kan skall inordnas i det regelsystem, som gäller enligt förordning— en om förfarandet vid viss konsumtion-sbeskattning, och att det förutsatts att besvär över beslut, som enligt 46 5 nämnd-a förordning med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelats angående befrielse från eller åter- bäring av avgift, skall upptagas av Kungl. Maj ;t i statsrådet. — De besvärs— ärenden som kan förekomma i övriga individuella avgiftsfrågor inom om- rådet för jordbruks— och fi—skregleringarna bör enligt jordbruksnämndens mening utan tvekan prövas av regeringsrätten.

Kontrollstyrelsen framhåller att vid tillämpningen av energiskatteförord- ningen särskilt frågor om beskattningsvärde, skattenedsättning och skatte- befrielse är av sådan natur att en avvägning efter lämpligheten är regelmäs- sigt förekommande. Beträffande registreringsfrågor gäller att kontrollsty- relsen i vissa fall efter diskretionär prövning kan vägra sökande registrering. Med utredningsmannens principiella gränsdragning mellan regeringsrätts- 0ch statsrådsfrågor kan det enligt kontrollstyrelsens mening ifrågasättas, om inte besvär över styrelsens beslut i frågor av ovan angiven art bör avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Hiksnämnden för ekonomisk f örsvarsberedskap erinrar om att allmänna ransoneringslagen innehåller bestämmelser om clearingavgifter och prisut- jämning-savgifter och framhåller, att därest _ såsom skedde under andra världskriget _— frivilliga clearingkassor inrättas, besvär över beslut enligt bestämmelser, som utfärdas rörande sådana kassor, tillhör regeringens kom- petensområde. Enligt riksnämndens mening bör besvär i fråga om clearing—

avgifter handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet, oavsett om cl-earingförfa— randet genomförts med stöd .av allmänna ransoneringslagen eller grundar sig på frivillig överenskommelse. Även mål om prisutjämningsavgifter en- ligt nämnd-a vlag anses böra fullföljas hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén Meddelar statlig myndighet ett generellt förordnande rörande upptagande av avgift eller rörande grunderna för avgifts beräkning, bör besvär över sådant beslut prövas av Kungl. Maj :»t .i statsrådet. Fråga är nämligen här om en sådan ekonomisk avvägning mellan olika intressen, som regeringen i sista hand bör göra.

Mål om tillämpning i indixiduella fall av utfärdade offentligrättsliga före— skrifter rörande statens, kommuns eller annan menighets uttagande av skatt, avgift eller annat bidrag har däremot en annan karaktär. I sådana mål lig- ger huvudvikten vid de enskildas intresse av att föreskrifterna på området, som är av stor ekonomisk betydelse för flertalet berörd-a, tillämpas objektivt, likformigt och följdriktigt. Detta intresse torde i allmänhet bäst tillgodoses därigenom att besvärsmål av ifrågavarande typ handlägges av förvaltnings- domstol. Från al-lmänpolitiska synpunkter föreligger inte något behov av att regeringen äger inflytande på dessa individuella ärendens handläggning. Kommittén föreslår därför, att huvudregeln skall vara att mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan menighets uttagande i särskilt fall enligt gällande föreskrift av skatt, avgift eller annat bidrag skall tillhöra i

| !

administrativ domstols kompetensområde.

Även i mål om restitution av utskylder, böter eller andra allmänna medel dominerar intresset att föreskrifterna på området tillämpas objektivt och konsekvent. Kommittén förordar därför, att också på detta område huvud— regeln skall vara att förekommande besvärsmål skall prövas av administra- tiv domstol.

Såsom framgår av det föregående förekommer det att Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar äger medgiva befrielse från eller återbetalning av skatt eller avgift och dessutom äger rätt att överlåta denna sin befogenhet till an— given myndighet eller till den myndighet Kungl. Maj :rt förordnar. Förutsätt— ningarna för dessa fall av befrielse eller återbetalning är genomgående an- givna i mycket allmänna ordalag. Ett stadgande av den typen finns bl. a. i 46 5 förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Vid till- komsten av ifrågavarande bestämmelse har, såsom förut nämnts, förutsatts att om Kungl. Maj :t utnyttjar sin delegationsrätt, besvär över myndighetens beslut i ämnet skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Till förmån för att regeringen skall pröva besvär över dylika beslut kan bl. a. åberopas, att i en del fall en viss praxis redan torde ha utbildats hos Kungl. Maj:t, innan för- ordnande om delegation meddelas. Sker delegation i vissa fall men icke i

andra, främjas också önskvärd enhetlighet i rätts-tillämpningen därigenom att Kungl. Maj :ti statsrådet prövar förekommande besvär i sådana ärenden, i vilka delegation ägt rum. En dylik ordning synes ge de bästa garantierna för likformighet och följ driktighet. Härtill kommer att nu ifrågavarande be- friel-se- och återbeta-lningsärenden är av den naturen att billighets- och lämp- lighetssynpunkter spelar en dominerande roll. Kommittén föreslår därför, att från ovan angivna två huvudregler det undantaget göres att det skall an- komma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär över bes-lut rörande befrielse eller återbetalning varom i detta avsnitt är fråga, såvida beslutet meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. En regel av detta inne- håll medför bl.a. att ett betydande antal av de besvärsärenden, som före- kommer på jordbruksregleringens område, kommer att falla inom rege— ringens kompetensområde.

Tvister om järnvägsavgifter, postavgifter, telefonavgifter och liknande av- gifter är privaträttsligt färgade och kan dragas under allmän domstols pröv- ning. Sådana avgifter kan i stor utsträckning inte indrivas utan att en exekutionstitel först utverkats hos allmän domstol. I sådana fall synes det från rättssäkerhetssynpunkt inte erforderligt att leda anförda administra- tiva besvär till förvaltningsdomstol. Kommittén föreslår därför, att från nyssnämnda två huvudregler det ytterligare undantaget skall uppställas att det skall tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvärsärenden rö- rande beslut om befordringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars utta- gande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol.

Ärenden om antagande av ackordsförslag eller om avskrivning, vilka om- fattas av bestämmelserna i uppbördsförordningen eller förordningen om ackord och avskrivning rörande vissa skatter, år av den naturen att anled- ning icke torde finnas att tillåta besvär (jfr prop. 1965: 160 s. 39—42). Be- stämmelser härom synes böra inryckas i nyssnämnda författningar. I mål om avkortning enligt uppbördsförordningen torde även framdeles prövning av administrativ domstol böra vara möjlig.

Med de i det föregående föreslagna kompetensfördelningsreglerna faller tvister rörande sådana avgifter, som grundar sig på frivilliga överenskom- melser, utanför administrativ domstols kompetensområde. I den mån besvär kan anföras hos Kungl. Maj:t rörande dessa avgifter prövas besvären av Kungl. Maj :t i statsrådet. Rättssäkerhetssynpunkterna tillgodoses därigenom att tvister rörande dylika avgifter i princip kan hänskjutas till allmän dom— stols prövning.

Området för myndighets befogenhet att kräva ställande av säkerhet för skatt eller avgift och att i skatte— eller avgiftssammanhang meddela förfo- gandeförbud har avsevärt begränsats i samband med tillkomsten av förord- ningen om förfarandet vid viss kon-sumtionsbeskattning. De besvärsmål i hithörande ämnen, som ännu kan förekomma, synes böra handläggas av administrativ domstol. Dessa mål torde rymmas under rubrik-en »mål om

beslut rörande statens uttagande i särskilt fall enligt gällande föreskrift av skatt, avgift eller annat bidrag».

Bestämmelserna om registrering i olika författningar rörande skatter m. m. äger ett sådant samband med föreskrifterna i övrigt angående utta- gande av skatt eller avgift att det synes naturligt att registreringsmål av ifrågavarande slag prövas av administrativ domstol. Särskild föreskrift här- om torde böra meddelas.

Ärenden om klander av länsstyrelses redovisning för kommun eller annan menighet tillkommande utskylder eller om utbekommande av sådana rör förhållandet mellan å ena sidan staten och å andra sidan kommun eller annan menighet. Från rättsskydds-synpunkt synes det icke erforderligt att dessa ärenden överföres till administrativ domstols kompetensområde. Kom— mittén förordar därför, att dessa ärenden även framdeles skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Talan mot länsstyrelses beslut om handräckning vid taxeringsrevision samt om undantagande från dylik revision av handling som omhändertages vid handräckningsförrättning (8 5 lagen om handräckning vid taxerings- revision) bör avgöras av administrativ dom-stol.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att till administrativ dom- stols kompetensområde skall hänföras dels mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan menighets uttagande i särskilt fall enligt gällande föreskrift av skatt, avgift eller annat bidrag, om ej beslutet avser befrielse och meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande eller rör beford- ringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol, dels mål om registrering enligt för- fattning rörande skatt eller avgift, dels mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna medel, om ej beslutet meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande eller avser befordringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol, dels ock mål om sådant beslut av länsstyrelse, som avses i 8 5 lagen om handräckning vid taxeringsrevision.

Dessa mål bör i allmänhet handläggas av kammarrätterna i Stockholm och Göteborg och bör därifrån kunna fullföljas till regeringsrätten enligt de all- männa regler därom som kommittén föreslår. Från denna ordning torde dock, i enlighet med vad tidigare angivits, vissa undantag böra göras. Sålunda föreslås att samtliga fastighetstaxeringsmål skall koncentreras till kammar- rätten i Stockholm och att sådana mål om allmän eller särskild fastighets- taxering, vilka rör tillämpning av 6 5 1 mom. eller 7—12 55 kommunalskatte- lagen, icke skall kunna fullföljas till regeringsrätten. Vidare föreslås att de nuvarande bestämmelserna i 103 5 taxeringsförordningen om att regerings- rätten i vissa fall skall direkt upptaga besvär i särskild ordning skall bibehål- las oförändrade i sak. Härutöver skall enligt kommitténs förslag mål om riks- skattenämndens beslut rörande förhandsbesked i taxeringsfrågor även i fort- sättningen direkt upptagas av regeringsrätten för att lagakraftägande för-

handsbesked snabbt skall kunna erhållas. Härvid bortses från förhands- besked rörande tillämpning av 6 5 1 mom. eller 7—12 55 kommunalskatte- lagen. Besvärsmål rörande sistnämnda förhandsbesked skall enligt kommit- téns förslag, i principiell överensstämmelse med nuvarande ordning, slutligt prövas av kammarrätten i Stockholm.

Såsom framgår av 5 och 9 kap. föreslår kommittén i lagen om regerings- rätten sådana bestämmelser om prövningstillstånd att nuvarande stadgan- den i 98 5 2—6 mom. taxeringsförordningen kan utmönstras. I 9 kap. har vidare berörts att i taxeringsförordningen bör infogas en föreskrift av inne- håll att klagande blott om särskilda skäl föreligger får väsentligen ändra den grund han i kammarrätten åberopat till stöd för sitt yrkande.

Till belysning av stadgandets innebörd må följande anföras. Det är till en början tydligt att sådan ändring av argumentationen som i viss mån endast innebär annan rättslig rubricering i visst hänseende bör vara tillåten. Ett exempel härpå utgör det fallet att en skattskyldig som i kammarrätten på— stått vissa i självdeklarationen angivna utbetalningar utgöra periodiskt un- derstöd i stället hävdar att beloppen avser ränta i ett skuldförhållande. En- ligt kommitténs mening är det rimligt att också tillåta sådan ny argumenta- tion som visserligen inte är alternativ på samma sätt som i det anförda exemplet men ändå nära ansluter sig till vad som förut åberopats och stöder sig på samma saksammanhang. Exempelvis bör en skattskyldig, som yrkat avdrag för ökade levnadskostnader på grund av att han arbetat på annan ort än bostadsorten, i regeringsrätten i stället kunna begära avdrag för kostna- der för resor mellan hemmet och arbetsplatsen. Vidare bör en rörelseidkare, som yrkat avdrag för överpris vid anskaffning av inventarier, få ändra sin argumentation att i stället avse yrkande om högre värdeminskningsavdrag. I vissa speciella situationer kan sådana särskilda skäl föreligga att klagande i regeringsrätten bör få åberopa helt ny grund till stöd för sin talan. Det kan här bli fråga exempelvis om fall, där motparten vitsordar att ett nytt avdrags- yrkande är befogat och särskilt bevis angående avdraget inte alls fordras eller i förekommande fall är helt enkelt att bedöma.

Om föreskrifter införs rörande förutsättningarna för ändring i regerings- rätten av tidigare äberopad grund för besvärsyrkande, bör givetvis också ut- tryckliga bestämmelser meddelas om yrkandets omfång. Det faller sig na- turligt att så sker genom hänvisning till 95 å andra och tredje styckena, vilka författningsrum avser omfånget för besvärsyrkande i kammarrätt. Kommit- tén föreslår, att nuvarande 1 mom. i 98 5, med i huvudsak oförändrat inne- håll, får utgöra ett första stycke i paragrafen och att i andra stycket stadgas att i fråga om besvär hos Kungl. Maj :t bestämmelserna i 95 5 andra och tredje styckena skall äga motsvarande tillämpning. I tredje stycket bör slut- ligen upptagas bestämmelsen att klaganden inte, med mindre särskilda skäl föreligger, får väsentligen ändra den grund han i kammarrätten åberopat till stöd för sitt yrkande.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslaget till lag

om rikets kammarrätter och förslaget till lag om regeringsrätten samt i förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 novem- ber 1956 (nr 623), förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 8 november 1957 (nr 610) med vissa föreskrifter om handläggning i kam— marrätten av mål angående fastighetstaxering, förslag till förordning om ändrad lydelse av 6—8 55 förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor, förslag till lag om ändrad lydelse av 8 5 lagen den 16 juni 1961 (nr 332) om hand- räckning vid taxeringsrevision, förslag till förordning om ändrad lydelse av 86 & uppbördsför-ordnin-gen den 5 juni 1953 (nr 272) och förslag till för- ordning om ändrad lydelse av 2 5 förordningen den 17 december 1965 (nr 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter. Kammarrätts behö- righet att handlägga hithörande mål följer även av ett antal specialförfatt- ningar, som det ej torde vara nödvändigt att ändra i detta sammanhang. I anslutning till förslaget om ändring i taxeringsförordningen framlägges här även förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 och 15 55 förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar. Författningsförslag nr 1, 2 och 34—40.

24 ) Anmärknings- samt avkortnings- och avskrivningsmål m. m.

Här behandlas anmärkningsmål, däri .inbegripna redogörelsemål, samt res- kontreringsmål och mål om avkortning eller avskrivning m.m. Frågor om avkortning och avskrivning enligt uppbördsförordningen och om avskrivning enligt 1965 års förordning om ackord och avskrivning rörande sissa skatter har behandlats i närmast föregående avsnitt och beröres därför inte här. Bland författningsbestämmelserna i nu ifrågavarande ämnen kan nämnas KF den 2 juni 1961 (nr 313) om förfarandet i anmärkningsmål, KK den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m.m., stadgan den 1 december 1959 (nr 545) för kammarrätten, 16 kap. 2 5 och 29 kap. 8 5 skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439), KF den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket, KF den 14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter samt avskrivningskungörelsen den 17 december 1965 (nr 921).

Enligt 1924 års kungörelse och kammarrättsstadgan får kammarrättens beslut ej överklagas i sådana anmärkningsmål, på vilka 1961 års förordning är tillämplig, i mål om beslut av länsstyrelse angående avkortning av all— männa medel, i mål om beslut av förvaltningsmyndighet angående avskriv- ning av allmänna medel eller av persedlar samt i mål om förvaltningsmyn- dighets beslut i frågor angående överskott och brister i försvarsväsendets persedelförråd (reskontrering—smål). Innefattar mål som nu sagts tillika fråga av beskaffenhet att höra fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsdeparte-

ment, skall kammarrätten med eget utlåtande överlämna målet till Kungl. Maj :ts prövning.

Jämlikt 2 5 5 :o) sjunde stycket regeringsrättslagen skall besvär, som en- ligt författningarna får hos Kungl. Maj :t fullföljas i statsdepartementen, till- höra regeringsrättens upptagande och avgörande i anmärknings- eller redo— görelsemål samt mål om avkortning eller avskrivning.

Bestämmelserna rörande anmärkningsförfarandet och rörande avskriv- ning av vissa statens fordringar m.m. har väsentligt ändrats sedan utred- ningsmannen-s betänkande avgavs.

Utredningsmannen (bet. s. 136 och 137)

I den mån fullföljd till Kungl. Maj:t tillåtes i amärkningsmål bör målen upptagas av regeringsrätten, därför att målen är av rättslig karaktär. Utred- ningsmannen vänder sig mot den uppdelning av anmärkningsmålen i full- följdshänseende som skett genom 1924 års kungörelse. A-tt vissa anmärk- ningsmål, som kan vara av mycket stor principiell betydelse, ej får dragas under regeringsrättens prövning synes utredningsmannen betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. Å andra sidan anses en obegränsad fullföljdsrätt till regeringsrätten i dessa mål inte höra ifrågakomma, eftersom målen till stor del torde röra bagatells-aker. En rationell lösning kan enligt utredningsman- nens mening svårligen vinnas utan införande av vissa regler om fullföljds- begränsning. Samtidigt påpekas lämpligheten av gemensamma regler om fullföljdsrätten i å ena sidan avlönings- och pensionsmål samt är andra sidan motsvarande anmärkningsmål. Redogörelsemälen anses kunna innefattas i anmärkningsmålen. Frågor om avkortning eller avskrivning kan uppkomma i andra sammanhang än sådana i vilka kammarrätten är sista instans. Där— emot anses regeringsrättens befattning med reskontreringsmål ha upphört. I enlighet med vad nu sagts föreslår utredningsmannen att i regeringsrätts- katalogen skall upptagas anmärkningsmål samt mål om avkortning eller avskrivning.

Yttranden

Fängvårdsstyrelsen har intet att erinra mot utredningsmannens förslag be- träffande anmärkningsmål samt mål om avkortning ell-er avskrivning av allmänna fordringsanspräk. Förslaget rörande anmärkningsmålen tillstyr- kes av överståthållarämbetet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Sådana anmärkningsmål, på vilka 1961 års förordning om förfarandet i an- märkningsmål är tillämplig, har en klart rättslig karaktär. Detsamma gäl— ler övriga anmärkningsmål, däribland mål rörande oriktig avgiftsberäkning enligt 1928 års förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig av— giftsberäkning hos tullverket och mål om skyldighet för kommun att åter-

betala medel som kommunen haft om hand för statsverkets räkning. Kom- mit-tén föreslår, att samtliga anmärkningsmål i fall av besvär skall prövas av administrativ domstol.

De anmärkningsmål, på vilka 1961 års förordning äger tillämpning. hand lägges för närvarande av kammarrätten såsom sista instans. Förfarande: enligt 1961 års förordning leder inte till ett avgörande som ——-i den mån det innebär bifall till en anmärkning -—— kan verkställas mot redogörare eller enskild sakägare såsom en dom av allmän domstol. Förfarandet har till upp- gift att snabbt och utan stora kostnader klargöra huruvida grund finnes för att i eljest gällande ordning framställa anspråk från kronans sida. Med hän- syn till det sålunda begränsade syftet med anmärkningsförfarandet enligt 1961 års förordning skulle det kunna ifrågasättas att även efter en utbygg- nad av kammarrättsorganisationen kammarrätts utslag och beslut i sådana anmärkningsmål, på vilka 1961 års förordning äger tillämpning, skulle vara slutliga. Av principiella skäl har kommittén likväl stannat för att ifråga- varande utslag och beslut skall kunna bli föremål för prövning av regerings- rätten i sådana fall, där förutsättning för prejudikat- eller intressedispens föreligger.

Avkortningsmål har också rättslig karaktär och torde i händelse av besvär böra avgöras av administrativ domstol. Övervägande skäl synes tala för att i dessa mål —— vari besvär mycket sällan förekommer _ kammarrätts ut- slag och beslut bör kunna bli föremål för regeringsrättens prövning enligt de allmänna regler härom som kommittén föreslår.

Sedan statsmakterna avskaffat det s.k. uppbördsmannaansvaret, vilket utkrävts i avskrivnings- och reskontreringsmål, torde numera anledning sak- nas a-tt bland de mål, som skall avgöras av administrativ domstol, medtaga avskrivnings- och reskontreringsmål. De avskrivningsärenden, som numera kan förekomma, är inte av den naturen att de, för den händelse talan kan föras mot besluten, bör handläggas av förvaltningsdomstol. Erinras bör där- om att enligt 1965 års avskrivningskungörelse talan inte får föras mot beslut i fråga om avskrivning enligt kungörelsen. En motsvarande bestämmelse torde böra införas i 1917 års förordning angående indrivning och redovis- ning av böter. Över huvud taget torde i alla de fall, där en avskrivning ej medför ändring i gäldenärens betalningsskyldighet, talan inte höra tillåtas mot beslut i avskrivningsärenden. I sådana fall, där en avskrivning även innefattar en eftergift av statens fordran, rör avskrivningen ett ämne, vari det bör tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet att fatta beslut. I linje med vad som i närmast föregående avsnitt förordats rörande ärenden om antagande av ackordsförslag enligt uppbördsförordningen och förordningen om ackord och avskrivning rörande vissa skatter torde även i avskrivningskungörelsen böra föreskrivas att talan ej får föras mot beslut i fråga om antagande av ackordsförslag enligt ifrågavarande kungörelse.

Bestämmelser om den i det föregående förordade kompetensfördelningen

har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter, förslaget till lag om regeringsrätten, förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 15 & förord- ningen den 14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter och förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 20 å avskrivnings- kungörelsen den 17 december 1965 (nr 921).

Författningsförslag nr 1, 2, 41 och 42.

25 ) .Mål om fördelning av brännvinsförsäljningsmedel

Enligt 2 5 5:0) nionde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om fördelning av brännvinsförsälj— ningsmedel.

Utredningsmannen (bet. s. 143) Redan år 1913 företogs den för-fattningsändringen att brännvinsförsäljnings- medlen i sin helhet tillföll statsverket. Då ifrågavarande stadgande i rege— ringsrättslagen sålunda numera inte har något reellt underlag, bör det- samma upphävas.

Förvaltningsdomstolskommittén

På det av utredningsmannen anförda skälet bör någon bestämmelse om administrativ domstols behörighet i mål om fördelning av brännvinsförsälj- ninsmedel inte längre finnas.

26 ) Skaltläggningsmål

Enligt 2 & Gzo) första stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upp— taga och avgöra skattläggningsmål.

Utredningsmannen (bet. s. 143 och 144)

Genom grundskatternas, indelningsverkets och skj utsningsbesvärets avskriv- ning har skattläggningen till störs-ta delen förlorat sin betydelse. Enligt vad utredningsmannen inhämtat förekommer alltjämt skatteköp av lägenheter i viss omfattning och i samband därmed kan skattläggni-ng erfordras. Skatt- läggningsmålen hör sås-om rättsärenden till de mål, vilka principiellt bör prö- vas av regeringsrätten. Målgruppen bör emellertid lämpligen överföras till övergångsbestämmelserna.

Förvaltningsdomstolskommittén Skattläggningsmål kan fortfarande förekomma, fastän målen till den allra största delen förlorat sin betydelse. Målen har karaktär av rät-tsärenden och

bör därför handläggas av administrativ domstol. Enär denna målgrupp så småningom kommer att försvinna, synes det ej

föreligga skäl att för dessa måls del införa en ny fullföljdsordning med kammarrätt såsom mellaninstans. Föreskrift innefattande oförändrad kom- petensfördelning har intagits i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om regeringsrätten.

F örfattningsförslag nr 1.

27 ) Mål om grundskatter eller därmed jämförliga utskylder

Grundskatterna har så gott som fullständigt försvunnit. Härutinnan kan i första hand hänvisas till lagen den 2 december 1892 (nr 106) angående av— skrivning av de å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger salu- manhang. I KK den 30 juni 1955 (nr 526) har förordnats att, med vissa an- givna undantag, ef-ter utgången av år 1955 debitering och upphörd ej skall ske av sådana skatter och avgifter som i statsverkets räkenskaper alltjämt redovisas bl. a. såsom grundskatt.

Såsom exempel på utskylder vilka är jämförliga med grundskatter kan nämnas frälseränta, landgille samt tomtören som utgör vederlag för ständig besittningsrätt till ofri tomt i stad. Av liknande beskaffenhet som tomtören är vissa andra avgälder, vilka av offentlig myndighet bestämdes efter fasta i grunder, såsom åkerskatt och vretskatt.

Enligt 2 5 6:0) första styck-et regeringsrättslagen ankommer det på rege— ringsrätten att upptaga och avgöra — förutom skattläggningsmål _ övriga mål om grundskatter eller därmed jämförliga utskylder.

Utredningsmannen (bet. s. 144—153)

grundskatter jämförliga utskylderna framhålles bl. a., att frälseränteinstitu— tet numera torde ha avvecklats. Även om frälseräntorna sålunda upphört att vara gäll-ande, anses emellertid den procedur, varigenom avvecklingen äger rum, ännu ej vara helt avslutad. Avvecklingen av landgillen har gått ännu långsammare och man bör därför enligt utredningsmannen räkna med att mål om landgille alltjämt kan förekomma. Från de landgillen, som är till beloppet föränderliga, bortses i detta sammanhang, därför att tvister rörande sådana landgillen på grund av stadgandet i 2 g 9 :o) fjärde stycket regerings- rättslagen ändock torde höra till regeringsrättens avgörande. Tomtören och liknande avgälder kan enligt utredningsmannens mening med visshet anta- gas förekomma i ett flertal städer. De enstaka mål rörande grundskatter eller därmed jämförliga utskylder, med Vilka man framdeles har att räkna, bör i egenskap av rättsäreuden avgöras av regeringsrätten. Det synes emellertid utredningsmannen mindre lämpligt att bibehålla ett särskilt stadgande an— gående dessa försvinnande relikt från äldre tider. I utredningsmannens för- slag hänföres dessa mål under en supplerande regel angående regeringsrät—

L | Mål om grundskatter kan inte lämnas helt ur räkningen. I fråga om de med | l i ?

tens behörighet i mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter vilka åtföl- jer fastighet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Vis-sa mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, kan fortfarande förekomma. Detta gäller bl. a. mål rörande tomtören och liknande .avgälder. Målen har en klart rättslig karaktär. Kommittén föreslår därför, att målen även fram- deles skall avgöras av administrativ domstol.

I likhet med utredningsmannen förordar kommittén att dessa mål, jämte vissa andra mål som behandlas längre fram, hänföres under den gemensam- ma rubriken »mål om förmåner, rättigheter eller skyldigheter, vilka åtfölja fastighet».

Bestämmelse om administrativ domstols kompetens i dessa mål har inta- gits i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

28 ) Mål om markegångssättning

Bestämmelser om markegångssättning finns i KF den 2 april 1954 (nr 132) angående markegångstaxor.

Enligt 2 & 6:o) andra stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra mål om markegängsprisen.

Utredningsmannen (bet. s. 153) Markegångsinstitutet hade sin väsentligaste betydelse för förhållanden, som sammanhänger med det gamla indelnings- och grundskatteväsendet. Fråga om en fullständig avveckling av systemet med markegångstaxor övervägdes senast 1954. Det framhölls emellertid då att markegångspriserna alltjämt kom till användning på olika områden av det ekonomiska samhällslivet. En avveckling av systemet ansågs kräva minst ett tiotal år. Då mål om marke- gångssättning betraktas som rättsärend-en, föreslår utredningsmannen att dessa mål fortfarande skall avgöras av regeringsrätten.

Yttranden

Markegångsdeputerade förklarar sig ha intet att erinra mot utredningsman— nens förslag. Statens jordbruksnämnd ifrågasätter huruvida inte fastställan- det av markegängstaxor utgör en åtgärd, som till sin natur nära liknar de beslut som kan meddelas enligt allmänna prisregleringslagen. Taxesättning— en, som verkställs av delegerade från kammarkollegiet och jordbruksnämn- den, sker under utnyttjande av tillgängliga noteringar och statistik, och några rättsfrågor synes jordbruksnämnden i sammanhanget knappast vara aktuella.

Förvaltningsdomstolskommittén

De frågor som uppkommer vid tillämpningen av 1954 års förordning torde väsentligen vara av ekonomiskt statistisk natur. De prisberäkningar, som göres enligt förordningen, är nära besläktade med prisheräkningar, som i andra sammanhang göres av statliga myndigheter. Markegångsdeputerades beslut är dock i viss mån särpräglade. Vissa av besluten meddelas efter direkt framställning av intressent. Övervägande skäl torde tala för att be- svär över markegångsdeputerad—es beslut fortfarande hänföres till admini— strativ domstols kompetensområde.

Markegångsinstitutet har förlorat största delen av sin betydelse och en avveckling av detsamma kan förutses. På grund härav finns knappast an- ledning att för denna försvinnande målgrupp införa en ny fullföljdsordning med kammarrätt såsom mellaninstans. Kommittén föreslår därför, att även framdeles besvär över markegångsdeputenades beslut skall handläggas av regeringsrätten.

Bestämmelse om kompetensfördelningen har intagits i övergångsbestäm- melserna till den av kommittén föreslagna lagen om regeringsrätten.

Författningsförslag nr 1.

29 ) J ordeboksmål

I och med grundskatternas och därmed jämförliga utskylders avskrivning samt t'-astighetsregisters och jordregisters uppläggande förlorade jordeboken alltmer sin betydelse. Ändrade bestämmelser rörande den omfattning, i vit- ken jordeboken skall föras, meddelades genom KK den 26 juni 1936 (nr 356). Av de gamla jordeboksmålen kvarstår numera huvudsakligen frågor om vissa fiskerier, som omförmäles i 5 5 lagen den 24 maj 1895 angående f vad till fast egendom är att hänföra, vissa räntor och avgälder, hemmans rätta mantal samt registreringen av kronans fastighetsbestånd.

Enligt 2 5 7:0) första stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra mål om fastställande av jordebok, om upptagande i eller *. uteslutande ur jordebok av fastighet eller särskild anteckning samt om änd- ringi förhållande, varom uppgift finnes i jordebok införd.

Utredningsmannen (bet. s. 153—155) De mål rörande fiskerier, med vilka man praktiskt sett har att räkna, torde avse anteckning i jordeboken av fiskeri, som under äldre tid varit upptaget däri men avförts, eller rättelse av annat fel i jordebok-en. Vad angår målen om anteckning rörande vissa räntor och lavgälder erinras om att åtminstone i fråga om landgillen fullständig avveckling ännu ej skett. Åsättande av mantal å tidigare ej mantalsatt fastighet förekommer alltjämt i samband med skatteköp. Förändring av förut åsatt mantal kan påyrkas på grund av

att mantalet anses felaktigt angivet i j ordeboken. J ordeboksmålens karaktär av rättsärenden är oomtvistlig. Jordeboksmålen anses därför böra fortfa- rande upptagas i regeringsrät-tskatalogen, men det synes utredningsmannen till fyllest att en erinran om regeringsrättens behörighet att avgöra dylika mål göres i övergångsbes-tämmelserna. Under begreppet jordeboksmål inbe- griper utredningsmannen även mål om hemmans rätta mantal, enär dessa avser rättelse av en anteckning i jordeboken.

Förvaltningsdomstolskommittén

J ordeboksmål kan fortfarande förekomma. Målen avser rättsfrågor och bör därför i sista hand prövas av administrativ domstol. Målgruppen samman— hänger till största delen med förhållandena under äldre tider och torde vara stadd i utdöende. Med hänsyn härtill synes det inte finnas anledning att för dessa mål införa en ny fullföljdsordning med kammarrätt såsom mellan- instans. Den nuvarande fullföljdsordn-ingen torde böra bibehållas så länge dessa mål ännu finns kvar.

Föreskrift om regeringsrättens behörighet i nu ifrågavarande mål har in- tagits i övergångsbestämmelserna till den av kommittén föreslagna lagen om regeringsrätten.

Författningsförslag nr 1.

30 ) F astighetsregistreringsmål

Bestämmelser om fastighetsregis—ter för stad finns i första hand i 7 kap. lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad och KF samma dag (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad. Er- inras bör också om KK den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer, vilken för- fattning beröres nedan i samba-nd med målen om tomtmätning m.m. För landsbygdens del gäller i främsta rummet KF den 13 juni 1908 (nr 74) an- gående jordregister.

Enligt 2 5 7 :o) andra stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål som uppkommer i anledning av fas— tighetsr-egisters uppläggande och förande. Stadgandet har tolkats såsom av- seende även jordregister.

Utredningsmannen (bet. :. 155 och 156) Besvärsmål röran-de f-asti-gbetsregis-trering är otvivelaktigt av den beskaffen- het att de bör i sista instans avgöras av regeringsrätten. Utredningsmannen förordar, att målgruppen benämns »mål om fastighetsregistrering».

Förvaltningsdomstolskommittén De mål som rör jordregisters och fastighetsregisters uppläggande och föran— de är i allmänhet av rättslig natur. Kommittén föreslår därför, att huvud- regeln skall vara att mål enligt 1908 års förordning, 7 kap. fastighetsbild- ningslagen och 1917 års förordning hänföres till administrativ domstols kompetensområde. Vissa undantag tord-e dock böra uppställas.

Enligt nu ifrågavarande författningar kan lantmäteristyrelsen och läns— styrelsen meddela vissa beslut, som icke avser särskilda fall utan har en generell karaktär. Såsom exempel härpå kan nämnas sådana närmare före- skrifter rörande uppläggande och förande av ifrågavarande register, som enligt 34 5 1908 års förordning och 43 5 1917 års förordning lantmäteristy— relsen äger meddela, samt förordnanden av länsstyrelsen enligt 11 5 1917 års förordning. Besvär över dylika beslut, som icke rör särskilda fall, synes böra prövas av Kun-gl. Maj :t i statsrådet.

De grundläggande frågor rörande registerföringen, som behandlas i 1 5 första stycket 1908 års förordning och 7 kap. 1 5 första stycket fastighets- bildningslagen, skall enligt nämnda lagrum avgöras av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kung-l. Maj :t bestämmer. Begagnar sig Kungl. Maj:t av den medgivna delegationsrätten, torde besvär över vederbörande myndighets be- slut i delegationsärendena böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Härför talar både ärendenas allmänna natur och det förhållandet att fråga är om en delegerad beslutanderätt.

Ärenden om förordnanden av registerförare och av förrättningsman för upprättande av regis-terkarta enligt 4 och 5 55 samt 17 5 andra stycket i 7 kap. fastighetsbildningslagen avser icke förordnanden till individuella för— rättningar utan rör fortlöpande uppdrag. Övervägande skäl synes kommittén tala för att besvär över länsstyrelsens beslut enligt nyssnämnda lagrum bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om den sålunda förordade kompetensfördelningen har in- tagits i förslag till lag om ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 40 å ; förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister och förslag till % kungörelse om ändrad lydelse av 44 5 förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad.

Författningsförslag nr 43—45.

31 ) Övriga mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter vilka åtföljer fastighet

Enligt 2 5 7:0) tredje stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten av- göra de i paragrafen eljest ej nämnda mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter, vilka åtföljer fastighet på grund av dess särskilda natur och egenskap.

Utredningsmannen (bet. &. 156 och 157)

En viss oklarhet synes råda om vilka mål'som-här'avses. Såsomvexempel på mål, vilka måhända är att hänföra hit, nämnes bl. a. ärenden, som rör vissa tomtägare tillkommande avkastning från skogstrakt samt tomtägare av ålder åvilande skyldighet att underhålla gata eller bidraga; till underhåll av sådan, ävensom ärenden rörande sådan årlig spannmålsränta, benämnd >>ränta vid skatteköp», som från de till skatte försålda; s. k. halländska kyr- kohemmanen utgick, jämte landgille, till landgilletagaren. Det anses kunna antagas, att mål av detta slag alltjämt kan förekomma. Målen rör uppen- . barligen rättsfrågor och anses därför böra avgöras av regeringsrätten. Nu . ifrågavarande mål — jämte vissa andra mål .— hänföres av utredningsman- nen under en supplerande bestämmelse i regeringsrättslagens enumeration avseende mål om förmåner, rättigheter eller skyldigheter, vilka åtföljer fas- . tighet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Mål av den typ, varom i detta avsnitt är fråga, har rättslig karaktär och bör , prövas av administrativ domstol.

Kommittén föreslår, i likhet med utredningsmannen, att dessa och vissa andra mål sammanfattas under den gemensamma benämningen »mål om , förmåner, rättigheter eller skyldighet-er, vilka åtfölja fastighet».

Föreskrift om administrativ domstols behörighet i dessa mål har intagits , i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

32 ) Mål om indelnings- och roteringsverket

Enligt 2 & 8:o) första stycket regeringsrättslagen har regeringsrätten att 1 upptaga och avgöra mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldig- . heter ävensom övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket.

Utredningsmannen (bet. s. 158 och 159) Förevarande bestämmelse har numera nästan helt förlorat sin betydelse. Det _ kan dock inte med visshet uteslutas att något sådant mål dyker upp. Då det synes mindre lämpligt att bibehålla ett stadgande, som inom kort tid med -' säkerhet kommer att sakna allt verklighetsunderlag, förordar utrednings— .. mannen, att en bestämmelse om mål rörande indelnings- och roteringsverf _ ket blott intages i övergångsbestämmelserna till den av honom föreslagna _, lagen angående ändrad lydelse av 2 och 3 åå regeringsrättslagen.

F örvaltniugsdomstolskommittén lndelnings- och roteringsverket tillhör en gången tid. Det synes i hög grad ovisst, huruvida över huvud taget något ytterligare besvärsmål av denna typ kommer att fullföljas till Kungl. Maj:t. Skulle så bl-i fallet, torde målet böra handläggas av administrativ domstol. Anledning finnes knappast att för denna ålderdomliga målgrupp införa en ny instansordning. Besvären torde i enlighet med nu gällande fullföljdsregler böra prövas av regeringsrätten. Föreskrift om regeringsrättens behörighet i dessa mål har intagits i över- gångsbestämmelserna till den av kommittén föreslagna lagen om regerings- rätten. F örfattningsförslag nr 1.

33 ) Mål om lotsningsbesväret

Enligt 2 5 8:0) andra stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upp- taga och avgöra mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, mål om utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hem— man och lägenheter samt mål om dessas förmåner, friheter och skyldighe- ter.

Utredningsmannen (bet. !. 159—162) | Från lotsstyrels-en har inhämtats att i några fall avlösning av kvarstående ! lotsningsbesvär ej kunnat ske, därför att överenskommelse med vederböran- ' de fastighetsägare inte kunnat träffas. Också med vissa städer har överens- kommelse träffats om upplåtande av mark för lots-verkets behov i samma ordning, som föreskrives i författningarna om lotsningsbesväret. Även i dy- lika fall återstår ett antal förfaranden jämförbara med lotsningsbesvärets avlösning.

De besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, avs-er uppenbarligen rättsärenden och är följaktligen principiellt sett av beskaffenhet att höra avgöras av regeringsrätten. Man måste räkna med att tvister angående lots— ningsbesväret framdeles kan uppkomma. Stadgande om regeringsrättens be- hörighet att pröva dylika mål kan därför ej undvaras. Då emellertid lots- ningsbesväret är under avskrivning, förordar utredningsmannen att målen om lotsningsbesväret upptages i övergångsbestämmelserna till den av honom föreslagna lagen angående ändrad lydelse av 2 och 3 åå regeringsrättslagen.

Förvalmingsdomstolskommittéu

Enligt vad kommittén under hand inhämtat från sjöfartsstyrelsen har i frå- ga om avlösning av kvarstående lotsningsbesvär ej någon större förändring skett sedan utredningsmannen införskaffade uppgifter i ämnet från lots— styrelsen. Målen om lotsningsbesväret är av rättslig natur och bör därför

handläggas av administrativ domstol. Eftersom denna målgrupp samman- hänger med förhållandena under gången tid och målkategorin så småning- om kommer att försvinna, torde det ej finnas anledning att för ifrågava— rande mål införa en ny fullföljdsordning med kammarrätt såsom mellan- instans. Den nuvarande fullföljdsordningen torde böra bibehållas, så länge målen finns kvar.

Föreskrift om regeringsrättens behörighet i dessa mål har intagits i över- gångsbestämmelserna till den av kommittén föreslagna lagen om regerings- rätten.

Författningsförslag nr 1.

34 ) Mål om allmänna vägar

Här behandlas mål om tillämpningen av lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar. Vissa närmare föreskrifter rörande lagens tillämpning meddelas i vägstadgan samma dag (nr 437). Nämnas bör också lagen samma dag (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder.

Enligt 2 5 8:0) tredje stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om arbetslag för vinterväghållning på landet, mål om föreläggande för väghållare att utföra visst arbete, mål angående visst ärendes hänskjutande till vägsynenämnd och om beslut av sådan nämnd ävensom mål rörande tillämpning av 32 och 33 åå, 34 5 första stycket samt 39 5 lagen om allmänna vägar. Därest mål om ersättning, som avses i 50 å lagen om allmänna vägar, är att anse såsom mål om ersättning av statsmedel och ej såsom mål om statsbidrag, är regeringsrätten med stöd av 2 5 4:0) andra stycket regeringsrättslagen behörig att handlägga också dylika mål.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (het. s. 162—168 samt 366 och 367) I och med statens övertagande av väghållningsbesväret är det naturligt, att frågor om byggande och ändring av allmän väg samt staten åliggande väg- hållning i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast i några fall förordas avvikelser från nu gällande kompetensfördelning.

I 32 och 33 åå, 34 ,8 första stycket samt 39 5 lagen om allmänna vägar är fråga om dispens från vissa -i trafiksäkerhetens intresse meddelade legala förbud. I 32 5 är det fråga om anordningar på själva vägen, medan i de övriga paragraferna behandlas anordningar på mark som ej tillhör vägen. Till vägbanan och vad därtill hör föreligger vågrätt för väghållaren. Den som söker tillstånd att bibehålla eller uppsätta grind eller att vidtaga annan anordning på vägen kan således ej stödja sig på någon rätt att disponera vägmärken för ändamålet. Vederbörande kan endast åberopa billighetsskäl.

Annorlunda förhåller det sig med'dispositionsrätten i de andra fallen. Här är fråga om förbud mot disposition av markområden, som inte omfattas av vägrätten, och genom att öppna möjlighet till dispens har lagstiftaren velat skapa garanti för att markägarens förfoganderätt ej blir obehörigen in- skränkt. I enlighet härmed föreslår utredningsmannen, att dispensmål som avses i 33 5, 34 5 första stycket och 39 5 lagen om allmänna vägar fortfarande skall prövas av regeringsrätten, men att mål rörande dispensering enligt 32 & samma lag skall såsom avseende rena lämplighetsfrågor överföras till behandling av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt 34 å andra stycket lagen om allmänna vägar gäller, att därest fråga väckts om byggande av väg, länsstyrelsen äger meddela förbud att utan läns- styrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan beräknas bli taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant förbud får ej meddelas för längre tid än tre år. Vid be- hov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall beslutet härom underställas Kungl. Maj:ts prövning. Utredningsmannen anser, att meddelandet av byggnadsförhud enligt detta lagrum i realiteten har samma verkan som ett individuellt förfogandeförbud och att därför i princip besvär över meddelandet av sådant förbud bör prövas av regeringsrätten. Emeller- tid sammanhänger meddelandet av byggnadsförhud bl. a. med frågorna, om vägföretaget över huvud bör komma till stånd, var vägen bör gå och när väg- företaget kan väntas bli genomfört. Då det måste ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet att avgöra dessa frågor i sista instans och då dessutom bygg— nadsförhudet är tidsbegränsat, föreslår utredningsmannen att mål rörande meddelande av byggnadsförhud enligt förevarande lagrum fortfarande skall prövas av regeringen. Även dispensprövningen enligt lagrummet anses på grund av sambandet med andra vägfrågor, som Kungl. Maj:t i statsrådet har att avgöra, böra kvarligga i regeringens hand.

Om så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda skäl, äger länsstyrelsen, utom i visst fall, enligt 31 a 5 lagen om allmänna vägar förordna, att enskild väg ej får anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg ej vidare får användas för ändamålet. För avsevärt men, som förorsakas av sådant förordnande, kan [ersättning utgå (31 h 5). Därest synnerligt men uppkom- mer, är fastighetsägaren berättigad fordra, att fastigheten helt eller delvis löses (31 c 5). Bestämmelserna har tillkommit dels för att befordra en ändamålsenlig planlösning dels ock med hänsyn till trafiksäkerheten fram— för allt på huvudvägarna. Utredningsmannen anser, att rättssäkerheten krä- ver att besvärsmål rörande med-delande av förbud enligt 31 a 5 lagen om all- männa vägar prövas av regeringsrätten, och föreslår att regeringsrättslagen ändras i enlighet härmed. Samtidigt föreslås att också mål rörande sökt dispens från meddelat förbud skall handläggas av regeringsrätten. Dispens- ärendena anses nämligen i väsentliga delar ha rättslig karaktär.

Underlåter stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, att bygga väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd och för vars byggande staden eller samhället erhållit statsbidrag, eller eftersätter staden eller samhället under- hållet av väg, äger enligt 48 och 49 55 lagen om allmänna vägar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förelägga staden eller samhället viss tid, inom vil- ken erforderliga åtgärder skall ha vidtagits. Mål om dylikt föreläggande bör enligt utredningsmannen även framdeles avgöras av regeringsrätten. Ifråga- varande mål omfattas av den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln rörande regeringsrättens behörighet i mål om individuella påbud.

Kan på grund av pågående arbete, jordras eller översvämning eller av annan orsak samfärdseln inte utan våda framgå på väg, äger enligt 28 & lagen om allmänna vägar länsstyrelsen på framställning av väghållaren före- skriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för så lång tid sådan väg till följd av det inträffade hindret är nödig. En sådan före- skrift utgör ett mot markägaren riktat individuellt påbud. Förekommande mål härom bör enligt utredningsmannens mening överföras till behandling av regeringsrätten. Målen omfattas av den föreslagna regeln om regerings— rättens behörighet i mål angående individuella påbud.

Ingen ändring föreslås & stadgandet om att regeringsrätten skall hand- lägga mål angående visst är—endes hänskjutande till vägsynenämnd och om beslut av sådan nämnd.

Eftersom mål rörande tjänsteplikt väsentligen är av rättslig beskaffenhet, skall det enligt utredningsmannens förslag även i fortsättningen ankomma på regeringsrätten att handlägga mål om arbetslag för vinterväghållning på landet.

Yttranden I fråga om dispensmålen enligt 33 5, 34 5 första stycket och 39 5 lagen om allmänna vägar uttalar länsstyrelsen i Stockholms län, att enär det. här i första hand gäller att bedöma frågor, som rör trafiksäkerheten, starka skäl synes tala för att ärendena bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet såsom högsta trafikmyndighet. Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar, att mål rörande reklamskyltar inte behöver slutligt dömas av regeringsrätten.

Beträffande mål om meddelande av byggnadsförhud enligt 34 å andra stycket lagen om allmänna vägar uttalar Näringslivets byggnadsdelegation, att även om utredningsmannens förslag i och för sig kan vara befogat mot bakgrunden av att motsvarande ärenden rörande planverksamheten tillhör regeringens prövning, byggnadsförhudet dock utgör ett så djupgående in- trång i den enskildes förfoganderätt att målen bör prövas av regeringsrätten. Samma ståndpunkt intages av Sveriges advokatsamfund.

Förslaget om överflyttning till regeringsrätten av mål enligt 31 a 5 lagen om allmänna vägar biträdes av Näringslivets byggnadsdelegation och Sveri- ges advokatsamfund. Då frågor om förordnande enligt detta lagrum hand-

lägges på samma sätt som motsvarande frågor vid fastställelse av arbets— plan, anser däremot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skäl föreligga att även förstnämnda frågor prövas av regeringen. Styrelsen omnämner, att den hemställt om en revidering av väglagen och att därvid en omarbetning av paragrafen blir aktuell. Mot denna bakgrund ifrågasätter styrelsen, om inte Spörsmålet om ärendenas överflyt-tande från Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringsrätten bör få, i avvaktan på erfarenheter av en ny lagtext, anstå tills vidare. Regeringsrättens flesta ledamöter framhåller, att förbudsbestäm- melsen i 31 a & tillkommit ej blott med hänsyn till trafiksäkerheten utan även för befordran av ändamålsenlig planlösning och således från synpunk— ter, vilka det främst bör ankomma på regeringen att beakta. Enligt 34 a 5 vägstadgan skall, innan förordnande enligt 31 a & väglagen meddelas, upp- rättas vägplan eller eljest så ordnas, att de av förordnandet berörda fastig- heternas behov av tillfart till den allmänna vägen tillgodoses. Besvär i mål rörande tillämpningen av 31 a & torde också i de flesta fall innebära klago- mål inte över själva förbudet utan över det sätt, på vilket viss tillfart ord- nats. Bedömandet av sådana mål bör ej ankomma på regeringsrätten. Leda- möterna förordar därför, att mål om tillämpning av 31 a 5 lagen om all- männa vägar fortfarande skall prövas av regeringen. Samm-a ståndpunkt in- tages av länsstyrelsen i Stockholms län.

Målen om föreläggande för stad eller stadsliknande samhälle enligt 48 och 49 55 lagen om allmänna vågar bör enligt regeringsrättens flesta ledamöter liksom andra påbud mot kommunal samfällighet handläggas av regeringen. Beträffande skälen härför hänvisas till vad som anföres vid behandlingen av mål om individuella påbud i allmänhet.

Utredningsmannens förslag att målen om arbetslag för vinterväghållning på landet skall kvarligga under regeringsrättens domvärjo lämnas utan er— inran av regeringsrättens flesta ledamöter. Landsorganisationen i Sverige förklarar sig ha intet att erinra mot förslaget rörande prövningen av mål om tj änsteplikt.

Förvaltningsdomstolskommittén Sedan väghållning-en på landet övertagits av kronan, ligger det i sakens natur att ett stort antal mål rörande tillämpningen av lagen om allmänna vågar bör avgöras av regeringen. Kommittén förordar att, liksom nu är fal— let, Kungl. Maj:t i statsrådet skall pröva besvär i mål, huruvida väg skall hållas fri från hinder av snö och is i den utsträckning som kräves för bil— trafik (5 5 sista stycket), ävensom besvärsmål om förordnande att kronan skall vara väghållare inom visst område av stad (11 å andra stycket), om byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av allmän väg (14 5), om fastställelse av arbetsplan för allmän väg (15 5) samt om meddelande av förbud för väghål- lare att i samband med indragning av väg bortföra vad som anbragts på mar—

ken för vägändamål och om utsträckande av den tid, inom vilken väghållare, där sådant förbud ej meddelats, äger att bortföra vad som får skiljas från marken (25 5).

Då regeringen har att avgöra, huruvida allmän väg skall byggas och mark härför avstås, synes det naturligast att Kungl. Maj:t i statsrådet även prö— var, huruvida nyttjanderätt till mark skall upplåtas för tillfällig väg. Härtill kommer att fråga om sådan upplåtelse ofta står i direkt sammanhang med fråga om omläggning eller förbättring av allmän väg. Genom jämkning i sättet för sådant arbetes bedrivande kan olägenhet av tillfällig väg, som er- fordras under arbetets utförande, förekommas. Sådan jämkning kan inte beslutas av administrativ domstol men väl av regeringen. På grund av det anförda föreslår kommittén, att prövning av besvärsmål om upplåtelse av nyttjanderätt till mark för tillfällig väg (28 5) skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. Däremot torde, & enlighet med vad nedan föreslås, mål om ersättning för skada av dylik upplåtelse, varom i första instans vägsyne- nämnd har att fatta beslut, böra slutligt avgöras av administrativ domstol.

Bestämmelsen i 31 a 5 om rätt för länsstyrelse att meddela förordnande att enskild väg ej får anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg ej vidare får användas för ändamålet har tillkommit med tanke dels på trafiksäkerheten och dels på behovet att främja en ändamålsenlig planlösning och bebyggelse. Frågor om förord- nande enligt lagrummet handlägges på samma sätt som motsvarande frågor vid fastställelse av arbetsplan. Med hänsyn till ärendenas samband med andra vägfrågor, vilka avgöres av regeringen, och med planväsendet på bygg— nadslagstift-ningens område finner kommittén övervägande Skäl tala för att besvärsmål om förordnande enligt 31 a 5 och därmed sammanhängande dis- pensmål även i fortsättningen bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Kom- mittén vill i detta sammanhang erinra om att ersättning kan utgå i anledning av förordnande enligt angivna lagrum och att sådana ersättningsfrågor handlägges av ägodelningsrätt.

I 32 och 33 åå, 34 5 första stycket och 39 Q är -bl. a. fråga 0111 dispens från vissa i trafiksäkerhetens intresse gällande förbud. Såsom utredningsmannen framhållit har dispensmöjlighet—en enligt den förstnämnde paragrafen till— kommit allenast av billighetsskäl och kan sökanden ej stödja sig på någon rätt att disponera vägmärken för ändamålet. I de andra fallen har dispens- möjligheten till syfte att åstadkomma att markägarens förfoganderätt över sådan mark, vartill vägrä—tt inte upplåtits, ej obehörigen inskränkes. Kom- mittén föreslår i anslutning härtill, att Kungl. Maj:t i statsrådet skall pröva besvärsärenden enligt 32 5 och administrativ domstol besvärsmål som avses i 33 _S, 34 & första stycket och 39 å.

Ärenden om meddelande av byggnadsförhud, sedan fråga väckts om byg- gande av väg, och om dispens från sådant förbud (34 5 andra stycket) äger ett sådant samband med frågorna, huruvida och när det tilltänkta Vägföre-

506 taget skall komma till stånd och var vägen skall gå fram — vilka frågor i sista instans avgöres av regeringen — att övervägande skäl måste anses tala för att ärendena bör handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet. För denna lös- ning av kompetensfördelningsSpörsmålet talar också den omständigheten att byggnadsförhudet är tidsbegränsat och att beslut om förlängning av tiden skall underställas Kungl. Maj :t.

F örelägganden enligt 48 och 49 55 riktar sig mot stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare. Mål om sådana förelägganden kan äga sam- band med vägfrågor, som det tillkommer Kungl. Maj :.t i statsrådet att av- göra. Även i övrigt synes det kommittén naturligast att spörsmålet, huru- vida stad eller stadsliknande samhälle så eftersatt väghållningen, att före— läggande bör tillgripas mot vederbörande samhälle, bör prövas av den in- stans som har det högsta ansvaret för väghållningen inom riket i allmänhet. Härtill kommer att ett påbud mot ett samhälle normal-t knappast torde drabba detta på ett så kännbart sätt, som ett påbud mot enskild träffar denne. På grund härav och i linje med vad kommittén i andra sammanhang föreslår beträffande påbud mot kommun förordar kommittén, att mål om förelägganden enligt 48 och 49 55 skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det torde också böra ankomma på regeringen att pröva mål enligt samma lagrum om åtgärdernas utförande på vederbörande samhälles bekostnad.

Ärenden om ersättning till samhälle enligt 50 å andra stycket äger nära släktskap med frågor om tillämpningen av förordningen den 27 maj 1960 (nr 374) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stads— liknande samhällen. Då sistnämnda frågor ytterst prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, synes det också böra ankomma på regeringen att handlägga be- svärsärenden angående ersättning enligt 50 5 lagen om allmänna vägar.

De beslut som fattas av vägsynenämnd (29—31 55, 33 å tredje stycket, 36 5, 39 & tredje stycket, 59 och 76 55) rör inskränkningar i markägarens fria förfoganderätt eller vissa ersättningsfrågor. Besvärsmål om dylika beslut rör rättsliga frågor och synes även framdeles böra prövas av administrativ domstol. Även mål om visst ärendes hänskjutande till vägsynenämnd (56 å) bör avgöras av förvaltningsdomstol.

Mål om arbetslag för vinterväghållning på landet är likaledes av rättslig karaktär och bör även framdeles tillhöra administrativ domstols kompetens- område.

Besvär över andra beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller läns— styrelse enligt lagen om allmänna vägar än som ovan särskilt nämnts torde böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att av de mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, administrativ dom-stol skall upptaga och avgöra mål om visst ärendes hänskjutande till vägsynenämnd och om beslut av sådan nämnd, mål om arbetslag för vinterväghållning på landet ävensom mål om tillämpning av 33 5, 34 5 första stycket eller 39 5 lagen om allmänna vägar.

Bestämmelser om kompetensfördelninge-n har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 66 5 lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar. Av redaktionella skäl synes det ej lämpligt att 'i lagen reglera också besvärs- ordningen för beslut enligt administrativa författningar, som utfärdats med stöd av lagen.

De föreslagna nya besvärsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar för- anleder ändring av 2 och 20 55 lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. Detta har beaktats i det förut omnämnda förslaget till lag om ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder. Författningsförslag nr 11 och 46.

35 ) .Wål om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet

Här avses mål om tillämpning av lagen den 28 juni 1907 (nr 43) om bred- den av hjulringar å arbetsåkdon på landet. Med arbetsåkdon förstås i lagen sådant åkdon på hjul, som framföres medelst dragare och är avsett uteslu- tande eller huvudsakligen för lasskörn'ing.

Enligt 2 5 8:0) tredje stycket regeringsrättslag-en ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om bredden av hjulringar å arbets— åkdon på landet.

Utredningsmannen (bet. &. 169 och 170) Meddelandet av allmänna föreskrifter av den art, varom är fråga i 1907 års lag, kan jämställas med fastställeISe av stadgar och föreskrifter rörande allmän ordning och säkerhet. Avgörandet huruvida dispens får givas från föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, är beroende på ren lämplig- hetsprövning. Besvär över lokala trafikför-eskrifter, som omförmäles i 61 5 1 mom. a) vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648), avgöres såväl enligt gällande rätt som enligt utredningsmannen-s förslag av rege— ringen. På nu anförda skäl förordar utredningsmannemyatt därest mål enligt 1907 års lag framdeles skulle förekomma, målen skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förvallningsdomstolskommittén

De av utredningsmannen anförda skälen för en överföring av nu ifråga- varande målgrupp till handläggning av regeringen finner kommittén bäran- de. Kommittén föreslår därför, att dessa mål skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

36 ) Mål om enskilda vägar

Här behandlas mål om tillämpning av lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Det ankommer på regeringsrätten att upptaga och avgöra enligt 2 & 4zo) första stycket regeringsrättslagen mål om ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, enligt 2 5 8:0) fjärde stycket samma lag mål om fast- ställelse av stadgar för vägsamfällighet eller vägförening, om meddelande av föreskrifter för vägförening att gälla såsom stadgar, om beslut av väg- förening, om skyldighet för i vägförening ingående fastighet att bidraga till föreningens utgifter, om värdering av fastighet, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, som verkställts jämlikt 3 kap. lagen om enskilda vägar, och om tillämpning av 100 eller 101 & sistnämnda lag, enligt 2 & 13:e) regeringsrättslagen mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till förrättning samt enligt 2 5 17:0) tionde stycket samma lag mål om föreläggande vid vite.

Klagan över annat beslut av länsstyrelse enligt lagen om enskilda vägar torde prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 170—177) Hithörande besvärsmål är i allmänhet av stor betydelse för ägare och inne- havare av de fastigheter om vilka fråga är. Målen rör i regel enskild rätt och har följaktligen i allmänhet karaktär av rättsärenden. Från principiell syn- punkt anses därför flertalet av målen vara av beskaffenhet att höra upp- tagas och avgöras av regeringsrätten.

Samtliga besvärsmål, som nu prövas av regeringsrätten, bör enligt utred— ningsmannens uppfattning även i framtiden handläggas av den högsta för- valtningsdomstolen.

Såsom en nyhet föreslår utredningsmannen, att även mål om förordnande eller entledigande av syssloman för vägsamfällighet eller vägförening skall avgöras av regeringsrätten. Likaså föreslås att regeringsrätten skall pröva mål om tillsättande eller entledigande av tillsyningsman, som avses i 48 & la- gen om enskilda vägar, ävensom mål om fördelning mellan väglottshavarna av honom tillkommande arvode. Vidare skall enligt utredningsmannens för- slag regeringsrätten pröva mål om föreläggande mot vägförening enligt 87 5 lagen om enskilda vägar. Ifrågavarande mål omfattas av regeln om rege- ringsrättens behörighet i mål rörande individuella påbud. Regeringsrätten föreslås vidare skola pröva besvär över länsstyrelses beslut om tvångsverk- ställighet enligt första stycket i sistnämnda lagrum. Sådana mål faller un- der den av utredningsmannen föreslagna regeln rörande mål om tvångs- utförande.

Regeringen har att pröva ett flertal frågor enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar rörande vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse. Sålunda skall regeringen pröva, huruvida förhållandena är sådana att vägförening hör bildas samt vidare vilka vägar som skall av föreningen övertagas och underhållas eller omläggas och underhållas, hur dessa vägar hör utföras

till läge, bredd, byggnadssätt och anordningar i övrigt, vilka föreskrifter som med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten bör gälla rörande vägarnas beskaffenhet den tid marken är har och vintertiden, i vad män och på vilka villkor det bör vara medgivet att hålla grind eller led över väg samt huruvida för ändamålsenligt fullgör—ande av väghållningsskyldig— heten erfordras upplåtelse av rätt att på fastighet hämt-a sand, grus o.d. En del av dessa frågor, främst frågan om bildande av vägförening, anses vara av rättslig beskaffenhet. Emellertid är enligt utredningsmannens me- ning frågorna huvudsakligen beroende av en prövning av vad som i före- kommande fall är lämpligt. Vidare understryker utredningsmannen, att det är ett allmänt intresse att vägfrågor och bebyggelseplanering samordnas. Visst samband anses också ej sällan kunna finnas mellan ärenden angående bildande av vägförening och ärenden angående inrättande av allmän väg och frågor om statsbidrag till vägbyggnadsföretag. På grund härav föreslår utredningsmannen, att regeringen även i fortsättning-en skall handlägga be- svärsmål rörande frågor av nys-s angivet slag. Regeringen anses även böra behandla mål om avslag på vägförenings framställning om anstånd med vägs byggande eller övertagande till väghållning. Då den ledamot i väg- förenings styrelse, som tillsättes av länsstyrelsen, skall fungera såsom ett länsstyrelsens ombud i orten, förordar utredningsmannen, att också besvär över länsstyrelsens beslut att utse eller entlediga sådan styrelseledamot skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Också mål om förordnande av allmänt ombud enligt 27 5 lagen om enskilda vägar bör enligt utredningsmannens mening även framdeles handläggas av regeringen.

Yttranden

Lantmäteristyrelsen förordar att regeringsrätten skall pröva frågorna, huru- vida förhållandena är sådana att vägförening bör bild-as, vilka vägar som skall omfattas av vägförenings väghållning och hur dessa vägar bör ut— föras till läge, bredd m.m. samt frågor rörande vissa andra väghållnings- föreskrifter. Såsom skäl härför åberopar styrelsen bl. a. att vissa frågor av denna art förekommer även då enskild väghållning ordnas enligt bestäm- melserna i 2 kap. lagen om enskilda vägar och därvid faller under ägodel- ningsrätts prövning. Vidare framhålles att vägföreni-ngsfrågorna i stort sett inte ingår i bebyggelseplaneringen utan tillhör det skede izsamhällsbyggan- det, som inträder efter planläggningen. De vid plangenomförandet uppkom— mande spörsmålen är enligt styrelsens mening till övervägande del tillämp- ningsfrågor av rättslig art.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att besvärsmål om förordnanden enligt 100 och 101 55 lagen om enskilda vägar och om dispens från sådant förbud bör såsom rörande trafiksäkerheten avgöras av Kungl. Maj :'t i stats- rådet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Enligt kommitténs uppfattning bör de grupper av mål rörande tillämpning av lagen om enskilda vägar, som för närvarande tillhör regeringsrättens kompetensområde, även i fortsättningen avgöras av administrativ domstol. Dock »torde talan ej böra tillåtas mot länsstyrelses beslut om fastställande av särskilt värde på fastighet att gälla intill dess taxering skett (69 och 76 åå). Erinras bör därom att klagan inte får föras över länsstyrelses lik— nande beslut enligt 22 å 2 mom. förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.

I överensstämmelse med utredningsmannens förslag förordar kommittén vidare, att det skall ankomma på administrativ domstol att pröva mål om förordnande eller entledigande av syssloman för vägsamfällighet eller väg— förening, mål om tillsättande eller entledigande av tillsyn—ingsman, som av— ses i 48 5 »lagen om enskilda vägar, och mål om fördelning mellan vägletts- havarna av honom tillkommande arvode ävensom mål om föreläggande mot vägförening enligt 87 5 samma lag. Besvär över beslut av länsstyrelse enligt sistnämnda lagrum att låta verkställa underiåtna åtgärder på vägför- eningens bekostnad synes höra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet, enär frå- gan om föreningens betalningsskyldighet torde kunna bli föremål för all- män domstols prövning.

Beträffande samtliga de målgrupper rörande den enskilda väghållningen, som enligt kommitténs ovanstående förslag skall prövas av förvaltnings— domstol, gäller att målen rör enskild rätt och att det ej föreligger några särskilda omständigheter som talar för att avgörandet av målen förbehålles regeringen.

Läget är ett annat såvitt angår de mål rörande länsstyrelses beslut om bildande av vägför-ening och därmed sammanhängande frågor, som nu av- göres av regeringen. Utredningsmannen har beträffande dessa mål anfört flera vägande skäl för att prövningen av målen skall kvarligga hos rege- ringen. Kommittén vill framhålla, att byggnadslagens stadganden om bygg— nadsplan —— som skall utmärka bl.a. Vägarna — och stadgandena om väg- föreningar i lagen om enskilda vägar är avsedda för väsentligen samma ty- per av bebyggelse. Detta innebär att planläggning, som ägt rum i det ena hänseendet, i betydande utsträckning binder en senare planläggning i det andra hänseendet. Med hänsyn härtill synes det kommittén ändamålsenli- gast att Kungl. Maj :t i statsrådet, som är högsta planmyndighet enligt bygg- nadslagstiftningen, också är sist-a instans i de mål om vilka nu är fråga.

Övriga ärenden rörande tillämpningen av lagen om enskilda vägar torde likaledes vara av den beskaffenhet att de bör avgöras av Kungl. Maj:t i stats- rådet.

Kommittén föreslår, att prövningen av de besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, fördelas mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol i enlighet med vad ovan förordats. Bestämmelser om kompetens—

l l

fördelningen har intagits i förslag till lag om ändring i lagen den 3 septem- ber 1939 (nr 608) om enskilda vägar. Författningsförslag nr 47.

37 ) Mål om skjutsväsendet

Enligt 2 5 8:0) femte stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upp- taga och avgöra mål om skj utsväsendet.

Utredningsmannen (bet. s. 177) Skjutsväsendet är numera avskaffat. Tillämpning av den upphävda stadgan om skjutsväsendet kan inte numera komma i fråga. Därför föreslår utred— ningsmannen, att nyssnämnda stadgande i regeringsrättslagen skall utgå ur lagtexten.

Förvaltningsdomstolskommittéu Då mål om skjutsväsendet ej längre kan förekomma, saknas anledning att bibehålla denna målgrupp vid bestämmandet av kompetensområdet för de administrativa domstolarna.

38 ) Mål rörande tillämpning av vatten— och flottningslagstiftningen

Här är fråga om mål rörande tillämpning av vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523), sjötrafikförordningen den 18 maj 1962 (nr 150), lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled, den till lagen den 28 april 1949 (nr 183) om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar fogade stadgan, lagen den 20 december 1929 (nr 404) om giltighet här i riket av svensk- norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929, lagen den 20 december 1929 (nr 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 samt lagen den 14 december 1962 (nr 627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig rn. m.

Jämlikt regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätt-en att upptaga och avgöra följande mål, nämligen enligt 2 5 4:0) första stycket mål om er- sättning för visst uppdrag, enligt 2 5 810) sjätte stycket mål om allmän flottled och farled samt sättet och villkoren för deras begagn—ande, enligt 2 5 13:0) första stycket mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning, enligt 2 & 16:e) andra stycket mål om beslut av länsstyrelse i frågor, som avses i 2 kap. 64 & ell-er 68 5 första stycket vattenlagen, samt enligt 2 5 17 :o) tionde stycket mål om föreläggande vid vite.

Enligt 2 5 2:0) första stycket och 3 & regeringsrättslagen skall klagan över länsstyrelses beslut enligt 8 kap. 36 5 vattenlagen i anledning av sökt

fastställelse av menighets beslut angående villkor för anslutning av avlopps- ledning från fabrik eller annan industri-ell anläggning till samhällets av- loppsledning upptagas av regeringsrätten och av denna, med eget utlåtande, överlämnas till avgörande av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Övriga besvärsärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, upptages och avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 177—183) Beträffande mål om ersättning för sysslomannauppdrag, mål om länsstyrel- ses beslut angående förordnande till syn enligt vattenlagen, mål om föreläg- gande av vite samt mål om fastställelse som avses i 8 kap. 36 5 vattenlagen anser utredningsmannen skäl inte föreligga att göra ändring i gällande kompetensfördelning. Mål om föreläggande enligt 2 kap. 35 & vattenlagen omfattas, även om det föreskrivna äventyret är annat än vite, av den av utredningsmannen föreslagna regeln om regeringsrättens behörighet i mål angående individuella påbud.

Utredningsmannen föreslår att regeringsrätten inte skall pröva besvär över beslut om meddelande enligt dåvarande motsvarighet till sjötrafikför- ordningen av allmänna föreskrifter rörande begagnandet av allmän farled. Då sådana föreskrifter avser upprätthållande av allmän ordning och säker- het, anses besvären böra prövas av regeringen.

De föreskrifter, som enligt 8 kap. 40 & vattenlagen länsstyrelse, när sär- skilda omständigheter föreligger, äger meddela angående utsläppande av kloakv-atten eller industriellt avloppsvatten i vattenområde, kan vara av skiftande slag. Är föreskrifterna att fatta som föreläggande för någon eller några att vidtaga eller underlåta viss åtgärd, faller besvär över meddelan- det av dylika föreskrifter under den av utredningsmannen föreslagna all- männa regeln om regeringsrättens behörighet i mål rörande individuella påbud. Har däremot föreskrifterna karaktären av generella påbud, anses besvären böra prövas av Kungl. Maj:t i statsråd-et.

Det synes utredningsmannen tvivelaktigt, huruvida mål rörande läns- styrelses beslut angående granskning och fastställande av stadgar för vat— tenreglerings- eller torrläggningsföretag eller för annat dylikt företag samt % angående ändring av sådana stadgar —— vilka mål rör rättsfrågor — omfat— tas av regeringsrättslagens nuvarande enumeration. Utredningsmannen fö— reslår att dessa mål uttryckligen skall hänföras till regeringsrättens kompe- tensområde.

Såsom rättsärenden betraktas vidare mål om ställande av säkerhet, mål om tvångsutförande, frågor om tillträde till fastighet för uppgörande av plan till företag enligt vattenlagen eller för annat ändamål, som sägs i 14 kap. 5 5 1 mom. samma lag, och om tillstånd att vid där avsett undersök— ningsarbe-te fålla växande träd ävensom frågor om förordnande och ent- ledigande av syssloman avseende tvångsförvaltni-ng för tillvaratagande av

enskilds rätt. Utredningsmannen föreslår att också dess-a grupper av mål skall avgöras av regeringsrätten.

Besvär över beslut om för-ordnande av sakkunnig vid syneförrättning an- ses vid kompetensfördelningen böra behandlas enligt samma regler som besvär, vilka riktar sig mot bes-lut om förordnande av förrättningsman. Be— stämmelse om regeringsrättens kompetens i dylika mål införes av utred— ningsmannen i 2 5 12:0) regeringsrättslagen. På samma plats införes en regel att regeringsrätten skall pröva mål om länsstyrelses beslut angående utseende av biträde åt sakägare i vattenmål. Ärende om sökt kostnadsfri rättshjälp anses nämligen beröra sakägares rätt på sådant sätt att besvär över avslag på ansökan bör prövas av regeringsrätten.

Därest besvärsrätt skulle finnas i fråga om förordnande enligt vat-ten- lagen av allmänt ombud eller ortsombud, bör enligt utredningsmannen pröv— ningen även fortsättningsvis ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet.

Samtliga mål om tillämpningen av lagen om flottning i allmän flottled bör enligt utredningsmannens mening även framdeles avgöras av regerings- rätten, därför att de spörsmål, som behandlas i denna lag, är av väsentligen rättslig natur. Vissa formella jämkningar i lagtexten förordas.

Yttranden

Överstäthällarämbetet tillstyrker att målenangående meddelande av före— skrifter om begagnande av allmän farled överflyttas til-l Kungl. Maj :t i stats- rådet.

Regeringsrättens flesta ledamöter framhåller att sakkunnig enligt 10 kap. 3 5 vattenlagen ej är att jämställa med förrättningsman enl-igt 1—3 55 i samma kapitel. Medan förordnande av förrättningsman samtidigt innefattar förordnande om syn och följaktligen innebär en prövning beträffande för- utsättningarna för syneförrättni-ng, har länsstyrelsen vid utseende av sak— kunnig endast att tillse, att sakkunnigt biträde är erforderligt samt att lämplig och ojävig person utses. I detta fall kan enligt ledamöternas upp- fattning rättsfrågorna ej anses vara av sådan betydelse, att besvär över be— slut om utseende av sakkunnig bör avgöras av regeringsrätten. Ledamöterna erinrar i sammanhanget om att fråga om utseende av sakkunnig enligt 2 kap. 2 5 jorddelningslagen skall:underställas lantmäteristyrelsens pröv— ning och att talan ej får föras mot styrelsens beslut.

Förvaltningsdomstolskommittén

Av målen enligt vattenlagen synes mål om länsstyrelses beslut angående förordnande av förrättningsman, biträdande förrättningsman och gode män i sådan grad röra enskild rätt att mål-en bör handläggas av administrativ domstol. Detsamma synes böra gälla beträffande de närbesläktade målen om länsstyrelses beslut enligt 10 kap. 53, 77 eller 785. Fråga om förord— nande av biträde åt sakägare rör också enskilds rätt—.påsådant sätt, att be-

svär i ämnet torde böra prövas av förvaltningsdomstol. När det gäller mål om förordnande av sakkunnig att biträda vid syneförrättning anser kom- mittén i likhet med regeringsrättens flesta ledamöter, att rättsfrågorna ej är av sådan betydelse att ifrågavarande mål behöver hänvisas till admi- nistrativ domstols prövning.

Besvär över länsstyrelses beslut angående fastställelse av stadgar för va-ttenreglerings— eller torrläggningsföretag eller annan dylik sammanslut- ning eller angående ändring av sådana stadgar torde, i överensstämmelse med vad som gäller och förordas beträffande stadgar för vägsamfällighet och vägförening, böra prövas av administrativ domstol.

Mål om förordnande eller entledigande av syssloman enligt vattenlagen rör tillvaratagandet av enskilds rätt och synes därför böra överlämnas till handläggning av administrativ domstol. Besvärsmål angående ersättning för syssloma-nnauppdrag bör även i fortsättningen prövas av förvaltningsdom- stol.

Administrativ domstol bör likaledes avgöra mål om vitesföreläggande en— ligt vattenlagen. Mål om föreläggande enligt 2 kap. 35 5 vattenlagen synes böra handläggas av administrativ domstol, även om det föreskrivna äventy- ret skulle vara annat än vite. Innefattar föreskrift enligt 8 kap. 40 & vatten— lagen ett individuellt påbud, bör enligt kommitténs uppfattning besvär över föreskriftens meddelande också prövas av förvaltningsdomstol.

Länsstyrelses föreskrifter enligt 2 kap. 64 & vattenlagen år av generell karaktär. Denna omständighet talar i och för sig för att mål rörande sådana föreskrifter skulle avgöras av Kungl. Maj :'t i statsrådet. Det är emellertid att observera att föreskrifterna rör ViSSa individuella fastigheter. Härtill kommer det viktiga förhållandet att både när det gäller länsstyrelses all- männa föreskrifter och när det är fråga om kommunal myndighets beslut i särskilda fall —— som enligt 2 kap. 68 5 första stycket vattenlagen får över- klagas hos länsstyrelsen — en prövning skall ske av de rent rättsliga spörs- målen rörande graden av den belastning, som genom administrativa avgö- randen får läggas på en fastighet, och gränsdragningen mellan ersättnings— gillt och ej ersättningsgillt intrång. Med hänsyn härtill synes övervägande skäl tala för att samtliga mål om beslut av länsstyrelse i frågor, som avses i 2 kap. 64 5 eller 68 5 första stycket vattenlagen, bör handläggas av admi— nistrativ domstol.

Mål om fastställelse, som avses i 8 kap. 36 & vattenlagen, bör avgöras av Kungl. Maj:t ri statsrådet. Regeringsrättens utlåtande bör obligatoriskt in- hämtas i fall som avses i 2 5 första stycket förslaget till lag om regerings- rätten.

Enligt 14 kap. 5 5 1 mom. vattenlagen kräves beslut av länsstyrelsen för rätt till tillträde till fastighet för uppgörande av plan till företag enligt vat— tenlagen eller för annart ändamål som sägs i lagrummet samt för rätt att vid där avsett undersökningsarbete fälla växande träd. Observeras bör att i vissa

andra sammanhang något beslut av myndighet icke kräves för förundersök— ning av nu ifrågavarande typ. Mot denna bakgrund och på grund av ingrep- pens mindre djupgående art samt då dessutom full ersättning utgår för skada och intrång torde det ej vara påkallat att hänföra besvär över nyss- nämnda beslut enligt 14 kap. 5 5 1 mom. vattenlagen till administrativ domstols kompetensområde utan torde ifrågavarande mål böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Ärenden om tvångsutförande enligt vattenlagen 'torde också i sista instans böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Frågan om lagligheten av myndig- hetens åtgörande kan nämligen komma under allmän domstols prövning. Målen om ställande av säkerhet synes likaledes vara av den natur att de lämpligen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, såvida inte frågan om ställande av säkerhet ingår såsom ett led i ett ärende —— exempelvis rörande förordnande av förrättningsman — vilket skall prövas av administrativ domstol. Regeringen synes också böra handlägga övriga administrativa be— svärsärenden enligt vattenlagen.

Besvär över meddelande enlig-t sjötrafikförordningen av allmänna före' skrifter rörande begagnandet av allmän farled synes böra överföras till handläggning av Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom skäl härför kan åberopas såväl föreskrifternas karaktär av allmänna ordnings- och säkerhetsföre- skrifter som det förhållandet att länsstyrelses beslutanderätt i ämnet byg- ger på delegation från Kungl. Maj:t. Även övriga beslut av länsstyrelse en- ligt 5 g i förordningen bör i fall av besvär prövas av regeringen.

Några av de beslut, som länsstyrelse kan fatta enligt lagen om flottning i allmän flottled, har den karaktären, att övervägande skäl torde tala för att anförda besvär bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt kommitténs uppfattning bör det ankomma på regeringen att handlägga eventuella be- svär över länsstyrelses beslut enligt 14 eller 15 5 om anlitande av sakkun- nigt biträde för viss utredning. Erinras hör därom att i det föregående för- ordats, att besvärsmål om förordnande av sakkunnig att biträda vid syne- j' förrättning enligt vattenlagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. ' Enligt 40 5 lagen om flottning i allmän flottled äger länsstyrelsen utse en styrelseledamot i flottningsförening, där det finnes önskvärt för tillgodo- seende av allmänna intressen. På grund av ändamålet med tillsättandet av ifrågavarande styrelseledamot synes besvär över länsstyrelsens förordna-nde av dylik styrelseledamot böra prövas av regeringen. Samma kompetensför- delning torde böra tillämpas beträffande besvär över länsstyrelses beslut enligt 50 5 att förordna eller entlediga revisor i flottningsförening. Kommit- tén vill vidare förorda, att besvär över länsstyrelses beslut enligt 6 kap. att låta vidtaga åtgärder på flottningsförenings bekostnad avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Denna kommitténs inställning sammanhänger med att frågan om föreningens betalningsskyldighet torde kunna bli föremål för prövning vid allmän domstol. Under sådana förhållanden synes det vara

mindre lämpligt att låta besvär i administrativ ordning över beslut om tvångsutförande handläggas av förvaltningsdomstol. Övriga administrativa besvärsmål enligt lagen om flottning i allmän flottled är väsentligen av rättslig natur. Beträffande dessa mål föreslår kommittén att desamma skall handläggas av administrativ domstol.

Enligt de särskilda bestämmelserna om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar skall i stor utsträckning beslut fattas gemensamt av den svenska länsstyrelsen i Norrbottens län och den finska länsstyrelsen i Lapplands län. Det torde ha förutsatts, att om i någon fråga enighet ej kan uppnås och be- stämmelse ej kan undvaras, frågan skall bli föremål för underhandlingar på diplomatisk väg eller genom särskilt utsedda ombud för staterna. Mot denna bakgrund synes det lämpligast, att om besvär kan anföras över den svenska länsstyrelsens ställningstagande i en fråga, som avgöres gemensamt av de två länsstyrelserna, besvären prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Även i de fall, där den svenska länsstyrelsen separat fattar beslut, torde be- svärsprövningen i allmänhet böra handhavas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Endast när det gäller mål om föreläggande vid vite, .mål om utdömande av vite och mål om arvode förordar kommittén, att besvärsprövningen skall handhavas av administrativ domstol.

Enligt artikel 29 i svensk-norska vattenrättskonventionen kan tillstånds- innehavare m.fl. av vederbörande myndighet i det av rikena, där han inte har hemvist, föreläggas att utse ett av myndigheten godkänt ombud, som är bosatt inom riket och som skall äga att på hans vägnar svara vid domstolar och hos andra myndigheter m. m. Iakttages ej vad som är föreskrivet, äger myndigheten utse ombud. Enligt 23 & lagen med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av konventionen skall föreläggande som nyss sagts meddelas av länsstyrelsen. Besvär över sådant beslut av länsstyrelse synes på grund av ärendets natur böra handläggas av administrativ domstol. Öv- riga beslutav länsstyrelse enligt sistnämnda lag torde i fall av besvär böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Jämlikt 18 5 lagen om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m. äger, när riket befinner sig i krig, .under angiven förutsättning Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, förordna att vissa åtgärder får vidtagas utan föregående prövning av vattendomstolen. Utnyttjar Kungl. Maj:t sin rätt att delegera beslutanderätten i des-sa frågor, bör på grund av ärendenas betydelse för totalförsvaret besvärsprövningen ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.

Kommittén föreslår, attprövningen av de besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, fördelas mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och administrativ domstol i enlighet med vad ovan förordats. Bestämmelser om kompetensför- delningen av målen enligt vattenlagen, lagen om flottning i allmän flottled och nyssnämnda lag av år 1929 har intagits i förslag till lag om ändring i vattenlagen, förslag till-lag om ändring i lagen den 19_juni,1919 (nr 426)

om flottning i allmän flottled och förslag till lag om ändring i lagen den 20 december 1929 (nr 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vat—tenrättskonventionen av den 11 maj 1929. De besvärsmål enligt de särskilda bestämmelserna om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar, som enligt kommitténs förslag skall handläggas av administrativ domstol, omfattas av kompetensbestämmelserna 'i förslaget till lag om rikets kammarrätter. Av intresse för kompetensfördelningen av fastställelsemålen enligt 8 »kap. 36 & vattenlagen är också förslaget till lag om regeringsrätten (2 5).

Författningsförslag nr 1, 2 och 48—50.

39 ) Mål om tillämpning av expropriationslagen

Här behandlas administrativa besvärsärenden enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation. Mål om förordnande till lantmäteriförråttning, som avses i 26 5, faller dock utanför ramen för detta avsnitt.

De ärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas för närvarande av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 183)

Besvärsmål-om förundersökning enligt 71 å expropriationsl-agen hör av sam- ma skäl, som anförts beträffande motsvarande mål enligt 14 kap. 5 5 1 mom. vattenlagen, överföras till prövning av regeringsrätten.

Vidare skall enligt utredningsmannens förslag mål om ställa-nde eller åter- bekommande av borgen eller annan säkerhet handläggas av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommiuén Förundersökning enligt expropriationslagen utgör ett i regel föga djupgåen- de ingrepp i ägares och övriga rättsinnehavares dispositionsrätt. För upp- kommen skada utgår ersättning som, där överenskommelse ej träffas, fast- ställes av allmän domstol. Har expropriationsrätt ej redan meddelats, får föreskrift om tillträde till fastigheten för förundersökning inte lämnas, om länsstyrelsen finner det uppgivna ändamålet ej vara sådant, som avses i 1 & expropriationslagen. Den prövning av ändamålet, som länsstyrelsen sålunda kan behöva göra i förundersökningsärendena, är av samma art som den prövning Kungl. Maj:t har att göra i ärenden om expropriationsrätt. På nu anförda skäl och i överensstämmelse med vad som förordats beträffande förundersökning enligt vattenlagen föreslår kommittén, att mål om förun- dersökning enligt expropriationslag—en skall i :sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

- Ärenden enligt 79 ag expropriationslagen om meddelande av förbud för väghållare att i samba-nd med indragning av allmän väg, för vilken nyttjan- derätt till mark exproprierats, bortföra vad som anbragts på marken för väg— ändamål och om utsträckande av den tid, inom vilken väghållare, där dylikt förbud ej meddelats, äger att bortföra vad som får skiljas från marken, är av samma natur som ärendena enligt 25 5 lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och bör i likhet med dessa ärenden i sista hand avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Länsstyrelses beslut rörande godkännande av borgen eller annan säker— het, som ställes enligt expropriationslagen, är ixallmänhet inte förenade med några svårlösta problem av juridisk natur. Inga olägenheter har förmärkts av att ifrågavarande länsstyrelsebeslut i fall av besvär prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Härtill kommer att snabba beslut i dessa ärenden ofta kräves. Av nu anförda skäl föreslår kommittén, att förevarande ärenden även i fortsättningen _i sista instans skall avgöras av Kungl. Maj:t i stats— rådet.

Nedsättningen av belopp hos länsstyrelse och ingivandet av vissa anmäl- ningar till samma myndighet är enligt expropriationslagen ofta förbundna med viktiga rättsverkningar, exempelvis att expropriationen därigenom full- bordas. Detta förhållande kan anses tala för att besvär över länsstyrelses beslut i anledning av ifrågavarande åtgärder bör prövas av administrativ domstol. Avgörande vikt torde emellertid böra tilläggas det förhållandet att dessa ärenden i allmänhet är av mycket enkel beskaffenhet och dessutom ' nästan alltid är brådskande ävensom att frågor huruvida expropriationen blivit fullbordad o.d. kan göras till föremål för prövning av allmän domstol. På grund härav anser kommittén övervägande skäl tala för att klagan över nu ifrågavarande länsstyrelsebeslut även framdeles bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. :

Vill ägare av fastighet, där elektrisk svagströmsledning är framdragen, för att undanröja därmed förenad olägenhet för fastigheten på egen be- kostnad få ledningen ändrad ell-er flyttad, kan länsstyrelsen enligt 96 5 ex- propriationslagen ge fastighetsägaren rätt att, om erforderlig åtgärd ej inom viss av länsstyrelsen förelagd tid utföres av ledningens ägare, själv vidtaga åtgärden i fråga. Eftersom fastighetsägaren enligt lagrummet är skyldig att ersätta såväl uppkommande men för ledningen som ock, om han ej själv ut- fört ändringen eller flyttningen, kostnaden härför med belopp, som i hä'n- delse av tvist fastställes av allmän domstol, föreligger det från rättsskydds- synpunkt inte något behov av att hänföra besvär över länsstyrelsens beslut till administrativ domstols prövning. Besvär över sådana beslut av länssty- relse bör därför även i framtiden handläggas 'av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Kommittén föreslår således, att samtliga administrativa besvärsärenden enligt expropriationslagen, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

40 ) Mål om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Här behandlas mål rörande tillämpningen av lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Enligt 2 5 8:0) sjunde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om beslut av länsstyrelse på grund av lagen om allmänna vatten— och avloppsanläggningar.

Utredningsmannen (bet. s. 183 och 184)

Enligt den av utredningsmannen föreslagna lagtexten skall regeringsrätt—en upptaga och avgöra mål om auktorisation av allmän vatten- och avloppsan- läggning eller ärende som äger samband därmed. Såsom skäl för att aukto- risationsärendena skall prövas av regeringsrätt—en anför utredningsmannen, att ehuru auktorisationen i stora delar är en lämplighetshedömning, den till väsentlig uppgift har att tillvarataga fastighetsägarnvas och andra intressen- ters rätt och är förenad med rättsliga verkningar.

Besvär över föreläggande för kommun att sörja för tillkomsten av behöv- lig allmän vatten— och avloppsanläggning (3 5) bör enligt utredningsman— nens mening prövas av regeringsrätten. Mål rörande åläggande om anslut— ning (6 5), föreskrifter om verksamhetsområdets omfattning (2 och 5 55), prövning av föreskrifter som huvudman meddelat angående bruk-andet av anläggning (12 5) eller förordnande av syssloman (18 &) anses röra enskild rätt och föreslås därför skola vid fullföljd behandlas av regeringsrätten.

Mål om individuell-a ålägganden enligt 3, 5 eller 6 & i 1955 års lag kan enligt utredningsmannen hänföras under den av honom föreslagna all- männa regeln om regeringsrättens behörighet i mål om individuella påbud. Mål om tillsättande eller entledigande av syssloman omfattas likaledes av en allmän regel om att mål av ifrågavarande slag skall handläggas av rege- ringsrätten.

Yttrande

Regeringsrättens flesta ledamöter påpekar, att vad som avses med ärende, som äger samband med auktorisation, ej är närmare angivet i betänkandet. Det kan enligt ledamöternas men-ing exempelvis ifrågasättas, om till sådant ärende bör hänföras mål om vägrad fastställelse av huvudmans enligt 12 5 i lagen meddelade föreskrifter i de fall, då huvudmannen ej är kommun. Då dylika föreskrifter inte utgör individuella påbud, kan — framhåller ledamö- terna _ ifrågavarande mål ej återfinnas i enumerationen, såframt de ej skulle anses äga samband med auktorisationen. Anledning synes ledamöter— na saknas att ändra nu gäll-ande stadgande i regeringsrättslagen, enligt vil- ket samtliga mål om beslut av länsstyrelse på grund av ifrågavarande lag upptages av regeringsrätten i sista instans. Då kompetensbes—tämningenni ut-

redningsmannens förslag i nu angivna hänseende är oklar, ans-es i varje fall ett förtydligande vara erforderligt.

I annat sammanhang förordar ledamöterna — på skäl som refereras i det avsnitt som behandlar utredningsmannens förslag rörande individuella på- bud i allmänhet -— att mål om påbud mot kommunal samfällighet skall handläggas av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittén

I ärendena om auktorisation av vatten- och avloppsanläggning (2 g ) skall i första hand prövas, huruvida anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna i övrigt kan anses vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Vidare skall tillses att anläggningens huvudman innehar eller kan antagas komma att förfoga över medel att fullgöra sina förpliktelser. Auktorisationen kan förbin- das med villkoret att anläggningen inte utan förnyad prövning får utsträc- kas utöver visst angivet område. Härigenom kan bl.a. förhindras att an- läggningen utbygges på ett sätt, som föregriper en blivande bebyggelsepla- ! nering. Den prövning, som förekommer i auktorisationsärendena, är av den ; art, att det synes kommittén mest ändamålsenligt att densamma i sista hand göres avKungl. Maj:t i statsrådet. ? ' Frågan huruvida kommun bör åläggas att ombesörja eller tillse att allmän ' vatten- och avloppsläggning kommer till stånd (3 5) kan behöva bedömas ej blott med hänsyn till förhållandena inom ifrågavarande kommun utan ! även ur en vidare synvinkel. Hänsyn måste dessutom tagas till vederbörande I kommuns ekonomiska resurser, tillgången på arbetskraft och angelägen- hetsgraden hos olika aktuella kommunala projekt. På grund härav synes det kommittén lämpligast att besvärsmål om sådant åläggande för kommun prövas ej av förvaltningsdomstol utan av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta bör gälla vare sig med stöd av 21 å i beslutet stadgas vite eller sådant även- tyr inte föreskrives.

På framställning av kommun äger enligt 5 5 länsstyrelse-n ålägga huvud- mannen för allmän vatten- och avloppsanläggning att i verksamhetsområdet intaga sådan bebyggelse inom kommunen, för vilken vattenförsörjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på annat sätt. Önskar huvudmannen att verksamhetsområdet skall omfatta bebyggelse, som ingår eller avses skola ingå i verksamhetsområdet för annan befin-tlig eller planerad allmän vatten- och avloppsanläggning, skall enligt samma lagrum länsstyrelsen, såframt överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anläggning bebyggel— sen skall hänföras. De beslut, som länsstyrelsen meddelar enligt 5 5, kan röra konflikter mellan olika kommuner." Avgöranden—a är av den betydelse för samhällsutvecklingen, att det syfnes lämpligast att vid besvär över läns- styrelsens beslut avgöranderätten ligger hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Anlitar länsstyrelse med stöd av 20 & sakkunnigt biträde för särskilda un-

dersökningar, torde eventuella besvär över förordnandet böra handläggas av Kungl. Maj ut i statsrådet.

Mål om åläggande enligt 6 5 ell-er om fastställande av föreskrifter enligt 12 5 rör enskild rätt och behöver inte bedömas från planläggnings- eller andra allmänna synpunkt—er. Kommittén förordar därför, att dylika besvärs- mål — vare sig i beslutet stadgats vite eller ej — prövas av administrativ domstol. Samma kompetensför-deln-ing synes böra gälla för besvärsmål om förordnande eller entledigande av syssloman (18 5) eller om ersättning för uppdrag (18 och 20 55).

Kommittén föreslår, att prövningen av de besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall fördelas mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och admi- nistrativ domstol i enlighet med vad ovan förordats. Bestämmelser om kom- petensfördelningen har intagits i förslag 'till lag om ändrad lydelse av 22 & lagen den 3 juni 1955 (nr 3114) om allmänna vatten- och avloppsanlägg— ningar.

Författningsförslag nr 51.

41 ) Mål om strömrensningar m. m.

Enligt 2 5 8:0) åttonde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege— ringsrätten att upptaga oéh avgöra mål om strömrensningar och skyldighet att därtill bidraga. Härmed torde ha avsetts mål, som rörde tillämpningen av författningarna angående den s. k. allmänna strömrensningen.

Utredningsmannen (bet. s. 184 och 185) Då nyssnämnda författningar upphävts utan att i deras ställe satts andra rättsregler, genom vilka strömrensn'mgar ordnats såsom en allmän angelä—

genhet, bör nu ifrågavarande stadgande såsom obehövligt utgå ur regerings- rättslagen-s enumeration.

Förvalmingsdomstolskommittén

På det av utredningsmannen anförda skälet saknas anledning att ha något kompetensstadgande angående mål om strömrensningar och skyldighet att bidraga därtill.

42) Mål om ägofred

Här behandlas mål om tillämpning av lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred. _

Det ankommer på regeringsrätten att upptaga och avgöra enligt 2 & 13zo) första stycket regeringsrättslagen mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn beträffande fråga om stängselskyldighet eller betesreg—

leri-ng och enligt 2 & 4:o) första stycket samma lag mål om ersättning för visst uppdrag.

Besvärsmål rörande andra beslut, om vilka i detta avsnitt är fråga, torde avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 185 och 186) I betänkandet föreslås den utvidgningen av regeringsrättens kompetensom- råde, att frågor om fastställelse av stadgar för stängsel- eller betessamfällig- het samt om förordnande och entledigande av syssloman för sådan samfäl- lighet skall avgöras av regeringsrätten. Såsom motivering för förslaget an- föres, att länsstyrelsens befattning med dessa ären-den åsyftar att tillvara- taga enskilda rättsägares rätt och att bes-tämmelserna i ämnet i stort sett överensstämmer med motsvarande stadganden i vattenlagen och lagen om enskilda vägar.

Förvalmingsdomstolskommittéu

Kommittén föreslår att det skall tillkomma administrativ domstol att avgöra besvär över länsstyrelses beslut angående förordnande av förrättningsman att hålla syneförrättning enligt ägofredslagen (23 och 40 55"), angående fast— ställelse av stadgar för s-tängsel- eller betessamfällighet (41 å), angående förordnande eller entledigande av syssloman för sådan samfällighet samt angående arvode till dylik syssloman (42 och 43 55). I Övrigt torde ändring i sådant beslut av länsstyrelse enligt ägofredslagen, beträffande vilket för- bud mot klagan ej stadgats, böra sökas hos Kungl. Maj:t i sta-tsrådet. Den föreslagna kompetensfördelningen överensstämmer m-ed den, som förordats för likartade grupper av mål.

Bestämmelser om kompet-ensför-delningen har intagits i förslag till lag om ändring i lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred.

Författningsförslag nr 52.

43 ) Mål om jiskevårdsområde m. m.

Här behandlas mål rörande tillämpningen av lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden, lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhets- fiske, vilken alltjämt äger tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske, samt 24 5 lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Det torde enligt 2 5 1310) första stycket regeringsrättslagen ankomma på regeringsrätten att upptaga och avgöra mål om länsstyrelses beslut angåen- de förordnande till förrättning rörande fiskevårdsområde eller gemensam- hetsfiske.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, torde prövas av Kungl. Maj :t i st-atsrådet.

Utredniugsmannen (bet. s. 186—189) Lagen om gemensamhetsfiske innebär, att av hänsyn [till det allmännas iu- tress-e av fiskerinäringens utveckling delägare i gemensamt fiskevatten kan tvångsvis underkastas viSSa inskränkningar i utövningen av sin fiskerätt. Även om länsstyrelsen vid sin befattning med vissa ärenden även har att tillvarataga det allmännas intresse av fiskevattens ändamålsenliga nyttjan- de, är omsorgen om att enskild fiskedelägares rått ej trädes för nära den dominerande faktorn i lagstiftningen om gemensamhetsfiske. På grund här- av och med hänsyn till likheten med mål om enskilda vägar, mål rörande tillämpning av vatten- och flottningslagstiftningen och mål om ägofred före- slår utredningsmannen, att mål om länsstyrelses beslut angående tillämp- ning av lagstiftningen beträffande gemensamhetsfiske skall handläggas av regeringsrätten.

Yttrande

I syfte att begränsa antalet till regeringsrätten hänförliga mål förordar läns- styrelsen iStockholms län att mål om gemensamhetsfiske skall handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Lagen om fiskevårdsområden har till syfte att ordna fiskeförhållandena, bringa rättvisa mellan fiskerättsägarna och i övrigt främja deras gemen- samma intressen. Lagen öppnar möjligheter för en majoritet att fatta för minoriteten bindande beslut. Beslut enligt lagen gäller mot ny delägare. Den prövning av länsstyrelse, som i olika sammanhang skall ske, har väsentli- gen till uppgift att skapa garantier mot majoritetsmissbruk och mot kränk- ning av tredje mans intressen. Den lämpli-ghetsbedömning, som i viss ut- sträckning skall äga rum, är inte sådan, som behöver förbehållas regeringen. Kommittén föreslår därför, att det skall ankomma på administrativ dom— stol att handlägga samtliga mål om länsstyrelses beslut enligt lagen om' fiskevårdsområden.

Jämlikt 24 & fiskelagen får oskiftat fiskevatten ävensom annat fiske som är samfällt för två eller fler-a fastigheter nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kan sämjas. .Sämjas de ej, äger länsstyrelsen på ansökan av någon av dem föreskriva hur fisket får nyttjas. Också mål om sådant beslut av länsstyrelse synes i fall av besvär böra prövas av administrativ domstol. Kommittén föreslår att bestämmelser därom meddelas.

Lagen om gemensamhetsfiske äger fortfarande tillämpning på befintligt fastställt genmensamhetsfiske. I och för sig borde även besvär över länssty— relses samtliga beslut enligt denna lag falla inom administrativ domstols kompetensområde. Kommittén har emellertid under hand inhämtat, att de allra flesta besvärsmålen rörande tillämpningen av lagen om gemensamhets-

fiske avsett frågor rörande sådant fisk-es inrättande. Under sådana förhål- landen finner kommittén ej nödigt att föreslå någon ändring beträffande handläggningen av de återstående målen rörande tillämpningen av ifråga- varande upphävda lag.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagit-s i förslag till lag om ändrad lydelse av 31 5 lagen den 5 -maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområ- den och förslag till lag om ändrad lydelse av 41 5 lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Författningsförslag nr 53 och 54.

44) Mål om fiskådra

Bestämmelser om fiskådra finns i 28 och 29 55 lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Besvär över länsstyrelses beslut enligt nämnda lagrum prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 189—191)

Länsstyrelses beslut enligt 28 och 29 55 fiskelagen rör till en del lämplig- hetsfrågor. Beslut att fiskådra skall gå i annan del av vattnet än i vederbö- rande lagrum sägs eller att fiskeredskap ell-er annan anordning varom fråga 4 år skall få anbringas i eller vid fiskådra får emellertid enligt lagen medde- & las endast om beslutet kan antagas inte lända till märkligt förfång för någon » som ej samtyckt till åtgärden. Detta är en rättsfråga. Det anses kunna an- ] tagas, at-t när besvär anföres över ett beslut om medgivande av undantag från fiskelagens bestämmelser om fiskådra, tvistefrågan som regel rör, hu- ruvida förfång föreligger eller om sådant kan anses vara märkligt. Då må- | lens beskaffenhet i sista instans anses böra vara utslagsgivande vid kompe- * tens-fördelningen och i förevarande fall rättsfrågan får anses träda i för- i grunden därstädes samt ett påtagligt behov av rättsskydd föreligger, före— slår utredningsmannen att mål om fiskådra skall avgöras av regeringsrätten. & l l

Yttrande

I syfte att begränsa antalet till regeringsrätten hänförliga mål förordar länsstyrelsen i Stockholms län att mål om fiskådra skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Prövningen av besvär över länsstyrelses beslut rörande fiskådra torde i stor utsträckning avse den rättsliga frågan, huruvida någon, som ej sam- tyckt till åtgärden, kan antagas lida märkligt förfång eller ej. Den lämplig- hetsbedömning, som därutöver måste ske i mål om fiskådra, är besläktad med bedömningar som vattendomstol i vissa fall har att göra. På grund här-

av föreslår kommit-tén, att mål om fiskådra skall avgöras av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen återfinnes i det förut omnämn- da förslaget till lag om ändrad lydelse av 41 5 lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske. Författningsförslag nr 54.

45) Mål om jaktvårdsområde och om åtgärder mot viltskador m. m.

Bestämmelser rörande jaktvårdsområde och rörande åtgärder mot viltska- (lor m. m. finns i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt och jakt- stadgan samma dag (nr 279). Ärenden om ersättning för förrättning eller uppdrag behandlas i annat sammanhang och faller utanför ramen för detta avsnitt.

Det torde enl-igt 2 5 13:0) första stycket regeringsrättslagen tillkomma regeringsrätten att upptaga och avgöra mål om länsstyrelses beslut angåen- re förordnande till förrättning rörande jaktvårdsområde.

Övriga ärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, torde prövas av Kun-gl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. !. 191—193)

Målen om jaktvårdsområde har huvudsakligen rättslig karaktär. Till belys- ning härav framhålles bl. a., att fastställelse av beslut om bildande av jakt— vårdsområde har sakrättslig verkan, att område av en fastighet kan dragas in iett jaktvårdsområde mot ägarens vilja och att genom bildandet av jakt- vårdsområde vissa inskränkningar kan ske i ägarens jakträtt. Mycket starka skäl talar därför enligt utredningsmannen-s mening för att regeringsrätten bör bli behörig att avgöra dessa mål. En bestämmelse härom har intagits i ut— redningsmannens lagförslag.

I mål om åtgärder mot viltskador är fråga om en konflikt mellan jakt- rättsinnehavarens intresse, å ena, samt jordbrukets, skogsskötselns eller annan närings intressen, å andra sidan. Ändamålet är alltså att lösa en rent priv-aträttslig tvist och ordna enskilda rättsförhållanden. Härtill kommer bl. a. att fråga är om påbud och tvångsutförande. Utredningsmannen före- slår därför, att mål om åtgärder mot viltskador skall prövas av regerings- rätten. Särskild bestämmelse härom anses inte erforderlig därför att ifråga- varande mål omfattas av de föreslagna allmänna bestämmelserna om rege— ringsrättens behörighet -i mål om individuell-a påbud och i mål om tvångs— utförande.

Yttranden

I syfte att begränsa antalet till regeringsrätten hänförliga mål förordar läns- styrelsen i Stockholm Iän att mål om jaktvårdsområde och mål om föreläg-

gande rörande åtgärder mot viltskador skall behandlas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Svenska jägareförbundet avstyrker förslaget att till regeringsrätten över- föra mål om jalktvårdsområden och mål om åtgärder mot viltskador. Såsom skäl härför åberopas intresset av en snabb och informell behandling av ärendena. Beträffande besluten om jaktvårdsområden framhålles därutöver, att tvistefrågorna framför allt avser, om besluten är ändamålsenliga från jaktvårdssynpunkt, och att något behov av förstärkt rättsskydd för den en- skilde inte föreligger. När det gäller mål om tvångsmässig jak-t understrykes särskilt värdet av den snabba kontakt, som nu kan tagas mellan vederbö- rande departement, å ena, samt domänstyrelsen och jägareförbundet, å andra sidan.

Förvaltningsdomstolskommittén Länsstyrelsen tager på olika sätt befattning med ärenden rörande jaktvårds- områden. Länsstyrelsen skall ej blott enligt 10 & jaktlagen förordna förrätt— ningsman. Länsstyrelsen skall dessutom enligt 11 5 jaktlagen fastställa så— dant beslut rörande jaktvårdsområde, som avses i 10 & samma lag. Därvid skall länsstyrelsen tillse, a-tt beslutet tillkommit i laga ordning samt över- ensstämmer med lag och författning, så ock att det är 'tjänligt för jaktvår- dens främjande och ej kränker enskild rätt. Menar den vars rätt beröres av beslut, som fattas angående jaktutövningen eller upplåtelse av jak—trätt inom jaktvårdsområde, att beslutet inte tillkommit i behörig or-dning eller att det eljest strider mot lag ell-er författning eller kränker hans enskilda rätt, äger han enligt 13 & jaktlagen hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär. Vidare gäller enligt 11 & jaktlagen att om i jaktvårdsområde ingår fastighet, som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på området, läns- styrelsen på därom gjord ansökning äger förordna att fastigheten ej längre skall tillhöra jaktvårdsområdet.

Den prövning som skall äga rum i målen om jak-tvårdsområde är i väsent- lig grad en juridisk prövning, även om i många av ärendena samtidigt skall tillses att beslutet är tjänligt för jaktvårdens främjande. När det gäller be- slut enligt 13 5 jaktlagen avser besvärsprövningen uteslutande rättsliga spörsmål. De ändamålsenlighetsfrågor som uppkommer i en del mål om jak—tvårdsområden är sådana, vilka väl lämpar sig för bedömning av dom— stol. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att besvär över länsstyrelses samtliga ovan nämnda beslut rörande jaktvårdsområde bör prövas av administrativ domstol. Understrykas bör att den av kommittén föreslagna organisationen av det administrativa domstolsväsendet kommer att möjliggöra en snabbare handläggning än hittills av besvärsärenden som blir föremål för judiciell prövning.

Orsakas till följ-d av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada på gröda, skog eller plantering och kan skadan inte genom rimliga åtgärder

från markinnehavarens sida förebyggas, skall på därom gjord anmälan läns— styrelsen enligt 24 5 1 mom. jaktlagen förelägga jakträttsinnehavaren att vidtaga de åtgärder som kan finnas erforderliga. Föreläggande får dock ej givas, om det finns anledning antaga att skadan i huvudsak gottgöres mark- innehavaren. Underlåter jakträttsinnehavaren att rätta sig efter föreläggan- det, skall enligt samma lagrum länsstyrelsen förordna att jakt på området skall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål att åstadkom— ma erforderlig minskning av villebrådsstammen. Jakt, som äger rum efter föreläggande eller förordnande som nu sagts, får enligt 17 & jaktlagen före— tagas ocksä på åker som är besådd med säd eller gräs, därest länsstyrelsen finner sådant nödvändigt för det med jakten avsedda ändamålet. Under sist- nämnda förutsättning kan enligt jaktstadgan i förordnande som nyss sagts också angivas att jakten får äga rum på tid, då vederbörande villebrådsart eljest är fridlyst.

Ändamålet med föreläggande enligt 24 g 1 mom. jaktlagen är att lösa en privaträttslig tvist mellan markinnehavare och jakträttsinnehavare. En så- dan tvist synes rätteligen böra i sista hand behandlas i domstolsmässiga for- mer. Kommittén anser, att besvärsmål rörande föreläggande eller förord- nande som avses i 24 5 1 mom. jaktlagen bör prövas av administrativ dom— stol.

