om ställföreträdares ansvar för arbetsgivaravgifter samt avveckling av den frivilliga pensionsförsäkringen, m. m.

Regeringens proposition

1979/80:128

om ställföreträdares ansvar för arbetsgivaravgifter samt avveckling av den frivilliga pensionsförsäkringen, m. m.; beslutad den 28 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

KARIN SÖDER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett ställföreträdaransvar införs för juridiska personers arbetsgivaravgifter. Har en företrädare för en juridisk person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in avgifter i rätt tid och ordning skall han vara solidariskt ansvarig med den juridiska personen för de obetalda avgifterna. Härigenom sker en anpassning till vad som gäller i fråga om innehållen preliminär A-skatt och mervärdeskatt.

Dessa bestämmelser föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

I propositionen läggs också fram förslag om att debitering av arbetsgivaravgifter i samband med debiteringen av slutlig skatt skall ersättas av ett enhetligt debiteringssystem fr. o. m. 1980 års debitering.

Vidare föreslås att möjligheten att göra inbetalningar till den frivilliga pensionsförsäkringen inom den allmänna försäkringen upphör i och med utgången av år 1980.

Bestämmelserna om arkiv hos statlig myndighet föreslås kunna tillämpas även på arkiv hos de allmänna försäkringskassorna.

Det föreslås också att kvinnor som genomgår militär grundutbildning skall behandlas på samma sätt som värnpliktiga som genomgår grundutbildning när det gäller rätt till sjukpenning m. m. under utbildningstiden.

Vidare föreslås att bestämmelserna i den allmänna försäkringen anpassas till den nya organisationen för yrkesinriktad rehabilitering. Utbildningsbidrag som utgår under den yrkesinriktade rehabiliteringen föreslås bli pensionsgrundande.

I övrigt föreslås bl. a. vissa mindre ändringar i reglerna om överklagande av beslut i socialförsäkringsärenden.

1 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 128

"Prop. 1979/80:128 [NS

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.! dels att 17 § skall upphöra att gälla, dels att 18, 19, 30. 36 och 51 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 30 a 8. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

178 Arbetsgivaravgift uppgående till högst ettusen kronor skall, därest riksförsäkringsverket icke annat bestämmer, påföras såsom slutlig avgift i samband med slutlig skatt i enlighet med vad som stadgas i uppbördslagen. Vad nyss sagts skall även gälla arbetsgivaravgift överstigande nämnda belopp, därest verket finner skäl därtill föreligga. Riksförsäkringsverket skall lämna uppgift om de arbetsgivaravgifter som skola påföras i samband med slutlig skatt.

188 Annan arbetsgivaravgift än som Arbetsgivaravgifterna skall uppbäavses i 17 § uppbäres av riksförsäk- ras av riksförsäkringsverket. ringsverket.

198 Preliminär avgift skall erläggas Den preliminära avgiften skall under utgiftsåret enligt debitering. erläggas under utgiftsåret enligt debitering. Beräknas arbetsgivaravgiften uppgå till högst ettusen kronor skall preliminär avgift debiteras endast om riksförsäkringsverket finner skäl till det eller om arbetsgivaren begär det.

I Lagen omtryckt 1974:938. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:938.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

Avgiften debiteras i en gemensam post. vilken avrundas till närmast lägre hela krontal, som utan att öretal uppkommer är jämnt delbart med antalet inbetalningstillfällen.

Preliminär avgift skall inbetalas Den preliminära avgiften skall med lika belopp senast den 18i envar inbetalas med lika belopp senast den av månaderna februari. april. juni. 18 i envar av månaderna februari. augusti, oktober och december eller, april. juni, augusti. oktober och vid debitering under utgiftsåret, i de december eller, vid debitering under av nämnda månader som infalla utgiftsäret. i de av dessa månader under återstoden av året. som infaller under återstoden av

äret.

Även utan debitering må prelimi- Även utan debitering får preliminär avgift, för vinnande av bättre när avgift, för att nå bättre överensöverensstämmelse med den beräk- stämmelse med den beräknade slutnade slutliga avgiften, erläggas liga avgiften, erläggas under utgpiftsunder utgiftsåret eller efter utgången året eller efter utgången därav. därav.

30 §

Vad i uppbördslagen och före- Vad i uppbördslagen (1953:272) skrifter angående tillämpningen av och föreskrifter angående tillämpnämnda lag stadgas om restavpift, ningen av nämnda lag stadgas om indrivning och redovisning av rest- restavgift, indrivning och redovisförd skatt, avkortning och avskriv- ning av restförd skatt, avkortning ning av skatt, antagande av ackords- och avskrivning av skatt, antagande förslag som rör skatt samt upprättan- av ackordsförslag som rör skatt samt de av balanstlängd skall äga motsva- upprättande av balanslängd skall rande tillämpning i fråga om avgifts- tillämpas också i fråga om avpiftsbebelopp som avses i 29 §; dock skall lopp som avses i 29 8; dock skall befogenhet, som enligt 58 8 2 mom. befogenhet, som enligt 58 & 2 mom. angivna lag tillkommer länsstyrelse angivna lag tillkommer länsstyrelse eller riksrevisionsverket, i stället eller riksrevisionsverket. i stället utövas av riksförsäkringsverket. An- utövas av riksförsäkringsverket. I gående efterkrav och preskription fråga om efterkrav och preskription skall vad i 70 och 71 §§ uppbördsla- tillämpas föreskrifterna i 70 och 71 §§ gen stadgas äga motsvarande tillämp- uppbördslagen, dock att vad i 70 § 2 ning, dock att vad i 708 2 mom. mom. nämnda lag sägs beträffande nämnda lag sägs beträffande länssty- länsstyrelse i stället skall gälla riksrelse i stället skall gälla riksförsäk- försäkringsverket. ringsverket. Införsel enligt — införsellagen

(1968:621) får äga rum vid indriv-

ning av avgifter som debiteras enligt

denna lag.

Prop: 1979/80:128

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30a§ Har någon, i egenskap av företrädare för arbetsgivare som är juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in arbetsgivaravgift i rätt tid och ordning, är han tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för avgiftsbeloppet och den restavgift som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl. Talan om att ålägga betalningsskyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas och åtgärd för indrivning inte vidtas sedan arbetsgivarens ansvarighet för avgiftsbeloppet har bortfallit på grund av preskription. En dom på betalningsskyldighet får dock verkställas inom två år från utgången av det kalenderår då domen vann laga kraft. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för arbetsgivaravgift. Den som har fullgjort betalningsskyldighet för arbetsgivaravgift eller restavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid tillämpas bestämmelserna i 76 § uppbördslagen (1953:272).

36 § Förmenar arbetsgivare att arbets- Har en arbetsgivaravgift påförts givaravgift påförts honom obehöri- arbetsgivaren obehörigen eller med gen eller med oriktigt belopp. äger oriktigt belopp. får han söka rättelse han söka rättelse hos riksförsäk- hos riksförsäkringsverket inom ett är ringsverket inom ett år efter det han efter det han erhållit vederbörlig erhållit vederbörlig debetsedel eller räkning. Då fråga är om storleken av räkning. Då fråga är om storleken av avgiftsunderlaget skall vad nu sagts avgiftsunderlag skall vad nu sagts icke gälla, om arbetsgivaren erhållit

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse

icke gälla, om arbetsgivaren erhållit sådun underrättelse som avses i underrättelse som avses i 15 §. 158.

Ingår arbetsgivaravgiften i slutlig skatt må ansökningen om rättelse ingivas till den lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen av skatten. Myndigheten har att med eget yttrande översända ansökningen till riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket äger för varje år från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp motsvarande skillnaden mellan summan av de arbetsgivaravgifter, som enligt vad i 17 § andra stycket sägs under året anmälts för påföring i samband med slutlig skatt, och vad som av dessa avgifter kan enligt av regeringen fastställda grunder beräknas bliva avskrivet på grund av bristande betalning. Beloppet skall fördelas mellan avgifter, som avses i I $, i samma proportion som gäller enligt bestämmelserna i 28 §.

Avgiftsbelopp som avses i 29§ De avgiftsbelopp som avses i 29 § skola i den mån de inflyta av veder- skalli den mån de betalas in redovibörande länsstyrelse redovisas till sas till riksförsäkringsverket av länsriksförsäkringsverket. styrelsen.

Riksförsäkringsverket må i sam- Riksförsäkringsverket får varje år ma ordning som i första stycket sägs från vederbörlig inkomsttitel i statsvarje år tillgodoföra sig ett belopp budgeten tillgodoföra sig ett belopp motsvarande summan av de under som motsvarar Summan av de under nästföregående år debiterade till- nästföregående år debiterade tillläggspensionsavgifterna minskad läggspensionsavgifterna minskad med summan av de avgifter som med summan av de avgifter som under samma år avkortats eller res- under samma år avkortats eller restituerats. tituerats.

Denna lag träder sävitt avser 30 a §i kraft den 1 juli 1980 och i övrigt två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling,.

De nya bestämmelserna i 18.19. 36 och 51 §§ skall tillämpas första gängen i fråga om avgift för utgiftsaret 1979.

Bestämmelserna 1 30 a 8 gäller inte i fråga om arbetsgivaravgift som förfaller till betalning före den 1 juli 1980.

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk-

ring!

dets att 22 kap. skall upphöra att gälla,

dels att 3 kap. S och 15 §§, Il kap. 2 §, 18 kap. 58, 19 kap. I & samt 20 kap. 10 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse

3 kap.

5§

Allmän försäkringskassa skall i samband med inskrivning av försäkrad besluta angående den försäkrades tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. I fråga om försäkrad som avses i 18 första stycket skall kassan samtidigt fastställa den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Av beslutet skall framgå i vad mån sjukpenninggrundande inkomst är att hänföra till anställning eller till annat förvärvsarbete. Beslut om tillhörighet till sjukpenningförsäkrtingen skall omprövas

a) när till kassans kännedom kommit att försäkrads inkomstförhållanden undergått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek,

b) när undantagande som avses i2 § första stycket sista punkten blir giltigt eller upphör att äga giltighet,

c) när förtidspension enligt denna lag beviljas den försäkrade eller redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete, samt

d) när delpension enligt särskild lag beviljas den försäkrade etler redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades arbets- och inkomstförhållanden.

Ändring skall i fall som avses i första stycket a) ej sk förrän trettio dagar efter det försäkringskassan fått kännedom om inkomständringen. Ändring skall i annzt fall ske så snart anledning till ändringen uppkommit eller. i fall

I Lagen omtryckt 1977:630. > Senaste lydelse 1979:505.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydeise

då sjukpenningförsäkring enligt I $ andra stycket skall upphöra på grund av att den försäkrades make eller någon med vilken den försäkrade varit gift eller har eller har haft barn avlider, vid fjärde mänadsskiftet efter dödsfallet.

