SOU 1966:70

Förvaltningsrättskipning

12. Kapitlet. Detaljfo1 slag rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj: t

i statsrådet och administrativ domstol m.m. . . . . . . . . . . 428 1) Mål om medborgerliga val m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 429 2)1 Mål om vissa kommunala beslut . . . .. _ _ _ 432 3) åMl om beslut av hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott . . . 438 4) Mål om beslut av skogsvårdsstyrelse . . . 440

5) Mål om tillämpning av vissa lagai röiande förstatligandet av polisverk- samheten, rådhusrätterna och uppbördsväsendet' 1 vissa städer rn. m. samt

mål om allmänna byggnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 440 6) Mål om socialhjälp. . . . . . . . . . . . . . 443 7) Mål om samhällets barnavård och ungdomsskydd . . . . . . . . . . 444 8) Mål om allmänna barnbidrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 447 9) Mål om familjebidrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 449 10) Mål om bid1agsförskott. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 450 11) Försäkringsdomstolsmålen . . . . 451 12) Mål angående förordnande om sammanträde med menighet eller dess re- presentation.. . . 452

13) Mål om bildande, ändring eller upplösning av kommunalförbund m.m. 453 14) Mål om fördelning mellan menigheter av kostnader för gemensamt ända—

mål. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 456 15) Mål om avlöningsförmåner 0. d . . . . . . . . . . . . . . . . 457 16) Mål om vissa ersättningar till polismän m.fl . . . . . . . . . . . . 461 17) Mål om skördeskadeersättning och skördeskadebidrag . . . . . . . . 462 18) Mål om annan ersättning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 464

19) Mål om statsbidrag

20) Mål om lån av statsmedel.

21) Mål om tullbehandling samt om annat beslut av tullmyndighet rörande in— eller utförsel av varor 22) Mål om införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

23) Mål om skatter och andra allmänna avgifter. . 24) Anmärknings— samt avkortnings- och avskrivningsmål m.m. 25) Mål om fördelning av brännvinsförsäljningsmedel.

26) Skattläggningsmål . .

27) Mål om grundskatter eller därmed jämförliga utskylder .

28) Mål om markegångssättning. . . . . 29) Jordeboksmål . . .

30) Fastighetsregistreringsmål .

31) Övriga mål om förmåner, rättighetel och skyldigheter vilka åtföljer fastig- het. . . . . . . . . . . . 32) Mål om indelnings- och roteringsverket .

33) Mål om lotsningsbesväret . 34) Mål om allmänna vägar.. .

35) Mål om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet .

36) Mål om enskilda vägar . . . . . . . .

37) Mål om skjutsväsendet . . .

38) Mål rörande tillämpning av vatten— och flottningslagstiftningen .

39) Mål om tillämpning av expropriationslagen . . . 40) Mål om allmänna vatten- och avloppsanläggningar . 41) Mål om strömrensningar rn. m. 42) Mål om ägofred . . 43) Mål om fiskevårdsområde m.m. 44) Mål om fiskådra .

45) Mål om jaktvårdsområde och om åtgärder mot viltskador m.m.

46) Mål om begagnande av samfälld tångtäkt. 47) Mål om lapparnas rätt till renbete rn. m.

48) Mål om åborätt m.m. .

49) Mål om kyrklig egendom m.m. 50) Mål om gravrätt m.m. 51) Mål om optionsrätt m.m. . 52) Mål om friköp av jord 53) Mål om utfärdande av skattebrev å nybygge 54) Mål om häradsallmänningar och allmänningsskogar 55) Mål om avsöndrade lägenheter 56) Mål om tomtmätning m.m. . 57) Mål om avstyckning och annan jorddelning . 58) Mål rörande tillämpning av lagarna om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom m.m. . . .

59) Mål rörande tillämpning av de sociala arrendebestämmelserna och lagen om fiskearrenden

60) Mål om tillämpning av ensittarlagen . 61) Mål om tillämpning av lagarna om fornminnen och byggnadsminnen . 62) Mål om tillämpning av naturvårdslagen m.m.

63) Mål om tillämpning av uppsiktslagen . 64) Mål om tillämpning av skogsvårdslagen . 65) Mål om vanskötsel av fiske . . 66) Avvittringsmål. .

476

478 480 481 490 493 493 494 495 496 497

498 499 500 501 507 507 511 511 517 519 521 521 522 524 525 528 529 535 536 543 544 546 548 549 550 551 552

555

559 561 563 565 569 571 574 575

67) Mål om förordnanden till lantmäteriförrättningar m. m. 68) Mål om tillämpning av lagen om avveckling av fideikommiss 69) Gruvmål m. 111. 70) Mål om fartyg m.m. . 71) Mal angående biltrafik m.m. . 72) Mål om tillämpning av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m m. . 73) Vissa mål om kommunal traflkövervakning . 74) Mål om luftfart 715) Mål om lotteritillstånd . 76) Mål om rätt att inneha skjutvapen m.m. . 77) Mal om innehav eller förvärv av explosiva varor . 78) Mål om patent, varumärken, mönster och modelle1 . 79) Mål om tillämpning av lagstiftningen om aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser . . . . 80) Mål om bankväsende, fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. 81) Mål om försäkringsväsendet. 82) Mål om anteckning" 1 handelsregister och filialregistret 83) Mål rörande anmälan om idkande av näringsyrke . 84) Mål om tillämpning av läkemedelsförordningen, giftförordningen m.m. 85) Mål om registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation 86) Registreringsmål som ej behandlas i annat sammanhang. 87) Mål om begörighet att utöva Visst yrke eller viss verksamhet 88) Mål om tillämpning av stadgan angående hotell— och pensionatrörelse . 89) Mål om tillfällighetsförsäljning och gårdfarihandel 90) Tillstånd till viss livsmedelshandel m.m. 91) Mål om pantlånerörelse samt handel med skrot, lump och begagnat gods 92) Mål om tillstånd till handel med explosiva varor m.m. . . . . . 93) Mål om tillstånd till handel med skjutvapen m. m. . . 94) Mål om tillstånd till handel med preventivmedel och fosterfördrivande medel . . 95) Mål om handel inom frihamn . 96) Mål om tillstånd till provianteringsfrilager 97) Mål rörande rusdryckshanteringen . 98) Mål om kristidshandel . 99) Mål om import- och exportregleringar 100) Vissa mål om det ekonomiska försvaret . 101) Mål om tillstånd att driva körskola 102) Mål om godkännande av skola 111. m. . 103) Mål om enskilda sjukhem . 104) Mål om tillstånd att driva privat arbetsförmedling. 105) Mål om skeppsklarering. 106) Mål om tillämpning av lagen om 1gangsattn1ngstlllstand för byggnadsarbete 107) Mål om offentliga tillställningar m.m. . . . . . . . . .

108) Mål om allmänna sammankomster . . .

109) Mål om elektriska anläggningar i allmänhet .

110) Radiomål. . . . . . .

111) Mål om atomenergi och atomanläggningar m.m. . 112) Mål om tjänstemans rätt att inneha extrauppdrag o. d. 113) Mål om betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av bilar

576 577 578 581 584

589 591 591 593 594 595 597

599 602 605 609 609 610 613 613 616 623 624 625 626 627 628

629 631 631 632 633 635 637 637 638 640 641 641 642 643 647 649

651 653 655 655

114) Mål om tillstånd för utlänning att bedriva fiske . 115) Mål om inskränkning 1 eller återkallelse av individuella tillstånd i allmän- het m.m. -

116) Mål om ändring av auktoriserad handelskammares stadgar m.m.

117) Mål om svenskt medborgarskap 118) Folkbokföringsmål. . 119) Mål om medlemskap i svenska kyrkan 120) Mål om lysning och vigsel m.m. 121) Mål om släktnamn och förnamn .

122) Mål om äktenskapshinder . . .

123) Mål om jordfästning, gravsättning och eldbegängelse .

124) Mål rörande tillämpning av utlänningslagen . 125) Mål angående pass och näringslegitimationsbevis . 126) Mål om avspärrning och passertillstånd m. m. . 127) Mål om vissa slag av tjänsteplikt m. m. .

128) Hälsovårdsmål . .

129) Mål om tillämpning av lagstiftningen om åtgärder till motverkande av vattenföroreninga1 . . 130) Mål om djurs vård och behandling samt om förebyggande och bekämpande av djursjukdomar m.m. 131) Mål om förebyggande och bekämpande av växtsjukdomar och växtskador förorsakade av växtskadedjur .

132) Mål rörande brandförsvaret . 133) Vissa mål rörande civilförsvaret m. m. 134) Mål om byggnadsväsendet .

135) Mål om arbetarskydd, strålskydd och arbetstidsbegränsning.

136) Mål om tillämpning av förordningen om brandfarliga var01 137) Mål om förbud mot viss verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. 138) Mål om oljelagring och oljeavgift 139) Mål om ianspråktagande av investeringsfond. 140) Mål om prisreglering . 141) Mål om förfogande och rekvisition m.m. . 142) Mål om uppgiftsskyldighet rörande pris— och konkurrensförhållanden. 143) Mål om tillämpning av vissa lagar rörande kommuns skyldigheter vid krig m.m. . 144) Mål om individuella påbud 1 allmänhet . 145) Mål om skolplikt m.m. . 146) Mål enligt lagen om nykterhetsv ård 147) Mål om sterilisering eller kastrering 148) Mål om förordnande om läkarundersökning av befattningshavare m.fl. 149) Mål om disciplinär bestraffning, avstängning från tjänstgöring och skil- jande från allmän tjänst m. m.

150) Mål om prästs skiljande från prästämbetet eller obehörighet för honom att utöva detsamma . . . . . . . . . . . .

151) Mål om påmönstringsförbud ellei varning för sjöman .

152) Mål om bötesansvar och utdömande av vite . . 153) Mål om behandling av häktade och verkställighet av straff m.m. 154) Mål om tillämpning av nordiska verkställighetslagen .

155) Mål om anstånd med avgivande av utlåtande övei rättspsykiatrisk under— sökning 1 brottmål . . . . 156) Mål om handräckning eller annat tv ångsutförande .

656

656 659— 660 660 662 662 663 664 666 667 667 670 671 673

677

679

682 684 688 691 701 704 706 706 709 710 712 714

715 716 723 724 725 726

728

734 735 735 736 738

739 740

157) Mål om omhändertagande av egendom m.m. . 158) Mål om ställande av borgen eller annan säkerhet m.m. . 159) Mål om rätt till sjöfynd, hittegods eller annat" 1 allmänt förvar . 160) Mål om utlämnande av allmän handling . . . 161) Domvillobesvär m. m.

13. Kapitlet: Kostnadsberäkningar

14 Kapitlet: Sammanfattning

Reservationer och särskilda yttranden

Särskilt yttrande av herrar Bohman och Petrén Särskilt yttrande och reservation av herr Bohman Reservation av herr Bohman

Reservation av herr Petrén . . Reservation av herr Reuterswärd med instämmande av ben Andersson .

Bilagor

A:

[11ng

Förvaltningsrättskipningens omfattning och organisation i vissa främmande länder

: Sammanställning angående verkan av höjd beloppsspärr

: Berednings— och handläggningstider 1 regeringsrätten 1961.

:Angående utbildningen av kammarrättens kanslister . .

: Förteckning över remissyttranden som förvaltningsdomstolskommittén av-

gett under åren 1962—1966.

741 742 744 745 746

750 756

760 762 766 771 794

798 814 818 819

823

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. J ustitiedepartementet

! Genom beslut den 2 mars 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för . justitiedepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för utredning av !! frågan om den administrativa råttskipningens omfattning och organisation. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för justitiedeparte- mentet såsom sakkunniga regeringsrådet Kurt Holmgren, ordförande, nu- mera byråchefen, f. d. ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemar Andersson, ledamöterna av riksdagens andra kammare direktören Gösta Bohman och lantbrukaren Robert Dockered, numera rättschefen Lennart Fredlund, ledamoten av riksdagens andra kammare advokaten Bo Martins- , son, hovrättsrådet Gustaf Petrén samt numera rättschefen Erik Reu— 1 terswärd. | De sakkunniga har antagit benämningen förvaltningsdomstolskommittén. | Till sekreterare åt kommittén förordnades den 1 juni 1962 numera taxe- ! ringsintendenten Waldemar Hermanson. |. Att såsom expert biträda kommittén förordnades den 14 oktober 1963 , byråchefen Lorentz Vogel. Denne har i huvudsak biträtt med utarbetande !! av 8 och 12 kap. i kommitténs betänkande samt författningsförslagen nr '! 5—172. [! Vid utarbetandet av 7 kapitlet har t. f. kanslichefen Bertil Wennergren ! biträtt kommittén. Assessorn i kammarrätten Bo Rydin har biträtt med r utredning rörande kanslistbefattningarna samt vissa andra frågor. ' För att beaktas vid fullgörande av kommitténs uppdrag har Kungl. Maj :t genom beslut den 6 juni 1962 överlämnat dels betänkandet »Kompetens- fördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten» (SOU 1959: 4) och dels betänkandet »Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden» (SOU 1960:19) jämte de över be- tänkandena avgivna remissyttrandena. Vidare har för samma ändamål genom Kungl. Maj:ts beslut den 3 juni 1966 till kommittén överlämnats en skrivelse den 4 februari 1966 från Svenska stadsförbundet till Kungl. Maj:t angående tidsåtgången vid handläggningen av kommunalbesvärsmål.

I skrivelse den 31 januari 1963 till chefen för justitiedepartementet har kommittén hemställt om sådan lagändring att annan myndighet i stället för regeringsrätten i sista instans prövar mål om uppskov med verkstäl- lighet av frihetsstraff. Den föreslagna lagändringen har kommit till stånd.

Kommittén har vidare avgett remissyttranden i skilda ämnen, som för- tecknats särskilt i bilaga E.

Sedan större delen av utredningsuppdraget nu slutförts får kommittén vördsamt överlämna betänkande om förvaltningsrättskipningen. Vissa åter- stående frågor avser kommittén att senare behandla.

På olika punkter har reservation avgetts dels av herr Bohman, dels av herr Petrén, dels ock av herrar 'Andersson och Reuterswärd. Därjämte har särskilda yttranden avgetts av herrar Bohman och Petrén.

Stockholm den 30 november 1966.

Kurt Holmgren Ingemar Andersson Gösta Bohman Robert Dockered Lennart Fredlund Bo Martinsson Gustaf Petrén Erik Reuterswärd

/ Waldemar Hermanson

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1) Förslag till

Lag om regeringsrätten

Regeringsrättens behörighet m.m.

1 &.

Regeringsrätten upptager och avgör besvär hos Konungen i 1) mål som fullföljas från kammarrätt eller från patent- och registre- ringsverkets besvärsavdelning;

2) mål om riksdagsmannaval; 3) mål om val till ombud vid kyrkomöte; 4) mål om kommunalval; 5) mål om indelning i valkretsar eller valdistrikt, om upphävande eller ändring i redan skedd indelning, om fastställande av det antal fullmäktige, som valkrets skall utse;

6) mål om folkomröstning, som omförmäles i 49 5 2 mom. regerings- formen;

7) mål om riksskattenämndens beslut rörande förhandsbesked i taxe— ringsfrågor;

8) mål som avses i 103 & taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) ; samt

9) mål om utlämnande av allmän handling enligt vad därom stadgas i tryckfrihetsförordningen.

2 &.

Regeringsrätten skall avge utlåtande över besvär hos Konungen, vilka avse myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse av kommunal myn- dighets beslut, varpå kommunallagarnas bestämmelser om besvär äga till— lämpning.

Stadgandet i första stycket gäller ej besvär över länsstyrelses beslut 1 an- ledning av sökt fastställelse av stadsplan eller byggnadsplan, av ändring av fastställd sådan plan eller fastställd generalplan, av förordnande rörande tillämpning av utomplansbestämmelser eller av grunder för beräkning av avgift som avses i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m., ej heller besvär över sjöfartsstyrelsens beslut i anledning av sökt fastställelse av nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss—, kanal- eller andra farledsavgifter.

Är med besvär förenad ansökning om meddelande av dispens eller om vidtagande av annan åtgärd, som ankommer på beslut av Konungen i stats- rådet, eller har beslut, varom i besvären är fråga, underställts Konungens prövning, utgör det ej hinder för att regeringsrätten prövar besvären.

Fordras, efter det regeringsrätten behandlat besvären, föredragning inför Konungen i statsrådet av ansökning, som sägs i första stycket, skall rege- ringsrätten avge utlåtande däröver.

4 &.

Regeringsrätten upptager och avgör också mål om avstängande av biskop från utövningen av hans befattning, om skyldighet för biskop, som över— givit svenska kyrkans lära, att avgå från sin befattning samt om biskops skiljande från prästämbetet eller obehörighet för honom att utöva detta.

5 &. Besvär över kammarrätts utslag eller beslut i dit fullföljd eller i under- ställd fråga få ej i vidare mån än som framgår av 6 & prövas av regerings— rätten, med mindre regeringsrätten meddelat parten tillstånd därtill.

6 &.

Prövningstillstånd må meddelas i följande fall:

1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av vikt, att be— svären prövas av regeringsrätten, eller parten visar, att besvärens prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. om med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt synnerliga skäl förekomma till besvärens pröv— ning.

Prövningstillstånd enligt första stycket 2 får ej meddelas part

a) i anledning av talan enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99), enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag, enligt lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott. enligt kungörelsen den 26 mars 1965 (nr 59) om ersättning till polisman för skada på egendom, enligt barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97), såvitt målet angår skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad för omhän— dertagen eller avser enskilds bidrag till omhändertaget barns vård, ävensom enligt folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469), såvitt gäller besvärs— eller underställningsmål, som prövats i den i 68 ä 1 eller 2 mom. stadgade ordningen;

b) i anledning av talan i anmärkningsmål, varpå förordningen den 2 juni 1961 (nr 313) om förfarandet i anmärkningsmål är tillämplig, och i

annat mål rörande ämne, som sägs i 2 5 andra stycket 2) eller 3) lagen den (nr ) om rikets kammarrätter, än mål om prästerskapets och kyrkobe- tjäningens löningsrättigheter; samt

e) i anledning av talan rörande höjning eller sänkning av skattskyldigs till statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt beskattningsbara in- komst eller till statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara förmögenhet, om vad klaganden tappat i kammarrätten uppenbarligen ej uppgår, i fråga om inkomsttaxering, antingen till 10 000 kronor eller ock till en fjärdedel av den enligt kammarrättens beslut beskattningsbara inkomsten, i senare fallet dock minst till 1 500 kronor, eller, vad avser förmögenhetstaxering, till 100 000 kronor. 1 Meddelat prövningstillständ gäller kammarrättens utslag eller beslut i 11 dess helhet, i den mån parten för talan däremot. JW Upptages parts talan till prövning, kan regeringsrätten, om skäl äro där- i till, utan hinder av bestämmelserna i första och andra stycket meddela * annan klagande i målet prövningstillstånd. ' Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens utslag eller beslut

fast. Erinran därom skall intagas i regeringsrättens beslut.

; Regeringsrättens organisation m.m. l 7 g.

* Regeringsrätten utgöres av nitton regeringsråd. Enligt vad därom är särskilt stadgat skall ett eller, när lagrådets extra avdelning är i tjänst, två av regeringsråden tjänstgöra i lagrådet.

Regeringsrätten skall vara delad i tre avdelningar.

l l 1 s 5. ; På varje avdelning skall, med iakttagande att någon av avdelningarna |

alltid kan samlas, arbetet fortgå minst fyrtio veckor om året.

i I ' '! 9 5.

* Regeringsråden skola indelas till tjänstgöring på avdelningarna för viss [? tidsperiod. Därunder får dock sådan jämkning i avdelningarnas samman— ; sättning äga rum, som fordras på grund av ledamots avgång, förfall eller ! annan särskild omständighet.

10 5. Regeringsrättens avdelningar äro lika behöriga att upptaga mål och ärenden, som domstolen skall handlägga. Arbetet skall, såvitt möjligt, jämnt fördelas mellan avdelningarna.

11 &.

Konungen utser en av regeringsrättens ledamöter att för sin tjänstetid vara domstolens ordförande. Denne skall också vara ordförande på avdel- ning. Ordförande på annan avdelning utses likaledes bland ledamöterna av Konungen för ledamotens tjänstetid.

12 &.

När avdelning behandlar ansökan om resning eller besvär över fel, som avses i 59 kap. 1 & rättegångsbalken, i något av regeringsrätten avgjort mål eller ärende, får ej ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, tjänst— göra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå finnes inom dom- stolen.

13 &.

Närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och målens fördel- ning samt tjänstgöringen i regeringsrätten beslutas av domstolen samfällt.

Regeringsrättens ordförande skall i samråd med ordförandena på övriga avdelningar tillämpa de sålunda beslutade grunderna, såvitt angår ledamö- ternas indelning och målens fördelning, samt övervaka tjänstgöringen i dess helhet. Det åligger ordföranden på varje avdelning att leda arbetet på av— delningen.

14 &.

Finner någon av regeringsrättens avdelningar vid överläggning till avgö— rande av mål den på avdelningen rådande meningen avvika från rättsgrund- sats eller lagtolkning, som förut varit antagen av regeringsrätten, må avdel- ningen förordna, att målet i hela dess vidd eller, om det prövas kunna ske, endast viss i målet uppkommen fråga skall avgöras av regeringsrätten i dess helhet.

Ha i särskilda, för avdelningen kända avgöranden mot varandra stri- dande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning på olika tider gjort sig gällande inom regeringsrätten, äger vad som föreskrives i första stycket tillämpning endast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika från det senast meddelade avgörandet.

När mål avgöres av regeringsrätten i dess helhet, böra alla regeringsråden deltaga i avgörandet, om laga hinder ej möter.

15 &. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd må meddelas skola "tre regeringsråd deltaga. . _ 16 å. . . . Särskilda sakkunniga med uppgift'att tillhandagå regeringsrätten med utlåtanden i'mål om patent förordnas, efter domstolens hörande, av Kön-ung- en för viss tid.

23- 17 &.

Förordnande att inom vederbörande departement bereda och i regerings- rätten föredraga ärende meddelar Konungen.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser endast måls beredande, får vidtagas av föredragande på eget ansvar.

Om anmälan till föredragning och om föredragningsturen förordnar Konungen efter regeringsrättens hörande.

18 &. Regeringsråd och föredragande i regeringsrätten skola vara svenska med- borgare och ha fyllt tjugufem år. De skola ha avlagt domared eller försäkran enligt vad som sägs i 4 kap. 11 & rättegångsbalken. I fråga om jäv mot dem gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare. Befattning som sägs i första stycket får ej utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Om förfarandet i regeringsrätten

19 &.

Besvärsskrift och annan inlaga till regeringsrätten skall innehålla full- ständig uppgift om partens namn, yrke och postadress.

Besvärsskrift skall vidare vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud samt innehålla uppgift om:

1. det utslag eller beslut, mot vilket talan föres;

2. den ändring i utslaget eller beslutet, som yrkas; samt

3. de skäl, som åberopas till stöd för ändringsyrkandet. Fordras prövningstillstånd, bör klaganden i besvärsskriften närmare ange de skäl han åberopar till stöd för sin begäran om sådant tillstånd.

Klaganden skall i besvärsskriften uppge de bevis han vill åberopa och- vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare före,- bragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvären.

Uppfyller besvärsskriften ej föreskrifterna i detta lagrum eller är den eljest ofullständig, skall klaganden föreläggas att avhjälpa bristen. Kan av skriften icke utläsas vad klaganden yrkar och avhj älpes ej sådan brist, skall besvärstalan avvisas.

20 5. .

Förfarandet i mål som prövas av regeringsrätten är skriftligt i 'den mån ej annat följer av vad som stadgas nedan.

Finnes erforderligt att part eller annan höres muntligen, förordnar rege- ringsrätten därom. Till sådan handläggning" skola parterna kallas." Enskild part kan föreläggas att inställa sig personligen vid äventyr att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. '"

Vad i 5 kap. rättegångsbalken stadgas om offentlighet och ordning äger motsvarande tillämpning vid handläggning som avses i andra stycket. Rege- ringsrätten äger dock förordna om handläggning inom stängda dörrar ut- över vad som följer av 1 å nyssnämnda kapitel, där det fordras av hänsyn till enskildas behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd.

21 å.

Regeringsrätten har att verka för att utredningen blir så fullständig som fordras med hänsyn till målets beskaffenhet.

Beträffande bevisning lända, om ej annat är föreskrivet, bestämmelserna i 35 kap. 1 och 2 åå, 3 å andra stycket, 4—7 åå och 10—12 åå, i 36 kap. 1—18 åå, 20—23 åå, 24 å första och tredje styckena och 25 å första och tredje styckena, i 38 kap. 1—5 åå och 7 och 8 åå, i 39 kap. 1, 4 och 5 åå samt i 40 kap. 1—4 åå, 5 å andra och tredje styckena, 6 och 7 åå, 9—16 åå, 17 5 första stycket och 18—20 åå rättegångsbalken till efterrättelse i tillämpliga delar.

I mål som fullföljts från kammarrätt får part icke utan särskilda skäl åberopa nytt bevis.

Är i lag eller författning särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet, får regeringsrätten icke höra någon mot hans vilja om annat än det, varom han enligt föreskriften är uppgiftsskyldig.

Ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han höres på enskild parts begäran, utges av parten och eljest utgå av allmänna medel. När sär- skilda skäl äro därtill, kan regeringsrätten förordna, att ersättning till vittne, som höres på enskild parts begäran, skall utgå av allmänna medel.

22 å.

Beträffande förfarandet i övrigt lända bestämmelserna i 9 kap. 5, 6, 8 och 9 åå, i 12 kap. 1 å första stycket, 2 å, 3 å första stycket, 4 och 5 åå, 6 5 andra stycket och 8—24 åå, i 17 kap. 15 å, i 32 kap. 1 å, 3—6 åå och 8 å, i 33 kap. 3—12 åå, 14—22 åå, 23 å första stycket och 25—27 åå samt i 55 kap. 8 5 första stycket och 9—11 åå rättegångsbalken till efterrättelse i tillämpliga delar. Besvärstalan får återkallas, innan regeringsrättens utslag eller beslut meddelats.

Regeringsrätten äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verkställighet av det utslag eller beslut, mot vilket talan föres, och även eljest förordna för tiden intill dess domstolen avgjort målet.

För delgivning kan regeringsrätten begära biträde av polismyndighet.

23 å. Om omröstning i regeringsrätten gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i 16 och 29 kap. rättegångsbalken angående omröstning i över- rätt.

Skiljaktig mening antecknas i protokoll eller fogas vid regeringsrättens utslag. 24 å.

Regeringsrätten avgör saken genom utslag. Annat domstolens avgörande träffas genom beslut. Utslag skall grundas på vad handlingarna innehålla och vad i övrigt förekommit samt innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundats.

25 å.

Angår mål väsentligen tvist mellan enskilda parter, kan regeringsrätten ålägga part att helt eller delvis ersätta motparts kostnad. Bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken lända därvid till efterrättelse i tillämpliga delar.

Har enskild part inställt sig vid sammanträde för måls handläggning muntligen på annan ort än den där han har sitt hemvist och avser målet ej väsentligen tvist som avses i första stycket, kan regeringsrätten tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan. Gottgörelsen skall bestämmas enligt de grunder, som särskilt stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittne.

Denna lag träder i kraft den —————— . Beträffande talan mot ut— slag eller beslut, som meddelats tidigare, gälla äldre bestämmelser.

Genom lagen upphävas lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt och vad som eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande mot bestämmelserna i lagen.

Fortfarande gälla dock de i nyssnämnda lag meddelade bestämmelserna om regeringsrättens behörighet att upptaga och avgöra mål om beslut av kommunalstämma i ärende, som endast angår i mantal satt jord, mål om fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel, skattläggnings- mål, mål om markegångsprisen, jordeboksmål, mål om indelnings- och ro- teringsverket, mål om lotsningsbesväret, mål om ordningen och sättet för be- gagnande av samfälld tångtäkt, mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt, mål om rättighet till och villkoren för skatteköp, mål om fastställande av skatteköpeskilling, mål om utfärdande av skattebrev å nybygge, avvittringsmål samt mål om bötesansvar, allt i den mån dylika mål ännu förekomma.

2) Förslag till

Lag om rikets kammarrätter

Kammarrätterna och deras behörighet m.m.

1 å. Rikets kammarrätter äro: kammarrätten i Stockholm och kammarrätten i Göteborg. Om kammarrätternas domkretsar förordnar Konungen.

2 å.

Kammarrätt upptager besvär över myndighets beslut enligt vad därom föreskrives i andra stycket eller i särskilda författningar samt avgör be- svären, såvida ej annat följer av tredje stycket. Om kammarrätts behörighet i underställningsmål är särskilt föreskrivet. Kammarrätt har också att prö- va anmärkningar, som framställts efter granskning av riksrevisionsverkets räkenskaper.

Följer av stadgande, som meddelats före denna lags ikraftträdande, att besvär över förvaltande myndighets beslut få anföras hos Konungen, skola i följande slag av mål besvär i stället anföras hos kammarrätt: _

1) mål om annat val till befattning eller uppdrag än som sägs i 1 å lagen den (nr ) om regeringsrätten; mål om val för upp- rättande av förslag till befattning eller uppdrag;

2) mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag,, sjukvård, beklädnadsersättning och dylikt, om rese- kostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller avgift till pen- sionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller överens- kommelser; _ . 3) mål om ersättning till tjänsteman vid polis-, åklagar- eller enekutions- .*äsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet; _

4) mål om annan ersättning, såvida den enligt gällande författning utgår av statsmedel och författningen ej hänvisar den ersättningskrävande att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdom- stol samt vidare fråga ej är om ersättning till kommun eller annan kom— munal förvaltningsenhet eller om ersättning för kostnader till följd av över— gången till högertrafik;

5) mål om tullbehandling eller om annat beslut av tullmyndighet rörande in- eller utförsel av varor, dock ej sådant beslut rörande befrielse från eller

återbetalning av tull, skatt eller annan avgift, som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande; mål om tillstånd att hålla provianterings- frilager;

6) mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan menighets utta- gande i särskilt fall enligt gällande föreskrift av skatt, avgift eller annat bidrag, om ej beslutet avser befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller rör befordringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol; mål om registrering enligt författning rörande skatt eller avgift;

7) mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna medel, om ej beslutet meddelats med stöd av Konungens bemyn- digande eller avser befordringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol;

8) anmärknings- och avkortningsmål, mål om redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar, om tillsyn över stiftelser; '

9) andra mål om förmåner, rättigheter eller skyldigheter, vilka åtfölja fastighet, än sådana som avses i övergångsbestämmelserna till lagen den (nr ) om regeringsrätten;

10) mål om beslut av stiftsnämnd rörande förvaltningen av prästlönetill- gång eller annan egendom samt av statskontoret i vad avser prästlönetill- gång inom Stockholms stift, dock ej mål enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord ivissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt;

11) mål om förordnande till lantmäteriförrättning; 12) mål om beslut, som enligt författning eller föreskrift rörande" den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller god- kännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida fråga ej är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet;

13) mål om förordnande angående läkarundersökning, om disciplinär bestraffning, om avstängning från tjänstgöring eller om skiljande från all- män tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning;

14) mål om föreläggande vid vite, såvida fråga ej är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller för kreditaktiebo- lag; mål om utdömande av vite; ' ' ,

15) mål om b'eslut, som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den" som för brott anhållits eller gripits eller eljest tillfälligt hålles i förvar eller angående verkställighet av straff eller annan brottspå- följd eller av intagning i arbetsanstalt; samt

16) handräckningsmål.

Innefattar besvärsmål också fråga, som ankommer på beslut av Konungen i statsrådet, och finner kammarrätten frågorna icke böra avgöras var för sig, skall domstolen med eget utlåtande överlämna målet till Konungens pröv- ning.

3 å.

Är med besvär förenad ansökning om meddelande av dispens eller om vidtagande av annan åtgärd, som ankommer på beslut av Konungen i stats- rådet, eller har beslut, varom i besvären är fråga, underställts Konungens prövning, utgör det ej hinder för att kammarrätten prövar besvären.

Fordras, efter det kammarrätten avgjort besvären och beslutet vunnit laga kraft, föredragning inför Konungen i statsrådet av ansökning, som sägs i första stycket, skall kammarrätten avge utlåtande däröver.

4 å.

Om besvär hos kammarrätt skall, där ej i andra stycket eller eljest sär- skilda föreskrifter meddelats, gälla följande: Besvären skola inges till den myndighet som fattat det överklagande beslutet. Denna myndighet skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning därtill ej uppen- barligen saknas, och införskaffa den ytterligare utredning som kan vara erforderlig. Myndigheten skall därefter med eget utlåtande insända samtliga handlingar i målet till kammarrätten.

Besvär över kommunal myndighets beslut skola inges till kammarrätten. Ha besvär i mål som sägs i 2 å andra stycket ställts till Konungen och inom föreskriven besvärstid ingivits till statsdepartement, skola de anses fullföljda inom rätt tid hos kammarrätten.

Kammarrätts organisation m.m.

5 å.

I kammarrätt finnas president, lagmän samt kammarrättsråd. De äro lagfarna och utnämnas av Konungen.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ledamot i kammarrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

Ledamot i kammarrätt skall vara svensk medborgare och ha fyllt tjugu- fem år. Han skall ha avlagt domared eller försäkran enligt vad som sägs i 4 kap. 11 å rättegångsbalken. I fråga om jäv mot honom gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

Ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd, får ej utöva sin be- fattning.

6 å. Kammarrätt är delad i avdelningar. Avdelning skall bestå av presidenten

eller en lagman såsom ordförande samt fem kammarrättsråd, av dem en vice ordförande. Dock äger Konungen förordna, att i kammarrätt skall in- rättas en eller flera särskilda avdelningar, bestående av ett kammarrättsråd såsom ordförande samt två eller tre andra kammarrättsråd.

Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av vissa mål gäller vad därom är föreskrivet.

Vid kammarrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten på bestämda tider.

7 å.

Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Flera än fyra får ej sitta i rätten. Om domförhet vid behandling av vissa mål gäller dock vad därom är föreskrivet.

Konungen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av tjänsteman vid denna.

8 å. Kammarrätt sammanträder på den ort, där den har sitt säte. Domstolen kan dock sammanträda på annan ort för muntlig handläggning och syn samt i annat fall när det av särskilda skäl finnes erforderligt.

Om förfarandet i kammarrätt m. m. 9 å.

Besvärsskrift och annan inlaga till kammarrätt skall innehålla fullständig uppgift om partens namn, yrke och postadress.

Besvärsskrift skall vidare vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud samt innehålla uppgift om:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. den ändring i beslutet, som yrkas; samt

3. de skäl, som åberopas till stöd för ändringsyrkandet. Klaganden skall i besvärsskriften uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvären.

Uppfyller besvärsskriften ej föreskrifterna i detta lagrum eller är den eljest ofullständig, skall klaganden föreläggas att avhjälpa bristen. Kan av skriften icke utläsas vad klaganden yrkar och avhjälpes ej sådan brist, skall besvärstalan avvisas.

10 å.

Förfarandet i mål som prövas av kammarrätt är skriftligt i den mån ej annat följer av vad som stadgas nedan.

Kan det antagas, att parts eller annans personliga närvaro i avsevärd män kan gagna utredningen i målet, äger kammarrätten förordna om muntlig handläggning. Sådan handläggning får begränsas till den eller de frågor, be- träffande vilka utredningen anses bristfällig. Har enskild part begärt munt- lig handläggning, skall sådan hållas, om det med hänsyn till målets art, pro— cessföremålets värde eller övriga förekommande omständigheter finnes kun- na vara av vikt för parten.

Parterna skola kallas till muntlig handläggning. Enskild part kan före- läggas att inställa sig personligen vid äventyr att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

Vad i 5 kap. rättegångsbalken stadgas om offentlighet och ordning äger motsvarande tillämpning vid handläggning som avses i andra stycket. Kammarrätten äger dock förordna om handläggning inom stängda dörrar utöver vad som följer av 1 å nyssnämnda kapitel, där det fordras av hänsyn till enskildas behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd.

11 å.

Kammarrätt har att verka för att utredningen blir så fullständig som fordras med hänsyn till målets beskaffenhet.

Beträffande bevisning lända, om ej annat är föreskrivet, bestämmelserna i 35 kap. 1 och 2 åå, 3 å andra stycket, 4—7 åå och 10—12 åå, i 36 kap. 1—18 åå, 20—23 åå, 24 å första och tredje styckena och 25 å första och tredje styckena, i 38 kap. 1—5 åå och 7 och 8 åå, i 39 kap. 1, 4 och 5 åå samt i 40 kap. 1—4 åå, 5 å andra och tredje styckena, 6 och 7 åå, 9—16 åå, 17 å första stycket och 18—20 åå rättegångsbalken till efterrättelse i till- lämpliga delar.

Är i lag eller författning särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet, får kammarrätten icke höra någon mot hans vilja om annat än det, varom han enligt föreskriften är uppgiftsskyldig.

Ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han höres på enskild parts begäran, utges av parten och eljest utgå av allmänna medel. När särskilda skäl äro därtill, kan kammarrätten förordna, att ersättning till vittne, som höres på enskild parts begäran, skall utgå av allmänna medel.

12 å.

Beträffande förfarandet i övrigt lända bestämmelserna i 9 kap. 5, 6, 8 och 9 åå, i 12 kap. 1 å första stycket, 2 å, 3 å första stycket, 4 och 5 åå, 6 å andra stycket och 8—24 åå, i 17 kap. 15 å, i 32 kap. lå, 3—6 åå och 8 å, i 33 kap. 3—12 åå, 14—22 åå, 23 å första stycket och 25—27 åå samt i

52 kap. 7 å första och andra styckena, 8 och 9 åå och 12 å rättegångsbalken till efterrättelse i tillämpliga delar.

Kammarrätten äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verkställighet av det beslut, mot vilket talan föres, och även eljest förordna för tiden intill dess domstolen avgjort målet.

För delgivning kan kammarrätten begära biträde av polismyndighet.

13 å. Om omröstning i kammarrätt gäller i tillämpliga delar vad som är före— skrivet i 16 och 29 kap. rättegångsbalken angående omröstning i överrätt. Skiljaktig mening antecknas i protokoll eller fogas vid kammarrättens utslag.

14 å.

Kammarrätten avgör saken genom utslag. Annat kammarrättens avgö— rande träffas genom beslut. Beslut, varigenom kammarrätten annorledes än genom utslag skiljer saken från sig, samt domstolens beslut i fråga som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

Utslag och slutliga beslut skola grundas på vad handlingarna innehålla och vad i övrigt förekommit samt innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundats.

15 å.

Angår mål väsentligen tvist mellan enskilda parter, kan kammarrätten ålägga part att helt eller delvis ersätta motparts kostnad. Bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken lända därvid till efterrättelse i tillämpliga delar.

Har enskild part inställt sig vid sammanträde för måls handläggning muntligen på annan ort än den där han har sitt hemvist och avser målet ej väsentligen tvist som sägs i första stycket, kan kammarrätten tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan. Gottgörelsen skall bestämmas enligt de grunder, som särskilt stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittne.

Om klagan över kammarrätts utslag eller beslut m. m. 16 å.

Talan mot kammarrätts utslag eller beslut föres genom besvär hos Ko— nungen med de undantag som stadgas nedan i denna lag och i 167 och 182 åå taxeringsförordningen.

Mot beslut, som ej är slutligt, får talan endast föras, om kammarrätten därigenom

1) ogillat invändning om jäv mot domare i kammarrätten eller invänd- ning om att hinder föreligger för talans prövning;

2) avvisat ombud eller biträde; 3) förordnat rörande saken i avbidan på utslag eller slutligt beslut; 4) förelagt annan än part att förete skriftligt bevis eller att tillhanda- hålla föremål för syn eller besiktning;

5) utlåtit sig om ansvar för förseelsc under förfarandet eller angående utdömande av vite eller tillämpning av annan påföljd av ekonomisk natur eller påföljd, som innefattar frihetsberövande;

69 utlåtit sig angående undersöknings- eller säkringsmedel; eller 7) utlåtit sig angående ersättning av allmänna medel till annan än part. Mot kammarrätts beslut, varigenom mål återförvisats till myndighet, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.

Talan får ej föras mot kammarrätts beslut i fall, som avses i 2 å tredje stycket.

17 å.

Besvär över kammarrätts utslag eller beslut skola inges till kammarrätten, om ej annat är särskilt föreskrivet. Beträffande tid för anförande av besvär gäller även i fråga om kammarrätts utslag eller beslut vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Om meddelande av tillstånd till prövning av talan hos Konungen stadgas i lagen om regeringsrätten. Kunna besvär över kammarrättens utslag eller beslut prövas av regeringsrätten endast om prövningstillstånd meddelats, skall kammarrätten i samband med underrättelse om besvärs anförande ge besked därom. Därvid skall anges på vilka grunder sådant tillstånd kan meddelas.

Anser part, att besked, som kammarrätten meddelat enligt andra stycket, är oriktigt, kan han begära prövning av frågan i samband med besvär över utslaget eller beslutet.

18 å. Närmare bestämmelser om kammarrätts organisation och verksamhet m. m. meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft ——————— . Beträffande talan mot utslag eller beslut, som meddelats tidigare, gälla äldre bestämmelser.

Genom lagen upphävas stadgan den 1 december 1959 (nr 545) för kam— marrätten, kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. och vad som eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande mot bestämmelserna i_ lagen.

(Nuvarande lydelse) å 18.

Konungens rätt att pröva och av- göra besvär, som jämlikt författ- ningarna må hos Konungen fullföl- jas i statsdepartementen, skall i den omfattning, som bestämmes i sär- skild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt enligt den i 87 å 1 mom. stadgade ordning, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat civil beställ- ning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareäm- beten må nyttjas.

Närmare bestämmelser om rege- ringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i omförmälda lag.

3) Förslag till ändrad lydelse av 18 & regeringsformen

(Föreslagen lydelse) å 18.

Konungens rätt att pröva och av- göra besvär, som jämlikt författ- ningarna må hos Konungen fullföl- jas i statsdepartementen, skall i den omfattning, som bestämmes i sär- skild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt enligt den i 87 å 1 mom. stadgade ordning, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, vilka fullgjort vad författ- ningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt förvaltat civil beställning och däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och red- lighet. De kallas regeringsråd och ut— göra Konungens regeringsrätt.

Närmare bestämmelser om rege- ringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i omförmälda lag.

Övergångsstadgande

Finnes, när å 18 i dess nya lydelse träder i kraft, i regeringsrätten leda- mot, som ej fullgjort vad författ- ningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, skall i fråga om honom å 18 i dess äldre lydelse alltjämt äga tillämpning.

4) Förslag till ändrad lydelse av 25 & regeringsformen

(Nuvarande lydelse) å 25.

Till föredragning och avgörande i regeringsrätten skola ärendena be— redas i det departement, vartill de, enligt den i 5 å omförmälda fördel- ning, höra.

(Föreslagen lydelse) å 25. Till föredragning och avgörande i regeringsrätten skola ärendena be- redas i domstolens kansli.

5) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 g 1 mom. och 13 5 7 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 7 å 1 mom. och 13 5 7 mom. lagen den 13 110- vember 1936 om domkapitel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

75.

1 mom. Över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel må anföras besvär, vilka, ställda till Konungen, skola inom tre veckor från den dag, då valet avslutades, ingivas till dom- kapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar samt ef- ter infordrande av valsedlar och öv— riga valhandlingar, i den mån de ej äro för domkapitlet tillgängliga, har att med eget yttrande till Konungen insända besvären jämte de förkla- ringar, som inkommit, ävensom pro- tokoll, valsedlar och övriga handling- ar rörande valet. Om besvär över val, som förrättats av teologisk fakultet, gälle dock vad särskilt är stadgat.

1 mom. Talan mot val av ledamö- ter och suppleanter i domkapitel fö- res genom besvär hos kammarrätten. Besvären skola inom tre veckor från den dag, då valet avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtan- de av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro tillgängliga för domkapit- let, har att med eget yttrande till kammarrätten insända besvären jämte de förklaringar, som inkom— mit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet. Om besvär över val, som förrättats av teologisk fakultet, gälla dock sär— skilda bestämmelser.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

13 få.

7 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom

1 Senaste lydelse se SFS 1957: 578.

7 mom. Mot domkapitels beslut enligt 2—5 mom. föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) besvär, vilka skola ingivas till och beslut stadgas i lagen om rikets ecklesiastikdepartementet. kammarrätter.

Beslut som ———————— annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

6) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 32 & lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen

Härigenom förordnas, att 32 5 lagen den 26 november 1920 om val till riks- dagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 32 ä. 1. Förslag om ————————— olika valdistrikt. Utan föregående ————————— eller stadsfullmäktige. Beslut angående ————————— skall angivas. 2. Över beslut, som i 1 mom. av- 2. Mot Konungens befallningsha— ses, må besvär anföras iden ordning, vandes beslut enligt 1 mom. föres som är bestämd för överklagande av talan genom besvär hos Konungen. Konungens befallningshavandes ut- slag i mål, vilka bedömas efter för- ordningarna om kommunalstyrelse.

Denna lag träder i kraft den —— -—— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1963: 127.

7) Förslag till Lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 76 5 1 mom., 77 och 78 åå kommunallagen den 18 december 1953 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

76 5.

1 mom. Över beslut av fullmäk- tige äger, där ej annat är särskilt fö- reskrivet, medlem av kommunen an- föra besvär hos länsstyrelsen. Sådan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der deras befogenhet, som fattat be- slutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å kommunens an- slagstavla. Besvären skola vara åt— följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

1 mom. Över beslut av fullmäktige äger, där ej annat är särskilt före— skrivet, medlem av kommunen an- föra besvär hos kammarrätten. Så- dan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes över- skrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till kammarrätten inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å kommunens an- slagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Över beslut, som skall understäl— las länsstyrelsens prövning, må kla— gan som nyss sagts icke föras, veder- börande obetaget att framställa er— inringar mot beslutet i ärendet an— gående fastställelse därav.

(Nuvarande lydelse)

39 (Föreslagen lydelse)

77 å.

Hava besvär anförts hos länssty- relsen, äger länsstyrelsen, om skäl därtill äro, förbjuda överklagade be- slutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag el- ler författning eller eljest vila på orättvis grund, då länsstyrelsen må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

Hava besvär anförts hos kammar- rätt, äger kammarrätten, om skäl äro därtill, förbjuda överklagade be- slutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla— gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt- vis grund, då kammarrätten må för— ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

78 5.

] länsstyrelsens utslag mä, där ic- ke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.

Denna lag träder i kraft den — ——

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lag-s ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

8) Förslag till Lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50)

Härigenom förordnas, att 80 5 1 mom., 81 och 82 Så kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

80 5.

1 mom. Över beslut av stadsfull- mäktige äger, där ej annat är sär- skilt föreskrivet, medlem av kom- munen anföra besvär hos överståt- hållarämbetet.

1 mom. Över beslut av stadsfull- mäktige äger, där ej annat är sär- skilt föreskrivet, medlem av kom— munen anföra besvär hos kammar- rätten.

Sådan klagan ———————— orättvis grund. Besvären skola hava inkommit till överståthållarämbetet inom tre vec- kor från den dag, då verkställd juste- ring av det över beslutet förda proto- kollet tillkännagivits å kommunens anslagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till— kännagivande.

Besvären skola hava inkommit till kammarrätten inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å konununens an- slagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Över beslut, som skall understäl- las överståthällarämbetets prövning, må klagan som nyss sagts icke föras, vederbörande obetaget att framställa erinringar mot beslutet i ärendet an- gående fastställelse därav.

81 5.

Hava besvär anförts hos överståt- hållarämbetet, äger ämbetet, om skäl därtill äro, förbjuda överklagade be- slutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt

Hava besvär anförts hos kammar- rätten, äger denna, om skäl äro där- till, förbjuda överklagade beslutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla— gandens enskilda rätt blivit kränkt

(Nuvarande lydelse)

genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står be- slutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt— vis grund, då överståthållarämbetet må förordna om upphävande av be- slutet i dess helhet.

(Föreslagen lydelse)

genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står be- slutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt- vis grund, då kammarrätten må för- ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

82 5.

I överståthållarämbetets utslag mä, där icke för vissa frågor annor— lunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — —

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

9) Förslag till Lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, dels att 78 5 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas två nya paragrafer, betecknade 79 å och 80 5, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

78 5.

1 mom. Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommu- nen anföra besvär hos Konungen. Sådan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der landstingets befogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären, ställda till Konungen, skola hava inkommit till länsstyrel- sen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkänna- givits å landstingskommunens an- slagstavla. Besvären skola vara åt— följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Över landstings _______

1 mom. Över beslut av landsting äger, där ej annat är särskilt före— skrivet, medlem av landstingskom- munen anföra besvär hos kammar- rätten. Sådan klagan må grundas en- dast därå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der landstingets befogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till kammarrätten inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommu- nens anslagstavla. Besvären skola vara åtfölj då av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justering- ens tillkännagivande. ej klagas.

79 &.

Hava besvär anförts hos kammar— rätt, äger kammarrätten, om skäl äro därtill, förbjuda överklagade beslu- tets verkställighet.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt- vis grund, då kammarrätten mä för- ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

80 5. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

10) Förslag till Lag om ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas, att 89 5 1 mom., 90 och 91 åå lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

89 5.

1 mom. Över beslut av kyrkofull- mäktige eller kyrkostämma må, där ej annat är särskilt föreskrivet, be- svär anföras hos länsstyrelsen. Så- dan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der deras befogenhet, som fattat be- slutet, eller

kränker klaganden-s enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å församlingens an- slagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Länsstyrelsen skall inhämta dom- kapitlets yttrande över besvären, så- vida det icke är uppenbart, att sådan åtgärd är obehövlig.

1 mom. Över beslut av kyrkofull- mäktige eller kyrkostämma må, där ej annat är särskilt föreskrivet, be— svär anföras hos kammarrätten. Så- dan klagan må grundas endast dårå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri— der deras befogenhet, som fattat be- slutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till kammarrätten inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å församlingens an- slagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.

Kammarrätten skall inhämta dom- kapitlets yttrande över besvären, så- vida det icke är uppenbart, att sådan åtgärd är obehövlig.

Över beslut, som skall understäl- las länsstyrelsens prövning, mä kla- gan som nyss sagts icke föras, veder- börande obetaget att framställa erin-

Hava besvär anförts hos länssty- relsen, åger länsstyrelsen, om skäl därtill äro, förbjuda överklagade be- slutets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den som klagat, men står beslu- tet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt— vis grund, då länsstyrelsen må för- ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

90 &.

ringar mot beslutet i ärendet angå- ende fastställelse därav.

Hava besvär anförts hos kammar- rätt, äger kammarrätten, om skäl äro därtill, förbjuda Överklagade beslu- tets verkställighet.

Grundas besvären därpå, att kla- gandens enskilda rätt blivit kränkt genom beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till för- män för den som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan så är, att det finnes strida mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orätt- vis grund, då kammarrätten må för- ordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

91 5.

I länsstyrelsens utslag må, där ic- ke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.

Denna lag träder i kraft den — —

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

11) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder

Härigenom förordnas, att 2, 20 och 25—27 åå lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25.

Vägnämnd har _______ sätt tillgodoses. I sådant ———————— på vägnämnden.

Vägnämnd äger jämväl i övrigt framställa förslag i frågor rörande vägvåsendet och vägtrafiken inom nämndens område samt må hos Ko- nungen anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och vatten- byggnadsstyrelsen eller länsstyrel— sen.

Vägnämnd äger jämväl i övrigt framställa förslag i frågor rörande vägvåsendet och vägtrafiken inom nämndens område samt må anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen el- ler länsstyrelsen.

20 g.

Länsvägnämnd har ______ Länsvägnämnd har ______

Länsvägnämnden må hos Konung- en anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

— — ändamålsenligavste lösningen. —— —— på nämnden.

Länsvägnämnden må anföra be- svär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbygguadsstyrelsen el- ler länsstyrelsen.

25 5.

Menar någon, att val, som förrät— tats av ombud, Vägnämnd eller läns- vägnämnd, eller annat beslut, som meddelats av Vägnämnd eller läns- vägnämnd, icke tillkommit i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författning, äge han däröver anföra besvär.

Menar någon, att val, som förrät- tats av ombud, Vägnämnd eller läns- vägnåmnd, eller annat beslut, som meddelats av Vägnämnd eller läns- vågnämnd, icke tillkommit i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författning, äger han anföra besvär däröver hos kammarrätten.

Besvären skola, jämte protokoll rörande valet eller beslutet samt i förekommande fall bevis om dagen då justering av protokollet ägde rum, ingivas till länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade, vid besvär över val av ledamot eller suppleant i väg- nämnd, från det valet skedde och el- jest från den dag, då protokollet rö- rande valet eller beslutet justerades.

Besvären skola, jämte protokoll rörande valet eller beslutet samt i förekommande fall bevis om dagen då justering av protokollet ägde rum, ingivas till kammarrätten inom tret- tio dagar, räknade, vid besvär över val av ledamot eller suppleant i väg- nämnd, från det valet skedde och eljest från den dag, då protokollet rörande valet eller beslutet justera- des.

26 5.

Utan hinder av förd klagan skall val eller beslut lända till efterrättel- se, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Utan hinder av förd klagan skall val eller beslut lända till efterrättel- se, där ej kammarrätten förordnar annorlunda.

27 &.

Över länsstyrelsens beslut mä kla- gan hos Konungen föras i den ord— ning, som är bestämd för överkla— gande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den _ — ——

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

12) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 47 5 lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar

Härigenom förordnas, att 47 5 lagen den 18 april 1952 om häradsallmän- ningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

47 ä.

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar— eller allmän- ningsstämma icke tillkommit i behö- rig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot regle- mentet, må han hos länsstyrelsen fö- ra talan mot beslutet genom besvär, vilka jämte beslutet skola hava in- kommit inom en månad efter beslu- tets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan fö- res mot beslutet, skall det gå i verk- ställighet, där ej länsstyrelsen annor- lunda förordnar.

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar- eller allmän- ningsstämma icke tillkommit i behö- rig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot regle- mentet, må han hos länsstyrelsen fö- ra talan mot beslutet genom besvär, Vilka jämte beslutet skola hava in- kommit inom en månad efter beslu- tets dag. Försummas det, är rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, skall det gå i verkstäl— lighet, där ej besvärsmyndigheten förordnar annorlunda.

Utslag varigenom ———————— ej klagat. 2 mom. Mot beslut som länsstyrel- se meddelat enligt denna lag må ta- lan föras hos Konungen genom be- svär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden er- höll del av beslutet.

2 mom. Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat enligt 1 mom. eller 8, 13, 17, 37 eller 38 &, föres ge— nom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

13) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 46 & lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas, att 46 5 lagen den 18 april 1952 om allmännings- skogar i Norrland och Dalarna skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 5.

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar- eller allmän- ningsstämma icke tillkommit i behö- rig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot regle- mentet, må han hos länsstyrelsen fö- ra talan mot beslutet genom besvär, vilka jämte beslutet skola hava in- kommit inom en månad efter beslu— tets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan fö— res mot beslutet, skall det gå i verk- ställighet, där ej länsstyrelsen annor- lunda förordnar.

Utslag varigenom _______ 2 mom. Mot beslut som länsstyrel- se meddelat enligt denna lag mä ta- lan föras hos Konungen genom be- svär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden er- höll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den — —— ——

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar- eller allmän- ningsstämma icke tillkommit i behö- rig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot regle— mentet, må han hos länsstyrelsen fö- ra talan mot beslutet genom besvär, vilka jämte beslutet skola hava in- kommit inom en månad efter beslu- tets dag. Försummas det, är rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, skall det gå i verkstäl- lighet, där ej besvärsmyndigheten förordnar annorlunda.

—— ej klagat.

2 mom. Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat enligt 1 mom. eller 7 a, 12, 16, 36 eller 37 ä', föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

14) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 20 5 lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund

Härigenom förordnas, att 20 5 lagen den 31 maj 1957 om kommunalför- bund skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 5.

Vad i 74 å fjärde stycket, 75 & tredje och fjärde styckena samt 76— 78 55 kommunallagen år stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbund. Ingår landstingskommun i förbundet, skall dock i fråga om besvär och besvärs- nämnd vad i 78 å' landstingslagen sägs äga motsvarande tillämpning. Besvärsrätt tillkommer såväl till för- bundet ansluten kommun som med- lem av sådan kommun.

Denna lag träder i kraft den —— —-

Vad i 74 & fjärde stycket, 75 å tredje och fjärde styckena samt 76— 78 55 kommunallagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalförbund. Be- svärsrätt tillkommer såväl till för- bundet ansluten kommun som med— lem av sådan kommun.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

15) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 21 5 lagen den 3 december 1965 (nr 596) om kom- munala sammanläggningsdelegerade

Härigenom förordnas, att 21 5 lagen den 3 december 1965 om kommunala sammanläggningsdelegerade skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an— gives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 21 å.

Bestämmelserna i ————————— eller kommitté.

Talan mot länsstyrelsens beslut Om talan mot kammarrätts utslag föres i den ordning som anges i 78 5 och beslut stadgas i lagen om rikets kommunallagen. kammarrätter.

Rätt till ————————— av indelningsändringen.

Denna lag träder i kraft den —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

16) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 10 juli 1947 med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation skall närmast efter 29 & införas en ny paragraf, betecknad 29 a 5, av nedan angiven lydelse.

29 a å.

Talan mot lantbruksstyrelsens beslut enligt 28 5 första stycket eller 29 5 eller i sådan i 28 5 andra stycket angiven fråga, som omfattas av målupp— räkningcn i 2 & andra stycket lagen den (nr ) om rikets kammarrätter, föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat lantbruksstyrelsens beslut enligt 28 5 andra stycket föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _— —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

17) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 12 5 lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmanna- skapet för polisväsendet m. m.

Härigenom förordnas, att 12 5 lagen den 29 maj 1964 med vissa bestäm- melser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis- väsendet m. ni. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

12 5.

Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 5, medde- lat enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos Konungen.

Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förord- nas.

Denna lag träder i kraft den —— ——

Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 &, medde- lat enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som sägs i förs- ta eller andra stycket och som ej av- ser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd kla- gan, om ej annat förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

18) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 5 & lagen den 11 december 1964 (nr 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet

Härigenom förordnas, att 5 5 lagen den 11 december 1964 om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

55.

Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i 1 & medde- lat enligt denna lag, må staden an- föra besvär hos Konungen.

Beslut, som sägs i första stycket, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förord- nas.

Denna lag träder i kraft den — —

Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i 1 5 medde- lat enligt denna lag, må staden an- föra besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som sägs i förs— ta eller andra stycket, länder till ef- terrättelse utan hinder av förd kla- gan, om ej annat förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

19) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 13 augusti 1964 (nr 560) med tillämp-

ningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m.m.

Härigenom förordnas, att 13 & kungörelsen den 13 augusti 1964 med till— lämpningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestäm- melser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis- väsendet m. ni. skall upphöra att gälla och att överskriften omedelbart fram- för samma paragraf skall utgå ur nämnda kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

20) Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 1 & kungörelsen den 2 september 1966 (nr 504) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 27 maj 1966 (nr 241) med vissa be- stämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för upp- bördsväsendct m.m. i vissa städer

Härigenom förordnas, att 1 & kungörelsen den 2 september 1966 med tillämpningsföreskrifter till lagen den 27 maj 1966 (nr 241) med vissa be- stämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m.m. i vissa städer skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

I fråga om förhållanden som reg- leras i lagen med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbörds— väsendet m.m. i vissa städer äga 1—6 55, 8 5, 10 å andra stycket och 11—13 55 kungörelsen den 13 au- gusti 1964 (nr 560) med tillämp- ningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964( nr 322) med vissa bestäm— melser i anledning av statens över- tagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m.m. motsvarande tillämpning.

I fråga om förhållanden som reg- leras i lagen med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbörds- väsendet m.m. i vissa städer äga 1—6 55, 8 5, 10 å andra stycket samt 11 och 12 55 kungörelsen den 13 au- gusti 1964 (nr 560) med tillämp- ningsföreskrifter till lagen den 29 maj 1964 (nr 322) med vissa bestäm- melser i anledning av statens över- tagande av huvudmannaskapet för polisväsendet tillämpning.

m. m. motsvarande

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

21) Förslag till Lag om ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, dels att 58—60 55 lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 61 52, av nedan an-

given lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

58 5.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 5, 52 5 andra eller tredje stycket eller 54 5, må besvär anföras hos kam- marrätten. Talan må dock ej fullföl— jas hos kammarrätten allenast be- träffande ränta eller rättegångskost- nad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 5, förevarit hos två eller flera länsstyrelser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddela- de utslaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller be- slut som dessförinnan meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhet.

Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går be-

* Senaste lydelse av 58 5 se SFS 1964: 66.

Mat länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 5, 52 å andra eller tredje stycket eller 54 5, föres talan, där ej annat sägs nedan, genom besvär hos den kam- marrätt, till vars domkrets länet hör. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångs- kostnad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 &, förevarit hos två eller flera länsstyrelser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddela- de utslaget, må i samband därmed hos samma kammarrätt föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan meddelats i målet. Så- dant utslag eller beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet. Har i fall som här avses talan tidi— gare förts hos annan kammarrätt, skola besvären anföras hos den kam- marrätten.

* Tidigare gällande 61 & upphävd genom SFS 1964: 66.

(Nuvarande lydelse)

slutet härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)

59 &.

Besvär, varom sägs i 58 &, skola ställas till kammarrätten samt ingi- vas eller insändas till den länssty- relse, som meddelat det överklagade utslaget eller beslutet.

Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inom viss tid till länsstyrelsen in- komma med skriftlig förklaring.

Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända, har länsstyrelsen att jämte eget utlåtande översända handling- arna i målet till kammarrätten.

Kammarrätt äger förordna, att domstolen vid handläggning av mål enligt denna lag skall hava sär- skild sammansättning. Domstolen skall i sådant fall bestå av tre lagfar— na ledamöter, av vilka en för ordet, samt två särskilda ledamöter med speciell insikt i sociala frågor; dock må utevaro av en av de särskilda le- damöterna ej hindra måls avgörande, om tre av ledamöterna äro ense om slutet.

Särskild ledamot förordnas av Ko- nungen för fyra år i sänder. För en- var sådan ledamot förordnar Ko- nungen för samma tid ersättare.

60 5.

I fråga om delgivning av kammar- rättens utslag skall vad i 57 5 är stadgat äga motsvarande tillämp- ning.

Över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den — —— -—

I fråga om delgivning av kammar- rätts utslag och beslut skall vad i 57 5 är stadgat äga motsvarande till— lämpning.

Om talan mot kammarätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

61 5.

Har länsstyrelse eller kammarrätt förordnat, att socialhjälp skall med- delas, går beslutet härom i verkstäl- lighet utan hinder av förd klagan.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

m__ _. .

22) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 83—87 55 barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 83—87 55 barnavårdslagen den 29 april 19601 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

83 &.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende angå- ende skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad för omhändertagen eller be- träffande enskilds bidrag till omhän- dertaget barns vård må besvär anfö- ras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade ut- slaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet.

85 &. Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länssty- relsen.

Mot länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende enligt denna lag samt mot socialstyrelsens beslut enligt lagen i annat fall än som avses i 57 5 första eller tredje stycket eller 58 5 föres talan, där ej annat sägs nedan, genom besvär hos den kammarrätt, inom vars dom- krets beslutsmyndigheten ligger. Ta- lan må dock ej fullföljas endast be— träffande ränta eller rättegångskost- nad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade ut- slaget, må i samband därmed hos samma kammarrätt föras talan även mot utslag eller beslut som dessför- innan meddelats i målet. Sådant ut- slag eller beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet. Har i fall som här avses talan tidigare förts hos annan kammarrätt, skola besvä- ren anföras hos den kammarrätten.

84 5. Vid kammarrätts handläggning av mål enligt denna lag skola deltaga tre lagfarna ledamöter, av vilka en

(Nuvarande lydelse)

Länsstyrelsen skall skyndsamt in- fordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga hand- lingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas av Konungen, till so- cialdepartementet.

86 å .

I fråga om delgivning av kammar- rättens utslag skall vad som är stad- gat i 82 & äga motsvarande tillämp- ning.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

84 5.

I länsstyrelses beslut i andra frå— gor rörande tillämpningen av denna lag än som angivas i 83 & må ändring sökas hos Konungen genom besvär.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4——9 kap. länder till efterrät- telse utan hinder av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)

för ordet, samt två särskilda ledamö- ter med speciell insikt i sociala frå- gor; dock må utevaro av en av de särskilda ledamöterna ej hindra måls avgörande, om tre av ledamö- terna äro ense om slutet.

Särskild ledamot förordnas av Ko- nungen för fyra år i sänder. För en- var sådan ledamot förordnar Ko- nungen för samma tid ersättare.

Bestämmelserna i första stycket äga endast i fall, där kammarrätten förordnar därom, tillämpning på mål angående skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kom- muns kostnad för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget barns värd.

85 5.

I fråga om delgivning av kammar- rätts utslag och beslut skall vad som är stadgat i 82 & äga motsvarande tillämpning.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

86 &.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—9 kap., av socialstyrelsen enligt 62 eller 64 ä' meddelat beslut samt kammarrätts motsvarande ut- slag eller beslut lända till efterrättel- se utan hinder av förd klagan.

87 5.

I beslut av socialstyrelsen må änd- ring sökas hos Konungen genom be— svär, vilka skola ingivas till socialde- partementet.

Av socialstyrelsen enligt 58, 62 el- ler 64 & meddelat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd kla- gan.

Denna lag träder i kraft den _—

Mot beslut av socialstyrelsen en- ligt 57 5 första eller tredje stycket el- ler 58 5 föres talan genom besvär hos Konungen.

Av socialstyrelsen enligt 58 5 med— delat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

23) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 & föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 10 & föräldrabalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP. 10 &.

Över barnavårdsnämnds _ —— —

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär.

Barnavårdsnämndens eller läns- styrelsens beslut länder, utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.

Denna lag träder i kraft den — — ——

_____ hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelses beslut fö— res genom besvär hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Barnavårdsnämnds, länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag länder, utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1954: 356.

24) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 12 och 16 55 lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag

Härigenom förordnas, att 12 och 16 55 lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 5. Har någon genom oriktiga uppgif— Har någon genom oriktiga uppgif- » ter eller annorledes förorsakat att ter eller annorledes förorsakat att ] allmänt barnbidrag för visst barn allmänt barnbidrag för visst barn

obehörigen utgått eller har någon obehörigen utgått eller har någon eljest obehörigen eller med för högt eljest obehörigen eller med för belopp uppburit sådant bidrag och högt belopp uppburit sådant bidrag har han skäligen bort inse detta, och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt mycket utbetalats, där ej länsstyrel- fall socialstyrelsen finner anledning sen finner anledning att helt eller att helt eller delvis eftergiva sådan delvis eftergiva återbetalningsskyl-

! återbetalningsskyldighet. dighet. ! Har återbetalningsskyldighet ———————— skäligt belopp. 16 5. Är någon missnöjd med länssty- Talan mot länsstyrelses beslut i relses beslut i ärende angående all- ärende angående allmänt barnbidrag mänt barnbidrag, må han däröver föres genom besvär hos kammarrät- anföra besvär hos socialstyrelsen. ten. Över socialstyrelsens utslag må Om talan mot kammarrätts utslag klagan ej föras. och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag länder utan hin- der av förd klagan till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse av 12 5 se SFS 1964:145 och av 16 5 se SFS 1954: 360.

25) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 34 & familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99)

Härigenom förordnas, att 34 5 familjebidragsförordningen den 29 mars 19461 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

34 5.

Över länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av denna förordning må klagan föras hos kammarrätten genom besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som meddelat be- slutet; och åligger det länsstyrelsen att jämte eget yttrande insända be- svären till kammarrätten. Länssty— relses beslut skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda be— svär.

Mot kammarrättens beslut må ta- lan icke föras.

Talan mot länsstyrelses beslut rö— rande tillämpningen av denna för- ordning föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag skall gå i verkstäl- lighet utan hinder av däröver anför- da besvär.

Denna förordning träder i kraft den — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1963: 112.

26) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 22 5 lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott

Härigenom förordnas, att 22 5 lagen den 21 maj 1964 om bidragsförskott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 22 5. Talan mot —————— hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut föres ta- Mot länsstyrelses beslut i fråga, lan genom besvär hos Konungen. som avses i 20 eller 21 5, föres talan

genom besvär hos Konungen.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut i ärende enligt denna lag föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

27) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 150 & byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 150 5 byggnadslagen den 30 juni 19471 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 150 5.

Mat länsstyrelses beslut i ärende om medgivande enligt 39 5 eller om tillstånd enligt 86 5 eller i motsva- rande ärende enligt 106 eller 122 5 föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Länsstyrelses beslut ———————— hos Konungen. Talan mot ———————— ämbetsverks beslut. Har länsstyrelse ————————— utan bifall.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1959: 611.

28) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 54 & skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 54 5 skollagen den 6 juni 19621 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

54 5.

Över beslut av länsskolnämnd och skolöverstyrelsen må besvär anföras hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot beslut, som länsskol- nämnd enligt denna lag eller i övrigt gällande bestämmelser meddelat rö- rande befrielse från skolgång för skolpliktigt barn, som åtnjuter en- skild undervisning, skolpliktigt barns deltagande i undervisning i specialskola eller specialklass, åläg- gande av skolgång i grundskolan el— ler annan obligatorisk skola för skol- pliktigt barn, som erhåller undervis- ning vid skola av annat slag, hämt- ning av skolpliktigt barn med biträ- de av polismyndighet, föreläggande vid vite eller utdömande av vite, fö- res genom besvär hos kammarrät— ten. I samma ordning föres talan mot beslut, som avses i 51 å andra stycket denna lag.

Mot annat länsskolnämnds eller skolöverstyrelsens beslut enligt den- na lag föres talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 341.

29) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 5 lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter

Härigenom förordnas, att 7 5 lagen den 15 juni 1939 om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

75.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må föras hos Konungen i vederbö- rande statsdepartement i den ord- ning, som för överklagande av för- valtande myndigheters och ämbets- verks beslut är bestämd. Länsstyrel- ses beslut skall dock utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förord- nat.

