med anledning av ILO-konvention om miniminormer i handelsfartyg, m. m.
Prop. 1977/78: 152 Regeringens proposition
1977/78: 152
med anledning av ILO-konvention om miniminormer i handelsfar-
tyg, m. m.;
beslutad den 6 april 1978.
Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemställan. På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN
BO TURESSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner den av internationella arbetsorganisationen (ILO) antagna konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg. Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att yttra sig över den av ILO antagna rekommendationen (nr 155) om förbättring av normer i handelsfartyg.
1 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 152
Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1978-04-06
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén
Föredragande: statsrådet Turesson
Proposition med anledning av ILO-konvention om miniminormer i handelsfartyg, m. m.
1 Inledning
Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde Sverige som medlem av internationella arbetsorganisationen (ILO). Organisationens beslutande församling — internationella arbetskonferensen — sammanträder normalt i juni varje år. För behandling av frågor rörande sjöfolkets arbetsförhållanden har vid olika tillfällen i organisationens historia sammanträtt s. k. sjöfartskonferenser. Det nionde konferenssammanträdet ägnat sjöfartsfrågor ägde rum i oktober 1976. Arbetskonferensen kan enligt artikel 19 i organisationens stadga beträffande förslag, som har förts upp på dess dagordning, besluta antingen om en internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller om en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller på annat sätt men utan den bindande karaktär som tillkommer en ratificerad konvention. Om beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, brukar det ges formen av en resolution. Varje medlem skall inom ett år (undantagsvis arton månader) från avslutandet av ett konferenssammanträde underställa antagna konventioner och rekommendationer vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för lagstiftning eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare skyldighet att underrätta internationella arbetsbyråns generaldirektör om de åtgärder, som har vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet, liksom om de åtgärder som har vidtagits i övrigt. Medlem, som inte har ratificerat viss konvention, skall tid efter annan till
internationella arbetsbyråns generaldirektör avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende på de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens bestämmelser har genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning, administrativa åtgärder, kollektivavtal eller på annat sätt. Redogörelse skall också läm-
nas angående de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratifice-
ringen av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer med det tillägget att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i rekommendationer, som har befunnits eller kan befinnas erforderliga vid antagande eller tillämpning av dem. De konventioner och rekommendationer, som har beslutats av ILO, skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare. Varje ratifikation av en sådan konvention skall delges Förenta nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen i artikel 102
av Förenta nationernas stadga.
Internationella arbetskonferensens sextioandra sammanträde (1LO:s
nionde sjöfartskonferens) hölls i Genåve under tiden den 13—29 okto-
ber 1976. Konferensen hade föregåtts av en förberedande teknisk sjöfartskonferens i oktober 1975. I konferensen deltog delegationer från
78 av ILO:s 132 medlemsstater samt representanter för mellanstatliga och internationella icke statliga organisationer. Sverige deltog i konferensen med en fullständig delegation, dvs. två regerings-, ett arbetsgivaroch ctt arbetstagarombud.!
1! Genom beslut den 2 september 1976 hade regeringen utsett följande personer att delta i ILO:s nionde sjöfartskonferens, nämligen
för regeringen: som ombud generaldirektören Lennart Johansson, sjöfartsverket, och departementsrådet Bertil Voss, kommunikationsdepartementet, som experter och ersättare för ombuden hovrättsrådet Lennart Sjöstedt, kommunikationsdepartementet, och departementssekreteraren Bengt Lidal, arbetsmarknadsdepartementet, samt som experter sjösäkerhetsdirektören Per Eriksson och avdelningsdirektörerna Bengt-Erik Stenmark och Lars Tygesen, alla hos sjöfartsverket, departementssekreteraren Jan Hyllengren, kommunikationsdepartementet, förste byråsekreteraren Lennart Revborn, arbetsmarknadsstyrelsen, och ambassadsekreteraren Dag Ahlander, Sveriges ständiga delegation hos de internationella organisationerna i Geneve;
för redarna: som ombud verkställande direktören i Sveriges redareförening Nils Grenander, som expert och ersättare för ombudet sjökaptenen Lars Becklund, Sveriges redareförening, och som experter sjöingenjören Sune Johanson, Sveriges redareförening, sjökaptenen Hans Lovén, Broströmskoncernen, samt ombudsmannen Ragnar Hurdén, Rederiföreningen för mindre fartyg; Yr de ombordanställda: som ombud avtalssekreteraren Per Wahlström, Svenska sjöfolksförbundet, och som experter förbundsombudsmännen Nils Martinsson och Jan Erik Olsson, båda i Svenska sjöfolksförbundet, ombudsmannen Thorbjörn Carlsson, Landsorganisationen i Sverige, verkställande direktören Karl Rude, Sveriges fartygsbefälsförening, och f.d. verkställande direktören Knut Hadrup, Svenska maskinbefälsförbundet.
I konferensen deltog de utsedda personerna med undantag av Tygesen, Hyllengren, Grenander och Hurdén. På begäran av redarnas fungerande ombud anmäldes senare sjökaptenen Lars Cronberg, Salénrederierna AB, som expert i redaredelegationen. Eriksson anmäldes under sammanträdets gång som ersättare för regeringsombuden och Johanson som ersättare för redareombudet.
Konferensens dagordning upptog följande ämnen. 1. — Generaldirektörens rapport. I. Revision av 1949 års konvention (nr 91) om semester för sjöfolk mot bakgrund av bl. a. 1970 års konvention (nr 132) om semester. HI. Skydd av sjöfarande ungdom. IV. Anställningstrygghet för sjöfolk. V. Undermåliga fartyg, i synnerhet sådana under bekvämlighetsflagg. I de ämnen som hänför sig till punkterna II--V på dagordningen antog konferensen internationella instrument, vilka enligt artikel 19 i organisationens stadga skall underställas riksdagen, nämligen 1. konvention (nr 146) om semester för sjöfolk, . rekommendation (nr 153) om skydd för unga sjömän, . konvention (nr 145) om kontinuitet i sysselsättningen för sjöfolk, BRYN. rekommendation (nr 154) i samma ämne, nr . konvention (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg, 6. rekommendation (nr 155) om förbättring av normer i handelsfartyg. Regeringen har i proposition 1977/78: 51 behandlat instrumenten under 1—4. Riksdagen har den 15 februari 1978 tagit ställning till dessa (AU 1977/78: 26, rskr 1977/78: 133). Instrumenten under 5 och 6 har krävt ett vidlyftigare remissförfarande. Jag har därför, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet, utnyttjat den respit som medges enligt artikel 19 i ILO:s stadga. Respiten innebär att medlem skall underställa vederbörande myndighet antagna konventioner och rekommendationer för åtgärder senast inom arton månader efter avslutandet av det konferenssammanträde vid vilket resp. instrument antogs. Konventionen nr 147 antogs av internationella arbetskonferensen med 160 röster mot 0 och 67 nedlagda och rekommendationen nr 155 med 211 röster mot 0 och 15 nedlagda. För de båda instrumenten röstade samtliga svenska ombud. Remissbehandlingen av de båda instrumenten har ombesörjts av ILOkommittén, som i sitt yttrande har beaktat vad övriga remissinstanser har anfört. Kommittén har erhållit yttranden från sjöfartsverket, statens järnvägar, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), skolöverstyrelsen (SÖ), riksförsäkringsverket, befälsbemanningsutredningen (K 1970: 29), fartygsmiljöutredningen (K 1973: 04), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges redareförening. Statsanställdas förbund och Tjänstemännens centralorganisation har avstått från att yttra sig i ärendet. Yttranden har inte heller inkommit från Rederiföreningen för mindre fartyg, Statstjänstemannaförbundet eller Sveriges fartygsbefälsförening. Vid frågans slutliga behandling i ILO-kommittén har deltagit företrädare för bl. a. sjöfartsverket, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges redareförening.
Texterna på engelska och svenska till konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155 bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilagor 1—2.
2 Konventionen om miniminormer i handelsfartyg
Konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg har en, jämfört med andra ILO-konventioner, ovanlig konstruktion. En stor del av dess materiella innehåll utgörs nämligen av ett åtagande att tillämpa vissa tidigare antagna ILO-konventioner, som är uppräknade i en bilaga till konventionen. Denna kräver att ratificerande stat i sin lagstiftning har bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga (”substantially equivalent”) med innehållet i de konventioner eller artiklar som anges i bilagan.
Upplysning om var texterna till bilagekonventionerna återfinns bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
2.1 Konventionens huvudsakliga innehåll
Konventionen är, med vissa närmare angivna undantag, tillämplig på varje sjögående fartyg, som för kommersiella syften används till transport av last eller passagerare eller nyttjas för något annat kommersiellt ändamål. Den är också tillämplig på sjögående bogserfartyg. Undantagna från konventionens tillämpning är segelfartyg, fiskefartyg, små fartyg samt oljeriggar och borrplattformar när dessa inte nyttjas till sjöfart (artikel 1).
Enligt artikel 2 åtar sig ratificerande stat att för fartyg, som är registrerade inom dess territorium, föreskriva dels säkerhetsnormer — däri inbegripet normer för behörighet, arbetstid och bemanning — i syfte att trygga säkerheten för människoliv ombord, dels lämpliga åtgärder för social trygghet, dels villkor för sysselsättning och anordningar för livet ombord. Ratificerande stat skall vidare se till att bestämmelserna i dess lagstiftning är i huvudsak likvärdiga med de konventioner eller artiklar i konventioner som anges i bilagan till konventionen nr 147. Staten skall dessutom i de avseenden som nyss har nämnts utöva effektiv jurisdiktion eller kontroll över fartyg som är registrerade inom dess territorium. I fråga om sådana villkor för sysselsättning och anordningar för livet ombord, som inte står under statlig jurisdiktion, skall ratificerande stat övertyga sig om att överenskommelser om åtgärder för effektiv kontroll häröver träffas mellan redarna och de ombordanställdas organisationer.
Artikel 2 kräver vidare följande. Ratificerande stat skall se till att det finns lämpliga förfaranden för rekrytering av sjömän på fartyg, som är registrerade inom dess territorium, och för prövning av klagomål, som 21 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 152
uppstår i detta sammanhang (punkten (d) (i)). Det skall också finnas lämpliga förfaranden för prövning av sådana klagomål ombord på fartyg registrerade i ett främmande land som inom det egna landet förs fram av sjömän av dess egen nationalitet. Sådana klagomål, liksom klagomål från utländska sjömän på utländska fartyg, skall omgående rapporteras till behörig myndighet i det land där fartyget är registrerat (punkten (d) (ii)). Ratificerande stat skall också se till att sjömän, som är anställda på fartyg registrerade inom dess territorium, är på lämpligt sätt kvalificerade eller utbildade för sina arbetsuppgifter (punkten (e)). Genom inspektion eller på annat lämpligt sätt skall medlemsstat kontrollera att det egna landets fartyg uppfyller bl. a. tillämpliga ILO-konventioner (punkten (f)). Sjöförklaring skall anordnas beträffande varje allvarlig sjöolycka som berör det egna landets fartyg, särskilt sådana som har medfört personskada eller förlust av människoliv (punkten (g)).
I mån av möjlighet skall ratificerande medlemsstat informera sina medborgare om de problem som kan uppstå vid anställning på fartyg som är registrerat i en stat som inte har ratificerat konventionen. Denna skyldighet gäller till dess medlemsstaten har övertygat sig om att sådana normer tillämpas som är likvärdiga med dem som fastställs genom konventionen nr 147 (artikel 3).
Om en ratificerande medlemsstat i samband med fartygs besök i någon av dess hamnar mottar klagomål om eller får bevis för att fartyget inte uppfyller normerna i konventionen nr 147, sedan denna har trätt i kraft, kan medlemmen rapportera detta till flaggstatens regering samt
vidta åtgärder för att rätta till varje förhållande ombord som uppenbart
innebär risk för säkerhet eller hälsa. När sådana åtgärder vidtas skall medlemmen omedelbart underrätta flaggstatens närmaste sjöfarts-, konsulära eller diplomatiska representant och om möjligt låta sådan representant närvara. Fartyget får inte kvarhållas eller fördröjas utan skäl (artikel 4).