Jaktlagen innehåller särskilda bestämmelser om bekämpande av vildkani— nen, som utgör ett svårartat problem på Gotland och i de södra delarna av landet. I syfte att möjliggöra ett mera aktivt och systematiskt bekämpande av vildkaninerna har är 1963 genom införandet av 3 mom. i 24 å jaktlagen öppnats möjlighet för länsstyrelse att beträffande visst område förordna om planmässig jakt på vildkanin genom därtill särskilt utsedda jägare, var- vid länsstyrelsen äger föreskriva de undantag från bestämmelserna i jakt- lagen och jaktstadgan som finns erforderliga. Länsstyrelsen skall också be- stämma hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten. Förordnande som nu sagts har en annan karaktär än motsvarande förord- nande enligt 1 mom. i samma paragraf. Förordnande enligt 3 mom. inne— fattar inte den slutliga lösningen av en tvist mellan markinnehavare och jakträttsinnehavare utan utgör ett led i en generell, av det allmänna bedri- ven bekämpning av vildkaninen. Vid beslutens utformning måste i hög grad lämplighetssynpunkter anläggas. Övervägande skäl synes kommittén tala för att besvär över länsstyrelses beslut enligt 24 5 3 mom. jaktlagen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt 23 & jaktlagen får katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma, saklöst dödas av jakträttsinnehavaren eller hans folk. Genom en lagändring år 1963 har dock den begränsningen gjorts, att inom tätbebyggt område tillstånd av polismyndighet erfordras. Vid lagändringens genomförande uttal-ade tredje lagutskottet bl. a., att polismyndigheten borde iakttaga restriktivitet v-id tillståndsgivningenDå nu ifrågavarande tillstånd

kan komma att avse även dödande av itamkatter, finner kommittén övervä- gande skäl tala för att besvärsmål rörande dylikt tillstånd bör prövas av administrativ domstol. Denna kompetensfördelning överensstämmer med den kompetensfördelning, som i senare sammanhang föreslås för mål i all— mänhet röra-nde djurs vård och behandling.

Av de besvärsmål, om vilka är fråga i detta avsnitt, skall således enligt kommitténs förslag mål om länsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 & jaktlagen eller i tillståndsärende enligt 23 5 samma lag eller rörande föreläg- gande ell-er förordnande, som avses i 24 5 1 mom. jaktlagen, prövas av ad- ministrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändringi lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. Författningsförslag nr 55.

46 ) Mål om begagnande av samfälld tångtäkt

Ordningen och sättet för begagnande av gemensam tångtäkt regleras av KK den 8 juni 1866 (nr 40 s. 1) angående särskild-a föreskrifter i avseende på rättigheten till tångtäklt å havsstränderna i riket.

Enligt 2 g 810) nionde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om ordningen och sättet för begag— nande av samfälld tångtäkt.

Utredningsmannen (bet. s. 193 och 194) Mål rörande fastställelse av ordningen och sättet för begagnande av gemen- sam tångtäkt företer stora likhet-er med flera av de mål rörande fastställelse av stadgar och reglementen för gemensamma företag, som behandlats -i det föregående. Målen rör enskild rätt och bör följaktligen höra till regerings- rättens upptagande. Det kan ej anses uteslutet att sådant mål kan inkomma. E

Förvalmingsdomstolskommittén

Målen om ordningen och sättet för begagnande av samfälld 'tångtäkt rör enskild rätt. Kommittén föreslår att sådana mål även fortsättningsvis skall tillhöra administrativ domstols kompetensområde. Beträffande dessa mål torde, av skäl likartade med dem som förut anförts med avseende på besvär över jordbruksstämmas beslut, anledning inte finnas att införa någon ny fullföljdsordning med kammarrätt som mellaninstans.

Föreskrift innefatta—nde oförändrad kompetensfördelning har intagits i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om regeringsrätten. Författningsförslag nr 1.

47) Mål om lapparnas rätt till renbete m. in.

Här behandlas mål om tillämpningen av lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, lagen den 5 maj 1960 (nr 144) om renmärken, lagen den 20 juni 1919 (nr 445) och KK den 15 decem- ber 1922 (nr 602), båda innefattande bestämmelser i anledning av konven- tionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlappar- nas rätt till renbetning ävensom lagen den 7 januari 1926 (nr 1) och KK samma dag (nr 3), båda innefattande bestämmelser i anledning av konven- tionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gräns- områdena.

Det torde ankomma på regeringsrätten att upptag-a och avgöra enligt 2 5 5 :o) tredje stycket regeringsrättslagen mål om indrivning och fördelning av belopp enligt 43 och 44 åå i 1919 års lag eller om indrivning av belopp enligt 16 å i 1926 års lag, enligt 2 5 17:0) femte och tionde styckena regeringsrätts- lagen mål om disciplinära åtgärder mot lappar och mål om föreläggande eller utdömande av vite samt enligt 2 5 1820) regeringsrättslagen handräck- ningsmål.

Övriga mål rörande tillämpningen av förevarande författningar torde prö- vas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 194—202) Mål rörande gottgörelse som sägs i 42 5 2) i 1928 års lag torde tillhöra regeringsrättens kompetensområde.

Mål om meddelande av tillstånd att driva renskötsel eller att inflytta i lappby är av den natur, att avgörandet enligt utredningsmannens uppfatt- ning bör tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet. Även ärenden om meddelande av dispenser av andra slag enligt renbetesförfat-tnin-garna rör enligt utred— ningsmannens mening väsentligen rena lämplighetsfrågor och föreslås där- för likaledes skola handläggas av regeringen. Också besvär över administra— tiva föreskrifter skall enligt utredningsmannens förslag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Till administrativa föreskrifter hänföres bl.a. instruk- tion, som utfärdats för ordningsman i lappby, samt ärenden angående indel— ning i lappbyar och angående ändring i sådan indelning. Klagan över läns- styrelses förordnande av gränsrenvakt, av förman och andre förman i ren- betesdistrikt ävensom av person för mottagande av vissa anmälningar skall likaledes enligt utredningsmannens förslag avgöras av regeringen. Detsam- ma gäller frågor om nyttjanderättsupplåtelser enligt 56 5 1928 års lag.

Utredningsmannen föreslår att det skall ankomma på regeringsrätten att avgöra dels de mål rörande tillämpningen av renbetesförf-attningarna, vilka redan hör till regeringsrättens upptagande, dels ock ytterligare vissa grup- per av mål. Sålunda skall enligt förslaget regeringsrätten pröva mål om återkallelse av tillstånd, mål om meddelande av individuella förbud, föreläg-

ganden om ersättningsskyldighet och andra påbud, exempelvis rörande tvångsflyttning eller försäljning och avlivning av renar, och mål om tvångs- utförande. Till de nya målgrupper, vilka i utredningsmannens förslag 'till- föres regeringsrättens kompetensområde, hör vidare bl. a. mål om faststäl- lande av byordning för »lappby, vilken målgrupp anses förete likheter med förut behandlade mål rörande fastställelse av stadgar och reglementen för samfälligheter av olika slag, samt mål om förordnande ell—er entledigande av ordningsman och vice ordningsman för lappby, vilka visserligen är att be- trakta som offentliga tjänstemän men desslikes är lapparnas förtroende- män ochi regel väljes av lapparna själv—a. Enligt förslaget skall regerings- rätten också avgöra mål om tillsättande av värderingsmän. Sådana utses av länsstyrelsen endast om lappar—na själva underlåter att verkställa dylikt val. Utredningsmannen för vidare till regeringsrättens kompetensområde mål om bestämmande av flyttningsväg, därvid det avgörande är vilken flytt- ningsväg som orsakar minst skada, mål om företrädesrätt till inflyttning med renar i visst norskt distrikt, därvid den lapp skall äga företrädesrätt vilken längst haft bete där, och mål om lapps rätt till bygselland, vilken mål- grupp också anses röra en rättsfråga. Slutligen föreslår utredningsmannen i detta sammanhang alt regeringsrätten skall handlägga mål om ådömande av betesavgif-t samt mål om förverkande av viss procent av renarnas värde en- ligt 6 5 1926 års lag. Sistnämnda två målgrupper anses äga nära samband med bl. a. mål om disciplinär bestraffning.

Yttranden

Lappfogden iNorrbottens södra distrikt finner ej anledning till erinran mot utredningsmannens förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län berör till en början målen om fastställelse av byordning för lappby samt om förordna-nde och entledigande av ordnings- man och vice ordningsman i lappby. Enligt länsstyrelsens mening avser dessa mål, ehuru de otvivelaktigt inrymmer rättsfrågor, väsentligen lämp- lighetsfrågor, som knappast bör avgöras av ett juristkollegium. Till belys- ning härav framhålles, att en byordning innehåller bestämmelser om bl. a. lappbyarnas omfattning, renantal i lappby—arna, byområdes indelning i betes— trakter och betesland, betesrättens utövning och antalet renvaktare. Därtill kommer att regeringen anses lättare och smidigare kunna anlita den sak- kunskap som erfordras för målens avgörande. — Enah-anda skäl talar enligt länsstyrelsens bedömning för att mål om meddelande av individuella påbud och om tvångsutförande enligt renbetesförfattningarna bör handläggas av regeringen. Dessa åtgärder, t.ex. påbud om minskning av renantal, kan nämligen enligt länsstyrelsens mening inte betraktas såsom isolerade före- teelser utan är led i strävanden att komma till rätta med missförhållanden inom renskötseln. Det är här ytterst fråga om att bedöma åtgärdens lämp-

lighet i ett vidare sammanhang, där även näringspolitiska synpunkter stund— om måste beaktas.

Även regeringsrättens flesta ledamöter avstyrker att mål om fastställelse av byordning för lappby samt mål om förordnande och entledigande av ord— ningsman för lappby tillföres regeringsrättens kompetensområde. Ledamö— terna framhåller, att det föreligger en väsentlig skillnad mellan byordning för lappby samt stadgar och reglementen för vissa samfälligheter. Lapparna fattar nämligen ej något beslut om byordning utan äger endast att yttra sig i saken. Byordningen innehåller huvudsakligen ordningsföreskrifter för ren- skötselns bedrivande och är av utpräglat ekonomisk natur. Vad angår för- ordnande av ordningsman för lappby understryker ledamöterna bl.a., att ordningsmannen har offentlig tjänsteställning och att ersättning till honom utgår av allmänna medel. Den omständigheten att ordningsmannen i regel väljes av lapparna själva och att han även har att såsom en deras förtro- endeman verka i deras intresse bör enligt ledamöternas uppfattning inte medföra, att den lämplighetsprövning, som tillkommer myndigheterna, i sista instans förlägges till regeringsrätten. I de fall, där ordningsman utses direkt av länsstyrelsen, talar enligt ledamöternas uppfattning särskilt starka skäl för att handläggningen bör ankomma på regeringen. Mål om entledi— gande av ordningsman anses böra behandlas på samma sätt som mål om för- ordnandet. — Ledamöterna avstyrker vidare att målen om lapps rätt till bygselland överföres till regeringsrättens prövning. I sammanhanget fram- hålles, att bortsett från viSSa regler rörande förhållandena vid dödsfall be— stämmelser saknas om företrädesrätt till bygselkontrakt och om grunderna för fastställande av det antal renar varje lapp äger hålla i bygsellandet för att det fastställda renantalet ej skall överskridas. Då det således i dessa fall _ utom då arvsrätt kan åberopas — synes vara fråga om en ren lämplig— lietsprövning, måste det enligt ledamöternas uppfattning anses riktigast, att frågor om lapps rätt till bygselland i sista hand avgörs av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittén Meddelandet av tillstånd och dispenser enligt renbetesförfattningarna rör väsentligen lämplighetsfrågor. Ärenden härom torde därför i sista hand höra avgöras av Kungl. Maj :.t i statsrådet. Detsamma synes böra gälla beslut en- ligt 42 5 2) 1928 års lag huruvida och på vilka villkor byggnad, som upp— förts efter särskilt tillstånd, i angivna fall skall få kvarstå. Uppstår fråga om återkallelse av meddelat tillstånd, torde i enhetlighetens intresse också sådant ärende -i allmänhet böra prövas av regeringen. Undantag synes dock böra göras för sådan återkallelse av tillstånd, som sägs i 58 5 2) 1928 års lag. Återkallelse av tills-tänd enligt sistnämnda lagrum har nämligen karaktären av en disciplinär åtgärd i anledning av att vederbörande lapp anses försumlig i renskötseln eller eljest olämplig såsom renskötare. Ett dy- likt mål bör i sista instans handläggas av administrativ domstol.

Ärenden om fördelning av betesområden mellan lappbyarna bör i sista hand avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet. Då fastställande av skadeersätt- ningsområde enligt 33 5 1928 års lag verkställes av Kungl. Maj:t, bör Kungl. Maj:t i statsrådet också pröva besvär över länsstyrelses fastställande av skadeersättningsområde enligt 58 5 5) samma lag.

Byordning för lappby utfärdas av länsstyrelsen efter lapparnas hörande. Även om byordningen innehåller vissa stadganden av rättslig natur, utgöres dock huvudparten av innehållet av föreskrifter beträffande ordningen för renskötselns bedrivande inom lappbyn. Med hänsyn härtill synes övervä- gande skäl tala för att besvärsmål rörande byordnings utfärdande avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Ordningsman för lappby skall bl.a. övervaka efterlevnaden av gällande lagar rörande renskötseln och av den utfärdade byordningen. Han innehar offentlig tjänsteställning och uppbär ersättning av allmänna medel. Såväl när förordnande för ordningsman utfärdas efter det att val ägt rum inom lappbyn som när ordningsmannen utses direkt av länsstyrelsen, har sist- nämnda myndighet att göra en lämplighetsprövning Med hänsyn härtill synes besvär över länsstyrelses meddelande av förordnande för eller ut- seende av ordningsman för lappby böra avgöras av Kungl. Maj :»t i statsrådet. Regeringen bör givetvis också avgöra besvär över länsstyrelses motsvaran- de beslut beträff-ande vice ordningsman lik-som över bakomliggande beslut att en eller flera vice ordningsmän skall finnas. Må-l om entledigande av ordningsman eller vice ordningsman bör likaledes i allmänhet prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Av rättssäkerhetsskäl torde dock mål om tvångs- entledigande av nu ifrågavarande funktionärer böra avgöras av administra- tiv domstol. Anföres besvär över instruktion för ordningsman i lappby, bör sådana besvär prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Mål om förordnande av gränsrenvakt enligt 4 5 1926 års kungörelse och av per-son för mottaga-nde av anmälningar enligt 24 5 1928 års lag eller 30 5 1922 års kungörelse ävensom mål om förordnande enligt 15 5 2 mom. sista stycket 1928 års lag bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detsamma synes böra gälla klagan över länsstyrelses beslut enligt 16 5 1922 års kun- görelse rörande vem som skall vara förman och vem som skall vara andre förman i renbetesdistrikt i Norge, i vilket betesrätten gjorts beroende av upplåtelse genom s.k. bygselkontrakt och där endast två lappar som er- hållit sådant kontrakt finnes. Skall däremot efter föregånget val förord- nande för förman och andre för-man av länsstyrelsen utfärdas enligt 14 g sistnämnda kungörelse, företager länsstyrelsen endast en prövning av valets författningsenlighet. I sistnämnda fall synes därför besvär över länsstyrel- sens beslut böra prövas av administrativ domstol. Underlåter lappby att välja gode mån, som skall deltaga i syn och värdering av skador genom renar, skall enligt 31 5 1928 års lag länsstyrelsen i l-appbyns ställe utse lämpligt antal gode män. Med hänsyn till arten av ifrågavarande förordnan-

de synes det naturligt att besvär över dylikt beslut av länsstyrelse prövas av administrativ domstol. Mål om förordnande av värderingsman enligt 47 å 1928 års lag synes likaledes bör-a avgöras av administrativ domstol.

Enligt 21 5 1928 års lag bestämmer länsstyrelsen i händelse av tvist var fly-ttningsväg får tagas. Avgörande skall vara vilken flyttningsväg som för- orsakar minsta skada. Mål av denna art synes böra prövas av administrativ domstol. Detsamma synes böra gälla mål enligt 23 & samma lag rörande ändring av flyttningsväg. Vid tvist mellan svenska lappar om företrädesrätt till inflyttning i visst norskt renbetesdistrikt äger enligt 6 5 1922 års kun— görelse i fråga om varje distrikt den lapp företrädesrätt, som längst där haft bete för sina djur. Und-er sådana förhållanden synes jämväl dyl-ika mål höra i sista hand avgöras av administrativ domstol.

Beträffande länsstyrelses beslut enligt 2 5 1922 års kungörelse rörande vilka svenska lappar som skall erhålla fnya bygselkontrakt, medförande rätt till renbete i distrikt i Norge, innehåller kungörelsen och den bakomliggande konventionen inte några riktlinjer för prövningen. Fråga synes vara om en ren lämplighetsprövning. Med hänsyn härtill torde besvär över länsstyrel- ses beslut i ämnet böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detsamma bör gälla mål rörande länsstyrelses beslut i vissa fall hur många renar varje lapp äger håll-a i bygsellandet. Efter överenskommelse med fylkesmannen i Norge äger enligt 12 5 1919 års lag länsstyrelsen hänvisa norsk lapp, som anmält sig till viss trakt, att med de anmälda renarna flytta (till annan trakt inom länet. Även i detta fall synes fråga vara om en sådan lämplighetspröv- ning, som naturligen i sista hand bör göras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt 39 5 1928 års lag äger länsstyrelse i vissa fall vidtaga åtgärder för renantalets minskning inom lappby. Bl.a. kan länsstyrelsen hänvisa en eller flera lappar till annan lappby. Länsstyrelsen kan också förordna om ned- bringandc av renantalet genom nedslaktning, försäljning eller annorledes och äger därvid — i fall av bristande enighet mellan lapparna — förordna, hur minskningen sk-all verkställas, därvid i första hand de renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl till antalet hushållsmedlemmar har det största renantalet, skall åläggas att minska sina hjordar. Ehuru näringspolitiska och liknande synpunkter kan behöva anläggas i hithörande ärenden, synes övervägande skäl tala för att mål om tillämpningen av förevarande lagrum bör handläggas av administrativ domstol. Avgörande vikt synes nämligen böra tillmätas det förhållandet att de beslut, som meddelas av länsstyrelsen, kan innefatta långtgående ingrepp i enskilda individers liv och näringsverk- samhet. De närbesläktade målen om minskning av renantalet enligt 45 5 1919 års lag torde också böra avgöras av administrativ domstol.

Meddelar länsstyrelse individuella påbud om smittade norska renars iso- lering, förflyttning eller återförande till hemlandet eller om tillintetgörande av döda djur eller smittförande föremål (40 5 1922 års kungörelse), bör be— svär över dylika beslut prövas av administrativ domstol. Detsamma bör gälla

mål om utdrivning av renar enligt 40 5 1919 års lag eller 28 eller 41 5 1922 års kungörelse.

Även iandra fall än som omfattas av förut särskilt omnämnda lagrum bör mål om individuella påbud rörande försäljning —— i vissa fall efter nedslakt— ning —— av renar, mål om dödande av hund, mål om vitesföreläggande, mål om utdömande av vite samt mål om handräckning och annat tvångsutföran- de prövas av administrativ domstol. Mål avseende länsstyrelses beslut en- ligt 40 5 1928 års lag angående dödande av förvildade renar torde höra av- göras av regeringen. Ärenden rörande översändande av meddelande till myndighet i Norge eller Finland eller rörande framställning från norsk eller finsk sida om medverkan för delgivning synes vara rutinartade och torde i händelse av besvär böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Mål om förordnande rörande sammanträde med lappby, om förordnande rörande renräkning, om föreskrifter enligt 58 5 7) första stycket 1928 års lag, om länsstyrelses beslut rörande minsta beloppet av sköteslega samt om allmänna föreskrifter av länsstyrelse rörande anmälningars mottagan- de, hunds hållande i band o.d. är samt-liga av den natur att de synes höra i sista hand avgöras av regeringen. Likaledes torde besvärsärenden rörande nyttjanderättsupplåtelser enligt 56 5 1928 års lag samt besvär över allmänna påbud och förbud av den art, som omförmäles i 4, 6, 37, 48 och 51 55 samma lag, böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Ådagalägger lapp försuml-ighet i renskötsel-n, så att därigenom skada eller annan olägenhet förorsakas, äger enligt 26 5 1928 års lag länsstyrelsen in- skrida på olika sätt och kan under vissa förutsättningar till och med för— klara vederbörande förlustig rätten att vidare vara renskötare. Mål om till- lämpningen av detta lagrum bör avgöras av administrativ domstol.

Mål om betesavgift, mål om sådan ersättning och sådan särskild avgift som omförmäles i 32 och 33 55 19-19 års lag samt 5 och 10 55 1926 års lag, mål om fastställande av belopp som enligt 6 5 1926 års lag skall anses för- brutet ävensom mål om fördelning och indrivning enligt 43 och 44 55 1919 års lag bör avgöras av administrativ domstol. Detsamma bör gälla mål om indrivning enligt 16 5 1926 års lag.

Fråga om gottgörelse enligt 42 5 1928 års lag för arbete, som nedlagts på byggnad, samt för virke därtill äger sådant samband med frågan om bygg— nadens kvarstående, att de två frågorna synes böra avgöras av samma myn- dighet. Kommittén föreslår därför att ärende rörande sådan gottgörelse skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Mål om tillämpning av lagen om renmärken är av den natur att målen bör tillhöra administrativ domstols kompetens-område.

Kommit—tén föreslår, att prövningen av de besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, fördelas mellan Kungl. Maj :-t i statsrådet och administrativ domstol i enlighet med vad ovan förordats. Bestämmelser om kompetens- fördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 64 5 lagen

den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sve- rige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, förslag till kun— görelse om ändring i kungörelsen den 15 december 1922 (nr 602) innefat- tande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mel— lan Sverige och Norge angående flyt'tlapparnas rätt till renbetning, förslag till lag om ändring i lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande bestäm- melser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Fin- land angående renar i gränsområdena samt förslag till lag om ändrad ly- delse av 15 5 lagen den 5 maj 1960 (nr 144) om renmärken. Författningsförslag nr 56—60.

48) Mål om åborätt m. m.

Här behandlas dels mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt till hemman ell-er lägenhet, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning, dels mål om rätt för den, som annorledes än genom upplåtelse åtkommit besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord, att bli antagen till åbo dels ock mål om anläggning av och frihetsår för nybyggen.

Beträffande stadgad åborätt och ständig besittningsrätt finns bestämmel- ser meddelade i KF den 21 februari 1789 samt flera andra författningar. Lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord utfärdades den 4 juni 1926 (nr 189). Beträffande anläggning av nybyggen på kronans jord och frihets- år för desamma m. in. har stadganden utfärdats i reglementet för lappmar- kerna den 24 november 1749 jämte ett flertal andra författningar.

De mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall enligt 2 5 9:0) första, andra och tredje styckena regeringsrättslagen upptagas och avgöras av rege- ringsrätten.

Utredningsmannen (bet. s. 203 och 204)

Här berörda grupper av mål är av beskaffenhet att böra prövas av rege- ringsrätten. Mål om anläggning av och frihetsår för nybyggen medtages dock inte av utredningsmannen i enumerationen, därför att ifrågavarande mål ej längre är aktuella. De övriga två grupperna av mål anses däremot böra fortfarande upptagas iregeringsrättskatalogen.

Yttrande

Kammarkollegiet tillstyrker att åborättsmålen alltjämt upptages i regerings- rättslagens enumeration.

Förvaltningsdomstolskommittén

Då mål rörande anläggning av och frihetsår för nybyggen numera helt för- lorat aktualitet, saknas anledning att längre hänvisa dessa mål till behand— ling av administrativ domstol. Beträffande de andra målgrupper, om vilka i detta avsnitt är fråga, bör däremot komp-etensbestämmelser fortfarande finnas. Enär målen är av rättslig karaktär, torde de böra handläggas av för— valtningsdomstol.

Målen rörande stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt avser upplåtel— seformer, som så småningom torde komma att försvinna. På grund härav torde det inte föreligga skäl att för dessa mål införa en ny fullföljdsordning med kammarrätt såsom mellaninstans. Föreskrift innefattande oförändrad kompetensfördelning i fråga om dessa mål har intagits i övergångsbestäm— melserna till förslaget till lag om regeringsrätten.

Bestämmelser om kompetensfördelningen av hithörande mål enligt 1926 års lag har införts i förslag till lag om ändrad lydelse av 45 5 lagen den 4 juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av vis—s jord. I enlighet med vad kommittén i senare sammanhang mera generellt förordar har i detta lagförslag till administrativ domstols kompetensområde även hänförts före— kommande mål rörande vite enligt 1926 års lag.

Författningsförslag nr 1 och 61.

49 ) Mål om kyrklig egendom m. m.

Här behandlas sådana besvärsmål rörande kyrklig egendom samt undervis— ningsverks inkomster och ägodelar, som nu avgöres av regeringsrätten eller beträffande vilka en prövning av administrativ domstol synes kunna ifråga— sättas. Bland förfa-ttningsbestämmelserna angående kyrklig egendom kan nämnas ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400), ett flertal kungörelser den 16 september 1932 (nr 426, 427, 429, 430 och 431), KF den 27 november 1936 (nr 579) angående förvaltningen av de för bisko- parnas avlönalnde anslagna fastigheter, reglementet den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik 'medelsförvaltning, lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till för— säljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m., prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570) samt instruktionen den 3 december 1965 (nr 739) för stiftsnämnderna. Mål om tillsyn över fromma stiftelser faller inom ramen för ett senare avsnitt.

Regeringsrätten skall upptaga och avgöra enligt 2 & 5:o) åttonde stycket regeringsrättslagen mål om förvaltning av eller redovisning för kyrkors, prästerskapets eller undervisningsverks inkomster eller ägodel-ar samt enligt 2 5 9:0) fjärde, femte och sjätte styckena samma lag mål, huruvida jord

tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift skall enligt gällande författ- ningar under prästgård eller annat visst hemman brukas, mål om beloppet av den avgift, som därav hör till kyrkan erläggas, mål om beslut av stifts- nämnd i fråga om förvaltningen av prästlönetillgång sam-t mål om villkor för utarrendering av prästerskapet eller kyrkor anslagen jord, som enligt vad författningarna stadgar skall under arrende upplåtas, såframt ej klagan föres över sådant stiftsnämndens beslut som avses i lagen angående lind- ring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastik jord.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 138—143 och 204—208)

Beträffande stadgandet i 2 5 9:0) regeringsrättslagen angående regerings- rättens behörighet i mål om beslut av stiftsnämnd i fråga om förvaltningen av prä-stlönetillgång framhåller utredningsmannen, att stadgandet inte om— fattar all kyrklig jord som står under stiftsnämnds förvaltning. Därför före- slår utredningsmannen att målrubriken kompletteras med orden »eller an- gående annan förvaltningsangelägenhet». Såsom skäl för regeringsrättens kompetens i .mål av ifrågavarande slag anföres i huvudsak, att då det all- männas intresse av att de eckl-esiastika tillgångarna blir på ett effektivt sätt använda för det ändamål, vartill de är rättsligen bestämda, påfordrat infö— rande av övervakning av förvaltningen genom särskilda myndigheter, de närmaste intressenterna får anses ha ett befogat anspråk att övervakningen Sker under betryggande rättsskyddsgarantier mot beroende av skiftande politiska uppfattningar. Utredningsmannen påpekar att regeringsrättens be- hörighet kommer att omfatta även vissa väsentligen praktiska förvaltnings- frågor, såsom i fråga om upprättande av skogshushållningsplan eller torr- läggningsplan. Att dessa ärenden handlägges av regeringsrätten anses moti— verat bl. a. därför att ett fastställande av hushållningsplan innefattar en be— gränsning av förfoganderätten och planen kan karaktäriseras som ett på- bud. Beslut om fastställande av sådan plan får därför anses utgöra en åtgärd som har rättslig beskaffenhet.

* Beträffande bestämmelsen i 2 5 9:0) fjärde stycket regeringsrättslagen angående jord tillhör-ig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift framhåller urt— redningsmannen, att år 1932 förordnades att länsstyrelsens och domkapit— lets samt kammarkollegiets befattning med ifrågavarande ärenden skulle Upphöra efter viss tid och att det skulle ankomma på stiftsnämnden att av— göra ärenden angående beloppet av den avgift som bör erläggas till kyrkan för sådana jordar. Mål om stiftsnämnds beslut i dyl-ik förvaltningsangelä- genhet täcks av den av utredningsmannen föreslagna rubriceringen. Där— emot har ingen bestämmelse meddelats om handläggning av tvister angående bruknings-rätten till jord-arna. Det får enligt utredningsmannens mening an— tagas att vid 1932 års reform lagstiftarens avsikt var att dylika tvister skulle

för framtiden instämmas till de allmänna domstolarna. Vid sådant förhål- lande anser utredningsmannen att ifrågavarande stycke i enumerationen kan utgå.

Till stiftsnämnd överflyttades år 1932 också ärenden om utarrendering av prästerskapet eller kyrka anslagen jord, vilken enligt författningarna skall under arrende upplåtas. Med den avfattning av bestämmelsen rörande mål om beslut av stiftsnämnd, som utredningsmannen föreslagit, blir den nuva- rande särskilda bestämmelsen i förevarande ämne (2 5 9:0 sjätte stycket regeringsrättslagen) obehövlig och föreslås därför skola utgå. Undantags- stadgandet i bestämmelsen saknar numera betydelse, därför att det endast avsåg jämkning av arrendevillkor under arrendeäret 1941—1942.

Stadgandet i 2 5 5:0) regeringsrättslagen har enligt utredningsmannens tolkning en mindre vidsträckt innebörd än ordalagen kan ge vid handen. Bestämmelsens räckvidd har dessutom genom senare lagstiftningsåtgärder väsentligt inskränkts. Utredningsmannen föreslår att ifrågavarande mål- grupp skall rubriceras »mål om författningsstridigt förfogande över eller om redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar».

Mål om domkapitels beslut rörande placering av prästlönefond handläg- ges för närvarande av regeringen, medan regeringsrätten upptager besvär över stiftsnämnds beslut i angränsande frågor. Då i samtliga fall pastoratet har ett rätts-ligt intresse antingen på grund av äganderätt eller på grund av 'disposit—ionsrätt, föreslår utredningsmannen att i regeringsrättslagens enu- meration skall införas en bestämmelse om regeringsrättens behörighet att avgöra mål om domkapitels beslut rörande placering av prästlönefond för visst pastorat.

Kyrklig jord får under vissa villkor efter vederbörligt medgivande försäl- jas eller utbytas eller upplåtas med tomträtt. Enligt utredningsmannens me- ning föreligger starka principiella skäl för att besvärsmål rörande tillstånd till försäljning av kyrklig jord behandlas i rättslig ordning. Samtidigt måste emellertid beaktas att utillståndsärend-en av större vikt skall hänskjutas till regeringens avgörande. Så länge denna ordning — vilken anses vara be- tingad av historiska skäl — består synes det utredningsmannen olämpligt att förekommande besvär skulle behandlas av annan myndighet än rege- ringen.

Yttranden

I anledning av utredningsmannens förslag rörande 2 & 9zo) regeringsrätts- lagen erinrar kammarkollegiet om att för Stockholms stift statskontoret i viss utsträckning fungerar i stiftsnämnds ställe. Besvär över statskontorets be- slut i dylika fall bör givetvis uppta-gas av regeringsrätten. Kollegiet påpekar vidare, att det någon gång förekommer att Kungl. Maj:t åt stiftsnämnd upp- drager förvaltning av icke—kyrklig egendom. Stiftsnämnden har därvid unge-

får samma uppgifter som beträffande övrig under stiftsnämndens förvalt— ning stående fast egendom. Besvär över av stiftsnämnd beslutade åtgärder i anledning av ett dylikt förvaltningsuppdrag bör enligt kollegiets mening falla under regeringsrättens avgörande. Kollegiet föreslår att nu ifråga— varande målgrupp rubriceras »mål om beslut av stiftsnämndi fråga om för- valtningen av prästlönetillgång eller annan under stiftsnämnds förvaltning stående egendom så ock av statskontoret i vad avser prästlönetillgång inom Stockholms stift».

Regeringsrättens flesta ledamöter föreslår att mål enligt ecklesiastik bo- ställsordning, i vilka klagan föres över stiftsnämnds beslut om ändring i löneboställes disposition ell—er fastställelse av hushållnings- eller torrlägg- ningsplan, skall undantagas från regeringsrättens kompetensområde och handläggas av regeringen. Såsom skäl härför anföres att fråga här är om rent praktiska bedömanden beträffande åtgärdernas lämplighet i fråga om brukandet av en fastighet eller dess behandling i forstligt hänseende. Därtill kommer att vissa mål om ändring i löneboställes disposition skall understäl- las Kungl. Maj :t, medan andra sådana mål efter besvär nu kommer under prövning av regeringsrätten. Ledamöterna ifrågasätter vidare, om stifts- nämnds beslut >>i förvaltningsangelägenhet» är ett adekvat uttryck för vad som åsyftas med kompetensregeln. Uttrycket kan tolkas såsom avseende varje administrativt beslut av nämnden. Ett klarare angivande av de mål— grupper, om vilka fråga är, synes ledamöterna önskvärt.

Utredningsmannens förslag rörande beslut av stiftsnämnd i förvaltnings— angelägenhe—tcr föranleder inte Lunds domkapitel och stiftsnämnd till annan erinran än att mål om huruvida jord tillhörig kyrkor & Lunds och Göteborgs stift skall brukas under prästgård eller annat visst hemman anses fortfa- rande böra avgöras i regeringsrätten. Det framhålles att dessa jordar —— de s.k. landgillesjordarna _ i regel är obetydliga och i ständig brukningsrätt förenade med annan fastighet mot skyldighet för ägaren av denna att till viss kyrka utgiva en obetydlig arrendeavgift eller landgille, som i regel ej kan höjas. Brukningsrätten är i jordeböckerna angiven, varjämte fastig- heten ofta i jordregistret upptages med gemensam ägovidd med den fastig- het, vars ägare betalar landgillet. Målen om förhöjning av landgillet —— så- dana kan undantagsvis förekomma _— och om brukningsrätten bör enligt domkapitlets och stiftsnämndens mening följas åt och slutligen prövas av regeringsrätten.

Med anledning av utredningsmannens förslag under 2 5 5:0) regerings— rättslagen rörande mål om författningsstridigt förfogande över eller om redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar framhåller Lunds domkapitel och stiftsnämnd att mål om förvalt- ningen av eller redovisning för kyrkors m.fl. inkomster eller ägodelar nu- mera knappast förekommer. Genom träffade avgöranden i högsta domstolen har emellertid i ett förhållandevis stort antal fall dispositionen av avkast-

ningen av kyrklig egendom varit föremål för omprövning — allmänt kyrko— hemman, vars avkastning ingått till kyrkofonden, har sålunda förklarats vara avlöningstillgång för prästerskapet & vis-st pastorat, fastighet som dis- ponerats som prästlöneboställe skulle i stället disponeras för viss kyrkas räkning osv. I dessa fall har av Kungl. Maj:t i statsrådet träffade disposi- tionsbeslut blivit föremål för ändring i högsta domstolen. Domkapitlet och stiftsnämnden ifrågasätter därför om ej nu berörda bestämmelse i förslaget helt bör utgå. Regeringsrättens flesta ledamöter uttalar att den av utred- ningsmannen föreslagna rubriceri-ngen »förf-attningsstridigt förfogande» ej torde behöva särskilt utsättas i lagen utan torde kunna anses falla under begreppet »redovisning».

Mot utredningsmannens förslag att besvär över domkapitels beslut an- gående placering av prästlönefond skall behandlas av regeringsrätten har Lunds domkapitel och stiftsnämnd ej något att erinra. Myndigheterna fäster emellertid uppmärksamheten på att förslag framlagts därom att ärendena angående placering av prästlönefond skall överföras från domkapitlen till stiftsnämnderna. Samma påpekande göres av kammarkollegiet. Regerings- rättens flesta ledamöter ifrågasätter om förevarande förslag med hänsyn till den ringa förekomsten av sådana mål verkligen bör föranleda ett stadgande ien ny lag. I vart fall anses regleringen böra ske under 2 & 9:o) regerings— rättslagen i anslutning till stadgandet om likartade beslut av stiftsnämnd.

Beträffande mål om tillstånd till försäljning av kyrklig jord finner Upp- sala domkapitel och stiftsnämnden i Uppsala den av utredningsmannen åberopade underställningsmöjligheten ej vara något skäl att utesluta rege— ringsrätten från prövning av besvär i försäljningsärenden. Ytterst kan näm— ligen även regeringens beslut i försäljniwngsfrågan bli föremål för rättslig prövning, nämligen av allmän domstol, om pastoratet bestrider försälj- ningen. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om inte regeringsrätten bör vara slutinstans i nu ifrågavarande mål. Kammarkollegiet ansluter sig där- emot till uppfattningen att ifrågavarande besvärsmål ej bör överflyttas till regeringsrätten. Enligt kollegiets mening bör härvid vara avgörande — förutom den omständigheten att vissa försäljningsärenden författningsen— ligt skall avgöras direkt av Kungl. Maj:t — att besvärsprövningen i flertalet fall är av övervägande skönsmäss-ig art och avser frå—gan vilka köpevillkor som skall uppställas. Klagande är i regel vederbörande sökande. Besvär av pastorat förekommer praktiskt taget inte. Kollegiet erinrar att om ett pasto— rat skulle anse sin rätt åsidosatt genom ett försäljningsmedgivande, pasto- ratet torde ha möjlighet att föra härpå grundad talan mot kronan vid all— män domstol. Även detta förhållande »talar enligt kollegiets uppfattning i viss män för att besvärsprövningen ej bör förläggas till regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén Beträffande äganderätten till kyrklig jord råder i många fall oklarhet. Otvi- velaktigt torde emellertid vara att äganderätten till ett stort antal ecklesia- stika boställen tillkommer vederbörande pastorat eller kyrka. Mål rörande ecklesiastik egendom kan vara av stor betydelse för pastoratet. I vissa fall beröres boställhavares eller arrendators rätt på ett ingripande sätt. Över huvud taget förekommer så många rättsliga frågeställningar i mål angående kyrklig egendom att det synes kommittén naturligt att besvär över admini- strativ myndighets beslut i dylika frågor i allmänhet prövas av administra- tiv domstol. I en del grupper av ärenden är dock praktiska och liknande syn- punkter så dominerande att det är motiverat att göra avsteg från nyss- nämnda huvudregel och förlägga avgöranderätten till Kungl. Maj:t i stats- rådet.

De myndigheter som numera i främsta rummet har vård om och inseende över ecklesiastik egendom är stiftsnämnderna. Kommittén föreslår därför i detta sammanhang till en början, att mål om beslut av stiftsnämnd rörande förvaltningen av prästlönetillgång eller annan egendom skall — med vissa undantag som beröres i det följande —— prövas av administrativ domstol. Denna bestämmelse är avsedd att omfatta både stiftsnämnds beslut i anled- ning av nämndens egen egendomsförvaltning och stiftsnämnds beslut på grund av nämndens befattning med och uppsikt över egendomsförvaltning som tillkommer annan. Anförtros stiftsnämnd att förvalta icke—kyrklig egendom, blir bestämmelsen tillämplig även på beslut med anledning av dy- likt uppdrag.

För Stockholms stift fungerar statskontoret i viss utsträckning i stifts- nämnds ställe. Besvär över statskontorets beslut i dylika ärenden bör givet- vis prövas av administrativ domstol i samma utsträckning som motsvaran- de beslut av stiftsnämnd. En uttrycklig bestämmelse härom synes böra in- föras.

Sådana mål enligt ecklesiastika boställsordningen, i vilka klagan föres över stiftsnämnds beslut om ändring & löneboställes disposition (31 5 1 mom.), om fastställelse av hushållningsplan (46 5) eller om upprättande av torrläggningsplan (48 5), avser —— såsom framhållits av regeringsrättens flesta ledamöter -— väsentligen praktiska bedömanden beträffande lämpliga åtgärder vid en fastighets brukande. Detsamma synes gälla beträffande mål om stiftsnämnds beslut enligt 50 & eckl-esias—tika boställsordningen rörande återväxtåtgärder eller andr-a särskilda åtgärder för skogens behöriga sköt- sel. Med hänsyn härtill synes, trots de skäl av teoretisk art som pekar i annan riktning, den ändamålsenligaste kompetensfördelningen vara att mål om stiftsnämnds beslut i ärende, som avses i 31 5 1 mom., 46, 48 eller 50 5 ecklesiastika boställsordningen, avgöres av Kungl. Maj ;t i statsrådet. Sådana personaltillsättningsfrågor, som avses i 6 5 2 mom., 44 5 första, tredje och

fjärde styckena samt 46 å tredje stycket ecklesiastika boställsordningen, bör likaledes i sista hand avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet. Ärenden av sist— nämnda typ torde inte böra anses utgöra mål om förvaltning av egendom.

Begreppet »beslut rörande förvaltning av egendom» synes kunna fattas så vidsträckt att därunder ingår även beslut rörande medgivande av utbyte, försäljning, friköp eller upplåtelse under tomträtt av kyrklig jord (5 5 1927 års lag i ämnet). Sådant medgivande lämnas numera av stiftsnämnd, kam— markollegiet eller Kungl. Maj:t. Redan med hänsyn till att en del av till- ståndsgivningen sålunda handhaves av Kungl. Maj:t såsom första instans synes övervägande s.käl tala för att besvär över stiftsnämnds eller kammar- kollegiets beslut i ämnet pröva—s av Kungl. Maj:t i statsrådet. Härför talar även de övriga skäl som anförts av kammarkollegiet. Från den ovan före- slagna huvudregeln rörande administrativ domstols kompetens i mål om be- slut av stiftsnämnd rörande förvaltningen av egendom torde sålunda undan- tag böra göras för nu ifrågavarande mål.

Det ankommer fortfarande på domkapitel att lämna tillstånd enligt 7 5 3 mom. prästlönekostnadslagen till placering av prästlönefond på annat sätt än som gäller beträffande omyndigs medel. Ifrågavarande ärenden är så när- besläktade med beslut av stiftsnämnd, som faller inom förvaltningsdomstols. kompetensområde, att kommittén finner sig böra föreslå att även besvär i dessa ärenden skall prövas av administrativ domstol.

Den nuvarande bestämmelsen i regeringsrättslagens enumeration om mål huruvida jord tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift skall enligt gäl- lande författningar under prästgård eller annat visst hemman brukas även- som mål om beloppet av den avgift »som därav hör till kyrkan erläggas torde- i enlighet med utredningsmannens förslag kunna utgå. Mål om stiftsnämnds beslut i avgiftsfrågan faller nämligen under den föreslagna allmänna bestäm— melsen om mål om beslut av stiftsnämnd rörande förvaltningen av egendom och tvister angående brukningsrätten till jordarna torde vara avsedda att. instämmas till allmän domstol. Bestämmelsen i enumerationen om mål om- villkor för utarrendering av prästerskapet eller kyrkor anslagen jord, som enligt vad författningarna stadgar skall under arrende upplåtas, omfattas- — till den del den fortfarande är aktuell _ också av nyssnämnda allmänna bestämmelse om beslut av stiftsnämnd och kan därför likaledes utgå.

Kommittén har övervägt, huruvida vid bestämmandet av administrativ domstols kompetensområde någon motsvarighet till stadgandet i 2 5 5:0) åttonde stycket regeringsrättslagen behöver medtagas. I huvudsaklig över-- ensstämmelse med utredningsmannens förslag förordar kommittén, att före-— skrift meddelas om att administrativ domstol skall handlägga mål om redo-— visning för kyrkliga tillgå-ngar eller undervisningsverks inkomster och ägo-' delar. Det synes nämligen ej uteslutet, att dylika mål, som är av rättslig- karaktär, fortfarande kan förekomma.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att av de mål, om vilka-

är fråga i detta avsnitt, administrativ domstol skall handlägga dels mål om beslut av stiftsnämnd rörande förvaltningen av prästlönetillgång eller annan egendom så ock av statskontoret i vad avser prästlönetillgång inom Stock- holms stift, såframt ej beslutet rör fråga som avses i 31 5 1 mom., 46, 48 eller 50 5 ecklesiastika boställsordningen eller 5 5 lagen angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, dels mål om beslut av domkapitel rörande placering av prästlönefond för visst pastorat, dels ock mål om redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter, förslag till lag om ändrad lydelse av 15 och 58 55 ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), förslag till lag om ändrad lydelse av 7 5 3 mom. prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570) och förslag till lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond. Lagförslaget rörande ecklesiastika boställs- ordningen innefattar även några redaktionella ändringar. Sålunda samman— föres det nuvarande klagoförbudet i 15 å fjärde stycket med klagoförbuden i 58 g, och bestämmelsen i 58 5 om talerätt mot stiftsnämnds beslut, som av- ses i 44 å femte stycket, strykes i anledning av det nya innehåll som sist- nämnda lagrum erhållit genom lagändring den 3 december 1965 (nr 580).

Författningsförslag nr 2 och 62—64.

50) Mål om gravrätt m. m. Här behandlas mål enligt lagen den 18 oktober 1963 (nr 537) om gravrätt

m. m.

Regeringsrätten upptar och avgör enligt 2 5 910) sjunde stycket regerings— rättslagen mål om förordnande jämlikt 11 5 lagen om gravrätt m.m. eller om beslut, som avses i 16 & samma lag, samt enligt 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen mål om vitesföreläggande jämlikt 15 5 lagen om gravrätt m.m. utom såvitt angår kommuns åligganden enligt lagen.

I övrigt prövas hithörande mål av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén Det synes inte föreligga någon anledning att ändra gränsdragningen mellan Kungl. Maj :t-s i statsrådet och administrativ domstols kompetens på det om- råde varom här är fråga. Kommittén föreslår därför, att besvär över läns- styrelses beslut i ärende, s-om avses i 11 5, 15 å andra stycket eller 16 5 lagen om gravrätt m.m., skall avgöras av administrativ domstol. Detsamma före- slås skola gälla talan mot länsstyrelses beslut enligt 15 5 första stycket sam- ma lag, såvitt fråga ej är om kommuns åliggande. I övrigt bör besvär över länsstyrelses beslut enligt lagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag

om ändrad lydelse av 17 5 lagen den 18 oktober 1963 (nr 537) om gravrätt m. m. Av redaktionella skäl synes det ej lämpligt att i lagen reglera besvärs- ordningen för beslut enligt administrativa författningar, som utfärdats med stöd av lagen.

F örfattningsförslag nr 65.

51) Mål om optionsrätt m. m.

Här behandlas administrativa besvärsmål rör-ande andra arrenden av publik jord än ecklesiastika arrenden. Kommunalbesvär samt mål om arrende- nämnds beslut, friköp, ställande av säkerhet och utvångsutförande behand— las dock i andra sammanhang och faller därför utanför ramen för detta avsnitt.

Bestämmelser .i ämnet finns vi KF den 22 juni 1934 (nr 320») angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, stadgan den 15 november 1945 (nr 751) angående utarrendering av universitetsjord och flera andra författningar.

Enligt 2 & 9:o) åttonde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om optionsrätt till arrende.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 208—210) Vissa frågor av rättslig beskaffenhet är enligt såväl förfatutningsbestämmel- serna som i arrendeavtalen intagna föreskrifter avsedda att regleras i admi— nistrativ ordning. Dessa är väl lämpad—e att handläggas av regeringsrätten, oavsett huruvida möjlighet föreligger att vinna omprövning vid allmän dom- stol. Till denna grupp hör först och främst mål om optionsrått. Utrednings- mannen föreslår att sådana mål fortfarande skall prövas av regeringsrätten. .

Enligt utredningsmannens förslag skall i regeringsrättskatalogen uppta- gas mål om fastställande av arrendevillkor för åtnjutande av option-srätt. Såsom skäl härför anföres främst, att arrendevillkoren, teoretiskt sett, kan fastställas på sådant sätt, att optionsrätten blir värdelös för arrendatorn. Principiellt sett är därför frågan om arrendevillkorens fastställande så nära förbunden med frågan om optionsrätt, att dessa frågor bör jämställas i full- följdshänseende. Vidare erinras om att regeringsrätten är behörig att upp— taga besvärsmål rörande arrend—evillkoren för åtnjutande av optionsrätt vid de ecklesiastika arrendena.

Mål om föreläggande, som meddelats vid ekonomi-sk besiktning av publik jord, skall enligt utredningsmannens förslag prövas av regeringsrätten. An— ledning anses ej finnas att här göra något undantag från den av utrednings- mannen föreslagna allmänna kompetensregeln rörade individuella påbud.

Övriga administrativa besvärsmål, om vilka här är fråga, skall enligt ut— redningsmannens förslag behandlas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Målen rör lämplighetsfrågor eller tvister, vilka bör vinna sin lösning i vanlig rätte- gångsväg, eller ock beslut, som är likställda med en enskild parts viljeför- klaring.

Yttrande

Regeringsrättens flesta ledamöter avstyrker utredningsmannens förslag att i regeringsrättskatalogen skall uppföras mål om fastställande av arrendevill— kor för åtnjutande av optionsrått. Gällande föreskrifter om uppskattnings- förfarandet och domänstyrelsens prövning av arrendevillkoren innefattar enligt ledamöternas uppfattning tillräckliga garantier för att risken för ett så ohemult fastställande av arrendevillkoren, att optionsrätten därigenom göres illusorisk, blir till den grad begränsad, att en överflyttning av dessa mål till regeringsrätten framstår sås-om ej påkallad. Vidare understrykes, att prövningen av arrendevillkoren rör så utpräglade uppskattnings- och lämp- lighetsfrågor, att besvärsprövningen -i dylika mål enligt eljest tillämpade principer för kompetensfördelningen bör ankomma på regeringen. Denna skall också, påpekar ledamöterna, enligt utredningsman-nens förslag pröva besvärsmål rörande villkoren vid arrende av kronoegendom, når optionsrätt ej föreligger. En jämförelse med de ecklesiastika boställena anses inte bä— rande, därför att fastställandet av arrendevillkoren beträffande dessa bo- ställen tillkommer regeringsrätten, antingen arrendatorn är optionsberätti- gad eller ej. Den gällande kompetensfördelningen av mål rörande tillämpning av den ecklesiastika boställsordningen innebär för Övrigt, framhåller leda- möterna, ett avsteg från vedertagna grundsatser genom att till regerings— rättens prövning hänskj utits åtskilliga mål, som ej kan sägas innefatta verk- lig rättstillämpning.

Förvaltningsdomstolskommitlén Frågan om optionsrätt till arrende och fastställandet av arrendevillkoren för åtnjutande av sådan rätt torde få anses så nära förbundna med varandra, att starka skäl talar för att dessa frågor i sista instans bör prövas av samma organ. Bestämmandet av arrendevillkoren innefattar, såsom framhållits av regeringsrättens flesta ledamöter, så utpräglade uppskattnings- och lämp- lighetsfrågor, att besvärsprövningen i mål därom bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. Då frågan huruvida arrendator äger options-rätt till arren- de ej slutligt avgöres i administrativ ordning utan kan bli föremål för om— prövning vid allmån domstol, synes det ligga närmast till hands, att även i denna fråga besvärsprövningen ligger hos Kungl. Maj:t i statsrådet, som sålunda slutligt skall avgöra jordägars-idans ståndpunkt. Från rättssäker— hetssynpunkt synes det ej föreligga behov av att en arrendator av publik jord skall ha flera möjligheter än en arrendator av enskild jord att erhålla

546 en domstolsprövning av frågan om rätten till nytt arrende. Kommittén före- slår således, såvitt avser förevarande sammanhang, att både mål om options- rätt till arrende och mål om fastställandet av arrendevillkoren för åtnjutan- de av sådan rått skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Frågan huruvida arrendator eftersatt sina skyldigheter avgöres i händel- se av tvist i princip av allmän domstol. Föreläggande, som meddelas vid ekonomisk besiktning, har närmast karaktären av ett partsbesked. Övervä- gande skäl synes tala för att i förevarande sammanhang besvär över sådant föreläggande bör pröva-s av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Också övriga ärenden, som faller inom ramen för detta avsnitt, bör enligt kommitténs uppfattning avgöra-s av Kungl. Maj:t i statsrådet.

52 ) Mål om friköp av jord

Här behandlas mål om rätt för arrendator eller annan innehavare av kronan, menighet eller allmän inrättning tillhörig jord att med äganderätt inlösa egendomen eller att övertaga densamma under åborätt enligt lagen om upp- låtelse u-nder åborätt av viss jord samt om villkoren härför.

Bestämmelser i ämnet finns bl.a. i K—K den 26 juni 1925 (nr 291) angå- ende allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna, KK den 2 juni 1950 (nr 339) med vissa bestämmelser rörande äldre kronolägenheter, KK den 17 juni 1943 (nr 532) angående upplåtelse av kr-onotorp, KF den 25 maj 1945 (nr 262) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m.m. samt lagen den 4 juni 1926 (nr 189) om upp- låtelse under åborätt av viss jord.

Det ankommer på regeringsrätten att upptaga och avgöra enligt 2 5 9:0) andra stycket regeringsrättslagen mål om rätt för åbo att enligt 1926 års lag inlösa fastighet samt enligt 2 5 10:0) första stycket regeringsrättslagen mål om rättighet till och villkoren för skatteköp av kronan, menighet eller all- män inrättning tillhörig fastighet, so-m jämlikt författningarna får till skatte försäljas, och om fastställande av skatteköpeskilling.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 210—213) Enligt utredningsmannens förslag skall regeringsrätten handlägga mål om arrendator eller annan innehavare av kronan, menighet eller allmän inrätt- ning tillhörig jord författningsenligt tillförsäkrad rätt till inlösen eller till upplåtelse under åborätt och om villkoren härför. Denna bestämmelse om— fattar till en början mål om skatteköp och mål om inlösen av fastighet, som är upplåten enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord. Den äger vid-are tillämpning på mål om rätt för kolonist att med äganderätt inlösa kolonatet eller att övertaga detsamma under åborätt enligt nyssnämnda lag.

Bestämmelsen är också avsedd att innefatta mål om nyttjanderättshavares motsvarande rätt enligt 7 5 1945 års förordning. Beträffande sistnämnda målgrupp framhåller utredningsmannen, att 1945 års förordning visserligen lämnar domänstyrelsen viss frihet att vägra hembud men att detta ej får ske med mindre särskilda omständigheter kan åberopas till stöd för väg- randet; övervägande skäl synes därför utredningsmannen tala för att besvär, som anföres mot domänstyrelsens beslut att vägra hembud, bör behandlas av regeringsrätten. Kungörelsen angående upp-låtelse av kronotorp tillför- säkrar inte kronotorpare någon inlösenrätt. Besvär mot domänstyrelsens beslut att avslå ansök-an om inlösen enligt sistnämnda författning skall där- för enligt utredningsmannens förslag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Yttranden

Kammarkollegiet upplyser att mål om skatteköp alltjämt förekommer hos kollegiet och tillstyrker att skatteköpsmålen ingår i regeringsrättslagens enumeration.

Regeringsrättens flesta ledamöter framhåller att den befogenhet att vägra hembud, som enligt 1945 års förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m.m. tillkommer domänstyrelsen, torde vara sådan, att den i särskilda fall kan lämna utrymme för en ren lämplighetsprövning. Så stora möjligheter att vägra hembud torde stå öppna för domänstyrelsen, att enligt ledamöternas uppfattning rätt att erhålla hembud inte kan anses tillkomma nyttjanderättshavaren. Besvärsprövningen synes ledamöterna följaktligen i nu ifrågavarande mål böra, såsom hittills, ankomma på regeringen. För undanröjande av tvekan rörande regeringsrättens kompetensområde i före— varande hänseende anses den föreslagna enumerationsbestämmelsen böra förtydligas.

F örvaltningsdomstolskommittén

Besvärsmål rörande inlösen av kronotorp torde liksom hittills böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt 7 5 1945 års förordning angående försäljning i vissa fall av krono- egendom m.m. äger domänstyrelsen vägra hembud när särskild—a förhållan- den motiverar detta. Utrymme kan sålunda finnas för en ren lämplighets— prövning. Redan med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för att be- svär över domänstyrelsens ifrågavarande beslut prövas av regeringen. Här- för talar också, att i de fall Kungl. Maj:t har att besluta om försäljningen hembudsfrågan prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommit-tén föreslår där- för, att besvärsmål om hembud enligt 1945 års förordning även fortsätt- ningsvis skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Upplåtelse av kolonat har inte fått äga rum efter utgången av juni 1943. Frågan om rätt för kolonist att med äganderätt inlösa kolonatet eller att övertaga detsamma under åborätt har ej längre någon nämnvärd aktualitet.

Något behov av att genom en författningsändring överföra handläggningen av mål om sådan rätt för kolonist från regeringens till administrativ dom- stols handläggning synes under dess-a förhållanden inte föreligga.

Mål om rätt för åbo att enligt 1926 års lag inlösa fastighet bör enligt kom- mitténs mening också i fortsättningen prövas av administrativ domstol.

Mål om rättighet till och villkoren för skatteköp och om fastställande av skatteköpeskilling förekommer alltjämt och torde liksom hittills höra av- göras av förvaltningsdomstol.

Bestämmelser om administrativ domstols kompetens i inlösningsmålen enligt 1926 års lag har intagits i det förut omnämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 45 5 lagen den 4 juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av viss jord.

Då målen om skatteköp och om fastställande av skatteköpeskilling så småningom torde komma att försvinna, synes anledning ej föreligga att för dessa måls del införa en ny fullföljdsordning med kammarrätt såsom mel- laninstans. Föreskrift innefattande oförändrad kompetensfördelning i fråga om dessa mål har införts i övergångsbeståmmelserna till förslaget till lag om regeringsrätten.

F örfattningsförslag nr 1 och 61.

53 ) Mål om utfärdande av skattebrev å nybygge

Om nybyggare vederbörligen fullgjort sina byggn-ads- och odlingsskyldig— heter, är han författningsenligt berättigad att få nybygget omfört till skatte utan att erlägga köpeskilling. Tidigare inskränktes i vissa fall vederböran- des dispositionsrätt till skogen. Villkor av detta slag meddelas emellertid numera inte, därför att skog, varom här är fråga, faller under bestämmel- serna i skogsvårdslagen.

Enligt 2 5 10:0) andra stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid.

Utredningsmannen (bet. s. 213 och 214)

Nu ifrågavarande mål bör fortfarande avgöras av regeringsrätten. Med hän- syn till bestämelserna i KK den 26 juni 1936 (nr 356) med ändrade bestäm- melser rörande den omfattning, i vilken kronans jordebok skall föras, m. m. föreslås att målgruppen skall benämnas »mål om utfärdande av skattebrev å nybygge».

Yttrande

Kammarkollegiet upplyser, att vid ifrågavarande tidpunkt inemot 300 ny- byggen kvarstod i Norrbottens och Västerbottens län och att skatteomföring av nybyggen förekommer tämligen ofta. Även om besvär sällan anföres i

detta sammanhang, bör enligt kollegiets mening ifrågavarande grupp av besvärsmål ej uteslutas ur regeringsrättslagens enumeration.

Förvaltningsdomstolskommittén

Då mål om utfärdande av skattebrev å nybygge har rättslig karaktär, före— slår kommittén att ifrågavarande mål skall tillhöra administrativ domstols prövning.

Målgruppen torde så småningom försvinna. På grund härav 'torde det ej finnas anledning att för dessa måls del införa en ny fullföljdsordning med kammarrätt såsom mellaninstans. Föreskrift innefattande oförändrad kom- petensfördelning har intagits i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om regeringsrätten.

Författningsförslag nr 1.

54 ) Mål om häradsallmänningar och allmänningsskogar

Här behandlas mål om tillämpning av lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar och lagen samma dag (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Mål om besvär mot beslut på delägar- eller allmän- ningsstämma samt mål om utlysande av sådan stämma har behandlats i tidigare sammanhang och faller därför utanför ramen för detta avsnitt.

Det ankommer på regeringsrätten att upptaga och avgöra enligt 2 5 10:0) tredje stycket regeringsrättslagen mål om avlösning av rätt till delaktighet i häradsallmänning eller i allmänningsskog samt enligt 2 5 17 :o) tionde styc- ket samma lag mål om vitesföreläggande, som omförmäles i 17 & häradsall- män-ningslvagen och 16 5 lagen om allmänningsskogar.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 214—-216) Regeringsrätten bör handlägga dels de mål rörande tillämpningen av härads- allmänningslagen och lagen om allmänningsskogar, som enligt gällande kompetensfördelning skall upptagas och avgöras av regeringsrätten, dels oclc mål om länsstyrelses beslut i anledning av ansökan om införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog. Samtliga dessa mål har nämligen karaktären av rättsärenden.

Förvaltningsdomstolskommittén

Mål om avlösning av rätt till delaktighet i häradsallmänning eller i allmän- ningsskog innefattar rättsfrågor och bör därför handläggas av administrativ domstol. De vitesförelägganden, om vilka fråga är i förevarande författ— ningar, bör enligt kommitténs uppfattning — utan hinder av att föreläggan- dena riktar sig mot organ för menighet _ också prövas av administrativ

domstol. Vid ansökan om införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog skall länsstyrelsen meddela förordnande om markens in- förlivning, därest laga hinder ej möter för bifall till ansökningen. Med hän— syn härtill bör också mål om länsstyrelses beslut i anledning av sådan an— sökan tillhöra administrativ domstols kompetensområde.

" Övriga besvärsärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, synes böra prö- vas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i de tidigare nämnda förslagen till lag om ändrad lydelse av 47 5 lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar och till lag om ändrad lydelse av 46 5 lagen samma dag (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

F örfattningsförslag nr 12 och 13.

55 ) Mål om avsöndrade lägenheter

Här behandlas mål om avgäld från avsöndrad lägenhet samt mål om fördelning av mantal eller utskylder mellan st—amfastighet och avsöndrad lägenhet. Bestämmelser i ämnet finns i lagen den 25 maj 1905 (nr 31 s. 1) rörande avgäld frå-n avsöndrad lägenhet och lag-en den 19 april 1907 (nr 15) angående avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet.

Enligt 2 5 11:0) första stycket regeringsrättslagen ankommer det på re- geringsrätten att upptaga och avgöra nyssnämnda mål.

Utredningsmannen (bet. s. 216—218) Ansökningar enligt 1905 års lag skulle göras före den 1 januari 1917. Man torde därför ej längre behöva räkna med mål enligt den lagen. För ansökan Om avlösning av avgäld enligt 1907 års lag finns ingen preklusionstid stad- gad. Man vågar ej med visshet antaga, att sådana mål ej längre kan före- komma. Utredningsmannen föreslår att dylika mål fortfarande skall tillhöra regeringsrättens kompetensområde. Någon speciell bestämmelse i ämnet an- ses ej erforderlig utan målen hänföres under den supplerande allmänna rubriken »mål om skyldigheter, vilka åtfölja fastighet».

Yttrande Kammarkollegiet upplyser, att avlösning av avgäld enligt 1907 års lag allt- jämt sker.

Förvaltningsdomstolskommittén

De mål om avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet, som alltjämt kan förekomma, bör såsom avseende rättsfrågor behandlas av administrativ domstol.

Kommittén föreslår att dessa mål, jämte vissa andra mål som berörs i andra sammanhang, skall hänföras under den gemensamma rubriken »mål

551 om förmåner, rättigheter eller skyldigheter, vilka åtfölja fastighet». Bestämmelse om administrativ domstols kompetens i dessa mål har in- tagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter. Författningsförslag nr 2.

56) Mål om tomtmätning m. m.

Bestämmelser om tomtmätning och gränsbestämning finns i 2 kap. lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. Nämnas bör i detta sammanhang även KK den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregist—erväs-endet i rikets städer.

Enligt 2 5 llzo) andra stycket regeringsrättslagen ankommer det på re— geringsrätten att upptaga och avgöra mål om tomtmätning. I 2 & 13zo) and- ra stycket samma lag föreskrives vidare att regeringsrätten skall upptaga och avgöra mål om förordnanden till lantmäteriförrät—tningar.

Utredningsmannen (bet. &. 218 och 219) Målen om tomtmätn'ing har uppenbarligen karaktär av rättsärenden och bör avgöras av regeringsrätten. Beträffande förordnande för viss person att tjänstgöra såsom förrättningsman för tomtmätning eller att verkställa så- dan förrättning i visst fall föreslås ej heller någon ändring i kompetensför- delningen.

Förvaltningsdomstolskommittén

Beslut som länsstyrelse kan komma att fatta i sådana mål, om vilka fråga är i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad, rör i allmänhet rättsfrågor. Kommittén föreslår därför, att huvudregeln skall vara att besvär över läns- styrelses beslut enligt ifrågavarande kapitel skall prövas av administrativ domstol.

Länsstyrelses beslut enligt 2 kap. 2 5 fastighetsbildningslagen om förord- nande för person att tills vidare tjänstgöra såsom förrättningsman för tomtmätning rör inte något individuellt tomtmätnings- eller gränsbestäm- ningsärende utan avser ett fortlöpande uppdrag. Ett beslut av länsstyrelse rörande sådant förordnande synes vara så besläktat med bes-lut i tjänste- tillsättningsärenden, att besvär över länsstyrelses beslut i detta ämne bör avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet. Besvär över länsstyrelses beslut om förordnande enligt 4 eller 15 5 samma kapitel torde däremot höra handläg- ges av administrativ domstol, därför att förordnandet av förrättningsman gäller en individuell förrättning, beträffande vilken bl. _a. skall prövas huru- vida föru—tsä'ttningarna för sådan förrättning är för handen.

Där under förrättning särskilda signaler eller märken prövas nödiga för mätningen eller gränsbestämningen, äger förrättningsman-nen anbringa så- dana. H-an måste dock enligt 2 kap. 6 å fashighetsbildningslagen inhämta

polismyndighetens tillstånd, såvitt anledning förekommer att dylika sig- naler eller märken kan vålla hinder eller olägenhet för samfärdseln. Det synes kommittén inte föreligga skäl att tillåta klagan över det beslut läns- styrelsen efter besvär kan komma att fatta i ett sådant tills-tåndsärende.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen har inta- gits i det tidigare omnämnda förslaget till lag om ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning -i stad. I den föreslagna lagen har även införts bestämmelser om klagan hos länsstyrelse över vissa beslut av bygg— nadsnämnd enligt 2 kap. samt över beslut av polismyndighet enligt 2 kap. 6 5.

I 1936 års kungörelse omnämnes viss-a beslut vilka i händelse av besvär torde böra prövas av administrativ domstol. Spörsmålet om fullföljdsord- ningen med avseende på beslut av denna typ behandlas emellertid i andra sammanhang och regleras genom de föreslagna ändringarna i kommunal- lagarna och genom förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2, 7, 8 och 43.

57) Mål om avstyckning och annan jorddelning

Här behandlas mål om avstyckning enligt 5 kap. lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, mål som avses i 6 kap. 9 5 samma lag och 19 kap. 13 5 lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet samt mål enligt lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmel- ser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m.m. Genom sistnämnda lag har i stort sett upphävts lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa om- råden av stad.

Enligt 2 5 11:0) tredje stycket regeringsrättslagen ankommer det på re- geringsrätten att upptaga och avgöra mål om avstyckning enligt 5 kap. la- gen om fastighetsbildning i stad. I 2 5 13:0) andra stycket regeringsrättsla- gen föreskrives vidare att regeringsrätten skall upptaga och avgöra mål om förordnanden till lantmäteriförrättningar.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 219—223)

Mål, som rör klander eller fastställelse av avstyckningsförrättning enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen, avser rättsfrågor och bör därför avgöras av regeringsrätten.

Besvärsmål rörande meddelande av avstyckningsförbud enligt 5 kap. 8 5 2 mom. fastighetsbildningslagen eller 19 kap. 13 5 3 mom. jorddelningsla- gen skall enligt utredningsmannens förslag avgöras av Kungl. Maj :t i stats- rådet efter det att regeringsrätten obligatoriskt avgivit utlåtande i målen.

Såsom skäl för regeringens beslutanderätt anföres det samband, som består mellan fråga om meddelande av avstyckningsförbud för visst område samt frågan om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan inom samma om- råde, ävensom det förhållandet att avstyckningsförbud ofta kombineras med förbud mot nybyggnad. Det kan enligt utredningsmannens mening inte vara tillfredsställande att olika regler gäller om beslutanderätten i dessa frågor. Regeringsrättens obligatoriska hörande motiveras med att ett avstycknings- förbud innefattar en inskränkning i ägarens förfoganderätt och är nära be- släktat med ett individuellt förbud.

Ärenden enligt 5 kap. 8 5 1 eller 2 mom. fastighetsbildningslagen, 6 kap. 9 & samma lag eller 19 kap. 13 5 2 eller 3 mom. jorddelningslagen rörande dispens från legalt eller meddelat förbud mot avstyckning eller annan jord- delning skall enligt utredningsmannens förslag likaledes avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet efter regeringsrättens hörande. Anledningen till att be— slutanderätten förlägges till regeringen är sambandet med planärendena samt angelägenheten av att samma myndighet, som beslutar om avstyck- ningsförbud, äger att bestämma, huruvida dispens från ett meddelat sådant förbud får beviljas. Bestämmelsen om regeringsrättens obligatoriska höran- de åsyftar att förhindra sådana inskränkningar i ägarens förfoganderätt, som inte är nödvändiga från plansynpunkt.

Besvärsmål rörande länsstyrelses beslut om meddelande av anvisningar enligt 5 kap. 8 5 2 mom. fastighetsbildningslagen eller 19 kap. 13 5 3 mom. jorddelningslagen samt besvärsmål rörande lantmäteristyrelsens beslut jäm- likt 1948 års lag är enligt utredningsmannens mening uppenbarligen av den beskaffenhet, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet att avgöra dem.

Ingen ändring föreslås i kompetensfördelningen beträffande mål om för- ordnande till lantmäteriförrättning.

Yttranden

I remissyttrandena behandlas närmare endast målen om meddelande av av- styckningsförbud och om dispens från legalt eller meddelat förbud mot av— styckning eller annan jorddelning.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att sambandet med planärendena är så stort och planfrågan utan tvekan så dominerande, att anledning att belasta regeringsrätten med nyssnämnda målkategorier inte kan anses före- ligga.

Regeringsrättens flesta ledamöter finner det uppenbart att avgörandet av förevarande mål bör tillkomma regeringen. Förslaget att regeringsrätten skall obligatoriskt höras i dessa mål biträdes ej. Såsom skäl härför åberopas dels de betänkligheter mot en utökning av det antal mål, vari regeringsrät— ten obligatoriskt har att yttra sig, som ledamöterna generellt anfört, dels ock det förhållandet att ingreppet i fastighetsägarens rättssfär redan skett

eller avses skola ske genom områdets planläggning och att styckningsförbu- det endast kan sägas vara en av de rättsverkningar, som följer av planlägg- ningen. Regeringsrätten skulle också för avgivande av yttrande i förevaran- de mål främst ha att bedöma innebörden av befintlig eller väntad planlägg- ning. Av de mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, bör enligt ledamöternas uppfattning endast mål om besvär över avstyckningsförrättning och fast- ställande av sådan förrättning tillhöra regeringsrättens avgörande.

Sveriges advokatsamfund uttalar att i de här aktuella målen regerings— rättens utlåtande utgör en förutsättning för att den föreslagna ordningen skall kunna godtagas. Målen anses helst böra överföras till regeringsrättens avgörande.

Lantmäteristgrelsen förordar, med hänsyn till rättsskyddsintressets fram- trädande betydelse, att förevarande mål skall handläggas av regeringsrätten. Styrelsen framhåller i sammanhanget bl.a., att mål om avstyckningsförbud _ i motsats till byggnadsmål — aldrig i första instans handlägges av Kungl. Maj:t, att frågan om utfärdande av avstyckningsförbud inte kan bedömas efter helt enahanda grunder som frågan om meddelande av nybyggnadsför- bud, att avstyckningsförbud ej meddelas i tillnärmelsevis samma omfattning som nybyggnadsförbud med motsvarande syfte och att den av utrednings- mannen föreslagna handläggningen av mål om avstyckningsförbud och mål om nybyggnadsförbud inte är enhetlig, eftersom regeringsrätten endast i fråga om avstyckningsförbuden skall avgiva yttrande i målet. Beträffande mål om dispens från meddelat avstyckningsförbud göres en jämförelse med den prövning av avstycknings lämplighet från bl.a. planpolitisk synpunkt, som sker i fall då länsstyrelsen avstått från att utfärda avstyckningsförbud. Prövningen sker då, understryker lantmäteristyrelsen, i vart fall i högsta instans vid domstol. Vad angår mål om dispens från legalt förbud mot av- styckning o.d. framhålles bl.a., att den samhälleliga målsättningen beträf— fande områdets utnyttjande är klarlagd och att dispensfrågorna mera får karaktär av jämkningar och anpassningar inom ramen för den allmänna målsättningen.

Överlantmätaren i Örebro län berör frågan om domstolsprövning vid lång- variga avstyckningsförbud.

Förvaltningsdomstolskommittén

Mål om besvär över avstyckningsförrättning och om fastställelse av sådan förrättning avser rättsfrågor, som bör handläggas av administrativ domstol. Besvär över länsstyrelses beslut om förordnande av förrättningsman enligt 5 kap. 2 & sista stycket fastighetsbildningslagen torde likaledes böra avgö- ras av förvaltningsdomstol. Länsstyrelsen skall nämligen bl. a. pröva, huru- vida förutsättningarna för förrättning av ifrågavarande slag är för handen. Klagan över länsstyrelses beslut enligt 5 kap. 2 5 första stycket samma lag torde däremot böra handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet, därför att ären- det inte rör en individuell avstyckning utan avser ett fortlöpande uppdrag.

Fråga om meddelande av avstyckningsförbud, när fråga väckts om upp- rättande av stadsplan eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan, äger — liksom motsvarande nybyggnadsförbud —— ett sådant samband med frågorna om planläggningen, att målen synes böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta planmyndighet. De ärenden om dispens från legalt eller meddelat förbud mot avstyckning eller annan jorddelning, om vilka i detta avsnitt är fråga, äger också ett sådant sammanhang med planärendena, att avgöranderätten bör ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. För ingendera av dessa målgrupper torde det vara ändamålsenligt att stadga, att administrativ domstol obligatoriskt skall avgiva utlåtande. Behovet att inhämta domstols yttrande före avgörandet torde få prövas av regeringen från fall till fall. Det torde kunna förutsättas att parts yrkande om inhäm- tande av sådant yttrande så långt som möjligt kommer att bifallas, därest !» ärendet innefattar rättsliga problem av större vikt. il Länsstyrelses anvisningar enligt 5 kap. 8 g 2 mom. fastighetsbildnings- lagen eller 19 kap. 13 g 3 mom. jorddelningslagen och lantmäteristyrelsens ; beslut enligt 1948 och 1964 års lagar är av den generella natur, att eventuella ! besvärsärenden bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I enlighet med det anförda har bestämmelser om kompetensfördelningen av mål enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen intagits i det tidigare om- j nämnda förslaget till lag om ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om 1 fastighetsbildning i stad. * Författningsförslag nr 43.

58 ) Mål rörande tillämpning av lagarna om inskränkningi rätten att förvärva fast egendom m. m.

Här behandlas mål rörande tillämpningen av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i Vissa bolag och jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). Av visst intresse för kompetensfördelningen av mål enligt sistnämnda lag är jordförvärvskungörelsen den 14 maj 1965 (nr 292).

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde fortfarande lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom samt jordförvärvslagen den 3 juni 1955.

Enligt 2 5 11:0) fjärde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege— ringsrätten att upptaga och avgöra mål huruvida fastighet är av beskaffen- het att den får förvärvas av bolag eller förening.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, torde avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 223—229)

Då 1955 års jordförvärvslag ingrep i såväl säljarens som köparens rätt att fritt överlåta och förvärva fast egendom, var mål som rörde tillämpningen

556 av denna lag av övervägande rättslig beskaffenhet. Den inskränkning i hand- lingsfriheten, som lagen gjorde, kunde understundom vara av stor ekono- misk betydelse för dem som berördes. Samtidigt måste emellertid beaktas, att en av lagens viktigaste uppgifter var att utgöra ett instrument för jord- brukets rationalisering. Denna uppgift tillgodosågs bäst, om Kungl. Maj:t i statsrådet hade sista avgörandet, och syntes vara av sådan betydelse för det allmänna, att de enskilda medborgarnas rättsskyddsintresse i viss mån bor- de vika. Härtill kom att i vissa fall lantbruksnämnds beslut om bifall till ansökning om tillstånd enligt 1955 års jordförvärvslag skulle underställas prövning av lantbruksstyrelsen, som i sin tur ägde underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Mot denna bakgrund föreslog utredningsmannen, att mål om beslut rörande tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet skulle avgö- ras av Kungl. Maj:t i statsrådet, men att det samtidigt skulle stadgas, att regeringsrätten obligatoriskt skulle avgiva utlåtande i ärendena. Utrednings- mannen ansåg vidare, att det i enhetlighetens intresse var önskvärt att ytt- rande från regeringsrätten inhämtades också i ärenden om förvärvstillstånd, som efter underställning prövades av Kungl. Maj:t. Nyssnämnda kompe- tensbestämmelse omfattade även talan, som _ efter det att tillstånd med- delats på vissa villkor _ väcktes om befrielse från eller lindring av villkor. Besvärsmål om förvärvstillstånd för utländsk medborgare enligt 1 5 1916 års lag borde enligt utredningsmannens mening fortfarande prövas av re- geringen. Såsom skål härför anfördes i främsta rummet, att lagen inte ger utlänning någon rätt att erhålla förvärvstillstånd och att prövningen skall ske under hänsynstagande till försvarssynpunkter och andra allmänna in- tressen. Det påpekades också, att förslaget låg i linje med vad som gäller beträffande rätt för utländska bolag och föreningar att här idka näring. Skäl ansågs ej föreligga att frångå den nuvarande ordningen för prövning av besvärsmål, avseende huruvida fastighet är av beskaffenhet att den får förvärvas av bolag eller förening. Med anledning härav och då 1925 års lag avsåg även stiftelser föreslog utredningsmannen, att i regeringsrättskatalo- gen skulle upptagas mål om länsstyrelses beslut, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den får förvärvas av bolag, förening eller stiftelse. Utredningsmannen föreslog vidare, att det skulle ankomma på regerings- rätten att avgöra mål rörande förordnande om försäljning av fast egendom, som inropats på exekutiv auktion, mål rörande sökt anstånd med sådan för- säljning (11 5 1955 års lag) samt mål rörande utseende av ombud för ut— länning enligt 17 5 1916 års lag. Samtliga dessa ärenden betraktades av ut- redningsmannen som rättsärenden.

Yttranden

Mot utredningsmannens förslag i förevarande avsnitt hade Östergötlands läns hushållningssällskap inte något att erinra.

Den föreslagna kompetensfördelningen av mål om beslut rörande tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet berördes i flera yttranden. Sveriges advo- katsamfund anförde att skälen för att dessa mål skulle avgöras av regering— en inte syntes vara av sådan tyngd att målen _— med hänsyn till den bety— dande inskränkning i medborgarnas handlingsfrihet som 1955 års jordför- värvslag innebar — borde undandragas regeringsrättens avgörande. Den omständigheten att regeringen i vissa fall avgjorde ärenden av detta slag efter underställning från lantbruksstyrelsen borde enligt samfundets mening inte få leda till minskning av rättsskyddet i övriga, till antalet övervägande fall. Sveriges Iantbruksförbund förklarade att förbundet övervägt om ej före- varande mål borde överflyttas till regeringsrätten. Då emellertid 1955 års jordförvärvslag skulle överses av 1958 års jordlagsutredning, biträdde för— bundet utredningsmannens förslag. Lantbruksstyrelsen framhöll att det var ett angeläget intresse att nu ifrågavarande besvärsmål snabbt avgjordes, därför att en tidsutdräkt kunde medföra betydande olägenheter för både köpare och säljare. Avgörandet hos Kungl. Maj :t gick i en del fall snabbt men hade också i en del fall tagit lång tid. Det ingav enligt lantbruksstyrel— sens mening betänkligheter att inrätta ännu en obligatorisk remissinstans, vilket skulle ytterligare fördröja målens avgörande. En avsevärd del av må- len syntes styrelsen vara beroende huvudsakligen av en lämplighets- eller skälighetsprövning. En sådan lösning borde därför enligt lantbruksstyrel- sens mening övervägas, att regeringsrätten hördes i vissa men inte i alla mål. Styrelsen ifrågasatte att Spörsmålet fick närmare övervägas av 1958 års jordlagsutredning. Regeringsrättens flesta ledamöter tillstyrkte, med hänsyn till jordförvärvslagens innebörd och syfte, att nu ifrågavarande mål avgjordes av regeringen. Samtidigt avstyrkte ledamöterna att före avgöran— det regeringsrätten obligatoriskt skulle avgiva utlåtande i ärendena. Där- emot uttalade de sig för att regeringsrättens yttrande skulle inhämtas när betydelsefulla rättsfrågor förelåg. Anförda generella betänkligheter mot re- geringsrättens obligatoriska hörande ägde enligt ledamöternas mening syn- nerlig styrka i fråga om förevarande mål. Det syntes ej lämpligt att rege- ringsrätten sysselsattes med spörsmål tillhörande jordbrukspolitiken. Det dubbelarbete, som regeringsrättens hörande i dessa tillståndsfrågor skulle medföra, kunde också — framhöll ledamöterna —— i många fall visa sig obehövligt.

Förslaget att regeringsrätten skall handlägga mål om länsstyrelses be- slut rörande förordnande om försäljning av fast egendom, som inropats på exekutiv auktion, lämnades utan erinran av överstäthållarämbetet. Försla— get tillstyrktes också av regeringsrättens flesta ledamöter. Däremot biträdde samma ledamöter ej förslaget att mål rörande anstånd med avyttring enligt 11 5 1955 års.jordförvärvslag skulle avgöras av regeringsrätten. Då enligt 1925 och 1916 års lagar sådant anstånd skulle sökas hos Kungl. Maj:t, syn—

558 tes det ledamöterna riktigast att — för ernående av en likartad behandling — också besvär rörande sökt anstånd enligt 1955 års lag avgjordes av rege— ringen.

Förvaltningsdomstolskommittén

Besvärsmål rörande tillstånd för utländsk medborgare att förvärva eller att efter inrop på exekutiv auktion behålla fast egendom (1 g och 7 $ sista styc— ket 1916 års lag) torde böra avgöras av Kungl. Maj ;t i statsrådet. Härför talar såväl lagens fördelning av beslutanderätten i första instans mellan Kungl. Maj :t och länsstyrelserna som arten av den prövning, vilken kan före— komma i ärendena.

Frågan om rätt för svenskt bolag eller svensk förening att utan hinder av bestämmelserna i 2 5 1916 års lag förvärva byggnad, tomt, upplagsplats m.m. som behövs för bolagets eller föreningens verksamhet (4 5 1916 års lag) avgöres i första instans av länsstyrelsen. Då prövningen avser egen- domens beskaffenhet och behovet av densamma för bolaget eller föreningen, kan prövningen anses vara av rättslig karaktär. Klagan över länsstyrelses beslut i dessa ärenden torde därför även fortsättningsvis böra handläggas av administrativ domstol.

Den nya jordförvärvslagen har till syfte att främja en från samhällelig synpunkt sund utveckling av jordbruks- och skogsbruksnäringarna. Lagen skall bidraga till en från ekonomiska synpunkter rationell användning av jord och skog. En rad olika intressen måste vägas mot varandra och vid tillämpningen av lagen kan hänsyn tagas till omständigheterna i varje en- skilt fall. Enligt 16 5 i lagen äger Kungl. Maj:t förordna att frågor, som enligt lagen ankommer på lantbruksnämnd, i stället skall prövas av lant- bruksstyrelsen eller Kungl. Maj:t och att frågor, som enligt lagen ankommer på lantbruksstyrelsen, i stället skall prövas av Kungl. Maj:t. Förordnanden av denna art har meddelats i jordförvärvskungörelsen. Under nu angivna förhållanden bör enligt kommitténs uppfattning den på Kungl. Maj:t enligt 15 5 första stycket jordförvärvslagen ankommande prövningen av besvär över lantbruksstyrelsens beslut handhavas av regeringen. Det synes kommit— tén inte lämpligt att administrativ domstol obligatoriskt skall avgiva utlå- tande i sådana mål. En dylik ordning skulle medföra ett dubbelarbete, som i många fall kunde visa sig meningslöst, och skulle dessutom fördröja ären— denas slutliga avgörande. Yttrande från administrativ domstol torde inte höra inhämtas i andra fall än när betydelsefulla, svårbedömbara rättsfrågor föreligger i ärendet. Enligt 7 & jordförvärvslagen skall i vissa fall i tillstånds— beslut utsättas vite för underlåtenhet av förvärvaren att infria gjord utfäs— telse. Ett sådant vitesbeslut äger så nära samband med tillståndsfrågan, att besvär rörande vitesbeslutet synes böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet i egenskap av högsta tillståndsmyndighet enligt jordförvärvslagen. Vitesbe- slutet torde böra betraktas såsom en del av tillståndsbeslutet.

Mål rörande förordnande om försäljning på offentlig auktion av egendom, som inropats på exekutiv auktion, torde såsom rättsärende böra handläggas av administrativ domstol. Ansökan om anstånd med avyttrande skall enligt 1916 års lag göras hos Kungl. Maj :t och enligt den nya jordförvärvslagen hos länsstyrelsen. Bestämmelsen i 1916 års lag om Kungl. Maj:ts beslutan- derätt kvarstår oförändrad från lagens tillkomst. Ifrågavarande förläggning av beslutanderätten i anståndsfrågorna enligt 1916 års lag synes inte rimma väl med de nuvarande decentraliseringssträvandena inom förvaltningen och torde ej böra tilläggas avgörande betydelse vid kompetensfördelningen av ärendena om besvär över länsstyrelses beslut i anståndsfrågorna enligt den nya jordförvärvslagen. Då anståndsfrågorna torde kunna anses vara av rättslig natur, synes övervägande skäl tala för att ifrågavarande besvärsf- ärenden enligt 1965 års lag bör prövas av administrativ domstol och att vid en kommande översyn av 1916 års lag en motsvarande decentralisering och kompetensfördelning bör genomföras även för sistnämnda lags del.

Det kan ifrågasättas, huruvida det från rättsskyddssynpunkt föreligger något behov av att länsstyrelses beslut om utseende av ombud för utlän— ning enligt 17 5 1916 års lag skall kunna överklagas. Om besvärsrätten i dessa ärenden bibehålles, torde besvären — på grund av ärendenas likhet med de till allmän domstols kompetensområde hörande ärendena om för- ordnanden av god man för bortovarande — böra handläggas av administra- tiv domstol.

Bestämmelser om den i detta avsnitt förordade kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag och i förslag till lag om ändrad lydelse av 15 å jordför- värvslagen den 14 maj 1965 (nr 290).

Författningsförslag nr 66 och 67.

59 ) Mål rörande tillämpning av de sociala arrendebestämmelserna och lagen om fiskearrenden

Här behandlas mål rörande tillämpningen av de särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden i 2 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom och i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 december 1943 (nr 883) och lagen den 12 april 1946 (nr 148) om vissa ändringar i nyttjanderättslagen samt mål rörande tillämpning av la- gen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord och lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden.

Enligt 2 5 11 :o) femte stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege— ringsrätten att upptaga och avgöra mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelser eller av föreskrifter i lagen om fiskearrenden.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta avsnitt kan bli fråga, handlägges av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 229—232) Mål om dispens, som avses i 2 kap. 68 5 1907 års lag, 4 å 1946 års lag eller 15 5 1957 års lag, skall enligt utredningsmannens förslag fortfarande hand- läggas av regeringsrätten. Såsom skäl för denna kompetensfördelning åbe- ropas, att även om dispensprövningen helt eller delvis innesluter en lämplig- hetsbedömning, prövningen i övervägande grad är av rättslig natur och del- vis är närmare reglerad i lag därigenom att förstnämnda lagrum uppräknar vissa omständigheter, vilka skall särskilt anses såsom sådana särskilda om- ständigheter, vilka utgör dispensförutsättning.

Även dispensärendena enligt 2 kap. 67 5 1907 års lag och motsvarande ärenden enligt 1957 års lag, som innehåller en hänvisning till nyssnämnda lagrum, beröres av utredningsmannen. Denne framhåller, att då besvärsrätt finns föreskriven för ärenden, som avses i 2 kap. 68 5 1907 års lag, men en motsvarande föreskrift inte finns för ärenden enligt 2 kap. 67 5 samma lag, tvekan kan råda huruvida fullföljd av talan mot arrendenämnds beslut i sistnämnda ärenden är tillåten. Uteslutet anses dock inte vara att bestäm- melserna om klagan i 68 5 skulle kunna vinna analogisk tillämpning. En lagändring, varigenom besvärsrätt föreskrives också för de fall som om- fattas av 67 å, förordas av utredningsmannen. Beträffande kompetensför- delningen av dessa mål framhålles, att skälen för att målen hänföres under regeringsrättens kompetens inte är lika starka som när det gäller mål rö- rande dispensärenden enligt 68 å. Angelägenheten av att alla dispensärenden avseende beslut av arrendenämnd vinner en enhetlig behandling vid kompe- tensfördelningen ävensom behovet av rättsskydd föranleder dock utred- ningsmannen att förorda, att även nu ifrågavarande mål skall avgöras av regeringsrätten.

Besvär över länsstyrelses beslut rörande utseende av ledamöter i arren- denämnd anses böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Yttranden Östergötlands läns hushållningssällskap har ej något att erinra mot ut- redningsmannens förslag. Sveriges lantbruksförbund tillstyrker förslaget rörande ärenden enligt 2 kap. 68 5 1907 års lag och 4 5 1946 års lag. För- bundet framhåller i sammanhanget önskvärdheten av att också ärenden, som avses i 2 kap. 67 5 1907 års lag, kan bringas under högre instansers prövning.

Förvaltningsdomstolskommittén

Bestämmelserna i 2 kap. 68 5 1907 års lag är utformade på sådant sätt, att dispensärendena enligt detta lagrum synes böra betraktas såsom rättsären-

den. Något behov av att förbehålla regeringen prövningsrätten i dylika ären- den synes ej föreligga. Ärendena torde därför böra handläggas av administ- rativ domstol. Dispensärenden enligt övergångsbestämmelserna till 1943 och 1946 års lagar om vissa ändringar i nyttjanderättslagen samt enligt 4 5 1946 års lag och 15 5 1957 års lag hänger så nära samman med nyssnämnda dispensärenden, att också de bör avgöras av administrativ domstol.

Kommittén delar utredningsmannens uppfattning om lämpligheten av en lagändring, varigenom besvärsrätt föreskrives också för de tillståndsären- den, som omfattas av 2 kap. 67 5 1907 års lag. Prövningen av sistnämnda tillståndsärenden kan bl. a. avse spörsmålet, huruvida ett försök att kringgå bestämmelserna i 2 kap. 53 5 1907 års lag föreligger. Under sådana förhål- landen torde övervägande skäl tala för att också prövningen av förevarande tillståndsärenden handhaves av administrativ domstol. Tillståndsärenden av denna typ förekommer även enligt 1957 års lag.

Besvär över beslut om utseende av ledamot i arrendenämnd bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. »

Kommittén föreslår således, att samtliga besvärsmål om tillstånd, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall avgöras av administrativ domstol. Be- stämmelser i ämnet har intagits i förslag till lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, förslag till lag om ändrad lydelse av 4 5 lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda bestäm- melser om arrende av viss kommunal jord och förslag till lag om ändring i lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden.

Författningsförslag nr 68—70.

60 ) Mål om tillämpning av ensittarlagen

Här behandlas mål om tillämpning av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upp- låtet område.

Enligt 2 5 13:0) andra stycket regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra besvärsmål rörande ansökan om förordnande till ensittarförrättning. Besvär rörande fråga, som underställts länsstyrelse jämlikt 8 & ensittarlagen, har också avgjorts av regeringsrätten. Är fråga om område i stad eller i samhälle eller annan ort på landet, där de i 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad meddelade bestämmelserna angående av- styckning äger tillämpning, torde det vidare enligt 2 5 11:0) tredje stycket regeringsrättslagen tillkomma regeringsrätten att handlägga besvär över länsstyrelsens beslut i frågor huruvida fastställelse å områdets avskiljande erfordras och får meddelas.

Övriga administrativa besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, torde prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 232—234) Ensittarlagen är visserligen betingad av sociala hänsyn men rör rent privat- rättsliga förhållanden. De administrativa ärenden, som kan förekomma en— ligt lagen, är därför av rättslig natur och faller principiellt inom regerings— rättens kompetens. Av praktiska skäl torde dock undantag böra göras för mål, som avser länsstyrelses beslut enligt 8 5 i fråga huruvida inlösen av område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skulle försvåra planens genomförande eller lämplig tomtindelning. Denna fråga sammanhänger en- ligt utredningsmannens uppfattning så intimt med andra planfrågor, vilka skall avgöras av regeringen såsom högsta planmyndighet, att konsekvensen fordrar, att den prövas av samma myndighet. Utredningsmannen föreslår dock att regeringsrätten obligatoriskt skall avgiva utlåtande i målet.

Yttranden l remissyttrandena behandlas endast målen om länsstyrelses beslut enligt 8 & ensittarlagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att sambandet med planärendena är så stort och planfrågan utan tvekan så dominerande, att anledning att be- lasta regeringsrätten med denna målkategori inte kan anses föreligga.

Regeringsrättens flesta ledamöter finner det uppenbart att avgörandet av förevarande mål bör tillkomma regeringen. Förslaget att regeringsrätten skall obligatoriskt höras i målen biträdes ej. Såsom skäl härför åberopas prövningens natur samt de betänkligheter mot en utökning av antalet mål, i vilka regeringsrätten obligatoriskt har att yttra sig, som ledamöterna gene- rellt anfört.

Överlantmätaren i Örebro län och Iantmäteristyrelsen anser däremot, att också nu ifrågavarande mål bör avgöras av regeringsrätten. Såsom motive- ring anföres, att motsvarande prövning i fråga om avstyckning inom plan- område, där länsstyrelse ej är fastställelsemyndighet, ansetts kunna hän— föras till ägodelningsrätt. Åtskillnad bör göras mellan planering och plan— genomförande. I ärenden av sistnämnda kategori är de allmänna intressena i princip tillgodosedda redan genom den fastställda planen, och de frågor, som uppkommer vid fastighetsbildningen inom denna, anses även när det gäller tolkningen av planens innebörd ytterst vara av rättslig natur.

Förvaltningsdomstolskommittén

Såvitt angår den i 8 € ensittarlagen behandlade frågan huruvida inlösen av område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skulle försvåra planens genomförande eller lämplig tomtindelning synes det kommittén vara ända- målsenligast, att besvärsprövningen handhaves av den högsta planmyndig- heten eller med andra ord Kungl. Maj :t i statsrådet. Något behov av att före-

skriva obligatoriskt hörande av regeringsrätten i dessa ärenden synes ej föreligga.

Den i 13 och 18 55 ensittarlagen omförmälda prövningen huruvida fast- ställelse å områdets avskiljande erfordras samt får meddelas skall enligt lagen i stort sett ske i den ordning, som är stadgad för fastställelse av av- styckning. I överensstämmelse med vad som som tidigare föreslagits beträf- fande mål om fastställelse av avstyckning torde besvär över dylikt beslut av länsstyrelse böra prövas av administrativ domstol. Såsom förordats beträf- fande avstyckningsärendena torde dock klagan över beslut av länsstyrelse rörande undantag, som avses i 5 kap. 8 g 1 mom. lagen om fastighetsbildning i stad eller 19 kap. 13 Q 2 mom. lagen om delning av jord å landet, böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta planmyndig- het.

Övriga administrativa besvärsmål, som behandlas i detta avsnitt, rör rätts- liga frågor, som synes böra bli föremål för judiciell prövning. Kommittén föreslår därför, att ifrågavarande mål skall handläggas av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nytt- janderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Författningsförslag nr 71.

61 ) Mål om tillämpning av lagarna om fornminnen och byggnadsminnen Här behandlas mål om tillämpning av lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen och lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen.

Enligt 2 5 11 :o) sjätte stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om länsstyrelses beslut angående tillämpning av lagen om fornminnen samt mål om tillämpning av lagen om byggnadsminnen. Härutöver är regeringsrätten enligt 2 5 4:0) andra stycket regeringsrättslagen behörig att pröva mål om ersättning, som författnings- enligt utgår av statsmedel.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde beträffande byggnads— minnen äldre bestämmelser på området.

Utredningsmannen (bet. s. 234—237) Enligt utredningsmannens förslag skall regeringsrätten pröva alla mål rö— rande tillämpningen av lagen om fornminnen. Motsvarande förslag fram- lades beträffande mål enligt dåvarande lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Såvitt angår målen enligt fornminneslagen motiverar

utredningsmannen sitt förslag på i huvudsak följande sätt. Den rättsliga regleringen av hithörande område kräver hänsynstagande till delvis mot- stridiga intressen. Ärenden angående skyddsföreskrifter, om vilka här kan bli fråga, är att betrakta som rättsärenden. Anledning föreligger följaktligen ej att frångå den gällande ordningen, enligt vilken mål om länsstyrelses hithörande beslut skall avgöras av regeringsrätten. Principiella skäl talar för att även beslut av riksantikvarien rörande sökt tillstånd till förändring beträffande fast fornlämning följer samma regel. Sådan fråga kan vara av stor betydelse för den enskilde. Även dessa ärenden har karaktären av rätts- ärenden. Detsamma är i allmänhet förhållandet med åtgärd, som omför- mäles i 5 eller 15 5 fornminneslagen. Administrativa besvär över riksan- tikvariens beslut angående ersättning enligt 7 & fornminneslagen avser ock- så en rättsfråga och bör därför principiellt sett avgöras av regeringsrätten. Samma är förhållandet med besvär över beslut om inlösen jämlikt 11 & sam- ma lag. Däremot rör riksantikvariens beslut enligt 10 & fornminneslagen om hittelön väsentligen en skälighetsfråga. Emellertid är här fråga om ersätt- ning, som författningsenligt utgår av statsmedel, och någon rubbning före- slås inte i regeringsrättens nuvarande behörighet att pröva mål av denna beskaffenhet.

Yttranden

Riksantikvarieämbetet uttalar, att ehuru enligt ämbetets dittillsvarande er- farenheter några olägenheter ej försports av dåvarande kompetensfördel- ning, ämbetet inte har något att erinra mot att de i förslaget avsedda målen överflyttas till regeringsrätten.

Beträffande den föreslagna utvidgningen av regeringsrättens kompetens i mål enligt lagen om fornminnen anför regeringsrättens flesta ledamöter följande. I viss omfattning kommer enligt förslaget redan på grund av den allmänna bestämmelsen i 2 5 410) regeringsrättslagen om mål rörande er- sättning av statsmedel riksantikvariens beslut att hänföras till mål, som faller inom området för regeringsrättens kompetens. Därutöver synes fråga kunna uppkomma endast beträffande riksantikvariens beslut om inlösen av fornfynd, om undersökning av fornminne och plats för fornfynd, om istånd- sättande av fornminne eller omhändertagande av sådant för uppställande eller vård på annan plats samt om sökt tillstånd till förändring beträffande fast fornlämning (5, 6, 11 och 15 åå lagen om fornminnen). Skyddsföreskrif— ter och andra beslut, som mera väsentligt berör enskild rätt, meddelas av länsstyrelse. Riksantikvariens beslut avser däremot i huvudsak lämplig- hetsfrågor av vetenskaplig eller praktisk natur. Deras rättsliga betydelse måste anses vara ringa. Det synes på grund härav ledamöterna riktigast, att den nuvarande begränsningen av regeringsrättens kompetens i mål om forn- minnen till beslut av länsstyrelse bibehålles.

Länsstyrelses beslut enligt fornminneslagen berör i väsentlig grad enskild rätt. Kommittén föreslår därför, att besvär över ifrågavarande beslut även i fortsättningen skall prövas av administrativ domstol.

Frågor om ersättning enligt 5, 7 eller 11 5 eller 15 å andra stycket forn- minneslagen prövas i första hand av riksantikvarien. Kan uppgörelse ej träf- fas, finns möjlighet för den enskilde att i ersättningsfrågan anhängiggöra talan hos allmän domstol. Från rättsskyddssynpunkt föreligger det därför inte något behov att låta besvär över riksantikvariens beslut i dessa frågor prövas av administrativ domstol. Tvärtom synes det olämpligt att ha en dubbel domstolsprövning i dessa ärenden. Kommittén föreslår därför, att besvär över riksantikvariens beslut i nyssnämnda ersättningsärenden skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Detsamma synes böra gälla besvär över riksantikvariens beslut rörande ersättning enligt 10 å eller rörande hittelön.

Riksantikvariens beslut enligt fornminneslagen om undersökning av fast fornlämning eller plats för fornfynd, om iståndsättande m.m. av fast forn- lämning eller omhändertagande av sådan för uppställande eller vård på an— nan plats eller om sökt tillstånd att borttaga eller förändra fast fornlämning torde, om hänsyn tages till lagens ersättningsbestämmelser, inte vara av så- dan betydelse för den enskilde att det är erforderligt att hänföra besvär över sådant beslut till administrativ domstols kompetensområde. Kommittén förordar, att dessa ärenden i överensstämmelse med nuvarande ordning skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Besvär över riksantikvariens beslut enligt fornminneslagen om inlösen av fornfynd eller om överlåtelse av kronans rätt till sådant fynd på museum rör lämplighetsfrågor av vetenskaplig och praktisk art och torde därför böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt lagen om byggnadsminnen kan djupgående ingrepp göras i enskild rätt. Kommittén föreslår därför, att samtliga besvärsmål enligt denna lag skall avgöras av administrativ domstol.

Av de besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall således enligt kommitténs förslag dels mål om länsstyrelses beslut enligt fornminneslagen, dels oclc mål enligt byggnadsminneslagen prövas av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 19 och 20 55 lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om forn- minnen och förslag till lag om ändrad lydelse av 14 5 lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen.

Författningsförslag nr 72 och 73.

62 ) Mål om tillämpning av naturvårdslagen m. m.

Här behandlas i första hand mål rörande tillämpning av naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822). Denna lag har ersatt naturskyddslagen och

strandlagen av år 1952. I detta avsnitt beröres också besvär över länssty- relses beslut enligt KK den 26 mars 1965 (nr 57) om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet.

Jämlikt regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att upp- taga och avgöra följande mål, nämligen enligt 2 5 4:0) andra stycket mål om ersättning, som avses i 31, 47 eller 48 & naturvårdslagen, enligt 2 & 11:o) sjunde stycket mål om fridlysning av naturminne och därmed samman— hängande beslut, om tillstånd enligt 22 & naturvårdslagen eller om föreläg— gande enligt 16, 17, 20, 21, 22, 24 eller 47 & samma lag samt enligt 2 5 17:0) tionde stycket mål om föreläggande vid vite.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 237—244 och 421—426) Beträffande målen om tillämpning av naturskyddslagen föreslog utrednings— mannen, att målen skulle handläggas av regeringsrätten, så framt ej klagan fördes över beslut om meddelande av allmänna föreskrifter för visst område, avseende skydd för växt- eller djurarter eller förbud mot störande reklam- eller propagandaanordningar.

Vad angår målen enligt strandlagen förordade utredningsmannen, att re— geringsrätten skulle upptaga och avgöra mål om föreläggande enligt 2 & nämnda lag, mål om vitesföreläggande samt mål om ersättning av statsme- del för anordnande och underhåll av grind m.m., varom förmäldes i lagens 7 5. I fråga om förbudsförordnanden enligt strandlagen och ärenden rörande sökt dispens från meddelat bebyggelseförbud föreslog utredningsmannen, att ärendena skulle avgöras av regeringen efter det att regeringsrätten obli- gatoriskt avgivit utlåtande i ärendena.

Yttranden

I fråga om målen enligt naturskyddslagen ansåg länsstyrelsen i Stockholms län att någon anledning till överflyttning till regeringsrätten av mål om fridlysning såsom naturminne eller naturpark samt om förbud mot täkt av sten, grus etc. inte förelåg. Såsom skäl härför anfördes i huvudsak, att frå— gan om ett område eller ett naturföremål kunde ha betydelse för kännedo— men om landets natur eller var av särskild skönhet, egenart eller eljest märklig beskaffenhet huvudsakligen måste avgöras genom en skönspröv- ning och att frågan om grustäkt och liknande åtgärder skulle komma att väsentligt ändra landskapsbilden även huvudsakligen måste bli föremål för skönsmässig bedömning. Inte heller överståthållarämbetet biträdde försla— get att fridlysningsärenden och ärenden om förbud mot täkt av sten, grus m.m. skulle överföras till regeringsrätten. Ämbetet hänvisade till de kompli- kationer, som kunde uppstå därigenom att i vissa fall regeringen hade att pröva frågan om medelsanvisning för ändamålet. Också kammarkollegiet

567 avstyrkte, att mål rörande fridlysning såsom naturminne och mål om för- bud mot grustäkt m.m. skulle avgöras av regeringsrätten. Kollegiet åbero- pade, förutom det starka inslaget av skönsprövning, att markägarens in- tresse av domstolsprövning fick anses bli skäligen tillgodosett genom att er- sättningsanspråken prövades av domstol samt att det ej var önskvärt, att regeringsrätten tillfördes mål, vilkas avgörande kunde böra föregås av syn eller formlöst besök på platsen.

Beträffande målen enligt strandlagen framhöll lantmäteristyrelsen, att i mål om meddelande av bebyggelseförbud och om dispens enligt strandlagen det i än högre grad än vid planläggning enligt byggnadslagen —— som avsåg tätbebyggelse —— gällde att väga de berörda enskilda intressena mot allmän— na intressen. Det förelåg under sådana förhållanden enligt styrelsens mening ett så starkt behov av rättsskydd för den enskilde att i vart fall besvärsmål rörande dispens från förbud enligt strandlagen borde handläggas av rege- ringsrätten. Sveriges advokatsamfund påpekade, att strandlagen uteslutan— de avsåg uppställande av förbud mot bebyggelse, under det att byggnads— lagstiftningen även gav markägaren vissa rättigheter. Enligt samfundets mening borde regeringsrätten vara sista instans i mål enligt strandlagen. Regeringsrättens flesta ledamöter ansåg, att mål om meddelande av bebyg- gelseförbud och om dispens enligt strandlagen borde avgöras av regeringen och avstyrkte förslaget att regeringsrätten obligatoriskt skulle yttra sig i sådana mål. Såsom skäl härför åberopades dels ledamöternas allmänna in- ställning till en ordning av den föreslagna typen och dels det förhållandet att något obligatoriskt yttrande av regeringsrätten inte förekom i byggnads- målen, som var minst lika betydelsefulla.

Förvaltningsdomstolskommittén

Förordnande enligt naturvårdslagen att visst område skall vara strand- skyddsområde är ej ett individuellt påbud utan har en generell karaktär. F örordnandet har gemensamma drag med den bebyggelsereglering, som sker genom planläggningen enligt byggnadslagstiftningen. Förordnandet bör föregås av överväganden med tanke på framtiden, vid vilka utvecklingen av tätorterna och av vägnätet och kommunikationerna kommer in i bilden. Samtidigt måste en bedömning göras av behovet av åtgärder för att trygga allmänhetens tillgång till stränderna. Enligt kommitténs uppfattning är Kungl. Maj:t i statsrådet bäst skickad att i sista hand pröva frågor huru- vida visst område skall vara strandskyddsområde.

I dispensärenden avseende strandskyddsområde uppkommer frågan i vad mån bebyggelse m.m. inom strandskyddsområde skall tillåtas och hur regle- ringen skall ske. I sådana årenden skall i allmänhet undersökas inte blott huruvida bebyggelsen m.m. kan få ske på just den plats sökanden önskar utan även huruvida den inte med större fördel bör förläggas till någon an- nan plats i närheten. Genom besluten i dispensärendena ges reellt innehåll

åt de överväganden, som ligger bakom förordnandet om strandskyddsområde. Det synes därför kommittén lämpligt att även dispensärendena i sista hand prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Det synes kommittén inte föreligga något behov av att yttrande inhäm- tas från administrativ domstol i alla ärenden avseende strandskyddsom- råde. Administrativ domstol bör ej belastas med att avgiva yttrande i andra regeringsärenden än sådana som innesluter besvärliga rättsfrågor.

Beslut om bildande av naturreservat utgör inte heller ett individuellt på- bud utan har generell karaktär. Naturreservat kan bl. a. bildas när ett om- råde befinns vara av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. Ett bildande av naturreservat på denna grund förutsätter överväganden och be- dömningar av samma art som vid förordnande om strandskyddsområde. Ett förordnande om strandskyddsområde kan för övrigt i vissa fall framstå såsom ett alternativ till bildande av naturreservat. Mot denna bakgrund föreslår kommittén, att även beslut om bildande av naturreservat skall i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Även övriga beslut avseende naturreservat torde böra avgöras av regeringen.

Föreskrifter avseende nationalpark och förbud enligt 14 å naturvårds- lagen till skydd för växt- eller djurarter ävensom beslut enligt kungörelsen om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet är också av den natur att besvärsärenden härom i sista hand bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

En fridlysning av naturminne kan vara ett djupgående ingrepp för mark- ägaren. Beslutet synes ej vara lika besläktat med planläggningen enligt byggnadslagstiftningen som förordnande om strandskyddsområde och bil- dande av naturreservat kan vara. Beslutet förutsätter ej några övervägan- den, vid vilka man bedömer den kommande utvecklingen av tätorterna eller av vägnät och kommunikationer e. d. De speciella skäl, som talar för att för- ordnande om strandskyddsområde och bildande av naturreservat skall slut- ligt avgöras av regeringen, fastän det rör sig om ingrepp i markägarens rätt, föreligger inte här. Med hänsyn härtill synes avgörande betydelse höra till- läggas det förhållandet att fridlysning av naturminne innefattar ingrepp i enskild rätt. Kommittén föreslår därför att mål om fridlysning av natur- minne och därmed sammanhängande beslut skall prövas av administrativ domstol.

Det för hela riket gällande täktförbudet enligt 18 5 naturvårdslagen kom- pletteras i 19 5 samma lag med en möjlighet för länsstyrelserna att under hänsynstagande till de lokala förhållandena utfärda ytterligare förbud. Så- dana förbud av länsstyrelserna synes på grund av sin allmänna, författ- ningsliknande karaktär höra i sista hand prövas av Kungl. Maj :t i statsrå- det.