Denna lag träder i kraft den — _ _

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 5 5 om fällande till vite föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Länsstyrelses beslut som avses i andra stycket skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

l l 4 1

1 W

30) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 83 & civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 83 & civilförsvarslagen den 22 april 1960 skall

(Nuvarande lydelse)

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

83 5.

Över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Beslut, som enligt denna lag med- delats av länsstyrelse eller civilför— svarsstyrelsen, må överklagas hos Konungen.

Över civilförsvarschefs eller polis— myndighets beslut i ärende, som av- ses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut om kost- nadsfördelning enligt 49, 54 eller 55 5, om uttagande av egendom en- ligt 76 5, om handräckning enligt 77 eller 78 5 eller om föreläggande av vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 5 samt mot be- slut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade" bestämmelser i särskilt fall medde- lat om föreläggande, föreskrift, till- stånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller under- håll av enskilt skyddsrum, dock ej beslut enligt 31 5, föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot länsstyrel- ses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen. I samma ord- ning föres talan mot civilförsvars- styrelsens beslut enligt lagen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Talan må ________ eller 58 å . Under högsta ________

Denna lag träder i kraft den _ _ _

till efterrättelse.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

31) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 5 & kungörelsen den 26 mars 1965 (nr 59) om ersättning till polisman för skada på egendom

Härigenom förordnas, att 5 5 kungörelsen den 26 mars 1965 om ersätt- ning till polisman för skada på egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 5 5.

Mat rikspolisstyrelsens beslut fö- res talan genom besvär hos kammar- rätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Ersättning skall betalas ut utan Ersättning skall betalas ut utan hinder av att besvär anförts över hinder av anförda besvär. rikspolisstyrelsens beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

32) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 32 & epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)

Härigenom förordnas, att 32 5 epidemilagen den 19 juni 19191 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 &.

Mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt denna lag tillkom- mer hälsovårdsnämnd eller länssty- relse att meddela eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav för- närmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär, över hälsovårds- nämnds beslut hos länsstyrelsen och över länsstyrelses beslut hos Ko— nungen.

Hälsovårdsnämnds beslut jämlikt 3 5, 4 5 och 10 5 1 mom. går utan hinder av klagan genast i verkstäl- lighet. I andra fall länder utan hin- der av klagan beslut till efterrättelse endast försåvitt hälsovårdsnämnden

1 Senaste lydelse se SFS 1954: 362.

Talan mot hälsovårdsnämnds be- slut enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut om ersätt— ning till läkare eller om ersättning, som avses i 5 5 1 mom., föres talan genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning föres talan mot be- slut, som enligt denna lag länsstyrel- se isårskilt fall meddelat om förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd el— ler godkännande eller om omhänder- tagande, smittrening, oskadliggöran- de eller liknande åtgärd, såvida frå— ga ej är om kommuns eller lands- tingskommuns åliggande.

I övrigt föres talan mot länssty- relses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Hälsovårdsnämnds beslut enligt 3 g, 4 5 eller 10 ä 1 mom. går utan hinder av klagan genast i verkstäl- lighet. I andra fall länder utan hin— der av klagan beslut eller utslag, som avses i denna lag, till efterrättelse

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) eller länsstyrelsen prövar nödigt där- endast försåvitt förordnande därom om förordna. meddelas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

33) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 15 & tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113)

Härigenom förordnas, att 15 & tuberkulosförordningen den 31 mars 19391

(Nuvarande lydelse)

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

15 5.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna förord- ning, må talan föras genom besvär hos länsstyrelsen.

I länsstyrelsens beslut må ändring sökas genom besvär hos Konungen.

Utan hinder av klagan lände be- slut till efterrättelse intill dess an- norlunda kan varda vederbörligen förordnat.

Mot hälsovårdsnämnds beslut en- ligt denna förordning och mot polis- myndighets beslut enligt förordning- en rörande handräckning föres talan genom besvär hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt förordningen föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Utan hinder av klagan skall beslut eller utslag, som avses i denna för- ordning, lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1954: 363.

34) Förslag till Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, dels att i 101 5 2 mom., 104 's" och 180 5 2 mom. taxeringsförordningen den 23 november 1956 uttrycket kammarrätten skall bytas mot uttrycket kammarrätt, dels att i 102, 159, 164 och 165 55, 166 ä 1 och 4 mom., 168 och 169 55, 173 5 2 mom., 180 å 1 mom. samt 181 ä 2 och 5 mom. samma förordning uttrycket kammarrätten skall bytas mot uttrycket kammarrätten i Stockholm, dels ock att 96, 98 och 103 åå, 105 5 1 mom., 108, 125 och 167 åå, 180 5 3 mom. och 182 & ävensom överskriften omedelbart framför 95 & nämnda förordningl skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

XI. Om besvär över prövningsnömnds beslut och kammarrättens utslag

(Föreslagen lydelse)

XI. Om besvär över prövningsnämnds beslut samt kammarrätts utslag och beslut

96 å.

Besvär till kammarrätten skola in- givas eller insändas till kansliet hos den prövningsnämnd som meddelat det överklagade beslutet. Den om- ständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till kammarrät- ten må dock ej utgöra hinder för målets prövning; kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översän- da handlingarna till prövningsnämn- dens kansli.

Besvären skola _ _ _ _ _

Besvär till kammarrätt skola in- givas eller insändas till kansliet hos den prövningsnämnd som meddelat det överklagade beslutet. Den om- ständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till kammarrät- ten må dock ej utgöra hinder för må- lets prövning; kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översän- da handlingarna till prövningsnämn- dens kansli. _ protokoll justerades.

98 5.

1 mom. Talan mot kammarrättens utslag i mål rörande taxering föres hos Kungl. Maj:t genom besvär, Vil-

Talan mot kammarrätts utslag el- ler beslut i mål rörande taxering fö- res hos Kungl. Maj:t genom besvär,

1 Senaste lydelse av 98 5 se SFS 1958: 85, av 101 9 2 mom. se SFS 1958: 299, av 105 5 1 mom. se SFS 1958: 87, av 125 och 168 55 se SFS 1965: 753 samt av 159 5 och 166 5 1 mom. se SFS 1963: 683.

ka skola vara inkomna till finans- departementet inom två månader ef- ter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag.

2 mom. Talan rörande höjning eller sänkning av skattskyldigs till statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst må ej, utan att Kungl. Maj:t meddelat klaganden tillstånd därtill, komma under Kungl. Maj:ts prövning, om vad klaganden i sådant hänseende tappat i kammarrätten uppenbarli- gen icke uppgår antingen till 5.000 kronor eller ock till en tiondedel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i senare fallet dock minst till 500 kronor.

Utan tillstånd som iförsta stycket sägs må ej heller talan rörande höj- ning eller sänkning av skattskyldigs till statlig förmögenhetsskatt be- skattningsbara förmögenhet komma under Kungl. Maj:ts prövning, om vad klaganden i sådant hänseende tappat i kammarrätten uppenbarli- gen icke uppgär till 50.000 kronor.

Prövningstillstånd må meddelas allenast om det för enhetlig lagtolk- ning eller rättstillämpning är av syn— nerlig vikt, att besvären prövas av Kungl. Maj:t, eller parten visar, att besvärens prövning eljest skulle ha— va synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga. Prövningstill- stånd skall gälla utslaget i dess hel- het, såvitt parten anfört besvär där- över. Meddelas ej tillstånd, där så— dant skolat erfordras för besvärens prövning, skall utslaget stå fast; er- inran härom skall intagas i Kungl. Maj:ts beslut.

vilka skola vara inkomna till finans- departementet inom två månader ef- ter det klaganden erhållit del av ut- slaget eller beslutet.

I fråga om besvär hos Kungl. Maj:t äga bestämmelserna i 95 å andra och tredje styckena motsva— rande tillämpning.

Klaganden får icke väsentligen ändra den grund han i kammarrät- ten åberopat till stöd för sitt yrkan- de, om ej särskilda skäl föreligga.

(Nuvarande lydelse)

3 mom. Avser vad klaganden tap- pat i kammarrätten jämväl annat än höjning eller sänkning av skattskyl- digs taxerade inkomst eller beskatt- ningsbara förmögenhet eller kan be- svärstalan eljest i något hänseende utan prövningstillstånd komma un- der Kungl. Maj:ts prövning, skall vad som stadgas i 2 mom. icke ut- göra hinder mot att besvären prö- vas även i övriga delar.

4 mom. Upptages parts talan till prövning, skola bestämmelserna i 2 mom. icke utgöra hinder mot sam- tidig prövning av besvär, som anförts av motpart eller, om samtaxerade makar fullföljt talan, av make.

Återkallas eller förfaller eljest be— svärstalan, av vilken prövningen av annan talan enligt första stycket är beroende, skall vad där stadgas icke gälla.

5 mom. Bestämmelserna i 2—4 mom. skola ej gälla besvär rörande eftertaxering. Vad där stadgas skall vidare icke avse besvär över att taxe- ring med tillämpning av 105 5 över- flyttats & klaganden, ej heller talan om ändring i kammarrättens utslag på den grund att tamen'ngen blivit oriktig i något hänseende, varom förmäles i 100 5 första stycket un- der 1 )_5 ).

6 mom. Kunna besvär över kam- marrättens utslag ej komma under Kungl. Maj:ts prövning med mindre prövningstillstånd meddelats, skall kammarrätten i samband med un- derrättelse om besvärs anförande gi- va det tillkänna. Därvid skall angi- vas på vilka grunder sådant tillstånd må meddelas, så ock eljest de vill-

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

kor, under vilka parts besvärstalan må komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Anser klagande, att underrättelse, som kammarrätten enligt första stycket meddelat, är oriktig, äge han i samband med besvär över utslaget påkalla prövning av frågan.

103

(Föreslagen lydelse )

&.

Besvär som _ _ _ — — — _ rättelse sökes.

Är taxeringen föremål för pröv- ning av kammarrätten eller har den avgjorts av prövningsnämnd genom laga kraftvunnet beslut, ankommer det på kammarrätten att pröva må- let. Har taxeringen prövats av kam- marrätten eller Kungl. Maj:t, skall målet prövas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t och kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas av i första stycket avsedd prövnings- nämnd.

105

1 mom. Om kammarrätten eller Kungl. Maj:t vid prövning av an— förda besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kam- marrätten eller Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, vidtaga er- forderlig rättelse i taxeringen å ort som vederbör; dock må skattskyl- digs hela taxering i sådant fall icke höjas utöver vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta yr-

Är taxeringen föremål för pröv- ning av kammarrätt eller har den avgjorts av prövningsnämnd genom laga kraftvunnet beslut, ankommer det på kammarrätten att pröva må- let. Har taxeringen prövats av kam- marrätt eller Kungl. Maj :t, skall må- let prövas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t och kammarrätt må, om besvär som anförts i särskild ord- ning finnas böra upptagas till pröv- ning, förordna att målet skall upp- tagas och vidare handläggas av i första stycket avsedd prövnings- nämnd.

1 mom. Om kammarrätt eller Kungl. Maj:t vid prövning av anför- da besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kammarrät- ten eller Kungl. Maj :t, efter vederbö- randes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i taxeringen å ort som ve- derbör; dock må skattskyldigs hela taxering i sådant fall icke höjas ut- över vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta yrkande om

(Nuvarande lydelse)

kande om sådan höjning. Ändras taxering av kammarrätten eller Kungl. Maj:t på den grund, att in- komst eller utgift hör hänföras till annat beskattningsår än det, vilket taxeringen avser, må härav föran- ledd ändring vidtagas i den skatt- skyldiges taxering för det beskatt- ningsår, till vilket inkomsten eller utgiften rätteligen är att hänföra. Jämväl må, om någon av kammar- rätten eller Kungl. Maj :t befrias från taxering på den grund, att annan person bort i stället taxeras, kam- marrätten eller Kungl. Maj:t över- flytta taxeringen å denne.

Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t, där ändring göres i den enes taxering, även i den andres taxering vidtaga av ändringen påkallad rät— telse, såvitt angår tillämpning av 52 5 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 5 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 g 1 mom. förordningen om statlig för- mögenhetsskatt.

Hava besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t anförts rörande taxering, som åsatts avliden person eller hans dödsbo, och har dödsboet tidigare befriats från att erlägga skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring av taxeringen i anled- ning av besvären jämväl beslutet om skattebefrielse i erforderlig mån ändras.

Vidtager kammarrätten eller Kungl. Maj:t sådan ändring i fråga om taxering till kommunal inkomst- skatt inom viss kommun att avdrag enligt 46 5 2 mom. kommunalskatte-

(Föreslagen lydelse)

sådan höjning. Ändras taxering av kammarrätt eller Kungl. Maj:t på den grund, att inkomst eller utgift bör hänföras till annat beskattnings— år än det, vilket taxeringen avser, må härav föranledd ändring vidtagas i den skattskyldiges taxering för det beskattningsår, till vilket inkomsten eller utgiften rätteligen är att hän- föra. Jämväl må, om någon av kam- marrätt eller Kungl. Maj:t befrias från taxering på den grund, att an- nan person bort i stället taxeras, kammarrätten eller Kungl. Maj :t överflytta taxeringen å denne.

Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätt eller Kungl. Maj:t, där ändring göres i den enes taxe- ring, även i den andres taxering vid- taga av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 ä 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 5 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 5 1 mom. för— ordningen om statlig förmögenhets- skatt.

Hava besvär hos kammarrätt eller Kungl. Maj:t anförts rörande taxe- ring, som åsatts avliden person eller hans dödsbo, och har dödsboet tidi— gare befriats från att erlägga skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring av taxeringen i anledning av besvären jämväl beslutet om skat— tebefrielse i erforderlig mån ändras.

Vidtager kammarrätt eller Kungl. Maj:t sådan ändring i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt inom viss kommun att avdrag enligt 46 5 2 mom. kommunalskattelagen

lagen eller kommunalt ortsavdrag icke vidare kan helt utnyttjas inom samma kommun, skall, ändå att yr- kande därom icke framställts, så- dan åndring vidtagas i taxering in— om annan kommun som kan föran— ledas av bestämmelserna i 46 5 4 mom. eller 50 5 3 mom. andra styc- ket nämnda lag.

Har part anfört besvär över pröv- ningsnämnds beslut eller kammar- rättens utslag i mål angående in— komsttaxering eller förmögenhets- taxering, äger även motpart föra ta- lan mot beslutet eller utslaget, ehu- ru den för honom stadgade besvärs- tiden utgått; dock åligger det honom att inkomma med sådana besvär in- om en månad från utgången av den tid inom vilken de först anförda be- svären skolat anföras.

Återkallas eller _______

108

(Föreslagen lydelse) eller kommunalt ortsavdrag icke vi- dare kan helt utnyttjas inom samma kommun, skall, ändå att yrkande därom icke framställts, sådan änd- ring vidtagas i taxering inom annan kommun som kan föranledas av be— stämmelserna i 46 5 4 mom. eller 50 5 3 mom. andra stycket nämnda lag.

5.

Har part anfört besvär över pröv- ningsnämnds beslut eller kammar- rätts utslag eller beslut i mål angåen- de inkomsttaxering eller förmögen- hetstaxering, äger även motpart fö- ra talan mot beslutet eller utslaget, ehuru den för honom stadgade be- svärstiden utgått; dock åligger det honom att inkomma med sådana be- svär inom en månad från utgången av den tid inom vilken de först an- förda besvären skolat anföras.

_ besvärstalan förfallen.

125 5 . Över beslut ________ ej föras. Talan mot ________ till länsstyrelsen. Sedan besvär, ________ giva anledning.

Om klagan över kammarrättens utslag i fråga om utdömande av vi- te skall vad i 98 å stadgas äga mot- svarande tillämpning, dock att be- svärstiden skall vara tre veckor.

167

Över kammarrättens utslag i mål angående allmän fastighetstaxering, såvitt rörer tillämpning av 6 5 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 59 kom- munalskattelagen, må klagan icke föras.

Om talan mot kammarrätts utslag eller beslut i fråga om utdömande av vite skall vad i 98 & stadgas äga mot- svarande tillämpning, dock att be- svärstiden skall vara tre veckor.

5.

Mat kammarrättens i Stockholm utslag eller beslut i mål angående allmän fastighetstaxering, såvitt rör tillämpning av 6 5 1 mom. eller 7_ 12 55 kommunalskattelagen, må ta— lan icke föras.

(Nuvarande lydelse)

Den som icke åtnöjes med kam— marrättens utslag i mål angående allmän fastighetstaxering, såvitt an- går annan fråga än i första stycket sägs, äger hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna till finansdepartemen- tet inom två månader efter det kla- ganden erhållit del av kammarrät— tens utslag.

180

3 mom. I fråga om kammarrättens handläggning av mål angående sär- skild fastighetstaxering skall vad i 165 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

182

Över kammarrättens utslag i mål angående särskild fastighetstaxe- ring, såvitt rörer tillämpning av 6 5 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 5 kommunalskattelagen, må klagan icke föras.

Den som icke åtnöjes med kam- marrättens utslag i mål angående särskild fastighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första styc- ket sägs, äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola va- ra inkomna till finansdepartementet inom två månader efter det klagan- den erhållit del av kammarrättens utslag.

Den som icke åtnöjes med kam- marrättens i Stockholm utslag eller beslut i mål angående allmän fastig- hetstaxering, såvitt angår annan frå— ga än i första stycket sägs, äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna till finansdepartementet inom två må- nader efter det klaganden erhållit del av utslaget eller beslutet.

&.

3 mom. I fråga om kammarrättens i Stockholm handläggning av mål angående särskild fastighetstaxering skall vad i 165 5 är stadgat äga mot- svarande tillämpning.

&.

Mot kammarrättens i Stockholm utslag eller beslut i mål angående särskild fastighetstaxering, såvitt rör tillämpning av 6 5 1 mom. eller 7—12 55 kommunalskattelagen, må talan icke föras.

Den som icke åtnöjes med kam- marrättens i Stockholm utslag eller beslut i mål angående särskild fas- tighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första stycket sägs, äger hos Kungl. Maj:t söka ändring ge- nom besvär, som skola vara inkom- na till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del av utslaget eller beslutet.

Denna förordning träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

35) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 8 november 1957 (nr 610) med vissa föreskrifter om handläggning i kammarrätten av mål angående fastighetstaxering

Härigenom förordnas, att i dels överskriften till kungörelsen den 8 novem- ber 1957 med vissa föreskrifter om handläggning i kammarrätten av mål angående fastighetstaxering, dels ock 1—3 55 samma kungörelse uttrycket kammarrätten eller form därav skall bytas mot uttrycket kammarrätten i Stockholm eller motsvarande form därav.

Denna kungörelse träder i kraft den —— ——

36) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 6—8 55 förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor

Härigenom förordnas, att i 6—8 55 förordningen den 1 juni 1951 om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor uttrycket kammarrätten eller form därav skall bytas mot uttrycket kammarrätten i Stockholm eller motsvarande form därav.

Denna förordning träder i kraft den —— — —

37) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 8 5 lagen den 16 juni 1961 (nr 332) om handräckning vid taxeringsrevision

Härigenom förordnas, att 8 5 lagen den 16 juni 1961 om handräckning vid taxeringsrevision skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

85.

Är någon ——————

Talan mot länsstyrelsens beslut om handräckning samt om undan- tagande från taxeringsrevision av handling, som omhändertages vid förrättningen, må utan hinder av vad eljest är stadgat föras hos Ko— nungen genom besvär, vilka skola ingivas till finansdepartementet.

Länsstyrelsens beslut länder ome- delbart till efterrättelse, där ej an— norlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den —— ——

är stadgat.

Talan mot länsstyrelses beslut om handräckning samt om undantagan- de från taxeringsrevision av hand- ling, som omhändertages vid förrätt- ningen, må utan hinder av vad eljest är stadgat föras genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Länsstyrelses och kammarrätts beslut och utslag lända omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla åldre bestämmelser.

38) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 86 & uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 86 & uppbördsförordningen den 5 juni 19531 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 &.

Över länsstyrelses beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos kammarrätten, dock att klagan icke må föras över länsstyrelses be- slut rörande preliminär taxering, sät- tet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skat— teavdrag eller anstånd med inbetal- ning av skatt. Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning. Ej må den omständigheten, att besvären i stål- let för till länsstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för de- ras upptagande till prövning, därest besvären till kammarrätten inkom- mit före utgången av nyss stadgade besvärstid. I sådant fall skola besvä- ren av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande läns- styrelse.

Över länsstyrelses beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos kammarrätten, dock att talan icke må föras mot länsstyrelses be- slut rörande preliminår taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skat- teavdrag, anstånd med inbetalning av skatt, antagande av ackordsför- slag som rör skatt eller avskrivning av skatt. Besvären skola hava inkom- mit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upp- tagas till prövning. Ej må den om— ständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för de- ras upptagande till prövning, därest besvären inkommit till kammarrät- ten före utgången av nyss stadgade besvärstid. I sådant fall skola besvä- ren av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande läns- styrelse.

Besvärsrätt tillkommer —— -— —— — —— —— vederbörande revisor. Sedan besvären —————— giva anledning.

* Senaste lydelse se SFS 1961: 314.

(Nuvarande lydelse)

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj:t ge— nom besvär, vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava inkommit till finansde- partementet inom två månader från den dag, då klaganden erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid för- sittes, att besvären icke upptagas till prövning.

Vid prövning ________

(Föreslagen lydelse)

Mot kammarrätts utslag eller be- slut må talan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola hava in- kommit till finansdepartementet in— om två månader från den dag, då klaganden erhöll del av utslaget el- ler beslutet, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning.

under bedömande.

Denna förordning träder i kraft den —— ——

39) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 2 5 förordningen den 17 december 1965 (nr 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter

Härigenom förordnas, att 2 5 förordningen den 17 december 1965 om ac- kord och avskrivning rörande vissa skatter skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25.

Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 & är, om annat ej föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen.

Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 5 är, om annat ej föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen. Mot beslut i sådant ärende mä talan ej föras.

Denna förordning träder i kraft den _— ——

40) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 11 och 15 55 förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar

Härigenom förordnas, dels att i 11 5 förordningen den 21 maj 1965 om särskild skatteberäkningi vissa fall för makar uttrycket kammarrätten skall bytas mot uttrycket kammarrätt, dels ock att 15 5 samma förordning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 5.

Vad som i fråga om taxering för inkomst stadgas i taxeringsförord- ningen om prövningsnämndernas verksamhet, om besvär över pröv- ningsnämnds beslut och kammarrät- tens utslag samt om besvär i särskild ordning gäller i tillämpliga delar vid besvär över beslut om tillämpning av denna förordning. Därvid gälla bestämmelserna om skattskyldigs rätt att anföra besvär även hans make.

Vad som i fråga om taxering för inkomst stadgas i taxeringsförord- ningen om prövningsnämndernas verksamhet, om besvär över pröv- ningsnämnds beslut och kammar- rätts utslag eller beslut samt om be- svär i särskild ordning gäller i till- lämpliga delar vid besvär över be- slut om tillämpning av denna för- ordning. Därvid gälla bestämmelser- na om skattskyldigs rätt att anföra besvär även hans make.

Denna förordning träder i kraft den -— -—-— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

41) Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 15 5 förordningen den 14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter

Härigenom förordnas, att 15 5 förordningen den 14 december 1917 angå— ende indrivning och redovisning av böter1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) & 15. Länsstyrelsen skall ———————— eller avkortning. Har avskrivning ———————— gällande kraft.

Mot länsstyrelses beslut rörande avskrivning av böter må talan icke föras.

Talan mot länsstyrelses beslut rö— rande avkortning av böter föres ge- nom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —- — -— Beträffande talan mot beslut. som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1953: 676.

42) Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 20 & avskrivningskungörelsen den 17 december 1965 (nr 921)

Härigenom förordnas, att 20 å avskrivningskungörelsen den 17 december 1965 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 20 5.

Mot beslut i fråga om avskrivning Mot beslut i fråga om avskrivning enligt denna kungörelse får talan ej eller antagande av ackordsförslag föras. enligt denna kungörelse får talan

ej föras.

Denna kungörelse träder i kraft den —— —

43) Förslag till Lag om ändringi lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, dels att i 2 kap. lagen den 12 maj 1917 om fastighets- hildning i stad skall införas en ny paragraf, betecknad 16 5, av nedan angiven lydelse, dels ock att 5 kap. 22 å och 7 kap. 18 & samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 KAP. 16 5.

Mat annat beslut av byggnads- nämnd jämlikt detta kapitel än för- slag enligt 2 eller 4 5 samt mot be- slut av polismyndighet enligt 6 59 föres talan genom besvär hos Ko- nungens befallningshavande.

Talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt 2 & föres genom besvär hos Konungen. Mot beslut av Konungens befallnings- havande i tillståndsärende, som av- ses i 6 5, må talan icke föras.

I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande en— ligt detta kapitel genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

5 KAP. 22 &.

Talan mot beslut av den, som för- ordnats enligt 21 5, föres genom be- svär hos Konungens befallningsha- vande. Mot beslut av Konungens be- fallningshavande enligt detta kapi-

1 Senaste lydelse se SFS 1964:662.

Talan mot beslut av den, som för- ordnats enligt 21 5, föres genom be- svär hos Konungens befallningsha- vande.

Mot beslut av Konungens befall-

(Nuvarande lydelse)

tel föres talan genom besvär hos Ko- nungen.

Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnden, som därav utan dröjsmål skall er— hålla de].

(Föreslagen lydelse) ningshavande enligt 2 5 första styc- ket eller 8 5 föres talan genom be- svär hos Konungen.

I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande en- ligt detta kapitel genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Rätt att överklaga beslut som sägs i denna paragraf tillkommer också byggnadsnämnden, som utan dröjs- mål skall erhålla del därav.

7 KAP. 18 g. Anser kommun, samhälle eller en- skild sakägare sin rätt vara förnär- mad genom beslut, som jämlikt detta kapitel meddelats av den, som för- ordnats enligt 15 5, eller Konungens befallningshavande eller lantmäteri- styrelsen, äge däröver anföra besvär. Vad nu sagts skall ock gälla beträf- fande beslut i fråga, som avses i 1 5 första stycket, då beslutet meddelats av annan än Konungen. Talan mot beslut av den, som förordnats enligt 15 5, föres hos Konungens befall- ningshavande. Mot beslut av Ko- nungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen föres talan hos Konungen.

Anser kommun, samhälle eller en- skild sakägare sin rätt vara förnär- mad genom beslut, som jämlikt det- ta kapitel meddelats av den, som förordnats enligt 15 5, eller Konung- ens befallningshavande eller lantmä- teristyrelsen, äger vederbörande an- föra besvär däröver. Vad nu sagts skall också gälla beträffande beslut i fråga, som avses i 1 5 första stycket, då beslutet meddelats av annan än Konungen.

Talan mot beslut av den, som för- ordnats enligt 15 5, föres hos Ko- nungens befallningshavande.

Mot beslut av annan än Konungen enligt 1 5 första stycket, mot beslut av Konungens befallningshavande i fråga, som avses i 4 eller 5 5 eller 17 5 andra stycket, samt mot sådant beslut av Konungens befallningsha- vande eller lantmäteristyrelsen, som ej meddelats i särskilt fall, föres ta- lan hos Konungen.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen hos kammarrät— ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Finner någon ———————— å registret.

Denna lag träder i kraft den -— _— Betråffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

44) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 40 & förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister

Härigenom förordnas, dels atti 1, 9, 16, 22, 23, 25—33, 35 och 36 55, 37 5 1—3 mom. samt 38 5 1 och 3 mom. förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister uttrycket förste lantmätaren eller form därav skall bytas mot uttrycket överlantmätaren eller motsvarande form därav, dels ock att 40 & samma förordningl skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

& 40.

Anser någon sin rätt vara förnär- mad genom beslut som jämlikt den- na förordning meddelats av lantmä- teristyrelsen, äge däröver hos Ko— nungen anföra besvär i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks be— slut är bestämd. Vad nu sagts skall ock gälla beträffande beslut i fråga, som avses i 5 1 första stycket, då be- slutet meddelats av annan än Ko- nungen.

Mot förste lantmätares beslut i ärende enligt denna förordning föres talan hos lantmäteristyrelsen genom besvär i den ordning som nyss sagts.

Anser någon sin rätt vara förnär- mad genom beslut som enligt denna förordning meddelats av överlant- mätare, lantmäteristyrelsen eller Ko- nungens befallningshavande, äger han anföra besvär däröver. Vad nu sagts skall också gälla beträffande beslut i fråga, som avses i 1 5 första stycket, då beslutet meddelats av annan än Konungen.

Talan mot överlantmätares beslut föres hos lantmäteristyrelsen.

Mot beslut av annan än Konungen enligt 1 5 första stycket samt mot sådant beslut av lantmäteristyrelsen eller Konungens befallningshavande, som ej meddelats i särskilt fall, föres talan hos Konungen.

1 Senaste lydelse av 1 5, 38 5 1 mom. och 40 5 se SFS 1954: 85, av 9, 16 och 27 55 se SFS 1936: 358, av 22 5 se SFS 1917: 282, av 23 och 26 55 se SFS 1927:472, av 25 5 se SFS 1914: 118, av 28 5 1 mom. se SFS 1953: 162, av 28 ä 2 mom. se SFS 1940: 586, av 28 53 mom., 30—32 och 35 55 samt 37 5 2 och 3 mom. se SFS 1948: 206, av 29 och 36 55 samt 38 5 3 mom. se SFS 1952:157, av 33 5 se SFS 1951: 366 samt av 37 5 1 mom. se SFS 1931:371.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I övrigt föres talan mot beslut av lantmäteristyrelsen eller Konungens befallningshavande hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

45) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 44 & förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad

Härigenom förordnas, att 44 5 förordningen den 12 maj 1917 med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

44 5.

Anser kommun, samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara för- närmad genom beslut, som jämlikt denna förordning meddelats av den, som förordnats enligt 7 kap. 15 5 lagen om fastighetsbildning i stad, eller Konungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen, äge där- över anföra besvär. Talan mot beslut av den, som förordnats enligt 7 kap. 15 5 lagen om fastighetsbildning i stad, föres hos Konungens befall- ningshavande. Mot beslut av Ko— nungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen föres talan hos Konungen.

Denna kungörelse träder i kraft den —— — ——

Anser kommun, samhälle eller en- skild sakägare sin rätt vara förnär- mad genom beslut, som jämlikt den- na förordning meddelats av den, som förordnats enligt 7 kap. 15 5 lagen om fastighetsbildning i stad, eller Konungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen, äger vederbö- rande anföra hesvär däröver.

Talan mot beslut av den, som för— ordnats enligt 7 kap. 15 & lagen om fastighetsbildning i stad, föres hos Konungens befallningshavande.

Mot sådant beslut av Konungens befallningshavande eller lantmäteri- styrelsen, som ej meddelats i särskilt fall, föres talan hos Konungen.

I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande eller lantmäteristyrelsen hos kammarrät— ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 687.

46) Förslag nu

Lag om ändrad lydelse av 66 5 lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas, att 66 5 lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägarl skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

66 5.

Över väg- och vattenbyggnadssty- relsens eller länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfär- dad författning, må, där ej i 65 5 är annorledes stadgat, klagan hos Ko- nungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förval- tande myndigheters och ämbets- verks beslut.

Denna lag träder i kraft den — ——

Talan mot länsstyrelses beslut en— ligt 33 5, 34 5 första stycket, 39, 41, 44, 46, 56 eller 67 5 föres genom be— svär hos kammarrätten.

Mot annat beslut enligt denna lag av länsstyrelse eller väg- och vatten- byggnadsstyrelsen än som avses i första stycket eller 65 5 föres talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 386.

47) Förslag till Lag om ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar

Härigenom förordnas, dels att 69, 70, 93 och 107 55 lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i 4 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 99 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

69 &.

Därest i fall, då enligt 67 eller 68 5 taxeringsvärde skall vara bestäm- mande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betal— ningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på an— sökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för be- räkningen.

Därest i fall, då enligt 67 eller 68 5 taxeringsvärde skall vara bestäm— mande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betal- ningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äger länsstyrelsen på an— sökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för be- räkningen. Mot länsstyrelsens beslut härutinnan må talan icke föras.

70 5.

Behörig länsstyrelse ______

Över länsstyrelses beslut i ären- den, som i detta kapitel avses, må, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen i vederbörande stats- departement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.

—— är belägen.

Mot länsstyrelses beslut enligt 18, 19, 24, 48, 51, 52 eller 62 5 föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Talan mot annat länsstyrelses be— slut enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, genom besvär hos Ko- nungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

1 Nuvarande lydelse av 93 och 107 55 se SFS 1954:197.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

93 5.

Då länsstyrelse _______

Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses, gälle vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de till Konungen ställda besvä- ren skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederböran- des förklaring, där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna jämte eget ut- låtande till Konungen.

Över beslut, varigenom länssty- relse förordnat förrättningsman el- ler sakkunnigt biträde eller föreskri- vit underställning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsman- nen. Att talan ej må föras mot läns- styrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 55 är stadgat.

_ stycket sägs.

Mot länsstyrelses beslut enligt det- ta kapitel om skyldighet för i väg- förening ingående fastighet att bi- draga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för för- rättning eller utredning, om före- läggande som avses i 87 5, om fast- ställelse av stadgar eller av beslut om ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för upp- drag eller om beslut av vägförening föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt detta kapitel föres genom besvär hos Konungen.

Över beslut, varigenom länssty- relse förordnat förrättningsman el- ler sakkunnigt biträde eller föreskri- vit underställning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot länsstyrelses beslut rörande vär- dering av fastighet eller mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att talan ej må föras mot länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 55 är stadgat.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

99 a 5.

Mat länsstyrelses beslut enligt 98 5 andra stycket föres talan genom be- svär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

107 5.

Över länsstyrelses beslut i fråga, som avses i detta kapitel, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den för ekonomi— mål i allmänhet stadgade ordning. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej Konungen annorlunda förordnar.

Mot länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 5 eller om föreläggande vid vite enligt 106 5 föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt detta kapitel föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut, varom fråga är i detta ka- pitel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan, där ej be- svärsmyndigheten förordnar annor- lunda.

Denna lag träder i kraft den Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

48) Förslag till Lag om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, att i 14 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skall införas en ny paragraf, betecknad 10 5, av nedan angiven lydelse.

14 KAP. 10 &. Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag om föreläg- gande vid vite, om fastställelse av stadgar eller av ändring av stadgar, om för- ordnande av förrättningsman, biträdande förrättningsman, god man eller biträde åt sakägare, om förordnande eller entledigande av syssloman eller om arvode till syssloman föres talan genom besvär hos kammarrätten. Har Konungens befallningshavande meddelat beslut om föreläggande enligt 2 kap. 35 5 vid annat äventyr än vite, beslut i fråga som avses i 2 kap. 64 få eller 68 5 första stycket, beslut i särskilt fall om föreskrifter enligt 8 kap. 40 5 eller beslut som avsesi 10 kap. 53, 77 eller 78 &, föres likaledes talan däremot i den ordning som sägs i första stycket. I övrigt föres talan mot sådant beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag, varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stad- gade ordning, genom besvär hos Konungen. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— _— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

49) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled

Härigenom förordna-s, dels att i 7 kap. lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled skall införas en ny paragraf, betecknad 81 51, av nedan angi- ven lydelse, dels ock att överskriften till samma kapitel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 KAP. 7 KAP.

Stralfbestämmelser Bestämmelser om straff och besvär 81 &.

Talan mot beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande om anlitande av sakkunnigt biträde, om utseende el- ler entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening el- ler om föranstaltande om åtgärd på sådan förenings bekostnad föres ge- nom besvär hos Konungen.

Mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna lag, varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stadgade ordning, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —- -— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Tidigare gällande 81 ; upphävd genom srs 1964: 183.

50) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 20 december 1929 (nr 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Härigenom förordnas, att i lagen den 20 december 1929 med vissa före- skrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskon- ventionen av den 11 maj 1929 skall införas en ny paragraf, betecknad 24 &, av nedan angiven lydelse.

24 5. Talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt 23 5 föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag föres talan genom besvär hos Konungen. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ -— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

51) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 22 5 lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Härigenom förordnas, att 22 5 lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 5.

Över länsstyrelses beslut enligt denna lag lnå talan föras hos Ko- nungen genom besvär.

Mot länsstyrelses beslut enligt 6, 12 eller 18 5, om ersättning enligt 20 5 eller om vitesföreläggande i samband med annat beslut än som sägs i 3 5 föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot länsstyrel- ses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

52) Förslag till Lag om ändring i lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred

Härigenom förordnas, att i 4 kap. lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall införas en ny paragraf, betecknad 46 a &, jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

Om besvär 46 a &. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 23, 41, 42 eller 43 5 eller om förord- nande av förrättningsman enligt 40 5 föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag, beträffande vilket förbud mot klagan icke stadgats, föres talan genom besvär hos Konungen. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

53) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 31 5 lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas, att 31 5 lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 5.

Då beslut som länsstyrelse med- delar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet först inför- des i sådan tidning.

Mot länsstyrelses beslut enligt den- na lag må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava in- kommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det delgiv- ning skett.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan genom besvär hos kammarrätten inom två måna- der efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. Besvär varom här är fråga skola dock anföras inom två månader efter det klaganden fick del av utslaget eller beslutet.

Då beslut eller utslag som länssty- relse eller kammarrätt meddelar en— ligt denna lag angår så många att avskrift därav ej lämpligen kan till- ställas envar av dem, skall medde- lande om beslutet eller utslaget på statsverkets bekostnad intagas i en

Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildan- de, skall, om ej annorlunda förord- nas, lända till efterrättelse utan hin- der av förd talan.

eller flera tidningar inom orten. Del- givning skall anses hava skett den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.

Länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Denna lag träder i kraft den —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

54) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 41 5 lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till liske

Härigenom förordnas, att 41 5 lagen den 1 december 1950 om rätt till fiskel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

41 5.

Då beslut som länsstyrelse med— delar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet kungöras i kyr- kan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget, samt till- lika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkänna- givas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten; delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet i kyrka ägde rum.

Är någon missnöjd med länssty- relses beslut enligt denna lag, må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det klaganden er- höll del av beslutet. Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra klagan över sådant beslut.

1 Senaste lydelse se SFS 1955:42.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 24, 28 eller 29 å' eller rörande ut- dömande av vite enligt 32 5 föres genom besvär hos kammarrätten in- om två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen inom tid som sägs i första stycket.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. Besvär varom här är fråga skola dock anföras in- om två månader efter det klaganden fick del av utslaget eller beslutet.

(Nuvarande lydelse)

Beslut, som avses i 22, 28 och 29 55, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej länssty- relsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl föreligga, må länssty— relsen förordna att även beslut, som avses i 31 5, skall lända till omedel- bar efterrättelse.

(Föreslagen lydelse)

Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra talan som ovan sägs.

Då beslut eller utslag som länssty- relse eller kammarrätt meddelar en- ligt denna lag angår så många att avskrift därav ej lämpligen kan till- ställas envar av dem, skall beslutet eller utslaget kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiske- vattnet är beläget, samt tillika an- slås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkännagi— vas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten; delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet i kyrka ägde rum.

Beslut eller utslag, som avses i 22, 28 eller 29 5, skall lända till efter- rättelse utan hinder av förd talan, om ej beslutsmyndigheten förordnar annorlunda. Om särskilda skäl före- ligga, må länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 5, skall lända till omedelbar efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla åldre bestämmelser.

55) Förslag till Lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, dels att 11 Q 3 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall upphöra att gälla, dels att 13 5 4 mom. samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad 27 52, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) 11 g.

3 mom. Meddelande om beslut, som länsstyrelse fattar enligt denna paragraf, skall införas i tidning in- om orten. Mot beslutet må talan fö- ras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jord- bruksdepartementet inom två måna- der från den dag då meddelandet in- fördes i tidningen.

(Föreslagen lydelse)

13 g. 4 mom. Menar den —————— så skedde. Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen annor- lunda förordnar, lända till efterrät- telse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen eller kam- marrätten förordnar annorlunda, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

27 5.

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 5 eller i tillståndsärende enligt 23 5 eller rörande föreläggande eller förordnande, som avses i 24 5

1 Senaste lydelse av 11 5 3 mom. se SFS 1963: 606 och av 13 5 4 mom. se_SFS 1951: 290. 2 Tidigare gällande 27 g upphävd genom SFS 1951: 290.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 mom., föres talan genom besvär hos kammarrätten. I fall, varom i 11 5 är fråga, skola besvär anföras inom två månader från det klagan— den erhöll del av beslutet.

'Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. I mål som avses i 11 5 skola dock besvär anföras inom två månader från det klaganden fick del av utslaget eller beslutet.

Meddelande om länsstyrelses eller kammarrätts beslut eller utslag en- ligt 11 5 skall införas i tidning inom orten. Delgivning av beslutet eller utslaget skall anses hava skett den dag då meddelandet infördes i tid- ningen.

Denna lag träder i kraft den Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

56) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 64 5 lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

Härigenom förordnas, att 64 5 lagen den 18 juli 1928 om de svenska lappar- nas rätt till renbete i Sverige skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

64 &.

Över beslut, varigenom Konung- ens befallningshavande utfärdat by- ordning eller eljest meddelat före- skrift eller vidtagit åtgärd för till- lämpm'ng av denna lag, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad att hos Konungen anföra besvär in- om tid, som är bestämd för över- klagande av förvaltande myndighe- ters och ämbetsverks beslut;

dock skall, där ej ändringssökandet därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvären lända till efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Mot beslut av Konungens befall- ningshavande enligt I 5 3 mom. sista stycket, 9 5 2 mom., 10 5 andra styc- ket, 18, 21, 23, 26, 31, 39 eller 47 5, 58 ä' 7) sista stycket eller 60 &, rö- rande tvångsentledigande enligt 13 5, rörande fråga, som avses i 38 5 2 mom., eller rörande fråntagande av rättighet enligt 58 5 2) föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av Ko- nungens befallningshavande enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag enligt denna lag skall, där ej ändringssökandet där- igenom blir onyttigt, utan hinder av anförda besvär lända till efterrättel- se intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den -— — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

57) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående tlyttlappamas rätt till renbetning

Härigenom förordnas, dels att 53 5 och överskriften till 4 kap. lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att omedelbart framför nyssnämnda paragraf skall införas en överskrift av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) 4 KAP.

Förseelser mot lagen

53 &.

Böter som ådömts enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande skola de förvandlas enligt allmänna straff- lagen.

(Föreslagen lydelse) 4 KAP.

Förseelser mot lagen och besvär

Besvär 53 &.

Mot beslut av Konungens befall- ningshavande enligt 26, 31, 32, 33, 40, 43 eller 44 5 eller 45 5 1 mom. eller rörande fråga, som avses i 19 5, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat beslut av Ko— nungens befallningshavande enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den -— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ—

dande, gälla äldre bestämmelser.

58) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 15 december 1922 (nr 602) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning

Härigenom förordnas, dels att i kungörelsen den 15 december 1922 inne- fattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mel- lan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning skall infö- ras en ny paragraf, betecknad 49 5, av nedan angiven lydelse, dels ock att i samma kungörelse överskriften till 3 kap. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 KAP. 3 KAP.

Förseelser mot denna kungörelse Förseelser mot denna kungörelse och besvär 49 5.

Mat beslut av Kungl. Maj:ts befall— ningshavande enligt 6, 14, 28 eller 41 5 eller rörande föreskrift i särskilt fall enligt 40 å föres talan genom be- svär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna kungörelse föres genom be— svär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

59) Förslag till Lag om ändring i lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande bestämmelseri

anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena

Härigenom förordnas, att i lagen den 7 januari 1926 innefattande bestäm- melseri anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Fin- land angående renar i gränsområdena skall införas en ny paragraf, beteck- nad 18 5, av nedan angiven lydelse.

18 å. Mot länsstyrelses beslut enligt 8, 10 eller 16 & föres talan genom besvär hos kammarrätten. ' Talan mot annat länsstyrelses beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. » Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

60.) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 15 5 lagen den 5 maj 1960 (nr144) om renmärken

Härigenom förordnas, att 15 5 lagen den 5 maj 1960'om renmärken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 å. Mot beslut ———————— ej föras. Är någon missnöjd med länssty- relses beslut i övrigt enligt denna lag, må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos kammarrätten. .

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

61) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 45 5 lagen den 4 juni 1926 (nr 189) om upplåtelse under åborätt av viss jord

Härigenom förordnas, att 45 5 lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 5.

Över beslut, varigenom länsstyrel- sen vid upplåtelse av åborätt vägrat att antaga sökande till åbo, må kla- gan ej föras. Anser någon sin rätt vara förnärmad genom beslut, som i annat fall jämlikt denna lag med- delats av länsstyrelsen och mot vil- ket klagan icke bör föras på sätt i utsökningslagen föreskrives, äge däröver hos Konungen i vederböran- de statsdepartement anföra besvär i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad; dock må gil- tighet av föreläggande för den, till vilken åborätt övergått, att söka att varda antagen till åbo eller för döds- bodelägare efter åbo att anmäla lämplig person till handhavande för deras räkning av fastighetens sköt— sel komma under bedömande endast i sammanhang med klagan över be— slut, varigenom föreläggandet till- lämpats.

Anser någon sin rätt vara förnär- mad genom beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse, äger han anföra besvär däröver. Talan må dock ej föras mot beslut, varigenom länsstyrelsen vid upplåtelse av åbo- rätt vägrat att antaga sökande till åbo, och giltighet av föreläggande för den, till vilken åborätt övergått, att söka att bliva antagen till åbo eller för dödsbodelägare efter åbo att anmäla lämplig person till hand- havande för deras räkning av fastig- hetens skötsel må komma under be- dömande endast i sammanhang med talan mot beslut, varigenom föreläg- gandet tillämpats.

Talan mot länsstyrelses beslut, varemot talan icke bör föras på sätt som föreskrives i utsökningslagen, föres hos Konungen, där ej annat sägs i tredje stycket.

Mot länsstyrelses beslut i fråga om rätt för den, som annorledes än genom upplåtelse åtkommit åbo- rätt, att bliva antagen till åbo eller om rätt för åbo att inlösa fastighet eller om vite föres talan hos kam- marrätten.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Part, som ______ tydlig hänvisning.

Denna lag träder i kraft den —— —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

62) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 15 och 58 %% ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400)

Härigenom förordnas, att 15 och 58 55 ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 19321 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 5. Det åligger ———————— områdets gräns.

Prästgård skall _______ Om tj änstinnehavarens — _ _- _

Kunna pastoratet och tjänstinne- havare icke enas om vården och un- derhållet av prästgårdsområdet, skall frågan hänskjutas till stifts— nämnden. Över stiftsnämndens be- slut må klagan icke föras.

_ och buskar.

————— särskilt stadgat.

Kunna pastoratet och tjänstinne- havare icke enas om vården och un- derhållet av prästgårdsområdet, skall frågan hänskjutas till stifts- nämnden.

58 5.

Talan mot stiftsnämnds beslut fö- res genom besvär hos Konungen. Be- svären skola ingivas till stiftsnämn- den.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 406.

Talan mot stiftsnämnds beslut i ärende, som avses i 6 5 2 mom., 31 5 1 mom., 44 5 första, tredje eller fjär- de stycket, 46, 48 eller 50 5, föres ge- nom besvär hos Konungen. Besvären skola ingivas till stiftsnämnden.

Mot stiftsnämnds beslut i fråga, som avses i 15 & fjärde stycket eller 35 5 1 mom. a)——d), f) och g), samt om upplåtelse av löneboställes jord— bruk på arrende må talan ej föras.

I övrigt föres talan mot stifts- nämnds beslut enligt denna boställs- ordning genom besvär hos kammar- rätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

(Nuvarande lydelse )

Då stiftsnämnd meddelat beslut i ärende, som annorledes än genom besvär kommit under dess prövning, må talan däremot föras av pastoratet och innehavare av dess rätt. Mot stiftsnämnds beslut i ärende, som i 44 å tredje och fjärde styckena avses, må ock den föra talan, som anser sig äga företräde till där omförmäld an- ställning, samt mot stiftsnämnds be— slut, som i 44 5 femte stycket avses, den vars rätt såsom arvodestagare av beslutet beröres.

Över stiftsnämnds beslut i fråga, som avses i 35 5 1 mom. a)——d), f) och g), samt om upplåtelse av löne- boställes jordbruk på arrende må klagan ej föras.

(Föreslagen lydelse)

Då stiftsnämnd meddelat beslut i ärende, som annorledes än genom besvär kommit under dess prövning, må talan däremot föras av pastoratet och innehavare av dess rätt. Mot stiftsnämnds beslut i ärende, som avses i 44 & tredje och fjärde styc- kena, må också den föra talan, som anser sig äga företräde till där om- förmäld anställning.

Denna lag träder i kraft den — —— ——-

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

63) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 $ 3 mom. prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570)

Härigenom förordnas, att 7 5 3 mom. prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 5. 3 mom. Prästlönefond skall ———————— särskilt stadgat.

Mot domkapitels beslut i ärende om tillstånd, som sägs i första styc- ket, föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft dei _— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

64) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 13 &.

Talan mot stiftsnämnds beslut i Talan mot stiftsnämnds beslut i ärende, som avses i 9 eller 12 &, föres ärende, som avses i 9 eller 12 å, föres genom besvär hos Konungen. Besvä— genom besvär hos kammarrätten. ren skola ingivas till stiftsnämnden. Om talan mot kammarrätts utslag

och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 407.

65) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 17 5 lagen den 18 oktober 1963 (nr 537) om gravrätt m. m.

Härigenom förordnas, att 17 5 lagen den 18 oktober 1963 om gravrätt 111. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 17 5.

Talan mot länsstyrelses beslut en- Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag eller med stöd därav ligt 11, 15 eller 16 & föres genom be- meddelade bestämmelser föres ge- svär hos kammarrätten, såvida fråga nom besvär hos Konungen. ej är om beslut enligt 15 5 första

stycket rörande kommuns åliggande.

I övrigt föres talan mot länssty- relses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

66) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, dels att 5 5 lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 17 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

55.

(Föreslagen lydelse)

Äskas sådan _______ fånget ogillt. Sökes tillstånd ———————— till Konungen.

Över Konungens befallningshavan- des beslut iärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för

ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för Ko- nungens befallningshavandes pröv- ning i sådant ärende, meddelas av Konungen.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för Ko- nungens befallningshavandes pröv- ning i ärende, som nu sagts, medde- las av Konungen.

Är i ———————— fast egendom.

1 Senaste lydelse se SFS 1948: 275.

17 a 5.

Mat beslut av Konungens befall- ningshavande i ärende, som avses i I; 5, eller rörande förordnande om egendoms försäljning & offentlig auktion eller rörande utseende av ombud enligt 17 &” föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av Ko- nungens befallningshavande enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —- Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

67) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 15 & jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)

Härigenom förordnas, att 15 å jordförvärvslagen den 14 maj 1965 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 å. Talan mot ———————— hos Konungen.

Besvären skola —— —— — _ ——

Ha besvären ingivits till besvärs- myndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till pröv— ning, om de inkommit före besvärs- tidens utgång.

_— över besvären.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Ha besvär, i strid mot vad därom är stadgat, ingivits till besvärsmyn- digheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.

Denna lag träder i kraft den — —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

68) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 68 5 lagen den 14 juni 1907 om nytt- janderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi- ves, dels ock att i samma kapitel skall införas en ny paragraf, betecknad 68 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 KAP. 68 5.

Visas särskilda ———————— nämnda stadganden. Föreligger ej ———————— anses förfallet. Över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär an- föras hos länsstyrelsen inom en må- nad, räknat från det klaganden er- höll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut, äge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut.

68 a 9”.

Talan mot arrendenämnds beslut i ärende som sägs i 67 eller 68 5 föres genom besvär hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klagan- den erhöll del av beslutet. Mot läns- styrelsens beslut föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

* Senaste lydelse se SFS 1947: 291.

1 lag eller särskild författning förekommande hänvisning till stadgande, vilket ersatts av bestämmelse i denna lag, skall avse sistnämnda bestämmelse.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

69) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 5 lagen den 12 april 1946 (nr 147 ) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord

Härigenom förordnas, att 4 5 lagen den 12 april 1946 med särskilda bestäm— melser om arrende av viss kommunal jord1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

45.

Visas särskilda _______

— anses förfallet.

Undantag som ———————— i avtalet. Över arrendenämndens beslut i ärende som ovan sagts må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej

nöjes åt länsstyrelsens beslut äge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut.

Talan mot arrendenämnds beslut i ärende som ovan sagts föres genom besvär hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet. Mot länssty— relsens beslut föres talan genom be- svär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — —— —- Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 293.

70) Förslag till Lag om ändring i lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 16 5 lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden och övergångsbestämmelserna till samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 5.

Om arrendenämndens samman— sättning, granskning av arrendeav- tal och besvär över nämndens beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 55 nyttjanderättslagen är stadgat.

Om arrendenämndens samman- sättning, granskning av arrendeav- tal och besvär över nämndens beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 a 55 nyttjanderättslagen är stad- gat.

Övergångsbestämmelser

Denna lag ———————— oktober 1962. Har sådan upplåtelse som avses i 1 & muntligen eller skriftligen gjorts för viss tid, som vid lagens ikraftträ- dande ännu icke utgått, skola å upp- låtelsen bestämmelserna i 4 och 5 55 denna lag tillämpas, därest vid upp- låtelsetidens utgång fiskearrenda- torn, eller fiskearrendatorn och före honom någon av hans föräldrar, in- nehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig del under sammanlagt minst tio år.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 & muntligen eller skriftligen gjorts för viss tid, som vid lagens ikraft- trädande ännu icke utgått, skola å upplåtelsen bestämmelserna i 4 och 5 55 samt vad i 16 5 stadgas om ar- rendenämnden och besvär över dess beslut tillämpas, därest vid upplå- telsetidens utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn och före ho— nom någon av hans. föräldrar, inne- haft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig del under sammanlagt minst tio år.

Därest i ———————— upplåtelsetidens utgång.

Denna lag träder i kraft den .— —.— , Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ—

dande, gälla äldre bestämmelser.

71) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Härigenom förordnas, dels att 8 5 lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 20 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85.

Vill j ordägaren ——————— emellertid förrättningen. J ordägaren och _______ Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda bestämt, att hinder för med- delande av fastställelse å förrätt— ningen ej möter; och äga förrätt— ningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav kan föranledas. Är fråga om område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skola förrättnings- männen under förrättningen under- ställa Konungens befallningshavan- des prövning, huruvida planens ge- nomförande eller lämplig tomtindel- ning försvåras genom områdets in- lösen. Rätt att överklaga Konungens befallningshavandes beslut tillkom- mer ock byggnadsnämnden eller sak- kunnig enligt 101 5 byggnadsstad- gan.

Vid bestämmandet ——————

—— skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, bestäm- mes på sådant sätt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrätt- ningen ej möter; och äga förrätt- ningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som kan föranledas härav. Är fråga om område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skola förrättnings- männen under förrättningen under- ställa Konungens befallningshavan- des prövning, huruvida planens ge- nomförande eller lämplig tomtindel- delning försvåras genom områdets inlösen.

—- — avsedda ändamålet.

Utgör område ———————— slutligen prövats. Då fråga ———————— fall stadgat.

* Senaste lydelse se SFS 1939: 74.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 20 &.

Mot beslut av Konungens befall- ningshavande i underställningsären- de som sägs i 8 5 föres talan genom besvär hos Konungen. Rätt att föra Sådan talan tillkommer även bygg- nadsnämnden. 4

Har Konungens befallningshavan— de med anledning av bestämmelser- na i 18 5 meddelat beslut rörande undantag, som avses i 5 kap. 8 5 1 'mom. lagen om fastighetsbildning i stad eller 19 kap. 13 5 2 mom. lagen om delning av jord & landet, föres likaledes talan däremot i den ord- ning som sägs i första stycket.

Mot annat beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag, varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stadgade ordning, föres talan genom besvär hos kam— marrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

72) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 19 och 20 55 lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

Härigenom förordnas, att 19 och 20 55 lagen den 12 juni 1942 om forn- minnen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 19 5.

I ärende ———————— slutliga avgörande. Över länsstyrelsens beslut må kla— Mot länsstyrelsens beslut föres ta- gan hos Konungen i vederbörande lan genom besvär hos kammarrät— statsdepartement föras i den ord- ten. ning som är stadgad för ekonomimål Om talan mot kammarrätts utslag iallmänhet. och beslut stadgas i lagen om rikets

kammarrätter.

20 5.

Över riksantikvariens beslut i frå— Talan mot riksantikvariens beslut ga som avses i denna lag må besvär i fråga som avses i denna lag föres anföras hos Konungen i vederböran- genom besvär hos Konungen. de statsdepartement inom trettio da- gar från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

73) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 14 5 lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen

Härigenom förordnas, att 14 5 lagen den 9 december 1960 om byggnads- minnen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) . 14 5.

I riksantikvariens eller länsstyrel- Talan mot riksantikvariens eller ses beslut enligt denna lag må den länsstyrelses beslut enligt denna lag som beslutet rör söka ändring hos föres genom besvär hos kammarrät- Konungen genom besvär, vilka skola ten. ingivas till ecklesiastikdepartemen— Om talan mot kammarrätts uti- tet. slag och beslut stadgas i lagen om

rikets kammarrätter.

Beslut enligt ———————— förd klagan.

Denna lag träder i kraft den _ _— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gålla äldre bestämmelser.

74) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 40 & naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas, att 40 5 naturvårdslagen den 11 december 1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser föres ge- nom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd äger föra sådan talan för tillvaratagande av natur- vårdens intressen.

(Föreslagen lydelse)

40 5.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 13, 17, 18, 20, 21, 22, 24, 32, 39 eller 47 5", om föreläggande enligt 16 5” eller om meddelande av tillstånd enligt 19 5 föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Statens naturvårdsnämnd äger fö- ra talan för tillvaratagande av natur- vårdens intressen.

Denna lag träder i kraft den _— —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

75) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jord- bruk skall erhålla åndrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13 5.

Klagan över länsstyrelsens beslut i ärende enligt denna lag må föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myn- digheters och ämbetsverks beslut.

Över lantbruksnämndens beslut i ärende som omförmäles i 2 5' tredje stycket må klagan föras genom be- svär hos lantbruksstyrelsen inom en månad från den dag klaganden er— höll del av beslutet. Över lantbruks- styrelsens beslut i dylikt ärende må klagan ej föras.

Talan mot länsstyrelses beslut en— ligt 7 5 eller 11 5” andra stycket föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres talan genom be— svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Talan mot lantbruksnämnds be- slut föres genom besvär hos lant- bruksstyrelsen. Mot lantbruksstyrel- sens beslut föres talan genom besvär hos Konungen. Talan må dock ej fö- ras mot styrelsens beslut i ärende som sägs i 2 5” tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

76) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 80 & gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 80 å gruvlagen den 3 juni 19381 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 80 &. Där ej ———————— till kommerskollegium.

Mot beslut av Konungens befall- ningshavande i mål om handräck- ning enligt denna lag samt mot an- nat beslut av kommerskollegium en- ligt lagen än som sägs i tredje styc- ket föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot sådant be- slut av Konungens befallningshavan- de enligt denna lag, varemot talan icke skall föras i den för utsöknings- mål stadgade ordning, genom besvär hos Konungen. Mot beslut av kom- merskollegium om medgivande en- ligt 21 5 2 mom. andra stycket, om tillstånd enligt 69 eller 76 5, om in- sändande av utdrag enligt 74 5 förs- ta stycket eller om förklaring som avses i 74 5 andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres likaledes talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _— — _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1960: 680.

77) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 19 och 48 %& lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m.m.

Härigenom förordnas, att 19 och 48 55 lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

19 &.

Yppas tvist om ersättning, som en- ligt denna lag skall utgå, varde frå- gan, där den ej gäller jordlösen, var- om i 14 å sägs, prövad av tre ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedde till- kalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befallningshavande eller rätten i stad och domaren å lan- det eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som ansprå- ket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning dömt, skall den ersätt- ningsskyldige ock förpliktas att gäl- da kostnaden för skilj emännens sammanträde samt motpartens ut— gifter å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersättnings-skyldige före sammanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva sammanträdeskostnaden.

Yppas tvist om ersättning, som skall utgå enligt denna lag, skall frå- gan, där den ej gäller jordlösen, var- om sägs i 14 &, prövas av tre ojävigu skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedda till- kalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, äger Konungens Befallningshavande eller rätten i stad och domaren å lan- det eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som väckt anspråket, förordna om valet. Mot sådant förordnande må talan ej fö- ras. Dömes till ersättning, skall den ersättningsskyldige även förpliktas att gälda kostnaden för skiljemän- nens sammanträde samt motpartens utgifter för saken; sättes ersättning- en ej högre än vad den ersättnings— skyldige bjudit före sammanträdet, skall vardera parten stå sina kostna- der och gälda halva sammanträdes- kostnaden.

Vad de ———————— rättens prövning. Vill den, ———————— honom öppet.

1 Senaste lydelse av 48 5 se SFS 1960: 681.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 48 å. Klagan över ———————— till kommerskollegium.

Mot beslut av Konungens Befall- ningshavande i mål om handräckning eller föreläggande vid vite enligt den- na lag samt mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen än som sägs i tredje stycket föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot sådant beslut av Konungens Befallningsha- vande enligt denna lag, vilket må överklagas och varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stadgade ordning, genom besvär hos Konungen. Mot beslut av kommers- kollegium om beskaffenheten av kar- ta, om behörighet att verkställa gruv- mätningar eller om tillstånd att igen- fylla schakt eller gruvöppning eller att vidtaga annan åtgärd som avses i 35 & samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats isärskilt fall, föres likaledes talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om nikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — —— _— Betl'äffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

78) Förslag till Lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679)

Härigenom förordnas, att 63 å och överskriften till 7 kap. uralllagen den 2 december 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 KAP. Fullföljd av talan mot bergmästaren beslut Fullföljd av tall!!! 63 5. Är någon ———————— förrättningens avslutande. Klagan över ———————— till kommerskollegium.

Mot beslut av länsstyrelse i mål om handräckning eller föreläggande vid vite enligt denna lag samt mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen än som såg-9 i fjärde stycket föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot sådant be- slut av länsstyrelse enligt denna 1419» varemot talan icke skall föras i den för utsökningsmål stadgade ordning» genom besvär hos Konungen- Mot beslut av kommerskollegium i ären— de om undersökningstillstånd, om medgivande enligt 26 5 3 mom. 1); om tillstånd enligt 48 eller 53 5; om insändande av utdrag Eldigt 51 5 första stycket eller om förklaring som avses i 51 5 andra stycket sami mot sådant beslut av kommeI'SkOlle' gium enligt denna lag, som 6] medde- lats i särskilt fall, föres likaledes talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts llt—9109 och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

79) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 15 5 lagen den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinental- sockeln

Härigenom förordnas, att 15 5 lagen den 3 juni 1966 om kontinental- sockeln skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 &. Talan mot —————————— genom besvär.

Mot annat beslut av myndighet en- ligt denna lag föres talan genom be— svär hos Konungen.

Beslut som avses i andra stycket länder till efterrättelse utan hinder av förd talan, om ej annorlunda för- ordnas.

Mot beslut av kommerskollegium, tillsynsmyndighet eller länsstyrelse i ärende, som avses i 7 eller 12 15, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat beslut av förval- tande myndighet enligt denna lag fö- res genOm besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Annat beslut eller utslag än som avses i första stycket länder till ef— terrättelse utan hinder av förd ta- lan, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ—

dande, gälla äldre bestämmelser.

80) Förslag till

Kungörelse om ändring i förordningen den 18 oktober 1901 (nr 78) angående registrering av svenska fartyg

Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 oktober 1901 angående registrering av svenska fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad & 42, av nedan angiven lydelse.

5 42.

Mot beslut enligt denna förordning av konsul, sjömanshus, tullanstalt eller notarius publicus föres talan genom besvär hos sjöfartsstyrelsen.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut som avses i 8 5 2 mom. tredje stycket eller 3 mom. eller som ej rör särskilt fall föres genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna förordning föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

81) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1954 (nr 550) angående skeppsmätning

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 juni 1954 angående skepps- mätning skall införas en ny paragraf, betecknad 29 a 5, av nedan angiven lydelse.

29 a 5.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt 3 5 1 mom. eller rörande beräkning av fartygs dräktighet, giltighetstiden för mätbrev, utfär- dande av nytt mätbrevi stället för förkommet sådant, avgift för mätningsför- rättning eller förordnande om ommätning föres genom besvär hos kammar- rätten.

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —— —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

82) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1954- (nr 554) angående befrielse för vissa turistfartyg från mätningsskyldighet, m.m.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 juni 1954 angående befri- else för vissa turistfartyg från mätningsskyldighet, m. ni. skall införas en ny paragraf, betecknad 3 5, av nedan angiven lydelse.

3 5. Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelse-s ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

83) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1954- (nr 555) angående mätbrev för fart genom Suezkanalen

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 juni 1954 angående mät- brev för fart genom Suezkanalen skall införas en ny paragraf, betecknad 7 5, av nedan angiven lydelse.

7 5.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut i särskilt fall rörande beräkning av fartygs dräktighet, utfärdande av nytt mätbrevi stället för förkommet sådant eller avgift för mätningsförråttning föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — —— _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

84) Förslag till!

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 juni 1954 (nr 556) angående mätbrev för fart genom Panamakanalen

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 juni 1954 angående mät- brev för fart genom Panamakanalen skall införas en ny paragraf, betecknad 6 &, av nedan angiven lydelse.

6 5.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut i särskilt fall rörande beräkning av fartygs dräktighet, utfärdande av nytt mätbrevi stället för förkommet sådant eller avgift för mätningsförrättning föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —— —- —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

85) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 3 & lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg

Härigenom förordnas, att 11 kap. 3 5 lagen den 19 november 1965 om säkerheten på fartyg skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 KAP.

3 5.

Mot beslut enligt denna lag av sjö— fartsstyrelsen eller av annan till- synsmyndighet, som är central för- valtningsmyndighet, föres talan ge- nom besvär hos Konungen. * '

Om ej annat anges i beslutet, skall det utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, intill dess Konungen annorlunda förordnar.

Talan mot beslut av sjöfartssty- relsen i ärende, som avses i 8 kap. 1 5, föres genom besvär hos kammar- rätten. ' "

Mot annat beslut enligt denna lag av sjöfartsstyrelsen eller av annan tillsynsmyndighet, som är central förvaltningsmyndighet, föres talan genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Där ej annat anges i beslut eller utslag, som avses i denna paragraf, länder det utan hinder av anförda besvär till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

86) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 76 & vägtratikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 76 å vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

76 &.

Talan mot beslut av polismyndig- het eller trafiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot beslut av länssty- relse med stöd av förordningen eller i ärende angående lokal trafikföre- skrift, vilket från trafiknämnd hän- skjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som nu sagts, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förord- nat. Beslut om återkallelse eller om- händertagande av körkort eller om återkallelse av tillstånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detta.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 732.

(Föreslagen lydelse )

Talan mot polismyndighets eller trafiknämnds beslut enligt dennä förordning eller med stöd därav meddelade föreskrifter föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot beslut, som enligt denna för- ordning eller med stöd därav utfär- dade bestämmelser länsstyrelse med- delat rörande avgift, anteckning i bil- register eller bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av be- stämmelserna i 11 5 denna förord- ning, rätt att föra motordrivet for- don, föreläggande vid vite eller ut- dömande av vite, föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt denna förordning eller mot länsstyrelses beslut i ärende an- gående lokal trafikföreskrift, vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelsen, föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som nu sagts, skall utan hinder av besvär lända

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till efterrättelse, intill dess annor- lunda förordnas. Beslut eller utslag, varigenom någon fråntages rätt att föra motordrivet fordon eller som innefattar återkallelse av tillstånd, som sägs i denna förordning, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet eller utslaget, erhållit del av detta.

Denna förordning träder i kraft den _— _— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

87) Förslag till Kungörelse om ändring i exportvagnskungörelsen den 13 mars 1964- (nr 39)

Härigenom förordnas, att i exportvagnskungörelsen den 13 mars 1964 skall införas en ny paragraf, betecknad 14 5, av nedan angiven lydelse.

14 å. Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

88) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 44 och 45 55 förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltraf ik m. m.

Härigenom förordnas, att 44 och 45 55 förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik 111. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

44 &.

Talan mot beslut av trafiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot be- slut av biltrafiknämnden eller läns- styrelse med stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut i ärende angående yrkesmässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konung— en genom besvär. Beslut, som nu sagts, skall, med nedan angivna un- dantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.

Talan mot trafiknämnds beslut en- ligt denna förordning föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut om utfär- dande eller återkallelse av trafikkort föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut med stöd av förordningen föres genom besvär hos Konungen. I sam- ma ordning föres talan mot biltrafik- nämndens beslut enligt förordning— en och mot länsstyrelses beslut i ärende angående yrkesmässig tra- fik, vilket från trafiknämnd hän- skjutits till länsstyrelsen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som nu sagts, skall, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.

Beslut, som ———————— beslutets dag. Beslut om återkallelse eller in- dragning på viss tid av trafiktill- stånd eller annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej

1 Senaste lydelse av 44 5 se SFS 1964: 733.

Beslut eller utslag om återkallelse eller indragning på viss tid av trafik- tillstånd eller annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort är

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gällande förrän den, som avses med ej gällande förrän den, som avses beslutet, därav erhållit del. med beslutet eller utslaget, erhållit del därav.

45 5.

Beslut om återkallelse av trafik- Beslut eller utslag om återkallelse kort skall, där ej länsstyrelsen an- av trafikkort skall, där ej i beslutet norlunda förordnat, gå i omedelbar eller utslaget annorlunda förordnats, verkställighet. gå i omedelbar verkställighet.

Denna förordning träder i kraft den _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

89) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 14 kap. 2 & luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 14 kap. 2 & luftfartslagen den 6 juni 1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 KAP. 2 &.

Över luftfartsstyrelsens beslut en— ligt denna lag mä klagan föras hos Konungen genom besvär. Utan hin- der av besvär skall beslutet, där ej annat angives, lända till efterrättelse intill dess annorlunda blivit förord- nat.