Konventionen är öppen för ratifikation av medlemmar som är anslutna till bl. a. 1960 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss eller 1966 års internationella lastlinjekonvention (artikel 5).
Slutligen innehåller konventionen formella bestämmelser om ikraftträdande, uppsägning, verkan av ratifikation m. m. Konventionen träder i kraft tolv månader efter det att ratifikationer av minst tio medlemmar med en sammanlagd andel av världshandelsflottans bruttodräktighet av 25 procent har registrerats.
2.2 Instrument förtecknade i bilaga till konventionen
Som framgår av det föregående åtar sig ratificerande stat att i sin lagstiftning ha bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga med innehållet i de ILO-konventioner eller särskilda artiklar i konventioner som är
angivna i bilagan. I flera fall kan en av flera konventioner i samma ämne väljas. Konventionerna i bilagan är följande.
1973 års konvention (nr 138) om minimiålder, eller 1936 års konvention (nr 58) om minimiålder för arbete till sjöss (reviderad), eller 1920 års konvention (nr 7) om minimiålder för arbete till sjöss;
1936 års konvention (nr 55) om redarens förpliktelser i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden, eller 1936 års konvention (nr 56) om sjukförsäkring för sjömän, eller 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner;
1946 års konvention (nr 73) om läkarundersökning av sjömän;
1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk) (artiklarna 4 och 7);
1949 års konvention (nr 92) om besättningsbostäder (reviderad);
1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygsbesättningar) (artikel 5);
1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg (artiklarna 3 och 4);
1926 års konvention (nr 22) om sjömäns anställningsavtal; 1926 års konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän;
1948 års konvention (nr 87) om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten;
1949 års konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten.
Sverige har ratificerat de flesta av dessa konventioner. Jag redogör i det följande kortfattat för ratifikationsläget m. m.
1973 års konvention (nr 138) om minimiålder har inte ratificerats av Sverige. ILO-kommittén har i yttrande över arbetsmiljöutredningens (S 1970: 35) slutbetänkande (SOU 1976: 1) Arbetsmiljölag anhållit att få återkomma till frågan om ratifikation av konventionen nr 138 när fartygsmiljöutredningen har slutfört sitt arbete. Sverige har dock ratificerat såväl 1936 års konvention (nr 58) om minimiålder för arbete till sjöss (reviderad) som 1920 års konvention (nr 7) om minimiålder för arbete till sjöss.
Sverige har ratificerat 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner. Däremot har Sverige inte ratificerat 1936 års konventioner (nr 55) om redarens förpliktelser i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden, eller (nr 56) om sjukförsäkring för sjömän.
1946 års konvention (nr 73) om läkarundersökning av sjömän har ratificerats av Sverige. Detsamma gäller 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk) och 1949 års konvention (nr 92) om besättningsbostäder (reviderad).
1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar har inte ratificerats av Sverige. Det åtagande, som skulle följa av en ratifikation av konventionen nr 147, är begränsat till ”till-
lämpning i huvudsak” av artikel 5 i konventionen nr 68. Artikeln i fråga lyder:
1. Varje medlemsstat skall vidmakthålla en lagstiftning angående kosthåll och utspisning, åsyftande att säkerställa hälsa och välbefinnande för besättningarna å de fartyg, som i art. 1 sägs.
2. Denna lagstiftning skall föreskriva:
a) en proviant- och vattenförsörjning, som med hänsyn till besättningens storlek samt resans varaktighet och karaktär kan anses tillfredsställande i fråga om mängd, näringsvärde, kvalitet och omväxling;
b) för en tillfredsställande utspisning erforderliga anordningar och utrustning inom intendenturavdelningen å varje fartyg.
Sverige har inte ratificerat 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg. Konventionen nr 147 kräver bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga med artiklarna 3 och 4 i konventionen nr 53 och att dessa bestämmelser upprätthålls. I en not i bilagan till konventionen nr 147 görs dock följande förbehåll beträffande tillämpningen:
I fall då ett strikt iakttagande av relevanta normer i 1936 års konvention om kompetens hos befäl å handelsfartyg skulle föranleda problem som vållar förfång för de system och förfaranden, som fastställts av en stat för utfärdande av behörighetshandlingar, skall principen om likvärdighet i huvudsak tillämpas så, att ingen konflikt uppkommer med de förfaranden som gäller för utfärdande av behörighetshandlingar i den staten.
Sammanfattningsvis innebär artikel 3 att undantag från krav på behörighetsbevis för befälhavare och vakthavande fartygs- och maskinbefäl endast får förekomma i fall av force majeure. I artikel 4 anges i vilka hänseenden särskilda, genom nationell lagstiftning fastställda minimifordringar skall uppfyllas för erhållande av behörighetsbevis (ålder, tjänstetid, examensprov). Under en tid av tre år efter vederbörande medlemsstats ratificering av konventionen får dock utan föregående examensprov utfärdas behörighetsbevis för personer med tillräcklig praktisk erfarenhet, under förutsättning att vederbörande inte har gjort sig skyldig till något allvarligare fel av teknisk innebörd.
1926 års konvention (nr 22) om sjömäns anställningsavtal och 1926 års konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän har inte ratificerats av Sverige. Den förstnämnda innehåller regler om bl. a. anställningsavtals form och innehåll, uppsägning och hävande av avtal samt avskedande och entledigande av sjöman. Konventionen nr 23 anger under vilka förutsättningar sjöman som lämnar ctt fartyg har rätt att bli hemskickad. Reglerna klargör vad som avses med hemförskaffning och ger besked om vad kostnaderna för hemförskaffning omfattar och när dessa inte kan läggas på sjömannen.
1948 års konvention (nr 87) om föreningsfrihet och skydd: för organisationsrätten och 1949 års konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten har båda ratificerats av Sverige.
2.3 Remissyttrandena
Såsom jag har anfört i det föregående (avsnitt 1) har frågan om ratifikation av konventionen nr 147 behandlats av den svenska ILO-kommittén, som därvid har inhämtat yttranden från berörda myndigheter och organisationer.
Jag avser i det följande att först redovisa yttrandena över innehållet i konventionen nr 147 och därefter vad remissinstanserna har anfört beträffande de i bilagan förtecknade konventionerna.
2.3.1 Konventionen nr 147
Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt att Sverige ratificerar konventionen, På ett par punkter har dock från några remissinstansers sida förekommit tveksamhet eller ifrågasatts om inte ratifikationshinder föreligger.
Flera instanser uttalar sig allmänt om det positiva värdet av konventionen.
Hit hör bl. a. generaltullstyrelsen som anför att konventionen nr 147 har betecknats som ett viktigt genombrott i kontrollen av undermåliga fartyg, särskilt de under bekvämlighetsflagg. Staterna får rätt att avlägga
rapporter om undermåliga arbetsförhållanden ombord i fartyg som an-
löper deras hamnar och att vidta åtgärder för att rätta till sådana förhållanden som är uppenbart farliga för de ombordvarandes säkerhet och hälsa. På tullverkets kustbevakning ligger det nationella ansvaret när det gäller att bekämpa till sjöss löskomna miljöfarliga ämnen, såsom oljeutsläpp till havs och i kustvatten. Tullverket skall vidare enligt lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg (omtryckt 1978: 109) (sjösäkerhetslagen) medverka vid tillsynen över sjösäkerheten. Tullverkets kustbevakning har sålunda ur såväl miljöskyddssynpunkt som sjösäkerhetssynpunkt anledning att hålla uppsikt över undermåliga fartyg. Konventionen nr 147 ger de svenska tillsynsmyndigheterna ökat folkrättsligt stöd att ingripa mot sådana fartyg och generaltullstyrelsen finner det därför angeläget att Sverige ratificerar konventionen.
Även sjöfartsverket ger uttryck för en positiv inställning till konventionen. Enligt verket representerar konventionen nr 147 en säkerhetsoch social standard, som svensk sjöfart i de flesta hänseenden uppfyller väl. På några punkter föreligger emellertid ratifikationshinder. Det torde vara ett gemensamt svenskt redare- och sjöfolksintresse att svensk sjöfart inte får försämrade konkurrensförhållanden till följd av att vissa andra länders redare kan göra kostnadsbesparingar genom att eftersätta säkerheten och den sociala standarden. Sjöfartsverket anser därför, att existerande ratifikationshinder bör undanröjas så att Sverige genom ratifikation kan bidra till att konventionen träder i kraft. Eventuellt kan den nödvändiga anpassningen av vissa bestämmelser beslutas med sikte
på att ändringarna skall genomföras när konventionen träder i kraft för Sveriges vidkommande. För varje land finns enligt artikel 6, även sedan konventionen har trätt i kraft, en tidsfrist på tolv månader efter ratifikation. Denna frist kan användas för anpassning av lagstiftningen. Även gentemot sjöfartsländer som inte ratificerar konventionen torde denna kunna få positiv effekt, dels genom att den ger de ratificerande staterna stöd för ett kraftfullare agerande gentemot undermåliga utländska fartyg som anlöper konventionsstaternas hamnar, dels genom att konventionsstaternas efterlevnad av konventionen småningom kan bidra till att skapa en internationell sedvanerätt i konventionens anda.
Svenska maskinbefälsförbundet anser det vara av vikt att konventionen snarast kan träda i kraft. Det är förbundets uppfattning att de krav som anges i bilagekonventionerna redan i dag till största delen uppfylls inom den svenska handelsflottan och att denna därmed också har att bära de därmed förbundna kostnaderna, Ett ikraftträdande av dessa konventioner skulle innebära en utjämning av olika handelsflottors kostnader. Befintliga ratifikationshinder bör därför undanröjas. Det är förbundets åsikt att förutsättningarna för ett sådant undanröjande i dag är goda. I flertalet fall, där svenska bestämmelser skiljer sig från dem som föreskrivs i de aktuella konventionerna, torde svenska bestämmelser i praxis vara fullt likvärdiga med de föreskrivna.
I artikel 2 (d) (ii) förutsätts att det i ratificerande stat finns lämpliga förfaranden för att klagomål om anställningsförhållande på fartyg skall kunna prövas efter anmälan av sjöman. Såsom sjöfartsverket har påpekat i sitt yttrande kommer sådana ärenden i Sverige att behandlas på olika sätt beroende på vad klagomålet avser. Beträffande säkerheten ombord ger kungörelsen (1965: 908) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg (ändrad senast 1976: 773) (sjösäkerhetskungörelsen) sjöfartsinspektionen möjlighet att oavsett nationalitet kontrollera fartyg i detta avseende. När det gäller andra klagomål om förhållandena på utländskt fartyg torde svensk myndighet inte ingripa i dag. Sjöfartsverket kan dock ta på sig uppgiften att företa undersökning även beträffande annat förhållande enligt konventionen än sådant som gäller säkerheten, Verket förordar därför viss författningsändring som utvid-
gar dess inspektionsmöjlighet. Enligt verkets uppfattning bör de klago-
mål som tas upp avse i första hand — förutom säkerhetsfrågor — so-
cial trygghet, villkoren för sysselsättningen och anordningar för livet
ombord, dvs. frågor som omnämns i konventionen. Det kan däremot enligt verket inte vara konventionsstridigt om svensk myndighet under-
låter att ta upp klagomål om att t. ex. alltför låg lön har utfästs. Sådana
frågor bör liksom f. n. handhas av de fackliga organisationerna.
