SOU 2002:115

"Skärpning gubbar! Om konkurrensen, kvaliteten, kostnaderna och kompetensen i byggsektorn"

Till statsrådet Lars-Erik Lövdén

Regeringen beslutade den 21 februari 2002 att tillkalla en kommission för att föreslå åtgärder som syftar till att främja konkurrensen och motverka konkurrensbegränsande beteende, användande av svart arbetskraft och kartellbildning inom bygg- och anläggningssektorn. Kommissionen skall vidare föreslå åtgärder som syftar till att hålla nere byggkostnaderna och höja kvaliteten inom bygg- och anläggningssektorn.

Åtgärderna skall syfta till att bryta strukturer som motverkar en effektiv konkurrens och pristransparens, motverka användningen av svart arbetskraft, stärka byggherrekompetensen samt tydliggöra ansvaret för större entreprenadarbeten.

Den 22 februari 2002 förordnades som ordförande i kommissionen dåvarande landshövdingen, numera generaldirektören Lars Eric Ericsson, Finansdepartementet och som ledamöter generaldirektören Ines Uusmann, Boverket, generaldirektören Ann-Christin Nykvist, Konkurrensverket (t.o.m. den 21 oktober 2002), generaldirektören Mats Sjöstrand, Riksskatteverket samt generaldirektören Lars-Erik Liljelund, Naturvårdsverket.

Kommissionen har antagit namnet Byggkommissionen (Fi 2002:01). Sedan Ann-Christin Nykvist den 21 oktober 2002 utnämnts till statsråd och samma dag lämnat sitt uppdrag i kommissionen, förordnades fr.o.m. den 22 oktober 2002 avdelningschefen Peter Delden, Konkurrensverket, som sakkunnig i konkurrensfrågor.

Sonny Modig, projektledare för Boverkets Byggkostnadsforum, har varit kommissionens huvudsekreterare fr.o.m. den 1 mars 2002.

Kammarrättsassessor Åsa Ärlebrant, har sedan den 31 maj 2002 varit sekreterare åt utredningen, med särskild uppgift att utarbeta förslag till ny lagstiftning för att motverka användandet av svart arbetskraft vid utförande av entreprenadarbeten inom bygg- och anläggningssektorn.

Olle Högrell, Konkurrensverket, har sedan den 15 juni 2002 varit sekreterare åt utredningen, med särskild inriktning på pris-, konkurrens- och ansvarsfrågor i byggsektorn.

Alicia Ormazábal har varit kommissionens assistent. Utredningen får härmed överlämna betänkandet Skärpning gubbar!

Om konkurrensen, kostnaderna, kvaliteten och kompetensen i byggsektorn (SOU 2002:115). Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i december 2002.

Lars Eric Ericsson

Lars-Erik Liljelund Mats Sjöstrand Ines Uusmann

/Sonny Modig Åsa Ärlebrant Olle Högrell

Sammanfattning

Uppdraget

Byggkommissionen (i det följande kommissionen) har enligt sina direktiv (2002:24) haft i uppdrag att granska byggsektorn och föreslå åtgärder som syftar till att främja konkurrensen och motverka konkurrensbegränsande beteende, användande av svart arbetskraft och kartellbildning inom bygg- och anläggningssektorn. Kommissionen skall vidare föreslå åtgärder som syftar till att hålla nere byggkostnaderna och höja kvaliteten inom bygg- och anläggningssektorn.

Åtgärderna skall syfta till att bryta strukturer som motverkar en effektiv konkurrens och pristransparents, motverka användningen av svart arbetskraft, stärka byggherrekompetensen samt tydliggöra ansvaret för större entreprenadarbeten. Kommissionen skall arbeta utifrån ett tydligt konsumentperspektiv, vari bl.a. ingår behovet av att säkra god kvalitet och hälsa och samtidigt nå sänkta bygg- och boendekostnader. Vidare skall kommissionen föreslå hur arbetet mellan berörda verk och myndigheter kan samordnas.

Direktiven redovisas i sin helhet i bilaga 1.

Allmänna utgångspunkter

Totalt ger byggsektorn i vid bemärkelse arbete åt omkring 450 000 personer eller drygt 10 procent av samtliga sysselsatta i Sverige. Det innebär att byggsektorn från sysselsättningssynpunkt är den näst största näringen i landet efter vårdsektorn. Det är således en sektor med stor betydelse för samhället och samhällsekonomin. Den byggda och formade miljön är också på flera sätt viktig för välfärden. Byggnader skall vara funktionella, ge låga förvaltningskostnader under lång tid, vara såväl socialt som ekonomiskt och ekologiskt hållbara samt, naturligtvis, estetiskt tilltalande. En god

bostad är en social rättighet. En fungerande bostadsmarknad ger också människor möjlighet att påverka sin tillvaro genom att pröva ett nytt jobb, bilda familj eller utveckla något särskilt intresse. En väl fungerande byggsektor är därför ett viktigt samhällsintresse.

Byggfel är inte någon ny företeelse. Debatten om sjuka hus har t.ex. pågått länge. Under den senaste tiden har dock ett antal allvarliga fel i såväl bostadshus som andra typer av byggnadsverk uppmärksammats. Dessutom har konstaterats att svart arbetskraft används i stor utsträckning och att kartellsamarbete förekommit.

Utredningsarbetet

Byggsektorns struktur, olika problem och produktionsförutsättningar har under senare tid varit föremål för en omfattande genomlysning i en rad rapporter och forskningsprojekt. Byggkommissionen har mot den bakgrunden valt att sammanställa redan föreliggande utrednings- och forskningsresultat som underlag för sin analys. Kommissionen har också inbjudit företrädare för ett brett spektrum av aktörer, yrkesgrupper, myndigheter och andra intressenter inom byggsektorn att såväl i organiserade former som på egna initiativ framföra synpunkter och erfarenheter till kommissionen. Fokus har därvid legat på de problemområden som redovisas i direktiven och på tänkbara åtgärder.

Betänkandets disposition

Framställningen inleds med en allmän beskrivning av byggsektorns aktörer och viktigare utvecklingstendenser, som haft betydelse för byggsektorns verksamhetsförutsättningar. Kommissionens underlag och bedömningar redovisas härefter fortlöpande i betänkandet under rubriker som ansluter till problemformuleringarna i direktiven. Slutligen presenteras kommissionens förslag. Samma systematik används i sammanfattningen.

Byggsektorn

Byggsektorn omfattar en rad olika branscher och produktmarknader för material och tjänster av många slag. De viktigaste aktörerna är byggherrar, brukare, byggentreprenörer, konsulter och arkitek-

ter, staten och kommunerna. I de olika regelverk som gäller för byggandet, såsom plan- och bygglagen (1987:10), arbetsmiljölagen (1977:1160), lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. och i de standardvillkor som tillämpas inom byggandet, läggs sammantaget ett stort, kanske huvudsakligt, ansvar på byggherren för att det som byggs svarar mot samhällets och brukarnas krav på goda, funktionella, säkra och såväl socialt, ekonomiskt som ekologiskt långsiktigt hållbara bostäder, lokaler och anläggningar. Byggherren har därför, enligt gällande regelverk, en nyckelroll när det gäller att styra produktionen på ett sätt så att problem i processen eller vid användning av byggnadsverken undviks.

Stora förändringar

Byggsektorn och dess förutsättningar har förändrats avsevärt under de senaste 20–30 åren. Miljonprogrammet ledde till ett storskaligt byggande som gynnade framväxten av stora och starka entreprenadföretag. Fastighetskrisen och den djupa lågkonjunkturen under 1990-talet ledde till att bostadsbyggandet i princip upphörde. Det påskyndade utvecklingen mot färre och större byggföretag på marknaden. Byggherrerollen förändrades också i betydande grad. Framför allt innebar det system med produktionskostnadsbelåning, som infördes 1979, att de allmännyttiga bostadsbolagen upphörde att bygga i egen regi och övergick till att i första hand förvalta det som byggs. Som en följd av detta förlorade bostadsföretagen den kunskap om byggande som krävs för att med ett gott resultat upphandla konsulttjänster och byggentreprenader. En liknande utveckling skedde bland de stora statliga byggherrarna. 1993 delades t.ex. Byggnadsstyrelsens samlade beställarkompetens upp och överfördes till ett antal olika företag och myndigheter.

I ett läge med minskande bostadsproduktion har de större byggföretagen övergått till att utveckla egna projekt, där lägenheterna i en allt större utsträckning bjuds ut direkt på bostadsmarknaden i form av bostadsrätter. Byggherren och byggföretagets motpart är då formellt en bostadsrättsförening sammansatt av enskilda konsumenter med för allmänheten genomsnittliga kunskaper om byggteknik, entreprenadjuridik och ekonomi. I praktiken är byggföretaget på en gång byggherre och byggentreprenör. Byggföretaget genomför, eller låter genomföra, hela processen från projektidé till

färdiga hus inklusive planprocessen. År 1995 svarade bostadsrätter för ca 20 procent av de påbörjade lägenheterna. År 2001var 69 procent av de påbörjade lägenheterna bostadsrätter. De fyra största byggföretagen innehar för närvarande byggrätter för omkring 60 000 bostäder.

Den beskrivna utvecklingen har sammantaget lett till en förskjutning av styrkeförhållandena från byggherrar till byggentreprenörer.

Sammanfattningsvis kan sägas att byggsektorn tidigare präglades av ett “myller” av kunniga beställare, som i egen regi eller med hjälp av omsorgsfullt handplockade lokala byggmästare och hantverkare byggde för en egen långsiktig förvaltning. Numera råder en situation med ett fåtal stora, rikstäckande byggbolag, som på eget initiativ och med egen personal eller kontrakterade underentreprenörer och leverantörer planerar och producerar byggnadsverk som överlåts till förvaltning av någon annan.

Konkurrensen

Byggsektorn präglas i stora delar av att ett fåtal företag dominerar marknaden. Det gäller marknaden för byggentreprenader, i vart fall om marknaden avgränsas till medelstora byggprojekt såsom flerbostadshus med 50–100 lägenheter. Också en rad marknader för byggmaterial är koncentrerade. Särskilt koncentrerade är marknaderna för strategiska material och insatsvaror såsom betong, lättbetong, cement, ballast, asfalt, gipsskivor och isoleringsmaterial. Också marknaderna för gossistförsäljning av material för el- och vvs-installationer är starkt koncentrerade. För ett flertal av dessa marknader gäller också betydande inträdesbarriärer, såsom höga kostnader för in- eller utträde på marknaden, vilket bidrar till att monopol eller fåtalsdominans uppkommer och bibehålls. Graden av vertikal integration och korsvis ägande är hög i byggsektorn.

Byggherrarnas generellt försvagade ställning har i kommissionens utfrågningar också lyfts fram som ett konkurrensproblem i sig. En effektiv konkurrens kan bara uppstå med köpare som förmår ge marknaden tillräckligt starka signaler om vad som efterfrågas.

Flera karteller har avslöjats inom byggsektorn. Av de karteller som Konkurrensverket sammantaget utrett berör ungefär en tredjedel byggsektorn. Den mest uppmärksammade är den kartell inom asfaltbranschen, som för närvarande utreds. Några av de företag

som misstänks ha deltagit i kartellen har också offentligt bekräftat sitt deltagande.

Ett förhållande som belysts såväl i tidigare utredningar som av många aktörer i samband med kommissionens utfrågningar är de traditionella strukturer som råder för materialdistributionen, särskilt inom el- och vvs-branscherna. Försök, bl.a. av Skanska, att minska kostnaderna för byggmaterial genom att söka alternativa kanaler, såsom att köpa direkt från grossist eller utomlands, har mött svårigheter. Det har varit svårt att hitta säljare, men också att få installatörerna att installera material de inte själva fått sälja på traditionellt sätt som en del av entreprenaden. Företrädare för installationsbranscherna har givit en annan bild, men problematiken har så samstämmigt belysts av övriga aktörer av skilda slag att kommissionen, vid en samlad bedömning, tvingats konstatera att installationsbranschernas företrädare, i olika led, försöker motverka att rådande rollfördelning förändras och att konkurrerande företag med alternativa affärsidéer kommer in på marknaden.

Inom byggsektorn förekommer ett mycket stort antal kontaktytor genom branschföreningar och nätverk av olika slag. Det medför risker för konkurrensen av i huvudsak två slag. Risken för att samarbetet skall, mer eller mindre omedvetet, komma att avse detaljfrågor som skall vara förbehållna de enskilda företagens bedömningar, såsom prissättning och andra villkor, ökar ju tätare företagen samarbetar. Konkurrensverket prövar för närvarande om ett antal hjälpmedel för de enskilda företagens prissättning, som tillhandahålls av installatörsorganisationerna inom el- och vvs-sektorn, strider mot konkurrenslagen. Ett nära samarbete tenderar också att bevara befintliga strukturer och missgynna nya aktörer.

Byggfel och ansvaret för dem

Kostnaderna för byggfel kan vara betydande och i byggsektorn gäller, kanske i högre grad än på andra områden, att det är billigare att göra rätt från början. Enligt vad kommissionen inhämtat under sina utfrågningar och andra kontakter med marknadens aktörer, minskar inte antalet byggfel.

Boverket har i två rapporter, år 2001 och år 2002, påvisat att kommunernas tillsyn över byggandet ligger på en låg nivå och att de flesta kommuner även minskat resurstilldelningen för sådan tillsyn. Kommunerna är också sparsamma med sanktioner. En

majoritet har inte utfärdat föreläggande eller gjort påpekanden i samband med tillsynsbesök. Boverket har också, kartlagt länsstyrelsernas roll när det gäller tillsyn över byggandet och kommit fram till att länsstyrelserna i praktiken saknar möjlighet att utöva sådan tillsyn.

Mot bakgrund av vad som redovisats om utvecklingen av byggfel kan den slutsatsen dras att byggföretagens egen kvalitetskontroll genom kvalitetsledningssystem och ISO-certifiering inte fungerar. Det kan heller inte uteslutas att det finns ett samband mellan resultaten i denna del och de neddragningar i den kommunala tillsynen som påvisats.

Enligt de standardvillkor som tillämpas i byggsektorn har entreprenörer och konsulter ett i jämförelse med många andra produktområden begränsat ansvar för fel i prestationen. Definitionen av fel är mycket snäv och de företeelser som får åberopas som fel är också på andra sätt starkt begränsade. Det krävs t.ex. med smärre undantag, att företeelsen antecknats vid slutbesiktning för att ett felansvar skall kunna ifrågakomma. Garantitiden, normalt två år, är inte längre än vad som ofta tillämpas vid konsumentköp av t.ex. vitvaror eller hemelektronik. Dessa till synes uppdragstagarvänliga regler bygger på antagandet att parterna är jämnstarka eller, rent av, att byggherren är den starkare parten. Det system av regler som de olika standardvillkoren sammantagna utgör, bildar snäva gränser för entreprenörers och konsulters ansvar för fel i byggnadsverk och innebär i många fall att byggherren slutgiltigt får svara, också ekonomiskt, för att felen åtgärdas. De beskrivna förhållandena leder till brister i konsulters och entreprenörers incitament att rita, beräkna, konstruera och bygga med en hög kvalitet.

Byggkostnaderna

Produktionskostnaderna för byggandet har ökat mer än konsumentprisindex efter 1995. Enligt SCB var produktionskostnaden för flerbostadshus avsevärt högre 2001 än 2000. Kostnaden räknat per kvadratmeter primär bruksarea ökade då i genomsnitt från 16 300 kronor till 23 900 kronor. En viktig förklaring till kostnadsökningarna är höjda markpriser. Markprisernas andel av produktionskostnaderna fördubblades mellan 1992 och 1999. En annan viktig förklaring är att en majoritet av den aktuella produktionen

avser bostadsrätter samt att byggandet varit koncentrerat till storstadsområdena.

Enligt en internationell undersökning är de svenska byggkostnaderna dock inte högre än i andra länder. Därvid bör dock beaktas att undersökningen avser entreprenörernas kostnader och inte de priser som tas ut på marknaden. Den av SCB publicerade produktionskostnadsstatistiken baseras däremot på aktuella mark- och byggpriser.

Svart arbetskraft

Enligt Riksskatteverkets, RSV, kartläggningar av svart arbetskraft inom byggsektorn, har skatteundandraganden satts i system inom vissa delar av sektorn. Enligt RSV kan man beskriva skattefusket i dessa delar som organiserad handel med svart arbetskraft. Skatteundandragandet sker vanligen i underentreprenörsleden, ofta i tredje eller fjärde led. Det finns t.ex. företag som har som enda ”affärsidé” att ställa ut luftfakturor för att täcka upp kostnader för löner och andra förmån hos andra företag. Av RSV:s rapporter framgår bl.a. att summan av de svarta lönerna enbart i installationsbranscherna kan uppskattas till mellan 2,5 och 3 miljarder kronor årligen.1

Den svarta verksamheten leder till stora förluster för skattebetalarna, betydande konkurrenssnedvridningar mellan de seriösa och de ohederliga företagen, stora risker för de inblandade och ett bristande förtroende för byggsektorn. Problemen med svart arbetskraft i byggsektorn är betydande också utomlands. I många länder, t.ex. Nederländerna, Irland, Tyskland och Österrike har också olika system vuxit fram för att lösa problemen. RSV har tagit fram två olika förslag på system, ett med obligatoriskt entreprenadavdrag och ett med frivilligt entreprenadavdrag och strikt ansvar för underentreprenörers skatte- och avgiftsskulder.

Slutsatser

Sammantaget framträder en bild av en sektor där en branschstruktur med hög koncentration, vertikal integration och starka inslag av korsvis ägande i kombination med en rad problem, såsom svag

1 Angående detta stycke se Riksprojektet- Kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen, RSV Rapport 2001:9, och Svart arbetskraft inom byggbranschen, RSV Rapport 2002:6.

importkonkurrens och inträdesbarriärer, leder till ett svagt konkurrenstryck. Det ger symptom i form av höga priser, svårigheter att påverka utbudet, låg produktivitet, dålig kvalitet och svagt omvandlingstryck. Byggsektorn förefaller också, enligt företagna undersökningar, vara ett av de områden där svart arbetskraft förekommer i särskilt stor utsträckning. Flera av de största byggföretagen har också medgivit att de deltagit i kartellsamarbete. Det förstärker mediabilden av att slarv men också fusk och fiffel utmärker byggsektorn. Denna bild är i många enskilda fall missvisande. Det finns många seriösa entreprenörer. Flera byggprojekt från senare tid har resulterat i goda byggnadsverk till låga kostnader och utformade så att de utifrån aktuell kunskap också kan förväntas ge låga livscykelkostnader. Det som utmärker dessa projekt är starka byggherrar som utifrån en mångårig erfarenhet utformat produktionsförutsättningarna, medvetet delat upp entreprenaderna, påverkat materialvalen, funnit nya distributionsvägar för byggmaterial och installationsprodukter och fortlöpande följt produktionen genom en aktiv egen kontroll.

Ett bestående intryck av kommissionsarbetet är också att aktörerna i de flesta fall ställer sig bakom problembeskrivningarna, men genomgående inte anser sig ha någon roll att spela när det gäller problemens uppkomst eller lösning. Det är också tydligt att en extremt ojämn könsfördelning i byggsektorn leder till vad aktörerna kallar ”machokultur”. Utbildningsnivån är låg i förhållande till andra områden. Dessutom framträder ett introvert synsätt på den egna rollen och på omvärldens förväntningar, som leder till defensiva attityder och en risk för avskärmning från samhället och de värderingar som råder där. Detta bidrar sammantaget, och i kombination med konkurrensförhållandena, till bristande omvandlingstryck, förändringsobenägenhet, revirtänkande, oförmåga att ta till sig ny kunskap och i förlängningen till kvalitetsbrister och priser som är högre än de borde vara.

Lösningen på problemen ligger, mot bakgrund av det anförda och med undantag för bl.a. skattefrågorna, inte i huvudsak i ytterligare regleringar. Tvärtom finns anledning anta att problemen delvis har sin orsak i de regelsystem som tidigare gällde för t.ex. statlig bostadsfinansiering. En viktig slutsats är däremot att förskjutningen av styrkeförhållandena mellan byggherrar och byggföretag har lett till en obalans på marknaden, som ger effekter i hela byggprocessen från projektering till färdig byggnad. En viktig åtgärd blir därför att, jämte en effektiv tillämpning av konkurrenslagen,

på olika sätt stärka byggherrarnas ställning på marknaden. Kommissionen bedömer att frågorna om svart arbetskraft och ansvaret för fel i byggnadsverk har så stor betydelse från allmän synpunkt att lagstiftningsåtgärder bör vidtas.

Kommissionens förslag

Byggherrens ställning och konkurrensen

Kommissionens förslag:

N Tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå en lagstift-

ning med tvingande minimiregler för parternas ansvar för fel vid projektering och utförande av byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader. N Ge Statens Fastighetsverk i uppdrag, att i samråd med andra

statliga byggherrar och förvaltare, utarbeta en allmän statlig byggherrepolicy. N Avveckla verksamheten i Rådet för byggkvalitet, BQR. N Ge Boverket i uppdrag att, bl.a. genom webbaserade arbetsverk-

tyg för marknadsinformation m.m., stärka samverkan mellan offentliga byggherrar på regional bas. N Ge Boverket i uppdrag att i samarbete med högskolor och

universitet utforma en utbildning på högskolenivå för byggherrar. N Ge Konkurrensverket ansvar för tillsynen av hur lagen om

offentlig upphandling efterlevs samt för information om hur lagen kan tillämpas. N Ge Miljöbalksutredningen tilläggsdirektiv att föreslå hur allmän-

na intressen såsom konkurrensintresset, kan vägas in vid länsstyrelsernas prövning av täkttillstånd.

Som framgått har byggherren en nyckelroll när det gäller hur byggnadsverken utformas och byggs, men också när det gäller kostnader för bygget. Att stärka byggherrens ställning är därför en central uppgift för att förbättra byggsektorns funktionssätt inte minst konkurrensen. De standardvillkor som tillämpas på marknaden förstärker obalansen mellan byggherrar och deras motparter. Särskilt reglerna om felansvar ter sig i många fall oskäliga mot bakgrund av de förhållanden som numera råder i byggsektorn. Dessutom är det i många fall oklart vem som skall bära ansvaret för

felaktigheter i byggnadsverk. Kommissionen förslår därför lagstiftningsåtgärder som leder till en mer rimlig fördelning av ansvaret för fel mellan dem som ritar konstruerar och bygger byggnadsverk och byggherren. En sådan reglering skall tydliggöra vem som skall bära ett sådant ansvar och stärka byggherrarnas ställning på marknaden.

Kunniga byggherrar, som aktivt påverkar hur byggprocessen sker och vilka metoder, material och leverantörer som används, bör också leda till att konkurrensen stärks i byggsektorn. Andra viktiga frågor från ett konkurrensperspektiv är hur lagen om offentlig upphandling tillämpas och vilka kriterier som kan vägas in vid länsstyrelsernas prövning av täkttillstånd.

Byggkostnaderna

Kommissionens förslag:

N Ge SCB i uppdrag att i samverkan med Boverket utveckla ett

system för officiell statistik över produktionskostnader och priser för alla typer av byggnadsverk. N Ge Boverket möjlighet att, oberoende av projekttyp, stödja

pilotprojekt som har till syfte att sänka bygg- och/eller boendekostnaderna eller på andra sätt utgöra goda exempel i ett livscykelperspektiv.

Ett viktigt instrument för att följa utvecklingen av byggkostnaderna är en officiell statistik. För närvarande produceras sådan statistik enbart för bostadssektorn. Kostnaderna för andra byggnadsverk, t.ex. vägar och järnvägar, har också betydelse för samhället och slutligen för konsumenterna. En sådan statistik kan även, beroende på detaljeringsgraden, utgöra ett viktigt underlag för analyser av olika slag t.ex. när det gäller att utreda om karteller förekommer.

Boverkets Byggkostnadsforum disponerar medel för att stödja pilotprojekt med syfte att bygga billigare. Stöd kan emellertid utgå enbart till projekt som avser produktion av lägenheter med hyresrätt. Boverket bör ges möjlighet att stödja också andra typer av byggprojekt.

Byggfel, tillsyn och kontroll

Kommissionens förslag:

N Ge Boverket i uppdrag att inrätta en bygghaverikommission med

uppgift att utreda orsakerna till byggfel i enskilda fall. N Ge i uppdrag åt Boverket och länsstyrelserna i de tre storstads-

länen att bedriva en försöksverksamhet med fördjupad och samordnad tillsyn över byggandet. N Ge Boverket i uppdrag att ta fram föreskrifter om fuktdimen-

sionering före byggstart och fuktmätning innan inbyggnad, inklädning eller idrifttagande av relevanta byggnadsdelar.

Kommissionen anser att en central ”haverikommision” för byggfel bör inrättas inom Boverket. Haverikommissionen skall i enskilda fall utreda främst de byggtekniska orsakerna till byggfelen, men också andra samverkande orsaker såsom brister i parternas kommunikation. Ett viktigt syfte är att skapa ett samlat underlag för erfarenhetsåterföring och insatser av olika slag t.ex. regeländringar.

Kommissionen förslår också att ett försök med en fördjupad statlig tillsyn över byggandet sker i de tre storstadslänen. Försöksprojektet bör bedrivas i ett samarbete mellan Boverket och berörda länsstyrelser.

Fukt och mögel är en av de vanligaste orsakerna till skador på byggnader, trots att kunskaperna om de tekniska faktorer som leder till fuktproblem är kända och beprövad teknik och metoder finns för att minska risken för fuktskador. Fuktskador kan också ge upphov till hälsoproblem. Det finns därför enligt kommissionens bedömning anledning att se över byggreglerna i denna del.

Byggandets miljöpåverkan

Kommissionens förslag:

N Ge Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare en

uttalad roll att verka för stöd och kunskapsuppbyggnad i arbetet för en från miljösynpunkt hållbar utveckling i byggsektorn. N Ge statliga byggherrar och förvaltare i uppdrag att, med stöd av

de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap Miljöbalken (1998:808), i förfrågningsunderlag och kontraktshandlingar ställa krav på att konsulter och entreprenörer har en tydlig och dokumenterad

metodik att utvärdera, godkänna, verifiera och använda kemiska produkter. N Ge Boverket i uppdrag att, i samarbete med Naturvårdsverket

och i samråd med Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare, utarbeta modeller och hjälpmedel för upphandling och förvaltning av byggnader baserat på livscykelbedömningar.

Samverkansforum är ett centralt organ för statliga fastighetsägare m.m. Därigenom kan kunskaper om hur en från miljösynpunkt hållbar utveckling kan säkerställas spridas till statliga byggherrar och fastighetsförvaltare.