Under tid då försäkrad bedriver Under tid, då den försäkrade studier för vilka han uppbär särskilt bedriver studier för vilka han uppbär vuxenstudiestöd enligt studiestöds- särskilt vuxenstudiestöd enligt stulagen (1973:349) eller utbildningsbi- diestödslagen (1973:349) eller utdrag för doktorander enligt för- bildningsbidrag för doktorander enordningen (1976:536) om utbild- ligt förordningen (1976:536) om ningsbidrag för doktorander, eller utbildningsbidrag för doktorander, då han efter förmedling av arbets- eller då han är inskriven vid arbetsmarknadsmyndighet eller arbets- marknadsinstitut eller efter förmedvårdsorgan hos kommun eller lands- ling av ex arbetsmarknadsmyndighet tingskommun undergår arbetspröv- genomgår yrkesutbildning, skall den ning, yrkesutbildning eller arbetsträ- fastställda sjukpenninggrundande ning, skall fastställd sjukpenning- inkomsten ej sänkas. Sänkning får grundande inkomst ej sänkas, med dock ske i sådana fall som avses i mindre sådant fall är för handen som första stycket b), c) eller d). Vidare avses i första stycket b), c) eller d) får sänkning ske när någon undergår eller, vad angår arbetsträning, denna arbetsträning i arbetsmarknadsinstipågått sex månader. tut, under förutsättning att arbetsträ-

ningen pågått sex månader.

Sjukpenning utgår ej för tid då Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrad försäkrade

a) fullgör värnpliktstjänstgöring a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår eller vapenfri tjänst eller genomgår bistånds- och katastrofutbildning; militär grundutbildning för kvinnor

eller bistånds- och katastrofutbild-

ning;

b) är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårds- eller arbetsanstalt:

d) iannat fall än under b eller c sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad.

För dag då försäkrad är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall sjukpenning minskas på sätt som framgår av bestämmelserna i 4 § andra stycket.

> Senaste lydelse 1979:505.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under b och c vid sjukdom som inträffar under tid då han vårdas eller cljest får vistas utom skola eller anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

11 kap. 28! Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost. bostad eller bil, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och samme arbetsgivare åtnjuten lön som under ett år ej uppgått till femhundra kronor. Såsom inkomst av anställning anses även a) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande. i den mån ersättningen träder i stället för försäkrads inkomst såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst b) föräldrapenning, c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4§, d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, f) utbildningsbidrag under ar- f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning i form av betsmarknadsutbildning och yrkesdagpenning och stimulansbidrag, inriktad rehabilitering i form av dagpenning och stimulansbidrag, g) timstudiestöd, inkomstbidrag och vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349), h) delpension enligt lagen h) delpension — enligt — lagarna (1975:380) om delpensionsförsäk- — (1975:380) och (1979:84) om delpenring, sionsförsäkring, i) dagpenning till värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och elever i bistånds- och katastrofutbildning under repetitionsutbildning, frivilliga som genomgå utbildning under krigsförbandsövning eller särskild övning inom värnpliktsutbildningen, läkare under försvarsmedicinsk tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga, j) utbildningsbidrag för doktorander, k) timersättning vid grundläggande utbildning för vuxna, 1) livränta enligt 4 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande livränta som bestämmes med tillämpning av sagda lag,

4 Senaste lydelse 1979:650.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

m) från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående bidrag som ej är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 8, iden mån regeringen så förordnar.

I fråga om ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för arbete som någon utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall vad i 3 kap. 2§ andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare. vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person. endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i riket eller tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad 1 detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller. där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 19 kap. 1§.

Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller annan ersättning från främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare. vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skallicke gälla beträffande lön till svensk medborgare eller den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket. såframt utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 19 kap. I $.

Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde stycket skall anses såsom arbetsgivare.

18 kap.

58§

Allmän försäkringskassa må ej utan stöd av särskilt lagstadgande bedriva annan verksamhet än som angives i denna lag eller i bestämmelser, som utfärdats med stöd av densamma.

I den män regeringen så förordnar. är allmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavandet av annan verksamhet ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet. som handhar arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2§ sägs må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

I den mån regeringen så föreskri-

ver gäller bestämmelserna om arkiv

hos statlig myndighet även arkiv hos

allmänna försäkringskassor.

19 kap.

18 Arbetsgivare skall enligt vad nedan sägs för varje år erlägga socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen. folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen och till folkpensioneringen utgär å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2§ andra stycket sista punkten är för handen, annan ersättning för utfört arbete.

Avgift till försäkringen för tilläggspension utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil utgivit såsom lön eller. där fall som avses I 11 kap. 2 § andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört arbete, sedan från nämnda summa dragits ett belopp motsvarande det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året. Härvid skall arbetstagare, som under hela äret varit anställd med full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Det antal arbetstimmar per är som : allmänhet skall anses motsvara full arbetstid fastställes av regeringen efter förslag av riksförsäkringsverket. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad nu stadgats men som giver i huvudsak samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till femhundra kronor. Vad gäller sjukförsäkringen och folkpensioneringen skall vidare bortses från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, eller. där fråga är om arbete som utförts för annans räkning utan att anställning förelegat, från arbetstagare som varit bosatt utomlands och utför: arbetet utom riket. Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall hänsyn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall

5 Senaste Ivdelse 1979:650.

Prop. 1979/80:128. 11

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

vidare bortses från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning till honom antingen enligt 11 kap. 2§ tredje eller fjärde stycket icke räknas såsom inkomst av anställning eller, om arbetstagaren icke är svensk medborgare och ej heller är bosatt härstädes. avser arbete utom riket.

Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning, som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 16 § eller 4 kap. 12 §. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen eller för ersättning för vilken bevillningsavgift erlagts enligt lagen (1908:128s. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Bidrag som avses i 11 kap. 2§ Den som har utgivit ett bidrag som första stycket m) skall vid beräkning avses i 11 kap. 2§ första stycket m) av avgift enligt denna paragraf anses skall erlägga avgift till försäkringen som lön. Den som utgivit bidraget för tilläggspension som om bidraget skall anses som arbetsgivare. Vid hade utgjort lön från honom som beräkning av avgift till försäkringen arbetsgivare. Vid beräkningen av för tilläggspension skall den som avgiften skall den som fått bidraget uppburit bidraget anses som arbets- anses som en arbetstagare som under tagare, som under hela året varit hela året varit anställd med full anställd med full arbetstid. arbetstid.

20 kap.

10 är

Allmän försäkringskassa skall ändra beslut i ärende angående försäkring enligt denna lag. som har fattats av kassan och ej har prövats av försäkringsrätt.

1. om beslutet på grund av skrivfel. räknefel eHer annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,

2. om beslutet har blivit oriktigt på grund av att det har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag.

3. om beslutet har blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.

Ändring får underlåtas om den oriktighet som vidlåder beslutet är av ringa betydelse.

Beslut får ej ändras till försäkrads nackdel såvitt gäller förmån som har förfallit till betalning och ej heller i annat fall om synnerliga skäl äro däremot.

Fråga om ändring enligt denna paragraf får ej tagas upp sedan mer än två år

6 Senaste lydelse 1978:30.

Nuvarande Ivydelse Föreslagen lydelse

förflutit från den dag då beslutet meddelades. Ändring fär dock ske även efter utgången av denna tid. om det först därefter har kommit fram att beslutet har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om annat synnerligt skäl föreligger. Bestämmelserna i första-fjärde Styckena ha motsvarande tillämpning på beslut som har överprövats av försäkringsdomstol. Därvid skall fråga om ändring bedömas av den domstol som senast har prövat målet.

13 87 Besvärshandling skall tillställas den myndighet som meddelat beslutet. Den omständigheten att besvärs- Har besvärshandlingen före behandlingen tillställts den domstol, svärstidens utgång kommit in till en som har att pröva besvären, riksför- försäkringsdomstol, tikstörsäkringssäkringsverket eller allmän försäk- verket eller en allmän försäkringsringskassa utgör ej hinder för besvä- kassa, som ej är rätt myndighet enligt rens upptagande till prövning, därest första stvcket, skall besvärshandlinghandlingen inkommit före besvärsti- en översändas till den rätta myndigdens utgång. heten och anses inkommen i rätt tid. Vid besvär över beslut i mål eller ärende angående försäkring enligt denna lag skall besvärshandlingen vara inkommen inom två månader från den dag då klaganden erhöll del av beslutet eller, om besvären anförts av riksförsäkringsverket, inom två månader från den dag då beslutet meddelades. Allmän försäkringskassas, riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts beslut lända till omedelbar efterrättelse, om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestämmes av domstol som har att pröva beslutet.

22 kap. 18 Genom frivilliga avgifter skall försäkrad under de förutsättningar och på de villkor regeringen bestämmer kunna hos riksförsäkringsverket försäkra sig för erhållande av pension.

7 Senaste lydelse 1978:30.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

28"

Försäkringstekniska grunder för den frivilliga pensionsförsäkringen fastställas av regeringen, varvid bestämmelserna i 264 § 1 mom. lagen om försäkringsrörelse skola äga till lämpning.

De erlagda avgifterna ingå till en fond, benämnd fonden för den frivilliga pensionsförsäkringen, vilken förvaltas och användes enligt grunder som riksdagen fastställer särskilt.

Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av den frivilliga pensionsförsäkringen förordnar regeringen.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 3 kap. 5 och 15 §§. 11 kap. 2 8, 18 kap. 5§, 19 kap. I $ samt 20 kap. 10 och 13 88, två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och i Övrigt den 1 januari 1981.

De nya bestämmelserna i I1 kap. 2§ tillämpas första gången vid beräkningen av pensionsgrundande inkomster för år 1980.

De nya bestämmelserna i 19 kap. 1§ tillämpas första gången på arbetsgivaravgifter för utgiftsåret 1980.

De tidigare bestämmelserna i 22 kap. om frivillig pensionsförsäkring skall alltjämt gälla för försäkring på grund av avgift som har erlagts före utgången av år 1980.