Talan mot sådant luftfartsstyrel- sens beslut i särskilt fall enligt den- na lag eller med stöd därav medde- lade föreskrifter, som rör certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten, medgivande att utan certifikat göra tjänst å luftfartyg, registrering av luftfartyg eller för— bud mot luftfartygs avgång, föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat luftfartsstyrelsens be- slut enligt denna lag föres talan ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Där ej annat angives i beslut eller utslag, som avses i denna paragraf, länder det utan hinder av besvär till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den — —- Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

90) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 40 5 vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 40 5 vapenförordningen den 10 juni 19491 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

40 5 . Polismyndighets beslut ———————— hos länsstyrelsen.

Över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 5, må klagan föras hos Konungen ge- nom besvär, vilka skola ingivas till inrikesdepartementet.

Mot länsstyrelses beslut enligt 14 eller 27 5 eller i ärende, varå 16 &” äger tillämpning, föres talan genom besvär hos kammarrätten. Mot läns- styrelses beslut enligt 28 5 eller rö- rande återkallelse av tillstånd enligt 30 & föres talan genom besvär hos Konungen.

Talan mot ———————— ej föras.

Polismyndighets och länsstyrelses beslut lända till efterrättelse utan hinder av besvär, intill dess annor- lunda förordnas.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Polismyndighets, länsstyrelses el- ler kammarrätts beslut eller utslag länder till efterrättelse utan hinder av besvär, intill dess annorlunda för- ordnas.

Denna förordning träder i kraft den — _— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 118.

91) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 10' juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller

Härigenom förordnas, dels att 8 5 lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 20 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

85.

Haransökan———______ Är sökanden missnöjd med beslu- tet, äge han att vid talans förlust in- nan klockan tolv å sextionde dagen från beslutets dag däröver hos Ko- nungen anföra besvär.

avsedda fall.

Är sökanden missnöjd med beslu- tet, äger han föra talan däremot ge- nom besvär hos patent- och registre- ringsverkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två må— nader från beslutets dag.

20a5.

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt den- na lag än rörande ansökan enligt 5 5 föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets besvärsav- delning inom två månader från be- slutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut fö— res talan genom besvär hos Konung- en r'nom två månader från beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den —— _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

92) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 och 2 55 lagen den ...... 1966 (nr . . om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas, att 1 och 2 gg lagen den _

_ 1966 om patent—

och registreringsverkets besvärsavdelning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Inom patent- och registreringsver— ket skall finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rö- rande patent och varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn.

Besvärsavdelningen består — _ _ Besvärsavdelningen må _ _ _ _

Inom patent— och registreringsver- ket skall finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rö- rande patent och varumärken, släkt- namn och förnamn samt mönster och modeller.

————— lagkunniga ledamöter. _ _ _ _ av Konungen.

25.

Besvärsavdelningen är — _ _ _ _

Vid handläggning av varumärkes- och namnärenden är besvärsavdel- ningen beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara lag- kunniga.

_ _ ledamot deltaga.

Vid handläggning av varumärkes- och namnärenden samt mönster- och modellårenden är besvärsavdelning- en beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara lagkun- niga.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

93) Förslag till Lag om ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 206 5 lagen den 14 september 1944 om aktiebolag och överskriften omedelbart framför samma paragraf skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Om talan å registreringsmyndighetens beslut 206 &.

Äro stiftarna missnöjda med be- slut, varigenom godkännande för re- gistrering vägrats enligt 190 5 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varigenom sådant godkännan- de vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans förlust, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras hos Ko- nungen. Rätt till sådan talan till- komme ock sökande, som är miss— nöjd med beslut, varigenom registre- ring vägrats enligt 192 5.

Över beslut om sådan förklaring, som avses i 191 5, 195 5 2 och 4 mom., 196 5, 197 _S, och 199 5, så ock över beslut om jämkning av bolags- ordning enligt 198 å 1 mom. må

(Föreslagen lydelse)

Om besvär

206 5.

Mat beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd, som avses i 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 5, föres talan genom besvär hos Konungen.

Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag och mot registrerings— myndighetens beslut rörande aktie- bolags avförande ur aktiebolagsre- gistret enligt 173 a &” föres genom be- svär hos kammarrätten.

Äro stiftarna missnöjda med be- slut, varigenom godkännande för re- gistrering vägrats enligt 190 5 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varigenom sådant godkännan— de vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må sist inom två må- nader från beslutets dag talan där- emot föras genom besvär hos kam- marrätten. Rätt till sådan talan till- kommer även sökande, som är miss- nöjd med beslut, varigenom registre- ring vägrats enligt 192 5. I samma ordning föres talan mot beslut om sådan förklaring, som avses i 191 5, 195 's" 2 och 4 mom., 196 5, 197 5 och 199 5, så ock mot beslut om jämk- ning av bolagsordning enligt 198 5 1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) jämväl besvär anföras i den ordning, mom. varom i första stycket stadgas. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

94) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, dels att 100 5 och 103 g 2 mom. lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi- ves, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 105 a &, jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

100 &.

Hava vid ________ talan anställts.

Registrering skall ______

Vägras registrering, skall länssty- relsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skä- len därför. Är sökanden missnöjd med beslutet, må han hos Konungen föra talan genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola in- komma inom två månader från be- slutets dag.

103

2 mom. Har ansökan enligt 97 5 om rättens tillstånd att bringa fu- sionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registre- ring inom den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröj- ligen med posten översända under- rättelse därom till föreningarna. Över beslutet om sådan förklaring

_ _ läns föreningsregister.

Vägras registrering, skall länssty- relsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför.

5.

2 mom. Har ansökan enligt 97 5 om rättens tillstånd att bringa fu- sionsavtal till verkställighet ej in— kommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registre- ring inom den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröj- ligen med posten översända under- rättelse därom till föreningarna.

må besvär anföras i den ordning som i 100 ä' sista stycket stadgas. Har genom ———————— ur registret. Vid registrering -— — — — '—- —— — är upplöst.

Besvär 105 a 5.

Mot beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd, som avses i 22, 29, 46 eller 76 5, och mot beslut av justitiekanslern eller länsstyrelse i ärende om utseende av ombud enligt 73 &” föres talan genom besvär hos Konungen.

Talan mot länsstyrelses beslut rö- rande medgivande enligt 14 5, röran- de tillsättandeeller entledigande av revisor, rörande'revi'sor's rätt att än- lita medhjälpare, rörande u'tlys'andef av föreningsstämma eller rörande förenings anförande ur föreningsre- gistret enligt 74 5 föres genom besvär hos kammarrätten.

Den som icke åtnöjes med länssty- relses beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning föres talan mot be- slut om sådan förklaring, som avses i 103 5 2 mom.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

95) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 april 1948 (nr 218) om sambruksföreningar

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 april 1948 om sambruksföreningar skall införas en ny paragraf, betecknad 63 a 5, av nedan angiven lydelse.

63 a 5.

Mot beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd, som avses i 1 eller 4 5 eller 54 å jämförd med 76 & lagen om ekonomiska föreningar, och mot lantbruksstyrelsens beslut enligt 36 eller 54 5 om instruktion för revisor eller likvidationsrevisor föres talan genom besvär hos Konungen.

Talan mot annat beslut av lantbruksstyrelsen enligt denna lag föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den -— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

96) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 5 & kungörelsen den 30 april 1948 (nr 219) om registrering av sambruksföreningar

Härigenom förordnas, att 5 5 kungörelsen den 30 april 1948 om registre- ring av sambruksföreningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 &. Hava vid — —— — _ — — registrering vägras. Vägras registrering, skall lant- bruksstyrelsen ofördröjligen till sö- kanden med posten översända un- derrättelse om beslutet med angivan- de av skälen därför. Är sökanden missnöjd med beslutet, må han, vid talans förlust, däröver anföra besvär hos Kungl. Maj:t sist inom två må- nader från beslutets dag.

Vägras registrering, skall lant- bruksstyrelsen ofördröjligen till sö- kanden med posten översända un- derrättelse om beslutet med angi- vande av skälen därför. Är sökan- den missnöjd med beslutet, må han sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot genom be- svär bos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser. '

97) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsför— eningar skall införas en ny paragraf, betecknad 65 5, av nedan angiven ly— delse, dels ock att i samma lag överskriften omedelbart framför 63 5 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Iydelse ) (Föreslagen lydelse) Stratfbestämmelser Suatl'bestämmelser m.m.

Mot beslut av annan än Konungen i ärende om behörighet att utfärda intyg, som avses i 14 5 andra stycket, föres talan genom besvär hos Ko- nungen.

Talan mot beslut av Konungens befallningshavande i ärende om mottagande av ekonomisk plan föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

98) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 79 5 lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar

Härigenom förordnas, att 79 5 lagen den 24 mars 1938 om understödsför- eningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Iydelse ) (Föreslagen lydelse)

79 5. Om tillsynsmyndighetens ———————— därför angivas. Ä r understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende an- gående föreningen gjort framställ- ning eller anmälan hos tillsynsmyn- digheten, missnöjd med tillsynsmyn- dighetens beslut, må, vid talans för- lust, besvär över beslutet hos Ko- nungen anföras, där föreningens sty- relse har sitt säte å art inom Norr- bottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, före kloc- kan tolv å fyrtiofemte dagen, och, där styrelsen har sitt säte å ort in- om annan del av riket, före klockan tolv & trettionde dagen från beslutets

dag.

Mot beslut av annan än Konungen i ärende om medgivande, som avses i 20, 36 eller 52 &, föres talan genom besvär hos Konungen. I samma ord- ning föres talan mot beslut av till- synsmyndigheten, vilket icke med- delats i särskilt fall.

I övrigt föres talan mot tillsyns- myndighetens beslut enligt denna lag genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den -— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

99) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 20 5 lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 20 5 lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stif- telser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 5.

Över beslut, som Konungens be- fallningshavande på grund av denna lag meddelar, må klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndig- heters och ämbetsverks beslut är stadgad. Förbud enligt 16 å så ock förordnande jämlikt 18 å andra styc— ket lände utan hinder av förd kla- gan till efterrättelse, där ej Konung- en annorlunda förordnar.

Mot beslut av Konungens befall— ningshavande enligt denna lag föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts. ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Förbud enligt 16 5 och förordnan- de enligt 18 å andra stycket skola lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej be-_ svärsmyndigheten förordnar annor- lunda.

Denna lag träder i kraft den — — —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

100) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

Härigenom förordnas, dels att i 2, 3 och 15 55 lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser uttrycket 82 5 skall bytas mot uttrycket 121 5, dels ock att 21 och 27 åå samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 5. Om tillsynsmyndighetens ———————— hålles tillgänglig. Talan mot tillsynsmyndighetens beslut må av bolaget och stiftelsen, så ock i ärende, varom i 14 å andra och tredje styckena samt 16 5 första stycket femte punkten stadgas, av den som beslutet rörer hos Konung- en föras genom besvär, vilka skola vid talans förlust hava inkommit till socialdepartementet före klockan tolv å sextionde dagen från den dag beslutet gavs.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut må av bolaget och stiftelsen, så ock i ärende, varom i 14 5 andra och tredje styckena samt 16 5 första stycket femte punkten stadgas, av den som beslutet rör föras genom besvär hos kammarrätten sist inom två månader från beslutets dag.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

27 5.

Då i ____________ Har registrering ________

I övrigt skall i avseende å registre- ring av aktiebolags personalstiftelse i tillämpliga delar gälla vad i 122, 126 och 127 55 samt 129 5 första stycket lagen om aktiebolag är stad- gat.

—— ingivna protokollet. —— —— meddelas tillsynsmyndigheten.

I övrigt skall beträffande registre- ring av aktieholags personalstiftelse i tillämpliga delar gälla vad i 192 5, 201 5 första stycket samt 202, 203 och 206 5,5 lagen om aktiebolag är stadgat.

Denna lag träder i kraft den —— —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

101) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 8 december 1961 (nr 583) med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse

Härigenom förordnas, att i lagen den 8 december 1961 med vissa bestäm— melser om pensionsstiftelse skall införas en ny paragraf, betecknad 11 5, av nedan angiven lydelse.

11 5. Mot beslut av annan än Konungen enligt 10 å sista stycket föres talan genom besvär hos Konungen. _ Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres genom be- svär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den ——- Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

102) Förslag till Lag om ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 175 5 lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse och överskriften omedelbart framför samma paragraf skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) Om klagan över tillsynsmyndighetens och registreringsmyndigbetens beslut 175 5.

Över beslut, som meddelas av till— synsmyndigheten, må klagan föras hos Konungen inom den tid som är stadgad för överklagande av förval- tande myndighets beslut, men be— slutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda för- ordnar.

Den som icke åtnöjes med regist- reringsmyndighetens beslut, varige- nom registrering vägrats, må sist in- om två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konung- en.

Över beslut om sådan förklaring, som avsesi 167 5 2 mom. och 168 5, må jämväl besvär anföras i den ord- ning, varom i andra stycket stadgas.

(Föreslagen lydelse ) Om talan mot tillsynsmyndighetens och registreringsmyndighetens beslut 175 5. Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej Konungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med regist- reringsmyndighetens beslut, varige— nom registrering vägrats, må sist in- om två månader från beslutets dag föra talan däremot genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning fö- res talan mot beslut om sådan för- klaring, som avses i 167 & 2 mom. och 168 5.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ—

dande, gälla äldre bestämmelser.

103) Förslag till Lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 91 5 lagen den 3 juni 1955 om sparbankerl och överskriften omedelbart framför samma paragraf skola erhålla ändrad ly- delse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut 91 5.

Över beslut, som meddelas av till- synsmyndigheten, mä klagan föras hos Konungen inom den tid, som är stadgad för överklagande av förval— tande myndighets beslut, men be- slutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annor- lunda.

Den som icke åtnöjes med regist- reringsmyndighets beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag an- föra besvär däröver hos Konungen.

Över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 5 3 mom., må jämväl besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

(Föreslagen lydelse) Om talan mot tillsynsmyndighetens och registreringslnyndigbetens beslut 91 5.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej Ko- nungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med regist- reringsmyndighetens beslut, varige— nom registrering vägrats, må sist in- om två månader från beslutets dag föra talan däremot genom besvär bos kammarrätten. ] samma ordning fö- res talan mot beslut om sådan för- klaring, som avses i 86 5 3 mom.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— —— Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1962: 234.

104) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, delsatt 82 5 lagen den 25 maj ”1956 om jordbruks- kasserörelsen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att nämnda paragraf skall föregås av en överskrift av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

82 &.

Över beslut, som tillsynsmyndigi heten meddelar med stöd av denna lag, må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkstäl- lighet, om icke Konungen annorlun- da förordnar.

(Föreslagen lydelse) Besvärsbestämmelser 82 å.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej Konungen förordnar annorlunda.

Mot länsstyrelses beslut enligt 7 eller 75 5 och mot beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd eller prövning, som avses i 30 eller 42 5, 87 5 2 mom. andra stycket eller 88 5 1 mom. andra stycket, föres Ii- kaledes talan genom besvär hos Ko- nungen.

Denna lag träder i kraft den — _— _—

105) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 40 5 lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet

Härigenom förordnas, att 40 & lagen den 16 maj 1919 om fondkommis- sionsrörelse och fondbörsverksamhet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

40 &.

Över beslut, som av tillsynsmyn- digheten på grund av denna lag med— delas, må klagan föras hos Konung- en inom den tid, som för överklagan- de av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad, men beslutet gär ändock i verkställighet,- där icke Konungen annorlunda för- ordnar.

Denna lag träder i kraft den ——

Talan mot annat tillsynsmyndig- hetens heslut enligt denna lag än som sägs i andra stycket föres genom be- svär hos Konungen. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot, om ej Konungen förordnar annorlunda.

Mot tillsynsmyndighetens beslut om fällande till vite föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla åldre bestämmelser.

106) Förslag till Lag om ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 318 5 lagen den 17 juni 1948 om försäkrings- rörelse och överskriften omedelbart framför samma paragraf skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) XI. Om klagan över försäkringsinspeklionens beslut 318 &.

Över beslut, som av försäkrings- inspektionen meddelas på grund av tillsynen över försäkringsbolag, må klagan föras hos Konungen inom den tid som för överklagande av för— valtande myndigheters och ämbets— verks beslut är stadgad.

Den, som icke åtnöj es med försäk- ringsinspektionens beslut, varige- nom registrering vägrats, må sist in- om två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen.

Över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 5 4 mom., 308 5 2 mom., 309 5 och 311 5, må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den — — —

(Föreslagen lydelse)

XI. Besvärsbestiimmelser 318 5.

Mat beslut av annan än Konungen i ärende om tillstånd, som avses i 72, 81, 100, 142 eller 237 5, och mot beslut, som. av försäkringsinspektio- nen meddelas på grund av tillsynen över försäkringsbolag, föres talan genom besvär hos Konungen.

Den som icke åtnöjes med försäk- ringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning fö- res talan mot beslut om sådan för- klaring, som avses i 304 5 4 mom., 308 5 2 mom., 309 5 och 311 5.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Mot försäkringsinspektionens be- slut enligt 335 _? må talan icke föras.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

107) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 33 & lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket

Härigenom förordnas, att 33 5 lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall erhålla änd- rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 &.

Över försäkringsinspektionens be- Talan mot försäkringsinspektio- slut enligt denna lag må klagan fö- nens beslut enligt denna lag föres ras hos Konungen inom den tid som genom besvär hos Konungen. för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks be- slut är stadgad.

Denna lag träder i kraft den _

108) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, dels att 13 5 lagen den 10 maj 1929 om trafikför- säkring å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 28 5, av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)

13 å.

Skall enligt domstols beslut i skadestånd utgå livränta under den skadeståndsberättigades återstående livstid eller under viss tid, må för- såkringsanstalten ej utan synnerliga skäl medgiva, att denna förmån ut- bytes helt eller delvis mot livränta under kortare tid eller mot visst ka— pital.

Innan försäkringsanstalt _ _ _

godkännande.

Denna lag träder i kraft den — — —

Skall enligt domstols beslut i skadestånd utgå livränta under den skadeståndsberättigades återstående livstid eller under viss tid, må för- säkringsanstalten, när skäl därtill prövas föreligga, medgiva att denna förmån utbytes helt eller delvis mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital. - _ _ _ _ försäkringsinspektionens

28 5.

* Mot försäkringsinspektionens be- slut enligt 13 5 föres talan genom besvär hos försäkringsdomstolen. Be- svären skola ingivas till inspektio— nen. Den omständigheten att besvä- ren ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen utgör ej hin- der för besvärens upptagande till prövning, om de inkommit till dom— stolen före besvärstidens utgång.

Talan mot annat försäkringsin— spektionens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gålla äldre bestämmelser.

109) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 5 lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 1 5 lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdom- stol1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)

lå.

Försäkringsdomstolen upptager enligt vad därom är stadgat mål, vari besvär anförts över beslut av riks- försäkringsverket, försäkringsrådet eller tillsynsmyndigheten för erkän- da arbetslöshetskassor, ävensom mål, vilka av riksförsäkringsverket eller nämnda tillsynsmyndighet un- derställas domstolens prövning.

Över försäkringsdomstolens _ _ _

Försäkringsdomstolen upptager enligt vad därom är stadgat mål, vari besvär anförts över beslut av riks- försåkringsverket, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen eller till- synsmyndigheten för erkända ar- betslöshetskassor, ävensom mål, vil- ka av riksförsäkringsverket eller sistnämnda tillsynsmyndighet un- derställas domstolens prövning. _____ ej föras.

Försäkringsdomstolen har ________ finnes erforderligt.

Denna lag träder i kraft den — _ _

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 498.

110) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 april 1959 (nr 118) om krigsansvarighet för liv-lock invaliditetsförsäkring

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 april 1959 om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring skall införas en ny paragraf, betecknad 27 5, av nedan angiven lydelse.

27 å. Talan mot försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

111) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 10 april 1959 (nr 73) med vissa bestämmelser om inländsk försåkringsrörelse vid krig m.m.

Härigenom förordnas, att i lagen den 10 april 1959 med vissa bestämmel- ser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. skall införas en ny para- graf, betecknad 18 5, av nedan angiven lydelse.

18 &. Talan mot försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

112) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 3 & lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 3 5 lagen den 13 juli 1887 angående handelsre- gister, firma och prokural skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

3 5. Har den _________ registrering vägras. Vägras registrering, ________ skälen därför. Är" sökanden med beslutet miss- nöjd, äge han, vid talans förlust, in- om två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos länsstyrel- sen, om beslutet meddelats av sär- skild registerförare, och mot läns- styrelsens beslut hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ __

Är sökanden missnöjd med be- slutet, äger han anföra besvär där- över. Talan mot beslut av särskild registerfärare föres hos länsstyrel- sen. Mot länsstyrelses beslut föres talan hos kammarrätten. Talan som nu sagts skall föras inom två måna— der från beslutets dag.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före dennalags ikraftträ- dande, gålla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 657. 12—614761

113) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 10 och 14 55 lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket

Härigenom förordnas, att 10 och 14 55 lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 &.

Hava vid ________ registrering vägras.

Vägras registrering, skall registre- ringsmyndigheten ofördröjligen till det. utländska företaget med posten översända underrättelse om beslu- tet med angivande av skälen därför. Är företaget missnöjt med beslutet, må företaget hos Konungen föra ta— lan genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola inkomma in- om två månader från beslutets dag.

Vägras registrering, skall registre- ringsmyndigheten ofördröjligen till det utländska företaget med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför. Är företaget missnöjt med beslutet, må företaget inom två månader från be- slutets dag föra talan däremot ge- nom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

14 5.

Avföres filialen _______

I fråga om beslut att avföra filial ur registret samt beslut om anstånd med avförandet skall vad i 10 å and- ra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

_ i riket. -

I fråga om beslut att avföra filial ur registret samt beslut om anstånd med avförandet skall vad i 10 5 and- ra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

114) Förslag till

Förordning om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, dels att 12 5 förordningen den 18 juni 1864 an- gående utvidgad näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i samma förordning skall införas en ny paragraf, betecknad & 12 a, av nedan angiven lydelse, dels ock att i 27 & nämnda förordning ut-

trycket bergsöverstyrelsen skall bytas mot uttrycket kommerskollegium.

(Nuvarande lydelse) '

g 12;

Den, som vill driva masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufaktur- verk eller annan inrättning, vilken avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk, skall, med bl- fogande av de i 5 9 mom. 1 omför- mälda betyg, anmäla sig hos bergs- överstyrelsen, vilken därvid förfar pä enahanda sätt, som för länssty- relse är föreskrivet; kommande i Öv- rigt att för utövning av sådan rörelse gälla jämväl vad särskilt är stadgat.

(

(Föreslagen lydelse)

Den, som vill driva masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufaktur- verk eller annan inrättning, vilken avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk, skall, med bi- fogande av de i 9 5 1 mom. omför- mälda betyg, anmäla sig hos kom— merskollegium, som därvid förfar på enahanda sätt, som för länsstyrelse är föreskrivet; kommande i övrigt att för utövning av sådan rörelse gälla jämväl vad särskilt är stadgat.

512 a.

Talan mot särskild registerförares beslut enligt denna förordning föres genom besvär hos Kungl. Maj:ts be- fallningshavande.

Mot beslut av Kungl. Maj:ts befall- ningshavande eller kommerskolle- gium rörande anmälan enligt denna förordning om idkande av närings- yrke föres talan genom besvär hos kammarrätten. Detsamma gäller be-

1 Senaste lydelse av 12 å se SFS 1887: 73 och av 27 5 se SFS 1918:347.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) träffande talan mot beslut rörande avgift som sägs i 9 5 3 mom.

Talan mot beslut, varigenom an- sökan om tillstånd som avses i 9 5 3 eller 4 mom. ej bifalles eller varige- nom sådant tillstånd återkallas, fö- res genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

115) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701)

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 28 juni 1963 om tillämpningen av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701) skall införas en ny paragraf, betecknad 28 & jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

Om besvär 28 5.

Talan mot medicinalstyrelsens beslut enligt 2—4 eller 6—8 55, om registre- ring av farmacevtisk specialitet eller om föreläggande av vite enligt 18 & läkemedelsförordningen föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt läkemedelsförordningen eller denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets" kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ . Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

116) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 441) om tillämpningen av giftförordningen den 14 december 1962 (nr 702)

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 28 juni 1963 om tillämpningen av giftförordningen den 14 december 1962 (nr 702) skall införas, en ny paragraf, betecknad 21 å, jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

Om besvär 21 5.

T—alanamot hälsovårdsnämnds beslut i anledning av giftförordningen och mot polismyndighets beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos länsstyrelsen. Talan mot yrkesinspektörs beslut i anledning av dessa författningar föres genom besvär hos arbetarskyddsstyrelsen.

Mot länsstyrelses eller arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 1_6 åå—eller om föreläggande av vite enligt 25 _5 giftförordningen föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse elle1 arbetarskyddsstyrelsen i an- ledning av giftförordningen eller denna kungörelse samt mot medicinal- styrelsens eller giftnämndens beslut enligt dessa författningar föres genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

117) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 442) om tillämpningen av bekämpningsmedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 703)

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 28 juni 1963 om tillämp- ningen av bekämpningsmedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 703) skall införas en ny paragraf, betecknad 26 &, jämte överskrift av nedan an- given lydelse.

Om besvär

26 &.

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos länsstyrelsen. Talan mot yrkesinspektörs beslut enligt kungö- relsen föres genom besvär hos arbetarskyddsstyrelsen.

Mot länsstyrelses, arbetarskyddsstyrelsens, lantbruksstyrelsens eller me- dicinalstyrelsens beslut i ärende som avses i 21—23 55, 24 5 första stycket eller 25 5 eller om föreläggande av vite enligt 21 & bekämpningsmedelsför- ordningen samt mot giftnämndens beslut om registrering av bekämpnings- medel föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat giftnämndens, lantbruksstyrelsens eller medicinalsty- relsens belut enligt bekämpningsmedelsförordningen eller denna kungörelse föres genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

118) Förslag till Kungörelse om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, att i narkotikaförordningen den 14 december 1962 skall införas en ny paragraf, betecknad 14 a 5, av nedan angiven lydelse.

14 a &. Talan mot medicinalstyrelsens beslut enligt 6 5 2 mom. andra stycket eller 11 & sista stycket föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt denna förordning föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

119) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 13 december 1963 (nr 654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m.m.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 13 december 1963 om försälj- ning från apotek av alkoholhaltiga läkemedel och teknisk sprit, m. m. skall införas en ny paragraf, betecknad 9 5, av nedan angiven lydelse.

9 5. Talan mot medicinalstyrelsens beslut enligt 5 & föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

120) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 38 5 lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m.

Härigenom förordnas, att 38 5 lagen den 22 juni 1920 med vissa bestäm- melser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. ni. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 5.

Av kommerskollegium meddelat beslut, innefattande bifall till ansö- kan om registrering eller om regist- rerings upphävande, må ej överkla- gas. Mot annat beslut, som av kolle- gium meddelats, må talan hos Ko- nungen li vederbörande statsdeparte- ment föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan må ej föras mot beslut av kommerskollegium, innefattande bi- fall till ansökan om registrering el- ler om registrerings upphävande. Mot annat beslut, som meddelats av kollegium, föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i'lagen om rikets kammarrätter. *

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

121) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 12 & lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 12 5 lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva läkaryrket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 5.

Beslut, som . medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrät- telse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot medicinalstyrelsens be- slut i särskilt fall enligt 2—5 samt 7 och 9 55 föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat medicinalstyrelsens be- slut enligt denna lag föres talan ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som medicinal- styrelsen eller kammarrätt meddelat n1ed stöd av denna lag,, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Beträffande, talan mot beslut, ”som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

122) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 31 maj 1963 om behörighet att utöva tandläkaryrket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 5.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrät-' telse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot medicinalstyrelsens be- slut enligt 3—6 samt 8 och 10 55 fö- res genom besvär hos kammarrät— ten.

Mot annat medicinalstyrelsens be- slut enligt denna lag föres talan ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som medicinal- styrelsen eller kammarrätt meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrätteISe, om ej annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

123) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 13 & lagen den 19 mars 1965 (nr 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 19 mars 1965 om behörighet att utöva veterinåryrket m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 5.

Beslut som veterinärstyrelsen meddelar med stöd av denna lag län- der till omedelbar efterrättelse, om annat ej förordnas.

Denna lag träder i kraft den — _ _

Talan mot veterinärstyrelsens be— slut i särskilt fall enligt 2—5 samt 7 och 8 55 föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot annat veterinärstyrelsens be- slut enligt denna lag föres talan ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag som'veterinär— styrelsen eller kammarrätt medde- lar med stöd av denna lag länder till omedelbar efterrättelse, om annat ej förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

124) Förslag till

Kungörelse ”om ändring i kungörelsen den 25 november 1960 (nr 653) med tillämpningsföreskriiter till lagen om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 25 november 1960 med till- lämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva läkaryrket skall införas en ny paragraf, betecknad 13 5, av nedan angiven lydelse.

13 &. Talan mot medicinalstyrelsens beslut i ärende, som sägs i 9 &, föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut rörande specialistkompetens för läkare föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

125) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 6 december 1963 (nr 663) med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 6 december 1963 med till- lämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket skall införas en ny paragraf, betecknad 13 5, av nedan angiven lydelse.

13 &. Talan mot medicinalstyrelsens beslut i ärende, som sägs i 9 5, föres ge- nom besvär hos kammarrätten. ' Mot annat medicinalstyrelsens beslut rörande specialistkompetens för tandläkare föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

126) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 19 mars 1965 (nr 62) med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 19 mars 1965 med tillämp— ningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. ni. skall införas en ny paragraf, betecknad 6 5, av nedan angiven lydelse.

6 5. Talan mot veterinärstyrelsens beslut rörande ansökan om specialistkom- petens föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat veterinärstyrelsens beslut rörande specialistkompetens föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

127) Förslag till. . Kungörelse om ändring i kungörelsen ,den 21 maj 1964 (nr 428). om medicinalpersonal under medicinalstyrelsens inseende

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 21 maj 1964 om medicinal— personal under medicinalstyrelsens inseende skall införas en ny paragraf, betecknad 7 5, av nedan angiven lydelse.

7 &.

Talan mot medicinalstyrelsens beslut i särskilt fall om meddelande eller återkallande av behörighet att utöva yrke, som avses i 1 %, föres genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning föres talan mot medicinalsty- relsens beslut enligt 5 eller 6 5. ' '

I övrigt föres talan mot medicinalstyrelsens beslut enligt denna kun- görelse genom besvär hos Kungl. Maj:t. .

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot medicinalstyrelsens beslut rörande behörighet att utöva läkaryrket eller tandläkaryrket gälla särskilda bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

128) __Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 26 februari 1960 (nr 37) med föreskrifter om förvärv av behörighet för vissa vattenundersökningar enligt hälsovårdsstadgan

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 26 februari 1960 med före- skrifter om förvärv av behörighet för vissa vattennndersökningar enligt häl- sovårdsstadgan skall införas en ny paragraf, betecknad 5 5, av nedan angiven lydelse.

5 g. Talan mot medicinalstyrelsens beslut i ärende, som avses i 1 eller 4 5, föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

129) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 35 & instruktionen den 3 december 1965 (nr 842) för televerket

Härigenom förordnas, att 35 & instruktionen den 3 december 1965 för televerket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 35 &. Talan mot ________ styrelsen bestämmer. I fråga ________ som tjänsten. Talan mot televerkets beslut i sär- skilt fall rörande certifikat, som sägs i 8 5, föres genom besvär hos kam- marrätten. Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

| 130) Förslag till . Kungörelse om ändring' 1 sjöbefälskungörelsen den 3 juni 1960 (nr 487)

Härigenom förordnas, att i 5 kap. sjöbefälskungörelsen den 3 juni 1960 skall införas en ny paragraf, betecknad 42 a 5, av nedan angiven lydelse.

42 a &.

Mot mönstringsförrättares beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos sjöfartsstyrelsen.

Talan mot sjöfartsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt 29, 30, 34 eller 56 5 eller punkt 2 eller 4 i övergångsbestämmelserna föres genom besvär hos kammarrätten. .

Mot annat sjöfartsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. _

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

131) Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elektriska starkströmsanläggningar utföra installationsarbete

Härigenom förordnas, dels att 15 & kungörelsen den 2— juni 1939 angående behörighet att vid elektriska starkströmsanläggningar utföra installations- arbete skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels och att 16 å samma kungörelse skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 €.

Åtal för förseelse mot 14 5 utföres av allmän åklagare i stad hos polis- domstol, där särskild sådan är in— rättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid all- män domstol samt å landet vid all- män domstol.

Talan mot beslut av kommerskol- legium i ärende, som avses i 7 eller 9 é”, föres genom besvär hos. kam- marrätten.

Mot annat beslut av kommerskol- legium enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kl aft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

132) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 48 & stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse

Härigenom förordnas, att 48 & stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

& 48.

Talan mot beslut, som meddelas av polismyndigheten i Stockholm en— ligt denna stadga, föres genom be- svär hos överståthållarämbetet.

M_ot beslut av överståthållarämbe- tet föres talan genom besvär hos Ko- nungen.

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna stadga föres genom be- svär hos Kungl. Maj:ts befallnings- havande.

Mot beslut av Kungl. Maj:ts be- fallningshavande i ärende som sägs i 35 5 föres talan genom besvär hos Konungen. '

Mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna stadga föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

, Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 675.

133) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 45 % allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954- (nr 280)

Härigenom förordnas, att 45 & allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 5.

Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för överklagande av myn- dighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som meddelats beträf- fande tillämpning av 36 eller 37 5, föras hos Konungen. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighe— tens beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Mot beslut enligt 23, 36 eller 37 5 och mot beslut av central förvalt— ningsmyndighet rörande återkallelse av ransoneringsbevis föres talan ge— nom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot förvaltan- de myndighets beslut enligt denna lag genom besvär i därom föreskri- ven ordning.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Utan hinder av anförda besvär skall beslut eller utslag, som medde— lats av förvaltande myndighet eller kammarrätt, lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

134-) Förslag till

Kungörelse om ändring i stadgan den 22Lapril 1960 (nr 114) angående enskilda sjukhem m.m.

Härigenom förordnas, att i stadgan den 22 april 1960 angående enskilda sjukhem 111. ni. skall införas en ny paragraf, betecknad 14 5, jämte överskrift av nedan angiven lydelse.

Besvär 14 &. Talan mot medicinalstyrelsens beslut 0111 meddelande eller återkallelse av tillstånd enligt 4, 5, 6 eller 12 & föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat medicinalstyrelsens beslut enligt denna stadga föres talan ge- nom besvär hos Kungl. Maj :.t Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter. '

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ * Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser. '

135) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 15 % skeppsklarerarförordningen den 4 maj 1934 (nr 119)

Härigenom förordnas, att 15 & skeppsklarerarförordningen den 4 maj 1934

(Nuvarande lydelse)

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

15 g.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna straff- lagen.

Talan mot sjöfartsstyrelsens be- slut enligt 12 & föres genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Mot annat sjöfartsstyrelsens be- slut enligt denna förordning föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande; talan mot beslut,, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

136) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 27 & allmänna ordningsstadgan den 14— deeember 1956 (nr 617 )

Härigenom förordnas, att 27 & allmänna ordningsstadgan den 14 decem— ber 19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 &.

Mot beslut som myndighet medde- lat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga må talan föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse, hos Konungen och el- jest hos länsstyrelsen.

Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av länsstyrelse eller polis- myndighet skall utan hinder av be— svär lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

Talan mot beslut, som polismyn- dighet eller kommunal myndighet i andra fall än som avses i23 .? med- delat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga, föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut rörande föreläggande av vite föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat beslut av läns- styrelse på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga och mot medicinalstyrelsens beslut enligt 21 5 föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som på grund av denna stadga eller lokal ordnings- stadga meddelas av polismyndighet, länsstyrelse eller kammarrätt, skall utan hinder av besvär lända till ef- terrättelse, om ej annorlunda för- ordnas.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 677.

137) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 13 5 lagen den 14 december 1956 (nr 618)

(Nuvarande lydelse)

om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 14 december 1956 om allmänna sammankomster1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

13 g.

Mot beslut som myndighet medde- lat på grund av denna lag må talan föras genom besvär, om beslutet fat- tats av länsstyrelse, hos Konungen och eljest hos länsstyrelsen.

Beslut som på grund av denna lag meddelas av länsstyrelse eller polis- myndighet skall utan hinder av an- förda besvår lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut om till- stånd eller om befrielse från anmäl- ningsskyldighet enligt denna lag el- ler i ärende, som avses i 7, 10 eller 11 5, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat beslut av läns- styrelse enligt denna lag och mot medicinalstyrelsens beslut enligt 12 ,? föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som på grund av denna lag meddelas av polismyn- dighet, länsstyrelse eller kammar- rätt, skall utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser. 1 Senaste lydelse se SFS 1964: 673.

138) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 17 Qiagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar

Härigenom förordnas, att 17 5 lagen den 12 juni 1942 om särskilda skydds— åtgärder för vissa kraftanläggningar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 å.

Klagan överkrigsskyddsnämndens beslut må föras hos Konungen ge— nom besvär. Där ej annorlunda för- ordnas, skall beslutet dock omedel- bart lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den _ _

Mot krigsskyddsnämndens beslut rörande ersättning enligt 7 ,? föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Talan mot annat krigsskydds- nämndens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till efterrättelse.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot-beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gålla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1957: 49.

139) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 2 5 6 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas, att 2 5 6 mom. lagen den 27 juni 1902, innefat- tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningari, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 g. _ 6 mom. Åsidosätter koncessionshavaren _________ delvis åter—

kallas. . . Fråga om återkallelse prövas av Fråga om återkallelse prövas av den Konungen bemyndigar. den Konungen bemyndigar. Mot. be- slut om återkallelse föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kam-

marrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ ' . Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ— dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1957:383.

140) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 12 5 lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap

Härigenom förordnas, att 12 5 lagen den 22 juni 1950 om svenskt med- borgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 12 &.

Talan mot länsstyrelses beslut i Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos ärende enligt denna lag föres genom Konungen genom besvär i den ord— besvär hos kammarrätten. ning, som är bestämd för överkla- gande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ ; Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla åldre bestämmelser.

141) Förslag till

Förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, dels att 66 5 1 mom., 68 5 1 och 2 mom., 69, 70, 72 och 73 55 samt 74 5 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 19461 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,dels ock att i samma förordning skall införas en ny paragraf, betecknad 73 a 5, av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

66 5.

1 mom. 1. Äro pastorsämbeten av olika mening rörande tillämpningen av denna förordning, skola de in- hämta vederbörande kyrkobokfö- ringsinspektörs råd i ärendet. Stan- na de likväl i skilda uppfattningar, skall ärendet av den pastor som först handlagt det underställas, där fråga är om rätt kyrkobokföringsort, länsstyrelsen i länet samt eljest dom— kapitlet i stiftet; och skall med vid- tagande av ifrågasatt kyrkobokfö- ringsåtgärd i ärendet anstå till dess lagakraftägande beslut föreligger el- ler, såvitt avser beslut, som enligt bestämmelserna i 68 5 1 mom. skola omedelbart verkställas, till dess läns- styrelsens beslut föreligger.

2. Uppstå vid skriftväxling, varom förmäles i 52 5. mellan mantalsskriv— ningsförrättare skiljaktiga mening— ar om någon persons rätta mantals— skrivningsort, skall frågan därom underställas länsstyrelsen i det län, där den ifrågasatta nya mantals-

1 mom. 1. Äro pastorsämbeten av olika mening rörande tillämpningen av denna förordning, skola de in- hämta vederbörande kyrkobokfö- ringsinspektörs råd i ärendet. Stan- na de likväl i skilda uppfattningar, skall ärendet av den pastor som först handlagt det underställas, där fråga är om rätt kyrkobokföringsort, läns- styrelsen i länet samt eljest domka- pitlet i stiftet; och skall med vidta- gande av ifrågasatt kyrkobokförings- åtgärd i ärendet anstå till dess laga- kraftägande beslut eller utslag före- ligger eller, såvitt avser beslut eller utslag, som enligt bestämmelserna i 68 ä 1 mom. eller 73 a 5 skall ome- delbart verkställas, till dess dylikt avgörande föreligger.

2. Uppstå vid skriftväxling, varom förmäles i 52 5, mellan mantals- skrivningsförrättare skiljaktiga me- ningar om någon persons rätta man- talsskrivningsort, skall frågan där- om underställas länsstyrelsen i det län, där den ifrågasatta nya mantals-

1 Senaste lydelse av 66 5 1 mom. och 74 5 3 mom. se SFS 1952: 336 samt av 68 5 1 mom. och 74 s 1 mom. se SFS 1956: 229.

(Nuvarande lydelse)

skrivningsorten är belägen; och skall personen kvarstå i det distrikts man- talslängd, där han senast varit upp- förd, till dess lagakraftägande beslut föreligger eller, såvitt avser beslut, som enligt bestämmelserna i 68 5 1 mom. skola omedelbart verkställas, till dess länsstyrelsens beslut före- ligger. &

(Föreslagen lydelse) skrivningsorten är belägen; och skall personen kvarstå i det distrikts man- talslängd, där han senast varit upp-

"förd, till dess lagakraftägande beslut

eller utslag föreligger eller, såvitt avser beslut eller utslag, som enligt bestämmelserna i 685 1 mom. eller 73 a 5 skall omedelbart verkställas, till dess dylikt avgörande föreligger.

68 5.

1 mom. Talan mot länsstyrelses beslut i mål, som jämlikt 65, 66 eller 67 5 dragits under dess prövning, må hos kammarrätten fullföljas ge— nom besvär, vilka skola hava till länsstyrelsen eller kammarrätten in-* kommit sist å trettionde dagen efter det beslutet eller, i fall som avses i 67 å andra (stycket, slutligt beslut i målet delgivits klaganden. Föres i be- svären talan mot mer än en länssty- relses beslut i mål-, som handlagts jämlikt 67 å andra stycket, må be- svären ingivas eller insända-s till vil-' ken som helst av länsstyrelserna.

1 mom. Talan mot länsstyrelses beslut i mål, som jämlikt 65, 66 eller 67 5 dragits under dess prövning, fö— res genom besvär hos den kammar-* rätt, inom vars domkrets länsstyrel— sen eller, i fall som sägs i 67 5 andra stycket, den sist beslutande länssty- relsen ligger. Besvären "skola halva-* inkommit till länsstyrelsen eller _ kammarrätten sist å trettionde da-' gen efter det beslutet eller, i fall som . avses i 67 5 andra stycket, slutligt be— slut i målet delgivits klagandemFöa res i besvären talan mot mer än-en=

' länsstyrelses beslut i mål, som hand-'

lagts jämlikt 67 Sandra stycket, må» besvären ingivas eller insändas till. vilken som helst av länsstyrelserna.-

Länsstyrelses beslut _ _______ laga kraft.

Kammarrätten skall ______

_ _ kammarrätten inkommit.

Sedan besvär ________ eget yttrande. 2 mom. Hava länsstyrelser" vid prövning, som avses i 67 å andra stycket, stannat i beslut, som strida mot varandra, skall målet i dess hel- het underställas kammarrättens prövning av den länsstyrelse som sist handlagtmålet.

I underställningsmål _ _ _ -— _ _ _ målets avgörande.

2 mom. Hava länsstyrelser vid prövning, som avses i 67 5 andra stycket, stannat i beslut, som strida mot varandra, skall målet i dess hel- het av den länsstyrelse, som sist handlagt detsamma, underställas den kammarrätts prövning, inom vars domkrets sistnämnda länssty- relse ligger.

69 5.

Den som icke åtnöjes med länssty- relses beslut, varigenom honom bli- vit vid vite förelagt att något jäm— likt denna förordning fullgöra eller varigenom han blivit fälld till utgi- vande av vite, äger föra talan däre- mot genom besvär hos kammarrät- ten i den ordning, varom i 68 5 1 mom. stadgas.

Den som icke åtnöjes med läns- styrelses beslut, varigenom honom blivit vid vite förelagt att något jäm- likt denna förordning fullgöra eller varigenom han blivit fälld till utgi- vande av vite, äger föra talan däre- mot i den ordning, varom stadgas i 68 5 1 mom.

70 5.

1 mom. I mål, som jämlikt 68 & dragits under kammarrättens pröv- ning, äger kammarrätten förordna om vidtagande av åtgärd beträffan- de kyrkobokföring eller mantals- skrivning, ändock att yrkande därom ej framställts.

2 mom. Över kammarrättens be- slut i kyrkobokförings— och mantals- skrium'ngsfrågor eller angående ut— dömande av vite enligt denna förord- ning må klagan ej föras.

I mål, som jämlikt 68 & dragits un- der kammarrätts prövning, äger kammarrätten förordna om vidta- gande av åtgärd beträffande kyrko— bokföring eller mantalsskrivning, ändock att yrkande därom ej fram- ställts.

72 &.

Angående ersättning till den, som enligt beslut av länsstyrelse eller kammarrätten inkallats till vittnes- förhör i mål, som avses i denna för- ordning, skall gälla vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; dock skall ersättningen städse stan— na å statsverket.

Angående ersättning till den, som enligt beslut av länsstyrelse inkallats till vittnesförhör i mål, som avses i denna förordning, skall gälla vad an- gående ersättning av allmänna me- del till vittnen i brottmål finnes stad— gat; dock skall ersättningen städse stanna å statsverket.

Den som ________ stadgade ordningen.

73 5.

Den som är missnöjd med domka- Den som är missnöjd med domka- pitels beslut i fråga, varom i 65 och pitels beslut i fråga, varom förmäles 66 55 förmäles, må anföra besvär

i 65 och 66 55, må anföra besvär där-

(Nuvarande lydelse) däröver hos Kungl. Maj:t i ecklesia- stikdepartementet i den för fullföljd av talan mot domkapitels beslut i allmänhet gällande ordningen.

(Föreslagen lydelse)

över hos den kammarrätt, inom vars domkrets domkapitlet ligger.

73 a 5.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut enligt denna förordning gälla bestämmelserna i lagen om ri- kets kammarrätter.

Kammarrätts utslag eller beslut skall omedelbart bringas i verkstäl- lighet, såvida icke kammarrätten förordnar att med verkställigheten skall anstå till dess utslaget eller be- slutet vunnit laga kraft.

74 5.

1 mom. Av länsstyrelserna, dom- kapitlen och kammarrätten meddela— de beslut i de i 65, 66, 67 och 68 55 avsedda mål skola genom den myn- dighets försorg, som meddelat beslu- tet, skyndsamt delgivas envar per- son, vars rätt därav beröres, ävensom vederbörande kommun. Bevis om delgivningen bör vid anfordran till- handahållas vederbörande.

3 mom. Domkapitels beslut i här avsedda mål samt sådant länsstyrel- ses beslut, som icke skall omedelbart verkställas, må ej till vederbörande pastor eller mantalsskrivningsförrät- tare översändas för verkställighet förrän beslutet vunnit laga kraft.

1 mom. Av länsstyrelserna, dom- kapitlen och kammarrätterna med- delade beslut eller utslag i de i 65, 66, 67 och 68 55 avsedda mål skola genom den myndighets försorg, som meddelat beslutet eller utslaget, skyndsamt delgivas envar person, vars rätt beröres därav, ävensom ve- derbörande kommun. Bevis om del- givningen bör vid anfordran till- handahållas vederbörande.

3 mom. Domkapitels beslut i här avsedda mål samt sådant länsstyrel- ses eller kammarrätts beslut eller ut- slag, som icke skall omedelbart verk- ställas, må ej till vederbörande pas- tor eller mantalsskrivningsförrätta- re översändas för verkställighet förr- än beslutet eller utslaget vunnit laga kraft.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

142) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 15 & religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 15 & religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 15 5. Över pastors ________ motsvarande tillämpning.

Mot beslut eller åtgärd enligt den- na lag av ämbetsman, som avses i 14 5, föres talan genom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kam- marrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

143) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående

Härigenom förordnas, att lagen den 12 november 1915 om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Vill någon klaga över beslut angå- ende lysning eller annat kungörande till äktenskap, utfärdande av äkten- skapscertifikat eller företagande av vigsel, må han anföra besvär, där be- slutet meddelats av präst inom sven- ska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrättare, hos Konungens befallningshavande och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av kabinettssekre- teraren i utrikesdepartementet, hos Konungen i vederbörande statsde- partement. Över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes be- slut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till ve- derbörande statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

(Föreslagen lydelse)

Vill någon föra talan mot beslut angående lysning eller annat kungö- rande till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller företagan- de av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselför- rättare, ho-s Konungens befallnings- havande och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av chefen för utrikesdepartementets rättsav- delning, hos kammarrätten. Mot domkapitels eller Konungens befall- ningshavandes beslut föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kam- marrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

144) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 29 & namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 29 & namnlagen den 11 oktober 1963 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 5. Den vars ________ domkapitlet genom besvär. Talan mot domkapitlets beslut i Talan mot domkapitels beslut i fråga, som enligt första stycket dra— fråga, som enligt första stycket dra- gits under dess prövning, föres hos gits under dess prövning, föres ge- Konungen genom besvär. nom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

145) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 13 & giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 13 5 giftermålsbalken1 skall erhålla änd-

( Föreslagen lydelse)

2 KAP. 13 &.

Klagan över beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 5 avses, eller av medi— cinalstyrelsen i fall, som i 5 eller 6 5 avses, må föras hos Konungen i jus- titiedepartementet i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot beslut av länsstyrelse i fall, som avses i 1 5, eller av medi— cinalstyrelsen i fall, som avses i 5 el- ler 6 5, föres genom besvär hos kam— marrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ-

dande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1948: 272.

146) Förslag till Kungörelse om ändring i passkungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471)

Härigenom förordnas, att i passkungörelsen den 31 maj 1940 skall in- föras en ny paragraf, betecknad 19 5, av nedan angiven lydelse.

19 5.

Mot beslut enligt denna kungörelse av annan passmyndighet än länssty- relse föres talan genom besvär hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelses beslut i särskilt fall rörande pass föres genom besvär hos kammarrätten. I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt kungörelsen genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Mot beslut enligt denna kungörelse av ministern för utrikes ärendena och mot polismyndighets beslut rörande omhändertagande av pass må talan icke föras.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

147) Förslag till

Kungörelse om ändring i utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni 1940 (nr 548)

Härigenom förordnas, att i utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni 1940 skall införas en ny paragraf, betecknad 15 5, av nedan angiven lydelse.

15 &.

Mot beslut enligt denna kungörelse av passmyndighet eller, i fall som avses i 2 5 andra stycket, annan konsulär myndighet föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Mot beslut enligt denna kungörelse av ministern för utrikes ärendena må talan icke föras.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

148) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.

Härigenom förordnas, att i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmel- ser till skydd för försvaret m. ni. skall införas en ny paragraf, betecknad 6 a 5, av nedan angiven lydelse.

6 a 5. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 6 5 om utdömande av vite föres genom besvär hos kammarrätten. Mot annat länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan genom besvär hos Konungen. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — _ — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla åldre bestämmelser.

149) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 86 & hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

Härigenom förordnas, att 86 5 hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 5.

Mot beslut av hälsovårdsnämnd

enligt denna stadga eller lokal hälso- vårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen. Över länsstyrelses be- slut må talan föras genom besvär hos Konungen.

Talan mot hälsovårdsnämnds be- slut enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning eller mot polis- myndighets beslut enligt stadgan rö— rande handräckning föres genom be- svär hos länsstyrelsen.

Mot medicinalstyrelsens beslut en- ligt 14, 33, 34 eller 35 5” och mot läns- styrelses beslut i handräckningsmäl föres talan genom besvär hos kam- marrätten. I samma ordning föres talan mot beslut, som på grund av denna stadga eller lokal hälsovårds- ordning länsstyrelse i särskilt fall meddelat om förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännan- de eller om omhändertagande, oskad- liggörande eller liknande åtgärd, så- vida fråga ej är om kommuns ålig— ganden.

I övrigt föres talan mot medicinal— styrelsens beslut enligt denna stad- ga och mot länsstyrelses beslut på grund av stadgan eller lokal hälso- vårdsordning genom besvär hos Ko- nungen.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Myndighet äger ________ förd klagan.

Denna kungörelse träder i kraft den _ — _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

150) Förslag till

Lag om ändring i lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall införas en ny paragraf, betecknad 14 5, av nedan angiven lydelse.

14 5.

Talan mot polismyndighets beslut om handräckning enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut i särskilt fall rörande tillämpning av 3 5 föres talan, där fråga ej är om åliggande för kommun eller annan kommunal för- valtningsenhet, genom besvär hos kammarrätten. I samma ordning föres talan mot länsstyrelses beslut i handräckningsärende enligt denna lag eller i ersättningsärende som avses i 6 5 sista stycket.

I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraftträ- dande, gälla äldre bestämmelser.

151) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 30 november 1956 (nr 585)

om ersättning åt tillsyningsman, varom förmäles i 6 & lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 30 november 1956 om ersätt- ning åt tillsyningsman, varom förmäles i 6 5 lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, skall införas en ny paragraf, betecknad 6 5, av nedan angiven lydelse.

6 5. Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

152) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 3 5 kungörelsen den 6 december 1963 (nr 608) om utplantering av vilt m. m.

Härigenom förordnas, att 3 5 kungörelsen den 6 december 1963 om ut- plantering av vilt m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) |

3 5. '

Statens naturvårdsnämnd äger _________ och 2 55. ! Tillstånd att ________ med veterinärstyrelsen. '

Talan mot statens naturvårds- nämnds beslut enligt första stycket föres genom besvär hosKungl. Maj:t.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _

1 Senaste lydelse se SFS 1966: 290.

153) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 15 5 brandlagen den 30 mars 1962 (nr 90)

Härigenom förordnas, att 15 5 brandlagen den 30 mars 1962 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 15 5.

Över brandstyrelses ________ hos länsstyrelsen. Talan mot beslut, som enligt den- Talan mot länsstyrelses beslut i na lag meddelas av länsstyrelsen, fö- ärende, som sägs i 6, 7, 9 eller 14 5, res hos Konungen. föres genom besvär hos kammarrät-

ten.

Mot annat länsstyrelses beslut en— ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

154) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 29 % brandstadgan den 30 mars 1962 (nr 91)

Härigenom förordnas, att 29 5 brandstadgan den 30 mars 1962 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

29 5.

Över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt 15 5 andra stycket sista punkten och 17 5 andra punkten må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga eller brandordning, må föras hos Konungen.

Över beslut vid brandsyn, över brandchefs beslut enligt 15 5 andra stycket sista punkten och 17 5 andra punkten samt över polismyndighets beslut enligt 25 5 må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som sägs i första stycket eller rörande vitesföreläggande mot an— nan än kommun enligt 24 5 föres ge- nom besvär hos kammarrätten.

Mot beslut, som på grund av brandordning länsstyrelse i särskilt fall meddelat om förbud, föreläggan- de eller tillstånd, föres likaledes ta- lan, där fråga ej är om kommunens åliggande, genom besvär hos kam- marrätten.

I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga eller brandordning, ge- nom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

155) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 31 5 förordningen den 3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående film

Härigenom förordnas, att 31 5 förordningen den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående film skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 5.

Åtal för överträdelse av föreskrif- terna i denna förordning anhängig— göres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

Talan mot polismyndighets eller brandchefs beslut enligt denna för- ordning föres genom besvär hos läns- styrelsen.

Mot länsstyrelses eller medicinal— styrelsens beslut i annat ärende en- ligt förordningen än som avses i 4 5 1 mom. samt mot beslut i särskilt fall av kommerskollegium enligt 24 5 1 mom. föres talan genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot beslut av länsstyrelse, medicinalstyrelsen eller kommerskollegium enligt denna för- ordning genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

156) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 43 5 förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning

Härigenom förordnas, att 43 5 förordningen den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

43 5.

Åtal för överträdelse av föreskrif- terna i denna förordning anhängig- göres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

Talan mot byggnadsnämnds eller polismyndighets beslut enligt denna förordning föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut i ärende rörande godkännande av person att förrätta prövning som sägs i 27 5 1 mom. tredje stycket föres talan ge— nom besvär hos Kungl. Maj:t.

Mot annat länsstyrelses beslut en- ligt denna förordning föres talan ge- nom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

157) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 71 5 2 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 71 5 2 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 71 5.

2 mom. Talan mot länsstyrelses ; beslut enligt 54 5 1 mom. sista styc- ket eller 66 5 eller i annat ärende som avses i 67 5 än rörande ansökan hos länsstyrelsen eller byggnadsnämnd om medgivande som sägs i 1 mom. första stycket sista punkten av para- grafen föres genom besvär hos Ko— nungen.

Mot annat länsstyrelses beslut i ärende som avses i 5 kap. och mot * länsstyrelses beslut om förbud eller L föreläggande enligt 6 kap. föres talan genom besvär hos kammarrätten.

2 mom. Över länsstyrelsens beslut I övrigt föres talan mot länsstyrel- enligt denna stadga må talan föras ses beslut enligt denna stadga genom hos Konungen. besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

158) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 15 5 kungörelsen den 3 november 1939 (nr 783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar

Härigenom förordnas, att 15 5 kungörelsen den 3 november 1939 angående anordnande och begagnande samt tillsyn av Vissa hissar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

15 5.

Över tillsynsmyndighets beslut i fråga, som avses i denna kungörelse, må besvär anföras, då beslutet med- delats av länsstyrelse, hos Konung- en inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut är bestämd, samt, då beslutet meddelats av byggnads- nämnd, hos länsstyrelsen inom en månad efter erhållen del av beslutet; skolande emellertid beslutet lända till efterrättelse, intill dess annorlun- da förordnas.

Talan mot byggnadsnämnds beslut enligt denna kungörelse föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Mot länsstyrelses beslut såsom till— syns- eller besvärsmyndighet enligt denna kungörelse föres talan genom besvär hos kammarrätten.

Talan mot annat länsstyrelses be- slut enligt denna kungörelse och mot beslut av yrkesinspektionens chefs- myndighet enligt kungörelsen föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag, som avses i första, andra eller fjärde stycket, länder till efterrättelse utan hinder av besvär, intill dess annorlunda för- ordnas.

Denna kungörelse träder i kraft den — _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 742.

159) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 73 5 arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (m” 1)

Härigenom förordnas, att 73 5 arbetarskyddslagen den 3 januari 19491 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

73 5.

Över arbetarskyddsstyrelsens _ _

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga fö- res genom besvär hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Talan mot polismyndighets beslut i ärende enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

______ ej föras.

Mot arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53_59 55 och mot länsstyrelses beslut rörande handräckning enligt denna lag föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen eller länsstyrelse i annan fråga, som omförmäles i den- na lag, föres genom besvär hos Ko- nungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1963: 245.

160) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 23 5 skogsförläggningslagen den 31 maj 1963 (nr 246)

Härigenom förordnas, att 23 5 skogsförläggningslagen den 31 maj 1963 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 5.

Talan mot beslut av arbetar— skyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna lag, föres genom besvär hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Mot arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande förbud eller föreläggan- de enligt 13, 14, 15 eller 175 föres talan genom besvär hos kammarrät- ten.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annat ärende, som avses i denna lag, föres genom be- svär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

161) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 29 5 strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 29 5 strålskyddslagen den 14 mars 1958 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 g.

Över tillsynsmans ______

Över beslut av strålskyddsmyndig- heten enligt denna lag må klagan fö- ras hos Konungen genom besvär.

Strålskyddsmyndigheten äger för- ordna, att villkor, åläggande, före- skrift, förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkännande som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 5 skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd kla- gan.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

_ _ förd klagan.

Talan mot beslut i särskilt fall av strålskyddsmyndigheten rörande till- stånd, godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller vitesföreläggande enligt denna lag föres, så framt ej beslutet rör frå- ga som avses i 5 5 tredje stycket el- ler 12 5 första stycket, genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt föres talan mot strål- skyddsmyndighetens beslut enligt denna lag genom besvär hos Ko- nungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Strälskyddsmyndigheten och kam- marrätt äga förordna, att villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av tillstånd eller god- kännande, som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 5, skall ome— delbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

162) Förslag till

Kungörelse om ändrad lydelse av 61 5 förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor

Härigenom förordnas, att 61 5 förordningen den 1 december 1961 om brandfarliga varor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

61 5.

Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna för- ordning må föras genom besvär hos länsstyrelsen.

Över länsstyrelsens beslut må be- svär anföras hos Konungen.

Medicinalstyrelsen, statens brand- inspektion, väg- och vattenbyggnads- styrelsen, statens vatteninspektion samt sprängämnesinspektionen äga rätt att föra talan mot beslut varige- nom tillstånd beviljats.

Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna för- ordning må föras genom besvär hos länsstyrelsen. Över sprängämnesin- spektionens beslut mä besvär anfö- ras hos kommerskollegium.

Mot beslut i särskilt fall av läns- styrelse eller kommerskollegium rö- rande förhandsbesked, tillstånd, medgivande till försöksdrift, före- läggande eller besked efter avsyning föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

Talan mot annat beslut av läns- styrelse eller kommerskollegium en- ligt denna förordning föres genom besvär hos Konungen.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Medicinalstyrelsen, statens brand- inspektion, väg- och vattenbyggnads- styrelsen, statens vatteninspektion samt sprängämnesinspektionen äga rätt att föra talan mot beslut eller utslag, varigenom tillstånd beviljats.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna kungörelses

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

163) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 11 5 lagen den 30 juni 1960 (nr 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Härigenom förordnas, att 11 5 lagen den 30 juni 1960 om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

% (Föreslagen lydelse) ! 11 5. !

Talan mot medicinalstyrelsens be- slut enligt 9 5 föres genom besvär ; hos kammarrätten. Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets : kammarrätter. ' Beslut, som medicinalstyrelsen Förbud som avses i 9 5 skall lända meddelat med stöd av 9 5, skall län- till omedelbar efterrättelse, om ej an- da till omedelbar efterrättelse, om ej norlunda förordnas. annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lag—s ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

164) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 22 5 förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)

om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas, att 22 5 förordningen den 31 maj 1957 om olje— lagring m. ni. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 5.

Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom be- svär.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hin- der av förd klagan, där ej annorlun- da förordnas.

Mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 4, 18 eller 19 5 eller rörande fördelningen av den lagringsskyldig— het, som avses i 8 5 andra stycket, föres talan genom besvär hos kam- marrätten.

I övrigt föres talan mot tillsyns- myndighetens beslut enligt denna förordning genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag av tillsynsmyn- digheten eller kammarrätt skall län- da till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda för- ordnas.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _ Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings

ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

165) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 11 5 förordningen den 31 maj 1957 (nr 344) om oljeavgift m.m.

Härigenom förordnas, att 11 5 förordningen den 31 maj 1957 om olje- avgift m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 g.

Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom be— svår.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hin- der av förd klagan, där ej annorlun- da förordnas.

Mot tillsynsmyndighetens beslut, som avses i 6 5 första stycket eller 12 5, föres talan genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Talan mot annat tillsynsmyndig- hetens beslut enligt denna förord— ning föres genom besvär hos kam- marrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Beslut eller utslag av tillsynsmyn- digheten eller kammarrätt skall län— da till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda för- ordnas.

Denna förordning träder i kraft den _ — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

166) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 23 5 2 mom. lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Härigenom förordnas, att 23 5 2 mom. lagen den 4 juni 1954 om under- visning och vård av vissa psykiskt efterblivna skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 5.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndig- heten förklarat, att någon skall in- skrivas vid särskola eller vårdanstalt eller intagas å vårdhem, eller lämnat framställning om slutlig utskrivning utan bifall, må ändring i beslutet sö- kas hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till inrikesdepar- tementet.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndig- heten förklarat, att någon skall in- skrivas vid särskola eller vårdanstalt eller intagas på vårdhem, eller läm- nat framställning om slutlig utskriv- ning utan bifall, må talan mot beslu- tet föras genom besvär hos kammar- rätten.

Övriga av ________ icke överklagas.

Huvudtillsynsmyndighetens beslut går i verkställighet utan hinder av att klagan föres.

Denna lag träder i kraft den _ _ _

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Huvudtillsynsmyndighetens eller kammarrätts beslut eller utslag går i verkställighet utan hinder av att talan föres däremot.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

167 ) Förslag till Lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, dels att 61 och 62 55 lagen den 27 juli 1954 om nyk- terhetsvårdl skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall närmast efter 62 5 införas en ny paragraf, betecknad 62 a 5, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

61 5.

Länsstyrelses beslut må överkla- gas av den som beslutet röret, om be- slutet innebär förordnande om tvångsintagning, avslag å ansökan härom, villkorligt anstånd med verk- ställighet, förverkande av dylikt an- stånd eller utdömande jämlikt 22 el- ler 27 5 av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats att upplysningsvis höras inför läns- styrelsen.

Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till läns— styrelsen. Länsstyrelsen skall skynd- samt infordra förklaring över besvä- ren, om anledning därtill ej uppen- barligen saknas, samt, efter att ha- va införskaffat den ytterligare utred- ning, som kan vara erforderlig, till socialdepartementet insända samt- liga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av läns- styrelse särskilt meddelats om nå- gons omhändertagande, må av ho- nom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning till viss tid.

1 Senaste lydelse se SFS 1956:225.

Mot länsstyrelses beslut må talan föras genom besvär hos kammarrät- ten, om beslutet innebär förordnan— de om tvångsintagning, avslag på ansökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet, förverkande av sådant anstånd eller utdömande en- ligt 22 eller 27 5 av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats att upplysningsvis höras in- för länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som av länssty- relse särskilt meddelats om någons omhändertagande, må av honom fö- ras i samma ordning, dock utan in— skränkning till viss tid.

Över annat av länsstyrelse medde- lat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan ej tillåten. Ej heller må sär- skild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning med- delat annat beslut, än förut är sagt.

Mot länsstyrelses beslut enligt 9 5 må talan föras genom besvär hos Ko- nungen.

Talan är ej tillåten mot annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs. Ej heller må särskild talan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat an- nat beslut, än förut är sagt.

62 5.

Över beslut av socialstyrelsen må den som beslutet rörer söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartemen- tet.

Talan mot beslut av socialstyrel— sen föres, där ej annat sägs nedan, genom besvär hos kammarrätten.

Mot sådant beslut av socialstyrel- sen, som ej meddelats i särskilt fall, och mot beslut av styrelsen enligt 9 5 föres talan genom besvär hos Konungen.

62 a 5.

Vid kammarrätts handläggning av mål enligt denna lag skola deltaga tre lagfarna ledamöter, av vilka en för ordet, samt två särskilda ledamö- ter med speciell insikt i sociala frå- gor; dock må utevaro av en av de särskilda ledamöterna ej hindra måls avgörande, om tre av ledamö- terna äro ense om slutet.

Särskild ledamot förordnas av Ko- nungen för fyra år i sänder. För en- var sådan ledamot förordnar Ko- nungen för samma tid ersättare.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

trädande, gälla äldre bestämmelser.

168) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 7 5 lagen den 23 maj 1941 (nr 282);

om sterilisering

Härigenom förordnas, att 7 5 lagen den 23 maj 1941 om sterilisering skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) g 7 5. .

Över medicinalstyrelsens beslut, Mot medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillstånd till sterilisering varigenom tillstånd till sterilisering vägrats, må besvär anföras hos Ko— vägrats, föres talan genom besvär nungen före klockan tolv å tjugonde hos kammarrätten. dagen från den då beslutet meddela- des.

I övrigt ———————— ej överklagas.

Om talan mot kammarrätts ut- slag och beslut stadgas i lagen om ri- kets kammarrätter.

Denna lag träder i kraft den — — — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft- trädande, gälla äldre bestämmelser.

Härigenom förordnas, att 7 5 lagen d

(Nuvarande lydelse)

75.

Över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående kastrering må be- svär anföras hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet med- delades.

Denna lag träder i kraft den _

Beträffande talan mot beslut, som trädande, gälla äldre bestämmelser.

169) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 5 lagen den 24 mars 1944- (nr 133) om kastrering

erhålla ändrad lydelse på sätt'nedan angives.

en 24 mars 1944 om kastrering skall

(Föreslagen lydelse)

Mot medicinalstyrelsens beslut i ärende angående kastrering föres ta- lan genom besvär hos kammarrät- ten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

meddelats före denna lags ikraft—

170) Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 52 & mönstringsförordningen den 14 april 1961 (nr 87) *

Härigenom förordnas, att 52 5 mönstringsförordningen den 14 april 1961 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 52 5. Den som ———————— hos sjöfartsstyrelsen.

Talan motsjöfartsstyrelsens beslut i fråga om påmönstringsförbud eller varning föres genom besvär hos kam- marrätten.

Mot annat sjöfartsstyrelsens be- slut enll'yt denna förordning föres ta— lan genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Denna förordning träder i kraft den —— — Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna förordnings ikraftträdande, gälla äldre bestämmelser.

171) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 26 5 lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m.

Härigenom förordnas, att 26 5 lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

26 &.

Talan mot kriminalvårdsstyrel— sens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall kriminalvårdsstyrelsens beslut ome— delbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhän— dertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedan- de och utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvarare skola dock alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den —— —

Talan mot kriminalvårdsstyrel- sens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos kammarrätten.

Om talan mot kammarrätts utslag och beslut stadgas i lagen om rikets kammarrätter.

Om ej annorlunda förordnas, skall kriminalvårdsstyrelsens eller kam- marrätts beslut eller utslag omedel- bart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhän- dertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedan- de och utförande av hans talan mot styrelsens eller kammarrätts beslut eller utslag vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvarare skola dock alltid gäldas av statsverket.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft— trädande, gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse se SFS 1964: 548.

172) Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 5 lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Härigenom förordnas,'att 4 5 lagen den 16 juni 1966 om rättspsykiatrisk | undersökning i brottmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. | i |

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 5. ' Beslut om ———————————— kan ske. Undersökningen skall ———————— särskilt fall. '

Talan mot medicinalstyrelsens be- slut enligt andra stycket föres genom besvär hos kammarrätten. : Om talan mot kammarrätts utslag . och beslut stadgas i lagen om rikets ! kammarrätter.

Beträffande talan mot beslut, som meddelats före denna lags ikraft-

| Denna lag träder i kraft den — _— : | | trädande, gälla äldre bestämmelser. i

lKAPITLET

Utredningsdirektiven

I sitt yttrande till statsrädsprotokollet den 2 mars 1962, vari chefen för justitiedepartementet,- statsrådet Kling, hemställde om Kungl. Maj:ts be- myndigande att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om den admi- nistrativa rättskipningens omfattning och organisation, anförde denne föl— jande.