I samband med offentliga upphandlingar av byggentreprenader och andra tjänster på byggområdet bör ställas krav på att uppdragstagaren har metoder att värdera och verifiera olika kemiska produkter som används då tjänsten utförs. Detta kan ske genom krav i t.ex. förfrågningsunderlagen. För att sådana krav skall få genomslag bör tydliga instruktioner ges till de statliga aktörerna.

Byggnaders miljöpåverkan är mycket större under fövaltningsskedet än under byggprocessen. Det finns därför anledning att ta fram hjälpmedel för analys av byggnaders miljöpåverkan från ett livscykelperspektiv, som kan användas i samband med offentlig upphandling på byggområdet.

Byggforskningen

Kommissionens förslag:

N Ge Formas i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter

föreslå hur samhällets stöd till forskning och utveckling inom bygg- och anläggningssektorn bör organiseras och finansieras, samt hur forskningsresultaten bäst kan nyttiggöras av byggsektorns aktörer. N Ge Boverket i uppdrag att inrätta ett vetenskapligt råd med syfte

att bygga upp, koordinera och förmedla kunskap inom byggsektorn. N Ge Boverket i uppdrag att vara huvudman för Byggdok/bygg-

torget och säkerställ erforderliga resurser för att i samverkan med bygg- och anläggningssektorns aktörer vidareutveckla Byggdoks webbaserade bygginformationsplats.

Kommissionen har funnit att ett systematiserat återförande av kunskap bara förekommer i begränsad omfattning i byggsektorn och att den kunskap som finns är fragmenterad, svåråtkomlig och oöverblickbar. Samtidigt borde, med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen i byggandet, byggsektorn utgöra ett kunskapsintensivt område med ett fortlöpande behov av ny kunskap. Mot den bakgrunden finns anledning att vidta åtgärder för att utveckla system och institutioner för samordning av forskningsinsatser och finansiering och för att förbättra tillgängligheten till forskningsresultaten.

Svart arbetskraft

Kommissionens förslag:

N Inför ett obligatoriskt entreprenadavdragssystem för ersätt-

ningar för bygg- och anläggningsarbeten i kombination med en omvänd skattskyldighet för mervärdesskatt. N Återinför ROT-avdraget vid konsumenttjänster.

Kommissionen har närmare analyserat för- och nackdelarna med RSV:s olika förslag till entreprenadavdragssystem och vid en samlad bedömning stannat för att förorda en lösning med ett obligatoriskt entreprenadavdragssystem.

Kommissionens förslag innebär i korthet att uppdragsgivare, exklusive privatpersoner, som anlitar någon för att utföra ett bygg- och anläggningsarbete skall göra ett entreprenadavdrag på den ersättning han tänker betala till uppdragstagaren. Såväl svenska som utländska personer skall omfattas av systemet. Avdraget belopp skall betalas in till skattemyndighetens särskilda entreprenadkonto och därefter tillgodoföras uppdragstagaren genom utbetalning till dennes skattekonto eller omföras på uppdragstagarens egna underentreprenörer. Avdraget belopp är inte avsett att täcka just de skatter och avgifter som belöper på aktuell ersättning för utfört arbete, utan kan användas för betalning av vilka skatter och avgifter som helst.

I underlaget för entreprenadavdraget skall mervärdesskatt inte ingå. Kommissionen föreslår i stället en omvänd skattskyldighet vid köp av bygg- och anläggningstjänster. Systemet liknar det som Österrike nyligen fått medgivande av Europeiska unionens råd, Rådet, att införa. Enligt kommissionens förslag blir beställaren

skattskyldig för mervärdesskatten. Därmed försvinner möjligheten för beställaren att dra av ingående mervärdesskatt, som fakturerats, men inte betalats in av uppdragstagaren.

Entreprenadavdragssystemet är inte lämpligt vid arbeten där enskild konsument är beställare. Problemen med svart arbetskraft är dock stora också på konsumentområdet. Vid konsumenttjänster inom byggsektorn har emellertid det s.k. ROT-avdraget visat sig ha gynnsam effekt när det gäller att motverka användning av svart arbetskraft. Kommissionen föreslår därför att ROT-avdraget återinförs. En sådan åtgärd bör dock föregås av närmare analys och på nytt utvärderas när systemet tillämpats en tid.

Myndigheternas roll och samverkan

Kommissionens förslag:

N Ge Boverket i uppdrag att, i samråd med Konkurrensverket,

Naturvårdsverket och Riksskatteverket utreda hur ett program för utveckling av svensk byggindustri kan utformas med det brittiska projektet Rethinking Construction som förebild. N Ge Boverket, Konkurrensverket, Naturvårdsverket och Riks-

skatteverket i uppdrag att under tre år följa utvecklingen i byggsektorn inom de problemområden som kommissionen identifierat.

Kommissionen har konstaterat att byggandet i många länder, inte minst inom EU-området har liknande problem som den svenska byggsektorn. Inte minst i Storbritannien har man arbetat aktivt och med ett samlat grepp för att förbättra situationen. Arbetet har varit framgångsrikt. Kommissionen anser att den brittiska modellen kan tillämpas också i Sverige.

Kommissionen har konstaterat att byggherren har en nyckelroll i byggandet och stora möjligheter att genom sitt handlingssätt påverka kvalitet, priser och konkurrens. Detta innebär dock inte att entreprenörers och konsulters ansvar på något sätt skall underskattas. Dessa aktörer har sannolikt i praktiken störst möjligheter till den förändring av sina attityder och beteenden som leder till en bättre fungerande byggsektor. Det är därför angeläget att företagen på byggsektorns utförarsida ser över organisationen, arbetsformerna, försörjningssystemen, jämställdhetsplaneringen, kompetensbehovet och alla andra områden som kan vara motiverade utifrån kommissionens slutsatser. Det är också angeläget att alla anställda

och uppdragstagare, från koncernledning till byggnadsarbetare, omfattas av och involveras i ett sådant förändringsarbete.

Byggsektorns problem har sannolikt vuxit fram under lång tid. Även om kraftfulla åtgärder vidtas kan man förutse att det också kommer att ta tid att förbättra byggsektorns funktionssätt. Det finns därför anledning att under en tid närmare följa byggsektorns utveckling inom de områden som kommissionen identifierat som problematiska. Av särskilt intresse är resultaten av aktörernas egna åtgärder.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om avdragsskyldighet avseende vissa uppdrags- ersättningar

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde och definitioner

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet att göra avdrag från ersättning för bygg- eller anläggningsarbete som lämnas till uppdragstagare (entreprenadavdrag) och som utförs på plats i

Sverige som skulle kunna utgöra fast driftställe enligt 2 kap. 29 § inkomstskattelagen (1999:1229).

Om ersättningen avser såväl sådan ersättning som avses i första stycket som ersättning för andra slags arbeten eller ersättning för material, och de olika ersättningsbeloppen inte utan svårighet kan skiljas från varandra, gäller avdragsskyldigheten hela ersättningen.

2 § I denna lag avses med

uppdragsgivare: den som i egen bygg- och anläggningsverksamhet eller i egen uthyrningsverksamhet anlitat någon för utförandet av sådant arbete som avses i 1 § första stycket.

uppdragstagare: den som utför sådant arbete eller som tillhandahåller personal som utför sådant arbete som avses i 1 § första stycket.

Första stycket gäller även utländska personer även om de saknar sådant fast driftställe i Sverige som avses i 2 kap. 29 § inkomstskattelagen (1999:1229).

Beslutande myndighet m.m.

3 § Beslut enligt denna lag fattas av den skattemyndighet som har att fatta beslut rörande den fysiska eller juridiska personen enligt 2 kap. 1 eller 2 § skattebetalningslagen (1997:483).

4 § En skattemyndighet får uppdra åt en annan skattemyndighet att fatta beslut i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Sådant uppdrag får ges endast om den andra myndigheten går med på det och om det inte medför avsevärt besvär för den beslutet rör.

5 § Om den enskilde har gett in en handling inom föreskriven tid till en annan skattemyndighet än rätt skattemyndighet, skall handlingen ändå anses ha kommit in i rätt tid. Handlingen skall då omedelbart sändas över till rätt skattemyndighet med uppgift om den dag då handlingen kom in till myndigheten.

Om den enskilde inom föreskriven tid har gett in en begäran om omprövning till en allmän förvaltningsdomstol, får skattemyndigheten ändå pröva ärendet. Begäran skall då omedelbart sändas över till den skattemyndighet som fattat beslutet med uppgift om den dag då begäran kom in till domstolen.

6 § Riksskatteverket får överta de befogenheter som en skattemyndighet har enligt 39–45 §§.

Registrering och entreprenadkonto

7 § Skattemyndigheten skall upprätta ett särskilt konto för registrering av entreprenadavdrag enligt denna lag (entreprenadkonto).

På entreprenadkontot skall skattemyndigheten registrera entreprenadavdrag som skall betalas in, omföras eller betalas ut, inbetalningar, omföringar eller utbetalningar samt belopp som har lämnats för indrivning.

Avdragsskyldigheten

8 § En uppdragsgivare som betalar ut ersättning för sådant bygg- eller anläggningsarbete som avses i 1 § första stycket till en uppdragstagare skall göra entreprenadavdrag enligt bestämmelserna i denna lag vid varje tillfälle då utbetalning sker.

Första stycket gäller inte när uppdragsgivaren är en fysisk person som inte bedriver näringsverksamhet eller när ersättningen för arbetet inte utgör kostnad i en av en fysisk person bedriven näringsverksamhet.

Undantag från avdragsskyldigheten

9 § Entreprenadavdrag behöver inte göras om det sammanlagda ersättningsbeloppet för sådant arbete som avses i 1 § under ett kalenderår från en uppdragsgivare till en uppdragstagare uppgår till högst ett och ett halvt för året gällande prisbasbelopp.

Om det finns synnerliga skäl, får skattemyndigheten meddela befrielse från skyldighet att göra entreprenadavdrag. Om beslut om befrielse fattas får motsvarande befrielse medges beträffande ränta.

Beräkning av entreprenadavdrag

10 § Entreprenadavdrag skall göras med 40 procent av sådan ersättning som avses i 1 § exklusive mervärdesskatt.

Skyldighet att lämna deklaration

11 § En uppdragsgivare skall redovisa entreprenadavdrag i en entreprenaddeklaration enligt fastställt formulär.

Deklarationen skall vara egenhändigt underskriven av den som är skyldig att lämna deklarationen eller av den som är behörig företrädare enligt 19 kap. 1 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

12 § En entreprenaddeklaration skall ta upp

1. nödvändiga identifikationsuppgifter,

2. den sammanlagda ersättningen från vilken uppdragsgivaren är skyldig att göra entreprenadavdrag,

3. sammanlagt avdraget belopp,

4. nummer eller motsvarande på det avtal eller den faktura som inbetalat belopp avser, och

5. de ytterligare uppgifter som behövs för beräkning och kontroll av entreprenadavdrag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad en entreprenaddeklaration skall ta upp.

13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva eller i enskilda fall medge att en entreprenaddeklaration får lämnas i form av ett elektroniskt dokument. En sådan deklaration får tas emot av Riksskatteverket för skattemyndighetens räkning.

Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning som har gjorts med hjälp av automatiserad databehandling och vars innehåll och utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande. I så fall får kravet enligt 11 § andra stycket på underskrift uppfyllas med elektroniska medel.

14 § Efter föreläggande av skattemyndigheten skall också den som inte är deklarationsskyldig enligt 11 § lämna en entreprenaddeklaration.

15 § Entreprenaddeklarationen skall lämnas till den skattemyndighet som har att fatta beslut rörande den deklarationsskyldige enligt 2 kap. 1 eller 2 § skattebetalningslagen (1997:483).

Deklarationen skall lämnas till skattemyndigheten senast samma dag som betalningen av den ersättning från vilket avdraget har gjorts sker till uppdragstagaren. Om skattemyndigheten anvisat ett särskilt mottagningsställe skall deklarationen lämnas dit.

Om det finns synnerliga skäl, får skattemyndigheten bevilja en deklarationsskyldig anstånd med att lämna entreprenaddeklaration. En ansökan om anstånd skall ha kommit in till skattemyndigheten senast den dag då deklarationen skulle ha kommit in.

Beslut om entreprenadavdrag

16 § Om en entreprenaddeklaration har lämnats i rätt tid och på rätt sätt, anses ett beslut om entreprenadavdraget ha fattats i enlighet med deklarationen.

Om deklarationen kommer in till skattemyndigheten vid en senare tidpunkt, anses ett beslut ha fattats i enlighet med deklarationen, om inte ett omprövningsbeslut har meddelats dessförinnan.

Av 57–70 §§ framgår när skattemyndigheten kan fatta omprövningsbeslut.

17 § Beslut om entreprenadavdrag skall registreras på sådant entreprenadkonto som skattemyndigheten upprättat enligt 7 §.

Inbetalning

18 § Inbetalning av innehållet entreprenadavdrag skall göras genom insättning på sådant särskilt konto för entreprenadavdrag som skattemyndigheten upprättat enligt 7 §.

19 § Inbetalning av innehållet entreprenadavdrag kan även göras genom att uppdragsgivaren ansöker om omföring enligt 26 § av belopp som uppdragsgivaren har rätt att tillgodoräkna sig i egenskap av uppdragstagare.

20 § Innehållet entreprenadavdrag skall betalas in enligt 18 § senast samma dag som entreprenaddeklarationen skall lämnas enligt 15 §.

En ansökan om sådan omföring som avses i 19 § skall lämnas till skattemyndigheten senast samma dag som inbetalningen enligt första stycket skall ske.

Entreprenadavdrag som bestämts genom ett omprövningsbeslut skall betalas senast den dag som skattemyndigheten bestämmer.

Anstånd med betalning

21 § Skattemyndigheten får bevilja anstånd med inbetalning av det belopp som entreprenadavdraget avser

1. om det kan antas att uppdragsgivaren kommer att helt eller delvis befrias från avdragsskyldighet,

2. om uppdragsgivaren begärt omprövning av eller överklagat ett beslut om entreprenadavdrag och det är tveksamt om han kommer att bli skyldig att betala in det belopp som entreprenadavdraget avser, eller

3. om uppdragsgivaren begärt omprövning av ett beslut om entreprenadavdrag eller ett sådant beslut överklagats och det skulle medföra betydande skadeverkningar för honom eller annars framstå som oskäligt att betala in det belopp som entreprenadavdraget avser.

22 § Anståndstiden får bestämmas till längst tre månader efter den dag då beslut fattades med anledning av begäran om befrielse eller omprövning eller med anledning av överklagandet.

23 § En ansökan om anstånd med inbetalning av det belopp som entreprenadavdrag avser skall ges in till den skattemyndighet som har att fatta beslut rörande sökanden enligt 2 kap. 1 eller 2 § skattebetalningslagen (1997:483). En ansökan om anstånd skall ha kommit in till skattemyndigheten senast den dag då inbetalning enligt 20 § skall ske.

24 § Anstånd beviljas med det belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

25 § Indrivning får inte begäras av ett belopp som omfattas av anstånd.

Omföring och utbetalning av entreprenadavdrag

26 § På ansökan av en uppdragstagare skall skattemyndigheten omföra hela eller del av sådant belopp som enligt 17 § registrerats på entreprenadkontot på någon annan uppdragstagare på samma konto eller utbetala hela eller del av beloppet till sökanden.

Utbetalning till sökanden enligt första stycket skall ske genom att beloppet registreras på sökandens skattekonto enligt 3 kap. 5 § skattebetalningslagen (1997:483). Om sökanden inte har ett sådant skattekonto får beloppet betalas ut direkt till sökanden.

27 § En ansökan om omföring eller utbetalning enligt 26 § skall vara skriftlig och egenhändigt underskriven av uppdragstagaren eller av den som är behörig företrädare enligt 19 kap. 1 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

Av ansökan skall framgå storleken på det belopp som ansökan avser och om beloppet skall omföras på någon annan uppdragstagare på entreprenadkontot, utbetalas till det egna skattekontot eller utbetalas direkt till sökanden enligt 26 § andra stycket andra meningen. Ansökan skall lämnas till den skattemyndighet som har att fatta beslut rörande uppdragstagaren enligt 2 kap. 1 eller 2 § skattebetalningslagen (1997:483).

Regeringen eller den myndighet som regeringen föreskriver får meddela närmare föreskrifter om vad ansökan skall ta upp.

28 § En ansökan om omföring eller utbetalning enligt 26 § skall handläggas skyndsamt.

29 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva eller i enskilda fall medge att en ansökan enligt 26 § får lämnas i form av ett elektroniskt dokument. En sådan ansökan får tas emot av Riksskatteverket för skattemyndighetens räkning.

30 § Visar avstämning av entreprenadkontot att överskjutande belopp finns på kontot, skall beloppet, om det varit innestående på

kontot minst fyra månader, utbetalas till uppdragstagarens skattekonto. Om skattekonto inte finns får utbetalning ske direkt till uppdragstagaren.

Om en utbetalning direkt till uppdragstagaren inte kan ske på grund av att uppdragstagarens adress inte är känd för skattemyndigheten eller på grund av någon annan omständighet som beror på uppdragstagaren, skall beloppet stå kvar på entreprenadkontot.

Ett belopp som inte har kunnat betalas tillbaka inom tio år tillfaller staten.

Hinder mot utbetalning

31 § En utbetalning direkt till sökanden enligt 26 § andra stycket andra meningen eller 30 § andra meningen skall inte göras om sökanden inte fullgjort sina skyldigheter att redovisa och betala belopp enligt denna lag eller enligt skattebetalningslagen (1997:483).

Ränta

32 § Om betalning av avdraget belopp inte sker i rätt tid skall ränta tas ut på det belopp som skulle ha betalats in från och med den dag då betalning rätteligen skulle ha skett. Räntan skall beräknas enligt bestämmelserna om kostnadsränta i 19 kap.8 och 9 §§skattebetalningslagen (1997:483).

33 § När det är fråga om belopp som skall betalas till följd av ett omprövningsbeslut eller ett beslut av domstol beräknas kostnadsränta från och med dagen efter beloppets ursprungliga förfallodag.

Kostnadsränta enligt första stycket beräknas efter en räntesats som motsvarar den basränta som anges i 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483).

34 § Kostnadsränta beräknas inte efter den dag betalning har skett eller statens fordran på avdraget belopp har preskriberats.

35 § På belopp som tillgodoförs någon enligt 26 § skall beräknas intäktsränta efter en räntesats som motsvarar den basränta som anges i 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483). Räntan beräknas från och med dagen efter den dag beloppet betalades in till entreprenadkontot till och med dagen då omföring inom entreprenadkontot eller utbetalning sker.

36 § Om en uppdragsgivare har beviljats anstånd med inbetalning av avdraget belopp beräknas anståndsränta från och med dagen efter beloppets ursprungliga förfallodag till och med den dag betalning senast skall ske med anledning av beslutet om anstånd.

Anståndsränta beräknas efter en räntesats som motsvarar den basränta som anges i 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483).

Utredning

Den enskildes rätt att yttra sig

37 § Innan ett ärende avgörs skall den enskilde ges tillfälle att yttra sig, om det inte är onödigt.

I fråga om den enskildes rätt att få del av uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än den enskilde själv och få tillfälle att yttra sig över dem gäller bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen (1986:223).

Skyldighet att föra anteckningar

38 § En deklarationsskyldig skall i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt se till att det finns underlag för fullgörandet och kontroll av de skyldigheter som följer av denna lag.

Underlaget skall bevaras under sju år efter utgången av det kalenderår underlaget avser.

Föreläggande

39 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag får skattemyndigheten förelägga honom att göra det.

40 § Skattemyndigheten får förelägga den som är eller kan antas vara uppdragsgivare enligt denna lag att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling som behövs för kontroll av avdragsskyldighet enligt denna lag.

41 § Skattemyndigheten får förelägga den som är eller kan antas vara bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1999:1078) eller som är annan juridisk person än dödsbo att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling som rör rättshandling mellan den som föreläggs och den med vilken han har ingått

rättshandlingen (kontrolluppgift). Föreläggande får meddelas, om kontrolluppgiften har betydelse för avdragsskyldighet enligt denna lag.

Om det finns särskilda skäl, får även någon annan person än som avses i första stycket föreläggas att lämna kontrolluppgift.

42 § Ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite, om det finns anledning att anta att det annars inte följs. Vite får dock inte föreläggas staten, ett landsting, en kommun eller en tjänsteman i tjänsten.

Finns det anledning att anta att uppdragsgivaren eller uppdragstagaren eller om denne är en juridisk person, ställföreträdare för den juridiska personen, har begått brott, får uppdragsgivaren eller uppdragstagaren inte föreläggas vid vite att medverka i utredningen av en fråga som har samband med den gärning som brottsmisstanken avser.

Vid prövning av en fråga om utdömande av vite får även vitets lämplighet bedömas.

Besök eller annat personligt sammanträffande

43 § Om uppgifter i en entreprenaddeklaration eller någon annan handling av betydelse för avdragsskyldighet behöver kontrolleras genom avstämning mot räkenskaper, anteckningar eller andra handlingar, får skattemyndigheten komma överens med uppgiftslämnaren om att en sådan avstämning skall göras vid besök hos uppgiftslämnaren eller vid ett annat personligt sammanträffande.

Revision

44 § För kontroll av att den som är eller kan antas vara uppdragsgivare har fullgjort deklarations- och uppgiftsskyldighet riktigt och fullständigt eller att förutsättningar finns att fullgöra uppgiftsskyldighet som kan antas uppkomma, får Riksskatteverket eller skattemyndigheten förordna om revision. Därvid gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap.9–14 c §§taxeringslagen (1990:324).

Riksskatteverket eller skattemyndigheten får besluta om revision också för att inhämta uppgifter av betydelse för kontroll enligt första stycket av någon annan än den som revideras.

Revision får göras hos den som är eller kan antas vara bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1999:1078) och hos annan juridisk person än dödsbo.

I övrigt gäller för revision enligt denna paragraf bestämmelserna om taxeringsrevision i 3 kap.9–14 c §§taxeringslagen.

45 § Uppgifter som en myndighet förfogar över och som behövs för kontroll av att bestämmelserna i denna lag har följts skall på skattemyndighetens begäran tillhandahållas denna.

Bestämmelserna om utlämnande av uppgifter i 3 kap. 17 § taxeringslagen (1990:324) gäller också för uppgifter som avses i denna lag.

Vid tillämpning av första stycket gäller bestämmelserna om undantag från uppgiftsskyldighet i 3 kap. 16 § andra och tredje styckena taxeringslagen.

Betalningsansvar för entreprenadavdrag

46 § Om en uppdragsgivare underlåter att göra entreprenadavdrag är han ansvarig för ett belopp som svarar mot vad han har underlåtit att dra av.

47 § En uppdragsgivare som har gjort entreprenadavdrag är skyldig att betala det innehållna beloppet.

48 § En uppdragsgivare som har betalat in entreprenadavdrag utan att ha gjort motsvarande avdrag på utbetald ersättning har rätt att kräva uppdragstagaren på beloppet.

49 § Om någon i egenskap av företrädare för en juridisk person inte i rätt tid har gjort föreskrivet entreprenadavdrag, är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala ett belopp som svarar mot vad den juridiska personen har underlåtit att dra av. Om en företrädare i övrigt har underlåtit att betala entreprenadavdrag enligt denna lag är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala avdraget och räntan på detta.

Första stycket gäller inte, om det innan entreprenadavdraget skulle ha betalats har vidtagits sådana åtgärder som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn till samtliga borgenärers intressen.

Om det finns särskilda skäl, får företrädaren helt eller delvis befrias från betalningsskyldighet enligt denna paragraf.

50 § Talan om att ålägga betalningsskyldighet enligt 49 § skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan statens fordran mot den juridiska personen har preskriberats. 51 § Skattemyndigheten beslutar om ansvar för delägare i handelsbolag enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag avseende entreprenadavdrag enligt denna lag.

52 § En företrädare för en juridisk person som har betalat entreprenadavdrag enligt 49 §, har rätt att kräva den juridiska personen på beloppet.

53 § Beslut om betalningsskyldighet enligt 46 eller 49 § får inte fattas, om

1. uppdragstagaren har fullgjort sina skyldigheter att redovisa och betala skatt enligt skattebetalningslagen (1997:483) inom föreskriven tid, eller

2. statens fordran, som belöper på underlaget för entreprenadavdraget, mot uppdragstagaren har preskriberats.

54 § Regressfordran enligt 48 och 52 §§ får drivas in på det sätt som gäller för indrivning av skatt.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om regressfordran enligt 48 och 52 §§.

Indrivning

55 § På framställan av skattemyndigheten skall belopp som entreprenadavdrag avser och som uppdragsgivare innehållit men inte betalat in i rätt tid eller som uppdragsgivare är betalningsskyldig för enligt 46 § eller 49 §, lämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

Vad som föreskrivs i första och andra styckena om indrivning tillämpas även i fråga om ränta som utgår enligt denna lag.

Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett ringa belopp.

56 § Innan indrivning begärs skall den betalningsskyldige uppmanas att betala det belopp som entreprenadavdraget avser, om inte särskilda skäl talar mot det.

Omprövning

Beslut som kan omprövas

57 § Skattemyndigheten skall, om inte annat följer av 58 §, ompröva ett beslut enligt denna lag i en fråga som kan ha betydelse för betalning, omföring eller utbetalning av belopp som entreprenadavdrag avser, om den enskilde begär det eller det finns andra skäl.

Att omprövning skall göras när den enskilde överklagat ett beslut följer av 74 §.

Om något beslut i en fråga enligt denna lag inte har fattats, får skattemyndigheten besluta i frågan på det sätt och inom den tid som gäller för omprövning.

Skattemyndigheten får avstå från att på eget initiativ ompröva ett beslut, om omprövningen skulle avse endast ett mindre belopp.

58 § Om en fråga som avses i 57 § har avgjorts av en allmän förvaltningsdomstol, får skattemyndigheten inte ompröva frågan.

Trots bestämmelsen i första stycket får en fråga som har avgjorts av en länsrätt eller en kammarrätt genom beslut som fått laga kraft omprövas, om beslutet avviker från rättstillämpningen i ett regeringsrättsavgörande som har meddelats efter beslutet.

Omprövning på begäran av den enskilde

59 § En enskild som vill begära omprövning skall göra detta skriftligt. En begäran om omprövning skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. Är den inte det, får skattemyndigheten utfärda ett föreläggande om att den skall undertecknas. Föreläggandet skall innehålla en upplysning om att omprövning inte görs om begäran inte undertecknas.

60 § En begäran om omprövning skall ha kommit in till skattemyndigheten senast sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket sådan ersättning som avses i 1 § betalades ut.

Även efter den tid som anges i första stycket får omprövning begäras av ett beslut som är till den enskildes nackdel, om den enskilde gör sannolikt att han eller hon inte inom två månader före

utgången av denna tid fått kännedom om beslutet. Begäran skall ha kommit in inom två månader från den dag den enskilde fått sådan kännedom.