I samband med artikel 2 (d) (ii) tar sjöfartsverket också upp förbudet enligt 14 8 sjömanslagen (1973: 282, ändrad senast 1976: 591) för sjö-
man på svenskt fartyg att dra tvist om anställningsförhållande inför utländsk myndighet. Handlande i strid mot detta förbud kan enligt 18 § 6 samma lag medföra att sjömannen skiljs från sin befattning ombord. Sjöfartsverket menar att förbudet att dra tvist inför utländsk myndighet, för att konventionens krav skall uppfyllas, bör inskränkas till att gälla ”utländsk domstol eller exekutiv myndighet”. Befälsbemanningsutredningen framför som sin mening att tillträde till konventionen torde kräva ändring av sjömanslagens regler varvid nämnda förbud skulle upphävas.
ILO-kommittén instämmer i sjöfartsverkets uppfattning att verket bör ta på sig uppgiften att utreda frågor som konventionen reglerar. Liksom verket anser kommittén att de frågor som framstår som fackliga naturligen bör lämnas utanför uppgiften. Kommittén förordar således att erforderliga författningsändringar görs.
Beträffande ifrågasatt bristande överensstämmelse mellan sjömanslagens förbud mot att bringa tvist om anställningsförhållande inför utländsk myndighet och konventionens krav anmärker ILO-kommittén följande. Tillträde till konventionen medför en förpliktelse för Sverige att utreda eller rapportera klagomål som framförs i Sverige. Följaktligen berörs inte uttryckligen möjligheterna för anställd på svenskt fartyg att framföra klagomål i utlandet. ILO-kommittén vill dock med anledning av vad som har framförts vid remissbehandlingen ta upp frågan. I motiven till sjömanslagen (prop. 1973: 40 s. 127 f) anförde föredragande departementschefen att tvister av den art förbudet omfattar bäst löses genom kontakter mellan arbetsgivare och anställd eller dennes organisation. Som ett skäl härför angavs bl. a. att kollektivavtalsregleringen hade byggts ut. Kommittén tolkar detta så att förbudet i sjömanslagen främst tar sikte på lönetvister och andra tvister av ekonomisk art. Sådana frågor regleras enligt kommitténs mening inte av den nu aktuella konventionen. Av det anförda följer att sjömanslagens förbud mot att dra tvist om anställningsförhållande inför utländsk myndighet inte utgör hinder mot att framställa klagomål enligt konventionen. Det gäller här frågor om säkerheten på fartyg, social trygghet, villkoren för sysselsättningen och anordningar för livet ombord. Kommittén anser således till skillnad från befälsbemanningsutredningen att Sverige inte behöver ge upp sitt system enligt sjömanslagen. Sjöfartsverket har såsom nyss framgått föreslagit att man skulle ändra sjömanslagen på så sätt att ”utländsk myndighet” ersätts av ”utländsk domstol eller exekutiv myndighet”. Kommittén vill för sin del framhäva att ett eventuellt svenskt tillträde till nu aktuell konvention inte är avgörande för den behandling ett svenskt fartyg kan bli föremål för i utlandet. Om sjöman på svenskt fartyg drar tvist inför utländsk myndighet — oavsett vilken typ av myndighet — kan följden bli att fartyget kvarhålls eller att beslut motsvarande kvarstad meddelas. Över detta råder givetvis hamnstaten. Med
den syn på begreppet ”tvist om anställningsförhållande” som har redovisats i det föregående menar kommittén att sjömanslagen ger erforderligt utrymme för att konventionens anda skall tillvaratas. Någon ändring av sjömanslagen på det sätt sjöfartsverket har föreslagit finner kommittén inte påkallad. Sammanfattningsvis anser ILO-kommittén att 14 och 18 §§ sjömanslagen inte utgör hinder för ratifikation.
2.3.2 Konventionerna i bilagan
Remissinstanserna har i sina yttranden lämnat synpunkter beträffande de konventioner som Sverige inte har ratificerat.
Vad först angår 1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning av fartygsbesättningar hänvisar sjöfartsverket till att de svenska bestämmelserna härom finns i
1) 3 kap. 2 och 6 §§ samt 9 kap. 5 och 8 §§ sjösäkerhetslagen; 2) 3 kap. 30—33 §§ sjösäkerhetskungörelsen;
3) sjöfartsverkets kungörelse (1970: A4) om bostäder och ckonomilokaler m. m. på fartyg;
4) sjöfartsverkets kungörelse (1970: A15) om dricksvatten på fartyg.
Dessutom nämner verket att livsmedelslagen (1971: 511, ändrad senast 1976: 589) och livsmedelskungörelsen (1971: 807, ändrad senast 1976: 830) även gäller för fartyg. Enligt 38 § livsmedelskungörelsen prövar livsmedelsverket fråga om godkännande av livsmedelslokal i registreringspliktigt fartyg. Enligt sjöfartsverkets uppfattning täcker de svenska bestämmelserna reglerna i artikel 5 i konventionen. I fråga om kostens sammansättning är de visserligen allmänt hållna, men konventionen synes inte fordra att de nationella föreskrifterna skall specificera vilka slags produkter som skall ingå i kosten. ”Likvärdighet i huvudsak” måste anses föreligga. Till samma slutsats kommer befälsbemanningsutredningen och Sveriges redareförening.
Mer komplicerad är frågan om Sverige uppfyller kraven enligt artiklarna 3 och 4 i 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg.
I denna fråga anför sjöfartsverket följande. Kraven i artikel 4 angående villkoren för tilldelning av behörighetsbevis täcks i princip av bestämmelserna i sjöbefälskungörelsen (1960: 487, omtryckt 1976: 774), förordningen (1959: 425) om sjöbefälsskolor (ändrad senast 1976: 775), kungörelsen (1960: 488) om lägre nautisk och maskinteknisk utbildning (ändrad senast 1976: 776), sjöfartsverkets kungörelse (1976: A52) om rätt att tillgodoräkna viss tjänstgöring eller skolutbildning för att erhålla behörighetsbevis som sjöbefäl samt sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1977: 15) med föreskrifter om styrd manskapspraktik och tjänstgöring som befälsassistent. Sjöfartsverket fastställer minimibesättningar för fartyg med stöd av sjösäkerhetslagen och sjösäkerhetskungörelsen, Minimiålderskrav för befälhavare finns i 7 § sjöbefälskungörelsen. Krav på
minimiålder för fartygs- och maskinbefäl i allmänhet gäller genom examens- och praktikkraven, jämförda med bestämmelserna i 45 8 sjömanslagen om minimiålder för fartygsarbete. För handelsfartyg, ”engaged in maritime navigation”, gäller enligt sjöbefälskungörelsen som villkor för befälsutövning dels avlagd examen, dels fullgjord praktik. I vissa fall får maskinbefäl undvaras på fartyg med en maskinstyrka om högst 550 effektiva hästkrafter, under förutsättning att det ombord finns anställd personal som har avlagt fartygsmekanikerexamen. Något krav på sjöpraktik gäller inte för denna examen. Enligt 34 § sjöbefälskungörelsen får sjöfartsverket medge undantag från villkoren för behörighet att vara befälhavare eller annat befäl eller för erhållande av behörighetsbevis (s. k. personlig dispens). Sådan dispens kan ges om särskilda skäl föreligger och det inte finns anledning anta annat än att det är förenligt med sjösäkerhetens krav. För dispenser som avser mer än en viss resa fordras samråd med redarnas och de ombordanställdas organisationer. Enligt sjöfartsverkets praxis medges i stor kustfart eller mer vidsträckt fart aldrig dispens från krav på att den sökande skall ha avlagt någon form av nautisk resp. maskinteknisk examen. Detta gäller även om vederbörande har god praktik. Med hänsyn till den tolkning av ”substantially equivalent”, som medges i fotnoten till bilagan till konventionen nr 147, anser sjöfartsverket att de svenska bestämmelserna är i huvudsak likvärdiga med artikel 4 i konventionen nr 53.
I fråga om tillämpningen av artikel 3 anför sjöfartsverket att kravet på att fartygs- och maskinbefälet i fartygen skall vara behörigt givetvis är den huvudprincip som uttrycks i sjöbefälskungörelsen. I fråga om befälhavare får undantag från behörighetskraven inte göras i något fall utom vid dispens av sjöfartsverket. Beträffande det övriga fartygsbefälet samt maskinbefälet finns i 38 § sjöbefälskungörelsen en bestämmelse, som medger s. k. bristmönstring av obehörigt befäl. Har de uppställda fordringarna på behörighet hos annat befäl än befälhavaren inte blivit uppfyllda för viss befattning föreligger straffrihet om förhållandet har föranletts av att lämplig behörig person inte har kunnat erhållas i senast besökta hamn. En liknande föreskrift finns också i 10 kap. 3 § sjösäkerhetslagen. De svenska bristmönstringsbestämmelserna, som hänger samman med den bristande tillgången på behörigt sjöbefäl, ansågs år 1938 utgöra hinder mot ratifikation av konvention nr 53. Bristmönstring förekommer alltjämt och är inte inskränkt till endast force majcurefallen. Bemanningskontrolt utövas av sjöfartsverket genom dess sjöfartsinspektion och av mönstringsförrättarna. I sjöfartsverkets allmänna mönstringsanvisningar 1974-11-29 har uttalats att det vid påmönstring av obehörig person i bl.a. befälsbefattning måste framgå för mönstringsförrättaren dels att lämplig person med föreskriven behörighet inte kan anskaffas, dels att den tillträdande kan antas uppehålla avsedd befattning utan risk för fartygets säkerhet. Vid bristmönstring skall i sjö- 3t Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 152
mansrullan och på sjömannens tjänstgöringsbesked antecknas: ”Tills behörig kan anskaffas”. Verket har också i mönstringsanvisningarna uttalat, att mönstringsförrättare skall iaktta restriktivitet i fråga om bristmönstring, särskilt beträffande kvalificerade befattningar. Vid mönstring av dels obehörigt befäl och dels behörigt befäl, som ersätter obehörigt sådant, skall mönstringsförrättare sända in anmälan till sjöfartsverket på särskilda blanketter. I förstnämnda fall anger mönstringsförrättare på blanketten vad vederbörande har för meriterande praktik, som kan motivera att han tillåts bristmönstra. Med ledning av inkomna sådana meddelanden tar sjöfartsverket i en del fall kontakt med vederbörande rederi och påtalar att förekommande behörighetsbrister måste anses oacceptabla. Det är enligt sjöfartsverkets uppfattning tveksamt, om den förekommande myndighetskontrollen över bristmönstring i svenska fartyg kan anses vara ”substantially equivalent” till det innehav av behörighetsbevis, som förutsätts i artikel 3 i konventionen. Påmönstring av obehörigt befäl torde emellertid förekomma i många länders handelsflottor. Med beaktande av bristmönstringsproblemets internationella natur och av att andra ratificerande stater torde ha samma problem, torde Sverige med tvekan kunna hävda att dess bestämmelser är ”substantially equivalent” med bestämmelserna i artikel 3. Det skulle dock enligt sjöfartsverkets uppfattning vara önskvärt att uppnå bättre överensstämmelse mellan de svenska reglerna och konventionen nr 53.
Befälsbemanningsutredningen är mer tveksam beträffande Sveriges tillämpning av konventionsbestämmelserna i fråga och anför bl. a. att bristmönstringssystemet har kommit till vidsträckt och stadigvarande användning på grund av bristen på behörigt sjöbefäl, främst fartygsbefäl i lägre befattningar och maskinbefäl. Utredningen överväger olika sätt att avskaffa bristmönstringssystemet.
Sveriges redareförening uttalar — med instämmande av SAF — i fråga om konventionen nr 53 att termen ”substantially equivalent” inte kan användas med tanke på svenska förhållanden, eftersom bristmönstringen strider mot konventionens innehåll och mening. Föreningen motsätter sig därför att Sverige ratificerar konvention nr 147. Svenska maskinbefälsförbundet förespråkar att en utbildningssatsning görs och tillstyrker att konventionen nr 147 ratificeras. Svenska sjöfolksförbundet ansluter sig till sjöfartsverkets ståndpunkt och menar att konventionen nr 147 bör ratificeras.