5 Senaste lydelse 1979:127.

3 Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att I $,27 § I mom. och 49 & I mom. uppbördslagen (1953:272)" skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18”

Med skatt förstås i denna lag, där Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives. statlig inkomst- icke annat angives. statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt. ut- skatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, skiftningsskatt, ersättningsskatt. kommunal inkomstskatt, landstings- kommunal inkomstskatt. landstingsmedel. skogsvårdsavgifter, sådana medel, skogsvårdsavgifter. sådana socialförsäkringsavgifter = till folk- socialförsäkringsavgifter till folkpensioneringen — och tilläggspen- pensioneringen och tilläggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 § sionsavgifter som avses i 19 kap. 3 § lagen om allmän försäkring, sjukför- lagen (1962:381) om allmän försäksäkringsavgifter enligt 19 kap. 2§ ring. sjukförsäkringsavgifter enligt sistnämnda lag, arbetsskadeförsäk- 19 kap. 2§ sistnämnda lag, arbetsringsavgifter enligt 7 kap. 2 § tredje skadeförsäkringsavgifter enligt 7 stycket lagen (1976:380) om arbets- kap. 2§ tredje stycket lagen skadeförsäkring. delpensionsförsäk- (1976:380) om arbetsskadeförsäkringsavgifter enligt 21 § andra styck- ring, delpensionsförsäkringsavgifter et lagen (1979:84) om delpensions- enligt 218 andra stycket lagen försäkring, socialavgitter enligt 16 § (1979:84) om delpensionsförsäklagen (1976:381) om barnomsorg. ring, socialavgifter enligt 16 § lagen sådanu urbetsgivaravgifter enligt la- (1976:381) om barnomsorg. skattegen om uppbörd av vissa avgifter tillägg celler förseningsavgift enligt enligt lagen om allmän försäkring, taxcringslagen, ävensom annuitet å m. m., avgifter enligt lagen om ull- avdikningslån. män arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pensionering vilka icke uppbäras av riksför- Säkringsverket, skattetillägg eller förseningsavgift enligt taxeringslagen, ävensom annuitet å avdikningslån.

Regeringen må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dvlik föreskrift meddelats skall. där icke annat angivits, vad i denna lag stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses. I Lagen omtryckt 1972:75. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771. 2 Scnaste lydelse 1979:361.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

27§

I mom." Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:

att för skattskyldiga, som avses 110 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet. som har fastställts att gälla för den preliminära skatt. vilken skall avräknas mot den slutliga skatten:

att kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skattesats som för inkomståret gäller i beskattningsorten:;

att kommunal inkomstskatt uträknas i en post. varvid skattebeloppet vid öretal över 50 avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal:

att skogsvårdsavgift uträknas enligt bestämmelserna i 1 § lagen (1946:324) om skopsvårdsavgift:

att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den för inkomståret fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget. varvid öretal bortfaller:

att kommunal inkomstskatt debiteras med belopp som har uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen:

att i 1§ nämnd sjukförsäkringsavgift debiteras enligt 19 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring på grundval av uppgifter om försäkringsförhållanden som lämnas av allmän försäkringskassa;

att socialförsäkringsavgift till folkpensioncringen såvitt gäller person med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning debiteras med tillämpning av bestämmelserna i 11 kap. 4§ samt 19 kap. 3 och 4 a §§ lagen om allmän försäkring:

att i 1§ nämnd arbetsskadeförsäkringsavgift debiteras med ledning av bestämmelserna i 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring;

att i 18 nämnd delpensionsförsäkringsavgift debiteras med ledning av bestämmelserna I 21 § andra stycket lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring;

att i Il $ nämnd socialavgift debitc- att il 8 nämnd socialavgift debiteras med ledning av bestämmelserna i ras med ledning av bestämmelserna i 168 lagen (1976:381) om barnom- = 16§ lagen (1976:381) om barnom- Sorg; SOTg: Samt

att i I $ nämnda arbetsgivaravgifter debiteras i en gemensam post; samt

att i 1§ nämnd annuitet eller, om skattskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påförs i helt antal kronor. varvid öretal bortfaller.

3 Senaste lydelse 1979:489.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

I mom." Skattskyldig får av den lokala skattemyndigheten beviljas anstånd med inbetalning av skatt, kvarskatteavgift eller ränta.

1) om taxeringsintendenten har anfört besvär över taxeringen med yrkande om ändring till den skattskyldiges förmån: till det belopp som betingas härav,

2) om den skattskyldige har anfört besvär över taxeringsnämndens beslut om taxering och taxeringsintendenten helt eller delvis har tillstyrkt besvären eller ansökan om anstånd eller det — utan att yttrande har inhämtats från taxeringsintendenten — kan med skäl antas att besvären kommer att bifallas helt eller delvis: till det belopp som betingas härav.

3) om den skattskyldige har anfört besvär över länsrätts elter kammarrätts beslut om taxering och taxeringsintendenten helt eller delvis har tillstyrkt besvären eller ansökan om anstånd: till det belopp som betingas härav,

4) om taxeringen har blivit oriktig på grund av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende: till det belopp som betingas av förbiseendet,

5) om den skattskyldige har taxerats på mer än en ort för samma inkomst. garantibelopp för fastighet eller förmögenhet: till det belopp som svarar mot ettdera av eller båda de skattebelopp som har påförts med anledning av taxeringen,

6) om avgiftsunderlag för egenav- 6) om avgiftsunderlag för egenavgift som avses i anvisningarna till gift som avses i anvisningarna till 41 b§ kommunalskattelagen (1928: 41 b § kommunalskattelagen (1928: 370) eller avgiftsunderlag för avgift 370) har bestämts till för högt enligt 17 § lagen (1959:552) om upp- belopp: till det belopp som betingas börd av vissa avgifter enligt lagen om av felaktigheten. allmän försäkring, m. m., har bestämts till för högt belopp: till det belopp som betingas av felaktigheten,

7) om skatt har påförts obehörigen eller med för högt belopp på grund av fel vid debiteringen: till det belopp som betingas av felaktigheten i debiteringen,

8) om preliminär skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas den skattskyldige, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och bli avkortad enligt 65 § samt den skattskyldige inte har erhållit jämkning enligt bestämmelserna i 45 & I mom. sista stycket: till så stor del av skatten som kan antas bli avkortad.

+ Senaste lydelse 1979:999.

Nuvarande Iydelse Föreslaven Ivdelse

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gängen i fråga om debitering av slutlig skatt på grund av 1980 års taxering. De äldre bestämmelserna skall tillämpas i fråga om slutlig skatt som debiteras på grund av taxering år 1979 eller tidigare år eller eftertaxering för år 1978 eller tidigare är.

Skall enligt lagen (1978:434) om upphävande av lagen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift fortfarande erläggas egenavgift enligt 4 § sistnämnda lag, tillämpas uppbördslagen i dess äldre lydelse.

2 Riksdagen 197980. I saml. Nr 128

Utdrag SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLI vid regeringssammanträde 1980-01-24

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo. Wikström, Friggebo, Mogård. Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm. Andersson, Boo. Winberg, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Söder

Lagrådsremiss om ställföreträdares ansvar för arbetsgivaravgifter

Gällande bestämmelser Arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringarna m. fl. ändamäl debiteras och uppbärs enligt bestämmelser i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. (AVGL). Avgifterna beräknas och uppbärs av riksförsäkringsverket. En avgift som uppgår till högst 1000 kr. påförs dock normalt i samband med debiteringen av slutlig skatt enligt reglerna i uppbördslagen (1953:272). Från dessa senare avgifter, s. k. skattedebiterade avgifter, bortses i det följande. Under det år som avgifterna avser, det s. k. utgiftsåret, skall en arbetsgivare betala preliminära avgifter vid sex betalningstillfällen. Den preliminära avgiften för ett visst år uppgår i princip till samma belopp som den slutliga avgift som arbetsgivaren debiterades året före utgiftsåret. Den preliminära avgiften för utgiftsåret 1980 motsvarar således till storleken den slutliga avgiften för utgiftsåret 1978. När den preliminära avgiften bestäms, skall dock hänsyn tas till ändringar i de procentsatser som avgifterna utgår med och andra ändringar av betydelse i avgiftsbestämmelserna. Efter regeringens förordnande skall hänsyn även tas till mer betydande ändringar av avgiftsunderlaget som kan antas komma att ske till följd av den allmänna löneutvecklingen. Sådana generella förordnanden meddelas varje år. För att uppnå en bättre överensstämmelse med den beräknade slutliga avgiften kan den preliminära avgiften under vissa förutsättningar såväl sänkas som höjas genom särskilda beslut om jämkning i enskilda fall. Om arbetsgivaren inte tidigare har päförts någon slutlig avgift, skall den preliminära avgiften fastställas särskilt. Därvid gäller att den preliminära avgiften skall beräknas så att den så nära som ruöjligt kommer att motsvara den slutliga avgiften.

Riksförsäkringsverket får anmana en arbetsgivare att lämna uppgifter för beräkning eller jämkning av preliminär avgift.

För att en nybliven arbetsgivare i förekommande fall skall kunna påföras preliminär avpift har han ålagts att snarast anmäla till riksförsäkringsverket om löneutgifterna för år räknat överstiger eller kan beräknas komma att överstiga 5 000 kr.

Överväganden och förslag

Det nuvarande debiterings- och uppbördssystemet har i flera avseenden utsatts för kritik. Det har bl. a. framhällits att det förhållandet att den preliminära avgiften debiteras på ett två är gammalt avgiftsundertag leder till att avgiften tas ut med ett belopp som är mycket för lågt. De årliga förordnandena om uppräkning av avgiftsunderlaget kan inte helt kompensera detta. För år 1977 har underuttaget beräknats till ca 5.7 miljarder kr. vilket regleras genom fyllnadsinbetalningar eller föranleder debitering av kvarstäende avgift. En bidragande orsak till underuttaget torde också vara att ansökan om jämkning regelmässigt görs när avgiftsunderlaget reduceras, medan någon motsvarande jämkning sällan begärs när avgiftsunderlaget ökar till följd av att verksamheten exempelvis utvidgas.

Det bör dock framhållas att riksdagen nyligen har beslutat om en ändring i AVGL. som gör det möjligt för riksförsäkringsverket att fastställa den preliminära avgiften medelst uppskattning av avgiftsunderlaget i de fall då en arbetsgivare inte har lämnat av verket begärda uppgifter (prop. 1979/80:29, SfU 9, rskr 102, SFS 1979:1126).

Det har vidare framhållits att en nytillkommande arbetsgivare som underlåter att göra anmälan till riksförsäkringsverket kan undandra sig att betala preliminära arbetsgivaravgifter under de första verksamhetsäåren. När sedan avgifter debiteras, i detta fall först i samband med den slutliga avgiftsdebiteringen, är företaget inte sällan upplöst eller utan tillgångar.

Det har också framhållits som en allvarlig brist i de nuvarande bestämmelserna i AVGL att de inte, på motsvarande sätt som gäller bl. a. enligt 77 a § uppbördslagen och 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, gör det möjligt att ålägga en försumlig ställföreträdare för arbetsgivaren betalningsskyldighet för obetalda arbetsgivaravgifter. I detta sammanhang vill jag redovisa utvecklingen av de restförda arbetsgivaravgifterna under de senaste åren. Vid årsskiftet 1977/78 utestod ca 600 milj. kr. i obetalda arbetsgivaravgifter medan motsvarande belopp vid årsskiftet 1978/79 var ca I 000 milj. kr. och vid årsskiftet 1979/80 beräknas vara 1 500 milj. kr.