Omprövning på initiativ av skattemyndigheten

61 § Om skattemyndigheten självmant omprövar ett beslut, får omprövningsbeslut som är till den enskildes fördel meddelas senast sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket sådan ersättning som avses i 1 § betalades ut.

Ett sådant omprövningsbeslut får meddelas även efter denna tid, om det av material som är tillgängligt för skattemyndigheten framgår att ett beslut är felaktigt.

62 § Ett omprövningsbeslut som är till nackdel för den enskilde får inte meddelas senare än under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket sådan ersättning som avses i 1 § betalades ut, utom i de fall som avses andra stycket samt 64 och 65 §§.

Om en entreprenaddeklaration inte har lämnats in i rätt tid, får ett omprövningsbeslut som är till den enskildes nackdel meddelas efter utgången av den tid som anges i första stycket. Ett sådant omprövningsbeslut får meddelas inom ett år från den dag deklarationen kom in till skattemyndigheten, dock senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket sådan ersättning som avses i 1 § betalades ut.

Efterprövning

63 § Skattemyndigheten får meddela ett omprövningsbeslut som är till nackdel för den enskilde efter utgången av den tid som anges i 62 § under de förutsättningar och på det sätt som anges i 64–70 §§ (efterprövning).

64 § Efterprövning får ske, om ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats på grund av att den enskilde

1. i en entreprenaddeklaration eller på annat sätt under förfarandet hos skattemyndigheten lämnat någon oriktig uppgift till ledning för beslutet,

2. lämnat någon oriktig uppgift i ett mål vid domstol om betalning, omföring eller utbetalning av belopp enligt denna lag, eller

3. inte lämnat en entreprenaddeklaration eller begärd uppgift.

65 § Efterprövning får också ske

1. när en felräkning, felskrivning eller något annat uppenbart förbiseende skall rättas, eller

2. när en ändring föranleds av en skattemyndighets beslut eller en allmän förvaltningsdomstols beslut i ett mål om betalning, omföring eller utbetalning av belopp enligt denna lag avseende ett annat entreprenadavdrag än det som ändringen gäller.

66 § Efterprövning enligt 64 § eller 65 § 1 får ske endast om den avser belopp av någon betydelse.

Efterprövning får inte ske, om beslutet med hänsyn till omständigheterna skulle framstå som uppenbart oskäligt eller om skattemyndigheten tidigare fattat beslut om efterprövning som avser samma fråga.

Tidsfrist för efterprövning

67 § Skattemyndighetens beslut om efterprövning skall, om inte annat följer av 68–70 §§, meddelas senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket sådan ersättning som avses i 1 § betalades ut.

68 § Beslut om efterprövning enligt 65 § 2 får meddelas även efter den tid som anges i 67 § men senast sex månader efter det beslut som föranleder ändringen.

Om anstånd har beviljats någon med betalning av belopp i avvaktan på kammarrättens eller Regeringsrättens beslut med anledning av överklagande, får efterprövning i fråga om entreprenadavdrag ske senast andra året efter utgången av det kalenderår då domstolens beslut meddelades.

69 § Beslut om efterprövning på grund av en oriktig uppgift i ett omprövningsärende eller mål om betalning, omföring eller utbetalning av belopp enligt denna lag får meddelas efter den tid som anges i 67 eller 68 § men senast ett år från utgången av den månad då skattemyndighetens eller domstolens beslut i ärendet eller målet fått laga kraft.

70 § Om den enskilde har avlidit, skall beslut om efterprövning meddelas senast under andra året efter utgången av det kalenderår då bouppteckningen efter den avlidne gavs in för registrering.

Överklagande

71 § Ett beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Skattemyndighets beslut om föreläggande vid vite enligt 42 § samt revision enligt 44 § får inte överklagas.

Skattemyndighetens beslut får överklagas också av Riksskatteverket.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

72 § Den enskildes överklagande skall ha kommit in senast sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket sådan ersättning som avses i 1 § betalades ut. Om beslutet har meddelats efter den 30 juni det sjätte året och klaganden har fått del av beslutet efter utgången av oktober samma år, får överklagandet dock komma in inom två månader från den dag då klaganden fick del av beslutet

Den enskilde får överklaga ett beslut även om det inte är till nackdel för honom eller henne.

73 § Riksskatteverkets överklagande skall ha kommit in inom den tidsfrist som enligt 61, 62 och 67–70 §§ gäller för beslut om omprövning på initiativ av skattemyndigheten eller efter sådan tid men inom två månader från den dag beslutet meddelades.

74 § När en enskild har överklagat skattemyndighetens beslut gäller bestämmelserna i 6 kap.5–7 §§taxeringslagen (1990:324) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 6 kap.10–24 §§taxeringslagen gäller i tillämpliga delar för mål enligt denna lag. Vad som i taxeringslagen sägs om skattskyldig skall då gälla uppdragsgivare och uppdragstagare.

Verkställighet

75 § En begäran om omprövning eller ett överklagande av ett beslut enligt denna lag inverkar inte på skyldigheten att betala det belopp som omprövningen eller överklagandet rör.

76 § En åtgärd enligt denna lag får verkställas även om det beslut som föranleder åtgärden inte har fått laga kraft. Motsvarande gäller vid verkställighet enligt utsökningsbalken.

Gallring

77 § Entreprenaddeklarationer och andra handlingar innehållande uppgifter som avses i 45 § skall förvaras hos skattemyndigheten.

Handlingarna skall förstöras sju år eller, i fråga om handlingar som avser ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, elva år efter utgången av det kalenderår under vilket sådan ersättning som avses i 1 § betalades ut.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att handlingarna skall bevaras under längre tid än som anges i första stycket

Övriga bestämmelser

78 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

2. Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)

Härigenom föreskrivs att det i skattebetalningslagen (1997:483) skall införas en ny paragraf, 17 kap. 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap.

7a §

Om inbetalning av entreprenadavdrag verkställts enligt bestämmelserna i lag (0000:000) om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar och utbetalning av avdraget belopp till den skattskyldiges skattekonto inte kunnat ske på grund av skattemyndighetens utredning eller av annan orsak som inte beror på den skattskyldige får skattemyndigheten bevilja anstånd med inbetalning av skatt med högst ett belopp motsvarande inbetalt entreprenadavdrag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

3. Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § samt 11 kap.2, 2 a, 5 och 5 a §§mervärdesskattelagen (1994:200) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Skyldig att betala mervärdesskatt (skattskyldig) är

1. för sådan omsättning som anges i 1 § första stycket 1, om inte annat följer av 2–4 b: den som omsätter varan eller tjänsten,

1. för sådan omsättning som anges i 1 § första stycket 1, om inte annat följer av 2–4 c: den som omsätter varan eller tjänsten,

2. för omsättning som anges i 1 § första stycket 1 av sådana tjänster som avses i 5 kap. 7 §, om den som omsätter tjänsten är en utländsk företagare och förvärvaren är en näringsidkare: den som förvärvar tjänsten,

3. för omsättning som anges i 1 § första stycket 1 av sådana tjänster som avses i 5 kap. 5 § tredje stycket samt 5 a, 6 a, 6 b och 7 a §§, om den som omsätter tjänsten är en utländsk företagare och förvärvaren är registrerad till mervärdesskatt här: den som förvärvar tjänsten,

4. för sådan efterföljande omsättning inom landet som avses i 3 kap. 30 b § första stycket: den till vilken omsättningen görs,

4 a. för omsättning som anges i 1 § första stycket 1 mellan näringsidkare som är eller skall vara registrerade till mervärdesskatt här, av guldmaterial eller halvfärdiga produkter med en finhalt av minst 325 tusendelar eller av investeringsguld om den som omsätter guldet är skattskyldig enligt 3 kap. 10 b §: den som förvärvar varan,

4 b. för annan omsättning som anges i 1 § första stycket 1 än som avses i första stycket 2 eller 3 i förevarande paragraf, i 3 kap. 3 § andra och tredje styckena, i 5 kap. 6 § första stycket 1 eller i 7 kap. 1 § tredje stycket 11, om den som omsätter varan eller tjänsten är en utländsk företagare och förvärvaren är registrerad till mervärdesskatt här: den som förvärvar varan eller tjänsten, om inte annat följer av 2 d §,

4 c. för omsättning som anges i

1 Senaste lydelse 2002:392.

1 § första stycket 1 av sådana tjänster och varor som omfattas av avdragsskyldighet enligt lagen ( 0000:000 ) om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar, om den som förvärvar tjänsten och varan är näringsidkare; den som förvärvar tjänsten och varan,

5. för sådant förvärv som anges i 1 § första stycket 2: den som förvärvar varan, och

6. för import av varor

a) som förs in från ett område som ligger utanför Europeiska gemenskapens tullområde: den som med anledning av importen är skyldig att betala tull för varorna enligt tullagstiftningen eller skulle ha varit skyldig att göra detta om varorna hade varit tullbelagda,

b) som förs in från ett område som ligger inom Europeiska gemenskapens tullområde men utanför dess mervärdesskatteområde: den som skulle ha varit skyldig att betala tull för varorna enligt tullagstiftningen om varorna hade varit tullbelagda och förts in från ett område som ligger utanför Europeiska gemenskapens tullområde.

Särskilda bestämmelser om vem som i vissa fall är skattskyldig finns i 6 kap., 9 kap. och 9 c kap.

11 kap.

2 §2

Den som är skattskyldig för annan omsättning av varor eller tjänster än sådan som medför skattskyldighet enligt 1 kap. 2 § första stycket 2–4 b skall, om inget annat följer av 3 eller 4 §, utfärda faktura eller jämförlig handling för

Den som är skattskyldig för annan omsättning av varor eller tjänster än sådan som medför skattskyldighet enligt 1 kap. 2 § första stycket 2–4 c skall, om inget annat följer av 3 eller 4 §, utfärda faktura eller jämförlig handling för

1. varje omsättning som medför skattskyldighet och som görs mot ersättning,

2. förskotts- eller a conto-betalningar som avser sådana omsättningar, och

2 Senaste lydelse 2001:971.

3. sådan omsättning av en fastighet som medför avdragsrätt för köparen enligt 8 kap. 4 § första stycket 4.

2 a §3

Utöver vad som framgår av 2 § och av 3 kap. 30 b § föreligger skyldighet för säljaren att utfärda en faktura eller jämförlig handling för

1. sådan omsättning som anges i 1 kap. 2 § första stycket 2, 3, 4 a och 4 b,

1. sådan omsättning som anges i 1 kap. 2 § första stycket 2, 3, 4 a, 4 b och 4 c,

2. sådan omsättning som anges i 3 kap. 30 a §, och

3. sådan omsättning som anges i 5 kap. 2 a § oavsett omsättningens storlek.

Vid överlåtelse av en fastighet som medför avdragsrätt för förvärvaren enligt 9 kap. 8 § andra stycket 2 föreligger skyldighet för överlåtaren att utfärda en med faktura jämförlig handling.

5 §4

En faktura eller jämförlig handling skall i de fall som anges i 2 § 1 eller 2 och 2 a § första stycket innehålla uppgift om

1. ersättningen,

2. skattens belopp för varje skattesats, utom i fråga om faktura eller jämförlig handling som avses i 2 a § första stycket 1,

3. utställarens och mottagarens namn och adress eller någon annan uppgift genom vilken de kan identifieras,

4. transaktionens art,

5. platsen för varans mottagande,

6. den skattskyldiges registreringsnummer till mervärdesskatt eller, då den skattskyldige inte är registrerad, hans person- eller organisationsnummer om det finns ett sådant och annars en likvärdig uppgift,

7. det förhållandet att skattskyldighet föreligger enligt 1 kap. 2 § första stycket 2, 3 eller 4 b, och

7. det förhållandet att skattskyldighet föreligger enligt 1 kap. 2 § första stycket 2, 3, 4 b eller 4 c, och

8. övrigt som kan ha betydelse för bedömningen av skattskyldigheten och mottagarens avdragsrätt eller rätt till återbetalning.

3 Senaste lydelse 2001:971. 4 Senaste lydelse 2001:971.

Bestämmelserna i första stycket 3–5 får frångås då fråga är om en faktura eller jämförlig handling som upptar endast ett mindre belopp.

Om andra stycket inte är tillämpligt och det med hänsyn till en skattskyldigs verksamhet finns särskilda skäl för det, får skattemyndigheten på ansökan av den skattskyldige besluta att denne inte behöver lämna uppgift om mottagaren enligt första stycket 3.

5 a §5

En faktura eller jämförlig handling skall i de fall som avses i 1 kap. 2 § första stycket 4 b, 3 kap. 30 a § första stycket och 5 kap. 5 a, 6 a, 6 b och 7 a §§, utöver vad som anges i 5 §, innehålla uppgift om säljarens registreringsnummer till mervärdesskatt och det registreringsnummer till mervärdesskatt under vilket köparen gör sitt förvärv.

En faktura eller jämförlig handling skall i de fall som avses i 1 kap. 2 § första stycket 4 b och 4 c, 3 kap. 30 a § första stycket och 5 kap. 5 a, 6 a, 6 b och 7 a §§, utöver vad som anges i 5 §, innehålla uppgift om säljarens registreringsnummer till mervärdesskatt och det registreringsnummer till mervärdesskatt under vilket köparen gör sitt förvärv.

Vid omsättning enligt 3 kap. 30 a § av ett nytt transportmedel skall fakturan eller den jämförliga handlingen även innehålla uppgift om de förhållanden i 1 kap. 13 a § som avgör att varan skall hänföras till ett sådant transportmedel.

En faktura eller jämförlig handling som avses i 3 kap. 30 b § skall, utöver vad som anges i 5 §, innehålla en uppgift om att förvärvet görs under de förutsättningar som anges i 3 kap. 30 b §. Fakturan eller den jämförliga handlingen skall innehålla uppgift om den utländske företagarens och den skattskyldiges registreringsnummer till mervärdesskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

5 Senaste lydelse 2001:971.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §6

Denna lag tillämpas vid revision eller annan kontroll av att skatt eller avgift tas ut enligt bestämmelserna i

1. kupongskattelagen (1970:624),

2. fordonsskattelagen (1988:327),

3. taxeringslagen (1990:324),

4. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl., och

5. skattebetalningslagen (1997:483). Lagen tillämpas även vid revision enligt tullagen (2000:1281)och lagen (1998:514) om särskild skattekontroll av torg- och marknadshandel m.m. samt för kontroll av att föreläggande enligt lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter, 6 kap. 25 § tullagen eller 2 § lagen om särskild skattekontroll av torg- och marknadshandel m.m. fullgjorts riktigt och fullständigt.

Lagen tillämpas även vid revision enligt tullagen (2000:1281), lagen (1998:514) om särskild skattekontroll av torg- och marknadshandel m.m. och lagen (0000:000) om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar samt för kontroll av att föreläggande enligt lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter, 6 kap. 25 § tullagen eller 2 § lagen om särskild skattekontroll av torg- och marknadshandel m.m. fullgjorts riktigt och fullständigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

6 Senaste lydelse 2002:418.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §7

Under indrivningen gäller bestämmelserna i 7 kap. 14 § utsökningsbalken om företrädesrätt vid utmätning av lön för böter och viten samt för fordringar som påförts enligt bestämmelserna i

1. lagen (1972:435) om överlastavgift,

2. bilskrotningslagen (1975:343),

3. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,

5. fordonsskattelagen (1988:327),

6. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.,

7. lagen (1994:419) om brottsofferfond,

8. skattebetalningslagen (1997:483), eller

9. lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon.

1. lagen (1972:435) om överlastavgift,

2. bilskrotningslagen (1975:343),

3. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,

5. fordonsskattelagen (1988:327),

6. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.,

7. lagen (1994:419) om brottsofferfond,

8. skattebetalningslagen (1997:483),

9. lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon. eller

10. lagen (0000:000) om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar.

Denna lag träder i kraft 1 juli 2004.

7 Senaste lydelse 2002:417.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §8

Denna lag gäller ersättning av allmänna medel för en skattskyldigs kostnader hos domstolar och andra myndigheter i ärenden och mål om skatter, tullar och avgifter samt taxering av fastighet. Lagen tillämpas även i mål enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. I ärenden om förhandsbesked enligt lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor är denna lag dock tillämplig endast om Riksskatteverket ansökt om förhandsbesked.

Med avgifter avses i denna lag sådana avgifter som omfattas av lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Med skattskyldig avses den vars skyldighet att betala skatt, tull eller avgift har varit föremål för prövning, liksom den som är

Denna lag gäller ersättning av allmänna medel för en skattskyldigs kostnader hos domstolar och andra myndigheter i ärenden och mål om skatter, tullar och avgifter samt taxering av fastighet. Lagen tillämpas även i mål enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt i mål enligt 49 § samt övriga mål och ärenden enligt lagen (0000:000) om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar. I ärenden om förhandsbesked enligt lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor är denna lag dock tillämplig endast om Riksskatteverket ansökt om förhandsbesked.

Med avgifter avses i denna lag sådana avgifter som omfattas av lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Med skattskyldig avses den vars skyldighet att betala skatt, tull, avgift eller att göra entreprenadavdrag har varit föremål för

8 Senaste lydelse SFS 1989:192.

ägare till fastighet eller som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som ägare.

prövning, liksom den som är ägare till fastighet eller som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1. Inledning

1.1. Direktiven (2002:24)

Regeringen beslutade den 21 februari 2002 att tillsätta en kommission för att granska byggsektorn och föreslå åtgärder som syftar till att främja konkurrensen och motverka konkurrensbegränsande beteende, användande av svart arbetskraft och kartellbildning inom bygg- och anläggningssektorn. Kommissionen skall vidare föreslå åtgärder som syftar till att hålla nere byggkostnaderna och höja kvaliteten inom bygg- och anläggningssektorn.

Åtgärderna skall syfta till att bryta strukturer som motverkar en effektiv konkurrens och pristransparents, motverka användningen av svart arbetskraft, stärka byggherrekompetensen samt tydliggöra ansvaret för större entreprenadarbeten. Kommissionen skall arbeta utifrån ett tydligt konsumentperspektiv, vari bl.a. ingår behovet av att säkra god kvalitet och hälsa och samtidigt nå sänkta bygg- och boendekostnader. Vidare skall kommissionen föreslå hur arbetet mellan berörda verk och myndigheter kan samordnas.

Kommissionen bör beakta det arbete som pågår inom Regeringskansliet samt inom berörda verk och myndigheter och som rör frågor om konkurrens inom bygg- och anläggningssektorn, kvalitetsfrågor, krav på tillgänglighet och användbarhet, upphandlingsrutiner, ansvarsförhållanden mellan beställare och utförare, skatteundandragande m.m.

Kommissionen behöver inte utforma färdiga lagförslag. Som ett komplement till det uppdrag som redovisas i direktiven, har regeringen den 13 juni 2002 dock beslutat överlämna Riksskatteverkets, RSV, rapport om kontroll av svart arbetskraft i entreprenader inom byggbranschen (RSV Rapport 2001:9) jämte remissvar, samt verkets fördjupade utredning avseende skyldighet att göra skatteavdrag för underentreprenörer (RSV Rapport 2002:6) till kommissionen. Syftet är att kommissionen i denna del skall ta ställning till det effektivaste sättet att komma till rätta med den omfattande och organise-

rade handeln med svart arbetskraft i byggsektorn och utarbeta konkreta författningsförslag för att motverka skattefusket.

Kommissionen skall, när det gäller redovisning av förslagens konsekvenser för små företag, samråda med Näringslivets nämnd för regelgranskning, NNR.

En miljöbedömning och en samhällsekonomisk bedömning av förslagen skall göras.

Direktiven (2002:24) redovisas i sin helhet i bilaga 1.

1.2. Allmänna utgångspunkter

Totalt ger byggsektorn i vid bemärkelse arbete åt omkring 450 000 personer eller drygt 10 procent av samtliga sysselsatta i Sverige. Det innebär att byggsektorn från sysselsättningssynpunkt är den näst största näringen i landet efter vårdsektorn. Det är således en sektor med stor betydelse för samhället och samhällsekonomin. Den byggda och formade miljön är också på flera sätt viktig för välfärden. Byggnader skall vara funktionella, ge låga förvaltningskostnader under lång tid, vara hållbara, också från ett miljöperspektiv samt, naturligtvis, estetiskt tilltalande. En god bostad är en social rättighet, men en fungerande bostadsmarknad ger också människor möjlighet att påverka sin tillvaro genom att pröva ett nytt jobb, bilda familj eller utveckla något särskilt intresse. Byggsektorns funktionssätt inverkar således i en rad avseenden på välfärden. En väl fungerande byggsektor är därför ett viktigt samhällsintresse.

De frågor som berörs i utredningsdirektiven och som är kommissionens uppgift att närmare belysa, är av olika slag och kan antas ha delvis olika orsaker. Byggsektorn utgör inte en samlad bransch utan består av många delsektorer med ett antal olika branscher inom en rad varu- och tjänsteområden. Många yrkesgrupper med inbördes olika arbetsförhållanden och förutsättningar medverkar i byggandet.

Under senare tid har en offentlig debatt förekommit om bristande konkurrens, byggfel, höga priser och skattebrott. Med hänsyn till byggsektorns storlek och hetrogena struktur samt de berörda problemens komplexitet, skulle omfattande utredningsinsatser behövas för att i detalj kartlägga problemens förekomst, orsaker och verkningar. Det har emellertid, av utredningstekniska skäl, inte varit möjligt att göra sådana insatser inom ramen för Kommissionens

arbete. Det har heller inte bedömts nödvändigt med hänsyn till att byggsektorn varit föremål för mycket utredning och forskning under senare tid.

1.3. Utredningsarbetet

1.3.1. Tidigare utredningar och rapporter

Statliga utredningar m.m.

En särskild Byggkostnadsdelegation tillsattes år 1996 med uppdrag att i samverkan med byggsektorns aktörer aktivt arbeta för långsiktigt sänkta produktions- och förvaltningskostnader för bostäder och därmed lägre boendekostnader. Byggkostnadsdelegationen skulle också initiera nya planerings- entreprenad- och upphandlingsformer som främjar konkurrens och kvalitet, verka för ett undanröjande av tekniska och administrativa hinder och för en långsiktigt ökad konkurrens i byggsektorn. Byggkostnadsdelegationen lämnade år 2000 sitt betänkande Från byggsekt till byggsektor (SOU 2000:44). Betänkandet baserade sig på ett omfattande utredningsarbete. Ett femtiotal rapporter från FoU-projekt och studier av enskilda ämnesområden har utgjort underlag för Byggkostnadsdelegationens analys. Frågor om byggteknik, byggprocessen samt byggkostnader och konkurrens belystes särskilt i tre omfattande bilagor till betänkandet.

Kvaliteten i byggandet har också behandlats av Byggkvalitetsutredningen i betänkandet Byggkvalitet för framtiden (SOU 1997:177). Allbo-kommittén har i flera betänkanden belyst de kommunala bostadsföretagens marknadsförutsättningar, senast i kommitténs slutbetänkande Allmännyttiga bostadsföretag och kommunernas boendeplanering (SOU 2001:27). Miljövårdsberedningen har genom dialogprojektet Bygga/Bo beskrivit byggsektorns problem och utvecklingsbehov från ett hållbarhetsperspektiv. Resultaten hittills har redovisats i rapporten Tänk nytt, tänk hållbart! – att bygga och förvalta för framtiden och i Miljövårdsberedningens betänkande Tänk nytt, tänk hållbart! (SOU 2001:20).

Boverket har i en lång rad rapporter, bl.a. Byggkontrollen – utvärdering av ändring i byggregleringen1, Bostadsbyggandet och byggkostnaderna åren 1960 till 19992, Bostadsmarknaden i Skåne3, Bostads-

1 Boverket, rapport 1997:9. 2 Boverket, rapport januari 2002. 3 Boverket, rapport februari 2002.

byggandet i Planeringen4 samt Bostadsmarknaden år 2002-2003 – slutsatser av bostadsmarknadsenkäten 2002 behandlat frågor som berör byggsektorn.5 Konkurrensverket, NUTEK och Kommerskollegium har behandlat byggsektorn från ett konkurrensperspektiv i rapporten Byggsektorn – spelregler för ökad konkurrens.6 Konkurrensverket har också beskrivit strukturer, konkurrensförhållanden och konkurrensproblem i byggsektorn i rapporterna Konkurrensen i

Sverige under 1990-talet – problem och förslag samt Konkurrensen i Sverige 2002.7 RSV:s rapporter om Svart arbetskraft i byggsektorn har tillsammans med redovisade remissvar på verkets första rapport utgjort underlag för kommissionens bedömningar och förslag i fråga om åtgärder för att motverka användandet av svart arbetskraft i bygg- och anläggningssektorn.8

I en rapport från Naturvårdsverket, Godsflöden och transporter inom byggindustrin, beskrivs olika sätt att effektivisera transporter och materialhantering i byggsektorn.9 Frågor om logistik i byggbranschen behandlas också i rapporten Flödesorienterat byggande.

10

Forskning m.m.

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, har i fem rapporter framtagna genom IVA:s avdelning för byggteknik pekat på behovet av nya angreppssätt och metoder i olika delar av byggsektorn.11

Rapporterna Byggherren i fokus och Anläggningar i fokus utgör grunden för IVA:s projekt Byggherrerådet och Anläggningsforum, vars verksamhetsmål är att utveckla, och genomföra de förslag som diskuteras i rapporterna.