Det administrativa rättsskyddets utformning är en central samhällsfråga av stor vikt. Med administrativt rättsskydd avses vanligen den samlade effekten av en mångfald anordningar, som på olika sätt verkar för att trygga rättssäkerheten inom förvaltningen. Vissa hithörande anordningar har främst till uppgift att före- bygga, att felaktiga förvaltningsavgöranden träffas. Andra åter tar närmast sikte på att möjliggöra rättelse, när ett felaktigt förvaltningsavgörande kommit till stånd. Dessa korrektiva rättsskyddsanordningar är delvis anbragta inom admi- nistrationen själv, i regel i form av en befogenhet för den som beröres av ett törvaltningsbeslut att påkalla rättelse hos överordnat förvaltande organ. En annan del av det korrektiva rättsskyddet handhaves av olika i förhållande till administra- tionen mera fristående organ, som utövar rättskipning på förvaltningens område. För denna förvaltn'ingsrättskipning eller domstolsmässiga kontroll över förvalt- ningen har de allmänna domstolarna endast i obetydlig utsträckning tagits i anspråk. I allt väsentligt omhänderhas kontrollen i stället av särskilda förvalt- ningsdomstolar, såsom regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsdomstolen. Ett annat utmärkande drag för vår förvaltningsrättskipning är, att den å ena sidan är koncentrerad till vissa låt vara betydande grupper av förvaltningsären- den och å andra sidan i allmänhet innefattar en allsidig kontroll av avgörandena i dessa ärenden, avseende såväl beslutets rättsenlighet som dess ändamålsenlighet.

Sedan gammalt har det administrativa rättsskyddet hos oss ansetts i allmänhet fylla högt ställda krav. Detta gäller både till den del skyddet åsyftar att förebygga felaktiga avgöranden och i vad det avser att möjliggöra rättelse av felaktiga för- valtningsbeslut. Den snabba utveckling, som på skilda områden av samhällslivet ägt rum under efterkrigstiden, har emellertid inneburit, att de förvaltande myn- digheternas befogenheter efter hand vidgats och att deras avgöranden i motsva- rande mån kommit att spela en större roll än tidigare. Även om rättssäkerheten inom svensk förvaltning alltjämt kan sägas på det hela taget icke stå något annat lands efter, är det naturligt, att denna utveckling aktualiserat frågan om det administrativa rättsskyddets utformning. Vad som i den offentliga debatten på senare tid framför allt tilldragit sig intresse inom det synnerligen vittomfattande ämnesområde, som det administrativa rättsskyddet utgör, är spörsmålet, hur den domstolsmässiga överprövningen av förvaltande myndigheters beslut bör vara beskaffad. Enighet har rätt om att möjlighet till domstolskontroll bör före— ligga i åtskilliga förvaltningsärenden. Däremot har meningarna varit delade i frågan hur vidsträckt denna kontroll bör vara och hur den i organisatoriskt

hänseende bör vara uppbyggd. En meningsriktning har hävdat, att kontrollen å ena sidan bör utsträckas att i princip omfatta alla administrativa avgöranden och å andra sidan åtminstone på många områden begränsas till en prövning av avgö- randets rättsenlighet. Företrädare för denna meningsriktning synes tillika ha hyst sympatier för tanken, att den sålunda beskaffade kontrollen bör anförtros de allmänna domstolarna. En annan meningsriktning har gjort gällande, att en så genomgripande omvandling av vårt rättssystem icke är påkallad av något verk- ligt behov. Anhängarna av denna ståndpunkt har även hävdat, att önskvärda förbättringar på ifrågavarande område i stället bör åvägabringas inom ramen för vårt nuvarande system med en av förvaltningsdomstolar utövad, i princip allsidig kontroll av vissa slags administrativa avgöranden. Den senare uppfatt- ningen ligger till grund för de tilläggsdirektiv, som Kungl. Maj:t den 10 januari 1958 utfärdat för besvärssakkunniga. Jämväl riksdagen har uttalat sig i samma riktning, senast i anledning av motioner vid 1961 års riksdag. De motsättningar, som sålunda har kommit till uttryck i denna fråga, synes emellertid nu vara på väg att utjämnas. Tidpunkten torde därför vara inne att till närmare utredning upptaga spörsmålet om den administrativa rättskipningens omfattning och orga- nisation.

Departementschefen framhöll i det följande att även andra skäl talade för att den antydda utredningen komme till stånd. Ett omfattande reform- arbete påginge sedan ett tiotal år tillbaka på olika områden av förvaltningens och förvaltningsrättskipm'ngens fält. Till en del åsyftade arbetet omedelbart en förstärkning av den enskildesråttsskydd ochi övrigt ägde det nära samband med spörsmålet om utformningen av rättsskyddet i förvaltningen. Reform- arbetet hade i några fall hunnit så långt att utarbetade förslag framlagts. Departementschefen pekade härutinnan på betänkandet med förslag till kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959:4) och betänkandet med förslag till lag om socialdomstol (SOU 1960: 19). Vidare erinrades om att justitieombudsmannen gjort framställning om principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut ange de skäl, varpå besluten grundas (JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 448). Åtskilliga reformförslag kunde väntas inom den närmaste tiden, bl. a. av besvärssakkunniga rörande förvaltningsförfarandet och av sinnessjuklagstiftningskommittén.1 En del utredningsuppgifter återigen hade nyss påbörjats, t. ex. länsförvaltningsutredningens arbete. # Bland kommittéer med ännu ej avslutat arbete, vilkas uppdrag låg inom eller berörde förvaltningens och förvaltningsrättskipningens område, nämnde departementschefen också författningsutredningen och 1957 års trafik— nykterhetskommitté. Numera föreligger betänkanden av författningsutred— ningen, »Sveriges statsskick» (SOU 1963:16, 17) med förslag bl. a. till ny regeringsform, vari bestämmelser angående rikets styrelse och förvalt— ning respektive domstolar och rättskipning samlats i två särskilda kapitel

1 Se numera betänkanden SOU 1964: 27 resp. 1964: 40. Det sistnämnda har lett till lagstiftning, lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (SFS 1966:293) och följdändringar i ett antal författningar.

(4 och 5). Vidare har 1957 års trafiknykterhetskommitté i ett betänkande »Nykterhet i trafik» (SOU 1963: 72) framlagt förslag till ändring i gällande ordning för handläggningen av frågor om körkortsåterkallelse.1 Ytterligare ett under utredning varande spörsmål som departementschefen pekade på, utformningen av lösdrivarlagstiftningen, har numera bragts till sin lösning genom lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Det nämnda reformarbetet på olika avsnitt av det administrativa rätts- skyddssystemet aktualiserade enligt departementschefen spörsmålet, vilka resurser som samhälleti organisatoriskt hänseende borde ställa till förfogan- de för tillgodoseende av rättssäkerheten på det administrativa området och hur dessa resurser bäst skulle utnyttjas. Frågeställningen gällde i och för sig både förvaltningen och förvaltningsrättskipningen men syntes i första hand komma att bli aktuell för förvaltningsrättskipningens del. Anledningen här- till vore den rådande överbelastningen av vissa förvaltningsdomstolar. De- partementschefen underströk särskilt regeringsrättens brydsamma arbets- läge. Han framhöll, att antalet regeringsråd mer än fördubblats under ef- terkrigstiden, att rätten att få talan prövad av regeringsrätten i vissa taxe- ringsmål gjorts beroende av regeringsrättens tillstånd och att en del mål utskiftats från regeringsrätten, likväl utan att en tillfredsställande arbets- situation kunnat uppnås. Det rådande läget omöjliggjorde i och för sig önskvärda utvidgningar av den högsta förvaltningsdomstolens kompetens. Mot bakgrunden av de angivna förhållandena fann departementschefen en utredning rörande förvaltningsrättskipningens omfattning och organisa— tion erforderlig. Han anförde vidare.

Vid denna utredning möter till en början problemet om den administrativa jurisdiktionens räckvidd. Problemet har både en kvantitativ och en kvalitativ sida. I kvantitativt hänseende gäller problemet vilka grupper av förvaltningsärenden som bör hänföras till domstolsmäss'ig kontroll. Det torde härvid vara klart, att det icke annat än i rena undantagsfall bör ifrågakomma att avlyfta den judiciella kontrollen i de förvaltningsärenden, där sådan kontroll nu är anordnad. Vid ut- redningen bör å andra sidan icke upptagas till övervägande att införa generell möjlighet till domstolsmässig överprövning av administrativa avgöranden. Vilka ärendegrupper, som bör vara hänförda till den judiciella kontrollen, får avgöras genom en avvägning mellan den enskildes rättsskyddsbehov och det allmännas intresse av att de administrativa organen äger den rörelsefrihet, som fordras för att förvaltningen skall kunna fungera snabbt, effektivt och ändamålsenligt. Vid behandlingen av denna fråga kan ledning hämtas i de förslag, som framlagts i det förut omnämnda betänkandet rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten, samt de över betänkandet avgivna remissvaren. I kvalitativt hänseende gäller problemet, huruvida den judiciella kontrollen i de därunder inbegripna ärendegrupperna bör begränsas till förvaltningsavgörande- nas rättsenlighet eller bortsett från s. k. kommunalbesvär jämväl avse deras

1 Rörande frågorna om statsskickets utformning och handläggningen av körkortsåterkallelser pågår f. n. olika utredningar.

ändamålsenlighet. Såsom riksdagen vid ställningstagande till motionsledes fram- förda yrkanden rörande det administrativa rättsskyddet upprepade gånger under- strukit, möter uppenbara svårigheter att beträffande förvaltningsavgöranden av statlig natur uppdraga en för rättstillämpningen praktikabel gränslinje mellan rättsfrågor och lämplighetsfrågor. Det måste också vara förenat med åtskilliga praktiska olägenheter att låta skilda sidoordnade myndigheter ur olika synpunka ter överpröva ett och samma beslut. Med hänsyn härtill torde som ett riktmärke för utredningen böra uppställas, att den judiciella kontrollen över förvaltning av statlig natur i enlighet med den hos oss hävdvunna ordningen bör vara allsidig i de ärenden, där den skall förekomma.

Vad härefter angår den administrativa rättskipningens organisation har riks- dagen vid flerfaldiga tillfällen som sin uppfattning tillkännagivit, att några mera genomgripande principiella förändringar av rättsskyddssystemet icke bör övervägas utan att önskvärda reformer på det administrativa rättsskyddets om— råde så långt möjligt bör åvägabringas inom det nuvarande systemets ram. I överensstämmelse härmed bör utredningen utgå ifrån att någon förskjutning av gränslinjen mellan de allmänna domstolarnas kompetensområde, å ena, samt de administrativa myndigheternas och domstolarnas behörighetsområde, å andra sidan, icke skall åvägabringas.

En viktig organisatorisk fråga utgör spörsmålet om den högsta förvaltnings"- domstolens ställning och arbetsuppgifter. För närvarande företer regeringsrättens arbetsuppgifter stora kvalitativa variationer. På dess handläggning ankommer icke blott mål, vars avgörande är av betydelse för enhetlig lagtolkning och rätts- tillämpning eller som eljest är av kvalificerad natur, utan även numerärt betydan- de grupper av enklare mål. En sådan ordning är tvivelsutan ägnad att med— föra olägenheter i skilda hänseenden. De högt kvalificerade udomarkrafter, varav en domstol med prejudikatbildande funktion måste bestå, kommer med denna ordning lätt att alltför mycket tagas i anspråk för mera rutinbe- tonade göromål. Vid starkare anhopning av enklare mål löper arbetet med dessa risk att inkräkta på domstolens möjligheter att genom omsorgsfull preju- dikatbildning vägleda rättstillämpningen och sörja för enhetlighet och fasthet i lagtolkningen. Med hänsyn härtill bör en huvudlinje i utredningens arbete vara att söka åvägabninga en sådan förändring av regeringsrättens ställning, att dess prejudikatbildande funktion kommer att framstå såsom domstolens dominerande uppgift. Om detta mål skall kunna vinnas, är det ofrånkomligt att minska rege- ringsrättens arbetsvolym. Detta är för övrigt påkallat även av det skälet, att re- geringsrätten nu besväras av en avsevärd arbetsbalans med betydande försening med vissa måls avgörande som följd. Detta förhållande kan visserligen i och för sig avhjälpas genom en ytterligare utökning av regeringsrättens ledamotsantal. Såsom från vissa håll påpekats under remissbehandlingen av betänkandet rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten, är emellertid en sådan åtgärd ägnad att reducera domstolens förmåga att svara för enhet och konsekvens i rättstillämpningen. En sådan åtgärd är därför föga för— enlig med målsättningen för den nu förordade utredningen.

När det gäller att finna vägar att nedbringa regeringsrättens arbetsbörda, har utredningen att pröva olika till buds stående metoder. Sannolikt lärer det bliva erforderligt att samtidigt gå fram efter olika handlingslinjer. En möjlighet är att helt avföra vissa målgrupper från regeringsrättens kompetensområde för slutlig prövning av annat organ på förvaltningsrättskipningens område. I somliga fall kan det härvid förefalla lämpligt att i likhet med vad som nyligen skett be— träffande nöjesskattemålen låta förvaltningsdomstol på lägre nivå fungera som

slutinstans för målgruppen i fråga. En reform i sådan riktning kan exempelvis synas ligga nära till hands, när det gäller mål, där den rättsliga prövningen typiskt sett är av relativt okomplicerad natur eller saken rör jämförelsevis bagatellartade ting. I andra fall kan det vara värt att närmare pröva tanken att förlägga den dom- stolsmässiga kontrollen i mål, som utskiftas från regeringsrättens kompetens- område, till judiciella organ utanför det ordinarie instanssystemet, t. ex. organ av den typ ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden och den i brottsbal- ken föreslagna kriminalvårdsnämnden representerar. Utöver möjligheten att helt befria regeringsrätten från vissa grupper av mål står den utvägen till buds att i överensstämmelse med vad som skett beträffande vissa taxeringsmål göra rätten att få talan prövad av högsta förvaltningsdomstolen beroende av särskilda villkor. Härvid måste dock uppmärksammas, att regeringsrätten på åtskilliga områden fungerar som enda domstolsinstans. I den mån nämnda utväg finnes böra utnyttjas på sådant område, kan det med hänsyn härtill ifrågakomma att där tillskapa en domstolsinstans på lägre nivå. Detta kan ske antingen i den formen, att domstols- organ, som nu i huvudsak fullgör uppgiften såsom mellaninstans under rege- ringsrätten, efter erforderlig utbyggnad tilldelas motsvarande uppgift på nya förvaltningsområden eller på så sätt att nya domstolsorgan inrättas på mellan- instansplanet eller att myndighet, som nu fullgör förvaltande uppgifter, vid hand- läggning av vissa grupper av ärenden organiseras i sådana former, att den kom- mer att intaga ställning av förvaltningsdomstol. Det sagda må vara tillräckligt för att ge en antydan om att en avlastning av regeringsrättens arbetsbörda kan över hela fältet aktualisera frågan, hur domstolsorganisationen på den administrativa rättskipningens område bör vara beskaffad, och utredningen bör därför vara oförh-indrad att granska detta spörsmål i hela dess vidd.

Vid utredningen bör vidare övervägas i vad mån den administrativa rättskip- ningens organisation kan komma att påverkas av sådana reformer eller reform- förslag, som från rättsskyddssynpunkt syftar till ändringar i själva förvaltnings- förfarandet. Hit hör exempelvis frågor om ökad muntlig handläggning i för— valtningsprocessen och om bevisupptagning samt andra spörsmål, som om- fattas av besvärssakkunnigas uppdrag. Däremot bör vid utredningen icke upp- tagas spörsmålet, hur myndigheter i sin förvaltande funktion bör vara orga- niserade. Jag vill erinra om att härutinnan pågår särskilda utredningar på skilda områden. Sålunda har lånsförvaltningsutredningen i uppdrag att ut- reda frågor om länsstyrelsernas organisation, om inordning av nu fristående organ i länsstyrelserna, om lekmannamedverkan i länsstyrelserna m. 111.1 Ej heller bör utredningen ingå i prövning av de frågor, som faller inom sinnes- sjuklagstiftningskommitténs uppdrag. Vad gäller de centrala förvaltningsmyndig— heterna och motsvarande organ får i vanlig ordning övervägas i vad mån orga- nisatoriska ändringar påkallas vid eventuella reformer beträffande förvaltnings- förfarandet.

Vid den av mig förordade utredningen bör givetvis nära kontakt och samråd eftersträvas med samtliga de utredningar, som redan igångsatts på hithörande och angränsande områden. Härvid ifrågakommer i första hand de utredningar, som jag i det föregående har omnämnt.

Slutligen bör utredningen närmare ange de statsfinansiella konsekvenserna av sina förslag.

1 Här kan tillfogas den på länsförvaltningsutredningens initiativ år 1964 tillkomna landskontors— utredningen, som bl. a. skall utreda lämpligheten av att taxerings- och uppbördssektionerna utbryts ur länsstyrelserna till fristående regionala myndigheter; inom sistnämnda utredning förbereds förslag om regionala skattedomstolar.

Med hänsyn till den nuvarande arbetssituationen i regeringsrätten är det önsk- värt att åtgärder, även om de skulle vara av mera begränsad natur, snarast möjligt vidtages för att minska måltillströmningen dit. I den mån det visar sig möjligt att utan avvaktan på det slutliga utredningsresultatet framlägga förslag till par- tiella reformer i denna riktning, bör detta därför ske. Framlägges sådant för- slag, kan det vara lämpligt, att utredningen därvid i korthet redovisar de prin- ciper, efter vilka den avser att slutligt lösa sitt uppdrag.

2 KAPITLET

Nuvarande förhållanden

Då det gäller att trygga rättssäkerheten på det administrativa området, brukar man skilja mellan å ena sidan faktorer vilka tjänar att förebygga felaktiga avgöranden, å andra sidan anordningar, som avser att möjliggöra rättelse av beslut vilka blivit oriktiga. I det ena fallet talar man om preven- tivt och i det andra fallet om korrektivt rättsskydd. Beträffande det preven- tiva rättsskyddet, som är av grundläggande betydelse, spelar en mångfald faktorer in. Av vikt är främst den allmänna nivån inom tj änstemannakåren, varvid tj änstemånnens utbildning, rekrytering och ställning självfallet kom- mer i blickfältet. Betydelsefull är vidare en ändamålsenlig organisation av de enskilda förvaltningsmyndigheterna och den strukturella utformningen av förvaltningen över huvud taget. Ett väsentligt element i det preventiva rätts- skyddet är också att förvaltningsmyndigheterna vid ärendenas behandling och avgörande tillämpar ett korrekt och omsorgsfullt förfarande. Hårvidlag bör erinras om besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfa- randet (SOU 1964: 27). Ett moment i förfarandet vars betydelse på sistone särskilt understrukits gäller beslutsmotiveringarna; det är ett naturligt krav att upplysande motiveringar lämnas i de fall, där angivande av skäl ej ter sig överflödigt. Principen om allmänna handlingars offentlighet är en väsentlig garanti inom det preventiva rättsskyddet. Ytterligare märks den kontroll, som på olika vägar utövas gentemot förvaltningsmyndigheterna och deras tjänstemän, främst genom överordnade organ. Den särskilda övervakningen av befattningshavarna genom JK, JO och MO utgör i Sve- rige ett praktiskt viktigt element i det preventiva rättsskyddet. Nämnas bör också den politiskt betonade parlamentariska kontroll, som sker genom riks- dagens konstitutionsutskott och med anlitande av motions-, interpellations- och frågeinstituten.

Det administrativa besvärsinstitutet

Av central betydelse inom det korrektiva rättsskyddet på förvaltningens om- råde är besvärsinstitutet. Genom rättsmedlet besvär kan den som är miss- nöjd med ett beslut av myndighet angripa detta. Besvärsrätten framgår av bestämmelser i ett stort antal författningar vilka anger de beslut som får överklagas, vem som äger besvärsrätt o. 5. V. Även om i författning på för-

valtningsområdet icke inskrivits positiva regler i ämnet, anses den, vars rätt berörs av ett beslut, enligt allmänt tillämpad grundsats vara berättigad att genom besvär påkalla omprövning av beslutet i högre instans. Besvärs— möjlighet är sålunda utesluten blott i de fall, då klagan uttryckligen för- bjudits t. ex. över varje beslut av myndighet eller enligt en författning eller över vissa särskilt angivna beslut. Understundom begränsas klagorät— ten i så måtto att endast vissa rättssubjekt äger överklaga, medan andra är uteslutna.

Genom besvär över förvaltningsmyndighets beslut drar klagande saken | under överordnad myndighets prövning. Rätten att anföra besvär mot- ' svaras av en skyldighet för den överordnade myndigheten att pröva hos den— samma förd talan över den lägre myndighetens beslut. Besvärsprövningen i rättsligt färgade ämnen på olika nivåer inom förvaltningen benämnes ibland administrativ rättskipning eller förvaltningsrättskipning; denna term för- behålls dock i fortsättningen den judiciellt utformade överprövning av över- klagade myndighetsbeslut, som ombesörjs av s. k. förvaltningsdomstolar, såsom regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsdomstolen, ävensom av särskilda domstolsmässigt arbetande organ såsom t. ex. patent— och registreringsverkets besvärsavdelning.

I vad mån en klagande kan få sin talan prövad av förvaltningsdomstol framgår av särskilda bestämmelser rörande klagan över förvaltningsmyn— i digheters beslut. Vad angår regeringsrätten uppräknas i 2 5 regeringsrätts- ; lagen, den s.k. katalogen, de hos Kungl. Maj. t fullföljda mål som skall i prövas av regelingsrätten _ övriga sådana mål avgörs i statsrådet. Andra förvaltningsdomstolar härleder sin kompetens från besvärsstadganden 1 för- fattningar på förvaltningsområdet. Prövning av besvärstalan har i all- mänhet förts till förvaltningsdomstol blott i sådana rättsligt präglade saker, där särskild anledning anses föreligga att anordna en från administrationen fristående judiciell prövning. Endast en instansordning finns i varje läge i _ står vägen öppen för klagande att söka ändring hos överordnad admini- strativ myndighet, är klagan hos förvaltningsdomstol utesluten. I fall åter, där talan inför förvaltningsdomstol är tillåten, saknas möjlighet att anföra besvär hos administrativ myndighet. Det föreligger sålunda ej hos oss som på många andra håll en allmän rätt för den som är missnöjd med förvalt- ningsmyndighets beslut att i rättsfrågor hänvända sig till förvaltningsdom— stol. I det stora hela kan sägas, att regeringen tillagts den slutliga bestäm- manderätten i besvärsmål, där frågor om ändamålsenlighet från samhällelig synpunkt ansetts dominera bedömningen. Enligt systemets natur är rege- ringens beslut även i fall, då målen _— förutom ändamålsenlighetsfrågor —— berör enskilds rätt, i princip slutgiltiga. Någon separat prövning av rätts- frågor hos förvaltningsdomstol kan enligt nuvarande regler icke ske (i annan män än att regeringen kan inhämta förvaltningsdomstols, speciellt regeringsrättens, utlåtande i spörsmål, som regeringen skall avgöra). En

särställning intar de 5. k. kommunalbesvären, som enbart avser legalitets- l'rägor. .

Vad angår besvärsprövningens omfattning är denna hos förvaltnings- domstol i allmänhet ett undantag utgör kommunalbesvären — densamma som hos den myndighet, vilken fattat det överklagade beslutet. Bedömningen är sålunda allsidig och vet inte av någon gränslinje mellan frågor om rätts— enlighet och lämplighetsspörsmål. Lämnar gällande författningar utrymme för prövning av besvär från andra synpunkter än de rättsliga, skall för- valtningsdomstolen verkställa även sådan prövning. Den hävdvunna ord- ningen på den administrativa besvärsprövningens område kännetecknas just av bedömningens obeskurna räckvidd — vilken är för handen vare sig prövningen anförtrotts åt överordnade myndigheter eller åt särskilda ju- diciella organ. Skillnaden mellan förvaltningsdomstolarnas och andra be- svärsprövande myndigheters verksamhet ligger ej i prövningens omfattning med avseende på rätts- och lämplighetsfrågor utan i dess art. Handläggning av besvär i förvaltningsdomstol har i regel sin tyngdpunkt inom rättstill- lämpningen —— det är ju mål av huvudsakligen rättslig karaktär som hän— förs till domstolar — och skänker uppenbarligen större garantier för en allsidig och grundlig belysning av förekommande rättsfrågor än förfarandet hos annan myndighet. Det har därför tett sig naturligt att låta t. ex. 5. k. administrativa frihetsberövanden, skattetvister, försäkringstvister, disci- plinära bestraffningar och liknande rättsligt betonade ärenden gå till över— prövning hos förvaltningsdomstol. Om det återigen helt eller huvudsakligen gäller att bedöma besluts ändamålsenlighet, har det ansetts lämpligare att prövningen av besvär sker hos andra myndigheter än förvaltningsdomstolar och i sista hand hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

I förvaltningsdomstols befogenheter ingår icke blott att undanröja över- klagade beslut som befinns oriktiga utan även att med samma befogenhet som den lägre instansen sätta ett annat konkret beslut i det överklagades ställe. Principen känner dock ett undantag. Med hänsyn till kommunalbe- svärens speciella natur _ såsom besvärsgrund får endast åberopas att beslut icke tillkommit i laga ordning, innebär befogenhetsöverskridande, kränker enskild rätt eller eljest vilar på orättvis grund —— är förvaltnings— domstols prövning av kommunalbesvärsmål enbart godtagande eller undan- röjande, »kassatorisk». Domstolen äger alltså inte ersätta ett upphävt sådant beslut med ett nytt av annan innebörd.

Det organisatoriska läget på besvärsprövningens område företer en splitt- rad bild. Behandling av besvär har anförtrotts åt ett stort antal myndig— heter, av vilka en del är vanliga förvaltningsmyndigheter och andra för- valtningsdomstolar eller likartade organ. I det förra fallet utgör prövningen av besvärsmål blott ett led bland andra i myndighetens verksamhet, i det andra fallet åter är besvärsprövningen den enda eller huvudsakliga upp— giften. Förut har nämnts, att beteckningen förvaltningsrättskipning eller

administrativ råttskipning här förbehålls verksamheten i förvaltningsdom- stolar och liknande organ. En sak för sig är, att den vanliga besvärspröv- ningen i många fall kan vara så kvalificerad att den realiter ej mycket skil- jer sig från den såsom förvaltningsrättskipning karakteriserade prövningen hos domstolsorganen.

'Instansordningen inom förvaltningen är uppbyggd på mycket skiftande sätt. Antalet instanser för olika grupper av mål och ärenden varierar mellan två och fyra. Flertalet ärenden passerar på sin väg till slutligt avgörande inte någon förvaltningdomstol eller därmed jämförligt organ. Ett stort an— tal ärenden når efter behandling av ett eller två förvaltande organ fram till förvaltningsdomstol som sista instans. För skattemålens del kan — efter avgörande i taxeringsnämnd och prövningsnämnd — behandling i två förvaltningsdomstolar, kammarrätten och därefter regeringsrätten, ifråga- komma.

Såsom bakgrund till den följande framställningen skall i förevarande sammanhang lämnas en allmän översikt över de olika besvärsvägarna på förvaltningsområdet. Kommittén återkommer längre fram med en utförli- gare redogörelse för de olika förvaltningsdomstolarnas organisation och upp- gifter.

På vissa områden står regionala besvärsmyndigheter till förfogande för ändringssökande parter. De viktigaste myndigheterna inom denna grupp är länsstyrelserna och överståthållarämbetet. Länsstyrelse prövar bl. a. besvär över beslut av polischef, av lokala skattemyndigheter och av fler- talet kommunala representationer oeh nämnder. Utmärkande för läns- styrelserna är att deras verksamhet spelar över hela registret från rena förvaltnings- och tillsynsuppgifter till utpräglat judiciell verksamhet. Vid prövning av barnavårdsnämnds beslut om barns och ungdoms omhänderta— gande för samhällsvård har länsstyrelse en utpräglat judiciell funktion. En annan typ av mål med juridisk inriktning och stor frekvens gäller pröv- ningen av besvär över de förelägganden, som hälsovårdsnämnderna enligt hälsovårdsstadgan riktar mot fastighetsägare, näringsidkare m. fl. Karak— teristiskt för de nämnda förvaltningsgrenarna —— och åtskilliga andra »— är att länsstyrelse både har att utöva allmän uppsikt över den kommunala verksamheten på de skilda vårdområdena och att såsom rättstillämpande instans träffa avgöranden i mål och ärenden inom avsnittet i fråga.

Inom länsstyrelsens ram utgör prövningsnämnden besvärsinstans för den som söker ändring i taxeringsnämnds beslut. Prövningsnämnden är visser- ligen formellt fristående från länsstyrelsen men ordföranden, föredragande och andra befattninghavare är tjänstemän hos länsstyrelsen. Helt fri- stående organ på det regionala planet, som bl. a. har besvärsprövning till uppgift, är t. ex. länsskolnämnd och stiftsnämnd. Den förstnämnda hand- lägger besvär över skolstyrelses beslut, och den andra upptar klagomål över beslut av boställsnämnd angående vissa kyrkligt-ekonomiska spörsmål.

Under de centrala ämbetsverken finns i stor utsträckning särskilda lo- kala förvaltningsorgan. Besvär över beslut av dessa lokala organ prövas av den överordnade myndigheten. Såsom exempel kan nämnas, att besvär över beslut av distrikttullanstalt anförs hos generaltullstyrelsen och besvär över beslut av styrelse för allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare hos socialstyrelsen. Liksom länsstyrelserna har de centrala verken den dubbla uppgiften att fungera både som överordnade förvaltningsmyndigheter med allmän tillsynsbefogenhet och som besvärsinstanser för dem som icke åtnöjs med de lokala myndigheternas beslut i konkreta frågor. Organisa- toriskt står de centrala ämbetsverken och länsstyrelserna på samma nivå i förvaltningshierarkien. Undantagsvis förekommer dock att länsstyrelsens beslut skall överklagas till centralt verk eller därmed jämställt organ. Såsom exempel må nämnas, att utlänningskommissionen är klagoinstans för den som är missnöjd med länsstyrelses beslut om utvisning jämlikt utlännings- lagen. En särpräglad besvärsväg utgör klagan från patent- och registre- ringsverkets patentavdelning, varumärkesbyrå eller namnsektion till en särskild besvärsavdelning inom verket självt. Denna domstolsorganiserade avdelning har ställning som mellaninstans mellan å ena sidan patent- och registreringsverkets nyssnämnda avdelning och byrå och å andra sidan regeringsrätten. I prop. 1966: 40 föreslås att de grundläggande reglerna om besvärsavdelningens verksamhet sammanförs i en särskild lag, varigenom avdelningens judiciella karaktär ytterligare betonas. Enligt förslaget bi- behålles dock i princip nuvarande bestämmelser angående besvärsavdel- ningens organisation m. m. i avvaktan på den slutliga lösningen av spörs- målet om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden, för vilket ämne jämlikt bemyndigande den 26 maj 1965 särskilda sakkunniga tillkallats. Nämnas må i sammanhanget att mönsterskyddsutredningen i be- tänkandet »Mönsterskydd» (SOU 1965: 61) föreslår att frågor om mönster- registrering —— begreppet »modell» faller under mönster enligt förslaget —— framdeles skall passera patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.

På planet ovanför länsstyrelser och centrala ämbetsverk återfinns -— merendels såsom slutinstanser —— flertalet förvaltningsdomstolar. Sålun- da behandlar regeringsrätten såsom sista instans exempelvis från läns- styrelserna till Kungl. Maj:t inkomna alkoholist- och barnavårdsmål och från generaltullstyrelsen överklagade tullmål. Försäkringsdomstolen är högsta instans i mål om allmän försäkring och om yrkesskadeförsäkring. Försäkringsrådet är besvärsinstans för beslut av riksförsäkringsverket eller socialförsäkringsbolag i ämne med avseende på yrkesskadeförsäkring. En viss särställning i hierarkiskt avseende intar kammarrätten, som utgör mel- laninstans mellan prövningsnämnderna och regeringsrätten såvitt avser de flesta taxeringsmålen men som i fråga om ett antal målgrupper dömer i sista instans. Åt de nämnda förvaltningsdomstolarna har anförtrotts att avgöra administrativa besvärsmål med övervägande rättslig karaktär. Pröv-

ningen av besvär hos Kungl. Maj:t, som ej hänförts till regeringsrätten, d. v. s. framför allt sådana som företrädesvis kräver ställningstagande till lämplighetsspörsmål, sker i statsrådet.

Ifall då fråga är om mera omfattande och tämligen enhetliga grupper av besvär, som kräver snabb behandling, händer det ej sällan att man inrättar särskilda centrala besvärsinstanser vilkas avgöranden är slutliga. Här bör i första hand nämnas statens hyresråd, där klagan förs över hyresnämn— dernas avgöranden. Andra sådana instanser av judiciell natur är inskriu- ! ningsrådet, riksvärderingsnämnden och sinnessjuknämnden (fr. 0. 111. den | 1 januari 1967 psykiatriska nämnden). De tre sistnämnda organen är högsta !

| !

besvärsmyndigheter i mål om respektive inskrivning av värnpliktiga, ersätt- ning för rekvisition och förfogande ävensom utskrivning från mental- sjukhus.

I sammanhanget kan också nämnas riksskattenämnden, vilken visser- ligen inte är besvärsinstans men fyller en central funktion på skatteom- rådet, bl. a. genom att meddela anvisningar till ledning för taxeringsmyn- digheterna och efter ansökan lämna bindande förhandsbesked i taxerings- frågor.

Det förekommer i enstaka fall att förvaltningsmyndighets beslut kan överklagas hos allmän domstol. Viktiga exempel härpå är, att länsstyrelses beslut i ärenden om uttagande av gåvoskatt och i utsökningsmål överklagas hos hovrätt, varifrån talan kan fullföljas hos högsta domstolen.

Förvaltningsdomstolarna

Vid en återblick på utvecklingen inom förvaltningsrättskipningens sfär bör perspektivet lämpligen sträckas bakåt i tiden till år 1909. Genom in- rättandet detta år av regeringsrätten omgestaltades den administrativa be- svärsprövningen i sista instans i fråga om ett stort antal grupper av ärenden. Oaktat besvärsinstitutet som sådant har sina rötter långt tillbaka i t1den och kammarrätten är mycket äldre än regeringsrätten, har regeringsrättens till- komst här tagits som utgångspunkt för en översikt såsom bakgrund till dagsläget inom den administrativa rättskipningen. I det följande skall i stora drag återges utvecklingen under det gångna halvseklet, sådan denna kännetecknas av olika reformåtgärder på förvaltningsrättskipningens område.

Regeringsrätten

Vid sekelskiftet ankom på regeringen att behandla en är från är växande mängd av besvär som fullföljts till Kungl. Maj:t. Regeringens arbetsbörda blev till följd härav alltmera pressande och åtgärder för att råda bot på situationen tedde sig trängande. År 1907 framlade dåvarande presidenten Hj. L. Hammarskjöld ett betänkande, vari föreslogs inrättande av en ad-

ministrativ högsta domstol under benämning av regeringsrätt, som skulle ha att pröva administrativa besvärsmål m. m. Genom tillskapandet av en sådan domstol skulle man tillgodose tvenne syften. Dels skulle man vinna ökade garantier för rättssäkerheten i sådana besvärsärenden, där behovet av rent judiciell prövning av överklagade förvaltningsheslut är framträ- dande och dels skulle man uppnå en minskning av regeringens arbetsbörda. I fråga om regeringsrättens kompetens förordade Hammarskjöld i första hand bestämning i enlighet med en så att säga kvalitativ metod. I princip skulle domstolen sålunda uppta alla besvärsmål men prövningsrätten skulle vara inskränkt till de rättsliga sidorna av målen. I målen förekommande frågor, vilkas bedömande hängde på lämplighet eller ändamålsenlighet, skulle överlämnas till föredragning i statsrådet.

Genom lag den 26 maj 1909 inrättades regeringsrätten med sju regerings- råd som ledamöter, av vilka dock en skulle tjänstgöra i lagrådet. Domstolens kompetens reglerades på annat sätt än det Hammarskjöld föreslagit. Mot den av Hammarskjöld rekommenderade metoden anmärktes, att den dubb- la föredragningen i samma mål _ först i den högsta förvaltningsdom— stolen och sedan i statsrådet _ innebar en misshushållning med tid och arbetskraft. Som en allvarligare olägenhet betecknades vidare att pröv— ningen av besvären skulle bli lidande på att den ej i allo verkställdes av samma myndighet; man kunde befara att det samlade helhetsintrycket av alla omständigheterna i mål icke skulle komma till sin fulla rätt. Det antyddes också att en begränsning av regeringsrättens kompetens till ofta obetydliga juridiskt-formella frågor skulle vara skadligt för den auktori- tet, som borde tillkomma en myndighet med uppgift att döma i Kungl. Maj:ts namn. Av nu nämnda skäl stannade man _ i stället för att draga en gräns mellan rättsfrågor och lämplighetsspörsmål _ för en av Ham- marskjöld i andra hand diskuterad ordning innebärande att i lagen särskilt skall uppräknas de mål, vilka tillhör domstolens prövning. Utskiftningen av mål mellan regeringen och regeringsrätten borde verkställas med hänsyn till att mål av huvudsakligen rättslig karaktär skulle komma under den administrativa domstolens prövning. Det framhölls, att det visserligen var en vansklig uppgift att detaljerat räkna upp vilka mål som skulle falla inom regeringsrättens kompetens, men att man med Hammarskjölds kvalitativa metod icke kom ifrån svårigheterna i fråga om gränsdragningen _ man flyttade bara svårigheterna från lagstiftningens område in på lagtillämp- ningens. I stället för att enligt propositionens lösning lagstiftaren fick ta på sig att bestämma, vilka mål som skall gå till den högsta förvaltningsdom- stolen, blev det enligt Hammarskjölds förstahandslinje vederbörande dom- stol, som i alla de enskilda fallen nödgades ta ställning till om besvären gällde ett rättsligt ämne eller ej; detta skulle, befarade man tydligen, leda till ständiga svårbedömda och vanskliga gränsdragningsdiskussioner, som skulle upptaga en oproportionerligt stor del av domarnas arbete. Det ansågs

icke behöva väcka några betänkligheter att åt regeringsrätten anförtro att fälla avgöranden efter skälighets- eller lämplighetsgrunder. Bl. a. påpekades, att även de allmänna domstolarna i vid utsträckning har sådan prövnings- rätt och att man bör motverka att hos en domstols ledamöter stadgas ett ensidigt juridiskt betraktelsesätt.

Metoden att bestämma regeringsrättens kompetens genom en uppräkning av de mål och ärenden som skall upptagas av domstolen gäller alltjämt såsom norm för kompetensfördelningen mellan regeringsrätten och Kungl. Maj:t i statsrådet. Det ligger dock i sakens natur att bestämmelserna under— gått ett stort antal förändringar under årens lopp. Samhällsutvecklingen har medfört att förvaltningen alltmera brett ut sig och förgrenats, samt att det författningsmaterial som reglerar förvaltningsverksamheten ökat i omfång. I åtskilliga fall har ny reglering gett stöd för sådana åtgärder mot den en- skilde, att rättssäkerhetshänsyn ansetts kräva att den som menar sig lida förfång genom förvaltningsmyndighets beslut erhåller möjlighet att i sista hand få sin sak omprövad av regeringsrätten. Bland målgrupper som så- lunda tillkommit märks mål om behandling av alkoholister (1913), kör- kortsmål (1915), mål om förvaltningen av prästlönetillgång (1932), mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling (1937), mål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (1955), mål om sjömansskatt (1958), mål enligt na- turvårdslagen om fridlysning av naturminnen (1964), vissa mål enligt vat- tenlagen om skyddsområde för grundvattentillgång (samma år) samt vissa . mål enligt lagen om säkerheten på fartyg m. rn. (1965). Samhällslivets fortgående omdaning har å andra sidan medfört, att en del grupper av ärenden avförts från regeringsrättens register för att i stället prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, så t. ex. 1938 vissa mål om allmänna vägar och ' 1947 mål om folkpensionering.l I några fall har man överflyttat till rege- i ringsrätten ursprungligen hörande mål på kammarrätten eller annan in- stans i syfte att minska regeringsrättens arbetsbörda. Sådana målgrupper utgör 1924 vissa mål om wavlöningsförmåner samt mål om resekostnads- och traktamentsersättning (till kammarrätten) och 1963 mål om uppskov med verkställighet av frihetsstraff (till fångvårdsstyrelsen; numera går målen i fråga dock till kriminalvårdsnämnden). I en del fall har rätten att fullfölja talan från kammarrätten till regeringsrätten borttagits (1928 i flertalet fas- tighetstaxeringsmäl ävensom i mål om virkestaxering). En sak för sig är att en del av regeringsrättslagens kompetensstadganden mist sin aktualitet; sålunda förekommer numera sällan skattläggnings- och jordeboksmål, mål rörande indelnings- och roteringsverket samt lotsningsbesväret, avvittrings- mål m. fl. grupper av mål.

I fråga om regeringsrättens organisation har åtskilliga förändringar ägt

1 Dessa sistnämnda mål har sedermera överförts till försäkringsdomstolens kompetensområde.

259 rum sedan domstolen inrättades år 1909. De vidtagna åtgärderna har haft till syfte att anpassa domstolens kapacitet till en i takt med förvaltningens? tillväxt alltmer svällande arbetsbörda.1 Av den föregående redogörelsen”! framgår, hur lagstiftaren vid skilda tidpunkter _ i syfte att uppväga'den” ökade måltillströmningen -'— avfört vissa målgrupper från regeringsrättens register. Eftersom möjligheterna att befria regeringsrätten från olika sorters mål är tämligen begränsade, har emellertid organisatoriska ändringar, som inneburit utökning av regeringsrättens ledamotsantal, i vid utsträckning, måst tillgripas. "

År 1928 genomfördes med hänsyn till en uppkommen balans en tillfällig ökning av regeringsrättens numerär. Antalet regeringsråd skulle intill ut— gången av år 1931 utgöra elva och därefter åter nedbringas till sju. Genom den temporära utvidgningen av regeringsrättens kapacitet bragtes balansen? ned till normal storlek. Under 1940—talet började målbalansen, väsentligen: bestående av skattemål, återigen att Växa. På grund härav bestämdes år; 1940 att regeringsrätten fr. o. m. den 1 oktober samma år skulle bestå av tid regeringsråd. Detta innebar ett provisorium, som var avsett att gälla för tre” år. År 1949 förlängdes dock giltighetstiden med ytterligare tre år. Då målåz balansen likväl fortsatte att öka, genomfördes år 1952 en lag om' tillfällig: ökning av regeringsrådens antal, som innebar en ytterligare förstärkning av regeringsrätten. Domstolens numerär utökades till tretton ledamöter.I År 1955 föreskrevs, att utökningen skulle bestå t. o. m. den 30 septembei" 1958 eller den tidigare dag som Kungl. Maj:t bestämde. För att möjliggörå att den uppkomna stora balansen av oavgjorda taxeringsmål skulle" kunnai avarbetas bestämdes genom en ny lag är 1956 om tillfällig ökning av rege—" ringsrådens antal att regeringsrätten t. o. m. den 30 september 1960 eller den tidigare dag som Kungl. Maj:t föreskrev skulle utgöras av sexton regé—'* ringsråd. Såväl denna lag som dess föregångare upptar bestämmelser om* uppdelning av regeringsrättens arbete på avdelningar. ' i:

År 1960 stadgades, att utökningen av regeringsrättens numerär till sexton ledamöter skulle bestå t. o. m. den 30 september 1962, och år 1962 bestäm-': des, att regeringsrätten skulle bestå av sexton regeringsråd t. o. m. den" 30 september 1965. '

Vid 1965 års riksdag godkändes slutligt en ändring av 21 å regerings- formen, enligt vilken lagrådet skall kunna arbeta på avdelningar. Ett rege— " ringsråd skall tjänstgöra på varje avdelning. Detta ansågs kräva en utökning av antalet regeringsråd från 16 till 17. I samband med denna förändring upphävdes den förutnämnda lagen av 1956 om tillfällig ökning av regerings- rådens antal. Nu gäller att regeringsrätten består av 17 regeringsråd och arbetar på tre avdelningar (1 5 regeringsrättslagen). '

Regeringsrättens balans av oavgjorda skattemål har även på senare tid

1 Ang. tidigare överväganden och uppslag se betänkandet ”Fullföljdsbcgränsning i skattemål” (SOU 1957: 3) s. 17 ff.

givit anledning till andra åtgärder än Ökning av antalet domare. År 1958 beskars sålunda på visst sätt möjligheten att vinna prövning av talan från kammarrätten till regeringsrätten. I 98 & taxeringsförordningen infördes nämligen en fullföljdsbegränsning genom beloppsspärr, s. k. summa revi- sibilis, som är differentierad med hänsyn till målets ekonomiska betydelse för den skattskyldige.

Gällande föreskrifter angående regeringsrättens sammansättning och verk- samhet återfinns i 18, 22, 23 och 25 55 regeringsformen samt i regerings- rättslagen.

I 18 5 regeringsformen stadgas, att Kungl. Maj:ts rätt att pröva och avgöra besvär i förvaltningsmål skall i den omfattning, som bestäms i sär- skild lag, uppdragas åt minst sju av Kungl. Maj :t utnämnda personer, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och red- lighet. De kallas regeringsråd och utgör Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skall vara lagfarna. Möjligheten att utse icke lagfarna personer till regeringsråd har endast i ringa mån utnyttjats; efter 1917 har vid varje tidpunkt blott ett regeringsråd utan juridisk examen funnits i domstolen. Två av regeringsrättens lagfarna leda- möter kommer i fråga för tjänstgöring i lagrådet. I 22 å regeringsformen stadgas, att i regeringsrätten mål kan prövas och avgöras av fem leda- möter, så ock av fyra, om tre av dem är ense om slutet. Det har små— ningom blivit regel att blott fyra regeringsråd deltar i målens avgörande. Vid behandling av fråga huruvida talan må komma under regeringsrättens prövning, där enligt författningarna särskilt prövningstillstånd krävs, skall tre regeringsråd deltaga.

Om regeringsrättens organisation och verksamhet stadgas i 1 5 regerings- rättslagen utöver vad förut nämnts bl. a., att domstolens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna äger sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Alltsedan oktober månad 1956 har regeringsrätten arbetat på tre avdel- ningar. Föredragning på de tre avdelningarna sker under en normal arbets- vecka vid tillhopa tio sammanträden om vardera fyra timmar. Sammanlagda antalet föredragningsdagar blir dock med hänsyn till helger m. m. —— årligen endast cirka 380. Föredraget mål kontrolläses av minst ett regerings- råd; denna kontrollskyldighet fördelas jämnt mellan ledamöterna. Mån- dagen användes till överläggning i mål, som föredragits under den före- gående veckan, s. k. återställning, och då justeras beslutade utslag. Till de omkring 380 föredragningsdagarna kommer följaktligen ytterligare 120 sammanträdesdagar varför sammanlagda antalet sessionsdagar blir omkring 500 om året.

Regeringsrättens beslut utfärdas jämlikt 23 & regeringsformen i Kungl. Maj:ts namn.

Jämlikt 25 & regeringsformen skall ärendena beredas till föredragning

och avgörande i regeringsrätten i det departement, vartill de hör enligt Kungl. Maj:ts stadga den 17 maj 1963 (nr 214) angående statsdepartemen- ten. F örordnande att inom vederbörande departement bereda och inför rege- ringsrätten föredraga ärende meddelas enligt 6 & regeringsrättslagen av Kungl. Maj:t. I vissa departement har särskilda regeringsrättssekreterare förordnats att utföra göromål som nyss sagts. Regeringsrättssekreterarna utses i andra departement än finansdepartementet som regel bland departe- mentets egna tjänstemän; i finansdepartementet däremot — där nästan alla mål är skattemäl — utses till föredragande så gott som undantagslöst tjänstemän i kammarrätten. I några departement har arbetet med regerings- rättsmålen nått den omfattning att särskilda regeringsrättsbyråer inrättats (jfr 7 5 departementsinstruktionen den 3 juni 1965, nr 386). Tre sådana byråer finnes f. 11., en inom finansdepartementet den utan jämförelse största --— en inom kommunikationsdepartementet och en för social- och inrikesdepartementen gemensam byrå. Arbetet på regeringsrättsbyrå leds, närmast under departementschefen, av den tjänsteman på byrån som depar- tementschefen utser (9 & nyssnämnda instruktion). F. n. förestås regerings- rättsbyråerna av kansliråd, vilka i regel därutöver har enahanda uppgifter som regeringsrättssekreterarna. De regeringsrättsärenden, som hör till departement inom vilka ej finns regeringsrättssekreterare, föredrages av därtill förordnade departementstjänstemän. I vissa fall anlitas dessutom särskilda föredragande utanför departementskarriären.

Närmare föreskrifter rörande behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhör regeringsrätten, meddelas i en av Kungl. Maj:t den 18 juni 1926 (nr 227) utfärdad stadga. Syftet med denna stadga var bl. a. att åstadkomma en förbättrad föredragning och därmed främja en snabbare handläggning av målen än den som tillämpningen av en motsvarande stadga av år 1909 medfört.

Uttryckliga regler om förfarandet i regeringsrätten saknas praktiskt taget helt; emellertid torde domstolen i stor utsträckning analogiskt till- lämpa rättegångsbalkens regler. Av det föregående framgår att proceduren nästan undantagslöst är skriftlig. Muntlig förhandlingsform har dock under de sista åren tillämpats vid några tillfällen. Detta förebådades redan i 1956 års proposition om tillfällig ökning av antalet ledamöter i regeringsrätten (nr 52 s. 10—11), och i prop. 1962: 203 framhöll föredragande departements— chefen (s. 61), på tal om regeringsrättens prövning av besvär över fång- värdsstyrelsens beslut vid tillämpning av lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., att rege- ringsrätten enligt gällande ordning kan hålla muntlig förhandling.

I det föregående har nämnts, att regeringsrättens kompetens är bestämd enligt s. k. enumerativ metod; regeringsrättslagens 2 5 innefattar en kata— log, vari uppräknas de till Kungl. Maj:t fullföljda mål och ärenden, vilka slutligt skall avgöras av regeringsrätten. Besvärsmål vilka icke uttryckligen

hänförts till regeringsrättens kompetens prövas, som förut nämnts, av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kungl. Maj :t kan i mål, som skall avgöras i statsrådet, inhämta regeringsrättens utlåtande; denna möjlighet utnyttjas dock täm- ligen sällan.

I regeringsrättslagen 2 5 är de till regeringsrätten hörande målen uppräk— nade i 19 olika moment. Det första momentet avser mål om allmänna val. Därefter har grupperats mål om kommunala beslut. Hit hör exempelvis kommunalbesvärsmål. Vidare upptas i andra momentet t. ex. barnavårds— mål och mål om bidragsförskott. Tredje punkt i katalogen är mål om sammankallande av menighet m. m. Genom fjärde momentet tilläggs rege- ringsrätten behörighet att pröva vissa mål om utbetalning av statsmedel, statsbidragsmål m. m. Momentet upptar också mål om avlöningsförmåner m. m., men det stora flertalet sådana mål rörande statstjänstemäns lön m. m. _ prövas och avgörs av arbetsdomstolen eller, såvitt angår oorganise- rade tjänstemän, av kammarrätten. Det femte momentet innefattar främst den kvantitativt betydande gruppen skattemål samt tullmål. Att i taxerings— förordningen stadgas viss begränsning av rätten att fullfölja talan i skatte- mål från kammarrätten till regeringsrätten har omnämnts i det föregående. =I sjätte. och sjunde momenten uppräknas en del numera sällsynta mål, t. ex. skattläggningsmål och jordeboksmål. I det åttonde momentet återfinns också ett'antal numera knappast aktuella mål men även vissa mål enligt lagen om enskilda vägar. Nämnas kan även mål om allmän flottled och farled. De i.-nionde och tionde momenten uppräknade målen spelar nuförtiden ringa roll i kvantitativt hänseende. Fråga är om åborättsmål, kyrkligt-ekono— miska mål,- mål. om skatteköp m. m. I elfte momentet upptas bl. a. vissa avstyckningsmål, mål huruvida fastighet är av beskaffenhet att den må förvärvas av bolag eller förening, mål om byggnadsminnen, mål om frid- lysning av naturminnen m. fl. mål. Det tolfte momentet upptar avvittrings- mäl och i det trettonde momentet stadgas angående mål om vissa förord— nanden, t. ex. för syn rörande dikning .och om lantmäteriförrättningar. I det ganska omfattande fjortonde momentet märks ett flertal registreringsmål, mål om inmutning eller utmålsläggning, patentmål ävensom mål angående varumärken, mönster och modeller, vidare de talrika körkortsmålen samt mål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om tillsyn över stiftelser. Det femtonde momentet tillägger regeringsrätten behörighet att pröva mål om kyrkobokföring, företagande av vigsel 111. fl. mål av liknande, person— rättslig art. I det sextonde momentet har samlats ett antal mål om till- stånd, förbud eller föreläggande på betydelsefulla områden. Hit hör bygg- nadsmål, hälsovårdsmål, brandmål m. fl. mål. De mål som uppräknas i det sjuttonde momentet gäller personliga förhållanden. Bland målen märks alkoholistmål, mål om sterilisering eller kastrering, disciplinmål, mål om läkares behörighet att utöva läkaryrket, mål med vissa undantag —— om _vitesföreläggande och om utdömande av vite ävensom vissa mål rörande straffverkställighet m. m. Det adertonde momentet i katalogen upptar hand—

räckningsmål och det nittonde momentet slutligen mål om utlämnande av allmän handling.

Befogenhet för regeringsrätten att under vissa förutsättningar bl. a. skilja biskop från prästämbetet har inskrivits i regeringsrättslagens 5 5.

För vissa fall har i 3 5 regeringsrättslagen stadgats begränsning av den behörighet att avgöra mål som tillkommer regeringsrätten jämlikt lagens 2 &. Sålunda föreskrivs, att i mål där besvären gäller myndighets beslut i an- ledning av sökt fastställelse å kommunalt beslut regeringsrätten skall med eget utlåtande överlämna besvären till avgörande av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Fräga är om s. k. kommunala underställningsmål. Den i högsta instansen förda talan kan t. ex. rikta sig mot länsstyrelses beslut att fast- ställa —— eller att vägra fastställelse av —- lokal ordningsstadga, livsmedels- stadga el. dyl. Ytterligare gäller den inskränkningen i regeringsrättens kom- petens enligt regeringsrättskatalogen att 5. k. blandade besvärsmål liksom de nyssnämnda underställningsmålen skall överlämnas med utlåtande till regeringen. Med blandade besvärsmål åsyftas mål som angår flera ämnen, av vilka något, men icke alla återfinns i regeringsrättskatalogen.

I 4 & regeringsrättslagen stadgas, att regeringsrätten äger pröva besvär utan hinder därav att med besvären är förenad ansökning om meddelande av dispens eller om vidtagande av annan åtgärd, som är av beskaffenhet att ankomma på beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detsamma gäller, om beslut varom i besvären är fråga underställts Kungl. Maj:ts prövning. Med den sistnämnda bestämmelsen åsyftas sådana fall, där underställning sker direkt hos Kungl. Maj:t, t. ex. av vissa kommunala lånebeslut. Om i ett kombinerat besvärs- och ansökningsmål utslaget i regeringsrätten går kla— ganden emot, skall regeringsrätten avge utlåtande över ansökningen, som därefter behandlas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Regeringsrätten har också tillagts formell befogenhet att, även i det fall att ansökan från part ej före- ligger, hänskjuta ett avgjort besvärsmål till Kungl. Maj:t i konselj med för- slag om beviljande av dispens, nåd el. dyl. Denna befogenhet utnyttjas myc- ket sällan.

På regeringsrätten ankommer också vissa andra uppgifter än de som ålagts domstolen enligt regeringsrättslagen. Jämlikt 19 & regeringsformen skall regeringsrätten pröva ansökningar om resning och återställande av försutten tid i mål av beskaffenhet att tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning. Vidare åligger det regeringsrätten jämlikt 26 5 regerings- formen att yttra sig över nådeansökningar i mål som nyss sagts. I 11 5 lagen om svenskt medborgarskap stadgas, att regeringsrätten skall höras över ansökan om förklaring att någon är svensk medborgare.

Kammarrätten Kammarrätten är den äldsta förvaltningsdomstolen i Sverige. Den räknar anor ända från 1600-talet, då den utbröts från kammarkollegiet. Ursprung- ligen hade kammarrätten att pröva åtskilliga mål av beskaffenhet att eljest

tillhöra allmän domstol, häribland vissa brottmål. I många av dessa mål fungerade kammarrätten såsom domstol i första och ofta enda instans. Under 1800-talet gick utvecklingen i den riktningen att kammarrätten allt— mera blev ett besvärsprövande organ. Sålunda fick kammarrätten bl. a. att pröva besvär i beskattningsmål, mantalsskrivningsmäl och fattigvårds- mål.

Genom regeringsrättens tillkomst år 1909 fick kammarrätten den karaktär av förvaltningsj udiciell mellaninstans, som den alltjämt har. För kammar- rättens del blev 1920-talet ett reformernas decennium. År 1921 avskildes från domstolen vissa räkenskapsgranskande uppgifter som den haft allt- sedan sin tillkomst, och den härmed sysselsatta avdelningen inlemmades i det nybildade riksräkenskapsverket (numera riksrevisionsverket). Härefter återstod för kammarrätten blott domstolsmässiga funktioner. År 1925 utskif— tades emellertid återstående brottmål och tvistemål från densamma. Det för- ordnades nämligen, att kammarrättens domsrätt skulle upphöra såvitt avser balansmål, fiskaliska aktionsmål m. fl. mål. Under 1920-talet utökades å andra sidan domstolens målregister med vissa barnavårdsmål samt avlö- ningsmål och familjebidragsmål. I avsnittet om regeringsrätten har nämnts att regeringsrättens arbetsläge tid efter annan ansetts motivera överflytt- ning av målgrupper till kammarrätten som slutinstans. Den är 1958 genom- förda begränsningen av rätten att få prövning av talan i skattemål, vilken reform berörts i det föregående, innebär att kammarrätten i realiteten blivit slutinstans i ytterligare ett betydande antal taxeringsmål. År 1960 över- flyttades den slutliga handläggningen av nöjesskattemål från regerings- rätten till kammarrätten. Dennas befattning med nöjesskattemedel har dock numera upphört, eftersom nöjesskatteförordningen upphävts med utgången av juni 1963.

Kammarrättsprocessen har sedan lång tid tillbaka varit reglerad genom instruktioner för domstolen, vilka innehöll supplerande hänvisningar till allmän lag. I 1925 års instruktion, den första sedan kammarrätten omdanats till ett renodlat besvärsprövningsorgan, hänvisades beträffande spörsmål, som ej reglerats i instruktionen, till de för hovrätt gällande föreskrifterna i fråga om domare och förfarandet i rättegången. En är 1942 utfärdad instruktion innebar ingen ändring av betydelse såvitt nu är fråga. Utfär- dandet av 1956 års taxeringsförordning — som ju skapade åtskilliga garan- tier för ett bättre förfarande i prövningsnämnd vid behandlingen av skatte— mål —— och den ovan nämnda begränsningen år 1958 av prövning av talan mot kammarrättens beslut var åtgärder, som aktualiserade en översyn av kammarrättsprocessen. Den 1 december 1959 utfärdades den gällande stad- gan för kammarrätten (nr 545).

Föreskrifter rörande kammarrättens organisation upptas i kammarrätts- stadgan 4—8 55. I fråga om antalet ordinarie och icke-ordinarie ledamöter i kammarrätten hänvisar stadgans 4 5 till gällande personalförteckning.

F. n. finns i kammarrätten president, åtta kammarrättsråd och divisions— ordförande samt 26 kammarrättsråd, vilka samtliga är ordinarie ledamöter. Dessutom är 17 icke-ordinarie assessorer ledamöter i kammarrätten. För måls beredning och föredragning finns vidare kammarrättsfiskaler. Från- sett stadgandet i 75 å att fiskal skall ha avlagt juris kandidatexamen och tillika vara tingsmeriterad, har några behörighetsvillkor ej uttryckligen föreskrivits för kammarrättens ledamöter. I praktiken torde dock sedan länge endast lagfarna ledamöter ha utsetts.

Enligt kammarrättsstadgan 6 5 skall kammarrätten arbeta på divisioner, f. n. åtta till antalet. Varje division består av ett kammarrättsråd och divi- sionsordförande och fem övriga ledamöter, av vilka en är vice ordförande. För tjänstgöring såsom föredragande är på varje division indelad en fiskal. För fastighetstaxeringsdivision gäller dock särskilda bestämmelser. Bl. a. tjänstgör på sådan division vissa särskilda ledamöter med speciell kanne- dom om fastighetsförhållanden.

Utöver de åtta divisionerna finns inrättad en mindre avdelning med upp- gift att uteslutande behandla skattemål. Avdelningen är sammansatt av två kammarrättsråd, av vilka en är utsedd till ordförande, och en assessor.

I 8 5 kammarrättsstadgan föreskrivs, att kammarrätten skall samman— träda i Stockholm men att sammanträde för bl. a. muntlig handläggning av mål må hållas på annan ort.

Kammarrättsdivision är jämlikt stadgans 14 & domför med ordföranden eller vice ordföranden jämte två andra ledamöter, av vilka minst en, såvitt möjligt, bör vara kammarrättsråd. I vissa fall kan mål, eller viss däri upp- kommen fråga, hänskjutas till avgörande i plemmi. Detta gäller ej skatte— mål, eftersom kammarrätten inte är slutinstans i sådana mål. Skulle den omedelbara vägen till regeringsrätten vara spärrad till följd av de förut berörda bestämmelserna i 98 å taxeringsförordningen, ankommer det på regeringsrätten att vid behandling av fråga huruvida prövningstillstånd bör beviljas beakta prejudikatsynpunkterna. I socialhjälpsmål, familje- bidragsmål m. fl. mål, som slutligt stannar i kammarrätten, må däremot plenum hållas, om på division rådande mening finnes avvika från rätts- grundsats eller lagtolkning, som tidigare antagits av kammarrätten (15 & kammarrättsstadgan) .

Ordinarie session hålls enligt 9 & kammarrättsstadgan under omkring 42 veckor per år. I arbetet göres uppehåll under tiden 10 juni—7 september (under vilken tid varje division dock tjänstgör fyrtiofem dagar), 21 decem— ber—6 januari ävensom under en och en halv vecka kring påsk. Division sammanträder enligt 10 och 11 Så stadgan normalt 20 timmar i veckan. Om arbetets fördelning stadgas, att fiskal skall fullgöra föredragning under fyra timmar, vice ordföranden föredraga en timme och divisionens övriga ledamöter _ utom ordföranden, som ej är föredragningsskyldig — tillsam- mans tretton timmar. En tid av två timmar per vecka beräknas åtgå till

återställning efter kontrolläsning. För fastighetstaxeringsdivision gäller nä- got avvikande arbetsordning.

Jämlikt 17 5 kammarrättsstadgan skall varje föredragande ledamot och fiskal inneha en rotel. Rotlarna är dels specialrotlar, som företrädesvis er- håller s. k. specialmål, t. ex. automobilskattemål samt uppbörds- och debi- teringsmål, dels allmänna rotlar.

Om föredragandes skyldighet med avseende på föredragningen av mål och ärenden stadgas i 42 5. Sålunda skall i mån av behov upprättas siffersam— manställningar m. m., varjämte vid föredragningen alltid skall föreligga ett av föredraganden uppsatt eller granskat förslag till utslag eller beslut. I flertalet mål torde en översiktlig föredragningspromemoria (med hänvis- ning till handlingar i målets akt) upprättas. Föredragande fiskal åligger städse att uppsätta föredragningspromemoria.

Kammarrättsstadgan innehåller _— till skillnad från regeringsrättslagen —— tämligen ingående bestämmelser angående förfarandet i kammarrätten m. m. Reglerna härom samt om måls och ärendes beredande till avgöran— de återfinns i 22 43 55. Bl. a. fastslås i 24 & huvudprincipen att pro- ceduren i kammarrätten är skriftlig. Sagda paragraf upptar vidare för- L utsättningarna för hållande av muntlig förhandling i kammarrätten ävensom föreskrifter rörande förfarandet vid sådan handläggning. l vä- sentliga avseenden hänvisar kammarrättsstadgan till rättegångsbalkens stadganden beträffande hovrätt. Således stadgas i 22 5, att rättegångsbal- kens regler för hovrätt i 4 kap. om domare, i 9 kap. om straff och vite, i 12 , kap. om rättegångsombud, i 16 och 19 kap. om omröstning, i 35, 36, 38, 39 i och 40 kap. om bevisning samt i 52 kap. om besvär i tillämpliga delar skall |

|

lända till efterrättelse för kammarrätten, där ej i kammarrättsstadgan eller annorstädes finns avvikande bestämmelser meddelade.

Medan regeringsrätten anförtrotts att utöva Kungl. Maj:ts allmänna domsrätt i förvaltningsmål och sålunda inte direkt utpekats såsom besvärs— forum i specialförfattningarna, är förhållandet ett annat såvitt avser kam- marrätten. Kammarrättens kompetens kan sägas i första hand vara be- stämd genom uttrycklig besvärshänvisning i författningar inom domstolens verksamhetsområde. En speciell kompetensbestämning innebär kungörel— sen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter ang. fullföljd av talan i vissa, besvärs- och anmärkningsmål m. m. Kungörelsen stadgar, att mål av angiven art (vissa avlönings— och pensionsmål, vissa anmärkningsmål samt avkortnings- och avskrivningsmål), som enligt gällande bestämmelser kun- nat fullföljas till Kungl. Maj:t, i stället skall gå till kammarrätten som slutinstans. Beträffande några, mindre vanliga mål bestäms kammarrät— tens kompetens direkt genom 1959 års stadga för kammarrätten. Dennas första paragraf anger i sexton moment kammarrättens verksamhetsom— råde.

Nästan all rättskipning i kammarrätten rör ekonomiska ting. En helt

dominerande ställning intar beskattningsmålen. Normalt uppgår antalet skattemål _ mål om inkomst— och förmögenhetstaxering, fastighetstaxe- ring, taxering till sjömansskatt, allmän varuskatt, särskild varuskatt, mo— torfordonsskatt m. fl. taxeringsmål ävensom vissa mål om debitering av utskylder eller avgifter, vissa mål om utfordrande av kronans räntor och ingälder samt mål om utdömande av taxeringsvite _ till omkring 90 procent av den totala årliga måltillströmningen, vilken 1965 utgjorde 8204 mål. Till kammarrättens kompetens hör vidare tvister om ersättning enligt socialhjälpslagen och barnavårdslagen, familjebidragsmål samt folkbok- föringsmål. Flertalet av de återstående målen i kammarrättens register gäller stats-tjänstemännens rätt till avlö-ning, pension m. m. och förvalt- ningen av allmänna medel. Till gruppen hör mål om avlöningsförmåner, om , resekostnads— och traktamentsersältning m. m., om rätt till pension m. m., ; anmärkningsmål, mål angående restitution av allmänna medel samt mål om avkortning eller avskrivning av allmänna medel. Lönemål och när- J stående mål kan dock beräknas nedgå i antal till följd av 1965 års reform på tjänstemannarättens område. Kammarrätten har också att pröva vissa mål som angår frågor om orätt förvaltning av eller bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika medel samt anmärk- ningar, som framställts efter granskning av riksrevisionsverkets räken- skaper. . ;, I åtskilliga mål får kammarrättens utslag eller beslut icke överklagas. * Sålunda är kammarrätten sista instans i mål angående fastighetstaxering, ,1 såvitt rör tillämpning av 6 5 1 mom. eller 7——12 åå kommunalskattelagen 1 —— huvudsakligen tvister angående fastighets taxeringsvärde —— familjebi- dragsmål, ersättningsmål enligt socialhjälpslagen och barnavårdslagen, folk- : bokföringsmål, mål om avlöningsförmåner och pensionsförmåner rn. m., an- märkningsmål sam-t avkortnings— och avskrivningsmål. J I den nämnda kungörelsen den 12 december 1924 är upptagna vissa un- ] dantagsregler av huvudsakligen samma innebörd som de i 3 och 4 55 re- 2 geringsrättslagen inskrivna bestämmelserna. Om sålunda besvärsmål in- ji nefattar flera frågor och någon av dessa år av beskaffenhet att höra full— ,. följas hos Kungl. Maj:t i statsdepartementet, skall kammarrätten med eget '? utlåtande överlämna målet i dess helhet till Kungl. Maj:ts prövning. Är 'i med besvär förenad ansökan om dispens el. dyl. skall kammarrätten över— lämna ansökningen med eget utlåtande till Kungl. Maj:t, om så med hänsyn I till målets utgång erfordras. Kammarrätten har också samma befogenhet som regeringsrätten att själv hos Kungl. Maj:t föreslå dispens e. d., om * undantag från gällande stadganden framstår som skäligt.

Försäkringsdomstolen och försäkringsrådet Före den 1 juli 1961 prövades ärenden angående sjukförsäkring och folk- pensionering i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet — i vissa fall dock

endast om riksförsäkringsanstalten respektive pensionsstyrelsen medgivit fullföljd. Tvister rörande försäkring för allmän tilläggspension eller yr- kesskadeförsäkring avgjordes slutligt av försäkringsrådet. I sitt år 1960 framlagda betänkande om socialförsäkringens organisation (SOU 1960: 35) föreslog socialförsäkringens administrationsnämnd, att ett helt nytt organ skulle tillskapas för att fungera som högsta besvärsin- stans för socialförsäkringens alla grenar. Ett sådant organ borde utformas såsom en domstol och icke ha några tillsynsuppgifter. Genom lagen den 26 maj 1961 (nr 262) inrättades försäkringsdomstolen med uppgift att i sista instans pröva mål, vari besvär anförts över riksförsäkringsverkets eller försäkringsrådets beslut, ävensom mål vilka av riksförsäkringsverket un- derställs försäkringsdomstolens prövning (1 5). Till den valda ordningen att skapa ett helt nytt organ för socialförsäkringsmålen fanns andra al- ternativ. Sålunda fördes befintliga judiciella organ såsom regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsrådet fram i diskussionen som tänkbara slutinstanser. Beträffande föredragande departementschefens avvägning av skälen för och emot olika lösningar av instansfrågan må hänvisas till prop. 1961: 45 s. 205—207.