När det gäller mål om tillstånd enligt 18, 19 eller 22 & naturvårdslagen är det att observera, att syftet med de förbud, som omförmäles i ifrågavarande lagrum, inte är att i princip hindra alla eller ens flertalet berörda arbets-

företag eller reklamanordningar. Avsikten är blott att åstadkomma en regle- ring, som gör det möjligt att taga vederbörlig hänsyn till behovet av skydd för landskapsbilden. Då syftet är begränsat på detta sätt och då inga allmän- politiska överväganden synes komma in i bilden och då särskilt dispensgiv- ningen enligt 18 och 19 55 kan vara av stor betydelse för näringslivet, före- slår kommittén att det överlämnas åt administrativ domstol att handlägga samtliga nu ifrågavarande tillståndsärenden. Såvitt angår målen om till- stånd enligt 22 5 vill kommittén erinra om att de besläktade målen om till— stånd enligt 39 5 lagen om allmänna vägar såväl för närvarande som enligt kommitténs förslag tillhör administrativ domstols prövning.

Mål om vitesföreläggande enligt 39 å naturvårdslagen bör enligt kommit- téns uppfattning avgöras av administrativ domstol. Detsamma bör gälla beträffande mål om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21, 22, 24, 32 eller 47 & samma lag och detta oberoende av om, där detta är möjligt, vite utsatts eller ej.

Också mål om ersättning, som avses i 47 5 naturvårdslagen, är av den natur att målen torde böra handläggas av administrativ domstol. Frågor om rätt till ersättning av kronan enligt 31 eller 48 & naturvårdslagen kan dragas under allmän domstols prövning. Från rättsskyddssynpunkt föreligger det därför inte något behov att låta besvär över länsstyrelses beslut i sistnämn- da frågor prövas av administrativ domstol. Kommittén föreslår, att besvär över länsstyrelses beslut i sistnämnda ersättningsärenden skall handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen av besvärsmålen enligt natur- vårdslagen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 40 5 natur— vårdslagen den 11 december 1964 (nr 822). Av redaktionella skäl synes det olämpligt att i lagen reglera också besvärsordningen för beslut enligt admi- nistrativa författningar, som utfärdats med stöd av lagen.

Författningsförslag nr 74.

63) Mål om tillämpning av uppsiktslagen Här behandlas mål rörande tillämpning av lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk. Frågan om ersättningen till synemän regleras i sär- skild kungörelse och faller utanför ramen för detta avsnitt.

Samtliga besvärsärenden, om vilka här är fråga, torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta gäller, enligt 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrätts- lagen, även mål om föreläggande vid vite och mål om utdömande av vite.

Utredningsmannen (bet. s. 244—248) Länsstyrelses föreskrifter och förelägganden enligt uppsiktslagen har ka- raktären av tvångsingripanden. Avgörandena består till väsentlig del av

rättstillämpning. Behovet av rättsskydd är betydande. Beslut om tvångs- åtgärd av detta slag var enligt äldre lagstiftning en domstolssak. Då dom- stolsvägen i senare lagstiftning övergavs, berodde detta enligt motiven att döma uteslutande på att denna väg ansågs vara alltför långsam och tids- ödande. Några tvingande skäl att frångå den av utredningsmannen före- slagna allmänna principen rörande handläggningen av mål om individuella påbud föreligger enligt utredningsmannens mening inte här. Han föreslår därför, att ifrågavarande mål skall prövas av regeringsrätten. Att mål om utdömande av vite principiellt bör höra till regeringsrättens upptagande och avgörande anser utredningsmannen ligga i öppen dag. Besvär rörande förord- nande om syneförrättning eller synemans kompetens faller också enligt ut— redningsmannens förslag inom regeringsrättens kompetensområde.

Yttranden

Lantbruksstyrelsen anser, att mål om länsstyrelses beslut enligt uppsikts— lagen — uppgående i medeltal till två är tre om året —— utan olägenhet kan överföras till regeringsrätten. Inte heller Östergötlands läns hushållnings- sällskap har något att erinra mot utredningsmannens förslag. Sveriges lant- bruksförbund framhåller angelägenheten av att målen enligt uppsiktslagen avgöres av regeringsrätten.

Regeringsrättens flesta ledamöter anser däremot, att beslut rörande före- läggande enligt uppsiktslagen fortfarande bör prövas av regeringen. Leda- möterna medger att skäl onekligen talar för den av utredningsmannen före- slagna kompetensfördelningen. Såsom skäl för att förslaget det oaktat inte tillstyrkes anföres i huvudsak följande. Uppsiktslagen har i viss mån blivit ett instrument för jordbrukets rationalisering. Lagens tillämpning kan följ- aktligen bli beroende av den vid varje särskild tid förda jordbrukspolitiken; denna kan leda till skärpningar eller lättnader i de åtgärder, vilka anses erforderliga. Vid sådant förhållande måste det enligt ledamöternas mening anses olämpligt, om regeringsrätten i sista hand skulle avgöra ifrågavarande mål. Regeringsrätten bör enligt ledamöternas uppfattning över huvud inte ha att bedöma frågor, som rör jordbrukets rationalisering. Då målen vidare i betydande omfattning angår jordbrukstekniska frågor, föreligger enligt ledamöternas mening än större anledning att hänföra målen till regeringens kompetensområde.

Förvaltningsdomstolskommittén

Vissa skäl talar otvivelaktigt för att besvär över länsstyrelsernas beslut om föreskrifter och förelägganden enligt lagen om uppsikt å jordbruk skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Sålunda står lagtillämpningen i ett intimt samband med frågorna om jordbrukets yttre och inre rationalisering och sammanhänger således med den jordbrukspolitik som föres. Härtill kommer att länsstyrelsernas beslut i nyssnämnda frågor i stor utsträckning

rör jordbrukstekniska spörsmål. Avgörande vikt bör emellertid enligt kom- mitténs uppfattning tilläggas det förhållandet, att länsstyrelsernas ifråga- varande beslut kan innebära djupgående ingrepp i enskilda personers eko- nomi och förhållanden i övrigt. För att skapa ökade rättsliga garantier mot obehöriga ingrepp av detta slag föreslår kommittén, att besvär över länsstyrelsernas beslut om föreskrifter och förelägganden enligt 7 5 upp- siktslagen skall prövas av administrativ domstol. Detsamma bör gälla beträf— fande övriga beslut, som länsstyrelserna kan fatta med stöd av nämnda lag- rum, bl.a. rörande utdömande av vite. Det torde också böra ankomma på förvaltningsdomstol att pröva mål enligt 11 5 andra stycket om gäldande av kostnad för syn.

Övriga ärenden enligt uppsiktslagen torde, förutsatt att förbud mot full— följd ej finns föreskrivet, böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans.

Bestämmelser om den i det föregående föreslagna kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Författningsförslag nr 75.

64 ) Mål om tillämpning av skogsvårdslagen

Här behandlas mål om tillämpning av skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237). Besvärsmål av denna art prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 249—256) Målen rör skogsägares eller avverkningsrättsinnehavares rätt att förfoga över skogen. Målens rättsliga karaktär är därför uppenbar. Emellertid avser de till stor del lämplighetsfrågor, för vilkas bedömande erfordras en ingå- ende kännedom om forstliga spörsmål och förhållanden. Detta gäller särskilt mål angående ansökan hos skogsvårdsstyrelse om tillstånd till avverkning eller annan åtgärd ävensom mål angående meddelande av allmänna före- skrifter, t. ex. enligt 34 5. I dessa avseenden föreslår utredningsmannen därför inte någon ändring i den gällande kompetensfördelningen. Däremot förordas en överflyttning till regeringsrätten av andra mål, i vilka såväl karaktären av rättsfrågor som behovet av rättsskydd anses vara mera framträdande. I första hand föreslår utredningsmannen en överflytt- ning av målen om avverkningsförbud. Beträffande denna målgrupp anföres bl.a., att även om större insikt i praktiska skogsfrågor måhända kan före- finnas inom regeringen, denna omständighet ej torde böra vara avgörande, då rättssäkerhetsintresset fordrar målens förläggande till regeringsrätten. En överflyttning till regeringsrätten föreslås vidare beträffande mål om be- tesförbud, som meddelas av länsstyrelse. Mindre betänkligheter anses möta

att anförtro dessa mål åt regeringsrätten än målen angående avverknings- förbud. Vad angår sådana föreskrifter, som skogsvårdsstyrelse äger med- dela enligt 9 5, anför utredningsmannen, att även om möjligheten att draga dylika tvistefrågor inför domstol ej betages part därigenom att laga kraft åkommer det administrativa beslutet, det likväl torde vara angeläget, att när lagen anvisar ett smidigare och mindre kostsamt administrativt till- vägagångssätt för dylika tvisters lösande, detta omgärdas med så betryg- gande rättssäkerhetsgarantier som möjligt. På grund härav anser utred- ningsmannen, att även besvärsmål rörande föreskrifter enligt 9 & bör över- flyttas till regeringsrätten. I den mån av skogsvårdsmyndigheterna i andra fall med stöd av skogsvårdslagstiftningen meddelade föreskrifter angående skogens vård —— exempelvis enligt 26 5 —— har karaktär av individuella på- bud, hänföres besvär, som anföres däröver, av utredningsmannen till rege- ringsrättens prövning. Anses klagan tillåten över beslut om tvångsutförande, varom förmäles i 22 5, skall enligt utredningsmannens förslag även sådant mål avgöras av regeringsrätten. Samma kompetensfördelning föreslås be- träffande mål om ställande av säkerhet enligt skogsvårdslagen och mål om återkallelse eller inskränkning av ett enligt samma lag meddelat tillstånd.

Yttranden Med avseende på målen om tillämpning av skogsvårdslagen finner Sveriges

advokatsamfund det särskilt tillfredsställande, att mål rörande avverknings- förbud föreslås överförda till regeringsrätten.

Skogsstyrelsen, som generellt tillstyrker utredningsmannens förslag, för- klarar sig förutsätta, att erforderliga åtgärder vidtages för att exempelvis mål om avverkningsförbud kommer att kunna avgöras av regeringsrätten med det mått av snabbhet, som denna typ av mål kräver.

Regeringsrättens flesta ledamöter anför att utredningsmannens förslag rörande mål om påbud och föreskrifter enligt skogsvårdslagen kan väcka betänkligheter med hänsyn till att målen i stor utsträckning rör Skogstek- niska frågor. Ledamöterna erinrar om att det särskilda utskottet, som vid 1923 års riksdag behandlade skogsvårdslagen, framhållit, att då det gällde avverkningsförbud den rent forstliga frågan helt trädde i förgrunden och att det ej med fog kunde göras gällande, att denna fråga rätteligen hemföll under domstols kompetens. Föreskrifter, som meddelas enligt 26 &, synes ledamöterna avse uteslutande forstliga spörsmål rörande behovet av före- skrifterna. Beträffande föreskrifter enligt 9 5 kan — framhåller ledamö- terna —— talan väckas vid allmän domstol, varför mål om dessa föreskrifter ej synes ledamöterna lämpa sig för prövning i regeringsrätten. Det kan där— för enligt ledamöternas mening ifrågasättas, om inte i utredningsmannens förslag rörande regeringsrättens kompetens i mål om individuella påbud undantag bör göras för mål enligt skogsvårdslagen. I fråga om ställande av

säkerhet enligt nu ifrågavarande lag hänvisar ledamöterna till vad de gene- rellt anför rörande mål om ställande av borgen eller annan säkerhet.

Förvaltningsdomstolskommittén Skogen är en av våra viktigaste råvarutillgångar. Skogsbruket är av stor betydelse både för näringslivet inom landet och för möjligheterna till han- delsutbyte med andra länder. Det är därför av stor betydelse för folkhus— hållet att den enskilda skogshushållningen och skogsvården handhaves på ett planmässigt och insiktsfullt sätt.

Såväl ärenden om meddelande och återkallelse av tillstånd som ärenden om avverkningsförbud och skogsmyndighets föreskrifter enligt skogsvårds— lagen rör i stor utsträckning Skogstekniska frågor. Härtill kommer att det ej är uteslutet att vid lagtillämpningen ställning kan behöva tagas till spörs— mål av betydelse för skogsbrukets utveckling i stort. På grund härav talar enligt kommitténs uppfattning övervägande skäl för att ifrågavarande grup- per av ärenden även i fortsättningen bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrå— det. Vad särskilt angår föreskrifter enligt 9 5 skogsvårdslagen bör här erin- ras om att talan kan väckas vid allmän domstol.

Därest prövningen av nyssnämnda grupper av mål handhaves av Kungl. Maj :t i statsrådet, torde anledning saknas att hänvisa övriga grupper av mål rörande individuella påbud av skogsmyndighet till handläggning av admi— nistrativ domstol. Också ifrågavarande ärenden bör således i sista instans prövas av regeringen.

Mål om betesförbud — som meddelas av länsstyrelse —— rör skogliga och andra praktiska förhållanden. Ett sådan förbud behöver inte ha karaktären av individuellt påbud utan kan vara av generell natur. Övervägande skäl synes kommittén tala för att även besvärsärenden rörande sådant förbud bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I mål om ställande av säkerhet enligt 24 & skogsvårdslagen är ofta skog- liga frågor aktuella. Målen synes på grund av sitt samband med övriga skogsvårdsspörsmål höra i sista instans handläggas av Kungl. Maj :t i stats- rådet.

Därest beslut om tvångsutförande, som avses i 22 & tredje stycket och 32 å tredje stycket skogsvårdslagen, kan överklagas, torde besvären böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Från rättsskyddssynpunkt synes det till fyllest att frågan om betalningen för den företagna åtgärden enligt 23 och 32 55 kan dragas under allmän domstols prövning.

De syneförrättningar, som omförmäles i skogsvårdslagen, har till uppgift att åstadkomma utredning i ärendena. Under sådana förhållanden synes det ej föreligga behov av att hänföra besvär rörande syneförrättning till admi— nistrativ domstols prövning.

Också övriga ärenden enligt skogsvårdslagen torde böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

574 Kommittén föreslår således, att samtliga ärenden om tillämpning av skogs— vårdslagen skall i sista instans avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

65 ) Mål om vanskötsel av fiske

Här behandlas mål om tillämpning av 30—32 55 lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Dessa mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt 2 g 17 :0) tionde styc- ket regeringsrättslagen gäller detta även mål om föreläggande vid vite och mål om utdömande av vite.

Utredningsmannen (bet. s. 256 och 257)

Det är angeläget att överensstämmande regler om behandlingen i sista in- stans gäller beträffande besvärsmål rörande vanskötsel av fiske samt be- svärsmål angående vanhävd av jordbruk och vanskötsel av skog. Förlägges de sistnämnda grupperna av mål till regeringsrätten, fordrar följdriktig— heten, att även den förra gruppen hänföres dit. Starka sakliga skäl talar också enligt utredningsmannens uppfattning för denna ordning. Faststäl- landet av fiskeriplan mot fiskerättshavares vilja innebär nämligen ett in- grepp i dennes rätt. Även om utarbetandet av själva planen är en teknisk sak, innefattar spörsmålet, huruvida tvångsingripande får ske eller ej, en rättstillämpning. Tillbörlig hänsyn till rättssäkerheten kräver, att besvär, som anföres över dylik tvångsåtgärd, prövas av den administrativa högsta domstolen. Det förhållandet att fastställandet av fiskeriplan regelmässigt skall förbindas med vitesföreläggande accentuerar målets karaktär av rätts- ärende. Mot nu angivna bakgrund föreslår utredningsmannen, att det skall ankomma på regeringsrätten att pröva mål om fastställande av fiskeriplan —— oavsett om vite stadgas eller ej — ävensom mål om utdömande av sådant vite och mål om återkallelse av fiskeriplan.

Yttrande

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att bl.a. när det gäller mål om van- skötsel av fiske garanti för rättssäkerhet, enhetlighet och kontinuitet i till— lämpningen väl tillgodoses genom medverkan av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Lagen om rätt till fiske slår fast, att skötseln av de svenska fiskevattnen är något som inte endast vidkommer ägarna utan att dessa också har ett visst ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården bedrives på ett ända- målsenligt sätt. Såsom förutsättning för tvångsåtgärder mot vanskötsel av fiske gäller att åtgärderna är påkallade av ett allmänt intresse. På grund härav och med hänsyn till att ärendena kan röra fiskeritekniska spörsmål finner kommittén övervägande skäl tala för att mål om fastställande eller

575 återkallelse av fiskeriplan bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet och att detta bör gälla vare sig föreskrifterna förbindes med vitesföreläggande eller ej.

Utdömande av vite är en typiskt judiciell åtgärd. I överensstämmelse med vad kommittén i annat sammanhang generellt förordar beträffande mål om utdömande av vite föreslår kommittén, att mål om utdömande av vite enligt 32 5 lagen om rätt till fiske skall avgöras av administrativ domstol.

Av de mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall således enligt kommit- téns förslag endast mål om utdömande av vite i sista hand avgöras av admi- nistrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i det tidigare om- nämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 41 5 lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Författningsförslag nr 54.

66 ) Avvittringsmål

Enligt 2 5 12:0) regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra avvittringsmål. Såsom sådana mål är även mål angåen— de ströängsindragning att anse.

En redogörelse för vissa frågor rörande ströängar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker lämnas i propositionen nr 62 år 1960.

Utredningsmannen (bet. s. 257 och 258) Den allmänna avvittringen torde numera vara avslutad överallt. Även arbe- tet med tilläggsavvittringen och ströängsindragningen synes vara i stort sett slutfört. Med hänsyn härtill anses bestämmelsen om avvittringsmål böra utgå ur enumerationen. Utredningsmannen upptager dock i övergångsbe- stämmelserna till den av honom föreslagna lagen angående ändrad lydelse av 2 och 3 55 regeringsrättslagen en föreskrift om behörighet för regerings- rätten att avgöra de avvittringsmål, som alltjämt kan förekomma.

Förvaltningsdomstolskommittén

Avvittringsmålen saknar numera i stort sett aktualitet. Skulle emellertid ett dylikt mål dyka upp, torde detsamma liksom nu böra prövas av administrativ domstol. Det synes ej motiverat att för denna typ av mål införa en ny in- stansordning. Kommittén föreslår därför, att regeringsrättens nuvarande befattning med avvittringsmålen skall bibehållas.

Föreskrift om regeringsrättens behörighet i avvittringsmål har intagits i övergångsbestämmelserna till den av kommittén föreslagna lagen om rege— ringsrätten.

F örfattningsförslag nr 1.

67 ) Mål om förordnanden till lantmäteriförrättningar m. m. I det föregående har kompetensfördelningen beträffande förordnanden till vissa slag av förrättningar, som obligatoriskt eller ofta utföres av lantmä- tare, varit föremål för behandling. Såsom exempel på sådana förordnanden kan nämnas förordnanden till förrättning enligt ensittarlagen eller lagen om enskilda vägar. Här behandlas besvärsärenden rörande sådana förord- nanden till lantmäteriförrättningar, som ej beröres i andra avsnitt, jämte vissa därmed sammanhängande frågor. Bestämmelser av intresse i detta sammanhang finns i ett betydande antal författningar, exempelvis lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (20 kap. 10 5), lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom (5 kap. 1 5), lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation (26 5), lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m.m., lantmäteriinstruktionen den 3 december 1965 (nr 794), KK den 1 juni 1951 (nr 361) angående utseende av annan än i lantmäteriväsendet anställd lant- mätare att i distriktslantmätares ställe handlägga vissa på denne ankom- mande förrättningar m. m. samt KK den 22 december 1927 (nr 475) med föreskrifter rörande lantmätares med fleres förordnanden till vissa förrätt— ningar. Erinras bör i detta sammanhang att något förordnande till lant— mäteriförrättning i regel ej erfordras enligt jorddelningslagen.

Enligt 2 5 13:e) andra stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om förordnanden till lantmäteriför— rättningar och mål om lantmätares avstängande från rätt till nya förordnan- den.

Utredningsmannen (bet. &. 258 och 259) Mål om förordnande till lantmäteriförrättning bör prövas av regeringsrät- ten. Stadgandet i regeringsrättslagens enumeration rörande mål om lant- mätares avstängande från rätt till nya förordnanden är en kvarleva från gången tid, då lantmätarkåren hade en annan ställning än nu, och föreslås därför skola utgå. I stället anses mål om återkallelse av förordnande till lantmäteriförrättning böra upptagas i enumerationen.

Förvaltningsdomstolskommittén

När fråga är om meddelande av förordnande till en individuell lantmäteri- förrättning, har den beslutande myndigheten att pröva inte blott vissa frågor som rör förrättningsmannens person utan även huruvida förutsättningar är för handen för hållande av en förrättning av ifrågavarande slag. Rättsfrå- gorna kan här vara av sådan betydelse att övervägande skäl synes tala för att även andra besvärsmål om förordnanden till individuella lantmäteriför- rättningar än sådana, som av kommittén behandlas i olika specialavsnitt, bör handläggas av administrativ domstol. Samma kompetensfördelning bör

577 enligt kommitténs mening gälla för mål om återkallelse av förordnande till en individuell lantmäteriförrättning. Såväl mål om meddelande av förord- nande av ifrågavarande slag som mål om återkallelse av ett sådant förord- nande synes rymmas under rubriken »mål om förordnande till lantmäteri- förrättning».

Ärenden rörande meddelande av uppdrag eller behörighet för person att tills vidare eller under viss tid utföra lantmäteriförrättningar av angivet slag har en annan karaktär än ovannämnda ärenden rörande förordnanden till individuella lantmäteriförrättningar. I de ärenden, om vilka här är fråga, sker inte någon prövning av förutsättningarna för viss förrättning utan prövningen är ganska likartad med den som äger rum i tjänstetillsättnings- ärenden. På grund härav anser kommittén —— i överensstämmelse med vad den för sådana fall tidigare förordat i några specialavsnitt —— att ärenden av denna typ i sista hand bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Spörsmålet om kompetensfördelningen beträffande ärenden om återkallelse av uppdrag som är jämförliga med allmän tjänst faller inom ramen för ett senare av- snitt. Något stadgande angående mål om lantmätares avstängande från rätt till nya förordnanden år ej längre erforderligt.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén här, att mål om förord— nande till lantmäteriförrättning undantagslöst skall prövas av administrativ domstol. Bestämmelse härom har intagits i förslaget till lag om rikets kam— marrätter.

Författningsförslag nr 2.

68 ) Mål om tillämpning av lagen om avveckling av fideikommiss

Har fideikommissnämnden avslagit framställning om tillstånd eller med— givande, som avses i 27—29 åå lagen den 6 december 1963 (nr 583) om av- veckling av fideikommiss, får klagan över beslutet föras hos Kungl. Maj:t genom besvär. I övrigt får talan ej föras mot beslut av fideikommissnämn- den enligt nämnda lag.

Besvär över fideikommissnämndens beslut enligt lagen om avveckling av fideikommiss prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén

I en del av de fall, i vilka rätt att anföra besvär över fideikommissnämn- dens beslut föreligger, sammanhänger frågan om det sökta tillståndet eller medgivandet med spörsmål om åtgärder, som kräver Kungl. Maj:ts förord- nande, och är situationen sådan att medgivandet eller tillståndet ej kan givas förrän Kungl. Maj :t träffat sitt avgörande. Då besvärsrätten infördes — på förslag, efter motioner, av sammansatta bevillnings- och första lagut— skottet — förutsattes att besvärsprövningen skulle ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet. Kommittén finner ej skäl föreligga för en ändrad ordning

beträffande besvärsprövningen utan föreslår att klagan över fideikommiss- nämndens avslag på framställning om tillstånd eller medgivande enligt ovan angivna lagrum även framdeles skall handläggas av Kungl. Maj:t i stats- rådet.

69 ) Gruvmål m. m.

Beträffande gruvor och liknande fyndigheter meddelas bestämmelser i gruv- lagen den 3 juni 1938 (nr 314), lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m.m., uranlagen den 2 december 1960 (nr 679), lagen den 6 december 1963 (nr 599) om inskränkning i rätten till inmutning inom i Norrbottens län och lagen den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinentalsockeln. ' Av intresse i sammanhanget är också 1 & KK den 3 juni 1966 (nr 320) om upplåtelse från staten av rätt till sand-, grus— eller stentäkt inom vissa all- männa vattenområden.

Av de mål, som rör tillämpningen av gruvlagen, äger regeringsrätten upp- taga och avgöra enligt 2 5 14:0) första stycket regeringsrättslagen mål om inmutning eller utmålsläggning, enligt 2 5 17:0) tionde stycket sistnämnda lag mål om föreläggande vid vite och enligt 2 & 18:o) samma lag handräck- ningsmål. Enligt praxis är regeringsrätten behörig att pröva mål rörande sådana förändringar med avseende på utmål, som omnämnes i 45 & första stycket gruvlagen. Regeringsrätten har också, fastän detta ej klart framgår av regeringsrättslagens avfattning, ansetts äga pröva mål om förverkande av gruvrätt på grund av underlåtenhet att erlägga försvarsavgift. Vissa skäl kan anföras för att mål om anteckning i gruvregistret skall med stöd av 2 & 14:e) femte stycket regeringsrättslagen anses falla inom regeringsrät- tens kompetensområde.

Övriga administrativa besvärsmål rörande gruvlagen skall enligt nu gå]- lande kompetensfördelning prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Av de mål, som rör tillämpningen av lagen angående stenkolsfyndigheter m.m. och lagen om kontinentalsockeln, äger regeringsrätten enligt ovan nämnda stadganden i regeringsrättslagen upptaga och avgöra mål om före- läggande vid vite och handräckningsmål.

Samtliga övriga administrativa besvärsmål rörande stenkolsfyndighetsla- gen och lagen om kontinentalsockeln torde handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Mål om tillämpning av uranlagen handlägges enligt 2 5 14:0) andra styc- ket regeringsrättslagen i sista hand av regeringsrätten, såvida ej fråga är om undersökningstillstånd.

Regeringens behörighet på detta område är således begränsad till mål om undersökningstillstånd.

Mål om föreläggande vid vite enligt lagen om inskränkning i rätten till

inmatning inom Norrbottens län tillhör enligt ovan angivet stadgande i re- geringsrättslagen regeringsrättens kompetensområde.

Besvär över länsstyrelses beslut enligt 1 & kungörelsen om upplåtelse från staten av rätt till sand-, grus- eller stentäkt inom vissa allmänna vattenom— råden prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. :. 259—264)

De mål, som rör tillämpningen av gruvlagen och stenkolsfyndighetslagen, är enligt utredningsmannens mening övervägande av rättslig natur. De avser i allmänhet att reglera enskilda rättsförhållanden och rör undantagslöst enskild rätt. Utredningsmannen föreslår därför att i regeringsrättslagens enumeration skall upptagas mål om tillämpning av gruvlagen eller lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. Erinras bör därom att bl.a. uranlagen ej tillkommit vid ifrågavarande tidpunkt.

Yttranden

Kommerskollegium förklarar att kollegium visserligen funnit, att en del av bestämmelserna i gruvlagen och stenkolsfyndighetslagen behandlar frågor, som endast i ringa mån har rättslig karaktär eller som är bagatellartade, men att onekligen huvudparten av de tvister, som kan uppstå vid en till- lämpning av bestämmelserna, är av invecklad juridisk natur. Med hänsyn härtill och då en splittring av besvärsmålen i högsta instans bör undvikas kan kollegium ansluta sig till utredningsmannens förslag.

Regeringsrättens flesta ledamöter uttalar att den föreslagna utvidgningen av regeringsrättens kompetensområde i fråga om mål enligt gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m.m. i vissa avseenden synes gå för långt. Vad angår gruvlagen gäller detta mål om bergmästares föreskrifter angående ordningen för gruvdrift, t. ex. tillståndfrågor om igenläggande av utfartsväg m.m. enligt 69 å andra stycket och 76 5 samt föreskrifter om åtgärder mot ökat vattentillopp enligt 69 & sista stycket och om anstalter till förekommande av fara enligt 71 &. Det synes i dessa avseenden röra sig om övervägande praktiska ordnings- och säkerhetsfrågor, beträffande vilka be- svärsprövningen lämpligen bör ske hos regeringen. Detsamma anses äga motsvarande tillämpning beträffande vissa mål enligt stenkolsfyndighets- lagen, såsom klagan över beslut i föreskrifts— och tillståndsfrågor enligt 17, 33 och 35—37 55. Med hänsyn härtill förordas i yttrandet att mål rörande de påbud, vilka vissa av de ovannämnda bestämmelserna innehåller, un- dantages från den av utredningsmannen föreslagna regeln om regeringsrät— tens behörighet i mål rörande individuella påbud.

Förvaltningsdomstolskommittén

De frågor, som kan uppkomma i mål rörande besvär över beslut av kom- merskollegium enligt gruvlagen eller stenkolsfyndighetslagen, är i allmän-

het av rättslig natur. Huvudregeln bör därför vara att dessa mål skall prö- vas av administrativ domstol. De i ett av ovannämnda remissyttranden be— rörda föreläggandena och förbuden enligt 10 kap. gruvlagen och 4 kap. stenkolsfyndighetslagen synes vara så likartade med ärenden enligt arbe- tarskyddslagen, vilka skall avgöras av administrativ domstol, att övervägan- de skäl torde tala för att även beslut om nu ifrågavarande förelägganden och förbud bör prövas av förvaltningsdomstol. Vissa typer av beslut, som enligt gruvlagen eller stenkolsfyndighetslagen meddelas av kommerskollegium, är dock av den natur att besvär över desamma torde böra handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Detta gäller i första hand sådana beslut av kollegium, som ej rör ett särskilt fall utan har en generell karaktär. Också frågor om beskaffenheten av karta, om insändande av utdrag av gruvkarta och om be- hörighet att verkställa gruvmätningar torde böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om beslut meddelas i särskilt fall. Likaledes torde det lämp- ligen böra ankomma på regeringen att pröva ärenden om tillstånd att igen- lägga utfraktsväg o.d. och om tillstånd att nedlägga gruva, innan alla gruv- arbeten blivit inmätta och inlagda på karta. Administrativa besvärsmål rö- rande beslut av länsstyrelse enligt gruvlagen eller stenkolsfyndighetslagen synes böra tillhöra administrativ domstols kompetensområde när fråga är om handräckningsmål eller mål om föreläggande vid vite. Administrativa be- svär över annat beslut av länsstyrelse enligt någon av förevarande två lagar, exempelvis rörande förordnande av sakkunnig, torde böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Då enligt lagen om skiljemän klagan inte kan föras över bl.a. beslut, varigenom skiljemän blivit utsedd, torde klagan ej heller böra tillåtas när det gäller motsvarande beslut enligt 19 & stenkols- fyndighetslagen.

Av målen angående tillämpning av uranlagen synes i överensstämmelse med gällande rätt besvär över beslut av kommerskollegium i ärenden röran- de undersökningstillstånd böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Hän- synen till vad det allmännas intresse kan anses kräva spelar nämligen här i stor utsträckning en avgörande roll. Starka skäl synes tala för att rege- ringen leder utvecklingen på detta område. Övriga administrativa besvärs- mål angående tillämpningen av uranlagen är av samma eller liknande ka— raktär som målen angående tillämpningen av gruvlagen och stenkolsfyndig— hetslagen och synes därför böra fördelas mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol efter samma linjer som föreslagits för sistnämnda två lagars del.

Vid tillämpningen av lagen om kontinentalsockeln skall tillses att den av lagen reglerade undersöknings- och exploateringsverksamheten bedrives på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till landets intressen. På grund härav bör det i allmänhet tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet att avgöra besvärs- ärenden enligt förevarande lag. För denna lösning av kompetensfördelnings- 1frågan talar också det förhållandet att beslutanderätten enligt lagen i alla

grundläggande frågor primärt ligger hos Kungl. Maj:t och att myndighet blir behörig att besluta i dessa frågor endast om Kungl. Maj :t delegerat sin beslutanderätt till myndigheten. Från huvudregeln att Kungl. Maj:t i stats— rådet skall avgöra besvärsärenden enligt lagen om kontinentalsockeln bör dock vissa undantag göras. Sålunda bör i ärenden enligt 7 5 om konkurrens mellan inmutningsrätt enligt gruvlagen och rätt på grund av tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln anförda besvär kunna dragas under förvalt- ningsdomstols prövning. En sådan ordning överensstämmer med vad som föreslås beträffande motsvarande kollisionsfall enligt 17 & stenkolsfyndig- hetslagen och 46 & uranlagen. Vidare torde det böra ankomma på administra- tiv domstol att avgöra sådana mål, som avses i 12 5 lagen om kontinental- sockeln, nämligen handräckningsmål och mål om tillsynsmyndighets be— slut rörande föreläggande vid vite eller rörande förbud mot arbetes fortsatta bedrivande.

Mål om vitesföreläggande enligt lagen om inskränkning i rätten till in- matning inom Norrbottens län bör prövas av administrativ domstol.

Besvär över länsstyrelses beslut enligt 1 & kungörelsen om upplåtelse från staten av rätt till sand-, grus- eller stentäkt inom vissa allmänna vattenom— råden bör även i fortsättningen prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om den i detta avsnitt förordade kompetensfördelningen har, såvitt angår förstnämnda fyra lagar, intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 80 & gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), förslag till lag om ändrad lydelse av 19 och 48 55 lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols- fyndigheter m.m., förslag till lag om ändring i uranlagen den 2 decem- ber 1960 (nr 679) och förslag till lag om ändrad lydelse av 15 5 lagen den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinentalsockeln. Administrativ domstols be-. hörighet i mål om föreläggande vid vite enligt lagen om inskränkning i rät- ten till inmutning inom Norrbottens län följer av förslaget till lag om rikets kammarrätter. _

Författningsförslag nr 2 och 76—79.

70) Mål om fartyg m.m.

Här behandlas mål om registrering av fartyg och om förändring av fartygs nanm, mål om skeppsmätning samt mål rörande kontrollen över fartygs. skick och utrustning och rörande tillsynen i övrigt över fartyg. Till detta avsnitt föres också mål om tillstånd att bruka luftkuddefarkost (svävare); Om registrering av fartyg finns bestämmelser i KF den 18 oktober 1901 (nr 78) angående registrering av svenska fartyg. Nämnas bör även KK den 21 november 1958 (nr 555) om särskild registrering ochmärkning av fiske— fartyg. Tillstånd till förändring av fartygs namn kräves enligt nyssnämnda, förordning av 1901. Rörande skeppsmätning och därmed sammanhängande förhållanden finns bestämmelser bl. a. i KK den 30 juni 1954 (nr 550) an,-_

gående skeppsmätning, KK samma dag (nr 554) angående befrielse för vissa turistfartyg från mätningsskyldighet, m.m., KK samma dag (nr 555) an- gående mätbrev för fart genom Suezkanalen och KK samma dag (nr 556) angående mätbrev för fart genom Panamakanalen. Tillsynen över fartyg regleras i första hand genom lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säker- heten på fartyg och KK samma dag (nr 908) med tillämpningsföreskrifter till nämnda lag. Nämnas bör även KF den 20 maj 1927 (nr 184) angående fartygs byggnad och utrustning, nyttjandeförordningen den 9 december 1932 (nr 570) och KK den 30 december 1952 (nr 818) angående bostäder m.m. å fartyg för ombord anställda. Om tillstånd för brukande av svävarc finns bestämmelser i KF den 13 maj 1966 (nr 159).

Enligt 2 5 14:0) sjätte stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om registrering av fartyg, om för- ändring av fartygs namn, om skeppsmätning samt om förbud mot fartygs resa och mot begagnande av arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg.

Övriga besvärsärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 264—266 och 275—280) Beträffande målen om registrering av fartyg, om förändring av fartygs namn och om skeppsmätning föreslås, att kompetensfördelningen skall vara oförändrad.

I fråga om målen om tillsyn över fartyg framhåller utredningsmannen, att desamma väsentligen rör tekniska lämplighetsfrågor och att myndigheten har en tämligen obunden prövningsrätt. Övervägande skäl anses därför tala för att flertalet av hithörande mål bör handläggas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Undantag göres för mål om förbud mot nyttjande av fartyg eller av fartygs inrättning eller redskap och mål om återkallelse av certifikat avse- ende fartyg. Sistnämnda målgrupper omfattas av de av utredningsmannen föreslagna allmänna reglerna om regeringsrättens behörighet i dels mål om individuella påbud och dels mål om återkallelse av för särskilt fall med- delat tillstånd eller godkännande till viss verksamhet eller användning.

Yttranden

S jöfartsstyrelsen anför att även om det kan förefalla som om skeppsmät- ningen, i likhet med vad utredningsmannen uttalar rörande tillsynen av fartyg, väsentligen är en teknisk lämplighetsfråga, det dock förhåller sig så, att det slutliga avgörandet, vilket kan ha stor ekonomisk betydelse för re- daren, ytterst är en rättsfråga. Styrelsen delar sålunda utredningsmannens uppfattning att anledning saknas att i detta avseende frångå gällande kom- petensfördelning.

Sveriges redareförening ansåg att övervägande skäl talade för att samtliga besvärsmål enligt dåvarande lagen om tillsyn å fartyg borde prövas av rege- ringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén Registreringen av fartyg enligt 1901 års förordning är förenad med viktiga rättsverkningar. Erinras bör därom att enligt lag den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg endast i fartygsregistret införda fartyg kan in- tecknas för fordran. Målen om tillstånd enligt 1901 års förordning till för- ändring av fartygs namn sammanhänger med registreringsärendena. Kom- mittén föreslår att besvär över sjöfartsstyrelsens beslut enligt förordningen angående registrering av svenska fartyg i allmänhet skall handläggas av administrativ domstol. Undantag torde böra göras för beslut som avses i 8 5 2 mom. tredje stycket och 3 mom. Det rör sig här om interimistiska undan- tag från principen att fartyg får användas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande först sedan det införts i fartygsregistret. I dessa undantags- ärenden spelar lämplighetsöverväganden en sådan roll, att det torde vara naturligast att förlägga besvärsprövningen till Kungl. Maj :t i statsrådet. Det hör också ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva eventuella be- svär över sådana beslut enligt 1901 års förordning, som inte rör särskilda fall utan har allmän karaktär. i

Den särskilda registreringen av fiskefartyg enligt 1958 års kungörelse un- derlättar tullkontrollen över vederbörande fartyg och medför samtidigt en- ligt tullstadgan vissa förmåner beträffande tullklarering o. d. Ifrågavarande registreringsärenden är inte av den natur att det från rättsskyddssynpunkt kan anses föreligga behov av att förlägga prövningen av besvär över general- tullstyrelsens beslut i hithörande frågor till administrativ domstol. Nämnas kan att enligt vad kommittén under hand erfarit besvär inte i något fall an- förts över distrikttullanstalts beslut enligt 1958 års kungörelse.

Målen enligt skeppsmätningsförfattningarna kan vara av väsentlig ekono- misk betydelse för fartygsägarna. Kommittén föreslår, att besvär över sjö- fartsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt 1954 års skeppsmätningskungörelse skall prövas av administrativ domstol i fall när beslutet rör fråga huruvida fartyg är av den storlek att det är måtningspliktigt eller rör beräkning av fartygs dräktighet, giltighetstiden för mätbrev, utfärdande av nytt mätbrev i stället för förkommet sådant, avgift för mätningsförrättning eller förord- nande om ommätning. Besvär över andra sjöfartsstyrelsens beslut enligt kungörelsen bör enligt kommitténs mening avgöras av Kungl. Maj :t i stats— rådet. Samma kompetensfördelning torde lämpligen böra tillämpas i fråga om målen enligt kungörelserna angående mätbrev för fart genom Suezka- nalen och Panamakanalen, varvid dock är att observera att endast vissa av målen enligt 1954 års skeppsmätningskungörelse har motsvarighet när det gäller kungörelserna om nyssnämnda speciella mätbrev. Besvär över sjö- fartsstyrelsens beslut enligt kungörelsen angående befrielse för vissa turist- fartyg från mätningsskyldighet, m.m. bör, i linje med vad ovan föreslagits, prövas av administrativ domstol.

I ärenden rörande kontrollen över fartygs skick och utrustning och röran-

de tillsynen i övrigt över fartyg måste hänsyn i allmänhet i främsta rummet tagas till vad sjöfartssäkerheten kräver. Tekniska synpunkter spelar i detta sammanhang en avgörande roll. I vissa frågor är sjöfartssociala synpunkter av betydelse. Ärenden av nu ifrågavarande typ torde ej väl lämpa sig för av- görande av administrativ domstol. Mot denna bakgrund finner kommittén övervägande skäl tala för att förevarande ärenden i allmänhet bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Från den sålunda uppställda huvudregeln torde dock vissa undantag böra göras. Ett beslut av sj öfartssty- relsen rörande förbud mot fartygs resa innebär ett så allvarligt och betung- ande ingrepp i enskild rätt, att besvär över sådant beslut enligt kommitténs mening bör handläggas av administrativ domstol. Förbud att begagna ar- betsinrättning eller arbetsredskap på fartyg förutsätter också rättsliga över- väganden. Sådana förbud står nära förbuden enligt 53 & arbetarskyddslagen, vilka såväl enligt gällande rätt som enligt kommitténs förslag skall överprö- vas av administrativ domstol. Övervägande skäl synes därför kommittén tala för att också besvär över sjöfartsstyrelsens beslut rörande förbud att be- gagna arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg skall avgöras av admi- nistrativ domstol.

De överväganden, som måste göras i mål om tillstånd enligt 1966 års för- ordning om tillstånd för brukande av svävare, är sådana att det hör till- komma Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär över tillståndsmyndig- hetens beslut, därest Kungl. Maj :t delegerar sin beslutanderätt enligt förord- ningen till viss myndighet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen av de mål, om vilka fråga är i detta avsnitt, har intagits i förslag till kungörelse om ändring i förordningen den 18 oktober 1901 (nr 78) angående registrering av svenska fartyg, för-. slag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1954 (nr 550) angående skeppsmätning, förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen samma dag (nr 554) angående befrielse för vissa turistfartyg från mätnings- skyldighet, rn. m., förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen samma dag (nr 555) angående mätbrev för fart genom Suezkanalen, förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen samma dag (nr 556) angående mät- brev för fart genom Panamakanalen samt förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 3 5 lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på far- tyg. .

Författningsförslag nr 80—85.

71 ) Mål angående biltrafik m. m.

I detta avsnitt behandlas mål om tillämpning av vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648), vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743), militära vägtrafikkungörelsen den 5 november 1954 (nr 636), exportvagnskungörelsen den 13 mars 1964 (nr 39), KK den 30 juni 1952

(nr 520) med anledning av Sveriges tillträde till den i Geneve den 19 sep- tember 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik, KK den 6 juni 1962 (nr 277 ) om godkännande av vissa utländska körkort samt övriga författningar som utfärdats med stöd av vägtrafikförordningen. Mål om tillstånd att driva körskola, om godkännande av föreståndare för körskola och av lärare eller instruktör vid sådan skola och om tillstånd till tävling med fordon på väg behandlas dock i andra sammanhang.

Det ankommer på regeringsrätten att upptaga och avgöra enligt 2 & 5:o) tredje och sjätte styckena regeringsrättslagen mål om debitering och resti- tution m.m. av avgifter, enligt 25 14:o) sjunde stycket samma lag mål om anteckning i automobilregister och om meddelande eller återkallande av tillstånd att föra automobil samt enligt 25 17 :o) tionde stycket nämnda lag mål om föreläggande vid vite och om utdömande av vite. Enligt praxis har besvär över beslut att internationellt körkort ej skall medföra rätt att föra motorfordon här i riket likaledes ansetts böra avgöras av rege- ringsrätten.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 266—270, 275—280 och 239)

Bestämningen »mål om anteckning i automobilregister» är inte längre fullt exakt. Med uttrycket avsågs ursprungligen det hOS länsstyrelsen förda re- gistret för inskrivning av uppgifter rörande automobiler. Detta register benämnes i 1951 års vägtrafikförordning »bilregister». Ett stort antal nya register rörande biltrafik har tillkommit. Utredningsmannen föreslår, att samtliga registreringsmål —— bl. a. mål om anteckning i bil- eller körkorts- registret eller i annat dylikt register — skall hänföras till regeringsrättens kompetensområde.

Med anledning av terminologin i 1951 års vågtrafikförordning förordar utredningsmannen en justering av ordalagen i regeringsrättslagens beskriv- ning av körkortsmålen och föreslår att regeringsrätten skall upptaga och avgöra mål om tillstånd att föra motordrivet fordon. Anses klagan tillåten beträffande beslut av besiktningsman att underkänna förarprov, bör enligt utredningsmannens mening besvär, som i sådana mål fullföljes hos Kungl. Maj:t, i likhet med besvär rörande avslagna ansökningar om erhållande av körkort prövas av regeringsrätten. Dessa mål kan enligt utredningsman- nens uppfattning inbegripas under rubriceringen »mål om tillstånd att föra motordrivet fordon».

Utredningsmannen föreslår vidare, att regeringsrätten skall avgöra mål om tillstånd att bruka motordrivet fordon. Härmed avses mål om vissa licenser och bevis som ger rätt att bruka motordrivet fordon utan hinder av att registrering ej skett. Dessa mål anses av utredningsmannen nära

besläktade både med målen om tillstånd att föra motordrivet fordon och med registreringsmålen.

Anses klagan tillåten beträffande mål om meddelande av körförbud, skall sådana besvärsmål enligt utredningsmannens förslag avgöras av regerings— rätten med stöd av den förordade allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål om individuella påbud. Även andra hithörande mål om in- dividuella påbud, som kan överklagas, omfattas av nyssnämnda allmänna regel. Förekommande mål om utdömande av vite och om utgörande i sär- skilt fall enligt gällande föreskrifter av avgift skall likaledes enligt utred- ningsmannens förslag tillhöra regeringsrättens kompetensområde.

Övriga hithörande besvärsärenden _ exempelvis ärenden rörande utfär- dande av lokala trafikföreskrifter eller rörande godtagande av viss person såsom bärare av ägareansvaret i fråga om fordon — bör enligt utrednings- mannens mening prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Yttranden

Överståthållarämbetet tillstyrker att regeringsrätten skall upptaga mål om tillstånd att föra eller bruka motordrivet fordon. Klagan över besiktnings- mans beslut att underkänna förarprov bör enligt ämbetets mening ej få föras och bör därför ej anses ingå under den använda rubriceringen. Beslut om körförbud anses principiellt böra hänföras till regeringsrättens pröv- ning men synes ämbetet utgöra ett exempel på mål där fullföljdsbegräns— ning borde gälla.

Våg— och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker att det skulle vara möjligt överklaga beslut att underkänna förarprov för körkort.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som är tveksam huruvida klagan bör vara tillåten över beslut av besiktningsman att underkänna förarprov, framhål- ler, att även om klagan är tillåten, dessa mål näppeligen lämpar sig för avgörande av en förvaltningsdomstol, eftersom det här _ i motsats till vad som gäller beträffande ärenden om erhållande av körkort —— är fråga om prövning av en viss persons inför besiktningsman ådagalagda kunskaper och färdigheter.

Förvaltningsdomstolskommittén

I viss utsträckning är registrering, som omförmäles i de författningar om vilka här är fråga, av direkt rättslig betydelse för den enskilde. Detta gäller i första hand upptagandet av motorfordon m.m. i länsstyrelsens bilregister. Denna registrering utgör nämligen i allmänhet en förutsättning för rätten att bruka vederbörande fordon (11 5 vägtrafikförordningen). Också fordons upptagande i länsstyrelsens bilreservregister är av viss betydelse i rättsligt

hänseende för den enskilde. På grund härav och med hänsyn till ärendenas karaktär föreslår kommittén, att talan mot beslut, som länsstyrelse med- delat rörande anteckning i bilregister eller bilreservregister, skall föras hos administrativ domstol.

När det gäller frågor om anteckning i det militära fordonsregistret av fordon, som skall registreras enligt militära vägtrafikkungörelsen, torde det från rättsskyddssynpunkt inte finnas behov av att hänföra eventuellt förekommande besvärsärenden till administrativ domstols kompetensom- råde. Ärenden om anteckning i det militära fordonsregistret torde utan olä- genhet i sista hand kunna prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Har någon, som är bosatt i utlandet, här i riket förvärvat personbil och ämnar han efter tillfällig vistelse här utföra bilen ur riket får, utan bilens införande i bilregistret, bilen här brukas, såframt den är införd i export- vagnsförteckning och försedd med vederbörliga skyltar. Då sålunda bils införande i exportvagnsförteckning är av rättslig betydelse för den enskilde och ärendena väl lämpar sig för domstolsavgörande, förordar kommittén att klagan över länsstyrelses beslut enligt exportvagnskungörelsen skall avgöras av administrativ domstol.

Besvärsmål om vissa licenser och bevis, som medför rätt att bruka motor- fordon m.m. utan hinder av att fordonet ej är upptaget i länsstyrelsens bilregister (12, 13 och 27 55 vägtrafikförördningen), är också av betydelse för den enskilde. Målen är besläktade med bl.a. målen om anteckning i länsstyrelsens bilregister och exportvagnsförteckningsmålen. Kommittén föreslår därför, att även förevarande mål skall hänföras till administrativ domstols kompetensområde.

De talrika besvärsmålen om rätt att föra motordrivet fordon (körkorts— målen) kan ha stor betydelse för de enskilda medborgarna. Målen rör vi— dare frågor, som uppenbarligen lämpar sig för handläggning i domstols- mässiga former. Kommittén föreslår därför, att nu ifrågavarande besvärs- mål —— rörande vilka bestämmelser förekommer inte blott i vägtrafikför— ordningen utan även i vissa andra hithörande författningar, t. ex. kungö- relsen om godkännande av vissa utländska körkort _ även i framtiden skall handläggas av administrativ domstol.

I den mån klagan skulle vara tillåten angående beslut av bilinspektör m. fl. att underkänna förarprov, synes sådana ärenden i sista instans böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Frågor som rör bedömandet av avlagda kun- skaps- och färdighetsprov lämpar sig nämligen ej för avgörande av förvalt- ningsdomstol. Då kommittén i sitt förslag "till författningstext använder uttrycket »beslut rörande rätt att föra motordrivet fordon», åsyftas därmed ej beslut om underkännande av förarprov.

Länsstyrelses körkortsregister innehåller uppgifter av olika slag, vilka är av betydelse bl. a. när fråga uppkommer om återkallelse av körkort eller

om utfärdande av nytt körkort. Motsvarande anteckningar göres i polis- myndighets register över utfärdade turistkörkort. De enskilda medborgarna har naturligtvis intresse av att anteckningarna i körkortsregister är kor- rekta. Några direkta rättsverkningar är emellertid ej förbundna med ifrå- gavarande noteringar. Skulle det exempelvis i ett körkortsärende visa sig att en anteckning i körkortsregistret är felaktig, tillmätes inte anteckningen någon betydelse och skall den självfallet rättas. Från rättssäkerhetssyn- punkt synes det inte föreligga något behov av att införa en bestämmelse om att besvär över anteckning i körkortsregister i sista hand skall prövas av administrativ domstol.

I det föregående ej särskilt nämnda register och förteckningar, som om- talas i hithörande författningar, torde inte direkt påverka den enskildes råttsställning utan synes huvudsakligen ha till uppgift att ge en samman— fattande överblick över de tillstånd rn. m., som lämnats av myndigheterna. Anledning synes under dessa förhållanden ej föreligga att hänföra besvär över anteckning i sådant register till administrativ domstols prövning.

Vissa ärenden, om vilka fråga är i detta avsnitt, är visserligen av bety- delse för de enskilda men har en ganska speciell karaktär. Kommittén avser härvid beslut om körförbud, om föreläggande att inställa fordon till besiktning och om föreläggande att avhjälpa bristfälligheter på fordon ävensom en del beslut av annat innehåll, vilka meddelas vid inspektioner och besiktningar av olika slag. Dessa ärenden är av utpräglat teknisk art och innesluter i allmänhet inte några mera invecklade rättsfrågor. Härtill kommer att hithörande ärenden kan komma att uppgå till ett mycket stort antal. Enligt kommitténs uppfattning föreligger ej tillräckliga skäl för att hänföra nu ifrågavarande ärenden till administrativ domstols kompetens- område. I den mån klagan kan föras över de beslut, om vilka här är fråga, synes ärendena i sista instans böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Mål om föreläggande vid vite och om utdömande av vite ävensom hithö— rande mål om avgifter är av den naturen, att målen bör kunna dragas under administrativ domstols prövning.

Övriga administrativa ärenden enligt de här behandlade författningarna, t.ex. ärenden om utfärdande av lokala trafikföreskrifter och om godta- gande av viss person såsom bärare av ägareansvaret beträffande fordon, synes i sista hand böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Kommitténs förslag i detta avsnitt innebär sammanfattningsvis, att av de mål, om vilka här är fråga, administrativ domstol skall handlägga mål om beslut som länsstyrelse meddelat rörande avgift, anteckning i bilregister eller bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av bestämmel- serna i 115 vägtrafikförordningen, rätt att föra motordrivet fordon, före- läggande vid vite eller utdömande av vite eller enligt exportvagnskungö- relsen.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till för-

ordning om ändrad lydelse av 76 5 vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) och förslag till kungörelse om ändring i exportvagnskun- görelsen den 13 mars 1964 (nr 39).

Författningsförslag nr 86 och 87.

72 ) Blå! om tillämpning av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

I detta avsnitt behandlas mål om tillämpning av KF den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m., KK den 30 juni 1958 (nr 368) om undantag från vissa bestämmelser i nämnda förordning, KK den 22 juni 1951 (nr 491) angående vissa transporter till eller från utlandet med motorfordon m.m., KK den 16 maj 1958 (nr 257) angående mellanvägg av splitterfritt glas å vissa i yrkesmässig trafik använda per- sonbilar samt dispensbusskungörelsen den 11 februari 1965 (nr 20).

Enligt 25 14zo) sjunde stycket regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra mål om meddelande eller återkal- lande av tillstånd att föra automobil. Hit hör bl. a. mål om utfärdande eller återkallande av trafikkort enligt 1940 års förordning.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde delvis andra bestäm— melser än nu.

Utredningsmannen (bet. s. 266—270, 283—290 och 316—318)

Såsom villkor för trafiktillstånd, tillstånd till uthyrningsrörelse och till— stånd till transportförmedling enligt 1940 års förordning gäller bl.a., att rörelsen finnes vara behövlig och i övrigt lämplig. Mål om meddelande av lådana tillstånd bör därför i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Även vid återkallelse av nämnda tillstånd skall avseende fästas vid bl.a. trafikens ändamålsenliga ordnande. Rättsskyddssynpunkterna synes dock utredningsmannen väga tyngst. Därför föreslår han, att återkallelseären- dena i sista hand skall prövas av regeringsrätten.

Mål om godkännande av bil för yrkesmässig trafik skall enligt utred- ningsmannens förslag avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, medan mål om återkallelse av sådant godkännande föreslås skola handläggas av regerings- rätten.

Frågor om godkännande av föreståndare enligt 1940 års förordning om- fattas av en av utredningsmannen föreslagen allmän regel om regerings- rättens behörighet i mål om behörighetsförklaring eller annat dylikt per- sonligt godkännande att utöva yrke eller verksamhet. Ärenden om godta- gande av viss person såsom bärare av ägareansvaret för fordon enligt 375 3 mom. samma förordning skall däremot enligt utredningsmannens för-

slag avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet, därför att det härvid ej är fråga om rätt för viss person att utöva visst yrke eller viss verksamhet utan om överflyttande av en förpliktelse gentemot det allmänna.

Mål om individuella påbud på nu ifrågavarande område omfattas av den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens be— hörighet i dylika mål.

F örvaltningsdomstolskommittén Uppsikten över den yrkesmässiga biltrafiken har till väsentligt syfte att främja ett ändamålsenligt ordnande av ifrågavarande trafik. Trafiktillstånd får i allmänhet meddelas endast om den ifrågasatta trafiken finnes behöv- lig samt i övrigt lämplig. I fråga om tillstånd till transportförmedling upp- ställes undantagslöst samma krav. Även när det gäller tillstånd till yrkes- mässig uthyrning av bil utan förare kräves i princip att rörelsen skall fin- nas behövlig och lämplig; på sistnämnda område förekommer dock omfat- tande undantag från behovsprövningsprincipen. Mot nu angivna bakgrund föreslår kommittén, att ärenden om meddelande av trafiktillstånd, tillstånd till transportförmedling och tillstånd till uthyrningsrörelse enligt 1940 års förordning i sista instans skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Trafiktillstånd och tillstånd till transportförmedling kan återkallas eller indragas för viss tid bl.a. när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig anledning därtill förekommer. Tillstånd till uthyrningsrörelse kan återkallas eller indragas, när anledning förekommer därtill. Med hänsyn till intresset av enhetlighet i rättstillämpningen före- slår kommittén, att också sådana återkallelse— och indragningsärenden i sista instans skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Ärenden om godkännande av föreståndare enligt 1940 års förordning bör enligt kommitténs uppfattning avgöras av samma instans, som handlägger tillståndsärendena, således i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det— samma bör gälla ärenden om godtagande av viss person såsom bärare av ägareansvaret för fordon enligt 1940 års förordning.

Besvär över länsstyrelses beslut rörande utfärdande eller återkallelse av trafikkort prövas för närvarande av regeringsrätten. På grund av arten av den prövning, som äger rum i dessa mål, föreslår kommittén, att ifrå- gavarande besvärsmål även fortsättningsvis skall handläggas av administra- tiv domstol.

Ärenden om godkännande av bil i yrkesmässig trafik eller uthyrnings- rörelse eller om återkallelse av sådant godkännande är av utpräglat teknisk natur. Övervägande skäl synes kommittén tala för att dessa ärenden också i framtiden i sista hand bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Övriga hithörande ärenden — exempelvis ärenden om anslutning till för- ening av utövare av yrkesmässig trafik, om fastställande av taxa, om till- stånd till transportverksamhet som avses i 1951 års kungörelse och om

medgivanden enligt kungörelsen den 16 maj 1958 och dispensbusskungörel- sen —— torde likaledes i sista instans böra handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen av målen enligt 1940 års för- ordning har intagits i förslag till förordning om ändrad lydelse av 44 och 45 55 förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Författningsförslag nr 88.

73 ) Vissa mål om kommunal trafikövervakning

Uttager kommun avgift för begagnande av allmän parkeringsplats, kan enligt 1 5 lagen den 29 maj 1964 (nr 321) om kommunal trafikövervakning Kungl. Maj:t på framställning av länsstyrelsen förordna, att kommunen skall ombesörja övervakning av efterlevnaden av föreskrifter rörande par- kering och annan uppställning samt stannande av fordon. Har sådant för- ordnande meddelats, skall enligt 35 samma lag länsstyrelsen bestämma det område, inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det minsta antal övervakare som erfordras därför.

Besvär över länsstyrelsens beslut avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Bestämmandet av området för kommunal trafikövervakning och av minimi- antalet erforderliga övervakare förutsätter kunskaper om trafikutveck- lingen och en bedömning av övervakningsbehovet. Frågor av denna art bör i sista hand avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

74 ) Mål om luftfart

Här behandlas mål om luftfartsstyrelsens beslut enligt luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) och luftfartskungörelsen den 24 november 1961 (nr 558). Mål om avgifter, om ersättning för förrättning, om ersättning av statsmedel, om tillstånd till flyguppvisning, om föreläggande av vite och om tvångsutförande behandlas dock i andra sammanhang och faller utanför ra— men för detta avsnitt.

Enligt 25 14:o) åttonde stycket regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra mål om registrering av luftfartyg samt mål om beslut i särskilda fall rörande certifikat eller behörighets- bevis för personal inom luftfarten eller rörande medgivande att utan certi- fikat göra tjänst å luftfartyg.

Övriga ärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, handlägges i sista in- stans av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 275—280, 283—290 samt 315 och 316) Mål som rör utfärdande av luftvärdighetsbevis, inrättande och drift av flygplatser, godkännande av flygplats liksom tillstånd till luftfart i för- värvssyfte och dispensering avser lämplighetsfrågor av övervägande tek- nisk, luftfartspolitisk eller nationalekonomisk art. Prövningen av besvärs- mål i dessa ämnen bör naturligen ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.

Frågor om återkallelse av luftvärdighetsbevis, tillstånd eller godkännan- de samt förbud mot luftfartygs avgång och andra individuella påbud bör däremot upptagas av regeringsrätten. Detta följer av de av utredningsman- nen föreslagna allmänna reglerna om regeringsrättens behörighet i dels mål om återkallelse av ett för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkän- nande till viss verksamhet eller användning och dels mål om individuella påbud.

Vad angår registrering av luftfartyg påpekar utredningsmannen, att en— dast luftfartyg, som registrerats i luftfartygsregistret, äger svensk nationa- litet och kan intecknas här i riket. Enligt utredningsmannens förslag skall samtliga registreringsmål, däribland mål om anteckning i luftfartygsregist- ret, avgöras av regeringsrätten.

Förekommande mål om utfärdande av olika behörighetsbevis, som enligt luftfartslagen erfordras för tjänst på luftfartyg eller i markorganisation, ävensom om förnyelse, återkallelse eller omhändertagande av sådana behö— righetsbevis omfattas av en av utredningsmannen föreslagen allmän regel om regeringsrättens behörighet i mål om behörighetsförklaring eller annat dylikt personligt godkännande att utöva yrke eller verksamhet.

Förvaltningsdomstolskommittén

I de besvärsärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, måste i allmänhet i främsta rummet hänsyn tagas till vad luftfartssäkerheten kräver. Det synes i regel ej naturligt att lägga en prövning av denna typ i administra— tiv domstols hand. Tekniska synpunkter spelar en dominerande roll. Vissa hithörande ärenden måste också bedömas på grundval av luftfartspolitiska och nationalekonomiska överväganden. Mot nu anförda bakgrund föreslår kommittén att — med vissa undantag som beröres i det följande —— de i detta avsnitt behandlade besvärsärendena skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Sålunda förordar kommittén, att bl.a. tillämpningen av be- stämmelserna i 3 kap. luftfartslagen rörande luftfartygs luftvärdighet skall i sista hand ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet. Till samma instans bör föras de angränsande ärendena om tillstånd att tillverka luftfartyg eller annan flygmateriel eller att därå utföra underhålls-, reparations- eller änd- ringsarbeten. Till regeringens kompetensområde föres av kommittén också bl.a. ärenden om tillstånd till olika former av luftfartsverksamhet samt

ärenden rörande inrättande och underhåll av flygplatser. Till förmån för den sålunda förordade kompetensfördelningen kan också åberopas det för- hållandet att enligt luftfartslagen beslutanderätten i stor utsträckning pri- märt ligger hos Kungl. Maj :t och först efter delegationsbeslut av Kungl. Maj:t tillkommer luftfartsstyrelsen.

Från den i det föregående uppställda huvudregeln torde undantag böra göras för tre grupper av ärenden.

Enligt lagen den 12 maj 1955 (nr 227) om inskrivning av rätt till luft- fartyg kan bl.a. inteckning meddelas endast i sådana luftfartyg, som är införda i det svenska luftfartygsregistret. Registreringen av luftfartyg är således förbunden med viktiga rättsverkningar. På grund härav föreslår kommittén, att individuella besvärsmål rörande registrering av luftfartyg skall handläggas av administrativ domstol.

Mål om beslut i särskilda fall rörande certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten eller rörande medgivande att utan certifikat göra tjänst på luftfartyg är besläktade med körkorts- och trafikkortsmålen. Rättsskyddssynpunkter talar för att sådana mål skall kunna bli föremål för domstols prövning. Kommittén föreslår, att besvär över luftfartsstyrelsens beslut i nu ifrågavarande mål skall prövas av förvaltningsdomstol.

Förekommer, då luftfärd skall anträdas, anledning antaga att luftfartyg inte är luftvärdigt eller behörigen bemannat eller att eljest för sådan färd i luftfartslagen eller med stöd därav fastställda villkor ej är uppfyllda, kan enligt 12 kap. 1 & nämnda lag luftfärden förbjudas och fartyget hindras att avgå. Detta stadgande företer stora likheter med bestämmelserna rörande förbud mot fartygs resa i 8 kap. 15 lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerhet på fartyg. Nu ifrågavarande förbud enligt luftfartslagen inne- bär ett allvarligt ingrepp i enskild rätt. Övervägande skäl synes tala för att beslut av luftfartsstyrelsen rörande sådant förbud _ liksom motsvarande beslut av sjöfartsstyrelsen enligt 1965 års lag — skall kunna dragas under administrativ domstols prövning. Kommittén föreslår därför, att förevarande mål skall hänföras till förvaltningsdomstols kompetensområde.

Bestämmelser om kompetensfördelningen av de mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 2 5 luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297).

Författningsförslag nr 89.

75 ) Mål om lotteritillstånd

Bestämmelser om lotteritillstånd finns i lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207).

Enligt gällande kompetensfördelning prövar Kungl. Maj:t i statsrådet be- svärsärenden om tillstånd att anordna lotteri.

Utredningsmannen (het. s. 270) Någon rätt att erhålla lotteritillstånd finns icke. Myndigheterna har dess- utom möjlighet att för meddelande av tillstånd uppställa villkor utöver de i förordningen stadgade. Med hänsyn till den fria prövningsrätt, som så- lunda föreligger i lotteriärendena, bör besvärsmål rörande vägrat lotteri- tillstånd även i fortsättningen prövas av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittén Kommittén delar uppfattningen att besvärsärenden angående lotteritillstånd bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

76 ) Mål om rätt att inneha skjutvapen m. m.

Här behandlas mål om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen eller att förvärva ammunition, mål om förbud mot fortsatt innehav av skjut- vapen samt mål om inlösen av vapen och ammunition. Mål om handel med skjutvapen behandlas i ett senare avsnitt.

Bestämmelser i ämnet finns i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Enligt 2 5 4:0) andra stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege— ringsrätten att upptaga och avgöra här aktuella mål om ersättning av stats- medel.

Övriga hithörande besvärsärenden, som får fullföljas till Kungl. Maj:t, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 270 och 271) De mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, rör enskild rätt och bör prövas uteslutande enligt rättsliga principer. Därför föreslår utredningsmannen, att målen skall handläggas av regeringsrätten.

Yttranden

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar att när det gäller nu ifrågavarande målgrupp garanti för rättssäkerhet, enhetlighet och kontinuitet i tillämp- ningen väl tillgodoses genom medverkan av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Överståthållarämbetet framhåller att det samband, som mål om återkal- lelse av tillstånd till innehav av vapen och om förbud att inneha vapen särskilt under vissa förhållanden kan äga med allmänna såkerhetsintres- sen, talar för att ifrågavarande mål bör förbehållas regeringen.

Förvaltningsdomstolskomminén

I mål om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen eller att förvärva ammunition och i mål om förbud mot fortsatt innehav av skjutvapen kan

595 ordnings- och säkerhetssynpunkter spela en viktig roll. Detta förhållande talar för att ifrågavarande mål i sista hand bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, som har det yttersta ansvaret för allmän ordning och säkerhet i landet. Kommittén anser sig dock böra förorda, att ifrågavarande mål överlämnas till förvaltningsdomstols avgörande. Motivet härför är att åt- minstone inom vissa befolkningsgrupper ett beslut, som berövar en person rätten att inneha skjutvapen, kan nedsätta vederbörandes medborgerliga anseende i bygden. Det har därför synts kommittén angeläget att på detta område skapa särskilt starka rättssäkerhetsgarantier.

Målen om inlösen av vapen och ammunition rör rättsliga frågor. Dessa mål lämpar sig väl för behandling av administrativ domstol. Kommittén föreslår därför, att dessa inlösenmål skall i sista hand prövas av admi- nistrativ domstol.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att samtliga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall prövas av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till för- ordning om ändrad lydelse av 405 vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Författningsförslag nr 90.

77 ) Mål om innehav eller förvärv av explosiva varor

I detta avsnitt behandlas mål rörande allmänhetens innehav, förvärv och förvaring av explosiv vara ävensom rörande transport och import av sådan vara. Mål rörande godkännande av föreståndare eller vikarie behandlas dock i annat sammanhang. Beträffande mål om handel med eller tillverk- ning av explosiv vara hänvisas till ett senare avsnitt.

Bestämmelser i ämnet finns i KF den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.

Hithörande besvärsärenden prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 271—274) Beträffande meddelande av tillstånd till innehav och förvärv av explosiv vara gör utredningsmannen en åtskillnad mellan de mindre komplicerade ärendena, som i första instans prövas av polismyndighet, och de mera kom- plicerade ärendena, som det ankommer på länsstyrelsen att avgöra. Pröv- ningen av den förra gruppen av ärenden anses framför allt kräva person- och lokalkännedom. Vid den senare typen av ärenden anses de tekniska spörsmålen spela en större roll. Mot denna bakgrund föreslår utrednings— mannen, att i sista instans den förra gruppen av ärenden skall prövas av regeringsrätten och den senare gruppen av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall enligt utredningsman- nens förslag i sista hand prövas av regeringen. Undantag göres dock för mål om återkallelse eller inskränkning av meddelat tillstånd. Sistnämnda mål skall enligt förslaget alltid i sista instans avgöras av regeringsrätten.

Yttranden Regeringsrättens flesta ledamöter framhåller att även om en Viss skillnad föreligger mellan de båda av utredningsmannen föreslagna grupperna av tillståndsärenden, åtskillnaden ej kan anses vara av den beskaffenhet att den motiverar den gjorda uppdelningen. De olika grupperna bör därför handläggas av samma slutinstans. Det torde med hänsyn till det starka inslaget av tekniska synpunkter och lämplighetsfrågor ligga närmast till hands att besvärsprövningen förlägges till regeringen. Dessutom förefaller det oegentligt att prövningen av de som speciellt enkla ansedda fallen skall ske i den instans, där behandlingen måste bli vidlyftigare och mera tids- ödande. Vidare påpekas att mål rörande handel med explosiva varor m.m. enligt utredningsmannens förslag skall hänföras till regeringen.

Kommerskollegium biträder inte heller förslaget att mål rörande tillstånd till innehav av explosiv vara, där tillståndsgivningen i första instans an- kommer på polismyndighet, skall prövas av regeringsrätten. I dessa ären- den är enligt kollegiums mening rättsfrågan av underordnad betydelse. Avgörande för tillståndsprövningen är huruvida det från säkerhetssyn- punkt är lämpligt att sökanden tillåtes inneha viss mängd explosiv vara. I samtliga ärenden bör enligt kollegiums mening Kungl. Maj:t i statsrådet vara högsta instans.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands län intager samma ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar att länsstyrelsen göres till sista instans i sådana mål rörande tillstånd till innehav av explosiv vara, där tillståndsgivningen i första hand ankommer på polismyndighet.

F örvaltningsdomstolskommittén Samtliga de ärenden rörande explosiva varor, som behandlas i detta avsnitt, är enligt kommitténs uppfattning av den art att i första hand ordnings- och säkerhetssynpunkter bör anläggas av den prövande myndigheten. De juridiska momenten i prövningen synes vara mindre framträdande. Med anledning härav finner kommittén övervägande skäl tala för att samtliga hithörande ärenden — således även ärenden om återkallelse eller inskränk- ning av meddelat tillstånd — också i fortsättningen bör i sista instans av- göras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Den i ett remissyttrande väckta frågan om att i viss utsträckning beskära klagorätten i nu ifrågavarande ärenden torde få övervägas i annat sammanhang.

78 ) Mål om patent, varumärken, mönster och modeller

Huvudbestämmelserna rörande patent finns nu i KF den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent. Nämnas bör i detta sammanhang även lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret. Patentförordningen av 1884 torde komma att upp— höra att gälla med utgången av 1966 och ersättas av en patentlag, till vil- ken förslag framlagts genom propositionen nr 40 till 1966 års riksdag. I samma proposition föreslås en lag om patent- och registreringsverkets be- svärsavdelning. Om varumärken finns bestämmelser främst i varumärkes— lagen den 2 december 1960 (nr 644) och kollektivmärkeslagen samma dag (nr 645). Rörande registrering av mönster och modeller finns stadganden bl. a. i lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller. Förslag till en lag om mönster har är 1965 framlagts av mönster- skyddsutredningen (SOU 1965: 61).

Enligt 25 14:e) tredje stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra mål om meddelande av patent, om slutligt beslut enligt varumärkeslagen eller kollektivmärkeslagen samt om registrering av möns— ter och modeller.

Besvär över den i 1946 års lag omförmälda granskningsmyndighetens beslut prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Anmärkas bör att 1946 års lag, i motsats till äldre lag på området, inte innehåller någon föreskrift om föreläggande vid vite. Undantagsstadgandet i 2 & 17:e) tionde stycket regeringsrättslagen rörande vitesföreläggande en- ligt lagen med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m.m. är därför föråldrat.

Utredningsmannen (bet. s. 275—280 samt 441 och 442)

Mål om meddelande av patent och registreringsmål — bl. a. mål om anteck- ning i varumärkes- eller mönsterregistret _ har rättslig karaktär och bör därför prövas av regeringsrätten.

Beslut av granskningsmyndigheten om fortsatt hemlighållande av upp- finning med stöd av 1946 års lag är av annan art. Besvär över sådant beslut bör även i fortsättningen avgöras av regeringen.

Yttrande

Patent- och registreringsverket har ej funnit anledning till erinran. Ämbets- verket framhåller att i såväl den nuvarande som den föreslagna lagtexten talas om mål om meddelande av patent. Verket förklarar sig utgå från att denna avfattning inte åsyftar att utesluta från regeringsrättens prövning besvär över beslut, som rör exempelvis anteckning i patentregistret av pa- tents överlåtelse eller fråga om återupprättande av patent enligt special- lagstiftning härom, som förekommit och även framdeles kan tänkas bli

598 aktuell. Det påpekas att i sådana fall instansordningen blir en annan än vid mål, som avser själva meddelandet av patent, ty nu berörda särskilda mål faller utanför besvärsavdelningens kompetens.

Förvalmingsdomstolskommittén Det torde kunna förutsättas att ny patentlag kommer att utfärdas ihuvud- saklig överensstämmelse med det lagförslag, som förelagts innevarande års riksdag. Kommittén bygger därför på detta lagförslag, då den behand- lar kompetensfördelningen av patentmålen. Besvär över beslut av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning enligt den nya patentlagen rör rättsliga frågor, vilka bör prövas i domstolsmässiga former. Med anledning härav föreslår kommittén, att sådana besvärsmål skall avgöras av admi- nistrativ domstol. På grund av den ställning som besvärsavdelningen inta- ger finns -— såsom kommittén i annat sammanhang anfört — inte skäl att hänvisa ifrågavarande mål till kammarrätts prövning, utan kommittén före- slår att besvär över besvärsavdelningens beslut enligt den nya patentlagen direkt skall upptagas och avgöras av regeringsrätten.

Sådana beslut om fortsatt hemlighållande av uppfinningar av betydelse för försvaret, som fattas av den i 1946 års lag omtalade granskningsmyn- digheten, har en helt annan karaktär än besluten enligt patentlagen. På grund av ärendenas natur bör besvär över sådana beslut av gransknings- myndigheten avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Beslut av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning enligt varu- märkeslagen och kollektivmärkeslagen är av klart rättslig natur. Besvär över sådana beslut bör prövas av administrativ domstol. Kommittén före- slår, att sådana besvär — i överensstämmelse med vad som föreslås be- träffande motsvarande patentmål _ skall direkt upptagas och avgöras av regeringsrätten.

De beslut, som fattas av registreringsmyndigheten (patent- och registre— ringsverket) enligt lagen om skydd för vissa mönster och modeller, har likaledes den karaktären, att förekommande besvär bör prövas av admi- nistrativ domstol. Mönsterskyddsutredningen föreslår, att klagan över regi- streringsmyndighetens beslut enligt den av utredningen föreslagna mönster- lagen skall avgöras av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning och att talan mot besvärsavdelningens beslut skall föras hos regeringsrät- ten. Förvaltningsdomstolskommittén anser, att vare sig 1899 års lag om skydd för vissa mönster och modeller utbytes mot en ny lag eller ej, den lämpligaste instansordningen i mål om mönster o.d. är den som mönster- skyddsutredningen föreslagit. Kommittén förordar därför, att för ifråga— varande mål nämnda instansordning skall införas senast vid ett genomfö- rande av kommitténs förslag till ny förvaltningsdomstolsorganisation.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att det skall ankomma på regeringsrätten att upptaga och avgöra besvär som får hos Kungl. Maj:t

anföras i mål som fullföljes från patent- och registreringsverkets besvärs- avdelning.

Skulle i framtiden speciallagstiftning komma till stånd om återställande av rätt till patent, varumärke eller mönster, torde även i sådant samman- hang patent- och registreringsverkets besvärsavdelning böra göras till första besvärsinstans och talan mot besvärsavdelningens beslut böra hänföras till regeringsrättens prövning. Sådana mål skulle omfattas av den ovan före— slagna regeln om regeringsrättens behörighet i mål om beslut av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.

Bestämmelse om regeringsrättens behörighet i förevarande mål har inta- gits i förslaget till lag om regeringsrätten. I anslutning till vad ovan förordas framlägges förslag till lag om ändring i lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller och förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 55 lagen den ...... 1966 (nr . _) om patent— och registre- ringsverkets besvärsavdelning. Kommittén utgår härvid från att inneva- rande års riksdag kommer att antaga det förslag till lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, som förelagts riksdagen.

Författningsförslag nr 1, 91 och 92.

79 ) Mål om tillämpning av lagstiftningen om aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser

I detta avsnitt behandlas mål om tillämpning av lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag, lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomis- ka föreningar, lagen den 30 april 1948 (nr 218) om sambruksföreningar, KK samma dag (nr 219) om registrering av sambruksföreningar, lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar, lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar, KF den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor, lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser, lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, lagen den 8 december 1961 (nr 583) med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse ävensom övriga förekommande stadgan- den rörande tillsyn över stiftelser.

Regeringsrätten äger enligt 2 5 14:0) femte, trettonde, fjortonde och fem- tonde styckena regeringsrättslagen upptaga och avgöra mål om anteckning i aktiebolags—, förenings- eller annat dylikt register, mål om beslut, i andra fall än förut i paragrafen angivits, av registreringsmyndighet för aktiebolag i ärende rörande sådant företag eller av tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar, mål om beslut av länsstyrelse på grund av lagen om tillsyn över stiftelser samt mål om beslut av tillsynsmyndigheten över stif- telse, varom stadgas i lagen om aktiebolags pensions- och andra personal- stiftelser. Enligt 25 5:o) åttonde stycket regeringsrättslagen tillkommer det

vidare regeringsrätten att handlägga mål om förvaltning av eller redovis- ning för fromma stiftelsers inkomster eller ägodelar.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 138—143, 275—280 och 344—349) I flera fall handlägges samma typ av mål av Kungl. Maj :t i statsrådet vid en associationsform och av regeringsrätten vid en annan associationsform. Frågorna om tillämpning av nu ifrågavarande lagar är huvudsakligen av rättslig karaktär och rör i större eller mindre mån enskilda delägares rätt.

Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen, att regeringsrätten skall äga upptaga samtliga mål om beslut rörande tillämpning av lagstiftningen om aktiebolag, ekonomiska föreningar, understödsföreningar eller erkända arbetslöshetskassor, så framt klagan ej föres över beslut i anledning av an- sökan om tillstånd att inneha vissa uppdrag i aktiebolag eller förening. Sist- nämnda undantag avser ärenden om tillstånd för utlänning eller utomlands bosatt svensk medborgare att inneha uppdrag såsom styrelseledamot, revi- sor eller likvidator m.m. Dylika ärenden anses nämligen böra avgöras av regeringen på samma sätt som regeringens tillstånd erfordras enligt nä- ringsfrihetsförordningen för rätt för utlänning att här driva handel m.m.

Utredningsmannen föreslår vidare att regeringsrätten skall handlägga mål om beslut av tillsynsmyndighet över stiftelse. Till denna målgrupp hör även mål om tillsyn över fromma stiftelser.

Yttranden

Patent- och registreringsverket har inte någon erinran mot förslaget. Sve- riges advokatsamfund förklarar att förslaget att regeringsrätten skall vara behörig att avgöra samtliga mål rörande tillämpningen av lagarna om aktie- bolag, ekonomiska föreningar och understödsföreningar utgör en klar för- bättring i förhållande till gällande lag. Försäkringsinspektionen tillstyrker förslaget såvitt angår gällande lagstiftning 'om understödsföreningar och stiftelser. Arbetsmarknadsstyrelsen har intet att erinra mot förslaget beträf- fande mål om tillsyn över erkända arbetslöshetskassor.

Förvaltningsdomstolskommittén Kommittén anser i likhet med utredningsmannen, att fullföljdsordningen på nu ifrågavarande område bör göras mera enhetlig än vad nu är fallet. Eftersom besvärsärenden rörande tillämpningen av förevarande författ- ningar och föreskrifter i allmänhet har rättslig karaktär, föreslår kommit- tén att huvudregeln skall vara att dessa ärenden skall tillhöra administrativ domstols kompetensområde.

Från denna huvudregel torde dock vissa undantag böra göras. Enligt flera av lagarna ligger i vissa ärenden beslutanderätten hos Kungl.

Maj:t med rätt för Kungl. Maj :t att överlåta prövningen på myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer eller på angiven myndighet. Detta gäller ärenden om tillstånd, som avses i 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 1495 aktiebolagslagen, 22, 29, 46 eller 76 5 lagen om ekonomiska föreningar, 1 eller 4 5 lagen om samhruksföreningar eller 545 samma lag jämförd med 765 lagen om eko- nomiska föreningar eller 20, 36 eller 525 lagen om understödsföreningar, ärenden om behörighet att utfärda intyg, som avses i 145 andra stycket lagen om bostadsrättsföreningar, samt ärenden om fastställande av för- säkringstekniska grunder, som avses i 105 sista stycket lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse. Övervägande skäl synes kommittén tala för att om Kungl. Maj:t begagnar sin delegationsrätt, besvär över vederbö— rande myndighets beslut skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I alla de delegationsfall, där fråga är om tillstånd för utlänning eller utomlands bosatt svensk medborgare att inneha uppdrag såsom styrelseledamot m.m. i aktiebolag eller förening, kan till förmån för denna lösning av kompetens- fördelningsfrågan också åberopas det förhållandet att det enligt närings- frihetsförordningen ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva frå- gor om rätt för utlänning att här i riket driva handel m.m. Beträffande vissa andra av de delegerade ärendena kan till stöd för regeringens hand- läggning av besvärsärendena anföras, förutom delegationssynpunkten, att förtrogenhet med förhållandena inom näringslivet och allmänna ekonomis- ka synpunkter spelar en roll i ärendena. I fråga om behörigheten att ut- färda intyg, som avses i 145 andra stycket lagen om bostadsrättsförening- ar, bör påpekas att beslutanderätten för närvarande är uppdelad mellan Kungl. Maj:t och länsstyrelserna. Vad angår fastställande av försäkrings- tekniska grunder enligt lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse bör erinras om den befattning som regeringen tar med ärenden om försäk- ringstekniska grunder enligt lagen om försäkringsrörelse.

Till regeringens kompetensområde torde vidare böra föras sådana beslut, som inte meddelas i särskilda fall utan har en mera allmän karaktär. Så— som exempel på sådana beslut kan nämnas instruktion med föreskrifter rörande revisionsuppdrags fullgörande, som lantbruksstyrelsen utfärdar enligt 36 5 lagen om samhruksföreningar, samt särskilda föreskrifter be- träffande förandet av understödsförenings räkenskaper, som tillsynsmyn- digheten äger meddela enligt 14 & understödsföreningslagen.

Den talan vilken ombud, som utsetts av justitiekanslern eller länssty- relse enligt 73 5 lagen om ekonomiska föreningar, kan föra avser bl. a. att tillvarataga det allmänna intresset att inte föreningsformen användes av företag, som bort ikläda sig aktiebolagets form. Mot denna bakgrund synes det kommittén naturligt att frågan om vem som skall vara sådant ombud i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Ingen ändring föreslås i den år 1964 införda ordningen att försäkrings- domstolen skall pröva ärenden angående försäkring enligt förordningen om

erkända arbetslöshetskassor. En översyn av understödsföreningslagen har igångsatts. Skulle denna översyn leda till att lagstiftningen om understöds- föreningar i huvudsak kommer att följa samma linjer som försäkrings- rörelselagstiftningen, torde för sådana understödsföreningsärenden, som beröres av den nya lagstiftningen, kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol lämpligen böra bli i stort sett densamma som för besvärsärendena rörande försäkringsbolag.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen har inta- gits i förslag till lag om ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag, förslag till lag om ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar, förslag till lag om ändring i lagen den 30 april 1948 (nr 218) om samhruksföreningar, förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 55 kungörelsen den 30 april 1948 (nr 219) om registrering av samhruksföreningar, förslag till lag om ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar, förslag till lag om ändrad lydelse av 795 lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar, förslag till lag om ändrad lydelse av 205 lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser, förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, förslag till lag om ändring i lagen den 8 december 1961 (nr 583) med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse samt i förslaget till lag om rikets kammarrätter. Någon ändring av förordningen om erkända arbetslöshetskassor synes inte erforder- lig i detta sammanhang. I lagförslaget rörande aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser har hänvisningarna till äldre aktiebolagslag utbytts mot hänvisningar till nu gällande lag om aktiebolag.

Författningsförslag nr 2 och 913—101.

80) Mål om bankväsende, fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet

Här behandlas mål om tillämpning av lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, lagen den 3 juni samma år (nr 416) om sparbanker, lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen, lagen den 26 april 1963 (nr 76) om kreditaktiebolag samt lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet.

Regeringsrätten äger enligt 2 5 14:0) femte och trettonde styckena rege- ringsrättslagen upptaga och avgöra dels mål om anteckning i bank- eller sparbanksregister dels ock mål om beslut, i andra fall än förut i paragrafen angivits, av registreringsmyndighet för bankaktiebolag eller sparbanker i ärende rörande sådant företag. Sistnämnda målgrupp omfattar mål röran- de förklaring att visst beslut eller viss fråga förfallit (1675 2 mom. och 168 5 lagen om bankrörelse samt 86 5 3 mom. sparbankslagen).

Övriga mål om vilka här är fråga —— även mål om föreläggande vid vite

och, enligt 1919 års lag, om utdömande av vite —— avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 275—280, 324, 325, 349, 350, 438 och 439) Vad angår besvärsmålen rörande bankväsendet och fondbörsverksamheten föreslår utredningsmannen ingen annan ändring av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten än att målen om utdö- mande av vite föreslås skola överflyttas till regeringsrätten. Utrednings- mannen understryker, att målen om tillämpning av lagarna om bankrörel— se, sparbanker och jordbrukskasserörelsen huvudsakligen är av banktek- nisk art eller väsentligen avser lämplighets- och ändamålsenlighetsfrågor. I fråga om tillsynen över fondbörsverksamheten påpekar utredningsman- nen bl.a. att ifrågavarande tillsyn står i intimt samband med tillsynen över bankväsendet.

Beträffande besvärsmålen angående fondkommissionsrörelse framhåller utredningsmannen, att tillstånd att idka sådan rörelse får beviljas blott om rörelsen inte prövas kunna bli till skada för det allmänna. Även om en sökande uppfyller de i lagen uppställda kompetensfordringarna, kan han ej anses äga ett rättsanspråk på att få tillstånd. Mål om ansökan att idka fondkommissionsrörelse bör därför enligt utredningsmannens mening lik- som hittills prövas av regeringen. Besvärsmål om återkallelse av tillstånd föreslås däremot skola överflyttas till regeringsrätten. Mål om förbud mot fondkommissionsrörelses fortsättande så länge vissa förhållanden varar och mål om föreläggande vid vite i fall som omnämnes i 245 1919 års lag ävensom mål om utdömande av vite enligt sistnämnda lagrum bör enligt utredningsmannens mening också överföras till regeringsrättens kompe- tensområde.

Yttranden

Bank- och fondinspektionen har intet att erinra mot utredningsmannens förslag. Samma ståndpunkt uttalar Svenska bankföreningen i fråga om må- len rörande bankväsendet. Regeringsrättens flesta ledamöter finner ej till- räckliga skäl för att de rättsligt och faktiskt föga vanskliga målen om för- klaring av registreringsmyndigheten för bankaktiebolag eller sparbanker, att visst beslut eller viss fråga förfallit, även i fortsättningen skall hänfö- ras till regeringsrättens avgörande. Synpunkten att besläktade målgrupper ej bör splittras på olika slutinstanser kan enligt ledamöternas uppfattning också åberopas mot en ordning, varigenom de berörda målen är utbrutna från flertalet besvärsmål på banklagstiftningens område. Svensk industri- förening anser att regeringsrätten bör givas så vidsträckt domvärjo som möjligt och att bl.a. mål rörande tillsyn över bank— och penningväsendet samt fondbörsverksamheten saklöst bör kunna överföras till regerings- rätten.

Förvaltningsdomstolskommittén De administrativa besvärsärenden, om vilka fråga är i detta avsnitt, är i allmänhet av hankteknisk natur eller rör lämplighets- och ändamålsenlig- hetsfrågor. Avgörandena kan i en del fall få karaktären av ekonomisk poli— tik. Under nu angivna förhållanden synes på detta område huvudregeln böra vara, att besvärsärendena skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Denna ordning bör gälla även beträffande ärenden om föreläggande vid vite.

Såvitt angår lagen om jordbrukskasserörelsen torde i enhetlighetens in- tresse huvudregeln böra vara tillämplig ej blott på beslut av tillsynsmyn— digheten utan även på länsstyrelses beslut enligt lagen. Regeln bör gälla också för beslut av annan än Kungl. Maj :t i delegerade ärenden om tillstånd eller prövning, som avses i 30 eller 42 5, 875 2 mom. andra stycket eller 88 5 1 mom. andra stycket samma lag.

I fråga om besvärsärendena rörande fondkommissionsrörelse bör fram- hållas, att inte blott i mål om meddelande av tillstånd att idka sådan rö- relse utan även i mål om återkallelse av sådant tillstånd hänsyn måste ta— gas till vad det allmännas intresse kräver. Även i andra besvärsärenden rörande fondkommissionsrörelse torde det allmännas intresse kunna kom- ma in i bilden. Vad angår mål om föreläggande vid vite gentemot fondkom- missionär synes den omständigheten, att fondkommissionsrörelse bl. a. dri- ves av bankaktiebolag och står under tillsyn av hankinspektionen, tala för att ifrågavarande mål bör handläggas av samma slutinstans som mål om vitesföreläggande enligt lagen om bankrörelse. Påpekas bör också i sam- manhanget 'att föreläggande av vite är en mindre långtgående sanktion än beslut om återkallelse av tillstånd till fondkommissionsrörelses bedrivande. Kommittén förordar därför, att även ärenden om fondkommissionsrörelse skall omfattas av huvudregeln om regeringens behörighet att avgöra be- svärsärenden, om vilka fråga är i'detta avsnitt.

Från huvudregeln om regeringens behörighet på förevarande område föreslår kommittén vissa undantag.

Besvärsmål om anteckning i bank- och sparbanksregistren bör liksom andra motsvarande registreringsmål handläggas av administrativ domstol. Likaledes torde i överensstämmelse med nuvarande ordning mål om andra beslut av registreringsmyndigheten för bankaktiebolag och sparbanker i ärenden rörande sådant företag böra prövas av administrativ domstol. Ifrågavarande mål, som rör förklaring att visst beslut eller viss fråga för- fallit, synes nämligen mera besläktade med registreringsmålen än med förekommande tillsynsärenden. Administrativa besvärsmål om utdömande av vite enligt 1919 års lag bör enligt kommitténs mening på grund av åren- denas utpräglat juridiska karaktär överföras till administrativ domstols kompetensområde. Något behov att förbehålla regeringen prövningen av

dessa mål torde ej föreligga. Erinras bör i sammanhanget att enligt bl. a. lagen om bankrörelse och sparbankslagen behörigheten att utdöma vite till- kOmmer allmän domstol.

Bestämmelser om den i det föregående förordade kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, förslag till lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker, förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen och förslag till lag om ändrad lydelse av 40 5 lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörs— verksamhet samt i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2 och 102—105.

81) Mål om försäkringsväsendet I detta avsnitt behandlas mål om tillämpning av lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för ut- ländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, lagen den 30 april 1959 (nr 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring, lagen den 10 april 1959 (nr 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkrings- rörelse vid krig m. m. samt lagen samma dag (nr 74) med vissa bestämmel- ser om utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig m. m.

Regeringsrätten äger upptaga och avgöra enligt 2 5 14:0) femte stycket regeringsrättslagen mål om anteckning i försäkringsregistret samt enligt 2 5 17 :o) tionde stycket samma lag mål om föreläggande vid vite.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 273—280 och 350—354) Vissa av de beslut som försäkringsinspektionen fattar enligt 1948 års lag om försäkringsrörelse rör huvudsakligen försäkringstekniska frågor, medan andra är av övervägande bolagsrättslig karaktär.

Beträffande den förra gruppen av besvärsärenden föreslås att ärendena skall förbehållas regeringens prövning. Såsom skäl härför åberopas bl.a. att det vid dessa ärenden föreligger en tämligen obunden prövningsrätt och att vid eftersättande av ett av försäkringsinspektionen meddelat föreläggande påföljden kan bli koncessionens förverkande, varom enligt lagen Kungl. Maj:t har att fatta beslut. Till de försäkringstekniska frågor, som skall av- göras av regeringen, hänför utredningsmannen även fråga om godkännande av viss person som aktuarie. Utredningsmannen föreslår att regeringen skall bli behörig att pröva även mål om vitesföreläggande enligt lagen om för- säkringsrörelse på samma sätt som regeringen har att pröva mål om vites-

föreläggande enligt författningar rörande banker och andra penninginrätt— ningar.

Vad angår besvärsärendena av övervägande bolagsrättslig karaktär enligt 1948 års lag om försäkringsrörelse föreslår utredningsmannen, under hän— visning bl.a. till motsvarande reglering för aktiebolag och till uttalande i propositionen rörande lagen om försäkringsrörelse, att besvär över beslut av försäkringsinspektionen rörande förklaring att viss fråga eller visst be- slut förfallit (304 5 4 mom., 308 & 2 mom., 309 och 311 55), rörande utly- sande av bolagsstämma (21, 117, 142, 183, 217 och 237 åå) och rörande ut- seende av skiljeman (335 5) skall överflyttas till prövning av regeringsrät- ten. I annat sammanhang förordar utredningsmannen, att mål om anteck— ning i försäkringsregistret även framdeles skall handläggas av regerings- rätten.

I fråga om övriga författningar rörande försäkringsväsendet uttalar ut- redningsmannen, att några frågor av betydelse, som kan anses vara av över- vägande bolagsrättslig eller privaträttslig natur, ej förekommer. Regeringen bör därför avgöra besvär över försäkringsinspektionens beslut enligt ifråga— varande författningar. Detta bör även gälla ärende om godkännande av generalagent eller aktuarie enligt lagen om rätt för utländsk försäkrings— anstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Mål om vitesföreläggande enligt sistnämnda lag bör _— i överensstämmelse med vad som föreslås be- träffande motsvarande mål enligt 1948 års lag om försäkringsrörelse —— över- flyttas till regeringens kompetensområde.

Yttranden

Försäkringsinspektionen tillstyrker förslaget. Regeringsrättens flesta leda- möter anser att i belysning av regeringens vidsträckta kompetens i frågor enligt lagen om försäkringsrörelse det måste te sig oegentligt och opraktiskt att till behandling i regeringsrätten överföra just de av utredningsmannen föreslagna smärre målgrupperna med bolagsrättslig färg. Det finns enligt ledamöternas mening anledning antaga att även dessa mål skall få tillfreds- ställande behandling i det statsdepartement, där man har en vidsträckt erfarenhet av alla sorters försäkringsärenden.

F örvaltningsdomstolskommittén

Den särskilda försäkringsrörelselagstiftningen har sin rot i det förhållandet att försäkringstekniken och förhållandena i övrigt inom det moderna för- säkringsväsendet är av så invecklad och svårgenomtrångbar natur, att en särskild statlig tillsyn ansetts påkallad på detta område. Försäkringsavta- lens ofta långsiktiga innehåll och den ekonomiska betydelsen för de enskilda av den trygghet, som försäkringsväsendet skall skänka, bidrager till behovet

av en speciell kontroll över försäkringsanstalterna. De garantier för soliditet och skälighet som lagstiftningen ger är i första hand av värde för försäk- ringstagarna men har därutöver en stor betydelse för landets ekonomiska liv över huvud taget.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till den utformning, som lagstift- ningen har, talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att på detta område förekommande besvärsärenden i allmänhet bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Regeringens kompetens bör —— på motsvarande sätt som på banklagstiftningens område — omfatta även mål om föreläg- gande vid vite.

Kommittén har övervägt frågan huruvida besvär över försäkringsinspek- tionens beslut enligt lagen om försäkringsrörelse i ärenden rörande utly- sande av bolagsstämma bör överföras till prövning av administrativ dom— stol. Till förmån härför kan främst åberopas, att vissa motsvarande beslut av länsstyrelse enligt aktiebolagslagen av kommittén hänförts till admi- nistrativ domstols handläggning. Observeras bör emellertid, att enligt för- säkringsrörelselagen försäkringsinspektionen äger utlysa bolagsstämma ej blott i de av utredningsmannen uppräknade fallen utan även för den hän- delse försäkringsbolags styrelse inte efterkommit av inspektionen fram- ställd begäran om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma (286 5). Sistnämnda befogenhet för försäkringsinspektionen äger motsvarighet för bankinspektionens del på banklagstiftningens område. Besvär över beslut av försäkringsinspektionen enligt 286 5 lagen om försäkringsrörelse torde —- liksom besvär över motsvarande beslut av bankinspektionen rörande bankaktiebolag -—- böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta tillsynsmyndighet på ifrågavarande område. Vid sådant förhållande torde tillräcklig anledning inte finnas att till särbehandling i fullföljdshån- seende utbryta övriga ——- i praktiken knappast förekommande — ärenden om beslut av försäkringsinspektionen rörande utlysande av bolagsstämma. Kommittén föreslår således, att även framdeles ifrågavarande ärenden skall tillhöra regeringens kompetensområde.

Däremot bör det tillkomma administrativ domstol att avgöra besvärsmål om anteckning i försäkringsregistret. Likaledes torde det böra ankomma på administrativ domstol att pröva besvär över beslut av försäkringsinspek- tionen om sådan förklaring, som avses i 304 5 4 mom., 308 5 2 mom., 309 5 och 311 5 lagen om försäkringsrörelse. Sistnämnda mål är nämligen — lik- som motsvarande mål enligt bl. a. lagen om bankrörelse —— nära besläktade med registreringsmålen.

Över försäkringsinspektionens beslut enligt 335 & försäkringsrörelselagen om utseende av skiljeman bör enligt kommitténs mening klagan ej få föras. Till stöd härför kan åberopas att enligt lagen om skiljemän talan inte får föras mot beslut av överexekutor om utseende av skiljeman.

Enligt 13 & trafikförsäkringslagen gäller att om enligt domstols beslut så-

som skadestånd skall utgå livränta under den skadeståndsberättigades åter- stående livstid eller under viss tid, vederbörande trafikförsäkringsanstalt ej utan synnerliga skäl äger medgiva, att denna förmån utbytes helt eller del- vis mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital. Innan försäkrings- anstalt beviljar sådant utbyte, skall anstalten inhämta försäkringsinspek- tionens godkännande. En förebild till detta lagstadgande fanns i 6 5 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, där det i fråga om livränta en— ligt den lagen stadgades, att försäkringsrådet ägde, när synnerliga skäl där- till var för handen, på ansökan av den skadade besluta, att i stället för livränta eller del därav skulle till den skadade utgivas ett kapital på en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapital— värde enligt gällande beräkningsgrunder. Sistnämnda stadgande har numera ersatts av en bestämmelse i 16 å sista stycket lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring. Enligt denna lag kräves inte förhandenvaro av syn- nerliga skäl för utbyte av livränta mot engångsbelopp utan är det till fyllest att skäl till utbyte prövas föreligga. Över försäkringsrådets beslut i sådant ärende får klagan föras hos försäkringsdomstolen. Det synes kommittén lämpligt att besvär över försäkringsinspektionens liknande beslut enligt 13 å trafikförsäkringslagen prövas av samma domstol. Kommittén föreslår där- för, att bestämmelse härom skall intagas i trafikförsäkringslagen. I samband därmed torde 13 å trafikförsäkringslagen böra jämkas därhän att även enligt detta lagrum utbyte skall kunna ske när skäl därtill prövas föreligga. En överföring av nu ifrågavarande mål till försäkringsdomstolen rubbar inte principerna för denna domstols kompetens. Trafikförsäkringslagstiftningen har nämligen — såsom framhölls redan vid tillkomsten av 1929 års lag _ i hög grad en social karaktär. Trafikförsäkringens sociala prägel kommer till uttryck icke blott i förevarande specialregel om utbyte av domfäst liv- ränta mot kapitalbelopp m.m. utan framför allt däri att försäkringen är obligatorisk och att tanken är (se SOU 1966: 53) att trafiklivräntetagarna skall bli berättigade till kompensation för penningvärdets fall.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäk- ringsrörelse, förslag till lag om ändrad lydelse av 33 & lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrö- relse här i riket, förslag till lag om ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 5 lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol, förslag till lag om ändring i lagen den 30 april 1959 (nr 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring samt förslag till lag om ändring i lagen den 10 april 1959 (nr 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkrings— rörelse vid krig m. m.

Författningsförslag nr 106—111.

82 ) Mål om. anteckning i handelsregister och filialregistret

Här behandlas mål om anteckning i handelsregister enligt lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura och mål om anteckning i filialregistret enligt lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket.

Nu ifrågavarande mål upptages och avgöres av regeringsrätten med stöd av 2 5 14 :o) femte stycket regeringsrättslagen.

Utredningsmannen (bet. !. 275—280) Den rättsliga karaktären hos dessa mål är uppenbar och målen bör därför handläggas av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén Registreringen i handelsregister och i filialregistret är förbunden med vik- tiga rättsverkningar. Bl.a. sker i ifrågavarande sammanhang en prövning av den firma, som anmälts. Kommittén föreslår, att besvärsmål angående registrering i handelsregister och i filialregistret skall handläggas av admi- nistrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 3 5 lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående han- delsregister, firma och prokura och förslag till lag om ändrad lydelse av 10 och 14 55 lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket.

Författningsförslag nr 112 och 113.

83 ) Mål rörande anmälan om idkande av näringsyrke

Bestämmelser rörande anmälan om idkande av näringsyrke finns i första hand i KF den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet. Bestämmelser av denna typ finns också i ett antal specialförfattningar, exempelvis KF den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarheten, KF den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor och giftförordning- en den 14 december 1962 (nr 702). Kompetensfördelningen beträffande be- svärsmål enligt de två sistnämnda författningarna behandlas generellt i senare avsnitt av detta kapitel.

Regeringsrätten äger enligt 2 5 14:0) femte stycket regeringsrättslagen upptaga och avgöra mål om anmälan om idkande av näringsyrke.

Utredningsmannen (bet. s. 275—280) Regeringsrätten bör liksom hittills vara behörig att upptaga nu ifrågavaran- de mål.

Förvaltningsdomstolskommittéu Besvärsmål rörande anteckning i handelsregister skall enligt kommitténs förslag handläggas av administrativ domstol. Om firmaanmälan enligt 1887 års lag om handelsregister, firma och prokura är åtföljd av vissa i närings- frihetsförordningen omförmälda betyg, skall det enligt 10 5 1 mom. närings- frihetsförordningen i fråga om näring, som avses i 9 5 1 mom. samma för- ordning, så anses som om anmälan enligt näringsfrihetsförordningen också skett. På grund av denna sammankoppling av firmaanmälan och anmälan enligt näringsfrihetsförordningen föreslår kommittén, att även besvärsmål rörande anmälan enligt näringsfrihetsförordningen om idkande av närings- yrke skall handläggas av administrativ domstol.

Från rättsskyddssynpunkt synes det ej påkallat att till administrativ dom- stols kompetensområde hänföra ärenden enligt andra författningar rörande anmälan om idkande av näringsyrke. Ifrågavarande anmälningsärenden är nämligen av enkel beskaffenhet och torde mycket sällan giva upphov till be— svärstalan och någon särskild anledning att för dessa ärendens del kräva behandling av förvaltningsdomstol torde inte föreligga. Kommittén föreslår därför, att ärenden enligt andra författningar än näringsfrihetsförordningen rörande anmälan om idkande av näringsyrke skall i fall av besvär prövas av ; Kungl. Maj:t i statsrådet. Å

Bestämmelser om administrativ domstols kompetens i hithörande mål har intagits i förslag till förordning om ändring i förordningen den 18 juni 1864 i (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet. I anslutning till besvärsbestäm- melserna har i 12 och 27 55 i förslaget det ålderdomliga uttrycket bergsöver- styrelsen utbytts mot uttrycket kommerskollegium.

F örfattningsförslag nr 114.

I I

84 ) Mål om tillämpning av läkemedelsförordningen, giftförordningen m. m.

I detta avsnitt behandlas mål om tillämpning av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701), giftförordningen samma dag (nr 702), be- kämpningsmedelsförordningen samma dag (nr 703), narkotikaförordningen samma dag (nr 704) samt kungörelserna den 28 juni 1963 (nr 439, 441 och 442) om tillämpningen av förstnämnda tre förordningar ävensom kungörel- sen den 13 december 1963 (nr 654) om försäljning från apotek av alkohol- haltiga läkemedel och teknisk sprit, m. m.

Regeringsrätten äger upptaga och avgöra enligt 2 5 14:0) fjärde och femte styckena regeringsrättslagen mål om registrering av bekämpnings- medel eller farmacevtisk specialitet och mål om anmälan om idkande av näringsyrke samt enligt 2 5 17:0) åttonde och tionde styckena samma lag mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet som står under medicinal- styrelsens eller veterinärstyrelsens inseende (inneslutande mål om förbud

mot eller begränsning i utlämnande av narkotiskt eller alkoholhaltigt läke— medel eller teknisk sprit på ordination eller beställning av viss läkare, tand- läkare eller veterinär) och mål om föreläggande vid vite.

Övriga besvärsärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, synes tillhöra regeringens kompetensområde.

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde på området äldre be- stämmelser.

Utredningsmannen (bet. &. 275-280, 303—305 och 306—309) Mål om registrering av farmacevtisk specialitet eller växtskyddsmedel hade karaktären av rättsärenden och borde prövas av regeringsrätten.

Vid avgörandet av ärenden angående sökt tillstånd enligt dåvarande gift- stadgan och kungörelsen om begagnande av vissa gifter till förgörande av ohyra syntes vederbörande myndighet inte ha frihet att handla efter lämp— lighetshänsyn utan måste inskränka sig till att konstatera, huruvida de upp- ställda kompetensfordringarna förelåg. Besvärsmål om meddelande av så- dana tillstånd borde därför upptagas av regeringsrätten. Detsamma borde gälla beträffande besvärsmål om återkallande av dylika tillstånd.

I fråga om ansökningsärenden rörande tillstånd enligt dåvarande kun- görelse om narkotika ansåg utredningsmannen, att både författningens av- fattning och dess grunder medgav en tämligen fri prövning. Besvärsmål rörande meddelande av tillstånd enligt kungörelsen om narkotika borde därför avgöras av regeringen. Frågor om återkallelse av sådana tillstånd omfattades av den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål om återkallelse av tillstånd.

Enligt utredningsmannens förslag skulle regeringsrätten vidare pröva mål om individuella påbud. Inom denna målgrupp skulle bl.a. rymmas mål om förbud mot eller begränsning i utlämnande av narkotiskt ämne eller bered- ning eller av sprit eller alkoholhaltig vara på förordnande av viss läkare, tandläkare eller veterinär.

Yttranden

Överståthållarämbetet ansåg, att mål om handel med gifter borde kunna avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detsamma uttalade länsstyrelsen i Stockholms län i fråga om handel med gifter och narkotiska ämnen m.m.

Förvaltningsdomstolskommitte'n Beviljande av registrering av farmacevtisk specialitet eller bekämpnings- medel är beroende av att de i författningarna angivna villkoren är uppfyllda. Medicinalstyrelsens och giftnämndens prövning innefattar endast en under- sökning härom och registrering kan inte vägras på annan grund än att sådant villkor ej är uppfyllt. Enligt kommitténs mening bör samtliga mål

rörande registrering av farmacevtisk specialitet eller bekämpningsmedel hänföras till administrativ domstols kompetensområde.

Sådana mål rörande tillstånd eller rörande godkännande av föreståndare, som avses i 2—4 och 6—8 55 tillämpningskungörelsen till läkemedelsförord— ningen, 1—6 åå tillämpningskungörelsen till giftförordningen samt 21— 23 55, 24 5 första stycket och 25 & tillämpningskungörelsen till bekämp- ningsmedelsförordningen, synes kommittén böra prövas av administrativ domstol. Härför talar en jämförelse med kompetensreglerna på den allmän- na hälsovårdens område ävensom det förhållandet att i ärenden om nu ifrå- gavarande tillstånd och godkännanden en rent skönsmässig bedömning ej synes vara avsedd.

I fråga om tillstånd enligt narkotikaförordningen torde prövningen vara betydligt mera fri. Här synes det ej böra vara tal om rättsanspråk på att erhålla eller behålla tillstånd. Särskild hänsyn måste tagas till behovet av att effektivt motverka den illegala narkotikahanteringen. På grund härav torde lämpligen mål om tillstånd enligt narkotikaförordningen böra hand- läggas i sista hand av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Ärenden rörande anmälan till yrkesinspektör eller hälsovårdsnämnd en- ligt giftförordningen synes vara av så enkel beskaffenhet att — såsom förut nämnts —— anledning ej föreligger att hänföra dylika ärenden till administra- tiv domstols kompetensområde. Därest besvär anföres i ett sådant anmäl— ningsärende, torde besvären i sista hand böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Däremot torde besvär över beslut av medicinalstyrelsen eller länsstyrelse rörande föreläggande vid vite enligt 18 & läkemedelsförordningen, 25 & gift- förordningen, 21 5 bekämpningsmedelsförordningen eller 11 & narkotikaför- ordningen böra avgöras av administrativ domstol.