Efter att ha tagit del av övriga remissinstansers yttranden har ILOkommittén uttalat att Sverige alltjämt inte uppfyller alla fordringarna i konventionen nr 53 och att hinder mot ratifikation av denna kvarstår trots att det på sin tid allvarligaste ratifikationshindret har avlägsnats (prop. 1938: 239). För en anslutning till konventionen nr 147 krävs dock inte mer än att svenska bestämmelser är i huvudsak likvärdiga (”sub-
stantially equivalent”) med de konventioner som anges i bilagan och att dessa bestämmelser upprätthålls. Konventionens uppbyggnad medger således att nationella bestämmelser och dessas tillämpning kan avvika från den internationella normen utan att betraktas som brott häremot. Utgångspunkten måste dock vara att den allmänna målsättningen i åberopad konvention skall respekteras. När det gäller konventionen nr 53 syftar den till att ställa upp minimifordringar på yrkeskompetens hos befälhavare och vakthavande fartygs- och maskinbefäl på handelsfartyg för att säkerheten skall upprätthållas på ett betryggande sätt. Konventionens huvudsakliga fordringar måste anses väl tillgodosedda av gällande svensk lagstiftning. Det svenska bristmönstringssystemet skulle formellt kunna anses strida mot konventionens syfte. Emellertid har systemet inte haft någon menlig inverkan på sjösäkerheten. Frånvaron av behörighet är ofta att hänföra till den rent formella sidan, eftersom vederbörande bristmönstrade befattningshavare av ansvarig mönstringsförrättare bedömts ha de kvalifikationer som krävs för befattningen. Systemet förutsätter en noggrann myndighetskontroll. Sådan utövas i första hand av mönstringsförrättaren ute på fältet. Den övergripande tillsynen sker hos sjöfartsverket som för detta ändamål har inrättat kontroller och som styr utvecklingen genom detaljerade anvisningar. Den bristmönstrades faktiska förmåga att klara arbetsuppgifterna behöver normalt inte sättas i fråga. När bristmönstrat befäl fullgör vakt- eller jourtjänstgöring, ökas det övergripande tillsynsansvar som under alla förhållanden åligger befälhavare och maskinchef så att betryggande sjösäkerhet upprätthålls på normalt sätt. Mot den angivna bakgrunden anser ILO-kommittén att bristmönstringen inte utgör hinder för Sverige att ansluta sig till konventionen nr 147.
Sjöfartsverket har granskat gällande svenska bestämmelsers överensstämmelse med 1926 års konventioner (nr 22) om sjömäns anställningsavtal och (nr 23) om hemsändning av sjömän. Verket konstaterar därvid beträffande konventionen nr 22 att vissa ratifikationshinder kvarstår men att huvudsaklig överensstämmelse råder mellan de svenska bestimmelserna och konventionen. Beträffande konventionen nr 23 konstaterar sjöfartsverket likaledes huvudsaklig överensstämmelse mellan de svenska och de internationella bestämmelserna. Verket fäster dock ILO-kommitténs uppmärksamhet på reglerna i bl. a. förordningen (1976: 785) med instruktion om handläggning av sjöfartsärenden vid utrikesrepresentationen och föreslår, att det får ankomma på utrikesdepartementet eller dess understödsnämnd att bedöma om reglerna är likvärdiga med konventionsbestämmelserna. Utrikesdepartementets konsulära enhet har härtill anfört att sjöfartsverket har indelat sjömän i två kategorier, nämligen ”sjömän som är svenska medborgare” och ”utländska sjömän”. Sjöfartsverket tyder bestämmelserna så att sjöman som är svensk med-
borgare alltid har möjlighet att av utlandsmyndighet erhålla bistånd för resa till Sverige medan denna möjlighet inte föreligger beträffande utländsk sjöman. Utrikesdepartementets föreskrifter härvidlag, AFUR-S 17 § vilken innefattar 15—16 §§ IFUR-S, gör följande uppdelning: sjöman som är svensk medborgare och inskriven i sjömansregistret, utländsk sjöman som är flykting eller statslös person och bosatt i Sverige samt utländsk sjöman som inte är flykting eller statslös men bosatt i Sverige. Nämnda kategorier sjömän kan jämlikt AFUR-S 17 3 erhålla bistånd för resa till Sverige. Utländsk sjöman, som inte är flykting eller statslös person och som skilts från svenskt fartyg i annat land än sitt hemland och därefter har råkat i nöd, kan genom utlandsmyndighet efter bemyndigande av utrikesdepartementet erhålla ekonomiskt bistånd om det finns synnerliga skäl till detta. Det förutsätts dock att statsverket eller arbetsgivaren inte är skyldig att svara för sjömannens underhåll samt att bistånd inte har kunnat erhållas från utlandsmyndigbet för sjömannens hemland, från lokala myndigheter eller på annat sätt. Bistånd som här avses bör enligt föreskrifterna lämnas endast i undantagsfall, då det med hänsyn till särskilda omständigheter, t. ex. långvarig tjänstgöring på svenska fartyg, avsaknad av lokal diplomatisk eller konsulär representant för sjömannens hemland eller av rent humanitära skäl skulle framstå såsom uppenbart obilligt att inte bistå sjömannen. Med sådant bistånd avses inte ekonomiskt bistånd för resa till vederbörandes hemland, utan en i undantagsfall tillfällig hjälp av rent humanitära skäl.
ILO-kommittén kan inte finna att sjöfartsverkets eller utrikesdepartementets påpekanden påverkar bedömningen av möjligheterna att ratificera konventionen nr 147.
Sammanfattningsvis finner ILO-kommittén att Sverige i huvudsak tillämpar de konventioner som räknas upp i bilagan till konventionen nr 147.
3 Rekommendationen om förbättring av normer i handelsfartyg
Rekommendationen (nr 155) om förbättring av normer i handelsfartyg har ungefär samma uppbyggnad som konventionen nr 147. I själva
instrumentet finns rekommendationer om vilka lagstiftningsåtgärder
medlemsstaterna bör vidta. En av rekommendationerna innebär att lagstiftningen skall innehålla bestämmelser som är minst likvärdiga med bestämmelserna i de instrument som finns i en bilaga till rekommendationen nr 155.
Upplysning om var texterna till bilageinstrumenten återfinns bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.
3.1 Rekommendationens huvudsakliga innehåll Rekommendationen har i punkt I samma tillämpningsområde som konventionen nr 147 (jfr avsnitt 2.1). I punkt 2 anges att medlemsstaterna bör se till att bestämmelserna i den lagstiftning som föreskrivs i artikel 2 (a) i konventionen nr 147 är minst likvärdiga med de konventioner som är förtecknade i bilagan till denna konvention. Medlemsstat bör också kontrollera att sådan likvär-
dighet föreligger i fråga om bestämmelser som reglerar villkoren för
sysselsättning och anordningar för livet ombord. Dessutom bör enligt punkt 3 åtgärder vidtas — om så erfordras stegvis — för att lagstiftning eller kollektivavtal skall innehålla bestämmelser som är minst likvärdiga med bestämmelserna i de instrument som är förtecknade i bilagan till rekommendationen nr 155. Slutligen ges i punkt 4 rekommendationer till medlemsstaterna att vid tillämpningen av konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155 beakta varje revision av de instrument som finns förtecknade i bilagorna.
3.2 Instrument förtecknade i bilaga till rekommendationen Följande instrument är upptagna i bilagan till rekommendationen nr 155. 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfar-
tyg;
1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygsbesättningar); 1970 års konvention (nr 133) om besättningsbostäder (tilläggsbestämmelser); 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk); 1971 års konvention (nr 135) om arbetstagarnas representanter; 1949 års konvention (nr 91) om semester med bibehållen hyra (reviderad), eller 1976 års konvention (nr 146) om semester för sjöfolk; 1946 års konvention (nr 70) om social trygghet för sjömän; 1970 års rekommendation (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk; IMCO/ILO Document for Guidance, 1975. Rekommendationsbilagan upptar delvis samma instrument som konventionsbilagan, dock med den skillnaden att i rekommendationen hänvisas till hela instrument, medan konventionen i vissa fall enbart hänvisar till någon eller några artiklar. Detta gäller konventionerna nr 53, 68 och 134. Av dessa har Sverige ratificerat nr 134. De båda övriga konventionerna har berörts i det föregående. 1970 års konvention (nr 133) om besättningsbostäder (tilläggsbestämmelser) ratificerades av Sverige 1972 men har ännu inte trätt i kraft.
Sverige har även ratificerat 1971 års konvention (nr 135) om arbetstagarnas representanter.
1949 års konvention (nr 91) om semester med bibehållen hyra (rveviderad) har inte ratificerats av Sverige. Däremot har riksdagen den 15 februari 1978 godkänt 1976 års konvention (nr 146) om semester för sjöfolk (prop. 1977/78: 51, AU 1977/78: 26, rskr 1977/78: 133) och regeringen har den 2 mars 1978 beslutat att ratificera den.
1946 års konvention (nr 70) om social trygghet för sjömän har inte ratificerats av Sverige. Den 1 januari 1978 hade den ratificerats av sju länder (Algeriet, Frankrike, Nederländerna, Peru, Polen, Spanien och Storbritannien). Den har dock inte trätt i kraft ännu.
Konventionen nr 70 avser i första hand att tillförsäkra sjömän, som bor och vistas i fartygets hemland, samma förmåner som lagstiftningen erbjuder industriarbetare i fråga om sjukvård och kontantunderstöd vid arbetsoförmåga, arbetslöshet och hög ålder. Vissa av förmånerna skall vara tillförsäkrade sjömännen även om de inte gäller för industriarbetare. Vidare ges i konventionen föreskrifter om att sjömännens anhöriga skall vara tillförsäkrade vissa förmåner. Utöver dessa socialförsäkringsförmåner av allmän natur avser konventionen att tillförsäkra sjömännen särskilda förmåner, då de till följd av skada eller sjukdom kvarlämnas utomlands. I sådant fall skall sjömannen vara berättigad till sjukvård, kost och logi samt hemsändning och full hyra under minst 12 veckors tid.
1970 års rekommendation (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk har underställts riksdagens prövning i prop. 1971: 158. I denna konstatcrade föredragande departementschefen att rekommendationen i stort stimmer överens med de principer efter vilka sjöpersonalutbildningen bedrivs i Sverige.
IMCO/ILO Document for Guidance, 1975, är en kortfattad handbok avsedd att tillämpas vid utbildning av sjöfolk. Den har utarbetats gemensamt av den Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) och ILO och innehåller råd som, utan att vara bindande för någon stat, är avsedda att vara till praktisk hjälp när nationella planer och fordringar för säkerhetsutbildning upprättas, ändras eller utvecklas.
3.3 Remissyttrandena
Enligt ILO-kommittén är rekommendationen nr 155 till stor del så utformad att dess tillämpning utgör ett steg på vägen mot en tillämpning av konventionen nr 147. I vissa fall är dock de rekommenderade normerna mer avancerade än motsvarande konventionsnormer. ILOkommittén ansluter sig till rekommendationens syften och vill för deras förverkligande föreslå, dels att möjligheterna att ratificera konventionen (nr 70) om social trygghet för sjömän tas upp till förnyad prövning, dels att rekommendationen av regeringen överlämnas till fartygsmiljöutred-
ningen och andra berörda utredningar för beaktande i deras fortsatta arbete.