Det finns möjlighet att utan att avvakta en revision av hela avgiftssystemet omedelbart införa bestämmelser om ställföreträdaransvar för arbetsgivaravgifterna i enlighet med vad som redan gäller i fråga om bl. a. inkomstskatt

och mervärdeskatt enligt regler i uppbördslagen och mervärdeskattelagen. Jag kommer därför i det följande att lägga fram förslag om regler för ett sädant ansvar för ej erlagda arbetsgivuravgifter. Ansvaret innebär enligt uppbördslagen att den som i egenskap av företrädare för en juridisk person har verkställt källskatteavdrag, men uppsälligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala det innehållna beloppet i rätt tid och ordning, är solidariskt betalningsskyldig med den juridiska personen för skattebeloppet jämte restavgift. På samma sätt är en företrädare för en juridisk person, om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala in mervärdeskati, solidariskt betalningsskyldig med den juridiska personen för skattebeloppet och restavpiften enligt mervärdeskattelagen. En ställföreträdare som har fullgjort sin betalningsskyldighet har regressrätt mot den juridiska personen. Talan om att ålägga betalningsskyldighet förs vid allmän domstol. Indrivning får göras hos den som har ålagts betalningsskyldighet i samma ordning som gäller för restförd skatt. Indrivningen får ske genom införsel enligt införsellagen (1968:621).' Bestämmelserna i 77 a8 uppbördslagen har gällt sedan år 1968 och bestämmelserna i 48 a § mervärdeskattelagen sedan år 1974. Den allmänna uppfattningen är att de verksamt har bidragit till en förbättring av uppbörden av skattemedel. Bestämmelserna innebär nämligen att den som har ett avgörande inflytande över ett företags dispositioner inte skall kunna undandra sig sitt betalningsansvar mot det allmänna genom en formell bolagsbildning. Sin egentliga betydelse har bestämmelserna i fråga om s. k. fåmansbolag. Det har å andra sidan framhållits, att det solidariska anvaret för betalningen av källskatt och mervärdeskatt har fått menliga återverkningar på uppbörden av arbetsgivaravgfter, där ställföreträdaransvaret inte finns. Som har framgått av vad jag här har anfört, har storleken av de utestående oredovisade arbetsgivaravgifterna ökat kraftigt under senare är. En anledning till detta kan vara att vissa arbetsgivare i ökad utsträckning skaffar sig otillbörlig kredit genom att underlåta att betala arbetsgivaravgifter. Jag ser detta som cen allvarlig brist i uppbördssystemet. Enligt min mening bör det därför införas en solidarisk ansvarighet också beträffande arbetsgivaravgifterna i överensstämmelse med vad som gäller enligt 77 a § uppbördslagen och 48 a § mervärdeskattelagen. Bestämmelserna bör i enlighet härmed ha den innebörden att den som företräder en juridisk person och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala påförd arbetsgivaravgift i rätt tid och ordning är solidariskt ansvarig med den juridiska personen för arbetsgivaravgiften jämte restavgift. Belopp som ställföreträdaren i enlighet härmed har ålagts att betala bör kunna drivas in genom införsel enligt införsellagen (1968:621). Jag förordar att bestämmelser om detta tas in i en ny 30 a § i AVGL. Bestämmelserna bör utformas i nära anslutning till de bestämmelser på skatteområdet som jag har redovisat.

Bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1980. De skall tillämpas på

såväl preliminära som kvarstående och tillkommande avgifter som förfaller till betalning efter den dagen. Detta innebär för avgifterna för år 1980 att det solidariska ansvaret kommer att gälla för de preliminära avgifter som skall

erlägpas under uppbördsterminerna andra halvåret 1980. Vidare kommer

ansvaret att gälla de kvarstående avgifterna. dvs. skillnaden mellan de slutligt

och preliminärt debiterade avgifterna. För preliminärt debiterade avgifter som skulle ha erlagts under första halvåret 1980 men inte har erlagts, liksom för andra obetalda avgifter som skulle ha erlagts före ikraftträdandet, kommer däremot det solidariska ansvaret inte att gilla.

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd

av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m. m.

Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

3 Riksdagen 197980. I saml. Nr 128

Bilaga Förslag till Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Härigenom föreskrivs att i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.! skallinföras en ny paragraf, 30 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30a§ Har någon, som företrädare för juridisk person som är arbetsgivare, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in arbetsgivaravgift i rätt tid och ordning, är han tillsammans med den juridiska personen ansvarig för avgiftsbeloppet och den restavgift som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl. Talan om att ålägga betalningsskyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas och åtgärd för indrivning får inte vidtas sedan arbetsgivarens ansvarighet för avgiftsbeloppet har bortfallit på grund av preskription. En dom på betalningsskyldighet får dock verkställas inom två år från utgången av det kalenderår då domen vann laga kraft. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för arbetsgivaravgift. Därvid får införsel äga rum enligt införsellagen (1968:621). Den som har fullgjort betalningsskyldighet för arbetsgivaravgift eller restavgift enligt första stycket får söka

I Lagen omtryckt 1974:938. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:938.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

beloppet åter av den juridiska per-

sonen. Därvid tillämpas bestämmel-

serna i 76 § uppbördslagen (1953:-

272).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980. Bestämmelserna gäller inte i fråga om arbetsgivaravgift som förfaller till betalning före den 1 juli 1980.

Utdrag LAGRÄDI:T PROTOKOLL vid sammanträde 1980-02-07

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 januari 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för socialdepartementet Söder beslutat inhämta lagrädets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m. m. Förslaget har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Jan Nordlund. Förslaget föranleder följande yttrande av lugrådet: Genom förslaget införs ett ställföreträdareansvar för socialförsäkringsavgifter och vissa andra arbetsgivareavgifter, som det älipger juridisk person att betala. Genomförs förslaget. sker en anpassning till vad som gäller i fråga om skatteavdrag från arbetstagares lön och mervärdeskatt. Häremot har lagrådet inte något att erinra. Lagrädet utgår därvid från att bestämmelsen om att betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges, om det föreligger särskilda skäl, avses skola tillämpas med ledning av den praxis som högsta domstolen utvecklat vid tillämpningen av motsvarande bestämmelse i 77 a § uppbördslagen (1953:272). | Det förtjänar dock anmärkas, att ikformigheten mellan de olika aktuella regleringarna ej är fullständig. En skillnad är att uppbördslagen och mervärdeskattelagen (1968:430) innehäller vissa generella regler om införsel för indrivning av skatter som där avses. medan motsvarande bestämmelser saknas i förevarande lag. I det remitterade förslaget föreslås en specialregel om införsel för indrivning hos den som blivit älagd betalningsskyldighet enligt förslaget. Om någon har sin huvudsakliga inkomst som anställd men driver viss egen verksamhet vid sidan därav och avlönar biträde samt inte betalar in arbetsgivareavgifter för denne, kan han enligt förslaget till följd av ställföreträdareansvaret drabbas av införsel, om han driver den särskilda verksamheten i bolagsform. Gör han det inte, kan däremot inte införsel ske för de avgifter som det åligger honom att betala i egenskap av arbetsgivare. Önskvärt är dock att regleringen genomförs konsekvent. Detta kan ske på så sätt att — i stället för den föreslagna sista meningen i 30 a 3-1 30 § förevarande lag införs en generell regel om införsel för indrivning av avgifter varom är fråga i lagen, förslagsvis i ett andra stycke med lydelse: ”Införsel enligt införsellagen (1968:621) får äga rum vid indrivning av avgifter som avses i I $

denna lag.” Vidtages denna ändring erfordras. att lagens ingress jämkas och tillika anger att 30 § erhåller ändrad lydelse.

Det är önskvärt att de föreslagna bestämmelserna och bestämmelserna i 77 a § uppbördslagen och 48 a § mervärdeskattelagen erhåller en så enhetlig avfattning som möjligt. Vissa avvikelser från de äldre bestämmelserna har skett i förslaget, ehuru dessas utformning framstår som tydligare. Sålunda har. vid jämförelse med uppbördslagen, uttrycket ”den som företräder arbetsgivare, som är juridisk person.” utbytts mot "någon, som företrädare för juridisk person som är arbetsgivare.” trots att den förra lydelsen är att föredra, eftersom det centrala för tanken är att vederbörande företräder en arbetsgivare som har att betala vissa avgifter. Sker en anpassning till den äldre lydelsen, bör i sista stycket orden ”den juridiska personen” ersättas med uttrycket ”arbetsgivaren”. I första stycket första meningen är vidare innebörden av begreppet ”ansvarig” oklar. Det bör utbytas mot ordet ”petalningsskyldig”. som används i 77 a § uppbördslagen. Även i andra hänseenden är en språklig utformning i närmare överensstämmelse med 77.a 8 uppbördslagen att föredra.

Vängby ville för sin del vtterligare anföra:

Likformigheten mellan de olika regleringar som är aktuella — beträffande skatteavdrag. mervärdeskatt och soctialförsäkringsavgifter — kan otvivelaktigt drivas längre än som skett i det remitterade förslaget och önskemål om enhetlighet i lagstiftningen kan tala för att så sker. För ställföreträdare som uppsåtligt eller av grov oaktsamhet underläter att inbetala socialförsäkringsavgifter inträder — i likhet med vad som gäller i fråga om mervärdeskatt men till skillnad från vad som gäller i fråga om skatteavdrag för arbetstagare — inte något straffansvar. Härav följer bl. a.. att talan mot ställföreträdare om betalningsskyldighet för socialförsäkringsavgifter inte kan föras av åklagare i brottmälsprocess, såsom ofta sker i fråga om skatteavdrag. I tvistemål kan möjligen uppstå vissa svärigheter att samordna statens talan i fråga om socialförsäkringsavgifter med motsvarande talan beträffande skatteavdrag. med tanke på de olika myndigheter som är berörda. Den föreslagna reformen torde emellertid kunna ses som ett steg på vägen mot en mer fullständig samordning.

Utdrag SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-02-28

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsräden Ullsten, Bohman, Mundebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Söder

Proposition om ställföreträdares ansvar för arbetsgivaravgifter samt

avveckling av den frivilliga pensionsförsäkringen, m. m.

1 Inledning

Vid regeringssammanträde den 24 januari 1980 fattades beslut att inhämta lagrådets yttrande över ett förslag till lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. (AVGL). Förslaget avsåg införande av ett ställföreträdaransvar för juridiska personers arbetsgivaravgifter i likhet med vad som redan gäller i fråga om innehållen preliminär A-skatt och mervärdeskatt. Jag kommer att i det följande anmäla lagrådets yttrande över förslaget.

I anslutning till förslaget vill jag ta upp vissa andra avgiftsfrågor. Det gäller dels frågan om den debitering av arbetsgivaravgifter som nu sker på skattsedel skall upphöra och ersättas av ett enhetligt system med avgiftsdebitering på särskild räkning, dels frågan om skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgift för vissa Konstnärsbidrag.