F örsäkringsdomstolens kompetens är f. n. väsentligen bestämd genom fullföljdsregler i lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring och i lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

Om försäkringsdomstolens organisation m. m. stadgas i 1—6 55 lagen om försäkringsdomstol. Domstolen har sitt säte i Stockholm, men samman- träde kan hållas på annan ort om det av särskilda skäl finnes erforderligt. Ledamöterna är dels lagfarna, dels icke lagfarna. De lagfarna ledamöterna utnämns av Kungl. Maj:t och är en president och minst fyra försäkrings- domare. F. 11. är försäkringsdomarna fem. Minst fyra icke lagfarna leda- möter skall finnas, och sådana ledamöter jämte ersättare för dem förordnas av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder. För domförhet fordras närvaro av tre lagfarna och två andra ledamöter. Plenum må hållas i mål, vari upp- kommit fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Kungl. Maj:t förordnar, efter försäkringsdomstolens hörande, särskilda sak- kunniga i medicinska frågor. F. 11. är tio läkare förordnade att tillhandagå försäkringsdomstolen med utlåtanden. Likaledes efter hörande av dom- stolen förordnar Kungl. Maj:t föredragande, vilka hämtas utanför dom- stolens egen personal. F. n. finns sju sådana. Jämlikt 18 å försäkrings— domstolslagen kan Kungl. Maj:t meddela närmare bestämmelser om dom- stolens organisation och verksamhet. Så har ännu ej skett. För samtliga ledamöter i försäkringsdomstolen gäller bestämmelserna i 4 kap. rätte- gångsbalken om domared eller däremot svarande försäkran och om jäv (16 5).

Om förfarandet iförsäkringsdomstolen återfinns bestämmelser i 7—14 55. I 9 5 fastslås såsom huvudprincip att proceduren skall vara skriftlig. För-

säkringsdomstolen äger dock förordna om muntlig handläggning, ifall den finner erforderligt att part eller annan höres muntligen. Muntlig pro— cedur har hittills varit mycket sällsynt. 10 & stadgar, att försäkringsdom- stolen har att verka för att utredningen blir så fullständig som med hänsyn till målets beskaffenhet erfordras och att domstolen äger föranstalta om bevisning. Beträffande bevisning, förfarandet i övrigt och omröstning hän- visar försäkringsdomstolslagen i huvudsakligen samma omfattning som kammarrättsstadgan till rättegångsbalkens bestämmelser. Om försäkrings- domstolens beslut föreskrivs i 13 å att detsamma skall grundas på vad hand- ! lingarna innehåller och eljest förekommit. Stadgandet markerar, att even- j tuell muntlig handläggning endast syftar till att fullständiga förefintligt 1 I i I 1

skriftligt material.

Försäkringsrådet prövar besvär över beslut av riksförsäkringsverket eller av ömsesidigt s. k. socialförsäkringsbolag i frågor, som huvudsakligen rör tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring. Riksdagen gjorde 1961 ett uttalande om att socialförsäkringsbolagen senare skulle sluta med sin verksamhet som försäkringsgivare inom yrkesskadeförsäkringen och enligt principbeslut av 1965 års riksdag skall socialförsäkringsbolagen inte ha rätt att meddela försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen efter utgången av år 1967. Yrkesskadeutredningen har i sitt betänkande »Yrkesskadeför— ; säkring» (SOU 1966: 54) föreslagit, att det ekonomiska skyddet vid yrkes-

skada skall infogas i den allmänna försäkringen. Någon fristående försäk- ring för yrkesskada skall således inte längre finnas, och försäkringsrådets : verksamhet avses skola upphöra efter en tills vidare inte bestämd över- i gångstid. i Försäkringsrådets organisation och verksamhet regleras genom 44 &

lagen om yrkesskadeförsäkring. lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om för- !, säkringsrådet och en av Kungl. Maj:t den 21 mars 1947 (nr 114) fastställd i arbetsordning. Enligt lagen om försäkringsrådet skall rådet bestå av minst '] sju ledamöter. Två av dem skall representera arbetsgivare och två arbetare. zl Dessa fyra ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t för två år i sänder efter [1 förslag av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Övriga ledamöter. * av vilka en skall vara rådets chef, utnämns av Kungl. Maj:t. Minst två av i dem skall vara lagfarna. F. n. tjänstgör såsom ledamöter i försäkringrådet !» en tillförordnad chef, ett försäkringsråd och divisionsordförande, två andra j försäkringsråd _ varav en tillförordnad _ och två assessorer, samtliga |) heltidsanställda tingsmeriterade jurister, ävensom fem läkare och fyra ! partsrepresentanter, dessa med uppdraget i rådet som bisyssla.

Ärende som behandlas i försäkringsrådet prövas och avgörs av fem leda— möter, sä ock av fyra, där de är ense om slutet. Numera deltar i praktiken alltid fem ledamöter. Av dessa skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetarna. Lagenligt skall minst en av de övriga ledamöterna vara lagfaren. Vissa ärenden avgörs av försäkringsrådet i plenum, vari deltar

rådets chef, försäkringsråden och partsrepresentanterna. Försäkringsrådet arbetar som regel på två divisioner.

Viktigare reformförslag på förvaltningsrättskipningens område Betänkanden m. m. Åtskilliga reformförslag berörande den administrativa rättskipningens områ- de har väckts under tiden sedan år 1909. Tiden närmast efter regeringsrät- tens tillkomst tilldrog sig spörsmålet om särskild instansordning för avlö- nings— och pensionsmål m. m. speciellt intresse. I ämnet åren 1914 och 1921 framlagda betänkanden1 föranledde dock ej lagstiftning. Riksdagens reviso— rer föreslog i 1942 års berättelse inrättandet av en särskild lönedomstol, som skulle utgöra en administrativ domstol med samma centrala ställning som arbetsdomstolen. Detta förslag om ett exklusivt forum för biläggande av tvister om lön, pension m. fl. förmåner föranledde ytterligare utredning, som i det följande skall omnämnas.

År 1946 avlämnade professorn N. Herlitz på offentligt uppdrag en för- beredande utredning angående reglering av förfarandet hos förvaltnings- myndigheter i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor (SOU 1946: 69). Utredningsmannen berörde i vid utsträckning grund- läggande spörsmål på förvaltningsrättskipningens område, vilka senare kommit att röna stort intresse. I syfte att begränsa tillströmningen av taxe- ringsmål till regeringsrätten förordade 1947 års taxeringssakkunniga i sitt år 1949 avgivna betänkande med förslag till riksskattenämnd (SOU 1949: 62) att taxeringsintendents rätt att överklaga kammarrättens utslag på visst sätt skulle begränsas. Förslaget lämnades under den följande lag- stiftningen på beskattningens område åsido. År 1950 förordade socialvårds- kommittén ibetänkande med förslag till socialhjälpslag (SOU 1950: 11), att socialstyrelsen, med viss juridisk förstärkning, skulle såsom socialöver- domstol ersätta kammarrätten som slutinstans i mål om socialhjälp. För- slaget rönte dock kritik från rättssäkerhetssynpunkt, och den tidigare in— stansordningen bibehölls. I det betänkande som år 1951 avgavs av 1948 års förhandlingsrättskommitté (SOU 1951: 54) upptogs förslag om inrättande av en särskild tjänstedomstol, som skulle behandla löne- och disciplinmål. Dåvarande kanslirådet H. Sterner framlade år 1952 en promemoria, där med utgångspunkt från överbelastningen i regeringsrätten diskuterades olika lösningar att minska måltillströmningen dit. År 1955 framlade besvärs- sakkunniga ett principbetänkande om det administrativa rättsskyddet (SOU 1955: 19) berörande besvärsinstitutet och därmed sammanhängande ämnen.

1 Ernberg, Om särskild instansordning för mål angående avlöningsförmäncr och pension m. m., Geijer, Förslag till lag om rätt domstol och rättegången i vissa mål angående avlöning samt annan förmån och ersättning av allmänna medel m. m.

Spörsmålet huruvida avgörandet av bl. a. socialvårdsmål i sista instans eventuellt borde anförtros åt en specialdomstol upptogs år 1957 av barna- vårdskommittén (SOU 1957: 49). Frågan ansågs fordra särskild utredning. Till de viktigaste problemen i förvaltningsrätten hör frågor om skyldighet att utge ersättning för skada i offentlig verksamhet. Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar har är 1958 avlämnat betänkande rörande sagda ämne (SOU 1958: 43). Samma ämne berörs till viss del i ett 1964 avgivet betänkande rörande principalansvaret rn. fl. skadeståndsrättsliga frågor (SOU 1964: 31).

År 1959 avgav f. d. justitierådet Seve Ekberg det betänkande angående kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrät— ten (SOU 1959: 4), som jämte däröver avgivna remissyttranden överlämnats till förvaltningsdomstolskommittén för beaktande. Påföljande år avläm— nade utredningen om administrativa frihetsberövanden ett betänkande med förslag till lag om socialdomstol (SOU 1960: 19). Detta förslag om en sär- skild förvaltningsdomstol på länsplanet för handläggning av alkoholistmål, barnavårdsmål m. fl. sådana mål har också tillika med infordrade remiss- utlåtanden överlämnats till förvaltningsdomstolskommittén. Författnings- utredningen föreslår i sitt år 1963 avgivna betänkande angående rikets stats- skick (SOU 1963: 16 och 17) att förvaltningsrättskipningens högsta instans skall benämnas högsta förvaltningsdomstolen i stället för regeringsrätten. Utredningen anser, att stadgandena i regeringsformen angående domförhet (22 5) samt beredning och föredragning (25 &) icke bör ha sin plats i grund- lag. Bestämmelsen i regeringsformen 23 5 att högsta instansens utslag skall utfärdas i Kungl. Maj :ts namn bör utmönstras. Ärenden angående åter- kallelse av körkort handläggs f. 11. av överståthållarämbetet och länssty- relserna, och besvär över dessa myndigheters beslut prövas av regerings- rätten. 1957 års trafiknykterhetskommitté har i betänkande angående nyk- terhet i trafik (SOU 1963: 72) föreslagit att fråga om körkortsåterkallelse på grund av brott, dock ej fylleri, i stället skall prövas av allmän domstol. Utredningen om administrativa frihetsberövanden har i ett andra betän- kande (SOU 1963: 79) framlagt förslag till lag om utlämning för verkstäl- lighet av vissa beslut om frihetsberövande i Danmark, Finland, Island och Norge. Beslut över framställning om utlämning avses skola ankomma på polismyndighet eller länsstyrelse. Besvär skall i sista instans prövas av regeringsrätten.

År 1964 har besvärssakkunniga till sist framlagt sitt slutbetänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27). Förslaget inne— håller utförliga regler om domstolars och förvaltningsmyndigheters behand- ling av förvaltningsärenden angående enskilda. Därigenom avser de sak- kunniga att för förvaltningsärendenas del skapa en motsvarighet till rätte- gångsbalken. Efter remissbehandling är förslaget föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Motioner m.m. Spörsmålet om den administrativa rättskipningens omfattning och organi- sation har sedan 1940-talets slut åtskilliga gånger blivit föremål för riks- dagens behandling.

Vid 1948 års riksdag hemställde herr Wiberg i en motion (11: 355) att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära utredning angående bestämmelser om ersättning för parrts kostnader i mål och ansökningsårenden, som be- handlas av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. På hem- ställan av första lagutskottet (nr 12) beslöt riksdagen anhålla om den ifrågasatta utredningen. !

År 1949 tog herr Herlitz i en motion (I: 160) upp frågan om åtgärder för : bättre tillgodoseende av den enskildes rättsskyddsbehov på förvaltningens i område. Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd. Vid 1952 års riks— dag aktualiserades ånyo spörsmål om rättssäkerheten inom förvaltningen. | Mot bakgrunden av Europarådets konvention om de mänskliga rättighe- terna och de grundläggande friheterna begärdes i motioner av herr Lind- blom m. fl. (I: 306) och herr Swedberg m. fl. (II: 410) en allmän översyn av de i Sverige gällande reglerna om frihetsberövande. På hemställan av första lagutskottet (nr 17 ) anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning angående ett förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden. Såsom framgått av den föregående översikten över betänkanden m. 111. har förvaltningsdomstolskommittén bl. a. till uppgift att syssla med det nämn- da frågekomplexet. I motionerna I: 328 av herr Nordenson m. fl. och II: 432 av herr Hjalmarson m. fl. hemställdes om åtgärder i syfte att stärka rätts- . säkerheten och den medborgerliga friheten. Motionerna föranledde ingen | riksdagens åtgärd. |

Vid 1954 års riksdag drogs frågan om rättssäkerhet i förvaltningen mo- = tionsvägen upp till ingående behandling. Herr Ohlon m. fl. (I: 231) och herr Ohlin m. fl. (Il: 309) hemställde om vissa åtgärder för stärkande av förvalt- ningsmyndighetern-as opartiska ställning. Särskilt framhölls vikten av stör- re utrymme för kontradiktoriskt förfarande inför myndigheter, därvid för det allmänna skulle inrättas partsrepresentanter. I motionerna I: 133 av herr Herlitz och II: 315 av herr Håstad m. fl. hemställdes bl. a. om utredning angående möjlighet att i viss omfattning vid förvaltningsdomstol eller all— män domstol föra talan mot regeringsbeslut. Herr Ohlon m. fl. (I: 230) och herr Ohlin m. fl. (II: 308) hemställde om en översyn av regeringsrätts- lagen och om vissa åtgärder för stärkande av regeringsrättens oberoende ställning. Samma motionärer önskade även utredning om intagande i re- geringsformen och i andra författningar av stadganden, som garanterar medborgarna rätt att få rättsenligheten av varje förvaltningsavgörande un— derkastad domstolsmässig prövning (I: 135 och 11: 175). På hemställan av sammansatta konstitutions- och första lagutskottet (nr 3 och 4) lämnade riksdagen de nämnda motionerna utan åtgärd.

År 1956 fördes Spörsmålet om rättssäkerheten i förvaltningen ånyo fram. Av herr Ohlon m. fl. (I: 332) och herr Ohlin m. fl. (11: 268) väckta motio- ner åsyftade att få till stånd en generell och förutsättningslös utredning av frågan om möjligheten till domstolsmässig prövning av rättsfrågor i för- valtningen. I enlighet med hemställan av första lagutskottet (nr 20) avslog riksdagen motionerna.

Vid 1957 års riksdag ställdes samma motionsyrkanden (I: 220 och II: 265), men motionärerna vann ej heller detta år gehör.

Även år 1958 framfördes frågan om domstolsmässig prövning av rätts- frågor i förvaltningen (I: 27 och II: 32). I en motion av herr Håstad (II: 344) awisades tanken på vidgade befogenheter för de allmänna domstolarna och hemställdes, att en utredning rörande den rättsliga kontrollen av för- valtningen skulle inriktas bl. a. på en utbyggnad av de administrativa dom- stolarna. Sammansatta konstitutions- och första lagutskottet (nr 1) fram- höll, att på olika håll bedreVS utredningsarbete som antingen direkt syftade till en förstärkning av det administrativa rättsskyddet eller också ägde nära samband med spörsmålet om rättsskyddsanordningarnas utformning. Det var utskottets uppfattning, att några mera genomgripande principiella för- ändringar i rättsskyddssystemet av det slag motionerna avsåg icke borde övervägas, med mindre det visade sig omöjligt att inom ramen för det nu- varande systemet åstadkomma eftersträvade förbättringar. På utskottets hemställan lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd.

Spörsmålet om domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen återupptogs vid 1959 års riksdag i anledning av motioner av herr Aastrup m. fl. (1:87) och herr Ohlin m. fl. (II: 118). Sammansatta konstitutions— och första lagutskottet (nr 1) avstyrkte bifall till motionerna. Utskottet åbe- ropade riksdagens tidigare ståndpunktstagande i frågan och framhöll, att man först sedan resultaten förelåg av på olika håll pågående utred— ningsverksamhet kunde överblicka i vilken utsträckning det administrativa rättsskyddet skulle kunna förstärkas inom ramen för det nuvarande sys- temet. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1960 års riksdag begärdes återigen utredning angående rättsskyddet i förvaltningeni motioner av herr Lundström m. fl. (I: 212) och herr Ohlin m. fl. (111251). I enlighet med hemställan av första lagutskottet (nr 11) avslog riksdagen motionerna.

I motionerna I: 175 av herr Lundström m. fl. och 11: 204 av fru Gärde VVidemar m. fl. hemställdes vid 1961 års riksdag ånyo att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös utredning av frågan om domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen. Första lagutskot- tet (nr 22) uttalade, att det icke fann skäl föreligga till ändring i den stånd- punkt riksdagen förut intagit, och riksdagen lämnade motionsyrkandena utan åtgärd.

År 1962 hemställde herr Lundström m. fl. (I: 290) och herr Ohlin m. fl. 18—614761

(11: 360), att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t, efter företagen utredning, ville förelägga riksdagen en principplan för den ad- ministrativa rättskipningens allmänna organisation så utformad att en allmän rättslig prövning av administrativa beslut blev möjlig. I sitt ut— låtande över motionerna (nr 29) redovisade första lagutskottet direktiven för förvaltningsdomstolskommittén _ som ju då tillsatts _ och hem— ställde, under motivering att motionärernas önskemål i allt väsentligt torde ha blivit tillgodosedda genom beslutet om utredning, att motionerna ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hem- ställan.

Efter tillsättandet av förvaltningsdomstolskommittén har motionsvägen upptagits skilda ämnen som äger samband med det administrativa rätts- skyddet. Vid 1963 års riksdag hemställde herr Holmberg (I: 551) och herr Bohman (II: 668) att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om skynd- sam utredning i syfte bl. a. att åstadkomma ökad rättssäkerhet på bygg- nadslagstiftningens område. På hemställan av tredje lagutskottet (nr 35) lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd. Herr Osvald (I: 164) samt herr Hamrin i Jönköping och herr Hamrin i Kalmar (11: 193) väckte motioner om lagstiftning rörande det allmännas skadeståndsansvar, varjämte herr Jacobsson, Gösta (I: 268) samt herr Bohman och herr Fröding (II: 312) motionsledes förde fram samma frågekomplex, lagstiftning rörande det allmännas skadeståndsansvar. Motionerna, som behandlades av första lag— utskottet (nr 38) föranledde i enlighet med utskottets hemställan ingen riksdagens åtgärd.

Vid 1964 års riksdag väcktes några motioner om vissa åtgärder i syfte att stärka den enskildes rättsskydd på det administrativa området. Herr Bengtson m. fl. (I: 432) och herr Hedlund m. fl. (II: 521) hemställde så- lunda att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om meddelande av tilläggsdirektiv till förvaltningsdomstolskommittén. Enligt motionärerna borde kommitténs pågående översyn av förvaltningsrättskipningen bl. a. även innefatta det principiella Spörsmålet om förvaltningsmålens avgörande i domstolsform eller av politisk myndighet. I enlighet med hemställan av första lagutskottet (nr 24) lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd. Herr Holmberg m. fl. (I: 16) och fröken Elmén m. fl. (II: 19) hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag om åtgärder syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatte- ärenden. Om ökat rättsskydd i skattefrågor, bl. a. genom förstärkning av IO-ämbetet, väcktes också motioner av herr Bengtson m. fl. (I: 453) och herr Hedlund m. fl. (11: 545). De nämnda motionerna angående förstärk- ning av rättsskyddet på beskattningens. område avstyrktes av bevillningsut- skottet (nr 61) och bankoutskottet (nr 42). Riksdagen avslog motionerna i enlighet med utskottets hemställan.

Frågor om förstärkning av den enskildes rättsskydd i förvaltningen ak-

tualiserades på nytt vid 1965 års riksdag. I motioner av herr Sundin m. fl. (I: 224) och herr Hedlund m. fl. (11: 277) begärdes utredning av frågan om kostnadsfri rättshjälp vid administrativ process. På hemställan av första lagutskottet (nr 18) lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd. Herr Holmberg m. fl. (I: 468) och fröken Elmén m. fl. (11:567) motionerade om utredning angående åtgärder syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden. Bevillningsutskottet (nr 39) tillstyrkte mo- tionerna men riksdagen avslog dem. I motioner av herr Jacobsson, Gösta (I: 500) och herr Lothigius (11: 608) angående kompetensfördelningen mel— lan administrativa domstolar och förvaltningsmyndigheter hemställdes att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla om att förvaltningsdomstols- kommittén meddelades vissa tilläggsdirektiv för sitt arbete. Riksdagen av- slog motionerna i enlighet med hemställan av första lagutskottet (nr 13). I motioner av herr Larsson, Thorsten, m. fl. (I: 513) och herr Gomér m. fl. (II: 617 ) väcktes fråga om åtgärder för tillvaratagande av den enskildes rätt vid försäkringsdomstolen. Andra lagutskottet (nr 55) förordade en förutsättningslös utredning av frågekomplexet, och riksdagen biföll ut- skottets hemställan om skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Vid 1966 års riksdag återkom nägra motionärer till frågan om rätts- säkerheten i skatteärenden. Således ville herr Pettersson, Harald, m. fl. (I: 526) och fröken Elmén m. fl. (11:610) ha till stånd en utredning om åtgärder som syftar till att förbättra den enskildes rättsskydd på det ifråga- varande området. På bevillningsutskottets hemställan (nr 28) avslog riks- dagen motionerna. Frågan om beslutsmotivering inom förvaltningen togs upp i två motioner. Herr Gustafsson i Borås (11: 22) och herr Ståhl (II: 288) hävdade att man härvidlag inte borde avvakta en allmän lagstiftning rör- ande förvaltningsförfarandet och anhöll att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om snara åtgärder för införande av skyldighet för för- valtningsmyndigheterna att motivera sina beslut. Första lagutskottet (nr 17) anslöt sig i princip till uppfattningen att en allmän regel om skyldighet för förvaltningsmyndigheter att motivera sina avgöranden är befogad. Kra- ven på en omedelbar lösning av frågan avstyrktes dock, och riksdagen avslog motionerna i enlighet med utskottets hemställan.

I en bilaga till betänkandet (se bil. A) lämnas en översikt över förvalt— ningsrättskipningens omfattning och organisation i vissa länder med sam- hällsförhållanden likartade Sveriges.

Med avseende på omfattningen avviker förhållandena i de olika länderna i det stora hela från vad som gäller i Sverige därutinnan, att den domstols- mässiga överprövningen av förvaltningsheslut på det hela taget avser blott beslutens laglighet, ej _ som i Sverige _ också beslutens ändamålsenlig- het. Å andra sidan vill det synas att läget vanligen är att fråga om laglig-

heten av ett administrativt beslut i princip alltid kan dragas inför domstol; hos oss gäller ju, att endast vissa uppräknade, låt vara betydande, grupper av förvaltningsavgöranden med i allmänhet rättslig färg prövas av förvalt— ningsdomstol.

Berörda främmande länder kan indelas i två grupper med hänsyn till .arten av de domstolar som omhänderhar denna prövning: en grupp om- fattande de länder, där prövningen i sista hand ankommer på de allmänna domstolarna, och en andra omfattande de länder, där för denna prövning finns särskilda förvaltningsdomstolar.

Till den första gruppen hör bl. a. de anglosaxiska länderna samt Danmark i 'och Norge. Beträffande dessa länder kan anmärkas, att för överprövningen i av förvaltningsbeslut inom vissa områden upprättats särskilda från admini— ' .strationen fristående instanser utan domstolsnatur ; med hänsyn till denna i särskilda form för prövning har stundom vägen till allmän domstol spärrats.

Exempel på länder med särskilda förvaltningsdomstolar ger _ med be- tydande inbördes olikheter Frankrike, Tyskland, Österrike samt Fin- land.

I kommitténs direktiv framhålls, att utredningen bör ha som riktmärke .att den svenska administrativa rättskipningens nuvarande principiella ut- formning bevaras vid en organisatorisk reform. Med hänsyn härtill har [ kommittén inte haft anledning att närmare ingå på de ordningar som gäller ! 'i andra länder. '

3 KAPITLET

Närmare om regeringsrättens, kammarrättens och försäkringsdomstolens uppgifter och arbetsläge m. m.

Regeringsrätten

En följd av förvaltningens expansion och större befogenheter under senare år har varit ej blott ett vidgat register för besvärsprövningen i stort utan också ett ökat antal besvärsmål hos förvaltningsdomstolarna. Det stora till- flödet av mål har varit särskilt märkbart vad angår regeringsrätten. Tid efter annan vidtagna åtgärder i syfte att bemästra uppkommen arbetsbalans har ej lett till en varaktig förbättring av arbetsläget. Nedanstående tabella- riska översikt visar ökningen av domstolens arbetsbelastning sedan andra världskrigets början och under tiden efter krigets slut. I antalet avgjorda mål inbegrips återkallade, till annan myndighet överlämnade eller eljest avförda mål. Som synes har _ trots fullfölj dsbegränsande åtgärder och bort- flyttning av många målgrupper _ de inkomna målens antal fördubblats under den berörda tidsrymden.

Under året Vid årets

År utgång ba-

inkomna avgjorda lanserade 1939 ......................... 2 174 2 262 986 1945 ......................... 3 027 2 368 2 281 1946 ......................... 3 333 2 466 3 150 1947 ......................... 3 171 2 898 3 425 1948 ......................... 2 937 2 703 3 657 1949 ......................... 3 012 2 633 4 036 1950 ......................... 3 221 2 668 4 589 1951 ......................... 3 022 2 708 4 909 1952 ......................... 3 380 2 643 5 646 1953 ......................... 3 912 3 466 6 091 1954 ......................... 3 658 3 744 6 005 1955 ......................... 3 865 3 768 6 102 1956 ......................... 4 382 3 862 6 622 1957 ......................... 4 622 4 754 6 490 1958 ......................... 4 909 5 000 6 400 1959 ......................... 4 731 4 613 6 518 1960 ......................... 4 890 5 104 6 304 1961 ......................... 4 583 4 315 6 571 1962 ......................... 4 615 4 350 6 836 1963 ......................... 4 564 4 273 7 127 1964 ......................... 4 153 4 763 6 517 1965 ......................... 4 249 4 404 6 362

Den påtagliga stegrin-gen av regeringsrättens målavverkning från år 1952 till år 1953 och från år 1956 till år 1957 beror på ökning av rege— ringsrådens antal. Såsom framgår av redogörelsen i föregående kapitel

ökades domstolens numerär den 1 oktober 1952 med tre ledamöter och från den 1 oktober 1956 med ytterligare tre. Att domstolen under de sista tio åren hunnit avgöra ungefär lika många mål som varje år inkommit, har blivit möjligt inte genom att måltillströmningen i det hela stagnerat så har ej varit fallet — utan genom att för ett par målgrupper fullfölj- den helt eller delvis avskurits, något som på kort sikt uppvägt målökning— en i övrigt. Den utveckling, som de lämnade sifferuppgifterna avspeglar, | fordrar emellertid ytterligare belysning. För att erhålla en uppfattning om måltillströmningen och balansens fördelning på skilda samhällssektorer redovisas i följande sammanställning det statistiska materialet för åren 1955—1965 departementsvis. . 5

1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 ;

Just. Ink. 148 177 199 195 231 255 257 206 132 51 45 dep. Avg. 154 167 189 206 227 260 253 215 140 40 43 Bal. 15 25 35 24 28 23 27 18 10 21 23

Försv. Ink. 5 2 3 4 2 3 6 1 3 2 3 dep. Avg. 9 3 5 2 4 1 6 2 4 0 5 Bal. 3 2 0 2 0 2 2 1 0 2 0

Social- Ink. 175 281 228 251 250 279 270 267 476 450 440 ' dep. Avg. 171 231 236 261 261 260 290 284 300 508 407 Bal. 45 95 87 77 66 85 65 48 224 166 199

In- Ink. 320 269 303 286 259 319 256 304 221 215 229 rikes- Avg. 276 227 253 327 277 221 259 282 376 221 167 dep. Bal. 165 207 257 216 198 296 293 315 160 154 216 Komm.Ink. 856 963 1 285 1 434 1 796 1 939 1 783 1 770 1 581 1 458 1 473 ! dep. Avg. 807 880 1 226 1 295 1 635 2 139 1 696 1 790 1 516 1 582 1 445 ! Bal. 312 395 454 593 754 554 641 621 686 562 588

Finans-Ink. 2 108 2 431 2 324 2 519 2 017 1 886 1 828 1 873 1 945 1 774 1 873 i dep. Avg. 2 123 2 098 2 618 2 664 2 001 2 030 1 653 1 628 1 746 2 210 2 149 3 Bal. 5 411 5 744 5 450 5 305 5 321 5 177 5 352 5 597 5 796 5 360 5 084

Eckle- Ink. 99 84 116 89 65 82 72 82 65 58 79 siastik-Avg. 111 70 77 102 80 79 52 59 62 75 65 dep. Bal. 46 60 99 86 71 74 94 117 120 103 117

Jordbr. Ink. 50 32 31 29 30 34 34 39 47 35 25 dep. Avg. 25 38 30 36 33 36 17 35 40 44 33 Bal. 38 32 33 26 23 21 38 42 49 40 32

Han- Ink. 87 103 97 61 48 54 41 29 66 73 36 dels- Avg. 76 113 88 77 61 38 47 21 69 58 54 dep. Bal. 66 56 65 50 37 53 46 54 51 66 50

Civil- Ink. 17 40 36 41 33 39 36 44 28 37 46 dep. Avg. 16 35 32 30 34 40 42 34 20 25 36 Bal. 1 6 10 21 20 19 13 23 31 43 53

Summa Ink. 3 865 4 382 4 622 4 909 4 731 4 890 4 583 4 615 4 564 4 153 4 249 Avg. 3 768 3 862 4 754 5 000 4 613 5 104 4 315 4 350 4 273 4 763 4 404 Bal. 6 102 6 622 6 490 6 400 6 518 6 304 6 571 6 836 7 127 6 517 6 362

De på »finansdepartementets föredragning ankommande målen under 1960-talet ungefär 40 % av samtliga inkommande besvär — utgörs i helt övervägande mån av skattemål. Dessa dominerar sedan länge inom rege—

ringsrättens balans av oavgjorda mål och utvisar alltså de längsta vänte- tiderna. Påfallande långa väntetider har emellertid konstaterats också ifråga om vissa andra mål, t. ex. hälsovårdsxmål (ca 11/4 år) och patentmål (ca 2 år). I saJnmanhanget må vidare erinras om en skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 februari 1965 av Svenska stadsförbundet, där ökat dröjsmål med kom- munalbesvärsmålens avgörande påtalas (väntetid mellan länsstyrelsens be- slut och regeringsrättens utslag 1952 51/2 månader, 1964 111/2 månader). Över huvud taget vill det förefalla som om läget i fråga om en del icke- skattemål numera är sämre än för tio år sedan, då fullföljdsutredningen i sitt betänkande (SOU 1957: 3 s. 30) syntes vilja beteckna balansen utanför skattemålens område såsom normal.

Anledningen att huvudsakligen .skattemål balanseras är, att regerings- rätten genomsnittligt funnit dessa mål mindre brådskande än andra, t. ex. mål om tvångsintagning av alkoholmissbrukare, omhändertagande av barn för samhällsvård, kommunalbesvärsmål och mål om återkallande av kör- kort. Anmärkas bör, att inte samtliga såsom balanserade redovisade mål är omedelbart disponibla för behandling i regeringsrätten _— de kan t. ex. vara remitterade till myndigheter. Det kan antagas att så är fallet med cirka 2 000, alltså ungefär en tredjedel, av de balanserade målen. Av tabellen framgår, att tillströmningen av finansmål till regeringsrätten under 1960- lalet ligger på en nästan 20 % lägre nivå än under åren dessförinnan. Detta förhållande får bl. a. tillskrivas den i föregående kapitel omtalade fullföljds- reform, enligt vilken rätten att hos regeringsrätten vinna prövning av talan mot kammarrättens utslag på visst sätt begränsats vad gäller taxering som åsatts år 1958 eller senare.

Trots fullföljdsreformen är emellertid balansen av sk-attemål alltjämt be- tydande. den har sedan ett decennium på det hela taget leglat mellan 5 000 och 6 000 mål. Nu förlöper i allmänhet omkring S% är mellan kammar— rättens utslag och regeringsrättens avgörande. Eftersom givetvis även besvärsvägen från taxeringsnämnd till prövningsnämnd och från pröv— ningsnämnd till kammarrätt tar åtskillig tid, är läget f.n. sådant att en klagande, som finner sig ha anledning fullfölja talan ända till den högsta instansen, genomsnittligt får vänta inemot 7 år på slutligt besked. Bely— sande för eftersläpningens omfattning är, att de *skjattemål, vilka under det första kvartalet 1966 avgjordes av regeringsrätten, till mer än hälften hän— förde sig till taxeringsåret 1959 eller tidigare år.

Iögonenfallande är stegringen av måltillflödet inom den samhällsse-ktor, som inordnats under kommunika-tionsdepartementet. På några hundratal mål när byggnadsmål, vägmål m.fl. _— är här fråga om mål rörande återkallelse av körkort o.d. Sålunda inkom under åren 1961—1965 kör- kortsmål från länsstyrelserna till ett antal av 1 581, 1515, 1357, 1218 respektive 1188. Tillströmningen av ifrågavarande mål har i takt med motorismens utveckling beskrivit en brant stigande kurva från 1950-talets

början fram till och med år 1960, då antalet översteg 1 700. Av uppgifterna för åren 1961—1965 framgår emellertid att ökningstendensen —— kanske blott tillfälligt brutits. Olika förslag med syfte att befria regeringsrätten från körkortsmålen -—— genom överflyttning till allmän domstol, till kammar- rätten eller till särskild prövningsinstans — har varit under diskussion men ej lett till resultat.

De vanligaste måltyperna, tillhopa motsvarande ungefär 85 % av samtliga mål, i regeringsrätten är följande.

.Antal inkomna mål Genomsnitt

1963 1964 1965 1963—1965 Skattemål ....................... 1 695 1 559 1 670 1 641 Körkortsmål. . . 1 357 1 218 1 188 1 254 Byggnadsmål. . 163 189 213 188 Kommunalbesvärsmål. 142 186 220 183 Barnavårdsmål ........ 127 174 128 143 Hälsovårdsmål .......... 158 101 124 128 Tullmål .................. . 95 110 89 98 Alkoholistmål .................... 81 87 84 84 Vägmål ......................... 39 40 40 40 Mål om bidragsförskott m. m ....... 31 28 34 31 Disciplinmål ..................... 35 25 34 30

Föredragning av mål och ärende-n äger, som förut nämnts, på regerings- rättens tre avdelningar rum under sammanlagt cirka 380 sammanträdes— dagar per år. Därtill kommer 120 sammanträdesdagar, vanligen måndagar, för återställning av föregående veckas mål. Under åren 1960—1965 har regeringsrätten årligen hunnit behandla i genom-snitt omkring 4 500 mål. Denna kapacitet motsvarar närmare 12 mål per avdelning och föredrag- ningsd-ag & = 11 3 eller inemot 40 mål per avdelning och vecka. Själv- 380 ' fallet utgör nämnda siffra blott ett genomsnitt; när tidskrävande eller särskilt svåra mål, t. ex. barnavårdsmål, patentmål och kyrkliga boställs- mål handläggs, kan dagsresultatet för en avdelning stanna vid några få mål, medan mål av enkel beskaffenhet, som exempelvis körkortsmål, behandlas till ett antal av 20—30 per dag. Ärenden om prövningstillstånd i skattemål torde medhinnas till ännu större antal för hel dag räknat. Då muntlig för- handling undantagsvis äger rum, medhinns blott något enstaka mål per dag.

Den behandli'ngstakt hos regeringsrätten, som framgår av de angivna uppgifterna, är avsevärt snabbare än man räknade med vid regeringsrät- tens tillkomst. I proposition till 1908 års riksdag om bl.a. inrättande av en regeringsrätt (nr 37) beräknade föredragande departementschefen (s. 50), att de från konseljen till regeringsrätten överflyttade målen —— något över 800 per år skulle ta i anspråk 160 sammanträdesdagar i domstolen. En

behandlingstakt som motsvarar något mer än 5 mål per dag bedömdes alltså vid denna tid som rimlig.

Ehuru en sammanställning av olika domstolars arbetsresultat icke är utan vanskligheter, tor—de en jämförelse mellan regeringsrättens och högsta domstolens målbehandling erbjuda intresse. Då högsta domstolen efter in- gången av år 1948 i väsentlig grad tillämpar muntlig handläggningsmetod, bör dock jämförelsen lämpligen knytas till förhållandena i högsta domsto- len under åren närmast före nya räuttegångsbalkens ikraftträdande. År 1945 behandlade högsta domstolen 1 267 mål, 339 dispensansökningar, 1 342 nådeärenden och 77 andra ärenden, inalles 3 025 mål och ärenden. Motsva— rande siffror rför år 1946 —— då nu gällande regler om tillstånd av högsta domstolen såsom villkor för prövning av dit fullföljd tal-an trätt i kraft är 864, 1 072, 1 350 och 85, tillhopa 3 371. Vad beträffar år 1947 visar sta— tistiken att 573 mål, 1 062 dispensärenden, 1 180 nådeärenden och 80 andra ärenden, sammanlagt 2 895 mål och ärenden handlades i högsta domstolen. För åren 1945—47 utvisar dessa tal en årlig genomsnittlig behandling av ungefär 3100 må], motsvarande 6—7 mål per avdelning och dag samt 20—25 mål per avdelning och vecka. Det är att märka att under perioden i fråga i högsta domstolen fanns 21 dömande ledamöter, alltså en större numerär än regeringsrättens. Även om, som nyss antytts, någon helt rätt— visande jämförelse mellan högsta domstolens och regeringsrättens arbete inte kan göras, antyder de lämnade uppgifterna att högsta domstolen under de angivna åren hade åtskilligt bättre tid för målens behandling än rege— ringsrätten f.n. disponerar.

I direktiven till förvaltningsdomstolskommittén framhålls vikten av att regeringsrättens arbetsbörda med olika till buds stående medel nedbringas till en sådan nivå, att domstolen sätts i stånd att med omsorg fullgöra vad som enligt direktiven bör vara dess huvuduppgift, nämligen för rättstill- lämpningen vägledande prejudikatbildning. Vidare betecknas som inte för- svarligt att högt kvalificerade domarkrafter alltför mycket tas i anspråk för bedömning av mera rutinbetonade mål. För att regeringsrätten skall kunna huvudsakligen sysselsätta sig med de särskilt från principiell synpunkt be— tydelsefulla målen och då ha möjlighet att ägna mer tid åt vart och ett av dessa, sägs det vara ofrånkomligt att minska domstolens arbetsvolym. Det framhålls vidare, att en sådan minskning även är påkallad med hänsyn till regeringsrättens nuvarande arbetsbalans.

De med nuvarande läge förenade olägenheterna är av flera slag. Att det med en arbetsvolym av 4 500 mål om året möter svårigheter att uppehålla enhetlighet och konsekvens i bedömningen av rättsliga spörsmål är uppen— bart; för en högsta instans är detta en särskilt allvarlig nackdel. Fara före- ligger vidare att domstolens ledamöter tvingas ägna sin mesta möda åt de mål, som de har till uppgift att själva kontrolläsa, och inte får till- räcklig tid över för studium av andra föredragna mål. Det grundligare över-

vägande, som är syftet med en kollegial dom-stolsbehandling, kan på detta sätt vedervågas. Erinras må att Tjänstemännens centralorganisation i sitt utlåtande över f. d. justitierådet Ekbergs betänkande rörande kompetens- fördelningen mellan statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4) anmält farhågor att regeringsrätten med nuvarande arbetsläge ej hinner ägna den tid åt varje mål som från rättsskyddssynpunkt är önskvärd.

Bristande tid för avfattande av tillfyllestgörande utslagsmotiveringar är ytterligare en ogynnsam följd av ett snabbt målbehandlingstempo. Från principiell synpunkt är tillräckligt utförliga motiveringar ett mycket vä- sentligt element i ett gott rättegångsförfaran—de och givetvis särskilt i en högsta instans.1 Om alltför knapphändiga motiveringar lämnas, mins-kas prejudikatvärdet av domstolens avgöranden. Följden härav blir att de lägre instanserna inte får »den vägledning för sin rättstillämpning, som en högsta instans rimligen bör ha tillfälle att ge.

En praktisk olägenhet, sammanhängande med den forcerade arbets- takten, är att regeringsrätten _ där skriftlig processordning givetvis måste vara regel —— så sällan finner tid att hålla muntlig förhandling i det mindre- tal mål, där en sådan behandlingsform dock i och :för sig skulle vara på- kallad. I sitt utlåtande över det nyssnämnda Ekbergska betänkandet har regeringsrättens flesta ledamöter särskilt tryckt på detta förhållande. Även eljest kan eftersläpningen i förening med tidsknapphet föranleda, att önsk- värda kompletterande utredningsåtgärder ej kommer till stånd. Om ett mål ett par år fått bida sin föredragningstur, måste det te sig föga tilltalande för domstolen att — när saken äntligen föredragits fördröja avgörandet ännu ett halvt eller t. 0. ni. ett helt år genom att begära ytterligare utred- ning i en eller annan form (återremiss, hörande av sakkunnig instans, an- modan till part att lämna kompletterande uppgifter etc.).

Vad angår skattemålen framstår det såsom helt otillfredsställande att skattskyldiga, som anser sig ha skäl att påkalla regeringsrättens överpröv— ning av sina taxeringar, får vänt-a i genomsnitt omkring sju år _ räknat från taxeringsnämndens avgörande — på besked av ofta genomgripande betydelse för deras dispositioner och ekonomiska ställning. Av den nämnda väntetiden förflyter som nämnts genomsnittligt cirka 31/2 år mellan kam- marrättens och regeringsrättens avgönande. En följd av råd-ande förhål- landen år, som riksdagens revisorer i 1962 års revisionsberättelse angående statsverket framhållit (5 22), ökade räntekostnader för det allmänna, låt vara att denna statsfinansiella synpunkt väger mindre tungt vid jämfö- relse med andra olägenheter. Oförmånligt är, att den utformning av praxis rörande nya författningar, som sker genom vägledande utslag av regerings- rätten, kommer till stånd så relativt sent. Det har framhållits att, i betrak-

1 Betr. motivering av beslut och kritik av regeringsrätten härutinnan se bl. a. Weslerbergi Minnesskrift till jur. fakultetens i Stockholm femtioårsjnbileum 1957 s. 272 ff. och i Förvaltnings— rättslig Tidskrift 1966 s. 92, Jägerskiöld i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1959 s. 121 och Herlitz: Tidsbilder s. 147.

tande av de täta förändringarna i skattelagstiftningen, domstolarnas avgö- randen ofta kommer att avse lagstiftning som ej längre är aktuell; helt all- mänt leder dröjsmålen med prejudicerande besked till osäkerhet, hur be- skattningsreglerna skall tolkas, och därigenom till flera överklaganden. Denna försening utgör en allvarlig nackdel, i första hand för de skattskyl— diga men också för taxeringsmyndigheterna.

Slutligen må nämnas, att den permanenta överhelastningen hos regerings- rätten vid flera tillfällen _ så t. ex. vid nya namnlagens tillkomst 1963 och, i viss mån. vid försäkringsdomstolens inrättande blivit en anledning till att man ej kunnat till regeringsrätten förlägga den slutliga prövningen av förvaltningsmål, som i och för sig varit ägnade att hänföras dit.

Kammarrätten

Till kammarrätten inkomna ävensom av domstolen avgjorda och balan— serade mål under de senaste elva åren framgår av följande sammanställning.

Inkomna mål Avgjorda mål Balans År skatte- övr. skatte- övr. skatte- övr.

mål mål Summa mål mål Summa mål mål Summa 1955 ................... 11 439 1 343 12 782 11 974 1258 13 232 14 147 1 039 15 186 1956 ................... 10 391 961 11 352 11 546 1 256 12 802 12 992 744 13 736 1957 ................... 9 121 777 9 898 11 315 947 12 262 10 798 574 11 372 1958 ................... 12 512 923 13 435 11 765 961 12 726 11 545 536 12 081 1959 ................... 8 066 995 9 061 11 522 966 12 488 8 089 565 8 654 1960 ................... 9 593 897 10 490 9 110 925 10 035 8 572 537 9 109 1961 ................... 9 784 876 10 660 9 045 775 9 820 9 311 638 9 949 1962 ................... 10 273 755 11 028 9 441 845 10 286 10 143 548 10 691 1963 ................... 8 986 825 9 811 8 878 816 9 694 10 251 557 10 808 1964 ................... 8 945 583 9 528 9 557 835 10 392 9 724 416 10 140 1965 ................... 7 589 615 8 204 9 842 706 10 548 8 144 395 8 539

Vad angår den starka variationen i talen för inkomna skattemål torde denna delvis stå i samband med att besvären till kammarrätten inges till prövningsnämndernas kanslier och från dessa något ojämnt vidaresänds till kammarrätten. Det kraftigt ökade antalet inkomna mål är 1958 var en följd av att allmän fastighetstaxering ägde rum. är 1957. Över sådan, normalt vart femte år förekommande, taxering brukar flera tusen besvär anföras hos kammarrätten. I övrigt märks, att den årliga måltillströmningen under 1960—talet genomsnittligt är mindre än tidigare. Som en bidragande orsak härtill har åberopa-ts den förbättrade handläggningen av skatte'mål på pröv- ningsnämndsnivån efter ikraftträd-andet år 1958 av 1956 års taxeringsför- ordning. Genom att målen behandlas på ett grundligare och tillförlitligare sätt än tidigare i prövningsnämnderna skulle parterna mindre ofta ha an- ledning att påkalla kammarrättens överprövning. Med avseende på de se- nare årens lägre antal avgjorda mål i kammarrätten må främst erinras om

att en fr. o. m. är 1960 tillämpad ordning med fylligare utslagsskrivning än tidigare (jfr 28 5 i kammarrättsstadgan) dragit ned avverkningstakten. Vi— dare märks att på 1960-talet prövningsnämndernas och länsstyrelsernas taxeringssektioners resurser förstärkts samt att härigenom utrymme be- retts för ökad fiskal verksamhet, bl.a. genom s.k. offensiva taxerings- revisioner, d.v.s. bokgranskningar som föranletts inte av skattskyldigas besvär hos prövningsnämnden utan av skattemyndigheternas egna iakt- tagelser och bedömningar. Denna utveckling kan ant-agas ha lett till att mål som förs upp till kammarrätten i ej ringa utsträckning blir vidlyftigare samt mera svårbedömda och tidskrävande än förut.

I en domstol fordras för arbetets behöriga gång ett visst förråd av till- gängliga mål. Arbetskraften bör vara jämnt sysselsatt och inte tidvis ut- sättas för att, på grund av brist på lämpliga mål, stå mer eller mindre tom- hänt. För regeringsrättens del brukar den »ideala» kvantiteten av omedel- bart tillgängliga mål uppskattas till omkring en femtedel av den årliga målavverkningen. Detta skulle för kammarrättens del motsvara en ar- betsbalans av storleksordningen 2000 mål. Emellertid torde kammarrät- tens balans rymma ett ganska stort antal mål, vilka på grund av fortsatt ut- redning eller annan anledning inte är färdiga att avgöras. För att garantera en jämn sysselsättning av kammarrättens divisioner erfordras troligen en större balans än den nyss antydda. Balansen vid 1965 års utgång, 8 539 mål, överstiger emellertid vad som kan anses behövligt ur synpunkten av arbetets jämna gång. — Det bör observeras, att under år 1965 inkommit ett onor- malt litet antal mål. Detta torde bero på att taxeringsintendenterna och deras medhjälpare iså stor utsträckning måst ägna sig åt prövningsnämnds- besvär rörande 1965 års allmänna fastighetstaxering att de inte hunnit yttra sig över kamm-arrättsbesvär i normal omfattning; ett större antal be- svär än vanligt har därför blivit längre tid liggande i prövningsnämnds- kanslierna. — Att balansen är nästan lika stor som den årliga målavverk- ningen tyder i och för sig på, att väntetiden hos kammarrätten i skattemål skulle uppgå till bortåt ett år. Den verkliga väntetiden för de klagande är emellertid åtskilligt längre eftersom det går åtskillig tid innan besvären över prövningsnämndernas beslut blir färdiga att av nämndernas kanslier insändas till kammarrätten. Enligt en undersökning i fråga om mål som av- gjorts under maj och november 1965 får de skattskyldiga genomsnittligt vänta på kammarrättens besked sammanlagt ungefär två år efter pröv- ningsnämndens avgörande.

I det föregående avsnittet rörande regeringsrättens arbetsläge har pekats på väsentliga olägenheter som följer av en alltför stark arbetsbelastning. Vad i detta sammanhang framhållits äger i mångt och mycket giltighet även för kammarrättens del. Trycket av balansen i kammarrätten —— i vid omfattning bestående av vidlyftigare och svårare mål än förut — kan för- anleda, att ledamöterna alltför mycket nödgas ägna tiden åt de mål som de

sj älva har att föredraga. Det föreligger alltså risk för att arbets-bördan sätter en alltför snäv gräns för ledamöternas möjligheter att ingående studera även övriga mål på divisionen. Jämväl för kammarrättens del har kritik förekommit mot att domstolens avgöranden är för knapphändigt motive- rade, låt vara att en betydande förbättring härvidlag kommit till stånd på sistone. Tidsnöden kan också antagas verka återhållande på önskemålen om muntlig förhandling, vilken arbetsform kräver väsentligt mera tid än den dominerande skriftliga proceduren.

Kammarrättens arbetskapacitet har under senare år i viss mån påverkats av att domstolens assessorer och andra tjänstemän i stigande utsträckning tagits i anspråk på departementens rättsavdelningar, för kommittéarbete m. m. Vidare har relativt många av de aspiranter, som godkänts för arbete i domstolen, sedermera övergått i enskild tjänst, under den senaste tioårs— perioden ett tiotal av närmare 50. Detta tyder visserligen på att kammar- rätten är eftersökt som utbildningsanstalt men är icke desto mindre förenat med olägenheter.

Av betydelse för svårigheten att kvarhålla aspir-anterna är troligen, att kammarrätten, som ju erhåller sina aspiranter från samma grupp som hovrätterna, nämligen från juris kandidater med tingstjänstgöring, i flera avseenden erbjuder sämre ekonomiska villkor än hovrätterna. Härtill åter- kommer konunittén i ett följande avsnitt röran-de den framtida kammar- rättsorganisationen.

Försäkringsdomstolen

Några uppgifter skall slutligen också lämnas om försäkringsdomstolens arbetsläge. Denna domstol började sin verksamhet som högsta prövnings- instans för socialförsäkringsmål den 1 juli 1961. Även om tendensen under ett begynnelseskede, som omfattar endast 41/2 år, inte ger underlag för några bestämda slutsatser, framgår av nedanstående tabell att en i varje fall temporär överbelastning av domstolen föreligger.

År Inkomna mål Avgjorda mål Balans 1961 1.7.——31.12 ...... 456 102 l'g'l 354 1962 ................ 812 652 lis 514 1963 ................ 988 707 i! 795 1964 ................ 1 275 93313 1 137 1965 ................ 1 081 1 185 1 033

Uppgifterna ger vid handen att balansen av oavgjorda mål är något mindre än ett års målavverkning. Tillflödet av mål till försäkringsdomsto- len har ökat kontinuerligt från 1962 till 1964 men avtagit under år 1965. Det torde dock vara för tidigt att redan nu utgå ifrån att måltillström-

ningen stabiliserats. Påpekas må att en är 1964 skedd höjning av antalet lagfarna ledamöter i domstolen från det ursprungliga antalet fyra till fem tydligtvis med-fört större arbetskapacitet. Vidare märks, att avverknings- takten under de första verksamhetsåren sannolikt kommit att bli lägre än den på sikt normala genom att dom-stolen i begynnelseskedet måst ägna mycken tid åt utbildning av praxis. Det är troligt att, allteftersom rätts- tillämpningen på socialförsäkringens område stabiliseras, flera mål kan medhinnas.

4 KAPITLET

Allmänt om en reformerad fullfölj dsordning inom förvaltningsrättskipningen

Det har i många sammanhang framhållits hur genom den snabba samhälls- utvecklingen de förvaltande myndigheternas befogenheter efter hand vidgats och deras avgöranden kommit att för de enskilda medborgarna spela en större och mera ingripande roll än tidigare. Denna utveckling har naturligt nog medfört krav på skärpt kontroll av myndigheternas maktutövning. Ej minst har ökat ansvar kommit att falla på de organ vilka skall sörja för den domstolsmässiga överprövning av förvaltningsmyndigheternas beslut, som kan äga rum i rättsligt färgade ärenden. Härtill kommer att de spörsmål, som besvärsvägen bringas under förvaltningsdomstolarnas bedömande, i sin mån återspeglat samhällslivets mer invecklade natur och därför ofta blivit svårare att avgöra. Denna utveckling har gjort det ofrånkomligt att på olika sätt reformera förvaltningsjurisdiktionen. Sådana reformer har under efter- krigstiden också redan genomförts på åtskilliga punkter.

Av översikten i 2 kap. framgår, att under de sista tjugo åren regerings- rättens kapacitet successivt ökats genom höjning av antalet regeringsråd från sju till sjutton och antalet avdelningar från en till tre. Vidare har är 1958 rätten att få talan prövad av regeringsrätten i vissa genom en belopps- spärr avgränsade skattemål gjorts beroende av särskilda villkor. En ny för- valtningsdomstol, försäkringsdomstolen, har är 1961 inrättats för att i sista instans pröva besvär i socialförsäkringsmål. På senare år har även kammar- rätten något förstärkts. År 1951 har riksskattenämnden tillskapats med upp- gift bl.a. att efter ansökan lämna bindande förhandsbesked i taxeringsfrå- gor. Nämndens verksamhet har i sin mån varit ägnad att minska trycket på de skatterättskipande domstolarna — vägledande avgöranden kan i viss ut- sträckning vinnas snabbt, varigenom behovet av att anlita det ordinära be- svärsförfarandet torde ha blivit mindre. Samhällets åtgärder för att för- bättra den judiciella kontrollen av förvaltningsbeslut har inte begränsats till enbart förvaltningsdomstolarna. Sålunda har prövningsnämnderna — vilka väl utövar skatterättskipning i domstolsliknande former men inte är fullt utbyggda och fristående förvaltningsdomstolar —— genom 1956 års taxerings- förordning upprustats för att bättre än förr kunna tillgodose rimliga rätts- säkerhetskrav. Såsom ett led i åtgärderna till rättsskyddets stärkande har också sörjts för att förvaltningsdomstolarna skall få vidgade möjligheter att införskaffa utredning i målen. Exempel härpå utgör 1959 års kammarrätts-

stadga, som bl. a. upptar bestämmelser om muntlig förhandling. Lagen om försäkringsdomstol följer vad gäller utredningsreglerna i viss utsträckning kammarrättsstadgans mönster; i båda fallen hänvisas till olika avsnitt och lagrum i rättegångsbalken. Tilläggas må, att även regeringsrätten börjat vid enstaka tillfällen använda muntlig förhandlingsform.

De åtgärder som sålunda vidtagits för att stärka förvaltningsrättskipning— en har emellertid inte varit tillräckliga. I föregående kapitel har utförligt belysts, hur balansen av skattemål hos regeringsrätten sedan mer än tio år i huvudsak legat mellan 5 000 och 6 000 mål; en viss balans av dylika mål är visserligen av arbetstekniska skäl oundviklig, men lägets allvar fram- träder i relief vid jämförelse med antalet på senare år inkommande mål av denna natur, vilket blott varit omkring 1 600. Vidare har framgått att väntetiden mellan avgörandet i kammarrätten och regeringsrättens utslag i skattemål under 1960—talet varit betydande, i genomsnitt sannolikt omkring fyra år. Olägenheterna såväl ur den enskildes synpunkt som med hänsyn till prejudikatbildningen av denna eftersläpning ligger i öppen dag. I 3 kap. har vidare erinrats, att förefintligheten av en nästan permanent balans med nödvändighet föranleder en forcerad arbetstakt och innebär ett allmänt tryck på arbetet, vilket på olika sätt varit ogynnsamt för domstolens viktiga upp- gifter. Även för kammarrättens del föreligger en eftersläpning den genom- snittliga väntetiden mellan prövningsnämnd och kammarrätt i skattemål torde under 1960-talet ha varit omkring två år (varav dock en väsentlig del sammanhänger med dröjsmål i prövningsnämndernas kanslier).

Kommittén har från dessa utgångspunkter sett som en primär och bråds- kande uppgift att föreslå sådana åtgärder och reformer att det rådande tryc- ket på de berörda domstolarna lättas och besvärsprövningen bringas att fungera bättre. Snabbhet har sedan gammalt ansetts vara ett naturligt krav på förvaltningsprocessen och utgöra ett viktigt element i det administrativa rättsskyddet. Det är därför ett vägande önskemål att nu få slut på den sedan så lång tid förefintliga eftersläpningen. Tilläggas må att i våra dagars sam- hälle inom hela området för det allmännas verksamhet uppställs ökade krav på god service åt allmänheten. Det finns inte anledning att från dessa krav undantaga domstolsväsendet eller någon del därav.

Det område inom förvaltningsrättskipningen, där behovet av reformåtgär- der= ter sig störst, är prövningen i regeringsrätten, den högsta instansen. Såsom i direktiven till kommittén framhållits ankommer f. 11. på regerings- rättens handläggning ej blott mål, vilkas avgörande är av betydelse för en- hetlig lagtolkning och rättstillämpning eller som eljest är av kvalificerad natur, utan även betydande grupper av enklare mål. Detta förhållande har till följd att högt kvalificerade domarkrafter tas i anspråk för mera rutin- betonade göromål. Det är vidare som Tjänstemännens centralorganisation antytt i yttrande över betänkande om kompetensfördelningen mellan stats- rådet och regeringsrätten fara att arbetet med massan av mindre viktiga

mål, trots dessas relativa enkelhet, fordrar en sådan kvantitativ insats från domstolsledamöternas sida att ej nog tid och arbetslugn kan erhållas för de viktiga och svåra målen samt för regeringsrättens centrala uppgift, preju- dikatbildningen. Härtill kommer de i 3 kap. påpekade olägenheter, som föl- jer av den stora balansen och härmed sammanhängande eftersläpning med målens avgörande. Vid olika partiella reformer, särskilt utökningarna av regeringsrättens ledamotskader, har upprepade gånger förmodanden fram— förts att målbalansen kunde väntas snart vara avarbetad.1 Det har emellertid visat sig, att förhoppningarna icke infriats. Den ökade kapaciteten har upp- vägts av stegringen i antalet inkommande mål. I betraktande av statsverk- samhetens utvidgning och förvaltningsmyndigheternas ökade befogenheter är det icke anledning vänta, att denna kontinuerliga, sedan decennier på- gående stegring skall avstanna. Med hänsyn härtill är det enligt kommit- téns uppfattning skäl att inte tveka inför en tämligen genomgripande re- form. Genom blott en utvidgning av domstolens ledamotsantal, närmast in- rättandet av en fjärde avdelning, nås ingen varaktig förbättring; snart skulle den ökade måltillströmningen samt önskemålen om mer tid för målens behandling, t. ex. i samband med muntliga förhör, framtvinga ytterligare utökning. Om regeringsrättens arbete fördelades på så många som fyra avdelningar, skulle dessutom, som i direktiven antyds, domstolens förmåga att upprätthålla enhet och konsekvens i lagtolkningen och rättstillämp- ningen minskas. Liknande hänsyn talar emot tanken att från regeringsrätten bryta ut skatterättskipningen och inrätta en särskild högsta skattedomstol. Detta uppslag blev vid 1958 års reform av fullföljden i taxeringsmål bestämt avvisat av statsmakterna, vilkas hållning stod i god överensstämmelse med meningen hos det helt övervägande antalet remissinstanser. Att höja den 1958 för taxeringsmålen införda beloppsspärren är visserligen en näralig— gande åtgärd men kan ej i och för sig ge tillräcklig effekt —— taxeringsmålen utgör ju f. ö. endast knappt 40 % av samtliga inkommande mål.

Enligt kommitténs direktiv bör en huvudlinje i utredningsarbetet vara att åvägabringa en sådan förändring av regeringsrättens ställning att pre- judikatbildning blir domstolens dominerande uppgift. Att icke alla förvalt- ningsmål skall — utan avseende på sakens vikt — få bringas under den högsta förvaltningsdomstolens prövning måste efter de sista decenniernas överbelastning stå klart. Flera metoder anvisas i direktiven, varigenom den nödvändiga reduktionen av regeringsrättens arbetsvolym skulle kunna genomföras. En sådan metod är att helt avskilja vissa — som mindre viktiga ansedda målgrupper från regeringsrättens kompetensområde för slutlig prövning antingen av förvaltningsdomstol på lägre nivå eller av judiciella organ utanför det ordinarie instanssystemet, t. ex. av den typ som ungdoms- fängelsenämnden, interneringsnämnden och kriminalvårdsnämnden utgör.

1 Se t. ex. prop. 1952: 27 och 1956: 52. 19—614161

Kommittén vill på tal härom erinra, att efter dess framställning mål om uppskov med verkställighet av straff är 1963 utskiftats från regeringsrätten. Förut har nämnts, att frågan om avskiljande av en stor del av de 5. k. kör— kortsmålen från regeringsrättens kompetensområde är föremål för över— vägande i vederbörande departement; den har emellertid visat sig svårlöst. I övrigt har kommittén i detta skede av sitt arbete funnit en närmare under- sökning om bortflyttning av ytterligare målgrupper böra anstå. Det har nämligen visat sig, att det är omöjligt att sovra ut målgrupper i sådan om- fattning att resultatet blir en något så när betydande minskning av arbets— volymen.

En metod att nedbringa måltillströmningen, som inte berörs i direktiven, är skyldighet för den som vill föra talan i den högsta instansen att er- lägga särskild fullföljdsavgift. Sedan länge finns bestämmelser härom såvitt angår talan hos högsta domstolen mot hovrätts dom eller beslut. Tid efter annan har tanken på en fullföljdsavgift av måttlig storlek — 300 kronor har nämnts såsom lämpligt belopp -— förts fram för förvaltnings- processens vidkommande. Vissa skäl kan också åberopas för en fullföljds— avgift. Avgiften måste, trots att beloppet återbetalas i händelse av bifall till talan, antagas hos parterna väcka eftertanke, huruvida tillräckliga skäl att klaga föreligger. Sannolikt skulle kravet på fullföljdsavgift i betydande mån hejda tillflödet av mindre viktiga mål. Några särskilda svårigheter att efter mönster från rättegångsbalken kombinera bestämmelser om fullföljdsav- gift med dispensmöjligheter för medellösa eller mindre bemedlade torde ej föreligga. Statsmakterna har emellertid för inte så länge sedan ställt sig av- visande till tanken. I 1958 års förenämnda proposition rörande fullföljds- begränsning framhöll sålunda föredragande departementschefen, att full- ' ! följdsavgifter ensidigt skulle rikta sig mot de skattskyldiga och att avgif- terna, på grund av svårigheter att differentiera desamma, främst skulle drab- ba de mindre inkomsttagarna. Departementschefen fann också anledning draga en parallell med brottmålsprocessen, i vilken man sedan gammalt an- sett sig böra avstå från att fordra fullföljdsavgift av tilltalad, som vill föra talan i högsta domstolen. Fastän inom kommittén yppats en viss sympati för metoden har kommittén funnit sig böra avstå från att framlägga något förslag i denna riktning. Avgörande har därvid i huvudsak varit de betänk— ligheter av principiell art'vilka nyss redovisats.

En ytterligare utväg att nedbringa regeringsrättens arbetsbörda, vilken anbefalls i kommitténs direktiv, är metoden att göra rätten att få talan prövad beroende av särskilda villkor, detta i anslutning till den redan nu i högsta domstolen gällande ordningen. Det förtjänar erin— ras, att föredragande departementschefen vid anmälan är 1958 av för- slaget om en sådan ordning avvisade vissa från bl.a. rättssäkerhetssyn— punkt gjorda invändningar mot en allmän fullföljdsbegränsning; denna ståndpunkt godtogs av riksdagen. I den ifrågavarande propositionen (nr 32) framhölls, att varje skattskyldig icke kunde ha någon principiell rätt att få

alla skattefrågor prövade i den högsta instansen. Därutöver anfördes att fullföljdsbegränsningar, vilka gåve regeringsrätten bättre möjligheter att tillfredsställande fullgöra sin uppgift inom instanssystemet, icke kunde anses betänkliga från rättssäkerhetssynpunkt ; de vore tvärtom motiverade av hänsyn till rättssäkerheten. De sålunda åberopade motiven äger uppen- barligen principiell giltighet också vid en fullföljdsbegränsning utanför taxe- ringsmålens område. Även för kommittén står det klart, att det väsentliga i regeringsrättens roll i rättskipningen ej bör vara, att domstolen prövar så många mål som möjligt inom sitt område, utan att den fullgör en säker vägledande funktion med avseende på förvaltningen och förvaltningsrätt— skipning som helhet. När kommittén stannat för ett system med prövnings- tillstånd är huvudskälet, att detsamma synes vara det enda, vilket kan tän- * kas på ett effektivt sätt leda till det eftersträvade målet, en avsevärd och bestående minskning av regeringsrättens nuvarande arbetsvolym och där- med en ökning av den tid som står till förfogande för prövningen av vikti— l gare mål. Kommittén föreslår alltså att rätten att få talan prövad av rege- ringsrätten med undantag för vissa mindre målgrupper _ görs beroende j av att särskilt prövningstillstånd meddelas. Samtidigt förordas för skatte— , målens del en viss skärpning av nuvarande regler om beloppsspärr. ' Till utveckling av sin tankegång vill kommittén erinra, att en fullföljds- begränsning år 1945 infördes beträffande klagan till högsta domstolen, me- dan denna hade helt skriftlig process, alltså samma procedur som ännu regelmässigt tillämpas i regeringsrätten. Ordningen bidrog starkt till att högsta domstolens då föreliggande balans under åren fram till tidpunkten för den nya rättegångsbalkens ikraftträdande kunde avarbetas. Framhållas bör också, att med den allmänna rättegångsordningen som förebild regler om särskilt prövningstillstånd i skattemål diskuterats i en av dåvarande kanslirådet H. Sterner år 1952 framlagd promemoria samt att denna lösning är 1954 i yttranden över promemorian anbefalldes av flertalet av regerings— rättens ledamöter. Utredningens om fullföljdsrätt i skattemål år 1956 avgiv— ; na betänkande (SOU 1957: 3) utmynnade likaledes i förslag till regler om ' prövningstillstånd som nära ansluter sig till motsvarande bestämmelser i * rättegångsbalken. Detta förslag mötte visserligen vid remissbehandlingen j och i propositionen till 1958 års riksdag invändningar av huvudsakligen i den innebörd att det förordade systemet hos en domstol med helt skriftlig j! process såsom regeringsrätten ej skulle innebära tillräcklig arbetsbesparing; till följd härav valdes vid 1958 års reform en delvis annan lösning än den av utredningen förordade, nämligen anordningen med beloppsspärr. Kom- mittén har nu _ som i det följande kapitlet kommer att belysas — funnit en generell begränsning av rätten att få talan prövad i regeringsrätten kun— na genomföras på sådant sätt att betydande arbetsbesparing uppstår och i övrigt under förutsättningar och villkor som så väsentligt skiljer sig från läget är 1958 att de då resta invändningarna förlorar sin bärkraft.

ningstillstånd samt en genomgång i detalj och analys av hithörande problem. Därvid kommer bl.a. att diskuteras lämpliga linjer för regeringsrättens praktiska tillämpning av bestämmelserna om villkor för talans prövning. Redan i förevarande sammanhang vill kommittén understryka, att en för- utsättning för anordningen med prövningstillstånd är, att för berörda mål- gruppers del under regeringsrättens nivå finns en tillfredsställande judiciell prövningsinstans, något som f.n. i huvudsak är fallet blott beträffande taxeringsmålen. Härtill återkommer kommittén i en senare del av detta kapitel.

Det ligger i sakens natur att målen i regeringsrätten blir mera svårbedöm- da än hittills, om domstolens prejudikatbildande funktion kommer att do- minera; ökade fordringar kommer då att ställas på såväl ledamöterna i dom- stolen som föredragandena. Kommittén avser att föreslå åtgärder i syfte att stärka regeringsrättens förutsättningar att möta de nya kraven. Här må nämnas, att förändringen av domstolens arbetsuppgifter bör medföra, att i mål, vari prövningstillstånd meddelats, liksom eljest vid slutlig prövning i sak, samma domförhetskrav bör uppställas för regeringsrätten som för högsta domstolen, alltså att fem ledamöter skall deltaga i besluten. Såsom framgår av redogörelsen i andra kapitlet gäller f. n. enligt regeringsformen 22 & att målen i regeringsrätten kan avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre av dem är ense om slutet. Önskemälet om största möjliga målavverkning har dock lett till en indelning, enligt vilken vanligtvis en- dast fyra regeringsråd deltar i handläggningen. Någon minskning av ses- sionstiden och därmed ökning av den tid, som står till förfogande för domarnas hemarbete, ter sig också motiverad. På grund av dessa och andra åtgärder blir det erforderligt att något öka regeringsrättens numerär — med två ledamöter. Vidare avses, att regeringsätten i större utsträck- ning än hittills skall ha möjlighet att använda muntlig förhandlings- form, ehuru skriftlig procedur även framgent tänks skola förekomma i det övervägande flertalet mål. Kommittén föreslår också åtgärder som syftar till förstärkning av regeringsrättens föredragandeorganisation. Därigenom och medelst andra åtgärder avses, att regeringsråden så långt möjligt skall be- frias från rutinarbete och kunna koncentrera sig på rent dömande uppgif— ter.