Beträffande rekommendationen nr 155 och de i bilagan till denna omnämnda instrumenten anför riksförsäkringsverket att medlemmarna enligt rekommendationens punkt 2 bör se till att bestämmelserna i den lagstiftning som föreskrivs i artikel 2 (a) i 1976 års konvention nr 147 om miniminormer i handelsfartyg är minst likvärdiga med de konventioner eller artiklar i konventioner som förtecknas i bilagan till nämnda konvention. Den bestämmelse i konventionen som berör verkets ämbetsområde är nämnda artikel 2 (a). Den föreskriver bl.a. att varje medlem som ratificerar konventionen skall åta sig att genom lagstiftning för fartyg, som är registrerade inom dess territorium, föreskriva lämpliga åtgärder för social trygghet. Av de i bilagan till konventionen förtecknade konventionerna har bl.a. 1969 års konvention (nr 130) om Jäkarvård och kontanta sjukförmåner ratificerats av Sverige. Enligt riksförsäkringsverkets mening uppfyller den svenska socialförsäkringslagstiftningen de normer som har fastställts i konventionen nr 147 och hinder synes därför inte föreligga att anta rekommendationen i fråga.
Yttrandena över konventionerna nr 53 och 68 har redovisats under avsnitt 2.3.2.
Befälsbemanningsutredningen erinrar om att rekommendationen (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk har ingått i det material som har legat till grund för arbetet i den av SÖ tillsatta Utredningen sjöpersonalens utbildning (UTSJÖ). Dess förslag bearbetas f.n. inom utbildningsdepartementet och SÖ. Befälsbemanningsutredningen har att ta särskild ställning till vilka utbildningskrav som skall ställas upp för att nybörjare skall få tillträda befattning till sjöss. Därvid iakttas artikel 15 i rekommendationen. I övrigt torde svensk sjömans- och sjöbefälsutbildning uppfylla rekommendationen, men det bör observeras att teoretisk utbildning inte är obligatorisk för manskap i någon befattning. Document for Guidance, 1975, torde få läggas till grund för utformningen av kursplanerna i den nya sjöbefälsutbildningen.
Sveriges redareförening påpekar beträffande nämnda Document for Guidance, 1975, att detta inte har remissbehandlats eller godtagits av Sverige. SÖ förklarar dock i sitt yttrande att dokumentet i tillämpliga delar beaktas vid översynen av läroplaner.
Sammanfattningsvis menar ILO-kommittén att yttrandena över konventionerna i bilagan till rekommendationen nr 155 tyder på god, om än inte fullständig, tillämpning av de behandlade instrumenten.
4 Föredraganden
Internationella arbetskonferensen, som är den internationella arbetsorganisationens (ILO) beslutande församling, har — vid sidan av de år-
liga allmänna sammanträdena — mer eller mindre regelbundet sammanträtt för att behandla frågor rörande sjöfolkets arbetsförhållanden. Arbetskonferensens sextioandra sammanträde var samtidigt den nionde sjöfartskonferensen. Vid konferensen antogs sex instrument av sådan beskaffenhet att de skall underställas riksdagen, nämligen
1. konvention (nr 146) om semester för sjöfolk,
. rekommendation (nr 153) om skydd för unga sjömän,
. konvention (nr 145) om kontinuitet i sysselsättningen för sjöfolk,
BON rekommendation (nr 154) i samma ämne,
- konvention (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg,
Av rekommendation (nr 155) om förbättring av normer i handelsfartyg.
De fyra förstnämnda instrumenten har redan behandlats av riksdagen (prop. 1977/78: 51, AU 1977/78: 26, rskr 1977/78: 133). I det följande kommer jag därför endast att uppehålla mig vid konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155.
Båda dessa instrument har fått en speciell utformning. Det huvudsakliga materiella innehållet utgörs av ett åtagande resp. en rekommendation att tillämpa vissa tidigare antagna ILO-instrument. Dessa finns uppräknade i bilagor till konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155.
De båda instrumenten har remissbehandlats av ILO-kommittén, som har inhämtat yttranden från berörda myndigheter och organisationer. Remissinstanserna har i allmänhet uttalat sig positivt om instrumenten och förordat att konventionen nr 147 godkänns.
Konventionen nr 147 kommer genom sin konstruktion att ange miniminormer i många olika avseenden, bl. a. i fråga om sjukförmåner, besättningsbostäder, kompetens hos befäl, anställningsavtal, föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten. Genom sitt breda tillämpningsområde framstår den som ett speciellt viktigt instrument i strävandena att motverka förekomsten av undermåliga fartyg, i synnerhet sådana som är registrerade under bekvämlighetsflagg. För ett land som Sverige, som länge i olika internationella sammanhang har arbetat för att främja säkerheten till sjöss och förbättra förhållandena för de ombordanställda, framstår det därför som angeläget att konventionen nr 147 får en så bred anslutning som möjligt. En given utgångspunkt måste vara att Sverige skall godkänna konventionen. Om ratifikationshinder föreligger bör övervägas hur dessa skall undanröjas.
Eftersom konventionens materiella innehåll huvudsakligen återfinns i bilagekonventionerna finner jag det naturligt att först granska hur svenska bestämmelser förhåller sig till dessa. Av de i bilagan uppräknade instrumenten har Sverige ratificerat 1936 års konvention (nr 58) om minimiålder för arbete till sjöss (reviderad), 1920 års konvention (nr 7) i samma ämne, 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och kon-
tanta sjukförmåner, 1946 års konvention (nr 73) om läkarundersökning av sjömän, 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk), 1949 års konvention (nr 92) om besättningsbostäder (reviderad), 1948 års konvention (nr 87) om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten samt 1949 års konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Genom lagstiftning och på annat sätt har de krav som dessa konventioner ställer uppfyllts.
För att Sverige — med hänsyn till bilagekonventionerna — skall kunna ansluta sig till konventionen nr 147 krävs i svensk lagstiftning bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga (”substantially equivalent”)
med reglerna i artikel 5 i 1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och
utspisning (för fartygsbesättningar), artiklarna 3 och 4 i 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg samt 1926 års konventioner (nr 22) om sjömäns anställningsavtal och (nr 23) om hemsändning av sjömän.
Enligt sjöfartsverkets uppfattning täcker de svenska bestämmelserna reglerna i artikel 5 i konventionen nr 68. I fråga om kostens sammansättning är de enligt verket visserligen allmänt hållna, men konventionen synes inte fordra att de nationella föreskrifterna skall specificera vilka slags produkter som skall ingå i kosten. ”Likvärdighet i huvudsak” måste anses föreligga enligt verket. Till samma slutsats har även befälsbemanningsutredningen (K 1970: 29) och Sveriges redareförening kommit. För egen del instämmer jag i denna uppfattning.
Under ILO-kommitténs remissbehandling har olika meningar uttalats i frågan huruvida Sverige uppfyller kraven enligt artiklarna 3 och 4 i 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg. Sålunda anser både sjöfartsverket och befälsbemanningsutredningen det tveksamt om Sverige uppfyller fordringarna. Sveriges redareförening anser att det svenska bristmönstringssystemet strider mot konventionens innehåll och mening. I ILO-kommitténs yttrande konstateras att det för anslutning till konventionen nr 147 krävs att svenska bestämmelser är i huvudsak likvärdiga ("substantially equivalent”) med de konventioner som anges i bilagan och att dessa bestämmelser upprätthålls. Konventionens uppbyggnad medger således att nationella bestämmelser och dessas tillämpning kan avvika från den internationella normen utan att betraktas som brott häremot. Den allmänna målsättningen i åberopad konvention skall dock respekteras. Det svenska bristmönstringssystemet skulle enligt kommittén formellt kunna anses strida mot konventionens syfte. Frånvaron av behörighet är ofta att hänföra till den rent formella sidan och systemet har inte haft någon menlig inverkan på sjösäkerheten. En noggrann myndighetskontroll utövas i första hand av mönstringsförrättaren ute på fältet. Den övergripande tillsynen sker hos sjöfartsverket. Den bristmönstrades faktiska förmåga att klara arbetsuppgifterna behöver normalt inte sättas i fråga. ILO-
kommittén anser därför att bristmönstringen inte utgör hinder för Sverige att ansluta sig till konvention nr 147.
För egen del ansluter jag mig till den bedömning ILO-kommittén har gjort.
De svenska bestämmelsernas överensstämmelse med 1926 års båda konventioner har granskats av sjöfartsverket. Verket konstaterar beträffande konventionen nr 22 att vissa ratifikationshinder kvarstår men att huvudsaklig överensstämmelse råder mellan de svenska bestämmelserna och konventionen. Beträffande konventionen nr 23 konstaterar sjöfartsverket likaledes huvudsaklig överensstämmelse mellan de svenska och de internationella bestämmelserna. Med hänsyn härtill och till vissa kompletterande upplysningar som har lämnats av utrikesdepartementets konsulära enhet finner jag att hänvisningen till 1926 års konventioner inte utgör binder för ratifikation av konventionen nr 147.
Sedan det sålunda kunnat konstateras att konventionerna i bilagan inte lägger hinder i vägen för ett godkännande återstår att överväga innehållet i konventionen nr 147. Denna är enligt artikel 5 öppen för ratifikation av medlemmar, som är anslutna till någon av vissa uppräknade konventioner, bl. a. 1960 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss och 1966 års internationella lastlinjekonvention. Sverige har ratificerat båda dessa konventioner. Vid remissbehandlingen har pekats på att det i svensk lagstiftning inte finns sådana regler för klagomål om anställningsförhållande på fartyg som avses i artikel 2 (d) (ii). Sjöfartsverket har förklarat sig kunna ta på sig sådana undersökningar som konventionen kräver. För detta ändamål behövs vissa författningsändringar. Jag ber att få återkomma till denna fråga i annat sammanhang.
I samband med artikel 2 (d) (ii) har några remissinstanser tagit upp frågan om 14 och 18 §§ sjömanslagen (1973: 282, ändrad senast 1976: 591) är förenliga med konventionens krav. I 14 § sjömanslagen förbjuds sjöman på svenskt fartyg att dra tvist om anställningsförhållande inför utländsk myndighet. Handlande i strid mot detta förbud kan enligt 18 3 6 samma lag medföra att sjömannen skiljs från sin befattning ombord, Både sjöfartsverket och befälsbemanningsutredningen menar att det blir nödvändigt med ändringar i sjömanslagen för att konventionens krav skall uppfyllas.
ILO-kommittén redovisar i denna fråga en annan inställning än sjöfartsverket och befälsbemanningsutredningen. Kommittén anger att tillträde till konventionen medför en förpliktelse för Sverige att utreda eller rapportera klagomål som framförs i Sverige. Följaktligen berörs inte uttryckligen möjligheterna för anställd på svenskt fartyg att framföra klagomål i uttandet. Kommittén tolkar förbudet i sjömanslagen så att det främst tar sikte på lönetvister och andra tvister av ekonomisk art. Sådana frågor regleras emellertid inte av den nu aktuella konventionen.
Kommittén anser således att Sverige inte behöver ge upp sitt system enligt sjömanslagen. Kommittén menar också att sjömanslagen ger erfor-
derligt utrymme för att konventionens anda skall tillvaratas och att nå-
gon ändring av sjömanslagen inte är påkallad. Sammanfattningsvis anser ILO-kommittén att 14 och 18 §§ sjömanslagen inte utgör hinder för ratifikation.
För egen del instämmer jag i ILO-kommitténs uppfattning att bestämmelserna i sjömanslagen inte utgör ratifikationshinder. Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att Sverige ansluter sig till konventionen nr 147.
Enligt min mening blir konventionen, när den träder i kraft, ett värdefullt medel i kampen mot undermåliga fartyg. Det kan nämnas i detta sammanhang att sjöfartsmyndigheterna i Nordsjöregionen, bl. a. Sverige, den 2 mars 1978 har undertecknat en överenskommelse om gemensamma riktlinjer för och samarbete i övrigt i fråga om kontroll av fartyg i regionens hamnar. Överenskommelsen bygger på bestämmelserna i konventionen nr 147 och tar sikte på normerna i vissa av bilagekonventionerna. Den träder i kraft den 1 juli 1978 men kan bli helt effektiv först sedan konventionen nr 147 har ratificerats av alla Nordsjöstaterna och har trätt i kraft.