Vidare tar jag upp några frågor inom den allmänna försäkringen, som rör den frivilliga pensionsförsäkringen. sjukpenning m. m. under yrkesinriktad rehabilitering resp. militär grundutbildning för kvinnor och slutligen det nya besvärsförfarandet för socialförsäkringsärenden.

2 Anmälan av lagrådets yttrande

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inte haft något att erinra mot de skäl som ligger till grund för

att införa ett ställföreträdaransvar för socialförsäkringsavgifter och andra arbetsgivaravgifter.

Lagrådet har dock framhållit att den föreslagna regleringen — med en specialregel om indrivning genom införsel endast i de fall då ställföreträdaransvaret aktualiseras — är mer begränsad än den generella införselmöjlighet som står till buds enligt uppbördslagen och mervärdeskattelagen. Lagrådet har pekat på att den föreslagna införselregeln i vissa fall skulle kunna leda till olika resultat beroende på i vilken företagsform den försumlige arbetsgivarens rörelse har bedrivits. För att uppnå en konsekvent reglering anvisar lagrådet en lösning som innebär att i AVGE förs in en generell regel om införsel för indrivning av de avgifter som avses i lagen.

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning att i AVGL bör föras in en generell regel om indrivning genom införsel. Regeln kommer, förutom i de fall då ställföreträdaransvaret aktualiseras, att få betydelse då arbetsgivaren har inkomst som anställd. Införsel kan då ske i lönen. Detta torde närmast bli aktuellt då någon vid sidan av en anställning driver annan verksamhet med egna anställda eller anlitar uppdragstagare för att utföra uppdrag under sådana former att skyldighet att erlägga arbetsgivaravgifter uppkommer för uppdragsgivaren. Även om dessa fall är tämligen sällsynta finns det ingen anledning att begränsa införselmöjligheterna jämfört med vad som gäller beträffande innehållen preliminärskatt och mervärdeskatt.

Den generella regeln bör som lagrådet föreslagit föras in som ett nytt andra stycke i 300§ AVGL.

De av lagrådet gjorda påpekandena av språklig karaktär bör föranleda vissa justeringar av författningstexten.

3 Övergång till ett enhetligt system för debitering av arbetsgivaravgifter

Arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringarna m. fl. ändamål beräknas och uppbärs i princip av riksförsäkringsverket efter debitering på särskild räkning från verket. Vid sådan debitering, s. k. räkningsdebitering, debiteras arbetsgivaravgiften dels som en preliminär avgift, dels som en slutlig avgift. Den preliminära avgiften erläggs av arbetsgivarna vid sex särskilda betalningstillfällen under utgiftsåret. Sedan den slutliga avgiften beräknats erlägger arbetsgivaren i förekommande fall s. k. kvarstående avgift, som betalas vid ett eller två tillfällen under andra året efter utgiftsåret.

Avgift som uppgår till högst 1 000 kr. påförs dock - med vissa undantag - i samband med debiteringen av slutlig skatt enligt reglerna i uppbördslagen (1953:272), s. k. skattedebiterade avgifter. Vid skattedebitering uttas inga preliminära avgifter.

Till följd av att den nämnda beloppsgränsen legat fast oavsett tillkomsten av nya arbetsgivaravgifter, höjda avgiftsuttag, ändrade regler för beräkning av avgiftsunderlagen samt den allmänna löneutvecklingen har antalet

skattedebiterade arbetsgivare efterhand minskat väsentligt. Likasä har den andel av det totala avgiftsbeloppet som tas in genom skattedebitering sjunkit. Är 1960 skattedebiterades 275 000 arbetsgivare, dvs. 79 2 av det totala antalet. För är 1978 beräknas antalet till 19 000 och andelen av totalantalet till 8 26. Den sammanlagda avgiftssumman som påförs som slutlig skatt har minskat från 52 av den totala avpgiftssumman år 1960 till 0.015 2& är 1979. I samband med den omläggning av debiteringssystemet som genomfördes fr. o. m. utgiftsåret 1975 (prop. 1974:138, SfU 37, rskr 378. SFS 1974:938) infördes bestämmelser om s. k. särskild avgift på kvarstående arbetsgivaravgift. Den särskilda avgiften utgör 6 2 på kvarstående avgiftsbelopp upp till 5000 kr. och 8 2c på belopp därutöver. Särskild avgift understigande 100 kr. skall dock inte tas ut (24 § AVGL). Den särskilda avgiften motsvaras i fråga om de skattedebiterade avgifterna av en kvarskatteavgift enligt bestämmelserna i 27 § 3 mom. uppbördslagen. Denna avgift beräknas på motsvarande sätt som den särskilda avgiften. Gränsen för kvarskatteavgift ligger dock vid 50 kr. Riksförsäkringsverket har i en skrivelse den 20 november 1979 påtalat vissa olägen! eter som de skilda gränserna för erläggande av avgift ger upphov till. En arbetsgivare kan bli behandlad på olika sätt beroende på om han påförs arbetsgivaravgift på skattsedeln på slutlig skatt eller på en räkning från riksförsäkringsverket. Påförs avgiften på räkning. debiteras särskild avgift först då den kvarstående avgiften uppgår till 1 700 kr., under det att arbetsgivare som skattedebiteras påförs kvarskatteavgift redan då den kvarstående arbetsgivaravgiften uppgår till 900 kr. Riksförsäkringsverket har, med anledning av de pätalade effekterna av nuvarande regler och med hänsyn till att skattedebiteringen av avgifter minskat väsentligt, föreslagit att debiteringen av arbetsgivaravgifter på skattsedel skall slopas. Verket förutsätter härvid att de berörda arbetsgivarna inte heller efter övergången till räkningsdebitering skall påföras några preliminära avgifter. Riksskatteverket har i ett yttrande till riksförsäkringsverket pekat på att skattedebiteringen innebär vissa fördelar genom att antalet räkningar på arbetsgivaravgift begränsas. Statens kostnader blir därmed lägre, arbetsgivaren får färre inbetalningar att sköta och vid bristande betalning hålls antalet indrivningsuppdrag nere. Å andra sidan har riksskatteverket framhållit att förekomsten av två olika debiteringsförfaranden ger upphov till komplikationer. Bl. a. har verket tagit upp det fall då en arbetsgivare gör en fyllnadsinbetalning av skatt. inklusive beräknad arbetsgivaravgift. men avgiften på grund av vissa omständigheter räkningsdebiteras i stället för att skattedebiteras. Riksförsäkringsverket sänder då ut räkning på arbetsgivaravgiften samtidigt som skattemyndigheterna återbetalar den gjorda fyllnadsinbetalningen i den mån den motsvarar arbetsgivaravgiften. Riksskatteverket har funnit övervägande skäl tala för att skattedebiteringen av arbetsgi-

varavgifter bör upphöra och har därför tillstyrkt riksförsäkringsverkets förslag.

Mot bakgrund av att det numera är förhållandevis få arbetsgivare som skattedebiteras finner jag det för egen del riktigt att slopa skattedebiteringen och gå in för ett enhetligt svstem för debitering av arbetsgivaravgifter. Samtliga arbetsgivaravgifter kommer härigenom att räkningsdebiteras. vilket medför att debiteringsarbetet kan bedrivas mera rationellt. Samtidigt bortfaller de problem som de skilda reglerna för kvarskatteavgift och särskild avgift har gett upphov till och som har påpekats av riksförsäkringsverket och riksskatteverket.

För att undvika en betungande administration 1 fråga om smärre avpiftsbelopp bör preliminär avgift, liksom enligt nuvarande regler, inte debiteras då arbetsgivaravgiften kan beräknas uppgå till högst 1000 kr.

Som riksskatteverket framhållit innebär skattedebiteringen den fördelen att antalet räkningar på arbetsgivaravgift begränsas. Om skattedebiteringen slopas behöver ytterligare ca 20 000 räkningar skrivas ut. Detta sker dock datamaskinellt och om utskriften fördelas på de nya länsdatorerna vid länsstyrelserna är den ökning det blir fråga om, ca 1 000 räkningar per län. enligt uppgift från riksskatteverket försumbar ur arbetsbelastningssynpunkt. På skattesidan kan visst utrymme sparas I skattedatabasen. Vidare bortfaller vissa administrativa rutiner.

De arbetsgivare som berörs av förslaget kommer om denna ändring genomförs att få göra inbetalningar vid ctt eller två särskilda betalningstillfällen i stället för att betala avgifterna via skattsedeln. Detta bör dock inte vara någon större olägenhet.

Vad jag nu anfört föranleder ändringar i 18, 19, 36 och 51 §& AVGL. Vidare bör 17 § nämnda lag upphävas. I uppbördslagen behövs följdändringar i I $, 278 1 mom. samt 49 § I mom. Det nya enhetliga debiteringsförfarandet bör tillämpas första gången i fråga om slutlig avgift för utgiftsåret 1979.

Jag vill påpeka att ändringarna inte berör egna företagares m. fl. egna avgifter till socialförsäktingen m. m. utan enbart arbetsgivarnas avgifter. Egenavgifterna kommer alltjämt att uppbäras i samband med uppbörden av slutlig skatt.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för budgetdepartementet.

4 Arbetsgivaravgift för bidrag till konstnärer m. fl.

Genom riksdagens beslut (prop. 1978/79:202, SfU 25, rskr 409, SFS 1979:650) har fr. o. m. den 1 januari 1980 regeringen fått möjlighet att förordna att vissa från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående bidrag skall anses som inkomst av anställning vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. I förordningen (1979:737) om pensionsgrundande bidrag från Sveriges författarfond m. fl. har närmare angivits vilka 4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 128

bidrag som avses.

Arbetsgivaravgift som belöper på bidragen skall betalas av det utbetalande organet. I tillämpningen har uppstätt tvist om avgiftsskyldigheten skall avse enbart avgiften till ATP eller också andra socialavpifter.

Bidragen grundar inte rätt till andra förmåner från de olika socialförsäkringsgrenarna än ATP. Enligt min mening bör till följd härav andra arbetspivaravgifter än den till försäkringen för tilläggspension inte tas ut för bidragen.

Jag föreslår därför att 19 kap. 1§ lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) ändras så att därt uttryckligen anges att de bidrag som avses skall anses som lön vid beräkningen av avgift tull försäkringen för tilläggspension. Bidragen skall således inte beaktas vid beräkning av underlaget för övriga arbetsgivaravuftter enligt AFL eller andra lagar.