I rapporten Det konstiga är att vi inte upptäckt det tidigare, beskrivs hur företagsledare och projektledare på olika nivåer kan agera för att

4 Boverket, rapport maj 2002. 5 Boverket, rapport maj 2002. 6 Kommerskollegium rapport 1996:1, Konkurrensverkets rapportserie 1996:5, NUTEK, Info. 365-96. 7 Konkurrensverkets rapporter 2000:1 och 2002:4. 8 Riksprojektet – kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen, RSV Rapport 2001:9 och Svart arbetskraft inom byggbranschen, RSV Rapport 2002:6. 9 Godsflöden och transporter inom byggindustrin – Studie av förutsättningar för effektivisering och reducering av miljöbelastning, Naturvårdsverkets rapport 4954, ISBN 91-620-4954-2. 10 Flödesorienterat byggande – Lägre boendekostnader med hjälp av helhetssyn på byggindustrins materialflöden, Bilaga till SOU 2000:44 Institutionen för Designvetenskaper, Teknisk Logistik, Lunds Tekniska Högskola, 2000. 11 Byggherren i Fokus (feb. 1997), Byggnaden i fokus (mars 1998), Arkitekten i fokus (aug. 1998), Produktframtagning i fokus (aug 1998), samt Anläggningar i fokus (sep. 1998).

minska kostnaden för fel som uppkommer i byggprojekt.12Därutöver har flera vetenskapliga program för utveckling av byggsektorns konkurrenskraft och för att effektivisera byggprocessen under senare år initierats exempelvis forsknings- och utvecklingsprogrammet Competetive Building (Konkurrenskraftigt byggande), som är ett samverkansprojekt mellan företag i byggsektorn och de fyra tekniska högskolorna med forskarutbildning i byggämnen.13

Marknadsaktörer och intresseorganisationer

Marknadens aktörer har också, från olika infallsvinklar, belyst bygg- och bostadssektorns förhållanden. SABO har nyligen avgivit en rapport om förutsättningarna för nyproduktionen av bostäder i flerfamiljshus.14 I Hyresgästernas Riksförbunds rapport Bostadsbrist – javisst!, redovisas aktuella problem på bostadsmarknaden.15

Byggsektorns organisationer har tillsatt en egen Byggkommission. Byggsektorns byggkommission har under 2002 utarbetat flera rapporter bl.a. Byggsektorns struktur och utvecklingsbehov, Pejling av värderingar i byggbranschen och Förtroende och samverkan i byggandet.16

Stockholms stad har genom sitt Stadsledningskontor beskrivit erfarenheter från ett antal större byggplatser i Stockholm. I rapporten redovisas en lång rad mer eller mindre lyckade produktval och tekniska lösningar. Rapporten innehåller även praktiska förslag till hur risken för byggfel och fuktskador kan minskas och hur onödigt höga förvaltningskostnader kan sänkas.17

12 Per-Erik Josephson och Bengt Larsson, Sveriges Byggindustrier, BI, FoU-Väst, Göteborg, 2001. 13 Kungliga Tekniska Högskolan, Luleå Tekniska Universitet, Lunds Tekniska Högskola samt Chalmers Tekniska Högskola. 14 Nyproduktionens förutsättningar, SABO, 2001-03-06. 15 Bostadsbrist – javisst!, Pelle Oskarsson, Caliber Film och Reportage AB för Hyresgästernas Riksförbund, augusti 2002. 16 www.byggkommissionen.com 17 Byggplats Stockholm 2000-2001 utgiven av Åke Etsmar Stockholms Stads stadsledningskontor, dec. 2001.

1.3.2. Utredningsarbetets uppläggning och inriktning

Byggsektorns struktur, olika problem och produktionsförutsättningar har således varit föremål för en omfattande genomlysning. Byggkommissionen har mot den bakgrunden valt att sammanställa redan föreliggande utrednings- och forskningsresultat som underlag för sin analys. I vissa delar, exempelvis när det gäller utvecklingen av branschstrukturer och marknadsförhållanden, har underlaget kompletterats med nya data i syfte att uppnå en så hög grad av aktualitet som möjligt.

Kommissionen har härutöver inbjudit företrädare för ett brett spektrum av aktörer, yrkesgrupper och andra intressenter inom bygg- och bostadssektorn att såväl i organiserade former som på egna initiativ framföra synpunkter och erfarenheter till kommissionen. Fokus har därvid legat på de problemområden som redovisas i direktiven och på tänkbara åtgärder för att lösa problemen. En tydlig strategi i kommissionens arbete har varit att förutsättningslöst lyssna till alla som önskat framföra synpunkter, erfarenheter och förslag. Ett mycket omfattande och inte i alla delar entydigt underlag för kommissionens bedömningar har på detta sätt insamlats och bearbetats. Resultaten av Byggkommissionens dialoger med byggsektorns aktörer redovisas fortlöpande i betänkandet.

Utfrågningar

Ett antal utfrågningar har genomförts med sakkunniga och experter samt företrädare för olika organisationer och enskilda företag med kunskap om byggsektorn och dess problem. Syftet med utfrågningarna har varit att låta byggsektorns olika aktörer redovisa hur de uppfattar dagens situation och ge sin syn på vad som bör göras för att komma till rätta med problemen. Följande utfrågningar har genomförts under utredningstiden.

Schema över Byggkommissionens utfrågningar och möten

Dag Kategori

Torsdag den 25 april Peab AB, NCC AB, PNB Entreprenad AB Onsdag den 8 maj JM AB, Skanska AB Torsdag den 16 maj

HSB, (Riksbyggen), SBC, SABO, Vägverket, Banverket och Fastighetsägarna

Torsdag den 6 juni Svensk Teknik och Design, STD

Dag Kategori

Fredag den 7 juni Utbildning och forskning Torsdag den 13 juni Byggmaterialindustrin och Bysam Fredag den 28 juni Offentliga aktörer Onsdag den 14 augusti Byggherreföreningen Torsdag den 15 augusti

Enskilda aktörer, mindre och medelstora byggherrar och byggbolag

Onsdag den 21 augusti Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA Onsdag den 21 augusti Hyresgästernas Riksförbund Onsdag den 4 september Byggmaterialbranschen, tillverkare, grossister,

återförsäljare och installatörer m.fl.

Tisdag den 17 september Bygg- och Träfacken Onsdag den 30 oktober Målarmästarnas Riksförbund

En förteckning över företag och organisationer som medverkat vid kommissionens utfrågningar och vid särskilda kontakter enligt nedan lämnas i bilaga 2.

Möten och särskilda kontakter

Utöver schemalagda utfrågningar har kommissionen genomfört ett flertal arbetsmöten, i syfte att successivt bearbeta den information som lämnats och ta ställning till vilken kompletterande information som erfordras och om fördjupade utredningar behöver göras. En fortlöpande dialog med byggsektorns olika aktörer har skett, såväl skriftligt som muntligt. Detta gäller inte minst de företag och enskilda som på olika sätt själva erbjudit sig att bistå kommissionen med sin kompetens och sina erfarenheter. En sammanställning över skrifter som ingivits till kommissionen återfinns i bilaga 3.

Kontakt med andra utredningar och arbetsgrupper

Kommissionen har i sitt arbete samrått med Miljövårdsberedningens dialogprojekt Bygga/Bo och utbytt information om dagsläget i det pågående arbetet. Genom kontakter med tjänstemän i de fyra statliga myndigheter som knutits till utredningen har kommissionen även tagit del av pågående utredningsarbeten inom respektive verks ansvarsområde. Ett särskilt samråd har genomförts med Boverkets experter avseende systemen för tillsyn och kontroll enligt plan- och bygglagen(1987:10), PBL. Förslagen om åtgärder som syftar till att

motverka användandet av svart arbetskraft har utarbetats i nära samarbete med RSV:s experter på området. Kontakter har under arbetets gång även tagits med Boverkets Byggkostnadsforum samt med samarbetsorganen Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare och Byggsektorns kvalitetsråd, BQR.

Kommissionen har samrått med den nyligen tillsatta Kommittén för översyn av plan- och bygglagstiftningen (M 2002:05) kring frågor som tas upp i detta betänkande men där slutliga överväganden och förslag bör överlämnas till en samlad bedömning av hela lagstiftningen för plan- och byggområdet.

1.4. Är bygg- och anläggningssektorn en problemsektor?

I medias nyhetsrapportering och i den offentliga debatten har byggandet under senare tid varit i fokus, inte sällan från ett problemperspektiv. I själva verket är vissa av de företeelser som nu är aktuella inte nya. Diskussionen om sjuka hus har pågått i vart fall sedan slutet av 1970-talet, då skadeverkningar av tidigare oprövade byggmetoder och byggmaterial började ge sig till känna i form av bl.a. fuktskador och allergiproblem. Dåliga byggmaterial har dock förekommit i byggnadsverk som är långt äldre. Problemen med radon i s.k. blå lättbetong har t.ex. varit kända länge, liksom de miljöproblem som uppstått till följd av användning av PCB i bl.a. fog- och golvmassor. På senare tid har allvarliga skador upptäckts på bärande betongstommar av s.k. aluminatcement i hus uppförda under slutet av trettiotalet. Exempel på felaktigheter som fått särskild uppmärksamhet i media från senare tid är de uppmärksammade problemen med inomhusmiljön i Moderna Museet och Arkitekturmuseet på Skeppsholmen i Stockholm, fuktskadorna i nyproducerade hus i Hammarby Sjöstad och sprickbildningarna i spårvägsbroarna på Tvärbanan mellan Alvik och Sickla Udde i Stockholm.

Karteller har avslöjats eller misstänks i flera fall inom byggsektorn. Av de tiotal karteller som Konkurrensverket sammantaget utrett berör ungefär en tredjedel byggsektorn. Den mest uppmärksammade är den kartell inom asfaltbranschen, som för närvarande utreds inom Konkurrensverket. Några av de företag som misstänks ha deltagit i kartellen har också offentligt bekräftat sitt deltagande. Konkurrensförhållandena i byggsektorn har kartlagts vid flera till-

fällen. År 1990 konstaterade dåvarande Statens Pris- och Konkurrensverk att stora och viktiga delar av byggsektorn präglades av koncentrerade marknader med fåtalsdominans och att en fortgående strukturrationalisering lett till att antalet företag som kan producera mer avancerade byggnadsverk minskat betydligt.18År 1999 kom Konkurrensverket till samma resultat och anförde dessutom att den vertikala integrationen i byggsektorn är hög, att många delsektorer präglas av höga inträdesbarriärer samt att byggmaterialindustrin har höjt sina priser kraftigt trots en minskande efterfrågan.19 Konkurrensverket konstaterade att några mer betydande förändringar inte skett när konkurrenssituationen i byggsektorn analyserades på nytt i juli 2002.20

RSV:s redovisning av iakttagelser i samband med sitt kontrollarbete tyder på att bortfallet av skatt på grund av svarta löner är mycket stort. Enligt RSV kan bortfallet av skatter och avgifter enbart utifrån pågående utredningar och identifierade fall, där utredning ännu inte påbörjats, uppskattas till mellan 2 och 2,5 miljarder kronor årligen.

I Byggkostnadsdelegationens betänkande redovisades en lång rad problem inom byggsektorn. Marknaden är statisk, konstaterade Byggkostnadsdelegationen och menade därmed att förnyelsen av produkter och processer sker långsamt. Den tekniska utvecklingen i byggsektorn är långsammare än i andra sektorer, liksom utvecklingen av produktiviteten vid en jämförelse med övrig industri.

Sammantaget framträder en bild av, om inte i alla avseenden en problemsektor, så i vart fall en sektor med stora problem på flera områden. Det skall understrykas att många byggnader uppförs till rimliga kostnader och med god kvalitet, men det kan ändå redan här konstateras att det som refererats i det föregående inte gäller enstaka företeelser eller händelser. Det finns också anledning anta att problemen är resultaten av en utveckling som pågått under lång tid. Problemen är i många avseende väl dokumenterade. Byggkommissionen har i sitt arbete sökt fokusera på vad aktörerna inom byggandet själva har för uppfattning. Hur anser de att problemen ser ut och vad kan man göra åt dem?

18 SPK:s bokserie 1991:2. 19 Konkurrensverkets rapport 2000:1, kapitel 4. 20 Konkurrensverkets rapport 2002:4, kapitel 8.

1.5. Betänkandets disposition

I kapitel 2 lämnas en allmän beskrivning av byggsektorns förhållanden och aktörer, det allmännas roll och viktiga utvecklingstendenser inom bygg- och bostadssektorerna, som haft betydelse för byggsektorns verksamhetsförutsättningar. Kommissionens underlag och bedömningar redovisas härefter fortlöpande i betänkandet under rubriker som ansluter till problemformuleringarna i direktiven. I kapitel 3 beskrivs således konkurrensen i byggsektorn, bl.a. branschstrukturer och konkurrensproblem. I kapitel 4 redovisas frågor om byggkvalitet och en närmare beskrivning av fel i enskilda byggnadsverk, som varit aktuella under senare tid. I kapitel 5 följer en redovisning av reglerna om ansvar för fel i byggnadsverk från offentligrättsliga och civilrättsliga utgångspunkter. Kostnadsutvecklingen i byggsektorn behandlas i kapitel 6 och forsknings- och utvecklingsfrågor i kapitel 7. I kapitel 8 behandlas problematiken kring svart arbetskraft i byggsektorn. I kapitel 9 presenterar kommissionen ett intressant projekt i Storbritannien. I kapitel 10 redovisar kommissionen sin samlade bedömning och en rad förslag till åtgärder med syfte att lösa de problem som beskrivits. Slutligen redovisas i kapitel 11 kommentarer till Byggkommissionens förslag till lagstiftning för att motverka användningen av svart arbetskraft i byggsektorn.

2. Bygg- och anläggningssektorn

2.1. Vad är bygg- och anläggningssektorn?

Till bygg- och anläggningssektorn i vid mening räknas alla verksamheter som direkt bidrar vid uppförande, ändring eller förvaltning av byggnadsverk. Med begreppet byggnadsverk avses byggnader och anläggningar. Med anläggning avses här det som i PBL, sammanfattas i uttrycket andra anläggningar, såsom broar, hamnar, flygfält, bergrum, tunnlar, dammar, idrottsplatser och master.1 Verksamheter inom byggandet bedrivs i såväl statlig som i kommunal eller enskild regi. Många företag och organisationer tillhör inte byggsektorn, men medverkar indirekt i byggandet t.ex. transportföretag, banker och försäkringsbolag.

Terminologiskt brukar man skilja mellan byggnads- och anläggningsverksamhet. Med byggnadsverksamhet avses främst husbyggnad såsom uppförande av bostäder, industrier och kontorsbyggnader. Med anläggningar avses övriga slag av byggnadsverk enligt ovan. Samma företag är, generellt sett, verksamma med produktion av både byggnader och anläggningar. I den fortsatta framställningen används begreppet byggsektorn för den samlade bygg- och anläggningssektorn.

Den del av byggsektorn som är direkt sysselsatt med byggande och anläggande benämns ofta byggindustrin. Till byggindustrins verksamheter räknas uppförande av byggnader och anläggningar men också ombyggnad, reparation, och underhåll av byggnadsverk. Fastighetsskötsel ingår dock inte i byggindustrin. År 2001 var ca 231 000 personer direkt sysselsatta i byggindustrin.2 Ytterligare ca 130 000 personer arbetar med bl.a. projektering, finansiering, tillverkning och försäljning av byggmaterial m.m. Byggsektorn i vid

1 Se även Plan- och Byggtermer, TNC 94. 2 SCB, Nationalräkenskaperna, SNI 45 Byggindustri.

mening omfattar ca 80 000 företag. Av dessa företag har över 97 procent färre än 20 anställda.3

2.2. Byggsektorns aktörer

I det följande beskrivs några av byggsektorns viktigare aktörer och deras roller bl.a. enligt gällande författningar. En mer ingående beskrivning av strukturen i några av byggsektorns viktigare delar finns i kapitel 3.

2.2.1. Byggherren

Begreppet byggherre har använts sedan 1600-talet och dess ursprungliga betydelse är “den som härskar på bygget”. Byggherren har traditionellt sett svarat för produktionen med hjälp av arkitekt och byggmästare, varefter byggnaden överlämnades till passiv förvaltning. I dag är såväl tekniska lösningar som genomförandeprocesser mer komplicerade och ställer helt andra krav på samverkan mellan specialister och en aktiv förvaltning än i äldre tider.4

Byggherren beslutar om investeringar i byggnader och andra byggnadsverk. Byggherren ansvarar för att bygget och det byggda svarar mot gällande författningar, att finansiering ordnas, att brukarna blir nöjda och att investeringen blir lönsam. Byggherren måste från början ha en klar bild av vad han vill åstadkomma, ingen annan aktör kan veta det bättre.

Byggherrens ansvar enligt PBL, miljöbalken och arbetsmiljölagen

Av 9 kap. 1 § PBL framgår att byggherre är den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings- eller markarbeten. Det är byggherren som skall se till att arbetena utförs enligt bestämmelserna i lagen och i föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Byggherren har enligt samma lagrum också det formella ansvaret att se till att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

3 Tänk nytt, tänk hållbart, slutbetänkande från Miljövårdsberedningen, SOU 2001:20, s. 64. 4 Kompetensutveckling inom samhällsbyggnad, Byggherren i fokus, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, avd. III, feb. 1997.

Fastighetsägare eller tomträttsinnehavare som bedriver eller låter bedriva skadegörande verksamhet på fastigheten kan med stöd av miljöbalken (1998:808) ensam eller solidariskt med den som utfört arbetena, bli ansvarig för skador genom förorening av t.ex. vattenområde, grundvatten, luft eller mark eller skador genom buller, skakningar eller liknande störningar.5 Bestämmelsen innebär att även om det är entreprenören som orsakat skadan, kan den som beställt arbetena, dvs. byggherren, helt eller delvis bli ersättningsskyldig.

Av 3 kap 7 § arbetsmiljölagen (1977:1160) framgår att den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemensamt arbetsställe för verksamheten. Enlig samma lagrum kan ansvaret överlåtas till någon av dem som bedriver arbete på arbetsstället. Av arbetsmiljölagen framgår också att byggherren skall se till att arbetsmiljösynpunkter avseende såväl byggskedet som det framtida brukandet beaktas i projekteringen och att olika delar av projekteringen samordnas i detta avseende. Enligt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om byggnads- och anläggningsarbete skall byggherren också svara för att en arbetsmiljöplan utarbetas och finns tillgänglig innan byggarbetsplatsen etableras.6 Byggherren kan även i dessa fall uppdra, t.ex. åt en entreprenör, att vidta de åtgärder som krävs. I denna del har Byggherren dock alltid det yttersta eller formella ansvaret. Om uppdragstagaren brister i fullgörandet av sina uppgifter i dessa avseenden är det alltjämt byggherren som är ytterst ansvarig, men skadestånd kan i sådant fall ifrågakomma enligt vad som gäller för skadestånd i kontraktsförhållanden.

Byggherren har en nyckelroll

Genom sitt lagreglerade ansvar har byggherren en nyckelroll i byggprocessen. Byggherren förutsätts inte bara ansvara för de krav som ställs med hänsyn till egna önskemål och ekonomiska eller kundspecifika faktorer. Byggherren svarar i stor utsträckning också för att samhällets olika krav på byggandet tillgodoses. Byggherren leder byggprojektet från idé till färdigställande. En viktig uppgift är att på ett tydligt och kalkylerbart sätt, tekniskt och ekonomiskt, definiera kraven på byggprojektet i byggtermer (programfas), att svara för genomförandet (projektering och byggande) samt idrift-

5 Jfr. 32 kap.3–8 §§miljöbalken (1998:808). 6 AFS 1999:3, 10 §.

tagande och i förekommande fall överlämna byggnadsverket till brukarna. Byggherren skall därvid se till att projektet inte enbart anpassas till lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter, utan också till de tilltänkta brukarnas behov. Byggherren skall även skapa förutsättningar för att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning. Det säger sig självt att det ställs mycket höga krav på byggherren när det gäller kunskaper och samordningsförmåga när ett byggprojekt skall genomföras.

2.2.2. Brukarna

Byggnadsverk uppförs i de flesta fall för att tillgodose ett specifikt behov och för en på förhand bestämd verksamhet, t.ex. boende. Trots detta är det oftast brukaren som har minst inflytande över utformningen och funktionen hos de byggnadsverk som planeras, byggs eller ändras. De boende i flerbostadshus har sällan ett direkt avtalsförhållande med de företag som byggt huset de bor i. Verksamheter av olika slag bedrivs också i regel i hyrda lokaler. Det kan leda till en brist på återkoppling mellan producenter och användare av byggnader. Ändå är det vid användning av byggnaden som brister och felaktigheter upptäcks och det är användarna som direkt drabbas av sådana företeelser. Det är därför viktigt med ett användar- eller konsumentperspektiv då frågor om byggsektorns förhållanden behandlas.

Brukarnas intressen tillgodoses indirekt i byggprocessen genom att byggherren försöker identifiera den tilltänkta kundens önskemål. Vid produktion av olika typer av kommersiella lokaler, vårdlokaler, skolor, butiker, kontor o.d. har brukaren oftast ett större inflytande över utformning och utrustning men mer sällan när det gäller val av tekniska lösningar m.m. Även i dessa fall kanaliseras dock kundens önskemål i första hand genom t.ex. projektledare, projektörer och byggsamordnare.

Vid produktion av vägar och andra anläggningar företräds brukarintresset av de myndigheter som beslutar om sådana investeringar och genom den politiska processen inför investeringsbesluten. Gällande regler ger små möjligheter för brukarna att påverka utformning eller omfattning av anläggningar.

2.2.3. Arkitekter och övriga byggkonsulter

Komplexiteten i byggandet ökar, inte minst i fråga om installationssystem och användning av nya delvis oprövade material och tekniska lösningar. Därigenom ställs numera större krav när det gäller att bedöma sambandet mellan de olika materialens och byggnadsdelarnas egenskaper och hur helheten kommer att fungera. Såväl beställare som projektörer och entreprenörer måste ha förståelse för och kunskap om sådana samband för att slutresultatet skall bli bra.

Arkitekterna och övriga byggkonsulter, såsom konstruktörer, projektörer, kalkylatorer, byggledare, byggsamordnare m.fl., tillför i praktiken huvuddelen av den kompetens byggherren och entreprenörerna behöver för att fullgöra sina uppgifter.

I programskedet och tidigt i projekteringsskedet fattas en rad beslut som får avgörande betydelse för såväl produktionskostnaden som byggnadsverkets kvalitet, långsiktiga hållbarhet och kostnader för drift och förvaltning. Förutan i detaljplaneskedet är det i de tidiga projekteringsskedena som möjligheten att påverka projektets avgörande egenskaper är som störst.

Diagram 2.1. Möjlighet att påverka i relation till kostnaden i ett byggprojekt

Program Projektering Entreprenad Slut besikt ning

100 %

Möjlighet

att påverka

Kostnad

Man skulle mot bakgrund av det anförda kunnat förvänta sig att allt större resurser numera satsas i de tidiga skedena av byggprocessen. Istället har utvecklingen blivit den motsatta. Det sätts av allt kortare tid för projektering i relation till projektens storlek och arkitekter och övriga konsulter ges inte erforderliga resurser för att i projekteringsarbetet fullt ut tillämpa den kompetens som finns. Tid och resurser medges inte heller för en ordentlig samordning av de olika konsulternas arbete, något som är viktigare i dagens komplexa process med många medverkande, än i gårdagens något enklare byggande. I dag projekterar en anläggningsprojektör i medeltal 1,5 gånger så mycket räknat i antal projekt jämfört med för 20 år sedan. Hos stora arkitektföretag lägger man i dag i genomsnitt bara 50 procent av tiden på varje projekt jämfört med på 1970-talet. Utvecklingen beror till viss del på rationaliseringar (digital projektering) men främst på att det i dag ges betydligt kortare tid att projektera.7

2.2.4. Entreprenörer och leverantörer

Entreprenören uppför, ändrar, underhåller och reparerar byggnader och anläggningar på uppdrag av byggherren. Tidigare knöt den lokala byggmästaren olika kompetenser till sig i form av egna snickare, murare, betongarbetare, målare, golvläggare, plattsättare osv. För specialarbeten i form av el- och teleinstallationer, liksom installation för ventilation, värme och sanitet m.m., anlitades då som nu underentreprenörer. Dessa kontrakterades ibland av byggentreprenören men oftast direkt av byggherren.

Total- och generalentreprenörerna har numera i större utsträckning än tidigare rollen som samordnare och administratörer snarare än entreprenör. Merparten av arbetena i total- eller generalentreprenader utförs av personal som inte är anställd av entreprenören. Även stora delar av de egentliga byggnadsarbetena utförs i dag av underentreprenörer, som kontrakteras av total- eller generalentreprenören. Snickare, murare och betongarbetare tillhandahålls i många fall också av bemanningsföretag. Det innebär att en huvuddel av arbetena kommer att utföras av personer och företag som beställaren inte har en direkt avtalsrelation med. Vid totalentreprenad svarar entreprenören även för upphandling och samordning av de olika projektörer och övriga konsulter som konstruerar, dimen-

7 Källa Svensk Teknik och Design, STD.

sionerar och utformar byggnadsverket. Upphandling av konsulter sker då nästan undantagslöst med lägsta pris som viktigaste urvalskriterium.

Byggentreprenörerna ikläder sig numera ofta rollen av exploatör och byggherre. Termen exploatör motsvarar dock inte helt den nya roll med idégivande och affärsutvecklande uppgifter som entreprenörer allt oftare förekommer i. Utvecklingen beskrivs närmare i avsnittet Entreprenadföretagens nya roll nedan.

2.2.5. Staten

Staten har flera roller i byggprocessen. Riksdag och regering har det övergripande ansvaret att besluta om bygg- och bostadspolitiska spelregler och verktyg. Staten utfärdar författningar och myndighetsföreskrifter, som på olika sätt reglerar byggandet. Staten är också en stor aktör på fastighetsmarknaden genom myndigheter och helägda fastighetsbolag, men också på entreprenadmarknaden genom t.ex. Vägverket produktion.

Statens inflytande på byggandet utövas främst genom länsstyrelserna. Länsstyrelserna utövar tillsyn över kommunernas arbete med fysisk planering, byggande och boende, men fungerar även som motor i den regionala utvecklingen av bl.a. näringsliv och infrastruktur. Länsstyrelsen har också uppgifter när det gäller att tillvarata allmänna intressen såsom miljöskydd, t.ex. utvecklingen mot ett kretsloppssamhälle och skyddet för kulturmiljöer.

Länsstyrelsens uppgift är bl.a. att bevaka att planeringen av mark- och vattenområden följer PBL och miljöbalken samt att se till att kommunerna, Vägverket, Banverket och elnätbolagen i sin planering tar hänsyn till människors hälsa och säkerhet (t.ex. inte utsätter dem för onödigt buller, luftutsläpp, explosions- och trafikrisker). Länsstyrelserna skall även verka för att grannkommunernas intressen tas tillvara i de förändringar som planeras samt att det egna länets riksintressen värnas och att miljökvalitetsnormer följs. Länsstyrelsen kan enligt 12 kap. PBL överpröva detaljplaner som kommunen antagit i visa avseenden.

Tillsammans med företrädare för andra statliga organisationer inom länet gör Länsstyrelsen bedömningar av samhällsutvecklingen, bevakar statens intressen och ser till att de nationella målen får genomslag bl.a. genom att ge kommunerna råd i deras planering. Planfrågor är ofta nära sammanvävda med miljöfrågor och kommu-

nikationsfrågor och länsstyrelsens tvärsektoriella kompetens inom olika sakområden utnyttjas i arbetet.

Länsstyrelsen är samrådspartner även för Vägverket, Banverket och elnätföretagen i ärenden som rör broar, vägar, järnvägar, hamnar och andra kommunikationsanläggningar liksom för kraftledningar, vind- och vattenkraftverk. Länsstyrelsen sammanväger statens synpunkter på förstudier för vägar, väg- och lokaliseringsutredningar och prövar de miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) som skall göras i samband med arbetsplaner för vägar, järnvägsplaner och andra infrastrukturprojekt. Det är Länsstyrelsens uppgift att verka för att de mest uthålliga lösningarna väljs för att minimera negativ miljöpåverkan. Länsstyrelsen skall dessutom i sina beslut alltid värna om att mark- och vattenområden används för de ändamål de är mest lämpade för.