Mål enligt 6 g 2 mom. andra stycket narkotikaförordningen eller 5 g kun— görelsen om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m.m. rörande förbud mot eller begränsning i utlämnande av narko- tiskt eller alkoholhaltigt läkemedel eller teknisk sprit på ordination eller beställning av viss läkare, tandläkare eller veterinär rör vederbörandes yrkes— behörighet och torde böra prövas av administrativ domstol.

Övriga ärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, synes i sista instans böra handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om den här förordade kompetensfördelningen har intagits i förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701), förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 441) om tillämpningen av giftförordningen den 14 december 1962 (nr 702), förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 442) om tillämpningen av bekämpningsmedelsförordningen den 14 de- cember 1962 (nr 703), förslag till kungörelse om ändring i narkotikaförord-

ningen den 14 december 1962 (nr 704) samt förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 13 december 1963 (nr 654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m. m.

Författningsförslag nr 115—119.

85) Mål om registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation

Bestämmelser i ämnet finns i lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa be- stämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m.

Regeringsrätten äger enligt 2 5 14:0) nionde stycket regeringsrättslagen upptaga och avgöra mål om registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation eller om upphävande av sådan registrering.

Utredningsmannen (bet. s. 275—280) Registrering av elektrisk starkströmsledning och understation har betydelse- fulla rättsverkningar. Ledning och understation blir genom registrering å den fastighet, varpå den elektriska stationen (huvudstationen) är belägen, sammanförda till en rättslig enhet med sistnämnda fastighet och upphör att vara tillbehör till den fastighet, på vilken de är belägna. Hithörande re- gistreringsmål bör avgöras av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittéu

Mål om registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation eller om upphävande av sådan registrering är uppenbarligen av rättslig natur och bör prövas av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 38 5 lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestäm- melser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elek— trisk kraft m.m.

Författningsförslag nr 120.

86) Registreringsmål som ej behandlas i annat sammanhang

Över konkurrensbegränsande överenskommelser skall föras register (kar- tellregister). Föreskrifter om sådant registers förande finns i lagen den 1 juni 1956 (nr 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrens- förhållanden och KK den 19 oktober 1956 (nr 519) med vissa föreskrifter enligt nyssnämnda lag. Beträffande kriminalregister finns i första hand bestämmelser i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister. Viss specialregistrering regleras bl.a. genom KK den 19 november 1948

(nr 691) angående den militära rättsvården och KK den 17 juni 1955 (nr 513) om särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott. Om polismyndigheternas registrering finns bestämmelser i lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m.m. Rörande socialregister finnes bestäm— melser i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister. Enligt KF den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarheten skall tillverkarstäm- pel vara godkänd av och registrerad hos mynt- och justeringsverket. I ett stort antal författningar, bl.a. vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340), KF samma dag (nr 341) om explosiva varor och KK den 29 december 1949 (nr 725) med vissa föreskrifter angående tillämpningen av förord- ningen samma dag (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods, finns föreskrifter rörande registrering av meddelade tillstånd och god- kännanden och ibland även av andra förhållanden av betydelse för till- synen över vederbörande författnings efterlevnad.

Om man bortser från kommunalbesvär, torde besvär över anteckning i register, som faller inom ramen för detta avsnitt, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 275—280)

Registrering är i allmänhet beroende av att vissa i lagen angivna villkor är uppfyllda. Myndighetens prövningsrätt är begränsad till en undersökning härom. Enligt utredningsmannens förslag skall alla besvärsmål, som avser ansökan om registrering, behandlas av regeringsrätten. Lika med mål om ansökan om registrering behandlas av utredningsmannen mål, som avser upphävande av registrering, samt annan anteckning i register, vilken är av betydelse för enskild.

Såsom exempel på registreringsmål upptager utredningsmannen i den föreslagna lagtexten bl.a. mål om anteckning i kartellregistret. I lagmotiven framhåller utredningsmannen, att kartellregistreringen avser affärsförhål- landen, som kan äga stor betydelse för affärsidkare, och att registreringen har offentlig karaktär, där ej Kungl. Maj:t för visst fall annorlunda för- ordnar. Från rättssäkerhetssynpunkt finner utredningsmannen det vara av vikt att målen om anteckning i kartellregistret prövas av regeringsrätten.

Straffregister och socialregister nämnes inte i den av utredningsmannen föreslagna lagtexten. I lagmotiven uttalas emellertid att besvär över an- teckning i straffregister eller socialregister omfattas av den föreslagna regeln om regeringsrättens behörighet i registreringsmål. Utredningsman- nen understryker att uppgifter i dessa register kan vara av betydande vikt för enskild.

Yttrande

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att möjligen även straff- och social- registren bör angivas i lagtexten.

F örvaltningsdomstolskommittén Det existerar många olika slag av register, som föres av offentlig myndig- het. I ett betydande antal fall är anteckningarna i registren inte förbundna med några som helst rättsverkningar. Detta gäller bl.a. anteckningarna i många register, som innehåller uppgifter om meddelade tillstånd och god— kännanden och andra förhållanden av betydelse för övervakningen av ve- derbörande författnings efterlevnad. Anledning synes kommittén ej före- ligga att hänföra eventuella besvär över anteckningar i sådana register till administrativ domstols prövning. Kommittén kan sålunda inte ansluta sig till utredningsmannens tanke, att samtliga registreringsmål skall handläggas av förvaltningsdomstol, utan förordar för sin del, att registreringsmål skall prövas av administrativ domstol endast i sådana av kommittén särskilt an- givna fall, där förhållandena speciellt motiverar en dylik kompetensfördel- ning.

Vad angår kartellregistret vill kommittén framhålla, att införandet av en överenskommelse i detta register inte medför andra rättsverkningar än att överenskommelsen därigenom i allmänhet blir offentlig. Enligt 20 5 lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar äger på därom gjord framställning Kungl. Maj:t, om särskilda skäl är därtill, förordna att uppgifter i registret rörande viss överenskom- melse inte får utlämnas tidigare än tjugo år efter det anteckning om över- enskommelsen gjorts i registret. Med hänsyn till denna Kungl. Maj:ts be— slutanderätt i offentlighetsfrågan och då dessutom näringspolitiska syn- punkter torde kunna inverka på tillämpningen av bestämmelserna om fö- randet av kartellregister, talar enligt kommitténs uppfattning övervägande skäl för att besvärsärenden rörande anteckning i kartellregister prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Det är givetvis av intresse för medborgarna att anteckningarna i krimi- nalregister, polisregister och socialregister är riktiga. Det bör emellertid understrykas, att anteckningarna i fråga ej är förbundna med några direkta rättsliga verkningar. Skulle det i en rättegång eller i ett socialärende e. d. visa sig, att en notering i sådant register är felaktig, tillmätes inte anteck- ningen någon betydelse och skall den självfallet rättas. Från rättssäkerhets- synpunkt synes det kommittén ej vara av behovet påkallat att man inför en regel att ärenden rörande anteckning i kriminalregister, polisregister eller socialregister skulle genom förvaltningsbesvär kunna dragas under admi— nistrativ domstols prövning.

Den tillverkarstämpel, som omnämnes i 17 5 förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten, har karaktären av en ansvarsstämpel, som har till upp- gift att angiva vem som är den ansvarige tillverkaren. På grund av det så- lunda begränsade ändamålet med ifrågavarande stämpel torde mynt- och justeringsverkets beslut rörande godkännande och registrering av sådan

stämpel höra i fall av besvär prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt under hand inhämtade uppgifter förekommer inte i praktiken besvär över verkets ifrågavarande beslut. Nämnas kan att förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten gjorts till föremål för översyn.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att i samtliga registre- ringsärenden, som faller inom ramen för detta avsnitt, anförda förvaltnings— besvär i sista hand skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

87 ) Mål om behörighet att utöva visst yrke eller viss verksamhet

Här behandlas mål om behörighetsförklaring eller annat sådant personligt godkännande att utöva yrke eller verksamhet. Till detta avsnitt föres också mål om tillstånd att för allmänheten tillkännagiva specialitet i utövning av läkaryrket, tandläkaryrket eller veterinäryrket samt mål om frivillig aukto- risation av vissa typer av verksamhet. En del hithörande mål behandlas dock i särskilda avsnitt, som huvudsakligen rör andra frågor. Sådana mål kommer att beröras i detta sammanhang i den mån särskild anledning där- till förekommer.

Bestämmelser i angivna ämnen eller eljest av intresse i sammanhanget finns i ett stort antal författningar, bl. a. lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket, KK den 25 november 1960 (nr 653) med tillämpningsföreskrifter till nämnda lag, lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket, KK den 6 december 1963 (nr 663) med tillämpningsföreskrifter till nämnda lag, lagen den 19 mars 1965 (nr 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m., KK samma dag (nr 62) med tillämpningsföreskrifter till nämnda lag, instruktionen den 3 december 1965 (nr 778) för medicinalstyrelsen, instruktionen samma dag (nr 797) för veterinärstyrelsen, KK den 21 maj 1964 (nr 428) om medici- nalpersonal under medicinalstyrelsens inseende, KK den 5 november 1937 (nr 864) om legitimation av sjukgymnaster, reglementet den 11 november 1955 (nr 592) för barnmorskor, reglementet den 22 november 1957 (nr 656) för sjuksköterskor, KK den 28 juni 1963 (nr 456) om legitimation av glasögonoptiker, KK den 3 december 1965 (nr 874) om legitimation av apo- tekare, KK den 26 maj 1961 (nr 278) angående statsbidrag till folktand— vård, luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), luftfartskungörelsen den 24 november 1961 (nr 558), instruktionen den 3 december 1965 (nr 842) för televerket, sjöbefälskungörelsen den 3 juni 1960 (nr 487), KK den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elektriska starkströmsanlågg- ningar utföra installationsarbete, hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663), KK den 26 februari 1960 (nr 37) med föreskrifter om förvärv av behörighet för vissa vattenundersökningar enligt hälsovårdsstadgan, skepps— klarerarförordningen den 4 maj 1934 (nr 119), strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110), kungörelserna den 28 juni 1963 (nr 439, 441 och 442)

om tilllämpningen av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701), giftförordningen samma dag (nr 702) och bekämpningsmedelsför- ordninggen samma dag (nr 703), vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340), KF samma dag (nr 341) om explosiva varor, KF den 29 december 1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods, KK den 28 september 1951 (nr 640) om auktorisation av enskilda bevakningsföre- tag, vägtrafikförordningen samma dag (nr 648) samt KMzts förnyade mäk- lareordlning den 9 juni 1893 (nr 51).

Såsom tidigare nämnts handlägger regeringsrätten enligt 2 5 14:0) åttonde stycket regeringsrättslagen mål om beslut i särskilda fall rörande certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten eller rörande medgivande att utan certifikat göra tjänst å luftfartyg. Det ankommer vidare på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra enligt 2 5 16:0) fjärde stycket samma lag mål om beslut i särskilda fall rörande godkännande av föreståndare, som avses i 4 & strålskyddslagen, samt enligt 2 5 17:0) åttonde och nionde styc- kena regeringsrättslagen mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under medicinalstyrelsens eller veterinärstyrelsens inseende, och mål om specialistbehörighet för läkare, tandläkare eller veterinär.

Övriga ärenden, som beröres i detta avsnitt, torde handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 283—290) Rätt att idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering tillkommer enligt näringsfrihetsförordningen principiellt varje svensk man eller kvinna, som råder över sig och sin egendom. Härav följer, att när lagen uppställer vissa särskilda fordringar för behörighet att utöva visst yrke eller viss rörelse, meningen måste antagas vara, att den som uppfyller de stadgade kraven har en rätt att erhålla det sökta bemyndigandet. Mål om behörighet att utöva visst yrke eller viss verksamhet måste därför anses röra en rättsfråga.

Utredningsmannen föreslår, att i regeringsrättslagen skall införas en all- män regel att regeringsrätten skall — med vissa undantag som beröres ne— dan — upptaga mål om behörighetsförklaring eller annat sådant personligt godkännande att utöva yrke eller verksamhet. De mål, som åsyftas, är mål rörande meddelande av legitimation, certifikat eller annat behörighetsbevis samt mål om godkännande för visst uppdrag men däremot inte mål om behörighet, som enligt författning är beroende på myndighets tillstånd. Tillståndsärendena behandlas av utredningsmannen i andra avsnitt av be- tänkandet. Mål om återkallelse av eller vägran att förlänga ett bemyndigan- de av det slag, varom här är fråga, omfattas också av den av utrednings- mannen föreslagna allmänna regeln. Från denna gör utredningsmannen undantag dels för mål rörande tillämpningen av rusdryckslagstiftningen

och vad därmed sammanhänger dels ock för mål rörande godkännanden enligt försäkringslagstiftningen.

Enligt utredningsmannens förslag skall också mål om frivillig auktorisa- tion av enskilda bevakningsföretag och mäklare prövas av regeringsrätten. Även dessa mål anses nämligen huvudsakligen vara av rättslig natur.

Yttranden Överståthållarämbetet framhåller att enligt utredningsmannens förslag under regeringsrättens prövning skulle falla åtskilliga mål om personliga godkännanden, där lämplighetsprövningen i praktiken koncentreras till uppställda krav i ordentlighets- och redbarhetshänseenden. Lämplighets- prövningen sker därvid i regel mot bakgrund av ett intresse från allmänna ordningssynpunkter att på det ifrågavarande verksamhetsområdet upprätt- hålla vissa kvalitetskrav, ett intresse som påverkas av den aktuella situa- tionen inom området i fråga. Godkännandeförfarandet sammanhänger där- med nära med förhållanden, som det tillkommer regeringsmakten att be— vaka. Såsom exempel på behörighetsförklaringar eller godkännanden av nu angivet slag nämner ämbetet bl.a. godkännanden av föreståndare, lärare och instruktörer vid körskolor, där prövningen röner inflytande av trafik- säkerhetssträvandena, godkännande av föreståndare för av bolag driven handel med skrot, lump och begagnat gods, där intresset av förmögenhets- brottens bekämpning äger betydelse, samt godkännande av föreståndare för i bolagsform driven handel med skjutvapen samt av föreståndare för aukto— riserade bevakningsföretag, där olika säkerhetsintressen kräver beaktande. Sistnämnda slag av godkännande, liksom beslut om auktorisation av bevak- ningsföretag, anses böra ses mot bakgrund av det speciella kravet på skydd för anläggningar av betydelse för försvar och folkförsörjning. Enligt över- ståthållarämbetets förmenande bör mål av här angivna slag i sista instans prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Det kan då enligt ämbetets mening ifrågasättas, om det över huvud taget är lämpligt att i enumerationen intaga en så allmän bestämmelse som den föreslagna och om inte i stället en upp- räkning bör ske av de fall av behörighetsförklaring eller godkännande, som befinns böra prövas av regeringsrätten i sista instans. Slutligen framhåller överståthållarämbetet, att den av ämbetet föreslagna begränsningen av rege- ringsrättsmålen inte i praktiken torde innebära någon försämrad råttsställ- ning för de klagande. Där behörighetsförklaring eller godkännande vägras med utgångspunkt från uppställda krav på personlig lämplighet, torde nämligen enligt ämbetets förmenande anmärkningarna regelmässigt vara av den grova art, att bifall till anförda besvär knappast kan grundas på en rättsprövning utan snarare måste motiveras med sådana billighetsskäl, som lättare kan beaktas vid ett avgörande av Kungl. Maj :t i statsrådet. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att bl.a. i fråga om mål om aukto- risation av enskilda bevakningsföretag garanti för rättssäkerhet, enhetlighet

och kontinuitet i tillämpningen väl tillgodoses genom medverkan av Kungl. .Maj :t i statsrådet.

Kommerskollegium berör till en början ärendena rörande behörighet att utföra elektriskt installationsarbete, Prövningen av ansökningar om sådan behörighet är enligt kollegiets mening av så enkel beskaffenhet, att anled- ning saknas att ändra den nuvarande ordningen, enligt vilken Kungl. Maj:t i statsrådet är sista instansen. Det anses då ligga närmare till hands att före- slå den ändringen, att talan ej får föras mot kollegiets beslut. Endast ett överklagande har förekommit. Kollegiet anser vidare, att vägande skäl ej kan anföras för den ordningen att regeringsrätten skulle vara sista instans i ärenden rörande förverkande av eller inskränkning i meddelad behörighet av nu ifrågavarande slag. Beslut härom kan _ framhåller kollegiet —— sj älv— fallet ifrågakomma endast i fall där installatören visat sig inkompetent i sitt yrke och där alltså av honom utförda arbeten kan medföra fara; prövningen rör frågan om vederbörande är lämplig som installatör eller ej från säker- hetssynpunkt. Rättsfrågan synes kollegiet föga framträdande i sådant ären- de. Författningsrummet har ännu ej tillämpats. Såvitt angår andra bestäm- melser om godkännande för visst uppdrag uttalar kollegiet, att verket har svårt att inse, varför regeringsrätten skulle belastas med sådana mål, som avser spörsmålet, huruvida viss person är lämplig att godkännas såsom föreståndare enligt explosivvaru- eller oljeförfattning. Här lämnas — uttalar kollegiet — stort utrymme för en skönsmässig prövning av frågan, huruvida vederbörande uppfyller de från säkerhetssynpunkt erforderliga kvalifika- tionerna eller ej. Rättsfrågan anses helt träda i bakgrunden i praktiken; det är den tekniska bedömningen som är avgörande.

S jöfartsstyrelsen erinrar om att det enligt 296 5 sjölagen ankommer på domstol att pröva fråga om förlust för viss tid eller för alltid av rättighet att föra fartyg, för vars utövande särskilda villkor är stadgade. Enligt sty- relsens mening talar starka skäl för att återkallande av behörighetsbevis för befäl å handels- och fiskefartyg såsom ett led i sjösäkerhetskontrollen bör överflyttas till administrativ myndighet med regeringsrätten såsom högsta instans.

Huruvida mål om godkännande av föreståndare för handel med explosiva varor bör behandlas av regeringsrätten förefaller regeringsrättens flesta le- damöter tveksamt, eftersom säkerhetssynpunkten måste spela in. Ledamö- terna anser sig dock ej böra avstyrka förslaget i denna del.

Riksförsäkringsanstalten påpekar bl. a. att för återbäring enligt dåvaran— de lagstiftning från sjukkassa för kostnader för vissa sjukvårdande åtgär- der erfordrades, att åtgärderna vidtagits av läkare eller legitimerad sjuk- gymnast eller ock av person, som upptagits i en av anstalten fastställd för- teckning över personer med sjukgymnastisk utbildning. Huruvida utred- ningsmannens lagförslag skulle äga tillämpning på beslut rörande någons uppförande på denna förteckning anses ej kunna klart utläsas av den före-

slagna lagtexten. Skulle lagförslaget på denna punkt i och för sig vara till- lämpligt på sådant beslut, bör enligt anstaltens uppfattning undantag för dylikt beslut göras.

Skolöverstyrelsen berör besvärsmål rörande meddelande av behörighet att uppehålla tjänst såsom rektor och lärare, vilka nu slutligt avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet. Sambandet mellan dessa mål och målen om tjäns- tetillsättning, vilka av ålder förbehållits Kungl. Maj:t i statsrådet, och deras karaktär av dispens anses hindra att de överföres till regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén

Enligt kommitténs uppfattning bör det även framdeles tillkomma admi- nistrativ domstol att avgöra besvär över medicinalstyrelsens hithörande be- slut i särskilda fall enligt 2—5 samt 7 och 9 55 lagen om behörighet att utöva läkaryrket. Samma kompetensfördelning bör gälla beträffande talan mot medicinalstyrelsens motsvarande beslut enligt 3—6 samt 8 och 10 55 lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket. Även i övrigt torde talan mot medicinalstyrelsens beslut i särskilda fall om meddelande eller återkallande av behörighet att utöva yrke, som avses i kungörelsen om medicinalpersonal under medicinalstyrelsens inseende, böra föras genom besvär hos förvalt- ningsdomstol. Kommittén förutsätter, att om ytterligare yrken ställs under medicinalstyrelsens inseende, yrkena kommer att införas i nämnda kungö- relse. I linje med vad ovan föreslagits bör administrativ domstol också hand- lägga besvär över veterinärstyrelsens hithörande beslut i särskilda fall en- ligt 2—5 samt 7 och 8 55 lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. in.

Om med stöd av 9 5 lagen om behörighet att utöva läkaryrket eller 8 5 lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. medicinal— eller veteri- närstyrelsen bemyndigas att för utövning av läkar- eller veterinäryrket inom tjänsteläkar- eller veterinärdistrikt intill riksgränsen meddela begränsad behörighet att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst, motsva- rande svensk tjänsteläkar- eller distriktsveterinärbefattning, i angränsande läkar- eller veterinärdistrikt i Finland eller Norge, torde besvär över ett sådant medicinal- eller veterinärstyrelsens beslut, vilket inte avser ett sär- skilt fall utan är av mera generell natur, böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Talan mot medicinalstyrelsens beslut i ärende angående läkares eller tandläkares ansökan rörande bevis om specialistkompetens bör enligt kom— mitténs uppfattning även fortsättningsvis avgöras av administrativ domstol. Detsamma bör gälla beträffande besvär över veterinärstyrelsens beslut rö- rande veterinärs ansökan om specialistkompetens. Dessa mål är nämligen så närbesläktade med målen om läkares, tandläkares och veterinärs legiti- mation att de torde böra handläggas av samma instans som prövar legitima- tionsmålen.

I samband med behandlingen längre fram av hälsovårdsstadgan föreslår

'. |

kommittén att besvär över medicinalstyrelsens beslut om behörighetsförkla- ring avseende vissa vattenundersökningar enligt 35 å ifrågavarande stadga skall prövas av administrativ domstol. Närmare bestämmelser i ämnet finns i den ovan nämnda kungörelsen med föreskrifter om förvärv av behörighet för vissa vattenundersökningar enligt hälsovårdsstadgan. Enligt kungörelsen kan meddelad behörighet att verkställa vattenundersökningar återkallas, om särskilda skäl är därtill. Kommittén anser, att inte blott klagan över medi- cinalstyrelsens beslut i anledning av ansökan om vinnande av sådan behö— righet utan även besvär över beslut rörande återkallande av behörigheten bör avgöras av administrativ domstol.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista hand pröva ärenden om vilka personer med sjukgymnastisk utbildning men utan svensk legitimation som skall få utföra sjukgymnastisk behandling medfö— rande rätt för patienterna att erhålla återbäring för kostnaden från allmän försäkringskassa.

Kommittén har i det föregående vid behandlingen av luftfartsmålen före— slagit, att mål om beslut i särskilda fall rörande certifikat eller behörighets— bevis för personal inom luftfarten eller rörande medgivande att utan certi- fikat göra tjänst å luftfartyg skall prövas av administrativ domstol. Besvär över televerkets beslut i särskilda fall rörande certifikat, som sägs i 8 & instruktionen för televerket, samt besvär över sj öfartsstyrelsens beslut i sär- skilda fall enligt 29, 30, 34 eller 56 & sjöbefälskungörelsen eller enligt punkt 2 eller 4 i övergångsbestämmelserna till nämnda kungörelse synes stå nyss- nämnda målgrupp så nära, att det torde vara skäl att överföra ifrågavarande mål till handläggning av administrativ domstol. Enligt kommitténs mening bör också talan mot beslut i särskilt fall av kommerskollegium i ärende rörande behörighet att utföra installationsarbete vid elektriska starkströms- anläggningar prövas av förvaltningsdomstol.

Utredningsmannens förslag att regeringsrätten skall handlägga nästan alla besvärsmål rörande personligt godkännande att utöva yrke eller verk- samhet synes kommittén vara alltför långtgående.

Ärenden om behörighetsförklaring beträffande lärare och andra befatt- ningshavare i allmän tjänst torde även i fortsättningen böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I olika avsnitt föreslår kommittén att i ett antal fall frågan om tillstånd att bedriva viss verksamhet i sista hand skall prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Därest i sådana fall särskild av myndighet godkänd föreståndare för rörelsen skall finnas, torde prövningen i ärendet rörande godkännande av föreståndare stå prövningen i tillståndsärendet så nära, att också frågan om godkännande av föreståndare i sista hand bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt kommitténs uppfattning bör därför bl.a. ärenden om godkännande av föreståndare enligt vapenförordningen, förordningen om explosiva varor och förordningen angående handel med skrot, lump och

begagnat gods tillhöra regeringens kompetensområde. Av samma skäl torde ärenden om godkännande av föreståndare för körskola böra prövas av rege— ringen. Ärendena rörande godkännande av lärare eller instruktör vid kör-- skola företer sådan likhet med ärendena rörande godkännande av förestån- dare, att också dylika ärenden synes böra prövas av Kungl. Maj:t i stats-- rådet.

Om emellertid mål om tillstånd att bedriva viss verksamhet skall handläg- gas av administrativ domstol, bör enligt kommitténs uppfattning även före- kommande mål om individuella godkännanden av föreståndare — varmed likställes vikarie o.d. —— för samma verksamhet avgöras av administrativ domstol. Sambandet mellan de två grupperna av mål talar för denna kom- petensfördelning. I enlighet härmed föreslår kommittén, såsom delvis förut nämnts, att bl.a. mål om godkännande i särskilda fall av föreståndare en— ligt skeppsklarerarförordningen, strålskyddslagen samt tillämpningskungö- [ relserna till läkemedelsförordningen, giftförordningen och bekämpnings-y ; medelsförordningen skall prövas av administrativ domstol.

Kommittén kan inte biträda utredningsmannens förslag att administrativ domstols behörighet skall omfatta mål om frivillig auktorisation. När det gäller auktorisation av enskilda bevakningsföretag spelar ordnings- och så- kerhetssynpunkter en dominerande roll och synes på denna grund auktori— sationsfrågan höra i sista hand avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Mäkla- reordningen av 1893 har praktiskt taget helt spelat ut sin roll. Anledning saknas därför att överföra mål enligt sistnämnda förordning till administra—- ; tiv domstols prövning.

Mål om återkallelse av behörighetsförklaring eller annat godkännande, varom fråga är i detta sammanhang, synes för erhållande av en enhetlig; lagtillämpning böra avgöras av samma besvärsinstans som handlägger mål om meddelande av sådant godkännande.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att av de hithörande mål,. som ej behandlas i andra avsnitt, administrativ domstol skall avgöra mål om beslut i särskilda fall rörande behörighet att utöva yrke, som avses i kun- görelsen om medicinalpersonal under medicinalstyrelsens inseende, rörande behörighet att utöva veterinäryrket, rörande specialistbehörighet för läkare,. tandläkare och veterinärer, rörande behörighet att utföra vattenundersök- ningar, rörande certifikat, som utfärdas av televerket, rörande behörighet att vara sjöbefäl och rörande behörighet att utföra installationsarbete vid elektriska starkströmsanläggningar ävensom mål om individuella godkän- nanden av föreståndare, vikarie e. d. för verksamhet i fall där administrativ domstol har att pröva besvär över ansökan om tillstånd att bedriva sådan verksamhet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits —— förutom i vissa författningar som mera generellt behandlas i andra avsnitt —— i förslag till lag, om ändrad lydelse av 12 5 lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket, förslag till lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 31.

maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket, förslag till lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 19 mars 1965 (nr 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m., förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 25 november 1960 (nr 653) med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva läkaryrket, förslag till kungörelse om ändring i kun- görelsen den 6 december 1963 (nr 663) med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket, förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 19 mars 1965 (nr 62) med tillämpningsföreskrif- ter till lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m., förslag till kun- görelse om ändring i kungörelsen den 21 maj 1964 (nr 428) om medicinal- personal under medicinalstyrelsens inseende, förslag till kungörelse om änd- ring i kungörelsen den 26 februari 1960 (nr 37) med föreskrifter om förvärv av behörighet för vissa vattenundersökningar enligt hälsovårdsstadgan, för- slag till kungörelse om ändrad lydelse av 35 & instruktionen den 3 december 1965 (nr 842) för televerket, förslag till kungörelse om ändring i sjöbefäls- kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 487) och förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elek- triska starkströmsanläggningar utföra installationsarbete. Författningsförslag nr 121—131.

88 ) Mål om tillämpning av stadgan angående hotell. och pensionatrörelse

Här behandlas mål rörande tillämpning av stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse.

Enligt 2 5 14:0) tionde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om vägrat tillstånd till utövande av hotell- eller pensionatrörelse eller skiljande från fortsatt utövande av sådan med vederbörligt tillstånd idkad rörelse, om förbud mot vidare utövande av hotell— eller pensionatrörelse, som får bedrivas efter anmälan, och om skydd mot eldfara i hotell och pensionat.

Övriga besvärsärenden enligt stadgan prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 290—292) Avsikten med hotell- och pensionatstadgan är inte att på något sätt lägga hinder i vägen för välfrejdade och laglydiga personer att genom idkande av sådan rörelse söka sin utkomst. Är de krav som skäligen bör uppställas beträffande sökandens personliga egenskaper och beträffande lägenhetens beskaffenhet uppfyllda, har sökanden ett rättsanspråk att få tillstånd be- viljat. Utredningsmannen föreslår därför att mål om meddelande av till- stånd att bedriva hotell- eller pensionatrörelse skall prövas av regerings- rätten. Även mål om återkallande av sådant tillstånd omfattas enligt utred- ningsmannens förslag av regeringsrättens kompetens.

Ingen ändring i kompetensfördelningen föreslås heller beträffande de övriga mål rörande hotell- eller pensionatrörelse, som nu handlägges av re—

geringsrätten. Detta följer av utredningsmannens förslag att _ med några här ej aktuella undantag — regeringsrätten skall pröva mål om individuella påbud samt mål om beslut av länsstyrelse i särskilda fall enligt författningar eller föreskrifter rörande brandförsvaret.

Den föreslagna kompetensbestämmelsen för mål om individuella påbud är tillämplig även på mål om individuella påbud enligt 35 & angående an— mälan om svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk resandes ankomst.

Förvaltningsdomstolskommittén

Samtliga de mål om tillämpning av hotell- och pensionatstadgan, som nu prövas av regeringsrätten, torde även i fortsättningen böra hänföras till administrativ domstols kompetensområde. Med mål om tillstånd att bedriva hotell- eller pensiontrörelse synes böra likställas mål om medgivande att flytta rörelsen till annan lägenhet. Det torde också böra tillkomma admi— nistrativ domstol att avgöra mål om bestämmande av belopp, varmed ersätt— ning skall gäldas för kostnader för vissa undersökningar och besiktningar m.m. (2 5 2 mom. och 30 å andra stycket). Kommittén föreslår, att admi— nistrativ domstol skall pröva besvär över samtliga beslut, som länsstyrelse kan fatta enligt hotell— och pensionatstadgan, med undantag av beslut i ärenden som sägs i 35 5. Sistnämnda ärenden, som rör påbud rörande an- mälan om resandes ankomst, torde i sista instans böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, därför att regeringen ytterst bär ansvaret för ordning och säkerhet.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen har in- tagits i förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 48 å stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse.

Författningsförslag nr 132.

89 ) Mål om tilU'ällighetsförsäljning och gårdfarihandel

Bestämmelser i ämnet finns i KF den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet.

Ärenden om tillstånd till handel, varom här är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Mål om bestämmande av den avgift, som vid tillfällighetsförsäljning skall utgå till varje kommun, inom vilken försäljningen skall.).ske, upptages och avgöres av regeringsrätten med stöd av 2 5 5:0) tredje "tycket regerings— rättslagen.

Utredningsmannen (bet. s. 292—294) Svenska medborgare, som uppfyller de i näringsfrihetsförordningen upp- ställda villkoren, har inte något rättsanspråk på att erhålla tillstånd till till- fällighetsförsäljning eller gårdfarihandel. Myndigheten får taga hänsyn till

samtliga föreliggande omständigheter, bl.a. behovet av sådan handel. Med hänsyn härtill föreslås att ärenden om meddelande av tillstånd till tillfällig- hetsförsäljning eller gårdfarihandel fortfarande skall avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Mål om återkallelse av meddelat tillstånd anses dock böra höra till rege- ringsrättens upptagande och avgörande.

Ingen ändring föreslås beträffande regeringsrättens kompetens i mål om bestämmande vid tillfällighetsförsäljning av avgift till varje berörd kom- mun.

Förvaltningsdomstolskommittén

I likhet med utredningsmannen anser kommittén, att då ärenden om med— delande av tillstånd till tillfällighetsförsäljning eller gårdfarihandel får prö- vas fritt under hänsynstagande till bl. a. behovet av sådan handel, ärendena inte har rättslig karaktär utan bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

; Tillstånd, varom här är fråga, kan enligt näringsfrihetsförordningen åter- kallas när helst skälig anledning därtill förekommer. Övervägande skäl tor- de tala för att även ärendena om återkallelse av sådant tillstånd i sista hand bör avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

, Uppkommer tvist om den avgift, som vid tillfällighetsförsäljning skall l utgå till varje berörd kommun, torde sådant mål liksom nu böra prövas av l administrativ domstol. *

E Kommittén föreslår således, att av målen angående tillfällighetsförsälj- i ning eller gårdfarihandel endast mål om bestämmande vid tillfällighetsför- ” säljning av avgift till varje kommun skall upptagas och avgöras av admi- ii nistrativ domstol. ' Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i det förut om- !

nämnda förslaget till förordning om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet. 'l F örfattningsförslag nr 114.

'* 90 ) Tillstånd till viss livsmedelshandel m. m.

', Här behandlas bestämmelser angående tillstånd och medgivanden enligt vissa författningar rörande den allmänna folkförsörjningen samt en del föreskrifter om regleringen av jordbrukets produktions- och avsättnings- förhållanden.

De författningar, om vilka här är fråga, är KK den 6 mars 1942 (nr 91) med vissa bestämmelser angående handeln med mjölk, KK den 28 maj 1943 (nr 288) angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg, KF den 7 juni 1956 (nr 411) angående tillverkningen av potatismjöl samt KK den 30 juni 1949'(nr 444) angående beredning och inläggning m. ni. av salt strömming, avsedd för försäljning inom riket. .

Besvär, som anföres i nu ifrågavarande ärenden, avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 294—296) Besvärsmål angående tillämpning av ovannämnda författningar i de delar, om vilka här är fråga, är i allmänhet av beskaffenhet att höra prövas av regeringen.

Undantag göres emellertid beträffande mål om återkallande av tillstånd. Sistnämnda besvärsmål faller under den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål om återkallelse av tillstånd.

Yttrande Malmöhus läns hushållningssällskap ifrågasätter om ej från rättssäkerhets- l synpunkt besvär över tillämpningen av dessa författningar i större omfatt- ' ning än som föreslagits bör prövas av regeringsrätten.

Eörvaltningsdomstolskommittén Med hänsyn till ärendenas samband med folkförsörjningen och regleringen av främst jordbrukets produktions- och avsättningsförhållanden finner kommittén övervägande skäl tala för att Kungl. Maj:t i statsrådet bör pröva samtliga de besvärsärenden, om vilka fråga är i detta avsnitt.

91 ) Mål om pantlånerörelse samt handel med skrot, lump och begagnat gods

Här behandlas besvärsmål enligt lagen den 29 december 1949 (nr 722) om pantlånerörelse och KF samma dag (nr 723) angående handel med skrot, ' lump och begagnat gods. Ärenden angående godkännande av föreståndare behandlas dock i annat sammanhang.

Mål om tillämpningen av dessa två författningar prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. [ Utredningsmannen (bet. s. 296—298) Tillstånd till pantlånerörelse förutsätter att ett behov av rörelsen föreligger. Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen att besvärsärenden om med— delande av tillstånd till pantlånerörelse även i fortsättningen skall avgöras av regeringen.

Sökande som uppfyller de i förordningen uppställda kraven anses äga ett rättsanspråk att få tillstånd till yrkesmässig handel med skrot, lump och begagnat gods. Därför föreslås att regeringsrätten skall avgöra klagomål över vägran att lämna sådant tillstånd.

Mål om återkallelse av tillstånd enligt dessa två författningar skall enligt utredningsmannens förslag handläggas av regeringsrätten.

Mål om ändring av låneavgifter eller andra föreskrifter beträffande pant- lånerörelse eller om meddelande av nya föreskrifter för sådan rörelse faller enligt utredningsmannen under den av honom föreslagna allmänna regeln angående regeringsrättens behörighet i mål om individuella påbud.

Yttranden

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anser att mål om tillstånd till handel med skrot, lump och begagnat gods i sista hand bör prövas av regeringen.

Regeringsrättens flesta ledamöter ifrågasätter om utredningsmannen, då han till regeringsrätten hänfört besvär över vägrat tillstånd till handel med skrot, lump och begagnat gods, tillräckligt beaktat det övervägande inslag av lämplighets- och kontrollsynpunkter, vilka sammanhänger med risken att mindre nogräknade yrkesutövare tager befattning med stöldgods. Att i viss mån likartade synpunkter torde böra anläggas vid tillståndsprövning enligt de två ifrågavarande författningarna talar också för att prövningen i båda fallen kvarblir hos regeringen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att mål om handel med skrot, lump och begagnat gods bör slutligt prövas av annan instans än regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén Regleringen av handeln med skrot, lump och begagnat gods samt pantlåne- rörelse utgör ett led i kampen mot egendomsbrottsligheten. Lagen om pant- lånerörelse har dessutom till syfte att undanröja vissa sociala missförhållan— den. Kontroll- och lämplighetssynpunkter samt, vid pantlånerörelse, sociala synpunkter dominerar vid tillämpningen av förevarande författningar. Över- vägande skäl synes kommittén tala för att prövningen av samtliga hithö— rande mål om tillämpning av lagen om pantlånerörelse och förordningen angående handel med skrot, lump och begagnat gods i sista instans bör till— komma Kungl. Maj :t i statsrådet.

92 ) Mål om tillstånd till handel med explosiva varor m. m.

Här behandlas mål om tillstånd till tillverkning av eller handel med explo- l. swa varor. ' Bestämmelser i ämnet finns i KF den 10 juni 1949 (nr 341) om explo- siva varor.

Hithörande besvärsärenden prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 299 och 300)

Mål angående meddelande av tillstånd till tillverkning av eller handel med explosiva varor hänföres i utredningsmannens förslag i allmänhet till rege-

ringens kompetensområde, emedan den enskilde inte kan anses ha något rättsanspråk på att erhålla sökt tillstånd.

, Undantag göres för mål om tillstånd för behörig vapenhandlare att idka handel med ammunition till vapen som han äger sälja. Sådana mål föreslås skola prövas av regeringsrätten. Såsom skäl härför anföres, dels att i före- varande fall den som fyller de personliga kvalifikationerna får anses ha ett rättsanspråk, dels ock att mål om tillstånd till handel med vapen enligt för- slaget skall handläggas av regeringsrätten.

Mål angående inskränkning i eller återkallelse av meddelat tillstånd var- om fråga är i detta avsnitt skall enligt utredningsmannens förslag alltid prö- vas av regeringsrätten.

Yttranden Regeringsrättens flesta ledamöter anför att med hänsyn till att de förordar, att mål rörande ansökningar om tillstånd till handel med skjutvapen skall avgöras av regeringen, de ej anser tillräckliga skäl föreligga att uppställa ett undantag för det mycket speciella fall, som mål angående tillstånd för behörig vapenhandlare att idka handel med ammunition till vapen som han ”äger sälja "utgör. Också kommerskollegium, överståthållarämbetet och läns— styrelsen i Stockholms län anser att mål av sistnämnda slag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén Enligt kommitténs uppfattning talar ordnings- och säkerhetssynpunkter för ,att alla ärenden om tillstånd till tillverkning av eller handel med explosiva varor — även mål om återkallelse av eller inskränkning i tillstånd —— i sista instans bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Såvitt angår tillstånd för behörig vapenhandlare att idka handel med ammunition till vapen som han äger sälja överensstämmer kommitténs ifrågavarande ståndpunkt med vad kommittén i nästföljande avsnitt föreslår beträffande tillstånd till handel med skjutvapen.

93 ) Mål 'om tillstånd till handel med skjutvapen m. m.

Bestämmelser om handel med skjutvapen finns i vapenförordningen den 10Åjuni 1949 (nr 340).

Besvärsmål angående tillstånd till sådan handel prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Enligt 2 & 4:o) andra stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra hithörande mål om ersättning av stats- medel.

| i E i E F

Utredningsmannen (bet. s. 300 och 301)

Någon befogenhet att efter fritt skön vägra tillstånd till handel med skjut- vapen av annan anledning än att sökanden ej uppfyller de i förordningen angivna kompetensfordringarna föreligger inte. På denna grund föreslår ut- redningsmannen att mål om tillstånd till handel med skjutvapen skall av- göras av regeringsrätten. Enligt utredningsmannens förslag skall också mål om inlösen av vapen prövas av regeringsrätten.

Yttrar den

Regeringsrättens flesta ledamöter uttalar att det vill synas som om med avseende å tillståndsgivningen beträffande just vapenhandel så starka ord- nings- och säkerhetshänsyn gör sig gällande, att prövningen av mål om vägrat tillstånd liksom hittills bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Även justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anser att ifrågavarande mål bör tillhöra regeringens kompe- tensområde.

Förvaltningsdomstolskommittén

I ärenden om meddelande eller återkallelse av tillstånd till handel med skjutvapen bör i främsta rummet ordnings- och säkerhetssynpunkter vara avgörande. Mot denna bakgrund finner kommittén övervägande skäl tala för att dessa ärenden även i framtiden bör prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet, som i sista hand har ansvaret för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i landet.

I samband med återkallelse av tillstånd till handel med skjutvapen kan uppkomma mål om inlösen av vapen. Sådana mål bör — liksom övriga inlösenmål enligt vapenförordningen vilka behandlats i ett tidigare sam- manhang — avgöras av administrativ domstol.

Kommittén föreslår således, att av målen rörande handel med skjut- vapen endast mål om inlösen av vapen skall handläggas av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i det förut nämnda förslaget till förordning om ändrad lydelse av 40 & vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Författningsförslag nr 90.

94) Mål om tillstånd till handel med preventivmedel och fosterfärdrivande medel

Bestämmelser om tillstånd till handel med preventivmedel och fosterför- drivande medel finns i KF den 5 juni 1959 (nr 325) om handel med pre- ventivmedel, KF den 9 september 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser

angående fosterfördrivande medel och till dessa författningar hörande till- lämpningsföreskrifter.

Nu ifrågavarande tillståndsärenden torde i sista instans handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 301—303) Beträffande handeln med preventivmedel framhålles att tillståndsprövning- en inte är avsedd att skapa något monopol för en mycket begränsad grupp av försäljare. Prövningen är av tämligen enkel beskaffenhet och avser hu- vudsakligen frågorna om sökandens personliga kvalifikationer, den ifråga- satta handelslokalens lämplighet och lämpligheten av den reklam, som sö- kanden kan vilja bedriva. Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen t' att mål rörande meddelande av tillstånd till handel med preventivmedel skall upptagas av regeringsrätten. * I fråga om tillstånd till handel med fosterfördrivande medel finns ej något rättsanspråk på att erhålla tillstånd utan avgörande är väsentligen lämplighetssynpunkter. Därför anses ärenden rörande meddelande av till- stånd varom nu är fråga böra prövas av regeringen. Beträffande samtliga de tillstånd, som behandlas i detta avsnitt, föreslår utredningsmannen, att mål om återkallelse av desamma skall handläggas av regeringsrätten.

Yta-anden

Regeringsrättens flesta ledamöter förordar, med hänvisning till de synpunk- ter som gjorde sig gällande vid tillkomsten av 1938 års förordning om han- del med preventivmedel, att även mål om tillstånd till sådan handel skall avgöras av regeringen. Ett ytterligare skäl för en sådan ståndpunkt förkla— ras vara, att det synes olämpligt att i sista instans splittra hithörande mål- grupper. Vidare synes det ledamöterna föga rationellt att de som särskilt enkla betecknade målen om preventivmedel hänföres till den instans, där proceduren måste bli mera omfattande. Även överståthållarämbetet anser att mål om tillstånd till handel med preventivmedel bör prövas av rege- ringen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar att besvär över polismyndighets beslut på ansökan om rätt att driva handel med preventivmedel skall hand- läggas av länsstyrelsen i sista instans.

Förvaltningsdomstolskommittén Kontrollen över handeln med preventivmedel tillkom för att åstadkomma en sanering av ifrågavarande handel. Man vill ha garantier mot bl. a. olämp- lig reklam och mot försäljning som kan störa allmän ordning och trevnad. Dessa synpunkter skall beaktas både vid beviljande och vid återkallande av tillstånd till handel med preventivmedel. Det synes ej kommittén vara

en ändamålsenlig lösning att överlåta åt administrativ domstol att skapa praxis på förevarande område. Kommittén föreslår, att mål om beviljande och återkallelse av tillstånd till handel med preventivmedel skall tillhöra regeringens kompetensområde.

Även i fråga om handel med fosterfördrivande medel bör enligt kommit- téns mening Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans handlägga förekom- mande ärenden om meddelande eller återkallande av tillstånd.

95) Mål om handel inom frihamn

Enligt frihamnsstadgan den 8 november 1935 (nr 553) äger vederbörande tullanstalt i särskilda fall föreskriva de inskränkningar i fråga om detalj- handeln inom frihamn, som finnes påkallade för att hindra uppenbara missbruk.

Besvär över sådan föreskrift torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 305) De föreskrifter, om vilka här är fråga, synes i regel vara av allmän inne- börd och riktar sig inte i första hand mot viss enskild man. Besvär rörande föreskrifter av denna art bör avgöras av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittén

Även kommittén anser att Kungl. Maj:t i statsrådet bör vara sista besvärs- instans i dessa ärenden.

96 ) Mål om tillstånd till provianteringsfrilager

Bestämmelser i ämnet finns i KK den 5 juni 1953 (nr 398) med tillämp- ningsföreskrifter till KF den 15 november 1912 (nr 298) om proviante— ringsfrilager.

Besvärsmål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 305 och 306) I enlighet med de allmänna grunder, som utredningsmannen följt, föreslår denne att mål om tillstånd till provianteringsfrilager skall upptagas av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittéu

Någon behovsprövning eller annan fri prövning förekommer inte i ärenden angående tillstånd att hålla provianteringsfrilager. Den prövning, som göres i dessa tillståndsärenden, är av rättslig natur och lämpar sig väl för hand- läggning i högre instans av administrativ domstol. Med anledning härav

föreslår kommittén, att mål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager skall i sista hand avgöras av förvaltningsdomstol.

Föreskrift om kompetensfördelningen har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter. Författningsförslag nr 2.

97 ) Mål rörande rusdryckshanteringen

I detta avsnitt behandlas mål som rör uppsikten över hanteringen av rus- drycker, öl, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt malt- och läske- drycker. Bestämmelser i ämnet finns i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521), KF den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker, ölförsäljningsförordningen den t 23 mars 1961 (nr 159), KF den 26 maj 1961 (nr 180) om tillverkning av sprit och vin, KF samma dag (nr 181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt KF den 25 februari 1955 (nr 38) om försälj- ning av alkoholfria drycker. KK den 13 december 1963 (nr 654) om för- säljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m.m. har behandlats i ett tidigare sammanhang och faller utanför ramen för detta avsnitt.

Enligt 2 5 17 :o) tionde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra hithörande mål om föreläggande vid vite.

Samtliga övriga besvärsärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas i: av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 306—309)

Besvärsmålen rörande uppsikten över rusdryckshanteringen — även målen om påbud och målen om återkallelse av eller inskränkning i beviljad rät- tighet —— står i intimt samband med nykterhetspolitiken i allmänhet och med upprätthållande av allmän ordning. Det synes därför utredningsman- nen lämpligast, att samtliga ifrågavarande mål avgöres av regeringen.

Yttrande

Svensk industriförening förordar att målen rörande uppsikten över rus- dryckshanteringen överföres till regeringsrättens prövning.

Förvaltningsdomstolskommittén

De mål, om vilka fråga är i detta avsnitt, äger — såsom utredningsmannen framhållit — nära samband med den allmänna nykterhetspolitiken och kan vara av betydelse för upprätthållande av allmän ordning. Kommittén före- slår i anledning härav att, med nedan angivet undantag, samtliga hithö-

rande besvärsärenden skall i sista hand avgöras av Kungl. Maj :t i stats- rådet.

Något behov att förbehålla regeringen prövningen av i detta sammanhang förekommande mål rörande vitesföreläggande synes inte föreligga. Kom— mittén föreslår därför att sistnämnda mål (13 5 KF om tillverkning av sprit och vin samt 17 5 KF om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat) skall _— i likhet med mål om vitesförelägganden på flertalet and- ra rättsområden — handläggas av administrativ domstol.

Föreskrift om administrativ domstols kompetens i mål om vitesföreläg- gande har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

98 ) Mål om kristidshandel

Här behandlas mål enligt allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280). Mål om tillämpning i särskilda fall av de föreskrifter, som Kungl. Maj:t med stöd av lagen kan komma att meddela rörande clearingavgift, clearingbidrag och prisutjämningsavgift, faller utanför ramen för detta avsnitt.

Av målen enligt allmänna ransoneringslagen äger regeringsrätten upp- taga och avgöra jämlikt 25 14:o) elfte stycket regeringsrättslagen mål om förbud för näringsidkare att vidare driva handel med eller i sin rörelse an- vända förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 25 allmänna ransoneringslagen, och om vägrad återkallelse av sådant för- bud samt jämlikt 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen mål om före- läggande vid vite och om utdömande av vite.

Övriga besvärsmål, om vilka här är fråga, handlägges av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 310—312) I enlighet med de av utredningsmannen uppställda grundsatserna föreslår denne, att mål om auktorisation enligt 35 1) allmänna ransoneringslagen skall hänföras till regeringsrättens kompetensområde och mål om auktori- sation enligt 3 5 2) samma lag prövas av regeringen.

Mål rörande förordnande enligt 85 andra stycket om fri disposition av vara i fall av vägrad inlösen rör en rättsfråga och anses väl lämpa sig för prövning i regeringsrätten. Därför föreslås att denna skall upptaga sådana mål.

Då mål om återkallelse av ransoneringsbevis är av rättslig beskaffenhet, föreslår utredningsmannen vidare, att regeringsrätten skall pröva också sådana mål. Dessa mål faller under den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål om indragning av rättighet.

Mål om förbud för näringsidkare att vidare driva handel med eller i sin rörelse använda förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 25 allmänna ransoneringslagen, ävensom övriga mål om indivi- duella påbud omfattas av den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln att regeringsrätten skall pröva mål om individuella påbud.

Regeringsrätten skall enligt förslaget också avgöra mål om utdömande av vite.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter ifrågasätter om inte, med hänsyn till de krisförhållanden under vilka allmänna ransoneringslagen är avsedd att till- lämpas, även prövning av auktorisation enligt 35 1) kan antagas innefatta så pass betydande moment av grannlaga ekonomisk lämplighetsbedöm- ning, att sakens rent juridiska sida blir föga utpräglad. I varje fall synes synpunkten att likartade målgrupper ej utan vägande skäl bör hänvisas till olika slutinstanser tala för att också mål om prövning av rätt till nä- ringsutövning enligt 3 5 I) prövas av regeringen.

Kommerskollegium framhåller att i både fallen enligt 35 1) och fallen enligt 3 5 2) det gäller åtgärder, vilka måste snabbt genomföras i ett kri- tiskt försörjningsläge utan att särskild hänsyn kan tagas till enskild rätt. Lämplighetsfrågorna är de avgjort viktigaste. Den nuvarande enhetligheten bör bevaras och samtliga berörda auktorisationsärenden avgöras av rege- ringen såsom sista instans.

Även statens handelslicensnämnd ifrågasätter om ej besvär både enligt 3 5 1) och enligt 3 5 2) allmänna ransoneringslagen bör anföras hos rege— ringen. Däremot år nämnden positiv till att mål om återkallelse av ranso- neringsbevis hänföres till regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén

Mål om återkallelse av ransoneringsbevis rör en rättsfråga och kan vara av stor betydelse för den enskilde. Något behov att förbehålla regeringen prövningen av sådana mål torde inte föreligga. Kommittén är av den upp- fattningen att dessa mål i sista hand bör avgöras av administrativ domstol.

Vad angår mål om meddelande eller upphävande av förbud för närings- idkare att vidare driva handel med eller i sin rörelse använda förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 25 allmänna ranso- neringslagen, ävensom mål om föreläggande vid vite och utdömande av vite anser kommittén, att målen även framdeles bör prövas av administrativ domstol.

I likhet med ovan nämnda remissinstanser finner kommittén övervägan- de skäl tala för att i enhetlighetens intresse samtliga mål om auktorisation enligt 35 allmänna ransoneringslagen bör handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Mål om inlösen av förnödenhet enligt 8 5 torde liksom hittills höra till- höra regeringens kompetensområde. Sker ej inlösen, skall den beslutande myndigheten avgöra, huruvida ägaren av förnödenheten skall få överlåta eller använda denna utan hinder av gällande begränsande föreskrifter. Det synes kommittén ändamålsenligt att denna fråga prövas av samma slut- instans som i sista hand beslutar i inlösenfrågan. Kommittén förordar såle- des, att även mål om förordnande enligt 85 andra stycket allmänna ran- soneringslagen skall avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Övriga administrativa besvärsmål enligt lagen torde likaledes böra prö- vas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen har inta- gits i förslag till lag om ändrad lydelse av 45 5 allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280).

Författningsförslag nr 133.

99 ) Mål om import- och exportregleringar

I detta avsnitt behandlas mål om import- och exportlicenser, beslut av li- censmyndighet rörande allmänna föreskrifter eller generella undantag samt :rätt att begagna runmärke. Mål om beslut av tullmyndighet rörande in- eller utförsel av varor samt mål enligt författningar och föreskrifter röran- de den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling be- handlas i andra sammanhang och faller utanför ramen för detta avsnitt.

Huvudförfattningarna på området är KK den 14 mars 1947 (nr 82) an- gående allmänt importförbud och KK den 9 juni 1950 (nr 324) angående allmänt exportförbud. Av övriga hithörande författningar skall här endast nämnas KK den 1 april 1927 (nr 74) med vissa bestämmelser angående anbringande av särskilt inregistrerat märke, s.k. runmärke, å fläsk och KK den 7 november 1958 (nr 528) med vissa bestämmelser angående ut- försel av smör, ost och ägg, med stöd av vilken författning bestämmelser om runmärkning utfärdats av statens jordbruksnämnd.

Besvärsmål på det område, varom här är fråga, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 312—314) Besvärsmål, som rör avslag på ansökan om import- eller exportlicens, avser i allmänhet lämplighetsfrågor och bör därför prövas av regeringen. Rege- ringen bör också vara behörig att pröva beslut av licensmyndighet rörande meddelande av allmänna föreskrifter angående tillämpningen av författning eller generella undantag.

Mål om återkallelse av import- eller exportlicens faller under den av ut-

redningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behörig- het i mål om återkallelse av individuella tillstånd.

Beträffande besvärsmål om rätt att använda runmärke och om återkal- lelse eller fråntagande av sådan rätt framhålles, att målen är så ingående reglerade i författningsväg att de enligt de av utredningsmannen tillämpade principerna bör upptagas av regeringsrätten. Härför anses också tala må- lens likhet med bl. a. mål om slakthustvång och köttbesiktning.

Yttranden Statens handelslicensnämnd tillstyrker att regeringen skall vara behörig : att pröva beslut av licensmyndighet rörande meddelande av allmänna före- ! skrifter angående tillämpning av författning eller generella undantag även- i som besvärsmål rörande avslag å import- eller exportlicens. Regeringen bör : enligt nämndens uppfattning också vara behörig att pröva besvär över bi- . fallen ansökan om import- eller exportlicens. Beträffande återkallande av & import- och exportlicenser framhåller nämnden, att om indragning eller nedskärning sker generellt, det synes uppenbart att besvär i förekommande fall bör prövas av regeringen. Härmed bör jämställas sådana fall, då indi- viduell indragning av licens sker av handelspolitiska, valutamässiga eller försörjningsmässiga skäl. Sker åter indragning av licens av individuella skäl, talar enligt nämndens uppfattning starka principiella skäl för att be— svär över en sådan indragning skall prövas av regeringsrätten. Då prak- tiska skäl emellertid talar mot en uppdelning av mål om import- och ex- . portlicenser, inskränker sig nämnden till att göra detta påpekande. '

Sveriges grossistfärbund finner det angeläget att regeringsrätten lämnas ! tillfälle att pröva eller i varje fall avgiva yttrande i sådana mål om med— delande av export- eller importlicens, där rättsfrågan har en övervägande ] betydelse.

Beträffande mål om rätt att begagna runmärke framhåller regeringsrät- ! tens flesta ledamöter att de överväganden, som kan förekomma vid pröv- * ningen av rätt till runmärke, väsentligen torde vara skönsmässiga och rent l praktiska. Detta förhållande i förening med ämnets nära sammanhang med ' exportlicensieringen synes därför böra leda till att man vid behandlingen i högsta instans inte skiljer nu ifrågavarande besvärsmål från andra mål om import- och exportreglering, där besvären bör gå till regeringen. Även statens jordbruksnämnd anser att tillräckliga skäl ej föreligger för en över- flyttning av runmärkningsmålen till regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén Besvär över beslut av licensmyndighet rörande allmänna föreskrifter eller generella undantag bör avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Beslut om bifall eller avslag på ansökningar om import- eller exportli- cens, varom fråga är i detta avsnitt, meddelas på grundval av handelspoli-

tiska, valutamässiga och försörjningsmässiga överväganden. Detsamma gäller i allmänhet beslut om återkallelse eller inskränkning av meddelad sådan licens. Praktiska skäl talar emot en särbehandling av de återkallelse- ärenden, i vilka individuella skäl spelat en roll. Kommittén anser på nu an- förda skäl, att samtliga hithörande besvärsmål, som rör meddelande eller återkallande av import- eller exportlicens, bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Vad angår målen om rätt att begagna runmärke torde avgörande vikt böra läggas vid sambandet mellan runmärkningen och exportlicensieringen. Nämnas bör också att besvär i runmärkesärenden praktiskt taget inte före- kommer. Mot denna bakgrund anser kommittén övervägande skäl tala för att besvärsmål om rätt att använda runmärke och om återkallelse eller fråntagande av sådan rätt även i fortsättningen bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

100 ) Vissa mål om detekonomiska försvaret

Här behandlas mål som avses i lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m., lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, lagen den 13 maj 1966 (nr 158) angående utvidgad tillämpning av nyssnämnda två lagar, lagen den 20 december 1957 (nr 684) om betalnings— väsendet under krigsförhållanden och krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19).

De besvärsärenden, om vilka i detta sammanhang är fråga, tillhör rege- ringens kompetensområde.

Utreduingsmannen (bet. s. 314 och 315) Beträffande besvärsmål om tillämpning av de två förstnämnda lagarna ut- talar utredningsmannen, att med hänsyn till lagarnas syfte och ärendenas beskaffenhet prövningen av målen bör ankomma på Kungl. Maj:t i stats- rådet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Därest beslut, som avses i förevarande lagar, fattas av annan än Kungl. Maj :t, hör förekommande besvär över myndighetens beslut handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Härför talar såväl ärendenas betydelse för det ekonomis- ka försvaret och för rikets förhållanden i övrigt som den omständigheten att enligt lagarna beslutanderätten primärt ligger hos Kungl. Maj:t.

101) Mål om tillstånd att driva körskola

Bestämmelser i ämnet finns i 365 vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

Ärenden om tillstånd att driva körskola avgöres av Kungl. Maj:t i stats- rådet.

Utredningsmannen (het. s. 318 och 319)

Den som uppfyller de uppställda kraven på kompetens, lämplighet och tillfredsställande ekonomi får anses ha ett rättsanspråk att erhålla kör- skoletillstånd. Besvärsmål rörande körskoletillstånd bör under sådana för- hållanden avgöras av regeringsrätten.

Yttranden

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att i ärenden om tillstånd att bedriva körskola det framför allt blir fråga om en bedömning av vederbö- randes allmänna lämplighet för uppgiften. En sådan prövning hör snarare hemma hos administrativ myndighet än hos en förvaltningsdomstol. Läns- styrelsen avstyrker därför bestämt förslaget på denna punkt. Också över-- stäthållarämbetet anser att mål om tillstånd att driva körskola bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar lika— ledes att nu ifrågavarande mål slutligt avgöres av annan instans än rege— ringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén

I ärenden om meddelande av tillstånd att driva körskola skall tillses att. vederbörande äger förutsättningar att bedriva körskola på sådant sätt att. det allmännas krav på god förarutbildning blir tillgodosett. Det synes ej naturligt att lägga en prövning av denna typ i administrativ domstols hand_ Ett meddelat tillstånd kan återkallas bl.a. om utbildningen bedrives på ett otillfredsställande sätt. Avgöranden huruvida återkallelse skall ske på ifrå— gavarande grund äger nära samband med den prövning, som äger rum i ärendena om meddelande av tillstånd, och bör därför enligt kommitténs. mening ligga i händerna på tillståndsmyndigheten. Under åberopande av det anförda föreslår kommittén, att besvärsärenden om meddelande och återkallande av tillstånd att driva körskola skall handläggas av Kungl.. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i det tidigare nämnda förslaget till förordning om ändrad lydelse av 76 5 vägtrafikförord-- ningen den 28 september 1951 (nr 648).

Författningsförslag nr 86.

102 ) Mål om godkännande av skola m. m.

Enligt 345 skollagen den 6 juni 1962 (nr 319) får skolplikt fullgöras i an-— nan enskild skola än statsunderstödd sådan, om skolan godkänts för ända-- målet. Jämlikt 2 kap. 17 5 skolstadgan samma dag (nr 439) kan under vissa

förutsättningar skolgång i årskurs 9 i grundskolan få ersättas med skol- gång i yrkesskola, vars läroplan fastställts av skolöverstyrelsen eller, om skolan ej står under dess tillsyn, för skolpliktens fullgörande godkänts av överstyrelsen. Bestämmelser i nu ifrågavarande ämnen finns också i 14 och 15 55 folkskolestadgan den 23 maj 1958 (nr 399). Av KK den 28 juni 1962 (_ nr 488) med vissa bestämmelser om folkskolor och fortsättningsskolor m.m. framgår att sistnämnda författningsrum fortfarande i viss utsträck- ning är tillämpliga.

Besvär i frågor rörande godkännande av skola eller läroplan prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 319—321) Det kan antagas att sökande, som har den erforderliga kompetensen, äger rätt att erhålla tillstånd att driva enskild skola. Mål om godkännande av enskild skola bör därför prövas av regeringsrätten. Denna bör också hand— lägga mål om återkallelse av sådant godkännande.

Mål om godkännande av yrkesskola torde väsentligen avse lämplighets- frågor och bör därför prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Yttranden

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget beträffande det område som styrelsen har att företräda.

Regeringsrättens flesta ledamöter uttalar att prövningen av mål om till- stånd att driva enskild skola och av mål om tillstånd att driva enskild yr- kesskola torde grundas på så likartade överväganden, att målen bör avgö— ras i samma slutinstans. Det synes ledamöterna mest ändamålsenligt att båda slagen av mål handlägges av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittén

Enligt skollagen krävs för godkännande av enskild skola att skolans under- visning till art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarar grundskolans och att skolan förestås av person, som äger erforderlig skick— lighet för undervisningen och är väl lämpad att förestå skola. Uppfyller skolan ej längre angivna villkor eller finnes, att undervisningen ej hand- haves av lärare med erforderlig skicklighet eller att verksamheten eljest inte bedrives på tillfredsställande sätt, skall godkännandet återkallas, om rättelse ej vinnes genom hänvändelse till skolans ledning. Andra synpunk- ter än rättsliga synes kommittén dominera vid prövningen av ärenden om godkännande av enskild skola och om återkallelse av sådant godkännande. Framhållas bör också att hithörande ärenden äger viss släktskap med frå— gorna om statsbidrag till enskilda skolor. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att besvär över beslut enligt skollagen om godkän-

nande av enskild skola och om återkallelse av sådant godkännande i sista instans bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I ärenden om godkännande enligt skolstadgan av läroplan för yrkesskola torde väsentligen lämplighetsfrågor uppkomma. Ärendena är likartade med frågor om fastställande av läroplan och synes kommittén i händelse av besvär böra handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Motsvarande ärenden enligt 14 och 15 åå folkskolestadgan torde likaledes i sista hand böra avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att samtliga de ärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall i sista instans prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Såvitt angår skollagen har bestämmelser om kompetensfördelningen in- tagits i det förut omnämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 54 & skol- lagen den 6 juni 1962 (nr 319).

Författningsförslag nr 28.

103) Mål om enskilda sjukhem Här behandlas mål om tillämpning av stadgan den 22 april 1960 (nr 114) angående enskilda sjukhem m.m.

Mål om tillstånd att driva enskilt sjukhem eller att eljest yrkesmässigt mottaga vårdbehövande för sluten vård för sjukdom, skada eller kroppsfel eller i samband med barnsbörd upptages och avgöres av regeringsrätten med stöd av 2 5 17 :o) åttonde stycket regeringsrättslagen.

Övriga besvärsärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde en äldre författning i ämnet.

Utredningsmannen (bet. s. 321 och 322)

Tillstånd att driva enskilt sjukhem eller förlossningshem fick inte vägras. om det kunde skäligen antagas att hemmet kom att fylla de anspråk, som från medicinskt-hygieniska och sociala synpunkter rimligen kunde ställas. Regeringsrätten borde därför fortfarande vara behörig i mål om medde- lande av sådant tillstånd. Det borde också ankomma på regeringsrätten att pröva mål om förbud mot fortsatt bedrivande av sådan verksamhet.

F örvaltningsdomstolskommittén Den prövning, som skall äga rum enligt 1960 års stadga, är av samma art som den vilken skedde enligt de tidigare gällande bestämmelserna. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att mål om meddelande av tillstånd en- ligt 4 eller åå eller om återkallelse av tillstånd enligt 65 ävensom motsva- rande mål enligt 125 skall avgöras av administrativ domstol. I övrigt torde

besvär Över medicinalstyrelsens beslut enligt stadgan böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till kun- görelse om ändring i stadgan den 22 april 1960 (nr 114) angående enskilda sjukhem m.m.

Författningsförslag nr 134.

104) Mål om tillstånd att driva privat arbetsförmedling

Bestämmelser om tillstånd att driva privat arbetsförmedling finns i lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Ärenden om sådant tillstånd avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 322 och 323) Det är överlämnat åt den prövande myndigheten att fritt efter omständig— heterna bedöma, huruvida tillstånd att bedriva arbetsförmedling skall med- delas. Ärenden om beviljande av sådant tillstånd bör därför handläggas av regeringen.

Mål om återkallande av meddelat tillstånd ävensom om inskränkningar i meddelade villkor eller bestämmelser för verksamheten anses däremot av utredningsmannen, i enlighet med de allmänna riktlinjer han följt, böra prövas av regeringsrätten.

Yttrande Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget.

Förvaltningsdomstolskommittén Det hör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvärsärenden angående meddelande av tillstånd till privat arbetsförmedling. De avväg- ningar och bedömningar, som ligger bakom avgörandena i ärenden om med— delande av tillstånd, torde böra tillmätas sådan vikt i mål om återkallelse av eller begränsning i dylikt tillstånd, att övervägande skäl synes tala för att mål av sistnämnda typ ej bör överlämnas till avgörande av annan instans än den som avgör frågor om beviljande av tillstånd. Kommittén förordar så- ledes, att samtliga ärenden, som rör tillstånd att driva privat arbetsförmed— ling, även i framtiden skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

105 ) Mål om skeppsklarering

Här behandlas mål om tillämpning av skeppsklarerarförordningen den 4 maj 1934 (nr 119). Mål om godkännande av föreståndare behandlas dock i annat sammanhang.

De mål, om vilka fråga är i detta avsnitt, avgöres i sista instans av Kungl. Maj :'t 1 statsrådet.

Utredningsmannen (bet. :. 323 och 324)

Då tillstånd enligt förordningen inte får vägras den som fyller de uppställda kvalifikationerna, bör mål angående vägrad tillståndsgivning upptagas av regeringsrätten. I enlighet med de av utredningsmannen följda principerna anses även övriga mål som behandlas i detta avsnitt, med undantag för mål om fastställande av taxa för skeppsklareringsarvode, böra prövas av rege- ringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén Några speciella näringspolitiska eller polisiära synpunkter skall inte anläg- gas i nu ifrågavarande mål. Tanken torde vara att skeppsklarerarrörelsc skall efter tillstånd få bedrivas av envar som är kompetent och inte finnes olämplig. Kommittén föreslår att samtliga hithörande besvärsmål om till- lämpning av skeppsklarerarförordningen, med undantag för mål om fast- ställelse av taxa för skeppsklareringsarvode, skall prövas av administrativ domstol. Taxeärendena bör på grund av sin generella natur i sista hand avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen har intagits i förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 15 & skeppsklarerarförord- ningen den 4 maj 1934 (nr 119). De föreslagna besvärsbestämmelserna har trätt i stället för vissa straffrättsliga föreskrifter, som inte längre erfordras.

Författningsförslag nr 135.

106 ) Mål om tillämpning av lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete Här behandlas besvärsmål enligt lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för hyggnadsarhete och KK samma dag (nr 269) med tillämpningsföreskrifter till nämnda lag.

Enligt 25 1710) tionde stycket regeringsrättslagen ankommer det på re- geringsrätten att upptaga och avgöra mål om sådan föreskrift rörande för- bud vid vite att fortsätta arbetet, som omtalas i 5 5 1963 års lag.

Övriga mål, om vilka fråga är i detta avsnitt, avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde äldre bestämmelser om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Utredningsmannen (bet. s. 326 och 327) Syftet med nu ifrågavarande reglering av byggnadsverksamheten är att upp- rätthålla ett fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen är tänkt såsom ett redskap, med vilket det allmänna kan utöva kontroll över den viktiga del av kapitalinves- teringsområdet, som byggnadsverksamheten utgör. I betraktande härav bör

mål angående besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut om byggnads- tillstånd avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förekommande mål om förbud vid vite att fortsätta arbetet omfattas av den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål rörande individuella påbud.

Förvalmingsdomstolskommittén Lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete har i första hand till syfte att främja en säsongutjämning inom byggnadsbranschen och skall tillgripas där frivilliga åtgärder visar sig otillräckliga. Genom ett tidsbe— gränsat tillägg till 15 har lagen dessutom blivit ett medel för prioritering av sådant byggnadsarbete, som anses angeläget. Det har ansetts nödvän- digt att vidtaga särskilda åtgärder för att hålla investeringsbenägenheten inom den ram, som tillgången på kapital och övriga resurser uppställer, om allvarliga rubbningar i den ekonomiska balansen skall kunna undvikas. De avvägningar, som måste göras i ärenden om igångsättningstillstånd, är sådana, att dylika ärenden uppenbarligen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans.

Den som underlåter att ställa sig meddelade bestämmelser om igång— sättningstillstånd till efterrättelse kan ej ådömas straff härför. Sanktionen är att han vid vite kan förbjudas att fortsätta arbetet. Mål rörande sådant förbud bör prövas av administrativ domstol.

Övriga besvärsärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, torde böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelse om administrativ domstols kompetens i vitesmål har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

107 ) Mål om ofentliga tillställningar m. m.

I detta avsnitt behandlas mål om tillämpning av allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617), 93 & luftfartskungörelsen den 24 november 1961 (nr 558), 535 vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648), KK den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning och i ut- landet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m.m. eller att därvid medverka samt KF den 5 juni 1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m.

Jämlikt 2 5 16:0) första stycket regeringsrättslagen torde regeringsrätten vara behörig att upptaga och avgöra mål enligt 21 & allmänna ordningsstad- gan om medicinalstyrelsens medgivande till hypnotiska eller därmed lik- artade experiment. Det ankommer vidare enligt 2 5 17:0) tionde stycket re- geringsrättslagen på regeringsrätten att upptaga och avgöra förekommande mål om föreläggande vid vite.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 280, 327—332, 426—430 samt 448 och 449) I mål om tillstånd till sprängning, fyrverkeri och skjutning inom stads- planelagt område enligt 65 allmänna ordningsstadgan omfattar myndighe- tens prövning ett ställningstagande till Spörsmålet huruvida med hänsyn till föreliggande förhållanden sprängning m.m. över huvud taget kan till— låtas utan fara för allmän säkerhet. Dessa mål bör därför avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Besvärsmål rörande vägrat tillstånd att anordna offentlig tillställning skall enligt utredningsmannens förslag också prövas av regeringen. Såsom skäl härför anföres i främsta rummet, att tillståndsprövningen är en viktig del av den uppsikt över allmän ordning, säkerhet och sedlighet, som i sista hand Kungl. Maj:t i statsrådet har att utöva för det allmännas bästa. Här- till kommer att dessa mål är mindre väl lämpade för rättsligt bedömande på grund av den fria prövningsrätt, som tillagts myndigheterna.

Med i stort sett samma motivering föreslår utredningsmannen, att också mål enligt 1959 års förordning om godkännande av film skall avgöras av regeringen.

Mål om medicinalstyrelsens medgivande enligt 21 5 allmänna ordnings— stadgan rör en lämplighetsfråga och bör därför avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Regeringen anses vidare böra upptaga mål rörande sökt dispens från reg- lerna i 10 5 och 165 andra stycket allmänna ordningsstadgan samt mål rörande förordnande om generellt förbud mot tillställningars hållande inom visst län eller del därav.

Däremot skall enligt utredningsmannens förslag regeringsrätten upptaga och avgöra mål rörande anmälan om offentlig tillställning. I lagmotiven anföres att mål rörande beslut, att tillställning, för vars anordnande er- fordras endast anmälan, inte får äga rum, i likhet med mål om idkande av näringsyrke bör prövas av regeringsrätten.

Vidare föreslås att mål rörande förordnande om tillställnings inställande, förbud mot tillställnings förnyande samt ordningsföreskrifter, som med- delas beträffande viss tillställning och som ej utgör en del av tillståndet till densamma, skall prövas av regeringsrätten. Dessa mål går in under den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behö- righet i mål rörande individuella påbud.

Även besvärsmål om återkallande av tillstånd bör enligt utredningsman- nens uppfattning betraktas såsom rättsärenden och följaktligen överflyttas till regeringsrätten.

I ett särskilt avsnitt behandlar utredningsmannen mål enligt 175 all- männa ordningsstadgan om åläggande för anordnare av offentlig tillställ-

ning att bekosta ordningshållning. Härvid framhålles att beslut om sådant åläggande kan komma att meddelas utan samband med beslutet i tillstånds- frågan. Omfattningen av ersättningsskyldigheten beror naturligtvis i första hand på storleken av den polisbevakning som erfordras. Detta är en ord- ningsfråga. Någon allmän begränsning av myndighetens befogenhet att be- stämma härom finns ej i vidare mån än att föreskrifterna inte får gå längre än behovet kräver. Däremot är det i viss mån en skönsfråga hur långt an- ordnarens ersättningsskyldighet skall sträcka sig. Att skyldigheten kan bli omfattande torde få anses visst. Då ett rättsskyddsbehov således föreligger och beslutet utgör ett individuellt påbud, bör enligt utredningsmannens uppfattning regeringsrätten vara behörig att avgöra förevarande mål.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter påpekar att utredningsmannen inte an- tytt, huruvida mål om vägrad befrielse från anmälningsskyldighet (135 tredje stycket allmänna ordningsstadgan) skall hänföras under målgruppen »mål rörande anmälan om offentlig tillställning». Om denna målgrupp blott skall innefatta mål rörande beslut att tillställning, för vars anordnande er- fordras blott anmälan, inte får äga rum, anses det kunna ifrågasättas, hu- ruvida stadgandet är erforderligt vid sidan av den föreslagna allmänna be- stämmelsen om individuella påbud. I sak tillägges att det väl kan hävdas, att man på grund av ämnets sammanhang med ordnings- och säkerhets- frågorna till regeringens avgörande borde föra ej blott besvär över vägrat tillstånd till offentlig tillställning utan också mål rörande beslut att till- ställning, för vars anordnande kräves blott anmälan, inte får äga rum lik- som över huvud mål rörande påbud om tillställnings inställande och förbud mot dess förnyande. Härför anses också tala att sådana mål merendels lär kräva mycket snabb handläggning, ett önskemål som lättare kan tillgodoses i departementen än i en domstol som regeringsrätten. Å andra sidan kan det enligt ledamöternas mening inte förnekas att det ter sig principiellt be- fogat att på detta område ej mer än nödvändigt utesluta möjligheten till rättslig prövning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att i enhetlighetens intresse samt- liga mål om offentliga tillställningar bör avgöras av Kungl. Maj:t i stats- rådet.

De motiv utredningsmannen anfört för att må] angående tillståndskräé vande tillställningar skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet synes över- ståthållarämbetet äga giltighet också för mål om beslut att offentlig till- ställning, som kräver anmälan, inte får äga rum.

Statens biografbyrå tillstyrker förslaget rörande regeringens behörighet att pröva mål som rör biografbyråns censurgranskning av biograffilm och mål om sökt dispens från regeln i 105 allmänna ordningsstadgan.

Vad angår målen om åläggande för anordnare av offentlig tillställning

att bekosta ordningshållning framhåller regeringsrättens flesta ledamöter, att prövningen av ersättningsfrågan väsentligen grundar sig på vad som är nödvändigt från ordningssynpunkt. Härtill kommer att beslut beträffan- de ersättningsskyldigheten ofta meddelas i samband med beslut om till- stånd att anordna tillställningen. I sistnämnda fall bör besvärsmål rörande ersättningsskyldigheten vid kompetensfördelningen följa samma regler, som gäller beträffande mål om tillståndsfrågan, d.v.s. gå till regeringen. Med hänsyn härtill synes det ledamöterna vara att föredraga att förevaran— de mål handlägges av regeringen. Överståthållarämbetet framhåller att den olikhet i fullföljdshänseende, som enligt förslaget kommer att föreligga mellan mål angående en i tillståndsärende såsom villkor för tillståndet meddelad föreskrift samt mål angående ett i fristående form meddelat på- bud av samma innehåll, inte är tillfredsställande. I regel torde dock skyl- dighet som här avses komma att stadgas som villkor för tillständs erhål- lande. Med hänsyn härtill anser sig ämbetet ej böra framställa någon erin- ran mot förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att garanti för rättssäkerhet, enhetlighet och kontinuitet i tillämpningen väl tillgodoses genom medverkan av Kungl. Maj:t i statsrådet när det gäller nu ifrågavarande mål.

Förvaltningsdomstolskommittén Målen om tillämpning av allmänna ordningsstadgan rör till största delen ordnings- och säkerhetsfrågor. Detta gäller ej blott mål om tillstånd till sprängning m. m. och mål om vägrat tillstånd att anordna offentlig tillställ- ning utan även bl. a. mål om befrielse från anmälningsskyldighet, mål om beslut att offentlig tillställning, för vars anordnande erfordras endast an- mälan, inte får äga rum, mål rörande förordnande om offentlig tillställnings inställande eller upplösning, mål om förbud mot förnyande av offentlig till- ställning, mål om meddelande av ordningsföreskrifter för viss offentlig till- ställning samt mål om återkallelse av meddelat tillstånd. Enligt kommitténs uppfattning talar övervägande skäl för att sådana mål i sista hand hör av- göras av Kungl. Maj :t i statsrådet, som är den instans vilken har det yttersta ansvaret för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Vad angår målen om åläggande för anordnare av offentlig tillställning att bekosta ordningshållning vill kommittén framhålla, att omfattningen av anordnarens ersättningsskyldighet främst beror på storleken av den po- lisbevakning som erfordras. Detta är en ordningsfråga. Beaktas bör vidare att beslut om ersättningsskyldighet ofta meddelas i samband med beslut om tillstånd att anordna offentlig tillställning. Beslutet kan få karaktären av ett i tillståndet inryckt villkor. Under nu angivna förhållanden är det ända- målsenligt att ifrågavarande mål även fortsättningsvis i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Ärenden om dispens från förbudet för barn under femton år att med- verka vid offentlig teaterföreställning, cirkusföreställning, tivoli- och mark-

nadsnöjen eller därmed jämförlig offentlig tillställning (21 5 första stycket) synes likaledes böra hänföras till regeringens kompetensområde. Härför talar bl.a. det förhållandet att dispensärenden enligt 4 kap. arbetarskydds- lagen inte kan dragas under administrativ domstols prövning.

Besvär över medicinalstyrelsens beslut i anledning av ansökan om med— givande till hypnotiska eller därmed likartade experiment (21 5 andra styc— ket) torde också böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Dessa ärenden synes ej kommittén vara av den natur att det föreligger skäl att hänvisa desamma till administrativ domstols prövning.

Även övriga mål rörande tillämpningen av allmänna ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga bör enligt kommitténs uppfattning i sista instans handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantag synes dock böra göras för mål rörande föreläggande av vite enligt 31 5. Vitesföreläggandemålen är nämligen av den natur att de bör kunna dragas under administrativ domstols prövning.

Ärendena enligt 93 5 luftfartskungörelsen, 53 5 vägtrafikförordningen och 1913 års kungörelse bör även framdeles i sista hand avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Såsom framgår av det föregående ankommer det för närvarande på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvärsmål rörande tillämpning av 1959 års förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m. Till förmån för denna lösning kan anföras att ordnings- och säkerhetssyn- punkter kan spela en roll i mål om godkännande av film. Kommittén vill emellertid samtidigt framhålla, att regeringen inte är ett organ, som är speciellt skickat att i sista hand pröva frågor om ingripanden mot film av mentalhygieniska eller socialetiska skäl. Någon överflyttning av dessa ären- den till administrativ domstol kan emellertid ej heller förordas. Enligt kom- mitténs uppfattning kan skäl anföras för att i varje fall flertalet besvärs- ärenden rörande godkännande av film bör överflyttas till ett speciellt för ändamålet tillsatt besvärsorgan. Det torde falla inom ramen för den till- kallade filmcensurutredningens uppdrag att upptaga denna administrativa fråga till behandling. I avvaktan på utredningens förslag förordar förvalt- ningsdomstolskommittén, att ärendena rörande tillämpning av 1959 års förordning skall tills vidare kvarligga hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

I anslutning till kommitténs förslag i detta avsnitt har utarbetats förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 275 allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617). F örfattningsförslag nr 136.

108) Mål om allmänna sammankomster

Här behandlas mål om tillämpning av lagen den 14 december 1956 (nr 618) om allmänna sammankomster. Jämlikt 2 5 16:0) första stycket regeringsrättslagen torde regeringsrätten

vara behörig att upptaga och avgöra mål enligt 125 lagen om allmänna sammankomster angående medicinalstyrelsens medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 480—482) Besvärsmål om allmänna sammankomster angår visserligen allmän ordning och säkerhet och borde med hänsyn därtill hänföras till regeringens avgö- rande. Emellertid är i målen också fråga om en av de viktigaste medbor- gerliga rättigheterna, nämligen rätten till församlingsfrihet. För kontroll av att den inskränkning i församlingsfriheten, som kan ske enligt lagen om allmänna sammankomster, inte går längre än som är förenligt med lagens syfte förordar utredningsmannen, att mål om ansökan om tillstånd till hål- lande av allmän sammankomst, om anmälan rörande sådan sammankomst, om befrielse från anmälningsskyldighet, om ordningsföreskrifter beträffan- de sammankomst samt om inställande eller förbjudande av sammankomst skall handläggas av regeringsrätten.

Beslut av länsstyrelse om att i vissa situationer allmän sammankomst inte får hållas inom länet eller del därav eller om utsträckning av anmäl- ningsskyldigheten är av generell natur och bör i fall av besvär prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter har ej annat att erinra mot förslaget än att mål rörande anmälan om sammankomst anses böra utgå, därför att sådana mål praktiskt taget aldrig kan uppkomma.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter huruvida det finns anledning att beträffande mål om allmänna sammankomster införa en annan ordning än vad som nu gäller och av utredningsmannen föreslagits skola gälla i vad avser mål enligt allmänna ordningsstadgan. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att i enhetlighetens intresse ej blott mål om offentliga tillställningar utan även mål om allmänna sammankomster bör handläggas av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittén

Vid kompetensfördelningen av målen rörande allmänna sammankomster bör enligt kommitténs mening i första hand tillses, att så starka garantier som möjligt erhålles för att rätten till församlingsfrihet inte kränkes. In- tresset härav är så starkt, att det synes klart överväga det intresse som i och för sig finns av en enhetlig handläggning av, å ena sidan, ärenden enligt allmänna ordningsstadgan och, å andra sidan, motsvarande mål enligt lagen om allmänna sammankomster. Kommittén föreslår att det skall överlämnas till administrativ domstol att pröva mål om tillstånd till hållande av allmän

sammankomst, mål om befrielse från anmälningsskyldighet beträffande sådan sammankomst samt mål som avses i 7, 10 och 11 55 lagen om all- männa sammankomster. Övriga besvärsärenden enligt lagen, däribland be- svär över medicinalstyrelsens beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment (12 5), torde böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om den av kommittén förordade kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 14 de- cember 1956 (nr 618) om allmänna sammankomster.

Författningsförslag nr 137.

109) Mål om elektriska anläggningar i allmänhet

I detta sammanhang behandlas mål om koncession enligt lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, mål om drifttillstånd, dispenser, vidtagande av säkerhetsåtgärder samt anläggnings eller ledningsnäts sättande ur bruk enligt KK den 15 november 1957 (nr 601) om elektriska starkströmsanläggningar, mål om vidtagande av säkerhetsåtgärder enligt KK den 21 november 1958 (nr 558) om elek— trisk svagströmslednings anordnande i förhållande till starkströmsledning, mål om föreläggande enligt KK den 14 januari 1944 (nr 5) med vissa be- stämmelser rörande telegraf—, telefon— och andra svagströmsledningar, mål om godkännande som avses i KK den 26 april 1935 (nr 138) angående kon- troll av viss elektrisk materiel samt mål om tillämpning av lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanlägg- ningar.

Regeringsrätten äger upptaga och avgöra enligt 25 14:o) nionde stycket regeringsrättslagen mål om återkallelse av koncession å elektrisk stark- strömsledning, enligt 2 5 4:0) andra stycket regeringsrättslagen mål om er- sättning jämlikt 75 1942 års lag samt enligt 25 18:e) regeringsrättslagen mål om handräckning.

Övriga besvärsmål om vilka i detta avsnitt är fråga —— även mål om vites- föreläggande enligt 1942 års lag — prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. !. 332—336) Beträffande mål om koncession enligt 1902 års lag framhålles, att den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens kompe- tens i mål rörande återkallelse av eller inskränkning i tillstånd blir tillämp— lig bl. a. på mål om återkallelse av områdeskoncession och om inskränkning av gränserna för sådan koncession. Mål om tvångsutvidgning av konces- sionsområdet är enligt utredningsmannens uppfattning av rättslig beskaf- fenhet och kommer att falla under den av utredningsmannen föreslagna

allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål om individuella på- bud.

Mål enligt 1957 års kungörelse rörande föreläggande om vidtagande av säkerhetsåtgärder vid starkströmsanläggning eller om sådan anläggnings försättande ur drift ävensom mål enligt 1944 års kungörelse rörande före- läggande om vidtagande av åtgärder beträffande svagströmsledning inne- fattas likaledes i den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens kompetens i mål om individuella påbud.

Besvär över beslut i andra här aktuella ämnen enligt 1902 års lag eller 1957 eller 1935 års kungörelser bör enligt utredningsmannens mening så- som rörande lämplighetsfrågor upptagas och prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet.

Vad beträffar mål om tillämpning av 1942 års lag framhåller utrednings- mannen, att ärenden angående vidtagande av skyddsåtgärder torde vara av den betydelse för rikets försvar och folkförsörjningen under krig att avgörandet av dessa ärenden i sista instans bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Utredningsmannen stannar därför vid att föreslå, att endast mål rörande ersättning för skada eller förlust i anledning av åtgärd, som omförmäles i 7 5, samt mål om verkställighet av åtgärd på den försumliges bekostnad och mål om handräckning bör avgöras av regeringsrätten.

Yttrande

Kommerskollegium förordar att Kungl. Maj:t i statsrådet fortfarande skall vara sista instans i ärenden om ändring av gränserna för områdeskonces- sion. Såsom skäl härför anföres att till grund för prövningen huvudsakligen ligger lämplighetssynpunkter och att utredningsmannens förslag synes föga tillfredsställande från praktisk synpunkt. Kollegium pekar på att utred- ningsmannens förslag kan leda till att regeringen, som har det slutliga an- svaret för eldistributionens ändamålsenliga ordnande i landet, inte får tillfälle att pröva, om koncessionshavarens missnöje över ämbetsverkets be- slut om ändring av gränserna för hans område är berättigat eller ej, fastän regeringen har att avgöra en uppkommen tvist för den händelse samma spörsmål blir aktuellt i samband med en ansökan från koncessionshavaren om erhållande av ny koncession. Beträffande ärenden om återkallelse av koncession är kollegium i viss mån tveksamt. Även om rättstillämpning här får större utrymme, måste dock en skönsmässig bedömning göra sig gäl— lande. Detta är främst fallet när återkallelsen skett därför att koncessions- havaren åsidosatt sin distributionsskyldighet. Kollegium fäster i detta sam- manhang uppmärksamheten på att mål, som rör enbart tvist i sådan fråga, handlägges av Kungl. Maj :t i statsrådet såsom högsta instans. Beträffande utredningsmannens förslag att ärenden rörande förelägganden enligt 1957 och 1944 års kungörelser samt rörande starkströmsanläggnings försättande ur drift skall handläggas av regeringsrätten i högsta instans framhåller

kollegium, att dessa ärenden måste avgöras snabbt och att prövningen sker från rent tekniska synpunkter. På grund härav finner kollegium det vara mindre praktiskt att låta regeringsrätten slutligen avgöra ifrågavarande ärenden.

Förvaltningsdomstolskommittén

Mål om meddelande av koncession enligt 1902 års lag bör i sista hand prö- vas av Kungl. Maj:t i statsrådet, som har det slutliga ansvaret för eldistri- butionens ändamålsenliga ordnande i landet. Frågor om ändring av grän— serna för områdeskoncession bör ses ur samma synvinkel och bör också avgöras av regeringen. I frågor huruvida koncessionshavare har giltiga skäl att vägra leverans av ström torde det i allmänhet bli fråga om en teknisk bedömning, som lämpligast göres av regeringen i dess egenskap av högsta koncessionsmyndighet. Mål om återkallelse av koncession enligt 1902 års lag avgöres för närvarande i sista instans av regeringsrätten. Enligt kom- mitténs mening talar övervägande skäl för att sådana mål även framdeles skall prövas av administrativ domstol.

Hithörande mål enligt ovan nämnda kungörelser måste samtliga bedömas från tekniska synpunkter och synes röra säkerhetsfrågor. De bör vidare av- göras snabbt. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att ifrågavarande ären- den i allmänhet skall handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast före- kommande handräckningsmål torde böra prövas av administrativ domstol.

Vad angår målen rörande tillämpning av 1942 års lag anser kommittén, att blott besvär över krigsskyddsnämndens beslut rörande ersättning enligt 7 5 samt besvär över länsstyrelses beslut om handräckning enligt 16 5 sista stycket bör prövas av administrativ domstol. Övriga ärenden enligt lagen — däribland beslut om vitesföreläggande enligt 16 5 första stycket — torde på grund av ärendenas betydelse från försvarssynpunkt böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet såsom sista instans.

Bestämmelser om kompetensfördelningen av målen rörande krigsskydds— nämndens beslut enligt 1942 års lag har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 17 5 lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. I övrigt har föreskrifter om administrativ dom- stols kompetens inom nu ifrågavarande ämnesområde intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 2 5 6 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), inne— fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt förslaget till lag om rikets kammarrätter. Författningsförslag nr 2, 138 och 139.

1 10) Radiomål

Här behandlas mål om tillämpning av lagen den 3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar m.m., KK den 4 juni 1954 (nr 471) med vissa bestäm-

652 melser rörande radioanläggningar, KK den 3 november 1939 (nr 796) an- gående nyttjande inom svenskt territorium av radioanläggning eller radio- mottagningsapparat å främmande fartyg eller luftfartyg och KK den 23 maj 1958 (nr 231) angående rätt att innehava radiomottagningsapparat. Mål om avgifter behandlas dock i annat sammanhang och faller därför utanför ra- men för detta avsnitt.

Besvär över beslut av länsstyrelse rörande åtgärd enligt 12 5 1958 års kungörelse till förekommande av radiomottagningsapparats nyttjande torde vara att anse såsom klagan i ärende om handräckning och tillhör följaktligen enligt 25 18:o) regeringsrättslagen regeringsrättens kompe- tensområde.

I övrigt torde besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (het. s. 336—338) När det gäller ansökningar om tillstånd att inneha eller nyttja radioanlägg— ning måste hänsyn bl.a. tagas till försvarssynpunkter. Myndigheterna synes därför ha tämligen fria händer att förfara efter omständigheterna. Vägrar telestyrelsen att bifalla ansökan om tillstånd, bör ärendet vid besvär prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Ärenden angående tillstånd att inneha radiomottagningsapparat kan där- emot inte betraktas såsom koncessionsärenden. Emellertid förhåller det sig så att envar, som erlägger den i 1958 års kungörelse stadgade avgiften, er- håller tillstånd att inneha radiomottagningsapparat. Vid sådant förhållande torde det sakna praktisk betydelse att i regeringsrättslagen införa bestäm- melse om mål rörande meddelande av sådant tillstånd.

Ärenden angående återkallande av meddelat tillstånd faller under den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens kom— petens i mål om återkallande av tillstånd.

Besvärsmål, som rör av telestyrelsen utfärdade allmänna föreskrifter be- träffande nu ifrågavarande författningars tillämpning, bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Mål, som rör beslut om individuellt påbud, faller under den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål om individuella påbud.

Förvaltningsdomstolskommittén

Vid tillämpningen av såväl 1946 års lag som 1954 och 1939 års kungörelser kan försvarssynpunkter spela en viktig roll. På grund härav synes övervä— gande skäl tala för att samtliga besvärsmål, som rör tillämpningen av dessa tre författningar, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Kommittén delar utredningsmannens uppfattning att det inte föreligger något praktiskt behov av att till administrativ domstols kompetensområde hänföra mål om meddelande av tillstånd som avses i 1958 års kungörelse

angående rätt att innehava radiomottagningsapparat. Något behov av att särbehandla mål om beslut av telestyrelsen angående sådant tillstånds för- verkande synes ej föreligga. Kommittén föreslår att av de mål rörande till- lämpningen av 1958 års kungörelse, om vilka här är fråga, endast hand- räckningsmål enligt 125 i kungörelsen skall prövas av administrativ dom- stol, medan de övriga målen torde böra avgöras av Kungl. Maj :t i statsrå- det.

Bestämmelse om administrativ domstols kompetens i handräckningsmål har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

111) Mål om atomenergi och atomanläggningar m. m.

[ detta avsnitt behandlas administrativa besvärsmål enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306), atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246), lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning för skada i följd av atom- fartygs drift och lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. Mål om ersättning av statsmedel, som kan utgå enligt sistnämnda lag, atomansvarighetslagen eller 1963 års lag, behandlas i annat sammanhang och faller därför utanför ramen för detta avsnitt.

Av hithörande mål äger regeringsrätten upptaga och avgöra enligt 25 17:o) tionde stycket regeringsrättslagen mål om föreläggande vid vite och enligt 2 5 18:0) samma lag handräckningsmål.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I utredningsmannens betänkande behandlas endast mål enligt atomener- gilagen.

Utredningsmannen (bet. s. 338—341) Tillståndsgivningen enligt atomenergilagen är inte inskränkt till en pröv- ning av sökandens kompetens och förutsättningar för rörelsens drivande samt av frågan om anläggningens tillåtlighet från säkerhetssynpunkt utan får antagas ha ett vida längre gående syfte. Härtill kommer att tillstånds- givningen ansetts höra i princip ligga i Kungl. Maj:ts hand. Följ driktigheten synes därför kräva, att om tillståndsgivningen av Kungl. Maj:t delegeras till särskild myndighet, besvär över denna myndighets beslut i frågan bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Delegeras rätten att återkalla tillstånd, bör däremot mål som rör detta ämne upptagas och avgöras av regeringsrätten. Detsamma bör gälla mål som avser inskränkning av villkoren för meddelat tillstånd. Utrednings- mannen betonar att det från rättssäkerhetssynpunkt synes vara av vikt att möjlighet föreligger till en rättslig kontroll över ifrågavarande beslut. Vis-

serligen kan en sådan kontroll ej utövas i de fall, där beslutanderätten inte- delegerats utan ligger i första hand hos regeringen själv, samt ej heller över villkor, som fastställes vid tillståndets meddelande, men att sålunda enhetliga regler ej kan genomföras för alla likartade ärenden är ett förhål- lande som ej är säreget för förevarande fall.

Mål om vitesförelägganden och andra mål om individuella påbud, som av tillsynsmyndigheten meddelas enligt atomenergilagen, föreslås också skola prövas av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén Syftet med atomenergilagen är att bereda statsmakterna möjlighet att utöva en allmän fortlöpande kontroll, som kan anpassas efter utvecklingens krav. Tillståndsgivningen är lagd i Kungl. Maj:ts hand med rätt för Kungl. Maj:t att delegera sin beslutanderätt till underordnad myndighet. Under nu an- givna förhållanden torde övervägande skäl tala för att i fall av delegation inte blott besvärsärenden rörande meddelande av tillstånd utan även be-V svärsärenden rörande återkallelse av tillstånd eller rörande uppställande- av villkor under tillstånds giltighetstid bör prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Då regeringen prövar ärenden av denna typ, synes det mest naturligt att det också ankommer på regeringen att pröva besvärsärenden angående- föreskrift eller anfordran, som tillsynsmyndigheten meddelat med stöd av 6 5. I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att administrativa he— svärsärenden enligt atomenergilagen skall prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Undantag torde dock böra göras för mål om vitesförelägganden en- ligt 10 5. Sistnämnda mål föreslås skola prövas av administrativ domstol.

De administrativa beslut, som avses i atomansvarighetslagen och lagen om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift, skall fattas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Med hänsyn härtill förordar kommittén, att inom ramen för detta avsnitt fallande administra- tiva besvärsärenden enligt dessa lagar skall avgöras av Kungl. Maj:t i stats- rådet.

Lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlåggningar m. m. ger sam- hället befogenheter att vid farlig utspridning av radioaktiva ämnen vidtaga åtgärder för att skydda allmänheten. Beslut kan meddelas om utegångsför- bud, om utrymning av områden, om inskränkning i rätten att förfoga över egendom och om oskadliggörande av egendom. Lagen innehåller vidare- bl.a. bestämmelser om tjänsteplikt och om rätt att taga egendom i anspråk. Fastän det här rör sig om beslut, som kan innebära djupgående ingrepp- i enskild rätt, torde övervägande skäl tala för att hithörande besvärsären- den, även när det gäller individuella påbud, bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det torde nämligen få anses vara ett samhällsintresse att i- sådana extraordinära situationer, om vilka här kan bli fråga, det ytterst an- kommer på regeringen att avgöra vilka skyddsåtgärder som skall vidtagas-

Påpekas bör också att i fall, som avses i 13 5, underordnad myndighet äger meddela förordnanden och föreskrifter enligt lagen endast efter delegation av Kungl. Maj:t. I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att de inom ramen för detta avsnitt fallande besvärsärenden, som kan uppkomma vid tillämpningen av nu ifrågavarande lag, skall handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Undantag torde dock böra göras för mål om handräck- ning. Sådana mål bör avgöras av administrativ domstol.

Bestämmelser om administrativ domstols kompetens i de mål, om vilka. fråga är i detta avsnitt, finns i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

112) Mål om tjänstemans rätt att inneha extrauppdrag o. 11.

Enligt ett stort antal författningar —— bl. a. många verksinstruktioner — får statstjänsteman inte utan tillstånd i varje särskilt fall åtaga sig uppdrag av kommun eller enskild i ärende, som handlägges eller kan komma att hand- läggas av den myndighet han tillhör. Ibland stadgas också förbud för tj änste— man att utan tillstånd i varje särskilt fall för egen eller annans räkning driva eller ha del i eller vara anställd hos företag, vars verksamhet faller inom vederbörande myndighets arbetsområde. Även andra bestämmelser av lik— nande konstruktion förekommer.

Förvaltningsbesvär rörande nu ifrågavarande tillstånd prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 341)

Frågor om meddelande av tillstånd att med viss tjänst förena uppdrag eller att vid sidan av tjänsten utöva näring o. (1. är uppenbarligen rena lämplig- hetsfrågor. Kungl. Maj:t i statsrådet bör därför avgöra sådana frågor.

Yttrande

Fångvårdsstyrelsen har intet att erinra mot förslaget.

Förvaltningsdomstolskommittén Nu ifrågavarande tillståndsärenden rör lämplighetsfrågor. Anförda förvalt- ningsbesvär bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

113) Mål om betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av bilar

Här behandlas mål om tillämpning av KF den 11 december 1959 (nr 575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Enligt 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen upptager och avgör regeringsrätten mål om föreläggande vid vite.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta sammanhang är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Samhället har, bl. a. av konjunkturpolitiska skäl, intresse av att kreditgiv- ningen vid yrkesmässig försäljning av bilar begränsas. På grund härav synes besvär över de beslut av kommerskollegium, som i detta sammanhang är aktuella, böra i allmänhet prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantag torde endast böra göras för mål om vitesföreläggande. Sistnämnda slag av mål torde på grund av sin speciella karaktär även i fortsättningen böra prö- vas av administrativ domstol.

Bestämmelse om administrativ domstols kompetens i vitesmålen åter— finnes i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

.Författningsförslag nr 2.

114 ) Mål om tillstånd för utlänning att bedriva fiske

Enligt 4 och 21 55 lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske äger i stor utsträckning utlänning bedriva fiske här endast i den mån Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer så medgiver. Närmare bestämmelser i ämnet har meddelats främst genom KK den 25 mars 1960 (nr 47) angående rätt för utlänning att fiska på allmänt vatten m. rn. Enligt denna kungörelse ankommer det i många fall på fiskeristyrelsen, länssty— relsen eller den lokala polismyndigheten att meddela tillstånd för utlänning att utöva fritidsfiske.

Besvär över nämnda myndigheters beslut prövas i sista hand av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén Utlänning äger inte något rättsanspråk på att erhålla tillstånd att fiska. På grund härav och då enligt fiskelagen beslutanderätten primärt ligger hos Kungl. Maj:t bör det också i fortsättningen tillkomma Kungl. Maj:t i stats- rådet att pröva besvär över fiskeristyrelsens eller länsstyrelsens beslut i före- varande tillståndsärenden.

115 ) Mål om inskränkning i eller återkallelse av individuella tillstånd i allmänhet m. m.

För närvarande finns inte någon allmän regel om att mål rörande inskränk- ning i eller återkallelse av individuella tillstånd eller dylikt skall upptagas och avgöras av regeringsrätten.

Utredningsmannen (bet. s. 58, 59, 343 och 344)

I den av utredningsmannen föreslagna enumerationen i regeringsrättslagen upptages en allmän regel av innehåll att regeringsrätten skall upptaga och avgöra mål, som i 2 5 samma lag ej eljest nämnes, om inskränkning i eller återkallelse av ett för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhet eller användning eller om inskränkning i eller indragning av annan rättighet eller förmån. Undantag göres blott för några få speciellt angivna områden.

Genom denna regel kommer i allmänhet mål om inskränkning i eller åter- kallelse av individuella tillstånd — såsom tillstånd räknas även dispenser _ eller om inskränkning i eller indragning av annan rättighet eller förmån att hänföras till regeringsrättens kompetensområde även i de fall där besvärs— mål avseende beviljandet av ifrågavarande tillstånd, godkännande, rättighet eller förmån inte skall prövas av regeringsrätten utan av regeringen. Såsom skäl för förslaget anför utredningsmannen, att när det gäller att fråntaga eller inskränka en beviljad befogenhet det föreligger en rättsfråga och att det dessutom är fråga om rättstillämpning när lagen innehåller närmare bestämmelser angående de villkor, under vilka återkallelse eller inskränk- ning får ske.

Yttranden

Överståthållarämbetet anser att den instans, som prövar mål om beviljande av tillstånd eller förmån, också bör pröva mål om återkallelse eller inskränk- ning. Vare sig återkallelsen sker med stöd av särskilda föreskrifter i lagen eller i enlighet med villkor eller förbehåll, som meddelats i tillståndsresolu- tionen, torde enligt ämbetets uppfattning prövningen i första hand avse frå- gan, huruvida de förutsättningar under vilka tillståndet meddelades allt- jämt är för handen. Då en myndighet vidtager en sådan åtgärd som åter— kallelse av ett meddelat tillstånd, torde det som regel vara uppenbart att den formella rätten att vidtaga åtgärden är för handen. Den egentliga prövningen gäller därför frågan, om med hänsyn till olika föreliggande omständigheter denna rätt lämpligen bör begagnas. Det torde inte heller vara ovanligt att Kungl. Maj:t vid prövning av besvär över en myndighets återkallelsebeslut visserligen fastslår, att beslutet i och för sig är riktigt, men likväl finner att klaganden — exempelvis av ömmande personliga skäl —— bör få fortsätta den verksamhet som avses med tillståndet. Ämbetet påpekar att åtskilliga tillstånd brukar meddelas endast på viss begränsad tid, detta för att möjlig- göra en kontinuerlig omprövning av tillståndet. För en förlängning av till- ståndet kräves ny ansökan. Bifalles inte en sådan ansökan, innebär detta i realiteten att tillståndet återkallas, men som kompetensreglerna utformats i förslaget skulle besvären i sådant fall kunna komma att behandlas i annan ordning än om återkallelse skett under en löpande tillståndsperiod.

Också länsstyrelsen i Stockholms län och kommerskollegium vänder sig mot utredningsmannens förslag. Kommerskollegium erinrar om vikten av att ansvaret för den allmänna politiken ej till någon del överföres på rege- ringsrätten. Kollegium finner det uppenbart att vare sig fråga är om med- delande av tillstånd eller om återkallande eller inskränkning av meddelat tillstånd det i praktiken gäller att vid prövningen beakta samma omstän— digheter, d. v. s. dem som är avgörande från de synpunkter som föranlett bestämmelserna om tillståndstvånget; i båda fallen är rättsfrågan lika litet eller lika mycket av betydelse, och ingen torde göra gällande att Kungl. Maj :t i statsrådet ej skulle handlägga bägge slagen av ärenden med samma objek- tivitet. Ett godtagande av utredningsmannens förslag skulle enligt kolle- giums mening många gånger kunna medföra otillfredsställande resultat och skulle i vissa fall inbjuda till kringgående åtgärder.

Kritiska synpunkter av samma eller liknande art utvecklas även av justi- tiekanslersämbetet och kammarkollegiet. Justitiekanslersämbetet ifrågasät— ter, om inte huvudregeln bör vara att samma myndighet skall pröva mål om återkallelse av meddelat tillstånd som den vilken det tillkommer att pröva mål om meddelande av tillståndet, och att avvikelse härifrån bör ske endast då särskilt starka rättssäkerhetsskäl talar därför. Kammarkollegiet anser att frågan förtjänar att ytterligare övervägas. Också besvärssakkunniga säger sig känna tvekan inför den föreslagna ordningen. Förslaget tillgodoser visserligen besvärssakkunnigas allmänna tanke om vinnande av regerings- rättens medverkan vid bedömning av rättsfrågor även i mål där avgörandet i övrigt tillkommer statsrådet, men det synes föga tillfredsställande att kasuistiskt tillgodose detta behov blott för dessa speciella fall. Besvärssak— kunniga erinrar samtidigt om att såväl meddelandet som återkallelsen kan vara en ren lämplighetsfråga.

Regeringsrättens flesta ledamöter anser att det finns goda principiella skäl för den föreslagna regeln. Särskilt i fall då det meddelade tillståndet är av betydelse för vederbörandes yrkesutövning eller rentav en förutsättning härför framstår beslutet om återkallelse eller begränsning av tillståndet som ett så betydande intrång i en välförvärvad rättighet att tillståndshavaren bör äga påkalla prövning av beslutet hos den administrativa högsta dom- stolen. Å andra sidan är det föreslagna stadgandet vidsträckt och till sina konsekvenser svårt att överblicka. Det avgörande inslag av skönsprövning, som förelegat vid tillståndets meddelande, kan äga sin motsvarighet vid bedömandet, huruvida tillståndet bör återkallas, och göra detta bedömande mindre väl lämpat för en judiciell instans. Det kan enligt ledamöternas mening ifrågasättas huruvida regeln bör givas en så generell form som den erhållit i förslaget.

Sveriges advokatsamfund och Sveriges grossistförbund finner det där- emot särskilt värdefullt att mål om återkallelse av tillstånd konsekvent hän- förts till regeringsrätten. Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget beträffande de områden som styrelsen har att företräda.