I denna fråga har jag samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

5 Avveckling av den frivilliga pensionsförsäkringen

Som komplement till den obligatoriska pensionen (folkpension, pensionstillskott och ATP) kan en försäkrad teckna en frivillig penstonsförsäkring hos riksförsäkringsverket. Bestämmelser om detta finns 1 22 kap. AFL och i förordningen (1962:521) om frivillig pensionsförsäkring hos riksförsäkringsverket. Försäkringen är så konstruerad att varje enskild premieinbetalning anses skapa ett självständigt försäkringsavtal om pension. Någon försäkringsform som innebär förpliktelse att regelbundet betala premier förekommer inte.

Riksförsäkringsverket har i skrivelse den 2 mars 1979 föreslagit att möjligheten till nya inbetalningar till sådana försäkringar skall upphöra. Skrivelsen bör fogas till detta regeringsprotokoll som bilaga I.

Enligt verket har utbyggnaden av den obligatoriska pensioneringen, t. ex. genom införandet av pensionstillskott. och det faktum att ATP nu närmar sig fullfunktionsstadiet, tillsammans med minskade avdragsmöjligheter för inbetalda premier vid beskattningen och andra förändringar i försäkringens utformning medfört en kraftig nedgång av premieinbetalningarna under 1970-talet. Försäkringspremierna betalas in till Postbanken. Det inbetalnings- och redovisningssystem som används måste enligt Postbanken inom en snar framtid ersättas med ett nytt system bl. a. mot bakgrund av den ökande användningen av datoriserade kassasystem på post- och bankkontor. Även riksrevislonsverket har vid sin förvaltningsrevision av riksförsäkringsverkets verksamhet ställt sig frågande till denna försäkring.

Riksförsäkringsverkets förslag har remissbehandlats. Yttranden över förslaget har avgivits av postverket. försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR,

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt riksförsäkringsverkets förslag. Någon har framhållit att ändringen inte får påverka redan ingångna försäkringsavtal. Jag delar riksförsäkringsverkets uppfattning att försäkringen i sin nuvarande utformning inte fyller något större behov. Jag föreslår således att möjligheten till nya inbetalningar tll frivillig pensionsförsäkring hos riksförsäkringsverket upphör vid utgången av är 1980. Författningstekniskt genomförs detta enklast genom att 22 kap. lagen om allmän försäkring upphävs. Genom en övergångsbestämmelse bör föreskrivas att bestämmelserna äger fortsatt giltighet för dessförinnan ingångna pensionsavtal.

6 Sjukpenninggrundande inkomst m. m. under yrkesinriktad rehabilitering Sjukpenningförsäkringen star, med undantag för den s. k. hemmamakeförsäkringen, öppen endast för den som har inkomst av förvärvsarbete. Utträder någon ur förvärvslivet skall han alltså i princip inte längre vara försäkrad för sjukpenning. För den som har förvärvsinkomst skall den allmänna försäkringskassan fastställa den sjukpenninggrundande inkomsten. Beslut om tillhörighet till sjukpenningförsäkringen skall omprövas bl. a. när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden undergått sådan ändring som är av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek. Ändringen i den försäkrades inkomstförhällanden får emellertid inte leda till att den sjukpenninggrundande inkomsten sänks, om den försäkrade efter förmedling av en arbetsmarknadsmyndighet eller ett arbetsvärdsorgan hos kommun eller landstingskommun undergår arbetsprövning, yrkesutbildning eller arbetsträning. Gäller det arbetsträning får dock ändring göras om arbetsträningen pågått i sex månader. Reglerna härom finns i 3 kap. 5§ AFL. I prop. 1978/79:73 om ätgärder för arbetshandikappade föreslogs att den arbetsprövnings- och arbetsträningsverksamhet. som då bedrevs vid de landstings- och primärkommunala arbetsvårdsinstituten, tillsammans med viss annan yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet av utredande och förberedande art skulle inordnas i de arbetsmarknadsinstitut under statligt huvudmannaskap som avsågs bli inrättade. Riksdagen godkände förslaget (AU 1978/79:20, rskr 186). Arbetsmarknadsinstituten började sin verksamhet den I januari 1980. Vid arbetsmarknadsinstituten får den skrivas in som är i behov av yrkesinriktad rehabilitering och som annars inte skulle kunna beredas arbete. Bestämmelserna i 3 kap. 5 § AFL bör anpassas till den nya organisationen av den yrkesinriktade rehabiliteringen. Enligt min mening bör bestämmel-

serna utformas så att den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst inte får sänkas under den tid han är inskriven vid ett arbetsmarknadsinstitut. I likhet med vad som nu är fallet bör dock den sjukpenninggrundande inkomsten kunna sänkas då det rör sig om arbetsträning och denna har pågått i sex månader. Den som är inskriven vid ett arbetsmarknadsinstitut fär utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368). I likhet med vad som gäller för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning bör även den som får utbildningsbidrag till följd av att han genomgår yrkesinriktad rehabilitering vid ett arbetsmarknadsinstitut få tillgodoräkna sig utbildningsbidraget som inkomst av anställning vid beräkning av pensionsgrundande inkomst till försäkringen för tilläggspension. lag föreslär att 11 kap. 2§ första stvcket fj AFL ändras i enlighet härmed. I detta ärende har jag samrätt med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

7 Förmåner för kvinnor som genomgår militär grundutbildning Den som är försäkrad enligt AFL och som dessutom är inskriven hos en allmän försäkringskassa har i princip rätt till sjukpenning enligt bestämmelserna 13 kap. AFL om hans sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst 6 000 kr. per år. En värnpliktigs ekonomiska förmåner under tjänstgöringen regleras i värnpliktsförmånsförordningen (1976:1008). Vid sjukdom får han således inte sjukpenning enligt AFL (3 kap. 15 §). Inte heller får han föräldrapenning för tillfällig värd av barn (4 kap. 10 §) eller särskild föräldrapenning (+ kap. 188). Under militärtjänstgöringen utgår i stället dagersättning eller dagpenning enligt värnpliktsförmånsförordningen. Enligt riksdagens beslut (prop. 1977/78:185, FöU 1978/79:1, rskr 2) kan även kvinnor numera anställas som befäl i det militära försvaret. En kvinna som avser att söka sådan anställning vid försvarsmakten skall först ha genomgått militär grundutbildning för kvinnor. Regeringen har meddelat närmare föreskrifter om denna utbildning i förordningen (1979:1207) om militär grundutbildning för kvinnor. Grundutbildningen skall motsvara grundutbildningen enligt värnpliktslagen (1941:967) och skall i princip genomföras gemensamt med motsvarande grundutbildning för värnpliktiga. Under utbildningen har en kvinna rätt till samma förmåner enligt värnpliktsförmånsförordningen som en värnpliktig har under grundutbildningen. Samma regler som gäller för en värnpliktig bör enligt min mening tillämpas också när en kvinna genomgår militär grundutbildning. För den tid utbildningen pågår bör således sjukpenning inte komma i fråga. Hon bör också jämställas med de värnpliktiga i fråga om rätten till föräldrapenning för

tillfällig vård av barn och särskild föräldrapenning. Kvinnan bör i likhet med de värnpliktiga under grundutbildning få dagersättning enligt värnpliktsförmänsförordningen. Försäkrade som genomgår militär grundutbildning för kvinnor bör därför fogas till uppräkningen 1 3 kap. 158 AFL.

Vid beredningen av denna fråga har jag samrått med chefen för försvarsdepartementet.

8 Besvär över beslut i socialförsäkringsärenden

En ny lagstiftning rörande besvärsprövningen inom socialförsäkringen trädde i kraft den I januari 1979 (prop. 1977/78:20, SFU 15. rskr 113, SES 1978:28-40). De nya reglerna innebär bl. a. att tre regionala försäkringsrätter har inrättats för överprövning av ärenden som handläggs av de allmänna försäkringskassornu.

En försäkringsrätt prövar besvär över beslut som har meddelats av en allmän försäkringskassa som ingår i försäktingsrättens domkrets. Försäkringsrätten för Mellansverige prövar dessutom de beslut som har meddelats av riksförsäkringsverket eller av en lokal skattemyndighet.

Talan mot en försäkringsrätts beslut förs genom besvär hos försäkrtingsöverdomstolen.

Som allmän regel gäller att den som vill klaga på ett beslut i ctt socialförsäktingsärende skall sända besvärshandlingen till den myndighet som har meddelat beslutet. Besvärshandlingen skall ha kommit in till myndigheten inom två månader från den dag då den som vill klaga fick det av beslutet.

Besvären skall emellertid också tas upp till prövning om besvärshandlingen har sänts fel men före besvärstidens utgång har kommit in till en försäkringskassa, till riksförsäkringsverket eller till den domstol som skall pröva besvären.

I motionen 1978/79:510 anfördes att nu gällande bestämmelser kan få olyckliga konsekvenser för den som vill överklaga en försäkringskassas beslut. Om besvärshandlingen sänds till fel försäkringsrätt. dvs. en annan försäkringsrätt än den som skall pröva besvären, kan det. påpekade motionären. dröja innan det upptäcks att handlingen har kommit fel och det kan alltså hända att den kommer in till rätt försäkringsrätt efter besvärstidens utgång. I sådant fall kan besvären inte tas upp till prövning. I motionen hemställdes därför om förslag från regeringen om ändring av bestämmelserna så att en besvärshandling skall kunna tas upp till prövning oavsett till vilken försäkringsrätt den har kommit in.

Enligt socialförsäkringsutskottet (SfU 1978/79:17) borde den omständigheten att en besvärshandling före besvärstidens utgång kommit in till en annan försäkringsrätt än den som skall pröva besvären rimligen inte leda till att den som besvärar sig riskerar att gå miste om möjligheten att få besvären prövade. Detsamma borde enligt utskottet gälla i de fall besvär över en

försäkringskassas eller riksförsäkringsverkets beslut felaktigt sänts till försäkringsöverdomstolen. Utskottet hemställde att regeringen skulle ges till känna vad utskottet anfört. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1978/79:227). Jag delar den uppfattning som har kommit till uttryck i socialförsäkringsutskottets betänkande. Den som besvärar sig i ett socialförsäkringsärende bör inte av ett sådant formellt skäl som det nu aktuella behöva riskera att få sin talan avvisad. Som framgår av de bestämmelser som infördes vid besvärsreformen var avsikten att förebygga detta. men bestämmelserna har kommit att innehålla en lucka. I likhet med utskottet anser jag att reglerna bör fullständigas så att besvärshandlingen skall anses ha kommit in i rätt tid även om den inom besvärstiden getts in till en annan försäkringsdomstol än den som skall pröva besvären. Bestämmelserna i 20 kap. 138 AFL bör ändras I enlighet härmed.