I fråga om rekommendationen nr 155 utmynnar ILO-kommitténs yttrande i ett förslag att texten till rekommendationen överlämnas till fartygsmiljöutredningen (K 1973: 04) och andra utredningar för beaktande i deras fortsatta arbete. Jag ansluter mig till förslaget att rekommendationstexten överlämnas till fartygsmiljöutredningen och förordar dessutom att den överlämnas till sjöfartsverket för beaktande vid verkets författningsarbete.
5 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att godkänna konventionen (nr 147) om
miniminormer i handelsfartyg,
dels lämnar riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad jag har
anfört om rekommendationen (nr 155) om förbättring av nor-
mer i handelsfartyg.
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.
Bilaga 1
(Översättning)
Convention (No. 147) Concerning Minimum Konvention (nr 147) om miniminormer i Standards in Merchant Ships handelsfartyg
The General Conference of the Inter- Internationella arbetsorganisationens allnational Labour Organisation, männa konferens,
Having been convened at Geneva by the som av styrelsen för internationella ar- Governing Body of the International Labour betsbyrån sammankallats till Geneve och Office and having met in its Sixty-second där samlats den 13 oktober 1976 till sitt Session on 13 October 1976, and sextioandra sammanträde,
Recalling the provisions of the Sea- som hänvisar till bestämmelserna i 1958 farer's Engagement (Foreign Vessels) Re- års rekommendation om anställning på utcommendation, 1958, and of the Social ländska fartyg och 1958 års rekommenda- Conditions and Safety (Seafarers) Recom- tion om sociala villkor och säkerhet för sjömendation, 1958, and folk,
Having decided upon the adoption of som beslutat anta vissa förslag avseende certain proposals with regard to substandard undermåliga fartyg, i synnerhet sådana som vessels, particularly those registered under är registrerade under bekvämlighetsflagg, en flags of convenience, which is the fifth item fråga som utgör den femte punkten på samon the agenda of the session, and manträdets dagordning,
Having determined that these proposals och som beslutat att dessa förslag skall shall take the form of an international ta formen av en internationell konvention, Convention,
adopts this twenty-ninth day of October antar denna den tjugonionde dagen i okof the year one thousand nine hundred and tober månad år nittonhundrasjuttiosex fölseventy-six the following Convention, which jande konvention, som kan benämnas 1976 may be cited as the Merchant Shipping års konvention om handelsfartyg (minimi- (Minimum Standards) Convention, 1976: normer):
Article I Artikel I
1. Except as otherwise provided in this 1. Om inte annorlunda föreskrivs i denna Article, this Convention applies to every artikel, är denna konvention tillämplig på sea-going ship, whether publicly or privately varje sjögående fartyg, vare sig det är ofowned, which is engaged in the transport of fentligt eller privat ägt, som för kommercargo or passengers for the purpose of siella syften används till transport av last trade or is employed for any other com- eller passagerare eller nyttjas för något anmercial purpose. nat kommersiellt ändamål.
2. National laws or regulations shall 2. Den nationella lagstiftningen skall bedetermine when ships are to be regarded stämma när fartyg skall betraktas som sjö-
as sea-going ships for the purpose of this gående fartyg i denna konventions mening.
Convention.
3. This Convention applies to sea-going 3. Denna konvention är tillämplig på sjötugs. gående bogserfartyg.
4. This Convention does not apply to— 4. Denna konvention är inte tillämplig
på:
(a) ships primarily propelled by sail, (a) fartyg som huvudsakligen framdrivs whether or not they are fitted with aux- med segel, oavsett om de är utrustade med iliary engines; hjälpmaskineri eller inte;
(b) ships engaged in fishing or in whaling (b) fartyg som nyttjas till fiske eller till or in similar pursuits; valfångst eller till liknande verksamhet;
(c) small vessels and vessels such as oil (c) små fartyg och fartyg sådana som olrigs and drilling platforms when not engag- jeriggar och borrplattformar när dessa inte ed in navigation, the decision as to which nyttjas till sjöfart; beslut om vilka fartyg vessels are covered by this subparagraph to som skall avses i detta delmoment skall fatbe taken by the competent authority in each tas av behörig myndighet i varje land i samcountry in consultation with the most re- råd med de mest representativa redare- och presentative organisations of shipowners sjöfolksorganisationerna. and seafarers.
5. Nothing in this Convention shall be 5. Intet i denna konvention skall anses viddeemed to extend the scope of the Con- ga tillämpningsområdet för de konventioner ventions referred to in the Appendix to this som förtecknas i bilagan till denna konven- Convention or of the provisions contained tion eller för bestämmelserna i dessa. therein.
Article 2 Artikel 2
Each Member which ratifies this Con- Varje medlem som ratificerar denna konvention undertakes— vention åtar sig:
(a) to have laws or regulations laying (a) att genom lagstiftning för fartyg, som down, for ships registered in its territory— är registrerade inom dess territorium, före-
skriva:
(i) safety standards, including standards (i) säkerhetsnormer, däri inbegripet
of competency, hours of work and man- normer för behörighet, arbetstid och be-
ning, so as to ensure the safety of life manning, i syfte att trygga säkerheten för
on board ship; människoliv ombord;
(ii) appropriate social security mea- (ii) lämpliga åtgärder för social trygg-
sures; and het;
(iii) shipboard conditions of employ- (iii) villkor för sysselsättning och an-
ment and shipboard living arrangements, ordningar för livet ombord, i den mån de
in so far as these, in the opinion of the inte enligt medlemmens åsikter regleras
Member, are not covered by collective genom kollektivavtal eller är bestämda av
agreements or laid down by competent behörig domstol på ett för berörda reda-
courts in a manner equally binding on re och ombordanställda lika bindande
the shipowners and seafarers concerned; sätt; and to satisfy itself that the provisions of samt att tillse att bestämmelserna i en såsuch laws and regulations are substantially dan lagstiftning är i huvudsak likvärdiga equivalent to the Conventions or Articles med de konventioner eller artiklar i konvenof Conventions referred to in the Appendix tioner som anges i bilagan till denna konto this Convention, in so far as the Mem- vention, i den mån medlemmen inte på anber is not otherwise bound to give effect to nat sätt är förpliktad att tillämpa ifrågavathe Conventions in question; rande konventioner;
(b) to exercise effective jurisdiction or (b) att utöva effektiv jurisdiktion eller control over ships which are registered in kontroll över fartyg som är registrerade inits territory in respect of— om dess territorium, med avseende på:
(i) safety standards, including standards (i) säkerhetsnormer, däri inbegripet
of competency, hours of work and man- normer för behörighet, arbetstid och be-
ning, prescribed by national laws or re- manning, som föreskrivs genom nationell
gulations; lagstiftning;
(ii) social security measures prescribed (ii) åtgärder för social trygghet som
by national laws or regulations; föreskrivs genom nationell lagstiftning;
(iii) shipboard conditions of employ- (iii) villkor för sysselsättning och an-
ment and shipboard living arrangements ordningar för livet ombord vilka är före-
prescribed by national laws or regula- skrivna genom nationell lagstiftning eller tions, or laid down by competent courts bestämda genom behöriga domstolar på in a manner equally binding on the ship- ett för berörda redare och ombordanställowners and seafarers concerned; da lika bindande sätt; (c) to satisfy itself that measures for the (c) att, om medlemmen inte utövar effekeffective control of other shipboard condi- tiv jurisdiktion, övertyga sig om att övertions of employment and living arrange- enskommelser om åtgärder för effektiv konments, where it has no effective jurisdic- troll över andra villkor för sysselsättning och tion, are agreed between shipowners or anordningar för livet ombord träffas mellan their organisations and seafarers” organisa- redarna eller deras organisationer och omtions constituted in accordance with the bordanställdas organisationer, bildade i ensubstantive provisions of the Freedom of lighet med de grundläggande bestämmelser- Association and Protection of the Right to na i 1948 års konvention om föreningsfrihet Organise Convention, 1948, and the Right och skydd för organisationsrätten samt 1949 to Organise and Collective Bargaining Con- års konvention om organisationsrätten och vention, 1949; den kollektiva förhandlingsrätten; (d) to ensure that— (d) att tillse att
(i) adequate procedures—subject to (i) det existerar lämpliga förfaranden over-all supervision by the competent -— underkastade en allmän övervakning authority, after tripartite consultation av behörig myndighet, då så är lämpligt amongst that authority and the represen- efter trepartsöverläggningar mellan denna tative organisations of shipowners and myndighet och representativa redare- och seafarers where appropriate—exist for sjöfolksorganisationer — beträffande rethe engagement of seafarers on ships re- krytering av sjömän på fartyg som är registered in its territory and for the in- gistrerade inom dess territorium och bevestigation of complaints arising in that träffande prövning av klagomål som uppconnection; står i detta sammanhang;
(il) adequate procedures—Ssubject to (ii) det existerar lämpliga förfaranden over-all supervision by the competent — underkastade en allmän övervakning authority, after tripartite consultation av behörig myndighet, då så är lämpligt amongst that authority and the represen- efter trepartsöverläggningar mellan denna tative organisations of shipowners and myndighet och representativa redare- och seafarers where appropriate—exist for sjöfolksorganisationer — för prövning av the investigation of any complaint made varje klagomål som framförs i samband in connection with and, if possible, at the med och om möjligt vid tidpunkten för time of the engagement in its territory of anställandet inom dess territorium av sjöseafarers of its own nationality on ships män av dess egen nationalitet på fartyg registered in a foreign country, and that registrerade i ett främmande land och att such complaint as well as any complaint sådana klagomål liksom varje klagomål made in connection with and, if possible, som framförs i samband med och om at the time of the engagement in its ter- möjligt vid tidpunkten för anställandet ritory of foreign seafarers on ships re- inom dess territorium av utländska sjögistered in a foreign country, is promptly män på fartyg registrerade i ett främmanreported by its competent authority to the de land, omgående rapporteras av dess
competent authority of the country in behöriga myndighet till behörig myndig-
which the ship is registered, with a copy het i det land där fartyget är registrerat, to the Director-General of the Interna- med kopia till internationella arbetsbyråns tional Labour Office; generaldircktör; (e) to ensure that seafarers employed on (ec) att tillse att sjömän anställda på farships registered in its territory are properly tyg registrerade inom dess territorium är på qualified or trained for the duties for lämpligt sätt kvalificerade eller utbildade för which they are engaged, due regard being de uppgifter för vilka de anställs med be-
had to the Vocational Training (Seafarers) aktande av 1970 års rekommendation om Recommendation, 1970; yrkesutbildning för sjöfolk;
(f) to verify by inspection or other ap- (f) att genom inspektion eller på annat propriate means that ships registered in its lämpligt sätt kontrollera att fartyg registreterritory comply with applicable internatio- rade inom dess territorium uppfyller tillnal labour Conventions in force which it lämpliga ILO-konventioner som är i kraft has ratified, with the laws and regulations och som medlemmen har ratificerat, den required by subparagraph (a) of this Article lagstiftning som krävs enligt mom. (a) i and, as may be appropriate under national denna artikel samt, då så är lämpligt med law, with applicable collective agreements; hänsyn till nationell lagstiftning, tillämpliga
kollektivavtal;
(8) to hold an official inquiry into any (g) att anordna sjöförklaring beträffande serious marine casualty involving ships re- varje allvarlig sjöolycka som berör fartyg gistered in its territory, particularly those registrerade inom dess territorium, särskilt involving injury and/or loss of life, the final sådana som har medfört personskada och/ report of such inquiry normally to be made eller förlust av människoliv; slutrapport över public. sådan sjöförklaring skall normalt offentlig-
göras. Article 3 Artikel 3
Any Member which has ratified this Con- Varje medlem som har ratificerat denna vention shall, in so far as practicable, advise konvention skall i mån av möjlighet inforits nationals on the possible problems of mera sina medborgare om de problem som signing on a ship registered in a State which kan uppstå vid anställning på fartyg som är has not ratified the Convention, until it is registrerade i en stat som inte har ratificerat satisfied that standards equivalent to those konventionen, till dess den övertygat sig om fixed by this Convention are being applied. att normer tillämpas som är likvärdiga med Measures taken by the ratifying State to dem som fastställs genom denna konventhis effect shall not be in contradiction with tion. Åtgärder som vidtas av den ratificethe principle of free movement of workers rande staten i detta syfte får ej strida mot stipulated by the treaties to which the two principen om fri rörlighet för arbetstagare States concerned may be parties. som stipuleras genom avtal till vilka de båda
berörda staterna eventuellt är anslutna.