Länsstyrelsen samordnar statens intressen när det gäller samhällsplanering medan kommunerna har huvudansvaret för hur marken utnyttjas för t.ex. bebyggelse och grönområden. Länsstyrelsen hjälper kommunerna med kunskapsunderlag för planeringen, ger råd och kontrollerar att man följer lagstiftningen, dvs. miljöbalken och PBL. Länsstyrelsen ansvarar för samordningen av miljö- och naturvårdsarbetet i länet. Att verka för att de regionala miljömålen uppfylls är en av de viktigaste uppgifterna.

Bostadsfinansiering

Ett nytt system för statlig bostadsfinansiering infördes den 1 januari 1993. Systemet innebär bl.a. att de statliga bostadslånen avskaffades och ersattes av en statlig kreditgaranti, att kopplingen mellan statliga räntebidrag och den faktiska låneskulden togs bort, att bidragsunderlagen schabloniserades samt att bidragsnivån minskade. Syftet med det nya finansieringssystemet var bl.a. att successivt minska de statliga subventionerna till bostadsbyggandet, att göra bidragsmottagare och boende mer räntekänsliga samt att avreglera och förenkla regelverket. Sammantaget förväntades de nya reglerna leda till ett mer efterfrågestyrt och varierat bostadsbyggande. Dessutom förutsågs att produktionskostnaderna skulle pressas ned.8

De nya reglerna innebar också att statens stöd till bostadsbyggandet gjordes oberoende av bostadsprojektens utformning, utrust-

8 Angående detta stycke se förordningen (1992:986) om statlig bostadsbyggnadssubvention och prop. 1991/92:150.

ning och kostnader. De grundläggande kraven på byggnadsverk som följer av bestämmelserna i PBL skulle anses uppfyllda om bygglov lämnats för projektet.9 Prövningen av de tekniska egenskaperna och bostadsfunktionerna förutsattes således ske i samband med kommunernas bygglovsprövning. Då det nya systemet för bygglov, bygganmälan, tillsyn och kontroll enligt PBL infördes 1995, återinfördes länsstyrelsernas självständiga ansvar att se till att de bostäder som erhåller bostadsbyggnadssubvention uppfyller de grundläggande krav på permanentbostäder som kan ställas enligt PBL.10

Länsstyrelserna svarar för handläggning och beslut i frågor om olika bidrag till bostadsbyggandet. Bidrag kan lämnas t.ex. till ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus eller för att radonsanera bostäder. Bidrag kan även lämnas till installation av solvärme, för att öka antalet studentbostäder och i vissa fall för anslutning till det elektriska nätet.

2.2.6. Kommunerna

Kommunen är en betydande aktör i byggprocessen och har stor möjlighet att i flera olika roller och inom flera områden påverka byggandet och kostnaderna för det byggda. Kommunen har flera viktiga roller. Kommunen kan t.ex. agera i egenskap av markägare, innehavare av planmonopolet, som aktör på bygg- och bostadsmarknaden eller som tillstånds- och tillsynsmyndighet i bl.a. bygg- och miljöfrågor.

Planprocessen och det kommunala planmonopolet

Enligt 1 kap. 2 § PBL är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Det s.k. kommunala planmonopolet framgår således uttryckligen av lagen. Den kommunala ensamrätten avser planläggningen, dvs. befogenheten att anta planer. Däremot kan själva arbetet med att upprätta planförslag uppdras åt icke kommunala aktörer såsom konsulter eller fastighetsägare.11

9 Se 5 § förordningen (1992:986) om statlig bostadsbyggnadssubvention i dess lydelse före 1 juli 1995. 10 Se 5 § förordningen (1995:604) om ändring av förordningen (1992:986) om statlig bostadsbyggnadssubvention. 11Plan- och bygglagen, En kommentar, Lars-Uno Didón m.fl., Norstedts Gula Bibliotek.

Nya bestämmelser om bygglov, tillsyn och kontroll m.m. i PBL trädde i kraft den 1 juli 1995 och innebär i korthet att bygglovsprövningen inte längre omfattar byggnadsverkens tekniska egenskaper och att kommunerna genom beslut i detaljplan helt eller delvis kan befria från kravet på bygglov inom planområdet. Vissa i PBL angivna åtgärder får inte vidtas tidigare än tre veckor efter det att byggnadsnämnden underrättats om arbetena genom en s.k. bygganmälan. Byggherren har numera det fulla ansvaret för att byggnaden eller anläggningen uppfyller de tekniska egenskapskraven, men skall vid ett byggsamråd kunna redovisa de lösningar han valt. Ett nytt system för kontroll av de tekniska egenskapskraven gäller också numera. Normalt skall det finnas en av byggnadsnämnden beslutad kontrollplan i varje byggprojekt. Byggherren skall också normalt utse en kvalitetsansvarig. Byggnadsnämnden har ett renodlat tillsynsansvar.12

1995 års ändringar i PBL, har lett till en generell neddragning av kommunernas resurser när det gäller tillsyn och kontroll av byggverksamheten. Kommunernas ansvar och uppgifter när det gäller planering, tillsyn och kontroll av byggandet utvecklas i kapitel 5.

Mark

Kommunerna kan genom eget markinnehav påverka vad som byggs, var det byggs och när det byggs. Med stöd av planmonopolet, ett strategiskt markinnehav och en tydlig prispolitik vid avyttring av mark, kan kommunerna utveckla såväl näringslivet och infrastrukturbyggandet som bostadsbyggandet i den riktning som lagts fast i den övergripande planeringen.

Kommunernas innehav av mark som lämpar sig för bostadsbebyggelse har emellertid generellt sett minskat. Genom att avyttra mark har kommunerna avhänt sig ett viktigt redskap för att påverka bostadsbyggandet. Vid försäljning av mark för exploatering bestäms markpriset i många fall utifrån marknadsvärdet, vilket driver upp produktions- och boendekostnaderna. Även då det finns lämplig mark för bostadsbyggande, är det inte säkert att denna enkelt kan användas för bostadsprojekt i en bristsituation. Att det finns områden avsatta för bostadsändamål i kommunala översiktsplaner ut-

12 Angående detta stycke se lag (1994:852) om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) samt lag (1994:1576) om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).

gör därför ingen garanti för att områdena kommer att kunna bebyggas inom överskådlig tid.13

Taxor och avgifter

Enligt 8 kap. 3 b § kommunallagen (1991:900), KL, har kommunen rätt att ta betalt för tjänster och nyttigheter den tillhandahåller. Kommunen har dock enligt 3 c § samma kapitel, inte rätt att ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen tillhandhåller (självkostnad). För tjänster eller nyttigheter som kommunen är skyldig att tillhandahålla, får den ta ut avgifter bara om det är särskilt föreskrivet. Exempelvis regleras kommunens rätt att ta ut avgift för anslutning till kommunal vatten- och avloppsanläggning och fastighetsägarens skyldighet att betala, i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Enligt bestämmelser i 11 kap 5 § PBL får kommunen ta ut avgifter i ärenden angående lov och förhandsbesked och i ärenden som föranleds av en bygganmälan eller rivningsanmälan samt i ärenden som föranleder upprättande av nybyggnadskarta, ritningsgranskning, besiktning, framställning av arkivbeständiga handlingar eller andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder. Byggnadsnämnden får även ta ut en särskild planavgift för att täcka kostnaderna för åtgärder som erfordras för att upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgiften får dock tas ut endast om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmelserna. Kommunerna har däremot inte rätt att ta ut avgift för sitt arbete som tillsynsmyndighet inom plan- och byggområdet eller besiktningar som föranleds av detta.14

Bostadsförsörjning

Riksdagen beslutade, som ett led i bostadsmarknadens avreglering, i maj 1993 om minskad reglering av kommunernas ansvar för boendefrågor.15 Bl.a. upphörde lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m.m. (bostadsförsörjningslagen)

13 Boverket, rapport feb. 2002, Bostadsmarknaden i Skåne –behov, strategier och utvecklingsmöjligheter, s. 81 f. 14Prop. 1993/94:178 s. 126. 15Prop. 1992/93:242.

att gälla vid utgången av juni månad 1993. Lagen (1987:1274) om kommunal bostadsanvisningsrätt upphörde att gälla från samma tidpunkt. Kommunens befogenheter och skyldigheter i bostadsförsörjningsfrågor borde enligt regeringens bedömning så långt möjligt framgå av kommunallagen och socialtjänstlagen.16

Av Boverkets årliga bostadsmarknadsenkät framgår att kommunernas arbete med kommunala bostadsförsörjningsprogram, KBP, härefter nedprioriterades ganska snabbt.17

Diagram 2.2. Hur arbetar kommunerna med bostadsförsörjningsfrågor?

Källa: Boverket

Diagrammet visar att år 1992 hade nästan tre fjärdedelar av kommunerna upprättat ett bostadsförsörjningsprogram som antagits av kommunfullmäktige, medan knappt en femtedel av kommunerna upprättat ett sådant bostadsförsörjningsprogram år 1998. År 2000 hade andelen kommuner med bostadsförsörjningsprogram minskat

16Prop. 1992/93:242 s. 17. 17 Boverket, rapport maj 2002, Bostadsmarknaden år 2002–2003, s. 39 ff. 0 1 0 2 0 3 0 4 0 5 0 6 0 7 0 8 0 1 9 9 2 1 9 9 3 1 9 9 4 1 9 9 5 1 9 9 6 1 9 9 7 1 9 9 8 1 9 9 9 2 0 0 0 2 0 0 1 2 0 0 2 P ro c e n t K B P A n n a n s tra te g is k p la n Ö P In te a lls

till 10 procent. Utvecklingen på bostadsmarknaden bidrog också till att kommunerna inte ansåg att boendefrågorna skulle prioriteras. Stora delar av kommunernas resurser att analysera vad och för vem det behöver byggas samt var det kan byggas avvecklades successivt eller utnyttjades för andra uppgifter. Därmed försvann ett viktigt stöd för den kommunala planeringen, planberedskapen och markpolitiken.

Kommittén för allmännyttiga bostadsföretag och bostadssocial utveckling, den s.k. Allbo-kommittén, pekade år 2001 på brister i flera fall i kommunernas samordning av bostadsfrågor och konstaterade att en hel del kunskap om instrumenten för den lokala bostadspolitiken tycks ha fallit i glömska under åren med lågt byggande och överskott på bostadsmarknaden.18

I mer än hälften av kommunerna sker planeringen av bostadsbyggandet numera inom ramen för översiktsplaneringen eller någon annan övergripande planprocess som inte antas av fullmäktige, såsom årlig bostadsöversikt eller mark- och bostadsplan, och inte i form av bostadsförsörjningsprogram.

Kommunerna har dock alltjämt det övergripande ansvaret för bostadsförsörjningen. Bostäder kan tillhandahållas av privata fastighetsägare, genom bostadsrättsföreningar eller de allmännyttiga bostadsföretagen eller i form av egna hem. För att uppnå mångfald på bostadsmarknaden är det viktigt att kommunen långsiktigt planerar för boendet.

Den 1 januari 2001 infördes genom lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar på nytt krav på kommunal planering av bostadsförsörjning och på bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen. Riktlinjer för bostadsförsörjningen skall också beslutas av kommunfullmäktige under varje mandatperiod.

Kommunerna har också genom de allmännyttiga bostadsföretagen ett instrument att påverka bostadssituationen i kommunen.

18SOU 2001:27, s. 187.

2.2.7. Bygg- och träfacken

Bygg- och träfacken har länge haft en stark ställning på arbetsmarknaden. Byggnads är det största förbundet och organiserar totalt 32 olika yrkesgrupper.19 Träarbetare, betongarbetare, maskinförare, murare, bergarbetare, golvläggare, anläggnings- och vägarbetare, vvs-montörer och mudderverksarbetare är några av dessa yrkesgrupper. Bland LO-förbunden i byggsektorn kan även nämnas

Elektrikerförbundet och Målareförbundet.

Bygg- och träfackens medlemmar har stora möjligheter att påverka såväl kvaliteten på det som byggs som kostnaden för det byggda. Även om mycket styrs av beställarens förväntningar och specificerade krav, liksom av de villkor som förhandlats fram i relation till arbetsgivaren, d.v.s. entreprenadföretaget, är det till sist ändå den som utför arbetet som fastställer resultatet. Den yrkesarbetare som lärt sig att målmedvetet satsa på sitt hantverkskunnande, som tar personligt ansvar och som känner yrkesstolthet kan åstadkomma ett gott slutresultat, även då det finns brister i projektering, arbetsledning och samordning. Om inte den som utför arbetet kan sitt hantverk, tar ansvar eller känner yrkesstolthet hjälper det å andra sidan ofta inte hur väl projektet genomförs i övrigt.

2.2.8. Finansiärerna

Finansiärernas roll i byggprocessen är att pröva projekten med hänsyn till risktagande, avkastning och lönsamhet. Det gäller oberoende av om finansieringen sker genom extern medverkan eller genom tillskott av eget kapital från inblandade aktörer. Sedan byggkrisen i början av 1990-talet har kreditprövningen i bostads- och lokalprojekt blivit betydligt noggrannare. Krav på hög och snabb avkastning på insatt kapital driver upp produktionstakten och fokuserar tillgången på riskvilligt kapital till projekt som kan antas ge snabb och säker avkastning. De långsiktiga fördelarna av att investera i material och tekniska lösningar som ger låga kostnader i förvaltningen värderas lågt eller beaktas för lite. Avgörande för projektens finansieringsmöjligheter är istället ofta den förväntade direktavkastningen på insatt kapital.

19 Byggnads har 131 479 medlemmar (2002-10-28), vara 98 247 i yrkesverksam ålder. Av byggnadsmedlemmar är endast 1 362 kvinnor (källa: www.byggnads.se).

2.2.9. Värderingsmän

Värderingsmännen bedömer och värderar projekten för finansiärernas räkning med hänsyn till i första hand marknadsvärdet vid en försäljning och inte med hänsyn till avkastningsvärdet baserat på framtida intäkter och kostnader för förvaltningen. Tekniska lösningar och val av produkter med låga drift- och underhållskostnader har liten eller ingen betydelse för värderingen.

2.2.10. Försäkringsbolag

Inom byggandet förekommer en lång rad försäkringslösningar, såväl frivilliga som mer eller mindre obligatoriska. Systemet omfattar olika typer av ansvarsförsäkringar för inblandade konsulter och projektörer samt försäkringar som byggherrar och entreprenörer tecknar mot skadestånd till följd av miljöskador, skador på egendom eller på personer i samband med uppförandet av ett byggnadsverk. Vissa försäkringar är obligatoriska, t.ex. olika slag av arbetsskadeförsäkringar. Vid produktion av bostäder med hyres- eller bostadsrätt krävs också byggfelsförsäkring enligt lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring.

En närmare redovisning av byggsektorns olika försäkringslösningar finns i Byggkvalitetsutredningens betänkande Byggkvalitet för framtiden.

2.3. Utvecklingstendenser

2.3.1. Stora svängningar i nyproduktionen

Produktionen av nya byggnader och andra byggnadsverk har varierat kraftigt under den senaste femtioårsperioden. Särskilt stora svängningar inträffade under andra hälften av 1980-talet och under 1990-talet. Ett flertal faktorer har samverkat i denna utveckling. Miljonprogrammet innebar stora produktionsvolymer som tvingade fram storskaliga produktionsmetoder. Det gynnade större företag och ledde till att ett antal entreprenadföretag växte kraftigt. En annan effekt av miljonprogrammet var att de allmännyttiga bostadsföretagen övergick från att bygga i egen regi till att i första hand förvalta byggnader. År 1979 infördes s.k. produktionskostnadsanpassad statlig belåning. Upphandling i konkurrens utgjorde ett

0 20 40 60 80 100 120

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995

Bost nybyggnad Bost ombyggnad

Mdkr 2000 års

villkor för att lånen skulle anpassas till produktionskostnaden. Det ledde bl.a. till att de allmännyttiga bostadsföretagen upphörde att bygga i egen regi. Avvecklingen av räntesubventionerna och neddragningen av samhällets engagemang i bygg- och bostadsfrågorna i början av 1990-talet sammanföll också med att konjunkturen vände och efterfrågan på infrastrukturinvesteringar, lokaler och bostäder sjönk dramatiskt.

Fastighetskrisen

Den extremt stora bostads- och lokalproduktionen under åren 1985–1993 ledde till en kraftig överhettning av byggsektorn, som kulminerade omkring 1991. Vid samma tid kom fastighetskrisen varvid efterfrågan på nybyggnad föll dramatiskt och en historiskt oöverträffad neddragning av bygginvesteringarna inträffade. Särskilt uttalad blev uppbromsningen på bostadsmarknaden.

Diagram 2.3. Bostadsinvesteringar 1950–2000

Källa: SCB, BI

Nedgången på övriga delmarknader var inte lika kraftigt som på bostadsmarknaden och till skillnad från bostadsmarknaden återhämtade sig övriga delmarknader snart igen.20

Diagram 2.4. Bygginvesteringar (utom bostäder) 1950–2000

0 10 20 30 40 50 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000

Övriga hus Väg & anläggning

Industri

Mdkr 2000 års priser

Källa: SCB, BI

Marknaden för reparation och underhåll av byggnader och anläggningar (s.k. byggservice) har ökat stadigt ända sedan 1950-talet, så när som på en svag nedgång i inledningen av 1990-talet. Den officiella statistiken för reparation och underhåll sträcker sig endast till år 1995. Uppgifterna för perioden 1995–2000 baserar sig därför på skattningar som Sveriges Byggindustrier gjort, omräknat till 1991 års priser.

20 Med ”övriga delmarknader” avses övriga hus, väg- och anläggningar samt industrins byggande.

0 1 0 2 0 3 0 4 0 5 0 6 0 7 0 8 0 9 0

1 9 5 0 5 5 6 0 6 5 7 0 7 5 8 0 8 5 9 0 9 5 0 0

M d k r 1 9 9 1 å r s

p ris e r

R U H 9 1

Diagram 2.5. Reparationer och underhåll 1950–2000

Källa: SCB, BI

Bygg- och fastighetssektorns sammanbrott i början av 1990-talet hade många samverkande orsaker, som beskrivits i flera rapporter och debattinlägg.21 Bilden är komplicerad och kräver en omfattande analys. Vi väljer därför att här endast peka på några faktorer som kan antas ha påverkat framför allt bostadsbyggandet under den senaste tjugoårsperioden.

Finansieringssystemen förändrades på ett avgörande sätt i mitten av 1980-talet. År 1985 avreglerades bostadsfinansieringen. Med avregleringen följde en kraftig expansion av kreditgivningen. Konkurrensen på den avreglerade finansmarknaden ledde till stor utlåning. Varken staten eller kreditinstituten beaktade de kredit- eller marknadsrisker, som bl.a. länsbostadsnämnderna pekade på. Långivningen baserades, från 1979, inte på marknadsvärden utan på produktionskostnader. Något större eget kapital behövdes inte för att bygga hus. Dessa gynnsamma förutsättningar ledde till en mycket stor produktion av bostäder framförallt på orter utanför storstadsområdena. De minsta kommunerna byggde mest. Den största

21 Se t.ex. Byggkraschen av Nils-Eric Sandberg, 1997, Ekerlids förlag ISBN 91-8859-500-5.

ökningen av bostadsproduktionen skedde sålunda i kommuner med färre än 30 000 invånare. Där byggdes under perioden 1985–1993 nästan 120 000 bostäder. I dessa orter byggdes årligen ca 3,5 lägenheter per inflyttad person under den aktuella perioden. I Stockholm ökade bostadsbyggandet under samma tid inte alls, trots att de gynnsamma förutsättningarna för bostadsproduktion gällde även där. Härtill kommer den långsiktiga omvandling av ekonomin, som följt av omställningen från industri- till tjänsteproduktion och lett till att folkmängden minskat i industriorter och ökat i de större städerna.22

Också förutsättningarna för produktion av lokaler var goda. En faktor av betydelse var här att antalet kontorsanställda ökade med ca 3 procent årligen under 1980-talet till följd av högkonjunkturen. Efterfrågan på kontorsytor var således stor. Det ledde till att fastighetspriserna ökade snabbt. Lokalhyrorna steg också med omkring 90 procent under 1980-talet. Omkring 1990 inleddes en lågkonjunktur då efterfrågan på lokaler minskade och hyresnivåerna vände nedåt. Fastighetspriserna sjönk dramatiskt och kreditinstitutens säkerheter i fast egendom minskade. Andra faktorer som påverkade utvecklingen under den aktuella tiden var låga realräntor och statliga subventioner till byggandet.23

Det visade sig under 1990-talet att praktiskt taget allt som byggts under den aktuella perioden var överbelånat om fastigheternas substansvärden och avkastning beaktas. Detta blev ohållbart i samband med en rad regeländringar och andra händelser under 1990-talet.24 Fastighetsskatten höjdes kraftigt och subventionerna minskade. Driftskostnaderna steg som en följd av att skattebasen breddades genom skattereformen. Det gamla systemet förutsatte i viss mån inflation. När inflationen under 1990-talet sjönk kraftigt fanns inte längre utrymme att möta de kostnadshöjningar i fastighetsbranschen, som till stor del berodde på skattereformen och förändringar i bostadsfinansieringssystemet. Till detta kom en allmän konjunkturnedgång och minskad bostadsefterfrågan bl.a. av arbetsmarknadsskäl.

Skattereformen ledde till att hyrorna ökade långt mer än konsumentprisindex trots låg inflation. I genomsnitt höjdes hyrorna med mer än 30 procent (Diagram 2.6).

22 Staten fick Svarte Petter – en ESO-rapport om bostadsfinansieringen 1985–1993, Ds 2002:9. 23 Dwight M. Jaffee: Den svenska fastighetskrisen, SNS förlag. 24 Bl.a. flera extraupptrappningar av den garanterade räntan samt införandet av det så kallade Danellsystemet fr.o.m. 1 januari 1993.

Diagram 2.6. Bostadshyresutvecklingen 1985–2001

Källa: SCB, BI

Sänkta inkomstskatter finansierades bl.a. genom sänkta skatteavdrag för räntor och minskade räntebidrag. Mervärdesskatten utvidgades från och med den 1 januari 1991 till en generell och enhetlig beskattning av i princip all yrkesmässig omsättning av varor och tjänster. Detta innebar bl.a. att de s.k. reduceringsreglerna för bl.a. byggnadsentreprenader slopades vid utgången av år 1990.25 För att till viss del kompensera för borttagandet av denna skattereduktion infördes ett statligt investeringsbidrag.26

Boendekostnadernas andel av hushållens inkomster steg från ca 25 procent till 32 procent under tre år. Det motsvarar en ökning med över 35 procent. Det är först under de senaste åren som den relativa utgiftsnivån för boendet har minskat, främst på grund av

25 Se lag (1990:576) om ändring i lagen (1968:430) om mervärdesskatt och prop. 1989/90:111. 26 Se förordning (1990:1369) om statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder och förordning (1991:1923) om statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder. Investeringsbidraget utgjorde en procentuell andel av ett schablonmässigt beräknat bidragsunderlag. Den procentuella andelen varierade bl.a. beroende på ansökningstidpunkt. Andelen var först 9,7 procent men sjönk sedan, först till 9,3 procent och sedan till 3,1 procent – för att därefter under 1997 helt upphöra. 0 50 100 150 200 250 300 350 400 450 500 550 600 650 700 750 800 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 0 01

Hyra kr/m2 genomsnitt

KPI

kr/m

BRA

lgh

lägre räntenivåer och stigande inkomster. År 2000 svarade den genomsnittliga boendekostnaden sålunda för knappt 29 procent av hushållens disponibla inkomster.

De beskrivna faktorerna ledde till att bostadsproduktionen praktiskt taget upphörde kring mitten av 1990-talet.27 Under andra hälften av 1990-talet påbörjades produktionen av drygt 12 000 nya lägenheter per år (Diagram 2.7). Det är en rekordlåg nivå. För att förmå byggherrarna att tidigarelägga bostadsinvesteringar och därmed minska risken för brist på bostäder infördes fr.o.m. den 1 juli 1995 ett nytt 10-procentigt investeringsbidrag.28 Nyproduktionen har dock inte ökat på något påtagligt sätt under senare tid och i augusti 2001 infördes ett nytt investeringsbidrag. Bidrag lämnas nu till nybyggnad av bostäder som upplåts med hyresrätt i områden med bostadsbrist.29

Diagram 2.7. Påbörjade bostäder 1950–2000

Källa: SCB, BI

27 Fakta om byggandet 2001 utgiven av Sveriges Byggindustrier. 28 Se förordning (1995:801) om statligt investeringsbidrag för nybyggnad av bostäder och prop. 1994/95:218. 29 Se förordning (2001:531)om statligt investeringsbidrag för nybyggnad av bostäder som upplåts med hyresrätt i områden med bostadsbrist och prop. 2000/01:100. 0 20 40 60 80 100 120 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 Tusental

Småhus Flerbostadshus Alla hus

2.3.2. Strukturomvandling

Byggsektorn har under andra hälften av 1900-talet och fram till nu varit föremål för en omfattande strukturell omvandling. Denna omvandling började i slutet av 1950-talet och har givit tydliga effekter under senare delen av 1990-talet. I spåren av det kraftigt minskade byggandet under åren 1993–1995 följde framför allt en omfattande strukturomvandling bland entreprenadföretagen. Det har aldrig funnits så många bygg- och anläggningsentreprenörer som under slutet av högkonjunkturen omkring år 1990–1991. År 1990 fanns det drygt 23 500 byggentreprenadföretag, varav ca 10 000 enskilda näringsidkare. Antalet verksamma företag sjönk dock under lågkonjunkturen. I mitten av 1990-talet fanns ca 18 000 bygg- och anläggningsentreprenörer, varav ca 8 000 enskilda näringsidkare.30

Lågkonjunkturens konsekvenser syns tydligt bland de medelstora företagen.31 Antalet medelstora företag, som 1990 uppgick till ca 200, halverades under perioden 1990–1995. Uppköp och sammanslagningar av entreprenadföretag blev mycket vanligt även bland de större företagen. NCC köpte i mitten av 1990-talet Siab. Peab köpte under flera år ett stort antal företag och växte därmed till ett av de fyra största entreprenadföretagen i landet. Av de tio största byggföretagen i landet år 1991 finns år 2002 bara fyra kvar, Skanska, NCC, Peab och JM. Endast tre företag, Skanska, NCC och Peab, bedriver verksamhet i hela landet. Övriga större företag är etablerade i ett antal regioner och har sin basverksamhet i de tre storstadsregionerna.