Mål om inskränkning i eller återkallelse av ett för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande eller om inskränkning i eller indragning av annan rättighet eller förmån kan naturligtvis vara av stor betydelse för den enskilde. Detta förhållande talar för utredningsmannens förslag att i all- mänhet administrativ domstol skall i sista hand avgöra hithörande mål, även om ärendena om beviljandet av tillståndet, godkännandet, rättigheten eller förmånen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Flera skäl talar emeller- tid mot utredningsmannens förslag på denna punkt. När fråga uppkommer om återkallelse, indragning eller inskränkning, torde huvudfrågan ofta inte vara, huruvida myndigheten i det uppkomna läget författningsenligt äger rätt att fatta ett beslut av denna typ utan i stället huruvida omständigheterna är sådana att myndigheten från allmän synpunkt bör begagna sin rätt att fatta ett för den enskilde så kännbart beslut. Vid avgöranden av detta slag måste hänsyn i hög grad tagas till de förutsättningar — både uttryckliga och tysta — under vilka ifrågavarande tillstånd, godkännanden, rättigheter och förmåner beviljas. Den myndighet, som bäst lämpar sig för en prövning av detta slag, är den tillstånds- och förmånsbeviljande myndigheten. På grund härav ter det sig mindre lämpligt att målen om beviljande av tillstånd, god- kännande, rättighet eller förmån och målen om återkallelse, indragning eller inskränkning uppsplittras på skilda slutinstanser. Mot en sådan uppsplitt- ring talar också att mål om återkallelse av tillstånd och mål om vägran att förnya tillstånd är målgrupper, som i realiteten står varandra mycket nära, och att frågor om återkallande av tillstånd för en person och meddelande av tillstånd åt en annan kan vara ärenden, som hänger nära samman. Det för- tjänar också påpekas att, i varje fall när det gäller författningar som till- kommit i administrativ ordning, Kungl. Maj:t i statsrådet torde ha större möjligheter än domstol att av ömmande skäl eller liknande låta ett tillstånd fortbestå, trots att den lägre instansens återkallelsebeslut varit fullt lagligt och sakligt motiverat.

På nu anförda grunder har kommittén, såsom tidigare i korthet nämnts, kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl torde tala för att i all- mänhet ärenden om återkallelse, indragning eller inskränkning av tillstånd, godkännande, rättighet eller förmån bör handläggas av samma slutinstans som prövar ärendena om beviljandet av dylika förmåner. Administrativ dom- stol bör alltså i regel pröva mål om återkallelse, indragning eller inskränk- ning endast om domstolen också har att pröva mål om beviljande av till- stånd, godkännande, rättighet eller förmån av ifrågavarande slag. De undan- tag från denna princip, som kommittén föreslår, behandlas i särskilda avsnitt.

116) Mål om ändring av auktoriserad handelskammares stadgar m. m. Enligt 3 & KK den 15 december 1916 (nr 599) angående auktoriserade han— delskamrar i dess nu gällande lydelse skall fråga om ändring av stadgar för

auktoriserad handelskammare eller för sammanslutning, som bildat han- delskammare, underställas kommerskollegium för prövning och stadfäs- telse. Dock skall avgörandet av dylikt ärende ankomma på Kungl. Maj:t, därest fråga är om genomgripande förändring av handelskammarens orga- nisation eller verksamhet.

Besvär över förevarande beslut av kommerskollegium prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén Då det tillkommer Kungl. Maj:t att stadfästa stadgar för handelskammare och för sammanslutning, som bildat handelskammare, och även att stad— fästa vissa viktiga ändringar i sådana stadgar, bör det också ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet att pröva besvär över beslut av kommerskollegium i de stadfästelseärenden, i vilka kollegium äger beslutanderätt.

117 ) Mål om svenskt medborgarskap I vissa i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap angivna fall förvärvas eller återvinnes svenskt medborgarskap genom anmälan hos länsstyrelse. När någon gör sådan anmälan, åligger det länsstyrelsen att meddela beslut, huruvida på grund av anmälningen svenskt medborgarskap förvärvats eller ej. I sådana fall då naturalisation beviljats under villkor om befrielse från utländskt medborgarskap ankommer det på länsstyrelse att meddela beslut, huruvida behörigt bevis företetts.

Enligt 2 5 1510) första stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra mål om beslut av länsstyrelse på grund av lagen om svenskt medborgarskap.

Utredningsmannen (bet. &. 356)

Kompetensfördelningen föranleder ingen erinran.

Förvaltningsdomstolskommittén De besvärsmål, om vilka här är fråga, har den karaktären att de bör tillhöra administrativ domstols kompetensområde.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 12 5 lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt med- borgarskap.

Författningsförslag nr 140.

11 8) F olkbokfb'ringsmål

I detta avsnitt behandlas mål, som avses i 8 kap. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) och motsvarande stadganden i KK den 19 decem-

ber 1947 (nr 944) angående folkbokföringen i Stockholm och KK den 30 juni 1948 (nr 621) angående folkbokföringen i Göteborg.

Enligt folkbokföringsförordningen (68 5 1 och 2 mom., 69 å och 72 &) ankommer det på kammarrätten att pröva vissa folkbokföringsmål, främst mål om rätt kyrkobokföringsort eller kyrkobokföringsfastighet och mål om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd. Över kammarrättens beslut i kyrkobokförings- och mantalsskrivningsfrågor eller angående ut- dömande av vite enligt förordningen får enligt 70 5 2 mom. klagan ej föras.

Över domkapitels beslut i fråga, varom förmäles i 65 och 66 55 folkbok- föringsförordningen, får enligt 73 & besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Enligt de särskilda bestämmelserna angående folkbokföringen i Stockholm och Göteborg skall Kungl. Maj:t pröva besvär över beslut, som överståthållar— ämbetet eller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län efter klagan eller underställning meddelat rörande sådan kyrkobokföringsfråga, som avses i 65 å tredje stycket folkhokföringsförordningen. Med stöd av 2 5 1520) andra stycket regeringsrättslagen upptages och avgöres samtliga nu ifrågavarande kyrkobokföringsmål av regeringsrätten.

Utredningsmannen (bet. s. 356 och 357) De kyrkobokföringsmål, som nu tillhör regeringsrättens kompetensområde, är uppenbarligen av beskaffenhet att höra avgöras av regeringsrätten. Här— utinnan föreslås därför ingen ändring.

Förvaltningsdomstolskommittén

De besvärs- och underställningsmål, som prövas av kammarrätten i den i 68 5 1 eller 2 mom. folkbokföringsförordningen stadgade ordningen, har den karaktären att målen även framdeles bör prövas av administrativ domstol. Någon olägenhet har ej försports av regeln i 70 5 2 mom. rörande förbud mot klagan över kammarrättens beslut. Då emellertid kommittén föreslår att rättskipningen på kammarrättsnivå skall handhavas av två regionala kam- marrätter, torde det —— såsom kommittén utvecklar i annat sammanhang — vara lämpligast att förevarande mål kan bli materiellt prövade av regerings- rätten i sådana lägen, där förutsättning för prejudikat- eller intressedispens föreligger. Kommittén föreslår, att bestämmelser av denna innebörd intages "[ folkbokföringsförordningen och lagen om regeringsrätten.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, är likaledes av den beskaf- fenhet att målen här prövas av administrativ domstol. I enlighet med kom— mitténs allmänna uppläggning av förvaltningsdomstolsorganisationen för— ordar kommittén, att dessa mål skall handläggas av kammarrätt och att de, efter besvär, skall kunna bli föremål för prövning av regeringsrätten, därest någon av de av kommittén angivna grunderna för prövningstillstånd finnes föreligga.

I enlighet med det anförda har kommittén upprättat förslag till förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469). Bl. a. på grund av bestämmelserna i 67 å andra stycket om hänvisning av mål från en länsstyrelse till en annan har författningsförslaget måst göras utförligare än normalt. Enär kommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter inne- håller bestämmelser om ersättning till vittne, har föreskriften i 72 & folk- bokföringsförordningen angående ersättning till den, som enligt beslut av kammarrätten inkallats till vittnesförhör, strukits. Enligt kommitténs för- slag skall kammarrätts utslag eller beslut enligt folkbokföringsförordningen omedelbart bringas i verkställighet, såvida ej kammarrätten förordnar att med verkställigheten skall anstå till dess utslaget eller beslutet vunnit laga kraft. Bestämmelsen överensstämmer med föreskriften i 68 5 1 mom. andra stycket rörande länsstyrelses beslut. Författningsförslag nr 1 och 141.

119 ) Mål om medlemskap i svenska kyrkan

Bestämmelser i detta ämne finns i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680).

Enligt 2 5 15 :o) andra stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege— ringsrätten att upptaga och avgöra mål om beslut eller åtgärd rörande med- lemskap i svenska kyrkan.

Utredningsmannen (bet. s. 356 och 357) Dessa mål är uppenbarligen av beskaffenhet att höra avgöras av regerings— rätten. Någon ändring i kompetensfördelningen föreslås därför inte.

Förvaltningsdomstolskommittén

Målen rörande tillämpningen av religionsfrihetslagen är av klart rättslig karaktär. Målen bör även i fortsättningen handläggas av administrativ domstol.

Vad angår fullföljdsordningen i fråga om pastors beslut eller åtgärd enligt religionsfrihetslagen erfordras ingen ändring av nämnda lag. Den nuva- rande hänvisningen i 15 5 till vad som är stadgat om klagan i fråga rörande kyrkobokföring är till fyllest. Beträffande beslut eller åtgärd av sådan äm- betsman, som avses i 14 &, torde besvärsbestämmelser böra införas i lagen. Föreskrifter i ämnet har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 15 & religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680).

Författningsförslag nr 141 och 142.

120 ) Mål om lysning och vigsel m. m. Här behandlas mål om lysning eller annat kungörande till äktenskap, utfär- dande av äktenskapscertifikat samt företagande av vigsel. Bestämmelser i

dessa ämnen finns bl. a. i 3 och 4 kap. giftermålsbalken, lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten- skap, förmynderskap och adoption, lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingå— ende, lagen samma dag (nr 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet samt KF den 3 december 1915 (nr 482) huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskaps-certifikat.

Enligt 2 5 15 :o) andra stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra de mål, om vilka i detta avsnitt är fråga.

Utredningsmannen (bet. s. 356 och 357)

Nu ifrågavarande mål är uppenbarligen av beskaffenhet att höra handläggas av regeringsrätten. Härutinnan föreslås därför ingen ändring.

Förvaltningsdomstolskommittén

De mål, som behandlas i detta sammanhang, rör typiska rättsfrågor och bör avgöras av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående.

F örfattningsförslag nr 143.

121) Mål om släktnamn och förnamn

Bestämmelser om släktnamn och förnamn finns i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

Klagan över namnmyndighetens (patent- och registreringsverkets) slut- liga beslut i ansökningsärenden avgöres av myndighetens besvärsavdelning. Över besvärsavdelningens beslut får klagan ej föras.

Talan mot domkapitels beslut i namnärenden föres genom besvär hos Kungl. Maj:t. Med stöd av 2 5 15 :o) tredje stycket regeringsrättslagen upp- tages och avgöres dessa mål av regeringsrätten.

Vid tillkomsten av namnlagen övervägdes att tillåta klagan över namn- myndighetens beslut hos regeringsrätten. Denna lösning avvisades emeller— tid på grund av regeringsrättens alltför stora arbetsbörda. I avbidan på resultatet av förvaltningsdomstolskommitténs arbete valdes den ovan an- givna lösningen.

Förvnlmingsdomstolskommittén

Kommittén har övervägt att föreslå att talan mot beslut av namnmyndig— hetens besvärsavdelning skall kunna föras hos regeringsrätten, vars arbets- volym så småningom kommer att minska, om de av kommittén föreslagna

reformerna genomföres. Det synes emellertid kommittén önskvärt att möjlig- het att överklaga besvärsavdelningens beslut i namnärenden ej omedelbart införes utan uppskjutes några år till dess regeringsrätten hunnit avarbeta den alltför stora målbalans, som domstolen för närvarande har. Kommittén föreslår därför inte i detta sammanhang något upphävande av förbudet mot talan mot besvärsavdelningens beslut i namnärenden.

Mot domkapitels beslut i namnärenden bör liksom hittills talan kunna föras hos administrativ domstol. Kommittén föreslår att ifrågavarande ären- den skall handläggas av kammarrätt med möjlighet att få kammarrättens utslag eller beslut prövat av regeringsrätten enligt de allmänna regler härom som kommittén föreslår.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 29 & namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

Författningsförslag nr 144.

122 ) Mål om äktenskapshinder

Här behandlas besvär över länsstyrelses beslut enligt 1 5 och besvär över medicinalstyrelsens beslut enligt 5 eller 6 5 i 2 kap. giftermålsbalken.

Enligt 1 5 får man under 21 år eller kvinna under 18 år ej ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, där den underårige har sitt hemvist. J ämlikt 5 och 6 55 får sinnessjuk eller sinnesslö person ävensom den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, inte ingå äktenskap, såvida ej medi- cinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

De besvärsärenden, om vilka i detta sammanhang är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Tilläggas kan att den, som är under 21 år och ej förut varit gift, måste ha föräldrarnas samtycke till äktenskap. Omyndigförklarad måste ha förmyn- darens samtycke. Vägras samtycke, äger allmän domstol på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl till vägran prövas ej vara för handen. Tillstånd av Kungl. Maj:t erfordras för äktenskap mellan ett syskon och det andras av- komling och för äktenskap mellan dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

Utredningsmannen (bet. s. 357 och 358)

Dispens i fall, som avses i 2 kap. 1, 5 eller 6 5 giftermålsbalken, skulle enligt lagrummens ursprungliga lydelse sökas direkt hos regeringen. Ärendena decentraliserades år 1948 i syfte att lätta regeringens arbetsbörda. Redan detta förhållande talar för att besvär, som anföres i dessa ärenden, hör av- göras av regeringen. För en sådan kompetensfördelning kan även åberopas ärendenas beskaffenhet, åtminstone i de fall som behandlas i 5 och 6 55. Medicinska, arvshiologiska samt humanitära och sociala hänsyn är nämligen

utslagsgivande i sistnämnda ärenden. I ärenden om dispens från ålders- hindret har visserligen utvecklat sig en viss praxis. Emellertid torde denna, särskilt i betraktande av rättstillämpningen under senare år, inte ha vunnit sådan stadga, att man med säkerhet kan anse att en underårig under vissa givna förutsättningar äger påräkna att erhålla dispens. Tillståndsgivningen torde således även i sistnämnda ärenden i stort sett vara att betrakta såsom en lämplighetsprövning. Ytterligare är att uppmärksamma, att vissa ärenden om dispens från åldershindret alltjämt upptages direkt av Kungl. Maj:t, nämligen de som rör svenska medborgare med hemvist i utlandet. Vid över- vägande av denna fråga har utredningsmannen därför ansett tillräckliga skäl inte föreligga att frångå den gällande kompetensfördelningen.

Yttrande

Socialstyrelsen intager samma ståndpunkt som utredningsmannen.

Förvaltningsdomstolskommittén

Det förhållandet att de besvärsärenden, om vilka i detta sammanhang är fråga, tidigare direkt handlagts av Kungl. Maj :t utgör enligt kommitténs uppfattning inte något avgörande skäl för att Kungl. Maj:t i statsrådet skall vara besvärsinstans, när efter ärendenas överflyttning till länsstyrelserna och medicinalstyrelsen möjlighet öppnats att leda besvär över dessa myndig- heters beslut till administrativ domstols prövning. Avgörande för kompe- tensfördelningen synes böra vara vilken myndighet som är bäst skickad att utgöra besvärsinstans vid denna typ av ärenden.

Redan dispensärendenas personrättsliga konsekvenser talar enligt kom— mitténs mening för att nu ifrågavarande besvärsärenden bör prövas av administrativ domstol. Härtill kommer att den lämplighetsprövning, som skall göras i dessa ärenden, är av den natur att den väl lämpar sig för admi- nistrativ domstol. Lämplighetsprövningar av besläktad natur göres i andra sammanhang både av administrativ domstol och av allmän domstol. En dom— stol torde i allmänhet ba bättre förutsättningar än Kungl. Maj :t i statsrådet att göra en grundlig prövning av hithörande dispensfrågor. Såvitt angår åldershindret bör erinras om att en liknande prövning göres av allmän dom— stol, när i anledning av föräldrarnas vägran att lämna samtycke till under- årigs giftermål ansökan gjorts om allmän domstols tillåtelse till äktenskapet. Den omständigheten att de mycket sällan förekommande ansökningarna om dispens från åldershindret för personer med hemvist i utlandet upptages direkt av Kungl. Maj:t synes ej böra få inverka på kompetensfördelningen i fråga om de betydligt vanligare besvärsärendena i samma ämne. Det torde kunna förutsättas att Kungl. Maj:t vid sin prövning kommer att taga veder— börlig hänsyn till förvaltningsdomstolarnas praxis.

Under åberopande av det anförda föreslår kommittén att besvär över läns- styrelses beslut enligt 1 5 och besvär över medicinalstyrelsens beslut enligt

5 eller 6 5 i 2 kap. giftermålsbalken skall handläggas av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 13 & giftermålsbalken. Författningsförslag nr 145.

123) Mål om jordfästning, gravsättning och eldbegängelse

I detta avsnitt behandlas dels mål om tillämpning av lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. m. dels ock mål om gravsättning och eld- begängelse av stoftet efter avliden, om förfarandet med aska efter eld- begängelse och om flyttning av gravsatt stoft eller aska. Bestämmelser om sistnämnda ämnen meddelas i begravningskungörelsen den 18 oktober 1963 (nr 540).

De besvärsärenden, om vilka här är fråga, torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Härvid bortses från förekommande kommunalbesvär.

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde äldre bestämmelser om eldbegängelse och om flyttning av gravsatt lik m. m.

Utredningsmannen (bet. s. 358—360)

Mål om tillämpning av lagen om jordfästning m. m. avser medborgarnas personliga rättigheter och bör prövas av regeringsrätten.

Mål om meddelande av tillstånd till eldbegängelse eller utströende av aska bör likaledes handläggas av regeringsrätten. Tillstånd får nämligen vägras blott om de i författningen angivna villkoren ej är uppfyllda.

När det gäller medgivande till flyttning av aska, som nedsatts efter eld- begängelse, eller tillstånd till upptagande av gravsatt lik, äger länsstyrelsen en friare prövningsrätt, varför det bör ankomma på regeringen att avgöra besvär i sådana frågor. Besvär över kyrkorådets beslut i flyttningsfråga torde vara att behandla enligt reglerna om kommunalbesvär.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter anser att även om rättsliga aspekter kan anläggas på ifrågavarande mål och i vart fall ett rättsanspråk kan finnas på att erhålla tillstånd till eldbegängelse, tillräckliga skäl ej föreligger för att dessa målgrupper, som avser frågor av övervägande förvaltningskarak- tär, skall överflyttas till regeringsrätten.

Överståthållarämbetet förklarar att tillräcklig anledning ej torde före- ligga att i fullföljdshänseende skilja mellan, å ena sidan, mål om medgivande till flyttning av aska, som nedsatts efter eldbegängelse, samt, å andra sidan, mål om tillstånd till eldbegängelse eller till utströende av aska efter avliden. Övervägande skäl synes ämbetet tala för att samtliga dessa mål bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Länsstyrelsen i Stockholms län anser likaledes

att i enhetlighetens intresse samtliga mål om eldbegängelse m. ni. hör av- göras av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittén

De mål, som avses i detta avsnitt, har en ganska speciell karaktär. Det torde ej med fog kunna göras gällande att särskilda garantier för rättsskydd krä- ves på detta område. Målen torde i allmänhet inte röra frågor, som en admi- nistrativ domstol är särskilt lämpad att handlägga. Pietetssynpunkter eller polisiära synpunkter är exempelvis av betydelse i flera fall. Med hänsyn till nu anförda förhållanden föreslår kommittén att förevarande mål skall _ när fråga ej är om kommunalbesvär _ prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

124 ) Mål rörande tillämpning av utlänningslagen

Huvudbestämmelserna angående utlänningars rätt att vistas i Sverige och att här inneha arbetsanställning meddelas i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Besvär i utlänningsärenden, som får fullföljas till Kungl. Maj:t, prövas i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 360 och 361)

Nu gällande ordning för avgörandet av utlänningsärendena hos den centrala utlänningsmyndigheten, vilken förutsättes inhämta yttrande från utlän- ningsnämnden i alla viktiga ärenden och äger hålla förhör med utlänningen, tillfredsställer de anspråk på rättssäkerhet, som rimligen kan ställas. Från rättsskyddssynpunkt synes regeringsrättens medverkan således inte vara påkallad. För att prövningen av alla besvär i utlänningsärenden, som får fullföljas till Kungl. Maj :t, skall förbehållas regeringen talar de mångahanda lämplighets- och billighetsfrågor, som möter i dessa mål. I samma riktning talar att ärendena i vissa fall skall överlämnas till regeringens avgörande och att regeringen äger befogenheten att förordna om utvisning av politiska skäl.

F örvaltningsdomstolskommittén Kommittén instämmer i utredningsmannens synpunkter och föreslår att de

utlänningsärenden, som enligt gällande lag kan fullföljas till Kungl. Maj:t, även i fortsättningen skall prövas i statsrådet.

125 ) Mål angående pass och näringslegitimationsbevis

Bestämmelser om utfärdande och återkallelse m. in. av pass meddelas i pass— kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471) och utrikesförvaltningens passkun- görelse den 14 juni samma år (nr 548). Författningsföreskrifter angående

utfärdande av näringslegitimationsbevis finns i KK den 10 oktober 1924 (nr 455) angående näringslegitimationsb-evis för svenska handelsresande i utlandet.

Till Kungl. Maj:t fullföljda besvär i hithörande administrativa ärenden prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (het. s. 361—363)

Mål om utfärdande eller återkallande av pass har rättslig natur och skall bedömas enligt juridiska grunder. Även på erhållande av näringslegitima— tionsbevis torde den sök-ande, som uppfyller därför stadgade fordringar, äga ett rättsanspråk. I intetder-a fallet finnes utrymme för en fri prövnings— rätt. Nämnda mål bör därför upptagas och avgöras av regeringsrätten.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter förordar att mål angående utfärdande el- ler återkallelse av pass och näringslegitimationsbevis skall hänföras till regeringens handläggning. De betonar att målen om pass nära s-amman- hänger med ordnings- och säkerhetsfrågor, som i sista hand bör avgöras av regeringen. Utfärdande av näringslegitimationsbevis för svenska handels- resande, som skall verka i utlandet, synes ledamöterna avse servicefrågor av sådan beskaffenhet att de knappast bör överföras till regeringsrätten. Det erinras om att sådant bevis även kan utfärdas av auktoriserad handels- kammare.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter om inte övervägande skäl talar för att den nuvarande ordningen bibehålles. Ämbetet pekar härvid särskilt på passkungörelsens bestämmelser om att ansökning om pass inte får bifallas, om passmyndigheten har kännedom om eller skälig anledning antaga att sökanden står i sådan förbindelse med utlandet eller eljest bedriver sådan ve-rksamhet, som är skadlig för svenska statsintressen, och inte heller om sannolika skäl finns till antagande 'att sökanden ämnar använda pas-set för obehörigt ändamål.

Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet och länsstyrelsen iJämtlands län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker däremot att regeringsrätten blir behörig att upptaga nu ifrågavarande mål.

Förvaltningsdomstolskommittén Ordnings- och sä-kerhetssynpunkter måste tillmätas betydelse i vissa pass— ärenden. Även försvarsberedskapssynpunkter kan spela en roll i sådana ärenden. Eftersom regeringen är det organ, som har det yttersta ansvaret i angivna hänseenden, kan det te sig naturligt att Kungl. Maj :t i statsrådet också handhar överprövningen av passfrågom-a. Till förmån för denna lös—

ning av kompetensfördelningsfrågan kan även åberopas att såväl passkun- görelsen som utrikesförvaltningens passkungörelse tillagt ministern för ut- rikes ärendena en vidsträckt, delvis oreglerad beslutanderätt röran-de pass- ärenden.

Principiella skäl kan dock anföras mot att beslutanderätten ligger i rege— ringens händer. Innehavet av svenskt pass är i allmänhet en förutsättning för den frihet att lämna landet, som i princip torde få anses stå öppen för varje svensk medborgare. Intresset att omgärda denna rätt med ett så starkt skydd som möjligt talar för att enskilda passärenden i sista instans bör prö- vas av administrativ domstol.

Kommittén har för sin del funnit övervägande skäl tala för att mål om beslut i särskilda fall rörande pass bör kunna dragas under administrativ domstols prövning. I enlighet härmed föreslår kommittén, att besvär över sådana beslut av länsstyrelse enligt passkungörelsen eller av beskicknings- chef eller konsulär myndighet enligt utrikesförvaltningens passkungörelse skall handläggas av vederbörande kammarrätt och att möjlighet att få kam- marrättens utslag eller beslut prövat av regeringsrätten skall finnas enligt de allmänna regler som kommittén föreslår härutinnan. Mot beslut enligt passkungörelsen av annan passmyndighet än länsstyrelse bör talan kunna föras genom besvär hos länsstyrelsen. Den beslutanderätt i individuella pass- ärenden, som ministern för utrikes ärendena äger enligt 1 5 andra stycket passkungörelsen samt 10 & sista stycket och 14 & utrikesförvaltningens pass- kungörelse, torde dock inte kunna undvaras och bör därför enligt kommit- téns mening bibehållas. Det synes böra föreskrivas att talan ej får föras mot beslut som ministern för utrikes ärendena fattar enligt nyssnämnda två för- fattningar.

I den mån besvär kan anföras över andra beslut av länsstyrelse enligt passkungörelsen än som avses i det föregående — exempelvis beslut om ställe för mottagande av ansökningar om erhållande av pass _— bör besvä- ren handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förbud synes böra stadgas mot överklagande av polismyndighets beslut rörande omhändertagande av plass (14 & passkungörelsen). Då omhänder- taget pass jämte redogörelse för skälen för omhändertagandet inom 48 tim- mar askall insändas till passmyndigheten, som har att skyndsamt förordna, huruvida passet skall återkallas eller återställas till passinnehavaren, är det till fyllest att plassmyndighetens beslut kan överklagas.

Utfärdande av näringslegitimationsbevis torde kunna ses som en service- åtgärd. Något behov från rättsskyddssynpunkt av att hänvisa besvärsären— den angående sådant bevis till administrativ domstol synes ej föreligga. Kommittén föreslår därför att ifrågavarande besvärsärenden även i fortsätt- ningen skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen i fråga om passärenden har in- tagits i förslag till kungörelse om ändring i passkungörelsen den 31 maj

1940 (nr 471) och förslag till kungörelse om ändring i utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni 1940 (nr 548). Författningsförslag nr 146 och 147.

126 ) Mål om avspärrning och passertillstånd m. m.

Under denna rubrik behandlas mål om tillträdesförbud och förbud mot att taga fotografier eller göra avbildningar eller beskrivningar eller att inneha sprängämnen, som utfärdats med stöd av lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m., ävensom mål om passertillstånd enligt KK den 16 maj 1958 (nr 273) om passertillstånd.

De mål, som här avses, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (het. s. 363)

Förbud, 'som avses i 1940 års lag, har generell karaktär och har till syfte att bereda skydd mot spioneri och sabotage. Besvär, som kan anföras över myndighets beslut om meddelande av sådant förbud, bör därför avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Då den som har ett behörigt ärende får anses äga ett rättsanspråk att er- hålla passertillstånd, bör -— i den mån klagan kan föras över beslut att vägra passertillstånd -—- målet upptagas av regeringsrätten. Denna bör också vara behörig att pröva mål om återkallelse av passertillstånd.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter anför att utredningsmannen synes förbise att beviljandet av passertillstånd främst måste grundas på lämplighetsbe- dömningar, som gäller rikets säkerhet. Mål om meddelande och återkallelse av passertill-stånd bör därför handläggas av regeringen. Även överståthål- larämbetet och länsstyrelsen i Jämtlands län anser att målen om passertill- stånd bör tillhöra regeringen-s kompetensområde.

F örvaltningsdomstolskommittén Kommittén delar utredningsmannens uppfattning att besvär över myndig- het-s beslut om utfärdande av förbud enligt 1940 års lag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Frågor huruvida passertillstånd (skall meddelas eller återkallas måste i första hand bedömas med hänsyn till vad rikets säkerhet kan anses kräva. Då regeringen är den instans [som har det högsta ansvaret för landets sä— kerhet, bör det också ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva be- svär över myndighets beslut att vägra eller återkalla passertillstånd. Kom- mittén föreslår därför, att även målen om passertillstånd skall tillhöra re— geringens kompetensområde.

Såvitt angår 1940 års lag, som behandlar även andra målgrupper än de.

här berörda, har bestämmelser om kompetensfördelningen intagits i för— slag till lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestäm— melser till skydd för försvaret m. m.

Författningsförslag nr 148.

127 ) Mål om vissa slag av tjänsteplikt m. m.

Under denna rubrik behandlas dels mål om tjänsteplikt enligt värnplikts— lagen den 30 december 1941 (nr 967), lagen den 3 juni 1966 (nr 413) om vapenfri tjänst, civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74) och krigssjuk— vårdslagen den 27 november 1953 (nr 688), dels mål om utbildnings- och övningsplikt enligt sistnämnda lag, dels ock mål om tillämpning av allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83). Mål om tjänsteplikt enligt brandlagen, lagen om allmänna vägar och lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlåggningar m.m. behandlas i andra sammanhang. Före— kommande mål om ersättning eller förmåner av statsmedel faller likaledes utanför ramen för detta avsnitt.

Regeringsrätten upptager och avgör enligt 2 g 17:o) tionde stycket rege— ringsrättslagen här aktuella mål om vitesförelägganden med undantag dock för mål om vitesförelägganden enligt civilförsvarslagen. Med stöd av 2 5 18:0) regeringsrättslagen upptager och avgör regeringsrätten vidare före- kommande mål om handräckning.

Övriga här behandlade ärenden, som får fullföljas till Kungl. Maj:t, av— göres i konselj eller i den särskilda ordning, som finns föreskriven för kommandomål.

Påpekas bör att i inskrivningsärenden enligt värnpliktslagen klagan inte får föras över inskrivningsrådets beslut.

Utredningsmannen (bet. &. 365—467)

Med hänsyn till beskaffenheten av de besvärsmål, som rör värnplikt, och den ordning, som regelmässigt gäller för värnpliktsmålens behandling, torde man vid kompetensfördelningen kunna bortse från sagda mål.

I mål om tjänsteplikt kan förekomma både rättsfrågor och lämplighets- frågor. Målen torde emellertid kunna anses väsentligen vara av rättslig be- skaffenhet. Tjänsteplikten kan komma att ej oväsentligt ingripa i den en— skildes rätt. Mot denna bakgrund före-slår utredningsmannen, att rege— ' ringsrättens kompetens skall utvidgas till att omfatta mål om tjänsteplikt vid civilförsvar.

Mål om skyldighet att lämna upplysningar om personliga förhållanden av betydelse enligt värnpliktslagen eller civilförsvarslagen omfattas av ut- redningsmannens förslag rörande regeringsrättens kompetens i mål om individuella påbud.

Målen om hämtning enligt värnpliktslagen eller civilförsvarslagen skall

enligt utredningsmannens förslag i egenskap av handräckning—smål kvar- ligga hos regeringsrätten.

Yttranden

I fråga om tjänsteplikt vid civilförsvaret anför regeringsrättens flesta leda- möter, att visserligen av utredningsmannen anförda skäl talar för att mål rörande sådan tjänsteplikt hänföres till regeringsrättens domvärjo. Beaktas bör emellertid enligt ledamöternas mening, att tjänstgöringsskyldigheten åvilar ej blott inskriven person utan även varje civilförsvarspliktig person, som kallas att fullgöra sådan tjänstgöring. Därvid får vederbörande inte åläggas annan tjänstgöring än sådan som med hänsyn till hans kropps— krafter, hälsotillstånd, sysselsättning och andra åligganden samt i övrigt skäligen kan påfordras av honom. Lämplighetsfrågor spelar sålunda en stor roll. Vidare står civilförsvaret i nära samband med det militära försvaret. Med hänsyn härtill synes det ledamöterna naturligare att mål om tjänste- plikt vid civilförsvaret avgöres av regeringen.

Eftersom civilförsvarsplikt åvilar envar medborgare i viss angiven ålder samt besvärsprövning genom regeringsrätten inte torde vara praktiskt ge- nomförbar under beredskapsförhållanden, anser sig överståthållarämbetet ej kunna tillstyrka utredningsmannens förslag rörande målen om tjänste- plikt vid civilförsvaret. Såsom skäl för denna ståndpunkt åberopar ämbe- tet också, att när i lag eller författning finn-s föreskriven en generell för- pliktelse för medborgarna, besvär som avser myndighets åtgärd för att framtvinga denna förpliktelse närmast har karaktär av en framställning att av personliga eller andra skäl erhålla befrielse från förpliktelsens full- görande och därför tillhör den kategori mål, som bör handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Landsorganisationen i Sverige har intet att erinra mot utredningsman- nens förslag rör—ande prövningen av mål om tjänsteplikt.

Beträffande allmänna tjänstepliktslagen, som utfärdades först sedan ut- redningsmannens betänk-ande färdigställts, uttalar riksnämnden för ekono- misk försvarsberedslcap, att mål om tjänsteplikt enligt ifrågavarande lag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Landsorganisationen i Sverige är däremot av den uppfattningen, att mål enligt allmänna tjänstepliktsl—agen bör avgöras av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén Den lagstiftning, som här behandlas, siktar ytter-st på de utomordentliga förhållanden som kommer att råda då landet är i krig. Prövningen av hi-t— hörande mål kan vara av betydelse för vårt lands försvarskraft. På grund härav finner kommittén övervägande skäl tala för att huvudregeln på om— rådet bör vara att, därest fullföljdsrätten ej är avskuren, målen skall av-

Undantag synes böra göras endast för två grupper av mål.

Det första undantaget gäller handräckningsmålen. Dessa mål bör på grund av sin utpräglat rättsliga karaktär kvarligga under administrativ domstols prövning.

Det andra undantaget synes böra gälla mål om föreläggande vid vite. Be- träffande denna målgrupp förekommer för närvarande en olikhet i fråga om kompetensfördelningen, vilken inte synes sakligt motiverad. Medan mål om vitesföreläggande enligt värnpliktslagen -i fall av underlåtenhet av värn- pliktig att lämna erforderliga upplysningar om sina personliga förhållan- den av militärt intresse (39 & jämförd med 35 &) handlägges av regerings- rätten, är det Kungl. Maj:t i statsrådet som prövar mål om vitesföreläg— gande enligt civilförsvarslagen vid underlåtenhet av civilförsvarspliktig att lämna erforderliga upplysningar rörande personliga förhållanden av bety- delse (78 å jämförd med 15 å ). Denna olikhet torde böra undanröjas. Kom— mittén föreslår, att samtliga mål om vitesförelägganden, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall prövas av administrativ domstol.

Såvitt angår civilförsvarslagen, som behandlar även andra besvärsmål än de här berörda, har bestämmelser om kompetensfördelningen intagits i det förut omnämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 83 & civilförsvars— lagen den 22 april 1960 (nr 74). I övrigt finns bestämmelser om administra- tiv domstols kompetens i de mål, om vilka fråga är i detta avsnitt, i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2 och 30.

1 28 ) Häls ovårdsmål

Här behandlas mål om tillämpning av författningar och föreskrifter rö- rande den allmänna hälsovården. Bestämmelserna på detta område är om- fattande och talrika. Såsom exempel på hithörande författningar kan näm— nas hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663), livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824), KF den 23 maj 1941 (nr 268) om fram- ställning och införsel av vitaminiserade livsmedel, epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443), tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113), lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjuk— domar, lagen den 28 juli 1958 (nr 428) om ympning mot smittkoppor, lagen den 30 maj 1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara m. m., karantänskungörelsen den 24 april 1953 (nr 222), mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174), KF den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. samt lagen den 20 mars 1959 (nr 99) om köttbesiktning m. m. Bestämmelserna i 21 å all- männa ordningsstadgan och 12 5 lagen om allmänna sammankomster samt

förekommande bestämmelser om ersättning av allmänna medel behandlas i andra sammanhang och faller därför utanför ramen för detta avsnitt.

Av hälsovårdsmålen äger regeringsrätten upptaga och avgöra enligt 2 5 16:0) första stycket regeringsrättslagen mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrif- ter rörande den allmänna hälsovården samt enligt 2 5 18:0) regeringsrätts- lagen mål om handräckning. Även bestämmelsen i 2 5 1710) tionde stycket regeringsrättslagen om regeringsrättens behörighet i vitesmål äger till- lämpning.

Övriga besvärsmål, om vilka i detta avsnitt är fråga, avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. &. 367—380) I överensstämmelse med gällande rätt föreslås att besvärsmål om medde— lande av individuella förbud eller förelägganden skall prövas av regerings- rätten, vare sig påbudet riktar sig till enskild eller kommun. Uttrycket »före- läggande» passar enligt utredningsmannens mening mindre väl i fråga om vissa beslut enligt hälsovårdsförfattningarna, exempelvis beslut som avser provtagning, omhändertagande eller oskadliggörande av varor eller intag— ning på sjukhus. Vissa av nämnda mål anses kunna inordnas under den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens kom- petens i mål om meddelande i särskilda fall av påbud att något göra, tåla eller underlåta. Mål som rör omhändertagande eller oskadliggörande av vara och mål rörande verkställighet av åtgärd omfattas av utredningsmannens förslag att regeringsrätten skall handlägga mål om handräckning. omhän— dertagande, oskadliggörande eller annat tvångsutförande.

Tillstånd enligt hälsovårdsförfattningarna kan vara av skilda slag. I vissa fall har tillståndsprövningen tillkommit för att underkasta en verksamhet eller åtgärd, som lagstiftaren ej avser att i princip förbjuda, kontroll i sanitärt hänseende. Mål av denna beskaffenhet bör i princip prövas av rege- ringsrätten. I andra fall avser tillståndsgivningen att möjliggöra undantag från eller lindring i en författningsbestämmelse, som inte utan olägenhet kan förbehållslöst upprätthållas. Mål rörande sistnämnda grupp av tillstånd bör enligt utredningsmannens mening principiellt upptagas av regeringen men tillhör för närvarande regeringsrättens kompetensområde. För denna anordning anses vissa skäl kunna anföras i fall då beslutet ankommer på hälsovårdsnämnd. I vissa tillståndsärenden tillhörande den senare gruppen, vilka handlägges av hälsovårdsnämnd, torde nämligen den som har ett verkligt behov av lindring i vederbörande bestämmelse vara berättigad att erhålla sådan under förutsättning att det kan ske utan att sanitär olägen- het uppkommer. Frågan om dispensering kan dessutom vara nära förbun- den med annan fråga, som hälsovårdsnämnden har att avgöra, t. ex. om

förbud eller föreläggande. Mot denna bakgrund föreslås att — med beak- tande av att klagan över hälsovårdsnämnds beslut föres hos länsstyrelsen _— mål om beslut av länsstyrelse i särskilda fall om tillstånd jämlikt författ— ningar eller föreskrifter rörande den allmänna hälsovården skall upptagas och avgöras av regeringsrätten. Föres däremot i mål om meddelande av individuellt tillstånd klagan över beslut av annan myndighet, skall enligt förslaget besvärsärendet prövas av regeringen. Undantag göres dock för mål rörande beslut i särskilt fall om uppskov med eller befrielse från skyl- dighet att undergå skyddsympning. Sistnämnda mål bör enligt utrednings- mannens förslag prövas av regeringsrätten, därför att den sökande mer el- ler mindre starkt har ett rättsanspråk på uppskov eller befrielse.

Mål om återkallelse av ett individuellt tillstånd på hithörande område skall enligt utredningsmannens förslag handlägga-s av regeringsrätten, vare sig frågan om meddelandet av tillstånd i sista hand prövas av regeringsrät- ten eller av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Beslut av generell innebörd enligt hälsovårdsförfattningarna bör fort- farande tillhöra regeringens kompetensområde.

I anknytning —till bestämmelserna i 14 och 35 55 hälsovårdsstadgan bör även nämnas att, såsom tidigare sagts, enligt utredningsmannens förslag mål om behörighetsförklaring eller annat sådant personligt godkännande att utöva yrke eller verksamhet skall prövas av regeringsrätten.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter anser att målen om beslut av länssty- relse i särskilda fall om tillstånd bör tillhöra regeringsrättens prövning. F ör- slaget att regeringsrätten skall avgöra mål om beslut i särskilda fall av an— nan myndighet rörande uppskov med eller befrielse från skyldighet att un- dergå skyddsympning tillstyrkes; samtidigt uttalas dock att, ehuru värn— pliktig knappast kan anses äga något rättsanspråk på befrielse från ymp- ningsplikt på grund av samvetsbetänkligheter, det inte föreligger skäl att särskilt undantaga sistnämnda fall. I annat sammanhang förordar leda— möterna att mål om påbud mot kommunal samfällighet skall handläggas av regeringen. Såsom skäl för en allmän regel av sådan innebörd åberopas, att i dessa mål mestadels i väsentlig utsträckning hänsyn måste tag-as till vad som är lämpligt och ända-målsenligt med tanke på kommunens verksamhet och att ej sällan dessutom kräves, att den berörda kommunala verksamheten ordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till hela landets intressen; det tillägges att ett påbud mot kommun knappast normalt torde drabba denna på ett så kännbart sätt som ett påbud mot enskild träffar denne. Överståthållarämbetet ifrågasätter om inte mål angående individuellt uppskov eller individuell befrielse från ympningspl-ikt hör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förvalmingsdomstolskommittén Hälsovårdsmålen kan i betydande grad gälla ingrepp i enskildas rättsför- hållanden. Även där utrymme finns för en lämplighetsprövning torde full klarhet råda, vilka intressen som skall beaktas. Det synes från samhällets synpunkt set-t ej föreligga något behov av att regeringen har ett avgörande inflytande på flertalet hithörande beslut av individuell karaktär.

Mot denna bakgrund föreslår kommittén att —— med ett undantag som behandlas nedan _ administrativ domstol skall avgöra mål om beslut, som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården i sär- skilt fall meddelats om förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller god- kännande eller om omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd. I överensstämmelse med nuvarande ordning synes den föreslagna kompetensregeln böra gälla oberoende av vilken myndighet som meddelat beslutet i fråga. Det synes inte föreligga en sådan väsensskillnad mellan de individuella tillstånd, om vilka länsstyrelse beslutar i första eller andra instans, och de individuella tillstånd, som beviljas av annan myndig- het, att anledning finns att på denna punkt beskära det område, inom vil- ket besvärsprövningen skall handhavas av administrativ domstol. Den före- slagna m—ålrubriceringen har i klarhetens intresse gjort-s utförligare än den nuvarande.

Ärenden om sådana individuella beslut som nyss nämnts bör enligt kom- mitténs uppfattning undantagas från administrativ domstols kompetens- område för den händelse fråga är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Spörsmålen om de kommunala åliggandena på hälsovårdens område kan behöva ses i sådana större sammanhang, att det torde vara lämpligast att i fråga om dem besvär över individuella beslut av nu ifrågavarande slag -— även beslut om föreläggande vid vite —— prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Framhållas bör att nu ifrågavarande undan- tagsregel endast avser de särskilda skyldigheter som kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet kan ha enligt hälsovårdsförfattningarna. Be- svär som kommun anför i egenskap av ägare eller innehavare av bostads— fastighet o. (1. skall omfattas av huvudregeln och således prövas av admi- nistrativ domstol.

Mål om återkallelse eller ändring av ett individuellt påbud eller tillstånd torde böra handläggas av samma myndighet som prövar mål om medde- lande av påbud eller tillstånd av ifrågavarande slag.

Besvärsmål om påbud eller tillstånd, som inte rör särskilda fall utan har en mer eller mindre allmän karaktär, synes böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förekommande handräckningsmål bör tillhöra administrativ domstol-s kompetensområde. Det-samma bör gälla beträffande mål om utdömande av vite, i den mån sådana mål förekommer på hälsovårdens område.

Klagan över beslut av medicinalstyrelsen rörande behörighet att vara häl-sovårdsinspektör eller att utföra vattenundersökningar (14 och 35 55 hälsovårdsstadgan) bör enligt kommitténs uppfattning handläggas av ad— ministrativ domstol.

Bestämmelser rörande kompetensfördelningen av de mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrät- ter och i för-slag till kungörelse om ändrad lydelse av 86 å hälsovårdsstad- gan den 19 december 1958 (nr 663) ävensom i de tidigare omnämnda för- slagen till lag om ändrad lydelse av 32 å epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) och till förordning om ändrad lydelse av 15 å tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113). Författningsförslag nr 2, 32, 33 och 149.

129 ) Mål om tillämpning av lagstiftningen om åtgärder till motverkande av vattenjb'roreningar

Lagbestämmelser, som har till syfte att motverka vattenförorening, finns i första hand — förutom i vattenlagen — i lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och KK den 2 maj 1958 (nr 191) med tillämpnings-föreskrifter till sistnämnda lag. Till vattenlagen ansluter [sig KK den 31 juli 1956 (nr 435) om med- delande av bestämmelser mot förorening genom fast avfall. Till tillsynings- man, varom förmäles i 6 5 tillsynslagen, utgår gottgörelse enligt KK den 30 november 1956 (nr 585) om ersättning åt tillsyningsman varom här är fråga.

Av hithörande mål äger jämlikt regeringsrättslagen regeringsrätten upp- taga och avgöra följande, nämligen enligt 2 5 4:0) första stycket mål om er- sättning för visst uppdrag, enligt 2 5 16:0) första stycket mål om meddelan- de i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande, enligt 2 5 17:0) tionde stycket mål om föreläggande vid vite samt enligt 2 5 18:0) handräck- ningsmål. '

Övriga mål, som här behandlas, torde avgöras av Kungl. Maj:t i status- rådet.

Utredningsmannen (bet. &. 380—382) Vid tillkomsten av 1956 års tillsynslag har man utgått från att antalet av de föroreningsärenden, som kommer att handläggas av vatten-domstol, blir ganska ringa i jämförelse med dem, som kommer att upptagas i administra- tiv ordning, och att administrativ myndighet-s beslut sannolikt endast mera sällan kommer att 4in föremål för omprövning av vattendomstol. I betrak- tande härav finns ej anledning att här frångå den föreslagna allmänna be—

stämmelsen om att—regeringsrätten skall "avgöra besvärsmål avseende in- dividuella påbud.

Tillsyningsman, som avses i 6 5 1956 års tillsynslag, skall uppbära er- sättning av anläggningens innehavare. Fråga om tillsättande av tillsynings— man rör därför anläggningsinnehavarens rätt. Bedömandet huruvida de av lagen uppställda villkoren för sådant förordnande är uppfyllda är också av rättslig natur. Därför bör mål om förordnande och entledigande av till- syningsman handläggas av regeringsrätten. Ifrågavarande mål har i försla- get sammanförts med andra mål av samma beskaffenhet.

Beträffande 1956 års lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg anmärker utredningsmannen, att enligt uttalande av departementschefen i propositionen rörande lagen förbud mot fartygs nyttjande inte får föranleda—s enbart av brist i fråga om anläggningar, som föreskrives i 1956 års lag till förhindrande av vattenområdes förorening genom olja m. m. Ett eftersät- tande av lagens stadganden om nämnda skyddsanläggningar torde därför ej kunna medföra annan påföljd än anmälan till åtal vid domstol.

Kungl. Maj :t i statsrådet bör pröva besvär över beslut om utfärdande av allmänna föreskrifter till skydd mot vattenförorening.

Yttrande

Beträffande mål om förbud eller föreläggande enligt 3 5 1956 års tillsynslag anför regeringsrättens flesta ledamöter, att de med hänsyn till de skäl, som utredningsmannen anför, och till att berörda mål redan nu handlägges av regeringsrätten inte vill, trots att målen kan bli föremål för vattendomstols prövning, motsätta sig utredningsmannens förslag. I annat sammanhang förordas dock att mål om påbud mot kommunal samfällighet Iskall hand— läggas av regeringen. Tillsyningsman, som avses i 6 & nyssnämnda lag, är det allmännas förtroendeman. Man kan därför enligt ledamöternas upp- fattning inte säga, att frågan om tillsättande av tillsyningsman i något vä— sentligt hänseende rör innehavarens rätt. Bedömandet om förutsättning finns för förordnande kan inte heller anses vara av sådan rättslig natur att prövningen av denna fråga bör ankomma på regeringsrätten. Mål om för— ordnande och entledigande av tillsyningsman bör därför handläggas av rege- ringen. Det synes ledamöterna mest praktiskt att regeringen också avgör mål om skyldighet att gälda arvode till tillsyningsmannen.

Förvaltningsdomstolskommitte'n I fråga om målen enligt 1956 års lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden torde — trots att ärendena enligt 3 5 kan komma

under vattendomstols prövning —- övervägande skäl tala för att kompetens- fördelningen mellan Kungl. Maj :-t i stadsrådet och administrativ domstol bör lösas efter samma riktlinjer som förordat-s för hälsovårdsmålens del. I enlighet härmed föreslår kommittén, att besvär över länsstyrelses beslut i

särskilt fall rörande tillämpning av 3 & skall prövas av administrativ dom- stol, såvida fråga ej är om åliggande för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, i vilket fall besvärsärendet bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vad nu sagts gäller även vitesförelägganden. Förekom— mande mål om handräckning eller om tillämpning av 6 & sista stycket bör prövas av administrativ domstol. Klagan över allmänna föreskrifter bör tillhöra regeringens kompetensområde. Då sådan tillsyningsman, som avses i 6 5, är det allmännas förtroendeman, torde mål om förordnande och ent- ledigande av dylik tillsyningsman böra handläggas av Kungl. Maj:t i stats- rådet.

Enligt förenämnda kungörelse den 30 november 1956 skall länsstyrelse fastställa ersättningen åt tillsyningsman, som nyss nämnts, och vem som är skyldig att gälda beloppet. Besvär över sådant beslut av länsstyrelse bör prövas av administrativ domstol.

Länsstyrelses rätt att meddela föreskrifter enligt 1956 års kungörelse om meddelande av bestämmelser mot förorening genom fast avfall bygger på delegation från Kungl. Maj:t. Bl.a. med hänsyn härtill bör besvär över sådana föreskrifter av länsstyrelse prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Det torde i allmänhet böra ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet att pröva besvärsmål enligt lagen den 6 april 1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och 1958 års tillämpningskungörelse. Då emellertid tillsynen över efterlevnaden av föreskrifterna om sådana skyddsanordningar, som nämnes i 4 & sistnämnda lag, enligt uttryckligt stadgande skall utövas enligt bestäm- melserna i 1965 års lag om säkerheten på fartyg — som trätt i stället för tidigare lag om tillsyn å fartyg _— torde dock besvärsbestämmelserna i 1965 års lag bli tillämpliga på ifrågavarande till-syn.

Bestämmelser om kompetensfördelningen enligt förenämnda lag och kun- görelse av den 30 november 1956 har intagits i förslag till lag om ändring i lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vatten—drag, sjöar och andra vattenområden samt förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 november 1956 (nr 585) om ersättning åt tillsyningsman, varom för- mäles i 6 5 lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vatten- drag, sjöar och andra vattenområden.

Författningsförslag nr 150 och 151.

130 ) Mål om djurs vård och behandling samt om förebyggande och bekämpande av djursjukdomar m. m.

Bestämmelser rörande djurs vård och behandling finns i främsta rummet i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd. I anslutning till denna lag har utfärdats bl.a. KK den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestäm— melser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m. och KK den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning av djur. I detta

sammanhang bör också nämnas lagen den 30 juni 1943 (nr 459) om tillsyn över hundar. Om åtgärder till förekommande av smitt-samma husdjurs- sjukdomars spridande till människor eller hus—djur meddelas bestämmelser iepizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) och KK samma dag (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjuk- domar. Också i ett stort antal andra författningar finns föreskrifter rö- rande förebyggande och bekämpande av djursjukdomar. Såsom exempel på sådana författningar kan nämnas KF den 21 december 1962 (nr 672) om bekämpande av hönstyfus, KF den 26 maj 1961 (nr 309) om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m.m., veterinära införselkungörelsen den 21 november 1958 (nr 551) och veterinära utförselkungörelsen samma dag (nr 552). Påpekas bör att en del av best'ämrnel-serna i sistnämnda kungö- relse tillgodoser djurskyddssynpunkter i den mening, varom fråga är i lagen om djurskydd, och avser att skapa garantier för att djuren får en till— fredsställande behandling under transporten. I detta avsnitt behandlas också mål om tillämpning av KK den 6 december 1963 (nr 608) om utplante- ring av vilt m.m. Mål om ersättning av statsmedel enligt nu ifrågavarande författningar samt mål enligt renbetesförfattningarna och enligt jaktlagen behandlas i andra sammanhang och faller därför utanför detta avsnitt.

Regeringsrätten äger upptaga och avgöra enligt 2 5 16:0) nionde stycket regeringsrättslagen mål om meddelande i särskilda fall av föreskrift rö- rande djurs vård och behandling och enligt 2 5 18:0) sam-ma lag hand— räckningsmål. Även stadgandet i 2 5 17 :o) tionde stycket regeringsrättslagen angående regeringsrättens behörighet i vitesmål äger tillämpning. Lagstift- ningen rörande förebyggande och bekämpande av djursjukdomar åsyftar i viss utsträckning att skydda även människor. Kan en sådan författning hän- föras till författning rörande den allmänna hälsovården, är regeringsrätten enligt 2 5 16:0) första stycket regeringsrättslagen behörig att pröva besvär rörande individuella tillstånd, förbud och förelägganden enligt densamma. Nämnas bör slutligen att enligt Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965 avsikten är att regeringsrätten skall handlägga mål om tillstånd till yrkes- mässig hunduppfödning m. m. enligt de nya bestämmelserna i 8 a 5 lagen om djurskydd, vilka träder i kraft den 1 januari 1967.

De hithörande besvärsmål, som ej enligt vad ovan sagts skall avgöras av regeringsrätten, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 430—433)

Den av utredningsmannen föreslagna regeln om regeringsrättens behörig- het i mål rörande individuella påbud blir tillämplig på flera olika mål, om vilka i detta avsnitt är fråga. Densamma onödiggör det nuvarande stadgan- det i regeringsrättslagens enumeration angående mål om meddelande i sär- skilda fall av föreskrift rörande djurs vård och behandling.

Ett beslut om smittoförklaring m. in. enligt 4 & epizootilagen kan ha ett

l l

så allmänt innehåll att det inte kan betraktas såsom ett individuellt påbud. Beslutet kan ändock vara av sådan betydelse för den enskilde att kravet på rättsskydd bör beaktas. Utredningsmannen föreslår därför en särskild be- stämmelse om att regeringsrätten skall handlägga mål om förklaring som avses i 4 & epizootilagen.

I likhet med vad som gäller om beslut rörande individuella tillstånd en- ligt hälsovårdsförfattningarna skall enligt utredningsmannens förslag mål om meddelande av tillstånd, som avses i 4 & epizootilagen, avgöras av rege- ringsrätten.

Enligt utredningsmannens förslag skall vidare mål om omhändertagande och oskadliggörande avgöras av regeringsrätten. Mål om nedsl-aktning eller dödande av djur kommer att falla under regeringsrättens behörighet an- tingen på grund av detta stadgande eller på grund av regeln om individuella påbud. Mål om handräckning och annat tvångsutförande skall också av- göras av regeringsrätten.

Godkännande av föreståndare enligt 2 & KK med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m.m. torde omfattas av den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens be— hörighet i mål om personligt godkännande att utöva yrke eller verksamhet.

Övriga hithörande besvärsärenden, exempelvis rörande beslut om gene— rellt påbud om skyddsympning, om införande av förbud mot införsel eller utförsel att gälla mellan skilda delar av riket eller om utfärdande av före- skrifter angående smittrening, anses böra prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Till författningarna rörande den allmänna hälsovården räknas bl. a. lagen om köttbesiktning m.m. Till samma författningskomplex torde även få räknas gällande föreskrifter rörande skydd i sanitärt hänseende i samband med införsel och utförsel av vissa varor, såsom kött och levande djur. Den reglering, som införts till förebyggande och bekämpande av djursjukdomar, är besläktad med och i stor utsträckning samordnad med kontrollen i sani- tärt hänseende. Härtill kommer att samma författning kan ha det dubbla syftet att förebygga smittas spridande till människor och till djur. Detta är t. ex. fallet med epizootilagen. På grund av nu angivna förhållanden sy- nes det kommittén lämpligt att kompetensfördelningen i fråga om mål en— ligt författningar och föreskrifter rörande förebyggande och bekämpande av djursjukdomar blir densamma som för mål rörande den allmänna hälso- vården. I enlighet härmed föro-rdar kommittén att mål om beslut, som en- ligt författning eller föreskrift rörande förebyggande eller bekämpande av djur-sjukdomar i särskilt fall meddelats om förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande eller om omhändertagande, oskadliggörande el- ler liknande åtgärd skall prövas av administrativ domstol, såvida fråga ej

är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Handräckningsmål ävensom mål om utdömande av vite, i den mån dylika mål förekommer på förevarande område, bör likaledes avgöras av admi- nistrativ domstol. Besvärsmål, som berör det nyssnämnda undantaget av— seende skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, samt besvärsmål rörande beslut, som ej avser särskilda fall utan har en mera allmän karaktär, torde i överensstämmelse med vad som föreslås på den allmänna hälsovårdens område böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Mål om djurs vård och behandling och målen om förebyggande och be- kämpande av djursjukdomar äger vissa anknytning-spunkter. Med hänsyn härtill synes det kommittén rationellt att kompetensfördelningen blir den- samma för dessa två grupper av mål. I enlighet härmed föreslår kommittén att de nyssnämnda kompetensfördelningsnormerna skall gälla även beträf- fande mål om beslut enligt författningar och föreskrifter rörande djurs vård och behandling.

Enligt kungörelsen om utplantering av vilt m. m. får ej någon utplantera eller eljest i frihet utsätta vissa angivna djurslag och ej heller däggdjur eller fågel av viltslag som inte bevisligen tillhörde rikets viltbestånd vid ut- gången av år 1963. Det åligger innehavare av djur, varom här är fråga, att hålla detta instängt på betryggande sätt eller annorledes tillse att djuret inte kan vinna frihet. Undantag från nu ifrågavarande bestämmelser kan medgivas av statens naturvårdsnämnd. Klagan över naturvårdsnämndens ifrågavarande beslut synes kommittén böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter och i förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 5 kungörelsen den 6 december 1963 (nr 608) om utplantering av Vilt 111. m.

Författningsförslag nr 2 och 152.

131 ) Mål om förebyggande och bekämpande av växtsjukdomar och växtskador förorsakade av växtskadedjur

Bestämmelser rörande förebyggande och bekämpande av växtsjukdomar och skador på växter förorsakade av växtska-dedjur finns i ett betydande antal författningar. Såsom exempel kan nämnas KK den 10 maj 1929 (nr 86) med vissa bestämmelser angående bekämpande av potatiskräfta, KK den 27 april 1956 (nr 141) med vissa bestämmelser om bekämpande av ringröta ä potatis, KK den 18 maj 1962 (nr 146) med vissa bestämmelser om bekäm- pande av potatisnematod, KK den 28 maj 1959 (nr 229) angående införsel av växter m.m. och KK den 15 oktober 1965 (nr 530) med särskilda be- stämmelser om betning av vårstråsäd. Mål om ersättning av allmänna me- del oeh om avgifter behandlas i andra sammanhang och faller därför utan- för ramen för detta avsnitt.

Regeringsrätten äger upptaga och avgöra enligt 2 & 16:e) första stycket regeringsrättslagen mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter rörande betning av utsäde samt enligt 2 & 1810) samma lag handräckningsmål. Också stadgan- det i 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen angående regeringsrättens behörighet i vitesmål äger tillämpning. Om en författning, som rymmes inom ramen för detta avsnitt, direkt eller indirekt har till syfte att skydda även människor mot sjukdom och på denna grund kan hänföras till författning rörande den allmänna hälsovården, äger regeringsrätten enligt 2 5 1610) första stycket regeringsrättslagen pröva besvär rörande individuella till— stånd, förbud och förelägganden enligt densamma.

De hithörande besvärsmål, som icke enligt vad ovan sagts prövas av rege- ringsrätten, avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen I utredningsmannens betänkande berördes icke närmare denna målgrupp. De av utredningsmannen föreslagna allmänna reglerna om regeringsrättens kompetens i mål om individuella påbud, om utdömande av vite och om hand- räckning, omhändertagande, oskadliggörande eller annat tvångsutförande äger tillämpning även beträffande de mål, om vilka här är fråga.

Förvaltningsdomstolskommittéu De åtgärder som vidtages för att förebygga och bekämpa växtsjukdomar och sådana skador på växter, som förorsakas av växtskadedjur, är besläk- tade med motsvarande åtgärder till skydd för människor och djur. Vissa av författningsbestämmelserna rörande den allmänna hälsovården, rörande förebyggande och bekämpande av djursjukdomar och rörande förebyg- gande och bekämpande av växtsjukdomar o. d. företer också betydande lik- heter. ] en del fall har författningsbestämmelserna angående växtsjukdo- mar o.d. dessutom mer eller mindre till syfte att förebygga skador på djur och människor. Med hänsyn till nu anförda förhållanden torde övervägande skäl tala för att kompetensfördelningen bör vara dens-amma för besvärs- ärenden på samtliga nyssnämnda tre områden. I enlighet härmed föreslår kommittén att kompetensfördelningen beträffande mål om förebyggande och bekämpande av växtsjukdomar o. (1. skall vara densamma, som i när— mast föregående avsnitt föreslagits rörande mål om förebyggande och be— kämpande av djursjukdomar.

Föreskrift om administrativ domstols kompetens på förevarande område återfinnes i förslaget till lag om rikets kammarrätter. Då i lagtexten talas om växtsjukdomar, avses därmed även växtskador, som förorsakats av växt- skadedjur.

F örfattningsförslag nr 2.

132 ) Mål rörande brandförsvaret

Här behandlas besvärsmål enligt brandlagen den 30 mars 1962 (nr 90), brandstadgan samma dag (nr 91) och de lokala brandordningarna, KF den 3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående film samt KF samma dag (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevis— ning.

Regeringsrätten äger upptaga och avgöra enligt 2 5 16:0) första och sjätte styckena regeringsrättslagen dels mål om meddelande i särskilda fall av till- stånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter rörande brandförsvaret, med undantag av mål som avser kommuns skyldig- heter enligt brandlagen, dels ock mål om åtgärd eller ersättning enligt 9 & brandlagen, jämlikt 2 5 17 :o) tionde stycket regeringsrättslagen mål om före- läggande vid vite, såvitt fråga ej är om kommuns åligganden enligt författ- ningarna rörande brandförsvaret, samt enligt 2 & 18:e) regeringsrättslagen handräckningsmål på förevarande område.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I den lagstiftning, som gällde då utredningsmannens betänkande avgavs, fanns vissa bestämmelser, som numera saknar motsvarighet. Betänkandet och remissyttrandena däröver refereras inte i de delar, som ej längre är aktuella.

Utredningsmannen (bet. s. 283—290, 365—367, 382—386 och 439—441)

De nuvarande undantagsstadgandena i regeringsrättslagen beträffande mål, som avser kommuns skyldigheter, bibehålles ej i utredningsmannens för- slag. Mål om individuella påbud bör enligt utredningsmannens mening av— göras av regeringsrätten, även om påbudet riktar sig mot kommun.

I tillståndsfrågorna föreslås att —— med ett numera inte aktuellt undantag — mål om beslut av länsstyrelse i särskilda fall om tillstånd jämlikt författ- ningar eller föreskrifter rörande brandförsvaret skall prövas av regerings- rätten. Regeringsrättens kompetens omfattar enligt förslaget även mål om medgivande av befrielse för kommun från skyldighet att hålla brandkår. För denna lösning av kompetensfrågan anses tala, att då medgivandet är knutet till vissa i brandlagen angivna villkor, kommunen kan anses äga ett rätts- anspråk att erhålla tillstånd.

Mål som rör mellan kommuner uppkommen tvist om ersättning för släck- ningshjälp är av judiciell natur och bör därför enligt utredningsmannens mening överflyttas till regeringsrätten.

I mål om tjänsteplikt kan förekomma både rättsfrågor och lämplighets- frågor. Mål av denna art är emellertid väsentligen av rättslig beskaffenhet. Tjänsteplikten kan komma att ej oväsentligt ingripa i den enskildes rätt. Mot denna bakgrund föreslår utredningsmannen, att regeringsrättens kom-

I anledning av innehållet i 1932 års förordning med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning bör också nämnas att, såsom förut sagts, enligt utredningsmannens förslag regeringsrätten skall handlägga mål om behörighetsförklaring eller annat sådant personligt godkännande att ut- öva yrke eller verksamhet.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter förordar att mål om påbud mot kommun liksom hittills skall handläggas av regeringen. Till stöd härför anföres bl. a. att i mål av denna typ mestadels i väsentlig utsträckning hänsyn måste tagas till vad som är lämpligt och ändamålsenligt för kommunens verksamhet; ett påbud mot kommun torde dessutom normalt knappast drabba denna på ett så kännbart sätt som ett påbud mot enskild träffar. Beträffande målen om medgivande av befrielse för kommun från skyldighet att hålla brandkår framhåller ledamöterna, att här framför allt är fråga om hur organisationen av kommunens brandförsvar lämpligast skall ordnas. En sådan fråga bör prövas av regeringen. Däremot tillstyrkes förslaget att mål om tvist mellan kommuner om ersättning för släckningshjälp skall avgöras av regerings- rätten. Ledamöterna har intet att erinra mot att mål om tjänsteplikt vid brandförsvaret upptages av regeringsrätten.

Även överståthållarämbetet tillstyrker att mål rörande ersättning till kommun för släckningshjälp handlägges av regeringsrätten. Mål som avser utformningen av den kommunala organisationen av eldsläckningsväsendet eller påbud mot kommun bör enligt ämbetets mening förbehållas rege- ringen. Såsom skäl härför anföres att, bortsett från att i dessa mål praktiska lämplighets- eller ändamålsenlighetshänsyn kan vara av väsentlig betydelse, det synes riktigast att regeringen här i sista hand framstår som statens representant gentemot de särskilda kommunerna. Ämbetet finner inte anled- ning till erinran mot att mål om tjänsteplikt enligt brandlagen överföres till regeringsrätten. Mål om godkännande av biografföreståndare bör enligt ämbetets mening i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Att regeringen skall handlägga mål om påbud mot kommun rörande brandförsvaret förordas också av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Svenska landskommunernas förbund anser att anledning saknas att till regeringsrätten överflytta besvärsmål om vägrad dispens från skyldighet för kommun att hålla brandkår.

Landsorganisationen i Sverige har intet att erinra mot förslaget rörande prövningen av mål om tj änsteplikt.

'Förvaltniugsdomstolskommittén

Flertalet besvärsmål rörande länsstyrelses beslut enligt brandlagen är av den rättsliga natur att redan principiella skäl talar för att målen här avgöras

av administrativ domstol. Målens utgång kan också vara av väsentlig eko— nomisk betydelse för de enskilda. Härtill kommer att på brandförsvarets område det allmänna i flertalet fall inte har några intressen av den art att regeringen behöver förbehållas beslutanderätten i hithörande ärenden. ] linje med det anförda föreslår kommittén att det skall ankomma på admi- nistrativ domstol att pröva mål om tvist mellan kommuner om ersättning för släckningshjälp (6 5), mål om uttagning för tjänstgöring i brandvärn (7 5), mål om anbringande på annan tillhörig mark eller byggnad av anordning för det kommunala brandförsvaret och om ersättning för sådan åtgärd (9 5) samt mål om föreläggande av vite, då ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning underlåter att fullgöra den lagstadgade skyl- digheten att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddnings— redskap m. m. (14 5 ). Övriga besvärsmål enligt brandlagen är av den sär- skilda natur att avgöranderätten torde böra ligga hos Kungl. Maj:t i stats- rådet. Sålunda bör det enligt kommitténs mening ankomma på regeringen att pröva besvärsärenden rörande befrielse för kommun från skyldighet att hålla brandkår m. m. (4 5). För de organisatoriska och praktiska övervägan- den, som måste göras i sådana ärenden, synes nämligen regeringen lnera skickad än administrativ domstol.

De synpunkter, som kommittén framfört rörande kompetensfördelningen av mål enligt brandlagen, är tillämpliga även när det gäller mål om tillämp- ning av brandstadgan. I enlighet härmed föreslår kommittén att besvärsmål rörande beslut vid brandsyn (13 å), rörande beslut om undantag från brand- stadgans bestämmelser om sotningsfrist (15 5 andra stycket sista punkten), rörande beslut om undantag från sotningsmonopolet (17 5 andra punkten) samt rörande vitesföreläggande enligt 24 5 skall handläggas av administrativ domstol. Undantag torde dock böra göras för vitesförelägganden enligt 24 5 gentemot kommun. De överväganden, som måste göras när fråga uppkom- mer om vitesföreläggande mot kommun enligt nyssnämnda författningsrum, är av den allmänna natur att det synes ändamålsenligt att prövningen av sådana ärenden i sista hand göres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Understrykas bör att i detta sammanhang fråga är om kommuns eftersättande av speciella skyldigheter enligt brandförfattningarna. Besvär över vitesföreläggande mot kommun i egenskap av ägare eller innehavare av bostadsfastighet o. (1. skall enligt kommitténs förslag prövas av administrativ domstol. Kommun är i sistnämnda sammanhang att likställa med enskild. Av målen enligt brand- stadgan bör vidare mål om handräckning (25 &) handläggas av administra— tiv domstol. I övrigt torde förekommande besvärsärenden enligt brandstad- gan böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Sålunda bör det ankomma på regeringen att pröva bl. a. ärenden om dispens från stadgans krav på viss utbildning för brandbefäl.

Talan mot beslut, som på grund av brandordning av länsstyrelse i särskilt fall meddelats om förbud, föreläggande eller tillstånd, torde, när fråga ej

är om kommunens skyldigheter, böra prövas av administrativ domstol. Undantaget för mål om kommuns skyldigheter avser även här mål om de särskilda åligganden kommunen har enligt brandförfattningarna. Beslut rörande kommuns skyldigheter ävensom beslut av annan art än nyss sagts, som enligt brandordning länsstyrelse kan komma att meddela, torde i fall av besvär böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I linje med vad som förordats i det föregående torde klagan över beslut i särskilt fall av länsstyrelse, medicinalstyrelsen eller kommerskollegium rörande tillstånd, godkännande efter besiktning, bestämmande av det belopp, med vilket kostnaden för besiktning skall gäldas, eller medgivande enligt förordningen med vissa bestämmelser angående film böra handläggas av administrativ domstol. Övriga ärenden enligt denna förordning bör lämp— ligen i sista hand prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Likaledes torde talan mot beslut av länsstyrelse enligt förordningen med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning böra — med ett undantag som beröres i det följande —— avgöras av administrativ domstol. Det rör sig nämligen även på detta område om individuella ärenden, vid vilkas prövning brandförsvarssynpunkterna skall tilläggas avgörande bety- delse och i vilka regeringsmakten i allmänhet inte har några speciella in— tressen att bevaka. Administrativ domstols kompetens synes böra omfatta även förekommande mål rörande tillstånd till skötsel av projektionsapparat (27 5 1 mom. och 38 5 3 mom.) och rörande anmodan av polismyndighet om utseende av ny biografföreståndare eller vikarie för sådan (28 5 2 mom.). Även i dessa ärenden torde det vara brandskyddssynpunkterna, som hör till- mätas avgörande vikt, och är det från rättsskyddssynpunkt lämpligt att pröv- ningen i sista hand göres av förvaltningsdomstol. Däremot torde det ej vara skäl att låta administrativ domstol avgöra mål rörande godkännande av person att förrätta sådan prövning, som sägs i 27 5 1 mom. tredje stycket. Det synes nämligen i sista hand böra ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet att bestämma vad som bör krävas av person som skall förrätta sådan pröv- ning. Mål rörande godkännande av sådan person bör därför i sista hand avgöras av regeringen.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 15 & brandlagen den 30 mars 1962 (nr 90), förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 29 5 brandstadgan den 30 mars 1962 (nr 91), förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 31 5 förordningen den 3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående film och förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 43 5 förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och film— förevisning. I de två sistnämnda författningsförslagen har de föreslagna besvärsbestämmelserna trätt i stället för straffprocessuella föreskrifter, som på grund av innehållet i rättegångsbalken ej längre erfordras.

Författningsförslag nr 153—156.

133 ) Vissa mål rörande civilförsvaret m. m.

Några grupper av mål rörande tillämpningen av civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74) och lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmel- ser till skydd för försvaret m. m. behandlas i andra sammanhang. Detta gäller mål om fördelning mellan kommuner av civilförsvarskostnader, mål om statsbidrag för sådana kostnader, mål om civilförsvarsplikt, mål om för- foganderätt för civilförsvarets behov samt mål om tillträdesförbud och foto- graferingsförbud m. m. enligt 1940 års lag. I detta avsnitt behandlas övriga mål rörande tillämpningen av civilförsvarslagen och lagen med vissa bestäm- melser till skydd för försvaret m. m.

Regeringsrätten äger upptaga och avgöra dels enligt 2 5 420) andra styc— ket regeringsrättslagen mål om ersättning av statsmedel, dels enligt 2 g 16 :o) första stycket och 17:e) tionde stycket samma lag mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande _ bl. a. vitesföreläg- gande — enligt författningar och föreskrifter rörande civilförsvaret i vad angår inrättande av enskilda skyddsrum, dels enligt 2 5 16:0) sjunde styc- ket regeringsrättslagen mål om fördelning av kostnaderna för gemensamt verksskydd eller skyddsrum, dels ock enligt 2 5 18:0) samma lag handräck— ningsmål.

Övriga mål om vilka i detta avsnitt är fråga — däribland mål om vites- föreläggande och utdömande av vite enligt 1940 års lag och mål om annat vitesföreläggande enligt civilförsvarslagen än ovan särskilt nämnts —— prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Enligt 2 5 16:0) åttonde stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra mål om fastighetsägarbidrag enligt civilförsvarslagen. Denna målgrupp saknar numera aktualitet. Gällande civilförsvarslag inne- håller nämligen inga bestämmelser om fastighetsägarbidrag.

Utredningsmannen (bet. :. 386—390 och 439—441)

Individuella påbud enligt civilförsvarslagstiftningen har en rättslig karaktär vare sig de riktar sig till kommun eller till enskild och vare sig de rör det ena eller andra ämnet. Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen att samtliga mål rörande dylika påbud skall handläggas av regeringsrätten. Undantag göres dock i särskilt sammanhang för mål om rekvisition enligt civilförsvarslagen, vilka mål på grund av betydelsen för det allmänna före— slås skola även i fortsättningen upptagas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Den av utredningsmannen föreslagna utvidgningen av regeringsrättens kompe- tens omfattar bl. a. förelägganden avseende frågor om utrustning och under- håll av enskilt skyddsrum samt frågor rörande alarmering, mörkläggning, maskering, utrymning och andra åtgärder för att tillgodose civilförsvarets behov.

Utredningsmannen föreslår vidare att samtliga tillståndsmål enligt civil-

försvarslagstiftningen, vilka fullföljes från länsstyrelse, skall upptagas och avgöras av regeringsrätten. Härigenom skulle mål om meddelande av dis- pens från bestämmelserna om skyldighet att inrätta normalskyddsrum eller om sådant skyddsrums beskaffenhet komma att prövas av regeringsrätten vare sig fråga är om allmänna skyddsrum eller om enskilda skyddsrum. Däremot anser utredningsmannen att mål, som avser beslut av civilförsvars- styrelsen om undantag från bestämmelserna om beskaffenheten av vad som numera kallas bergfast skyddsrum, bör upptagas av regeringen på grund av den vikt som dylik fråga har från allmän synpunkt.

Såvitt angår fortfarande aktuella ämnen förordar utredningsmannen yt- terligare, att mål om fördelning av kostnaderna för gemensamt verksskydd eller för skyddsrum skall prövas av regeringsrätten. Beträffande skydds- rumskostnaderna innebär förslaget en jämkning av rubriceringen, vilken motiveras med att enligt ordalagen regeringsrättslagens enumeration inte omfattar mål om fördelning enligt numera 54 5 civilförsvarslagen mellan anordnaren av allmänt skyddsrum och kommunen av anläggningskostnaden men att sådant mål tydligen bör handläggas av regeringsrätten.

Enligt utredningsmannens förslag omfattar regeringsrättens kompetens också mål om utdömande av vite samt mål om handräckning och annat tvångsutförande.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter anser att mål om föreläggande för kom- mun, som ej fullgör sina åligganden enligt författning eller föreskrift beträf- fande civilförsvaret, alltjämt bör prövas av regeringen. Detta motiveras bl. a. med att i sådana mål hänsyn mestadels i väsentlig utsträckning måste tagas till vad som är lämpligt och ändamålsenligt i fråga om kommunens verk- samhet och att ej sällan dessutom kräves att denna verksamhet ordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till hela landets intressen. Mål om föreläggande för enskild bör även i fortsättningen tillhöra regeringsrättens handläggning när fråga är om inrättande av enskilda skyddsrum. Regerings- rätten bör vidare pröva frågor som rör utrustning och underhåll av enskilt skyddsrum. Förelägganden i övrigt för enskild rör enligt ledamöternas upp- fattning väsentligen vad som är lämpligt. Visserligen utgör inte detta till- räckligt skäl att frångå huvudregeln att mål om individuella förelägganden i princip bör avgöras av regeringsrätten. Emellertid torde det i förevarande fall i regel röra sig om anordningar, som är upptagna i organisationsplaner för civilförsvaret. Rubbas i något hänseende detaljer i planen, kan detta medföra att planen även i andra hänseenden måste ändras. Vidare står berörda frågor i nära samband med det militära försvaret. Det synes därför ledamöterna mest ändamålsenligt att dessa frågor prövas av regeringen. Vad angår förslaget om kompetensfördelningen beträffande godkännande av skyddsrum och dispens från bestämmelserna om skyddsrums inrättande och

beskaffenhet anses intet vara att erinra i vad gäller enskilda skyddsrum. Allmänna normalskyddsrum har däremot enligt ledamöternas uppfattning så stor betydelse från allmän synpunkt att mål därom bör avgöras av regeringen. Ingen erinran göres mot utredningsmannens förslag beträffande mål om utdömande av vite och om handräckning och annat tvångsutförande. Om man bortser från sistnämnda mål innebär ledamöternas ståndpunkt i sak, att regeringsrättens kompetens föreslås skola utökas endast sålunda, att den kommer att avse även mål om utrustning och underhåll av enskilda skydds- rum.

Enligt överståthållarämbetets uppfattning är den nuvarande kompetens- fördelningen i huvudsak lämplig. Anledning till jämkning synes föreligga endast beträffande de av utredningsmannen berörda frågorna om utrustning och underhåll av enskilda skyddsrum samt kostnadsfördelning enligt nu- mera 54 & civilförsvarslagen. Förslagen rörande utdömande av vite och rörande handräckning och annat tvångsutförande lämnas utan erinran. I annat sammanhang uttalar ämbetet att mål om påbud mot kommun bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framför den erinringen att mål enligt nu- mera 59 & civilförsvarslagen, som rör förhållandena vid utrymning, är av den särskilda beskaffenhet och kräver så skyndsam handläggning att målen bör avgöras av regeringen. Vidare anser länsstyrelsen att mål om påbud mot kommun rörande civilförsvaret bör avgöras av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittén Civilförsvarslagen och lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. är av betydelse för försvarsberedskapen och för vårt lands förmåga att under ett krig motstå yttre och inre fiender. De beslut, som fattas av myndigheterna enligt dessa lagar, kan djupt ingripa i den enskildes intres- sen. Det ligger emellertid samtidigt i sakens natur att beslut med stöd av dessa lagar i mycket stor utsträckning måste grundas på lämplighets- och skälighetsbedömningar, vid vilka försvarspolitiska hänsyn spelar en viktig roll. På grund härav torde endast i mindre utsträckning beslut, om vilka i detta avsnitt är fråga, kunna hänföras till administrativ domstols kompe- tensområde. Regeringen, som har att leda och samordna våra försvars- ansträngningar i både freds- och krigstid, måste i allmänhet vara den instans som är bäst skickad att handlägga de besvärsärenden, om vilka i detta av- snitt är fråga.

Enligt kommitténs mening bör administrativ domstol pröva följande mål enligt civilförsvarslagen, nämligen mål om kostnadsfördelning enligt 49, 54 eller 55 5, mål om uttagande av egendom enligt 76 å och mål om handräck— ning enligt 77 eller 78 5. Vidare bör administrativ domstol handlägga mål om beslut, som länsstyrelse enligt civilförsvarslagen eller med stöd därav utfärdade bestämmelser i särskilt fall meddelat om föreläggande _ även

föreläggande vid vite —— föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller underhåll av enskilt skyddsrum, dock ej mål om dispens enligt 31 & civilförsvarslagen från där berörda byggnadsbestäm- melser. Erinras bör i detta sammanhang att kommittén i ett tidigare avsnitt förordat, att mål om föreläggande av vite vid underlåtenhet att fullgöra skyl- dighet enligt 15 5 civilförsvarslagen skall avgöras av administrativ domstol. Ytterligare bör enligt kommitténs uppfattning mål om utdömande av vite enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. hand— läggas av administrativ domstol.

Övriga ärenden om vilka fråga är i detta avsnitt — även ärenden om före- läggande vid vite — synes kommittén lämpligen böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand. Till de ärenden, som sålunda av kommittén hänföres till regeringens kompetensområde, hör bl. a. ärenden om ersättning till kommun eller municipalsamhälle enligt 44 eller 45 & civilförsvarslagen. Från rättsskyddssynpunkt synes det kommittén inte erforderligt att frå-, gorna om gottgörelse av statsmedel till kommuner och municipalsamhällen för civilförsvarsutgifter kan dragas under administrativ domstols prövning. Det synes till fyllest att dessa ärenden i administrativ ordning prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet i sista instans. Tilläggas kan att kommittén i andra sammanhang förordat att även frågor om kostnadsfördelning mellan kom? muner (municipalsamhällen) inbördes enligt 40 5 2 mom. civilförsvarslagen och frågor om statsbidrag skall prövas av regeringen i sista instans.

Bestämmelser om den förordade kompetensfördelningen har intagits i de tidigare nämnda förslagen till lag om ändrad lydelse av 83 & civilförsvars- lagen den 22 april 1960 (nr 74) och till lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.

Författningsförslag nr 30 och 148.

134) Mål om byggnadsväsendet

Här behandlas mål om tillämpning av byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) och KK den 3 no- vember 1939 (nr 783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar. Mål om regionplaneförbund behandlas dock i annat samman- hang och faller utanför ramen för detta avsnitt.

Regeringsrätten äger enligt 2 5 lözo) första stycket regeringsrättslagen avgöra mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläg— gande jämlikt författningar och föreskrifter rörande städernas eller andra orters byggnadsväsen i övrigt, så framt ej klagan föres över beslut i anled— nig av ansökan hos länsstyrelse om tillstånd att företaga nybyggnad utan hinder av gällande byggnadsförhud eller i anledning av dylik ansökan hos. byggnadsnämnd beträffande fråga, som det enligt förordnande av länssty- relsen ankommit på nämnden att pröva. Även stadgandet i 2 5 17:0) tionde.

stycket regeringsrättslagen om regeringsrättens behörighet i mål om före- läggande vid vite äger. tillämpning.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. ' '

I motsats till den vanliga ordningen beträffande klagan över beslut i an- ledning av sökt fastställelse av kommunala beslut gäller enligt 2 5 2:0) första stycket regeringsrättslagen jämförd med 3 5 första stycket samma lag, att någon medverkan av regeringsrätten i form av utlåtande ej skall förekomma vid klagan över länsstyrelses beslut i anledning av sökt fast- ställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäm- melser eller av ändring av fastställd sådan plan eller sådana bestämmelser.

Påpekas bör att sedan utredningsmannens betänkande avgivits, ändringar i byggnadslagstiftningen genomförts.

Utredningsmannen (bet. s. 283—290 och 391—421) Inledningsvis understrykes att principiella skäl kan anföras för att be- svärsmål rörande tillämpningen av byggnadslagstiftningen behandlas så- som rättsärenden. Målen rör i stort sett begränsningar i tomtinnehavarnas förfoganderätt och frågorna är ej sällan av stOr vikt för de enskilda mark- ägarna. Behovet av rättsskydd växer ju friare händer regleringsmyndighe- terna får. Utredningsmannen påpekar, att om man'vill skapa ett tillfreds- ställande rättsskydd i byggnadsmålen, den lämplig-aste lösningen synes vara att inrätta en fristående högsta planmyndighet, som inte blott fyller ford- ringarna på erforderlig fackkunskap utan också tillgodoser kravet på rätts- säkerhet. Något förslag av denna innebörd framlägges dock ej, därför att denna fråga ej omfattades av utredningsuppdraget. '

Upprättande av generalplan, [stadsplan, byggnadsplan eller utomplans- bestämmelser är enligt utredningsmannen-s uppfattning väsentligen en prak- tisk lämplighetsfråga, som dock får viktiga rättsliga konsekvenser. Plan- läggningen innefattar en avvägning mellan olika allmänna och enskilda in- tressen. När det gäller fastställelse å upprättande eller ändring av general- plan eller stadsplan,'är beslutanderätten uppdelad mellan regeringen och länsstyrelsen. I betraktande härav finner utredningsmannen det följdriktigt att förekommande besvärsärenden av denna typ prövas av regeringen ensam. Motsvarande ärenden rörande byggnadsplan och utomplansbestämmelser anses höra så nära samman med stadsplaneärendena, att kompetensfördel- ningen bör vara densamma.

Enligt byggnadslagen skall byggnadskvarter indelas till tomter sålunda att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. Prövningen av ärenden rörande tomtindelning måste väsentligen ske med hänsyn till vad som är ändamålsenligast för syftets vinnande. Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen 'att mål om kvarters indelning i tomter fortfarande skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Av rättssäkerhetsskäl

förordas dock att regeringsrättens yttrande skall inhämtas i mera viktiga eller tveksamma fall.

Ett meddelande av förbud mot verkställande av nybyggnad eller schakt- ning, fyllning, trädfällning o. d. inom visst Område är ett beslut som for- mellt sett är av generell natur. Detsamma kan dock till sina rättsverkningar jämställas med ett individuellt förbud. Med hänsyn härtill och till vad som förordades beträffande fridlysningsbeslut enligt den då gällande natur- skyddslagen föreslog utredningsmannen, att det skulle överlämnas till rege- ringsrätten att handlägga mål om meddelande enligt dåvarande 122 5 bygg- nadslagen av förbud mot nybyggnad inom område, som på grund av natur- skönhet, värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller dylikt ansågs böra särskilt skyddas. Sådant förordnande kunde vid ifrågavarande tidpunkt meddelas av länsstyrelse, när det gällde område beträffande vilket bygg— nadslagens bestämmelser för stad inte ägde tillämpning, medan för stad och stadsliknande samhällen beslutanderätten i detta ämne då låg hos rege— ringen. När det gäller meddelande av förbud mot nybyggnad m. m.. till hin-— der för planläggning, talar enligt'utredningsmannens mening praktiska skäl för en annan lösning av kompetenxsfördelningsfrågan. Bedömningen är i sådana fall väsentligen beroende av beskaffenheten av den plan varom fråga är. Härtill kommer att förbudet har provisorisk karaktär. På grund härav anser utredningsmannen att det bör ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet i egenskap av högsta planläggningsmyndighet att avgöra besvärsmål om meddelande av förbud av sistnämnda typ. Samma ordning anses böra gälla för mål rörande meddelande av nybyggnadsförbud till förekommande av .tät— bebyggelse. En ytterligare typ av förbud varom här är fråga utgör förbud mot nybyggnad m. m. 'till hinder för försvaret eller luftfarten eller beträf- fande område i närheten av atomenergianläggning, varest risk kan antagas föreligga för skadlig strålning. Sådana förbud anser utredningsmannen vara av den betydelse för det allmänna eller för den allmänna säkerheten, att beslut om meddelande av des-amma i sista han-d bör prövas av regeringen.

Länsstyrelses prövning i ärenden enligt 1115 byggnadslagen angående fördelning av kostnaden för upprättande eller ändring av byggnadsplan är enligt utredningsmannens mening av rättslig karaktär. Därför föreslås att besvärsärenden i detta ämne Iskall överföras till regeringsrättens prövning.

Förordnande av länsstyrelse om skyldighet för markexploatör att enligt. 113 & byggnadslagen kostnadsfritt upplåta mark till väg eller allmän plats utgör ett led i byggnadsplanläggningen. Bestämmelsen har för stadsplan- läggningens del sin motsvarighet i 70 & byggnadslagen, enligt vilken pröv- ningen ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet. Med hänsyn härtill finner utredningsmannen det följdriktigast att besvär över länsstyrelses beslut en— ligt 113 & byggnadslagen prövas av regeringen.

Beträffande individuella tillstånd enligt byggnadslagstiftningen — vartill' är att hänföra även dispenser från legala eller meddelade förbud —— fram—

håller utredningsmannen bl.a., att det finns ett rättsanspråk att erhålla byggnadslov, om laga hinder däremot ej möter, och att också dispensmålen i viss utsträckning har rättslig karaktär, därför att lagen får anses förut- sätta att inskränkningarna i tomtinnehavarens dispositionsrätt ej skall vara mera tyngande än deras syfte kräver. I vissa dispensmål finns dessutom ett nära samband med frågan om beviljande av byggnadslov. En enkel och praktisk lösning av kompetensfördelningen av tillståndsärendena enligt då- varande lagstiftning skulle enligt utredningsmannens mening vinnas, om regeringsrättens behörighet bestämdes att omfatta mål om beslut av läns- styrelse i särskilda fall om tillstånd enligt författningar och föreskrifter rörande byggnadsväsendet med undantag av mål, vari klagan fördes över beslut i anledning av ansökan hos länsstyrelse om tillstånd att i annat fall än i 86 eller 122 5 byggnadslagen avsågs företaga nybyggnad utan hinder av gällande byggnadsförhud. Samtidigt påpekades, att om 1951 års bygg- nadsutrednings förslag om delegation till byggnadsnämnd av beslutande- rätten i dispensfrågor genomfördes, bestämmelsen måste ändras.

Den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrät— tens behörighet i mål rörande individuella påbud blir av betydelse även på byggnadsväsendets område. Bestämmelsen äger tillämpning på förbud att fortsätta påbörjat byggnadsarbete och på individuella förelägganden.

Yttranden

Byggnadsstgrelsen uttalar att starka sak-skäl talar för att gruppen byggnads- mål isin helhet handlägges av Kungl. Maj:t i statsrådet. Styrelsen framhål- ler bl. a. att åtskilliga av de mål om byggnadslov, som nu handlägges i rege- ringsrätten, ytterst avser frågor, som nära sammanhänger med planeringen eller för vilka de bostadssociala eller samhällspolitiska synpunkterna är av avgörande betydelse.

Lantmäteristyrelsen betonar behovet av rättsskydd för den enskilde i vissa grupper av ärenden enligt byggnadslagen, bl. a. vid utfärdande av fö-rbud av skilda slag samt vid prövning av ansökan om dispens från legala eller meddelade förbud. Praktiska skäl synes dock styrelsen i vissa fall kunna föranleda att sådana mål bör förbehållas regeringens avgörande. Såsom exempel på mål, vilka emellertid utan avgörande praktiska olägenheter torde kunna överflyttas till regeringsrätten, nämner lantmäteristyrelsen mål om meddelande av förbud mot schaktning, trädfällning o. (1. enligt bl. a. 17 å byggnadslagen samt dispens från nybyggnadsförbud enligt 14, 15, 35, 106 och numera 109 55 byggnadslagen. Överlantmötaren i Örebro län berör frågan om domstolsprövning vid långvariga byggnads- och schakt— ningsförbud. Han tager vidare upp tomtindelningsmålen. De problem, som förekommer i sådana mål, är enligt överlantmätarens mening av likartad beskaffenhet med dem, som förekommer vid fastighetsbildningsförrätt- ningar och som i sådana fall kan dragas under domstols prövning. Klart

övervägande skäl anses därför tala för att tomtindelningsmålen överflyttas till regeringsrättens prövning. Med hänsyn bl.a. till de stora ekonomiska värden, som kan stå på spel för den enskilde vid beslut om skyldighet för markexploatör att enligt 113 & byggnadslagen kostnadsfritt upplåta mark till väg eller annan allmän plats, bör enligt överlantmätarens mening även sådana beslut kunna underkastas domstolsprövning.

Näringslivets byggnadsdelegation förordar en utredning med anledning av den av utredningsmannen framförda tanken 'att från regeringens och rege- ringsrättens kompetens utbryta alla byggnadsmål och hänföra dem till en särskilt inrättad fristående högsta planmyndighet. Genom en sådan lösning skulle både regeringens och regeringsrättens arbetsbörda kunna minskas och skulle samtidigt rättssäkerhetssynpunkterna kunna bättre tillgodoses än nu. Beträffande det nuvarande systemet förordar delegationen att rege- ringsrättens yttrande skall inhämtas i samtliga besvärsmål om tomtindel- ning. Vad angår förbud mot verkställande av nybyggnad eller schaktning m. m. till hinder för planläggning framhålles, att den rättsliga sidan av mä- len torde vara av sådan betydelse att starka skäl talar för att regeringsrät- ten skall upptaga och avgöra målen. Detsamma synes delegationen gälla mål rörande nybyggnadsförbud till förekommande av tätbebyggelse.

Stockholms handelskammare vill med hänsyn till sina erfarenheter av byggnadslagstiftningens tillämpning särskilt understryka delegationens krav på större garantier för rättssäkerheten. Sveriges advokatsamfund in- stämmer också i utredningsmannens uttalande att ett tillfredsställande rättsskydd lämpligast torde kunna åstadkommas genom inrättandet av en fristående högsta planmyndighet. Förslaget om regeringsrättens hörande i tomtindelningsärenden bör enligt samfundets mening komma till uttryck i 3 5 regeringsrättslagen.

Regeringsrättens flesta ledamöter ansåg att någon ändring i gällande kom- petensfördelningsregler ej borde vidtagas. Beträffande mål om meddelande av byggnadsförhud till skydd för natursköna platser, kulturhistorisk be- byggelse m. m. framhölls, att enär enligt dåvarande 86 & byggnadslagen re- geringen hade att utfärda sådana förbud för stad och stadsliknande sam- hällen, regeringen också borde pröva motsvarande beslut som jämlikt 122 5 byggnadslagen för andra orter meddelades av länsstyrelse. I följd härav borde även mål rörande ansökningar om dispens från förbud enligt dåva- rande 86 och 122 55 byggnadslagen handläggas av regeringen. I anledning av förslaget att mål om länsstyrelses beslut enligt 111 & byggnadslagen angående fördelning av kostnad för byggnadsplan skall handläggas av rege- ringsrätten framhåller ledamöterna, att frågan om plankostnaden står i sam- band med planläggningen och att det inte kan anses motiverat att hänföra denna detaljfråga till regeringsrättens prövning, då planläggningen an- kommer på regeringen. Överståthållarömbetet uttalar likaledes att anled- ning saknas att vidtaga någon ändring av kompetensfördelningen beträf-

fande mål rörande byggnadsväsendet. Också länsstyrelsen i Stockholms län ansåg att mål om meddelande av förbud enligt dåvarande 122 & byggnads- lagen samt mål om dispens från förbud som meddelats med stöd av detta lagrum eller dåvarande 86 å samma lag borde prövas av Kungl. Maj :t i stats- rådet. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det nämligen i sådana mål hu- vudsakligen fråga om en skönsprövning. Likaså anser länsstyrelsen att mål om fördelning av kostnaden för byggnadsplan bör kvarligga hos regeringen i dess egenskap av högsta planmyndighet. Avgörandet i dylika ärenden måste nämligen bli beroende av en skälighetsprövning och i vissa fall torde en ingående kännedom om planfrågor vara den bästa garantin för ett rik- tigt resultat.

Förvaltningsdomstolskommittén Byggnadsverksamheten i riket är mycket omfattande. Densamma präglas i hög grad av den betydande omflyttning av befolkningen från glesområden till tätorter, som i anslutning till förändringarna inom näringslivet äger rum, och av den modernisering av byggnadsbeståndet i landet som undan för undan sker.

Inte minst den snabba samhällsutvecklingen gör att målen enligt bygg- nadslagen och byggnadsstadgan ofta är av mycket stort intresse från all- männa synpunkter. Det allmänna har ansvaret för att bebyggelsen, särskilt sådan inom tätare befolkade orter, planlägges ordentligtloch att man vid byggandet rättar sig efter planerna. Samhället måste också se till att byg- gandet samordnas med andra verksamhetsgrenar, såsom ordnandet av gator och vägar, kollektiva trafikmedel samt vatten- och avloppsanläggningar. Beaktas måste vidare att en växande bebyggelse medför behov av admi- nistrations- och skolbyggnader, samlingslokaler m.m. Vid kompetensför- delningen av de administrativa besvärsärendena enligt byggnad—slagstift- ningen måste sådana lösningar väljas, att garantier erhålles för att hänsyn tages till de viktiga intressen som det allmänna sålunda har i samman- hanget. Av betydelse från kompetensfördelningssynpunkt är också bl. a. att byggnadslagen är utformad på det sättet, 'att i vissa viktigare typer av åren- den beslutanderätten lagts direkt hos Kungl. Maj:t eller hos Kungl. Maj:t och, enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

På byggnadsområdet möter stora svårigheter att i önskvärd grad tillgodose de enskildas berättigade intresse-n. Förhållanden förekommer vilka måste anses mindre tillfredsställande. Såsom exempel härpå kan nämnas till- varon av nybyggnadsförbud, som sträcker sig över orimligt långa tider. Det otillfredsställande i nuvarande läge har innevarande år påtalats av JO, som hos Kungl. Maj :t gjort framställning om utredning av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna av långvariga provisoriska byggnads- förhud. F ramhållas bör vidare att på byggnadsväsendets område det i prak-

tiken ofta möter svårigheter att utnyttja de rättsmedel som står till förfo- gande. Detta sammanhänger därmed att det inom byggnadsverksamheten i stor utsträckning rör sig om investeringar till mycket stora belopp. Vid stor- byggen är det av ekonomiska skäl nödvändigt för byggherren att de problem, som uppkommer, snabbt löses. I sådana fall är det för den enskilde inte möj- ligt att driva sin sak genom flera instanser. De byggnadsmål, som föres upp till regeringsrätten, rör därför i regel mindre byggen. Kommittén vill i an- slutning till det sagda betona angelägenheten av att på byggnadsområdet rättsskyddssynpunkterna blir tillräckligt tillgodosedda. Det faller emellertid inte inom ramen för kommitténs uppdrag att utreda frågan om en reform av byggnadslagstiftningens materiella innehåll eller av myndighetsorganisa— tionen i olika förvaltande instanser. Kommittén har därför ej närmare över- vägt den av utredningsmannen framförda tanken på en fristående högsta planmyndighet. Frågan om inrättande av en sådan myndighet kan bli ak- tualiserad vid den kommande utredning om ett planverks ställning och ar- betsuppgifter, som förutsättes i den av en tillkallad arbetsgrupp den 27 juni 1966 avgivna promemorian om uppdelning av byggnadsstyrelsen. Vid över- vägandena rörande kompetensfördelningen av byggnadsmålen har kommit- tén utgått från den nu befintliga myndighetsorganisationen.

Förekommande besvärsärenden rörande fastställelse av beslut om änd- ring av generalplan eller om upprättande eller ändring av stadsplan eller byggnadsplan bör—enligt kommitténs uppfattning kvarligga hos regeringen. Härför talar både ärendenas natur och det förhållandet att vissa särskilt betydelsefulla planärenden handlägges av Kungl. Maj:t i första instans. Den nu förordade kompetensfördelningen bör gälla även för besvärsärenden rö— rande fastställelse av förordnande att utomplansbestämmelser skall tillämpas på visst område. Då sådana ärenden om fastställelse av planer enligt bygg- nadslagstiftningen, som redan i första instans handlägges av Kungl. Maj:t, prövas utan någon medverkan av regeringsrätten, föreligger enligt kommit- téns uppfattning ej skäl att för besvärsärendena rörande fastställelse upp- ställa något krav på obligatoriskt hörande av regeringsrätten. Kommittén föreslår således, att nu ifrågavarande besvärsärenden skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet utan någon på förhand reglerad medverkan av regeringsrätten.

Tomtindelning av byggnadskvarter synes böra betraktas såsom en fort- sättning av stadsplanläggningen, vilken j-u ej bör göras alltför detaljerad. Såsom utredningsmannen framhållit måste prövningen av tomtindelnings- ärendena väsentligen ske med hänsyn till vad som kan anses mest ända- målsenligt för tillgodoseende av stadsplanens syften, även om naturligtvis tillbörlig hänsyn samtidigt måste tagas till markägarnwas intressen. Mot nu angivna bakgrund torde övervägande skäl tala för att beslutanderätten i tomtindelningsärendena i sista hand ligger hos den högsta planmyndighe- ten. Kommittén förordar därför, att besvärsärendena rörande fastställelse

av tomtindelning också i fortsättningen skall handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det synes emellertid lämpligt att regeringen före den slutliga prövningen av sådana tomtindelningsärenden, som innefattar vanskliga rättsfrågor, inhämtar yttrande från administrativ domstol. Något obligato- riskt hörande av administrativ domstol i alla tomtindelningsärenden bör däremot ej förekomma.

Mål om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd i anledning av förestående planläggning eller tillämpning av utomplansbestämmelser äger ett sådant samband med frågorna om planläggningen eller tillämpningen av utomplansbestämmelser att målen synes i sista hand böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta planmyndighet. Mål om med- delande av nybyggnadsförbud till förekommande av tätbebyggelse torde också i sista instans böra avgöras av regeringen på grund av de samhälle- liga konsekvenser i skilda avseenden som uppkomsten av tätbebyggelse medför. Mål om meddelande av förbud mot nybyggnad m. m. till hinder för försvaret eller luftfarten eller i närheten av atomenergianläggning är av sådan betydelse för samhället eller den allmänna säkerheten, att även dessa mål bör tillhöra regeringens kompetensområde. Mål om meddelande av ny- byggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk bebyggelse och fasta forn- lämningar m. m. torde böra likställas med målen enligt 19 5 naturvårds- lagen om meddelande av förbud mot nybyggnad till skydd för landskap-s- bilden. I enlighet härmed föreslår kommittén, att också dessa mål skall i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Mål om dispens från legalt eller särskilt meddelat förbud mot nybygg- nad m. m. bör likaledes i allmänhet prövas av regeringen såsom sista in- stans. Härför talar det förhållandet att handläggningen av nu ifrågavarande dispensärenden är av betydelse bl.a. för genomförandet av beslutad eller förestående planläggning, tomtindelning eller tillämpning av utomplans- bestämmelser, regleringen av uppkomsten av tätbebyggelse och tillgodoseen- det av försvarets och lu'ftfartens intressen samt de allmänna säkerhetskrav, som måste ställa-s när det gäller atomenergianläggningar. Från den angivna huvudregeln torde dock vissa undantag böra göras. Sålunda synes dispens- givningen enligt 56 5 2 mom. byggnadsstadgan höra i sista hand prövas av administrativ domstol, därför att i ifrågavarande dispensfall vederbörande företag inte avsevärt motverkar det med planen elle-r bestämmelserna av- sedda syftet eller markens användning för avsett ändamål och dispensgiv- ningen samtidigt äger nära samband med byggnadslovgivningen, som enligt kommitténs förslag i det följande skall kvarligga under administrativ dom— stols prövning. Ärendena om dispens enligt 86 och 122 55 byggnadslagen från nybyggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk bebyggelse och fasta fornlämningar m. m. tor—de också böra undantagas från huvudregeln och i

sista hand avgöras av administrativ domstol. Den prövning som sker i dessa ärenden har nämligen en klar karaktär av rättsprövning. Enligt byggnads- lagen får tillstånd ej vägra-s, om avsevärt men därigenom tillskyndas mar— kens ägare, utan att skälig ersättning därför gives. Erinras bör i samman- hanget att ärenden om dispens enligt 19 å naturvårdslagen från nybygg- nadsförbud till skydd för landskapsbilden också av kommittén hänföres till administrativ domstols kompetensområde.

Länsstyrelse äger enligt byggnadslagen efter framställning av stad eller motsvarande intressent under vissa förutsättningar medgiva avvikelse från bestämmelsen att när gata upplåtes till allmänt begagnande den skall till bredd och höjdläge överensstämma med vederbörande stadsplan. Sådan eftergift kan vara påkallad bl.a. om vid planläggningen vissa gator med tanke på den framtida trafikutvecklingen tilltages rymligare än vad dags— behovet kräver. Övervägande uskäl synes tala för att Kungl. Maj:t i stats- rådet prövar besvär över länsstyrelses beslut rörande sådan eftergift. Lika— ledes torde det böra tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista hand av- göra, huruvida av billighetsskäl tomtägare bör medgivas anstånd med av- betalning, jämkning i räntesatsen eller annan lättnad i fråga om de enligt lagen stadgade betalningsvillkoren för utgivande av ersättning för gatumark.

Beslut av länsstyrelse angående fördelning av kostnad för upprättande eller ändring av byggnadsplan äger samband med planläggningsärendena och är av mindre betydelse än dessa. Under sådana förhållanden torde det inte vara påkallat att utbryta besvärsmål om dylika beslut till behandling i annan ordning än planläggningsärendena.'Kommittén förordar därför att dessa mål kvarligger hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

I samband med stadsplanläggning äger Kungl. Maj:t meddela förordnande om skyldighet för markexploatör att kostnadsfritt upplåta mark till väg eller annan allmän plats. På grund härav finner kommittén det följdriktigt att besvär över länsstyrelses beslut om motsvarande förordnande i samband med byggnadsplanläggning även i fortsättningen avgöres av regeringen.

Målen enligt 5 kap. byggnadsstadgan rör i stor utsträckning individuella ärenden, i vilka det allmänna inte har några speciella intressen att bevaka och i vilka rättsskyddssynpunkterna talar för att målen skall tillhöra admi- nistrativ domstols kompetensområde. Kommittén föreslår därför att målen enligt 5 kap. byggnadsstadgan i allmänhet skall avgöras av administrativ domstol. Till förvaltningsdomstols kompetensområde hänföres härigenom bl. a. mål om beviljande av byggnadslov, föreskrift att byggnad skall rivas, godtagande av person som arbetsledare och beslut att fråntaga arbetsledare ledningen av visst arbete och att dessutom eventuellt förklara honom för viss tid förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Från den föreslagna huvudregeln torde viss-a undantag böra göra-s. Såsom redan tidigare förordats bör huvuddelen av dispensgivningen enligt 67 å

1 och 2 mom. handhavas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans; endast mål om sådan i paragrafen omnämnd dispens som rör mindre avvikelse från vad i byggnadsstadgan eller med stöd därav föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande torde böra handläggas av administrativ domstol. Från huvudregeln synes vidare böra undantagas besvärsärenden rörande föreskrift om utsträckt skyldighet att söka byggnadslov inom vissa områ— den (54 ä 1 mom. sista stycket), rörande vissa allmänna byggnader (66 5), rörande förordnande enligt 67 Q 2 mom. att byggnadsnämnd skall äga hand- lägga vissa grupper av ären-den samt rörande återkallande av sådant för— ordnande. Dessa grupper av besvärsärenden har den karaktären att de lämp- ligen bör prövas av Kungl. Maj .t 1 statsrådet.

I överensstämmelse med den nyssnämnda huvudregeln rörande individuel- la byggnadsärenden enligt 5 kap. byggnadsstadgan synes besvärsmål om medgivande enligt 39 och 106 55 byggnadslagen höra avgöras av administra- tiv domstol. _

Mål om förbud eller föreläggande enligt 6 kap. byggnadsstadgan bör en- ligt kommitténs mening prövas av administrativ domstol.

I övrigt torde besvärsärendena enligt byggnadsstadgan böra tillhöra rege- ringens kompetensområde. Sålunda torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att i fall av besvär pröva bl. a. länsstyrelses—beslut i an- ledning av byggnadsnämnds uppdrag åt en eller flera ledamöter i nämnden eller åt befattningshavare hos nämnden 'att på nämndens vägnar fatta be- slut i vissa grupper av ärenden (7 5). Även "fråga om medgivande att till stadsarkitekt utses annan än den som avlagt examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur (4 &) synes i sista hand böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I linje med den ovan förordade huvudregeln rörande kompetensfördel- ningen av målen enligt 5 kap. byggnadsstadgan föreslår kommittén, att det skall ankomma på administrativ domstol att avgöra besvär över beslut, som länsstyrelse meddelat i egenskap av tillsyns- eller besvärsmyndighet enligt kungörelsen angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar. Besvär över beslut av generell karaktär, vilka enligt samma författ- ning meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet eller länsstyrelse, torde liksom hittills böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen återfinnes i förslaget till lag om regeringsrätten, det förut omnämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 150 5 byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) samt förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 71 5 2 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) och förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 15 å kungörelsen den 3 november 1939 (nr 783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar.

Författningsförslag nr 1, 27, 157 och 158.