Article 4 Artikel 4
1. If a Member which has ratified this 1. Om en medlem, som har ratificerat Convention and in whose port a ship calls denna konvention och vars hamn anlöps av in the normal course of its business or for ett fartyg under dess normala verksamhet operational reasons receives a complaint or eller av anledning som betingas av dess drift, obtains evidence that the ship does not mottar klagomål eller får bevis för att detta conform to the standards of this Convention, fartyg ej uppfyller normerna i denna konafter it has come into force, it may prepare vention, sedan denna har trätt i kraft, kan a report addressed to the government of the medlemmen utarbeta en rapport ställd till country in which the ship is registered, with regeringen i det land där fartyget är registrea copy to the Director-General of the In- rat, med kopia till internationella arbetsbyternational Labour Office, and may take råns generaldirektör, och vidta åtgärder för measures necessary to rectify any con- att rätta till varje förhållande ombord som ditions on board which are clearly hazar- uppenbart innebär risk för säkerhet eller dous to safety or health. hälsa.
2. In taking such measures, the Member 2. När sådana åtgärder vidtas skall medshall forthwith notify the nearest maritime, lemmen omgående underrätta närmaste sjöconsular or diplomatic representative of the farts-, konsulära eller diplomatiska repreflag State and shall, if possible, have such sentant för flaggstaten och skall om möj-
representative present. It shall not un- ligt låta sådan representant närvara. Den reasonably detain or delay the ship. skall ej utan skäl kvarhålla eller fördröja fartyget. 3. For the purpose of this Article, "com- 3. I denna artikel avses med ”klagomål” plaint” . means information submitted by a information som har givits av medlem av member of the crew, a professional body, besättningen, av ett yrkesmässigt kompetent an association, a trade union or, generally, organ, förening, facklig organisation eller any person with an interest in the safety of allmänt varje person som har ett intresse av the ship, including an interest in safety or fartygets säkerhet, även med hänsyn till rishealth hazards to its crew. ker för besättningens säkerhet eller hälsa.
Article 5 Artikel 5 1. This Convention is open to the 1. Denna konvention är öppen för ratifiratification of Members which— kation av medlemmar som: (a) are parties to the International Con- (a) är anslutna till 1960 års internationelvention for the Safety of Life at Sea, 1960, la konvention om säkerheten för människoor the International Convention for the liv till sjöss eller 1974 års internationella Safety of Life at Sea, 1974, or any Con- konvention om säkerheten för människoliv vention subsequently revising these Con- till sjöss, eller konvention som senare kan ventions; and komma att revidera dessa konventioner; (b) are parties to the International Con- (b) är anslutna till 1966 års internatiovention on Load Lines, 1966, or any Con- nella lastlinjekonvention eller konvention vention subsequently revising that Conven- som senare kan komma att revidera denna tion; and konvention; (ce) are parties to, or have implemented (c) är anslutna till eller tillämpar förethe provisions of, the Regulations for Pre- skrifterna i 1960 års sjövägsregler eller 1972 venting Collisions at Sea of 1960, or the års konvention om internationella sjövägs- Convention on the International Regulations regler eller konvention som senare kan komfor Preventing Collisions at Sea, 1972, or ma att revidera dessa internationella instruany Convention subsequently revising these ment. international instruments. 2. This Convention is further open to the 2. Denna konvention är vidare öppen för ratification of any Member which, on ratifikation av medlem som vid ratifikation ratification, undertakes to fulfil the require- åtar sig att uppfylla de krav som enligt ments to which ratification is made subject mom. 1 i denna artikel är villkor för ratifiby paragraph 1 of this Article and which kation och som ännu ej har uppfyllts. are not yet satisfied. 3. The formal ratifications of this Con- 3. De officiella ratifikationerna av denna vention shall be communicated to the Direc- konvention skall sändas till internationella tor-General of the International Labour arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Office for registration.
Article 6 Artikel 6 1. This Convention shall be binding only 1. Denna konvention är bindande endast upon those Members of the International för de medlemmar av internationella arbets- Labour Organisation whose ratifications organisationen vilkas ratifikationer har regihave been registered with the Director- strerats av generaldirektören. General. 2. It shall come into force twelve months 2. Den träder i kraft tolv månader efter after the date on which there have been det att ratifikationer av minst tio medlemregistered ratifications by at least ten Mem- mar med en sammanlagd andel av världsbers with a total share in world shipping handelsflottans bruttodräktighet av 25 progross tonnage of 25 per cent. cent har registrerats.
3. Thereafter, this Convention shall come 3. Därefter träder denna konvention i into force for any Member twelve months kraft för varje medlem tolv månader efter after the date on which its ratification has den dag då dess ratifikation har registrerats. been registered.
Article 7 Artikel 7
1. A Member which has ratified this Con- 1. Medlem som ratificerar denna konvenvention may denounce it after the expiration tion kan, sedan tio år har förflutit från den of ten years from the date on which the tidpunkt då konventionen först trädde i Convention first comes into force, by an kraft, säga upp den genom en skrivelse som act communicated to the Director-General sänds till internationella arbetsbyråns geneof the International Labour Office for raldirektör för registrering. Uppsägningen registration. Such denunciation shall not träder inte i kraft förrän ett år efter det den take effect until one year after the date on har registrerats. which it is registered.
2. Each Member which has ratified this 2. Varje medlem, som ratificerar denna Convention and which does not, within the konvention och inte inom ett år efter utvear following the expiration of the period gången av den tioårsperiod som har nämnts of ten years mentioned in the preceding i föregående moment gör bruk av den uppparagraph, exercise the right of denuncia- sägningsrätt som medges i denna artikel, tion provided for in this Article, will be skall vara bunden för ny period av tio år bound for another period of ten years and, och kan därefter, på de i denna artikel förethereafter, may denounce this Convention skrivna villkoren, säga upp konventionen vid at the expiration of each period of ten years utgången av varje tioårsperiod. under the terms provided for in this Article.
Article 8 Artikel 8
1. The Director-General of the Inter- 1. Internationella arbetsbyråns generaldinational Labour Office shall notify all Mem- rektör skall underrätta samtliga medlemmar bers of the International Labour Orga- av internationella arbetsorganisationen om nisation of the registration of all ratifica- registreringen av alla ratifikationer och upptions and denunciations communicated to sägningar som han har tagit emot från orhim by the Members of the Organisation. ganisationens medlemmar.
2. When the conditions provided for in 2. När de i artikel 6, mom. 2 ovan angiv- Article 6, paragraph 2, above have been na villkoren har uppfyllts, skall generaldifulfilled, the Director-General shall draw rektören fästa medlemmarnas uppmärksamthe attention of the Members of the Or- het på den dag då konventionen kommer att ganisation to the date upon which the Con- träda i kraft. vention will come into force.
Article 9 Artikel 9
The Director-General of the International Internationella arbetsbyråns generaldirek- Labour Office shall communicate to the tör skall, för registrering enligt artikel 102 Secretary-General of the United Nations for av Förenta nationernas stadga, lämna Förregistration in accordance with Article 102 enta nationernas generalsekreterare fullstänof the Charter of the United Nations full diga upplysningar om varje ratifikation och particulars of all ratifications and acts of uppsägning som har registrerats av honom denunciation registered by him in accord- enligt bestämmelserna i föregående artiklar. ance with the provisions of the preceding Articles.
Årticle 10 Artikel 10
At such times as it may consider neces- När helst internationella arbetsbyråns stysary the Governing Body of the Interna- relse finner att det behövs, skall den lämna
tional Labour Office shall present to the internationella arbetsorganisationens allmän- General Conference a report on the working na konferens en redogörelse för denna konof this Convention and shall examine the ventions tillämpning och överväga om det desirability of placing on the agenda of the finns skäl att på konferensens dagordning Conference the question of its revision in föra upp frågan om att revidera konventio-
whole or in part. nen, helt eller delvis.
Article 11 Artikel 11
1. Should the Conference adopt a new 1. Om konferensen antar en ny konven- Convention revising this Convention in tion, varigenom denna konvention helt eller whole or in part, then, unless the new Con- delvis revideras, och den nya konventionen
vention otherwise provides— inte föreskriver annat,
(a) the ratification by a Member of the (a) skall, under förutsättning att den nya new revising Convention shall ipso jure konventionen har trätt i kraft, en medlems
involve the immediate denunciation of this ratifikation av den nya konventionen i sig Convention, notwithstanding the provisions innefatta omedelbar uppsägning av denna
of Article 7 above, if and when the new konvention, utan hinder av bestämmelserna revising Convention shall have come into i artikel 7; force;
(b) as from the date when the new (b) skall, från den dag då den nya kon-
revising Convention comes into force this ventionen träder i kraft, denna konvention
Convention shall cease to be open to ra- inte längre kunna ratificeras av medlemtification by the Members. marna. 2. This Convention shall in any case 2. Denna konvention skall likväl förbli remain in force in its actual form and con- gällande till form och innehåll för de medtent for those Members which have ratified lemmar som har ratificerat den men inte it but have not ratified the revising Con- har ratificerat den nya konvention varvention. igenom denna konvention revideras.
Article 12 Artikel 12
The English and French versions of the De engelska och franska texterna till den-
text of this Convention are equally authori- na konvention är lika giltiga.
tative.
Appendix Bilaga
Minimum Age Convention, 1973 (No. 138), or 1973 års konvention (nr 138) om minimiålder,
Minimum Age (Sea) Convention (Revised), eller 1936 års konvention (nr 58) om minimi-
1936 (No. 58), or ålder för arbete till sjöss (reviderad), eller 1920
Minimum Age (Sea) Convention, 1920 (No. års konvention (nr 7) om minimiålder för ar-
7); bete till sjöss; Shipowners” Liability (Sick and Injured Sea- 1936 års konvention (nr 55) om redarens för-
men) Convention, 1936 (No. 55), or pliktelser i fall sjöman drabbas av sjukdom,
Sickness Insurance (Sea) Convention, 1936 olycksfall eller döden, eller 1936 års konven-
(No. 56), or tion (nr 56) om sjukförsäkring för sjömän,
Medical Care and Sickness Benefits Conven- eller 1969 års konvention (nr 130) om läkar-
tion, 1969 (No. 130); vård och kontanta sjukförmåner; Medical Examination (Seafarers) Convention, 1946 års konvention (nr 73) om läkarundersök-
1946 (No. 73); ning av sjömän; Prevention of Accidents (Seafarers) Convention, 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande
1970 (No. 134) (Articles 4 and 7); av yrkesskador (sjöfolk) (artiklarna 4 och 7);
Accommodation of Crews Convention (Re- 1949 års konvention (nr 92) om besättningsbo-
vised)), 1949 (No. 92); städer (reviderad); Food and Catering (Ships? Crews) Convention, 1946 års konvention (nr 68) om kostbåll och
1946 (No. 68) (Article 5); utspisning (för fartygsbesättningar) (artikel 5); Officers: Competency Certificates Convention, 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos
1936 (No. 53) (Articles 3 and 4)1; befäl & handelsfartyg (artiklarna 3 och 4)1; Seamen's Articles of Agreement Convention, 1926 års konvention (nr 22) om sjömäns an-
1926 (No. 22); ställningsavtal; Repatriation of Seamen Convention, 1926 (No. 1926 års konvention (nr 23) om hemsändning
23); av sjömän; Freedom of Association and Protection of the 1948 års konvention (nr 87) om föreningsfrihet
Right to Organise Convention, 1948 (No. 87); och skydd för organisationsrätten; Right to Organise and Collective Bargaining 1949 års konvention (nr 98) om organisations-
Convention, 1949 (No. 98). rätten och den kollektiva förhandlingsrätten.