Många medelstora företag har således försvunnit från marknaden. Av samtliga byggföretag verksamma i byggsektorn år 2001 hade 99 procent färre än 50 anställda. Färre än 100 företag (mindre än 1 procent) hade fler än 50 men mindre än 250 anställda. Endast 15 företag, inkluderande Vägverkets och Banverkets produktionsenheter, har fler än 250 anställda i Sverige. Det motsvarar ca 0,1 procent av det totala antalet entreprenadföretag. En liknande utveckling mot ett fåtal stora och många små aktörer har i varierande grad ägt rum också i övriga delar av byggsektorn. Det gäller t.ex. konsultföretagen, materialtillverkarna, grossistföretagen och installatörerna.

Sammanfattningsvis kan sägas att byggsektorn tidigare präglades av ett “myller” av kunniga beställare, som i egen regi eller med hjälp

30 Källa Sveriges Byggindustrier. 31 Med medelstora företag avses företag med 50–250 anställda enligt EU-norm.

av omsorgsfullt handplockade lokala byggmästare och hantverkare byggde för en egen långsiktig förvaltning. Numera råder en situation med ett fåtal stora rikstäckande byggbolag, som på eget initiativ och med egen personal eller kontrakterade underentreprenörer och leverantörer producerar byggnadsverk som överlåts till förvaltning av någon annan.

2.3.3. Byggherrekompetensen minskar

Efterkrigstidens expansiva byggande och den utveckling som skedde under 1980- och 1990-talen skapade starka entreprenörer och konsulter på marknaden. I syfte att stärka sin roll som byggherrar bildade ett antal industriföretag Byggherreföreningen 1964. Byggherreföreningen skall utgöra ett forum för erfarenhetsutbyte och bevakning av gemensamma intressen. På den statliga sidan utvecklade Byggnadsstyrelsen en unik byggherrekompetens, som också kom icke statliga byggherrar till nytta genom rapporter, råd och anvisningar. Inom anläggningssektorn var bl.a. Fortifikationsverket, SJ (numera Banverket), Vattenfall och Vägverket stora byggherrar.

I samband med miljonprogrammet under perioden 1965–1974 infördes omfattande detaljregleringar av byggandet. Det innebar bl.a. att byggherrens möjligheter att utforma byggnaderna minskade betydligt. Byggherrens roll kom därmed att inriktas på kontroll av att byggnaderna och byggandet svarade mot regelverken och behovet av byggherrens kompetens i tidiga skeden minskade. Strukturomvandlingen i industrin under 1970- och 1980-talen ledde till att centrala byggherrefunktioner decentraliserades och byggavdelningar hos byggherrarna lades ned eller delades. Produktionen av vägar, järnvägar och annan infrastruktur avtog. Samtidigt skedde förändringar i balansen mellan sektorns aktörer. Entreprenörerna kom alltmer att dominera kompetensutvecklingen. Tillämpningar av totaltåtagande i olika form ledde också till en försvagning av byggherrens kompetens.32

I oktober 1993 delades Byggnadsstyrelsens samlade beställarkompetens upp på flera företag och myndigheter, utan samlad kvalitetspåverkande roll. Det innebar en kraftig förskjutning av styrkeför-

32 Kompetensutveckling inom samhällsbyggnad, Byggherren i fokus, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, avd. III, feb. 1997, s. 9 ff.

hållandet mellan marknadens parter och ett steg mot en byggsektor i huvudsak dominerad av större leverantörer och entreprenörer.33

Det låga bostadsbyggandet under 1990-talet, till följd av en kraftigt vikande efterfrågan, ledde till att de traditionellt starka byggherrarna som byggt för egen långsiktig förvaltning trädde tillbaka, avvecklade mycket av sin beställarkompetens och övergick till att i första hand förvalta det redan byggda. Också näringslivet, inte minst industriföretagen, har i likhet med bostadsföretagen avvecklat stora delar av sin byggherrekompetens. Företagen har i många fall sålt sina fastighetsbestånd och hyr de kontors- eller industrilokaler som behövs.

Hos de företag som fortfarande bygger för egen förvaltning, har byggherrerollen fått låg status och de ekonomiska intressena, med höga krav på snabb förräntning av insatt kapital, väger ofta tyngre än långsiktighet och hållbarhet. Vid Byggkommissionens utfrågningar har framgått att upphandling av byggentreprenader numera ofta sker inom samma enheter som sköter företagens övriga inköp och upphandlingar och inte i första hand av byggspecialister.

2.3.4. Entreprenadföretagen i ny roll

De ovan beskrivna effekterna av lågkonjunkturen och fastighetskrisen, såsom vikande efterfrågan från de traditionella beställarna och en tilltagande företagskoncentration, medförde att de större byggentreprenadföretagen tvingades se sig om efter nya affärsområden. Det har lett till att bostadsbyggandet numera i huvudsak sker på initiativ av de större byggentreprenörerna. I egenutvecklade projekt bygger de bostäder på egen mark för försäljning direkt på bostadsmarknaden.

Genom strategiska markförvärv och genom att utveckla egna projekt har byggbolagen på så sätt blivit sina egna beställare och därmed kunnat kompensera sig för uteblivna beställningar från fastighets- och bostadsföretagen. NCC äger för närvarande mark med byggrätter för ca 20 000 lägenheter, varav ca 14 000 lägenheter i Mälardalen. JM AB innehar ca 27 000 byggrätter totalt, varav ca 12 600 i Stockholmsområdet. De fyra största byggföretagen i Sverige äger sammantaget mark med byggrätter i olika skeden som

33 Byggnadsstyrelsens verksamhet delades upp på Vasakronan, Akademiska Hus, Statens Fastighetsverk och Lokalförsörjningsverket.

rymmer minst 60 000 bostäder.34 Med en produktionscykel på 6–7 år från idé till färdig bostad och ett kontinuerligt tillskott av nya projekt, kan dessa företag ensamma producera en övervägande del av de bostäder som behövs under överskådlig tid. Med eget markinnehav, eget kapital, egen konsultpool – även för planarbetet, egna eller inhyrda produktionsmedel samt, inte minst, med egna projektidéer har de större entreprenadföretagen numera ett stort inflytande över bostadsbyggandet.

Ofta utvecklas projekten i syfte att överlåtas till en bostadsrättsförening som entreprenören bildat. I planeringsskedet och vid byggstart har bostadsrättsföreningen en interimsstyrelse bemannad av byggbolagets egen personal och någon utomstående. Mer sällan bjuds projektet i lämpligt skede av processen ut till försäljning till ett privat eller kommunalt fastighetsbolag. Oavsett vem som övertar det färdiga huset innebär det sagda att den blivande fastighetsägarens intressen, exempelvis från ett förvaltningsekonomsikt perspektiv, riskerar att underordnas de produktionsekonomiska bedömningar byggentreprenören gör.

2.3.5. Fler bostadsrätter

Under perioden 1995–2001 påbörjades i hela riket drygt 55 000 lägenheter i flerfamiljshus. Av dessa var ungefär två tredjedelar bostäder med hyresrätt och en tredjedel bostäder med bostadsrätt. Av bostäderna med bostadsrätt har HSB och Riksbyggen svarat för en liten del och de större byggföretagen för en stor majoritet.

Andelen bostadsrätter i nyproduktionen har emellertid ökat avsevärt under den aktuella perioden. Åren 1995–1996 svarade hyresrätterna för omkring 90 procent av nyproduktionen. År 2001 avsåg endast 31 procent av de påbörjade bostäderna lägenheter med hyresrätt och 69 procent lägenheter med bostadsrätt. Byggandet inom HSB och Riksbyggen har också ökat, men från mycket låga nivåer i mitten av 1990-talet. HSB och Riksbyggen svarar sammantaget fortfarande för en liten andel av bostadsrättsbyggandet i förhållande till övriga byggherrar.35

Det är rimligt att anta att den aktuella utvecklingen hänger nära samman med vad som ovan sagts om entreprenadföretagens nya

34 Enligt årsredovisningar från Skanska, NCC, JM och Peab. 35 Källa: SCB.

roll. Bostadsrättsbyggande, särskilt på orter med stor bostadsefterfrågan, är mer lönsamt än att producera hyresrätter.

2.3.6. Förändrade styrkeförhållanden

De beskrivna utvecklingstendenserna har sammantaget lett till en genomgripande förändring av balansen mellan byggherrar och byggentreprenörer. Mest påtaglig är denna förändring när det gäller produktion av bostadsrätter i de av byggentreprenörerna initierade och genomförda projekten, inte minst mot bakgrund av vad som tidigare framgått om de krav som samhället ställer på byggherren. Entreprenadföretagen har blivit färre och större. Byggherrarna har blivit svagare och de har förlorat mycket av den kunskap som krävs för att på ett effektivt sätt utöva byggherrerollen. Det allmännas roll i byggandet har också på många sätt förändrats under den senaste tjugoårsperioden. Dessa förändringar har dock inte alltid varit ägnade att motverka den balansförskjutning som skett mellan byggherrar och entreprenörer.

2.4. Byggsektorn och miljön

2.4.1. Byggnadsverk är långsiktiga investeringar

Hus och anläggningar byggs normalt för att användas länge. Tiden från byggande till rivning kan vara 100 år eller mer. Bygg- och fastighetssektorn svarar i dag för ca 40 procent av den totala energianvändningen, ca 50 procent av el-användningen och genererar ca 40 procent av allt avfall.

Byggfel ökar belastningen på miljön genom sämre isolering i väggar, bjälklag och fönster än vad som föreskrivits. Detta leder till större energiåtgång, vilket även innebär större utsläpp av koldioxid.36 Byggfel inverkar på miljön också på andra sätt. Brister i sortering av avfall minskar möjligheten till återanvändning och ökar risken för diffus spridning av föroreningar. Även möjligheten att ta hand om olika avfall på bästa sätt minskar om t.ex. brännbart material, metaller och organiskt material blandas. Inte minst i de tidiga skedena av planerings-, bygg- och förvaltningsprocesserna är det viktigt med en helhetssyn på miljö och kostnader. Fokus bör då

36 Koldioxid, CO2, är en av de s.k. växthusgaserna som påverkar klimatet.

ligga på byggnadens livscykelkostnader och på miljöeffekter under byggnadens hela livslängd snarare än på kostnaderna för miljöeffekter i produktionsskedet. Driften innebär i sig en betydande miljöbelastning.37

2.4.2. Byggsektorns kretsloppsråd

I syfte att samordna miljöengagemangen i bygg- och fastighetssektorn bildades 1994 Byggsektorns Kretsloppsråd. Kretsloppsrådet skall också vara en stark drivkraft för ett uthålligt kretsloppssamhälle. Kretsloppsrådets primära uppgift är att fungera som kontaktorgan för intressenterna i bygg- och fastighetssektorn gentemot myndigheter, i första hand Miljövårdsberedningen och Miljödepartementet.

Handlingsplan och Miljöprogram

Hösten 1995 lade Byggsektorns Kretsloppsråd fram en handlingsplan för ett frivilligt “miljöansvar för byggvaror inom ett kretsloppstänkande”. Modellen är ett alternativ till “producentansvar för byggvaror” och innebär att sektorns alla aktörer gemensamt åtar sig att samverka och ansvara för att verksamheten blir kretsloppsanpassad och effektiv. De övergripande målen är att utveckla och använda byggvaror, byggsystem och byggmetoder som begränsar negativ miljöpåverkan och främjar långsiktig hushållning med naturresurser.

Handlingsplanen avser perioden 1995–2000 och är nu föremål för en översyn. Viktiga underlag för detta arbete är bl.a. byggsektorns miljöutredning – Byggsektorns betydande miljöaspekter från januari 2001 samt erfarenheterna av det första handlingsprogrammet. Miljöutredningen har utförts enligt miljöledningsprinciperna i miljöstandarden ISO 14 000-serien och skall ligga till grund för byggsektorns fortsatta frivilliga arbete.

Den 20 juni 2002 skickade Byggsektorns Kretsloppsråd ut ett förslag till ny handlingsplan kallad Byggsektorns Miljöprogram på remiss till ca 300 olika representanter för byggsektorn, myndigheter m fl. Byggkretsloppsrådets förhoppning är att det nya Miljöprogrammet skall kunna träda i kraft i januari 2003.

37 Av en byggnads totala energianvändning från uppförande till rivning används mer än 90 procent under förvaltningsfasen.

Lokala kretsloppsråd

I syfte att sprida miljöarbetet på det lokala planet har också lokala kretsloppsråd bildats. De lokala råden skall sprida information om åtagandet enligt handlingsplanen och utgöra en länk mellan det centrala kretsloppsrådet och aktörerna på lokal nivå. De lokala kretsloppsråden är uppbyggda på samma sätt som det centrala kretsloppsrådet. Medlemmarna tillhör lokala organisationer eller lokalt verkande företag med huvudsaklig verksamhet knuten till byggande eller förvaltning av fastigheter. De lokala kretsloppsråden fungerar också som kontaktorgan mellan sektorns aktörer och kommunernas Agenda 21-samordnare.

2.4.3. Dialogprojektet Bygga/Bo

Regeringen har uppdragit åt Miljövårdsberedningen att ta fram strategier för utvecklingen av ett ekologiskt hållbart näringsliv. Beredningen skall också föreslå hur en sådan utveckling kan stödjas och drivas på i Sverige. I uppdraget ingår att redogöra för hinder och möjligheter för en ekologiskt hållbar utveckling i näringslivet samt att föreslå fortsatta strategier.38

Miljövårdsberedningen har genomfört dialoger med företrädare för bygg- och fastighetssektorn och med företag inom dagligvaruhandeln. Resultatet har redovisats i rapporterna Tänk nytt, tänk hållbart! – att bygga och förvalta för framtiden och Tänk nytt, tänk hållbart! – en dagligvarukedja för framtiden. Rapporterna, som också utgör särtryckta bilagor till kommitténs betänkande, överlämnades till regeringen i december år 2000. Miljövårdsberedningen överlämnade sitt betänkande Tänk nytt, tänk hållbart! – dialog och samverkan för hållbar utveckling i mars år 2001.39

Det fortsatta arbetet

En grundläggande förutsättning för att nå målen för Bygga Bodialogen är att spelreglerna för miljö-, energi- och skattefrågor är långsiktiga, stabila och tydliga. Det är viktigt att genom olika incitament stimulera aktörerna att vidta åtgärder som leder till en

38 Jo 1968:A, Dir. 1998:65. 39SOU 2001:20.

effektiv energianvändning, en hälsosam inomhusmiljö och en effektiv resursanvändning.

Dialogprojektet Bygga, Bo och Förvalta för Framtiden som inleddes hösten 1999 manifesterades i en deklaration den 3 oktober 2000. I syfte att analysera hinder och möjligheter för att driva utvecklingen i hållbar riktning har projektets deltagare därefter arbetat vidare inom sju prioriterade åtgärdsområden.

Arbetet har utmynnat i ett antal rapporter som skall läggas till grund för undertecknandet av en överenskommelse mellan de medverkande företagen och kommunerna och regeringen om konkreta åtaganden och åtgärder för att nå de mål för en hållbar samhällsutveckling avseende bygg- och fastighetssektorn som definierats i projektet.40 Parterna skall även underteckna en förklaring att verka för att genomföra åtagandena. Andra parter, som genom (“hängavtal”) förklarat sig arbeta mot samma mål, ges också möjlighet att delta i satsningen.

Arbetet med att fastställa innehållet i överenskommelsen samt det slutliga undertecknandet har ännu inte avslutats då detta skrivs i november år 2002.

2.4.4. Nya samhällskrav på byggandet och det redan byggda

Det som byggs nytt varje år utgör knappt en procent av de byggnader som är i bruk. Att säkerställa kvaliteten på nya byggnader är därför en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för en god inomhusmiljö för befolkningen. Byggnader används för nya behov och av brukare med nya vanor. Det som en gång var ändamålsenliga lokaler och bostäder används på ett sätt som inte var förutsett när de uppfördes, vilket medför risker för brister i funktion och komfort. Exempel på detta kan vara att ny teknik införs i befintliga byggnader, men också att människors livsmönster, t.ex. fördelningen mellan arbete och fritid, förändras. Ett annat exempel är ändrade hygienvanor. Ökat duschande och att allt fler tvättar och torkar tvätt i bostaden leder till en ökad fuktbelastning.

Mot bakgrund av detta står samhället inför två utmaningar när det gäller att vidmakthålla en god inomhusmiljö. Den första utmaningen är att nya byggnader skall planeras och uppföras med sådan

40 Jfr. bl.a. rapporterna Systemval och upphandling med livscykelperspektiv och helhetssyn, Kvalitet och effektivitet i bygg- och förvaltningsprocessen samt Klassning av bostäder och lokaler – energi, miljö och hälsa.

omsorg att problem med inomhusmiljön förebyggs. Viktiga instrument är plan- och bygglagstiftningen och den tillsyn som olika samhällsorgan har att utöva för att säkra lagtillämpningen. Motsvarande gäller även vid mer omfattande ändringar av byggnader.

Den andra och betydligt större utmaningen vad gäller inomhusmiljön är att förmå byggnadsägare att över tiden minst bibehålla egenskaperna hos de byggnader de förvaltar, förutsatt oförändrad användning.

I regeringens proposition (2001/02:128) Vissa inomhusmiljöfrågor föreslås flera åtgärder i syfte att säkerställa en god inomhusmiljö.

I propositionen föreslås att miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö skall kompletteras med ett delmål för inomhusmiljön. Delmålet skall vara uppnått till år 2020 och innebär att byggnader och deras egenskaper inte skall påverka hälsan negativt. Delmålet skall utgöra ett led i att uppnå även andra miljökvalitetsmål, såsom Giftfri miljö och Begränsad klimatpåverkan. Bl.a. skall effektiv energianvändning i byggnader eftersträvas.

Regeringen preciserar i propositionen hur delmålet skall säkerställas avseende radon och ventilation, faktorer som är centrala i arbetet med att nå delmålet. Andra väsentliga faktorer som buller och fukt- och mögelskador övervägs ytterligare inom ramen för det samlade miljömålsarbetet. Samtidigt kommer plan- och bygglagstiftningen och dess relation till miljöbalken att ses över inom ramen för det arbete som skall utföras av den nyligen tillsatta

Kommittén för översyn av plan- och bygglagstiftningen (M 2002:05).

Åtgärder vidtas på radonområdet för att förbättra utbildning och förstärka effekten av befintliga bidragssystem.

Regeringen ser byggnadsdeklarationer som ett viktigt verktyg för att göra alla berörda parter uppmärksamma på inomhusmiljöfrågorna. Samtidigt behöver kommunerna enligt regeringens bedömning få en stabilare grund för tillsyn med stöd av miljöbalkens hälsoskyddsbestämmelser. Den närmare utformningen av ett sådant system skall dock utredas vidare. Regeringen fattade den 27 juni 2002 beslut om att i detta syfte tillsätta en särskild utredare för att allsidigt belysa frågor om byggnadsdeklarationer och ev. införande av ett byggnadsregister samt att se över systemet med byggfelsförsäkring enligt lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring.41

41 Kommittédirektiv 2002:93, Frågor om byggnadsdeklarationer, byggnadsregister och byggfelsförsäkringar.

3. Konkurrensen i byggandet

3.1. Inledning

På en marknad med fungerande konkurrens finns generellt sett många företag av varierande storlek. De söker på olika sätt värva nya kunder i syfte att expandera och de strävar efter att minimera sina kostnader genom ett effektivt resursutnyttjande. Nya produkter, arbetsmetoder och kanaler för att tillgodose företagens egna behov av varor och tjänster utvecklas fortlöpande. En marknad med fungerande konkurrens kännetecknas av dynamik. Konkurrensen leder också till att företagens vinstnivåer pressas ned efterhand.

En viktig drivkraft för konkurrensen är kunder, i marknadens alla led, som aktivt söker tillgodose sina behov utifrån två huvudaspekter vägda mot varandra. Den ena är priset för varan eller tjänsten. Den andra är kvalitet i en mycket vid bemärkelse. Dessutom krävs att kunderna har faktiska möjligheter att göra sådana val. Hinder och svårigheter av olika slag får inte motverkar kundernas strävanden.

Hur skall byggandet ses i ett sådant perspektiv? Byggsektorns värdekedja ”från grus till hus” ger vid handen att mycket speciella produktionsförutsättningar råder, som inte enkelt låter sig jämföras med dem som gäller inom andra områden av ekonomin.1 Byggandet präglas av en mängd delmarknader, ofta med inbördes olika strukturer och marknadsförhållanden, men också av ett stort antal aktörer av skilda slag, vars medverkan är nödvändig för att byggandet skall vara möjligt.

Byggsektorns branscher återfinns inom olika led av värdekedjan från planering och projektering, betongråvara eller timmer, byggmaterial och installationer till färdig byggnad. Marknaderna för fönster och dörrar utgör exempelvis två separata produktmark-

1 Begreppet Värdekedja beskrivs närmare i Byggkostnadsdelegationens betänkande SOU 2000:44, sid. 195 ff.

nader, eftersom dessa båda komponenter bara i undantagsfall är utbytbara. En marknad kan också vara geografiskt begränsad beroende på transportkostnader eller varans särskilda egenskaper såsom beträffande fabriksbetong eller asfalt.

3.2. Branschstrukturer och marknadsförhållanden

Många av byggsektorns problem, inte minst när det gäller bristande konkurrens, kan antas sammanhänga med de många ofta inbördes olika marknadsstrukturer som råder på sektorns produktmarknader. De sätt på vilka de många aktörer som deltar i byggprocessen samverkar, kan också ge effekter på konkurrensen. Det finns därför anledning att se närmare på de strukturella förhållandena såsom antal företag, företagsstorlekar, materialdistribution och ägarförhållanden. Det är knappast möjligt eller ändamålsenligt att söka beskriva alla eller ens ett flertal av de branscher och produktmarknader som förekommer i byggsektorn. I det följande behandlas därför några av de mer betydelsefulla delmarknaderna i sina huvuddrag. Framställningen är i första hand avsedd att belysa de förändringar som skett sedan Byggkostnadsdelegationen lämnade sitt betänkande år 2000 och utgöra ett underlag för kommissionens analys.2

I syfte att så långt möjligt redovisa aktuella data har Kommissionen uppdragit åt Industrifakta AB att ta fram ett underlag för beskrivning av strukturen i 17 olika branscher som bedömts betydelsefulla. Underlaget har i första hand insamlats genom telefonintervjuer och skriftliga kontakter med branschföreningar och större företag. Datafångsten har skett under september år 2002 och avser förhållandena år 2000, som är senaste i sin helhet tillgängliga data. Branscherna har identifierats utifrån SCB:s system för Svensk näringslivsindelning (SNI). SNI-koderna är emellertid inte alltid ändamålsenliga att använda när det gäller att utifrån ett konkurrensperspektiv identifiera branscher eller enskilda produktmarknader. För att i möjligaste mån eliminera osäkerhetsfaktorer har därför vissa justeringar gjorts. Sålunda har exempelvis branscher inom el- och vvs-sektorn redovisats exklusive industriinstallationer och produkter för sådana installationer. Uppdraget till Industrifakta AB har också omfattat en kartläggning av ägarstrukturen i de

2 För en mer detaljerad beskrivning av byggsektorns struktur, se bilaga 3 till byggkostnadsdelegationens slutbetänkande (SOU 2000:44). Se även Konkurrensverkets rapport (2002:4) Konkurrensen i Sverige 2002, kapitel 8.

aktuella branscherna i syfte att samla ett underlag för bedömning av graden av vertikal integration och korsvis ägande. Datakällorna utgörs här av senast tillgängliga offentliga årsredovisningar (för år 2000) och telefonintervjuer med koncernföreträdare.

3.2.1. Arkitekt- och konsultbranschen

Inom bygg- och anläggningsverksamhet spelar projekteringen en betydelsefull roll. Med projektering avses den planeringsprocess som föregår byggandet i tekniska och estetiska avseenden. Projekteringen utförs av arkitekter och av konsulter inom diverse områden på uppdrag av en byggherre eller en entreprenör.

Konsulternas uppgift i projekteringen är att ta fram beräkningar och tekniska beskrivningar, som sedan utgör underlag för hur byggnader och anläggningar skall utföras. Arkitekter svarar huvudsakligen för byggnadens estetiska och funktionella utformning. Det är dock inte ovanligt att arkitektkontoren också erbjuder ett flertal konsulttjänster. Exempel på byggkonsulter är geotekniker, som utför markundersökningar och tar fram förslag på lämpliga grundläggningsmetoder, markkonsulter, som föreslår hur sprängningsarbeten eller mark- och schaktarbeten bör utföras, byggnadskonstruktörer, som bl.a. dimensionerar en byggnad eller anläggning för olika slag av påfrestning samt el- och vvs-konsulter, som utformar och dimensionerar försörjningssystem för el, ventilation, värme och sanitet utifrån olika önskemål och påfrestning.

Arkitekterna kan i stor utsträckning påverka byggkostnaderna. Det kan ske genom byggnadens utformning, konstruktion och materialval, men arkitekterna, och i viss mån konsulterna, specificerar också vilka fabrikat och modeller som skall användas. Arkitekter och byggkonsulterna brukar kallas föreskrivande led. De kan genom att föreskriva, eller föreslå, alternativa produkter eller material i hela byggnaden på ett påtagligt sätt bidra till att produktionskostnaderna minskar eller ökar. En betydande del av byggmaterialbranschens marknadsföring riktar sig därför till arkitekter. Även om det för närvarande inte finns några tydliga tecken på konkurrensbegränsande beteenden på marknaden för arkitekt- och konsulttjänster, har projekteringsarbetet en stor inverkan på konkurrensen i senare led av byggprocessen. Projekteringens betydelse för den slutliga byggkostnaden bör därför vara betydligt större än dess nominella andel av denna.

På marknaden finns ett stort antal små företag, inte sällan en- eller fåmansföretag. Det största företaget är SWECO AB med en marknadsandel om ca 13 procent. Inom SWECO-koncernen finns bl.a. VBB-Viak, verksamt främst inom bygg- och anläggningsteknik samt miljökonsultbranschen, och FFNS arkitektkontor. De fyra största företagen, efter SWECO, har marknadsandelar om 2–6 procent. Marknaden är således inte koncentrerad. Den viktigaste faktorn att framhålla från ett konkurrensperspektiv torde vara arkitekters och konsulters föreskrivande roll när det gäller val av material och produkter. Genom en aktiv medverkan från beställarens sida kan emellertid sådana val påverkas i stor utsträckning.

3.2.2. Bygg- och anläggningsentreprenörer

Byggentreprenören svarar för den övergripande färdigställningen av byggnaden eller anläggningen utifrån kontraktshandlingarna. Byggentreprenören utför i regel sin tjänst på uppdrag av byggherren. Inom bostadsbyggandet förekommer också att byggentreprenören bygger i egen regi för senare överlåtelse till de boende genom en bostadsrättsförening. I varierande grad anlitas särskilda entreprenörer för olika slag av specialiserade tjänster, såsom el- eller vvsinstallationer eller mark- och maskinentreprenörer. Dessa verkar vid delade entreprenader på uppdrag av byggherren eller, vid total- eller utförandelentreprenader, som underentreprenörer till byggentreprenören. Liksom på byggkonsultmarknaden finns på marknaden för byggentreprenörer ett mycket stort antal små företag.