Vad angår regeringsrättens kansliorganisation framgår av redogörelsen i 2 kap., att målen i den högsta förvaltningsdomstolen f. n. bereds i stats- departementen —— av kansliråd, regeringsrättssekreterare och vissa andra tjänstemän. Föredragandetjänsterna är ej knutna till domstolen, som över huvud saknar egen kansliorganisation. Ordningen med beredning av rege- ringsrättsmål i statsdepartementen är f. n. grundlagsfäst men bestämmelsen härom (regeringsformen 25 5) har uteslutits av författningsutredningen (»Sveriges statsskick», SOU 1963:16, 17) i dess förslag till ny grundlag. De skäl, som år 1909 föranledde lagstiftaren att tillskapa det gällande syste- met önskemålet att kunna anlita samma inom visst fack sakkunniga

föredragande för föredragning såväl i regeringsrätten som i departementen och att allmänt bereda föredragandena tillfälle till kontakt med departe- mentsarhetet — synes numera ha förlorat sin bärkraft. Det framstår vidare som mindre tillfredsställande, att regeringsrätten ej som andra domstolar har ansvaret för sin kansliorganisation, låt vara att av historiska skäl en speciell ordning gäller för högsta domstolen. Kommittén föreslår att, sedan det berörda grundlagsstadgandet upphävts, hos regeringsrätten skall finnas ett särskilt kansli, omfattande föredragande, huvudsakligen hämtade från kammarrätten, samt övrig erforderlig personal. Det bör understrykas, att det för den högsta förvaltningsdomstolens arbete framstår som mycket bety- delsefullt att dess föredragande besitter stor skicklighet och erfarenhet.

Införs beträffande det stora flertalet mål hos regeringsrätten bestämmel- ser om särskilda villkor för att prövning av talan skall kunna medgivas, blir följden, att den närmast lägre instansens beslut i långt större utsträck- ning än f. 11. kommer att bli slutgiltiga. Detta blir fallet antingen därför att prövningstillstånd vägrats eller emedan parterna finner det utsiktslöst att begära tillstånd. Denna ordning förutsätter —— som nyss antytts att för alla mål, beträffande vilka tillståndsspärren gäller, en betryggande rättslig prövning kommer till stånd i en domstolsinstans på mellanplanet —— alltså närmast under regeringsrätten. En sådan instans under regeringsrätten finns f. n., nämligen kammarrätten, vilken utgör en mellaninstans för skatte— målen. Vad beträffar andra mål förekommer däremot inte domstolsbehand- ling under det högsta planet. Det blir till följd härav erforderligt sörja för att också andra mål än skattemål under regeringsrättens nivå blir bedömda i domstol.

För organisationen av förvaltningsrättskipningen på mellanplanet är olika lösningar tänkbara. En är att såsom statskontoret och flera länsstyrelser varit inne på i remissyttranden över betänkandet angående kompetensför- delningen mellan statsrådet och regeringsrätten utvidga kammarrättens nuvarande kompetensområde till att omfatta förvaltningsrättskipning över huvud taget. En annan lösning är att för de administrativa besvärsmål, vilka nu fullföljs till regeringsrätten utan att passera administrativ domstol, in- rätta en ny särskild mellaninstans.

Lösningen att vidga kammarrättens nuvarande arbetsområde till att täcka administrativt-judiciella mål i allmänhet har den fördelen, att man kan an- knyta till ett redan bestående domstolsorgan vad angår regler om organisa- tion och förfarande samt etablerade rutiner av skilda slag. Över huvud taget ligger det i sakens natur att man vid en utbyggnad av en befintlig organisa- tion har betydelsefulla erfarenheter till godo. Avsevärda fördelar är också att vinna med avseende på domstolens rekrytering. Önskemålet om en god aspiranttillströmning blir lättare att tillgodose om man väljer att bredda kammarrättens kompetensområde i stället för att tillskapa en helt ny dom- stol. Vad gäller det allmänna rättegångsväsendet har man efter ingående överväganden ansett sig så långt möjligt böra undvara specialdomstolar för

vissa grupper av mål. Strävandet har varit att samla de dömande uppgif- terna i både tvistemål och brottmål hos de allmänna domstolarna. Departe- mentschefen framhöll i den förutnämnda propositionen 1958: 32, att samma grundsats bör gälla beträffande förvaltningsrättskipningen i högsta instans. Under den nu föreslagna ordningen innebär det en naturlig tillämpning av den antydda principen, att man så långt möjligt även i mellaninstansen und- viker att splittra förvaltningsmålen på olika sorters domstolar. Ett vidsträckt målregister ökar domstolsledamöternas erfarenhet och främjar därmed en allsidig, enhetlig och välbalanserad bedömning av förekommande mål. De nytillkommande målen berör visserligen i många fall ämnen, rätt olikartade domstolens nuvarande arbetsmaterial, men utgör ingalunda, generellt be- dömt, en svårare materia än skattemålen.

Lösningen med en särskild förvaltningsdomstol, förslagsvis bestående av tre, eventuellt fyra avdelningar, för behandling av sådana besvärsmål hos regeringsrätten, vilka f.n. ej passerar domstolsinstans, har också fördelar. Sålunda kan man redan från början sammansätta domstolen med hänsyn till erforderlig särskild sakkunskap rörande olika områden, medan detta ej lika lätt låter sig göra, när ett antal nya domstolsavdelningar skall inlemmasien befintlig domstol och delvis ha också dennas målregister. Kompetensområdet för en särskild förvaltningsdomstol kommer, även om skattemålen och vissa andra mål stannar hos kammarrätten, att ändå bli ganska vidsträckt. Mot ordningen med en särskild domstol talar dock flera skäl. Ett är att en sådan domstol blir för liten för att en regional uppdelning skall vara tänkbar. Då muntlig förhandling framdeles kan väntas komma att äga rum i ett ej ringa antal fall, tjänar en uppdelning av organisationen på åtminstone två enheter i viss mån syftet att undvika långa och tidskrävande resor; antingen för parterna, ombud, vittnen m.fl. till domstolsorten eller för domstolen till plats, där förhandling -— ofta i samband med syn _ hålls. Ett annat skäl mot tanken på en ny mera specialiserad mellaninstans är, att rekryterings- svårigheter kan väntas. Man kan sålunda befara, att de unga jurister med fullgjord tingstjänstgöring, som man bl.a. önskar som aspiranter i domsto- len, ej skulle finna en tämligen specialiserad förvaltningsdomstol vara ett lika lockande arbetsfält som hovrätterna och kammarrätten hittills i stort varit. För en domstols möjligheter att på lång sikt väl fullgöra sina uppgif- ter är en god rekrytering av största betydelse. Över huvud taget kan det enligt kommitténs mening ej nog betonas, att det i strävandena att stärka och effektivera förvaltningsrättskipningen måste ses som ett centralt och angeläget led att sörja för en god domaruppsättning och en tillfredsställan- de rekrytering. Blir ej dessa önskemål tillgodosedda, kan övriga anordningar mista åtskilligt av sin verkningskraft.

Efter övervägande av de för- och nackdelar, vilka är förknippade med de angivna alternativen, har kommittén stannat för att föreslå, att ordningen med en utvidgad kammarrättsorganisation väljs.

Kammarrätten består f.n. av åtta divisioner jämte en mindre särskild av- delning och utgör således en tämligen stor administrativ enhet. Om dom- stolen utökas med tre eller fyra divisioner, som erfordras för behandlingen av nytillkomna mål, aktualiserar allmänt organisatoriska skäl en uppdel— ning av instansen. Enligt kommitténs mening blir en domstolsenhet som fogas samman av upp till ett dussin avdelningar allmänt tungrodd och be- svärlig att administrera. Domstolens president får svårt att utöva en fast ledning av arbetet och att i önskvärd omfattning vaka över rekryteringen samt handledning och prövning av aspiranter i domarkarriären. Även om en klyvning av kammarrätten, som ju f.n. omfattar hela riket, ej helt sak— nar olägenheter, finner kommittén en delning av den tilltänkta kammar— rättsorganisationen vara den lämpligaste ordningen. För en uppdelning talar också andra bedömningar än den organisatoriska. Sålunda är det, som förut påpekats, angeläget att en domstol ej ligger alltför avlägset i förhållande till parternas hosättningsområde; så långt möjligt bör, framför allt med hän- syn till parternas tidsspillan och kostnader, långa resor i samband med muntliga förhandlingar undvikas. Ett ytterligare stöd för en regional upp- delning är, att förläggning av statlig verksamhet till orter utanför Stockholm ligger i linje med de allmänna målsättningarna beträffande lokaliseringen av statliga myndigheter. Av största betydelse är dock att för den nya kam- marrätten väljs en förläggningsort, som kan antagas vara så attraktiv, att en god tillströmning av jurister kan förväntas.

Kammarrättsorganisationen torde, för den händelse kompetensområdet utvidgas och samtidigt önskemålen om en allmän förstärkning av domsto- lens resurser tillgodoses, få dimensioneras så, att den kommer att omfatta 13 avdelningar. I och för sig skulle det vara tilltalande och i vart fall från allmän servicesynpunkt lämpligt att uppdela kammarrätten på tre dom- stolar, en för, huvudsakligen, Svealand med säte såsom nu i Stockholm, en för, huvudsakligen, Götaland och förlagd i Göteborg eller till ort i Skåne samt en för Norrland. En särskild kammarrätt för Norrland skulle emeller— tid, åtminstone i begynnelsestadiet, bli liten och omfatta blott två avdel- ningar. En så begränsad organisation ter sig enligt kommitténs uppfattning ej lycklig för en mellaninstans; härtill kommer att det sannolikt f.n. skulle bli svårt att locka lämpliga aspiranter till en norrländsk förvaltningsdom- stol med den lilla personalkader, varom här skulle bli fråga.

Ett uppslag är att i Norrland inrätta en filial till stockholmskammarrät— ten. De förut berörda skälen mot att sätta upp en fristående norrlandskam- marrätt har inte samma tyngd när det gäller en filial till en större domstols- enhet. Rekryteringen skulle givetvis vara gemensam för kammarrätten i Stockholm och dess filial i Norrland. Emellertid kan man knappast räkna med att parterna vinner någon nämnvärd fördel genom filialalternativet. Antalet muntliga förhandlingar inför filialavdelningen torde nämligen tills vidare bli ganska litet, och vad angår den helt skriftliga processen spelar

det i stort sett ingen roll om domstolen är belägen utanför parternas lands- ända. Vissa praktiskt administrativa olägenheter är också förbundna med ett filialsystem.

Med hänsyn till det ovan anförda har kommittén i nuvarande läge stan- nat för att föreslå endast två kammarrätter. Den ena skulle, med säte i Stockholm, såsom domsområde ha Svealand utom Värmlands län, Norr- land samt Östergötlands län. Den andra kammarrätten skulle, med säte i Göteborg, ha Götaland utom Östergötlands län samt Värmlands län som jurisdiktionsområde.

Med avseende på en regional förvaltningsdomstolsorganisation må fram- hållas, att det av utredningen om administrativa frihetsberövanden fram- lagda förslaget om särskilda socialdomstolar (SOU 1960:19), vilket över- lämnats till förvaltningsdomstolskommittén för övervägande, icke i före- varande sammanhang erbjuder något praktiskt alternativ. Oavsett att detta förslag gäller blott en liten del av de mål, vilka f. n. fullföljs till regerings- rätten utan att passera kammarrätten, är det tydligen knappast möjligt att tänka sig att kräva prövningstillstånd vid fullföljd av talan, om förvaltnings— rättskipningen på planet omedelbart under regeringsrättens nivå är splitt- rad på ett tjugotal länsdomstolar. Utan en sållning av fullföljda besvär i form av tillståndsprövning har kommittén å andra sidan, som förut nämnts, funnit det uteslutet att åvägabringa den väsentliga koncentration av rege- ringsrättens arbete på de viktigare målen, vilken anbefalls i direktiven och enligt kommitténs mening är ofrånkomlig.

Kostnaderna för förvaltaingsrättskipningen på mellaninstansnivän om kommitténs förslag genomförs blir större än vid nuvarande organisation. Å andra sidan uppstår någon reduktion för regeringsrättens del. Mot en samlad kostnad för regeringsrätt med föredragande och kammarrätt f.n. om cirka 9940 000 kr. står ett årligt totalbelopp för regeringsrätt med kansli samt två kammarrätter enligt förslaget om cirka 13 660 000 kr. Un- derstrykas bör emellertid att en avsevärd förstärkning av förvaltningsdom- stolarna under alla omständigheter är ofrånkomlig. Tilläggas må att det uppenbarligen är rationellare att sörja för en effektiv och från rättssäker- hetssynpunkt betryggande prövning i mellaninstansen än att, som hittills skett, medge en obegränsad tillströmning av alla sorters mål, även de enk- laste, till den högsta instansen och låta denna gång på gång svälla ut.

Då kammarrätt enligt kommitténs förslag i realiteten betydligt mer än hittills kommer att bli slutinstans, är det, som redan antytts, nödvändigt att stärka den organisation, som kammarrätten i dag har. Kommittén har i detta hänseende övervägt olika åtgärder. Det avses sålunda att ledamöterna på flera sätt, t.ex. genom längre beredningstider och ökad biträdeshjälp, skall beredas bättre arbetsvillkor. Vidare förutsätts, att befattningarna i kammarrätt skall lönemässigt bringas i paritet med motsvarande hovrätts- tjänster, något som ur rekryteringssynpunkt ter sig högst påkallat. Över

huvud taget är det viktigt att inom hela förvaltningsjurisdiktionen sörja för att vederbörande instanser i fråga om utrustning och allmänna resurser ej släpar efter i förhållande till de allmänna domstolarna; en del av den kritik, som riktats mot förvaltningsrättskipningen, kan tvivelsutan ställas i sam- band med att denna synpunkt ej tillräckligt beaktats. Kommittén utgår ifrån att man, då de nya befattningarna inom kammarrättsorganisationen första gången tillsätts, i väsentlig omfattning utanför den nuvarande kam- marrättskadern förvärvar framstående jurister, vilka har erfarenhet av de olika nya målgrupperna.

De nämnda åtgärderna får i och för sig antagas skapa goda förutsättning- ar för rättskipningens behöriga fortgång. På sikt kan dock även andra refor- mer visa sig erforderliga och kommittén avser att vid sitt fortsatta arbete ytterligare överväga dessa frågor. Redan nu kan nämnas att kommittén över- vägt att i ett senare betänkande ägna Spörsmålet om rekrytering av jurister till förvaltningsdomarbanan en särskild utredning och då speciellt under- söka möjligheterna att vidga rekryteringsbasen. Enligt vad kommittén in- hämtat torde f. ö. även landskontorsutredningen_——' med vilken kommittén samrått — i sitt kommande betänkande ägna uppmärksamhet åt dessa ämnen.

I senare kapitel framläggs detaljerade förslag rörande förvaltningsdom- stolsorganisationen.

Det är sedan anledning beröra frågan om begränsning i vissa fall av den instansked ja, som kommer att finnas med den föreslagna organisationen. I många av de målgrupper, som enligt kommitténs förslag skall tillhöra förvaltningsdomstols kompetensområde, kommer ju, eftersom kammarrätt inskjuts, instanskedjan åtminstone formellt att utökas med en instans. i'är regeringsrätten f. n. är enda överprövningsinstans —— såsom vid beslut om körkortsindragningar —— ter det sig enligt kommitténs mening som en natur- lig och nyttig utveckling att en mellaninstans införs mellan den första beslutsmyndigheten och den högsta förvaltningsdomstolen. Däremot kan den utökning av antalet klagoinstanser från två till tre, som kommitténs förslag i en del fall (10—15 % av samtliga) innebär, ibland synas medföra en onödigt lång instanskedja. Ehuru förlängningen till stor del är skenbar samtidigt som kammarrätten inskjuts, beskärs ju möjligheterna att ut- verka prövning hos regeringsrätten —— är det anledning undersöka om det ej i dylika fall går att förkorta instanskedjan.

Vad först beträffar mål, där beslutet i första instans nu meddelas av en lokal statlig myndighet, sorterande under ett centralt ämbetsverk, skulle i och för sig kunna övervägas att ta bort det centrala verket ur instanskedj an. Som regel ter det sig dock föga lämpligt att låta besvär över lokalmyndig- hetens beslut gå direkt till kammarrätt. För berörda intressenter skulle det t. ex. knappast te sig som ett framsteg om de ej längre i första hand kunde hos generaltullstyrelsen klaga över ett beslut av distrikttullanstalt, som de

funnit oriktigt. —— Vad sedan angår beslut som i första instans meddelas av kommunala nämnder, vilkas avgöranden överklagas genom förvaltnings- besvär såsom barnavårdsnämnd, hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd _ utgör nu länsstyrelse första besvärsinstans. Vid handläggningen av dylika hesvärsärenden har länsstyrelsen att pröva både lagligheten och ändamåls— enligheten av det överklagade nämndbeslutet. På dessa områden har läns- styrelsen vidare att utöva direkt tillsyn över att de kommunala myndig- heterna fullgör sina förvaltningsåligganden. Av stor betydelse i samman- hanget är slutligen, att länsstyrelsen förfogar över expertis av olika slag på dessa specialområden. Kommittén finner det därför i varje fall f. n. icke böra ifrågakomma att låta besvären över nämndernas beslut med förbi- gående av länsstyrelse gå direkt till kammarrätt.

I fråga om kommunalbesvärsmålen är läget enligt kommitténs uppfatt- ning ett annat. I dessa mål har besvärsprövningen karaktären av en ren legalitetsprövning. Inom kommunalverksamhetens fria sektor, som endast är underkastad kommunallagarnas regler, är länsstyrelsernas tillsynsverk- samhet begränsad. Övervägande skäl synes därför tala för att i kommunal- besvärsmålen länsstyrelserna utgår ur instanskedjan. Den legalitetspröv- ning, som skall ske i dessa mål, bör redan i första besvärsinstans lämpligen kunna göras av en administrativ domstol. Vid ett genomförande av kom- mitténs organisationsförslag erhåller kammarätterna och regeringsrätten sådana resurser för en snabb handläggning, att man kan undvika den efter- släpning beträffande dessa besvärsmål, som Svenska stadsförbundet påta- lat i sin skrivelse den 4 februari 1966. Den för kommunalbesvärsmålen föreslagna fullföljdsordningen torde böra tillämpas även beträffande be- svär som avses i 25 5 lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. Pröv- ningen i dessa besvärsmål är av samma natur som prövningen i kommu- nalbesvärsmålen och även i övrigt är förhållandena analoga.

I detta skede av utredningsarbetet har kommittén icke upptagit det vid försäkringsdomstolens tillkomst tangerade spörsmålet, huruvida _ till främ- jande av enhetligheten inom förvaltningsrättskipningen _ möjlighet att fullfölja talan hos regeringsrätten mot beslut av försäkringsdomstolen i viss utsträckning borde öppnas. Det har nämligen med hänsyn till försäkrings- målens ofta brådskande natur ansetts opåkallat att överväga en dylik klago- möjlighet, så länge eftersläpningen med målens behandling i regeringsrätten är så betydande som f. n. och man alltså ej med säkerhet kan ställa i utsikt en från flera synpunkter, bl. a. medicinska, viktig skyndsam behandling av ifrågakommande försäkringsmål. Tilläggas bör, att det antal försäkrings— mål, varom här kan bli fråga, är så begränsat, att planerna för förvaltnings— domstolsorganisationen i stort icke nämnvärt influeras av ovissheten på denna punkt.

De förutnämnda reformerna beträffande regeringsrättens och kammar- rättens arbete måste erhålla betydande återverkningar i lagtekniskt hän—

seende. Härutinnan är läget olika i fråga om regeringsrätten och kammar- rätten. Lagen om regeringsrätten innehåller —— förutom kortfattade bestäm— melser om organisation m.m. — huvudsakligen en uppräkning av de olika målgrupper, vilka tillhör domstolens kompetens. Regler om förfarandet sak- nas däremot; i viss utsträckning torde domstolen, som förut antytts, analo— giskt tillämpa rättegångsbalkens föreskrifter. För kammarrättens del är både behörighets-, organisations- och förfaranderegler givna i kammarrätts— stadgan, vilken utfärdats i administrativ ordning. Vad beträffar förfarandet har bestämmelserna i huvudsak formen av hänvisningar till olika stadgan- den i rättegångsbalken.

Kommittén har i lagtekniskt hänseende ansett sig kunna hämta viss led- ning av den förebild, som ges i lagen om försäkringsdomstol. Denna inne— håller bl.a. ett avsnitt med behörighets— och organisationsregler och ett an- nat om förfarandet, väsentligen utformat medelst hänvisningar till rätte- gångsbalken.

För regeringsrättens vidkommande föreslår kommittén att i en ny lag om regeringsrätten skall upptagas ej blott sådana stadganden om organisa— tion, vilka ej givits i regeringsformen, samt regler om behörighet utan även, bl. a. genom hänvisning till rättegångsbalken, stadganden om förfaran- det. Fastän frånvaron av uttryckliga regler om processen ibland betecknats som en fördel för domstolen, har kommittén funnit det ofrånkomligt att i ett läge. då domstolen kan förväntas emellanåt komma att tillämpa muntlig förhandlingsform, lagbestämmelser utfärdas om förfarandet. För de rätts- sökande kan frånvaron av sådana processregler, som finns beträffande andra domstolar, uppenbarligen lätt vålla tvekan och ovisshet. Vad angår kam- marrätt föreslår kommittén att de viktigare av de nuvarande bestämmel- serna i kammarrättsstadgan med vissa jämkningar upptas i en ny lag om rikets kammarrätter.

Under kommittéarhetet har ifrågasatts, om ej regler rörande samtliga för- valtningsdomstolar kunde sammanföras till en lag. Mot denna lösning talar emellertid, att kommitténs uppdrag ej i första hand kan anses omfatta lag- stiftningen om försäkringsdomstolen och försäkringsrådet, än mindre be- stämmelserna om statens hyresråd. Dessutom är frågan om såväl försäk- ringsrådets som hyresrådets fortsatta verksamhet under prövning. Därest försäkringsrådet skulle avvecklas, torde detta få återverkningar med avse- ende på försäkringsdomstolslagen. Slutligen bör nämnas att, enligt vad kom— mittén inhämtat, en arbetsgrupp inom finansdepartementet i samverkan med landskontorsutredningen förbereder ett förslag om en ny grupp för- valtningsdomstolar, nämligen regionala skattedomstolar, länsskatterätter. Med hänsyn till det ovissa läge, vilket sålunda i flera avseenden är för han- den, är enligt kommitténs mening tiden ännu ej inne att dryfta ett even- tuellt sammanförande av stadgandena rörande olika förvaltningsdomstolar till ett lagverk.

Till kommittén har, som förut nämnts, överlämnats betänkandet rörande kom petensfördelningen mellan statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4). Detta förslag bygger redaktionellt på den nuvarande regeringsrättslagens grund och innebär en omarbetning av reglerna i lagens 2 5 om de olika mål- grupper, som skall tillhöra domstolens upptagande. Förslaget jämte remiss- utlåtandena däröver har överarbetats av kommittén. Vid dess förverkligan— de är emellertid läget så till vida ändrat, som enligt kommitténs riktlinjer besvär i flertalet berörda mål skall i första hand upptagas av kammarrätten, ej av regeringsrätten. Lagtekniskt tänkes förslaget så långt möjligt bli för- verkligat på det sätt att —— till vinnande av större tydlighet för de klagande _ genom stadganden redan i de materiella författningarna på förvaltnings- området anges i vilka fall talan skall fullföljas hos kammarrätten (i stället för hos överordnad administrativ myndighet, i regel vederbörande stats- departement). Meningen är sålunda, att i flertalet fall av dessa författningars besvärsbestämmelser skall kunna utläsas när talan mot myndighets beslut skall föras hos kammarrätten. För åtskilliga målgruppers del blir det emel- lertid av praktiska skäl nödvändigt att alltjämt i kammarrättslagen räkna upp de änmen, som skall höra till domstolens kompetens. Till det omfat— tande ämne, som översynen av kompetensfördelningen mellan statsrådet och förvaltningsdomstolarna utgör, återkommer kommittén i 8 och 12 kap.

5 KAPITLET

Om särskilda villkor för prövning av talan i regeringsrätten

Tidigare förslag och diskussion

Under det senaste halvseklet har det gång efter annan befunnits nödvän- digt att genom fullföljdsbegränsande åtgärder hejda tillströmningen av mål till högsta domstolen och regeringsrätten. Man har därvid gått fram efter två linjer. Å ena sidan har stadgats en nedre värdegråns, summa revisibilis, för rätten att i högsta instans få talan prövad i mål, vilka rör penningar eller sådant som kan uppskattas i penningar. Å den andra sidan har klagorätten spärrats på det sätt att prövning av talan i högsta instans gjorts beroende av särskilt tillstånd. I såväl genomförd lagstiftning som i reformförslag, vilka hittills ej förverkligats, kan man finna olika kombina- tioner av de angivna metoderna.

År 1915 infördes i rättegångsbalken en bestämmelse av innebörd, att hov- rättens utslag inte fick överklagas hos högsta domstolen om parten i hov- rätten tappat mindre än 1 500 kr. (summa revisibilis). Denna beloppsspårr gjordes dock ej absolut. Sålunda öppnades möjlighet att i tvister rörande belopp understigande summa revisibilis efter tillstånd av högsta domstolen få talan där prövad, om sådan prövning antingen bedömdes vara av synner- lig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning eller ock för klagan— den hade synnerlig betydelse utöver det ifrågavarande målet. De nämnda dispensgrunderna, prejudikat- och intressedispens, har övertagits i senare fullföljdsbegränsande lagstiftning, men de hade vid sin tillkomst alltså inget spärrsyfte utan avsåg blott att uppmjuka effekten av bestämmelsen om summa revisibilis.

Den nya rättegångsbalken beslöts år 1942. Enligt den ordning som då infördes och sedan år 1948 är i kraft är beloppsspärren för ekonomiskt mindre betydelsefulla mål kombinerad med bestämmelser om prövnings- tillstånd såsom allmänt villkor för prövning av talan som fullföljts till högsta domstolen. Såsom var fallet enligt 1915 års lagstiftning är möjlighe- ten till prövning i mål, vari talan rör värde som inte uppgår till 1 500 kr., avskuren såvida ej prejudikat- eller intressedispens kommer i fråga. I de mål som inte stoppas genom den angivna värdegrånsen är möjligheten att i högsta domstolen vinna prövning av fullföljd talan beroende av att sådana omständigheter föreligger som antingen utgör grund för meddelande av pre-

judikat- eller intressedispens eller ock innefattar anledning till ändring av hovrättens slut (ändringsdispens) eller som eljest med hänsyn till omstän- digheterna i målet föranleder att talan bör prövas (54 kap. 10 å rättegångs- balken). Av lagen (54 kap. 9 g) framgår att undantag gäller såtillvida som riksåklagaren, justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombuds— mannen ej behöver tillstånd för att få fullfölja mål om allmänt åtal. Enligt 3 kap. 6 & rättegångsbalken skall tre ledamöter av högsta domstolen del- taga vid behandling av fråga rörande prövningstillstånd —— eljest är dom- fört antal minst fem justitieråd. För att prejudikat- eller intressedispens skall beviljas erfordras att två ledamöter röstar härför, medan det i fråga om ändringsdispens och dispens på grund av särskilda omständigheter i målet är till fyllest att en ledamot vill meddela prövningstillstånd (3 kap. 7 5 rättegångsbalken).

Redan innan den nya rättegångsbalken trädde i kraft och medan högsta domstolen alltså ännu hade skriftlig procedur lät man, som i 4 kap. nämnts, år 1945 bestämmelser om prövningstillstånd, väsentligen motsvarande dem i den nya rättegångsbalken, få tillämpning. Orsaken härtill var, att högsta domstolen vid denna tid hade en ej ringa arbetsbalans, som borde avarbetas i före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Genom att ett par år före den nya ordningens början sörja för en sovring bland inkommande mål ville , man göra det möjligt för domstolen att avarbeta inneliggande äldre mål, ! samtidigt som uppkomsten av ny balans hindrades. Åtgärden ledde till : åsyftat resultat.

Spörsmålet om begränsning av måltillströmningen till regeringsrätten genom bestämmelser som inskränker klagorätten, t. ex. regler om summa revisibilis i skattemål, blev ganska tidigt föremål för uppmärksamhet. Så redovisades i propositionen 1928:232 med förslag bl. a. om utökning av antalet regeringsråd vissa uppslag att begränsa tillflödet av skattemål till ! regeringsrätten, vilka emellertid i dåvarande läge avböjdes. &

Sedan dåvarande kanslirådet H. Sterner av chefen för justitiedepartemen- ; tet anmodats att utreda möjligheterna att begränsa fullföljden av mål hos regeringsrätten, framlade han —— som också förut antytts — år 1952 re- sultatet av sitt arbete i form av en promemoria. Denna innefattade en för- ! beredande undersökning i ämnet och utmynnade ej i något bestämt för- slag. Med sikte främst på taxeringsmålen diskuterades utvägar att avskära fullföljd i mindre betydelsefulla mål. I promemorian berördes sålunda spörs- målet om prövningstillstånd såsom villkor för talans prövning i regerings— rätten efter mönster av rättegångsbalkens bestämmelser härutinnan.

Regeringsrättens ledamöter avgav år 1954 yttranden över den förutnämn- da promemorian. Flertalet regeringsråd anslöt sig till tanken att begränsa fullföljden av skattemål genom att för talans prövning i regeringsrätten kräva särskilt tillstånd av domstolen. Meningarna grupperade sig i huvud- sak kring två konkreta förslag till utformning av villkoren för prövnings-

tillstånd. Den ena metoden skisserades av dåvarande regeringsrådet E. Hed- feldt och den andra av regeringsrådet S. Jarnerup.

Det av Hedfeldt lanserade systemet innebar att rätten till prövning gjor- des beroende av ett i varje särskilt fall meddelat prövningstillstånd. Någon särskild beloppsspärr, som ovillkorligt avskar klagorätten i ekonomiskt mindre betydelsefulla mål, ansågs ej kunna förordas. Tre förutsättningar uppställdes för att prövningstillstånd skulle kunna beviljas. Om sakens prövning i högsta instans vore av vikt för enhetlig lagtolkning eller rätts- tillämpning utgjorde detta förhållande skäl för att meddela dispens. Dis— pensgrund vore ytterligare om vid avgörande av frågan om prövningstill— stånd förelåge omständighet eller bevis, som inte tidigare förebragts och som kunde ha betydelse för utgången samt skäl ej funnes till antagande att klaganden tidigare undanhållit omständigheten eller beviset för att där— igenom tillskansa sig fördel i processuellt hänseende. Slutligen skulle dis— pens kunna erhållas om målet hade synnerlig vikt för klaganden eller eljest särskilda skäl för sakens prövning förekomme. Det framhölls, att de före- slagna reglerna ej innebure en uppdelning av målen efter »rättsfrågor» och >>sakfrägor>> — en sådan uppdelning betecknades som praktiskt icke ut— förbar. Störst betydelse för arbetsbesparingen i regeringsrätten ansågs den tredje grunden för prövningstillstånd, den om målets synnerliga vikt för klaganden, komma att erhålla. Hedfeldt fann inte skäl att föreslå någon särskild bestämmelse angående ändringsdispens efter mönster av stadgan— det härom i 54 kap. 10 & rättegångsbalken.

Jarnerup fann det — under hänvisning bl. a. till dåvarande arbetsför- hållanden i taxerings- och prövningsnämnder —— ej kunna ifrågakomma att beträffande fullföljd till regeringsrätten uppställa strängare villkor än dem som gäller för prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 å rättegångsbalken. En huvudregel borde därför vara att prövningstillstånd skulle meddelas så snart anledning förekomme till ändring av det slut, vartill kammarrätten kommit. Utrymmet för ändringsdispens avsågs dock skola på så sätt be— gränsas, att prövningstillstånd ej skulle meddelas, om saken endast hade ringa betydelse för klaganden. Formuleringen »ringa betydelse» kunde eventuellt ersättas av värdegränser för inkomst och förmögenhet, som emel- lertid inte borde vara ovillkorliga. Om särskilda omständigheter föranledde därtill skulle prövningstillstånd kunna meddelas även i mål under värde- gränsen; härigenom undginge man de med en absolut beloppsspärr för- knippade olägenheterna.

Liksom Hedfeldt föreslog Jarnerup en bestämmelse angående prejudikat- dispens och ett reservstadgande om dispens med hänsyn till omständighe- terna i målet. Såsom exempel på särskild omständighet som kunde moti- vera prövningstillstånd nämndes att mål rör mycket stora ekonomiska värden.

År 1956 framlade utredningen om fullföljdsrätt i skattemål — bestående

av regeringsrådet A. Lundevall och f. d. regeringsrådet S. Strömberg ett förslag om fullföljdsbegränsning (SOU 1957:3) som gick ut på en kom- bination av bestämmelser angående en öppen beloppsspärr, summa revisi- bilis, och tillståndsprövning. Summa revisibilis föreslogs skola sättas till 2000 kr. i fråga om inkomsttaxering och 50 000 kr. vad angår förmögen- hetstaxering. De berörda värdegränserna skulle ha avseende på den belopps- mässiga storleken av ändringsyrkandet i regeringsrätten och alltså inte så- som rättegångsbalkens summa revisibilis knyta an till det belopp som tappats i mellaninstansen. Vad gäller inkomsttaxering under 10000 kr. föreslogs att summa revisibilis skulle differentieras enligt en glidande skala och utgöra en femtedel av den taxerade inkomsten.

Fullföljdsrättsutredningen föreslog i fråga om grunderna för meddelan- de av prövningstillstånd stadganden som nära överensstämde med rätte- gångsbalkens föreskrifter angående fullföljd av talan hos högsta domsto- len. Sålunda upptogs fyra dispensgrunder i två huvudpunkter; i den ena prejudikat- och intressedispens och i den andra ändringsdispens och dis- pens med hänsyn till omständigheterna.

Enligt fullföljdsrättsutredningen kunde genomförandet av dess förslag väntas medföra en —— försiktigt beräknad —— vinst i föredragningstid av om- kring 12 %. Utredningen betonade, att dispensprövningen såtillvida borde vara mera summarisk än en vanlig prövning, som man i mera tveksamma fall hellre borde medge än vägra prövningstillstånd. Den nödvändiga, starka koncentrationen av föredragningen såvitt avsåg dispensansökningar skulle komma att ställa ökade krav på föredragandena.

Till sitt förslag om fullföljdsbegränsning anknöt fullföljdsrättsutredning- en vissa stadganden, ägnade att ge förfarandet i skattemål i regeringsrätten en större fasthet och koncentration än dittills. Enligt dessa föreskrifter, som ägde sin motsvarighet i rättegångsbalkens bestämmelser angående rättegången i högsta domstolen, skulle bl.a. gälla förbud för klagande part att i regeringsrätten föra talan om något, som inte varit föremål för eller ägde samband med talan i kammarrätten, ävensom förbud att åberopa nya omständigheter eller bevis om det ej gjordes sannolikt, att omständig- heten eller beviset inte tidigare kunnat åberopas eller att eljest giltig ursäkt förelegat för underlåtenheten.

Den av fullfölj dsrättsutredningen föreslagna ordningen blev i vissa grund- läggande avseenden utsatt för kritik från remissmyndigheternas sida. Så- lunda togs i ett flertal remissyttranden bestämt avstånd från tanken att låta prövningen av mål, som ej skulle hindras av summarevisibilisspärren, bero av särskilt tillstånd. Det hävdades bl. a. att utredningen härutinnan följt rättegångsbalken utan att taga tillbörlig hänsyn till olikheterna i högsta domstolens och regeringsrättens arbetssätt. Enligt den av regeringsrättens flesta ledamöter framförda meningen stod från arbetsekonomisk synpunkt intet att vinna på den anvisade reformvägen. Ett system med allmän till-

ståndsprövning kunde medföra arbetsbesparing blott under förutsättning att tillståndsprövningen vore väsentligt enklare och snabbare än en slutlig prövning i sak. Vad anginge ändringsdispens kunde arbetsbesparing vin- nas i högsta domstolen till följd av att dispensproceduren vore betydligt mindre tids— och arbetskrävande än huvudförhandling, den normala for- men för handläggning av framsläppta mål. För regeringsrätten gällde där- emot andra förutsättningar; dispensprövningen och den eventuellt efter- följande sakprövningen skulle komma att avse samma material, och samma förfarande skulle tillämpas i bägge fallen. I de fall då dispens beviljades skulle de två föredragningarna —— först för dispens och sedan för slutligt avgörande — innebära dubbelarbete, och detta kunde ej antagas bli kom- penserat av tillräcklig tidsvinst i fråga om de mål, där dispens vägrades.

Vad angår beloppsspärrens anknytning tog regeringsrättens flesta leda- möter ävensom kammarrätten avstånd från utredningens tanke att summa revisibilis skulle anknytas till partens ändringsyrkande i regeringsrätten. I stället förordades anknytning till vad parten tappat i kammarrätten så- som en praktisk ordning.

Frågan om särskilda bestämmelser rörande fullföljden till regeringsrät- ten upptogs i proposition till 1958 års riksdag (nr 32). Departementsche- fen framhöll där i anslutning till ett uttalande av fullföljdsrättsutredningen att villkoren för rätten att få klagan prövad av regeringsrätten borde på ett klart och uttömmande sätt anges i författningstexten.

Utredningens förslag att införa en allmän tillståndsprövning i huvud- saklig överensstämmelse med föreskrifterna härutinnan i rättegångsbalken avvisades emellertid. Denna ståndpunkt motiverades med att systemet inte kunde påräknas medföra någon nämnvärd samlad vinst i tid och arbete. Självfallet borde dock beaktas, att viss arbetsbesparing utan tvivel kunde uppnås genom att dispensprövningen ägde rum på tremannaavdelning, me- dan regeringsrättsmålen eljest normalt prövades av fyra regeringsråd. Ytterligare erinrades om det förhållandet att man under de sista åren före nya rättegångsbalkens ikraftträdande medelst tillämpning av allmän dis- pensprövning lyckats nedbringa arbetsbalansen i högsta domstolen, oaktat processen i domstolen då var helt skriftlig. Emellertid rådde i högsta dom— stolen den ordningen att målen normalt avgjordes av minst fem ledamöter.

Enligt departementschefens uppfattning vore för det dåvarande en be- loppsspärr den enda utvägen att någorlunda effektivt begränsa måltillflö- det till regeringsrätten och därmed vinna ett snabbare avgörande av skatte- målen. Han förordade en ordning, som innebär att beloppsspärren i vissa lägen utgör en fast summa revisibilis men i andra fall med avseende på storleken röner inflytande av den skattskyldiges taxerade inkomst. Sålunda är prövning avskuren i mål, vari det av klaganden i kammarrätten tappade beloppet icke uppgår antingen till 5 000 kr. eller ock till en tiondedel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i senare fallet dock till

minst 500 kr. Vad angår förmögenhetstaxering beror prövningsmöjlig- heten av en fast värdegräns vid 50 000 kr.

Vid sitt ställningstagande till frågan hur reglerna om beloppsspärren lämpligen borde utformas hade departementschefen vägletts av följande synpunkter. I och för sig vore det en nackdel, att beloppsspärren blott toge hänsyn till en faktor av flera, som tillsammantagna utgjorde måttet på den skattskyldiges ekonomiska intresse, nämligen enbart till den taxerade in- komsten. Utrymme gåves t. ex. inte för hänsynstagande till den skattskyl- diges större eller mindre försörjningshörda. Emellertid stod det klart, att en summarevisibilisregel måste verka schablonmässigt om den inte skulle bli alltför invecklad och svår att tillämpa. Genom att sätta värdegränsen i relation till den taxerade inkomsten kunde man någorlunda tillfredsstäl- lande tillgodose önskemålet att fullföljdsspärren inte skulle träffa huvud- sakligen de lägre inkomsttagarna. Relationen mellan det tvistiga beloppet och den taxerade inkomsten syntes i allmänhet vara en god mätare på den skattskyldiges faktiska intresse i målet. Vad. så anginge valet av relationstal och omfånget av tillämpningsområdet för den relativa beloppsspärren ta- lade starka skäl för att ge tillämpningsområdet en vidare utsträckning än utredningen föreslagit (taxerad inkomst 10 000 kr. och därunder) och att inte kräva att så stor del av den taxerade inkomsten som utredningen tänkt sig (en femtedel) skulle vara tvistig. Dock borde man härvidlag gå fram med viss varsamhet. Å ena sidan måste sörjas för en något så när effektiv begränsning av måltillströmningen till regeringsrätten. Den relativa belopps- spärren borde å andra sidan inte ges tillämpning inom ett så brett område att mål rörande absolut sett betydande belopp utestängdes från prövning i den högsta instansen, medan bagatelltvister tilläts gå dit.

Utredningens förslag att regeringsrätten skulle äga meddela prejudikat- dispens biträddes av departementschefen som också tillstyrkte, att dispens- prövning skulle ske på tremannaavdelning. Han framhöll, att utrymmet för prejudikatdispens syntes vara större inom skatteprocessen än på den allmänna processens område. Ofta inträffade att samma skattefråga berör- de ett stort antal skattskyldiga och kunde ge upphov till serier av mål i de olika instanserna. I sådana lägen borde regeringsrätten ha möjlighet att taga upp och avgöra ett typfall att tjäna såsom vägledning för underinstan- serna vid bedömningen av likartade mål. Ibland kunde en enhetlig lagtolk- ning eller rättstillämpning främjas genom att regeringsrätten tog upp en hel serie av mål. Det borde dock fasthållas, att fråga skulle vara om ett kvalificerat prejudikatintresse, vilket i författningstexten borde markeras på det sätt att talans prövning i prejudikathänseende skulle vara av syn- nerlig vikt.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen att prövningstillstånd skulle kunna meddelas, om talans prövning visades ha synnerlig betydelse utöver det aktuella målet, intressedispens, hade i remissyttrandena kritiserats.

Departementschefen fann det dock inte tillrådligt, att helt utesluta möjlig- heten att bevilja intressedispens. En restriktiv tillämpning av den ifråga- varande dispensgrunden låg dock i sakens natur. Sådana omständigheter som att ett fastställande av kammarrättens utslag skulle medföra ekono- miska svårigheter för den skattskyldige eller att den aktuella taxerings4 frågan för den skattskyldige kunde väntas återkomma under ett flertal år borde inte föranleda att intressedispens meddelades. '

Utredningens förslag om det processuella förfarandet i regeringsrätten hade kritiserats av bl. a. regeringsrättens flesta ledamöter och av besvärs- sakkunniga. Bestämmelser i detta ämne ansågs då icke böra meddelas.

Den i propositionen förordade ordningen vann i allo riksdagens gillande. Föreskrifterna i fråga, till sin huvudsakliga del upptagna i 98 5 2 mom. taxeringsförordningen, har sedan icke ändrats. .

I prop. 1958: 32 redovisades en undersökning rörande den sannolika ef- fekten av den föreslagna fullföljdsbegränsningen. Man fann att belopps— spärren, applicerad på cirka 3 000 i regeringsrätten anhängiggjorda taxe- ringsmål, skulle få till effekt att 23 % av målen avskars från prövning. Vid undersökningen togs ingen hänsyn till i vilken omfattning prejudikat— eller intressedispens kunde ifrågakomma i de mål som träffades av regeln om summa revisibilis. Utvecklingen har visat, att de gjorda beräkningarna varit realistiska. Prövningstillstånd har meddelats tämligen sparsamt. Så- lunda har av de under åren 1963—1965 behandlade dispensansökningarna endast 4, 2 % bifallits.

Allmänt om tillståndsprövning enligt kommitténs förslag

Som av 4 kap. framgår har kommittén, efter granskning av olika möjlig- heter att råda bot för överhelastningen i regeringsrätten, funnit en ord- ning med allmän tillståndsprövning vara den enda farbara väg som kan antagas effektivt leda till målet. Endast om man generellt binder parts möj- lighet att vinna prövning av talan till vissa villkor, kan domstolens kvanti— tativa arbetsbörda hållas nere vid en sådan nivå att ledamöterna dispone- rar nog tid för målens övervägande och kan ägna tillräcklig uppmärksam— het åt vården av rättsenheten och rättskipningens likformighet. Den all- männa tillståndsprövning, som kommittén vill införa, följer i sin princi- piella uppbyggnad åtminstone delvis det mönster, som utgörs av rätte- gångsbalkens föreskrifter angående fullföljd av talan hos högsta domstolen. Huvudregeln blir, att talan inte skall kunna upptagas till prövning, såvida regeringsrätten ej meddelat dispens. Från denna regel görs dock undan- tag för några målgrupper, vilka enligt kommitténs förslag ej skulle komma att under regeringsrättens nivå behandlas av förvaltningsdomstol. Det är här fråga om bl. a. vissa valmål, vidare om patent- och varumärkesmål, mål om utlämnande av allmän handling och mål om riksskattenämndens

förhandsbesked i skattefrågor. Såsom ett led i de fullföljdsbegränsande åtgärderna skall vidare för flertalet skattemål bibehållas nu gällande be- loppsspärrar, vilka samtidigt något skärps. Spärrarna i fråga tjänar främst syftet att hålla tillbaka antalet dispensansökningar genom att markera en klar och lättfattlig gräns mellan ekonomiskt mindre viktiga mål och andra. Regeringsrätten skall liksom f. n. kunna uppta av spärren berörda mål till prövning, om prövning motiveras av prejudikatintresse eller visas ha syn— nerlig betydelse utöver det aktuella målet.

InOm ramen för ett system med allmän tillståndsprövning bör dispens— | villkoren utformas så, att behandlingen av dispensansökningar kommer ' att försiggå så smidigt som görligt är. Uppenbarligen bör, såsom under- strukits av utredningen om fullföljdsrätt i skattemål och av departements- | chefen i prop. 1958: 32, de huvudsakliga grunderna för meddelande av prövningstillstånd så klart som möjligt preciseras i författningstexten. Nämnda önskemål måste emellertid vägas mot ett annat, nämligen intresset i att dispensreglerna inte ges en alltför stel utformning; man bör komma ihåg att rättsfallsmaterialet på förvaltningsrättskipningens område är utom- i ordentligt skiftande. Kommittén återkommer till Spörsmålet längre fram i detta kapitel. ;

Vid de praktiska övervägandena rörande systemets konstruktion träder ' i förgrunden frågan huruvida vid sidan av prejudikat- och intressedispens en supplerande dispensmöjlighet bör finnas, motsvarande den i 54 kap. 10 å rättegångsbalken upptagna regeln om ändringsdispens. Spörsmålet : gäller, kort uttryckt, om prövning av talan skall medges ej blott i de prin- * cipiellt och juridiskt intressanta fallen utan även när anledning förekom- mer att —— utanför de nämnda fallens område —- överpröva den lägre in— stansens beslut. Behovet av en regel om sådan dispens sammanhänger tyd- ! ligen med kvaliteten av den rättsliga prövning som samhället förmår er- f bjuda på planet under regeringsrätten. Om, såsom kommittén föreslår, en i kvalificerad kammarrättsprövning skall förekomma i nästan alla mål inom förvaltningsrättskipningens sfär, förlorar skålen för en supplerande dis- pensmöjlighet åtskilligt av sin bärkraft. Skapas väl betryggande garantier för allsidig och omsorgsfull utredning och prövning under regeringsrät- tens nivå, kan till och med hävdas, att den högsta instansens uppgift väsent- ligen endast bör vara att avgöra principfrågor. I fråga om sakläget skulle mellaninstansens avgörande däremot stå fast. En av jämförelsevis få leda- möter bestående högsta förvaltningsdomstol skulle i så fall endast inrikta sig på att vårda rättsenheten på förvaltningsrättskipningens område genom vägledande prejudikatbildning. Kommittén har dock av flera skäl ej velat förorda en så långt gående lösning. Man synes, innan en så radikal utväg väljs, böra avvakta erfarenheterna av den utbyggnad i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende av mellaninstansen, som kommitténs förslag av- ser. Det ter sig vidare icke tillrådligt att helt bryta traditionen att medbor-

garna i förvaltningsfrågor skall kunna »gå till kungs» också i andra än de principiellt viktigare målen.

Om en supplerande dispensmöjlighet alltså enligt kommitténs mening inte kan undvaras, är det emellertid goda skäl att överväga en snävare av— fattning än bestämmelsen i 54 kap. 10å andra punkten rättegångsbalken »om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kom- mit.» Det bör för övrigt anmärkas, att frågan om en begränsning av om- rådet för denna bestämmelse f. n. utreds inom domstolskommittén, vilken sysslar med organisationen av de allmänna domstolarna. Förvaltningsdom- stolskommittén anser, att prövningstillstånd skall kunna meddelas _ utom i fallen prejudikat- och intressedispens _ främst när målets svårbedömlig- het eller dess allmänna vikt innefattar synnerliga skäl till talans prövning. Den närmare innebörden av ifrågavarande stadgande upptas längre fram i kapitlet till behandling.

Såsom framgått av den inledande redogörelsen avvisade statsmakterna år 1958 tanken på prövningstillstånd som allmän förutsättning _ här bort- ses från vissa speciella undantag — för skattemåls prövning i regeringsrät- ten; i stället valdes en ordning med enbart beloppsspärr (summa revisibilis) som korrektiv mot den ökade målbelastningen. Anledningen till detta stånd- punktstagande var väsentligen, att det då aktuella förslaget ansågs ej ur rent arbetsekonomisk synpunkt fylla måttet, alltså inte beräknades ge rimlig vinst i tid och arbete. När kommittén nu för att tillgodose önske— målet om en sovring bland de fullföljda målen _ funnit systemet med en generell tillståndsprövning för det stora flertalet mål (ej enbart skatte- målen) utgöra den riktiga lösningen, är det givetvis angeläget att påvisa, att den nya ordningen medför en verklig arbetsbesparing och icke drabbas av invändningar, liknande de 1958 framförda. Dessa avsåg, som förut nämnts, att den dubbelföredragning —— först på dispensavdelning och sedan på fullsutten avdelning _ som systemet innebär för de framsläppta målens del, skulle konsumera den vinst i arbetstid, som ordningen med prövnings- tillstånd i och för sig innefattar.

Om tillståndsprövning ej, såsom i fullföljdsutredningens förslag avsågs, förläggs till tremannaavdelning inom regeringsrätten, skulle tydligen dub- belföredragning hos domstolen undvikas och utsikterna till god arbetseko- nomi te sig gynnsamma. Kommittén har därför undersökt olika uppslag att anordna tillståndsprövning utanför regeringsrätten. Ett alternativ är att förlägga prövningen till en fristående myndighet. Besvärssakkunniga har i remissyttrande den 13 december 1960 över socialförsäkringens admi- nistrationsnämnds betänkande II »Socialförsäkringens organisation» (SOU 1960: 35) framfört tanken att anförtro dispensprövningen åt ett omorgani- serat justitiekanslersämbete. Utan invändningar är emellertid inte en så- dan ordning. I själva verket skulle man därigenom föra in ett slags ny in- stans i förvaltningshierarkien, som komme att till förfång för regerings-

rättens kontakt med sitt rättsområde utöva en egen kontroll över detta. Man kan även peka på risken att en enda befattningshavare, t. ex. en byrå— chef hos dispensmyndigheten, i realiteten komme att avgöra frågorna om prövning av fullföljd talan.

En annan metod att lätta bördan för. regeringsrätten och nedbringa det dubbla arbetet med prövning, i regel på samma material, av först dispens- ansökningar och sedan framsläppta mål är att sätta ned antalet i dispens— prövningen deltagande regeringsråd från nuvarande tre till två eller even— tuellt blott ett. I det sistnämnda fallet kunde föreskrivas att vederbörande regeringsråd såsom medbedömare skulle ha två särskilt erfarna regerings- rättssekreterare eller kammarrättsdomare. Denna ordning går ej heller fri från kritik av såväl principiell som praktisk natur. Det kan sålunda sägas, att ett kollegium, bestående av ett regeringsråd och två andra ledamöter som hämtats utanför regeringsrådens krets, måste anses som en annan instans än regeringsrätten själv. Ett sådant organ — ett slags lägre rege- ringsrätt vid sidan av den egentliga — skulle komma att bli en ytterligare mellaninstans och i viss mån innebära en oformlighet. Det kan även göras gällande, att dispensprövning är en så kvalificerad och grannlaga uppgift att den inte bör anförtros åt andra än regeringsråden själva. Mot att rubba den nuvarande regeln med tre dispensprövande regeringsråd talar vidare ett skäl av praktisk natur, nämligen att domarna i den högsta förvaltnings- domstolen genom mera allmänt deltagande i prövningen snabbt vinner kontakt med de aktuella rättsområden. inom vilka domstolen skall bära ansvaret för råttsutvecklingen. Det är ett viktigt intresse att domstolens ledamöter inom vissa, särskilt nytillkommande rättsområden, där stora krav ställs på praxisskapande verksamhet, snart kommer i beröring med ett någorlunda rikhaltigt material.

Avböjer man tanken att —— helt eller delvis — befria regeringsråden från sysslande med tillståndsprövningen, bör emellertid undersökas, om den av- sedda nya ordningen ej ändå kan så utformas att en verklig besparing i fråga om samlad arbetsbelastning uppstår. Här bör till en början några grund- läggande beräkningar redovisas.

Till regeringsrätten har under de gångna åren av 1960—talet årligen in- kommit i genomsnitt lika många mål som avgjorts, nämligen 4500 mål. Om _— som kommittén föreslår — kammarrätt blir mellaninstans även för andra mål än skattemålen samt, efter vad förut antytts, tämligen snäva villkor för talans prövning uppställs över hela linjen, kan tydligen en ned- gång väntas i sammanlagda antalet fullföljda fall. Ledning för beräkningen av den framtida måltillströmningen kan man finna dels i frekvensen av skattemål, som nu fullföljs från. kammarrätten till regeringsrätten, dels i klagofrekvensen i vissa grupper av mål, vilka f. 11. kommer från länsstyrel- serna till regeringsrätten. Av skattemålen förs i genomsnitt 17 till 18 % vi- dare, medan den genomsnittliga klagofrekvensen beträffande övriga under-

sökta målkategorier enligt en 1963 gjord undersökning varierar betydligt. Sålunda går 17,5 % av kommunalbesvärsmålen, 2,5 % av alkoholistmålen, 15,7 % av barnavårdsmålen, 10,4 % av hälsovårdsmålen, 19,1 % av bygg- nadsmålen och 2,5 % av vägmålen från länsstyrelserna upp till regeringsrät- ten. En viss begränsad undersökning är 1966 tyder på att länsstyrelsernas beslut om återkallelse av körkort överklagas hos regeringsrätten i 10—15 % av fallen. Tydligt är, att den mindre klagobenägenheten i andra mål än skattemål ävensom det bortfall av mål i allmänhet, som är att vänta under inflytande av de uppställda generella prövningsvillkoren samt för icke- skattemål till följd av kammarrättens inskjutande i instanskedjan, moti— verar en förmodan att antalet ansökningar om prövningstillstånd i regerings- rätten kommer att hålla sig omkring 15 % eller något däröver av det framtida antalet mål i kammarrätterna. För att vara på den säkra sidan torde man höra räkna med 18 %. Det gäller sedan att uppskatta antalet mål i kammar- rätterna under den tänkta nya ordningen. Åtskilliga osäkerhetsmoment vid- låder här beräkningarna, men det torde kunna antagas, att den nya kammar- rättsorganisationen skall få att behandla i genomsnitt mellan 12000 och 13 000 mål om året _— drygt 9 000 skattemål, knappt 1 000 andra redan nu till kammarrätten hörande mål samt cirka 2 500 andra mål av de grupper, vilka för närvarande fullföljs direkt till regeringsrätten. I fråga om kalky- lens detaljer torde få hänvisas till framställningen i 7 kap. Av de angivna uppskattningarna följ er, att till regeringsrätten årligen skulle inkomma drygt 2 200 (18 )( 12500 100 inkommande mål nu till cirka 2 200 mål under den nya ordningen må före- falla stor, men antagandet härom torde till fullo motiveras av förut angivna faktorer, inte minst det bortfall av mål som följer av att en mellaninstans inskjutits för de mål, som hittills ej passerat kammarrätt. (I kammarrätten är, som förut antytts, detta bortfall f. 11. över 80 %.)

) ansökningar om prövningstillstånd. Nedgången från 4 500

Dispensprövning i regeringsrätten jämlikt 98 5 2 mom. taxeringsförord— ningen tar i anspråk blott en tredjedel till en fjärdedel av den tid som nor- malt åtgår för fullständig föredragning i sak av ett skattemål. Orsaken härtill är bl. a. att f. n. endast prejudikat- och intressedispens kan ifråga— komma enligt nyssnämnda lagrum, varför föredragningen av ansökningar om prövningstillstånd kan göras tämligen summarisk. Om, såsom kom- mittén tänkt sig, också en mera allmän dispensgrund skulle tillkomma, kan längre föredragningstid komma att behövas. Det torde vid en försiktig kal- kyl vara rimligt att beräkna den genomsnittliga föredragningstiden för dis- pensansökningar under den nya ordningen (i både skattemål och andra mål) till närmare hälften av genomsnittstiden för ordinarie föredragning av mål.

Förut har nämnts, att regeringsrätten under 1960-talet avgjort ungefär 4500 mål om året. Domstolens tre avdelningar torde ha använt 1900 å

2000 sammanträdestimmar härför, fördelade på närmare 500 samman- träden (ungefär 380 föredragningssessioner+ 120 sessioner för enbart »återställning»). För en avdelning kan beräknas cirka 650 sammanträdes- timmar årligen. Den genomsnittliga tiden för behandling av mål i rege- ringsrätten uppgår —— om man bortser från de i allmänhet mycket enkla körkortsmålen (åren 1963—1965 drygt 1 200 om året) —- till knappt 35 mi- nuter.1 I enlighet med tidigare antagande skulle då normalt för dispenspröv- ning krävas hälften därav, d. v. s. drygt en kvarts timme.2 Då emellertid ett syfte med de föreslagna reformerna är att bereda domstolsledamöterna mera tid för målens övervägande, synes det rimligt att höja den för dispens- prövning beräknade sessionstiden till en halv timme per ärende. För pröv- ning av de omkring 2200 dispensansökningar, varmed i det föregående kalkylerats, skulle följaktligen åtgå cirka 1 100 timmar; detta motsvarar en sessionstid av 275 vanliga sessioner om fyra timmar enligt nuvarande system. Det måste emellertid beaktas, att regeringsrättens handläggnings- kapacitet måste bli större vid dispensbehandling än vid fullständig prövning av mål i sak, eftersom en avdelning vid dispensbehandling består av endast tre ledamöter, medan i slutlig prövning avses deltaga fem domare. Man får alltså plats för flera avdelningssessioner än f. n. i veckoschemat.3 Detta inne- bär, att den sammanlagda tid av året, som behandlingen av 2 200 dispens- ansökningar kräver, blir kortare än den tid som svarar mot 275 sessions- dagar för fullsuttna avdelningar. Om man, för att de sammanfattande be— räkningarna skall bli överskådligare, vill förvandla den totala tiden för dis- pensbehandling till tidsåtgång vid målbehandling på fullsuttna avdelningar, torde man höra räkna med drygt 200 sammanträdesdagar. Eftersom arbets- året rymmer ungefär 500 sådana sessionsdagar, skulle alltså ungefär 40 % av domstolens nuvarande sammanträdestid tas i anspråk för ansökningar om prövningstillstånd. Till jämförelse må nämnas, att av högsta domsto- lens årliga sammanträdestid ungefär 50 % upptas av dispensärenden.

För en samlad överslagskalkyl beträffande regeringsrådens arbetsdispo- sition under den nya ordningen erfordras sedan en beräkning hur många av ansökningarna om prövningstillstånd som kan antagas bli bifallna. Här— vidlag kan frekvensen under nuvarande ordning endast drygt 4 % —— icke ge tillförlitlig ledning; dispensprövningen avser ju nu blott en mindre del av skattemålen och endast prejudikat- och intressedispens kommer i fråga. Av större intresse är att i högsta domstolen prövningstillstånd torde 1 Det bör framhållas att det i sammanhanget är fråga blott om den tid ett mål tar i

sittande rätt — för föredragning och överläggning. Härtill kommer sedan regeringsrådens enskilda arbete i form av kontrollläsning, litteratur- och rättsfallsstudier, utslagsskriv- ning m. m. Vid den nuvarande dispensbehandlingen torde genomsnittlig tidsåtgång vara 8—10 min. Det må anmärkas, att de redan nu förekommande sammanträdena med tre regerings- råd för behandling av dispensansökningar på grund av ansökningarnas ringa antal och ärendenas enkla beskaffenhet tar så relativt liten tid i anspråk att någon rubbning i det allmänna arbetsschemat ej skett i anledning av dispensärendena. Vanligen brukar föredragningen av dispensansökningarna förläggas sist på dagen, varvid den äldste av de sittande fyra ledamöterna avträder.

can

beviljas i omkring 15 % av fallen. Om man för regeringsrättens vidkom- mande försiktigtvis räknar med ett högre tal, 20 %, såsom normalt, skulle

20 X 2 200

100 på fullsutten avdelning. En jämförelse med den faktiska ändringsfrekvensen1 i nuläget _ då fullföljdsbegränsning visserligen blott i ringa mån före— kommer _ stöder antagandet att man med en sådan beräkning befinner sig på tämligen säker mark, särskilt om beloppsspärren i skattemål något skärps.

En del av de framsläppta målen kan antagas bli föremål för muntlig hand- läggning. Antar man att detta skall gälla mellan 5 och 10 % av de hithö— rande cirka 450 målen, förslagsvis ett trettiotal, _ större del synes det knap- past realistiskt att räkna med _ och beräknar man för varje muntlig för- handling fyra timmar,2 skulle för sådana förhandlingar åtgå en tid av unge- fär 120 timmar årligen eller 30 sessioner.

De övriga framsläppta omkring 420 målen, i vilka vanlig föredragning skulle äga rum vid den slutliga handläggningen, kan uppenbarligen inte kräva tillnärmelsevis så lång tid per mål som målen med muntlig förhand- ling. Eftersom de emellertid får antagas bli svårare än målen nu genom- snittligt är, synes det rimligt att räkna med en tid av 11/4 timme per mål. För de ifrågavarande målen kan alltså beräknas åtgå en årlig behandlings- tid av 525 timmar, vilket motsvarar ungefär 130 sessioner.

Då man, såsom förut visats, bör kalkylera med sessionstid motsvarande 200 femmanssammanträden årligen för prövning av dispensansökningar samt 20 sessioner beräknas åtgå för mål _ ungefär 100 —— där prövnings- tillstånd ej krävs, skulle regeringsrätten efter en reform i enlighet med kommitténs riktlinjer kunna avverka den beräknade arbetsbördan under en årlig sammanträdestid, motsvarande 380 »fullsuttna» dagar (varav 30 för muntlig förhandling, 130 för slutlig handläggning på grundval av skriftligt material efter beviljat prövningstillstånd, 20 för sådan handläggning utan föregående tillståndsprövning och 200 för behandling av ansökningar om prövningstillstånd), d. v. s. avsevärt kortare tid än de 500 sessionsdagar per år, varifrån man under nuvarande ordning utgått. Den marginal, som så- lunda i fortsättningen skulle uppstå, fordras under den första tiden efter den nya ordningens ikraftträdande för avarbetande av balansen av mål. I 6 kap. redovisas en plan härför. Kommittén avser vidare _ i enlighet med sin strävan att bereda regeringsråden mer tid för speciellt de viktigare må- lens övervägande — att föreslå en viss mindre reduktion av det antal sam- manträden, i vilka vederbörande domare skall deltaga. Därutöver har man

omkring 450 mål( )in framsläppta till slutlig prövning i sak

1 Ändringsfrekvensen i de större målgrupperna varierar f. n. mellan drygt 20 (för skattemålen) och 5—10% (alkoholistmål och hälsovårdsmål). Det är värt notera, att ändringsprocenten i skattemål på senare år synes har nedgått. Tidsåtgången för muntlig förhandling har satts så högt också med hänsyn därtill att sådan förhandling ej sällan kan tänkas äga rum utanför Stockholm, varvid även tids- förlust på grund av resor uppstår.

att räkna med att den kontinuerliga ökning av förvaltningsmålens antal, som kunnat iakttagas under de sista decennierna och som särskilt gjort sig gällande inom social-, kommunikations- och finansdepartementens1 om— råden, kommer att fortsätta och ta i anspråk eventuellt outnyttjad kapa- citet. Realiseras senare tanken att — till främjande av likformig bedöm— ning på besläktade rättsområden — rätt till fullföljd hos regeringsrätten mot försäkringsdomstolens beslut öppnas, behövs tid även för socialförsäk— ringsmål. Skulle det visa sig, att på längre sikt en varaktig minskning av regeringsrättens arbete inträder, möter givetvis intet hinder för statsmak- terna att, i mån av avgång bland domstolens ledamöter, nedsätta antalet domare, av kommittén föreslaget till 19 (varav 17 i domstolen tjänstgörande och två i lagrådet).

De framlagda beräkningarna torde ha visat, att den föreslagna ordningen, trots att den i viss utsträckning förutsätter dubbla föredragningar, kan antagas medföra en betydande sammanlagd vinst i tid och arbete vid jäm— förelse med ett system, som inte alls eller blott i ringa mån innefattar dis- pensprövning. Förklaringen till att en ordning, som för skattemålens del tidigare icke ansetts med säkerhet leda till avsedd effekt, nu framstår som hållfast, ligger bl. a. i de ändrade förutsättningarna. Kommittén fram— lägger ju enligt sina direktiv ett förslag, vilket syftar till att skänka rege- ringsrätten en klart markerad ställning såsom i första hand prejudikat- bildande instans och som endast i mindre omfattning lämnar utrymme för vanlig ändringsdispens. Vad angår tillämpningen av den föreslagna ord- ningen må anmärkas, att i flertalet fall föredragning på dispensavdelning torde kunna göras koncentrerad och summarisk _ att döma av hittills- varande erfarenheter torde det ofta från början vara tydligt att målet i fråga saknar prejudikatintresse och att ej heller omständigheterna kan an- ses innefatta synnerliga skäl för att talan bör prövas. Liksom i högsta domstolen lär understundom dispens kunna beviljas omedelbart »på tryc— ket», d. v. s. på grundval av det skriftliga sammanfattande material, som föredraganden i förväg tillställer de på dispensavdelningen tjänstgörande domarna. Framhållas må ytterligare, att erfarenheterna från högsta dom- stolen även eljest — trots det stora antalet muntliga förhandlingar där _ på flera sätt kan åberopas till stöd för ett dispenssystem i regeringsrätten. Först märks att en ej ringa del _ omkring 40 % _ av de mål i högsta domstolen, ivilka prövningstillstånd meddelats, slutligt avgörs genom skrift- lig procedur (s. k. femmansnlål) och att dispensprövningen även i fråga om dessa mål visat sig innebära en klar arbetsbesparing. Erinras må också, att erfarenheterna i högsta domstolen av ett system med generell tillståndspröv- ning var helt positiva under åren 1945—1947, när processen i denna domstol _ liksom alltjämt är fallet i regeringsrätten — nästan helt var skriftlig.

! Här bortses från att beloppsspärren i skattemål för finansdeparteinentets del från och med 1960 tills vidare mer än uppvägt den stigande trenden.

% g % l !

Prejudikat- och intressedispens

Kommittén föreslår, i anslutning till rättegångsbalken samt föreskrifterna i 98 & taxeringsförordningen, att prövningstillstånd för besvär över. kammar— rätts utslag skall av regeringsrätten kunna meddelas, om talans prövning är av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, eller om part visar, att regeringsrättens prövning av saken skulle ha synnerlig betydelse ut- över det aktuella målet. Stadgandets första led ger uttryck för den av re- geringsrättens uppgifter, som enligt direktiven tillagts särskild vikt, näm- ligen uppgiften att vårda rättsenheten på förvaltningsrättskipningens om- råde. En omsorgsfull och klargörande prejudikatbildning är tydligen av vä— sentlig betydelse för att förvaltnings- och domstolsapparaten som helhet skall fungera på ett för rättslivet tillfredsställande sätt. Genom att preju- dikat kommer till stånd befrias myndigheterna från tvister, som eljest skulle komma att belasta dem, kanske under en lång följd av år. Mera tid och omsorg kan därmed i varje instans ägnas det kvarvarande mälbestån- det. Den enskilde besparas ovissheten rörande tolkningen av principiella frågor och behöver icke nedlägga arbete och kostnader på att föra dessa genom instanserna.

Det ligger i sakens natur att någon beloppsspärr inte bör gälla i fråga om meddelande av prejudikat- eller intressedispens. Ej heller beror tillämp- ligheten av de ifrågavarande dispensgrunderna av bedömning huruvida det ter sig sannolikt att kammarrättens utslag kommer att ändras.

Redan tidigare har ifrågasatts, att man med hänsyn till rättsfallsmate- rialets speciella struktur i regeringsrätten för prejudikatdispens endast borde kräva att talans prövning skulle vara av vikt — istället för, som i rättegångsbalken och taxeringsförordningen, av synnerlig vikt. När förvalt— ningsdomstolskommittén nu upptagit denna tanke, är motiveringen i huvud- sak den förut åberopade. Den materia, som är objekt för administrativ rätt- skipning, har en mycket skiftande karaktär och är svår att överblicka, varför behovet av prejudikat generellt får anses större än inom de allmänna dom- stolarnas sfär. För att regeringsrätten skall vara i stånd att hålla den erfor- derliga kontakten med hela sitt rättsområde och med god överblick leda rättstillämpningen i underinstanserna, kan det vidare vara behövligt att till domstolen släppa fram icke blott enstaka mål av särskilt juridiskt intresse från olika rättsavsnitt utan även serier av mål, vilka tillsammans kan ge belysning av föreliggande problem. Den jämkade formuleringen ger god möj- lighet att tillgodose detta behov.

l prop. 1958: 32 antyddes, som tidigare omnämnts, att om samma skatte— problem förekom i ett stort antal fall i de olika instanserna, ett typfall borde släppas fram till prövning för att tjäna till vägledning vid bedömningen i lägre instanser av likartade fall. Regeringsrätten synes i sin praxis ha följt denna anvisning på så sätt att av flera likartade fall endast ett typfall prö-

vats. Från fackkretsar har påtalats, att berörda praxis emellanåt leder till att av många rättssökande i samma läge blott en får rättelse, medan för de övriga kammarrättens avgöranden blir bestående. Detta kunde i en del lägen — som exempel har nämnts fall där fråga är om grunder för värde- ring av aktier i samma bolag, tillhöriga olika personer —— te sig mindre tilltalande. Ehuru önskemålet att inskränka måltillströmningen till en dom— stol, som i fortsättningen mer än hittills skall vara prejudikatinstans, onek- ligen talar för en restriktiv praxis och ehuru de ojämnheter, som kan uppstå för ett beskattningsårs vidkommande, kan antas försvinna under nästföl- jande år, synes det inte höra vara uteslutet att tänka sig en mjukare tillämpning.