135) Mål om arbetarskydd, strålskydd och arbetstidsbegränsning De författningar, om vilka här är fråga, är i första hand arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208) och specialförfattningar, vilka utfärdats med stöd av arbetarskydds- lagen, såsom KK den 6 maj 1949 (nr 210) om förbud att använda arbets- tagare till målningsarbete med blyfärg och KK den 22 september 1949 (nr 491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läder— skodon. Nämnas bör också KK den 8 oktober 1937 (nr 816) om skydds- åtgärder som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m. fl. Bestämmelser om minderårigs användande i näringsverksamhet med- delas såvitt här är i fråga —— förutom i arbetarskyddslagen — i lagen den 9 april 1926 (nr 72) angående" meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning, 10 % sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) och KK den 2 sep- tember 1966 (nr 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten. Ett annat komplement till arbetarskyddslagen utgör skogsförläggningslagen den 31 maj 1963 (nr 246). Bestämmelser om strålskydd finns i strålskydds— lagen den 14 mars 1958 (nr 110) och KK den 19 december 1958 (nr 652) med tillämpningsföreskrifter 'till strålskyddslagen, vilka två författningar avser att bereda skydd inte blott för personer, sysselsatta med radiologiskt arbete, utan även för patienter och andra. Föreskrifter rörande arbetstidens begräns- ning finns i första hand i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning och vissa andra lagar, vilka ej är aktuella i detta sammanhang, därför att talan inte får föras mot arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt ifrågavarande författningar. Beslut som kan överklagas hos Kungl. Maj:t synes kunna fattas enligt butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608), lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete samt sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr 404) jämte KK den 29 januari 1960 (nr 13) med tillämp- ningsföreskrifter till sistnämnda lag. Förekommande kommunalbesvärsmål och mål om att vara enligt 22 & strålskyddslagen tillfaller kronan ävensom mål om beslut i särskilda fall rörande godkännande av föreståndare, som avses i 4 5 sistnämnda lag, och mål om tillämpning av 21 å allmänna ord- ningsstadgan behandlas i andra sammanhang och faller utanför ramen för detta avsnitt.

Regeringsrätten äger upptaga och avgöra jämlikt 2 5 16:0) tredje och fjärde styckena regeringsrättslagen dels mål om förbud, föreläggande eller föreskrifter enligt någon av 53—59 55 arbetarskyddslagen, dels ock mål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd, förbud, föreläggande eller före- skrifter enligt strålskyddslagen, så framt ej beslutet rör fråga som avses i 5 g tredje stycket eller 12 5 första stycket, ävensom jämlikt 2 5 18:0) rege- ringsrättslagen handräckningsmål. Tillämpligt är också stadgandet i 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen angående regeringsrättens behörig-

het i mål om föreläggande vid vite. Beträffande kompetensfördelningen i frå- ga om besvärsmål, som rör tillämpningen av skogsförläggningslagen, synes en viss oklarhet råda. Därest ifrågavarande mål kan likställas med hälsovårds- mål, gäller de förut behandlade bestämmelserna i 2 5 16:0) första stycket regeringsrättslagen angående regeringsrättens behörighet i mål om med- delande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt för- fattningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården.

De besvärsmål, som inte enligt vad ovan sagts prövas av regeringsrätten, avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Rör klagan fastställelse av kommunalt beslut rörande förbud mot barns idkande av viss försäljning enligt 1926 års lag angående meddelande av sådant förbud eller rörande avvikelser från butiksstängningslagen, skall jämlikt 2 5 2:0) första stycket och 3 5 första stycket regeringsrättslagen regeringsrätten först avgiva utlåtande i ärendet.

Utredningsmannen (bet. s. 426—430)

Inga stora förändringar i sak föreslås beträffande kompetensfördelningen.

Mål om beslut rörande individuella förbud, förelägganden eller föreskrifter enligt nu ifrågavarande lagstiftning omfattas av utredningsmannens all— männa regel om regeringsrättens behörighet i mål avseende individuella påbud att något göra, tåla eller underlåta. Såvitt angår strålskyddslagen undantages liksom nu från regeringsrättens behörighet mål avseende sådana särskilda föreskrifter, som strålskyddsmyndigheten enligt 5 € tredje stycket samma lag äger knyta till ett enligt atomenergilagen meddelat tillstånd. Detta undantag sammanhänger med att tillståndsgivningen enligt atomenergilagen ansetts böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Besvär som rör förordnande enligt 18 & strålskyddslagen om omhänder— tagande av radioaktivt ämne m. m. eller försegling genom polismyndig- hets försorg av anläggning eller anordning innefattas i utredningsmannens förslag om regeringsrättens behörighet i mål om omhändertagande och handräckning.

Utredningsmannen föreslår vidare att liksom nu mål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd enligt strålskyddslagen, med undantag av beslut röran- de medgivande som avses i 12 5 första stycket samma lag, skall avgöras av regeringsrätten. Utredningsmannens motivering härför är att de tillstånds— frågor som här avses inte, såsom flertalet andra dispensfrågor enligt arbetar- skyddslagstiftningen, har karaktären av eftergifter från legala föreskrifter utan åsyftar att möjliggöra offentlig kontroll över en verksamhet, som är förenad med betydande skaderisker. Det synes därför utredningsmannen ligga närmast till hands att jämställa tillståndsprövningen med den som sker enligt hälsovårdsförfattningarna.

Mål om återkallelse av särskilt tillstånd enligt butikstängningslagen till annan affärstid än den vanliga omfattas av utredningsmannens förslag rörande regeringsrättens behörighet i mål om återkallelse av ett för särskilt

fall meddelat tillstånd. Här är fråga om en ändring i gällande kompetens— fördelning.

I övrigt skall de mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, enligt utrednings- mannens förslag avgöras av regeringen. Ingen ändring föreslås beträffande handläggningen av besvärsärenden avseende fastställelse av kommunalt beslut.

Yttrande

Landsorganisationen i Sverige tillstyrker huvudregeln att mål, som rör före- läggande eller förbud, avgöres av regeringsrätten, medan övriga mål — an- gående tillstånd, dispens m. m. -— handlägges av regeringen.

Förvaltningsdomstolskommittén

Mål om förbud, föreläggande eller föreskrift enligt någon av 53—59 55 arbe- tarskyddslagen torde i överensstämmelse med vad som nu gäller böra prövas av administrativ domstol.

Ovissheten om kompetensfördelningen beträffande mål rörande tillämp- ningen av skogsförläggningslagen synes böra undanröjas. Mål om förbud eller föreläggande enligt 13, 14, 15 eller 17 å skogsförläggningslagen är lik— artade med sådana mål rörande tillämpningen av arbetarskyddslagen, som enligt vad ovan sagts bör handläggas av administrativ domstol, och hör till följd därav hänföras till förvaltningsdomstols kompetensområde.

Mål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd, godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller vitesföreläggande enligt strål— skyddslagen torde likaledes böra handläggas av administrativ domstol. Undantag torde dock i överensstämmelse med gällande rätt böra göras för mål om beslut rörande fråga som avses i 5 & tredje stycket eller 12 5 första stycket i lagen.

Förekommande mål om handräckning torde böra prövas av administrativ domstol.

Övriga ärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, torde lämpligen böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Till regeringens kompetensområde kom- mer således enligt kommitténs förslag -— i överensstämmelse med gällande rätt —— att höra bl. a. mål om meddelande av tillstånd av olika slag enligt arbetarskyddslagen och mål jämlikt butikstängningslagen om meddelande av särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga. För att en enhetlig rättstillämpning i görligaste mån skall tryggas torde mål om återkallelse av särskilt tillstånd enligt butikstängningslagen också i fortsättningen böra prövas av regeringen. Påpekas bör att enligt uttrycklig föreskrift i butik— stängningslagen ifrågavarande tillstånd kan meddelas för viss tid eller tills vidare. Detta förhållande accentuerar lämpligheten av en enhetlig prövning av ärendena om meddelande och om återkallande av tillstånd.

Anledning torde saknas att frångå gällande ordning att regeringsrättens

utlåtande skall föreligga, då regeringen avgör besvärsmål om fastställelse av kommunalt beslut enligt butikstängningslagen eller lagen angående med- delande av förbud för barn att idka viss försäljning.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 73 & arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), förslag till lag om ändrad lydelse av 23 & skogsförläggningslagen den 31 maj 1963 (nr 246) och förslag till lag om ändrad lydelse av 29 & strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110) samt _ såvitt angår handräckningsmål enligt annan författning än arbetarskyddslagen — i förslaget till lag om rikets kammar- rätter. Om att regeringsrätten skall avgiva utlåtande i besvärsmål rörande fastställelse av kommunala beslut stadgas i förslaget till lag om regerings- rätten.

Författningsförslag nr 1, 2 och 159—161.

136 ) Mål om tillämpning av förordningen om brandfarliga varor

I detta avsnitt behandlas mål om tillämpning av förordningen den 1 decem- ber 1961 (nr 568) om brandfarliga varor.

Regeringsrätten har att upptaga och avgöra enligt 2 5 14:0) femte stycket regeringsrättslagen mål om anmälan om idkande av näringsyrke och enligt 2 5 16:0) femte stycket samma lag mål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd eller föreläggande enligt förordningen. Även bestämmelsen i 2 & 17:o) tionde stycket regeringsrättslagen om regeringsrättens behörighet i mål om föreläggande vid vite äger tillämpning.

Övriga besvärsärenden enligt förordningen prövas av Kungl. Maj :t i stats- rådet.

När utredningsmannens betänkande avgavs, gällde en äldre förordning angående eldfarliga oljor. Förslag till ny förordning hade framlagts.

Utredningsmannen (bet. &. 275—480 samt 298 och 299)

Tillståndsgivningen enligt förordningen måste antagas ha den innebörd, att tillstånd skall lämnas, om hinder ej möter från brandskydds- eller vatten— föroreningssynpunkt. Någon befogenhet att motsätta sig företaget i och för sig synes myndigheterna ej äga. Tillståndsgivningen får anses ha samma karaktär som byggnadslov. Utredningsmannen föreslår därför, att mål om meddelande och återkallande av tillstånd enligt förordningen skall avgöras av regeringsrätten.

Enligt utredningsmannens generella förslag beträffande individuella på- bud skall också mål om sådana påbud enligt nu ifrågavarande förordning tillhöra regeringsrättens kompetensområde.

Mål om anmälan enligt förordningen angående eldfarliga oljor rörande idkande av näringsyrke skall enligt utredningsmannens förslag likaledes prövas av regeringsrätten.

Yttranden

Då rent tekniska synpunkter är avgörande för frågan, om begärt tillstånd skall beviljas eller ej, och skönsmässiga bedömanden klart överväger de rättsliga, synes det kommerskollegium som om Kungl. Maj:t i statsrådet ej är mindre skickad än regeringsrätten att handha den slutliga prövningen av tillståndsärendena enligt nu ifrågavarande förordning. Överståthållarämbe— tet och länsstyrelsen i Stockholms län ansåg likaledes, att regeringen borde avgöra förevarande tillståndsfrågor.

Förvaltningsdomstolskommittén

Frågor om tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor prövas i all- mänhet i första instans av byggnadsnämnd. En samordning sker av hand- läggningen av frågan om byggnadslov, där sådant kräves, och frågan om tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor. Dessa frågor brukar ha ett nära samband. Även tillståndsärenden, som ej har direkt anknytning till ärenden om byggnadslov, brukar röra byggnader eller iordningställande i byggnad av anordningar av sådant slag, som uppmärksammats i byggnads— lagstiftningen. Sambandet mellan frågorna om byggnadslov och frågorna om tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor synes tala för att mål, som rör sådana tillstånd, bör handläggas i samma ordning som gäller för mål om byggnadslov. Kommittén föreslår därför att besvärsmål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor skall prövas av administrativ domstol. Med mål om meddelande eller åter- kallande av tillstånd torde böra likställas mål om förhandsbesked, om med- givande till försöksdrift och om besked efter avsyning att anläggning eller anordning får tagas i bruk.

Även mål om beslut i särskilda fall rörande föreläggande enligt förord- ningen om brandfarliga varor synes i överensstämmelse med vad som nu gäller böra avgöras av administrativ domstol.

Från rättsskyddssynpunkt synes det ej påkallat att till administrativ dom- stols kompetensområde hänföra ärenden om sådana anmälningar till brand— chefen om yrkesmässig hantering eller försäljning, som omförmäles i 33 å andra stycket och 45 å andra stycket. Ifrågavarande anmälningsärenden är, såsom tidigare sagts, av mycket enkel beskaffenhet och skiljer sig inte i sak från ärendena rörande anmälan om förråd enligt 25 Q 1 mom. tredje stycket. Kommittén föreslår därför att samtliga anmälningsärenden enligt förord- ningen i händelse av besvär skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand.

Övriga ärenden rörande tillämpning av förordningen om brandfarliga varor är av den natur att de synes böra hänföras till regeringens kompetens- område.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen har intagits

i förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 5 förordningen den 1 decem- ber 1961 (nr 568) om brandfarliga varor. Författningsförslag nr 162.

137 ) Mål om förbud mot viss verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Enligt 9 5 lagen den 30 juni 1960 (nr 409) om förbud i vissa fall mot verk- samhet på hälso- och sjukvårdens område äger medicinalstyrelsen meddela förbud för person, som genom laga kraft ägande dom övertygats om hälso- farligt kvacksalveri, att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet inne- bärande att vederbörande mot ersättning undersöker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte.

Regeringsrätten äger enligt 2 5 14:0) tolfte stycket regeringsrättslagen upptaga och avgöra mål om förbud jämlikt nyssnämnda lagrum.

Förvalmingsdomstolskommittén

I förevarande mål är det huvudsakligen fråga om en prövning av veder- börandes kunskaper och omdöme och av lämpligheten av att personen i fråga mot bakgrunden av sina förutsättningar härvidlag får fortsätta sin verk- samhet. Målen har emellertid också inslag av rättslig karaktär. Det rör sig här om en bedömning liknande den som sker i mål om återkallelse av legi- timation för läkare. Det synes därför naturligt att dessa två målgrupper i fullföljdshänseende behandlas på samma sätt. Kommittén föreslår därför, att mål om förbud varom här är fråga skall prövas av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 11 5 lagen den 30 juni 1960 (nr 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Författningsförslag nr 163.

138) Mål om oljelagring och oljeavgift

Här behandlas mål om tillämpning av KF den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring m. m. och KF samma dag (nr 344) om oljeavgift m. m.

Samtliga hithörande mål — även mål om föreläggande vid vite — prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans.

Utredningsmannen (bet. s. 129—136 och 446—448) Beslut om fördelning av den i oljelagringsförordningen behandlade lagrings- skyldigheten innebär ett påbud, varigenom en ofta ekonomiskt betungande förpliktelse ålägges. Vidare är att beakta att fördelningens verkställande förutsätter prövning, huruvida lagringsskyldighet författningsenligt före-

ligger, samt att fördelningen skall ske inte efter en mer eller mindre fri skönsprövning utan i görlig mån efter vissa i förordningen fastslagna grun- der. Ärendena måste därför anses vara av övervägande judiciell karaktär. Några praktiska skäl för bibehållande av den nuvarande kompetensfördel— ningen, vilka kan uppväga de principiella, föreligger ej såvitt utrednings- mannen kan bedöma. Härtill kommer att ett starkt behov av rättsskydd före- ligger, därför att det kan bli fråga om mycket höga vitesbelopp. Utrednings— mannen anser därför att något undantag från den av honom föreslagna all— männa regeln om regeringsrättens behörighet i mål om individuella påbud inte bör göras när det gäller nu ifrågavarande beslut.

Mål om dispens från lagrings- eller förvaringsskyldigheten bör enligt ut- redningsmannens mening prövas av regeringen. Såsom särskild'anledning härtill nämnes att vid dispensgivningen inte blott billighetsskäl utan även hänsyn till allmänt gagn bör beaktas.

Förelägganden enligt oljelagringsförordningen om fullgörande av upp- giftsskyldighet, lämnande av tillträde till lager 111. m. omfattas lik—& den förstnämnda målgruppen av utredningsmannens förslag om regeringsrät- tens behörighet i mål om individuella påbud.

I fråga om oljeavgiften framhåller utredningsmannen, att densamma är en allmän utskyld, att den bestämmes av offentlig myndighet efter vissa i författning angivna normer och att den får utmätas utan föregående dom- stolsprövning. Avgifterna uppgår merendels till stora belopp. I mål om ut- görande av olj eavgift möter det rent rättsliga spörsmålet, huruvida de stad- gade betingelserna för skyldighet att erlägga sådan avgift föreligger. Även bestämmandet av oljeavgiftens storlek är väsentligen en rättstillämpnings- fråga. Utrymmet för ett mera fritt, subjektivt bedömande är enligt utred- ningsmannens mening mycket begränsat. Prövningen av eftergift skiljer sig inte i principiellt hänseende från den som sedan gammalt ankommit på rege- ringsrätten i andra skattemål. På huvudsakligen nu anförda grunder finner utredningsmannen ej skäl att undantaga mål om oljeavgift från regerings- rättens kompetensområde. Även mål om föreläggande att ställa säkerhet enligt 6 & oljeavgiftsförordningen hänföres av utredningsmannen till rege— ringsrättens prövning.

Yttranden

Riksnämnden för ekonomisk försuarsberedskap framhåller att utbyggnaden av våra oljelager utgör ett led i det ekonomiska beredskapsarbetet. Ett all- mänt intresse måste därför anses föreligga att mål rörande lagring skall handläggas av regeringen. Härtill kommer att vid tillämpningen av oljelag— ringsförordningen många gånger rena bedömningsfrågor kan uppstå. Riks- nämnden finner därför övervägande skäl tala för att besvär över beslut enligt oljelagringsförordningen även i fortsättningen bör avgöras av regeringen.. Även prövningen av mål om oljeavgift bör enligt riksnämndens uppfattning kvarliggahos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Regeringsrättens flesta ledamöter anser att de av utredningsmannen an- förda skälen för att mål om påbud rörande fördelning av lagringsskyldig- heten bör prövas av regeringsrätten i och för sig är bärande. Starka skäl anses emellertid å andra sidan kunna åberopas för att föra dessa mål till regeringen. Det allmänna har ett betydande intresse i olj elagringen, eftersom denna utgör ett viktigt led i landets beredskap. I detta hänseende står beslu- ten om oljelagring nära de allmänna förfogandena och rekvisitionerna, vilka faller inom regeringens kompetensområde. Även om det kan vara föremål för tvekan, huruvida regeringen eller regeringsrätten skall pröva de nyss- nämnda målen, anses de sist anförda skälen för att regeringen alltjämt skall avgöra dem överväga. Vid sådant förhållande anses anledning saknas att låta regeringsrätten handlägga de mindre viktiga målen om föreläggande att fullgöra uppgiftsskyldighet m. m. Beträffande målen om uttagande av olje- avgift anser ledamöterna övervägande skäl tala för att bibehålla gällande lags undantagsregel och att sålunda låta dessa mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Särskilt i mål om nedsättning eller efterskänkande av sådan avgift har enligt ledamöternas uppfattning prövningen i så hög grad karak— tären av lämplighetsbedömning att besvären bör handläggas av regeringen. "Även målen om ställande av säkerhet för oljeavgift synes ledamöterna böra prövas av regeringen.

Överståthållarämbetet uttalar att mål om lagringsskyldighetens bestäm- mande i så hög grad torde vara beroende av lämplighetsavgöranden, att de- samma bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Inte heller länsstyrelsen i Jämtlands län är helt övertygad om lämpligheten av utredningsmannens för- slag beträffande sistnämnda mål.

Förvaltningsdomstolskommittén Den genom oljelagringsförordningen reglerade lagringen av mineraloljor är av betydelse för den ekonomiska försvarsberedskapen. Den har emellertid även ett rent fredsmässigt syfte. Sålunda skall den bl. a. trygga energiför— sörjningens behov av mineraloljor i fall av avbrott i tillförseln på grund av ishinder. '

Då tillsynsmyndigheten enligt 4 & bestämmer lagringsskyldighetens för- delning, har myndigheten att följa bestämda i oljelagringsförordningen (5— 7 55) angivna normer. Prövningen har således en rent rättslig karaktär. Något utrymme för en skönsmässig bedömning finns inte. Detsamma gäller beträffande tillsynsmyndighetens beslut rörande lagringsskyldighetens för- delning såvitt angår de oljemängder som enligt Kungl. Maj:ts beslut (8 5 andra stycket) skall förvaras i bergrum eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning. Kom— mittén föreslår därför att talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 5 eller rörande fördelningen av den lagringsskyldighet, som avses i 8 5 andra stycket, skall föras hos administrativ domstol.

»

Vitesföreläggande enligt 18 eller 19 & oljelagringsförordningen kan med- delas endast om vederbörande försummat att fullgöra sina i författnings— rummen angivna skyldigheter. Målen har därför övervägande en rättslig karaktär, även om vissa lämplighetsfrågor kan möta i desamma. Det synes kommittén inte nödvändigt att regeringen förbehålles avgörandet av dessa besvärsmål. Kommittén förordar därför att klagan över tillsynsmyndig— hetens beslut enligt 18 eller 19 5 skall handläggas av administrativ domstol.

Talan mot annat tillsynsmyndighetens beslut enligt oljelagringsförord- ningen synes kommittén böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Således bör bl. a. mål om godtagande eller föreskrift enligt 8 5 första eller tredje stycket och mål om dispens enligt 9 eller 10 5 handläggas av regeringen. För denna kompetensfördelning talar att i sistnämnda mål hänsyn i hög grad måste tagas till försvarsberedskapens krav och till billighetssynpunkter.

I mål om oljeavgift förekommer rättsliga spörsmål rörande förhanden- varon av de stadgade betingelserna för skyldighet att erlägga oljeavgift och rörande avgiftens beräkning. Bestämmelserna i 8 och 9 55 förordningen om oljeavgift m. m. ger visserligen visst utrymme för en skälighetsprövning när det gäller nedsättning, eftergift och återbäring av sådan avgift. Författnings— bestämmelserna i fråga anger dock i huvudsak de riktlinjer efter vilka pröv- ningen skall ske. Kommittén finner därför övervägande skäl tala för att be— svärsmål rörande tillämpningen av förordningen om oljeavgift m.m. bör prövas av administrativ domstol. Undantag torde dock böra göras för åren- den om föreläggande att ställa säkerhet enligt 6 5 första stycket. Sådana ärenden innefattar i så hög grad en fri skälighets- och lämplighetsbedömning att det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet att i sista hand taga ställning till desamma. Anföres besvär över tillämpningsföreskrifter som till—' synsmyndigheten enligt 12 5 efter bemyndigande av Kungl. Maj:t meddelar, bör sådana besvär likaledes prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om den ovan förordade kompetensfördelningen har intagits i förslag till förordning om ändrad lydelse av 22 5 förordningen den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring m. m. och förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 å förordningen den 31 maj 1957 (nr 344) om oljeavgift m. m.

Författningsförslag nr 164 och 165.

139 ) Mål om ianspråktagande av investeringsfond

Arbetsmarknadsstyrelsen kan komma att [besluta att investeringsfond får eller skall tagas i anspråk. Huvudbestämmelserna i ämnet finns i KF den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder och KF den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Hithörande besvärsärenden avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen I utredningsmannens betänkande omnämnes inte särskilt nu ifrågavarande målgrupp. Av utredningsmannens lagförslag torde följa, att mål om beslut av kollektiv karaktär skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet och att av beslut rörande visst eller vissa företag mål om beviljande av tillstånd att taga investeringsfond i anspråk skall handläggas av Kungl. Maj:t i stats- rådet, medan mål om återkallande av sådant .tillstånd eller om beslut att investeringsfond skall tagas i anspråk tillhör regeringsrättens kompetens- område.

Yttrande

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att ärendena om ianspråktagande av investeringsfonder berör regeringens ekonomiska politik och är ett av med- len i denna. Härtill kommer att i vissa ärenden om ianspråktagande av in- vesteringsfonder endast Kungl. Maj:t i statsrådet äger fatta beslut och att i vissa andra sådana ärenden arbetsmarknadsstyrelsens beslut förutsätter en delegation från Kungl. Maj:t. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening bör därför alla mål om ianspråktagande av investeringsfonder slutligt hand- läggas av regeringen.

Förvalmingsdomstolskommittén

På de av arbetsmarknadsstyrelsen anförda grunderna anser kommittén att samtliga ärenden, i vilka besvär anföres över beslut av arbetsmarknadssty- relsen rörande ianspråktagande av investeringsfond, bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

140 ) Mål om prisreglering Här behandlas mål om tillämpning av allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236). Mål angående debitering, indrivning m.m. av pris- regleringsavgifter faller inom ramen för ett annat avsnitt.

De besvärsärenden, om vilka här är fråga, handlägges av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 444 och 445) De föreskrifter, som kan meddelas enligt allmänna prisregleringslagen, har i allmänhet generell karaktär, men det kan även förekomma beslut som riktar sig till viss person. Priskontrollen är ett viktigt led i den ekonomiska politiken och regeringen har behov av handlingsfrihet i dessa för det all— männa hushållet utomordentligt viktiga frågor. Denna grundtanke har kom- mit till uttryck i lagen, som principiellt tillägger regeringen beslutande-

rätten men giver regeringen frihet att delegera beslutanderätten i större eller mindre omfattning. Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen att besvärsärenden rörande påbud enligt prisregleringslagen, även individuella sådana, skall handläggas av regeringen. Samma kompetensfördelning anses böra gälla beträffande besvärsärenden rörande tillståndsgivning enligt lagen.

Yttranden

Stockholms handelskammare förklarar att erfarenheterna under det se- naste världskriget ger handelskammaren särskild anledning att understryka vikten av garantier för den enskildes rättsskydd i priskontrollfrågor. Den omständigheten att till följd av lagens utformning rättslig kontroll över huvud inte kan utövas över de i praktiken säkerligen mycket få fall, där beslutanderätten bibehållits hos regeringen, kan enligt handelskammarens mening inte få leda till att intresset för den enskilde att vinna rättsskydds- garantier mot underordnad myndighets beslut ej beaktas. Handelskamma- ren finner det angeläget att besvärsmål rörande beslut enligt allmänna pris— regleringslagen hänföres till regeringsrättens avgörande. Sveriges industri- förbund hemställer under åberopande av ungefär samma skäl att besvär i priskontrollärenden, som primärt berör viss företagare eller grupp av före- tagare, skall handläggas av regeringsrätten. Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund förordar på motsvarande grunder att regerings- rätten skall avgöra mål om individuella påbud enligt prisregleringslagen.

Förvaltningsdomstolskommittén Allmänna prisregleringslagen är ett viktigt instrument för att under kritiska förhållanden motverka allvarliga stegringar av det allmänna prisläget i lan- det. Lagen är i första hand avsedd för fall av krig eller krigsfara. Vid av- görandet av kompetensfördelningsfrågan måste beaktas att tillämpningen av lagen är av stor betydelse för samhällsekonomin. Härtill kommer att un— der krig och krisartade förhållanden det är särskilt svårt att utarbeta all- männa tillämpningsföreskrifter och anvisningar, som ger entydigt besked i alla tänkbara fall. Det torde från samhällets synpunkt vara mest ända- målsenligt att den prejudikatbildning på priskontrollområdet, som sker ge— nom avgörandet av enskilda besvärsärenden, ligger i händerna på Kungl. Maj:t i statsrådet, som har »att styra prisregleringen. I de lägen, om vilka fråga är, torde det allmännas intresse av en effektiv priskontroll få anses överväga de enskildas intresse av en domstolsprövning av hithörande ären- den. Understrykas bör, att i vid utsträckning samhällsekonomiska syn- punkter och lämplighetssynpunkter måste anläggas vid avgörandet av åren- dena. Påpekas bör också att enligt allmänna prisregleringslagen beslutande- rätten i grundläggande »frågor primärt tillkommer Kungl. Maj:t och att priskontrollmyndighetens rätt att bestämma i hithörande frågor är bero- ende av ett delegationsbeslut av Kungl. Maj:t. Denna omständighet talar

också för att besvär över priskontrollmyndighetens beslut bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att de besvärsärenden, om vilka fråga är i detta avsnitt, även i fortsättningen skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

141) Mål om förfogande och rekvisition m. m. I detta avsnitt behandlas mål om förfogande och rekvisition och om andra påbud enligt allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279), rekvisi- tionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), beredskapsförfogandelagen samma dag (nr 584), rekvisitionsförordningen samma dag (nr 586), 8 kap. civil- försvarslagen den 22 april 1960 (nr 74), lagen den 17 juni 1932 (nr 242) om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m.m. för ord- ningsmaktens behov, 7 a & krigssjukvårdslagen den 27 november 1953 (nr 688), 7 5 lagen den 15 december 1961 (nr 655) om undanförsel och för- störing, uttagningskungörelsen den 29 mars 1963 (nr 110) och lagen den 26 juni 1948 (nr 390) om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap. Mål om förfogan- de enligt lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlåggningar m. m. be- handlas i annat sammanhang.

Regeringsrätten äger upptaga och avgöra enligt 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen mål om föreläggande vid vite och mål om utdömande av vite samt enligt 2 & 18:o) samma lag handräckningsmål.

Övriga mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, prövas i sista hand av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. :. 442, 443, 464—467 samt 473 och 474) Mål som avser påbud enligt 3—9 55 allmänna förfogandelagen bör hand- läggas av Kungl. Maj :.t i statsrådet, därför att ett sådant påbud avser att säkra genomförandet av en viss hushållningsplan och utgör ett led i rege- ringens allmänna politik. Även mål rörande påbud, som innefattar rekvisi- tion, skall enligt förslaget prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet på grund av ifrågavarande måls betydelse för det allmänna.

Övriga mål om individuella påbud om vilka i detta avsnitt är fråga —-— så- som mål om uppgiftsskyldighet enligt allmänna förfogandelagen —— skall enligt utredningsmannens förslag upptagas och avgöras av regeringsrätten. Detsamma gäller mål om utdömande av vite och mål om handräckning eller annat tvångsutförande.

Yttranden Stockholms handelskammare framhåller att lförfoganden och rekvisitioner kan medföra djupgående ingrepp i den enskildes rätt. Även om de kris-för-

hållanden, under vilka ifrågavarande lagar är avsedda att tillämpas, måste förutsätta ett betydande mått av handlingsfrihet för statsmakterna, får detta dock inte leda till godtycklighet i avgörandena. Den enskildes krav på följdriktighet och rättssäkerhet måste städse beaktas. Det är därför enligt handelskammarens mening angeläget att besvärsmål rörande beslut enligt 3—9 55 allmänna förfogandelagen eller andra författningar om rekvisition hänföres till regeringsrättens avgörande.

Sveriges industriförbund, som hemställer att besvär i priskontrollärenden vilka primärt berör viss företagare eller grupp av företagare skall hand- läggas av regeringsrätten, anser att likartade synpunkter torde kunna läg- gas på utre-dningsmannens förslag rörande individuella påbud enligt all- männa förfogandelagen.

Sveriges köpmannaförbund förordar att regeringsrätten skall handlägga besvär avseende individuella påbud enligt allmänna förfogandelagen eller annan författning om rekvisition. Samma inställning har Sveriges grossist- förbund.

Förvaltningsdomstolskommittén Förfogande- och rekvisitionslagstiftningen avser att tillgodose samhällsvik— tiga behov i krisartade situationer. Då Kungl. Maj:t har ansvaret för att samhället fungerar även under extraordinära förhållanden, bör regeringen och inte domstol bestämma, huruvida, när och i vilken omfattning förfogan- den och rekvisitioner skall tillgripas. I vissa situationer måste myndighe— terna ha mycket stor handlingsfrihet. Påpekas bör också att enligt allmänna förfogandelagen beslutanderätten primärt ligger hos Kungl. Maj:t med rätt för Kungl. Maj:t att överlämna avgörandena åt myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer. Även denna lagens konstruktion talar för att förekom— mande besvärsärenden rörande förfogande avgöres av Kungl. Maj:t i stats- rådet. I enlighet med det anförda föreslår kommittén att ärenden rörande rekvisition eller förfogande skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans.

De övriga påbud, som beröres i de författningar om vilka här är fråga, är ' av mindre ingripande betydelse för den enskilde än beslut om förfogande eller rekvisition. Det rör sig i främsta rummet om ålägganden att lämna uppgifter och att tillhandahålla gods för besiktning o. d. Försvarsbered- skaps— och liknande lämplighetssynpunkter är avgörande för i vilken ut- sträckning sådana påbud bör meddelas. Med hänsyn till angivna förhållan- den förordar kommittén att också ärenden rörande sådana påbud i sista hand skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Undantag torde dock böra göras beträffande mål om föreläggande vid vite. Sådana mål bör prövas av administrativ domstol. Detsamma bör gälla mål om utdömande av vite samt mål om handräckning.

Bestänunelser om administrativ domstols kompetens i nyssnämnda mål

har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter. Såvitt angår civil- försvarslagen finns föreskrifter om kompetensfördelningen i det förut om- nämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 83 & civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74).

F örfattningsförslag nr 2 och 30.

142 ) Mål om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

Här behandlas mål om tillämpning av lagen den 1 juni 1956 (nr 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Mål om an- teckning i kartellregister och om ersättning för inställelse faller dock utan- för ramen för detta avsnitt, därför att dessa mål beröres i andra samman- hang.

Regeringsrätten äger enligt 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen upptaga och avgöra mål om föreläggande vid vite.

Övriga besvärsärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, pröva-s av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 445 och 446)

Mål rörande upplysnings- och editionsplikt enligt förevarande lag är av rättslig beskaffenhet. Målen torde i allmänhet vara av stor vikt »för yrkes- utövaren och djupt ingripa i hans rätt. Meningen är att inhämtade uppgif- ter skall i viss utsträckning publiceras. Behovet av rättsskydd är betydande. Mycket starka skäl anses därför tala för att nu ifrågavarande besvärsmål bör handläggas av regeringsrätten. Målen omfattas av den av utrednings- mannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål om individuell-a påbud.

Förvaltningsdomstolskommittén Myndigheternas befogenhet att inhämta uppgifter med stöd av uppgifts- skyldighetslagen är mycket omfattande. I besvärsärenden torde därför säl- lan fråga uppkomma om lagligheten av myndighetens infordran av upp- gifter. Vissa lämplighetsfrågor torde oftare kunna bli aktuella. Sålunda kan exempelvis klaganden vid besvär vilja göra gällande, att uppgiftsläm— nandet blir orimligt betungande för honom, att de infordrade uppgifterna inte erfordras för den avsedda undersökningen eller att uppgifterna inte bör inhämtas, därför att de ger en skev bild av det verkliga förhållandet. Även frågan om prioriteten mellan olika undersökningsprojekt torde be- svärsvägen kunna aktualiseras. Observeras bör vidare i sammanhanget att enligt 20 5 lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar det är Kungl. Maj:t i statsrådet som be- stämmer i vilka fall inkomna upplysningar om viss företagares affärs— eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, får

utlämnas innan tjugo år förflutit från handlingens datum. Understrykas bör också att näringspolitiska och prispolitiska synpunkter är av betydelse när myndigheterna bestämmer i vilken omfattning och vid vilken tidpunkt uppgifter skall infordras med stöd av 1956 års lag. Mot nu angivna bak- grund finner kommittén övervägande skäl tala (för att prövningen av be- svärsärenden om skyldighet att lämna uppgifter enligt uppgiftsskyldighets— lagen bör handhavas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vid sådant förhållande torde Kungl. Maj:t i statsrådet även böra pröva besvärsmål om föreläggande att tillhandahålla handlingar och om kallelse till inställelse inför myndig- heten. Mål om föreläggande vid vite torde dock liksom hittills böra tillhöra administrativ domstols kompetensområde.

Bestämmelse om administrativ domstols kompetens i vitesmålen återfin- nes i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

143 ) Mål om tillämpning av vissa lagar rörande kommuns skyldigheter vid krig m. m.

Här behandlas besvär över länsstyrelses beslut enligt lagen den 20 mars 1964 (nr 47) om krigshjälp, lagen samma dag (nr 63) om kommunal be- redskap och lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för knomInun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter. Mål om stats- bidrag och mål om bildande av kommunalt kristidsförbun—d faller inom ra- men för andra avsnitt.

Av de mål, om vilka i detta avsnitt är fråga, skall regeringsrätten jämlikt 2 5 17 :o) tionde stycket regeringsrättslagen upptaga och avgöra mål om före— läggande eller utdömande av vite enligt 5 5 i 1939 års lag.

Övriga hithörande besvärsärenden _ även ärenden om föreläggande av vite enligt lagen om kommunal beredskap och ärenden om ersättning av statsmedel för kostnader som kommun fått vidkännas på grund av stad- gande i nyssnämnda lag eller lagen om krigshjälp —— prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen behandlade inte särskilt 1939 års lag. Hans allmänna förslag om regeringsrättens kompetens i mål om individuella påbud, mål om utdömande av vite och mål om tvångsutförande ägde avseende även på målen enligt ifrågavarande lag. Inte i något remissyttrande berördes målen enligt nämnda lag.

Förvaltningsdomstolskommittén

Vid bedömandet av vilka skyldigheter som skall åläggas kommunerna med stöd av förevarande lagar måste hänsyn tagas till totalförsvarets behov. Detta förhållande talar med särskild styrka för att besvär över länsstyrel- ses beslut rörande kommuns ifrågavarande skyldigheter bör prövas av

Kungl. Maj :t i statsrådet, som har det yttersta ansvaret för att totalförsva- ret =fungerar på avsett sätt. Den sålunda föreslagna kompetensfördelningen bör gälla även beträffande mål om föreläggande av vite enligt såväl lagen om kommunal beredskap som 1939 års lag. Mål om utdömande av vite en— ligt sistnämnda lag torde på grund av målens utpräglat rättsliga karaktär böra handläggas av administrativ domstol.

Frågor om ersättning av statsmedel till kommun för kostnader, som kom- munen fått vidkännas på grund av stadgande i lagen om kommunal bered- skap eller lagen om krigshjälp, är av den naturen att målen lämpligen i sista hand bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt kommitténs för- slag i ett tidigare avsnitt kommer även målen om statsbidrag till kommun enligt lagen om kommunal beredskap att tillhöra regeringens kompetens— område.

I detta sammanhang vill kommittén erinra om att i det föregående före— slagits att frågor om bildande av kommunalförbund i sista instans skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Även i övrigt torde besvär över läns— styrelses beslut enligt 3 5 andra stycket i 1939 års lag böra avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet. Också återstående besvärsärenden, om vilka fråga är i detta avsnitt, synes böra handläggas av regeringen.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att mål om utdömande av vite skall avgöras av administrativ domstol och att samtliga övriga hit- hörande besvärsärenden skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i det förut om- nämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 5 lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föran- ledda arbetsuppgifter och förslaget till lag om rikets kammarrätter. Författningsförslag nr 2 och 29.

144 ) Mål om individuella påbudi allmänhet

Enligt 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen äger regeringsrätten _ med vissa angivna undantag vilka behandlats i särskilda avsnitt i det före— gående —— upptaga och avgöra mål om föreläggande vid vite.

Såsom framgår av regeringsrättslagen och av den tidigare behandlingen av olika målgrupper äger regeringsrätten dessutom pröva ett antal andra mål om individuella påbud. Någon allmän regel om att regeringsrätten skall handlägga mål rörande individuella påbud finns dock inte för närvarande.

Utredningsmannen (bet. !. 433—444) Vid individuella påbud sker ett ingripande i enskild rätt. Sådana ingripan- den måste ha stöd i lagbud och besluten förutsätter därför väsentligen en lagtolkning. Genom påbud fastslås ett den enskildes pliktförhållande till det allmänna. Vid ett eftersättande riskerar den enskilde i allmänhet att

drabbas av straff, vite, tvångsutförande eller återkallelse av en beviljad rättighet. Påbudet har ofta stor betydelse för den enskilde och vissa påbud kan anses jämförbara med beslut om processuella ingripanden. Anledning saknas att uppställa skilda kompetensregler för å ena sidan de fall där på- följden är vite och å andra sidan de fall där påföljden är en annan. Den om- ständigheten att en författning understundom lämnar myndigheten frihet att i visst fall välja mellan vite och annat tvångsmedel talar också för att skillnad vid kompetensfördelningen ej bör göras med hänsyn till vilket tvångsmedel som användes. Vid kompetensfördelningen bör vidare enligt utredningsmannens mening avseende fästas vid att i dennes förslag inta- gits bestämmelser om behörighet för regeringsrätten att avgöra mål om be- slut avseende tvångsverkställighet samt återkallelse av beviljad rättighet. På nu anförda skäl föreslår utredningsmannen att i katalogen över rege- ringsrättsmål den allmänna bestämmelsen angående mål om föreläggande vid vite skall ersättas med en allmän bestämmelse som fastslår att rege- ringsrätten skall upptaga och avgöra mål om beslut angående meddelande i särskilda fall av påbud att något göra, tåla eller underlåta.

Med påbud avser utredningsmannen förpliktande beslut men däremot inte råd, anvisningar, 'besked, upplysningar eller andra oförbindande förkla- ringar. Under begreppet påbud ingår ej instruktioner, föreskrifter eller be- fallningar, som överordnad myndighet riktar till en underordnad i och för tjänstens utövande. Föreligger besvärsrätt beträffande ett sådant internt förhållande, anses avgöranderätten böra tillkomma Kungl. Maj:t i statsrå- det. Såsom mål om påbud räknar utredningsmannen inte besvär över att vid meddelandet av ett tillstånd detsamma begränsats eller närmare regle— rats genom föreskrifter och villkor. Ett sådant mål hänföres till mål om meddelande av tillstånd och skall prövas av den instans som avgör tillstånds- frågan. Såsom påbud räknas ej heller nya förpliktelser som i efterhand ålägges en tillståndsinnehavare, därest förpliktelserna i fråga kan anses ut— göra direkta inskränkningar av till—ståndet. Mål om sådana förpliktelser är att behandla såsom mål om begränsning av tillstånd.

Utredningsmannen berör i detta sammanhang frågan om påbud mot kommun. I enhetlighetens intresse och därför att inga alldeles särskilda skäl anses tala däremot förordar han _ såsom närmare beröres i andra sam- manhang —— att mål om påbud mot kommun rörande brand- och civilförsvar skall i enlighet med den av honom föreslagna allmänna regeln rörande in- dividuella påbud överflyttas till regeringsrätten. Skulle detta förslag inte vinna bifall, finner han det från systematisk synpunkt lämpligt att alla mål om åläggande för kommun beträffande offentlig skyldighet behandlas av regeringen.

I sammanhanget diskuteras också frågan om kompetensfördelningen i fall där affärsdrivande verk begagnar sig av sin rätt att avstänga abonnent från leverans. Eftersom i sådana mål besvären är av rättslig beskaffenhet

och det synes utredningsmannen bättre både för abonnenten och för stats- verket att tvisten på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt kan lösas den enklare och billigare administrativa besvärsvägen än att den instämmes till allmän domstol förordas att inte heller i detta fall något undantag göres från regeln om regeringsrättens behörighet att pröva indi- viduella påbud.

Beträffande vissa uppräknade fall finner utredningsmannen att särskilda skäl bör föranleda att mål om individuella påbud bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Dessa undantag från huvudregeln har behandlats i olika avsnitt i det föregående och beröres därför inte närmare här.

Besvär som anföres över beslut rörande upphävande eller ändring av på- bud anses böra prövas av samma myndighet som är behörig att upptaga be- svär rörande påbudets meddelande. En särskild bestämmelse härom har ut- redningsmannen i tydlighetens intresse upptagit i regeringsrättslagens enumeration.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter förordar flera undantag från regeln om regeringsrättens behörighet i mål om individuella påbud än vad utrednings- mannen gör. Dessa undantag har i allmänhet behandlats i skilda avsnitt i det föregående. Här skall blott nämnas att ledamöterna bl. a. föreslår att mål om påbud mot kommunal samfällighet genomgående skall handläggas av regeringen. Såsom skäl härför anföres, att även om det här är fråga om en rättslig prövning och det oftast rör sig om spörsmål av stor betydelse, det mestadels måste tagas hänsyn till vad som är lämpligt och ändamålsenligt med avseende å organiserandet av kommunens verksamhet. Dessutom krä— ves ej sällan att ifrågavarande verksamhet organiseras på ett sätt, som är lämpligt med hänsyn till hela landets intressen. Vidare anses knappast ett påbud mot kommun normalt drabba denna på ett så kännbart sätt som ett påbud mot enskild träffar denne. Dessa synpunkter finner ledamöterna väga så tungt, att det synes dem vara att föredraga att mål om påbud som avser förpliktelser, vilka ankommer på kommun, landsting eller annan kommunal samfällighet i denna dess egenskap, hänföres till regeringens avgörande. Med kommunal samfällighet likställes del därav, t. ex. municipalsamhälle eller stadsliknande samhälle. Vad angår de fall där affärsdrivande verk begagnar sin rätt att avstänga abonnent från leverans framhåller ledamöterna, att här är fråga om sådana rättsförhållandcn mellan det allmänna och enskild som står de privaträttsliga nära. Enär regeln bör vara att regeringsrätten ej skall pröva besvär, då talan i saken kan föras vid allmän domstol, bör ifråga- varande mål undantagas från bestämmelsen om regeringsrättens behörighet att avgöra mål om individuella påbud. Ingen erinran göres mot förslaget att föreskrifter, instruktioner och befallningar, som överordnad myndighet rik- tar till en underordnad i och för tjänstens utövande, skall prövas av Kungl.

Maj:t i statsrådet. Med hänsyn till den allmänna formulering, som den före- slagna lagtexten erhållit, ifrågasättes om inte däri uttryckligen bör göras undantag för sistnämnda slag av påbud.

Överståthållarämbetet ifrågasätter till en början, huruvida inte besvär, som avser myndighets åtgärd för att framtving-a en generell förpliktelse, närmast har karaktär av en framställning om att av personliga eller andra skäl erhålla befrielse från förpliktelsens fullgörande och därför tillhör den kategori mål som bör handläggas av regeringen. Vidare framhålles att åt- skillnaden i fullföljdshänseende mellan självständiga påbud och sådana påbud, som vid meddelandet av ett tillstånd knytes till detsamma i form av villkor och föreskrifter, synes mana till viss återhållsamhet i fråga om in- förandet av generellt utformade bestämmelser. Den nuvarande särbehand- lingen av just vitesmålen finner ämbetet dock inte tillfredsställande. Åtskil- liga med tvångsmöjligheter förbundna förelägganden är enligt ämbetets mening — oavsett tvångsmedlets art och dess begagnande som påtrycks- medel i det enskilda fallet — av den beskaffenhet att en mera domstols- mässig behandling i högsta instans framstår som önskvärd. Emellertid anses inte varje slag av tvångsmöjlighet lämpligen kunna föranleda, att mål om påbud principiellt hänföres till regeringsrätten. Utgöres tvångsmedlet av en rätt att återkalla eller inskränka en beviljad rättighet, torde enligt ämbe- tets mening detta förhållande ej i och för sig böra få sådan principiell ver— kan. Den enskildes intresse av en rättsprövning hänför sig i detta fall till det eventuella återkallelsebeslutet, och anledning torde därvid inte föreligga att avvika från den kompetensfördelning, som eljest stadgas i fråga om mål angående återkallelse av eller inskränkning i tillstånd eller rättighet. Över- ståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida inte lämpligen de tvångsmedel, vilkas förhandenvaro — oavsett om äventyret utsättes i föreläggandet eller ej —— bör föranleda att mål om föreläggande hänföres till regeringsrätten, bör begränsas till straff- eller vitespåföljd och tvångsutförande. Dessa på— följders straffkaraktär anses motivera en särställning. Enligt ämbetets me- ning bör en regel av sådant innehåll förses med åtskilliga undantag, i första hand de av utredningsmannen föreslagna. Ytterligare anses undantag böra göras i fråga om föreläggande mot kommun enligt brandlagen och civil-för- svarslagen. I fråga om dessa lagar anser ämbetet det i särskild grad moti- verat att regeringsmaktens inflytande säkerställes.

Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig kritis-k mot en allmänt avfat- tad regel rörande individuella påbud, därför att en sådan regel medför att åtskilliga mål av beskaffenhet att inte böra betunga regeringsrätten hän- föres till denna. I annat sammanhang föreslår länsstyrelsen att alla mål om åliggande för kommun eller landsting rörande offentlig skyldighet skall behandlas av Kungl. Maj:t i statsråd—et. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att mål om påbud mot kommun rörande brand- och civilförsvar bör kvar- ligga hos regeringen. Huruvida fördenskull från systematisk synpunkt alla

mål om åläggande för kommun eller landsting beträffande offentlig skyldig- het skall behandlas av Kungl. Maj :t i statsrådet finner länsstyrelsen däremot tveksamt.

Sveriges grossistförbund finner en allmän regel av denna typ särskilt värdefull.

Förvaltningsdomstolskommittén Individuella påbud kan omfatta förpliktelser av mycket olik-a slag. I ett stort antal avsnitt i det föregående rörande tillämpningen av författningar på skilda områden har behandlats frågan huruvida besvärsmål om påbud enligt ifrågavarande författningar bör i sista hand handläggas av admi- nistrativ domstol eller av Kungl. Maj :t i statsrådet. I vissa fall har målen av kommittén hänförts till administrativ domstols prövning. I andra fall har övervägande skäl ansetts tala för att ifrågavarande mål bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Sistnämnda ståndpunkt har intagits i betydligt flera fall än vad utredningsmannen förordat.

Ett änmesområde, som inte av utredningsmannen behandlats i något sär- skilt avsnitt, är infordrandet av statistiska uppgifter för skilda ändamål. Individuella dylika infordranden omfattas av den av utredningsmannen föreslagna regeln rörande regeringsrättens behörighet i mål om individuella påbud. Eftersom regeringsrättens prövning skall vara allsidig, skulle det enligt utredningsmannens förslag ankomma på den högsta förvaltnings—- domstolen att bedöma inte blott uppgiftsinfordrandets laglighet —— som i all- mänhet torde vara fullt klar _— utan även behövligheten och lämpligheten för det avsedda ändamålet av de begärda uppgifterna. Vid undersökningar på samplingbas skulle domstolen även avgöra, huruvida klagandens invänd— ningar mot det gjorda urvalet av uppgiftslämnare är befogade eller ej. En- ligt kommitténs mening är en domstol inte särskilt skickad att taga ställ- ning till erforderligheten och lämpligheten av de uppgifter som infordras i statistiska sammanhang. Allmänt sett synes övervägande s-käl tala för att besvär rörande uppgiftsinfordrande för statistiska ändamål bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, som förfogar över statistisk expertis.

Kommittén kan inte förorda en generalklausul av innehåll att med vissa uppräknade undantag samtliga besvärsmål rörande individuella påbud skall avgöras av administrativ domstol. Enligt kommitténs uppfattning finns inte tillräcklig grund för att hänföra besvärsärenden rör-ande individuella påbud till administrativ domstols prövning i andra fall än där kommittén redan förordat detta eller där sådant föreslås i det följande. Mot en allmän regel om administrativ domstols prövning av mål om individuella påbud talar, att påbudsärendena i stor utsträckning måste bedömas från näringspoli- tiska eller allmänekonomiska synpunkter eller eljest starkt påverkas av lämplighetsöverväganden av olika slag. Det torde vidare lämpligen höra till— komma Kungl. Maj:t i statsrådet att handlägga påbudsärenden, som är av

väsentlig betydelse för upprätthållande av ordning och säkerhet eller i vilka utpräglat tekniska synpunkter spelar en avgörande roll. Ytterligare till- kommer att många beslut om individuella påbud är av så enkel och föga ingripande art, att det ej heller från rättssäkerhetssynpunkt kan anses mo- tiverat att förlägga besvärsprövningen till en domstol.

Påpekas bör vidare att även om ärenden rörande individuella påbud i sista instans avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet, möjlighet ofta finns för den, som anser att laga grund saknas för vis-st påbud, att få frågan om på- budets laglighet prövad av domstol. I alla de fall där överträdelse av påbu— det är belagd med straff, som utdömes av allmän domstol, förutsätter näm- ligen en fällande dom att domstolen funnit, att det meddelade påbudet varit lagligen grundat och att den enskilde inte haft någon giltig ursäkt för sin underlåtenhet att efterkomma detsamma. Förhållandet är likartat i de fall där påföljden av underlåtenhet att följa ett påbud är att myndigheten låter utföra åtgärden på den försumliges bekostnad. För myndigheten talan in- för allmän domstol om ersättning för ifrågavarande kostnader, kan dom- stolen pröva påbudets laglighet och ogilla ersättningsyrkandet, om beslu- tet befinnes olagligt. Beträffande de fall där vederbörande författning ger myndigheten rätt att förelägga vite såsom påföljd för underlåtenhet att iakttaga påbud finns enligt kommitténs förslag alltid möjlighet att i mål om vitets utdömande få till stånd en prövning av administrativ eller allmän domstol av vitesföreläggandets laglighet och av förhandenvaron eller ej av giltigt skäl för underlåtenheten att efterkomma påbudet. Vad angår sådana fall där affärsdrivande verk fattar beslut om att avstänga abonnent från leverans finns möjlighet för abonnenten att hänskjuta tvisten till allmän domstols prövning.

Besvärsmål om föreläggande vid vite intager för närvarande en särställ— ning därigenom att regeringsrättslagen föreskriver att sådana mål _— med vissa angivna undantag —— skall upptagas och avgöras av regeringsrätten. Då kommittén skall taga ställning till frågan, huruvida besvärsmål om före- läggande vid vite i allmänhet bör prövas av administrativ domstol eller ej, synes hänsyn böra tagas till följande förhållanden. Ett vitesföreläggande ver— kar såsom påtryckningsmedel i viss män på samma sätt som straffhotet i ett straffstadgande. Vid straffhot har lagstiftarna i förväg bestämt latituden för påföljden. När fråga är om viten innehåller i allmänhet författningarna inte några begränsningar i fråga om vitesbeloppets storlek utan det över- lämnas i regel till den vitesföreläggande myndigheten att fritt bestämma vitets storlek. Den enskilde har starkt intresse av att rättsliga garantier finnes för att vitet ej fixeras oskäligt högt e. (1. Visserligen kan i mål om utdömande av vitet vederbörande domstol jämka vitesbeloppet, om starka skäl talar härför, men i princip skall domstolen döma ut 'det belopp, som bestämts i föreläggandet. Under nu angivna förhållanden finner kommittén övervägande skäl tala för att huvudregeln beträffande mål om föreläggande

vid vite bör vara, att målen i sista hand skall prövas av administrativ dom- stol.

Från den sålunda uppställd-a huvudregeln torde några undantag böra göras.

Vissa förut behandlade ärenden är av den naturen att det föreligger be- hov av att avgöranderätten i sista instans ligger hos Kungl. Maj:t i stats- rådet även i sådana fall, där vitesäventyr insatts i ett föreläggande. Förslag att Kungl. Maj:t i statsrådet skall i sista hand äga avgöra dessa fall av vites— förelägganden har framlagts i skilda avsnitt i det föregående. Anledning finns inte att i detta sammanhang ytterligare ingå på dessa ärenden utan här erinras blott om förekomsten av ifrågavarande undantag från den ovan uppställda huvudregeln rörande mål om föreläggande vid vite.

Från huvudregeln om administrativ domstols behörighet i mål angående föreläggande vid vite bör enligt kommitténs mening ännu ett undantag gö- ras. I sådana fall där ett vitesföreläggande avser att framtvinga fullgöran- det av en skyldighet, som åligger stad, landskommun, köping, landstings- kommun, kommunal-förbund eller annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet på grund av dess speciella ställning, föreligger i allmän- het alldeles särskilda förhållanden. I ärenden av ifrågavarande slag måste nämligen hänsyn ofta tagas till vad som är ändamålsenligt beträffande den kommunala verksamheten. I en del fall måste frågan om föreläggande mot en kommunal förvaltningsenhet avgöras på grundval av överväganden om vad som är lämpligt med tanke på hela landets intressen. Enligt kommitténs mening talar därför övervägande skäl för att ärenden om vitesföreläggan- den av nu ifrågavarande typ i sista hand bör prövas av Kungl. Maj :t i stats— rådet. Kommittén föreslår således — i anslutning till vissa förslag i särskilda avsnitt i det föregående _— att från den föreslagna huvudregeln om admi- nistrativ domstols kompetens i mål om föreläggande vid vite undantag ock— så skall göras för sådana fall, där fråga är om skyldighet för kommun eller annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet. Undantags- stadgandet är inte avsett att omfatta vitesförelägganden, som riktas mot en kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet i dess egenskap av fas- tighetsägare e. (1. I sådana fall är kommunen att likställa med en enskild. I ärenden av sistnämnda typ bör överprövningen av ett vitesföreläggande i enlighet med huvudregeln i allmänhet tillkomma administrativ domstol.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén, att —— med de undantag som omförmäles i andra avsnitt — det skall tillkomma administrativ dom— stol »att avgöra mål om föreläggande vid vite, såvida fråga ej är om skyldig- het för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits _ förutom i för- fattningar som behandlas i andra avsnitt —— i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

145) Mål om skolplikt m. m.

I detta avsnitt behandlas mål om tillämpning av skolförfattningarn-as be- stämmelser rörande skolplikt och därmed sammanhängande frågor. Bestäm- melser i detta ämne finns i första hand i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319) och skolstadgan samma dag (nr 439). Föreskrifter av intresse i samman— hanget finns också i bl. a. KK den 28 juni 1962 (nr 488) med vissa bestäm- melser om folkskolor och fortsättningsskolor m. m., folkskolestadgan den 23 maj 1958 (nr 399) och specialskolstadgan den 3 juni 1965 (nr 478). Till detta avsnitt hör även mål om inskrivning, intagning och utskrivning enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna ävensom mål om handräckning enligt sistnämnda lag.

Regeringsrätten upptager och avgör enligt 2 5 17:0) första och andra styckena regeringsrättslagen mål om befrielse från skolgång för skolpliktigt barn som åtnjuter enskild undervisning, mål om hämtning av skolpliktigt barn med biträde av polismyndighet och mål om inskrivning, intagning eller utskrivning som avses i lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, enligt 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen mål om före- läggande vid vite och mål om utdömande av vite samt enligt 2 5 18:0) samma lag handräckningsmål.

Övriga ärenden, om vilka i detta avsnitt är fråga, avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde i stor utsträckning äldre bestämmelser rörande skolväsendet.

Utredningsmannen (bet. &. 450—453) Principiella skäl kan anses tala för en allmän regel om behörighet för rege- ringsrätten att pröva mål om skolplikt. Utredningsmannen finner dock att praktiska skäl talar mot en sådan regel, därför »att flertalet besvärsärenden i ämnet torde komma att avse lämplighetsfrågor. Vissa besvärsmål, i vilka rättslig kontroll erfordras, bör dock enligt utredningsmannens mening handläggas av regeringsrätten. Sålunda föreslår utredningsmannen att rege- ringsrätten skall upptaga och avgöra mål om beslut angående hämtning eller omhändertagande av barn för fullgörande av skolplikt, mål rörande åläggande om skolgång — vare sig påbudet förbindes med vitesföreläggande eller ej —— och mål om utdömande av vite. Enligt utredningsmannens för— slag skall regeringsrätten också handlägga mål om inskrivning, intagning eller utskrivning enligt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt handräckningsmål.

Yttrande

Skolöverstyrelsen tillstyrker utredningsmannens förslag beträffande de om— råden som styrelsen har att företräda.

Förvaltningsdomstolskommittén I överensstämmelse med gällande ordning synes administrativ domstol böra avgöra mål om befrielse från skolgång för skolpliktigt barn som åtnjuter enskild undervisning, mål om hämtning av skolpliktigt barn med biträde av polismyndighet, mål om inskrivning, intagning eller utskrivning enligt lagen om undervisning och vård av Vissa psykiskt efterblivna, mål om före- läggande vid vite, mål om utdömande av vite samt handräckningsmål.

Härutöver bör enligt kommitténs uppfattning det överlämnas åt admi- nistrativ domstol att handlägga mål om skolpliktigt barns deltagande i un- dervisning i specialskola eller specialklass samt mål om åläggande av skol— gång i grundskolan eller annan obligatorisk skola för skolpliktig elev, som erhåller undervisning vid skola av annat slag och utan giltigt förfall är från— varande i större utsträckning. Dessa mål rör åtgärder, som kan djupt in- gripa i barnens och föräldrarnas liv och som torde väl lämpa sig för över— prövning av administrativ domstol.

Övriga ärenden angående skolplikt — såsom prövning av frågor huruvida skolplikt är fullgjord, huruvida medgivande bör lämnas elev att avsluta skolgången med utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller fem- ton år, och huruvida medgivande bör lämnas elev att ersätta skolgång i års- kurs 9 i grundskolan med skolgång i yrkesskola eller utbildning hos hant- verkare eller företagare —— innefattar däremot så många praktiska lämplig- hetsfrågor att övervägande skäl synes kommittén tala för att dessa ärenden även framgent i sista hand bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om administrativ domstols kompetens i hithörande mål har intagits i det förut nämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 54 å skol- lagen den 6 juni 1962 (nr 319), i förslag till lag om ändrad lydelse av 23 5 2 mom. lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt i förslaget till lag om rikets kammarrätter. I den mån de av kommittén föreslagna lagbestämmel-serna föranleder jämkningar i gällande skolförfattningar av administrativ natur, torde förslag till så- dana författningsändringar höra utarbetas av vederbörande fackmyndighet.

Författningsförslag nr 2, 28 och 166.

146 ) Mål enligt lagen om nykterhetsvård Här behandlas besvärsmål enligt lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nyk- terhetsvård. Enligt 2 5 1710) tredje stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra sådana mål.

Utredningsmannen (bet. s. 452 och 453) Besvärsmål enligt lagen om nykterhetsvård är uppenbarligen av den be— skaffenhet, att målens avgörande bör ankomma på regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén

Rättssäkerhetssynpunkterna kräver att besvär över sådana beslut av läns- styrelse, som omnämnes i 61 5 första och tredje stycket, kan dragas under administrativ domstols prövning. Detsamma gäller flertalet av de beslut, som socialstyrelsen enligt samma lag har att fatta. Kommittén föreslår där— för att nu berörda grupper av besvärsmål skall tillhöra administrativ dom- stols kompetensområde.

Undantag torde böra göras dels för besvär över beslut av generell natur — t. ex. bestämmelser om flitpenningar (43 5 tredje stycket) — som med- delas av socialstyrelsen, dels ock för besvär över socialstyrelsens beslut en- ligt 9 5 om utseende av ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnd. Besvär i sistnämnda två grupper av ärenden bör enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Besvär till regeringen synes också böra kunna anföras över läns-styrelses beslut enligt 9 5 om utseende av ledamot och suppleant i länsnykterhets- nämnd.

I enlighet med det anförda har upprättats förslag till lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård. I lagförslaget återfinnes bestämmelser om den av kommittén i annat sammanhang föreslagna ord— ningen att i kammarrätts handläggning av mål enligt nykterhetsvårdslagen skall deltaga två särskilda ledamöter med speciell insikt i sociala frågor.

Författningsförslag nr 167.

147) Mål om sterilisering eller kastrering

Bestämmelser om sterilisering meddelas i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering. Rörande kastrering stadgas i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering.

Enligt 2 5 17:0) fjärde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om sterilisering eller kastrering.

Utredningsmannen (bet. s. 453)

Målen rör enskild rätt och tillståndsgivningen är bunden av lagtolkning. Utredningsmannen föreslår därför inte någon avvikelse från vad som nu gäller.

Förvalmingsdomstolskommittén

På grund av steriliserings- och kastreringsmålens karaktär föreslår kom- mittén att dessa mål även i fortsättningen i sista hand skall prövas av admi- nistrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 7 5 lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering

och förslag till lag om ändrad lydelse av 7 g lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering. Författningsförslag nr 168 och 169.

148 ) Mål om förordnande om läkarundersökning av befattningshavare m. fl.

Förordnande om läkarundersökning kan meddela—s enligt flera olika författ- ningar. Beslut om läkarundersökning enligt författningar rörande den all- männa hälsovården har behandlats i tidigare sammanhang och faller utan- för ramen för detta avsnitt. Här avses i första hand förordnanden om läkar- undersökning av befattningshavare i allmän tjänst. Bestämmelser i detta ämne finns bl.a. i statstjänstem—annalagen den 3 juni 1965 (nr 274), stats- tjänstemannastadgan den 3 december 1965 (nr 601), stadgan samma dag (nr 602) om vissa tjänstemän hos kommuner m.fl., KK samma dag (nr 729) med vissa bestämmelser om anställning som präst samt instruktio— nerna för olika myndigheter. Även i övrigt förekom-mer beslut av myndig- het innefattande åläggande för enskild pers-on att genomgå läkarundersök— ning. Nämnas bör att läkare, tandläkare, veterinärer och apoteksinnehavare samt på apoteksinrättning anställda legitimerade apotekare och farmacie kandidater kan åläggas att genomgå läkarundersökning enligt bestämmelser i lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket, lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket, lagen den 19 mars 1965 (nr 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. och la- gen den 30 maj 1941 (nr 331) om avstängning i vissa fall av apoteksinne— havare eller farmacevt från tjänstgöring å apoteksinrättning.

I vissa fall, då beslutet meddelats av kommunal myndighet, t. ex. Skolråd, har målen upptagits av regeringsrätten. Likaså har regeringsrätten —— med stöd av bestämmelsen i 2 5 17:0) åttonde stycket regeringsrättslagen rö- rande regeringsrättens kompetens i mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet som står under medicinalstyrelsens eller veterinärstyrelsens in— seende — prövat mål om läkarundersökning i fråga om läkare och därmed likställda yrkesutövare i samband med återkallande tills vidare av legitima— tion eller avstängning från tjänstgöring.

I övrigt prövar Kungl. Maj:t i statsrådet besvär över säd-ana beslut om läkarundersökning, om vilka här är fråga.

Sedan utredningsmannens betänkande avgavs, har till stor del nya för— fattningsbestämmelser i ämnet utfärdats.

Utredningsmannen (bet. &. 453—456) Förordnande om tvångsundersökning av en person utgör ett allvarligt in- grepp i dennes personliga integritet. Det är angeläget att beslutet om sådan åtgärd tillkommer i en ordning, som innebär betryggande garantier för att rättssäkerhetens krav blir i görligaste mån tillgodosedda. Det är av vikt att

dessa ömtåliga avgöranden inte kan få ens sken av att vara påverkade av ovidkommande synpunkter. Utredningsmannen föreslår därför att dessa frågor skall upptagas och avgöras av regeringsrätten. Målen omfattas av den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behö— righet i mål rörande individuella påbud.

Yttranden

Arbetsmarknadsstyrelsen, Tjänstemännens centralorganisation och skol- öuerstgrelsen tillstyrker förslaget. Fångvårdsstyrelsen har intet att erinra mot detsamma. Statskontoret ville avvakta resultatet av en översyn av be- stämmelserna om skyldighet för statstjänstemän m. fl. att undergå läkar- undersökning.

Förvaltningsdomstolskommittén

Ett förordnande om läkarundersökning av en befattningshavare i allmän tjänst utgör ett ingrepp i den enskildes personliga integritet. Starka skäl synes tala för att sådana beslut omgärdas med så betryggande garantier som möjligt för att rättssäkerhetens krav blir tillgodosedda. Ett uttryck hänför är att enligt 1965 års instruktioner för ämbetsverken ärenden om läkar— undersökning i regel avgöres kollegialt. Enligt bl. a. 1965 års statstjänste- mannastadga och stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m.fl. skall härvid rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om an- svar äga motsvarande tillämpning. Vanligt är att Kungl. Maj:t i statsrådet inhämtar regeringsrättens yttrande i besvärsärenden av denna typ. Enligt kommitténs mening tal-ar övervägande skäl för att det ytterligare steget ta- ges att hithörande besvärsärenden överflyttas till administrativ domstols kompetensområde. Härigenom vinnes ett än starkare rättsskydd för den en- skilde. Bl.a. blir det möjligt att i fall av behov anordna muntlig handlägg- ning i rättsliga former, vilket är en fördel när det gäller frågor som kan vara av grannlaga natur. En annan omständighet av betydelse är, att i de till administrativ domstols kompetensområde hörande målen om avstäng— ning från tjänstgöring fråga klan uppkomma huruvida tillräcklig grund funnits för ett myndighetsbeslut om läkarundersökning. På grund av det samband som finnes mellan målen om läkarundersökning och målen om avstängning från tjänstgöring synes det lämpligt att dessa två målgrupper prövas av samma instanser. I enlighet med det anförda förordar kommittén att nyssnämnda mål om förordnande om läkarundersökning skall avgöras av administrativ domstol.

Även övriga till detta avsnitt hörande förvaltningsbesvär rörande förord- nande om läkarundersökning, exempelvis enligt lagen om behörighet att ut- öva läkaryrket, synes kommittén böra prövas av förvaltningsdomstol. Här- för tJalar såväl målens allmänna karaktär som behovet i vissa fall av till-

gång till muntlig handläggning och det ofta förefintliga sambandet med andra frågor, som tillhör förvaltningsdomstols kompetensområde.

Med stöd av det anförda föreslår kommittén, att det skall ankomma på administrativ domstol att upptaga och avgöra besvärsmål om förordnande om läkarundersökning. En dylik målrubricering är visserligen så vid, att den innesluter också mål om förordnande om läkarundersökning enligt för- fattningar rörande den allmänna hälsovården. Detta förhållande torde dock ej spela någon roll, enär även enligt de föreslagna kompetensfördelnings- reglerna beträffande hälsovårdsmål denna typ av mål skall prövas av admi- nistrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter samt i de förut nämnda förslagen till lag om ändrad lydelse av 12 5 lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket, till lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket och till lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 19 mars 1965 (nr 61) om behörighet att utöva veterinär- yrket m. m.

Författningsförslag nr 2 och 121—123.

149 ) Mål om disciplinär bestrafning, avstängning från tjänstgöring och skiljande från allmän tjänst m. m.

I detta avsnitt behandlas mål om disciplinär bestraffning, om avstängning från tjänstgöring, om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag samt om förflyttning. Bestämmelser i dessa ämnen finns i ett stort antal författningar. Såsom exempel på sådana författningar kan näm- nas statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274), statstjänstemanna- stadgan den 3 december 1965 (nr 601), kommunaltjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 275), stadgan den 3 december 1965 (nr 602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl., lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel, KK den 3 december 1965 (nr 729) med vissa bestämmelser om anställning som präst, kyrkomusikerstadgan den 2 juni 1950 (nr 375), skol- stadgan den 6 juni 1962 (nr 439), KK den 3 december 1965 (nr 819) om tjänstetillsättning m.m. vid armén, marinen och flygvapnet, instruktio- nerna för olika myndigheter, KK den 3 december 1965 (nr 844) om hand- läggning av disciplinärenden hos statens järnvägar samt KK den 21 maj 1964 (nr 428) om medicinalpersonal under medicinalstyrelsens inseende.

Enligt 2 5 17:0) femte stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att upptaga och avgöra mål om disciplinär bestraffning, om av— stängning från tjänstgöring och om skiljande från allmän tjänst eller där- med jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning.

I övrigt prövar Kungl. Maj ;t i statsrådet de ärenden om vilka här är fråga. Efter det att utredningsmannens betänkande avgavs har genom beslut

år 1965 en reform genomförts av de offentliga tjänstemännens förhandlings- rätt m. m.; i samband därmed har regeringsrättens kompetens på före- varande område blivit utvidgad.

Utredningsmannen (bet. s. 456—463)

Mål om disciplinär bestraffning och om avstängning från tjänstgöring, då åtgärd vidtagits för anställande av åtal eller disciplinärt förfarande inletts, är uppenbarligen av rättslig beskaffenhet och bör handläggas av regerings- rätten.

Även övriga mål om avstängning från tjänstgöring skall enligt utrednings- mannens förslag prövas av regeringsrätten. Såsom motivering härför anför— des bl. a., att det syntes mindre lämpligt att — såsom då var fallet — olika kompetensregler gällde vid avstängning på grund av inlett disciplinärt för- farande och vid avstängning på grund av tjänstemans vägran att under- kasta sig läkarundersökning. Det framhölls också att fråga om skyldighet att genomgå läkarundersökning och fråga om avstängning från tjänstgö- ring ofta förekommer till samtidigt bedömande.

Vidare föreslär utredningsmannen att mål om tvångsentledigande från allmän befattning eller därmed jämförligt uppdrag skall prövas av rege— ringsrätten. Härvid åsyftar utredningsmannen sådana fall, där tjänsteman eller därmed likställd innehavare av uppdrag _— utan samband med discipli- när bestraffning — tvingas att i förtid avgå från tjänsten eller upp-draget, t. ex. på grund av sjukdom eller oförmåga att sköta tjänsten eller uppdra- get. Återkallelse av tjänstetillsättning räknas till tvångsentledigande. Såsom skäl för förslaget anföres i huvudsak att frågan om tjänstemans skyldighet att avgå från tjänsten är en tvist rörande rättsförhållandet mellan honom och hans arbetsgivare och förutsätter en tolkning av anställningsvillkoren.

Utredningsmannen framhåller att vissa olägenheter föranledes av försla- get. Sålunda kan en enhetlig behandling av ifrågavarande besvärsmål och mål av samma beskaffenhet, vilka Kungl. Maj:t i statsrådet har att omedel— bart upptaga till prövning, inte äga rum. Denna oegentlighet anses emeller- tid sakna större praktisk betydelse. Vidare anmärkes att konflikter kan uppkomma, då kammarrätten såsom sista instans avgör mål om tjänste- mans rätt till pension eller då vid allmän domstol tvist föres om kronans ersättningsskyldighet för obehörigt avskedande. Denna olägenhet uppväges dock enligt utredningsmannens mening mer än väl genom den fördel av ökad rätts-säkerhet, som vinnes genom målens överflyttning till regerings- rätten.

Utredningsmannens förslag rörande tvångsentledigande omfattar inte tjänsteförhållanden, vilka är grundade på rent privaträttsliga avtal. Den anställde är i sådant fall inte underkastad ansvar för ämbetsbrott. Uppkom- mer tvist om entledigande av sådan anställd, tillhör denna tvist domstols

prövning. Föres klagan i administrativ väg, bör enligt utredningsmannens mening besvären prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Yttranden

Riksförsäkringsanstalten avstyrker förslaget att regeringsrätten skall hand- lägga mål om tvångsentledigande utan samband med disciplinär bestraff- ning. Anstalten framhåller att det knappast torde kunna ifrågasättas att : någon rätt att vara bibehållen vid tjänsten ej tillkommer extra ordinarie : tjänsteman i de fall, då entledigande föranletts av omorganisation eller personalindragning. Vad beträffar extraanställda och arvodesanställda samt aspiranter ifrågasätter anstalten starkt, om de över huvud äger något rätts- anspråk i förevarande avseende. Vidare framhåller anstalten att ett .till- fredsställande underlag för en fullt rättslig bedömning skulle komma att saknas i flera fall. Bl. a. gäller detta vid entledigande av tjänstemän, som intagits för provtjänstgöring och med vilka myndigheten ej varit tillfreds- ställd, ävensom vid personalindragningar då regeringsrätten skulle komma in på en bedömning av förtjänst och skicklighet.

Statskontoret, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län biträder inte heller förslaget beträffande mål om tvångsentledigande. Såsom skål härför åberopar de förstnämnda två myndigheterna i främsta rummet att en enhetlig behandling inte skulle erhållas av dessa besvärsmål och vissa mål av samma beskaffenhet, vilka enligt gällande bestämmelser Kungl. Maj:t i statsrådet har att omedelbart upptaga till prövning. Ämbetet fram- håller därutöver, »att då fråga är om avgång från tjänst med rätt till pen- sion före uppnådd pensionsålder, prövningen i väsentliga delar torde vara densamma, vare sig entledigandet begärts av tjänstemannen själv eller vederbörande myndighet tagit initiativet därtill.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner sig inte heller kunna tillstyrka för- : slaget såvitt angår mål om avstängning från tjänstgöring.

Regeringsrättens flesta ledamöter har intet att erinra mot »förslaget i vad angår disciplinär bestraffning och avstängning från tjänstgöring. Beslut om tvångsentledigande från tjänst eller därmed jämförlig-t uppdrag rör enligt ledamöternas uppfattning en rättsfråga av sådan valör, att om inte vägande skäl kan anföras däremot, den bör prövas av regeringsrätten. Mot ifrågavarande lösning anses tala att regeringsrätten skulle komma att hand- lägga endast mål rörande tvångsentledigande av befattningshavare i de lägre graderna och mell'angraderna, medan Kungl. Maj:t i statsrådet skulle pröva sådana mål beträffande de högre »befattningshavarna. Denna olägen- het kan inte anses sakna större praktisk betydelse. Även riskerna för kon- flikter med kammarrätten och i synnerhet med allmän domstol anser leda— möterna äga större vikt än utredningsmannen vill tillmäta desamma. Vi- dare framhälles att tjänstemannen genom möjligheten att vända sig till allmän domstol erhåller rättsskydd såtillvida, att han vid ett obehörigt av-

skedande kan få ersättning för sin mistade lön. Dessa skäl mot utrednings- mannens förslag rörande tvångsentledigande anser ledamöterna äga sådan tyngd att de, om ock med tvekan, finner sig böra avstyrka förslaget.

Fångvårdsstyrelsen och lantbruksstyrelsen har intet att erinra mot utred- ningsmannens förslag. Skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen till— styrker detsamma. Sistnämnda myndighet förordar en utvidgning av den personkrets, som skall komma i åtnjutande av rättsskyddet. Någon begräns- ning till tjänstemän med ämbetsansvar synes arbetsmarknadsstyrelsen ej sakligt motiverad. Styrelsen förordar att i princip alla besvärsmål om tvångs- entledigande av statstjänstemän skall omfattas av bestämmelsen.

Landsorganisationen i Sverige finner förslaget om utvidgning av rege- ringsrättens kompetens beträffande mål om avstängande från tjänstgöring och tvångsentledigande vara motiverat av enahanda rättssäkerhetskrav som ansetts motivera regeringsrättens behörighet i disciplinmålen.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker utredningsmannens för- slag beträffande mål om disciplinär bestraffning, avstängning från tjänst- göring samt tvångsentledigande utan samband med disciplinär bestraff- ning. Organisationen framhåller att rättstryggheten har stor betydelse för den enskilde tj änstemannen i frågor av denna art.

1965 års reform

Till grund för den år 1965 beslutade reformen av de offentliga tjänste-män- nens förhandlingsrätt m.m. ligger en inom civildepartementet utarbetad promemoria (SOU 1963: 51). I promemorian beröres även frågan om kom- petensfördelningen mellan Kungl. Maj:t 'i [statsrådet och regeringsrätten såvitt gäller prövningen av besvär över beslut om avstängning och om tvångsentledigande av tjänsteman. Det framhålles i promemorian att pröv- ningen i dessa besvärsärenden främst avser rättsliga frågor. Det synes där- för naturligt att prövningsrätten i sista hand skall tillkomma regeringsrät- ten. För tjänstemannaorganisationernas del är det ett starkt önskemål att komgpetensfördelningsfrågan får denna lösning. Prövningsrätten hör till- komma regeringsrätten i alla de fall då talan kan föras hos Kungl. Maj ;t i här avsedda frågor, oavsett om tjänstemannen är anställd hos staten, kom- mun eller annan offentlig inrättning och oavsett om anställningsförhållan- det är av offentligrättslig natur eller grundar sig på ett rent privaträttsligt avtal. På grund av det anförda föreslogs i promemorian att regeringsrätts- lagen skulle ändras så, att regeringsrätten skulle 'bli behörig att pröva mål om tvångsentledigande även utan samband med disciplinär bestraffning samt mål om avstängning från tjänstgöring även utan samband med åtal eller disciplinärt förfarande.

Departementspromemorians förslag tillstyrktes eller lämnades utan er- inran av samtliga remissinstanser, som berört frågan, med undantag dock av riksförsäkringsverket. Nämnda ämbetsverk avstyrkte att mål om skil—

jande från allmän befattning eller därmed jämförligt uppdrag skulle hän- föras till regeringsrättens kompetensområde. Verket ifrågasatte om besvärs- rätt över huvud taget borde finnas i ifrågavarande ärenden. Om sådan rätt skulle föreligga, borde prövningsrätten i sista instans enligt verkets mening tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet. Verket framförde härutinnan i stort sett samma synpunkter som riksförsäkringsanstalten gjort i sitt yttrande över utredningsmannens betänkande i kompetensfördelningsfrågan.

Vid remissen till lagrådet av förslag till statstjänstemannalag m. m. an- fördes, att prövningsrätten i besvärsmål om avstängning från tjänstgöring och om tj änstemans tvångsentledigande bör tillkomma regeringsrätten i alla de fall då talan kan föras hos Kungl. Maj:t, oavsett om tjänstemannen är anställd hos staten, kommun eller annan offentlig inrättning och oberoende av om anställningsförhållandet är av offentligrättslig natur eller grundar sig på ett rent privaträttsligt förhållande. Till förebyggande av missförstånd betonas att det sagda ej avser tvångsförflyttning av tjänsteman. Det framhål- les att enligt den nya statstjänstemannalagen besluten om avstängning och om tvångsentledigande i högre grad än hittills kommer att grundas på rätts- liga överväganden och att det vid sådant förhållande är naturligt att kon- trollen över myndigheternas avgöranden anförtros domstol, som kan utbilda en fast praxis. Muntlig handläggning kan komma att erfordras i målen. En : sådan handläggningsform kan regeringsrätten välja, medan det däremot ' möter svårigheter att anordna muntligt förhör i ärenden, som avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. *

Lagrådet tillstyrkte ej den föreslagna utvidgningen av regeringsrättens : kompetens. Beträffande målen om uppsägning av tjänsteman framhåller * lagrådet, att om man ser till de praktiska fall, som det främst synes bli fråga om, prövningen i så hög grad torde bli beroende av lämplighetssyn- | punkter, att något utrymme för ett mera utpräglat rättsligt bedömande : knappast finns. Avgörandena om tjänstemans skyldighet att avgå från ! tjänsten vid förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är nära förbundna ! med möjligheten att förflytta tjänstemän. Lagrådet instämmer i uppfatt— ningen att ett beslut om förflyttning av tjänsteman i första hand är ett lämp- lighetsavgörande och att därför mål om förflyttning av tjänsteman bör prö— vas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det måste emellertid då anses olämpligt att regeringsrätten skall avgöra tvångsentledigandemålen, som är direkt beroende av överväganden beträffande förflyttning vilka tillkommer Kungl. Maj :t i statsrådet. Vidare framhåller lagrådet bl. a., att det måste betecknas som en olägenhet att regeringsrätten skulle få att behandla endast en be- gränsad del av frågorna om tvångsentledigande, nämligen de som rör tjänstemän i lägre grader och mellangrader, medan motsvarande frågor rö— rande av Kungl. Maj:t tillsatta tjänstemän alltjämt skulle prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Vidare påpekas ärendenas brådskande natur och den stora målbalansen hos regeringsrätten. I belysning av det anförda fann lag- rådet övervägande skäl tala mot en överflyttning av målen om tvångsentle-

digande till regeringsrätten. Tillräcklig anledning ansågs då ej heller före- ' ligga att till regeringsrättens prövning överföra de med tvångsentledigande- målen nära sammanhängande målen om avstängning vid sjukdom o. d., även om det onekligen syntes ligga nära till hands att sådana mål skulle av- göras i samma ordning som mål om avstängning i samband med åtal eller disciplinärt förfarande.

I propositionen rörande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m.m. (nr 60 år 1965) vidhölls det i lagrådsremissen framförda förslaget. Det underströks att stort avseende borde fästas vid person-alorganisatio— nernas önskemål om den föreslagna utvidgningen av regeringsrättens kom- petens. Riksdagen gjorde ej någon erinran mot förslaget.

Under åberopande av den ståndpunkt, som statsmakterna sålunda intagit vid förhandlingsrättsreformen, ändrades senare år 1965 — efter särskild proposition (nr 169) — regeringsrättslagen så, att den erhöll det i inled- ningen till detta avsnitt angivna innehållet.

Förvaltningsdomstolskommittén Uppenbart är att besvärsmål om disciplinär bestraffning även i fortsätt- ningen bör handläggas av administrativ domstol. Såsom disciplinär bestraff- ning torde böra räknas även avstängning, förvisning eller annat skiljande av elev från skola.

Besvärsmål om avstängning från tjänstgöring i samband med åtal eller disciplinärt förfarande bör också givetvis prövas av förvaltningsdomstol. Enligt kommitténs mening hör av rättssäkerhetsskäl samma kompetens- fördelning tillämpas när det är fråga om annan avstängning från tjänst- göring.

Vad angår besvär över beslut om tvångsentledigande utan samband med disciplinär bestraffning talar vissa skäl för att Kungl. Maj :t i statsrådet bör ha avgöranderätten. Genom en sådan lösning vinnes en enhetlig behand- ling av ifrågavarande besvärsärenden och de ärenden av samma beskaffen- het, som enligt gällande bestämmelser Kungl. Maj:t avgör såsom första instans. Samtidigt undvikes vissa konflikter mellan olika domstolar. När det gäller mål om uppsägning av tjänsteman tillkommer att prövningen ofta i så hög grad är beroende av lämplighetssynpunkter, att det knappast finns något utrymme för ett mera utpräglat rättsligt bedömande. I mål om skyldighet att avgå från tjänst vid förlust av eller nedsättning i arbetsför- mågan finns dessutom ett samband med frågan om förflyttning av befatt- ningshavaren till annan anställning. Till förmån för en prövning av admi— nistrativ domstol talar å andra sidan att ett tvångsentledigande är ett djup- gående ingrepp för den enskilde och att intresset av anställningstrygghet kommit att beaktas i allt vidare sammanhang. En prövning av förvaltnings— domstol är dessutom förenad med den fördelen, att muntlig handläggning i rättsliga former kan äga rum, när detta av utredningss-käl synes påkallat. Utredningsmannens förslag att hänföra mål om tvångsentledigande till rege-

ringsrättens prövning har i de avgivna remissyttrandena .tillstyrkts både av de anställdas organisationer och av arbetsmarknadsstyrelsen. Sedan för- slaget upptagits i departementspromemorian rörande de offentliga tjänste— männens förhandlingsrätt m.m., har detsamma blivit tillstyrkt eller läm- nat utan erinran av samtliga remissinstanser med undantag av en. Det har därefter genomförts genom beslut av statsmakterna år 1965. Främst med hänsyn till att parterna på arbetsmarknaden eftersträvat, att besvärsmålen om tvångsentledigande av befattningshavare i allmän tjänst skall prövas av förvaltningsdomstol, finner kommittén övervägande skäl tala för att så- dana mål handlägges av administrativ domstol. Denna kompetensfördel- ning bör tillämpas oavsett om tjänstemannen är anställd hos staten, kom- mun eller annan offentlig inrättning och oberoende av om anställningsför— hållandet är offentligrättsligt eller har privaträttslig natur. Med skiljande från allmän tjänst synes böra likställas skiljande från uppdrag, som är jämförligt med allmän tjänst.

Beslut om förflyttning av befattningshavare i allmän tjänst eller därmed jämförlig uppdragstagare måste i övervägande grad anses ha karaktären av lämplighetsavgöranden och torde i händelse av besvär —— i överensstäm- melse med gällande ordning —— böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att mål om disciplinär bestraffning, om avstängning från tjänstgöring samt om skiljande från all— män tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning skall avgöras av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter och i de förut omnämnda förslagen till lag om änd- rad lydelse av 7 5 1 mom. och 13 5 7 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel och till kungörelse om ändring i kungörelsen den 21 maj 1964 (nr 428) om medicinalpersonal under medicinalstyrelsens in- seende.

Författningsförslag nr 2, 5 och 127.

150 ) Mål om prästs skiljande från prästämbetet eller obehörighet för honom att utöva detsamma

Bestämmelser i ämnet finns i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Enligt 2 5 17:0) sjätte stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege— ringsrätten att upptaga och avgöra dessa mål.

Utredningsmannen (bet. :. 463 och 464)

Anledning föreligger inte att vidtaga ändring beträffande kompetensför- lelningen.

Förvaltningsdomstolskommittén Besvärsmål om prästs skiljande från prästämbetet eller om obehörighet för honom att utöva detsamma är uppenbarligen av den beskaffenhet att de bör prövas av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i det ovan om- nämnda förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 5 1 mom. och 13 g 7 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Författningsförslag nr 5.

151 ) Mål om påmönstringsförbud eller varning för sjöman

Jämlikt mönstringsförordningen den 14 april 1961 (nr 87) äger sjömans- nämnd under vissa förutsättningar utfärda påmönstringsförbud för sjöman eller tilldela sjöman varning.

Enligt 2 5 17:0) sjunde stycket regeringsrättslagen skall regeringsrätten upptaga och avgöra mål om sjömansnämnds beslut angående påmönstrings- förbud eller varning.

Förvaltningsdomstolskommittén Påmönstringsförbudet har till uppgift att avstänga ej önskvärda element från sjömansbanan. Detsamma innefattar ett väsentligt ingrepp i den en- skildes fria yrkesval. Kommittén föreslår att det även fortsättningsvis skall tillkomma administrativ domstol att i sista hand avgöra mål om påmönst- ringsförbud. Detsamma bör gälla mål om varning enligt mönstringsförord- ningen.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till för- ordning om ändrad lydelse av 52 & mönstringsförordningen den 14 april 1961 (nr 87).

Författningsförslag nr 170.

152 ) Mål om bötesansvar och utdömande av vite

Enligt äldre lagstiftning har förvaltningsmyndighet i en del fall kunnat utdöma böter för vissa förseelser. Föreskrifter rörande rätt för administrativ myndighet att utdöma vite meddelas i ganska många författningar. Ett antal sådana författningar har behandlats i olika avsnitt i det föregående.

Enligt 2 5 17:0) tionde stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att bl. a. upptaga och avgöra dels mål om bötesansvar, dels oclc — med vissa undantag som behandlats i tidigare avsnitt — mål om utdömande av vite.

Utredningsmannen (bet. s. 464—467 ) 1 den mån till Kungl. Maj :t i statsdepartement fullfölj da besvärsmål rörande bötesansvar alltjämt förekommer, är dessa uppenbarligen av beskaffenhet att höra tillhöra regeringsrättens avgörande.

I mål om utdömande av vite får endast undantagsvis de materiella förut— sättningarna för vitesföreläggandet komma under bedömande. Däremot skall alltid en prövning ske, huruvida den myndighet som meddelat föreläggandet ägt behörighet därtill och huruvida föreläggandet eljest är behäftat med sådant fel att det bör fränkännas giltighet. Vidare skall prövas huruvida den genom vitesföreläggandet bestämda plikten fullgjorts eller ej, huruvida gil- tigt skäl till bristande ätlydnad förelegat samt slutligen huruvida vitesbelop- pet framstår såsom oskäligt eller ej. Dä ifrågavarande prövning är av judi- ciell beskaffenhet, föreslår utredningsmannen att mål om utdömande av vite undantagslöst skall prövas av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén I nutida lagstiftning tillägges inte förvaltningsmyndigheterna rätt att ut— döma böter. Det är dock ej uteslutet att äldre bestämmelser av denna inne- börd fortfarande kan vara i kraft. På grund härav torde en föreskrift rörande kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål om bötesansvar inte kunna undvaras. På grund av målens art bör självfallet sådana besvärsmål handläggas av administrativ domstol. Enär denna målgrupp kommer att för— svinna, torde det ej föreligga skäl att för dessa måls del införa en ny full- följdsordning med kammarrätt såsom mellaninstans. Kommittén föreslår att föreskrift innefattande oförändrad kompetensfördelning beträffande målen om bötesansvar intages i övergångsbestämmelserna till den av kom- mittén föreslagna lagen om regeringsrätten.

Såsom utredningsmannen understrukit är den prövning, som skall göras i mål om utdömande av vite, av utpräglat rättslig karaktär. På grund härav har kommittén beträffande alla de vitesutdömandemål, som behandlats i olika avsnitt i det föregående, förordat att målen skall avgöras av administra- tiv domstol. Kommittén har härvid bl. a. föreslagit ett upphävande av de undantagsbestämmelser, enligt vilka för närvarande Kungl. Maj:t i stats- rådet prövar några grupper av besvärsärenden om utdömande av vite. I detta sammanhang föreslår kommittén att även på andra områden än dem, som blivit föremål för särskild behandling, den regeln skall gälla att besvärsmål om utdömande av vite undantagslöst skall avgöras av administrativ domstol. Bestämmelse om kompetensfördelningen av vitesutdömandemålen har inta- gits —— förutom i ett antal författningar som behandlats i olika avsnitt i det föregående — i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 1 och 2.

153 ) Mål om behandling av häktade och verkställighet av strul?n m. m.

I detta avsnitt behandlas mål om behandlingen av häktad eller den som för brott anhållits eller gripits eller eljest tillfälligt hålles i förvar samt mål om

verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbets- anstalt. Bestämmelser i dessa ämnen finns bl. a. i lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., KK samma dag (nr 214) angående tillämpningen av nyssnämnda lag, KK samma dag (nr 215) med vissa föreskrifter om allmänna häkten och polisarrester, militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), KK den 19 november 1948 (nr 691) angående den militära rättsvården, lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt, KK den 6 november 1964 (nr 630) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av sistnämnda lag, lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff, lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän samt lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Enligt 2 5 17:0) elfte och trettonde styckena regeringsrättslagen ankom- mer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra mål om häktads vård och behandling, mål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd samt mål om verkställande av intagning i arbetsanstalt.

Då utredningsmannens betänkande avgavs, gällde fortfarande bl. a. straff- lagen och 1885 års lag angående lösdrivares behandling.

Utredningsmannen (bet. &. 467, 468, 471 och 472) I fråga om mål rörande behandlingen av häktade och anhållna m. fl. och rörande verkställighet av straff framhölls, att målens allmänna karaktär och den omständigheten att de bottnar i ett i allmänt intresse åvägabragt frihets- berövande, vilket icke får göras strängare än ändamålet kräver och avsett är, talar för att dessa mål bör höra till regeringsrättens upptagande och avgörande. Utredningsmannen föreslog därför att kompetensfördelningen skulle bibehållas oförändrad. Då i 1958 års lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. med häktad jämställes den, som för brott anhållits eller gripits eller eljest tillfälligt hålles i förvar, har i utredningsmannens förslag rubriceringen »mål om häktads vård och behandling» utbytts mot uttrycket »mål om behandling av häktad eller den som för brott anhållits eller gripits eller eljest tillfälligt hålles i förvar».

Beträffande regeringsrättens dåvarande behörighet att handlägga mål om verkställande av tvångsarbete uttalade utredningsmannen, att då dessa mål uppenbarligen avsåg rättsliga spörsmål, anledning inte fanns att ändra den gällande kompetensfördelningen.

Yttrande

Fångvårdsstyrelsen hade intet att erinra mot utredningsmannens förslag. Beträffande mål om beräkning av strafftid ansåg styrelsen, att det lämp- ligen kunde övervägas, huruvida inte dylika besvärsmål i stället borde hand- läggas av högsta domstolen.

Förvalmingsdomstolskommittéu

Rättssäkerheten synes kräva att det skall ankomma ej på Kungl. Maj:t i statsrådet utan på administrativ domstol att handlägga mål angående beslut, som i särskilt fall meddelats om behandlingen av häktad eller den som för brott anhållits eller gripits eller eljest tillfälligt hålles i förvar eller om verk- ställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbets- anstalt. Kommittén föreslår därför att ifrågavarande mål skall avgöras av förvaltningsdomstol. Spörsmålet huruvida mål om beräkning av strafftid bör överflyttas till allmän domstol torde få övervägas i annat sammanhang.

Sådana beslut om behandlingen av häktade m. fl. eller angående verk- ställighet av straff m. m., vilka är av generell natur, har en annan karaktär än sådana beslut, som meddelas i särskilda fall. Såsom exempel på här åsyf— tade beslut kan nämnas av kriminalvårdsstyrelsen enligt lagen om behand- ling i fångvårdsanstalt meddelade bestämmelser om intagens rätt att köpa varor, som tillhandahålles vid anstalt, eller om omfattningen av undervis- ning, som meddelas vid anstalt, eller om grunder för fördelningen av inta- gens inkomster av arbete. Beslut av sistnämnda typ är av författningslik- nande natur och bör enligt kommitténs mening i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om administrativ domstols kompetens i hithörande mål har intagits i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Författningsförslag nr 2.

154 ) 'Mål om tillämpning av nordiska verkställighetslagen

Här behandlas administrativa besvärsmål rörande tillämpning av lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Enligt 2 g 17:o) tolfte stycket regeringsrättslagen ankommer det på rege— ringsrätten att upptaga och avgöra dessa mål.

Förvaltningsdomstolskommittén

På grund av målens karaktär bör besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt förevarande lag prövas av administrativ domstol.

Bestämmelser om den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 26 5 lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Författningsförslag nr 171.

155) Mål om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Bestämmelser rörande utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning i brott- mål meddelas i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk under- sökning i brottmål. Anstånd med avgivande av utlåtande kan i särskilda fall meddelas av medicinalstyrelsen.

Enligt 2 5 17:0) fjortonde stycket regeringsrättslagen skall regeringsrät- ten pröva mäl om anstånd med avgivande av sådant utlåtande.

Utredningsmannen (bet. s. 472 och 473) Vare sig prövningen av besvär över medicinalstyrelsens beslut i uppskovs- fråga anförtros regeringsrätten eller Kungl. Maj:t i statsrådet, möter stora svårigheter att bedöma föreliggande skäl för anstånd. I såväl det ena som det andra fallet förefinnes fara att ställningstagandet blir en formalitet. Praktiskt sett kan den ena anordningen inte sägas äga företräde framför den andra. Från principiell synpunkt talar emellertid övervägande skäl för den kompetensfördelning som valts. Besvärsmöjligheten har tillkommit i rätts- skyddets intresse. Det synes därför naturligare att den kontroll, som ligger inom möjlighetens gränser, utövas av den administrativa högsta domstolen än av regeringen.

Yttrande

Regeringsrättens flesta ledamöter anför att frågan om anstånd med avgi— vande av utlåtande över sinnesundersökning i brottmål är beroende av till- gången på läkarpersonal på sinnessjukvårdens område. Det är alltså en organisatorisk fråga och inte en rättsfråga. Prövning av besvär över medi- cinalstyrelsens beslut bör därför ankomma på regeringen.

F örvaltningsdomstolskommittén Kungl. Maj:t i statsrådet synes ej böra tilläggas befogenhet att i nu ifråga- varande avseende såsom besvärsmyndighet ingripa i handläggningen av visst brottmål. Om någon finner anledning att föra talan mot medicinal— styrelsens beslut över framställning om anstånd, torde prövningen av be- svären böra ankomma på domstol; givetvis får denna vid sitt bedömande av målet taga vederbörlig hänsyn till de praktiska förhållanden, som rege- ringsrättens ledamöter nämnt. Kommittén föreslår därför att mål om an- stånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning i brott- mål skall handläggas av administrativ domstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen har intagits i förslag till lag om ändrad lydelse av 4 5 lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Författningsförslag nr 172.

156) Mål om handräckning eller annat tvångsutförande

Bestämmelser om handräckning förekommer i ett stort antal författningar, av vilka många berörts i skilda avsnitt i det föregående. Det förekommer också att myndighet tillägges befogenhet att sj älv —— utan anlitande av annan myndighet —— föranstalta om verkställighet. En dylik åtgärd från en myn- dighets sida torde ej kunna inordnas under begreppet handräckning. Ären- den om sådant tvångsutförande har också berörts i vissa i det föregående behandlade avsnitt.

Enligt 2 & 18:o) regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra handräckningsmål.

Utredningsmannen (bet. s. 473 och 474)

I principiellt hänseende föreligger ingen skillnad mellan handräckningsmål och mål om annat administrativt tvångsutförande. Båda grupperna är av rättslig beskaffenhet. Utgångspunkten är att en förvaltningsrättslig plikt inte fullgjorts. Beslutet om verkställighet skapar ej ett nytt pliktförhål- lande. Det är emellertid en särpräglad akt, som förutsätter en prövning, huruvida de rättsliga förutsättningarna för verkställighet föreligger. Liksom fullföljd i utsökningsmål ansetts böra ske till de allmänna domstolarna bör fullföljd i mål om ren administrativ verkställighet ske till den administra- tiva högsta domstolen. Utredningsmannen föreslår därför att mål om hand- räckning och mål om annat tvångsutförande skall avgöras av regerings- rätten.

Förvaltningsdomstolskommittén

I mål om administrativ handräckning skall en prövning ske huruvida de rättsliga förutsättningarna för verkställighet är för handen. Målen har så- lunda en utpräglat juridisk karaktär och rättsskyddssynpunkter talar för en allmän regel av innehåll att mål om administrativ handräckning skall avgöras av förvaltningsdomstol.

Beträffande mål om annat administrativt tvångsutförande än handräck- ning är läget inte helt likartat. Tvångsutförandet kan ha olika karaktär. Så- som ett slag av tvångsutförande synes kunna räknas sådant oskadliggörande av varor, som omtalas i bl. a. livsmedelsstadgan. I det föregående har kom- mittén föreslagit, att mål om beslut, som enligt författning rörande den all- männa hälsovården m. m. i särskilt fall meddelats om oskadliggörande, skall handläggas av administrativ domstol. Bestämmelser om tvångsutförande förekommer emellertid även i andra sammanhang. Sålunda föreskrives exempelvis inte sällan i olika författningar, att om en enskild underlåter att vidtaga viss åtgärd, som åligger honom, vederbörande myndighet äger låta utföra åtgärden på den försumliges bekostnad. Vägrar i ett sådant fall den enskilde sedermera att ersätta kostnaden för åtgärdens utförande, måste

myndigheten i allmänhet utkräva ersättningen inför allmän domstol. Dom- stolen har härvid att pröva, om den enskilde lagligen varit skyldig att utföra åtgärden, om han haft någon giltig ursäkt för sin underlåtenhet och om det krävda ersättningsbeloppet är rimligt. Även om förvaltningsmyndigheten äger vända sig direkt till exekutiv myndighet för ersättningens utkrävande, kan laglighetsfrågan bringas under allmän domstols prövning genom klagan i utsökningsärendet. Eftersom i nu ifrågavarande fall frågan om den enskil- des skyldighet att betala kostnaderna för den vidtagna åtgärden kan dragas under allmän domstols prövning, synes det kommittén från rättsskydds- synpunkt inte påkallat att till administrativ domstols kompetensområde hänföra besvär över beslut av förvaltningsmyndighet om vidtagande av viss åtgärd på den berördes bekostnad. Kommittén är under angivna förhållan— den ej beredd att föreslå någon allmän regel att mål om annat administrativt tvångsutförande än handräckning skall avgöras av förvaltningsdomstol. Kommittén förordar att sådana mål skall — där ej i särskilda fall annat föreslagits i det föregående —— prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelse om kompetensfördelningen i besvärsmål om administrativ handräckning har intagits — förutom i ett antal författningsförslag som behandlats ovan i särskilda avsnitt —— i förslaget till lag om rikets kammar- rätter (författningsförslag nr 2). Föreskrifter om kompetensfördelningen i mål om annat administrativt tvångsutförande återfinnes i ett flertal i det föregående behandlade författningsförslag.

157) Mål om omhändertagande av egendom m. m.

I detta avsnitt behandlas mål om omhändertagande av egendom och mål om beslut om förfarandet med och värden av föremål som tagits i beslag eller eljest omhändertagits.

Mål av denna typ har behandlats i flera avsnitt i det föregående.

Utredningsmannen (bet. &. 4741—476)

Beslut om omhändertagande av föremål har visserligen innebörd av ett indi— viduellt påbud att något tåla. I tydlighetens intresse bör emellertid en sär- skild bestämmelse om regeringsrättens behörighet i sådana mål införas i regeringsrättslagens enumeration. Det synes vidare nödvändigt att en kom- plettering av enumerationen vidtages så att alla mål rörande förfarandet med beslagtaget eller omhändertaget föremål och dess vård kommer under rege- ringsrättens domvärjo. Dessa mål kan vara av stor betydelse för den, som drabbas av åtgärden, och målens rättsliga karaktär är oomtvistlig.

Yttrande

Regeringsrättens flesta ledamöter anför att i den mån besvärsrätt för när— varande finns beträffande beslut om förfarandet med och värden av före-

mål, som tagits i beslag eller eljest omhändertagits, besvären torde prövas av regeringen. Onekligen har målen viss rättslig karaktär, men frågan om vad som är praktiskt lämpligt synes ledamöterna äga större betydelse. Med hän- syn härtill finner ledamöterna tillräckliga skäl inte föreligga för att dessa mål hänföres till regeringsrättens avgörande.

Förvalmingsdomstolskommittén

Mål om administrativa beslut rörande omhändertagande av egendom har behandlats i flera avsnitt i det föregående. Viktigast torde vara de indivi— duella beslut om omhändertagande av olika slag av egendom, som kan med- delas enligt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård och behandling. Mål om sådana beslut skall enligt kommitténs förslag efter besvär prövas av administrativ domstol. Även andra beslut rörande omhändertagande av egendom hänföres av kommittén till förvalt— ningdomstols kompetensområde, exempelvis förordnanden om omhänder- tagande enligt 18 & strålskyddslagen. Kommittén är emellertid inte över— tygad om att det är påkallat att införa en allmän regel om att mål rörande omhändertagande av egendom skall kunna dragas under förvaltningsdom- stols prövning. Omhändertagandefallen har nämligen inte alla samma karak- tär. Bl. a. kan beslut om omhändertagande avse en så kort tidsrymd att det inte från rättssäkerhetssynpunkt är erforderligt att tillåta besvär till admi- nistrativ domstol. Kommittén anser därför att en alllnän regel om förvalt— ningsdomstols behörighet i mål om omhändertagande av egendom inte bör införas.

Beträffande förfarandet med och värden av föremål, som tagits i beslag eller eljest omhändertagits, förekommer —— såvitt kommittén kunnat utröna _ praktiskt taget aldrig några tvister. Under sådana förhållanden synes det från rättssäkerhetssynpunkt inte heller för denna typ av ärenden vara erfor- derligt att införa någon allmän regel om att anförda besvär skall avgöras av administrativ domstol.

Föreskrifter om kompetensfördelningen i hithörande mål återfinnes i ett antal författningsförslag, som behandlats i särskilda avsnitt i det föregående.

158 ) Mål om ställande av borgen eller annan säkerhet m. m.

I ett stort antal författningar finns bestämmelser om ställande av borgen eller annan säkerhet. I vissa fall finns också föreskrifter om befogenhet för myndighet, hos vilken säkerhet ställts för ett fordringsanspråk, att uttaga fordringsbeloppet ur säkerheten.

Besvärsärenden rörande tillämpningen av hithörande bestämmelser av— göres i flertalet fall i sista hand av Kungl. Maj :t i statsrådet. I vissa fall kan dock tvister i sådana ämnen falla inom regeringsrättens

kompetensområde. Sålunda inbegripes exempelvis under de i 2 5 5 :o) första stycket regeringsrättslagen nämnda målen om tullbehandling tvister rörande säkerhet som ställts enligt tullstadgan och rörande pantrealisation enligt samma stadga.

Utredningsmannen (het. s. 476—479) Beslut varigenom någon ålägges att ställa borgen eller annan säkerhet utgör ett påbud, som omfattas av den av utredningsmannen föreslagna allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål rörande individuella påbud. Denna regel omfattar emellertid inte alla tvister angående ställande av bor- gen eller annan säkerhet, som kan förekomma. En sådan tvist kan upp— komma därigenom att myndighet vägrar godtaga erbjuden säkerhet på den grund att denna anses ej vara tillräcklig eller betryggande eller inte vara av föreskriven beskaffenhet. Även i detta sammanhang kan tvist råda om stor- leken av det belopp, varför säkerhet skall ställas. Ärenden av denna art är av rättslig natur och är väl lämpade att behandlas av regeringsrätten. Utred- ningsmannen föreslår därför att mål om ställande av borgen eller annan säkerhet upptages i regeringsrättslagens enumeration. Även mål om åter- bekommande av säkerhet anses böra upptagas där, fastän tvister härom kan dragas under allmän domstols prövning. Vad slutligen beträffar mål, som rör myndighets beslut om realisation av pant, anses särskild bestämmelse om regeringsrättens behörighet att pröva sådant mål inte vara behövlig, därest utredningsmannens förslag om regeringsrättens behörighet i mål angående tvångsutförande i allmänhet godtages. Under denna rubrik anses nämligen även mål om realisation av pant kunna inrymmas.

Yttranden

Regeringsrättens flesta ledamöter framhåller att prövningen av frågor om ställande av säkerhet har nära samband med bedömandet av den förplik- telse som säkerheten avser. Därav följer att ställning till frågan om säkerhet inte kan tagas utan kännedom om de förhållanden som rör förpliktelsen. Det synes därför ledamöterna mest ändamålsenligt att den myndighet, som har att handlägga fråga, med vilken förpliktelsen sammanhänger, också prövar om och i vilken mån säkerhet bör ställas. På grund härav förordar ledamöterna att regeringsrätten skall handlägga mål om ställande och åter- bekommande av säkerhet i de fall, där regeringsrätten har att pröva den fråga, med vilken säkerheten har samband, medan regeringen har att av- göra övriga mål av berörda slag.

Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker utredningsmannens förslag på förevarande punkt. Överståthållarämbetet framhåller att förslaget kan leda till att enhetliga grupper av mål splittras i sista instans, särskilt om under bestämmelsen skall inrymmas även sådana fall då säkerheten utgör förut—

sättning för erhållande av sökt tillstånd eller annan förmån, exempelvis lån av statsmedel. Statskontoret anser att kompetensfördelningen i detta avse- ende bör göras till föremål för ytterligare överväganden och framhåller bl. a. att det torde ligga närmast till hands att mål om ställande av borgen eller annan säkerhet i samband med lån alltjämt kvarligger hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker däremot utredningsmannens förslag.