Att bedöma marknadsandelar på marknaden för byggentreprenader är inte okomplicerat. Det beror i första hand på att det är svårt att avgränsa marknaden på ett sätt som är relevant vid en bedömning av konkurrensförhållandena. Klart är att den totala marknadsvolymen för byggande och underhåll, år 2000 uppgick till ca 220 miljarder kronor, varav ca 108 miljarder avsåg bygg- och anläggningsentreprenader i nyproduktion, 98 miljarder underhåll och reparationer och 15 miljarder offentliga arbeten i egen regi. Till viss del ingår här delmarknader som el- och VVS-entreprenader, eftersom de ibland utförs i byggentreprenörernas egen regi. Detta leder till en dubbelredovisning, varför man får nalkas uppgifterna om marknadsandelar med viss försiktighet. Marknaden för bygg- och anläggningsentreprenader har i det följande skattats utifrån den totala omsättningen i branschen bygg- och anläggningsarbeten

enligt SNI-kod 452 (knappt 142 miljarder kronor) med tillägg av konkurrensutsatta entreprenader hos Vägverket och Banverket (8 miljarder kronor), varifrån dragits koncerninterna entreprenader hos de större byggföretagen (5 miljarder kronor). Detta ger en totalmarknad med en ungefärlig storlek om 145 miljarder kronor per år.

De största företagen på markanden för bygg- och anläggningsentreprenader, enligt den beskrivna definitionen, är Skanska och NCC, med marknadsandelar om vardera 13 procent. De fyra största företagen omfattar även Peab Sverige AB med 10 procent av markanden och JM AB som har en marknadsandel om fyra procent. Det femte största företaget är Vägverket Produktion, som är verksamt inom anläggningssektorn huvudsakligen med vägbyggnad. Vägverket Produktion hade år 2000 en marknadsandel om tre procent av den totala bygg- och anläggningsmarknaden enligt ovan.

Totalt finns drygt 12 000 företag verksamma på marknaden. Mer än hälften av dessa är enmansföretag utan anställda och knappt 30 procent är företag med mellan en och fyra anställda. Ett tiotal företag har mer än tvåhundra anställda. Antalet medelstora företag har minskat betydligt under senare år genom konkurser eller genom uppköp. Sålunda har t.ex. Siab, Diös, ABV, Platzer, Lund, ByggPaul, Constructa och Anderssons upphört som självständiga aktörer.

Om marknaden avgränsas till byggprojekt som är typiska på bostadsmarknaden, ca 80–100 lägenheter eller normalstora byggprojekt i övrigt t.ex. kontors- och industrifastigheter, väg- eller järnvägsbyggen, framträder en helt annan bild. Vid en sådan avgränsning är de tre eller fyra största företagen helt dominerande. De tre största företagen har såväl rikstäckande som internationell verksamhet. Skanska och NCC är stora aktörer också i ett europeiskt perspektiv. Skanska är en av världens största byggentreprenörer. De största företagen är också vertikalt integrerade och verksamma på marknaderna för insatsvaror såsom asfalt, ballast och betong och har en i allt väsentligt rikstäckande försörjningsorganisation för sådana produkter.

Också i fråga om anläggningsarbeten, där väginvesteringar utgör en framträdande del, är Skanska och NCC störst med en marknadsandel om vardera ca 20–25 procent. Båda företagen förfogar över produktionsresurser för insatsvaror såsom ballast, asfalt och betong från råvara till färdig produkt. Exempelvis finns betongtillverkning, asfaltproduktion och bergtäkter inom respektive koncern.

Det gäller också Vägverket produktion och Peab. Övriga aktörer såsom PNB och Sandahls är i allt väsentligt beroende av de större företagen för sin försörjning av insatsvaror, främst ballast.

3.2.3. Installationer

Med installationer avses de tekniska anordningar som svarar för byggnadens försörjning av el, telefon, datatrafik, värme, vatten och avlopp, ventilation och kyla. Till installationer hör också apparatur och utrustning med fast anslutning till dessa försörjningssystem såsom vitvaror, sanitetsutrustning, hissar, värmekällor, styr- och reglersystem etc. Leden i värdekedjan utgörs av tillverkare av material och apparatur, grossister och byggvaruhandel samt installatörer.

Tillverkare

Det finns ett mycket stort antal produktmarknader inom installationssektorn. Det är knappast ändamålsenligt att beskriva flera av dem. Dessutom möter betydande problem att avgränsa de olika marknaderna, som delvis går i varandra. I det följande behandlas därför främst marknaden för sanitetsporslin. Inte heller denna marknad är helt lätt att avgränsa. Till marknaden hör t.ex. armaturer av olika slag, som i viss utsträckning utgörs av industriprodukter.

I tillverkningsledet för sanitetsporslin råder en betydande företagskoncentration. Marknaderna domineras av IFÖ Sanitär AB med en marknadsandel om drygt 60 procent. Företaget har koncerngemenskap med IDO AB, som har en marknadsandel om ca 9 procent. Gustavsberg AB tillgodoser omkring 20 procent av marknadens behov. En viss import av sanitetsporslin sker från Asien genom Svedbergs AB, men de tre största företagen har alltså en sammantagen marknadsandel om ca 90 procent. Gustavsberg och IFÖ dominerar helt produktmarknaden för badkar med ca 50 procent vardera. Övriga sanitetsprodukter utgörs i huvudsak av kranar och andra armaturer, där en stor del utgörs av industriarmaturer, som inte kan betecknas som byggprodukter i egentlig

mening. På denna marknad är FM-Matsson klart dominerande följd av Vårgårda, som sedan år 1989 ägs av Gustavsberg.3

Fram till år 2000 ägdes IFÖ och IDO av den finska koncernen Metra Oy Abp genom Sanitec Ltd Oy. Sanitec gick år 2000 samman med den holländska Sphinx-koncernen, som är Europas ledande tillverkare av sanitetsporslin. För att ett samgående skulle medges krävde EU-kommissionen att Sphinx skulle avyttra Gustavsberg. Gustavsberg förvärvades som en följd härav av Villeroy & Bosch AS.

VVS-fabrikanternas produkter distribueras nästan uteslutande till rörgrossistföretagen. Svedbergs har dock viss, men på det hela taget ganska obetydlig, direktförsäljning av sanitetsporslin till bl.a. Comfort-kedjans butiker i detaljistledet.

Grossistledet

Antalet artiklar inom installationsbranscherna är mycket stort. Sammanlagt förekommer på vvs-marknaden ca 35 000–40 000 olika artiklar och på marknaden för elinstallationer över 100 000 artiklar. Såväl fabrikanters som generalagenters utbud av el- och vvs-produkter kanaliseras huvudsakligen genom ett led av grossister.

På den svenska marknaden verkar ett tiotal rörgrossister och ungefär hälften så många elgrossister. Två företag, Ahlsell och Onninen, är verksamma på båda marknaderna. Marknaden för grossistförsäljning av vvs-produkter är mycket koncentrerad. De största företagen är Ahlsell AB och Dahl AB. De är representerade över hela landet och har tillsammans en marknadsandel om drygt 70 procent. De tre största grossistföretagen på denna marknad innefattar även Onninen AB och har sammantaget nära 90 procent av marknaden.

De två största elgrossisterna är ElektroSkandia AB och Ahlsell AB. De har tillsammans en marknadsandel om knappt 60 procent. De fyra största företagen, där också Svenska Elgrossist AB SELGA och Solar AB ingår, svarar tillsammans för knappt 90 procent av marknadens behov. Ytterligare fyra företag finns på marknaden och har tillsammans en marknadsandel om drygt 10 procent.

3 Källa: VVS-Fabrikanternas Råd

Installatörsledet

Merparten av exempelvis rörgrossisternas kunder, omkring 70 procent, utgörs av installationsföretag. Resterande andel fördelar sig ungefär lika på industri, offentlig sektor och byggvaruhandeln.

I installatörsledet finns drygt 4 000 vvs-installatörsföretag med knappt 4 500 arbetsställen. Ungefär hälften av företagen är enmansföretag utan anställda. Ungefär en tredjedel av företagen har 1–4 anställda. Ett fåtal installationsföretag är mycket stora med över 500 anställda. Strukturen på marknaden för elinstallationer är likartad, men antalet företag är större.4

Markanden för el- och vvs-installationer är i sig inte koncentrerad. Det största installationsföretaget inom vvs-sektorn är NVS Nordiska Värme Sana med en marknadsandel om ca 11 procent. Bravida AB är näst störst med 9 procent av marknaden. Tre företag har marknadsandelar mellan 2 och 8 procent och 67 procent av marknadens behov tillgodoses av företag med marknadsandelar om mindre än 2 procent. Förhållandena är likartade på marknaden för elinstallationer där Bravida AB är störst med en marknadsandel om 6 procent.

3.2.4. Byggmaterial

En byggnad består, enkelt uttryckt, av stommaterial såsom stålkonstruktioner, betong, träkonstruktioner eller murverk av t.ex. lättbetong, stomkompletteringsmaterial såsom isoleringsmaterial, skivor och fönsterglas, inredningsmaterial t.ex. snickerier och ytskikt på golv, väggar och tak, installationsvaror som utgörs av bl.a. sanitetsporslin, vitvaror, vatten- och avloppsledningar, elektriska installationer, värme- och ventilationsanläggningar och slutligen förbrukningsmaterial såsom färg, lack, lim, puts m.m. Sammantaget består en byggnad av många tusen produkter av olika slag. Dessa skall finnas tillhands i rätt sort, rätt mängd och vid rätt tillfälle under byggprocessen. I det följande redogörs kortfattat för marknadsförhållandena beträffande några av de viktigare byggmaterialen.

4 Källa: SCB

Betong och asfalt

Betong används huvudsakligen i stommar och bottenplattor i byggnader och anläggningar. Betong tillhandahålls som fabriksbetong, varmed avses våt betongmassa som levereras i bil med roterande behållare och gjuts på plats. Betong kan också levereras i form av betongvaror, t.ex. färdiga betongelement, som monteras på byggarbetsplatsen. Betongen består av cement, som utgör bindmedel, ballast, d.v.s. sand, grus och sten, vatten och små mängder tillsatser för att ge betongen särskilda egenskaper. Asfalt består av ballast och bindmedlet bitumen, som är en petroleumprodukt.

Cement

Den svenska cementmarknaden domineras helt av Cementa AB med en marknadsandel omkring 90 procent. Embra AB är näst största producent med ca 8 procent av marknaden. På marknaden för lågalkaliskt cement, som används i tunga konstruktioner med särskilda krav på stabilitet och hållbarhet, uppgår Cementa AB:s marknadsandel till närmare 100 procent. År 2001 tillverkades ca 2,6 miljoner ton cement i Sverige varav drygt 1,2 miljoner ton exporterades, främst till USA och Afrika. Cementa ingår i Scancem-koncernen, som också är en betydande tillverkare av betongelement. Scancem ägs sedan år 1999 av det tyska företaget Heidelberger Zement, som numera är Europas största cementtillverkare och den tredje största i världen. Verksamheten bedrivs i ett 40-tal länder och den totala omsättningen uppgår till ca 50 miljarder kronor per år. Embra AB är ett helägt dotterbolag till norska Embra AS, som ägs av Engelska RMC Group p.l.c. RMC är globalt sett en av de största producenterna av fabriksbetong.

Ballast

En annan viktig insatsvara vid betong- och asfalttillverkning är ballast. Råvaran kan i båda fallen utgöras av bergkross i olika storlekar, av naturgrus från grustäkter eller i vissa fall av krossad betong. Drygt hälften av de utvunna volymerna ballast används vid vägbyggande. Resten används i ungefär lika delar till fyllnadsmaterial, betongtillverkning och övrig användning. Verksamheten har miljöpåverkande effekter. För att brytning av berg eller naturgrus

skall få ske krävs länsstyrelsens tillstånd. Sedan 1996 utgår också en särskild skatt om 5 kronor per ton utvunnen ballast. De geografiska marknaderna för ballast är små eftersom materialets tyngd gör det oekonomiskt med längre transporter. Den som har tillstånd att bedriva täktverksamhet (täkttillstånd) har stora möjligheter att påverka betong- och asfalttillverkningen, t.ex. vem som tillverkar produkten och till vem den säljs, och därmed konkurrensen i senare förädlingsled. Det finns därför en stark koppling mellan marknaderna för ballast, asfalt, betong och bygg- och anläggningsmarknaden. Under perioden 1984–1998 var prisökningen på ballast 141 procent. Under samma tid ökade prisindex för industrivaror med drygt 60 procent.

Kostnaderna för etablering av bergkrossutvinning är betydligt högre än när det gäller utvinning av naturgrus. Sedan 1984 har, huvudsakligen av miljöskäl, utvinningen av naturgrus minskat avsevärt och användningen av bergkross har ökat på motsvarande sätt. 1984 var 80 procent av ballastutvinningen naturgrus och ca 15 procent bergkross. År 1998 svarade bergkross för knappt 50 procent och naturgrus för knappt 40 procent. Resterande andel utgörs huvudsakligen av morän.

Skanska, NCC, Swerock och Sand & Grus AB Jehanders svarar tillsammans för en övervägande del av den svenska ballastproduktionen. Swerock ägs av Peab, den tredje största husbygnadsentreprenörer. Jehanders ägs av Heidelberg Zement AB, där även Cementa ingår.

Fabriksbetong och betongvaror

Marknaden för fabriksbetong domineras av en handfull stora företag. NCC genom NCC Roads och Peabägda Swerock AB har tillsammans ungefär lika stora marknadsandelar och tillgodoser tillsammans ca 40 procent av marknadens behov. Övriga större företag är AB Färdig Betong, Betong Industri (f.d. Scancem AB) och Skanska med marknadsandelar mellan 15 och 17 procent. Betong Industri ägs av Heidelberg Zement. AB Färdig betong ingår i Thomas Concrete Group, som har verksamhet i bl.a. Europa och USA. AB Färdig Betong marknadsför sig som ett oberoende företag utan kopplingar till entreprenörer eller cementtillverkare

och med egen ballastutvinning och logistik.5 Fabriksbetong är i praktiken omöjligt att importera.

Marknaden för betongvaror domineras av Skanska och Strängbetong med en sammantagen marknadsandel av ca 60 procent. Övriga större företag på marknaden är Finja Betong AB, Abetong Precon AB samt Starka Betongindustrier AB med marknadsandelar mellan 9 och 11 procent.

Lättbetong

Lättbetong är en produkt som huvudsakligen används i husstommar och marknadsförs i olika former såsom murblock eller hela väggelement. Lättbetongen ger en stomme med god värme- och ljudisolering, hög brandsäkerhet och en stor hållfasthet trots låg vikt. Lättbetongen tillverkas numera främst av bränd kalk med tillsats av aluminiumpulver och vatten. Aluminiumpulvret gör att materialet jäser varvid lättbetongens särskilda egenskaper uppstår. Lättbetongen härdas därefter genom autoklavering. I Sverige tillverkas lättbetong numera endast av Yxhult AB i fabrikerna i Dalby i Skåne och Kvarntorp i Närke. Yxhult AB ingår i Plenagruppen, som första halvåret 1999 förvärvade CBC Engineering AB, ett företag som, jämte sitt dotterbolag Pumroc AB, utvecklar och säljer metoder och fabriker för lättbetongtillverkning på världsmarknaden. Enligt Yxhult AB har bolaget en marknadsandel om ca 80 procent. H+H Celcon AB är ett dotterbolag till danska H+H International A/S och importerar sedan ett par år dansk lättbetong till Sverige. Denna import svarar för knappt 20 procent av marknaden enligt H+H Celcon AB. En obetydlig andel importeras från Tyskland och baltländerna.

Asfalt

NCC och Skanska är de största aktörerna även på marknaden för asfaltbeläggning. De har en sammantagen marknadsandel mellan 70 och 80 procent. Därefter kommer i storleksordning Peab och Vägverket Produktion. Under 2001 investerades mellan 3,5 och 4 miljarder kronor i asfaltbeläggning. Dessa företag producerar också asfalt i stationära eller mobila asfaltverk samt kontrollerar försörjningen

5 www.fardigbetong.se

av ballast till denna tillverkning. Mindre entreprenörer med egna asfaltverk, vanligen mobila enheter, är i stor utsträckning beroende av de större företagen när det gäller försörjningen med ballast. Konkurrerande aktörer utan egen asfaltproduktion måste köpa asfaltmassa av de övriga, främst de två största eftersom de producerar asfaltmassa i hela landet.

Stomkompletteringsmaterial

Viktiga produktmarknader inom segmentet stomkompletteringsmaterial är marknaderna för gipsskivor och isoleringsmaterial. Bland isoleringsmaterialen är mineralullen den mest använda produkten. Fönster och dörrar är andra betydelsefulla produkter i denna grupp.

Gipsskivor

Under 80- och 90-talen har gipsskivor kommit att användas i allt större utsträckning och marknaden för andra skivmaterial, t.ex. spånskivor, har minskat. Detta beror sannolikt i huvudsak på att gipsskivor har bättre brandegenskaper och lägre pris än andra typer av byggskivor. Gipsskivor används nästan enbart inom byggandet. Spånskivor kommer till användning också vid möbel- och snickeritillverkning.

För närvarande finns 4 aktörer på marknaden för gipsskivor i Sverige. Störst är Gyproc AB som tillgodoser knappt hälften av marknadens behov. Därefter kommer Knauf Danogips GmbH med 30 procent av marknaden, Norgips Svenska AB, ca 12 procent samt slutligen franska La Farge med ca 5 procent av marknaden. En ganska stor andel av de gipsskivor som används i Sverige är importerade. Detta ger emellertid begränsade effekter på konkurrensen eftersom huvuddelen av importen, i vart fall hittills, skett genom de nämnda företagen.

Mineralull m.m.

Mineralull är sten- eller glasull, som huvudsakligen används för att värmeisolera byggnader. Råvaran är glas- eller stenmaterial (diabas), som spinns till tunna trådar och binds ihop till mineralullsskivor eller till lösull, som blåses med tryckluft över den yta som skall

isoleras. Konkurrerande produkt är bl.a. cellulosamaterial och cellplast. Marknaden domineras av inhemsk produktion. De största tillverkarna är Paroc AB som ingår i den finska byggmaterialkoncernen Parocgruppen med en marknadsandel om ca 44 procent och franskägda Saint Gobain Isover AB med en marknadsandel om ca 36 procent. Båda företagen tillverkar också cellplastprodukter för isoleringsändamål. De båda största företagen svarar således tillsammans för ca 80 procent av marknadens behov. Den tredje största tillverkaren är Roxull AB med en marknadsandel om knappt 10 procent.

Åren 1984–1998 var prisutvecklingen på mineralull drygt 70 procent. Under samma tid ökade Produktprisindex för industrivaror med drygt 60 procent.

Fönster och dörrar

Marknaden för fönster och dörrar har under senare år åter ökat efter en nästan 85-procentig nedgång under 1990-talet. Den totala volymen tillverkade fönster och dörrar uppgick 2001 till knappt 2 miljoner enheter, vilket motsvarar ca 25 procent av 1990 års produktionsvolym.6 Fönster och dörrar levereras från fabrik huvudsakligen till byggvaruhandeln och byggvarugrossiter. En mindre andel, ca 15–20 procent vardera, levereras från tillverkaren direkt till småhusfabrikanter respektive byggentreprenörer.

Det finns ca 40 tillverkare av fönster på den svenska marknaden. Elit Fönster AB är den största tillverkaren med en marknadsandel om drygt 40 procent. Näst störst är SP Fönster AB. Sammantaget tillgodoser de två största företagen drygt 60 procent av marknadens behov. Därefter kommer Traryd Fönster AB och Tanumfönster AB med marknadsandelar om ca 10 respektive 7 procent. Elitfönster ägs av det tysk-engelska investmentbolaget Triton. SP Fönster AB och Traryd Fönster AB ingår båda i Svenska Fönster AB, som ägs av ett danskt investmentbolag.

På marknaden för dörrar är Swedoor störst med en marknadsandel om ca 24 procent. I övrigt präglas marknaden av företag med ganska små marknadsandelar. Störst bland dessa är Ekodoor-Nordbo Dörr AB med knappt 10 procent av marknaden. Swedoor ägs av danska Vest-Wood A/S.

6 Källa: Snickerifabrikernas Riksförbund

Sågade trävaror

Sågade trävaror kan användas i stomkonstruktioner och för en lång rad andra ändamål i byggnader t.ex. fasader, trappor, staket, takstolar, vägg- och golvreglar etc. Sågade trävaror är en viktig råvara i trähusfabrikanternas produktion av husbyggsatser och stomelement. Marknaden för sågade trävaror har ökat från ca 12 miljoner kubikmeter i början av 1990-talet till över 16 miljoner kubikmeter 2001. Det beräknade produktionsvärdet utgör drygt 28 miljarder kronor. Importandelen är liten. Ungefär 4 procent av den svenska marknadens behov importeras. Däremot är exporten stor. Minst två tredjedelar av den svenska produktionen exporteras. Trävarumarknaden har under senare år blivit alltmer global. Den ryska exporten till EU-länderna ökar, liksom den svenska exporten till utomeuropeiska länder.7

De största producenterna av träråvara är AssiDomän, SCA och Södra Timber AB med en årlig produktion om 1,2–1,4 miljoner kubikmeter vardera. Därefter följer Mellanskog Industrier AB, Vida timber AB och Rörvik Timber AB. Skogsråvaran förädlas i sågverk. De större skogsägarna har en integrerad produktion från råvara till färdig produkt såsom sågade trävaror eller träfiberskivor. Omkring två tredjedelar av den totala trävaruproduktionen i Sverige förädlas emellertid i oberoende s.k. köpsågverk, dvs. sågverk som baserar sin produktion huvudsakligen på inköpt råvara. Ca 240 sådana sågverk har produktionsvolymer om mer än 5 000 kubikmeter per år och svarar tillsammans för 97 procent av köpsågverkens produktionsvolymer. En mindre andel förädlas i sågverk som ägs av de olika skogsägarföreningarna. De största leverantörerna av sågade trävaror till byggsektorn är Assi Domän Nord Trä AB med en marknadsandel om ca 17 procent. Övriga leverantörer har marknadsandelar om 5–6 procent eller mindre. 62 procent av marknadens behov tillförs av företag med en marknadsandel mindre än 5 procent.

7 Källa: Svenskt Trä

3.2.5. Branschorganisationer m.m.

I byggsektorn finns ett mycket stort antal branschorganisationer, men också organisationer som representerar grupper av branscher. De samverkar också i ett flertal konstellationer såsom i paraplyorganisationer och nätverk av olika slag.

Sveriges Byggindustrier (BI)

En övergripande intresseorganisation för byggentreprenörer är Sveriges Byggindustrier (BI). BI:s övergripande målsättning är att verka för en väl fungerande marknad med tidsenliga medarbetarrelationer inom hela byggsektorn, skapa goda näringsvillkor för företagen och fungera som kompetenscentrum för medlemsföretagen. Sveriges Byggindustrier tillhandahåller kanslitjänster till ett stort antal branschorganisationer inom andra delar av byggsektorn t.ex. Byggmaskinföreningen, Golvbranschens Riksorganisation, Isoleringsentreprenörerna, Pålningsentreprenörerna, Takentreprenörerna, Ställningsentreprenörerna och Undertaksföreningen.

Bysam och Industrins Byggmaterialgrupp

BYSAM är ett nätverk för intresseorganisationerna inom byggsektorns material- och komponentindustrier. I Bysam ingår bl.a. organisationerna Betongvaruindustrin, Svensk Ventilation, Snickerifabrikernas Riksförbund, Swedisol, Svenska Fabriksbetongföreningen och VVS-Fabrikanternas Råd. Ett syfte med verksamheten inom Bysam är att tillvarata kunskap om byggsektorns material- och komponentindustris gemensamma intressen och därigenom skapa förutsättningar för en god lönsamhet och utveckling av företagen.8 Ett ytterligare syfte är att samla kompetens för att kunna påverka politiker, myndigheter och andra beslutsfattare i frågor som berör branschen. Ett annat nätverk med en nära koppling till BYSAM är Industrins byggmaterialgrupp (IB). IB:s uppgift är att verka för samverkanslösningar med samhället i frågor som är angelägna för byggmaterialindustrin och byggsektorn. IB vänder sig till företag som tillverkar byggmaterial och komponenter, är verksamma i Sverige och medlemmar i Sveriges Industriförbund. Verk-

8 www.bysam.com

samheten skall enligt IB inriktas på att aktivt driva, styra och medverka i projekt inom BYSAM, som är viktiga och gemensamma för hela denna industri och att vara träffpunkt för ömsesidigt informationsutbyte och diskussion mellan medlemsföretagens företagsledningar, marknadschefer, produktions- och utvecklingschefer m.fl. i näringspolitiska, marknadsrelaterade och tekniska frågor.9

Installationssektorn

Också företagen i grossistleden inom el- och VVS-branscherna har bildat intresseorganisationer. Svenska Rörgrossistföreningen organiserar ett tiotal grossistföretag inom VVS-sektorn. Medlemmarna svarar tillsammans för omkring 90 procent av den totala omsättningen på den svenska marknaden. Föreningen skall verka för god affärssed, företräda medlemmarna mot myndigheter och institutioner samt tillvarata grossisternas intressen i förhållande till fabrikanter och installatörer.10 Elgrossisterna är organiserade i Branschorganisationen för Sveriges Elgrossister (SEG). Organisationen arbetar på liknande sätt som Rörgrossistföreningen. Organisationen har för närvarande 6 medlemsföretag.

Byggmaterialgrossisterna är en sammanslutning av grossistföretag i byggmaterialbranschen med ett mer divergerande sortiment.

Vvs-installatörerna är organiserade i organisationen VVSinstallatörerna. Elektriska installatörsorganisationen (EIO) organiserar elinstallatörer. Båda organisationerna är företrädda i paraplyorganisationen Installatörerna. Vvs-installatörerna tillhandahåller en omfattande service till medlemsföretagen. Där ingår bl.a. juridisk rådgivning och diverse hjälpmedel såsom mallar för beräkning av timdebitering, prislistor för standardiserade tjänster inom vvsområdet och standardiserade kontraktsvillkor.