Vad gäller skattemålen rönte fullföljdsutredningens förslag om intresse— dispens kritik av regeringsrättens flesta ledamöter i deras år 1957 avgivna remissyttrande. Ledamöterna befarade, att upptagande av intressedispens skulle komma att väsentligt urholka den effekt som utredningen avsåg att vinna med en särskild beloppsspärr. Statsmakterna fann det dock inte till- rådligt att helt utesluta möjligheten av intressedispens, även om behovet av sådan dispens syntes mindre utpräglat. Enligt vad kommittén erfarit har möjligheten till intressedispens ej haft några kännbara verkningar med avseende på regeringsrättens arbetsbörda; den torde endast sällan ha blivit använd. Emellertid är det knappast skäl att, när nu systemet med tillstånds- prövning görs mera generellt, utesluta möjligheten till intressedispens. Sj älv— fallet bör ifrågavarande dispensgrund tillämpas restriktivt. Detta betonas genom bestämmelsen att talans prövning skall visas ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet; här ifrågasätts alltså ej någon jämkning, innebärande uteslutning av ordet »synnerlig». De återverkningar av ut- gången i ett mål, som regeln om intressedispens tar sikte på, skall vara rent rättsliga. Som exempel på sådan verkan kan nämnas det fall att regerings- rättens avgörande i ett skattemål får betydelse för utgången i ett vid all- män domstol anhängigt mål angående falsk eller vårdslös deklaration. I förarbetena till den nya rättegångsbalken pekas på den situationen att utgången av ett mål om lönefordran är av betydelse för flera anställda. Det är däremot ej fråga om sådan faktisk återverkan av målets utgång, som t. ex. att fastställandet av kammarrättens utslag i skattemål skulle med- föra, att den skattskyldige kommer i ekonomiska vanskligheter, eller att avgörandet i disciplinmål eller i mål om behörighet att utöva visst yrke spelar roll för vederbörandes medborgerliga anseende.

Dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m. m.

Vid fullföljd till högsta domstolen föreligger, som tidigare berörts, möjlig— het enligt 54 kap. 10 å andra punkten rättegångsbalken till ändringsdispens.

Högsta domstolen kan sålunda meddela prövningstillstånd, om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit. Stadgandet innebär att dispens kan beviljas, när hovrättens beslut kan antagas vara oriktigt, antingen det gäller rättsfråga eller sakfråga. Vid bedömningen av sakfrågan är högsta domstolens faktiska möjligheter att komma till annat resultat än hovrätten dock beskurna till följd av föreskrifter i 55 kap. 13 och 14 åå rättegångsbalken; dessas huvudsakliga innebörd är, att nya om- ständigheter och bevis i den högsta instansen endast får åberopas under spe— ciella betingelser och att den av lägre instans företagna bevisbedömningen blott under särskilda förhållanden får frångås. Framhållas må i samman- hanget att stora svårigheter möter att uppdraga en klar gräns mellan be- greppen rättsfråga och sakfråga. Därom ger åtskilliga uttalanden i förarbe- ten till reformer på den allmänna processens område besked.

I det föregående har kommittén berört, varför en så vidsträckt dispens— möjlighet som den nu nämnda ej framstår som lämplig inom förvaltnings- processens område. Här må ytterligare framhållas, att regeringsrätten efter kammarrättens föreslagna utbyggnad till allmän administrativ mellaninstans kommer att bli fjärde instans också i vissa andra målgrupper än skatte- målen. Att under sådana förhållanden tillåta en lika vid dispensgivning, som rättegångsbalken f. n. möjliggör för talan hos högsta domstolen, ter sig icke erforderligt och är f. ö. icke praktiskt möjligt, om regeringsrätten skall bli i stånd att ägna tillräcklig omsorg åt prejudikatbildning och över huvud taget åt de viktigare målen inom sitt stora arbetsområde. Utformningen av den supplerande dispensregel, vilken ändå ej kan undvaras, är emeller— tid, som diskussionen vid 1958 års reform ger vid handen, inte utan vansk— ligheter.

Genom möjligheten till prejudikatdispens tillgodoses i första hand det intresse av klarhet, av tydligt besked i viktiga rättsfrågor, som föreligger från samhällslivets synpunkt. Det är alltså inte i första hand ett parts- intresse utan ett allmänt intresse, som kräver att i dylika fall ett mål kan fö- ras fram till prövning av den högsta förvaltningsdomstolen. Att tillgodose detta allmänna intresse bör naturligen vara riktpunkten när man bestämmer de förutsättningar, under vilka mål får upptas till saklig prövningiregerings— rätten. I den mån man utvidgar dispensområdet, bör kriterierna så formule- ras, att de på olika sätt kompletterar bestämmelsen om prejudikatdispens och därigenom samverkar till att ge förvaltningsrättskipningen stadga och enhetlighet. För hänsynstagande till parternas egna viktiga intressen bör gi— vetvis utrymme finnas, men dylika intressen måste vara av kvalificerad art. En allmänt hållen regel, som gör omständigheterna i målet till dispensgrund, blir självfallet för vid. Det kan inte heller komma i fråga att anknyta till att underinstanserna i målet kommit till olika resultat. I regeln bör -— så långt som det är möjligt i en lagtext med vidsträckt tillämpningsområde tydligt anges vilka omständigheter som, vid sidan av rekvisiten för preju-

dikat- och intressedispens, skall utgöra förutsättningar för prövningstill- stånd.

Efter övervägande av olika lösningar har kommittén, som förut antytts, stannat för att som dispensgrunder ange i första hand att mål är svårbe— dömligt eller har allmän vikt och därefter —— för speciella undantagsfall _ att andra omständigheter motiverar prövning av målet. Stadgandets lydelse föreslås bli, att prövningstillstånd skall få meddelas, om med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt synnerliga skäl förekommer till talans prövning. Dispens av nu ifrågava- rande art skall dock ej förekomma i familjebidragsmål, socialhjälpsmål m.fl. mål, vilka f. n. avgörs i kammarrätten som sista instans. Denna ordning motiveras närmare i 7 kap. och i den speciella motiveringen till 6 & förslaget till lag om regeringsrätten. Vidare skall för skattemålens del speciella be- stämmelser om beloppsspärr —— summa revisibilis _— gälla; för härav be- rörda mål skall dispens utöver prejudikat— och intressefallen ej kunna medges. Till detta ämne återkommer kommittén längre fram i förevarande kapitel och i nyssnämnda speciella motivering.

Rörande innebörden av det föreslagna supplerande dispensstadgandet må först understrykas att en gemensam förutsättning för dispensgrundernas tillämpning är att ett kvalificerat intresse (»synnerliga skäl») motiverar målets upptagande till saklig prövning.

Vad angår kriteriet svårbedömlighet blir det främst fråga om mål, vilka saknar egentligt prejudikatintresse men inrymmer komplicerade rättsliga spörsmål. På sätt och vis kompletterar dispensgrunden i fråga de villkor, som uppställs för meddelande av prejudikatdispens. Ett mål kan givetvis vara svårbedömt också i rent sakligt hänseende, t. ex. på grund av att pro- cessmaterialet är vidlyftigt eller bevisningen omfattande och kanske motsä- gelsefylld. Det kan inträffa att dispens är motiverad även i dylika fall, och vederbörande domstolsavdelning får här göra en avvägning.

Såsom dispensgrund anges vidare, att mål har allmän vikt. Detta rekvisit kan synas anknyta till prejudikatdispensfallet därför att bakom medde- lande av sådan dispens ju antas ligga ett allmänintresse, nämligen behovet av klarhet i rättsliga tvistefrågor. Dock fyller hänvisningen till måls all- männa vikt en mera självständig funktion. Meningen är att bestämmelsen skall öppna möjlighet för regeringsrätten att till fullständig prövning i sak släppa fram mål, vari utgången visserligen inte blir prejudicerande för be- dömningen av andra fall men ändå av särskilda skäl är betydelsefull. All- män vikt kan sammanhänga med olika slags faktorer.

Såsom exempel på mål av sådan allmän vikt, att prövningstillstånd kom- mer i fråga, må nämnas mål om tillstånd enligt 63 & hälsovårdsstadgan att anlägga en större industri av det slag att driften kan medföra sanitära olä- genheter. I sådana fall kan starka intressen som berör större grupper av människor bryta sig mot varandra. Som ett annat fall, där dispens med hän—

syn till måls allmänna vikt kan tänkas, må nämnas att en kommun genom län eller på annat sätt bistått en enskild industri för att främja sysselsätt- ningen på orten samt kammarrätten efter kommunalbesvär upphävt beslu- tet såsom oförenligt med reglerna för den kommunala kompetensen. Här kan frågan om beslutets giltighet vara av sådan betydelse från samhälleliga synpunkter att besvär bör släppas fram till fullständig prövning i den högsta instansen, även om avgörandets prejudikatvärde kan antagas bli ringa.

Genom det tredje ledet i dispensregeln öppnas möjlighet för regerings- rätten att meddela prövningstillstånd, om med hänsyn till de i målet före- liggande omständigheterna »i övrigt» synnerliga skäl talar för att målet upp- tas till prövning. Denna dispensgrund är avsedd som en allmän reservbestäm- melse och tillåter ett visst hänsynstagande till andra faktorer än dem som huvudsakligen skall beaktas enligt de förut behandlade grunderna. Det blir således möjligt att i fall, där starka skäl så påkallar, bevilja prövningstill— stånd utan att svårbedömlighet eller allmän vikt kan åberopas. Stadgandet möjliggör för påtagligt viktiga fall ett beaktande av de hänsyn, som brukar åberopas för en regel om ändringsdispens. Bestämmelsen bör dock tillämpas återhållsamt. Dispens bör bl. a. komma i fråga när sådana omständigheter är för handen, vilka kan leda till resning enligt 58 kap. rättegångsbalken. Där nämns fall, när tidigare inte framlagt bevis åberopas och dess framläggande sannolikt skulle ha lett till annan utgång, eller där den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. Det är tydligen mera ändamålsenligt att i sådana fall dispens medges än att parten tvingas lita till extraordinära rättsmedel. Frånsett antydda fall kan speciella in— tressen av sådan styrka föreligga att de motiverar prövningstillstånd. Detta kan inträffa t. ex. när målet gäller betydande personliga eller ekonomiska intressen.

Det ligger i sakens natur, att en högsta instans vid tillämpningen av reg— ler som de förevarande kommer att ha och även bör äga tämligen stor fri- het. Under de överläggningar, som kommittén haft med sakkunniga, har det t. o. m. ifrågasatts, om ej denna frihet i praktiken måste bli så vidsträckt att man lika gärna kunde överväga en regel om ändringsdispens, liknande den i 54 kap. 10 å rättegångsbalken men på lämpligt sätt begränsad. Man har då haft i sikte ett stadgande, varigenom ändringsdispens i princip skulle medges men undantag göras dels för fall av ringa betydelse (jfr re- geringsrådet Jarnerups förslag s. 303 ovan) och dels för uppskattnings- och värderingsfrågor. Särskilt på skattemålens område skulle det sistnämnda undantaget sannolikt få stor praktisk betydelse. När kommittén likväl stan- nat för en snävare regel har skälet främst varit, att denna synes stå i bättre samklang med den inriktning på prejudikatbildning, som regerings- rättens verksamhet enligt direktiven bör erhålla och för vilken inrättandet av en allmän administrativ mellaninstans skapar de praktiska möjligheterna. Det bör också ihågkommas att man på grund av samhällsutvecklingen måste

räkna med en kontinuerlig ökning av rättsligt färgade besvärsmål; det är då anledning undvika en regel, som i princip medger ändringsdispens och som genom sin lydelse kan väntas uppmuntra till ett stort antal dispensansök- ningar, däribland många för vilka all utsikt till framgång saknas.

Kommitténs förslag går ut på att de ifrågavarande dispensgrunderna (svårbedömlighet, allmän vikt etc.) inte skall vara tillämpliga i skattemål, om vad klaganden tappat i kammarrätten understiger Visst belopp eller viss del av den beskattningsbara inkomsten, summa revisibilis. Den beloppsspärr, som kommittén sålunda vill uppställa, motsvarar i huvudsak de i 98 & taxe- ringsförordningen upptagna reglerna om summa revisibilis. Ett dylikt sys- tem innebär en effektiv metod att hålla nere antalet ansökningar om pröv- ningstillstånd. Rättvisesynpunkter tillgodoses genom att beloppsspärrens verkan ställs i procentuell relation till inkomsten, medelst anknytning till den skattskyldiges beskattningsbara inkomst.

Med hänsyn till den snäva utformningen av de föreslagna villkoren för prövningstillstånd och kommitténs förut utvecklade synpunkter här- på kan det i och för sig ifrågasättas, om en beloppsspärr verkligen i fort- sättningen behövs vid sidan av de allmänna dispensvillkoren. I synnerhet gäller detta, om beloppsspärren sätts så lågt att antalet klagande, vilka inte utestängs av spärren men ändå saknar utsikter att få prövningstillstånd, : blir stort. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid av stort prak- ] tiskt värde att såsom komplement till de allmänna villkoren för prövnings- ] tillstånd ha bestämmelser, som tydligt markerar en beloppsmässig gräns | nedåt, under vilken endast prejudikat- eller intressedispens kan ifråga-

| E E i i |

komma och alltså utsikterna till framgångsrik fullföljd är ringa. Parterna i taxeringsprocessen får på så sätt en klar linje att hålla sig till, och man kan räkna med att det stora flertalet av dem, som träffas av spärreglerna, avstår från att göra dispensansökan. Risken synes liten för att något mer betydande antal parter inte vill finna sig i summarevisibilisregeln och där- för utan grund söker prejudikat- eller intressedispens. Stöd för kommitténs bedömning ger utvecklingen efter genomförandet av de nuvarande spärr— reglerna för skattemål. Det är främst bestämmelserna om summa revisibilis som dämpat klagobenägenheten och orsakat den förut angivna nedgången av besvär i skattemål under 1960 och följande år.

Det finns enligt kommitténs mening anledning att överväga en höj- ning av de 1958 fastställda spärrgränserna. Frågan om storleken av sum- ma revisibilis har sedan 1958 kommit i ett nytt läge. De åren 1961 och 1965 företagna omläggningarna av skatteskalorna har medfört en faktisk för- skjutning nedåt av värdegränsen, så att spärrens verkan försvagats; den upp- hör vid så låg skattebelastning att målets ekonomiska vikt på intet vis moti— verar möjlighet till prövning i regeringsrätten såsom fjärde instans. Beaktas bör även att vid 1958 års reform införande av beloppsspärr kunde betraktas som ett experiment, vid vilket man borde framgå med särskild försiktighet.

Sedan systemet nu varit i funktion ett antal år och slagit väl ut behöver man ej tveka att något skärpa spärreglerna. Kommittén har låtit företaga en undersökning, vad för slags mål som skulle träffas av en skärpt summa revisibilis, och kommit till det resultatet, att det i stor utsträckning rör sig om mål, där befogade anspråk att få föra talan i den högsta förvaltnings- domstolen knappast föreligger. Undersökningen i fråga redovisas i bilaga B. Ihågkommas bör, att prejudikat- eller intressedispens kan meddelas i alla mål _ även dem som drabbas av beloppsspärr.

På grund av det anförda vill kommittén föreslå en höjning av summa revisibilis av innebörd att den i fråga om statsskatte- och kommunalskatte- mål skall utgöra antingen 10 000 kr. eller ock en fjärdedel av den enligt kammarrättens utslag beskattningsbara inkomsten -— under förutsättning att värdegränsen härigenom blir lägre; summa revisibilis skall dock lägst vara 1 500 kr. Den f. n. gällande beloppsgränsen i fråga om förmögenhets— taxering, 50 000 kr., synes lämpligen kunna höjas till 100 000 kr. De före- slagna bestämmelserna kan antagas erhålla en inte oväsentligt ökad spärr- effekt jämfört med nuläget1 utan att samtidigt gå ut över några beaktans- värda rättssäkerhetsintressen. Kommittén återkommer till reglernas när— mare utformning i den speciella motiveringen till förslaget till regerings- rättslag (6 €).

Beträffande omröstningen rörande dispensgrunderna svårbedömlighet, allmän vikt m. m. är att tillägga, att kommittén inte funnit anledning före- slä någon bestämmelse, motsvarade den som enligt 3 kap. 7 & rättegångs— balken gäller i fråga om ändringsdispens, nämligen att dylik dispens skall anses beviljad, om en ledamot av rätten röstar därför. Meddelat prövnings- tillstånd bör omfatta kammarrättens utslag eller slutliga beslut i dess helhet, såvitt parten för talan däremot. Vidare bör gälla, att regeringsrätten, om en parts talan upptas till prövning, bör ha befogenhet att utan hinder av reg- lerna om prövningstillstånd bevilja annan klagande i målet dylikt tillstånd. Skälen för denna ordning redovisas i specialmotiveringen.

Utredningen om fullföljdsrätt i skattemål föreslog, som förut nämnts, stadganden vilka syftade till ökad koncentration i regeringsrätten.2 Dessa stadganden mötte kritik och några bestämmelser i ämnet upptogs inte vid 1958 års reform. Enligt kommitténs uppfattning är emellertid nuvarande ordning ej väl förenlig med den ställning av huvudsakligen prejudikat- instans, vilken regeringsrätten enligt utredningsdirektiven bör erhålla. Så- som närmare utvecklas i 9 kap. (s. 404) har kommittén för skattemålens del funnit föreskrifter i taxeringsförordningen erforderliga, varigenom kla- gandens nuvarande möjligheter att i regeringsrätten ändra grunden för

1 Den ökade beloppsspärren skulle enligt verkställd undersökning av cirka 2 000 i mars 1966 på finansdepartementets regeringsrättsbyrå befintliga, f. 11. av spärr ej berörda inkomstskattemål träffa ungefär en tredjedel.

? Se SOU 1957: 3 s. 74 ff. 21—614761

sitt besvärsyrkande inskränks. Vad gäller åberopande av nya bevis i rege- ringsrätten föreslår kommittén (i 21 & tredje stycket lagen om regerings- rätten) generella bestämmelser, avsedda att begränsa hittills rådande fri- het i detta hänseende.

. Beträffande den närmare innebörden av de berörda stadgandena hän- visas till specialmotiveringen (9 och 12 kap.); där behandlas även en del andra föreskrifter rörande förfarandet, som upptagits i kommitténs förslag till lag om regeringsrätten.

6 KAPITLET

Närmare om regeringsrättens uppgifter, organisation och arbetsförhållanden under den nya ordningen

Inledning Förvaltningsdomstolskommittén föreslår i enlighetmed sina direktiven uppbyggnad av den administrativa rättskipningen som beträffande det stora flertalet mål mer än förut lägger tonvikt på regeringsrättens egenskap av högsta förvaltningsdomstol och följaktligen på prejudikatbildningen-;.-sak- lig prövning av fullföljda mål skall där komma i fråga endast efter sär- skild, tämligen snäv tillståndsprövning och under regeringsrätten skall kammarrätt finnas som mellaninstans i både skattemål och flertalet andra mål. För de grunder, som enligt kommitténs mening bör gälla för denna tillståndsprövning, har en redogörelse lämnats i föregående kapitel. Vad gäller vissa målgrupper har dock speciella skäl befunnits föreligga för en avvikande ordning av innebörd att målen ej skall passera kammarrätt och särskild tillståndsprövning inte erfordras. '

Detta gäller till en början patentmål och vissa närstående mål. Klagan över beslut av patent- och registreringsverkets patentavdelning respektive varumärkesbyrå i patentmål, varumärkesmål och mål om kollektivmärken upptas f.n. _ för patentmålens del på några undantag när —- av nämnda verks besvärsavdelning, mot vars beslut sökanden i ärendet må föra talan hos regeringsrätten. Enligt 8 5 förordn. d. 16 maj 1884 ang. patent skall besvärsavdelningen bestå av patentmyndighetens chef såsom ordförande, minst tre tekniker och minst en jurist. Avdelningen är beslutför med ord- föranden och två tekniker; dock skall jurist deltaga i handläggning och av- görande »av ärende, vars beskaffenhet sådant påfordrar». Avdelningen har inte själv befogenhet att höra vittnen men kan påkalla vittnesförhör vid allmän domstol. _ Som nämnts i 2 kap. (5. 255) föreslås i prop. 1966: 40 en särskild lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. I stort sett avses gällande bestämmelser angående besvärsavdelningens organisa- tion m.m. skola bibehållas i avvaktan på att frågan om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden löses.

Med hänsyn till de berörda målens natur och kvaliteten av den prövning, som bestås målen i patent— och registreringsverkets besvärsavdelning, synes det överflödigt att inskj uta en domstolsinstans mellan avdelningen och rege- ringsrätten. Mot bakgrund av den faktiska domstolsmässighet, som utmär-

ker besvärsavdelningens prövning, kan det t. o. m. ifrågasättas, om inte pröv- ningstillstånd borde krävas för att talan hos regeringsrätten mot besvärs- avdelningens beslut skall upptagas till behandling i sak. Eftersom avdel- ningen i fråga i sträng mening inte är någon domstol, har kommittén dock ej ansett sig böra föreslå att f.n. några särskilda villkor uppställs för full- följd talans prövning i regeringsrätten. Enligt mönsterskyddsutredning- ens förslag (»Mönsterskydd», SOU 1965: 61) skall patent- och registrerings- verkets besvärsavdelning införas såsom klagoinstans i mål om mönster- registrering. Då detta synes välmotiverat, torde man inte höra för en kanske kort övergångsperiod föreskriva, att dylika mål, som nu går direkt från pa- tent- och registreringsverket till regeringsrätten, skall passera genom kam- marrätt enligt huvudprincipen i kommitténs förslag till fullföljdsordning. Kommittén framlägger därför förslag om ändring av 1899 års lag om skydd för vissa mönster och modeller, varigenom patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inskjuts som mellaninstans. Förslaget avses skola träda i kraft samtidigt med kommitténs allmänna reformförslag men kan givetvis bli överflödigt genom att ny mönsterskyddslagstiftning då redan hunnit genomföras.

I några grupper av mål gör sig särskild brådska med det slutliga avgöran- det gällande. En kortare instanskedja än den reguljära är sålunda motive- rad i fråga om mål angående riksdagsmannaval och kommunalval samt en del valmålen närstående mål. I mål enligt tryckfrihetsförordningen om at- lämnande av allmän handling är det också viktigt att slutligt besked er- hålls skyndsamt. Enligt kommitténs mening talar behovet av snabbt besked i dessa mål för att fullföljd hos kammarrätt ej föreskrivs. Eftersom en judiciell prövning av målen härigenom kommer till stånd först i regerings- rätten, kan det inte ifrågakomma att uppställa särskilda villkor för talans prövning. (Jfr även 2 kap. 13 å andra stycket sista punkten tryckfrihets- förordningen, som förbjuder »särskilda villkor» för talans prövning i hit— hörande mål.) Besvär över förhandsbesked av riksskattenämnden rör ofta prejudikatfrågor, som bör lösas så snabbt som möjligt. Sådana besvär avses liksom f.n. skola anföras direkt hos regeringsrätten. Med hänsyn till må- lens natur bör prövningstillstånd inte heller i dessa fall krävas. Kommittén föreslår ingen ändring av 103 & taxeringsförordningen enligt vilket författ- ningsrum regeringsrätten omedelbart får att pröva extraordinära taxerings- besvär om den ifrågavarande taxeringen tidigare prövats av kammarrätten eller regeringsrätten.

De angivna avstegen från huvudregeln att förvaltningsmål skall passera kammarrätten, innan de kan fullföljas till regeringsrätten, kan inte beräk- nas få nämnvärd betydelse för regeringsrättens framtida arbetsbörda. Det rörde sig år 1965 om tillhopa drygt 100 mål av ifrågavarande slag. Nämnas bör emellertid, att vid de överläggningar som kommittén haft med olika

sakkunniga blivit satt i fråga, om inte i några andra målgrupper talan lika- ledes skulle få fullföljas direkt från administrativ instans till regerings- rätten.

Så har varit fallet med barnavårds- och alkoholistmålen. Beträffande må— len i fråga har gjorts gällande, att behovet av snabbt avgörande av dessa ofta känsliga besvär vore ett skäl att ej inskjuta kammarrätten i instans— kedjan utan låta fullföljden gå direkt (och utan dispensprövning) från länsstyrelse till regeringsrätt. När kommittén varit obenägen att här före- slå ett avsteg från eljest förutsatt instansordning, har anledningen varit, att kammarrätt —— där vederbörande avdelning ju tänks förstärkt med två socialsakkunniga bisittare synes väl ägnad att pröva överklaganden i dylika mål. Det är vidare antagligt, att vid övervägande av hithörande besvär relativt ofta muntlig förhandling skall befinnas påkallad, och det är uppenbarligen lämpligast att denna mera tidsödande handläggnings- form i första hand kommer till stånd i kammarrätten och icke i regerings- rätten. Målen är f. ö. ganska talrika — drygt 200 om året.

Beträffande kommunalbesvärsmälen har vidare av en del av kommittén hörda personer ifrågasatts, om ej nuvarande fullföljdsordning borde helt bibehållas och instanskedjan följaktligen vara: kommunal instans läns- styrelse regeringsrätt (utan dispensprövning i regeringsrätten). Som av 4 kap. framgår (s. 298) har kommittén emellertid —— i betraktande av att det på kommunalbesvärens område är fråga om ren legalitetsprövning — funnit övervägande skäl tala för att låta talan fullföljas direkt från kom- munal instans till förvaltningsdomstol, där besvären ju tänks handlagda på en i dessa frågor specialiserad avdelning. Mot att låta denna målgrupp utan tillståndsprövning gå från länsstyrelse till regeringsrätt talar vidare, att dessa mål är rätt talrika och att deras antal är i stigande (år 1965 220 st.).

I specialmotiveringen kommer hithörande ämnen att ytterligare behandlas.

Arbetsorganisation Med avseende på regeringsrättens arbetsorganisation föreslår kommittén _ som i 4 kap. nämnts —— att de i regeringsrätten tjänstgörande regerings- rådens antal höjs från nuvarande 15 till 17. (Härtill kommer två i lagråds- tjänstgöring bundna regeringsråd, från vilka tills vidare bortses.) Ökningen betingas delvis av kommitténs uppfattning att det domföra antalet leda- möter i regeringsrätten vid slutlig prövning av mål som regel skall vara fem och att den nuvarande grundlagsenliga möjligheten (22 & regeringsformen) att låta mål avgöras av endast fyra ledamöter i allmänhet inte skall begag— nas.1 Om man med kommittén vill starkt markera regeringsrättens centrala uppgift att omsorgsfullt vårda rättsenheten på förvaltningsrättskipningens

* Under regeringsrättens första år torde domstolen som regel ha sammanträtt med fem regerings- råd.

område, är det följdriktigt att generellt ge domstolens utslag den ökade tyngd, som följer av att fem ledamöter skärskådat målen. Vidare må fram— hållas, att förslaget att prövningstillstånd _ i de flesta mål — skall utgöra villkor för talans prövning ju kommer att medföra, att de till prövning på fullsutten avdelning framsläppta målen blir av mera invecklad beskaffenhet än f.n. Erinras må slutligen om att i högsta domstolen ej färre än fem justitieråd kan slutligt pröva och avgöra mål. Med hänsyn till att regerings- rätten har ett mera splittrat arbetsområde än högsta domstolen och att regeringsrättens ledamöter därför —— till skillnad från justitieråden rekryteras från vitt skilda områden framstår det som så mycket mera påkallat att genom höjning av det domföra antalet ledamöter söka få bättre garanti för att på en domstolsavdelning är företrädd så allsidig sak- kunskap som möjligt.

Regeringsrättens nuvarande arbetsschema framgår —— om man bortser från de fåtaliga tillfällen, när endast tre regeringsråd sammanträder för dispensprövning i vissa skattemål—av följande tabellariska sammanställ- ning:

Avdelningar Ledamöter Veckor Bisittningsdagar

för ledamöterna . 2 x 5 x 40 = 400 Tisdagar .............. ( 1 x 4 x 40 = 160 Onsdagar .............. 3 x 4 x 40 = 480 Torsdagar ............. 3 x 4 x 40 = 480 Fredagar .............. 1 )( 4 x 40 = 160 Summa: 10 Summa: 1 680

Med bisittningsdag avses ledamots deltagande i sammanträde, där före- dragning förekommer. Som synes inryms tio föredragningsdagar i vecko- schemat. Härtill kommer de tre till måndagarna förlagda sammanträden per vecka, när regeringsråden träffas för överläggning om den gångna vec- kans mål men föredragning ej sker. Av schemat kan utläsas, att på varje

ledamot f.n. kommer 112 (& = 112) bisittningsdagar om året (jämte 15 40 återställningsdagar).

En viktig uppgift för kommittén är ju att söka råda bot för den sedan länge föreliggande överbelastning i regeringsrätten, till följd varav —— all- deles oavsett uppkommen arbetsbalans tiden ofta blir knapp för särskilt de svårare målens övervägande. Kommittén har, i anslutning bl.a. till på- pekanden vid remissbehandlingen av betänkandet rörande kompetensfördel- ningen mellan statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4), funnit att man vid den tilltänkta reformen ej bör tveka att något minska antalet bisitt- ningsdagar per domstolsledamot och därigenom ge vederbörande domare mera tid för enskilt arbete med målen. Bortsett härifrån gäller, att det nu- varande schemat inte lämnar marginaler för sjukdomsfall bland domarna.

» Det synes rimligt att i sådan mån omfördela regeringsrådens arbete från deltagande i session till kontrolläsning av mål, utvidgade rättsstudier i in- vecklade fall och andra för dömandets kvalitet väsentliga arbetsuppgifter, att antalet årliga bisittningsdagar per ledamot begränsas till omkring 100 ; i samband därmed synes fredagen böra bli sammanträdesfri. Hur ett vecko— schema för regeringsrätten under den nya ordningen på lämpligaste sätt bör utformas torde lämpligen få bli beroende av närmare diskussioner på ett senare stadium med domstolens ledamöter. I syfte att likväl förmedla en mera konkret uppfattning av det nya läget må emellertid här nedan visas ett tänkbart typschema:

Avdelningar Ledamöter Veckor Bisittningsdagar

för ledamöterna Tisdagar .............. 3 x 5 x 40 = 600 Onsdagar .............. 51 X 3 x 40 =- 600 11 x 3 x 40 = 120 Torsdagar ............. 2 x 5 X 40 = 400 Summa: 11 Summa: 1 720

På måndagar förekommer som hittills sammanträden utan föredragning —— för återställning. Av schemat framgår att var och en av de 17 ledamöterna skulle behöva sitta

i rätten ungefär 100 dagar om året, alltså något mindre än nu(1'17720 = 101).

Antalet föredragningsdagar _— alltså sessioner med föredragning —— per arbetsvecka ökar med en till elva. Detta beror på att så många sam- manträden framdeles kommer att avse tremannaavdelningar för behand- ling av ansökningar om prövningstillstånd. I enlighet med antagandena i förra kapitlet har i veckoschemat räknats med att handläggningen av dis— pensansökningar kommer att ta i anspråk något mer än hälften av rege- ringsrättens föredragnings- och återställningsdagar (enligt veckoschemat sex av elva föredragningsdagar). Eftersom dispensprövningen emellertid kräver endast tre regeringsråds närvaro, åtgår i själva verket mindre än hälften av regeringsrättens samlade tid och arbete till sådan prövning; i 5 kap. har man kommit till ungefär 40 %. Schemat anvisar 720 av 1 720 bisittningsdagar per år för ansökningar om prövningstillstånd. Anmärkas må att av det dryga arbetet utom ramen för session enligt sakens natur en större del kommer på mål, vari prövningstillstånd meddelats, än på de ej framsläppta målen.

Naturligtvis kan utvecklingen beträffande antalet ansökningar om pröv- ningstillstånd, frekvensen av muntliga förhandlingar och andra för dom- stolens arbete bestämmande faktorer komma att bli en annan än den kom-

1 Här är fråga ej om avdelningar för huvudsang prövning av mål utan om de mindre grupper om tre domare, vilka _ med ledamöter från olika avdelningar — sammansätts för behandling av ansökningar om prövningstillstånd.

mittén räknat med. Med hänsyn till de säkerhetsmarginaler, som kommit- tén inrymt i sina beräkningar, bör dock den angivna ledamotskadern visa sig tillräcklig. Komplikationer uppstår emellertid till följd av önskemålet att domstolen under den nya ordningens inledningsskede skall medhinna en avarbetning av liggande äldre mål.

Balansens avarbetning Regeringsrättens balans av oavgjorda mål utgjorde vid 1965 års utgång 6362 mål. I medeltal för åren 1963—1965 inkom till regeringsrätten 4322 och avgjordes 4480 mål. Balansen är alltså i det närmaste en och en halv gånger så stor som den årliga arbetsprodukten. Emellertid är den formellt registrerade balansen icke liktydig med reell balans, varmed avses inne- ! liggande mål som föreligger i sådant skick, att de omedelbart skulle kunna |

föredragas i regeringsrätten. Normalt torde det förhålla sig så, att bortåt 2 000 av de balanserade målen inte är disponibla för behandling, t.ex. på grund av att målen befinner sig på remiss hos olika myndigheter eller på begäran av part vilar för ytterligare utredning eller argumentering. Man torde vidare böra räkna med att cirka 750 mål måste vara tillgängliga för att föredragandena skall kunna svara för en jämn föredragning. Från de angivna utgångspunkterna kan antagas att den reella balansen hos rege- ringsrätten uppgår till närmare 4 000 mål (6 360 minus 1 800 + 750 = 3 810). Denna balans består till den övervägande delen av skattemål.

Av lätt insedda skäl är det ett starkt önskemål att balansen, som redan så länge tyngt domstolens arbete, så fort som möjligt bringas ur världen. Frågan blir då om detta tillräckligt snabbt kan ske inom ramen för den nya ordningen. En rad osäkra faktorer gör bedömningen av möjlig avverknings— takt tämligen vansklig. Vissa antaganden rörande utvecklingen måste emel- lertid göras, och kommittén får därför redovisa följande beräkningar.

Teoretiskt sett medför en ökning av regeringsrättens ledamotsantal från 15 till 17 en kapacitetshöjning med 13,3 % vilket motsvarar en med unge- får 600 mål förhöjd årlig arbetsprodukt. Det är i och för sig inte säkert att ökningen av regeringsrättens numerär kan bringas att helt slå igenom i form av ökad målbehandling. Den uppdragna organisationsramen medför emeller- tid en viss flexibilitet som i och för sig förstärks genom att tremannasessio- ner blir ett vanligt inslag på tj änstgöringsschemat. Under ett övergångsskede synes åtskilligt kunna vinnas genom att regeringsrätten vid handlägg- ning av besvär, som anförts före den tilltänkta omorganisationens ikraft- trädande, i regel sammanträder med fyra ledamöter (när nämligen stad- gandet i 22 & regeringsformen så medger). Den målbalans, som finns vid den nya ordningens ikraftträdande, innefattar ju en mycket större andel relativt enkla mål än som senare kommer att vara fallet med mål på full— sutten avdelning. Vidare synes det försvarligt att uppskjuta den skisserade

nedskärningen av antalet bisittningsdagar för regeringsråden tills balansen nedbragts till rimlig nivå.

Givetvis kan inte alla nytillkommande mål vila medan balansen av äldre mål avarbetas. I synnerhet äl det angeläget, att mål av intresse ur prejudi- katsynpunkt så snabbt som möjligt föredrages på dispensavdelning och, för den händelse prövningstillstånd meddelas, prövas i sak på femmannaavdel- ning. Den nya ordningen måste alltså tillämpas samtidigt med att äldre mål avarbetas enligt hittills gällande system. Regeringsrätten har f. 11. den praxis att dispensansökningar i skattemål jämlikt 98 å taxeringsförordningen ges viss förtur. Grunden härför torde icke blott vara att det gäller fall, vari prejudikat- eller intressedispens kan ifrågakomma, utan också att de skatt- skyldiga anses ha befogade anspråk på att snabbt få veta om deras talan i regeringsrätten över huvud taget kommer att prövas i sak. Såsom ett exem- pel har följande typarbetsschema uppgjorts för den övergångsperiod, när den nu befintliga målbalansen tänks avarbetad.

Avdelningar Ledamöter Veckor Bisittningsdagar

för ledamöterna . 2 x 5 x 40 = 400 Tlsdagar .............. ( 1 x 4 x 40 = 160 Onsdagar .............. x 4 x 40 = 480 Torsdagar ............. X 4 X 40 = 480 2 X 4 x 40 = 320 Fredagar .............. (I; )( 3 X 40 = 120 Summa: Summa: 1 960

Förestående tj änstgöringsordning innebär en ökning av antalet föredrag- ningsdagar per vecka från nuvarande 10 till 12. Eftersom en avdelning f.n. hinner behandla i genomsnitt 12 mål per föredragningsdag, beräknas en ytterligare föredragning i veckan på fyrmannaavdelning medföra att rege- ringsrättens årliga handläggningskapacitet ökar med inemot 500 mål (40 veckor )( 12— = 480). Den nytillkommande avdelningen om tre regeringsråd för prövning av dispensansökningar innebär vidare indirekt en kapacitets— höj ning av samma omfattning. Den sammanlagda årliga vinsten skulle följ- aktligen redan vid denna ordning kunna antas bli åtminstone 900 mål. Sche- mat i fråga medför ingen lättnad i regeringsrådens nuvarande ganska be- tungande skyldighet att deltaga i sammanträden; snarare ökas bördan helt obetydligt 1373 = 115 men genom jämkningar i schemat torde å andra sidan viss lättnad kunna vinnas. Över huvud taget är ju fråga om en provi- sorisk lösning av vissa övergångsproblem. En arbetsplan för den nya ord- ningen måste revideras allteftersom regeringsrätten i stigande omfattning ägnar tid åt dispensansökningar och handläggning på femmansavdelning av dispenserade mål samt förrådet av äldre mål avvecklas. Det bör ankom- ma på regeringsrätten själv att efter kontinuerlig bedömning av arbetsläget

disponera sessionstiden på det sätt som med hänsyn till den rådande situa- tionen är lämpligast.

Såsom antytts i föregående kapitel kommer regeringsrätten samman- satt av 17 i domstolen tjänstgörande ledamöter —— att ha en målbehandlings- kapacitet, som, under förutsättning att det nuvarande arbetstempot inte sänks, ej oväsentligt överstiger den väntade arbetsbördan. Om man vidare temporärt uppoffrar önskemålet att skära ned sammanträdestiden för re- geringsrättens ledamöter bör domstolen under en övergångstid kunna pres- tera en åtskilligt större årlig arbetsprodukt än som motsvarar det genom— snittliga nytillskottet per år av arbete för domstolen. Denna »överskotts- kapacitet» Under ett inledande skede kommer enligt kommitténs uppfatt- ning att möjliggöra att regeringsrättens målbalans årligen kan reduceras med mer än de 900 mål varom i föregående stycke varit tal, förslagsvis med tillhopa 1 300—1 500 mål om året.

En samlad bedömning av utsikterna att — inom ramen för den nya ordi- narie regeringsrättsorganisationen — avarbeta en befintlig balans ger enligt kommitténs mening fog för antagande att den erforderliga reduktionen av balansen skall kunna åvägabringas inOm cirka tre år. Detta resultat får dock köpas till priset av en fortsatt högt uppdriven arbetstakt och tung börda för regeringsrättens ledamöter.

Vill man förbättra utgångsläget vid den nya ordningens inträde låter det sig emellertid väl förena med kommitténs allmänna plan att tillsätta de föreslagna två nya regeringsråden innan kommitténs förslag är slut— behandlat. Under hand har även framförts tanken att redan nu tillsätta fyra nya regeringsråd, varigenom domstolen skulle kunna arbeta på fyra avdelningar. Uppenbarligen skulle härigenom en snabbare avarbetning av domstolens balans möjliggöras, men mot lösningen i fråga talar vad kom- mittén förut i anslutning till ett uttalande i direktiven — anfört om de ökade svårigheterna att med så många som fyra avdelningar upprätt- hålla enhet och konsekvens i lagtolkningen och rättstillämpningen. Anses det påkallat att omedelbart tillföra domstolen nya ledamöter talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att stanna vid en sådan lösning, som icke behöver medföra en ökning av antalet avdelningar. Vilken åtgärd som än må komma att vidtas i antydd riktning, torde den ej rubba kom- mitténs allmänna plan för regeringsrättens framtida organisation, låt vara att givetvis arbetskalkylen för de första åren påverkas.

Muntlighet Möjligheten att understundom även i regeringsrätten få till stånd muntlig handläggning framstår som en betydelsefull faktor ur både utrednings— och allmän rättssäkerhetssynpunkt. Även om skriftlig procedur också framdeles måste bli huvudregeln på grund av förvaltningsmålens natur och av hän— syn till kostnaderna, ej minst för de enskilda parterna själva —— är möjlig-

heten för den enskilde att i vissa fall utverka muntlig förhandling av stort värde. Att parterna emellanåt har tillfälle direkt delta i domstolsbehand- lingen, bidrar också till att upprätthålla förtroendet för förvaltnings— rättskipningen. Detta är särskilt viktigt under en tid med en ofta ingri- pande reglering av medborgarnas rättigheter och skyldigheter.

Såsom framgår av föregående kapitel har kommittén räknat med, att muntlig förhandling i regeringsrätten skall förekomma i 5—10 % av de mål, som efter meddelat prövningstillstånd tas upp till prövning i sak, enligt beräkningarna ett 30-tal om året. Det är svårt att förutspå utvecklingen av regeringsrättens praxis i detta hänseende. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på regeringsrätten själv att avgöra, om mål skall handläggas muntligt inför domstolen. Part kan således inte tillerkännas någon ovillkor- lig rätt att på begäran få muntlig förhandling till stånd. Ej heller finner kommittén det erforderligt att i en ny regeringsrättslag föreslå bestämmel- ser om huvudförhandling i regeringsrätten i full överensstämmelse med rät- tegångsbalkens mönster. Muntlig förhandling bör liksom hittills varit fallet i den förvaltningsdomstol, där den oftast förekommit, nämligen kammarrät- ten, tjäna såsom ett komplement till den skriftliga utredningen.

I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna angående för- farandet i regeringsrätten hänvisas till specialmotiveringen i 9 kap.

B(hörighelskrav m. m.

Med avseende på regeringsrättens organisatoriska förhållanden i övrigt uppkommer i anslutning till kommitténs reformförslag åtskilliga följdfrågor rörande ändringar eller jämkningar i gällande ordning. Kommittén vill här upptaga några mera betydelsefulla sådana följdspörsmål.

Om behörighetskrav för regeringsrådsämbete stadgas i 18 5 regeringsfor— men. Regeringsråd skall ha förvaltat civil beställning samt däruti ha ådaga— lagt insikt, erfarenhet och redlighet. Av hela antalet ledamöter i regerings- rätten skall minst två tredjedelar »hava fullgjort vad författningarna före— skriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas». Den citerade föreskrif- ten innebär krav på juris kandidatexamen. För högsta domstolens del är detta kompetenskrav undantagslöst alla justitieråd måste följaktligen vara jurister.

I sitt år 1907 avgivna betänkande angående inrättandet av en högsta för- valtningsdomstol föreslog Hj. L. Hammarskjöld, att högst två ledamöter skulle kunna utses utanför juristernas krets. Visserligen hade 1903 års riks- dag i den skrivelse som föranledde Hammarskjölds uppdrag förutsatt att samtliga ledamöter i den tilltänkta domstolen skulle besitta formell jurist— kompetens, men Hammarskjöld menade att en undantagslös sådan regel ej vore välbetänkt. Man borde således inte lägga hinder i vägen för att till rege- ringsråd utnämna goda krafter, som fått grundlig administrativ utbildning

genom långvarig verksamhet på viktiga poster inom förvaltningen. I prop. 1908: 37 med förslag till inrättande av regeringsrätten anslöt sig departe- mentschefen till Hammarskjölds synpunkter. Han underströk vidare, att möjligheten att till ledamot utse annan än jurist kunde beräknas få ökat värde, om regeringsrättens behörighet vidgades till att omfatta mera än ren rättstillämpning —— såsom framgår av historiken i 2 kap. gick departements— chefen på en annan linje än Hammarskjölds såvitt avser bestämningen av regeringsrättens kompetensområde. Förslaget till stadgande i regeringsfor- men avfattades så, att av det till minst sju uppgående antalet regeringsråd minst tre fjärdedelar skulle vara jurister. Av sju regeringsråd måste således sex ha avlagt juridisk examen. Den i propositionen föreslagna regeln jämka- des på förslag av vederbörande utskott (KU 1908: 10) på det sätt att minst två tredjedelar av regeringsrättens ledamöter skulle vara jurister. Följakt- ligen kunde två av de sju ledamöter, av vilka regeringsrätten från början var sammansatt, vara icke-jurister.

Den ståndpunkt i fråga om det icke-juridiska inslaget, vilken av stats- makterna intogs vid domstolens skapande, torde ha rönt inflytande av vissa farhågor för formalism och överdriven stränghet hos den tidens domare. Densamma kom blott under domstolens tidigare verksamhetsår att spela någon egentlig roll vid domstolens rekrytering. Sålunda ingick i den första kretsen av ledamöter två som inte var lagfarna, en matematiker och en tek- niker. Efter år 1917 — då matematikern avgick har möjligheten att upp till en tredjedel besätta regeringsrätten med ledamöter utan juristexamen inte utnyttjats. Inslaget av icke-jurister har sedan hela tiden bestått av en enda domare och den successivt ökande kretsen av regeringsråd har mer och mer kommit att rekryteras som vanliga domstolar, låt vara att stor för- valtningserfarenhet krävts av vederbörande. Under skedet 1917—1962 var praxis att låta det icke-juridiska elementet i regeringsrätten representeras av en ingenjör, vars sakkunskap ansågs värdefull speciellt för patentmålen. Denna linje bröts år 1962, då den avgående tekniskt skolade ledamoten er- sattes av ett regeringsråd med allmänt administrativ bakgrund (utan juri- disk examen).

Den lämnade redogörelsen ger vid handen att möjligheten att till rege— ringsråd kalla icke—jurister i allt mindre mån utnyttjats. Med hänsyn redan därtill reser sig spörsmålet, huruvida det finns anledning att i fråga om examenskraven bibehålla någon skillnad mellan högsta domstolen och rege- ringsrätten och om ej avlagd juris kandidatexamen för framtiden bör gälla som undantagslös förutsättning för utnämning till regeringsråd.

Författningsutredningen har inte ansett sig böra föreslå, att behörighets- krav för åmbete såsom domare i de högsta instanserna skall stadgas i en ny regeringsform (»Sveriges statsskick» SOU 1963:16, 17). Detta ämne före- slås i stället skola regleras i allmän lag. Kommittén finner för sin del de ifrågavarande föreskrifterna böra bibehållas i grundlagen, i varje fall så

länge motsvarande är fallet med avseende på högsta domstolens ledamöter. I sak har kommittén stannat för att avlagd juris kandidatexamen bör upp- ställas som obligatoriskt villkor för utnämning till regeringsrådsämbete. Ett tungt vägande skäl för denna ståndpunkt är att domstolen i fortsätt- ningen i enlighet med direktiven mer än nu kommer att få karaktären av prejudikatinstans och att därmed den rent rättsliga bedömningen kommer mera i förgrunden än hittills. Regeringsrätten är över huvud taget den enda domstol med brett målregister i vårt land, där ej juridisk utbildning krävs av de ledamöter, som förutsätts delta i alla sorters mål. Sådan utbildning fordras f. ö. traditionellt i kammarrätten, varifrån de allra flesta målen hos regeringsrätten tänks komma. Därutöver gäller, och det är måhända det väsentligaste argumentet, att i målen hos regeringsrätten så ofta upp- kommer intrikata juridiska spörsmäl att det — även om erfarenhet och personlig läggning i viss män kan kompensera måste vara en kännbar olägenhet att sakna den grundläggande rättskunskap och skolning i juri- disk metodik som rättsliga studier ger. Fast juris kandidatexamen i och för sig inte borgar för djupare insikter, skänker den en förtrogenhet med centrala juridiska ämnen och en insyn i spörsmål av rättslig natur, som en domare i den högsta förvaltningsdomstolen har den största nytta av. Utöver minimikravet på juris kandidatexamen lär som nu böra gälla att ledamöterna förvaltat civil beställning och däri ådagalagt insikt, erfaren— het och redlighet. Det är givetvis önskvärt att liksom hittills flertalet leda- möter i regeringsrätten besitter domarerfarenhet. Tilläggas må, att kravet på lagfarenhet för samtliga regeringsråd väl går att förena med önskemålet att i domstolen skall finnas företrädd mångsidig erfarenhet av administra- tiva värv. Det är nämligen inga svårigheter att finna kandidater till rege— ringsrådsämbeten, vilka både äger ingående erfarenhet av förvaltningens problem och har juridisk utbildning.

Ett spörsmål för sig blir huruvida ej —— när domare med teknisk utbild- ning inte längre ingår i domstolen särskilda anordningar bör träffas för att tillgodose regeringsrättens behov av fackkunskap i patentfrågor. Olika lösningar är härvidlag möjliga. En är att regeringsrätten från fall till fall beslutar att anlita sakkunnig såsom förutsätts i 40 kap. rättegångsbalken. Med lagen om försäkringsdomstol 5 5 och kammarrättsstadgan 5 5 som förebilder kan vidare övervägas att Kungl. Maj :t för viss tid förordnar sär- skilda sakkunniga 1ned uppgift att tillhandagå regeringsrätten med yttran- den i patenttekniska spörsmål. En tredje möjlighet är att vid regeringsrättens behandling av patentmål låta fackkunniga personer ingå i domstolen, som tillfälligt adjungerade ledamöter med rösträtt. Exempel på dylika sakkun- niga bisittare utgör de tekniker, som skall deltaga vid Stockholms rådhus- rätts behandling av patentmål (23 5 patentförordningen, 66 och 68 55 i den i prop. 1966: 40 föreslagna patentlagen; i nämnda prop. 67 5 upptas en helt ny regel om medverkan av tekniker i patentmål i hovrätt). Vidare kan erin-

ras om de i fastighetsvärdering insatta ledamöter, som tj änstgör på fastig- hetstaxeringsdivision i kammarrätten (165 5 och 180 5 3 mom. taxeringsför- ordningen, 6 5 kammarrättsstadgan).

Kommitténs förslag till ny regeringsrättslag innefattar en uttrycklig före- skrift —— genom hänvisning till 40 kap. rättegångsbalkenatt regerings- rätten vid behov skall kunna anlita sakkunnig. Detta allmänna stadgande synes emellertid inte vara tillräckligt, när det gäller att kontinuerligt till- försäkra regeringsrätten expertis i de för icke-tekniker ofta svårtillgängliga patentmålen. Som förut berörts, ansåg man vid tillkomsten av lagen om försäkringsdomstol behövligt att komplettera en i lagen intagen hänvisning till 40 kap. rättegångsbalken med ett särskilt stadgande, varigenom till domstolen för viss tid såsom sakkunniga kan knytas läkare med olika spe— cialiteter. Enligt kommitténs mening bör regeringsrättens behov av teknisk expertis i patentmålen tillgodoses på liknande sätt. I den mån de sakkunni- gas utlåtanden rör omstridda tekniska frågor bör självfallet sörj as för att par- terna erhåller del av de sakkunnigas meningsyttringar och får tillfälle att bemöta dessa. '

Erinras bör slutligen att, därest pågående utredning om inrättande av en gemensam nordisk besvärsinstans för patentärenden leder till resultat, pa- tentmålen i regeringsrätten torde bortfalla. Kommer detta att ske snart, är det naturligtvis ingen anledning att för några få år införa den före- slagna förstärkningen med patentsakkunniga. Det är emellertid ännu osä- kert, om och när en nordisk patentdomstol kan komma till stånd. I be- traktande härav har kommittén funnit sig icke böra avstå från att före- slå en förstärkning av den tekniska sakkunskapen i regeringsrätten. Kom- mittén vill också peka på att man i Finland vid en är 1966 genomförd re- form av ordningen för behandling av patentmål infört en bestämmelse om att två tekniker skall delta i högsta förvaltningsdomstolens handläggning av sådana mål.

Ordförandeskap m. m.

Rörande ordförandeskap och sammanträdesledning i regeringsrätten sak- nas för närvarande författningsbestämmelser. Utan särskild föreskrift till— lämpas emellertid den ordningen att ordförandeskapet i domstolens plenum utövas av den i tjänsten äldste ledamoten, vilken tillika är ordförande på en av domstolens avdelningar. På de två andra avdelningarna är de därnäst äldsta ordförande. Förhållandena i regeringsrätten skiljer sig från motsva- rande ordning i högsta domstolen, där enligt 5 5 lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring Kungl. Maj:t utser såväl ordförande för hela domstolen, tillika ordförande på en avdelning, som ordförande på övriga avdelningar. Då denna ordning är 1946 infördes tidigare gick även för högsta domstolens del ordförandeskapet i domsto—

len och på dess avdelningar efter utnämningsålder — var skälet att större krav på arbetsledning än förut skulle komma att ställas, detta både i fråga om ledningen av huvudförhandling och beträffande ändamålsenlig disposi- tion av arbetet i allmänhet.

Kommittén finner de för högsta domstolens vidkommande åberopade skä— len kunna andragas för att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att förordna ordförande också i regeringsrätten och på dess avdelningar, låt vara att muntlig förhandling icke i regeringsrätten kan väntas förekomma i samma utsträckning som i högsta domstolen. Att enbart ancienniteten skall vara bestämmande i fråga om ansvaret för arbetsledningen synes lika litet som i annan offentlig verksamhet vara lämpligt. Det är emellertid anledning understryka vad; som av departementschefen för högsta domstolens del framhölls till stöd för 1946 års reform (prop. 1946: 135), nämligen att den omständigheten att till ordförande utses annan än den i tjänsten äldste ej. innebär, att den sistnämnde inte skulle vara lika framstående som jurist och domare som den utsedde. Vid valet av ordförande skall bl.a. företräden med avseende på fallenhet för praktiska och organisatoriska uppgifter tillmätas vikt. Ordförandeskapet bör som departementschefen jämväl erinrade om —— ej medföra att vederbörande i förhållande till övriga ledamöter intar an- nan tjänsteställning eller åtnjuter högre lön.

Föredragningsorganisation Gällande bestämmelser angående beredning och föredragning av mål och ärenden, som skall upptagas av regeringsrätten, återfinns i regeringsformen och regeringsrättslagen samt i stadgan den 18 juni 1926 (nr 227) angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhör regerings- rätten. För dessa bestämmelsers innehåll har redogjorts i 2 kap. (5. f.). I det hela innebär gällande ordning, att de olika statsdepartementen tjänar som kansli åt regeringsrätten, vart och ett såvitt angår målen från det egna området. Föredragandena, vanligen benämnda regeringsrättssekreterare, är i regel tjänstemän i vederbörande departement vilka uteslutande ägnar sig åt domstolsarbetet. De ingår — med undantag för skatteföredragandena i finansdepartementet _ i departementens befordringsgång. Skatteföredra- gandena hämtas nästan uteslutande från kammarrätten och återvänder efter en längre eller kortare period som regeringsrättssekreterare till denna dom- stol. Rörande föredragandearbetet må framhållas, att föredraganden, sedan ärende överlämnats till honom, är ansvarig för beredningen av detsamma. Han äger därvid infordra förklaring eller utlåtande av vederbörande myn— dighet och även i övrigt inhämta för sakens bedömande erforderliga upplys- ningar. I färdigberett ärende skall skrivas förslag till rubrik och beslut in- nan föredragning i regeringsrätten äger rum.

Ordningen med föredragande, tillhörande de olika departementen, har

förestavats av skäl som tillmättes stor betydelse vid tiden för regeringsrät- tens tillkomst. I sitt betänkande om inrättande av en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt framhöll Hj. L. Hammarskjöld bl.a. önskvärd— heten av att ett sammanhang mellan regeringsrätten och regeringen beva- rades. Detta ändamål skulle nås genom att regeringsrättsmålen bereddes och föredrogs av tj änstemän i de särskilda departementen. Därigenom skulle den fördelen vinnas, att det material till kännedom om förvaltningen och därmed sammanhängande förhållanden, som låg i besvärsmålen, omedel- bart skulle komma departementen till godo. Enligt Hammarskjölds uppfatt— ning skulle inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för beredning och före- dragning av regeringsrättsmålen —— motsvarande nedre justitierevisionen -— medföra olägenheter; bl.a. hävdades, att ett stort antal föredragande blev % erforderligt för att önskvärd sakkunskap på de skilda förvaltningsområ- % t dena skulle finnas, men att full sysselsättning ej skulle kunna beredas så många föredragande som från den nämnda synpunkten var nödvändiga. Hammarskjölds ståndpunkt biträddes av föredragande departementschefen (prop. 1908: 37 om inrättande av regeringsrätten).

Enligt vad kommittén inhämtat speglar emellertid dessa uttalanden från seklets början icke dagens realiteter. Visserligen är regeringsrättsföredra- gandena inordnade i departementens befordringsgång —— frånsett föredra- gandena i skattemål men i övrigt har utvecklingen skapat en viss klyfta * mellan regeringsrättsbyråerna å ena sidan och den övriga departementsor- | ganisationen å den andra sidan. En av kommittén företagen undersökning har givit vid handen, att endast ett fåtal regeringsrättsärenden rymmer frå— j gor av beskaffenhet att kräva att ärendena också anmäls i departements- ) beredning. Såvitt avser finansdepartementets regeringsrättsbyrå förekom- mer enligt uppgift över huvud taget inte, att föredragandena anlitas på den I rena departementssidan. Den dubbla inriktning hos departementstjänste- % männen på konseljärenden och regeringsrättsmål, som man eftersträvade r vid tillskapandet av regeringsrätten, har med något undantag (vissa bygg- nadsärenden) ej kunnat vidmakthållas. Regeringsrättsföredragandena har f.ö. i stor utsträckning arbetsrum skilda från departementens övriga loka- ler. Deras särställning synes genom 1965 års reform av arbetsorganisatio- nen i statsdepartementen snarast ha blivit mer markerad än förut. Å , andra sidan har det hävdats att regeringsrättens ledamöter, därför att föredragandeorganisation och kansli lytt under departementen, kommit att stå mera främmande för ärendenas beredning och planeringen för deras avgörande än som med en närmare anknytning borde ha blivit fallet.

Vid övervägande, hur beredningen och föredragningen i regeringsrätten framdeles bör organiseras, bör en jämförelse ske med vad som gäller för högsta domstolen. Målen i högsta domstolen föredrages av revisionssekre- terare, vilka tillsammans bildar ett särskilt ämbetsverk, nedre justitierevi— sionen, som dock reellt står i nära beroende av domstolen. Revisionssekre-

terarna rekryteras i första hand bland hovrättsdomare, men det har också förekommit att domare i underrätt förordnats till revisionssekreterare. Bl. a. av att revisionssekreterarna är placerade i lönegraden B 6 —— lägre än hov- rättsråd, tingsdomare och flertalet rådmän framgår att tjänsten avses att vara en passagetjänst.

Enligt ett år 1962 av en särskild utredningsman avgivet betänkande an- gående nedre justitierevisionens organisation (SOU 1962: 20) beror det sär— egna förhållandet att justitierevisionen består som ett, formellt sett, själv- ständigt ämbetsverk på en långvarig, historiskt grundad tradition; till den- nas fortvaro har bidragit en önskan att låta högsta domstolens ledamöter uteslutande ägna sig åt den dömande verksamheten. Utredningsmannen fann den nuvarande utformningen stundom lägga hinder i vägen för ett ra- tionellt anordnande av skilda arbetsmoment och hade därför övervägt att justitierevisionen skulle upphöra som självständigt ämbetsverk och i stället erhålla karaktären av ett, även i yttre måtto, till högsta domstolen anslutet kansli. Justitierevisionen skulle därefter bestå av dels en föredragandeorga- nisation, revisionssekreterarna, dels det egentliga kansliet, omfattande den administrativa personalen. Såsom ledare för den samlade organisationen skulle stå en kanslichef. En så genomgripande reform sade sig utrednings- mannen emellertid —bl. a. med hänsyn till den långvariga traditionen inte »för det närvarande» kunna förorda.

I remissyttrandena över det ovannämnda betänkandet yppade sig skilda meningar angående den lämpliga organisationsformen för beredning och föredragning av mål i högsta domstolen. För domstolens ledamöter och för justitierevisionen sj älv tedde sig den nuvarande ordningen förmånlig, även om den kunde betraktas som föråldrad. Justitierevisionen accentuerade i sitt yttrande vikten av att domstolens ledamöter så långt möjligt får ägna sig uteslutande åt dömande verksamhet och i görligaste mån befrias från administrativa bestyr. Mot den nuvarande ordningen kritiska röster gav sig till känna i några remissyttranden. I särskild grad framstod hovrätten över Skåne och Blekinge såsom förespråkare för en reform. Hovrätten framhöll sålunda, att de processuella uppgifter, vilka en gång varit en grund för justitierevisionens existens, numera är avskaffade och att enbart admi- nistrativa skäl icke kan motivera ett bibehållande av nuvarande organisa- tion. Från processuella synpunkter tedde det sig framför allt oriktigt, att ett annat organ än högsta domstolen tar hand om processmaterialet och framlägger detta för domstolen i bearbetat skick. Domstolens ledamöter borde självklart vara principiellt skyldiga att taga del av processmaterialet i original och bära det slutliga ansvaret för att skyldigheten fullgörs. Enligt hovrätten borde justitierevisionen avskaffas och högsta domstolens kansli ges en ändamålsenlig uppbyggnad med utgångspunkt från att detsamma skall stå under domstolens direkta ledning och kontroll. För att en sådan reform ej skulle medföra, att högsta domstolens ordförande betungades med

administrativa ärenden i sådan grad att det hindrade hans åliggande som domare, borde kansliet ledas av en kvalificerad tjänsteman med administra— tiv utbildning, lämpligen jämställd med expeditionschef.

Enligt kommitténs mening är det i sammanhanget lämpligt att rikta blic- ken också mot kansliorganisationen i kammarrätten ävensom i hovrätterna och försäkringsdomstolen. Kammarrättens struktur är i detta avseende ungefär densamma som hovrätternas. Någon fristående föredragandestab finns där ej (lika litet som i hovrätterna), utan föredragning sker av kam- marrättsråd och assessorer samt av fiskaler, vilka sistnämnda i regel börjar sin bana i kammarrätten omedelbart efter avslutad tingstj änstgöring. Före- dragandeorganisationen i försäkringsdomstolen företer särskilda drag men överensstämmer såtillvida med kammarrättens och hovrätternas som före- dragandena är omedelbart anslutna till domstolen. En sådan ordning synes ägnad att främja såväl domstolens processledning som ett rationellt anord- nande av olika arbetsmoment, från beredning till kontrolläsning av mål. Tillsynen över de administrativa göromålen har i kammarrätten och hov- rätterna i tämligen vid utsträckning anförtrotts en avdelningsdirektör (byrå- chef) med medhjälpare, vilka inte deltar i den dömande verksamheten.

Författningsutredningen föreslår, att regeringsformen 25 & angående be- redning av regeringsrättsmål i statsdepartementen utmönstras i en ny ; grundlag. Om så sker röjs väg för en tidsenligare organisation på förevaran- de område. Förut har framhållits, att de skäl som ursprungligen förestavat den gällande ordningen —— främst bevarande av sammanhang mellan rege- ringen och regeringsrätten i praktiken spelat ut sin roll. Härtill kommer att det ur principiella aspekter väckt kritik att, låt vara mest formellt, den högsta förvaltningsdomstolen och regeringen har gemensamt kansli. Näm- nas bör vidare att man i departementen vissa tider haft svårigheter att rekrytera jurister. Om nuvarande ordning bibehålls, kan berörda bristläge snart få ogynnsamma återverkningar på uppsättningen av regeringsrätts- föredragande. Regeringsrättssekreterarna är icke-ordinarie tjänstemän i lö- negraden B 5. I tre departement kan regeringsrättssekreterare avancera till kansliråd och chef för regeringsrättsbyrå. Möjligheterna för regeringsrätts- i föredragande att vinna befordran till kanslirådstjänster på andra departe- mentsbyråer torde snarast vara sämre än för departementssekreterare m. fl. i andra departementstjänstemän. Det kan ej förnekas att ställning och kar- riärmöjligheter för regeringsrättsföredragandena — här bortses i viss män från skatteföredragandena _ ej ligger i nivå med vad som gäller för revi- sionssekreterarna på den allmänna domarbanan.

Mot bakgrunden av det förut anförda vill det förefalla naturligt och lämp- ligt att regeringsrätten liksom andra domstolar erhåller en egen kansliorga- nisation, uppbyggd enligt det mönster, som skisserats i betänkandet angå- ende nedre justitierevisionens arbetsorganisation och i det av hovrätten över Skåne och Blekinge lämnade remissyttrandet. Att justitierevisionen av

historiska skäl kommit att fortleva såsom självständigt ämbetsverk är en faktor som inte bör tillmätas betydelse när det gäller uppbyggnaden av kan- sliet för en annan högsta instans.

Vill man knyta föredragandestab och administrativ personal direkt till regeringsrätten, blir rekryteringsförutsättningarna helt nya. I fråga om administrativ personal kommer de knappast att vålla bekymmer, men rekry- teringen av föredragande kräver noggrant övervägande. Kommittén har ju tänkt sig, att kammarrätten skall utbyggas till en allmän förvaltningshov— rätt med ett målregister, som i stort sett svarar mot den nuvarande rege- ringsrättskatalogen. Då kammarrättsbanan kommer att erbjuda erforderlig allsidig utbildning på förvaltningsrättskipningens skiftande områden, blir det framdeles naturligt att hämta det stora flertalet regeringsrättsföredra- gande från kammarrätten. Liksom på den allmänna domarbanan synes re- kryteringen företrädesvis böra ske bland assessorerna. Efter tjänstgöringen som föredragande i regeringsrätten kommer vederbörande normalt att vinna befordran till kammarrättsråd, och för de bäst skickade domarna finns möj— lighet att nå ordförandetjänst (vilken enligt kommitténs förslag skulle vara jämställd med lagman i hovrätt (f. n. lönegrad C 4).

Regeringsrättssekreterarnas arbete kommer tydligen att delvis ändra karaktär, eftersom föredragningen till övervägande del kommer att avse dispensprövning. Denna förändring kommer emellertid icke att göra arbe— tet lättare — tvärtom torde uppgiften att åstadkomma en kortare, på be- lysning av olika dispensgrunder inriktad föredragning snarast att i än högre grad än hittills kräva säkert omdöme och god framställningskonst. Frågan om föredragandenas arbetsuppgifter, promemoriornas uppställning, beräknad tidsåtgång m. m. torde böra uppmärksammas vid utformningen av de föreskrifter som Kungl. Maj:t förutsätts skola meddela med stöd av 17 5 i kommitténs försla_rr till lag om regeringsrätten, och vilka bestämmelser skulle avlösa den förutnämnda stadgan den 18 juni 1926 (nr 227) angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhör regerings— rätten. Därvid bör även undersökas, i vad mån klarare regler kan böra med- delas rörande föredragandenas befogenheter med avseende på målens bered- ning och utredningens komplettering. Det har stundom förmenats, att gäl— lande stadganden ej i tillräcklig mån givit uttryck åt föredragandenas rätt och plikt att verka för utredningens fullständigande samt bättre belysning av oklara punkter i målen. I sammanhanget bör observeras att i yttranden över betänkandet rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten hävdats, att vid handläggning av besvärs- ärcnden i departementen ett mera aktivt arbete utfördes för att komplet- tera handlingarna och vinna en allsidig belysning än i domstolarna.

Om det framtida behovet av föredragande i regeringsrätten är svårt att nu bilda sig en säker uppfattning. F.n. sysselsätter domstolen omkring ett 30—tal föredragande, av vilka närmare hälften rekryterats från kammarrät-

ten och föredrager väsentligen skattemål. För beredning och föredragning av hithörande ansökningar och mål (i 5 kap. beräknade till 2 200 dispens— ansökningar, varav 450 antogs bifallna, och ett 100-tal mål fullföljda utan prövningstillstånd) kan ett 15-tal regeringsrättssekreterare eller några där- Över antagas bli erforderliga. Under den första tiden, då balans ännu finns, kommer ytterligare föredragande att behövas. Det bör sörjas för att varje regeringsrättssekreterare i lämplig omfattning erhåller hjälp med bered- ningsarbete av kanslist. Som föreståndare för kansliet bör finnas en befatt— ningshavare i kanslichefs ställning.

I begynnelseskedet av en ny ordning torde det av lätt insedda skäl bli lämpligt att flertalet av de tjänstemän, som nu är regeringsrättssekreterare, förordnas på de formellt nya tjänsterna.

För att icke domstolens ordförande skall för mycket betungas med admi- nistrativa uppgifter synes det lämpligt att bland övriga regeringsråd någon domare med intresse och fallenhet för sådana bestyr anförtros den när- mare tillsynen över planläggning m. in. av kansliarbetet. Denne domare torde i stället kunna erhålla någon lättnad med avseende på deltagandet i session.

Det bör anmärkas, att ordningen med ett kansli för regeringsrätten ej kan praktiskt genomföras förrän grundlagen (regeringsformen 25 å) änd- rats. Ditintills måste alltså hittillsvarande ordning bestå.

Rörande den närmare utformningen av hithörande stadganden hänvisas till specialmotiveringen i 9 kap.

Smärre reformer Av vad kommittén tidigare anfört har framgått, att regeringsrätten enligt den nya ordningen kommer att ha mer tid till förfogande för målens över- vägande än f. n. En förbättring ligger givetvis även däri att fem regerings- råd i stället för nu fyra förutsätts skola deltaga vid målens slutliga pröv- ning. Icke desto mindre är det, som förut antytts, anledning att överväga olika praktiska reformer, ägnade att underlätta målens bedömande samt bidraga till säkra och riktiga domslut.

Redan i regeringsrådens yttrande den 5 oktober 1954 över dåvarande kanslirådet H. Sterners promemoria uttalades att domarna i den högsta förvaltningsdomstolen har en alltför stor arbetsbörda, till icke ringa del bestående av arbete som med fördel skulle kunna utföras av andra eller bortfalla. Här rör det sig bl.a. om uträkningar, tidsödande kontroller etc., där en viss överflyttning av ansvaret på föredragandena eller andra med- hjälpare kan böra övervägas. Till en del är fråga om reformer och föränd— ringar av sådan rent praktisk art, att vederbörande domare sj älva är närmast att vidtaga eller föreslå erforderliga mått och steg. Kommittén vill emel- lertid fästa uppmärksamheten på några punkter, där rationalisering av antydd art förtjänar att övervägas.