Förvaltningsdomstolskommittén

Mål om ställande av borgen eller annan säkerhet är i allmänhet inte för- knippade med några svårlösta problem av juridisk natur. Härtill kommer att snabba beslut i dessa ärenden ofta kräves. Att observera är också att målen äger samband med den bakomliggande förpliktelse som skall tryggas. Kommittén är av nu anförda skäl ej beredd att föreslå, att en allmän regel skall införas att mål rörande ställande av säkerhet skall prövas av admi- nistrativ domstol. Liksom hittills torde endast i vissa fall, där administrativ domstol prövar de bakomliggande rättsförhållandena, anledning finnas att låta mål om ställande av borgen eller annan säkerhet behandlas av förvalt— ningsdomstol.

Inte heller vill kommittén förorda en allmän regel att mål rörande åter- bekommande av säkerhet eller rörande realisation av pant skall tillhöra administrativ domstols kompetensområde. Eftersom tvister i dessa ämnen kan dragas under allmän domstols prövning, finns från rättsskyddssynpunkt inte behov av att besvär över de administrativa myndigheternas beslut skall avgöras av förvaltningsdomstol.

Föreskrifter om kompetensfördelningen i hithörande mål återfinnes i ett antal författningsförslag, som behandlats i särskilda avsnitt i det föregående.

159 ) Mål om rätt till sjöfynd, hittegods eller annat i allmänt förvar

Bestämmelser i ämnet finns i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods, järnvägstrafikstadgan den 13 maj 1966 (nr 202), KK den 19 februari 1943 (nr 58) angående tillämpning vid spårvägar och omnibuslinjer av järnvägs- trafikstadgans föreskrifter beträffande kvarglömda och borttappade föremål m. m. och KK den 1 oktober 1948 (nr 657) angående tillämpning vid luftfart i linjetrafik eller inom flygplats av järnvägstrafikstadgans föreskrifter be— träffande kvarglömda eller borttappade föremål m. m. Fornfynd behandlas i annat sammanhang och faller utanför ramen för detta avsnitt.

Besvär över beslut i ärende angående sjöfynd, hittegods eller annat före- mål i allmänt förvar avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utredningsmannen (bet. s. 479 och 480) Det ankommer på myndighet, som har sjöfynd, hittegods eller annat sådant i sitt förvar, att pröva huruvida den som gör anspråk på godset är berättigad därtill och regelmässigt att fastställa den summa som skall erläggas för utbekommande av godset. Då dessa frågor är av beskaffenhet att deras av- görande bör ankomma på regeringsrätten, bör mål som rör sjöfynd, hitte- gods eller annat i allmänt förvar överflyttas till denna.

Yttrande

Utredningsmannens förslag tillstyrkes av arbetsmarknadsstgrelsen och överståthållarämbetet.

Förvaltningsdomstolskommittén

Tvist om rätten till godset och om storleken av den summa, som skall er- läggas för utbekommande av detsamma, kan dragas under allmän domstols prövning. På grund härav finns enligt kommitténs uppfattning inte anled— ning att hänföra administrativa besvärsärenden i dessa ämnen till förvalt- ningsdomstols kompetensområde. Kommittén föreslår därför att besvär över myndighets beslut i ärende angående sjöfynd, hittegods eller annat föremål i allmänt förvar även framdeles skall avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

160 ) Mål om utlämnande av allmän handling

Här behandlas mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av all— män handling.

Enligt 2 kap. 11 och 12 55 tryckfrihetsförordningen och 2 5 19:0) rege- ringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra dessa mål.

Utredningsmannen (bet. s. 480) Ingen erinran göres mot den nuvarande kompetensfördelningen.

Förvaltningsdomstolskommittén

Målen enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling har en klart rättslig karaktär och är dessutom av betydelse för den allmänna medborgerliga insynen i och kontrollen över regeringens och myndigheternas handlande och beslut. Målen bör därför uppenbarligen prövas av administra— tiv domstol. På grund av målens vikt och behovet av snabba slutliga avgö- randen bör nu ifrågavarande mål inte hänvisas till kammarrätts prövning, utan kommittén föreslår att regeringsrättens nuvarande behörighet i fråga om dessa mål skall bibehållas.

Bestämmelse om kompetensfördelningen har intagits i förslaget till lag om regeringsrätten. Författningsförslag nr 1.

161 ) Domvillobesvär m. m.

Här behandlas mål i vilka klagan rör, att beslutet ej tillkommit i laga ord— ning eller inte faller inom dens befogenhet eller behörighet som fattat det— samma eller att annat sådant grovt fel förekommit vid ärendets handlägg- ning, ävensom mål i vilka klagan föres över att talan avvisats på processuell grund.

Besvärsmål av denna karaktär prövas av den instans, som är behörig att handlägga den bakomliggande sakfrågan.

Utredningsmannen (bet. s. 482—484) Överklagas ett beslut på den grund att ett grovt rättegångsfel förelupit, är det fråga om en ren rättsprövning. Målet bör följaktligen avgöras av rege- ringsrätten, oavsett att den sakfråga som målet rör inte faller inom rege- ringsrättens behörighet. Utredningsmannen föreslår därför att regerings- rättslagens enumeration skall kompletteras med en bestämmelse, enligt vil- ken regeringsrätten skall behandla i 2 & regeringsrättslagen ej förut avsedda mål, i vilka klagan rör att beslutet ej tillkommit i laga ordning eller inte faller inom dens befogenhet eller behörighet, som fattat detsamma, eller att annat sådant grovt fel förekommit vid ärendets handläggning. '

Vidare uttalar utredningsmannen att lika med nämnda mål bör de mål ! behandlas, i vilka klagan föres över att talan avvisats på processuell grund. | Då frågan härom är fullt fristående, föreligger intet hinder att den avgöres I av regeringsrätten, trots att huvudfrågan i målet inte hör dit. Någon pröv— ning av huvudfrågan kan ju inte ifrågakomma, då det ej dömts i denna. , Fråga om målets behöriga fullföljd till Kungl. Maj:t bör däremot enligt ut- ' redningsmannens mening prövas i samma ordning som huvudsaken. Pröv- ningen av sådan fråga anses merendels vara av den enkla beskaffenhet, att hinder ej föreligger att frågan avgöres av regeringen, när huvudsaken enligt kompetensreglerna hör dit. Skulle frågan i något fall vara tvivelaktig, står det _— framhåller utredningsmannen _ alltid regeringen öppet att infordra utlåtande från regeringsrätten.

Regeln avser först och främst —— fortsätter utredningsmannen _— de fall i vilka den processuella frågan föreligger ensam till bedömande. Den bör emellertid tillämpas även då klagan dessutom föres i huvudsaken och denna ej faller inom regeringsrättens behörighet. Prövningen av processfrågan har nämligen i regel intet samband med avgörandet av huvudsaken utan låter sig mycket väl isoleras. Ett bifall till besvären i processfrågan leder alltid till att beslutet undanröjes. Ogillas besvären, synes det utredningsmannen

lämpligen böra förbliva vid regeringsrättens beslut i processfrågan och, därest så erfordras, målet i övrigt överlämnas till regeringen för avgörande utan att åtföljas av något regeringsrättens utlåtande i denna fråga.

Yttranden

Länsstyrelsen i Stockholms län framför allvarliga betänkligheter mot för— slaget, därför att detsamma kan medföra ett onödigt fördröjande av besvärs— målens avgörande. Det synes länsstyrelsen knappast finnas skäl att tillägga den formella prövning, varom här är fråga, så stor betydelse att den måste verkställas av ett synnerligen kvalificerat juristkollegium. nggnadsstyrelsen pekar på den i allmänhet betydande tidsutdräkt, som ärendenas behandling i regeringsrätten skulle kräva, och förordar att åtminstone i vad avser plan- och liknande ärenden besvären också i fortsättningen skall handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Inte heller Svenska stadsförbundet anser sig kunna godtaga förslaget. Svenska landskommunernas förbund anser förslaget vara i behov av ytterligare överväganden innan det lagfästes. Värmlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller att en klagandes möjligheter att få till stånd ett uppskov med sakärendets avgörande understundom kan komma att innebära nackdelar, som uppväger de fördelar som det ökade rättsskyddet innebär.

Regeringsrättens flesta ledamöter anser att principiella skäl talar för ut- redningsmannens förslag. Även om man av praktiska skäl måste ställa sig tveksam till en överflyttning till regeringsrätten av mål, i vilka klagan föres både i huvudsaken och beträffande den processuella frågan, skulle man enligt ledamöternas uppfattning likväl kunna ifrågasätta, huruvida inte mål, vilka angår allenast en fråga av sistnämnda art, borde handläggas av rege— ringsrätten. Emellertid torde —— fortsätter ledamöterna —— samtliga de pro- cessuella frågor, som förslaget omfattar, i regel vara av enkel beskaffenhet. Det synes därför ledamöterna opåkallat att utbryta dessa frågor ur de mål, som i huvudsaken skall avgöras av regeringen, och låta dem prövas av rege- ringsrätten. Ledamöterna anser sig därför ej kunna tillstyrka förslaget i denna del.

Kammarkollegiet vill av principiella skäl inte avstyrka förslaget men framhåller samtidigt faran att domvillobesvär obefogat kan komma att åbe- ropas i samband med sakliga besvär i syfte att fördröja besvärsmålets av- görande. Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget beträffande de områden som styrelsen har att företräda. Väg— och vattenbyggnadsstyrelsen har intet att invända men framhåller angelägenheten av en snabb handläggning hos regeringsrätten. Besvärssakkunniga har inte heller något att erinra mot det sakliga innehållet i den föreslagna bestämmelsen. Besvärssakkunnigas leda- mot, hovrättsrådet Petrén ansåg dock, att innan någon allmän överblick vunnits över hur de administrativa rättsskyddsproblemen skulle lösas i stort, det inte borde ifrågakomma att införa en ordning, som principiellt ändrade

regeringsrättens ställning. Sveriges industriförbund hälsar förslaget med tillfredsställelse. Också Sveriges advokatsamfund är positivt inställt och anser förslaget utgöra en betydelsefull förstärkning av rättsskyddet. Enligt samfundets mening bör under det fortsatta lagstiftningsarbetet frågan om en utvidgning av ifrågavarande besvärsgrunder ägnas särskild uppmärk- samhet.

Överståthållarämbetet framhåller att enligt utredningsmannens förslag regeringsrättens kompetens begränsats till sådana fall då klagan går ut på att ett processuellt fel skulle föreligga. Upptäckes ett processuellt fel vid ' behandlingen av besvär i sakfrågan i sådana mål, som skall handläggas av g Kungl. Maj :t i statsrådet, skulle således enligt förslaget ärendet inte behöva ' hänskjutas till regeringsrätten. Anses regeringsrättens medverkan önsk- värd när det gäller sådana processuella frågor, bör enligt ämbetets mening regeln om regeringsrättens behörighet göras generell men samtidigt 3 5 i regeringsrättslagen utformas så, att där besvärsmål angår flera ämnen, av vilka något men ej alla tillhör regeringsrättens upptagande, regeringsrätten med eget utlåtande skall överlämna målet till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet även när det gäller nu ifrågavarande fall.

Förvaltningsdomstolskommittén Principiella skäl kan åberopas för utredningsmannens förslag att admi— nistrativ domstol alltid skall avgöra besvärsmål, i vilka klagan rör att beslu- tet ej tillkommit i laga ordning eller inte faller inom dens befogenhet eller behörighet, som fattat detsamma, eller att annat sådant grovt fel förekom- mit vid ärendets handläggning eller att talan avvisats på processuell grund. Genomföres en sådan ordning, torde i konsekvens därmed administrativ domstol också böra avgöra verkan av grovt processuellt fel, som inte påtalats i besvärsskriften men som upptäckes vid behandlingen av besvär i sakfrågan i sådana mål, som handlägges av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Kommittén är emellertid inte övertygad om att det föreligger något behov från rättsskyddssynpunkt av att hänföra sådana frågor till administrativ domstols avgörande i fall när det ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista instans pröva den bakomliggande sakfrågan. De här aktuella rätts- frågorna är nämligen ofta av enkel beskaffenhet. I sådana fall är en dom- stolsbehandling ej av behovet påkallad och skulle dessutom vara förenad med den nackdelen, att besvärsärendets slutliga avgörande skulle kunna fördröjas. Härtill kommer att ett överförande av samtliga dessa processuella frågor till administrativ domstols avgörande ej skulle överensstämma med direktiven för kommittén, i vilka departementschefen avvisar möjligheten att låta skilda sidoordnade myndigheter från olika synpunkter överpröva ett och samma beslut.

Rör den bakomliggande materiella frågan ett ämne, som i fall av besvär skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, bör det enligt kommitténs upp-

fattning också ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att avgöra de behörig- hets- och övriga processuella frågor, som kan aktualiseras i sammanhanget. Hänsyn bör emellertid tagas därtill att förevarande speciella frågor ibland kan vara svåra att bedöma. Med tanke härpå torde det från rättsskyddssyn- punkt vara lämpligt att statsrådet inhämtar regeringsrättens utlåtande i dessa frågor i de fall där frågorna är vanskliga att avgöra. Någon särskild föreskrift om att statsrådet sålunda bör bereda regeringsrätten tillfälle att yttra sig i hithörande ärenden torde ej vara erforderlig.

13 KAPITLET

Kostnadsberäkningar

För regeringsrättens vidkommande föreslår kommittén bl. a. att domstolen framdeles skall ha en egen kansliorganisation och att den nuvarande ord- ningen med beredning av regeringsrättsärendena i statsdepartementen så- ledes skall upphöra. Emellertid kan förslaget i denna del inte förverkligas förrän regeringsformen 25 & ändrats, dvs. tidigast år 1969. Vid beräkningen av de kostnader, som den nyordnade förvaltningsrättskipningen kommer att dra, synes det lämpligt att först i tahellform utföra en jämförelse mellan kostnaderna å ena sidan i nuläget, å andra sidan på sikt efter det att kom- mitténs reformförslag även i fråga om regeringsrättskansliet blivit genom- fört. Intresset knyter sig ju främst till beräkningen av den merkostnad som uppkommer i det långa loppet.

I

Kostnadsberäkningar för regeringsrätten & (enligt den 1 juli 1966 gällande lönebelopp)

Regeringsrätten och dess kansli efter genomförd grundlagsreform

Löner, arvoden och särskilda ersättningar

19 regeringsråd C 6 (94 476) ................................................ 1 795 044 : 1 chef för kansliet (byråchef) C 1 (67 392) .................................. 67 392 f 14 regeringsrättssekreterare B 6 (62 760) ..................................... 878 640 2 kanslisekreterare A 22: 24 (38 292) ........................................ 76 584 i 2 förste kanslister A 21: 23 (36 348) ........................................ 72 696 ' 1 kamrerare A 21: 23 (36 348) .............................................. 36 348 5 kanslister A 17: 17 (26 676) .............................................. 133 380 2 kontorsskrivare A 13: 15 (24 060) ......................................... 48 120 5 kansliskrivare A 11: 13 (21 696) .......................................... 108 480 8 kontorister A 9: 11 (19 596) .............................................. 156 768 10 kontorsbiträden A 9: 9 (17 640) ........................................... 176 400 1 exp.förman A 11: 13 (21 696) ............................................. 21 696 3 exp.vakter A 10: 12 (20 616) ............................................. 61 848 3 exp.vakter A 9: 11 (19 596) .............................................. 58 788 ersättningar till sakkunniga i patentmål .................................. 5 000 Summa avlöningskostnader .............................................. 3 697 184 Omkostnader ............................................................ 150 000

Summa: 3 847 184

delats för arbete åt regeringsrätten

Löner och arvoden

17

N

HHNHNQIMQHJBNHNWCÄNH

,..A

1 1 1 3 1

regeringsråd C 6 (94 476) ....... . ........................................ kansliråd C 1 (67 392 +3 888) ............................................

» C 1 (67 392) .................................................. regeringsrättssekreterare B5 eller ungefär motsvarande lön1 (59 604) ......... särskilda föredragande A 25: 27 (44 700) ................................... kanslisekreterare A 22:24 (38 292) (varav 1 halvtid) ....................... förste kanslist A 21: 23 (36 348) .......................................... kontorsskrivare A 13: 15 (24 060) ......................................... kansliskrivare A 11: 13 (21 696) .......................................... kansliskrivare A 11: 13 (21 696) (V,-tid) .................................. kontorister A 9: 11 (19 596) .............................................. kontorister A 9: 11 (19 596) (5/7-tid) ...................................... kontorister A 9: 11 (19 596) (halvtid) ..................................... kontorsbiträden A 9: 9 (17 640) ........................................... arvodist ............................................................... exp.vakter A 10: 12 (20 616) ............................................. exp.vakt A 9: 11 (19 596) ................................................ amanuenser (arvode 500/mån) ............................................

Summa avlöningskostnader .............................................. Omkostnader .........................................................

Summa:

Sammanfattning Regeringsrätten och dess kansli enligt förslaget ............................ Regeringsrätten och föredragandeorganisationen enligt nuvarande ordning. . . .

Kostnadsminskning ......................................................

II

Kostnadsberäkningar för kammarrätterna (enligt den 1 juli 1966 gällande lönebelopp)

Kammarrätten i Stockholm (ortsgrupp 5) Löner, arvoden och särskilda ersättningar

president C 5 (86 688) .................................................. lagmän C 4 (80 268) ..................................................... kammarrättsråd C1 (67 392) 2 358 720 avgår för 7 tjänstlediga ./. 471 744 ....................................

uppdragstillägg till vice ordförande (3 888) ................................ assessorer B 3 (53 760) 752 640 avgår för 7 tjänstlediga ./. 376 320 .......................................

fiskaler A 26: 26 (42 456) 806 664 avgår för 2 tjänstlediga ./. 84 912 .......................................

kanslister A 17: 17 (26 676) .............................................. byråchef C 1 (67 392) ................................................... förste kanslist (aktuarie) A 21: 23 (36 348) ....................... . . . . . . . . . kontorsskrivare A 13: 15 (24 060) ......................................... biblioteksass. A 13: 15 (24 060) ...........................................

1 606 092 71 280 134 784 1 490 100 134 100 57 438 36 348 48 120 86 784 18 596 78 384 27 994 48 990 35 280 15 600 41 232 19 596 66 000

4 016 718

150 000

4 166 718

3 847 184 4 166 718 319 534

86 688 561 876 1 886 976 27 216

376 320

721 752

560 196 67 392 36 348 72 180 24 060

* Härav en helårsarbetskraft beräknad för beredning och föredragning av samtliga regerings- rättsärenden i justitie-, försvars-, jordhruks—, handels- och civildepartementen.

M m_s.—www

H

[0 OJODHNNQOHNHHOO

kansliskrivare A 11: 13 (21 696) .......................................... - 65 088 kontorister A 9: 11 (19 596) .............................................. 58 788 kontorsbiträden A 9: 9 (17 640) ........................................... 458 640 exp.förman A11:13 (21696) 21696 exp.vakter A 10: 12 (20 616) ............................................. 82 464 exp.vakter A 9: 11 (19 596) .............................................. 58 788 ersättningar åt särskilda ledamöter i kammarrätten vid handläggning av fastig- hetstaxeringsmål, barnavårds-, alkoholist- och socialhjälpsmål samt ersättningar till sakkunniga i frågor rörande bokföring och balansteknik samt uppskattning

av inkomst av skog .................................................... 15 000 Summa avlöningskostnader .............................................. 5 181 468 Omkostnader ............................................................ 170 000

Summa: 5 351 468

Kammarrätten i Göteborg (ortsgrupp 4)

Löner, arvoden och särskilda ersättningar

president C 5 (86 688) .................................................. 86 688 lagmän C 4 (80 268) .................................................... 481 608 kammarrättsråd C 1 (67 392) 2 021 760 avgår för 6 tjänstlediga ./. 404 352 .................................... 1 617 408 uppdragstillägg till vice ordförande (3 888) ................................ 23 328 assessorer B 3 (53 760) 645 120 avgår för 6 tjänstlediga ./. 322 560 ....................................... 322 560 fiskaler A 26: 26 (41 592) 623 880 avgår för 2 tjänstlediga ./. 83 184 ....................................... 540 696 kanslister A 17: 17 (25 560) .............................................. 460 080 byråchef C 1 (67 392) ................................................... 67 392 förste kanslist (aktuarie) A 21: 23 (35 388) ................................ 35 388 kontorsskrivare A 13: 15 (22 956) ......................................... 45 912 biblioteksass. A 13: 15 (22 956) ........................................... 22 956 kansliskrivare A 11: 13 (20 616) .......................................... 61 848 kontorister A 9: 11 (18 480) .............................................. 36 960 kontorsbiträden A 9: 9 (16 656) ........................................... 366 432 exp.förman A 11: 13 (20 616) ............................................. 20 616 exp.vakter A 10: 12 (19 548) ............................................. 58 644 exp.vakter A 9: 11 (18 480) .............................................. 55 440 ersättningar ät särskilda ledamöter i kammarrätten vid handläggning av barna- vårds-, alkoholist— och socialhjälpsmål samt ersättningar till sakkunniga i frågor rörande bokföring och balansteknik samt uppskattning av inkomst av skog. . 10 000

Summa avlöningskostnader .............................................. 4 313 956 Omkostnader ............................................................ 150 000

Summa: 4 463 956

Nuvarande kammarrätten

Löner, arvoden och särskilda ersättningar

president C 5 (86 688) .................................................. 86 688 kammarrättsråd och divisionsordförande C2 (70 764)+avlöningsförstärkning 2 592 .................................................................. 586 848 kammarrättsråd C 1 (67 392) ............................................ 1 752 192 uppdragstillägg till ordförande på särskild avdelning (3 240) ............... 3 240 uppdragstillägg till Vice ordförande (2 916) ................................ 23 328 assessorer B 3 (53 760) 913 920 avgår för 5 tjänstlediga ./. 268 800 ....................................... 645 120

47 fiskaler och aspiranter A 24: 24 (38 292) 1 799 724 avgår för 9 med vik. löneförordn. på assessors— tjänst och för 8 tjänstlediga ./. 650 964 ...................... 1 148 760 9 kanslister A 17: 17 (26 676) .............................................. 240 084 1 avdelningsdirektör B 5 (59 604) .......................................... 59 604 1 förste byråsekreterare (aktuarie) A 21:23 (36 348) .......................... 36 348 3 kontorsskrivare A 13: 15 (24 060) ......................................... 72 180 1 biblioteksass. A 13: 15 (24 060) ........................................... 24 060 5 kansliskrivare A 11: 13 (21 696) .......................................... 108 480 3 kontorister A 9: 11 (19 596) .............................................. 58 788 30 kontorshiträden A 9: 9 (17 640) ........................................... 529 200 1 exp.förman A 11: 13 (21 696) ............................................. 21 696 4 exp.vakter A 10: 12 (20 616) ............................................. 82 464 4 exp.vakter A 9: 11 (19 596) .............................................. 78 384

ersättningar åt särskilda ledamöter i kammarrätten vid handläggning av mål angående fastighetstaxering samt ersättningar till sakkunniga i frågor rörande bokföring och balansteknik samt uppskattning av inkomst av skog ........... 6 300 Summa avlöningskostnader .............................................. 5 563 764 Omkostnader ............................................................ 210 000

Summa: 5 773 764

Sammanfattning

Kammarrätten i Stockholm 5 351 468 Kammarrätten i Göteborg 4 463 956 ........................................ 9 815 424 Nuvarande kammarrätten .................................................. /. 5 773 764 Kostnadsökning ............................................................ 4 041 660

Uppställningarna utvisar, att för regeringsrätten uppkommer någon kost- nadsminskning, medan den utökade kammarrättsorganisationen enligt sa— kens natur drar mer kostnader än den nuvarande. Fullständigt genomförda skulle kommitténs förslag medföra att de årliga kostnaderna för den admi- nistrativa rättskipningen i regeringsrätt och kammarrätt ökas med drygt 3 722 000 kr.

I regeringsrätten tillkommer två nya ledamöter. Eftersom grundlags- ändring inte behöver avvaktas för en utvidgning av domstolens numerär, har man här att räkna med en kostnadsökning per år av närmare 189 000 kr. (enligt gällande lönehelopp).

Kommittén anser att omkring 15 föredragande kommer att behövas under den nya ordningen med allmän dispensprövning i regeringsrätten. Medan balansen av oavgjorda mål avarbetas är det dock inte möjligt att minska an- talet föredragande. Istället lär en temporär ökning bli nödvändig om mål- balansen skall kunna avvecklas i önskvärd takt. Kommittén har i 6 kap. (5.

)antagit, att balansen skall kunna reduceras till acceptabel nivå inom cirka tre år, under förutsättning bl. a. att antalet föredragningsdagar i regerings- rätten per vecka ökas från nuvarande tio till tolv (se typarbetsschema i 6 kap. s. ). Denna ökning av föredragningstiden med 20 % innebär, att åtminstone under avvecklingsperiodens början antalet föredragande behöver höjas i motsvarande mån — från cirka 30 till ungefär 36. Antalet får under treårsperioden successivt nedbringas till det 15-tal, som under den framtida ordningen beräknas vara tillräckligt. Det kan dock inte nu bedömas i vilken

takt behovet av föredragande kommer att avta. I början av ett övergångs- skede skulle alltså för ytterligare föredragande i regeringsrätten tillkomma en kostnad av närmare 377 000 kr. per år (enligt gällande lönebelopp).

Eftersom personal tillhörande statsdepartementen f. n. ju fungerar som kansli åt regeringsrätten, stöter det på vissa svårigheter att beräkna de kost— nader som realiter är att hänföra till regeringsrättens verksamhet. I synner- het gäller detta expenser av olika slag. Uppställningen i tabellen över löner och arvoden i dagsläget bygger i huvudsak på uppgifter, som inhämtats från regeringsrättsbyråerna. Man torde kunna bortse ifrån att ytterligare vissa mindre belopp avseende expeditionsvakts- och kontorsbiträdessysslor synes böra belasta regeringsrätten. Omkostnaderna för uppvärmning, städ- ning, telefon, sjukvård, bokinköp och inbindning m. in. har uppskattats. Eftersom den nya organisationen i början kommer att rymma ungefär lika stor personal som den nuvarande regeringsrätten jämte regeringsrätts- byråerna m. m., torde omk05t11aderna kunna upptas med oförändrat belopp.

Kommittén har inte tagit upp frågan om lokaler för regeringsrätten och dess kansli. Den flyttning från nuvarande lokaler till det s. k. Stenbockska palatset på Riddarholmen, vilken är planerad, står ej i sammanhang med kommitténs förslag. Därför beräknas inte här några flyttningskostnader. För den nya organisationen måste dock under alla omständigheter beräknas vissa engångskostnader. Visserligen finns redan nu möbler och annan utrustning för den allra största delen av den personal som skall ingå i regeringsrättens kansli, men man torde få räkna med viss komplettering. Vidare behövs inventarieanskaffning till tjänsterum för regeringsrättens ledamöter och till andra domstolens lokaler. Kommittén uppskattar ifrågavarande engångs- kostnad till 150 000 kr.

I fråga om beräkningarna under rubriken >>Löner, arvoden och särskilda ersättningar» i kammarrätterna hänvisas till framställningen i 7 kap. Där har bl.a. angivits hur många tjänstlediga kammarrättsräd, assessorer och fiskaler man normalt hör räkna med.

Såsom framgår av 7 kap. (5. ) är kommitténs tanke, att 13 av de i tabellen upptagna kanslisterna skall tillföras kammarrätterna först fyra år efter den nya ordningens ikraftträdande. Detta innebär att de angivna löne- kostnaderna under en fyra-årsperiod skall minskas med i runt tal 340 000 kr. per år (enligt gällande lönebelopp).

Ledningen närmast under presidenten av det administrativa arbetet bör liksom i jämförbara hovrätter utövas av befattningshavare i byråchefs ställning.

F. n. medverkar särskilda ledamöter i kammarrätten endast vid behand- ling av mål angående fastighetstaxering. Under den nya ordningen torde för de båda kammarrätterna få beräknas 7 000 ä 8 000 kr. i ersättningar för särskilda ledamöter vid handläggningen av barnavårds-, alkoholist- och socialhjälpsmål.

En publikation motsvarande kammarrättens årsbok torde alltjämt behö- vas, fastän kammarrätterna framdeles inte skall bli slutinstans i social— hjälpsmål, mantalsskrivningsmål m. fl. mål, som f. n. stannar i kammar- rätten. Kommittén beräknar oförändrade kostnader för tryckning, redaktörs— arvode m. m.

Uppsättandet av den föreslagna kammarrättsorganisationen kräver vissa engångskostnader. För kammarrätten i Stockholm inskränker sig dessa till utgifter för inköp av litteratur som erfordras med hänsyn till det breddade målregistret. Kostnaden kan uppskattas till 10 000 kr. Anmärkas bör att minskningen från åtta och en halv avdelningar till sju inte kan beräknas medföra någon nämnvärd kostnadsbesparing såvitt angår inventarier och annan utrustning.

Vad angår kammarrätten i Göteborg har kommittén utgått från att denna under inledningsskedet kommer att ha lokaler i redan befintlig, staten till- hörig fastighet eller i förhyrda utrymmen. Någon kostnad för nybygge har ej beräknats. För anskaffning av möbler, mattor, gardiner m. m. till pleni— sal, sessionsrum och allmänna utrymmen över huvud taget åt den nyin- rättade. domstolen bör upptas 150 000 kr. Kostnaden för motsvarande utrust- ning till tjänsterum beräknar kommittén till 275 000 kr. För anskaffning av erforderligt antal skriv- och räknemaskiner kan beräknas åtgå 110 000 kr. Uppsättning av bibliotek, arkiv, sökregister m. m. kan antas kosta 100 000 kr. Ett belopp av 20 000 kr. bör anslås för inköp av stencilapparat, foto- kopieringsanläggning och annan speciell utrustning.

De sammanlagda engångskostnaderna enligt ovan för de båda kammar— rätterna utgör 665 000 kr. (10 000 + 150 000 + 275 000 + 110 000 + 100 000 + 20 000).

14 KAPITLET

Sammanfattning

På grund av samhällsutvecklingen och förvaltningens expansion har för- valtningsdomstolarna erhållit vidgade uppgifter och deras avgöranden har blivit allt viktigare för medborgarna. Trots vidtagna partiella reformer har förvaltningsdomstolarnas resurser inte ökats i förhållande till de ökade krav som ställs på dem. Mot denna bakgrund har kommittén tillkallats för att utreda frågan om den administrativa rättskipningens organisation m. m. I det nu föreliggande betänkandet framlägger kommittén huvudsakligen överväganden och förslag rörande regeringsrätts- och kammarrättsorgani- sationen och rörande nämnda domstolars arbetsuppgifter.

I kommitténs direktiv har fastslagits att regeringsrättens huvuduppgift bör vara att genom omsorgsfull prejudikatbildning vägleda rättstillämp- ningen och att sörja för enhetlighet och fasthet i lagtolkningen; detta mål kan uppnås, påpekas det, endast om regeringsrättens arbetsvolym minskas. Samtidigt framhålls att en minskning av domstolens arbetsbörda är påkal— lad redan på grund av dess nuvarande avsevärda arbetsbalans. I direktiven understryks att det inte är lämpligt att regeringsrättens högt kvalifice- rade domarkrafter i den omfattning som nu är fallet tas i anspråk för hand- läggning av mera rutinbetonade mål. Vidare anförs, att den starka anhop- ningen av enklare mål kan inkräkta på domstolens möjligheter att ägna tillräckliga överväganden åt prejudikatmässiga eller eljest viktiga avgö- randen. Ytterligare framhålls, att vid utredningen skall beaktas i vad mån organisationen kan påverkas av processuella reformer, sådana som ökad muntlig handläggning samt bevisupptagning.

Kommittén har undersökt olika vägar för att nå de i direktiven upp— ställda mälen. En i och för sig möjlig lösning är att helt avskilja vissa — som mindre viktiga ansedda — målgrupper från regeringsrättens kompe- tensområde och låta dessa slutligt prövas av annan judiciell instans. Denna metod kan emellertid inte användas i sådan omfattning att en något så när betydande minskning av regeringsrättens arbetsvolym uppnås. En annan metod är att kräva en särskild fullföljdsavgift av dem, som vill fullfölja talan hos regeringsrätten. Principiella betänkligheter har befunnits tala mot en dylik ordning. Kommittén stannar vid att föreslå att i det stora fler- »talet mål rätten att få talan prövad av regeringsrätten skall göras beroende .av särskilda villkor. Liksom i högsta domstolen skall i regeringsrätten i

allmänhet prövningstillstånd krävas för att anförda besvär skall närmare prövas av regeringsrätten. Denna ordning förutsätter emellertid att ifråga— varande mål redan i lägre instans blivit prövade av en väl kvalificerad för— valtningsdomstol.

I anslutning härtill föreslår kommittén att inte endast som nu skattemål utan de allra flesta målgrupperna inom regeringsrättens kompetensområde redan på mellanplanet skall prövas av en domstolsinstans. Beträffande or— ganisationen av denna förvaltningsrättskipning på mellanplanet har olika lösningar övervägts, inrättandet av en ny »förvaltningshovrätt» för andra mål än skattemål och en utvidgning av nuvarande kammarrättsorganisa- tion. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att ifrågavaran- de rättskipning anförtrOS åt en utbyggd kammarrättsorganisation. Flera fördelar vinns nämligen genom en anknytning till en bestående domstols- organisation. Inte minst viktigt är att möjligheterna att rekrytera dugande domarkrafter ökas, om man har en administrativ mellaninstans med vid- sträckt ämnesregister. Den av kommittén planerade kammarrättsorganisa- tionen omfattar 13 avdelningar (mot nu S%), som fördelas på två kammar- rätter. Den ena, med säte i Stockholm, föreslås få Svealand utom Värmlands län, Norrland samt Östergötlands län såsom domsområde. Den andra kam- marrätten skall, med säte i Göteborg, ha Götaland utom Östergötlands län samt Värmlands län som jurisdiktionsområde. Från passage genom kam— marrätt undantas dels vissa ålderdomliga mål som kan väntas försvinna, dels ock vissa mål som är särskilt brådskande —- t. ex. mål om riksdags- mannaval och mål om utlämnande av allmän handling — samt mål som handlagts av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. I detta skede av utredningsarbetet har kommittén inte tagit ställning till frågan, om möjlighet till fullföljd hos regeringsrätten bör öppnas såvitt angår av- göranden av försäkringsdomstolen.

Bestämmelserna om prövningstillstånd i regeringsrätten har i huvudsak utformats på följande sätt. Sådant tillstånd skall krävas vid besvär över kammarrätts utslag eller beslut i fråga, som fullföljts till kammarrätt eller underställts denna. Vid behandling av fråga om prövningstillstånds med- :lelande skall tre regeringsråd delta. Prövningstillstånd får meddelas dels om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av vikt att besvären prövas av regeringsrätten (prejudikatdispens) eller parten visar att besvä- rens prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål varom är fråga (intressedispens), dels ock om med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess ailmänna vikt eller omständigheterna i övrigt synnerliga skäl före— kommer till besvärens prövning. För vissa mål, främst sådana där kam— marrätten nu är sista instans, tillåts endast prejudikat- och intressedis— pens. I taxeringsmål tillåts likaledes endast prejudikat- och intressedis- pens för den händelse vad klaganden tappat i kammarrätt inte uppgår till vissa angivna belopp. De regler om summa revisibilis som sålunda upp-

ställs innefattar en skärpning av de nuvarande beloppsgränserna och en viss utvidgning av reglernas tillämpningsområde. Vad angår taxeringsmå— len föreslås, i anslutning till vad som torde gälla beträffande andra mål, ett förbud för klagande att utan särskilda skäl i regeringsrätten väsent- ligen ändra den grund han i kammarrätten åberopat till stöd för sitt yr- kande. För samtliga mål som fullföljts till regeringsrätten från kammar- rätt föreslås förbud för part att utan särskilda skäl åberopa nya bevis.

Regeringsrätten föreslås få möjlighet att i ökad utsträckning ha muntlig handläggning, men processen tänks alltjämt som regel vara skriftlig. Efter— som regeringsrättens prejudikatbildande funktion blir mera markerad, kommer i viss mån ökade fordringar att ställas på domstolen. Bland åtgär- der som i anledning härav föreslås, märks att, bortsett från frågorna om prövningstillstånd, i den slutliga prövningen av varje mål skall delta fem regeringsråd (i stället för nu i allmänhet fyra). Antalet sessionsdagar för ledamöterna tänks på längre sikt något reducerat. Härigenom bereds dom— stolens ledamöter mer tid för målens övervägande och för skrivning av klargörande domsmotiveringar. De berörda ändringarna kräver en ökning av ledamöternas antal med två. Vidare förordas åtgärder som åsyftar en förstärkning av föredragandeorganisationen. Det föreslås vidare att efter erforderlig grundlagsändring föredragandena ej som hittills skall vara knutna till statsdepartementen utan i stället ingå i ett regeringsrättens eget kansli.

Även kammarrättsorganisationens uppgifter blir enligt kommitténs för- slag mera krävande än förut, bl. a. genom att många mål realiter kommer att stanna i kammarrätt som slutinstans. Olika förslag framläggs för att sätta kammarrätterna i stånd att möta de ökade krav som ställs på dem. Sålunda föreslås bl. a. att den tid, som skall stå till ledamöternas förfo— gande för beredning av egna och kontrolläsning av andras mål, utökas och att samtidigt sessionstiden per vecka för ledamöterna något minskas. Kam- marrätterna sätts vidare i stånd att i större utsträckning än hittills hålla muntlig förhandling. I syfte att öka garantierna för att kammarrättsorga— nisationen får tillgång till goda domarkrafter föreslås att befattningarna i kammarrätt lönemässigt skall bringas i paritet med motsvarande hov- rättstjänster och att kammarrätternas normalorganisation liksom hovrät— ternas skall innefatta endast ledamöter med ordinarie domartjänster. Pa- rallellt med den nuvarande särskilda fackmannarepresentationen i fastig- hetstaxeringsmål skall enligt kommitténs förslag särskilda fackmannaleda— möter delta i kammarrätternas handläggning av vissa mål av social natur. Sålunda föreslås att vid behandlingen av mål enligt nykterhetsvårdslagen och av mål om omhändertagande m. m. enligt barnavårdslagen kammar- rätt skall bestå av tre lagfarna ledamöter samt två särskilda ledamöter med speciell insikt i sociala frågor.

Kommittén framlägger förslag till en lag om regeringsrätten och en lag

om rikets kammarrätter samt till ändrad lydelse av 18 och 25 åå regerings- formen (kompetensbestämmelser och bestämmelser om regeringsrättens kansli). Regeringsrätts— och kammarrättslagarna innehåller även bestäm- melser om förfarandet vid domstolarna, till stor del i form av hänvisningar till rättegångsbalken. Tiden har ej ansetts mogen för utarbetande av för- slag till en gemensam förvaltningsdomstolslag.

En översyn av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstolarna har företagits. I enlighet med direktiven har härvid ledning hämtats i de förslag, som framlagts av f. d. justitierådet Ekberg i betänkande rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959:4), samt i remissyttrandena över ifrågavarande betänkande. Det bör dock observeras att författnings— materian i stor utsträckning förnyats och förändrats efter tillkomsten av Ekbergs betänkande. Läget är också såtillvida ett annat som enligt kom— mitténs förslag i flertalet berörda mål besvär i första hand skall upptas av kammarrätt och inte av regeringsrätten. I anslutning till den nya full- följdsordningen och för att skapa större tydlighet har kommittén i stor utsträckning infört bestämmelser om fullföljdsväg i berörda materiella för- fattningar. Endast i mindre omfattning har det varit nödvändigt att i den nya regeringsrättslagen och i lagen om rikets kammarrätter räkna upp målgrupper på sätt som nu är fallet i 2 5 regeringsrättslagen. Kommittén har företagit en genomgång grupp för grupp av förekommande besvärs- ärenden och för varje grupp bildat sig en föreställning, om ärendena är av den rättsliga karaktär och den betydelse för den enskilde att ett av- görande i rättskipningens form kan anses påkallat. Samtidigt har kommit- tén haft att överväga, huruvida bl. a. hänsyn till förvaltningens effektivi- tet och till behovet av snabba avgöranden kräver att ärendena i sista in- stans prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommitténs ståndpunkt i kom- petensfördelningsfrågorna redovisas i detalj i 12 kap. samt i förslaget till lag om regeringsrätten, förslaget till lag om rikets kammarrätter och ett 160-tal förslag till ändrade eller nya besvärsbestämmelser i olika författ- ningar. Resultatet av kommitténs överväganden kan karakteriseras så att gällande kompetensfördelning på åtskilliga punkter justeras men dock ej på avgörande sätt förändras.

Årskostnaderna för den av kommittén föreslagna förvaltningsdomstols- organisationen överstiger de nuvarande kostnaderna för regeringsrätten och kammarrätten med cirka 3,7 milj. kr. Fråga är om en höjning av årskost- naderna från 9,94 milj. kr. till 13,66 milj. kr.

På vissa punkter har olika ledamöter avgivit reservationer och särskilda yttranden.

Särskilt yttrande av herrar Bohman och Petrén

Förvaltningsdomstolskommittén, som haft att överse förvaltningsdomstols- organisationen i vårt land, har därvid varit bunden vid att i huvudsak bygga ut och vidareutveckla den nuvarande ordningen. Därom uttalas i di- rektiven bl.a., att det vid utredningen icke bör upptagas till övervägande att införa generell möjlighet till domstolsmässig överprövning av administra- tiva avgöranden. Vidare uttalar man sig i direktiven emot en uppdelning av överprövningen vad gäller lämplighetsfrågor och rättsfrågor. Som ett rikt- märke för utredningen uppställer därför direktiven att den judiciella kon- trollen över förvaltning av statlig natur bör vara allsidig i de ärenden där den skall förekomma.

Vi vill för vår del uttrycka vårt beklagande av att kommittén på detta sätt redan från början begränsats i sitt arbete. Det hade enligt vår mening varit lämpligare, om kommittén givits möjlighet att fritt välja mellan olika för svenska förhållanden tänkbara former för att inpassa ett domstolsmäs- sigt element i förvaltningen. Såsom framgår av de vid betänkandet fogade översikterna över förhållandena i andra med Sverige jämförliga länder, byg- ger i allmänhet de där gällande förvaltningssystemen på något slag av gene- rella klausuler i lagstiftningen rörande domstolsbehörighet, enligt vilka den slutliga prövningen av rättsfrågor i förvaltningssaker på ett eller annat sätt anförtrotts domstolar, antingen de ordinarie domstolarna eller särskilda för- valtningsdomstolar.

I Sverige har som bekant i stället den ordningen historiskt utvecklats att genom en enumerativ metod avgörandet av vissa angivna arter av admi- nistrativa besvärsmål i sista instans eller i några fall redan i näst sista in- stans tillagts domstolsorgan. Detta organ har då att pröva målet i hela dess vidd, såväl skälighetsfrågor som förekommande rättsfrågor.

Skäl kan anföras för såväl det ena som det andra systemet. Det hade där- för varit naturligt att, då nu förvaltningsdomstolssystemet skall överses, kommittén fått fria händer att bedöma vilken ordning som på längre sikt ter sig mest ändamålsenlig ur svensk synpunkt. En sådan uppläggning av arbetet hade varit så mycket rimligare, som i det ekbergska betänkandet om regeringsrättens kompetens (SOU 1959:4), vilket jämte remissyttranden överlämnats till kommittén för beaktande, förslag framlagts bl. a. syftande till införande av vissa generella klausuler för bestämningen av förvaltnings- domstolarnas kompetens.

Under arbetets gång har vi styrkts i vår uppfattning att det skulle varit värdefullt med ett friare mandat för kommittén. Olägenheterna av den enumerativa ordning, som tillämpas i vårt land, har nämligen kommit att framstå allt tydligare. Kommittén har tvingats till att beträffande ett mycket stort antal målgrupper ägna ett ingående arbete åt avvägningar rörande huruvida vissa besvärsärenden bör hänföras till den rent administrativa be— svärsgången med Kungl. Maj:t i statsrådet som slutinstans eller om de på ett visst stadium i instansordningen bör ledas över till förvaltningsdomstol. Trots det omfattande arbete, som nedlagts på dessa spörsmål, kan man icke känna sig övertygad om att i alla lägen ha träffat det rätta.

Även om man vid dessa avvägningar självfallet försöker följa vissa huvud— principer kan nämligen ej undvikas att man i en rad fall hamnar i bedöm- ningar, där det personliga tyckandet måste lämnas stort spelrum. Då av praktiska skäl uppspaltningen av olika målgrupper icke kan drivas alltför långt, nödgas man stundom medvetet föra vissa mål till den ena ordningen som egentligen bort hänföras till den andra. Kraven på enhetlighet i avgö— randet på olika verksamhetsområden nödvändiggör ofta ett sammanhål— lande av målgrupper, ej sällan med resultat att behovet av domstolsbehand— ling för vissa fall ej kan vederbörligen tillgodoses.

Av det ovan sagda följer icke att vi vill utan vidare förorda en omlägg- ning av det svenska systemet. Vi menar endast att kommittén bort ha friare händer att överväga olika alternativ. Då nu kommitténs medlemmar varit bundna av direktiven, har det icke kunnat undvikas att vi vid de avväg- ningar rörande olika målgrupper, som måst anställas, i några fall kommit till olika slut.

Särskilt yttrande och reservation av herr Bohman

Jag kan helt ansluta mig till kommitténs principiella syn på regerings- rättens framtida uppgifter i den svenska förvaltningsprocessen. Det förelig- ger alltså icke några delade meningar om att regeringsrättens arbetsbörda bör såvitt möjligt begränsas och att regeringsrätten bör ges bättre möjlig- heter än för närvarande att ägna sin uppmärksamhet åt vården av rättsen— heten och rättskipningens likformighet. Den förstärkning och omorganisa- tion av kammarrätten som kommittén föreslagit syftar till att möjliggöra detta utan att den enskildes rätt träds för när.

Jag har emellertid varit mycket tveksam beträffande möjligheterna att omedelbart och generellt förverkliga denna målsättning för skattemålens vidkommande. För ifrågavarande grupp av mål — den största i regerings- rätten — skulle nämligen ett genomförande av kommitténs förslag kunna befaras leda till ett för den enskilde medborgaren väsentligt sämre rätts- skydd än för närvarande, i varje fall under en övergångstid.

När jag likväl ansett mig böra godta kommitténs ståndpunkt i förevarande hänseende, har detta skett under de bestämda förutsättningarna att kom- mitténs reformförslag beträffande kammarrätten skall kunna medföra den åsyftade kvalitativa effekten samt att pågående utredningar rörande skatteproces-sen i andra instans _ prövningsnämnderna — leder till snara åtgärder till förstärkning av den enskildes rättsskydd i nämnda led av skatteprocessen.

Till närmare utveckling härav och av mina ståndpunkter i övrigt beträf— fande skattemålen må framhållas följande.

På skatteområdet tenderar det allmännas anspråk på medborgarna att oavbrutet stiga. Praktiskt taget alla vuxna får är efter år kontakt med denna sida av förvaltningen. På grund av skattebestämmelsernas invecklade natur och skattenivåns höjd är friktionsmöjligheterna större här än på andra för- valtningsområden. Den progressiva inkomstbeskattningen medför, att skatte— tvister kan ha högst betydande ekonomisk räckvidd för den enskilde. Skat- ten uppgår icke sällan till mer än hälften av det omtvistade inkomst- eller utgiftsbeloppet. Tvisterna rör ofta svårbedömbara förhållanden. Det är därför förklarligt, att de skattskyldiga inte utan att tillvarata alla tillgängliga rät- telsemöjligheter vill foga sig i skattekraven.

Vid de tillfällen under efterkrigstiden, då frågan om den enskildes rätts- skydd i den administrativa processen varit föremål för uppmärksamhet,

har inte minst taxeringsförfaraudet och skatteprocessen befunnit sig i blick— punkten. Vid flera tillfällen har åtgärder vidtagits för att intensifiera och effektivisera taxeringskontrollen. Men även åtgärder för att förbättra den skattskyldiges ställning i taxeringsprocessen har genomförts, särskilt genom 1956 års taxeringsreform. Med fog bör dock kunna påstås, att frågan om rättssäkerheten i skatteärendena inte är löst på ett helt tillfredsställande sätt. Taxeringsmyndigheterna har trots de förstärkningar som ägt rum allt— jämt uppenbara svårigheter att hinna med att iaktta formella bestämmelser, såsom t. ex. den att skattskyldig skall beredas tillfälle att yttra sig över ifrågasatt avvikelse från självdeklaration. Risken för felaktiga beslut fram- för allt i den lägsta instansen är stor, dels på grund av den brådska varmed arbetet måste bedrivas, dels av den anledningen att de materiella beskatt- ningsreglerna ofta ändras och stundom kompliceras. Inte minst mot bak— grunden av sist angivna förhållanden är det av vikt, att skatteproces- sen är så utformad att den enskildes rättssäkerhet inte äventyras.

Under den omsorgsfulla beredning som föregick 1958 års lagstiftning rörande fullföljdsbegränsning i skattemål diskuterades olika alternativ att minska tillströmningen av mål till regeringsrätten. Kritik framfördes mot det då framlagda utredningsförslaget att prövningstillstånd skulle fordras i alla taxeringsmål. Däremot vann förslaget om en beloppsspärr, summa revisibilis, i taxeringsmål i princip anslutning i de flesta remissyttrandena. Lagstiftaren valde också att gå sistnämnda väg. Beloppsspärren gjordes inte ovillkorlig utan regeringsrätten gavs rätt att meddela prejudikat- eller intressedispens i fall där tvister angår belopp under värdegränsen.

När kommittén nu föreslår en betydande skärpning av 1958 års regler är det särskild anledning att understryka vikten av att de skatteskyldiga till- försäkras en behandling i skatteprocessen som motsvarar deras krav på rättssäkerhet. Det är för mig väsentligt, att de enskilda medborgarna inte har en känsla av att bli orättvist behandlade när det gäller bedömningen av tvistiga frågor. Det är knappast möjligt att vinna någon förståelse för det höga skattetryck som synes vara att räkna med för avsevärd tid framåt om skattskyldiga, vilka kanske utan eget förvållande dragits in i en skatte- process, skulle känna sig stå utan erforderliga möjligheter att komma till sin rätt.

Kommittén har understrukit, att det i fråga om skattemål i allmänhet finns möjlighet till överprövning i tre instanser. Formellt är detta riktigt. Det bör emellertid ihågkommas, att den granskning av de skattskyldigas självdeklarationer, som taxeringsnämnden har att företa, ofta försiggår un- der tidspress och därigenom ibland kan bli summarisk. Det händer att taxe- ringsnämnden måste fatta beslut, innan den hunnit höra den skattskyldige. Inte ens ett sådant elementärt förvaltningsrättsligt krav som att den skattskyldige skall få tillfälle att yttra sig över tilltänkta åtgärder till hans nackdel kan således alltid iakttas i första instans. Taxeringsnämn- den Och i synnerhet dess ordförande kan ibland på grund av gransknings-

uppgiften komma att anlägga i huvudsak fiskaliska synpunkter och därmed förlora den objektivitet man bör fordra.

Genom 1956 års taxeringsförordning fick prövningsnämnderna en mer domstolsliknande karaktär än förut. Helt har emellertid inte de förhopp- ningar som då ställdes på prövningsnämndernas verksamhet infriats. I regel får prövningsnämnderna alltjämt arbeta under viss tidspress. Efter- som utredningen i svårare mål mestadels blir tidsödande, kommer sådana mål ofta fram sent under arbetsperiodcn. Härigenom kommer inte sällan alldeles för kort tid att i nämnden ägnas åt de mest invecklade och krävande målen. Prövningsnämnderna fungera-r därför blott delvis som verkliga dom- stolar.

Det brister fortfarande alltför mycket i motiveringarna för taxerings- nämndernas och i någon mån även prövningsnämndernas beslut. Förhållan- dena har visserligen blivit bättre under senare år men är ännu ingalunda tillfredsställande. Det händer att den skattskyldige först genom kammar— rättens beslut får en klargörande motivering. Denna kan öppna hans ögon för betydelsen av omständigheter som han tidigare inte betraktat som rele- vanta.

Det bör också erinras om bristen på sakkunniga advokater, revisorer och liknande medhjälpare åt allmänheten på skatteområdet, en brist som är så utpräglad att endast ett ringa fåtal skattskyldiga kan få tillgång till verkligt sakkunnigt biträde i de första instanserna. Ofta kommer den sakkunniga biträdeshj älpen in först på ett senare stadium, nämligen i processen i kam— marrätten. Det visar sig då inte sällan, att den skattskyldige inte fått grunderna för taxeringsnämndens avvikelser klara för sig eller inte kunnat förstå motiven till taxeringsintendentens ställningstagande och prövnings— nämndens beslut. Han har kanske därför i god tro underlåtit att dra fram relevanta omständigheter. Det kan knappast läggas den skattskyldige till last, att han i processer av denna art inte eller ej på tillräckligt tidigt stadium nedlägger stora kostnader på anlitande av biträde, allra helst som någon ersättning härför inte utgår från det allmänna och skattepraxis dessutom inte medger avdragsrätt i fråga om biträdeskostnad. Det är därför inte ovanligt att en allsidig belysning av hela saken i själva verket kommer till stånd först i kammarrätten.

Enligt min mening har majoriteten vid sin avvägning i alltför ringa grad beaktat nu angivna och andra förhållanden som ger taxeringsprocessen dess särdrag. Den nuvarande instansordningen kan enligt min mening inte sägas innebära för långt gående rättssäkerhetsgarantier för de skattskyldiga. De särskilda omständigheterna som kännetecknar taxeringsprocessen gör att man inte utan vidare kan dra paralleller med instansordningen inom andra delar av förvaltningsrättskipningen.

I fråga om prövningsnämndernas fortsatta organisation och arbetssätt väntas inom kort förslag av landskontorsutredningen. I vad mån dess

förslag kan bli ägnat att stärka den enskildes rättsskydd kan icke nu be- dömas, ej heller i vad män och när förslag i sådant hänseende kan för- verkligas.

Det är också svårt att förutse, när kommitténs förslag om utbyggnad och förstärkning av kammarrättsorganisationen kan komma att genomföras, liksom också bedöma hur snabbt och effektivt taxeringsprocessen därigenom kan påverkas i kvalitativt hänseende. Avgörande blir bl. a. tillgången till kvalificerad personal. Erfarenheterna från tidigare reformer på detta område ger vid handen, att det kan ta åtskillig tid innan verkningarna blir de avsedda.

Som inledningsvis understrukits har jag _ ehuru med tvekan _ ansett mig böra godta kommitténs förslag att även för skattemålens vidkom- mande göra regeringsrätten till huvudsakligen prejudikatinstans. Då jag emellertid har den uppfattningen, att på skattelagstiftningens område åt- gärder ägnade att beskära den enskildes rättelsemöjligheter icke bör vid- tas, innan garantier föreligger för att rådande brister i taxeringsprocessen i huvudsak eliminerats, bygger mitt ståndpunktstagande i kommittén på att dess förslag ej förverkligas med mindre sådana garantier skapas.

I konsekvens med min grundinställning att kommittén icke bör föreslå åtgärder som är ägnade att försämra den enskildes ställning i skattepro- cessen har jag inte kunnat ansluta mig till kommittémajoritetens förslag i vad det avser principiellt förbud mot att i skattemål åberopa nya grunder och bevis i regeringsrätten. Inte heller kan jag biträda vad kommittémajo— riteten föreslagit beträffande reglerna om summa revisibilis.

I fråga om beloppsspärrarna anser jag att majoriteten gått alltför långt genom att kräva att tvisten skall röra minst 1 500 kronor. Detta skulle enligt min mening i alltför hög grad begränsa de mindre inkomsttagarnas möjligheter att gå till regeringsrätten. Endast sådan ändring av belopps- gränsen bör vidtas som föranleds av det försämrade penningvärdet. Den nedre beloppsspärren kan lämpligen bestämmas till 700 kronor och den övre bibehållas vid 5 000 kronor. För skiktet däremellan bör enligt min mening liksom nu ändring få ske om vad klaganden tappat i kammar- rätten uppgår till l/m av den taxerade inkomsten. Anledning att anknyta till den beskattningsbara inkomsten anser jag saknas.

Enligt gällande rätt är fullföljd 110s regeringsrätten alltid tillåten när fråga är om s. k. extraordinära besvär enligt 100 5 taxeringsförordningen. Med hänsyn till den speciella karaktären av dessa mål och då målens antal inte är så stort att det påverkar regeringsrättens arbetsbörda, anser jag att nuvarande regler bör kvarstå oförändrade. Den åsyftade spärreffekten er— hålls ju genom den av kommittén föreslagna huvudregeln om prövnings- tillstånd. I fråga om mål rörande eftertaxering bör någon beloppsspärr inte gälla.

Reservation av herr Bohman

I det särskilda yttrande, som inom kommittén avgivits av herrar Bohman och Petrén understryks olägenheterna av den enumerativa ordning, som tillämpas i vårt land för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och den högsta förvaltningsdomstolen. Vid den gränsdragning mellan de olika besvärsvägarna, som kommittén haft att företa i fråga om olika typer av mål och målgrupper har hänsynen till den enskildes behov av rättsskydd vägts mot argument av framför allt praktisk politisk natur. Sakligt eller logiskt oantastliga kriterier för sådan avvägning har emeller- tid i många fall icke stått att finna och avgörandet i de särskilda fallen har därför kommit att präglas av en viss grad av godtycklighet. Även inom mål- grupper av likartad karaktär har valet mellan rent administrativ behand- ling och domstolsmässig prövning icke sällan blivit beroende av ett rent subjektivt »tyckande».

När jag i vissa delar icke kunnat biträda kommitténs förslag i kompetens— fördelningsfrågan har detta berott på att jag ansett att hänsynen till den enskildes rättsskydd generellt sett bör tillmätas större vikt än andra i och för sig vägande motiv.

F. (1. justitierådet Ekberg har i sitt betänkande föreslagit, att med undan— tag för några få områden samtliga till Kungl. Maj ;t fullföljda besvärsmål rörande inskränkning i eller återkallelse av ett för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhet eller rörande inskränkning i eller indragning av rättighet eller förmån skall avgöras av regeringsrätten. Förslaget omfattar även sådana fall där det ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista hand pröva frågor om beviljande av ifrågavarande till- stånd m.m. Såsom skäl för sitt förslag har Ekberg anfört, att genom med- delandet av ett tillstånd medborgaren i regel erhåller en viss rättslig befo- genhet och att det därför föreligger en rättsfråga, när det gäller att från— taga honom befogenhet eller inskränka den. När lagen innehåller närmare bestämmelser angående de villkor, under vilka återkallelse eller inskränk- ning får ske, blir det dessutom fråga om rättstillämpning.

Förvaltningsdomstolskommittén har icke följt den av Ekberg föreslagna linjen. Med några enstaka undantag förordar kommittén, att samma myn- dighet, som i sista hand beviljar ett tillstånd eller godkännande, en förmån eller rättighet, skall slutligt besluta i frågan om återkallelse, indragning eller inskränkning av tillståndet m.m. I enlighet härmed föreslår i regel kommittén, att om Kungl. Maj :t i statsrådet slutligt har att avgöra ett ärende om beviljande av visst tillstånd, regeringen också i sista instans skall pröva frågor om återkallelse eller inskränkning av dylikt tillstånd. Såsom moti-

vering för sin ståndpunkt har kommittén i första hand anfört, att i åter- kallelseärendena hänsyn i hög grad måste tagas till de förutsättningar, under vilka ifrågavarande tillstånd, godkännanden, rättigheter och förmå- ner beviljats, och att därför den tillstånds— och förmånsbeviljande myn- digheten i allmänhet är bäst skickad att avgöra återkallelseärendena. Vidare framhåller kommittén bl. a., att mål om återkallelse av visst tillstånd och mål om vägran att förnya ett tidsbegränsat tillstånd av samma slag står varandra mycket nära och därför bör handläggas av samma myndighet.

Kommitténs förslag synes mig icke tillräckligt tillgodose medborgarnas behov av rättsskydd. Den som erhåller ett tillstånd eller godkännande eller eljest förvärvar en rättighet eller förmån bör med fog kunna utgå ifrån, att återkallelse eller indragning av beviljade tillstånd eller rättigheter icke skall komma i fråga med mindre särskilda, objektivt konstaterhara skäl kan åberopas därför. De åtgärder, som vederbörande vidtager sedan ifråga- varande rättighet beviljats är grundade på denna förutsättning. Då det gäl- ler utövning av olika slag av näringsverksamhet kan det vara fråga om betydande ekonomiska investeringar i lokaler, maskiner, utrustning och lager, vilka kan bli helt eller delvis värdelösa för den händelse han icke får behålla den bevilj ade rättigheten. lndragning av beviljad rättighet kan dess- utom få högst allvarliga och menliga konsekvenser för vederbörandes med- borgerliga anseende. Det finns därför ett större behov av rättsskydd i ären— den rörande återkallelse av tillstånd m.m. än i ärenden om beviljande av tillstånd eller andra rättigheter. Behovet av rättsliga garantier mot obe- fogade återkallelser eller inskränkningar av individuella tillstånd m. m. till- godoses bäst därigenom att det överlämnas ät administrativ domstol att i sista hand avgöra besvärsärenden rörande återkallelse, indragning eller in- skränkning av individuella tillstånd eller godkännanden eller av andra lik- artade gynnande beslut även i sådana fall där det i sista hand ankommer på Kungl. Maj :t i statsrådet att pröva frågor om beviljande av ifrågavarande tillstånd eller rättighet i övrigt. Jag förordar därför att nyssnämnda besvärs- ärenden om återkallelse eller inskränkning av individuella gynnande beslut skall tillhöra administrativ domstols kompetensområde. I berörda författ— ningar bör följaktligen bestämmelser härom intagas.

Även i fall där den enskilde erhåller ett tidsbegränsat tillstånd är om— ständigheterna ofta sådana, att tillståndsinnehavaren anser sig ha anled— ning att räkna med att efter en senare ansökning erhålla en förlängning av tillståndet. Jämväl i dylika fall anpassar sig den enskilde därefter och kan förorsakas oväntade förluster, därest en ansökning om förlängning av tillståndet avslås. I fråga om behovet av rättsskydd är läget i dessa fall lik- artat med situationen i de fall, då ett icke tidsbegränsat tillstånd blir åter- kallat. Ehuru det uppenbarligen kan vara vanskligt att avskilja här ifråga- varande tidsbegränsade tillstånd från sådana som gives allenast för visst speciellt fall och även om praktiska skäl kan sägas tala för att samma myn—

dighet skall pröva såväl det först meddelade tillståndet som ock senare väckt fråga om förlängning därav förordar jag likväl, för tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov, att även besvär över beslut om vägran att för- länga ett tidsbegränsat tillstånd över hela linjen skall tillföras administrativ domstols kompetensområde.

Enligt förvaltningsdomstolskommitténs förslag skall besvärsmål rörande tillämpning av allmänna prisregleringslagen, besvärsmål rörande beslut en- ligt 3—9 55 allmänna förfogandelagen samt flertalet besvärsmål rörande tillämpning av övriga förekommande bestämmelser om förfogande och rek- visition avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet. De beslut, om vilka i detta sam- manhang är fråga, kan samtliga medföra djupgående ingrepp i den enskildes rätt till fri näringsutövning och att fritt förfoga över sin egendom. Även om statsmakterna måste ha stor handlingsfrihet under krisförhållanden, är det ett medborgarintresse av vikt att rättsliga garantier skapas för en skälig och följdriktig rättstillämpning vid nu ifrågavarande ingrepp och att icke viss eller vissa näringsidkare obehörigen missgynnas i förhållande till andra. Rättssäkerheten kräver att underordnade myndigheters beslut i dessa ämnen kan överklagas hos administrativ domstol. Särskilt starkt ta- lar erfarenheterna från det andra världskriget för behovet av en överflytt- ning av besvärsärendena rörande priskontrollen från regeringens till admi- nistrativ domstols handläggning. I enlighet med det anförda förordar jag att i vederbörande författningar bestämmelser intages därom att besvärsmål rörande tillämpning av allmänna prisregleringslagen och av bestämmel- serna om förfogande och rekvisition skall avgöras av administrativ dom- stol.

En målgrupp, som erbjuder särskilda problem i fråga om kompetens- fördelningen, utgör byggnadsmålen. Dessa mål har ofta stor ekonomisk be- tydelse för de berörda fastighetsägarna, samtidigt som målen är av stor vikt för det allmänna — både staten och de berörda kommunerna. Förhål- landena är inte sällan sådana att det råder starka intressemotsättningar mellan fastighetsägare och det allmänna. På grund härav är det från rätts- skyddssynpunkt angeläget att förfarandet i byggnadsmålen skänker garan- tier för att inte blott de allmänna utan även de enskilda intressena blir till- börligt beaktade. Sådana garantier finns inte för närvarande. Från rätts- säkerhetssynpunkt är det otillfredsställande att de viktigaste ärendena rö- rande tillämpningen av byggnadslagstiftningen direkt eller i sista hand av- göres av Kungl. Maj:t i statsrådet som är en politisk instans.

Även kommitténs majoritet har betonat angelägenheten av att på bygg- nadsområdet rättsskyddssynpunkterna blir tillräckligt tillgodosedda men framhållit att det icke faller inom ramen för kommittén-s uppdrag att utreda frågan om en reform av byggnadslagstiftningens materiella innehåll eller av myndighetsorganisationen i olika förvaltande instanser. Under liknande motivering underlät Ekberg att närmare pröva frågan om rättssäkerheten i

fråga om byggnadsmål och begränsade sig till ett uttalande att ett tillfreds- ställande rättsskydd i sådana mål inte kunde skapas med mindre stats- makterna inrättade en fristående högsta planmyndighet, som ej blott fyllde fordringarna på erforderlig fackkunskap utan också tillgodosåg kravet på rättssäkerhet. '

Berörda problem har sedermera vid olika tillfällen föranlett motioner i riksdagens båda kamrar med begäran om utredning i syfte att stärka rätts- säkerheten på detta område. Erinras må även om att JO i skrivelse den 30 juni 1966 till Kungl. Maj :t förordat utredning av frågan om införande av skydd för enskild markägare mot skadeverkningarna av oskäligt lång— variga provisoriska byggnadsförbud. Som motiv härför hävdas bl.a. att nu- varande ordning »är oförenlig med vad som bör gälla i en rättsstat».

Det må vidare i detta sammanhang erinras om det nära samband som föreligger mellan de av JO berörda byggnadsförbudsmålen och mål om byggnadslov, vilka senare, i motsats till de förra, enligt såväl Ekberg som kommitténs majoritet ansetts böra avgöras av förvaltningsdomstol.

I praktiken uppkommer här en svårlöst konflikt mellan kommunens stads— planemonopol och den enskilde markägarens rättsskyddsintresse. Byggnads- lovsförfarandet är att betrakta som en hinderslöshetsprövning. Den enskilde får alltså anses ha lagligen tillerkänts rättighet att bebygga marken för den händelse hinderslöshet finnes föreligga. Kommunal byggnadsnämnd som av någon anledning anser, att byggande inte bör komma i fråga tillämpar därför icke sällan det förfaringssättet, att behandlingen av byggnadslovsären- det får anstå i avvaktan på att kommunen hinner utverka byggnadsförbud för den berörda marken. Om vederbörande enskilda rättsägare överklagar byggnadsförbudsärendet avgörs målet slutligen av Kungl. Maj:t i statsrå- det. Skulle i stället den vägen anlitas att markägaren söker dispens från det meddelade byggnadsförbudet blir ärendet att betrakta som ett s. k. blan- dat besvärsmål, i vilket regeringsrättens yttrande inhämtas, men själva av- görandet sker även nu hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Prövningen av det ären— de som ursprungligen föranledde myndigheternas aktivitet, nämligen veder- börande markägares krav på att få bygga enligt gällande stadsplan, vilken prövning lagligen skall ske i förvaltningsdomstol blir alltså i praktiken illu- sorisk. Det reella avgörandet sker hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

I den nyligen utarbetade promemorian om byggnadsstyrelsens uppdelning anmäles en utredning av frågan om ett planverks arbetsuppgifter och ställ- ning. Mot bakgrund av vad här anförts borde enligt min mening förvalt- ningsdomstolskommittén i sitt betänkande ha uttryckligen förordat, att vid den förestående utredningen bl.a. prövas om ökad rättssäkerhet fön enskilda markägare kan vinnas genom att planverket erhåller en självstän- dig ställning och övertager regeringens nuvarande befogenheter med av- seende å byggnadsmålen samt att verket ges en sådan organisation att rätts- skyddssynpunkterna blir tillgodosedda. Tillskapas en fristående högsta plan—

myndighet av den av Ekberg förordade arten, ökas redan härigenom rätts— säkerheten i byggnadsmålen. Reformen i fråga är samtidigt förenad med den fördelen att den öppnar en teknisk möjlighet att ge medborgarna det särskilda rättsskydd som införandet av en utvidgad rätt att klaga till ad- ministrativ domstol innefattar. Till Spörsmålet vilka av planverkets beslut som skall få överklagas hos administrativ domstol kan ställning tagas först sedan utredningen om verkets inrättande slutförts. |

Tillskapas ett fristående planverk, torde till detsamma även böra över— föras sådana vägärenden, som äger samband med planfrågorna.

Reservation av herr Petrén

En omgestaltning av vårt nuvarande förvaltningsdomstolssystem förestår. För egen del kunde jag tänkt mig denna omläggning genomförd efter andra principer än dem, som förvaltningsdomstolskommittén i sina direktiv an- visats att följa. Härmed må emellertid förhålla sig hur som helst. Då nu en mera genomgripande översyn av det hittillsvarande systemet skall före- tagas, är det enligt min mening angeläget att tillfället begagnas för att genomföra en radikal uppordning av förhållandena på grundval av klara principer. F örsittes det tillfälle, som nu erbjuder sig till en genomtänkt reform, torde möjligheterna till en sådan icke återkomma på lång tid. Det är icke av större betydelse om en reform kan genomföras ett år förr eller senare. Av vikt är däremot att den blir så Välplanerad och så logiskt klart utformad, att den kan bli bestående för en längre tid. Denna reservation är att se mot bakgrund av detta allmänna betraktelsesätt. = ., !

Nuvarande svenska förvaltningsdomstolsorganisation är resultatet av en lång historisk utveckling. Av vikt är bl. a. att hålla i minnet att regerings-, rätten erhållit sin kompetens genom att vissa av Kungl. Maj :t i statsrådet tidigare handlagda ärenden helt enkelt överflyttades till regeringsrätten, Någon fullständig boskillnad gjordes emellertid ej. Man förutsatte att även under den nya ordningen ett visst mått av samverkan vid handläggning av enskilda ärenden skulle förekomma mellan de två högsta administrativa or.- ganen Kungl. Maj :t i statsrådet och Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Icke minst betydelsefullt var att beredningsorganen blevo gemensamma inom departe- mentsorganisationens ram. I den mån en konkurrerande kompetens förelåg, tillades i allmänhet Kungl. Maj:t i statsrådet sista ordet. _

Tiden är nu inne för att fullständigt genomföra gränsdragningen mellan å ena sidan Kungl. Maj :t i statsrådet — en politisk instans dominerad av de värderingar, som de för riksstyrelsen ansvariga gjort till sina — och å andra sidan förvaltningsdomstolarna med Kungl. Maj:t i regeringsrätten som slutinstans såsom företrädare för det domstolsmässiga inslaget i för— valtningen. Historiskt betingade särregler, som ha sin grund i äldre rätts- tillstånd, då den angivna gränsdragningen saknade aktualitet, böra därför nu utrensas. .

En konsekvens av den principiella inställning, för vilken jag här givit uttryck, är att regleringen av relationerna mellan Kungl. Maj:t i statsrådet

och Kungl. Maj:t i regeringsrätten är ett ämne för grundlagstiftning. Denna tes om att det inbördes förhållandet mellan Kungl. Maj:t i olika skep- nader är ett grundlagsämne kommer till uttryck t. ex. i 5 26 regerings- formen vad gäller Kungl. Maj:ts i statsrådet skyldighet att inhämta rege— ringsrättens och högsta domstolens yttrande i nådeärenden. Som bekant anser sig icke heller Kungl. Maj:t i statsrådet kunna infordra högsta dom- stolens och regeringsrättens yttranden exempelvis i lagstiftningsfrågor, utan man vänder sig i stället vid remissbehandling av lagförslag till de enskilda medlemmarna i de båda nämnda areopagerna.

Uppenbarligen är emellertid av vikt, att Kungl. Maj:t i statsrådet kan i konkreta ärenden, då något kvalificerat administrativrättsligt spörsmål är aktuellt, äga tillgång till yttrande av regeringsrätten. Redan nu anses Kungl. Maj:t i statsrådet kunna införskaffa sådant yttrande, enligt min mening oegentligt, då grundlagsstöd härför saknas. Full klarhet bör skapas på denna punkt genom ett tillägg till 5 10 regeringsformen av innehåll att vid ärendenas beredande för föredragning i statsrådet yttrande må införskaffas jämväl från regeringsrätten. Det får sedan bli vederbörande statsråds sak att avgöra ivilken omfattning denna möjlighet skall utnyttjas. En viss åter- hållsamhet är nödvändig för att ej det ordinarie arbetet i regeringsrätten skall bringas i oordning. " Enligt min mening böra vidare alla s. k. blandade mål avvecklas. Kan ett beslut överklagas till en del till förvaltningsdomstol och i ett annat avseende i vanlig administrativ ordning, i sista hand till Kungl. Maj:t i statsrådet, får målet uppdelas om båda möjligheterna utnyttjas. Kan en sådan uppdelning ej ske, få respektive frågor avgöras i var instans för sig. Man torde kunna räkna med att en förnuftig praxis utvecklas inom de berörda områdena vad gäller det inbördes tidsförhållandet mellan avgörandena. Ett och samma mål bör icke framgent kunna skjutas över från ett besvärssystem till ett annat.

Även underställningsmålen påkalla uppmärksamhet. Underställning före- kommer i svensk förvaltning i olika former. I förevarande sammanhang kan jag förbigå alla sådana situationer, då underställning sker inom ramen för instansordningen vid överklagande, såsom exempelvis är händelsen i de i lagen om försäkringsdomstol angivna fallen. Stundom är föreskrivet att visst beslut skall underställas Kungl. Maj :t i statsrådet. Då uppkommer i och för sig inget problem med avseende å instansordningen. Enligt föreliggande förslag står det öppet att i sådant läge inhämta regeringsrättens yttrande före avgörandet i statsrådet. Skulle det underställda beslutet kunna angri- pas genom kommunalbesvär, bör icke underställningen till Kungl. Maj :t i statsrådet hindra att, om kommunalbesvär verkligen anföras, dessa prövas i vanlig ordning enligt de för kommunalbesvär gällande grunderna, i sista hand av regeringsrätten. Är åter fråga om beslut, som skall underställas länsstyrelses prövning, är först att märka att enligt vad nyss sagts den

omständigheten att det underställda beslutet i fall då så är möjligt angripes genom kommunalbesvär ej bör på annat sätt inverka på underställnings— ärendet än att det i vissa fall kan vara lämpligt att avvakta besked i kom- munalbesvärsmålet om att beslutet ej är olagligen tillkommet, innan under— ställningsärendet prövas. Enligt gällande ordning går i de fall då överkla— gande av länsstyrelsens beslut i underställningsärendet sker hos Kungl. Maj :t i statsrådet, om sådana besvär anföras, besvärsmålet från länsstyrelsen först till regeringsrätten för yttrande och sedan till Kungl. Maj :t istatsrådet för avgörande. Även om det kan sägas att det är värdefullt att på detta sätt ärendet underkastas en formell granskning i regeringsrätten, innan det avgöres i statsrådet, synas mig icke tillräckliga skäl föreligga att upprätt- hålla en obligatorisk blandordning av denna art. Det bör i dessa besvärsmål avseende underställningsärenden förfaras på enahanda sätt som i övriga till Kungl Maj:t i statsrådet fullfölja mål: regeringsrättens yttrande får inhäm- tas i de fall då så prövas erforderligt. Särregler om underställningsmål kunna av angivna grunder enligt min mening avvaras i en lag om förvaltnings— domstolar. Av det sagda framgår, att jag icke biträder kommitténs förslag rörande förbud mot kommunalbesvär över beslut, som skall underställas länsstyrelsens prövning.

På anförda skäl kan jag ej dela kommittémajoritetens uppfattning om be- hovet av en rad särregler, som ta sikte på blandade mål och underställnings- mål. Den gamla ordningen måste vika, därest förvaltningsdomstolarna skola erhålla en fullt självständig och fristående ställning i det svenska rätts- systemet.

Det har icke varit mig möjligt att acceptera den lagtekniska lösning, som kommittémajoriteten föreslår. Enligt min mening bör man nu gripa till— fället att åstadkomma en enhetlig och sammanhängande lagstiftning rörande de centrala förvaltningsdomstolarna på samma sätt som i 1—4 kap. rätte- gångsbalken de allmänna domstolarna blivit föremål för en sammanhäng- ande reglering. Alla grundläggande regler om förvaltningsdomstolarna böra samlas i en gemensam lag. Av många skäl måste det vara oegentligt att med- dela regler om kammarrätter och regeringsrätt, vilka utgöra integrerade delar av samma besvärsordning, i skilda lagar.

Den första frågan blir då vilka organ en sådan lagstiftning om förvalt— ningsdomstolar bör omfatta. Självfallet är, att den bör normera de dom- stolar, vilka enligt vad just sagts förutsättas skola bli huvudkomponenter i förvaltningsdomstolssystemet, nämligen kammarrätterna som näst sista in- stans och regeringsrätten som slutinstans. Men även försäkringsdomstolen synes böra inordnas under en gemensam förvaltningsdomstolslag. Att denna domstol vid sin tillkomst 1961 gavs ställning som en helt självständig slutinstans, var huvudsakligen en följd av att regeringsrätten för det då— varande icke hade kapacitet att fungera som slutinstans på socialförsäk— ringsområdet. Om emellertid nu regeringsrätten omvandlas till en prejudi—

katinstans avdömande endast ett fåtal mål, bör rättsenheten på förvaltnings- området återställas och socialförsäkringsfältet inordnas i rättssystemet i övrigt. Möjlighet att överklaga försäkringsdomstolens utslag till regerings— rätten bör skapas.

.Patentverkets besvärsavdelning torde redan nu kunna betraktas som en förvaltningsdomstol. I vart fall har man att räkna med att den snart om- vandlas till en sådan. Då emellertid den som överinstans, åtminstone vad gäller patentmålen, kommer att få ett nordiskt högsta patentbesvärsorgan och då man icke nu kan närmare överblicka besvärsavdelningens framtida ställning, har jag icke funnit anledning att i förevarande sammanhang för- orda detta organs inordnande under en blivande förvaltningsdomstolslag. Då försäkringsrådet avses successivt skola upphöra med sin verksamhet, har jag icke heller ansett skäl föreligga att låta mitt lagförslag omfatta detta organ. Förfarandet inför hyresnämnder och statens hyresråd företer onek- ligen vissa domstolsliknande drag, men denna specialprocess avses komma att avskaffas eller omläggas inom den närmaste tiden. Det finns därför ej an- ledning att i en permanent lagstiftning av det slag, som nu förberedes, med- taga dessa organ. För deras del få antagas de Särregler som anses erforder- liga under ett övergångsskede.

'Från dessa utgångspunkter kan i dagens läge lagstiftningen begränsas till att avse regeringsrätten, kammarrätterna och försäkringsdomstolen. En vidare utbyggnad blir beroende på utvecklingen inom förvaltningsområdet, särskilt beträffande användningen av förvaltningsdomstolar. Av hänsyn till den valda systematiken har jag blivit nödsakad att ingå på försäkringsdom- stolen, oaktat kommittén ännu icke hunnit påbörja sitt utredningsarbete rörande detta organ. Vad gäller försäkringsdomstolen har jag därför ansett mig på detta stadium i huvudsak böra hålla mig till vad nu gäller.

Fördelarna av att sammanföra alla regler om förvaltningsdomstolar i en lag äro uppenbara. Att härigenom förenklingar kunna uppnås och upprep— ningar undvikas är självklart. Önskvärt är vidare att bestämmelserna he— träffande domarpersonalen i förvaltningsdomstolarna äro enhetliga. Liksom det i rättegångsbalken finns ett kapitel om domare, är det naturligt att i en förvaltningsdomstolslag ha gemensamma regler om den i dömandet med- verkande personalen. Härigenom tillgodoses säkrast kravet på likformighet. För att lagtekniskt hålla isär organ, som tillhöra samma instanssystem, måste föreligga särskilda skäl. Några sådana föreligga enligt min mening ej. 1 den mån särskilda förfaranderegler skola finnas för förvaltningsdom- stolar —— härtill återkommer jag strax —— är det tydligt att dessa böra vara desamma för alla förvaltningsdomstolar, lämpligen sammanförda i en lag.

.En svårighet för förvaltningsrättsligt lagstiftningsarbete i vårt land har varit den starka splittringen av materialet på ett stort antal författningar av växlande kvalitet och art. En huvudlinje vid det fortsatta arbetet på förvaltningsområdet har därför varit att söka förenhetliga och stan-

dardisera bestämmelser för företeelser som gå igen på många olika håll. Det mest långtgående försöket i denna riktning representerar besvärssakkun- niga-s förslag till en enda enhetlig lag om förvaltningsförfarandet gällande inom hela förvaltningen. Det borde enligt min mening varit en viktig upp- gift för förvaltningsdomstolskommittén att medverka till en sanering av lagstiftningsmaterialet beträffande förvaltningsdomstolarna och till ett sammanförande av hithörande regler i ett Iagkomplex.

Ett centralt spörsmål är vilket förfarande förvaltningsdomstolarna sko- la tillämpa. Jag kan härvidlag icke dela kommittémajoritetens uppfattning att skilda system av förfaranderegler skola gälla beträffande en och samma förvaltning-ssak, allteftersom den handlägges i första, andra eller tredje in- stans. Det är enligt min mening väsentligt att förvaltningsärendena följa samma handläggningsregler genom samtliga instanser. På denna punkt kan jag hänvisa till besvärssakkunnigas ståndpunkt i frågan. För egen del har jag närmare utvecklat mina synpunkter på problemet i en artikel i För- valtningsrättslig Tidskrift 1965 (s. 95—106), till vilken jag ävenledes får hänvisa.

Från dessa utgångspunkter har jag ur mitt lagförslag kunnat utesluta de förfaranderegler, som återfinnas i kommitténs lagförslag under 1) och 2).

Av vad nu sagts följer självfallet icke att jag anser det uteslutet att förfaranderegler förekomma i den lagstiftning om förvaltningsdomstolar, som nu kan komma till stånd. Tvärtom! För förvaltningsförfarandelagstift- ningen har tänkts den lösningen i stort att en allmän lag skall innehålla vissa generellt giltiga normer, vilka sedan skola kompletteras med särlag- stiftning för speciella områden eller beträffande särskilda organ. Det sy- nes då konsekvent att de särregler, som kunna komma att erfordras för för— valtningsdomstolarna utöver den allmänna förfarandelagstiftningens före- skrifter, få sin plats i lagen om förvaltningsdomstolar. Då det emellertid i närvarande stund icke är möjligt att överblicka, hur den allmänna lag— stiftningeu kommer att slutligen utformas, är det ej heller möjligt att nu forma några kompletterande Särregler för förvaltningsdomstolarna. Förslag till sådana bestämmelser finnas emellertid redan uppgjorda och intagna i 9 kap. av besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet. Vad som erfordras är sålunda närmast att det vid samordning av de båda lagkomplexen överväges att överföra nämnda kapitel från lagen om förvalt- ningsförfarandet till lagen om förvaltningsdomstolar. Om så sker, blir re- sultatet att huvudreglerna om förvaltningsförfarandet, oavsett om ärendet handlägges i den ena eller den andra instansen, stå att finna i lagen om förvaltningsförfarandet, medan de speciella befogenheter, som kunna komma att tillerkännas förvaltningsdomstolarna, närmare regleras i lagen om för- valtningsdomstolar.

Som framgår av det anförda utgår jag från som givet att på departe— mentsstadiet den fortsatta bearbetningen av förvaltningsdomstolskommitténs

författningsförslag och vad därmed sammanhänger kommer att samordnas med överarbetningen av besvärssakkunnigas redan remissbehandlade förslag till lag om förvaltningsförfarandet. Det framstår som angeläget att den stora reform på förvaltningens område, som nu planerats i snart två decennier, genomföres i ett sammanhang och kommer att omfatta såväl förvaltnings- domstolsorganisationen som förvaltningsförfarandet.

Slutligen kan tilläggas, 'att det enligt min mening ligger ett egenvärde däri, att lagstiftningen utformas så enkelt och överskådligt som möjligt. Jag har därför eftersträvat att ur lagtexten avlägsna särregler, som enligt mitt bedömande icke äro nödvändiga. Det är icke ogörligt att, utan efter- sättande av praktiska krav, skänka lagtexten en stram karaktär.

Härefter kan jag övergå att kort kommentera de särskilda paragrafer- na i de av mig framlagda författningsutkasten. I allt väsentligt bygga de på de resultat, till vilka kommittéarbetet lett fram. Jag behöver därför i huvudsak endast uppehålla mig vid de punkter, där jag hyser avvikande meningar.

1. Förslag till ändrad lydelse av 55 10, 18, 19 och 25 regeringsformen

Vid utarbetande av här framlagda förslag till grundlagsändringar har jag utgått från den nu gällande regeringsformen och de grundtankar, på vil- ka den vilar. Det är utsiktslöst att nu spekulera i hur en ny grundlag en gång i framtiden kan komma att lösa författningsproblemen kring förvalt- ningsdomstolsorganisationen.

& 10 Här kan hänvisas till vad tidigare anförts i reservationen. Rätten att be- sluta om inhämtande av regeringsrättens yttrande tillkommer det föredra- gande statsrådet.

g 18

Sedan regeringsrätten varit i verksamhet i mer än ett halvsekel, sy- nes tiden vara kommen att frigöra sig från den ursprungliga kompetens- regeln, enligt vilken regeringsrätten övertog vissa av de besvärsmål, som dittills rätteligen fullföljts hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Innebörden av de talrika författningsförslag, som kommittén framlägger, är just att vad gäller vissa angivna typer av besvärsmål en uttrycklig regel i vederbörande special- författning förlägger avgörandet till kammarrätt. Efter fullföljd talan skall sedan avgörandet ligga hos regeringsrätten. Rimligen bör man vara beredd att draga konsekvensen härav och sålunda i det grundläggande stadgandet

På ifrågavarande besvärsföreskrifter bör kunna uppställas det kravet att de äro intagna i lag. Huvudstadgandet om regeringsrättens kompetens kom— mer att bli regeln i förvaltningsdomstolslagen, enligt vilken talan mot kam— marrätts och försäkringsdomstolens beslut fullföljs hos regeringsrätten. Därutöver tillkomma vissa Specialregler, vilka alla böra intagas i lag. Några av dem återfinnas till och med i grundlag; se 2 kap. 11 & tryckfrihetsförord- ningen av 55 11 och 22 riksdagsordningen.

Vad gäller behörighetskraven för regeringsrättens ledamöter böra dessa fordringar i första hand anpassas till vad som gäller ifråga om justitierå- den. Härutöver hör dock för regeringsrådens del även kravet på att ha för- valtat civil beställning upprätthållas. Paragrafen har utformats i nära an- slutning till 5 17 regeringsformen.

519

Beträffande frågan om omfördelning av resningsärenden m. m. mellan högsta domstolen och regeringsrätten får jag hänvisa till besvärssakkunni- gas betänkande (se SOU 1964: 27 s. 635——636 och s. 651—652).

5 25 Enligt min mening tala åtskilliga skäl för att man beträffande före- dragandena i regeringsrätten väljer samma organisationsform, som gäller för nedre justitierevisionen i förhållande till högsta domstolen, dvs. att re- geringsrättsföredragandena organiseras såsom ett eget verk inom ramen för Kungl. Maj:ts kansli. Jag har emellertid på denna punkt ej velat motsätta mig det förslag om ett regeringsrätten direkt underställt kansli, till vilket kommitténs majoritet kommit fram.

11. Förslag till lag om förvaltningsdomstolar

Under de olika paragraferna avses närmast skiljaktigheter i förhållande till kommitténs förslag till lag om regeringsrätten och lag om rikets kam- marrätter skola belysas.

1 &

Såsom ovan framhållits föreslås en ny lag om förvaltningsdomstolar skola i nuvarande skede omfatta regeringsrätten, kammarrätterna och försäk- ringsdomstolen.

Lämpliga benämningar å de båda kammarrätterna synes mig vara Svea kammarrätt och Göta kammarrätt. Visserligen komma domstolarnas dom- kretsar icke att sammanfalla med de traditionella gränserna för Götaland och Svealand, men denna inadvertens synes mig icke böra föranleda att man

överger de bland allmänheten välkända beteckningarna på domstolar av denna regionala typ.

Förvaltningsdomstolamas behörighet

Med den otvivelaktigt riktiga metod, som kommittén valt, kommer för- valtningsdomstolarnas behörighet att i huvudsak bestämmas genom regler i specialförfattningarna. I varje särskild författning kommer sålunda att stå att besvär över vissa angivna beslut skola anföras bos kammarrätt o.s.v. Under sådana omständigheter kunna behörighetsreglerna i lagen om för- valtningsdomstolar i huvudsak begränsas till hänvisningar till dessa sär- stadganden.

2 5

I enlighet med vad nyss sagts upptager huvudregeln i denna paragraf en hänvisning till specialförfattningarnas besvärsbestämmelser. I kommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter (2 5 andra stycket) uppräknas en rad kategorier av mål, för Vilka man icke tilltror sig att kunna ändra special- författningarna. Då principen måste vara att också vad gäller dessa mål- kategorier speciallagstiftningens besvärsstadganden successivt skola ändras, synes det mig riktigast att från början hänföra hela denna katalog till över- gångsbestämmelserna. Efterhand som genom ny lagstiftning specialbestäm- melser tillkomma, kunna motsvarande stadganden i övergångsbestämmel- sernas katalog utmönstras.

Då kategorien »hlandade mål» av förut redovisade skäl bör avvecklas, upptager lagförslaget inga regler om dessa. Vad gäller underställningsmål erfordras, såsom förut angivits, inga regler rörande sådana fall, då för när- varande ett och samma mål behandlas både i förvaltningsdomstol och av ett rent administrativt organ. Däremot behövs en regel avseende kammarrätts behörighet i fall, då en underställd fråga helt tillhör domstolssektorn. För kammarrätternas del finns för närvarande endast en sådan målgrupp, näm- ligen av två länsstyrelser underställda folkbokföringsärenden.

Vidare erfordras en bestämmelse, enligt vilken kammarrätt är första instans vid prövning av anmärkning, som framställs efter granskning av riksrevisionsverkets räkenskaper.

3 € Vid bestämning av försäkringsdomstolens behörighet har annat icke kun- nat ifrågakomma än att återge nuvarande regler i 1 5 första stycket lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol. Endast formella jämkningar i pa— ragrafens avfattning ha företagits.

45

Ett stadgande om regeringsrättens kompetens måste i första hand upp-

taga föreskrifter om att regeringsrätten är besvärsinstans i förhållande till kammarrätt och försäkringsdomstolen. Huvudregeln är därför att rege- ringsrätten prövar och avgör besvär över dessa båda domstolars utslag och beslut med de begränsningar som följa av vad senare i lagen stadgas om fullföljd till regeringsrätten. Härutöver kan regeringsrätten på grund av specialföreskrift pröva och avgöra besvär över annan myndighets beslut. Med den ändring av 5 18 regeringsformen, som här föreslagits, komma dessa sär- skilda behörighetsregler i enlighet med den av kommittén i övrigt tillämpade lagstiftningsmetodiken att hänvisas till speciallagstiftningen. De nio punk- ter, som finnas upptagna i 1 5 kommitténs förslag till lag om regerings- rätten, böra sålunda överflyttas till speciallagstiftningen på samma sätt som i huvudsak skett beträffande motsvarande regler avseende kammarrätt.

En bestämmelse, som ger regeringsrätten kompetens som första instans i vad gäller fråga om avstängande av biskop från utövningen av hans befatt- ning, om skyldighet för biskop som övergivit svenska kyrkans lära att avgå från sin befattning, om biskops skiljande från biskopsämbetet eller präst- ämbetet eller frän båda ämbetena och om obehörighet för honom att utöva sådant ämbete, kan icke avvaras.

Såsom jag förut utvecklat är det enligt min mening av central vikt att förvaltningsdomstolarnas mål och ärenden isärhållas från regeringsmaktens. Den nuvarande historiskt betingade ordningen med ett antal olika former för sammanblandning av regeringsrättens och regeringsmaktens kompetens bör bringas att upphöra, i och med att förvaltningsdomstolarnra få en klart er— känd självständig ställning.

Från nu angivna utgångspunkter erfordras icke i lagen regler om blanda- de mål. Regeringsrätten lika litet som kammarrätt bör sända mål till Ko- nungen i statsrådet med eget utlåtande. I den mån talan skall föras mot beslut 110s Kungl. Maj :t i statsrådet, skall målet icke passera över kammar- rätt eller regeringsrätt utan gå i vanlig administrativ ordning till rege- ringen. Innefattar en besvärsinlaga till regeringsrätten också en ansökan om dispens eller annan åtgärd, som ankommer på Kungl. Maj :t i statsrådet, måste frågorna hållas isär och avgöras var och en i den ordning, som är före- skriven för respektive slag av frågor. Förekomsten av två slag av frågor i t. ex. samma partsinlaga bör ej inverka på domstolsorganets kompetens. Den skall vara oinskränkt inom det givna behörighetsområdet. Dispensären- det får i det givna exemplet utan vidare överlämnas till Kungl. Maj:t i stats— rådet.

Som inledningsvis framhållits erfordras ej heller några regler om att regeringsrätten skall avge utlåtande till Kungl. Maj :t i statsrådet i under- ställningsmål, även om fråga skulle vara om fastställelse av kommunal myn- dighets beslut. Föredragande statsrådet må, om så erfordras, inhämta rege- ringsrättens yttrande. Överklagas ett beslut, som skall underställas, genom kommunalbesvär, bör en prövning av kommunalbesvären äga rum på van-

ligt sätt, även om den sakliga frågan om beslutet skall fastställas samtidigt efter talan i administrativ väg är föremål för prövning t. ex. hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Under sådana omständigheter har motsvarighet till 2 och 3 åå kommitténs förslag till lag om regeringsrätten icke upptagits i mitt lagförslag. Däremot har med tanke på värdet av att Kungl. Maj:t i statsrådet har tillgång till yttrande av regeringsrätten i ett konkret mål _— något som framstår som betydelsefullt icke minst med hänsyn till den schematiska uppdelningen av besvärsmålen mellan förvaltningsdomstolarna och regeringsmakten _— änd- rad lydelse av 5 10 regeringsformen föreslagits i sådant syfte. En hänvisning härtill bör intagas här.

Kammarrätts organisation

5 5 I denna paragraf ha upptagits i huvudsak samma regler, som återfinnas i 5 & kommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter. I kammarrätt fin— nas i huvudsak lagfarna ledamöter, men vid handläggning av fastighetstaxe- ringsmål ingå i kammarrätten jämväl icke lagfarna medlemmar. Jag har för min del icke kunnat biträda kommitténs förslag att också i vissa andra typer av mål i kammarrätten än fastighetstaxeringsmålen, fram- för allt i socialvårdsmål, särskilda ledamöter skola ingå. Behovet av sär- skild sakkunskap hos kammarrätt vid bedömningen av olika typer av admi- nistrativa mål, t. ex. av social sakkunskap, bör tillgodoses i första hand på så sätt att till medlemmar av domstolen personer utnämnas med ingående kän- nedom från alla dylika rättsområden av särskild betydenhet. Finnas ej till- räckliga insikter inom domstolen vid avgörande av ett visst må], får denna höra sakkunniga i den omfattning domstolen anser behövligt. Det blir då fråga om att begagna sakkunniginstitutet i vanlig mening. Jag kan däremot icke ansluta mig till kommitténs förslag om att i arbetsordningen för kam- marrätterna intaga regler om särskilda sakkunniga, som enligt vissa admi— nistrativa regler skulle stå till kammarrätts förfogande och som tyckas skola ha en annan ställning än vanliga sakkunniga. I den mån sakkunniga anlitas, böra de väljas fritt vid varje tillfälle i enlighet med allmänna regler om bevisning.

6 5 Det synes ej erforderligt att fast indela de icke lagfarna ledamöterna på viss avdelning. I realiteten komma de att tillföras de avdelningar som hand- lägga fastighetstaxeringsmål. Nuvarande regler om särskilda ledamöter i fastighetstaxeringsmål i 165 5

taxeringsförordningen torde få anpassas till den förändrade ställning, som enligt vad här förordats bör tillkomma de icke lagfarna ledamöterna av kammarrätt. Bl.a. måste deras antal på visst sätt regleras, exempelvis i instruktionen för kammarrätterna, samt föreskrifter meddelas om ersät- tare m. m.

7 € Reglerna om domförhet i fastighetstaxeringsmål böra överflyttas från 165 & taxeringsförordningen till denna paragraf.

8 5 Som förut nämnts böra ersättare utses för de icke lagfarna ledamöterna. Det bör härigenom bli möjligt att få täckt alla de typer av sakkunskap på fastighetsområdet, varav behov föreligger i fastighetstaxeringsmål.

9 5 Det torde vara lämpligt att i själva lagen angiva var de båda kammar- rätterna skola ha sitt säte. Frågan om var kammarrätt vid handläggning av enskilda mål skall sammanträda är rätteligen ett förfarandespörsmål, som borde hänföras till förfarandebestämmelserna. Ett generellt stadgande i äm- net föreslås dock intaget i 32 å förevarande lagförslag. Regler om besvärs anförande av den typ, som återfinnas i 4 & kommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter, måste anses ha sin plats bland all- männa förfaranderegler, varför de icke ha någon motsvarighet i detta lag— förslag.

Försäkringsdomstolens organisation

10—15 55 Reglerna i detta avsnitt ha hämtats från 2, 4, 6 och 16 55 lagen om för- säkringsdomstol men anpassats till den systematiska uppställning, som till- lämpats i detta lagförslag.

Regeringsrättens organisation

16—25 55

Förevarande regler motsvaras i stort sett av reglerna i 7—11 och 13— 17 Så kommitténs förslag till lag om regeringsrätten. Vissa omdispositioner ha företagits för att reglerna skola passa in i den systematik, som tillämpas i detta lagförslag.

Någon motsvarighet till 16 å kommitténs lagförslag återfinnes dock ej.

Det är att vänta att regeringsrätten inom kort kommer att befrias från uppgiften att vara tredje instans i patentmål, vilken uppgift skall övertagas av ett nordiskt besvärsorgan. Oavsett hur härmed kommer att förhålla sig, inger det vissa betänkligheter att i den högsta instansen för speciella grupper av mål bygga in ett system av speciella sakkunniga.

Lagen om förvaltningsdomstolar i här föreslagen form kan icke sättas i kraft förrän nödiga grundlagsändringar företagits. Vid utformningen av 24 5 lagförslaget med regler om föredragande i regeringsrätten har sålunda förutsatts, att 5 25 regeringsformen ändrats i enlighet med vad kommittén nu föreslår.

Gemensamma bestämmelser 26 &

Lagfaren ledamot av förvaltningsdomstol bör utnämnas av Kungl. Maj:t. De icke lagfarna ledamöterna liksom deras ersättare böra förordnas på viss tid, förslagsvis fyra år, vilket redan nu stadgas vad gäller försäkrings- domstolen i 25 lagen om försäkringsdomstol.

27 5 Enligt den nya ordningen böra regeringsrättssekreterarna i princip vara ordinarie tjänstemän utnämnda av Kungl. Maj:t. Tillfälligt arbetskrafts- behov bör kunna tillgodoses genom att nödigt antal regeringsrättssekreterare förordnas. Enligt 6 5 lagen om försäkringsdomstol förordnar Kungl. Maj :t föredragande i försäkringsdomstolen. Kammarrätt är så organiserad, att domstolen själv utser sina föredragande.

28—29 55

På ledamot och föredragande kunna ställas i huvudsak likartade behörig- hetskrav, bortsett från kravet på lagfarenhet. Från ålderskravet (25 är) bör kammarrätt dock kunna dispensera vad gäller föredragande.

30 5 I jävavseende torde enahanda regler böra gälla för föredragande som för ledamot i förvaltningsdomstol.

315

På vikarier och ersättare böra ställas samma formella krav som på ordinarie ledamöter.

325

Förvaltningsdomstol bör kunna sammanträda utanför den ort, där den har sitt säte, t. ex. för muntlig förhandling eller för syn.

335

Kravet på att förvaltningsdomstol har kansli får anses så praktiskt bety- delsefullt, att det bör lagfästas.

Särskilda regler om förfarandet i förvaltningsdomstol

Som redan framhållits torde det nu vara för tidigt att angiva vilka sär- skilda förfaranderegler, som kunna bli aktuella för förvaltningsdomstolar- nas del utöver de generella, vilka kunna förväntas bli upptagna i en blivande lag om förvaltningsförfarandet, På åtskilliga punkter kan ett behov av sär— regler förutses. Under förevarande rubrik har i nuvarande läge blott in- fogats en paragraf avseende benämningen å förvaltningsdomstols slutliga avgörande och utformningen av klagobesked med hänsyn till att ett system med fullföljdstillstånd för regeringsrättens prövning av besvären införes.

För förvaltningsdomstolarna speciella frågor om talans väckande (d. v. s. bl. a. om besvärs anförande), om talans avvisande och måls avskrivning, om utredningen (inklusive frågor om bevisningen), om kostnader, om måls avgörande etc. ha däremot icke närmare behandlats i detta lagförslag av skäl som tidigare anförts. Någon motsvarighet återfinnes därför icke heller till regeln i 21 & tredje stycket kommitténs förslag till lag om regeringsrätten rörande rätten att i sista instans anföra nya bevis. För egen del kan jag dock i huvudsak ansluta mig till innehållet i nämnda paragraf. Den torde emeller- tid fä erhålla sin slutliga avfattning i samband med att de allmänna reg- lerna om bevisningen i förvaltningsförfarandet och i anslutning därtill de för förvaltningsdomstolarna speciella reglerna slutligt utformas.

345

Det synes lämpligt att bibehålla nuvarande terminologi, enligt vilken förvaltningsdomstols avgörande av själva saken benämnes utslag.

Det förutsättes att ett beslut (utslag) kommer att, på sätt föreslagits i 11 kap. 5 och 6 åå besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltnings- förfarandet, bestå av tre komponenter: skälen, sj älva avgörandet och klago- besked. Det är beträffande det senare ledet som vissa Särregler erfordras, när regler om fullföljdstillstånd införas.

Fullföljd av talan mot kammarrätts och försäkringsdomstolens avgörande

35 5 Den inbördes relationen mellan de av lagen omfattade förvaltningsdom- stolarna framgår av bestämmelserna i detta avsnitt. Försäkringsdomstolen och kammarrätterna bli varandra sidoordnade med regeringsrätten som

gemensam överinstans. Talan bör icke kunna avskäras från försäkrings- domstolen eller från kammarrätt annat än genom uttrycklig lagbestäm- melse. Nuvarande ordning, som anses medgiva Kungl. Maj:t att i admi- nistrativ ordning avskära fullföljd till Konungen och därmed också till regeringsrätten, bör icke framgent kunna anlitas av Kungl. Maj:t i stats- rådet, sedan det nya instansordningssystemet trätt i kraft, för att förhindra att vissa slag av mål fullföljas från kammarrätt eller försäkringsdomstolen till regeringsrätten.

36—38 åå

De i mitt lagförslag upptagna reglerna rörande fullföljdstillstånd avvika från kommitténs främst på två punkter.

En konsekvens av att försäkringsdomstolen omfattas av den tänkta nya lagen blir att även dess avgöranden skola kunna överprövas av regerings- rätten. Eventuellt borde det övervägas att begränsa möjligheten till full- följd från försäkringsdomstolen till regeringsrätten till prejudikatfallen. Bl. a. med hänsyn till försäkringsdomstolens särskilda sammansättning kan det icke utan fog göras gällande att icke annat än rättsligt betonade preju- diktatfrågor böra få omprövas av en överinstans, i vilken partsrepresentation saknas. Emellertid har i brist på närmare utredning i detta förslag någon skillnad mellan försäkringsdomstolen och kammarrätterna icke gjorts.

Pe särskilda begränsningarna för tillämpning av den tredje dispens- grunden, vilka finnas i kommitténs förslag, ha bortfallit i föreliggande för- slag. Hela tanken bakom den planerade reformen är ju att regeringsrätten skall inrikta sin verksamhet på prejudikatbildning och därför ej släppa fram större antal mål än att denna uppgift kan fullgöras. Det bör då icke komma i fråga att indela de administrativa målen i olika klasser, så att vissa få prövas ur vidare synpunkt än andra. Regeringsrätten bör lämnas frihet att själv avgöra var den vill sätta in sina krafter. Vad särskilt gäller skatte- målen synes det mig knappast konsekvent att upprätthålla en summa revisibilis som ytterligare sållningsgrund vid sidan av de allmänna stränga dispensreglerna. Jag har därför ansett att andra stycket i 65 kommitténs förslag till lag om regeringsrätten bör kunna utgå.

Särskilda bestämmelser

39 &

Kungl. Maj:t bör liksom hittills äga meddela närmare föreskrifter om försäkringsdomstolens och kammarrätternas organisation och verksamhet. Regeringsrätten torde däremot själv böra få reglera sin organisation och verksamhet i den mån förevarande lag icke innehåller föreskrifter därom.

40 &

Ehuru området för forum privilegiatum avsevärt inskränkts från och med ingången av 1966, synes en konsekvens av att förvaltningsdomstolarna nu i alla viktigare hänseenden avses skola sidoordnas med de allmänna domstolarna vara att ledamöterna i försäkringsdomstolen och i kammar- rätterna erhålla samma ställning med avseende å forum vid talan om ansvar för ämbetsbrott som intages av hovrättens domare.

Måhända vore lagtekniskt riktigare att ändra 3 kap. 3 & rättegångsbalken än att i förevarande lag medtaga en forumregel. Bestämmelsen synes dock närmast ha sin plats i denna lag.

I kraftträdandebestämmelser och övergångsstadganden

I det här föreliggande lagutkastet ha regler om ikraftträdandet och erforderliga övergångsstadganden icke slutgiltigt utarbetats. I detta avsnitt böra emellertid upptagas — utöver regler om dag för ikraftträdande och bestämmelser rörande mål under handläggning vid tiden för lagens ikraft- trädande _— bestämmelser om vilka lagar och författningar, som skola upp- hävas vid en reform, ävensom de regler som nu återfinnas i 2 5 andra stycket kommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter med det därtill anslu- tande stadgandet i 45 tredje stycket samma lagförslag. Kommittén har själv följt denna lagstiftningsmetodik vad gäller regeringsrätten genom att grunda regeringsrättens behörighet i vissa sällsynta mål på stadganden, som hänvisats till tredje stycket övergångsbestämmelserna i kommitténs förslag till lag om regeringsrätten. Dessa regler böra givetvis också ingå i övergångs- bestämmelserna till en samlad lag om förvaltningsdomstolar.

Under hänvisning till vad nu anförts har jag för min del ansett dels att vad gäller kommitténs författningsförslag under 7), 8) och 10) däri in- tagna regler om förbud mot klagan över beslut, som skall underställas läns- styrelses eller överståthållarämbetets prövning, borde utgå, dels att kom- mitténs författningsförslag under 1)»—4) borde ha ersatts av lagförslag av följ ande lydelse:

1. Förslag till ändrad lydelse av 55 10, 18, 19 och 25 regeringsformen

& 10 Innan ärendena hos Konungen i statsrådet föredragas, skola de, genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk, av den föredragande beredas. J ämväl från regeringsrätten må yttrande införskaffas.

5 18

Konungens rätt att pröva och avgöra besvär skall i den omfattning, som bestämmes i lag, uppdragas minst sju av Honom utnämnda lagkunniga personer, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt förvaltat civil beställning och däruti åda- galagt insikt, erfarenhet och redlighet.

Närmare bestämmelser om regeringsrättens sammansättning och tjänst- göring meddelas i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt enligt den i 87 5 1 mom. stadgade ordning.

5 19 Det tillkommer högsta domstolen att, i mål av beskaffenhet att kunna till- höra allmän eller särskild domstols slutliga prövning, upptaga och avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försutten år. Alla övriga sådana ansökningar skola avgöras av regeringsrätten.

& 25 Till föredragning och avgörande i regeringsrätten skola ärendena beredas i domstolens kansli.

II. Förlag till Lag om förvaltningsdomstolar

1 5 Förvaltningsdomstolar äro Konungens regeringsrätt samt rikets kammar- rätter och försäkringsdomstolen. Rikets kammarrätter äro Svea kammarrätt och Göta kammarrätt. Om deras domkretsar förordnar Konungen.

Förvaltningsdomstolarnas behörighet

2 5 Kammarrätt prövar och avgör besvär över myndighets beslut enligt vad därom är särskilt föreskrivet. Prövning av anmärkning, som framställts efter granskning av riksrevi- sionsverkets räkenskaper, ankommer å kammarrätt.

Av länsstyrelse underställt folkbokföringsärende avgöres av kammarrätt.

3 € Försäkringsdomstolen prövar och avgör besvär över beslut av riksför- säkringsverket, försäkringsrådet eller tillsyningsmyndigheten för erkända arbetslöshetskassor enligt vad därom är stadgat. Mål, som av riksförsäk- ringsverket eller nämnda tillsynsmyndighet underställes försäkringsdom- stolen, tillhör tillika domstolens avgörande.

4 5

Regeringsrätten prövar och avgör besvär över kammarrätts och försäk— ringsdomstolens utslag och beslut i enlighet med vad som stadgas nedan i 35 38 55, ävensom på grund av särskild bestämmelse i grundlag eller an- nan lag besvär över annan myndighets beslut.