1 In cases where the established licensing system 11 fall då ett strikt iakttagande av relevanta or certification structure of a State would be normer i 1936 års konvention om kompetens prejudiced by problems arising from strict ad- hos befäl å handelsfartyg skulle föranleda proherence to the relevant standards of the Of- blem som vållar förfång för de system och förfaficers Competency Certificates Convention, randen, som har fastställts av en stat för ut- 1936, the principle of substantial equivalence färdande av behörighetshandlingar, skall prinshall be applied so that there will be no con- cipen om likvärdighet i huvudsak tillämpas så, flict with that State's established arrangements att ingen konflikt uppkommer med de förfafor certification. randen som gäller för utfärdande av behörig-
hetshandlingar i den staten.
Bilaga 2
(Översättning)
Recommendation (No. 155) Concerning the Rekommendation (ur 155) om förbättring Improvement of Standards in Merchant av normer i handelsfartyg Ships
The General Conference of the Interna- Internationella arbetsorganisationens alltional Labour Organisation, männa konferens,
Having been convened at Geneva by the som av styrelsen för internationella arbets- Governing Body of the International byrån sammankallats till Genåtve och där Labour Office and having met in its Sixty- samlats den 13 oktober 1976 till sitt sextiosecond Session on 13 October 1976, and andra sammanträde,
Having decided upon the adoption of som beslutat anta vissa förslag avseende certain proposals with regard to substandard undermåliga fartyg, i synnerhet sådana som vessels, particularly those registered under är registrerade under bekvämlighetsflagg, en flags of convenience, which is the fifth item fråga som utgör den femte punkten på samon the agenda of the session, and manträdets dagordning,
Having determined that these proposals och som beslutat att dessa förslag skall shall take the form of a Recommendation ta formen av en rekommendation som komsupplementing the Merchant Shipping pletterar 1976 års konvention om minimi- (Minimum Standards) Convention, 1976, normer i handelsfartyg,
adopts this twenty-ninth day of October antar denna den tjugonionde dagen i okof the year one thousand nine hundred and tober månad år nittonhundrasjuttiosex fölseventy-six the following Recommenda- jande rekommendation, som kan benämnas tion, which may be cited as the Merchant 1976 års rekommendation om förbättring av Shipping (Improvement of Standards) Re- normer i handelsfartyg: commendation, 1976: :
1. (1) Except as otherwise provided i 1. (1) Om inte annorlunda föreskrivs i this Paragraph, this Recommendation ap- denna punkt, är denna rekommendation tillplies to every sea-going ship, whether pub- lämplig på varje sjögående fartyg, vare sig licly or privately owned, which is engaged det är offentligt eller privat ägt, som för in the transport of cargo or passengers for kommersiella syften används till transport av the purpose of trade or is ecmployed for last eller passagerare eller nyttjas för något any other commercial purpose. annat kommersiellt ändamål.
(2) National laws or regulations should (2) Den nationella lagstiftningen bör bedetermine when ships are to be regarded stämma när fartyg skall betraktas som sjöas sea-going ships for the purpose of this gående fartyg i denna rekommendations me- Recommendation. ning.
(3) This Recommendation applies to sea- (3) Denna rekommendation är tillämplig
going tugs. på sjögående bogserfartyg.
(4) This Recommendation does not ap- (4) Denna rekommendation är inte tillply to— lämplig på:
(a) ships primarily propelled by sail, (a) fartyg som huvudsakligen framdrivs whether or not they are fitted with aux- med segel, oavsett om de är utrustade med iliary engines; hjälpmaskineri eller inte;
(b) ships engaged in fishing or in whaling (b) fartyg som nyttjas till fiske eller till or in similar pursuits; valfångst eller till liknande verksamhet;
(c) small vessels and vessels such as oil- (c) små fartyg och fartyg sådana som olrigs and drilling platforms when not en- jeriggar och borrplattformar när dessa inte gaged in navigation, the decision as to nyttjas till sjöfart; beslut om vilka fartyg which vessels are covered by this clause to som skall avses i detta delmoment skall fatbe taken by the competent authority in tas av behörig myndighet i varje land i samcach country in consultation with the most råd med de mest representativa redare- och representative organisations of shipowners sjöfolksorganisationerna. and seafarers.
(5) Nothing in this Recommendation (5) Intet i denna rekommendation skall should be deemed to extend the scope of anses vidga tillämpningsområdet för de inthe instruments referred to in the Appendix strument som förtecknas i bilagan till 1976 to the Merchant Shipping (Minimum Stand- års konvention om miniminormer i handelsards) Convention, 1976, or in the Appendix fartyg eller i bilagan till denna rekommento this Recommendation. dation.
2. Members should— 2. Medlemmarna bör:
(a) ensure that the provisions of the laws (a) tillse att bestämmelserna i den lagand regulations provided for in Article 2, stiftning som föreskrivs i artikel 2 (a) i 1976 subparagraph (a), of the Merchant Shipping års konvention om miniminormer i handels- (Minimum Standards) Convention, 1976, fartyg and
(6) satisfy themselves that such provi- (b) kontrollera att sådana bestämmelser i sions of collective agreements as deal with kollektivavtal som reglerar villkoren för sysshipboard conditions of employment and selsättning och anordningar för livet omshipboard living arrangements, bord
are at least equivalent to the Conventions är minst likvärdiga med de konventioner or Articles of Conventions referred to in eller artiklar i konventioner som förtecknas the Appendix to the Merchant Shipping i bilagan till 1976 års konvention om mini- (Minimum Standards) Convention, 1976. minormer i handelsfartyg.
3. In addition, steps should be taken, by 3. Dessutom bör åtgärder vidtas, om så stages if necessary, with a view to such erfordras stegvis, för att sådan lagstiftning laws or regulations, or as appropriate col- eller då så är lämpligt kollektivavatal skall lective agreements, containing provisions at innehålla bestämmelser som är minst likleast equivalent to the provisions of the värdiga med bestämmelserna i de instrument instruments referred to in the Appendix to som förtecknas i bilagan till denna rekomthis Recommendation. mendation.
4. (1) Pending steps for such revision of 4. (1) I avvaktan på att åtgärder vidtas the Merchant Shipping (Minimum Stand- för en sådan revision av 1976 års konvenards) Convention, 1976, as may become tion om miniminormer i handelsfartyg, som necessary in the light of changes in the kan bli erforderlig med hänsyn till förändcircumstances and needs of merchant ship- ringar i handelsflottans förhållanden och ping, cognisance should be taken in the ap- behov, bör, efter samråd med de mest replication of that Convention, after consulta- presentativa redare- och sjöfolksorganisatiotion with the most representative organisa- nerna, vid tillämpningen av denna konventions of shipowners and seafarers, of any tion beaktas varje revision av de konvenrevision of individual Conventions referred tioner, som förtecknas i bilagan till sagda to in the Appendix thereto that has come konvention och som har trätt i kraft. into force.
(2) Cognisance should be taken in the (2) Vid tillämpningen av denna rekomapplication of this Recommendation, after mendation bör, efter samråd med de mest consultation with the most representative representativa redare- och sjöfolksorganisaorganisations of shipowners and seafarers, tionerna, beaktas varje revision av de konof any revision of individual Conventions ventioner, som förtecknas i bilagan härtill, referred to in the Appendix thereto that som har trätt i kraft, och varje revision av
has come into force and of any revision andra i denna bilaga förtecknade instru-
of other instruments therein referred to that ment som har antagits. has been adopted.
Appendix Bilaga
Officers: Competency Certificates Convention, 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos
1936 (No. 53); befäl å handelsfartyg; Food and Catering (Ships Crews) Convention, 1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och ut-
1946, (No. 68); spisning (för fartygsbesättningar); Accommodation of Crews (Supplementary Pro- 1970 års konvention (nr 133) om besättnings-
visions) Convention, 1970 (No. 133); bostäder (tilläggsbestämmelser); Prevention of Accidents (Seafarers) Convention, 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande
1970 (No. 134); av yrkesskador (sjöfolk); Workers” Representatives Convention, 1971 1971 års konvention (nr 135) om arbetstagarnas
(No. 135); representanter; Paid Vacations (Seafarers) Convention (Re- 1949 års konvention (nr 91) om semester med
vised), 1949 (No. 91); or Seafarers' Annual bibehållen hyra (reviderad); eller 1976 års kon-
Leave Convention, 1976 (No. 146); vention (nr 146) om semester för sjöfolk; Social Security (Seafarers) Convention, 1946 1946 års konvention (nr 70) om social trygghet
(No. 70); för sjömän; Vocational Training (Seafarers) Recommenda- 1970 års rekommendation (nr 137) om yrkes-
tion, 1970 (No. 137); utbildning för sjöfolk; IMCO/ILO Document for Guidance, 1975. IMCO/ILO Document for Guidance, 1975.
Bilaga 3
Texterna i de konventioner som är upptagna i bilagan till konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg finns som bilagor till följande propositioner
1973 års konvention (nr 138) om minimiålder prop. 1974: 6
bilaga 3 1936 års konvention (nr 58) om minimiålder för prop. 1938: 223 arbete till sjöss (reviderad) bilaga C 1920 års konvention (nr 7) om minimiålder för prop. 1921: 361 arbete till sjöss 1936 års konvention (nr 55) om redarens förplik- prop. 1938: 239 telser i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall bilaga 3 eller döden 1936 års konvention (nr 56) om sjukförsäkring för prop. 1938: 239 sjömän bilaga 4 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och prop. 1970: 21 kontanta sjukförmåner bilaga 3 1946 års konvention (nr 73) om läkarundersök- prop. 1947: 321 ning av sjömän bilaga H och
bilaga B 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av prop. 1971: 158 yrkesskador (sjöfolk) bilaga 4 1949 års konvention (nr 92) om besättningsbostä- prop. 1950: 207 der (reviderad) bilaga B 1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och ut- prop. 1947: 321 spisning (för fartygsbesättningar) bilaga A 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos prop. 1938: 239 befäl å handelsfartyg bilaga 2 1926 års konvention (nr 22) om sjömäns anställ- prop. 1928: 152 ningsavtal bilaga 1 1926 års konvention (nr 23) om hemsändning av prop. 1927: 152 sjömän bilaga 2 1948 års konvention (nr 87) om föreningsfrihet prop. 1949: 162 och skydd för organisationsrätten bilaga A 1949 års konvention (nr 98) om organisationsrät- prop. 1950: 188 ten och den kollektiva förhandlingsrätten bilaga H
Bilaga 4
Texterna i de instrument som är upptagna i bilagan till rekommendationen (nr 155) om förbättring av normer i handelsfartyg finns som bilagor till följande propositioner
1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos prop. 1938: 239 befäl å handelsfartyg bilaga 2 1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och ut- prop. 1947: 321 spisning (för fartygsbesättningar) bilaga A 1970 års konvention (nr 133) om besättningsbostä- prop. 1971: 158 der (tilläggsbestämmelser) bilaga I 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av prop. 1971: 158 yrkesskador (sjöfolk) bilaga 4 1971 års konvention (nr 135) om arbetstagarnas prop. 1972: 10 representanter bilaga 1 1949 års konvention (nr 91) om semester med bi- prop. 1950: 207 behållen hyra (reviderad) bilaga A 1976 års konvention (nr 146) om semester för sjö- — prop. 1977/78: 51 folk bilaga 1 1946 års konvention (nr 70) om social trygghet för — prop. 1947: 321 sjömän bilaga C 1970 års rekommendation (nr 137) om yrkesut- prop. 1971: 158 bildning av sjöfolk bilaga 6 1MCO/ILO Document for Guidance, 1975, An International maritime training guide har utgivits av ILO i Geneve.