Regeringsrättssekreterarnas föredragning av målen sker som bekant på grundval av promemorior. I den förut nämnda stadgan den 18 juni 1926 föreskrivs endast att föredragande i varje ärende skall lämna förslag till rubrik och beslut. För att regeringsrådens kontrollarhete skall bli så litet betungande som möjligt är det viktigt att föredragningspromemoriorna innehåller en fullständig redogörelse för allt i akten av intresse för målets bedömande och att exemplar av promemorian tillhandahålls samtliga leda- möter. Under den nya ordningen bör därför meddelas mera ingående före- skrifter om föredragningspromemorias utformning än nu. (Jfr föregående avsnitt s. 339).

F.n. upptar föredragningspromemoriorna ofta men ej alltid förslag om den utgång, som föredraganden anser målet böra erhålla. I vissa fall lämnas också en resonerande framställning av de synpunkter som kan höra anläg— gas jämte hänvisningar till rättsfall och litteratur. Även i detta hänseende synes uttryckliga föreskrifter böra meddelas.

7 KAPITLET

Närmare om kammarrätternas uppgifter, organisation och arbetsförhållanden under den nya ordningen

Inledning Vid sina överväganden rörande förvaltningsrättskipningen på mellanplanet har kommittén valt att förorda det organisationsalternativ som innebär att kammarrättens kompetensområde utvidgas. Det skulle då komma att om— fatta utöver nuvarande målgrupper huvuddelen av de förvaltningsmål, i vilka talan f. n. får fullföljas till regeringsrätten. En sådan breddning av domstolens målregister återverkar i skilda hänseenden på domstolens orga- nisation.

Ett antal nya domarämbeten mäste tillföras kammarrätten. I anledning härav bör divisionsindelningen tas upp till nya Överväganden. Härvid ak- tualiseras också önskemålet att divisionerna i större utsträckning än nu skall vara sammansatta av ordinarie domare i rådsställning. Vidare upp- kommer frågan om vid sidan av ordinarie domarämbeten skall finnas in- rättade icke ordinarie ämbeten. Denna fråga hänger åter nära samman med hur assessors— och fiskalskårerna hos domstolen organiseras.

Den föreslagna skärpningen av fullföljdsbegränsningen i skattemål och införandet av särskilda villkor för talans prövning i regeringsrätten också beträffande övriga mål kommer att .i högre grad än f.n. göra kammarrätten till reell slutinstans. Mot bakgrund härav mäste stora krav ställas på leda- möternas kompetens och kunnande samt på sättet för den dömande verk— samhetens bedrivande. Av särskild vikt blir här divisionsordförandenas ställning och uppgifter. De inbördes relationerna mellan tiderna för bered- ning, föredragning och session måste också överses.

Enär de nya mål som tillförs kammarrätten hänför sig »till områden, på vilka domstolens nuvarande befattningshavare inte är hemmastadda, bör i samband med övergången på lämpligt sätt sörjas för att fackkunskap och erfarenhet från berörda områden tillförs domstolen. Det bör därvid över- vägas om domstolen bör förstärkas med lekmannaledamöter i vissa mål och i hur behovet av speciell exepertis skall tillgodoses, där sådant behov gör sig gällande.

En utbyggnad av kammarrätten kan väntas innebära vissa problem i själva inledningsskedet i fråga om de nya ämbetenas besättande och rekry- teringen till domstolen i övrigt. Också dessa problem bör studeras.

ning av kammarrätten i regionala förvaltningsdomstolar som kommittén tänker sig. Dessa kan lämpligen behandlas för sig. Kommittén kommer i enlighet härmed att först uppehålla sig vid sådana spörsmål som är obe- roende av om kammarrätten bibehålls som riksdomstol eller uppdelas i regio- nala domstolar.

Som av 3 kap. framgår, hade kammarrätten vid 1965 års utgång en balans av omkring 8500 mål. Även om i detta antal ingår många mål, vilka är under fortsatt skriftväxling eller eljest av olika skäl inte är disponibla för omedelbart avgörande, återstår en balans av åtminstone 4 000 mål. Eftersom denna reella balans är relativt liten — särskilt i förhållande till regerings— rättens motsvarande eftersläpning —— har kommittén vid kalkylerna för en vidgad kammarrättsorganisation tills vidare ej räknat med balansen i fråga. Vid en senare tidpunkt torde bättre kunna bedömas, i vad mån vid den före- slagna nya ordningens ikraftträdande särskilda anordningar krävs med hän- syn till då kvarstående balans.

Arbetsvolymen i regeringsrätten av de målgrupper, som skall gå över till kammarrätten För att uppnå en riktig dimensionering av en kammarrättsorganisa-tion, bestående av två eller flera domstolar med ett vidgat kompetensområde, har kommittén sökt beräkna storleken av den arbetsinsats som målgrup- per, vil-ka avses över-flyttade till kammarrätten, f. n. kräver vid handlägg— ning i regeringsrätten.

Ifrågavarande mål uppgår nu i regeringsrätten till omkring 2 500 årligen. Med beredning och föredragning i regeringsrätten av målen beräknas 16— 18 helårsarbetskrafter normalt vara sysselsatta. Dessas arbetstid kan upp- skattas till cirka 28000 timmar per år. Själva föredragningen och övrig handläggning (återställning) av målen kan antagas kräva omkring 1 100 timmar (eller något mer än hälften av den totala sessionstid som rege- ringsrätten förfogar över, nämligen ungefär 2 000 tinunar). För beredning skulle då återstå knappa 27 000 timmar. Det synes dock rimligt att som grovt mått utgå från att genomsnittligt på en timmes handläggning i rege— ringsrätten ej belöper mer än 20 timmars beredning.

I medvetande om att tidsåtgången växlar de olika måltyperna emellan har kommittén försökt att genom intervjuer få fram en mera differentie- rad bild av läget ett visst är och har då valt är 1961. Det material, som er- hållits (se bil. C) och som motsvarar cirka 2 200 av nämnda år avgjorda ungefär 2 700 hithörande mål, grundar sig på tämligen grova överslagsbe- räkningar och måste uppenbarligen bedömas med stor försiktighet. Den tidsmässiga proportionen mellan vad som åtgår för beredning å ena sidan samt till föredragning och övrig handläggning i regeringsrätten å den andra sidan varierar från 14—1 för lönemål till 130—] för byggnads-, väg- och statsbidragsmål. För körkortsmål erhölls siffrorna 25—1. Undersökningen motsäger som synes ej det förut gjorda antagandet att på en timmes hand- läggning i regeringsrätten i genomsnitt skulle komma 20 timmars bered—

ning. I fråga om antalet per timme i regeringsrätten handlagda mål kan antecknas att detta växlade från fem mål per timme beträffande körkorts— mål till knappt ett mål per timme för barnavårds- och alkoholistmålens del. Genomsnittligt belöpte på en handläggningstimme (föredragning plus åter- ställning) i regeringsrätten drygt två mål.

I arbetet med beredningen av mål ingår åtskilliga mera rutinbetonade förberedande åtgärder, såsom s.k. grovkomplettering och »aktpaginering, vilka med fördel kan ombesörjas av underordnad kanslipersona'l. Tillgången till sådan bi'trädeshjälp växlar emellertid inom departementen. De framräk— nade siffrorna blir redan av denna anledning ej helt kommensurabla. Även i övrigt skiftar föredragandenas arbetsvillkor i skilda hänseenden. Siffrorna kan därför inte tagas till utgångspunkt för annat än mycket allmänna gra- deringar av målgrupperna i fråga om de arbetskrav målen ställer.

Tydligt är i vart fall att några målgrupper fordrar :mera beredningstid i förhållande till handläggningstiden än andra. I vissa fall torde detta bero på att regeringsrätten önskar en koncentrerad föredragning. Så är t. ex. fal— let i fråga om körkortsmålen, vilka eljest i och för sig är enkla att bereda. I andra fall är förklaringen till att beredningstiden per föredragningstim-me är lång att söka däri att lagstiftningen på området är invecklad eller mate- rian eljest tungarbetad. För-edraganden måste då ägna mycken tid åt rätts- studier och andra tidskrävande förarbeten. Det sist sagda torde äga tillämp- ning på t. ex. kyrkligt-ekonomiska mål samt vägmål. Å andra sidan kan pekas på att vissa mål fordrar särskilt lång föredragningstid på grund av stort siffer- eller kartmaterial eller talrika andra data. I andra mål blir handläggningstiden i sin helhet förhållandevis lång därför att de kräver mer tid för muntlig överläggning än mål i allmänhet. Exempel på dylika mål ut- gör byggnads-, barnavårds- och alkoholistmålen. Av det sagda framgår att de återgivna tidsrelationerna inte omedelbart kan läggas till grund för en värdering av målens svårighetsgrad e. (1.

Genomgången torde, trots förekomsten av åtskilliga felkällor och irra— tionella faktorer, ge en viss uppfattning om det mått av arbete som de ak- tuella målgrupperna representerar hos regeringsrätten. Härnäst gäller det att söka klarlägga hur mycket de skulle komma att betyda i arbetsökning för kammarrätten, om de införlivas med denna domstols målregister. Upp- giften blir att översätta de erhållna talen under beaktande av alla de skill- nader i arbetsformer och arbetsmetoder som råder mellan regeringsrätten och kammarrätten. Det ligger i sakens natur att en sådan räkneoperation är mycket vansklig att genomföra. Bl. a. spelar en rad inte mätbara faktorer in. Blott en rent schema-tisk uppskattning är möjlig.

Som bakgrund för diskussionen om arbetsökningen bör utöver vad som omnämnts i 2 kap. (5. 264 ff.) — lämnas en redogörelse för kammarrättens hittillsvarande arbetsförhållanden.1

Nuvarande ordning för arbetet i kammarrätten Handläggningen av målen i kammarrätten är liksom i regeringsrätten nor- malt i så måtto skriftlig att den sker medelst föredragning av parternas skrifter m. m. _— utan deras personliga muntliga medverkan. Arbetsuppgif- terna för ledamöterna består av målens beredning för föredragning, bisitt— ning vid divisionens sessioner med eller utan egen föredragning, kontrolläs- ning (i första eller andra hand) av mål, som föredragits av annan ledamot el- ler av fiskal, jämte återställning av målen för justering. Arbetets fördelning mellan ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och en fiskal på en sexmannadivision framgår av följande normalschema.

fredag

tisdag onsdag torsdag förmiddag eftermidd.

ledamot A (ordf.) .................... A —— A A A B (vice ordf.) ............... B B B (1) — — C (kammarrättsråd) ......... — C (1 3/4) — C (1 %) -— D » ......... _— D (1 %) _ D (1 %) E (assessor) ................. E (2 l/z) —— — — E (%) F (assessor) ................. — — F (2 1/2) F (%) —— fiskal .............................. (2) (1) (1) —- — sza föredragningstid 4 Va 4 1/2 4 1/2 2 % 2 % återställningstid % % Ve % % S:a sessionstid 5 5 5 2 % 2 %

Siffrorna anger föredragningstid m. m. i timmar

Antalet i kammarrätten avgjorda mål uppgick år 1964 till 10.392 och år 1965 till 10.548. Av de båda arbetsprodukterna belöpte 338 respektive 708 mål på den nya tremannaavdelning som inrättades den 1 juli 1964. De åtta sexmannadivisionerna avgjorde alltså är 1964 sammanlagt 10.054 mål och påföljande år tillhopa 9.840 mål. Omräknas siffrorna till medeltal per divi- sion och år, erhålls 1.257 mål för år 1964 och 1.230 mål för år 1965. Kvanti- tativt Växlar arbetsresultaten emellertid ganska avsevärt mellan divisioner— na, för år 1964 mellan 1.092 för divisionen med lägsta antalet avgjorda mål och 1.465 för divisionen med högsta antalet. Motsvarande siffror för 1965 är 1 080 respektive 1 395. Det bör anmärkas att divisioner med specialmål i vilka kammarrätten är slutinstans mestadels återfinns bland dem som av- gör ett mindre antal mål än medeltalet.

Siffrorna ger vid handen att kammarrätten med nuvarande sammansätt- ning och arbetstakt genomsnittligt per division och år kan beräknas avgöra omkring 1.200 mål av den beskaffenhet och svårighetsgrad som dess mål f. n. representerar. Den omständigheten att divisioner med specialmål i regel inte når upp till nämnda genomsnittstal tyder på att dylika mål allmänt sett är mera tidskrävande. Att så är fallet behöver ej bero på att specialmålen är särskilt svåra. Det är lättare och går snabbare att avgöra mål, tillhörande

ett och samma rättsområde, där kunskaperna hålls vid makt genom dagliga kontakter, än mål från rättsområden med vilka domaren bara sporadiskt tar befattning.

Antalet fulla arbetsveckor per division uppgår sammanlagt till i runt tal 40. Med ett årligt medeltal av 1.200 mål avgör alltså en division 30 mål i veckan. Handläggningstiden per vecka utgör 20 timmar. På varje handlägg- ningstimme i kammarrätten skulle alltså i medeltal falla ett och ett halvt mål.

Vid en jämförelse mellan föredragningen i regeringsrätten och kammar— rätten har man att lägga märke till att i regeringsrätten vi skattemål upp- rättas fullständiga, maskinskrivna föredragningspromemorior, medan leda— möterna i kammarrätten i allmänhet föredrager med ledning av mera ske- lettartade promemorior (med hänvisningar till akten). Det är uppenbart att författandet av fullständiga promemorior och kontrollen av deras utskrift tar avsevärd tid i anspråk för föredragandena i regeringsrätten, medan mot- svarande arbetsmoment blir mindre tidsödande för kammarrättens leda— möter. För dessa tillkommer i stället som ytterligare arbetsmoment ett omfattande arbete med kontrolläsningen av mål, vilka föredragits av andra. I synnerhet kontrolläsningen av fiskalsmål är tidskrävande. Sådan kontroll- läsningsskyldighet åligger ordförande och vice ordförande beträffande var- dera en timmes fiskalsföredragning och annan ledamot beträffande en halv timmes fiskalsföredragning i veckan; kontrolläsningen kan under en nor- mal arbetsvecka ostörd av lagremisser och andra speciella bestyr _ helt schematiskt antagas belägga omkring sex respektive tre arbetstimmar.

Av normalschemat för arbetets fördelning på en division framgår att varje ledamot (utom ordföranden och vice ordföranden) normalt sitter i session en och en halv dag i veckan, alltså sju och en halv timmar. Under sin ses- sionstid är ledamoten skyldig att föredraga mål under tre och en kvarts timmar. Frånräknas sessionstiden en ledamots arbetsvecka om något mind- re än 41 timmar (här räknas inte med förekommande övertidsarbete och bortses vidare från de speciella tider som gäller sommartid), återstår knappt 33 och en halv timmar för beredning samt domsskrivning och annat efter- arbete på egna mål efter föredragningen jämte kontrolläsning av andra ledamöters och fiskalers mål. På de egna målen torde belöpva omkring två tredjedelar av tiden, alltså cirka 22 timmar. För varje egen föredragnings- timme skulle en ledamot i enlighet härmed förfoga över omkring sju tim- mar utanför sessionstid. En jämförelse mellan arbetsvillkoren för en före- dragande i regeringsrätten och en föredragande ledamot i kammarrätten torde dock bli mera rättvisande, om kontrolläsningstiden — utom den som belöper på förstahandskontroll av fiskalsmål — läggs till beredningstiden för kammarrättsledamotens del. Mot 30 timmars berednings- och kontroll- läsningstid svarar då tre och en kvarts timmars föredragning. Tidspropor- tionen mellan »beredning» och föredragning blir därmed 9 : 1 under en vecka med normal arbetstid.

Nu redovisade, tillämpade avvägning av en ledamots arbetsuppgifter har vuxit fram på grundval av skilda överväganden under de senaste årtionde- nas lop-p. Beskattningsorganisationssaikkunniga redovisade i sitt betänkande med förslag till ändrad organisation av kammarrätten (SOU 1942: 18 s. 32 ff) hur ledamöternas föredragningstid förlängts sedan 1908 från två timmar i veckan med två dagars bisittningsskyldighet till tre och en halv timmars föredragningsskyldighet med samma bisittningsskyldighet, allt i syfte att öka kammarrättens arbetsresultat. I betänkandet återges också in- nehållet i ett utlåtande av kammarrätten den 26 januari 1923 över ett för- slag till förlängning av före-dragningstiden. Domstolen (framhöll däri bl.a. att önskvärdheten av ett kvantitativt ökat arbetsresultat inte fick ge anled— ning till sådan forcering av arbetet att dess resultat försämrades i kvalita- tivt hänseende. Fasthölls den förutsättningen, kunde en förlängning av le- damöternas vföredragningss-kyldighet medföra ökat arbetsresultat endast så länge vederbörandes egen föredragningstid (jämte de åligganden som följde tiv skyldigheten att deltaga i avgörandet av mål som andra föredrog) även- som göromålen i övrigt lämnade tillräcklig tid övrig för beredande av mål till så stort antal att den förlängda föredragningstiden kunde tillgodogöras på lika eller åtminstone i det närmaste vlika effektivt sätt som den förut- varande föredragningstiden. I ett den 26 januari 1940 avgivet utlåtande i anledning av en av 1939 års statsrevisorer framställd anmärkning mot kam- marrättens arbetsbalans hade domstolen vidare antagit, att de-t måhända från utomstående håll skulle kunna ifrågasättas, att föredragningsskyldig- heten för ledamöterna borde i någon mån ökas till vinnande av större skyndsamhet med målens avgörande. Med anledning härav ville domstolen framhålla, att med den gällande föredragningstiden av tre och en halv tim- mar i veckan den yttersta gränsen blivit nådd för vad som skäligen och utan fara för rättssäkerheten kunde fordras av ledamöterna. Det borde ihågkom- mas, yttrade domstolen, att ledamöternas tyngsta arbete inte var föredrag— ningen som sådan utan beredningen till förednagning och uppsättningen av beslut samt att beredningen av ett mål ofta kunde kräva ett synnerligen tidsödande arbete, under det att föredragningen av målet kunde medhinnas på helt kort tid. Beskattningsorganisationssakkunniga diskuterade föredrag- ningstiden för ledamöterna men föreslog inte någon ändring av den då gäl— lande föredragningstiden av tre och en halv timmar.

I samband med att viceordförandebefattningar inrättades i kammarrätten 1959 jämkades ledamöternas föredragningstid till tre och en tredjedels tim- mar i veckan. I skrivelse den 18 maj 1962 till Kungl. Maj z-t fann kammar- rätten sig emellertid föranlåten att ge till känna att den då gällande ord- ningen ledde till en forcering av den dömande verksamheten som innebar inte bara en mycket stor arbetsbörda för personalen utan också viss risk att verksamheten inte genomgående grundades på tillräckliga överväganden. Ej heller kunde kammarrättens utslag all-tid få den fullständiga och genom- arbetade utformning med avseende på domskälen, som föreskrivits i stad-

gan för kammarrätten. Sedan byråsekreterarorganisationen i domstolen av- vecklats, kunde ledamöterna vidare inte längre få den biträdeshjälp dessa juridiskt utbildade tjänstemän tidigare lämnat. Fullföljdshegränsningen i taxeringsmål ställde slutligen ökade krav på aktiv processledning i kammar- rätten och på utförligare utformning av utslagen. Kraven på ledamöternas arbetsuppgifter utom sessionstid hade sålunda ökat. För att avhjälpa olä- genheterna borde den organisatoriska förändringen genomföras att divisio- nerna tillfördes en sjätte ledamot. Härigenom kunde sessionstiden för en ledamot begränsas från två hela sessionsdagar om tillhopa tio timmar till sju och en halv timmar förlagda till en och en halv sessionsdagar. Före- dragningstiden kunde vidare minskas från tre och en tredjedels timmar till tre och en kvarts timmar. Ökade krav på förberedande handläggning även- som ett behörigt hänsynstagande till skärpta fordringar på rubrikernas ut- formning och på utslagens motiveringar borde också föranleda, att fiskals föredragningstid minskades från fyra och en halv timmar till fyra timmar i veckan.

Kammarrättens förslag godtogs och ligger till grund för gällande ordning. Denna har varit i tillämpning sedan år 1963.

De nya målgruppernas arbetsvolym vid handläggning i kammarrätten Beräkningar rörande tidsåtgången för beredning och handläggning av mål blir givetvis beroende av det arbetssätt man tänker sig skola gälla för mel- laninstansen. Några större svårigheter att rätt dimensionera denna instans skulle ej uppkomma, om man helt enkelt dit överförde de aktuella målen med bibehållande av regeringsrättens nuvarande arbetssätt. Detta skulle innebära, att dömandet skulle ske på grundval av föredragning genom sär- skilda tjänstemän utan ledamotsställning. Under denna förutsättning erford- rades, om man bortser från vissa mindre olikheter i avdelningarnas sam- mansättning och tjänstgöringstid i regeringsrätten respektive kammarrät— ten, endast en beräkning av hur stor del av regeringsrättens samlade arbets— börda som befattningen med de aktuella målgrupperna motsvarar. Ifrågavarande mål uppgår f. 11. till omkring 2 500 om året, varav omkring 1 200 körkortsmål. Kommittén har —— i det ovissa läge vari frågan om rätt instans för besluten om körkortsindragning befinner sig — ansett sig böra räkna med att antalet administrativa besvärsmål rörande körkort skall uppgå till omkring 500 om året. Under sådana omständigheter blir det antal mål inom de aktuella målgrupperna, som skall tas till utgångspunkt för beräkningarna, 1 800. Å andra sidan kan antalet kommunalbesvärsmål be- räknas öka med 500 på grund av att länsstyrelserna enligt kommitténs för- slag inte längre skall fungera som mellaninstanser i dessa mål. (Antalet kommunalbesvärsmål, vilka är 1962 hos regeringsrätten uppgick till 1091,

1 Den omständigheten att kommunalbesvärsmålen hos regeringsrätten de senaste åren ökat (1965 220 st.) berättigar till en förmodan att även kommunalbesvären hos länsstyrelserna blivit flera. Inte desto mindre synes det tills vidare försvarligt atti detta sammanhang stanna vid ett antal av 500 nya hithörande mål hos den nya kammarrättsorganisationen.

var enligt vad en särskild utredning visar samma år hos länsstyrelserna 608.) Under sådana omständigheter blir det antal mål som skall tas till utgångspunkt ungefär 2 300 (2 500 — 700 + 500).

Att vid målens överföring till kammarrätten behålla det nu i regerings- rätten tillämpade arbetssättet möter svårigheter av olika slag. Först är här- vid att beakta, att liksom hovrätterna vid sidan av sina dömande uppgifter svarar för den kvalificerade utbildningen av unga jurister inom den all- männa domarbanan, kammarrätten jämte sina dömande uppgifter har upp- giften att utbilda unga jurister för förvaltningsdomarbanan. Sistnämnda uppgift blir såtillvida mera krävande i kammarrätten än hos hovrätterna som den tingsmeritering, vilken hittills i allmänhet föregått inträdet i över- rätt, inte förmedlar någon egentlig kunskap i förvaltningsrätt eller erfaren- het av förvaltningsrättskipning. Redan den omständigheten att det behövs flera år, innan en föredragande förvärvar full rutin på de olika målområ— dena, talar för att föredragningen av det stora flertalet mål liksom f. n. skall ankomma på ledamöter .i kammarrätten och ej på föredragande utan leda- motsställning. Vidare märks att det antal särskilda föredragande, som skulle erfordras, bleve så stort att befordringsgången skulle te sig mycket Oförmån- lig och domstolens rekrytering därigenom vedervågas. Det ligger därför utom de praktiska möjligheternas ram att i kammarrätten sätta upp en tillräckligt talrik kår av föredragande utan ledamotsställning.

En kammarrättsdivision handlägger under gällande betingelser omkring 1 200 mål om året. Under oförändrade betingelser skulle för handläggning av ytterligare 2 300 mål alltså fordras två nya divisioner. Av skilda anled— ningar är det emellertid inte försvarligt att räkna med oförändrade arbets— betingelser för domstolen efter den genomgripande reform som kommittén föreslår.

Av central betydelse i fråga om arbetsbetingelserna är Spörsmålet om för- hållandet mellan ledamots berednings— och sessionstid. De mål som avses överflyttade till kammarrätten antas i genomsnitt på regeringsrättsbyråerna kräva 20 beredningstimmar per sessionstimme, medan en ledamot i kam- marrätten f.n. vid normal veckoarbetstid fönfogar över omkring nio bered- ningstimmar per sessionstimme. Skillnaderna i beredningstid beror givetvis till en del på olikheter i fråga om promemorie- och arbetsteknik i övrigt. Det kan också antagas att ledamöterna i kammarrätten, på grund av större rutin och [förtrogenhet med de nuvarande relativt homogena arbetsuppgif- terna, genomsnittligt behöver mindre tid för beredningen av sina mål än föredragandena i regeringsrätten måste ha för sin del. Av betydelse i sam— manhanget blir vidare att regeringsrätten är slut— och prejudikatinstans. Det förhållandet ställer särskilda krav på omsorg och noggrannhet vid målens beredning och nödvändiggör, att beredningstiden utmäts med betryggande marginal. Möjligen kan å andra sidan förmodas, att mera utrymme åtgår för kollegial överläggning under själva sessionstiden, när det är en ledamot av domstolen som föredrager än då särskild föredragande anlitas.

Sammantages nu nämnda olika omständigheter, talar sannolikheten å ena sidan för att de tillkommande målen, när de skall handläggas i kammarrät- ten, väl kommer att fordra mera beredningstid men inte avsevärt mera före- dragningstid än domstolens nuvarande mål. Det måste å andra sidan an- tagas, att beredningstiden per föredragningstimme inte behöver tillmätas så rundligt som i regeringsrätten.

Avslutningsvis må —— i samband med Spörsmålet om den ökade belast- ningen till följd av nya målgrupper _ påpekas, att behörighetsområdets utsträckning torde komma att leda till ökat arbete även i den form att dom- stolen får mottaga ett antal nya remisser. Skall kammarrätten handlägga t.ex. byggnads- och vägmål, är det ofrånkomligt att domstolens utlåtande inhämtas över utredningsförslag på ifrågavarande områden. Förberedandet av remissvar tager redan nu åtskillig tid i kammarrätten och ökningen av denna sorts arbete kan väntas bli icke obetydlig. Eftersom arbetet med re- missutlätanden ofta utförs på det sätt att en ledamot bereds ledighet för närmare genomgång av ämnet, bör tillses att medel finns tillgängliga för härmed sammanhängande vikariatsförordnanden.

Berednings-, föredragnings- och sessionstider i kammarrätten Beredningstiden per föredragningstimme har för hittillsvarande mål i kam- marrätten uppskattats till nio timmar. Det är emellertid tydligt att denna proportion ej kan bibehållas i en mellaninstans, vars ledamöter inte i sam— ma utsträckning som nu kommer att ägna sig åt huvudsakligen skattemål (jämte några få andra målgrupper) utan tvingas att behandla mål av vitt skiftande art. Beredningstiden för de nytillkommande målen har ju i rege- ringsrätten, dit de nu direkt fullföljs, beräknats till närmare 20 timmar per l'öredragningstimme. Det måste också beaktas, att kammarrätten till följd av de strängare villkoren för prövningstillstånd i regeringsrätten i högre grad än f.n. får ställning som reell slutinstans. Härav följer större krav på att avgörandena vilar på betryggande underlag och på noggrannhet över huvud taget. Tecken tyder f.ö. på, att redan med nuvarande material de ovan angivna beredningstiderna i kammarrätten inte förslår. Det har såle- des uppgivits, att domarna ej sällan måste arbeta på övertid för att bered— ningen och kontrolläsningen av målen skall kunna ske på sådant sätt att noggrannheten i själva dömandet inte vedervågas.

Mot bakgrund av vad nu anförts synes det ofrånkomligt att större ut- rymme lämnas ledamöterna i kammarrätten för målens beredning och för domsskrivning. Det skall finnas tillräcklig tid att för varje mål upprätta promemoria av den omfattning, som målets art kräver. Härigenom skapas en garanti för att föredragningen förmedlar en uppfattning om allt för målets avgörande relevant material. Om föredragningen endast innebär en summa- risk redovisning av materialet, förskjuts på ett Oförmånligt sätt tyngdpunk- ten i den dömande verksamheten till kontrolläsningsstadiet. Det är också betydelsefullt att tillräckligt med tid kommer att stå till buds för författandet

av domsmotiveringar. Vikten av att en kammarrätt .med ställning som allmän mellaninstans klargörande motiverar sina avgöranden kan inte nog under- strykas. Inte mindre väsentligt är, att dessa avgöranden grundas på ett så upplysande utredningsmaterial som möjligt. Beredningstiden bör vara så utmätt att ledamöterna har möjlighet att taga initiativ för fullständigande av utredningen i målen, där det påkallas.

Som riktpunkt må uppställas, att en ledamot för de nya målgruppernas vidkommande skall förfoga över en och en halv gånger så lång tid för be- redning av en timmes föredragning som nu står till förfogande (alltså 13— 14 timmar i stället för 9 timmar) och något mera än tio timmar för bered- ning av en timmes föredragning såvitt angår kammarrättens hittillsvarande mål. Man skulle i så fall — med hänsyn till den numerära relationen mellan nya och hittillsvarande mål _ kunna tänka sig att utgå från en genom— snittlig tidsproportion för beredning och föredragning av 11: 1. Det gäller då att inom ramen av en normal arbetsvecka avväga arbetstiden för en leda- mot så att denna proportion faktiskt kommer till stånd.

Statstjänstemännens arbetsvecka omfattar i regel något mindre än 41 timmar _— bortsett från viss arbetstidsförkortning under sommaren. Med nuvarande sessionstid återstår för en vanlig ledamot (ej ordförande) endast drygt 30 timmars arbetstid, sedan sessionstiden och tiden för kontroll av fiskalsmål borträknats (41 _ [71/2 + 3] ). Med tillämpning av förut nämnda tidsproportion skulle denna arbetstid ge material för föredragning under drygt två och en halv timmar (mot nuvarande tre timmar och en kvart).

lnnan speciella utvägar att förskaffa ledamöterna mer tid för berednings- arbete diskuteras, torde uppmärksamhet böra ägnas tanken att i större om- fattning än nu ställa biträdeshjälp till ledamöternas förfogande och därige- nom göra domarnas eget arbete med målen enklare. Både kostnadsskäl och rekryteringssvårigheter har på många områden av statsverksamheten __ ej minst inom det allmänna domstolsväsendet _ föranlett, att man sökt un- derlätta arbetets fullgörande genom att låta tjänstemän utan högre special- utbildning biträda de tjänstemän, vilka besitter dylik utbildning, med olika uppgifter av mindre fackteknisk men därför icke okvalificerad art. Som exempel härpå må nämnas att biträden utan juristutbildning inom vissa domstolar anförtrotts sådan protokollföring vid rättegångsförhand— lingar, som förut undantagslöst skötts av unga jurister. Från underrätter- nas inskrivningsavdelningar kan ytterligare exempel på en sådan utveckling hämtas. Inom länsstyrelsernas område märks att lan-dskanslister på pröv- ningsnämndernas kanslier i vid omfattning anlitas för att sätta upp förslag till rubrik och beslut i prövningsnämndsmålen. Vidare brukar åt lands- kanslister som tjänstgör på taxeringssektion ibland uppdragas att biträda de högre tjänstemännen på sektionen med förslag till yttrande i skattemål. Inom statsdepartementen förekommer i vid utsträckning att dugliga kans— lister och även lägre biträdespersonal sätter upp förslag till konseljbeslut.

på varje division finns en tjänsteman i kanslistkarriären, kallad divisions- assistent, som bl. a. kan ges uppgiften att införskaffa ytterligare utred- ning och även i andra avseenden underlätta ledamöternas beredningsar- bete. Andra arbetsuppgifter tar dock så stor del av divisionsassistentens tid i anspråk att ledamöternas arbete med målberedning inte kunnat avlastas i någon nämnvärd utsträckning. En förstärkning av biträdesorganisationen med kanslister borde kunna inbespara visst beredningsarbete för kammar- rättsledamöterna. Körkortsmålen har bland de nya målen nämnts som en målgrupp, där åtskilligt beredningsarbete kunde anförtros kanslist. Det kan vara ovisst, om man tills vidare bör nöja sig med att öka med en kans- list per avdelning eller om man bör inrikta sig på en utökning med två. Kommittén har kommit till uppfattningen, att det på sikt är lämpligast att ha tre kanslister per avdelning men att en sådan ordning delvis förut- sätter en annan rekrytering än hittills och en på kanslistuppgifterna i *kammarrätten mera direkt inriktad utbildning av vederbörande; en ök- ning till tre bör därför genomföras successivt, förslagsvis på det sätt att vid den nya ordningens ikraftträdande en ny divisionsassistent per division tillkommer och fyra år senare ytterligare en assistent. I sammanhanget vill kommittén erinra om den kursverksamhet, vilken anordnas för dem av länsstyrelsernas landskanslister som tjänstgör på landskontor och som under sin karriär blir taxeringsassistenter. Till ledning för de överväganden, som här ytterligare kan fordras, vill kommittén hänvisa till bifogade pro- memoria (Bil. D).

Uppenbarligen vågar man ej antaga att den sålunda föreslagna biträdes— hjälpen blir så effektiv att ledamöterna medhinner att förbereda mål för nuvarande föredragningstid per vecka av tre timmar och en kvart. Andra utvägar måste därför sökas för att vinna en tillfredsställande avvägning. En möjlighet är att något nedsätta den totala sessionstiden per vecka för en division och därigenom bisittningstiden för ledamöterna. En annan är att genom begränsning av dessas skyldighet att kontrolläsa fiskalsmål ge dem mera beredningstid och därmed förutsättningar för längre föredrag- ningstid. En ökning av nuvarande [ledamotsantal på divisionerna bör där- emot ej företagas — en sådan vore förknippad med uppenbara olägen- heter med hänsyn till bevakningen av enhetlighet och följdriktighet samt också från administrativ synpunkt. Ej heller torde det vara tillrådligt att öka antalet fiskaler och därigenom det antal mål som föredrages av unga och relativt oerfarna domstolsjurister.

Efter övervägande av olika omständigheter har kommittén till en början kommit till den slutsatsen att någon minskning av sessionstiden per vecka måste företagas. Förslagsvis bör denna nedsättas från nuvarande tjugo till aderton timmar.

Vad sedan angår redaktionen av sessionstiden för ledamot talar vissa praktiska skäl för att begränsa ledamots bisittningsskyldighet till en dag i

veckan och därigenom friställa inemot tre timmar för arbete med bered- ning av mål. Emellertid finner kommittén det inte lämpligt att i så hög grad skära ned tiden för ledamots närvaro i rätten. Sessionstiden bör även framgent vara en och en halv dag i veckan. Genom att varje divisions totala sammanträdestid per vecka enligt vad förut sagts minskas med två timmar eller med en halv timme per dag kommer dock ytterligare tre kvarts timme att stå till ledamots förfogande för beredning av mål.

Beträffande kontrolläsningen av fiskalsmål synes det lämpligt att denna till huvudsaklig del (exempelvis %) läggs på ordföranden och vice ord- föranden. Härigenom tillförs övriga ledamöter ytterligare tid för beredning av mål. Nuvarande kontrolläsningstid kan uppskattas till tre timmar i vec— kan för annan ledamot än ordföranden och vice ordföranden och skulle i fortsättningen bli en och en halv timme per ledamot. I samband därmed synes vice ordföranden böra befrias från egen föredragningsskyldighet (nu en timme i veckan). Det åligger ju vice ordföranden —— som är ordförande en dag i veckan och bisittare två dagar —— att, frånsett mycken kontrolläs- ning, jämte ordföranden svara för kontinuitet och enhetlighet i rättskip- ningen.

Resultatet av nu gjorda överväganden blir att en ledamot kommer att förfoga över uppskattningsvis (knappt) 33 timmar per vecka för bered— ning av egna och kontrolläsning av andras mål (30%; + % + lll/z ). Om man beaktar den arbetslättnad som ökad bi-trädeshjälp kan beräknas medföra synes en till tre timmar i veckan avpassad föredragningsskyldighet för leda— möterna —— alltså en kvarts timme mindre än f. n. vara ägnad att medge den tidsproportion mellan beredning och föredragning (1121), som i det föregående satts som mål. Den nuvarande föredragningsskyldigheten för fiskal, fyra timmar i veckan, synes däremot böra bibehållas. Sammanlagd föredragningstid för fyra ledamöter och en fiskal blir 16 timmar och tiden för återställning två timmar. Följande utkast till veckoschema åskådliggör kommitténs förslag.

fredag tisdag onsdag torsdag förmiddag eftermidd. ledamot A (ordf.) .................... A A A A B (vice ordf.) ............... B B B -— —— C (kammarrättsråd). . . . . . . . . — C (2) — C (1) D ( » ) ......... — D (2) _— —— D (1) E ( » ) ......... E (2) — — E (1) F ( » ) ......... — — F (2) F (1) —— fiskal .............................. (2) —— (2) —— — sza föredragningstid 4 4 4 2 2 återställningstid % % %, % % sza sessionstid 4 1/2 4 1/2 4 % 2 % 2 %

Siffrorna anger föredragningstid m. m. i timmar

Den skildrade arbetsfördelningen har grundats på gällande organisation med sex ledamöter per division. Det bör nämnas att kommittén undersökt om inte en mera ändamålsenlig ordning står att vinna med andra organisa- tionsalternativ, närmast med femmannadivisioner. Härutinnan verkställda undersökningar har emellertid givit negativt resultat. Erinras bör att i kam- marrätten f. 11. vid sidan av de åtta sexmannadivisionerna som en extra- ordinär anordning i ett övergångsläge finns en särskild tremannaavdelning utan fiskal.

Vad gäller domförheten har kommittén inte funnit anledning att föreslå någon omedelbar ändring. Kammarrätten bör framdeles liksom hittills regelmässigt vara domför med tre ledamöter. Som i 10 kap. kommer att när- mare motiveras, synes man emellertid ej minst med tanke på mera krä- vande nya mål —— böra bibehålla den redan nu förefintliga möjligheten att fyra ledamöter deltar i ett måls behandling. Till den särskilda frågan om domförhet när lekmannaledamöter ingår återkommer kommittén.

Enligt den återgivna statistiken föredrages och avgörs f. n. i kammarrätten genomsnittligt ett och ett halvt mål per sessionstimme. Om man enligt det förut sagda dels genomför viss förkortning av sessionstiden per vecka (med härav följande ökat utrymme för beredning) och dels tillhandahåller ledamö- terna mera biträdeshjälp, »kan man ifrågasätta, om ej detta prestationsmått i och för sig kunde bli tillämpligt även efter utvidgningen av domstolens arbetsuppgifter. Enligt kommitténs tidigare redovisade överväganden skulle sessionstiden bestämmas till 18 timmar per vecka. Med 40 arbetsveckor per år samt ett och ett halvt mål handlagt per sessionstimme skulle en sam- manlagd målavverkning per division och år av 1 080 mål kunna uppnås.

Emellertid har man att räkna med den ytterligare faktor som frekvensen av muntliga förhandlingar utgör. Om också skriftlig procedur fortfarande antas bli regeln, är det av stor vikt att arbetsschemat ej är så knappt till- mätt, att domstolen tvekar att anordna muntlig förhandling när detta ter sig påkallat. Åtskilliga av de mål som till-förs kammarrätten är ju sådana att behov av muntlig handläggning ofta gör sig gällande. I en process, där frågan t. ex. gäller frihetsberövande under avsevärd tid, bör det uppenbar- ligen ej förekomma att tidsknapphet hindrar domstolen att hålla muntlig förhandling. Det bör f. ö. också för kammarrättens del erinras att det kan vara ägnat att stärka förtroendet för förvaltningsrättskipningen att rätte- gången emellanåt har form av en muntlig förhandling öppen för både parter och allmänhet. Till lagreglerna om muntlig förhandling återkommer kom- mittén i 10 kap.

Tillgänglig statistik från kammarrätten utvisar hittills en mycket spar- sam förekomst av muntliga förhandlingar. Mot 30 förhandlingar år 1960 svarar ett tiotal per år under de följande åren. Med hänsyn till skattetvis- ternas natur förefaller det sannolikt att de enskilda klagandena _— det över- vägande flertalet endast sällan kommer att påkalla muntlighet. Å andra

sidan får man räkna med att, sedan balansen avverkats, domstolen själv oftare kommer att taga initiativet till muntlig förhandling. Vidare torde de åtgärder, som föreslås till underlättande av muntliga förhandlingar, fram- för allt införandet av regler om ersättning för parts utgifter för inställelse, öka intresset härför. Man bör därför räkna med något ökad muntlighet även i skattemål. Läggs härtill att muntlig handläggning kan väntas bli relativt vanlig i t. ex. barnavårds-, alkoholist— och disciplinmål, synes det befogat att räkna med sådana förhandlingar i omkring 400 mål om året.

Muntlig procedur är i och för sig tämligen tidskrävande och blir så i än högre grad, om domstolen _ som ofta torde bli fallet —— finner sig böra i parternas intresse förlägga sammanträdet utanför domstolens förlägg- ningsort. Muntliga förhandlingar måste därför antagas reducera den för föredragning tillgängliga sessionstiden i inte obetydlig mån. Med hänsyn härtill samt även till de lnånga osäkerhetsmoment, som är förenade med en uppskattning av det rimliga prestationsmåttet under den nya ordning- en, torde den årliga målavverkningen per division inte höra beräknas till mer än cirka 950 mål. För att avgöra nuvarande omkring 10 000 mål om året jämte tillkommande 2300 mål torde därför 13 sexmannadivisioner böra stå till förfogande.

Den nya ledamotsorganisationen Övervägandena har lett fram till att i mellaninstansen kommer att för 12—13 000 mål behövas 13 divisioner med sammanlagt 78 ledamöter (samt 13 fiskaler). Som jämförelse kan nämnas att rikets hovrätter, som årligen handlägger omkring 8 000 mål och ärenden, f. n. har 26 avdelningar, av vilka tre extra, med tillhopa omkring 140 ledamöter. Att hos hovrätterna för ett mindre antal mål flera ledamöter anses erforderliga förklaras delvis men ingalunda helt av att muntlig förhandlingsform i stor utsträckning tilläm- pas — sådan förekommer här i ungefär hälften av målen, alltså i långt fler mål än i den utvidgade kammarrättsorganisationen skulle bli fallet.

Sedan sålunda ledamotsbehovet fastställts, uppställer sig frågan hur leda- motskadern skall vara sammansatt. Här föreligger f. n. en betydande skill- nad mellan hovrätterna och kammarrätten. Medan i hovrätterna i princip fem ordinarie domare (lagman och fyra hovrättsråd) finns per avdelning, år _ som av det föregående framgår —— i kammarrätten sammansättningen per avdelning fyra ordinarie kammarrättsräd, varav en ordförande, samt två extra ordinarie assessorer.

Rörande tillkomsten av ordningen i kammarrätten må följande nämnas. Beskattningsorganisationssakkunniga framhöll i sitt ovan omnämnda år 1942 framlagda betänkande (s. 59) att principen att domare skall vara ordi— narie tjänsteman borde upprätthållas även för kammarrättens del. Det konstanta behovet av ledamöter borde alltså fyllas med kammarrättsräd, De sakkunniga fann det emellertid mycket vanskligt för att inte säga ogör-

ligt att under de dåvarande förhållandena, vilka de betraktade som excep- tionella, bedöma det behov av kammarrättsräd, som kunde komma att före- ligga, sedan föreliggande arbetsbalans avarbetats och normala förhållanden åter inträtt. Försiktighet borde därför iakttagas i fråga om utökning av antalet kammarrättsråd. De sakkunnigas förslag innebar att i domstolen skulle finnas 20 kammarrättsråd och tio assessorer.

Efter 1959 års reform var antalet kammarrättsråd 32 och antalet asses- sorer åtta. I sin förut nämnda skrivelse den 18 maj 1962 till Kungl. Maj:t hemställde kammarrätten att en av dåvarande två fiskalstjänster på varje division skulle utbytas mot en tjänst som extra ordinarie assessor. På varje division skulle då finnas fyra ordinarie och två icke-ordinarie ledamöter. Domstolens hemställan bifölls. När den särskilda avdelningen inrättades den 1 juli 1964, tillämpades samma proportion mellan ordinarie och icke- ordinarie ledamöter så att avdelningen kom att bestå av två ordinarie och en icke-ordinarie ledamot. F. 11. utgörs ledamotsuppsättningen följaktligen av 34 kammarrättsräd och 17 assessorer.

De icke-ordinarie ledamotstjänsterna i kammarrätten har tillkommit i lägen, när målbalansen vuxit så att omedelbara åtgärder blivit påkallade men den framtida utvecklingen inte kunnat med säkerhet förutses. Icke- ordinarie ledamotsbefattningar har då inrättats för att man inte skulle bli bunden vid det större antalet ledamotsbefattningar för all framtid utan, om måltillströmningen minskade, kunna återgå till förut gällande antal. Mål— tillströmningen har emellertid aldrig avtagit i sådan grad att någon redu- cering av ledamotsantalet blivit tänkbar. Tvärtom har antalet mål med åren ökat mer och mer och nya ledamotsbefattningar har måst inrättas. När kommittén räknat med en årlig måltillströmning av 12—13000 mål till mellaninstansen, innebär detta ingen särskilt vid bedömning. Den expan- sion på den offentliga förvaltningens område som pågår lär inte komma att avtaga. Antalet tvister som går till förvaltningsdomstolar kan med hån- syn härtill antagas öka ytterligare. Bedömningen av måltillströmningen till imellaninstansen torde därmed ligga snarare i under- än överkant. Såvitt kommittén kan bedöma saknas anledning att tro att måltillströmningen skulle komma att understiga det antal mål, med vilket kommittén räknat, i vart fall inte i sådan män att några sysselsättningsproblem skulle uppstå. Det finns därför ej längre skäl att behålla ett antal ledamotsbefattningar som icke-ordinarie.

En hovrättsavdelning skall som förut antytts enligt 2 kap. 3 & rättegångs- balken bestå av endast ordinarie ledamöter. Den bakomliggande tanken är att en domare skall intaga den självständiga och oberoende ställning, som blott tjänstetillsättning genom fullmakt skänker. Redan i nuvarande läge framstår det enligt kommitténs mening som principiellt otillfredsställande att i kammarrättens normalorganisation för de dömande enheterna ingår också icke—ordinarie ledamöter. Samma betraktelsesätt gör sig med ökad

styrka gällande, om (kammarrätten utbyggs till allmän förvaltningsdomstol på mellanplanet. Härtill kommer att, eftersom kammarrätten i väsentlig mån söker aspiranter från samma grupper som hovrätterna, det ur rekry— teringssynpunkt är av stor vikt att ledamotstjänsterna i de båda slagen av domstolar befinner sig på samma plan. Kommittén anser därför att den omorganiserade kammarrättens normalorganisation bör innefatta endast ledamöter med ordinarie domartjänster. Samtliga 78 ledamotsbefattningar bör med andra ord utgöras av ordinarie domarämbeten.

I spetsen för sexmannaavdelningarna bör liksom f.n. stå en ordförande och en vice ordförande. På ordföranden ankommer att leda arbetet på av- delningen och svara för kontinuiteten och enhetligheten såväl inom avdel- ningen som i förhållande till övriga avdelningar. Vid muntliga förhand— lingar skall ordföranden merendels presidera. Ordförandenas arbetsupp- gifter är följaktligen ansvarsfulla och maktpåliggande, varför höga kompe— tenskrav måste ställas. Vederbörande bör rekryteras bland de skickligaste av landets förvaltningsrättsligt kunniga domare och ämbetsmän. Ämbetets ansvar och betydelse är av den art att detsamma _ oavsett den större före- komsten av muntliga förhandlingar i hovrätt — utan tvekan kan jämställas med befattning som avdelningsordförande i hovrätt, lagman. Även för att ämbetena skall bli konkurrenskraftiga i förhållande till förvaltningens och den allmänna domarbanans tjänster är det av vikt att de inte åsätts lägre lö- negrad än lagmanstjänsterna. Tjänstebenämningen bör ändras från kam— marrättsråd och divisionsordförande till lagman.

Också vice ordföranden har en viktig uppgift på avdelningen. Han deltar i session samtliga sessionsdagar utom en och är själv ordförande en dag; med ordföranden delar han ansvaret för kontinuiteten och enhetligheten i avdelningens rättskipning. Tjänsten som vice ordförande bör i fråga om lönesättning inte väsentligt underskrida vad som gäller för de föreslagna lagmansämbetena. Kommittén anser sig böra räkna med att viceordförande— tjänsterna lönemässigt likställs med motsvarande tjänster i hovrätterna.

Liksom redan nu är fallet bör övriga ledamöter, kammarrättsråden, ha samma lönegradsplacering som hOVrättsråden.

För behörighet till nu nämnda ledamotsämbeten bör uppenbarligen ford- ras lagfarenhet. Härutöver bör begäras att vederbörande förvärvat praktisk erfarenhet av dömande verksamhet genom tingsmeritering eller likvärdig tjänstgöring på länsstyrelse, hos åklagare, kronofogde e. (1. Också erfaren— het från dömande i överrätt bör som regel ingå bland meriterna. Kommittén anser emellertid att meritkraven bör formaliseras i minsta möjliga män. Det är av värde att ledamotsämbetena hålls öppna åt olika håll så att de kan rekryteras bland jurister från skilda verksamhetsfält inom förvaltningen och domstolsväsendet. Endast härigenom erhålls den allsidiga sammansätt- ning som bör känneteckna en domstol med ett så brett målregister som det kammarrätten avses skola få. En helt sluten karriär sku-Ile vara skadlig för

en sådan domstol. I lag torde böra inskrivas blott de grundläggande behö- righetskraven. Till erforderliga det-aljregler återkommer kommittén i 10 kap.

Medverkan av icke-jurister Lekmannamedverkan i rättskipningen förekommer sedan gammalt i vårt land. Sin främsta betydelse har den i första instans. Här bör utom nämndemännen ihågkommas lekmannaledamöterna i arbetsdomstolen. Även för vissa överrätters del har emellertid sörjts för lekmannamedverkan. Så är t.ex. fallet beträffande försäkringsdomstolen och försäkringsrådet. Det bör också nämnas att i kammarrättens »fastighetstaxeringsdivision ingår lekmän som ledamöter liksom att i vattenfrågors tekniska behandling sak- kunniga vattenrättsråd är ledamöter av vattenöverdomstolen. Frånsett nn- derrätterna gäller det här sådana icke-jurister, vilka besitter framstående fackkunnighet beträffande olika målkategorier. Ordet lekmannamedverkan är därför i viss mån missledande.

Bland mål, som kammarrätten nu handlägger, synes ej andra än fastig- hetstaxeringsmålen vara av sådan beskaffenhet att en fackmannamedverkan skulle vara till mera påtaglig fördel för rättskipningen. Däremot kan sådan medverkan böra övervägas i fråga om några av de målgrupper som av kommittén avses skola tillföras domstolen.

En sådan målgrupp är körkortsmålen. Från motororganisationerna har framförts önskemål om medverkan av trafiksakkunniga lekmän hos läns- styrelserna vid deras handläggning av sådana mål. Lekmännens uppgift skulle vara att tillföra beslutsinstansen kunskap och praktisk erfarenhet från trafiksäkerhetsarbetet och i vägtrafikfrågor över huvud taget. Det bör också erinras om motionerna 1958: I: 338 och II: 438, i vilka bl. a. begärdes utredning om lämpligheten att förstärka länsstyrelserna med en rådgivande >>körkortsnämnd». Kommittén tog själv i sitt yttrande den 29 april 1964 Över trafiknykterhetskommitte'ns betänkande »Nykterhet i trafik» (SOU 1963: 72) upp frågan om medverkan i körkortsmål av lekmän ej blott hos länsstyrelserna utan också hos kammarrätten _ för den händelse domstolen skulle få till uppgift att handlägga sådana mål. Kommittén anförde härom att det kunde vara föremål för delade meningar huruvida också i kammar- rätten trafiksakkunniga lekmän borde anlitas. Skälen för ett lekmannaele— ment i mellaninstansen tedde sig kanske svagare än de skäl som talade för lekmannamedverkan på länsstyrelseplanet.

När kommittén nu ytter—ligare övervägt frågan, finner kommittén det ej kunna bestridas, att det kunde vara av värde för rättskipningen i körkorts- mål i kammarrätten, om särskilt trafiksakkunniga personer hade säte i dom- stolen vid körkortsmåls behandling. En fortlöpande och nära kontakt med utvecklingen i fråga om trafiksäkerhet och på vägtrafikens område över

huvud taget skulle på så vis säkerställas. Dessutom skulle förtroendet för kammarrättens rättskipning i dessa ömtåliga mål stärkas hos allmänheten. Utan olägenheter är emellertid obligatorisk medverkan av trafiksakkunniga lekmän i kammarrätten ej. Särskilt har invänts att dessa mål ofta är så enkla att tillkallande av utomstående ledamöter skulle innebära en onödig vidlyftighet; med nuvarande regler är ju körkortsindragning i stor utsträck- ning en nästan automatisk konsekvens av begånget trafikbrott. Efter över- vägande av samtliga omständigheter har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå medverkan av lekmän i mål om körkortsindragning.

Ytterligare en målgrupp, för vilken fackmannamedverkan bör övervägas, utgörs av barnavårds- och alkoholistmålen. Beslut om omhändertagande en— ligt lagarna om barnavård och nykterhetsvård är avgöranden, där förutom de rent juridiska synpunkterna jämväl vårdsynpunkter och allmänt sociala överväganden spelar en betydelsefull roll. Att andra synpunkter än de strängt juridiska kommer in vid bedömningen av administrativa mål är helt visst ej något ovanligt, men det torde knappast finnas andra målgrupper, där detta är fallet i så hög grad som i barnavårds- och alkoholistmålen. Belysande härvidlag är den diskussion, som under senare år förts rörande avgörandena i dylika mål; socialvårdens företrädare har där hävdat, att de av enbart jurister dikterade besluten inte kommit till stånd under tillräck- ligt beaktande av sociala och medicinska synpunkter. Nämnas bör vidare, att chefen för justitiedepartementet vid tillkallande av sakkunniga rörande administrativa frihetsberövanden, vilka visserligen skulle syssla med beslu- ten rörande dessa frågor på länsstyrelseplanet, fann det böra tillses, att i det beslutande organet funnes företrädare bl.a. också för allmänt sociala synpunkter. Justitieministern ansåg det lämpligt att i organet skulle ingå någon ledamot med erfarenhet från just det vårdområde, varom fråga vore i det särskilda fallet (se »Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberö- vanden», SOU 1960: 19 s. 9).

Obestridligen är förutsättningarna delvis andra, när det som i kammar- rätten enligt den nya ordningen blir fråga om icke beslut i första instans utan prövning av besvär. Å andra sidan måste beaktas, att särskilt under de närmaste årtiondena endast få av kammarrättens ledamöter torde besitta praktisk erfarenhet av socialt arbete. Denna bristande kännedom kan av praktiska skäl blott i begränsad mån kompenseras genom att i det en- skilda målet företrädare för socialvården inkallas och hörs. Det är vidare utomordentligt viktigt att domstolens avgöranden på detta nya och särskilt ömtåliga område möts med förtroende. Under dessa förhållanden är det en näraliggande utväg att i de ifrågavarande målen låta företrädare för social erfarenhet ingå i domstolen vid sidan av juristledamöterna. Sådan erfaren- het är framför allt att söka hos socialförvaltningens tjänstemän samt bland ledamöterna inom berörda kommunala nämnder och länsnämnder. Nämnas bör att kammarrätten själv i flera remissyttranden under 1940— och 1950—

talen över förslag rörande socialvårdens organisation m.m. förordat, att personer med praktisk erfarenhet på det sociala området anlitas som sak- kunniga ledamöter vid kammarrättens behandling av socialvårdsmål.

Lämpligen torde domstolen vid handläggning av de ifrågavarande målen böra vara sammansatt av —— jämte de tre juristledamöterna -— två personer med erfarenhet av sociala frågor, särskilt barnavård och nykterhetsvård. För ledamöterna i fråga bör finnas personliga suppleanter. Ledamöterna och deras suppleanter bör förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år.

Beträffande övriga målgrupper har kommittén inte velat föreslå att kam- marrätten regelmässigt förstärks med lekmannaledamöter. De mål enligt socialhjälps— och barnavårdslagarna, som kammarrätten enligt gällande ord- ning handlägger, rör ekonomiska tvister vid vilkas avgörande medverkan av socialt sakkunniga väl stundom kan vara påkallad men där behovet knappast är lika generellt som i de förut berörda barnavårds- och alkoho— listmålen. För dessa måls del bör det stå domstolen fritt att besluta, i vad mån socialsakkunniga ledamöter bör tillkallas.

Enligt gälla-nde ordning biträds kammarrätten, när domstolen önskar det, av en särskild skogssakkunnig person och en särskild bokföringssakkunnig person. Dessa sakkunniga får deltaga i överläggningarna men inte i beslu- ten. Det har ifrågasatts om det alltid är väl sörjt för att parterna får känne- dom om de sakkunnigas meningsyttringar och tillfälle att bemöta dessa. Hithörande förhållanden äger principiell betydelse från partsoffentlighe- tens synpunkt. Om domstolen behöver biträde av särskild expertis, bör lik- som hos de allmänna domstolarna utlåtanden inhämtas i sådan ordning att parterna kan taga del av desamma, antingen yttrandena avges skrift- ligen eller muntligen. Från praktiska synpunkter bör å andra sidan hinder ej möta att Kungl. Maj:t liksom hittills för viss tid förordnar särskilda personer att som sakkunniga på angivna områden stå till domstolens för- fogande. Ett system med fasta sakkunniga i kammarrätten främjar uppen- barligen önskemålet om kontinuitet i bedömningen. Det bör icke vara svårt att med hänsyn till kravet på partsoffentlighet sörja för att vederbörandes meningsyttringar kommer till stånd på sådant sätt —— skriftligen eller vid muntlig förhandling att parterna vet om dem och har möjlighet bemöta dem.

Speciellt om assessorerna

Det förhållandet att kammarrättens samtliga domarämbeten förutsätts bli ordinarie innebär inte, att domstolen kan vara utan extra ordinarie asses— sorer. Detta framgår redan av en jämförelse med läget i hovrätterna. Des— sas ledamöter, hovrättsråden, tas i ej ringa utsträckning i anspråk för upp— gifter utom hovrätterna — som föredragande i högsta domstolen (revisions— sekreterare), för 'kommitté- och departementsuppdrag samt i administrativa ämbeten. Såsom ersättare anlitas då i första hand befattningshavare med

ställning som extra ordinarie hovrättsassessorer. Även de yngre domare, vilka förordnats till e.o. hovrättsassessorer, tjänstgör emellertid i bety- dande omfattning utanför hovrätterna, antingen i uppgifter av samma slag som de tjänstlediga hovrättsråden eller som vikarier i underrätt. Finns assessor ej att tillgå som vikarie för hovrättsråd, adjungeras en fiskal eller undantagsvis någon utomstående, t. ex en underrättsdomare eller en veten- skapligt verksam jurist. Den faktiska sammansättningen av en hovrätts- avdelning blir därför annorlunda än rättegångsbalken ger vid handen. Till viss del kommer assessorer och adjungerade fiskaler att ingå.

Nuvarande assessorsordning i hovrätterna tillkom år 1943. Den innebär att på hovrätternas personalförteckning uppförs ett antal extra ordinarie assessorstjänster. Meningen är inte att härigenom utöka ledamotsorganisa- tionen. Antalet assessorer skall i princip motsvara behovet av adjungerade ledamöter med assessorskompetens. I första hand avser behovet ersättare för tjänstlediga hovrättsråd och i andra hand extra ledamöter som mera stadigvarande erfordras. Eftersom det är svårt att i förväg bestämma det exakta behovet av assessorer, tillämpas i första hand den metoden att i personalförteckningen för varje hovrätt upptas det antal assessorer som normalt visat sig behövligt i hovrätten. Det är två per avdelning. Dessutom har emellertid Kungl. Maj:t genom särskild bestämmelse i anslutning till personalförteckningen bemyndigats att _ om det erfordras på grund av att hovrätternas befattningshavare, närmast assessorerna, tas i anspråk utom hovrätterna -— förordna ytterligare assessorer utöver dem som upp- tagits i personalförteckningen. Intill budgetåret 1966—1967 var detta be— myndigande inskränkt till att avse 61 assessorer men inskränkningen i fråga borttogs vid 1966 års riksdag. De närmare förutsättningarna för as- sessorsförordnande framgår av en inom justitiedepartementet upprättad, den 29 augusti 1952 dagtecknad promemoria (stencilerad) beträffande hov- rätternas assessorer. Avgörande för assessorsförordnande skall enligt pro- memorian vara att vederbörande kan beredas stadigvarande plats vid do- marbordet. Det blir tydligen fallet såväl när hovrättsråd som när hovrätts— assessorer lämnar hovrätten för längre tids tjänstgöring utom densamma. Bl. a. genom principen att endast en assessor per avdelning får utbytas mot adjungerad fiskal begränsas den omfattning i vilken hovrätternas be- fattningshavare lean tas i anspråk för offentliga uppdrag.

Den skildrade assessorsordningen i hovrätterna har vuxit fram under trycket av att dessa domstolar faktiskt får försörja inte endast domstolarna utan även i ej ringa utsträckning departement och andra offentliga upp— dragsgivare med jurister vilka förvärvat kvalificerad domarutbildning. Tack vare den berörda ordningen kan hovrätterna på ett rationellt och smidigt sätt tillgodose båda ändamålen.

På kammarrätten har i nu berörda hänseende kommit att ställas lik- nande krav som på hovrätterna. Kammarrätten måste sålunda i stor ut—

sträckning låna ut sina befattningshavare till departement och andra offent- liga uppdragsgivare, ofta för mycket krävande och ansvarsfulla uppgifter. Mot tjänstgöringen som föredragande i högsta domstolen för hovrätternas befattningshavare svarar tjänstgöring som föredragande i regeringsrätten. Nedan har i tablåform sammanställts uppgifter om .kammarrättsjuristernas offentliga uppdrag under åren 1963—65.

Kammarrättsjuristers offentliga uppdrag per 1/4 åren 1963, 1964 och 1965

. Annat dep. Utredn. . _ Fmansdep. 1. myndighet uppdrag Riksdagen E.reg. r. sekr. 63 64 65 63 64 65 63 64 65 63 64 65 63 64 65 Råd .......... 2 1 1 — 1 1 2 1 1 _ _ _ _ _ Assessorer ..... _ 4 4 _ 1 2 3 4 2 1 2 2 3 6 6 Fiskaler ....... 3 1 2 5 5 5 6 2 1 _ — 2 1 _ _ Summa 5 6 7 5 7 8 11 7 4 1 2 4 4 6 6

Totalt för 1963: 26 1964: 28 1965: 29

Av tablån framgår att kammarrättsjuristerna tas i anspråk för arbete utanför domstolen i en omfattning som motsvarar drygt hälften av hela antalet ledamotstjänster i domstolen (c:a 50). Det kan vidare konstate- ras, att det f.n. endast i mindre omfattning är kammarrättsråd som ut- nyttjas för offentliga uppdrag. Med nuvarande starka inslag av unga asses- sorer på divisionerna har det ej ansetts tillrådligt att annat än undantags- vis taga ordinarie ledamöter bort från domstolen. Vidare spelar in, att ut- nämningen till kammarrättsråd vinns först vid relativt hög ålder. Personal till de offentliga uppdragen måste därför normalt hämtas ur assessorernas led. För kammarrätten har det emellertid inte gjorts möjligt att anpassa organisationen till nämnda personalförsörjningsuppgift på samma sätt som för hovrätterna. Kammarrätten måste i stället lita till det vanliga systemet med vikariatsförordnande.

Mot vikariatsystemet har Sveriges Juristförbund riktat erinringar i en skrift den 12 juni 1963 till kammarrätten. Juristförbundet gjorde gällande att allvarliga invändningar kan göras både från allmän och enskild syn- punkt mot att vikariatslöneförordnanden satts i system på sätt som skett under de senaste 15 åren. Förbundet påpekade att ett vikariatslöneförord- nande alls inte är likvärdigt i trygghetshänseende med ett förordnande som extra ordinarie assessor. Risk funnes för att tjänstemannen till följd härav inte utövade sin domargärning med den fulla självständighet som man för- väntar sig. Det gjorde också ett egendomligt intryck på allmänheten att ett stort antal ledamotsbefattningar år efter år upprätthölls av fiskaler med vikariatslöneförordnande. Domstolen gjorde härigenom ett provisoriskt, krisbetonat intryck. Erfarenheten gav vid handen att tjänstledighet förekom bland tjänstemän i ledamotsställning i sådan omfattning att ett betydande

| | !

a_n-_ ...a—.: -

antal assessorstjänster behövde stå till förfogande utöver dem som uppta- gits i personalförteckningen för att kammarrätten skulle kunna hållas be- satt med extra ordinarie ledamöter i stället för vikariatslöneförordnade fiskaler. Skriften utmynnade i att kammarrätten borde utverka bemyndi- gande att, utöver det antal assessorer som upptagits i personalförteckning- en, få förordna ytterligare så många fiskaler till extra ordinarie assessorer att endast några få ledamotsbefattningar behövde besättas medelst vika- riatslöneförordnande. Mot bakgrund av den genomsnittliga tjänstledighets- frekvensen syntes bemyndigandet böra avse högst 16 assessorstjänster. En motsvarighet skulle på så sätt erhållas till det system som tillämpades i fråga om assessorsförordnande i hovrätterna. Förbundet underströk för- slagets rekryteringsfrämjande effekt.

I sin petitaskrivelse år 1963 kom kammarrätten in på juristförbundets skrift och förklarade att domstolen i allt väsentligt fann kritiken berättigad. Väl såg domstolen det som en angelägen uppgift vid sidan av den dömande verksamheten att utbilda och tillhandahålla befattningshavare för tjänst- göring som föredragande i regeringsrätten, i statsdepartement och i offent— liga utredningar. Det vore emellertid inte tillfredsställande, att konsekven- sen härav blev att ledamotsbefattningar inom domstolen i så betydande omfattning under långa tidsrymder uppehölls av vikarier. Även om i de åsyftade fallen vederbörande erhöll sådant förordnande, varmed följer vika- riatslön på tjänsten, kunde den rådande ordningen knappast anses väl för- enlig med vad som bör gälla för ledamöter i en överdomstol. Kammarrätten ansåg därför en anordning liknande hovrätternas vara väl förtjänt av över- vägande för kammarrättens räkning. I sin petitaskrivelse 1966 återkommer kammarrätten till ämnet. Någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida i detta av- seende har emellertid ej kommit till stånd.

För kommittén har det förefallit klart att, om samtliga ledamotsbefatt- ningar i kammarrätten blir ordinarie domarbefattningar, visserligen fort- farande betänkligheter kan anföras mot kammarrättsråds anlitande för offentliga uppdrag men att dessa invändningar något försvagas. Under alla förhållanden måste man räkna med ett så stort behov av kompetenta utred- ningsmän m.m. inom områden, till vilka det administrativa domstolsväsen- det har anknytning, att några kammarrättsråd i fortsättningen kommer att tagas i anspråk utanför kammarrätten. Självfallet måste dock tillses att tjänstledighet inte beviljas de ordinarie domarna i sådan omfattning att syftet med ordinariesättningen förfelas och antalet tjänstgörande ordinarie domare blir lägre än som är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt.

När ett »kammarrättsråd lämnar sin plats vid domarbordet för att under tjänstledighet fullgöra ett offentligt uppdrag, måste platsen fyllas med en annan domare. Vid kortare ledigheter bör en fiskal kunna adjungeras. Under längre ledigheter bör däremot mera permanenta anordningar vid— tagas. Valet står då mellan förordnande på långtidsvikariat och hovrätts- systemet med extra ordinarie assessorer som reservdomare. Med hänsyn till

att vissa ledigheter vid domarbordet måste betraktas som normal företeelse för kammarrättens del på samma sätt som för hovrätternas, är hovrättssyste— met uppenbarligen att föredraga. För detsamma talar, utom synpunkten av lönemässig likställighet, också den omständigheten att det är lättare att administrera än ett vikariatssystem, som fordrar att tjänsterna ledigför— klaras etc. Vidare är det av stor betydelse för rekryteringen till kammarrät- ten att extra ordinarie assessorstjänster finns som befordringstjänster för fiskalerna. Kommittén tvekar därför inte att förorda hovrättssystemet.

Vad angår assessorsgruppens omfattning bör ytterligare framhållas, att det saknas anledning räkna med att kammarrättsassessorer i fortsättningen kommer att eftersökas för offentliga uppdrag i mindre utsträckning än f. 11. De torde, på samma sätt som hovrätternas assessorer, fortfarande bli be- hövliga för departements- och kommittéuppdrag in. 111. Utvidgningen av kam- marrättens arbetsområde torde f.ö. komma att leda till att de unga asses— sorerna i än högre grad än nu blir efterfrågade i arbete utanför domstolen. Bortsett från det allmänna statsintresse, som kräver att kammarrättens yng— re domare i viss utsträckning står till förfogande, medför den tjänstgöring, varom här är fråga, merendels god behållning för de unga domarna; den ger inblick i många sektorer av rättsordning och förvaltning samt skänker vana vid nya problem och allmän intellektuell stimulans.

Assessorsgruppen kan emellertid inte tillåtas svälla ut alltför mycket. Vissa gränser måste av internt organisatoriska skäl gälla för utlåningen. Dessa synes lämpligen kunna fixeras på samma sätt som i hovrätterna.

F.n. är normalt omkring 30 kammarrättsjurister utlånade för tjänstgö- ring utanför domstolen. Bland dem återfinns inte bara kammarrättsråd och kammarrättsassessorer utan också åtskilliga kammarrättsfiskaler. I regel är det emellertid då fråga om fiskaler som haft vikariatslöneförordnande som assessorer. När man skall uppskatta behovet av extra ordinarie asses- sorstjänster i kammarrätten efter det att den av kommittén föreslagna re— formen genomförts, torde man alltså som minimum för en assessorskader ha att räkna med inemot 30 tjänster. Kommittén har av förut berörda skäl Övervägt ett högre tal men stannat vid att föreslå att ett 30-tal assessorstj äns- ter uppförs på kammarrättens personalförteckning. Om domstolen har till— räcklig personaltillg