Fråga om avstängande av biskop från utövningen av hans befattning, om skyldighet för biskop, som övergivit svenska kyrkans lära, att avgå från sin befattning samt om biskops skiljande från biskops- eller prästämbete eller obehörighet för honom att utöva sådant ämbete tillhör regeringsrättens avgörande.

Regeringsrätten har att, på sätt regeringsformen stadgar, avgiva yttrande i regeringsärende.

Kammarrätts organisation 5 € I kammarrätt finnas som lagfarna ledamöter president, lagmän samt kammarrättsråd. Härjämte finnas vid handläggning av mål om fastighets— taxering icke lagfarna ledamöter.

6 5 Kammarrätt är delad i avdelningar. Avdelning skall bestå av presidenten eller lagman såsom ordförande samt fem kammarrättsräd, av vilka en är vice ordförande. Dock äger Konungen förordna, att i kammarrätt skall inrättas en eller flera särskilda avdelningar, bestående av allenast tre eller fyra kammarrättsräd, av vilka en är ordförande. Icke lagfarna ledamöter indelas icke å avdelning.

7 &

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Flera än fyra må ej samtidigt sitta i rätten. I mål om fastighetstaxering deltaga tre lagfarna ledamöter samt, därest Konungen icke annorledes föreskrivit, två icke lag- farna.

Konungen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av lagfaren ledamot i kammarrätt eller av tjänste— man vid sådan.

8 5 Om förordnande av vikarie för lagfaren ledamot i kammarrätt meddelas bestämmelser av Konungen. För icke lagfaren ledamot skall finnas ersättare.

95

Svea kammarrätt har säte i Stockholm och Göta kammarrätt i Göteborg.

Försäkringsdomstolens organisation

10 5

I försäkringsdomstolen finnas dels lagfarna ledamöter, dels icke lagfarna ledamöter.

De lagfarna ledamöterna äro en president, vilken har att leda domstolens arbete, samt minst fyra försäkringsdomare.

De icke lagfarna ledamöterna skola vara minst fyra till antalet. De skola ha särskild erfarenhet av arbetsförhållanden eller eljest besitta insikter .av särskilt värde för domstolens arbete.

115

Försäkringsdomstolen må vara delad i avdelningar enligt Konungens be- stämmande.

12å

Försäkringsdomstolen är domför med tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter.

Åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren ledamot eller av tjänsteman vid domstolen.

135

Föredragande med uppgift att inför försäkringsdomstolen bereda och föredraga mål förordnas för viss tid.

145

Vid förfall för lagfaren ledamot förordnar Konungen vikarie, om så er- fordras för arbetets behöriga gång. För envar icke lagfaren ledamot skall finnas ersättare.

155

F örsäkringsdomstolen har säte i Stockholm.

Regeringsrättens organisation

16 & Regeringsrätten utgöres av nitton regeringsråd. Enligt vad därom är särskilt stadgat skall ett eller, när lagrådets extra avdelning är i tjänst, två av regeringsråden tjänstgöra i lagrådet.

17 5

Regeringsrätten skall vara delad i tre avdelningar. Till tjänstgöring å avdelningarna indelas regeringsråden för viss tids- period. Därunder må dock sådan jämkning av avdelningarnas samman- sättning äga rum, som påkallas av ledamots avgång, förfall eller annan särskild omständighet.

185

Konungen utser en av regeringsrättens ledamöter att för sin tjänstetid vara domstolens ordförande. Denne skall tillika vara ordförande på avdel- ning. Ordförande på annan avdelning utses likaledes bland ledamöterna av Konungen för ledamotens tjänstetid.

19 5 Regeringsrättens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till dom- stolens handläggning hörande mål och ärenden. Arbetet skall, såvitt möjligt, jämnt fördelas mellan avdelningarna. Å avdelning skall, med iakttagande av att någon avdelning alltid kan sam- las, arbetet fortgä minst fyrtio veckor om året.

20 5

Närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och målens för- delning samt tjänstgöringen i regeringsrätten beslutas av domstolen samfällt.

Det tillkommer regeringsrättens ordförande att i samråd med ordföran— dena på övriga avdelningar tillämpa de sålunda beslutade grunderna, såvitt angår ledamöternas indelning och målens fördelning, ävensom att övervaka tjänstgöringen i dess helhet. Det åligger ordföranden på varje avdelning att leda arbetet på avdelningen.

21 5 Om domförhet i regeringsrätten vid prövning och avgörande av mål stad- gas i regeringsformen. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd enligt 36 5 skola tre regeringsråd deltaga.

225

Finner någon av regeringsrättens avdelningar vid överläggning till av- görande av mål den på avdelningen rådande meningen avvika från rätts- grundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av regeringsrätten, må avdelningen förordna, att målet i hela dess vidd eller, om det prövas kunna ske, allenast viss i målet uppkommen fråga skall avgöras av regeringsrätten i dess helhet.

Ha i särskilda, för avdelningen kända avgöranden mot varandra stridande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning på olika tider gjort sig gällande inom regeringsrätten, äger vad som föreskrives i första stycket tillämpning allenast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika från det senast meddelade avgörandet.

När mål avgöres av regeringsrätten i dess helhet, böra alla regerings- råden deltaga i avgörandet om laga hinder ej möter.

235

I vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vid- tagas av föredragande på eget ansvar, bestämmer Konungen.

24 5 För måls beredning och föredragning inför regeringsrätten finnas rege- ringsrättssekreterare, vilka ingå i regeringsrättens kansli. Av regeringsrätts- sekreterarna förordnar Konungen en att som kanslichef leda kansliets arbete.

25 5 Regeringsrätten har säte i Stockholm.

Gemensamma bestämmelser

265

Lagfaren ledamot av förvaltningsdomstol utnämnes av Konungen. Om ut- nämning av regeringsråd stadgas i regeringsformen.

Icke lagfaren ledamot av förvaltningsdomstol så ock ersättare för sådan ledamot förordnas av Konungen för fyra år i sänder.

27 5 Regeringsrättssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen. Föredragande i försäkringsdomstolen förordnas av Konungen. Kammarrätt utser själv föredragande.

28 5

Ledamot och föredragande i förvaltningsdomstol skola vara svenska med- borgare och ha fyllt tjugufem år. Den, som ej uppnått denna ålder, må dock utan hinder därav vara föredragande i kammarrätt efter domstolens be- stämmande.

Ej må befattning som ledamot eller föredragande i förvaltningsdomstol utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Lagfaren ledamot ävensom föredragande i förvaltningsdomstol skola ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Om behörighet till regeringsrådsämbete stadgar regeringsformen.

29 5 Ledamot och föredragande i förvaltningsdomstol skola ha avlagt domared eller försäkran enligt vad som sägs i 4 kap. 11 5 rättegångsbalken.

305

I fråga om jäv mot ledamot och föredragande i förvaltningsdomstol gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

När avdelning avi-regeringsrätten behandlar ansökan om resning eller domvillobesvär i något av regeringsrätten avgjort mål eller ärende, må ej

ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå inom regeringsrätten.

31 5 För vikarie för lagfaren ledamot och ersättare för icke lagfaren ledamot gäller i tillämpliga delar vad som föreskrives i 28—30 55.

325

F örvaltningsdomstol sammanträder på ort, där den har sitt säte. Sam- manträde må dock hållas på annan ort, när det finnes erforderligt.

33 5 Förvaltningsdomstol skall ha kansli, som hålles öppet för allmänheten på bestämda tider.

Särskilda regler om förfarandet i förvaltningsdomstol

34 5

Förvaltningsdomstols avgörande av saken sker genom utslag. Annat dom- stolens avgörande träffas genom beslut. Beslut, varigenom domstolen annor- ledes än genom utslag skiljer saken från sig, är slutligt beslut.

Kunna besvär över kammarrätts eller försäkringsdomstolens utslag eller beslut prövas av regeringsrätten endast om prövningstillstånd meddelats, skall den i utslaget eller beslutet ingående besvärshänvisningen lämna be- sked därom. Därvid skall tillika angivas, på vilka grunder sådant tillstånd må meddelas.

Fullföljd av talan mot kammarrätts och försäkringsdomstolens avgörande

35 5 Talan mot kammarrätts och försäkringsdomstolens utslag och beslut må, där ej annat är i lag stadgat, föras hos regeringsrätten. Anser part att besked, som meddelats enligt stadgandet i 345 andra stycket är oriktigt, äger han rätt att i samband med talan mot avgörande, vari besvärshänvisningen ingår, påkalla prövning av beskedet.

36 5 Besvär över kammarrätts eller försäkringsdomstolens utslag eller be- slut i besvärsmål må ej ividare mån än som framgår av 37 och 38 55 komma under regeringsrättens prövning, med mindre regeringsrätten meddelat parten tillstånd därtill.

37 5

Prövningstillstånd må meddelas,

1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av vikt, att be- svären prövas av regeringsrätten, eller

2. om parten visar, att besvärens prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål varom är fråga, eller

3. om med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt synnerliga skäl förekomma till talans prövning av regeringsrätten.

38 5

Meddelas prövningstillstånd, skall det gälla det överklagade utslaget eller beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremot.

Upptages parts talan till prövning, må regeringsrätten, om skäl äro därtill, utan hinder av bestämmelserna i 375 meddela annan klagande i målet prövningstillstånd.

Meddelas ej prövningstillstånd, skall det överklagade beslutet stå fast; erinran härom skall intagas i regeringsrättens beslut.

Särskilda bestämmelser

39 5 Närmare bestämmelser om kammarrätternas och försäkringsdomstolens organisation och verksamhet meddelas av Konungen.

405

Åtal mot ledamot i kammarrätt eller försäkringsdomstolen så ock mot ersättare eller vikarie för sådan ledamot för ämbetsbrott skall upptagas av högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft— _—

Reservation av herr Reuterswärd med instämmande av herr Andersson

Kommitténs förslag till behörighetskrav för regeringsrådsämbete innebär bl.a. att regeringsråd skall ha avlagt juris kandidatexamen samt förvaltat civil beställning och däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. F ör- slaget skiljer sig från gällande föreskrifter (18 5 RF) i fråga om det absoluta kravet på juris kandidatexamen. F. n. och alltsedan regeringsrättens till- komst krävs nämligen sådan examen blott av minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd.

Jag kan icke biträda förslaget till utformning av dessa behörighetskrav. Av den i betänkandet intagna (s. 331 f) redogörelsen för bakgrunden till nuvarande regler på området framgår, att man vid inrättandet av regerings- rätten ansåg att hinder inte borde föreligga mot att till regeringsråd ut- nämna goda krafter som fått grundlig administrativ utbildning genom lång- varig verksamhet på viktiga poster inom förvaltningen. Alltsedan regerings— rättens tillkomst har även icke-jurister varit ledamöter av domstolen.

I betänkandet redovisas (s. 332—333) skälen för kommittémajoritetens förslag till nya och skärpta behörighetskrav. Det huvudsakliga skälet synes vara, att domstolen efter en reform i enlighet med kommitténs förslag mer än nu kommer att få karaktär av prejudikatinstans. Det juridiska momen- tet i avgörandena anses komma att bli viktigare än hittills. I målen hos regeringsrätten väntas så ofta uppkomma intrikata juridiska spörsmål, att det skulle vara en kännbar olägenhet att sakna den grundläggande rättskun- skap och skolning i juridisk metodik som rättsliga studier ger.

Inom kommittén råder enighet om att regeringsrätten i framtiden bör bli en mera renodlad prejudikatinstans än hittills. Domstolens avgöranden kommer enligt förslaget till stor del att avse mål, vari utgången kommer att bli vägledande för de administrativa myndigheterna. En mycket stor del av förvaltningen kommer att beröras. För att domstolen skall kunna fullgöra denna uppgift är det av största vikt att avgörandena föregås av omsorgsfulla överväganden av deras effekt på förvaltningsförfarandet. Det synes därför erforderligt att inom regeringsrätten finns kvalificerad administrativ ex- pertis med överblick över hela det förvaltningsområde som berörs av preju- katen.

Det framstår därför som angeläget att möjlighet finns att till domstolen knyta experter från skilda förvaltningsområden. Formella behörighetskrav som motverkar en allsidig sammansättning av domstolen måste undvikas.

Det torde mera sällan inträffa att en person vid sin utnämning till rege- ringsråd har så bred administrativ erfarenhet, att den täcker alla de rätts— områden som berörs av regeringsrättens jurisdiktion. Han torde i stället vara expert på ett förhållandevis begränsat område. Genom de kollegiala arbets- formerna kommer emellertid denna expertis hela domstolen till godo sam- tidigt som den nyutnämnde ledamoten med tiden förvärvar förtrogenhet med de för honom mera obekanta rättsområdena genom självstudier och genom att dra nytta av kollegernas erfarenhet.

Kommittémajoriteten har uttalat att det juridiska momentet i regerings— rättens avgöranden med den föreslagna ordningen kommer att bli än vik- tigare än hittills och att i målen ofta torde uppkomma intrikata juridiska spörsmål. Emot denna uppfattning har jag inga invändningar. Däremot kan jag icke dela majoritetens slutsats att dessa förhållanden bör leda till att alla regeringsråd skall ha avlagt juris kandidatexamen.

Enligt min uppfattning är nämligen juridisk expertis blott en av de for— mer av expertis som bör vara representerad i domstolen, låt vara att denna representation med hänsyn till domstolens art och uppgifter bör vara be- tydande. Men att av de av kommittémajoriteten redovisade skälen dra den slutsatsen att alla regeringsråd skall vara jurister synes mig felaktigt. Lika väl skulle man då kunna kräva att, eftersom flertalet mål i regeringsrätten även framdeles kan antas vara taxeringsmål, alla regeringsråd redan vid tidpunkten för sin utnämning är skatteexperter.

Därtill kommer att det formella krav på juridisk grundexamen som kom— mittén uppställer på intet sätt borgar för juridisk expertis. Utnämning till regeringsråd sker långt efter det vederbörande avslutat den utbildning som fört honom in på administrativa uppgifter. Det är uppenbart att vad som meriterat till regeringsrådsämbetet i allt Väsentligt är vad han uträttat efter denna utbildnings avslutande. Huvudkravet på regeringsråd är — och avses förbli _— att han förvaltat »civil beställning» samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Den avgörande kvalifikationsgrunden är med andra ord den kompetens han visat på olika poster i samhället. Om en person ge- ncm mångårig verksamhet i det allmännas tjänst visat sin kompetens och lämplighet för att bli regeringsråd, synes det egendomligt om han skulle diskvalificeras därför att han kanske 20 eller flera år tidigare inte avlade juris kandidatexamen.

Kommittémajoritetens uppfattning på denna punkt ter sig för mig som ett steg bakåt i förhållande till vad som gäller alltsedan tiden för regerings- rättens tillkomst. Den åsyftade åtstramningen av det rent formella behörig- hetskravet synes desto mindre motiverad mot bakgrunden av utvecklingen på utbildningsområdet sedan år 1908. Då kunde med fog sägas att en myc— ket stor del av förvaltningen och särskilt de högre posterna rekryterades av jurister och att regeringsrådskandidaterna borde sökas bland dessa. Så är ingalunda fallet numera. Såsom förberedelse till en förvaltningskarriär väljs

numera i stor utsträckning andra utbildningslinjer, t. ex. teknisk utbildning, civilekonomexamen, statsvetenskapliga studier, socionomutbildning. I flera av dessa utbildningsvägar ingår f.ö. viss juridisk grundutbildning. En grundlig administrativ utbildning genom långvarig verksamhet på viktiga poster inom förvaltningen torde, lika väl nu som vid tiden för regeringsrät- tens tillkomst, kunna göra sådana icke-jurister väl lämpade för regerings- rådsämbete.

Avgörande synes mig böra vara att det icke är den förberedande utbild- ningen utan de kunskaper och erfarenheter en tjänsteman eller domare för- värvat efter inträdet i statstjänst som är av betydelse för bedömandet av vederbörandes lämplighet för regeringsrådsämbete. Inga förberedelser till statstjänst ger en ung man eller kvinna nog kunskaper och erfarenheter för högre befattningar. För att nå dessa krävs att vederbörande genom erfaren- heter under sin tjänsteutövning, genom självstudier och genom sin allmänna läggning visar sig ha förmåga att utvecklas. Detta gäller såväl jurister som icke-jurister. Det finns enligt min mening ingen anledning att förutsätta, att en icke-jurist inte efter inträdet i statstjänst skulle kunna inhämta den »förtrogenhet med centrala juridiska ämnen och en insyn i spörsmål av rättslig natur, som en domare i den högsta förvaltningsdomstolen har den största nytta av» och som enligt kommittémajoriteten förväravs genom juris kandidatexamen. Även för jurister torde denna förtrogenhet och in- syn i allt väsentligt förvärvas genom sysslandet med juridiska frågor efter avlagd examen, låt vara att en sådan examen helt naturligt underlättar veder- börandes vidareutveckling som jurist.

Även om jag inte kan ansluta mig till kommittémajoritetens uppfattning att juris kandidatexamen bör vara obligatorisk för regeringsråd är jag ense med majoriteten däruti att flertalet ledamöter i regeringsrätten bör besitta domarerfarenhet. Detta torde ligga i sakens natur. Så har också hittills va- rit fallet utan någon uttrycklig bestämmelse härom och någon sådan torde ej heller erfordras.

I fråga om den tekniska utformningen av hithörande bestämmelser vill jag anföra följ ande.

Som tidigare nämnts är behörighetskraven f. n. intagna i 18 5 RF. Enligt författningsutredningens uppfattning borde dessa regler vid en författnings- reform i stället tas in i allmän lag. Om denna uppfattning godtas hör vid en författningsreform behörighetskraven regleras i regeringsrättslagen. Enligt min uppfattning bör stadgandet då blott ange att regeringsråd skall ha för- valtat civil beställning och däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse om att minst två tredje— delar av antalet regeringsråd skall vara jurister anser jag som nämnts icke erforderlig. Skulle ändock anses, att regeringsrättslagen uttryckligen bör ange, att regeringsrätten till viss del skall rekryteras ur juristernas led, bör behörighetskravet anknyta, icke till juridisk examen, utan till erfarenhet

som domare, dvs. till det som egentligen åsyftas. Bestämmelsens innehåll bör då vara att viss del av regeringsråden —— förslagsvis hälften — skall, jämte det de förvaltat civil beställning, även ha beklätt domarämbete och däri ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet.

I avvaktan på en författningsreform torde behörighetskraven för rege- ringsrådsämbete få behållas i RF. Så torde även bli fallet om man vid en författningsreform inte godtar författningsutredningens uppfattning att dessa bestämmelser bör brytas ut ur grundlagen. Avfattningen av 18 & RF bör ansluta till vad nyss sagts om regeringsrättslagen.

Emellertid kan ifrågasättas om ändring av 18 & RF är nödvändig såsom blott ett provisorium i avvaktan på en författningsreform. F.n. finns näm- ligen endast en icke-jurist inom regeringsrätten medan RF i och för sig medger fem — eller sex, om kommitténs förslag till ökning av regeringsrå- dens antal genomförs. Även ett eventuellt krav på att minst hälften av rege- ringsråden skall hämtas från domarkåren är f. n. tillgodosett med sådan marginal, att någon provisorisk ändring av RF icke erfordras för att till- godose ett sådant önskemål.

BILAGA A

Förvaltningsrättskipningens omfattning och organisation i vissa främmande länder

Danmark

Enligt den danska grundlagen finns möjlighet att i Danmark inrätta förvaltnings- domstolar. Härvid torde man ha tänkt sig domstolar bestående av yrkesdomare och med ett ganska brett målregister. Lagstiftarna har dock inte velat ge förvalt- ningsdomstolarna rätt att helt slutligt avgöra de frågor, med vilka förvaltningsdom— stolarna tar befattning. Enligt grundlagen skall nämligen förvaltningsdomstolarnas avgöranden kunna dras under den danska högsta domstolens prövning. Saken är emellertid av mera teoretiskt intresse eftersom några förvaltningsdomstolar av den typ varom här är fråga hittills inte inrättats.

Det förekommer emellertid i betydande utsträckning att de danska förvaltnings- myndigheternas beslut kan omprövas av speciella organ, som står utanför den egentliga förvaltninghierarkin. Dessa organ består huvudsakligen av lekmän och specialister av olika slag, vilka inte är anställda hos organet i fråga. De inrymmer dock i åtskilliga fall även ledamöter med tjänstemannaställning. Ledamöterna ut— ses i en del fall av folketinget eller organisationer. Oftast förordnas de dock av re- geringen eller av någon förvaltningsmyndighet. Organens sammansättning skall ge garantier för att vid ärendenas handläggning hänsyn tas ej blott till juridisk och annan speciell sakkunskap utan även till det allmänt medborgerliga omdömet och olika samhällsgruppers intressen. Nu ifrågavarande organ är i allmänhet inte underkastade tjänsteföreskrifter från överordnade och intar sålunda en självständig ställning i förhållande till regeringsmakten. De är också fristående i den meningen att deras beslut endast sällan kan ändras av regeringen eller av en förvaltnings- myndighet av gängse typ.

Antalet dylika specialorgan är stort i Danmark. Verksamhetsområdet för varje organ är vanligen starkt begränsat. Vissa av organen handlägger ärenden i första instans eller har karaktären av underställningsorgan. Många av dem har dock ute- slutande eller företrädesvis att behandla anförda besvär. De brukar ges beteck— ningen ankenaevn. De är på olika sätt infogade i instansordningen. I en del fall handlägger de klagomål över direktoraters beslut. I andra fall prövar de besvär över avgöranden, som träffats av statliga lokalorgan eller kommunala myndigheter.

Befogenheterna för ankenaevn kan vara bestämda på olika sätt. Oftast är pröv- ningen allsidig, men den kan ibland vara begränsad till rättsfrågor. I allmänhet kan prövningen leda till att ett annat beslut sätts i det underkändas ställe, men den kan även vara rent kassatorisk. Förfarandet hos ankenaevn växlar efter organisa— tionens och funktionernas beskaffenhet. Ibland är förfarandet ungefär detsamma som det ordinära förvaltningsförfarandet men det förekommer även inslag häm— tade från rättegångsförfarandet, exempelvis muntlig förhandling och bättre utred— ningsmöjligheter i övrigt.

Av Danmarks ankenaevn är landsskatteretten den viktigaste. Landsskatteretten

handlägger i främsta rummet besvär över lokala organs beslut i skattefrågor och i viss utsträckning även besvär över beslut av den centrala tillsynsmyndigheten på skatteväsendets område. Antalet ärenden i landsskatteretten uppgår till cirka 7 000 om året. Landsskatteretten består av en ordförande och några vice ordförande, utsedda av konungen, samt därutöver av tjugotvå ledamöter, av vilka elva väljs av folketinget och elva av finansministern. Ordföranden, vice ordförandena och minst tre av de av finansministern valda ledamöterna skall uppfylla de villkor, som finns stadgade för landsdomare. Bland de av finansministern utsedda leda- möterna skall vidare jordbruket, industrin, hantverket och handeln vara repre- senterade med en ledamot var och löntagarna med två ledamöter. Folketingets och finansministerns val av ledamöter avser en tid av sex år.

Landsskatteretten arbetar på avdelningar. I avgörandet av ärendena skall nor- malt delta ordföranden eller en av vice ordförandena samt därutöver minst två ledamöter. Vid lika röstetal gäller ordförandens eller vice ordförandens mening. När arbetsbelastningen kräver det kan landsskatteretten bestämma, att byråchef hos retten skall delta i avgörandet av ärenden om taxering av inkomst och förmö- genhet. I sådana fall har vederbörande byråchef samma ställning som en vice ordförande. I ärende, vars handläggning leds av byråchef, får dock vederbörande avdelning fatta beslut endast om beslutet är enhälligt. I annat fall hänskjuts ären- det till behandling i den förut angivna normalordningen.

Såsom framgår av det föregående finns i Danmark även ett stort antal andra ankenzevner. Såsom exempel härpå må nämnas erhvervsskatteudvalget och told— ankenaevnet, vilka är verksamma på skatte- och tullväsendets område. Skatteråden är på en gång klagoinstans och organ som ex officio granskar de kommunala myn- digheternas taxeringar. Inualideankenwvnet prövar besvär över vissa beslut av in- valideforsikringsretten, som är en förvaltningsmyndighet. Saar-lige patentkommissio- ner handlägger klagomål när patent vägrats eller beviljats. Monopolankenwvnet be- handlar besvärsärenden rörande lagstiftningen om monopol och konkurrensbe- gränsningar. Ulykkesforsikringsrådet prövar besvär över beslut av direktoratet for ulykkesforsikringen men har även vissa andra uppgifter. En ganska renodlad klagoinstans är Iandsnazvnet for barne- og ungdomsforsorg. Nämnas må också overtaksationskommissioner för handläggning av frågor om ersättning vid expro— priation. Det finns dessutom ett stort antal andra specialorgan av samma typ, vilka står utanför den egentliga förvaltningshierarkin och självständigt prövar eller om- prövar förvaltningsärenden av olika slag.

En principiellt viktig rättssäkerhetsgaranti på förvaltningens område i Dan- mark är möjligheten att dra förvaltningsmyndigheternas beslut under allmän dom- stols prövning. Denna möjlighet är fastslagen i den danska grundlagen. Prövningen av allmän domstol omfattar i allmänhet endast frågan, huruvida det föreliggande förvaltnings-beslutet är lagenligt. Ett förvaltningsbeslut kan således underkännas av allmän domstol, om beslutets innehåll inte står i överensstämmelse med veder- börande författning eller om förvaltningsmyndigheten överskridit sin formella kompetens. Däremot saknar allmän domstol i princip behörighet att pröva, huruvida det föreliggande förvaltningsbeslutet är lämpligt. Genom att utforma en författning så att förvaltningsmyndigheterna får ett vidsträckt utrymme för en skönsmässig bedömning kan lagstiftaren sålunda begränsa de allmänna domstolar- nas möjligheter till kontroll över förvaltningen. I flera fall har dock allmän dom- stol i Danmark vid prövning av förvaltningsärenden kommit till det resultatet, att en förvaltningsmyndighet inte äger den frihet som vederbörande författning kanske till synes ger myndigheten. Sålunda har förvaltningsbeslut underkänts bl. a. på grund av att en förvaltningsakt fullföljt ett syfte som inte faller inom den

berörda författningens principiella ram. Värdet av möjligheten till talan vid allmän domstol minskas därigenom att dylik talan i allmänhet inte uppskjuter verkningar- na av det föreliggande förvaltningsbeslutet.

Enligt de nu nämnda riktlinjerna kan i allmänhet såväl statliga som kommunala myndigheters beslut bli föremål för allmän domstols prövning. Även regeringsmak- tens beslut kan i regel angripas på dylikt sätt. I princip är även beslut som fattats av ankenaevn eller liknande självständiga organ underkastade allmän domstols prövning. Beträffande vissa undantag från den angivna huvudregeln hänvisas till framställningen längre fram.

Talan vid allmän domstol hindras i allmänhet inte av att en administrativ kla- goväg står öppen. Det förekommer dock specialbestämmelser, som begränsar tale- rätten till beslut, som fattats av den högsta administrativa instansen eller av ett självständigt specialorgan av förut omnämnd typ. Sålunda gäller exempelvis, att mål angående sådana skattefrågor, som kan bli föremål för prövning av allmän domstol, inte kan instämmas till domstol innan skatteärendet blivit prövat av lands- skatteretten eller, där förutsättningar för klagan till landsskatteretten ej är för handen, innan avslag erhållits på ansökan hos finansdepartementet om tillstånd att få ärendet prövat av landsskatteretten. Drar emellertid landsskatterettens hand- läggning eller finansdepartementets behandling av dispensansökningen ut på tiden utöver sex månader, äger vederbörande rättsägare utan ytterligare uppskov anhängiggöra talan hos allmän domstol. Nämnas må att även finansministern kan låta dra ett av landsskatteretten träffat avgörande under allmän domstols prövning. I sådant fall anhängiggörs målet vid vederbörande landsret (mellaninstans) som första instans.

I Danmark behöver i allmänhet talan vid allmän domstol mot ett förvaltnings- beslut inte instämmas inom någon viss frist. På vissa specialområden har dock frister för dylik talan blivit bestämda. Detta gäller bl. a. talan mot beslut som med- delats av landsskatteretten.

Trots det förut omnämnda grundlagsstadgandet förekommer det inom flera förvaltningsområden i Danmark, att möjligheten att dra förvaltningsmyndigheter- nas beslut under allmän domstols prövning inte blott begränsats (genom särskilda regler om talefrister och om föregående utnyttjande av administrativa rättelsemöj- ligheter m. m.) utan till och med helt avskurits. Uttryckliga bestämmelser härom finns i vissa fall men kan också saknas. Ibland kan en dylik bestämmelse ha inne- hållet att vissa angivna beslut förklaras vara slutliga. En sådan bestämmelse finns beträffande landsskatterettens beslut angående värdering av fast egendom. Oviss- het kan i en del fall råda om huruvida avsikten med en dylik bestämmelse varit att begränsa endast den administrativa överprövningen eller även domstolspröv— ningen. De regler som begränsar allmän domstols prövning av förvaltningsbeslut tolkas i allmänhet restriktivt. Vissa kvalificerade felaktigheter, såsom kompetens- överskridande, anses kunna prövas utan hinder av dem.

Det är både ordinära förvaltningsmyndigheters beslut och beslut av självstän- diga specialorgan av förut angiven typ som i ganska stor omfattning gjorts oåt- komliga för prövning av allmän domstol. Särskilt har det varit vanligt att man på detta sätt privilegierat beslut av organ av typen ankenaevn. Ofta kvarstår dock även beträffande sådana organs beslut möjligheten att påkalla allmän domstols prövning. Exempel härpå erbjuder — såsom framgår av det föregående — många beslut av landsskatteretten.

Huvudregeln att allmän domstol äger underkänna olagliga beslut av administrativ myndighet utnyttjas inte sällan i praktiken. Målen är dock förhållandevis fåtaliga. Påfallande få i jämförelse med skattemålen hos den svenska regeringsrätten är de

skattemål som förs upp till högsta domstolen i Danmark. Säkerligen samman- hänger detta med de dryga processkostnaderna.

Finland

Förvaltningsrättskipningens omfattning och karaktär i Finland överensstämmer i väsentliga stycken med den svenska ordningen. Sålunda svarar främst särskilda förvaltningsdomstolar för kontrollen av förvaltningens laglighet och för tillgodo- seendet av enskildas rättssäkerhet. Allmän domstol fyller inom förvaltningens rättsskyddssystem endast funktionen att beivra ämbetsbrott och att i förekommande fall gottgöra enskilda förluster på grund av felaktiga förvaltningsåtgärder genom att utdöma skadestånd. Liksom i Sverige är rättsmedlet i förvaltningsprocessen besvär. Rätten att anföra besvär på förvaltningens område regleras i en särskild lag från år 1950 om ändringssökande i förvaltningsärenden. Genom denna lag fast- slås principen att besvär får anföras över förvaltningsmyndighets beslut, om inte besvärsrätt uttryckligen avskurits genom speciallagstiftning. Grundsatsen om allmän besvärsrätt brukar kallas generalklausul. Den står i motsats till enummera- tionsprincipen, som innebär att de förvaltningsrättskipande organens kompetens bestäms genom uppräkning av ämnen. Generalklausulen öppnar t. o. m. möjlighet att, med vissa undantag, anföra s. k. rättsbesvär över statsrådets eller ministeriums beslut. Över beslut av rikets president kan talan dock inte föras. Den högsta dom— stolsinstansens allmänna behörighet är inskränkt såtillvida som besvär vilka i huvudsak rör frågor om besluts ändamålsenlighet skall överlämnas till regeringens avgörande. Märkas bör, att domstolen själv bestämmer sin kompetens och därmed vilka frågor som går över till regeringen. I praxis har domstolen tolkat sin be- hörighet extensivt i vad avser prövning av frågor om besluts laglighet eller rätts— enlighet. I den mån besvär som skall överlämnas till regeringen för avgörande även innnehåller rättsfråga, avger domstolen för regeringen bindande utlåtande i denna fråga. Generalklausulens innebörd är alltså att klagande i princip alltid kan få förvaltningsbesluts rättsenlighet prövad med bindande verkan i förvaltnings- rättskipningsväg. Vad angår kommunalbesvär gäller samma ordning som i Sve- rige, d. v. s. endast laglighetsprövning förekommer, och besvärsmyndigheten kan alltså inte sätta ett annat beslut i ett kasserat besluts ställe.

Förvaltningsrättskipningen är för flertalet fall uppbyggd i två nivåer. Motsvarig- het till den svenska kammarrätten saknas. På det första planet fungerar länsrätter, som i organisatoriskt hänseende utgör avdelningar inom länsstyrelserna. Vid en länsstyrelse kan finnas flera länsrätter. Inalles rör det sig om ett trettiotal i hela landet.

Länsrätterna utövar i huvudsak all förvaltningsrättskipning inom länsstyrelser- nas verksamhetsområde, t. ex. i skatte-, alkoholist- och barnavårdsärenden. De har även vissa andra uppgifter. Däribland märks behörigheten att som första instans uppta tvister angående offentligrättslig betaln-ingsskyldighet o. dyl.

Varje länsrätt består av tre ledamöter. Ordförande i länsrätt är landshövding eller, enligt föreskrift i länsstyrelsens arbetsordning, länsråd eller landskamrerare. Övriga ledamöter är en länsassessor och föredraganden, vilken sistnämnde är en tjänsteman vid länsstyrelsen som erhållit föredragningen i särskilt uppdrag. Efter- som länsrätt inte har eget kansli, åtnjuter den biträde av personal inom ramen för länsstyrelsens allmänna organisation. Alla ledamöter i länsrätt skall vara juris- ter och ha avlagt domared. Denna regel gäller dock inte landshövdingen —— han är regelmässigt inte jurist och avlägger särskild tjänsteed. För proceduren i länsrätt gäller laga rättegångsordning, vilket innebär att muntlig förhandling kan hållas,

vittnen höras etc. I praktiken är dock muntliga förhandlingar sällsynta, och skriftlig procedur därmed förhärskande. Den kontradiktoriska principen är genom- förd bl. a. genom en anordning som innebär att särskilt länsombud med uppgift att tillvarata statens talan skall förordnas av länsstyrelsen i den mån talan inte utförs av vederbörande myndighet. I praktiken agerar länsombud mycket sällan inför länsrätt.

Besvär över länsrätts utslag anförs hos den högsta förvaltningsdomstolen som har att pröva besvär i allmänhet. Förvaltningsrättskipning i högsta instans sker också i tjänsteöverdomstolen, vilken prövar besvär i mål om rätt att kvarstå i tjänst samt om pensionsrätt. I Finland finns också en försäkringsdomstol, som handlägger be- svär på en del av socialförsäkringsområdet. Denna domstol anses dock inte ingå i det administrativa rättsskyddssystemet. Den fullföljd från försäkringsdomstolen, som är tillåten i vissa frågor, sker hos högsta domstolen. — Nämnas kan i sam- manhanget att besvärsinstanser för den år 1963 genomförda sjukförsäkringen är ett antal sjukförsäkringsnämnder samt en prövningsnämnd, vars beslut är slutligt.

Högsta förvaltningsdomstolen består av en president och minst tretton förvalt- ningsråd, vilka samtliga skall vara lagfarna. (F. n. tjänstgör i domstolen ett tjugo- tal förvaltningsråd.) Förutom de egna rättskipande uppgifterna har domstolen att öva tillsyn över lägre myndigheters förvaltningsrättskipning. Domstolen har eget kansli med kanslichef och föredragande i olika grader, refendarieråd och förvalt- ningssekreterare. Den högsta förvaltningsdomstolen arbetar på tre avdelningar, av vilka en leds av presidenten och de övriga av de två äldsta förvaltningsråden. För målens fördelning på avdelningarna efter besvärens natur tillämpas inte nå— gon absolut bestämd grund, men vissa riktlinjer följs dock. (1 Sverige fördelas som bekant alla sorters mål på de tre avdelningarna.)

Högsta förvaltningsdomstolen är domför med fem ledamöter (frånsett i patent- mål och de i Finland till förvaltningsrättskipningen hörande vattenmålen, i vil— kas behandling tillika två öV-eringenjörsråd skall delta). Inte så få mål hänskjuts till plenum, vari dom-stolens samtliga ledamöter deltar. Proceduren i mål är väsentligen skriftlig och för densamma gäller laga rättegångsordning. I skattemål kan ett förvaltningsråd, biträdd av föredraganden i målet, hålla förberedande muntligt förhör med klaganden. Härvid kan vittnen höras på ed. I andra mål kan förekomma förberedande förhör inför två föredragande. Förhör måste beslutas på domför avdelning och är tämligen ovanligt. Regelrätt muntlig förhandling in- för fullsutten avdelning är sällsynt.

Från ordningen i regeringsrätten i Sverige skiljer sig handläggningsproceduren i högsta förvaltningsdomstolen avsevärt i ett hänseende. Således gäller att i varje ärende handlingarna skall granskas av ett förvaltningsråd före domstolens hand- läggning. Denne »referent» får föredragandens promemoria jämte besvärsakten senast en vecka före sammanträdet. Vid detta utför sedan »referenten» den väsent- liga föredragningen av målet.

I fråga om ersättning för kostnader i förvaltningsprocessen (även i länsrätt) är rättsläget, med ett viktigt undantag, detsamma som i Sverige. Undantaget avser kostnader i skattemål _— ungefär 40 % av högsta förvaltningsdomstolens ärenden — i vilka mål skattskyldig kan få ersättning enligt de grunder, som anges i rätte- gångsbalken.

Norge

I Norge liksom i Danmark saknas egentliga förvaltningsdomstolar bestående av yrkesdomare. En övergång till ett system med förvaltningsdomstolar anses inte kunna ske utan att stöd härför erhålls genom en grundlagsbestämmelse i ämnet.

I ett stort antal fall finns emellertid inom den norska förvaltningen möjlighet att överklaga statliga och kommunala myndigheters beslut hos självständiga spe- cialorgan, vilka till största delen består av lekmän eller sakkunniga som ej har ställningen av tjänstemän hos organen i fråga. Dessa fristående besvärsprövnings- organ, som inte ingår i den vanliga förvaltningshierarkin, brukar i Norge be- tecknas ankenemnder. De är nära besläktade med motsvarande danska organ. Funktionsområdet för varje ankenemnd är ganska begränsat.

Inte minst på socialförvaltningens område förekommer många ankenemnder. Nämnas må till en början ankenemnden for yrkesskadetrygden. Av dennas ledamö- ter utses ordföranden — som skall ha juridisk utbildning _ och två andra leda- möter av konungen samt fyra ledamöter av stortinget. Bland de stortingsvalda ledamöterna skall ingå en arbetstagare och en arbetsgivare. Andra fristående besvärsorgan, som prövar klagomål över rikstrygdeverkets beslut, är ankenemnder for krigspensjonering och for ufaretrygden for militazrpersoner. Från andra gre- nar av socialförvaltningen och angränsande fält må nämnas en ankenemnd for pensionstrggden for siamenn samt sjamannsnemnder för prövning av frågor om förhyrning av sjöfolk. Det är emellertid inte på alla områden av socialförvalt— ningen som ankenemnder inrättats. Klagan angående syketrygd, alderstrygd och barnetrygd förs nämligen hos rikstrygdeverket såsom sista instans. över vissa be- slut av prisdirektoratet kan besvär anföras hos prisrådet, som har ställningen av ankenemnd. Rådet upptar dock även vissa ärenden i första instans. Hos patent- styrets 2. avdeling kan klagan föras över beslut av styrelsens första avdelning. Nämnas må också kontrollkommisjoner vid sinnessjukhus för behandling av klago- mål i intagnings— och utskrivningsärenden.

För vanliga skattemål saknar Norge centrala rättelseorgan av typen ankenemnd. Taxeringsarbetet utförs av en ligningsnemnd i varje skattedistrikt. Dessa nämnder handlägger också i första instans klagomål i skatteärenden. Beslut, som i anledning av förd klagan meddelas av ligningsnemnd, kan överklagas hos overligningsnemnd, som finns i varje kommun. Såväl ligningsnemnd som overligningsnemnd rättar under behandlingen av anförda klagomål alla fel, som upptäcks i taxeringen, även om härigenom taxeringen kommer att höjas. De högsta taxeringsmyndigheterna i Norge är fylkeskattestyret i varje fylke och riksskattestyret. Dessa myndigheter handlägger endast i mycket begränsad utsträckning besvärsärenden. De har till huvuduppgift att utöva tillsyn över taxeringen. Antalet besvärsärenden hos riks- skattestyret uppgår endast till cirka femtio om året. Det är blott på några speciella områden inom skatteväsendet, som ankenemnder inrättats. Hit hör en klagenemnd for omsetningsavgifter, landsklagenemnden for skog och en ankenemnd for verd— settelsen av aksjer.

Förvaltningmyndigheternas beslut kan i Norge liksom i Danmark dras under allmän domstols prövning. Något direkt stöd härför finns inte i den norska grund- lagen. De allmänna domstolarnas prövningsrätt har emellertid blivit så allmänt erkänd och så fast rotad att densamma måste anses fastslagen genom konstitutio- nell sedvanerätt, som ej kan upphävas annorledes än genom ett stadgande i grund- lagen.

Allmän domstols prövningsrätt omfattar i princip frågan om lagenligheten av ett föreliggande förvaltningsbeslut men inte frågan om ändamålsenligheten i ett helt skönsmässigt träffat avgörande. I enlighet härmed äger principiellt allmän domstol avgöra, huruvida det finns stöd i lag eller författning för det meddelade beslutet, huruvida något fel begåtts vid ärendets handläggning och huruvida av- görandet träffats av behörig myndighet. Vidare äger domstol pröva alla fakta, på vilka avgörandet bygger, och föreliggande bevisning ävensom rättstillämpningen

i det enskilda fallet. Prövningsrätten omfattar härvid även tillämpningen av bestäm— melser, enligt vilka vid besluts fattande hänsyn skall tas till allmänna intressen eller förhandenvaron av särskilda skäl e. (1. (det 5. k. rättstillämpningsskönet). Till och med förvaltningens helt fria skön anses kunna underkännas av allmän domstol, om det föreliggande beslutet är uttryck för godtycke eller främjar syften som är främmande för lagstiftningen i fråga.

En talan vid allmän domstol mot ett förvaltningsbeslut uppskjuter i allmänhet inte verkningarna av beslutet. Enligt lagstiftning av år 1962 gäller att talan vid domstol ej må föras förrän vederbörande rättsägare utnyttjat den administrativa klagorätt, som kan finnas, samt hans klagan blivit avgjord av den högsta besvärs- instans, som står öppen för honom. Samma år har i Norge fastställts en generell frist av sex månader, inom vilken talan mot ett förvaltningsbeslut får väckas vid allmän domstol.

Allmän domstols rätt att pröva de norska förvaltningsorganens beslut har på ett stort antal områden begränsats eller avskurits. En dylik privilegiering har i vid utsträckning förlänats beslut av — i det föregående delvis omnämnda _— special- organ, som intar en självständig och oberoende ställning i förhållande till den öv- riga förvaltningen. Hit hör beslut av ankenemndene for de offentlige trygder, riksskattestyret, patentstyret m. fl. Ifrågavarande organs sammansättning tillgodo- ser i allmänhet behovet av sakkunskap på ifrågavarande specialområden och be- tryggande särskilda handläggningsregler har ofta meddelats. Det är i regel den skönsmässiga sidan av avgörandena (rättstillämpningsskönet) som domstolarna betagits rätten att pröva. En motsvarande särställning har i många fall också till- erkänts beslut, som meddelas inom den vanliga förvaltningens ram.

Möjligheten att få förvaltningsåtgärder prövade av allmän domstol har på sena- re tid tagits i anspråk i större utsträckning än förr. Antalet förvaltningsmål vid allmän domstol i Norge är emellertid mycket litet om man gör en jämförelse med antalet mål vid förvaltningsdomstolarna i Sverige och Finland.

Frankrike

Rörande förualtningsrättskipningens omfattning är i Frankrike att observera, att en absolut gräns är uppdragen mellan å ena sidan förvaltningens och förvaltnings- rättskipningens sfär och å den andra sidan de allmänna domstolarnas. Principen om förvaltningsdomstolarnas exklusiva kompetens på sitt område upprätthålls strängt. Om sålunda i ett mål hos allmän domstol föreligger en prejudiciell fråga som hör till förvaltningsdomstols kompetens, skall målet vila i avvaktan på att för- valtningsdomstolen avgör prejudicialspörsmålet. Omvänt tillämpas samma proce- dur, när mål hos förvaltningdomstol rymmer fråga som det tillkommer allmän domstol att avgöra. Demarkationslinjen mellan förvaltningsdomstols och allmän domstols kompetensområde är dock inte helt klar. Förvaltningsdomstolarnas be- hörighet har huvudsakligen utvecklats genom praxis utan stöd i skriven lag. Som huvudregel gäller att alla tvister som har sin grund i förvaltningens verksamhet skall dras inför förvaltningsdomstol. Även anspråk som härrör från kontrakt med det allmänna räknas hit. I allmänhet bör alltså tvister mellan den enskilde och det allmänna eller mellan två offenligrättsliga subjekt till förvaltningsrättskipningen när fråga är om utförande, underlåtenhet att utföra eller bristfälligt utförande av förvaltningsfunktioner.

Undantag från huvudregeln utgör bl. a. mål angående det allmännas industriella och kommersiella verksamhet, vilka mål upptas av allmän domstol. En del person- rättsliga, expropriationsrättsliga m. fl. speciella mål faller också utanför förvalt-

ningsdomstols kompetens. En väsentlig målgrupp som på senare tid överförts till de allmänna domstolarna avser skadeståndskrav mot det allmänna på grund av trafikolyckor, vilka förorsakats av förvaltningsmyndigheters motorfordon.

För att lösa egentliga kompetenskonflikter, positiva eller negativa, mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol finns en för ändamålet inrättad särskild domstol, »Tribunal des conflits». Den är sammansatt av ledamöter i de båda högsta instan- serna, »la Cour de cassation» inom det allmänna domstolsområdet och »le Conseil d'Etat» för förvaltningsrättskipningen.

I praxis har utbildats två olika typer av talan hos förvaltningsdomstol. En form går ut på upphävande av förvaltningsbeslut på den grunden att beslutet är olagligt eller eljest ogiltigt, »recours pour exces de pouvoir». Saklegitimerad är envar som har ett personligt intresse av att förvaltningsbeslutet upphävs. Processen är väsent- ligen skriftlig. Tämligen enkla formkrav uppställs i fråga om besvären. Något advo- kattvång råder inte, och förfarandet är kostnadsfritt.

Bland de olika grunder som kan åberopas för att ett förvaltningsbeslut skall upphävas märks myndighets obehörighet, formfel eller lagbrott (»violation de loi»). Som skäl för upphävande räknas också att beslut strider mot administrativ författ- ning eller, utan att över huvud taget strida mot något uttryckligt stadgande, är oförenligt med allmänt omfattade rättsprinciper. En ytterligare ogiltighetsgrund är 5. k. illojal maktanvändning (»détournement de pouvoir»). Besvär över »exces de pouvoir» kan inte riktas mot författning som tillkommit under parlamentets med- verkan, mot allmän domstols dom, mot vissa regeringsåtgärder — »actes de gouvernement», bland vilka märks diplomatiska beslut _— ej heller mot exempelvis beslut som rör den interna förvaltningsverksamheten.

Den andra taleformen kallas »recours de pleine juridiction» och brukas väsent- ligen när fråga är om avtalstolkning eller skadeståndsansvar för det allmänna i utomobligatoriska förhållanden, t. ex. för offentliga tjänstemäns åtgärder. Behörig att föra talan är sakägare som drabbats av rättskränkning genom något förvalt— ningens beslut, vari sakägaren inte förmått vinna ändring efter hänvändelse till vederbörande förvaltningsmyndighet. Visserligen utgör också vid »recours de pleine juridiction» besluts lagstridighet besvärsgrunden, men processen gestaltar sig i princip som rättegången i tvistemål vid allmän domstol. Förvaltningsdomstolens befogenhet är inte begränsad i så måtto att bifall till talan endast kan leda till det påtalade beslutets upphävande. Domstolen kan ändra ett överklagat besluts inne— Jåll och följaktligen sätta ett eget avgörande i det förras ställe. Besvärstalan varom nu 'är fråga är inte kostnadsfri som klagan angående »exces de pouvoir». Vid bifall till talan kan part dock tillerkännas kostnadsersättning. I den högsta instansen måste talan utföras genom auktoriserad advokat.

I fråga om förvaltningsdomstolsorganisationen gäller att för förvaltningsrätt- skipningen i första instans finns inemot ett trettiotal lokala förvaltningsdomstolar (»tribunaux administratifs»). Lokal domstols avgörande kan överklagas till den högsta förvaltningsdomstolen, »Conseil d'Etat», som har sitt säte i Paris. I vissa fall utgör »Conseil d'Etat» första instans. Så är händelsen när mål gäller av rege- ringen utfärdade allmänna föreskrifter (»décrets») eller högre ämbetsmans be- fattning.

»Conseil d'Etat» har som reell chef en vice president (formellt är justitieministern president) och består av dels fyra administrativa avdelningar med bl. a. lagbere— dande och administrativt-konsultiva funktioner och dels en rättskipningsavdel- ning (»section du contentieux»). Fråga är inte om skilda karriärer, och en fort- löpande omsättning (»roulement») sker mellan avdelningarna. Rättskipningsav- delningen består av en president, två biträdande presidenter och ett antal domare.

Högst kommer domare med titeln »conseiller d'Etat». Dessa har rösträtt i alla mål. Härefter följer äldre föredragande (»maitre de requétes») och yngre föredragande (»auditeur»). Bättskipningsavdelningen är uppdelad i undersektioner med tre till fyra »conseillers», av vilka en ordförande, samt »maitres de requétes» och »auditeurs».

Målen fördelas på undersektionerna, vilka behandlar dem vid beredningssam- manträden. Avgörandena fattas normalt vid sammanträden med två eller tre förena- de undersektioner (»sous-sections réunies»). Betydelsefulla mål behandlas av hela rättskipningsavdelningen, och i alldeles speciella fall kan mål avgöras i särskilt plenum (tio ledamöter under ordförandeskap av vice presidenten för »Conseil d'Etat»).

Förfarandet vid måls behandling i »Conseil d'Etat» är i huvudsak skriftligt, och i fråga om utredningen gäller officialprincipen. Domstolens rättskipning anses vara kvalitativt mycket högtstående, vilket sammanhänger med att man har en utmärkt rekrytering.

Handläggningen börjar med att en föredragande (»rapporteur») på undersek- tion bereder målet. Sedan föredraganden sammanbragt utlåtanden och övrigt er- forderligt material upprättas en föredragningspromemoria (»rapport»), som över- lämnas till undersektionens ordförande för granskning. Därefter behandlas målet vid beredningssammanträde (»séance de la sous-section d'instruction»). Före- dragande vid undersektion har rösträtt i mål som han föredrar. Efter berednings- sammanträdet passerar akten i målet till en äldre föredragande, som i egenskap av »commissaire du gouvernement» har att ytterligare bearbeta målet och presen- tera det vid ett regelmässigt offenligt sammanträde (»audience») med förenade undersektioner.

»Commissaire du gouvernement» är inte -— som namnet i och för sig antyder _— någon representant för det allmännas intresse. Han uppfattas snarare som en objektiv granskare (»avocat du droit ou de la loi») och hans uppgift är att så opartiskt som möjligt genomgå föredragandens promemoria och bilda sig en mening i saken. Denna framlägger han vid sammanträdet, efter det att föredraganden vid undersektionen lämnat en kort sammanfattning av besvären och advokaterna even- tuellt argumenterat muntligen (något som dock är sällsynt förekommande). Med hänsyn till att »commissaire du gouvernement» på förhand gett till känna sin åsikt offentligt har han inte rösträtt i målet. — Hans penetration av målet har inte sällan ett sådant teoretiskt intresse att den befordras till trycket. Domstolens över- läggning till dom (»arrét») sker inom stängda dörrar.

Administrativ rättskipning utövas också av en särskild räkenskapsdomstol med högt anseende (»la Cour des comptes») och av vissa andra organ, t. ex. på social- lagstiftningens område. Över beslut av »la Cour des comptes» och en del andra specialorgan får vanliga besvär ej anföras. Emellertid utövar »Conseil d'Etat» en viss kontrollerande myndighet över organen i fråga.

Belgien

I fråga om förvaltningsrättskipningens omfattning och karaktär företer den bel- giska ordningen stora likheter med den franska. Sålunda avgörs i administrativ rättskipningsväg med bindande verkan tvister angående förvaltningsbesluts lag- lighet och rättsenlighet (»recours en annulation pour violation des formes, exces ou détournement de pouvoir»). Talerätten regleras i lag; såsom förut nämnts har motsvarande talan i Frankrike utbildats genom praxis utan formellt lagstöd. När det gäller krav mot det allmänna på ersättning och skadestånd har förvaltnings—

domstol inte lika vid behörighetsram som i Frankrike (jfr »recours de pleine juridiction»). Sådana frågor faller i allmänhet under allmän domstols kompetens. Endast för det fall att allmän domstol saknar behörighet går saken till förvaltnings- domstol. Så är t. ex. händelsen när grunden för talan är att ett intresse —— inte en rätt —— kränkts. Förvaltningsdomstols avgörande i ersättningstvist är inte slut- ligt utan har formen av utlåtande till regeringen, som definitivt beslutar i saken. Utlåtande skall motiveras och delges parterna. I praktiken lär det knappast före- komma att regeringen går emot domstolsutlåt-andet.

Belgien saknar till skillnad från Frankrike en särskild domstol för lösande av kompetenskonflikter mellan förvaltningsdomstol och allmän domstol (»Tribunal des conflits»). Uppstår kompetenskonflikt, ankommer det på den högsta instansen i det allmänna domstolssystemet (»Cour de cassation») att fälla utslaget. I detta hänseende är således den högsta instansen på den administrativa sidan under- ordnad den högsta domstolen för rättskipning i allmänhet.

Förvaltningsrättskipningens organisation omfattar endast en instans, »Conseil d'Etat». Några regionala förvaltningsdomstolar, motsvarande de franska »tribunaux administratifs», finns således inte. »Conseil d'Etat» är liksom sin franska mot— svarighet uppdelad i två avdelningar. Endast den ena avdelningen (»section d'administration») fungerar som förvaltningsdomstol; den andra har författnings- granskande uppgifter _— ej olika det svenska lagrådets. Rättskipningsavdelningen består av tre underavdelningar (»chambres»), som är domföra med tre ledamöter. Processen i »Conseil d'Etat» är enligt huvudregeln skriftlig men bestämmelserna lämnar visst utrymme för muntlig handläggning.

Skattemål går inte till förvaltningsdomstolen. Ändring i taxeringsbeslut (»ré- clamations») yrkas i första instans hos »le directeur des contributions». Mot sådan klagomyndighets beslut kan talan (»recours») föras hos vederbörande »cour d'appel», motsvarande hovrätt i Sverige. Talan mot appellationsdomstolens utslag kan i sista hand föras (genom »recours en cassation») hos den högsta domstolen (»Cour de cassation») .

Västtyskland

Vad angår förvaltningsrättskipningens omfattning gäller att denna i Tyskland jämlikt grundlagen, några delstatsförfattningar och de efter år 1946 meddelade för- valtningsprocesslagarna väsentligen bestäms genom en generalklausul. Klausulen innebär, att vägen till förvaltningsdomstol står öppen i offentligrättsliga tvister (dock inte författningsrättsliga) för den som påstår sin rätt vara kränkt genom någon förvaltningens åtgärd. Genom att grundlagen allmänt tillförsäkrar med- borgarna att få till stånd domstolsprövning av förvaltningsbeslut kan allmän dom- stols prövning alltid begäras för den händelse förvaltningsdomstol i något fall inte skulle vara behörig. Förvaltningsdomstolarnas uppgift är att kontrollera rättsenlig- heten av förvaltningsorganens beslut och åtgärder, alltså att garantera rättsskydd. Med fråga om besluts lämplighet tar domstolarna inte befattning. I den mån klagan riktas mot förvaltningsmyndigheternas utövande av sitt fria skön inom laglig- hetens gränser faller den alltså utanför förvaltningsdomstols kompetens.

Man brukar räkna med fyra olika typer av talan hos förvaltningsdomstol: Yrkan— de om upphävande av en förvaltningsakt på grund av dess olaglighet (»Anfech- tungsklage»), en speciell fullgörelsetalan (»Verpflichtungsklage»), andra fall av fullgörelsetalan (»Leistungsklage») och fastställelsetalan (»Feststellungsklage»). Skadeståndskrav mot det allmänna på grund av kontraktsbrott eller tjänstemäns rättsstridiga åtgärder prövas inte av förvaltningsdomstol utan av allmän domstol.

När fråga är om »Anfechtungsklage» eller »Verpflichtungsklage» måste klaganden först ha uttömt alla möjligheter att få det påtalade beslutet ändrat av överordnad administrativ myndighet. Rättsmedlet härvidlag är »Widerspruch». Detta förfaran- de är nödvändigt för att förvaltningsdomstol skall kunna ta upp talan till saklig prövning (processförutsättning). När det gäller »Leistungsklage» och »Feststell- lungsklage» är föregången »Widerspruch» däremot inte obligatorisk.

Processen inför förvaltningsdomstol består av skriftlig förberedelse åtföljd av muntlig huvudförhandling. Den kännetecknas av stor grundlighet och håller all- mänt sett samma kvalitet som civilprocess inför allmän domstol. Förvaltningspro- cessen skiljer sig från civilprocessen i huvudsak därigenom att officialprincipen råder; ansvaret för sakens utredning vilar alltså på domstolen och inte på parterna. För dispositionsprineipen finns inte utrymme i vidare mån än att parterna kan medge motpartens talan ävensom träff-a förlikning.

Rörande domstolsorganisationen i Västtyskland är att nämna, att där -— förutom allmänna domstolar —- finns förvaltningsdomstolar, socialdomstolar och skatte- domstolar samt domstolar för arbetsrättsliga frågor. Den sista gruppen lämnas av naturliga skäl här åsido.

Vad angår förvaltningsdomstolarna råder ett treinstanssystem. Sålunda finns i delstaterna underdomstolar (»Verwaltungsgericht») och överrätter (»Oberver- waltungsgericht», i vissa delstater »Verwaltungsgerichthof»). Små delstater kan ha en gemensam överrätt. Den till staden Berlin förlagda riksförvaltningsdom- stolen (»Bundesverwaltungsgericht») är gemensam högsta instans.

Förvaltningsdomstol i första instans är indelad i avdelningar (»Kammer»), som var och en består av tre juristdomare och två lekmän (»ehrenamtlicher Verwal- tungsrichter»). Lekmännen deltar dock inte vid måls förberedelse till huvudför- handling. Överrätterna är också indelade i avdelningar som kallas »Senate». Hu- vudregeln beträffande »Oberverwaltungsgericht» är att en avdelning består av tre juristdomare. Varje delstat kan dock bestämma, att i en avdelning skall ingå fem domare, av vilka två får vara lekmän. F. n. förekommer i en del stater besätt- ningen tre juristdomare per avdelning, i andra tre juristdomare jämte två lekmän och i en delstat fem juristdomare. I riksförvaltningsdomstolens avdelningar sitter fem juristdomare.

Domarkadern i första instans utgörs av domstolens president, avdelningsord— förande (»Direktoren») och erforderligt antal andra ledamöter. I övrigt finns rättens president, »Senatspräsidenten» och behövligt antal övriga domare. På av- delningsordförande ankommer att fördela arbetet mellan ledamöterna. Vidare skall ordföranden bl. a. förbereda muntlig förhandling, leda sådan förhandling, se till att relevanta sakliga och rättsliga frågor i målet blir belysta, underteckna protokoll och avkunna dom. Förberedande av muntlig förhandling och upptagande av bevis före förhandling kan särskilt uppdras åt ledamot, »beauftragter Richter». Vid om- röstning gäller ordförandens röst inte för mer än annan ledamots.

Riksförvaltningsdomstolen kan för avgörande av rättsfrågor hålla plenum (»Grosser Senat»), vilken handläggningsform framför allt används när fråga upp- kommer om att avvika från en förut antagen rättsgrundsats. Även i »Oberverwal- tungsgericht» förekommer plenum, nämligen i frågor vilka domstolen avgör som sista instans.

Varje förvaltningsdomstol har kansli (»Geschäftsstelle») med erforderligt antal tjänstemän, främst »Urkundsbeamten» som har åtskilliga processuella uppgifter. »Urkundsbeamten» betros i viss utsträckning med domargöromål, som t. ex. be- stämmande av vissa kostnadsersättningar.

Vid den högsta instansen företräds det allmännas intresse av en särskild repre-

sentant, »Oberbundesanwalt». Särskild företrädare för det allmänna kan utses vid de delstatliga förvaltningsdomstolarna. Så har också skett i några delstater. Det allmännas representant uppträder inte automatiskt som part i förvaltningsproces- sen. Det ankommer på honom själv att besluta om han vill föra det allmännas talan i egenskap av part.

I riksförvaltningsdomstolen råder advokattvång, d. v. s. part måste låta sig företrädas av advokat eller universitetslärare i rättsvetenskap. På något undantag när gäller inte advokattvång i övriga förvaltningsdomstolar.

Talan mot förvaltningsdomstols avgörande upptas till fullständig prövning av förvaltningsöverdomstolen. I vissa typer av mål gäller dock en summarevisibilis- regel beträffande klagan i överrätten. Under den högsta förvaltningsdomstolens prövning kan _— genom »revision» _— nästan undantagslöst endast rättsfrågor dras. Vid sakfrågornas tidigare avgörande skall alltså bero, om inte förbundsrättsliga förfaranderegler eftersatts eller bedömningen står i strid mot logikens lagar eller allmänna erfarenhetssatser.

Såsom inledningsvis nämnts utövas vissa grenar av förvaltningsrättskipningen av mera specialiserade domstolar. Tvister rörande socialförsäkringsfrågor m. m. upptas av »Sozialgerichte», mot vilkas beslut talan kan föras hos »Landessozial- gerichte». Högsta gemensamma instans för alla delstater är »Bundessozialgericht». Rättskipningen är anordnad enligt samma principer som förvaltningsrättskip- ningen i allmänhet, och i huvudsak gäller motsvarande regler om »Widerspruch» som processförutsättning, om begränsning av prövningen i den högsta instansen till rättsfrågor, om pleniavgöranden m. m. Vissa smärre skiljaktigheter märks dock. I några fall får klagan inte föras över den första instansens beslut. Rätten att fullfölja mål till högre instans kan i vissa lägen bero av den lägre instansens med- givande. Vissa viktigare frågor kan, om parterna överenskommer härom, föras direkt från underinstans till den högsta instansen. Inslaget av lekmannadomare är större än i förvaltningsdomstolarna, och i fråga om domförhetsregler finns också skillnader.

För skatterättskipningen gäller efter en är 1965 genomförd nyordning principer som nära ansluter sig till grundsatserna för rättegång i allmänhet. Juristdomarna står helt fria från skatteförvaltningen, till vilken de tidigare haft viss anknytning. Klaganden har en starkare ställning i processen än förut och muntlighetsgrund- satsen har accentuerats. Officialprincipen råder vid sakernas utredning och i frå— ga om processmaterialet gäller partsoffentlighet.

Två domstolsinstanser finns: ett antal »Finanzgerichte» i första instans och »Bun- desfinanzhof», som är högsta skattedomstol för hela riket. En avdelning i »Finanz- gericht» består av tre juristdomare och två lekmannadomare. I »Bundesfinanzhof» är avdelningarna sammansatta av fem juristdomare. Beslut utanför muntlig för- handling fattas av tre ledamöter. Bestämmelser finns vidare om plenum i »Bundes- finanzhof». Mål skall i princip avgöras efter muntlig förhandling. Med parternas samtycke kan avgörande dock ske utan sådan förhandling.

Talan hos »Bundesfinanzhof» är endast tillåten om processföremålets värde överstiger 1 000 DM eller om vederbörande »Finanzgericht» medger klagan. Så kan ske om en betydelsefull rättsfråga föreligger till bedömande eller fel förelupit i formellt hänseende. Vad angår beslut i sakfrågor stannar normalt vid avgörandet av vederbörande »Finanzgericht».

Skattedomstol kan antingen själv besluta i saken eller upphäva det skattebeslut varemot talan förts och återförvisa frågan till skatteförvaltningen för ny be- handling.

Rättegångskostnaderna skall normalt ersättas av den tappande parten. Taxerings— myndigheternas kostnader är dock inte ersättningsgilla.

Österrike

Förvaltningsrättskipningens omfattning och karaktär bestäms genom en general— klausul, med stöd varav lagligheten av förvaltningsmyndigheternas beslut kan dras inför förvaltningsdomstol. Legalitetsprövningen är -— med visst undantag — kassatorisk, d. v. s. bifall till talan (»Beschwerde») leder till att det påtalade be- slutet upphävs — utan att annat beslut sätts i stället. Kassation skall ske om be- slutet är olagligt (»rechtswidrig»), antingen på grund av sitt innehåll eller till följd av att förvaltningsmyndigheten varit obehörig eller ej iakttagit stadgade för- farandebestämmelser. Vederbörande förvaltningsmyndigheter är bundna av den rättsuppfattning som förestavat ett besluts »kassation». Förvaltningsdomstol äger inte ompröva vederbörande förvaltningsmyndighets beslut i sakfrågor eller dess bevisdömning. Nytt material får inte införas i förvaltningsprocessen. Dock kan förvaltningsdomstol upphäva ett förvaltningsbeslut, om av handlingarna i mål framgår att någon omständighet i väsentligt hänseende felbedömts eller kräver kompletterande utredning. _— Av den kassatoriska prövningens natur följer att i förvaltningsrättskipningsväg inte kan prövas krav mot det allmänna på grund av kontrakt eller fel från tjänstemäns sida (jfr »recours de pleine juridiction» i Frankrike).

I ett speciellt fall är förvaltningsdomstol kompetent att ta ställning till sakfrågor, nämligen vid myndighets inaktivitet (»Säumnisbeschwerde»). Om sålunda myn- digheten underlåter att meddela beslut, kan förvaltningsdomstol under vissa an- givna förutsättningar själv besluta i saken och därmed göra ändamålsenlighets— Bedömningar.

Någon beloppsgräns, summa revisibilis, som villkor för talan hos förvaltnings- domstol finns inte. Däremot fordras av den som vill klaga hos förvaltningsdomstol att han —— i den mån ej annat är särskilt föreskrivet —— först uttömt alla möjligheter att vinna rättelse i administrativ väg. Sådan rättelse söks inom ramen av ett för— valtningsförfarande som är reglerat i lag och som, när det gäller riksförvalt- ningen, förssiggår på tre nivåer och, vad angår delstaterna, sker i två instanser. — Då delstaterna i ganska stor utsträckning har självstyrelse, kommer ofta beslut av en delstats regering upp till prövning i förvaltningsdomstolen. — Förfarandelagen innefattar handläggningsbestämmelser som skänker betryggande rättssäkerhets- garantier redan på planet under förvaltningsdomstol.

Mot den tämligen kvalificerade handläggningsproceduren hos de administrativa myndigheterna som bakgrund får ses det förhållandet, att förvaltningsrättskip- ningens organisation omfattar väsentligen blott en enda instans, »Verwaltungsge- richtshof» i Wien. Denna domstol upptar alla typer av förvaltningsmål; således dö- mer den bl. a. i skattemål och socialförsäkringsmål, vilka i Västtyskland prövas av »Finanzgerichte» respektive »Sozialgerichte». Grundlagen stadgar emellertid vissa undantag från den generalklausul som utpekar »Verwaltungsgerichtshof» som allmän klagoinstans. Patentmål och disciplinmål går inte dit, och vidare utövas förvaltningsrättskipning i sista instans på begränsade områden av vissa kvalificerade, kollegialt sammansatta organ.

Kompetenskonflikter mellan förvaltningsdomstol och allmän domstol löses av den centrala författningsdomstolen (»Verfassungsgerichtshof»). Eftersom förvalt- ningsdomstolen inte utövar allmän s. k. normkontroll, ankommer det på författ-

ningsdomstolen att pröva uppkommande frågor om generella förvaltningsföreskrif— ter är lagstridiga.

»Verwaltungsgerichtshof» arbetar på avdelningar (»Senate») och är domför med fem ledamöter. En tredjedel av domarna rekryteras från förvaltningen. Domstolen har inte, såsom exempelvis »Conseil d'Etat» i Frankrike, några författnings- granskande eller eljest administrativa uppgifter.

Förfarandet i förvaltningsdomstolen är i huvudsak skriftligt, och för detsamma gäller allmänna processrättsliga grundsatser. Muntlig förhandling hålls om part begär det. Den muntliga handläggningen har efter hand blivit ovanligare, bl. a. på grund av att skriftlig procedur är snabbare och mindre kostsam. För varje mål utses en referent, som sörjer för målets förberedelse och skriver utkast till dom.

Storbritannien

Omfattningen och karaktären av den kontroll, som domstolar kan utöva över för- valtningen, får i England sin prägel av att kontrollen sedan gammalt väsentligen utövas av de allmänna domstolarna (»ordinary courts of law»). Dessas behörighet i förvaltningsmål är ett utflöde av principen om »rättens herravälde» (»the rule of law»). Grundsatsen i fråga finns inte fastslagen i lag eller annan författning i form av »generalklausul» såsom t. ex. är fallet i Västtyskland. De allmänna dom- stolarnas kompetens att pröva förvaltningsbesluts laglighet har i stället fått sina ganska vittgående gränser bestämda genom rättspraxis. Över huvud taget för den engelska ordningen karakteristiskt att rättens grundläggande regelsystem (»com- mon law») inte fått uttryck i lagföreskrifter men uppfattas som en av ålder-' be— stående allmän lag, vari innesluts såväl privaträtt som offentlig rätt. Eftersom »common law», såsom den utbildats i rättspraxis (»judge-made law»), anses inne- fatta den egentliga rätten, uppfattas stiftad lag (»statute law») endast som supple- mentära föreskrifter och tolkas restriktivt.

De allmänna domstolarnas förvaltningsrättskipning går främst ut på att garan- tera den enskilde rättigheter som lagligen tillförsäkrats honom. Fråga kan vara om enskilds rätt att kräva att myndighet vidtar viss åtgärd eller att beslut som inne- fattar tvång eller annat ingrepp mot honom undanröjs. Längst sträcker sig dom- stolarnas kompetens när det gäller sådan legalitetsprövning som avser frågor, huruvida förvaltningsmyndighet överskridit sin behörighet (regeln om »ultra vires») eller missbrukat sin befogenhet (»abuse of power»). I dylika fall förekom— mer det att domstolarna med utgångspunkt i laglighetskontrollen även prövar och undanröjer förvaltningsmyndighets skön. Dock gäller att domstol inte kan sätta sitt eget skön i förvaltningsmyndighetens ställe. — Däremot är domstol befogad att hindra att myndighet använder sitt skön på ett rättsstridigt sätt (»a wrongful exercise of discretion»). Prövningen i sådant hänseende sker dock i hägnet av laglighetskontrollen enligt principerna om »ultra vires» och »abuse of power» och innebär inte att domstolarna generellt äger pröva förvaltningens skön i varje hänseende. Det är t. ex. bara när skönet grundats på ovidkommande omständigheter eller när relevanta fakta inte beaktats eller när skönet avser att främja ett syfte utan stöd i lagen som domstol får ingripa.

De allmänna domstolarnas legalitetskontroll av förvaltningsbeslut är inte in- skränkt till prövning av rättsfrågor (»questions of law»), utan också bevisningen (»questions of fact») kan prövas. Allmänt sett är domstolarna dock återhållsamma vad angår omprövning av sakfrågor.

Det finns ingen allmän lag med föreskrifter rörande myndigheternas förfarande vid behandlingen av förvaltningsärenden. Domstolarna kräver i praxis att grund-

principerna för »natural justice» iakttas. Grova fel och brister i förfarandet, så- som att någon beslutat i egen sak eller att sakägare inte blivit hörd, kan således medföra att domstol undanröjer det principvidrigt tillkomna beslutet.

Domstolarna prövar inte endast individuella förvaltningsbeslut utan utövar också 5. k. normkontroll, d. v. 5. går in på frågor om lagligheten av allmänna före- skrifter som förvaltningsorganen utfärdar. Normkontrollen innefattar i regel inte prövning av bestämmelses ändamålsenlighet eller rimlighet. Föreskrifter på det lokala planet (»by-laws») anses dock kunna undanröjas med stöd av »ultra vires»- regeln om de bedöms såsom orimliga (»unreasonable»). För att ordinära lokala administrativa bestämmelser _— exempelvis kommunala förordningar —— skall kunna underkännas som »unreasonable» fordras emellertid att de är klart orätt- visa eller otillbörliga (»oppressive»). Mindre restriktiv är däremot domstolarnas. rimlighetsbedömning när fråga är om föreskrifter angående affärsdrivande verk- samhet, t. ex. vattenledningsverk, elektricitetsverk o. dyl.

Eftersom parlamentet enligt engelsk statsrättslig uppfattning har suverän myn— dighet (»supremacy or sovereignty of Parliament»), kan det vid stiftande av lag förordna att domstolskontroll av förvaltningens beslut enligt lagen skall vara utesluten. Så kan ske genom uttrycklig föreskrift om att förvaltningsbeslut är slutligt (»final» eller »conclusive»). Den fasta traditionen att de allmänna dom- stolarna har att värna om den enskildes rätt i enlighet med de rättsgrundsatser som utbildats i »common law» medför dock att domstol i fall som nämnts likväl anses kompetent att pröva om en förvaltningsåtgärd är »ultra vires». Oklarhet råder f. ö. huruvida »common law» kan ge domstol stöd för vidare laglighetsprövning i trots av att parlamentet genom författning tillagt förvaltningsorgans beslut slutlig verkan.

Frågan om förvaltningsåtgärds laglighet kan komma under domstols pröv- ning på olika vägar. Legalitetsprövningen kan således aktualiseras i straffpro— cess, där åtalet gäller överträdelse av förvaltningsmyndighets generella föreskrifter. Frikännande kan i sådant fall ske på grund av att en föreskrift anses ogiltig såsom »ultra vires». Vidare förekommer laglighetsprövning i mål om skadestånd av det allmänna. Såväl enskilda tjänstemän som myndigheter kan stämmas in till domstol för brott mot kontraktsmässiga förpliktelser och för skadevållande åtgärder.

Den väsentligaste kontrollen av förvaltningen utövar de allmänna domstolarna i de fall, när förvaltningsorganens åtgärder som sådana dras under domstols pröv- ning. Ibland grundar sig allmän domstols behörighet på direkt bestämmelse härom i specialförfattning. Sådan uttrycklig reglering är vanligare i nyare lagstiftning än i äldre. Allmän domstols behörighet att pröva förvaltningsbeslut på områden där föreskrifter om klagan i domstolsväg saknas återgår, som förut nämnts, på »common law». Såsom en följd av att den judiciella kontrollen sker i enlighet med grund- satser som utbildats i praxis är gränserna för allmän domstols kompetens inte helt klara.

All rättskipning (»adjudication») på förvaltningsområdet är inte förlagd till de allmänna domstolarna. På åtskilliga, delvis nya och expanderande förvaltningsom— råden, t. ex. sociallagstiftningens, hälsovårdens, byggnadsväsendets, ligger den rättsliga kontrollen av förvaltningsmyndigheternas beslut hos särskilda kollegiala organ (»administrative tribunals»). Dessa organ uppvisar stora skillnader inbördes vad gäller organisation, funktioner och handläggningsprocedur. De flesta behandlar tvister mellan den enskilde och det allmänna, några få handlägger tvister mellan enskilda, och andra organ åter har både administrativa och rättskipande uppgifter. Frågan i vad mån allmän domstol äger överpröva beslut av en »administrative tribunal» har i vissa fall lösts genom bestämmelser om klagan (»appeal») hos all— män domstol. I andra fall är rättsläget något oklart. När ingen klagorätt stadgas, kan

den med beslutet missnöjde hänvända sig till domstol för att söka få beslut upphävt (genom en »court order»). I praxis har allmän domstol ansetts kompetent att utan direkt lagstöd pröva huruvida beslut av en »administrative tribunal» bygger på up- penbart oriktig lagtillämpning eller tillkommit efter klart felaktig handläggning. l dylika specialfall anses allmän domstol enligt »common law» ha kompetens (»inherent powers») att korrigera ett »mistakc of law». Allmänt sett gäller dock att »administrative tribunals» som — med uteslutande av allmän domstols behö- righet — givits kompetens att slutligt avgöra rättsfrågor (»judicial powers») re- presenterar en form av självständig förvaltningsrättskipning. De är visserligen inte »ordinary courts» men heller inte administrativa myndigheter under regeringen. De bör ses som ett av parlamentet skapat »inachinery for adjudication». _— An- märkas må att den nordamerikanska motsvarigheten till Englands »administrative tribunal», kallad »administrative agency», är underkastad domstolskontroll i vida- re utsträckning. Allmänt torde i Amerikas Förenta Stater anses gälla att domstol kan undanröja en »agency action», om beslutet inte har stöd i lag (»not warranted by law») eller grundas på otillräckligt material (»not supported by sufficient evi- dence»). Skillnaden i detta hänseende mellan engelsk och amerikansk rättsord- ning — som båda bygger på »common law» —— beror främst på att domstolskontrol- len i Förenta Staterna är förankrad i konstitutionen.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen utgör förvaltningsrättskipningen i organisatoriskt hänseende endast i fråga om vissa avsnitt en särskild gren av det allmänna rättssystemet. Det är framför allt på förvaltningsområden, där praktiska hänsyn och allmänna effektivitetssynpunkter gör sig starkt gällande, som man, ofta på grund av farhågor för att domstolskontroll skulle äventyra genomföran- det av lagstiftarens intentioner, inrättat av de allmänna domstolarna oavhängiga »administrative tribunals» med rättskipningskompetens (»judicial powers»). Ord- förande och ledamöter i »administrative tribunals» utnämnes vanligen av den för vederbörande lagstiftningsområde ansvarige ministern. Det förekommer också utnämningar av regeringen (»the Crown») och av lordkanslern. Normalt är ord- föranden jurist, ofta en advokat med flerårig praktik.

Tidigare har nämnts att vägen från »administrative tribunal» kan gå till allmän domstol. Det förekommer också att klagan får ske hos högre administrativ domstol (»appellate tribunal») eller hos en minister.

Förfarandet inför »administrative tribunals» är allmänt sett informellt, snabbt och billigt, i synnerhet om man jämför med den allmänna domstolsprocessen. Det finns dock »tribunals» för vilka gäller väl utvecklade procedurregler, bl. a. om hö- rande av vittne på ed och om bevisning i övrigt.

Förvaltningstvist som upptas av allmän domstol behandlas enligt samma process- regler som gäller för vanliga tvistemål. Förfarandet kan allmänt sägas vara tung- rott, tidskrävande och dyrbart. På grund av de höga processkostnaderna är möj- ligheten att överklaga underinstansens dom till »Court of Appeal» praktiskt sett starkt begränsad. Till den allra högsta instansen (»House of Lords») går endast ett litet fåtal mål. Fullföljd dit fordrar särskilt tillstånd av »Court of Appeal».

BILAGA B

Sammanställning angående verkan av höjd beloppspärr

Förteckning över de i regeringsrätten under tiden den 10 september—den 27 november 1963 avgjorda taxeringsmål i vilka prövningstillstånd fordrats om summa revisibilis varit 15 000 kr. —— 20 % -— lägst 1 000 kr. i stället för 5 000 kr. —— 10 % _ lägst 500 kr. Även taxeringar före 1958 är med- räknadel.

Till sis tax. ink. Rengs beslut enl. KR

Notis i I kr. tap- R.Å

Sakfråga pat belopp

Beskattning av periodiskt understöd 1 800 12 390 Målet desert i form av hyresbillig bostad i fas- tighet, tillhörande dödsboet efter klgdns svärmoder. Samma : Målet desert Samma : Desert i KR, RR

Ej ändring

Representant medgavs avdrag för Utan bifall bilkostnader med 8 046 kr. i st. f. 10 853 kr. Cykelhandlare medgavs avdrag för Ej ändring bilkostnader med 750 kr. i st. f. 1 982 kr. Samma 1 500 i st. f. 2 923 Ej ändring

» 1 500 » » » 2 704 Ej ändring » 1 500 » » » 3 104 Utan bifall » 1 500 » » » 2534 Ej ändring

Förman vägrades avdrag för fördy- Ej ändring rade levnadskostnader, 2 240 kr., men medgavs i st. avdrag för resor med 240 kr. Tjänsteman beskattades för nettoint. Bifall: Ingångsvärde av tomtförsäljningsrörelse 1 800 och kostnader antogs kr. (sis i Sthlm). ha uppgått till belopp

motsv. intäkterna

Fabrikör skönstaxerades till 25 925 Ej ändring kr. i st. t'. dek]. 22 925 kr. Yrkade nedsättning med 2326 kr. (Tax.— revision). Ingenjör medgavs avdrag för för- Ej utredning dyrade levnadskostnader med 6 240 kr. i st. f. yrkade 7 283 kr. och vägrades avdrag för flyttnings- kostnader, 944 kr.

1169 Högbåtsmans bilresor. Yrk. 2 000 kr. 1 500 10 770 Ej ändring

KB: 500 kr. därutöver desert.

* De vid undersökningen tillämpade beloppsgränserna skiljer sig något från dem, för vilka kommittén slutligt stannat. Undersökningen torde ändå vara belysande.

Sakfråga

I kr. tap- pat belopp

Till sis tax. ink. enl. KR

Rengs beslut

Beskattning hos klgdn ss ink. av tjänst av belopp, som av två före- tag inom gummibranschen såsom honusbetalningar utgivits till ett av klgdn ägt aktiebolag och som klgdn tillgodogjort sig. Skönstax. av åkare. PN, KR: 32 000 kr. Klgdn: 26 780 kr. Hemmansägare yrkade avdrag för byte av skördetröska med 5 300 kr. KR: 2 400 kr. Hemmansägare uppgav ss intäkt 1ik- vid för häst, 920 kr., och yrkade avdrag för traktorköp med 2 000 kr. PN, KR: 920 kr. ej intäkt; ej avdrag för 2 000 kr. Redaktionssekreterare medgavs av FN avdrag för ök. levnadskostn. med 300 kr. i st. f. yrkade 2 045 kr. KR: målet desert. PN vägrade men KR medgav ett aktiebolag avdrag för utbetalning till Textilrådet med 1 703 kr. Tl yrk. hos RR = PN Samma fråga annat bolag Dzo Dzo Godsägare betr. annan fastighet. Fråga om tax.värdct eller del där- av skulle utgöra grund för scha- blontaxering och garantibelopp. Fråga om royalty skulle beskattas hos klgdn eller hos dennes barn Samma klgde Direktör: Bilförmån 2 000 kr. i st. f. dekl. 500 kr. Avdrag för represen- tation 2000 kr. vägrat. Ink. av annan fast. 210 kr. i st. f. dekl. 35 kr. Samma betr. bil. Representation 3 500 kr. Direktör: Ink. av rörelse uppskatta- des till 1 739 kr. i st. f. uppgivet underskott 1 261 kr. Tjänst: Bil- avdrag 400 kr. i st. f. 900 kr. Arbetslöner i jbr. fast. yrk. 6302 kr. medgivet 4 052 kr.

Riksbyggens bostadsrättsförening hälsingborgshus nr 3: Avdrag f. ränteeftergift avseende statligt ter- tiärlån. Dödsbo: Avdrag för pensionsförsäk- ringspremier för kontorsanställda (tax. till kis). Grävmaskinist medgavs avdrag för ökade levnadskostnader med 3 260 kr. i st. f. yrkade 4 912 kr.

Hemmansägare: Nettointäkt av två

av honom brukade ibn-fastigheter

8 927 56 380 Ej ändring

Rörelse ink. 20 000 kr.

Utan bifall

Utan bifall

Utan bifall

FN:s beslut fastställdes

D 20 Delvis bifall

Ej ändring

Ej ändring Utan bifall

Utan bifall

Ej ändring

Visst bifall Ej ändring Ej ändring Bifall

Ej ändring

Notis i RÅ.

Sakfraga

I kr. tap- pat belopp

Till sis tax. ink. enl. KR

Rengs beslut

1567

1576

1604

1611

1616

1625

1626

1630 1642

1655

1656 1657

1658 1715

1716

1783

1784 1785

uppskattades till 15 388 kr. i st. f. yrkade 13 388 kr. Lasarettsläkares ink. av läkarverk- samhet uppskattades till 44 800 kr. i st. f. yrkade 37 997 kr. Professor i juridik beskattades för ett från en fond erhållet belopp av 5 000 kr. Flera liknande fall avgjordes samma dag Disponent medgavs avdrag för un- derskott å sin hustrus två fastig- heter med 1 291 kr. i st. f. yrkade 5 733 kr. Ett flertal frågor betr. olika avdragsposter m. m. Nettointäkt av diversehandelsrörelse uppskattades av PN till 12 906 kr. och av KR till 11406 kr. i st. f. uppgivna 9 906 kr. Arrendator beskattades av PN för ett belopp av 4 000 kr. som han på visst sätt tillgodoförts av jord— ägaren, en församling. KR be— skattade 2 006 kr. därav. Byggnadssnickare vägrades ett med 2830 kr. yrkat avdrag för för- dyrade levnadskostnader samt medgavs avdrag för bilkostnader med 1 924 kr. i st. f. 3 501 kr. och för slitning av verktyg med 170 kr. i st. f. 200 kr. Samme klgde vägrades avdrag 2 750 kr. för fördyrade levn.kostn. samt medgavs avdrag för slitning av verktyg med 170 kr. i st. f. 175 kr. Lantbrukare vägrades avdrag för bilbyte 1 600 kr. Hemmansägare vägrades avdrag för del av anslutningsavgift till kraft- aktiebolag. KR: målet desert. Läkare vägrades avdrag för perio- diskt understöd till två söner. D:o Direktör beskattades för livränte- belopp år 1 153 kr., som utgått till hans son, samt vägrades avdrag för ränta å revers, 3 000 kr., samt periodiskt understöd till sonen, 7 800 kr. Dzo (per. understöd dock 5 850 kr.) Banarbetare vägrades avdrag för fördyrade levn.kostn. Konditor vägrades avdrag för förlust å fordran. Snickares fastighet: Nettointäkt enl. PN 1 000 kr. Klgdn schab1.tax. med underskott 145 kr. Samme klgde 1 500 kr. i st. f. 261 kr. Forstmästare (jbr.fast.) medgavs av-

6 803

5 000

4 442

1 500

2 006

4 437

2 755

1 600 1 280

5 700

6 000 11 953

10 003 1 400

4 583 1 145

1 761 2 725

41 140

45 720

ung. d:o

33 840

10 810

14 360

24 020

18 950

10 440 6 420

47 790

46 730 118 750

170 700 12 600

38 280 8 300

9 740 13 830

Ink. uppskattades till 43 000 kr.

.it:

Utan bifall

Dzo

Ej ändring

Ej ändring

Ej utredning

Ej annan ändr. än att avdrag för fördyrade levn.kostn. medgavs med ett som skäligt ansett belopp av 1 500 kr.

D:o

Bifall

Ej ändring

Ej ändring Ej ändring Ej annan ändr. än att

klgdn ej beskattades för beloppet 1 153 kr.

Dzo Ej ändring

Ej ändring Ej ändring

Dzo Ej ändring

. . Till sis Notis 1 I kr. tap- . Sakfråga tax. mk. RegR:s beslut

RÅ. pat belopp enl. KR drag för resekostnadgu med 2 112 kr. i st. f. 4 837 kr. ' 1786 Samme klgde 3 167k14—l st. f. 5 498 kr. 2 331 12 450 Dzo 1789 Lantbrukare medgavs avdrag för 1 737 14 670 Avdrag med ytterli- byte av personbil med 2 500 kr. i gare 1 000 kr. st. f. yrkade 4237 kr. 1790 Civilekonom medgavs avdrag för bil- 1 754 13 260 Ej ändring kostnader med 1 200 kr. i st. f. yrkade 2 954 kr. 1791 Samme klgdel 200 kr i. st. f. 3 303 kr. 2 103 18 300 Dzo

1792 » » 1 200 kr. i st. f. 3 380 kr. 2 180 20 680 Dzo 1793 » o 1 200 kr. ist. f. 3 883 kr. 2 683 18 500 D:o 1796 Rätt beskattningsår betr. dödsbos 942 1 420 Ej ändring inkomst av skogsprodukter. 1787 Lantbrukare medgavs avdrag för bil- 4 400 25 700 Avdrag med 4 450 kr. kostnader med 2 225 kr. i st. f. yrkade 6 625 kr.

BILAGA C

Berednings- och handläggningstider i regeringsrätten 1961

( I ntervj uundersökning )

Kommunalbesvärsmål Barnavårdsmål Alkoholistmål Mål om bidragsför- skott m. m. Hälsovårdsmål Brandmål Disciplinmål Körkortsmål Byggnadsmål Vägmål Tullmål Statsbidragsmål Kyrkligt— ekon. mål Lönemål

Beredning Handläggning ( 137 st) ........... 3 000 t. 140 t. ( 153 ») ........... 3 825 » 191 » ( 75 ») ........... 1 575 » 75 » ( 34 ») ........... 510 » 26 » ( 48 ») ........... 1 008 » 48 » ( 10 ») ........... 150 » 5 » ( 33 ») ........... 925 » 40 » (1 382 ») ........... 6 910 » 276 » ( 122 ») ........... 3 660 » 122 » ( 63 ») ........... 1 890 » 63 » ( 125 ») ........... 1 750 » 73 » ( 11 ») ........... 220 » 7 » ( 2 ») ........... 50 » 3 » ( 20 ») ........... 140 » 10 » 2 215 St 25 613 t. 1 079 t.

BILAGA D

Angående utbildningen av kammarrättens kanslister

De numera vid bl. a. kammarrätten inrättade kanslisttjänsterna har tillkommit efter förslag av kompetensutredningcn i betänkandet »Kanslister i administrativ tjänst» (SOU 1957: 23). Utredningen föreslog däri införande av en särskilt utbil- dad kategori av mellangradstjänstemän, som skulle kunna överta en del av de arbetsuppgifter, som åvilade amanuens- och byråsekreterarpersonal resp. ingen- jörspersonal. Förslaget framlades mot bakgrunden av en ingående redogörelse för landskanslisternas arbets—, utbildnings- och avlöningsförhållanden samt deras be- tydelse för länsstyrelsearbetets stabila fortgång. Landskanslisternas insatser inom taxerings- och uppbördsväsendet hade dock ansetts vara av mindre intresse i sammanhanget.

Enligt utredningen borde kanslisterna vid verken, kammarrätten m. rn. genomgå en särskild utbildning, vilken beträffande en allmän del om 225 timmar borde kunna vara i huvudsak gemensam med den som anordnades för landskansliernas landskanslister. I stället för den speciella delen av landskanslistutbildningen fick däremot läggas upp en fristående kurs, som delvis även fick vara olika för de olika verkens aspiranter. Som av det följande framgår kom den utbildning, som anordnats för verkens kanslister, att helt — alltså även beträffande den allmänna delen —— bli fristående från landskanslistutbildningen.

Bestämmelser angående befordringsgång för kanslister finns i allmänt tjänste- förteckningsavtal den 22 juli 1966 beträffande statliga och vissa andra tjänster (ATF). Vidare meddelas föreskrifter i ämnet i ett k. brev den 15 juni 1965.

För kanslist tillämpas följande befordringsgång, nämligen lönegrad Ag 11 under ett och ett halvt år, lönegrad Ae 13 under två år och lönegrad Ae 15 under två år, varefter befordran till lönegrad Ae 17 sker. Föreskrifterna i kungörelsen den 22 juli 1966 (nr 462) om inrättande av vissa tjänster i befordringsgång, m. m. gäller i tillämpliga delar här avsedd personal. För anställning som icke-ordinarie kanslist i lönegrad Ae 17 krävs, att tjänstemannen med godkända betyg genom- gått utbildningskurs för kanslister. Ledig eller ledigblivande tjänst som kanslist i reglerad befordringsgång skall kungöras ledig till ansökan på sätt som föreskrivs i 10 5 första stycket statstjänstemannastadgan den 3 december 1965 (nr 601) eller på annat lämpligt sätt. Till aspirant på tjänst som kanslist må endast den förord- nas, som kan antas äga erforderliga studieförutsättningar för kanslistutbildning och förklarat sig villig att genomgå sådan utbildning. Myndighet äger vid tvekan om vederbörandes studieförutsättningar påkalla personaluthildningsnämndens be- dömande härav. Innan aspirant antas till extra ordinarie tjänsteman skall myn- digheten ha prövat honom lämplig att fullgöra sådana göromål, som ankommer på kanslist.

Tjänsteman i någon av lönegraderna A 11, A 13 och A 15, vilken efter ansökan prövas böra ifrågakomma till kanslisttjänst, placeras i samma lönegrad som gäl— ler för honom i hans egen tjänst. Efter ett och ett halvt års tjänstgöring som extra kanslist får tjänstemannen, om myndigheten prövat honom lämplig att fullgöra

kanslistgöromål, antas till extra ordinarie kanslist och i förekommande fall upp- flyttas vidare i lönegrad enligt befordringsgången, dock högst till lönegrad Ae 15. så länge han icke med godkända betyg genomgått kanslistutbildning.

Myndighet, som antagit kanslist utan kanslistutbildning, skall verka för att denne får tillfälle att delta i kanslistkurs, som kan ifrågakomma för hans del. Utbildningen bör om möjligt påbörjas, innan kanslist erhåller extra ordinarie anställning. Gör tjänstemannen inte anmälan om sådant deltagande eller förkla— rar han sig ej vilja genomgå eller fullfölja kanslistutbildning, skall han frånträda kanslisttjänsten. Vad nu sagts gäller även när tjänstemannen deltagit i kanslist- kurs utan att erhålla godkända betyg eller efter särskild prövning av personal- utbildningsnämnden förklarats inte kunna få inträde vid sådan kurs på grund av bristande studieförutsättningar.

Kanslislkurserna, vilka enligt Kungl. Maj:ts uppdrag anordnas av statens perso- nalutbildningsnämnd, har till syfte att utbilda personal för allmänt administrativa kanslistuppgifter. De pågår omkring 17 veckor. Enligt senaste uppgifter omfattar en kurs 420 timmar, varav statskunskap 30, budgetlära, statlig bokföring och medels- förvaltning 25, våra skatter 20, rättskunskap 50, allmän förvaltningsrätt 55, social- lagstiftning 35, kommunalkunskap 30, avlönings- och pensionsförfattninwgar70,stats- hidragsförfattningar 10, arbetsplatsens psykologi 15, kontorsorganisation och ratio- nalisering 10, berednings— och föredragningsteknik 30, praktisk svenska 10 och spe- cialföreläsningar 30 timmar. De kurser som anordnas för utbildning av kanslister inom speciella områden har till 80 % samma ämnesinnehåll. Återstoden anslås till ämnen som är av speciell betydelse för kursdeltagarna. Särskild skolunderbyggnad förutsätts inte för deltagande i kurserna. Vid uttagningen av deltagare läggs av— görande vikt vid sökandens faktiska förutsättningar att tillgodogöra sig undervis- ningen samt allmänna lämplighet att efter genomgången utbildning fullgöra kans— listgöromål. Sökande som är förordnad som kanslistaspirant eller extra kanslist äger visst företräde.

För kanslisterna i kammarrätten — divisionsassistenterna — har kammarrätten fastställt arbetsuppgifter vid plenisammanträde den 15 maj 1962. Divisionsassistent skall sålunda utföra diverse protokollsgöromål, kollationera och kontrasignera de 5. k. inneliggarna, föranstalta om utskrivning av expeditioner samt kollationera och bestyrka utgående expeditioners riktighet. Därjämte har bl. a. förordnats: Biträde lämnas i mån av tid _ efter i varje särskilt fall av vederbörande lämnade anvisningar -— med förberedande av övriga i 38—41 %% kammarrättsstadgan om- nämnda kommunikations— och beredningsåtgärder, därvid då främst kan ifråga- komma upprättande av kommunikationsresolutioner. — Biträde skall även läm- nas ledamöter och fiskaler med införskaffande från bl. a. finansdepartementets regeringsrättsbyrå och länsstyrelser av akter i confererade mål, d. v. s. mål som på något sätt hör samman med mål som bereds. — I den mån divisionsassistenten befinns ha tid att i vidare mån än nu sagts lämna fiskal biträde må — i enlighet med för viss tidrymd eller beträffande viss fiskal av divisionsordföranden läm- nat medgivande — sådant biträde påkallas. Föredragningspromemorior och förslag till rubrik (i enkla fall både recit —- rubrikens beskrivande del — och decision eller själva beslutet) upprättas i enklare mål, som för sådant ändamål, efter divi— sionsordförandens medgivande, av ledamot eller _— om det gäller 5. k. seriemål —— av fiskal överlämnas. I mån av tid verkställs förhandsgranskning av inkomsttaxe— ringsmål för upprättande av tablåer över åsatt taxering och avvikelser från själv- deklaration i grupper av mål, vilka för sådant ändamål efter divisionsordföran- dens bestämmande överlämnats av ledamot.

Av det anförda får anses framgå, att kanslistkurserna inte kan anses som den

idealiska utbildningen för divisionsassistenterna i kammarrätten. Visserligen kan personalutbildningsnämnden anordna speciella kanslistkurser _— vilket bl. a. skett för statistiska centralbyråns och bostadsstyrelsens kanslister — men härför krävs i princip 25 deltagare, något som kammarrätten ej ensam kan åstadkomma. Nära till hands har därför legat tanken, att låta de blivande divisionsassistenterna delta i de för landskanslisterna anordnade utbildningskurserna. Härom må anföras. Utbildningskursen för landskanslister är uppdelad i en allmän och en speciell del, som vardera tar omkring tre månader i anspråk. Den allmänna delen omfattar:

statskunskap ................................................ 20 timmar socialkunskap .............................................. 20 allmän förvaltningsrätt civilrätt exekutionsrätt ....................... f) straff- och processrätt ........................................ 20 statistik (landskansli) samhällsgeografi (landskansli) bokföring (landskontor)

vvuekuv

Den speciella delen för landskanslister på landskontor m. fl. omfattar:

a) skatteförfattningarna utom beskattning av inkomst av jordbruksfas- tighet

b) beskattning av inkomst av jordbruksfastighet .................... 30

c) gransknings- och revisionsteknik .............................. 75

d) taxeringsförfattningarna ...................................... 30

e) uppbördsförfattningarna ..................................... 35

f) folkbokföring och mantalsskrivning

g) arbetsledning och kontorsorganisation ........................ 10

h) allmän varuskatt

För antagande som elev i kursens allmänna del fordras som enda kompetens- krav att ha erhållit godkänt betyg i ämnet bokföring vid handels- eller yrkesskola eller motsvarande. Från länsstyrelsernas utbildningsnämnd har inhämtats, att man helst söker få sådana kursdeltagare som gått ut från handelsgymnasium, speciellt dess förvaltningslinje. För kursutbildningens resultat anses det betydelse- fullt att deltagarna har praktisk erfarenhet av taxeringsarhete.

Sammanfattning

Den enda utbildning, som hittills stått till buds för de blivande divisions— assistenterna, har varit de allmänna kanslistkurserna. Då dessa emellertid utfor- mats med tanke på de centrala ämbetsverkens behov, torde det huvudsakliga vär- det därav för divisionsassistenternas vidkommande ha bestått i, att vederbörande erhållit en allmän kännedom om förvaltning och förvaltningsgöromål. Det måste därför anses nödvändigt att på annat sätt skaffa dem, som man i fortsättningen vill se som kanslister i kammarrätten, en för deras speciella arbetsuppgifter av- passad utbildning.

Vad först angår de personer, som skall besätta de av kommittén tilltänkta nya tjänsterna, torde den bästa lösningen vara att aspiranter på dessa tjänster bereds tillfälle att genomgå kanslistkursen för landskanslister på landskontor. Det förbises ej att belastningen på dessa kurser är betydande men i betraktande av det ringa antal det här gäller _— gissningsvis 8—10 per år under fyra år eller 15—20 vid två tillfällen med några års mellanrum — bör det inte vara omöjligt att öppna denna

Något annorlunda blir läget med avseende på tjänstemän i kammarrätten som redan förordnats till eller plågar tjänstgöra som divisionsassistenter. I den mån här kompletterande utbildning, berörande skatte- och taxeringsförfattningar m. m., anses erforderlig, torde denna utbildning tills vidare få ske inom kammarrätten. Närmast till hands ligger därvid anordnandet av en speciell kurs på förslagsvis 100 timmar, ledd av någon därtill lämpad ledamot. Naturligt vore även att någon ledamot på varje berörd divison utsågs att under hand instruera divisionsassisten- terna i de uppgifter, varmed de enligt ovan skulle biträda.

Lika viktig som utbildningen då det gäller att erhålla dugliga divisionsassistenter är emellertid rekryteringen. Denna har hittills enbart skett från biträdesperso- nalen inom kammarrätten. Vid en utökning av antalet divisionsassistenter kom- mer emellertid en sådan rekryteringsbas att vara helt otillräcklig. Därtill konuner att utsikterna att erhålla kvalificerade aspiranter ökar ju bredare rekryterings- området blir. Det torde därför framdeles bli nödvändigt att i stor omfattning rekrytera divisionsassistenterna utifrån, vilket f. ö. ej möter hinder enligt före- nämnda kungl. brev. Lämpliga aspiranter torde bl. a. vara att finna bland fögderi— personalen.

Med en enligt antydda linjer upplagd rekrytering och utbildning av kammar- rättens kanslister saknas anledning till antagande, att dessa icke skulle visa sig kompetenta att utföra även de mera kvalificerade uppgifter som enligt kammar- rättens beslut den 15 maj 1962 åligger divisionsassistenterna. Det vill f. ö. synas. som om de hittillsvarande divisionsassistenterna varit så belastade med andra göromål att det ej kunnat komma i fråga att anlita dem för sådana mera kvalifice- rade arbetsuppgifter, t. ex. upprättande av föredragaingspromemorior och förslag, som avses i kammarrättens nyssnämnda beslut.

På längre sikt torde en samordning med landskanslistkarriären böra eftersträvas, då detta såväl skulle underlätta rekryteringen som skapa garantier för hög kva— litet på befattningshavarna. Enligt uppgift har landskontorsutredningen för avsikt att föreslå prövningsnämndernas ersättande med s. k. länsskatterätter, vid vilka normalt skulle finnas en tjänsteman i landskanslistkarriären. Det synes ligga nära till hands att i samband med en dylik nyorganisation ånyo uppta den helt visst komplicerade frågan om en för divisionsassistenterna och landskanslisterna gemen- sam karriär. Betonas bör dock att den föreslagna effektiveringen av kanslist- arbetet i kammarrätten ej bör anstå i avbidan på tillkomsten av länsskatterätter.

BILAGA E

Förteckning över remissyttranden som förvaltningsdomstols- kommittén avgett under åren 1962—1966

År och Föremål för yttrandet dag

1962 12/3 Det av byråchefen Sven-Hugo Ryman såsom särskild utredningsman av- givna betänkandet »Samhällsfarlig asocialitet» (SOU 1962: 22).

1963 31/1 Riksdagens revisorers uttalande i berättelse den 15 december 1962 angå- ende ränta å restituerade utskylder på grund av utslag i kammarrätten m. m. (5 22). 19/11 4 och 5 kap. i författningsutredningens förslag till ny regeringsform (»Sve- rig-es statsskick», SOU 1963:16, 17). 10/12 En inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag om änd- rade bestämmelser rörande lagrådets sammansättning och tjänstgöring (stencil Ju B: 4). 31/12 Det inom civildepartementet utarbetade betänkandet »De offentliga tjänste- männens förhandlingsrätt» (SOU 1963: 51).

1964 17/3 Inom riksdagen väckta motionerna 1:432 och 11: 521 angående översynen av den administrativa rättskipningen. 29/4 1957 års trafiknykterhetskomnnittés betänkande »Nykterhet i trafik» (SOU 1963: 72).

s. (1. Det av utredningen om administrativa frihetsberövanden avgivna betän- kandet »Nordisk verkställighet av administrativa frihetsberövanden» (SOU 1963: 79). 28/5 Det av samarbetande danska, finska, norska och svenska kommittéerna för nordiska patent avgivna betänkandet »Nordisk patentlovgivning» (NU 1963: 6) jämte ett av den svenska kommittén framlagt förslag till lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning m. m.

1965 17/3 Besvärssakkunnigas slutbetänkande »Lag om förvaltnings-förfärandet» (SOU 1964:27). s. d. En av personalutbildnin-gsberedningens delegation för högre förvaltnings- utbildning utarbetad promemoria angående anordnande av förvaltnings— praktik för administrativ amanuenspersonal (PUB: 55).

1/4 En inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag om be-

gränsning av forum privilegiatum vid talan angående ämbetsbrott (stencil Ju 1965: 2).

15/10 Socialstyrelseutredningens och MCA-utredningens betänkande »Hälso- och socialvårdens centrala administration» (SOU 1965:49).

1966

4/2 1963 års JO-utrednings betänkande »Riksdagens justitieombudsmän» (SOU 1965: 64).

5. d. Röstlängdsutredningens betänkande »Röstlängdsförfarandet» (SOU 1965:76). 30/8 Mönsterskyddsutredningens betänkande »Mönsterskydd» (SOU 1965: 61).

8/10 Hyreslagstiftningssakkunnigas betänkande »Ny hyreslagstiftning» (SOU 1966:14).

,gtBL/O

; ' .r m ) >v—

omoto”

i 'J FEb1967

. La Cooperation internordlque . Vägtraflkregler Del I

. Vägtratlkregler Del II _

. Nordisk skattekonterence i Kabenhavn . Europavägiörblndelse mellan Finland och Sverige med anknytning till Åland

OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1966

Systematisk förteckning

(siffrorna inom klammer beteckna utredningamas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Lagberedningen. 1. Utsökningsrått IV. [7] :. Utsök- ningsrätt V. [38] . Hyrestagstiftningssakkunniga. 1. Ny Hyrestagstift- ning. [14] 2. Undersökning angående hyreSSpiitt- ringen. [15] Arbetspromemorier i författningsfrågan. [17] Dilecelntralisering av naturalisationsärenden m. m. 20 1953 års markvärdekommitté. 1. Markfrågan I. [83] 2. Markfrågan II. Bilagor. [24] Atomansvarighet III. [29] Vägfraktavtaiet I. [36] Offentlighetskommittén. 1. Offentlighet och sekre- tess. [60] 2. Offentlighet och sekretess. Bilagor. [61] Utkommer senare. Rikets vapen och flagga. [62] Fastigheisregistrering. [68] Luftförorening. buller och andra immissioner. [65] Förvaltningsrättsklpning. [70]

Utrikeudepariementet Internationellt fredsforskningslnstitut i Sverige. [5]

Fönvsrsdepartementet

Tygförvaltningens centrala organisation. [11] 1965 års försvarsutredning, [. Strategi i väst och öst. [18] 2. Svensk säkerhetspolitik. [56] Skeppsholmens framtida användning. [27] Militärsjukvården. [35] Militar-tandvården. [58]

Socialdepartementet

Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjuk- vården. [6] Dmsorger om psykiskt utvecklingshiimmade. [9] Läkemedelsförmänen. [28] Kommunerna och ungdomen. [32] De statliga undervisningssjukhusens organisation.

V rd utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. [43] Aktiv åldringsvård och handikappvård. [45] Smittskyddslagstiftning. [50]

Yrkesskadeiörsäkring, [54]

Kommunikationsdepartementet

Friiuftsllvet i Sverige. Dei III. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33] Luftfartsverkets ekonomi och organisation. [34] Fordonskombtnationer. [41] Utkommer senare.

"»

”( vii-l

Finansdcnartementet

1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 196 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Biiag 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investering behov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklings tendenser inom undervisning, hälso- och sjukvår samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] 6. Fram tidsperspektiv för svensk industri 1965—1980. Bi laga 4. [51] 'I. Remissyttranden över 1965 års lång tidsutrednings huvudrapport. [59] 8. Trafikutveck ling och trafikinvesteringar. Bilaga 5. [69] Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning in. in. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19] Oljebranschen. [21] Konsumtionskredtter i Sverige. [42] Värdesäkrlng av trafikuvräntor. [53]

Ecklellastikdepartementet

Yrkesutbildningen. [3] Arbetspsykoiogisk verksamhet. [40] 1962 års ungdomsutredning, i. Ungdomens förenings- och fritidsliv. III. [47] 2. Ungdomsledare. IV. [66] skolgång borta och hemma. [55] 1963 års forskarutredning. 1. Forskarutbildning och forskarkarriär. [67] 2. Forskarutbildning och forskarkarriär. Bilagor. [68]

Jordbruksdepartementet

Renbetesmarkerna. [12] Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutrednlng brukspolltiken. A. [30] 2. politiken. B [31] Jaktstadgan m. m [48] Lantbruksnämndernas nya organisation m. m. [49] Skoglig forskning. [52]

1. Den framtida jord- en framtida Jordbruks-

Bandeledepartementet

Ellagstiftningsutrednlngen. 1. Lagstiftning mot ra- diostörningar. (22] 2. Lagstiftning om elektriska anläggningar. [39]

Sällskapsresan [25] Prissamverkan och konkurrens. [48]

lunka-departementet Bostadspolitiskt kreditstöd. [441 Statens och kyrkans marköverlåtelser. [64] Clvildepartementet Centralt statligt personalutbildningsorgan. [57]

VAN B Llc),N . &

OV

14 it. saw