9 Omprövning av försäkringsdomstols beslut EF samband med reformeringen av besvärsförfarandet i socialförsäkringsärenden infördes i 20 kap. 10§ AFL regler som innebär att en allmän försäkringskassa under vissa förutsättningar är skyldig att ompröva ett av kassan tidigare fattat beslut som inte prövats av en försäkringsrätt. Kassan skall således ändra ett beslut som på grund av skrivfel, räknefel eler annat sådant förbiseende innehåller någon uppenbar oriktighet. Kassan skall vidare ändra ett beslut som blivit oriktigt på grund av att det har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller grundas på en uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande felaktighet. Bestämmelserna gäller även för försäktingsrätterna och försäkringsöverdomstolen. I fråga om bestämmelsernas tillämpning på försäkringsdomstolarna erinrade dåvarande departementschefen om att förvaltningsprocesslagens bestämmelse om rättelse av förbiseendefel gäller för dessa domstolar. Vidare erinrade han om att resningsinstitutet finns att tillgå. Flan ansåg det dock vara värdefullt om även andra felaktiga beslut än sådana som innehåller förbiseendefel kunde rättas till på ett enkelt sätt utan att resningsinstitutet behöver tillgripas. Tillämpningen av bestämmelserna i försäkringsdomstolarna har emellertid i praktiken visat sig medföra onödig omgång. Domstolarna anser sig således. så snart besvär anförts eller missnöje på annat sätt riktats mot ett beslut, skyldiga att utreda om det är skäl att ändra beslutet. För försäkringsöverdomstolens del sker det så att ett nytt ärende läggs upp. I avgörandet av det nya ärendet deltar tre av domstolens lagfarna ledamöter. I försäkringsrätterna gör man normalt så att besvärsinlagan cirkulerar mellan de lagfarna ledamöter som har deltagit 1 det tidigare avgörandet. Omprövningsförfarandet har i försäktingsöverdomstolen inte i något fall

lett till ändring i beslutet. I försäkringsrätterna har omprövningen såvitt känt lett till ändring i några enstaka fall.

Det kan enligt min mening konstateras att omprövningsinstitutet när det gäller försäkringsdomstoölarna lett till endast mycket blygsamma resultat. De personalinsatser som krävs för ärendenas handläggning stär inte i rimlig proportion härtill. Här bör också beaktas den mycket besvärliga balanssituation i vilken försäkringsdomstolarna befinner sig.

Som framgått av vad jag tidigare anfört står såväl förvaltningsprocesslagens bestämmelse om rättelse av förbiseendefel som resningsinsututet till buds för att uppnå rättelse i oriktiga beslut från försäkringsdomstolarna, i den mån möjligheten till besvär i ordinär ordning är uttömd. Till följd härav behöver rättsförluster inte inträffa även om det särskilda omprövningsförfarandet avskaffas. Ur processekonomisk synvinkel framstår också en sådan lösning som lämplig mot bakgrund av de erfarenheter som 1 dag finns.

Jag förordar därför att reglerna i 20 kap. 10§ femte stycket AFL om omprövning av försäkringsdomstols beslut upphävs. Omprövningsreglerna kommer således i fortsättningen enbart att gälla försäkringskassorna.

10 De allmänna försäkringskassornas arkiv

Som en följd av den nya besvärsorganisationen har uppstått vissa formella problem i anslutning till bestämmelserna om statliga myndigheters arkiv. Det gäller arkiveringen av försäkringskassans handlingar it överklagade ärenden.

Samtidigt som de till försäkringskassan ingivna besvären över kassans beslut lämnas över till försäkringsrätten sänder kassan till försäkringsrätten in sitt eget beslutsunderlag i form av persondossié eHer akt. För att underlätta försäkringskassornas löpande handläggning av socialförsäkringsärendena har det visat sig vara lämpligt att försäkringsrätterna, sedan besvärsmålet slutligt avgjorts, återsänder mottagna persondossiéer eller akter till försäkringskassan. Dessa arkiveras säledes inte hos försäkringsrätten.

Arkivläggningen hos försäkringsrätterna regleras genom bestämmelser i allmänna arkivstadgan (1961:590). Riksarkivet är enligt stadgan arkivmvyndighet för rätterna. Arkivstadgan är i princip tillämplig på arkiv hos statliga myndigheter. Frägan om en allmän försäkringskassa i nu förevarande avseende är att anse som statlig myndighet är inte klarlagd.

Riksarkivet har bl. a. mot bakgrund härav, efter samråd med riksförsäkringsverket..hemställt att bestämmelserna i allmänna arkivstadgan uttryckligen görs tillämpliga på arkiv hos försäkringskassorna. Riksarkivet framhäller att förfaringssättet, att försäkringsrätterna avhänder sig handlingar som ingått i deras beslutsunderlag, kan godtas endast under förutsättning att allmänna arkivstadgan är tillämplig på den mottagande myndighetens arkiv.

Jag biträder riksarkivets framställning. Jag vill i sammanhanget nämna att

arkivläggningen hos de allmänna försäkringskassorna ft. n. regleras genom riksförsäkringsverkets anvisningar, vilka i väsentliga delar sammanfaller med bestämmelserna i allmänna arkivstadgan. Jag förordar således. efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet, att den av riksarkivet föreslagna ordningen genomförs. Lagtekniskt bör det ske genom ett tillägg till 18 kap. 5§ lagen (1962:381) om allmän försäkring av innebörd att regeringen bemyndigas förordna att bestämmelserna om arkiv hos statsmyndighet skall gälla arkiv hos de allmänna försäkringskassorna.

11 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga de upprättade förslagen till 1. flag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt

lagen om allmän försäkring. m. m., 2. lag om ändring t lagen (1962:381) om allmän försäkring. 3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272).

12 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Bilaga Riksförsäkringsverkets skrivelse angående ett eventuellt slopande av möjligheten till inbetalningar till frivillig pensionsförsäkring hos riksförsäkringsverket Allmänt om försäkringen

Försäkringen är sedan år 1963 inordnad under lagen om allmän försäkring och regleras genom 22 kap. i denna lag (1962:381) samt genom förordningen (1962:521) om frivillig pensionsförsäkring hos riksförsäkringsverket.

Genom inbetalning av avgifter tll försäkringen ges varje svensk medborgare och varje annan i Sverige bosatt person möjlighet att förskaffa sig rätt till högre egenpension än den som utgår genom folk- och tilläggspensioneringen. Den frivilliga pensionsförsäkringens uppgift är således att tjäna som ett komplement till de obligatoriska försäkringarna.

Försäkringen grundar sig på hos postverket inbetalda frivilliga avgifter. Alltsedan försäkringens införande har de avgittsbelopp som fär inbetalas till försäkringen varit begränsade. Enligt gällande maximeringsregel får försäkrad, som är under 70 är, sammanlagt ha innestående ett belopp som högst motsvarar 1 000 kronor gånger antalet levnadsår. Försäkringstekniskt sett är varje avgift att betrakta som en engångsavgift. för vilken pension utgår oberoende av om vtterligare avgifter erläggs eller inte. Inbetalning har kunnat ske och kan fortfarande göras till försäkringen enligt ett flertal olika tariffer, för vilka särskilda bestämmelser gäller bl. a. i fråga om pensionsrätt. beskattning m. m.

Pensionerna är till skillnad frän förmåner från folk- och tilläggspensioneringen inte värdebeständiga. Visserligen utbetalas särskilda tillägg till pensionerna — återbäring — av överskott. som uppkommer på försäkringsrörelsen, men detta bör inte ses som någon kompensation för penningvärdeförsämringen utan endast som en justering av uttagna premier.

De försäkringsformer som numera erbjuds är temporär och livsvarig egenpension med inom vissa gränser valfri penstonsäkder. Pensionsäldern behöver inte bestämmas på förhand. Beträffande beskattningen gäller att försäkringstagaren vid inbetalningstillfället kan välja att få försäkringen betraktad antingen som P-försäkring eller som K-försäkring. P-försäkring innebär att utgående pension skall tas upp till beskattning men att avdrag inom vissa gränser I gengäld får göras för erlagd avgift. Vid K-försäkring skall den utgående pensionen inte tas upp till beskattning och avdragsrätt föreligger i princip inte för erlagt avgiftsbelopp.

Till försäkringen är f. n. anslutna ca 60.000 personer av vilka omkring 23 000 nu uppbär pension. Den frivilliga pensionsförsäkringens fond uppgår f.n. till drygt 500 miljoner kronor.

Försäkringens tillkomst och utveckling Den frivilliga pensionstörsäkringen började sin verksamhet den I januari 1914 då lugen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring trädde i kraft. I lagen ingick nämligen bestämmelser som möjliggjorde för svensk medborgare att genom inbetalning av avgifter till dåvarande Pensionsstyrelsen förskaffa sig rätt till högre livsvarig egenpension. än den som utgick på grund av de obligatoriska avgifterna. Försäktingen blev under åren 1918-1936 föremål för genomgripande omläggningar. BL a. utarbetades år 1918 nva bestämmelser för försäkringen för att ge arbetsgivare möjlighet att ordna ett generellt pensionsskydd åt sin personal. Samtidigt infördes möjlighet att teckna försäkring, som förutom rätt till livsvarig pension även innehöll visst villkor om avgiftsåterbetalning vid dödsfall. Grunddragen till sin nuvarande gestaltning erhöll försäkringen vid ingången av är 1936. År 1959 tillkallades en särskild utredningsman, som skulle undersöka möjligheterna att effektivisera försäkringen, så att den kunde erbjuda lämpliga kompletteringsmöjligheter även till den allmänna tilläggspensioneringen. Utredningens olika förslag ledde endast till att försäkringen fr. 0. m. är 1963 kompletterades med en temporär älderspensionsförsäkring. Övriga förslag avseende förtids-, änke- och barnpension ansågs inte böra genomföras bl. a. på grund av den utbyggnad av administrationen som de krävde. Den I januari 1973 gjordes den utvidgningen, att även den som inte är svensk medborgare. men bosatt i riket. fick rätt att teckna försäkring. Genom ändringar i kommunalskattelagen upphörde år 1976 möjligheten att teckna pensionsförsäkring med villkor om avgiftsåterbetalning vid dödsfall. Till denna kombinerade försäkringsform hade tidigare ungefär hälften av avgifterna erlagts. Ett är senare anpassades försäkringsformerna till den sänkta allmänna pensionsåldern (65 år). L övrigt har de förändringar som sedan år 1936 vidtapits i huvudsak bestått i ändringar av tariffsatserna och höjningar av de avgiftsbelopp. som maximalt får inbetalas till försäkringen.

Anslutningen till försäkringen Anslutningen till den frivilliga pensionsförsäkringen var under de första åren synnerligen ringa och de inbetalda avgifterna obetydliga. Från början av 1920-talet till mitten av 1940-talet ökade den ärliga inbetalningen till

försäkringen från ca I miljon till ca 12-13 miljoner kronor. Utvecklingen för

tid därefter framgår av nedanstående tabell.

Är Erlagda avgilter Antal personer Genomsnitt- = Antal nyini milj. för vilka inbe- hgt inbe- trädda i

kr.

talningar gjorts talnings- försäkringen

belopp, kr.

Män Kv Summa

1978 .. na 2.80

2 Preliminär uppgift.

Den kraftiga nedgången i början på 1960-talet av antalet nyinträdda och antalet personer för vilka inbetalning skett sammanhänger i allt väsentligt med den allmänna tilläggspensioneringens införande. Före ATP:s tillkomst gjorde nämligen ett stort antal arbetsgivare årliga inbetalningar till försäkringen för sina anställda. De flesta arbetsgivarna upphörde med dessa inbetalningar i anslutning till utbyggnaden av den obligatoriska försäkringen. Bortfallet av dessa arbetsgivarinbetalningar hade emellertid ingen avgörande inverkan på det totala avgiftsbelopp, som erlades till försäkringen. Inbetalningsbeloppen för de anställda var nämligen av ringa storlek i jämförelse med egeninbetalningarna till försäkringen. Sistnämnda förhållande kan även utläsas i tabellen av den ökning som det genomsnittliga inbetalningsbeloppet fick i början på 1960-talet.

Som framgår av tabellen har emellertid en betydande avgiftsminskning ägt rum under 1970-talet. Som förklaring till detta premiebortfall kan nämnas

—- slopandet av avdragsrätten för makas pensionsförsäkring från ingången av

1973 — de år 1975 och år 1976 införda begränsningarna i avdragsreglerna för egen

pensionsförsäkring = slopandet är 1976 av den kombinerade försäkringsformen tariff R3. som

förutom rätt till livsvarig pension innefattade villkor om avgiftsåterbetal-

ning vid dödsfall.

Av dessa åtgärder har den sistnämnda medfört den största avgiftsminskningen för försäkringen. Den kombinerade R3-försäkringen svarade nämligen för ca 50 44 av premiemtäkterna.

Nedgången av premieintäkterna för är 1978 kan i viss mån bero på de då införda nya besparingsformerna (det s. k. skattesparandet).

I sammanställningen nedan lämnas vissa uppgifter för att belysa den totala anslutningen till försäkringen.

Nägon fullständig bild av inom vilka yrkesgrupper försäkringen tecknats kan inte ges. Dock utfördes för åren 1967 och 1968 en undersökning av vrkesfördelningen bland de som nytecknade försäkringar under dessa år. Resultatet av denna kan i någon mån ge en uppfattning om vilka grupper, som visat intresse för försäkringen. Undersökningen grundade sig på den uppgift om yrkestillhörighet, som på den tiden lämnades av försäkringstagaren på anmälningskortet för nyteckning av försäkring. En sammanfattning av undersökningens resultat redovisas nedan.

Procentuell fördelning av inbetalningsbeloppet för nytecknade försäk-

ringar åren 1967-1968

Män Kvinnor

Arbetsgivarinbetalningar m. m, 13 13 Egeninbetalningar

2 Till denna grupp har även barn och hemmafruar hänförts.

dt

Försäkringens omkostnader

I anslutning till att nya tariffer infördes år 1977 höjdes den i premierna: ingående omkostnadsbelastningen från 3-5 46 till 7-13 &. Denna avvägning

av omkostnadsantagandet ansågs i dåvarande läge lämplig. Vid införandet påpekades dock att anpassningen av omkostnadsantagandet till den verkliga omkostnadsutvecklingen försvårades genom den ovisshet, som rådde om den framtida anslutningen till försäkringen. Utvecklingen av försäkringens totala

omkostnader under 1970-talet framgår nedan.

2

a I omkostnaderna för dessa år ingår kostnader av engångsnatur, som föranleddes av att vissa större rutiner inom försäkringen då överlades till ADB-behandling.

En fortsatt anslutning av nuvarande begränsade omfattning skulle på lång sikt innebära en kraftig minskning av försäkringsstocken. Eftersom en stor del av försäkringens omkostnader kan betraktas som fasta, kommer en sådan minskning med ett bibehållande av nuvarande servicenivå inte att medföra motsvarande nedgång av försäkringens omkostnader. Det kan i sådant läge förväntas, att de medel som avsätts för framtida omkostnader för nytecknade försäkringar visar sig vara otillräckliga. Att i något senare läge kompensera detta, genom att ytterligare höja omkostnadsbelastningen av premierna, leder till en försäktingsverksamhet med för försäkringstagaren ej acceptabla eller åtminstone mindre attraktiva villkor än f. n. och följden blir troligen en ytterligare nedgång av anslutningen.

Överväganden och förslag

Som ovan framgått tillkom försäkringen vid den allmänna folkpensioneringens införande. Det ansägs då angeläget att bereda den enskilde möjlighet att genom egna avgifter tillförsäkra sig en pension som komplement till den allmänna pensionen. Något år senare utvidgades försäkringen, så att även arbetsgivare därigenom skulle kunna ordna ett pensionsskydd åt sin personal.

Även efter ATP:s tillkomst och efter det genom överenskommelse mellan

parter på arbetsmarknaden tillkomna systemet för pensionering i början på 1960-talet. ansågs behov föreligga för en kompletteringsförsäkring i statlig regi. De främsta anledningarna härtill var den förhållandevis höga allmänna penstonsåldern (67 år) och de i början små ATP-pensionerna. Dessutom omfattades ej alla grupper i samhället av den allmänna tilläggspensioneringen. För försäkringens del blev konsekvenserna vid ATP:s tillkomst, att de flesta arbetsgivare upphörde med insättningar för sina anställda. Dessa arbetsgivarinbetalningar har sedan dess successivt viterligare avtrappats till att numera endast omfatta ett fåtal. Däremot fortsatte egeninbetalningarna åtminstone beloppsmässigt i ungefär samma utsträckning som tidigare under hela 1960-talet. Den vtterligare utbyggnaden av tjänstepensioneringen som skett under 1970-talet, tillkomsten av pensionstillskott, delpensioneringens genomförande. den sänkta allmänna pensionsåldern samt det förhållandet att ATP närmar sig fullfunktionsstadiet har medfört att läget nu blivit ett annat. Det kan numera ifrågasättas om det överhuvudtaget finns något väsentligt behov att täcka genom denna typ av försäkring. Beträffande grupper som ej omfattas av den allmänna tilläggspensioneringen kan omnämnas, att möjligheten att trygga hemmavarande makes pensionering genom frivilliga avgifter avsevärt har begränsats. År 1973 borttogs nämligen avdragsrätten för makeägd pensionsförsäkring. Försäkringen har vidare kraftigt urholkats. genom att försäkringsformen med villkor om avgiftsåterbetalning vid dödsfall ej längre får tecknas. Detta motförsäkringsskydd ansågs av många försäkringstagare som en nödvändig förutsättning för inbetalning till försäkringen. Allt detta liksom införda begränsningar i avdragsrätten har också medfört, att egeninbetalningarna under 1970-talet kraftigt gått ned och numera endast utgör ca 30 26 av motsvarande inbetalningar i början på decenniet. Försäkringen kan säledes varken anses ha något väsentligt behov att fylla eller motsvara de anspråk som i dag kan ställas på en kompletteringsförsäkring. Det bör också påpekas att även riksrevisionsverket ställt sig frågande till denna försäkring. I RRV:s revisionsrapport 1978-06-02 angaende riksförsäkringsverkets verksamhet sägs följande. "RFV administrerar p. pg. a. särskild författning en frivillig pensionsförsäkring. Med hänsyn till verkets vidgade uppgifter inom den obligatoriska försäkringen samt de pensionsförsäkringar som erbjuds från andra försäkringsinstitut, bör RFV enligt RRV:s mening överväga att föreslå regeringen att nvackvisition inte längre skall bedrivas”. Vidare har revisionskontoret vid riksförsäkringsverket (RK) under hand meddelat, att det vid revision av försäkringen kommit till den uppfattningen, att ett fortsatt engagemang inom denna verksamhet kräver en utveckling av de försäkringslösningar som i dag erbjuds samt utvecklande av metoder för marknadsföring. Enligt RK:s uppfattning ligger det dock kanske närmare till

hands att i stället minska engagemanget i försäkringen, t. ex. genom att slopa möjligheten till nyteckning av försäkring. Att fortsätta driva försäkringen med oförändrad ambitionsnivå är enligt RK:s uppfattning inget realistiskt alternativ.

Det kan även omnämnas, att postbanken meddelat att banken anser det helt nödvändigt att ett nytt inbetalnings- och redovisningssystem utarbetas. om banken även framdeles har att ta emot avgifter till försäkringen.

I anledning av vad ovan anförts och med hänsyn till den för försäkringstagarna ogynnsamma omkostnadsutveckling. som vid nuvarande låga anslutningsnivå kan förutspås, föreslår riksförsäkringsverket att möjligheten till nya inbetalningar till verkets frivilliga pensionsförsäkring upphör.

Ett upphörande av möjligheten till inbetalningar till försäkringen, bör ur försäkringsteknisk synpunkt lämpligen genomföras vid ett årsskifte, förslagsvis fr.o.m. den I januari 1980. Några ingångna försäkringsavtal skulle genom ett sådant upphörande inte komma att brytas. eftersom försäkringen bygger på ett system med engångspremier. Härvid förutsätts, att bestämmelser utfärdas vid den lagtekniska behandlingen, så att nuvarande villkor om pension m. m. även fortsättningsvis får giltighet för redan gjorda inbetalningar.

För försäkringstagare. som genom årliga insättningar till försäkringen har för avsikt att bygga upp ett pensionsskydd, finns möjlighet att göra återstående inbetalningar hos privata försäkringsbolag. som tillhandahåller i stort sett likvärdiga pensioneringsformer. Premierna för samma grundförmän torde dock i allmänhet vara något högre på den privata marknaden. Kompensation för denna merkostnad bör dock kunna erhållas genom den möjlighet till högre återbäring som därmed ges.

Det kan tilläggas att ett eventuellt beslut om upphävande av nva inbetalningar till försäkringen ej på kort sikt medför någon större förändring av arbetsuppgifterna på riksförsäkringsverkets sektion för frivillig pensionsförsäkring. som administrerar försäkringen. Nyvackvisition bedrivs till större delen genom postbankens försorg och motsvarar endast en ringa del av sektionens arbetsuppgifter. För postbanken skulle dock ett sådant beslut innebära en avveckling av dess medverkan i administrationen av försäkringen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Åström och överdirektören Sjönell samt ledamöterna Albåge. Håvik, Nelander. Olsson och Walander.

Därjämte har närvarit styrelsesuppleanten Gahrton. personalföreträdarna Almqvist och Tjärnberg. avdelningscheferna Örtengren. Ljungholm och Sjöquist, tf avdelningscheferna Söderberg och Brogren, byråchefen Eriksen (föredragande) och tf bvrächeten Bjurén.