Nätverk

En annan typ av nätverk verkar såväl vertikalt som horisontellt och omfattar alla slag av aktörer inom byggandet. Ett exempel är Stiftelsen Svensk Stålbyggnad (SBI). SBI har som mål att skapa en större marknad för stålanvändning i det svenska byggandet. Sam-

9 www.ib.ihb.se 10 www.rsk.se

arbete med högskolor lyfts fram som en viktig källa till ökad kunskap om stål i byggnadskonstruktioner. Medlemskap innebär, enligt SBI, att medlemmens konkurrenskraft stärks, att medlemmens namn exponeras i stålbyggnadssammanhang och att medlemmen utgör en del av det nätverk av företag SBI utnyttjar vid rekommendation av produkter och tjänster. SBI informerar dagligen per telefon arkitekter, konstruktörer och beslutsfattare om stålbyggnadsteknik och hänvisar i sådana sammanhang till intressenternas produkter och tjänster. SBI omfattar ett brett spektrum av aktörer inom alla led av byggandet såsom materialtillverkare, konsulter, grossister, verkstäder, branschförbund och byggentreprenörer. Exempel på medlemmar är Avesta Sheffield AB, SSAB Oxelösund, Stena Stål HB, Tibnor AB, Scandiakonsult, Tyréns Byggkonsult AB, Vägverket Produktion, Gyproc AB, NCC Bygg AB, Skanska AB, Strängbetong AB, Sveriges Färgfabrikanters Förening och Peab Öst AB.11

Svensk Byggtjänst

Svensk Byggtjänst är ett aktiebolag som ägs av ett stort antal organisationer och företag representerande olika typer av aktörer inom byggandet såsom Betongvaruindustrin, EIO, Golvbranschens Riksförbund, Svenska Fabriksbetongföreningen, vvs-installatörerna och Svenska betongföreningen. Även representanter för byggherrarna är företrädda bland ägarna såsom genom Byggherreföreningen, Riksbyggen och Stockholms Fastighetsägarförening. Andra delägare är Svenska Byggnadsarbetarförbundet, Svenska Sparbanksföreningen och Sveriges Arkitekter. Svensk Byggtjänst tillhandahåller en rad produkter, bl.a. en databas över byggvaror med ca 110 000 produkter och en omfattande förlagsservice, som bland annat ger ut AMA-serien.

Byggandets kontraktskommitté

Inom byggsektorn har av tradition tillämpats standardiserade kontraktsvillkor. Utformningen av dessa sker genom förhandlingar mellan företrädare för byggherrar och entreprenörer inom Byggandets Kontraktskommitté (BKK).

11 www.sbi.se

3.2.6. Vertikal integration och korsvis ägande

Med vertikal integration menas att flera olika led i en tillverknings- eller värdekedja samlas inom ett företag eller inom en koncern. Genom vertikal integration kan ett företag inte sällan påverka konkurrensförhållandena i underliggande led. Exempel på vertikal integration är när ballastutvinning och betongtillverkning finns inom samma företag (t.ex. i NCC) eller då blandararmaturer tillverkas av ett företag (Vårgårda), som ägs av ett annat företag (Gustavsberg) som tillverkar handfat och andra produkter på vilka armaturerna monteras innan försäljning. Korsvis ägande kan ge upphov till vertikal integration, men också andra konkurrenseffekter.

Byggkommissionen har uppdragit åt Industrifakta AB att redovisa ägarförhållanden för de 4 största företagen inom 17 viktiga branscher i byggsektorn. Förhållandena avser år 2000 som är senaste offentligt tillgängliga data. Strukturomvandlingen går emellertid fort i byggsektorn. Det innebär att förändringar i de nedan redovisade ägarförhållandena i många fall har skett efter år 2000. Framställningens syfte är dock inte att redovisa faktiska ägarförhållanden utan att belysa hur sammanflätade många branscher är inom byggandet och det förhållandet har, som fenomen betraktat, i vart fall inte minskat i betydelse.

Byggentreprenörer

De största byggföretagen utgörs av stora internationella koncerner där många olika företag och företagsgrupper ingår. Företagen är på olika sätt kopplade till byggandet. Inte minst företag inom byggmaterialbranschen finns ofta inom dessa koncerner. Peab och NCC har all kapacitet som krävs för betongframställning. Inom Peab finns, som förut nämnts, Swerock. Inom koncernen finns också en rad bolag med de produktionsresurser som krävs för betongbyggnation från råvaror till färdig byggnad inklusive ballastutvinning, maskinell utrustning, och transportkapacitet. Liknande förhållanden gäller beträffande väg- och anläggning för NCC och Skanska. Andra exempel på vertikalt integrerade produktområden och verksamheter är Elit Fönster AB, Gustaf Kährs AB (golvprodukter), Kartro AB (Infästningsprodukter för trä och betong) och Poggenpohl (inredningssnickerier), som alla helt eller till över-

vägande delen under år 2000 ägdes av Skanska. Det gäller också Myresjökök AB, som är den femte största tillverkaren av skåpssnickerier. De större byggföretagen äger också stora fastighetsbestånd genom sina oftast helägda fastighetsförvaltningsbolag. Dessa är i sin tur beställare på marknaden för byggentreprenader och andra tjänster inom byggsektorn.

Träprodukter och isoleringsmaterial

Marknaden för sågade trävaror är, som framgått, inte koncentrerad. Det skall ändå noteras att den tredje största aktören på marknaden, Hasselfors Trä AB, under år 2000 var ett helägt dotterbolag till Assi Domän Nord Trä AB. De fem största aktörerna på marknaden har annars inte några mer omfattande bindningar till byggsektorn, men kopplingarna till pappers- förpacknings- och embalageindustrin är däremot starka. Företagen på marknaden för isoleringsmaterial företer inte heller tecken på vertikal integration eller korsvis ägande av någon betydelse för konkurrensen. Saint Gobain Isover AB har emellertid kopplingar till fönstertillverkning genom att Emmaboda Glas AB är ett helägt dotterbolag.

Under år 2000 ägde Nobia AB den största svenska dörrtillverkaren, Swedoor AB och dessutom de näst största företagen på marknaderna för fönster, SP-Fönster AB, och skåpssnickerier, Marbodal Snickerifabrik AB. I koncernen ingick också den tredje största fönstertillverkaren, Traryd Fönster AB, HTH-Kök Svenska AB och Star byggprodukter, som är ett av de större grossistföretagen på byggmaterialmarknaden.

Installationer

De största företagen på installationsmarknaderna, NVS Nordiska Värme Sana AB och Bravida AB ingår i NCC respektive BPA AB, som numera ägs av Peab. Dessa företag är, som framgått i det föregående, förhållandevis stora på sina marknader, men har ändå rätt blygsamma marknadsandelar. Företagens betydelse ökar emellertid om det också beaktas att de har ägargemenskap med ett antal andra installations- eller materialföretag av varierande storlek, t.ex. Rörbolaget i Gamla stan AB, Bankeryds Rör AB, Balken Rör AB, Hansson Kyl AB.

3.3. Byggsektorn från ett konkurrensperspektiv

3.3.1. Konkurrensens betydelse för välfärden

I ekonomisk teori leder en marknad med en fungerande konkurrens till att samhällets resurser allokeras på ett optimalt sätt. Samhällsekonomin ställer in sig i ett jämviktsläge där produktion och konsumtion balanserar varandra. På en sådan marknad är det konsumenternas behov och betalningsvilja som styr produktionens inriktning och omfattning. Konkurrensen utgör då inte ett mål i sig utan ett medel att uppnå effektivitet. Den samhällsekonomiska kostnaden för en svag konkurrens kan vara betydande. Om företagen får en alltför stor makt över marknaden minskar deras strävan efter inre effektivisering och fördelaktiga egna inköp. Om företagen också har makt att sätta de prismekanismer som råder på en konkurrensmarknad ur spel, stiger priserna på produkterna. Sammantaget leder detta till att vissa produkter inte kommer att produceras eftersom betydligt fler konsumenter inte har råd med dem än som skulle vara fallet på en marknad med en fungerande konkurrens. Följden blir att de samhälleliga strävandena mot ekonomisk tillväxt och en ökad välfärd motverkas genom att konsumenternas efterfrågan på produkter minskar och, som en följd därav, också företagens efterfrågan på arbetskraft.

I verkligheten finns emellertid ingen marknad som är perfekt i den mening som avses i den ekonomiska doktrinen. På alla marknader finns mer eller mindre uttalade brister i konkurrensen, s.k. marknadsimperfektioner, som gör att marknadskrafterna inte förmår att styra produktionen på ett från samhällsekonomiska utgångspunkter optimalt sätt. Sådana företeelser kan vara effekter av själva produktens egenskaper, företagens agerande på marknaden eller offentliga regleringar av olika slag. Produktegenskaperna kan vara sådana att stora investeringar krävs i anläggningar eller andra produktionsresurser. Det leder till inträdesbarriärer som motverkar etablering av nya aktörer. På sådana produktmarknader råder ofta fåtalsdominans eller rent av monopol. En sådan marknadssituation gör det lättare för företagen att bevaka varandra, men det blir också lättare att styra marknaden och prissättning genom att på ett mer eller mindre otillbörligt sätt utnyttja den dominerande ställningen t.ex. genom att diskriminera mindre konkurrenter som är beroende av de dominerande företagen.

Regelsystemen kan också försvaga konkurrensen eller leda till snedvridna konkurrensförutsättningar för företag på en och samma marknad. En annan omständighet, som kan försämra förutsättningarna för konkurrens, är marknadens komplexitet. Marknadskrafterna får svårare att verka om avståndet mellan producent och slutanvändare är stort och om dessutom köpsituationen eller produkten är komplicerad och unik.

3.3.2. Byggsektorn och marknadskrafterna

Inom byggandet finns många olika aktörer och många led. Ett flertal konstellationer av näringsidkare inom skilda branscher skall samverka i en process. Det gör att kopplingen mellan producenter, beställare och slutanvändare kan bli diffus. Åtskilliga är de företag inom branscher med skilda marknads- och produktionsförhållanden, som levererar material till byggandet eller komponenter som ingår i produkter, vilka slutligen monteras i byggnader. Så är förhållandet också inom t.ex. bilindustrin, men betydande skillnader finns såväl på producent- som konsumentsidan. En bilfabrikant masstillverkar sin produkt och konsumenterna kan förhållandevis lätt jämföra kvalitet, prestanda och pris med konkurrerande produkter. Att samordna en mångfald olika företag på byggplatsen i en process som skall resultera i en unik byggnad ställer speciella krav. Bostadskonsumenten befinner sig också på en marknad i obalans med bristsituation i tillväxtområden och överskott av tomma bostäder i andra delar av landet. Prisbildningen på hyresrätter är reglerad. Slutanvändarna förmår därför inte styra produktion och pris som på andra marknader.

Dessa förhållanden påverkar också kvalificerade beställares möjligheter att ta ställning till utbudet. Det sannolikt mest betydelsefulla avtalsförhållandet inom byggandet är det mellan byggherre och entreprenör. Där dokumenteras vad som skall produceras, hur det skall utföras och vad det skall kosta, i förlängningen också för slutanvändaren, t.ex. en hyresgäst. Att upphandla en byggentreprenad ställer stora krav på byggherren. Det har beträffande konsumenters konsumtionsbeteenden visats att ju mer komplex en vara eller tjänst är desto diffusare uppfattning har köparen om produktens egenskaper och kvaliteter.12 Graden av kunskap om det

12 Morwitz, V, Greenleaf, E och Johnsson E, Divide and prosper: Consumer Reactions to Partotioned Prices, Journal of Marketing Research, XXXV, sid. 453–463

man köper har också visat sig ha stor betydelse när det gäller köpares engagemang och vilja att söka de bästa alternativen utifrån kostnads- och kvalitetsaspekter.13 Dessa mekanismer kan antas verka också mellan byggherre och entreprenör om inte byggherren är mycket kunnig i de tekniska, ekonomiska, logistiska och juridiska frågor som gör sig gällande vid upphandling av byggentreprenader, men också när det gäller t.ex. material, processer, traditioner och metoder i underliggande led. En brist på kunskap och engagemang påverkar konkurrensen genom att de styrimpulser som efterfrågan ger till marknaden blir diffusa eller felriktade. Härtill kommer att bostäder numera i allt större utsträckning produceras i egen regi-liknande former av en byggentreprenör för försäljning direkt på bostadsmarknaden. I en sådan situation, och med en bostadsmarknad i obalans, blir efterfrågans styrimpulser mot pris och kvalitet närmast obefintliga.

3.3.3. Konkurrensproblem

Det kan antas att flera typer av konkurrensproblem förekommer på de olika produktmarknaderna inom byggsektorn. På vissa marknader kan flera slag av marknadsimperfektioner och konkurrensproblem också samverka. I det följande skall några mer betydelsefulla konkurrensproblem inom byggsektorn beröras utifrån vad som hittills sagts om byggsektorns förhållanden och, inte minst, utifrån de fakta och erfarenheter som de olika branschföreträdarna redovisat för kommissionen.

Hög koncentration

Med företagskoncentration menas att ett fåtal stora företag dominerar sina respektive marknader. Byggsektorn präglas i stora och viktiga delar av en hög företagskoncentration. Detta gäller på marknaden för byggentreprenader, i vart fall i det segment som avser nyproduktion av t.ex. flerfamiljshus i vanlig storlek, liksom på flera av de marknader för byggmaterial, som är betydelsefulla eller strategiska utifrån byggtekniska och ekonomiska utgångs-

13 Gröönros, C, Service Management and Marketing: A Consumer Relationship Management Approach, Wiley: Chichester, UK 2000. Även: Stealing, R, The Effects of Consumer Education on Consumer Product Safety Behavior, Journal of Consumer Research, 5, 1978, sid. 30–40

punkter. Det gäller exempelvis ballast, isoleringsmaterial, sanitetsprodukter, cement, asfalt och betong. På cementmarknaden är ett enda företag helt dominerande. Nyetableringar av företag som kan hota de tre största byggentreprenörernas ställning har inte skett. Däremot har flera sammanslagningar av stora byggentreprenörsföretag genomförts under senare tid. Dåvarande Statens Pris- och Konkurrensverk, SPK, bedömde 1990 att fåtalsdominans gällde på ett flertal viktiga marknader inom byggsektorn, dock inte på marknaden för byggentreprenader.14 Utvecklingen har därefter generellt lett till en ökad koncentration. Sålunda får numera också marknaden för byggentreprenader anses präglad av fåtalsdominans, i vart fall i den del som avser normalstora byggprojekt på bostadsmarknaden.

NCC förvärvade Siab 1997. Konkurrensverket ansåg att förvärvet skulle leda till en alltför stor koncentration inom marknaderna för ballast, asfalt och betong, men även i entreprenörledet. Härtill kom att NCC redan samarbetade med Skanska i joint ventures på marknaderna för berörda insatsvaror. Sedan NCC under ärendets handläggning gjort ett antal frivilliga åtaganden, bl.a. att Siabs andel i Swerock, som är en av landets största ballastproducenter, skulle avyttras, kunde förvärvet godkännas. Samma år förvärvade Skanska Gatu- och Väg AB, vars främsta verksamhetsfält var väg- och anläggningsarbeten i Västsverige. Sedan Skanska åtagit sig att avyttra tre asfaltverk i Västsverige och Dalarna med en kapacitet motsvarande den som Gatu- och Väg AB haft, godkändes förvärvet. Ett annat betydelsefullt förvärv var Optirocks förvärv av Stråbruken 1997. Optirock ingår i Scancemkoncernen och har en betydande verksamhet i Norden på marknaderna för gipsskivor, murverksprodukter, cement och betongprodukter. Största ägare 1997 var Skanska och Norska Aker A/S. Förvärvet skulle leda till en marknadsandel för Optirock på mellan 65–85 procent inom berörda marknader. Konkurrensverket försökte stoppa förvärvet genom att ansöka om förbud vid Stockholms Tingsrätt. Konkurrensverket förlorade emellertid målet såväl i tingsrätten som i Marknadsdomstolen.15 I syfte att undersöka effekterna på konkurrensen av att Optirock förvärvade Stråbruken uppdrog Konkurrensverket åt forskare vid Umeå universitet att

14 Konkurrensverkets rapport (2000:1) Konkurrensen i Sverige under 1990-talet – Problem och förslag, sid. 402 f. 15 En närmare beskrivning av större företagsförvärv inom byggsektorn finns i Konkurrensverkets rapport (2002:4) Konkurrensen i Sverige 2002, sid. 160 ff.

kartlägga hur marknadsförhållandena påverkats av förvärvet. I forskningsrapporten pekas på att Optirocks dominans totalt sett ökat på aktuella produktmarknader, att prisutvecklingen på de berörda produkterna inte varit högre än på byggmaterial generellt, men inte heller långsammare, vilket skulle kunna förväntas utifrån de rationaliseringsvinster som framhållits som skäl för förvärvet. Några samordningsvinster har inte kunnat visas när det gäller fasadtegel, vilket också var ett av argumenten för förvärvet. Inte heller har en ökad internationalisering lett till en förbättrad konkurrens.

Svaga byggherrar

I de utfrågningar som Byggkommissionen genomfört har, med stor samstämmighet, bristande kompetens hos byggherrarna lyfts fram som ett konkurrensproblem i sig. Detta har understrukits såväl av företrädare för beställare, såsom kommunala och privata bostadsbolag och landstingskommunala och statliga fastighetsförvaltare, som av byggentreprenörer och representanter för forskning och högskolor. Problemet med svaga byggherrar hänger nära samman med vad som i det föregående sagts om marknadskrafterna i byggsektorn.

En grundläggande förutsättning för ett lyckat byggprojekt är starka och kompetenta byggherrar. Den utveckling av byggherrerollen som beskrivits i kapitel 2 tycks ha lett till en obalans mellan beställare och byggentreprenörer. En sådan obalans kan leda till att det i allt högre grad är byggherrarnas motparter som bestämmer vad som skall efterfrågas, hur det skall utformas och vad det skall kosta och inte köparna på marknaden.

I avtalsförhållandet mellan byggherre och entreprenör fastställs vad byggherren efterfrågar. Avtalsfrihet råder som huvudprincip. Det finns stora möjligheter att formulera de krav som skall gälla på byggnaden i avseende på pris, funktion, miljöegenskaper, estetiska värden, livscykelkostnader, garantiåtaganden etc. Avtalsförhållandet regleras emellertid i ett komplicerat system av kontraktshandlingar såsom förfrågningsunderlag, administrativa föreskrifter, allmänna bestämmelser, ritningar, tekniska beskrivningar m.m. Kontraktshandlingarna gäller i förhållande till varandra i en reglerad ordning, som kan förändras genom särskild överenskommelse. Det ställs därför mycket större kompetenskrav på bygg-

herren än på inköpare av varor och mindre komplexa tjänster. Det förhållandet att byggherrarna i stora delar saknar den kompetens som behövs för att upphandla bygg- och anläggningsentreprenader kan antas på ett ganska påtagligt sätt påverka konkurrensen i byggsektorn.

Offentlig upphandling

Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU) har kommit i fokus i ett flertal av Byggkommissionens utfrågningar. Inte minst företrädare för offentliga byggherrar och fastighetsförvaltare har understrukit att lagen, eller i vart fall det sätt den tillämpas på, kan motverka sitt syfte och i själva verket ha konkurrensbegränsande effekter. Kritiken mot LOU har varit ganska diffus. Det har emellertid framförts att tillämpningen av lagen skapar onödig byråkrati. Det har också visats att de offentliga fastighetsförvaltarna generellt sett har högre kostnader för de entreprenader som upphandlats enligt LOU än vad privata företag har för entreprenader i sin verksamhet.16 Byggkommissionen har mot denna bakgrund bett SABO att närmare, och på ett mer konkret sätt, belysa i vilka avseenden tillämpningen av LOU motverkar konkurrensen.

SABO har i huvudsak anfört följande. Genom en analys av statistik från Boverket avseende nybyggnadsprojekt som erhållit investeringsbidrag kan konstateras att de allmännyttiga byggherrarna bygger dyrare än de privata. Det kan, enligt SABO, inte uteslutas att detta delvis beror på de hämmande effekter som LOU ger i samband med upphandling av byggentreprenader. Privata bostadsföretag arbetar ofta med en modell som innebär att nybyggnadsprojekt bryts ned i en mängd delade entreprenader och att byggmaterial köps utomlands. Då modellen tillämpats av bl.a. fastighetsbolagen Duvkullen i Linköping och Jakri i Staffanstorp har Boverkets Byggkostnadsforum utpekat projekten som goda exempel. En sådan modell kan inte användas av SABO-företagen eftersom en tillämpning av LOU vid användning av modellen skulle bli alltför administrativt betungande. Ett annat sätt att utifrån affärsmässiga överväganden söka nå lägre kostnader är att övergå till förhandlingsupphandling i samråd med någon av anbudsgivarna. På så sätt kan alternativa lösningar med bättre kvalitet

16 Se bl.a. Bostadsbrist – Javisst, rapport från Hyresgästernas Riksförbund 2002

och lägre pris eller lägre långsiktiga kostnader för förvaltningen uppnås. SABO menar emellertid att LOU utesluter ett sådant handlingssätt, såvida inte ett särskilt villkor om förhandling intagits i upphandlingsunderlaget.

På många orter finns bara ett eller två företag som kan åta sig ett för SABO-företagen typiskt byggprojekt.17 En upphandling enligt LOU ger i sådana fall inget mervärde. Motsvarande eller större affärsmässighet kan, enligt SABO, ofta uppnås genom direktupphandling.

En tillämpning av LOU kan också leda till en ökad risk för anbudskarteller. Det är nämligen, enligt SABO, allmän känt att de byggentreprenörer som inbjudits att lämna anbud tar kontakt med de företag som säljer i upphandlingen föreskrivna byggmaterial för att få besked om vilka övriga entreprenörer som gjort förfrågan om materialleveranser till det aktuella projektet och således är inbjudna att lämna anbud.

Att använda mjuka parametrar som estetiska eller funktionella egenskaper är, enligt SABO i praktiken inte möjligt vid en upphandling enligt LOU, eftersom de är svåra att mäta. SABO-företag har avråtts av sina juridiska ombud från att tillämpa sådana parametrar eftersom risken för kostsamma tvister är överhängande. Detta leder, som SABO ser det, till en fokusering mot lägsta pris som viktigaste utvärderingskriterium.

Strukturer och skråtänkande

Det förekommer, inte minst inom installationsverksamheten och dess varuförsörjning, strukturer som synes svåra att bryta eller förändra också om kunderna på marknaden efterfrågar det. En sådan struktur är det sätt på vilket varuförsörjning inom installationsmarknaderna organiserats med grossisternas centrala roll. Här skall först understrykas att ett distributionssystem uppbyggt kring ett led av grossistföretag kan ge viktiga fördelar, både för de olika aktörerna inom byggandet och för konsumenterna. En viktig uppgift för företagen inom grossistledet är att svara för effektivisering av varudistributionen. Det gäller sannolikt i hög grad just inom byggsektorn och kanske i synnerhet på aktuella delmarknader, med hänsyn till den mängd enskilda produkter som förekommer där. De största grossistföretagen inom el- och vvs-sektorn lagerför om-

17 Jämför avsnitt 10.2

kring 25 000 olika artiklar. En effektiv varuförsörjning kan gagna alla led inom värdekedjan. Det leder till förenklingar för både tillverkare och installatörer. Detta förutsätter emellertid att konkurrensen fungerar på ett tillfredsställande sätt så att de effektiviseringar och kostnadsbesparingar som uppstår också kommer entreprenörer, byggherrar och slutanvändare till del genom lägre priser och högre kvalitet.

Tidigare utredningar

I olika utredningar från senare tid har rådande strukturer och bristfällig pristransparens, framför allt inom installationsbranscherna, lyfts fram som ett konkurrensproblem.

I Byggkostnadsdelegationens betänkande18 konstaterades att grossistföretagen inom el- och vvs-sektorn i regel inte säljer sina produkter direkt till byggentreprenörer. Enligt Byggkostnadsdelegationen saknar entreprenörerna i allt väsentligt möjligheter att själv köpa material från grossisterna. Det fastslogs också att installatörerna inom aktuella branscher generellt sett inte åtar sig uppdrag som avser installation av produkter upphandlade av någon annan än installatören själv, t.ex. beställaren. Byggkostnadsdelegationen redovisade i sitt betänkande resultaten av en fallstudie, Flödesorienterat byggande, som utförts inom ramen för delegationens arbete.19 I fallstudien redovisades erfarenheter av Skanskas och IKEA:s s.k. Bo Klok-projekt utifrån en logistisk synvinkel. Syftet med projektet var att producera bostäder där slutförbrukarens betalningsvilja sattes i fokus. Detta ledde till att varje enskild del av de totala produktionskostnaderna måste minimeras t.ex. genom alternativa distributionsvägar för byggmaterial. Erfarenheterna från projektet visade dock att det var mycket svårt att köpa material från andra leverantörer än de traditionella d.v.s. underentreprenörer såsom el- och vvs-installatörer. Slutligen gjordes emellertid ett undantag med hänsyn till att det gällde ett försöksprojekt och upphandling av material skedde direkt från grossist. Då produktionen startade uppstod dock problem med att förmå installatörer att installera produkterna. Få eller ingen ville lämna offert. De som slutligen lämnade offert riskerade att utsättas för bojkott av de lokala grossisterna, vilket kan ge svåra konsekven-

18SOU 2000:44, sid. 153 ff 19 a.a. sid. 167 ff

ser för små installationsföretag. Exemplet visar, enligt byggkostnadsdelegationen, hur svårt det är, också för landets största byggföretag med en omfattande internationell verksamhet, att söka alternativa kanaler och leverantörer för att tillgodose sitt behov av installationsprodukter.

Också byggindustrins Byggkommission har i rapporten Byggsektorns struktur och utvecklingsbehov pekat på rådande strukturer inom materialdistributionen och den brist på pristransparens som föreligger där, som hinder för en effektiv konkurrens.20 Byggindustrins Byggkommission slår bl.a. fast att de rådande marknadsstrukturerna och de upphandlingsprocesser som tillämpas, hindrar byggsektorn att utveckla sig i marknadsmässig riktning med kundnyttan som mål samt att en viktig uppgift för byggsektorn måste vara att införa bättre system för att förmedla de produkter som kunderna vill ha till priser de vill betala.

Konkurrensverket har i sin rapport Konkurrensen i Sverige 2002 framhållit att sedan lång tid inarbetade strukturer inom el- och vvsmaterialbranscherna utgör ett konkurrensproblem för byggandet genom att de försvårar för beställarna att finna alternativa distributionsvägar och motverkar pristransparens.21

Det bör särskilt understrykas att byggindustrins Byggkommission anfört att byggsektorn, genom de berörda problemen, hindras från att utvecklas i marknadsmässig riktning med kundnyttan som mål. Samtidigt har det visat sig att då marknadsaktörerna satt just kundnyttan som främsta målsättning, som i det beskrivna Bo Klokprojektet, synes de rådande strukturerna ha försvårat måluppfyllelse. Den bild som tecknats i refererade utredningar har i allt väsentligt bekräftats av företrädare för byggentreprenörer och byggherrar i samband med Byggkommissionens utfrågningar. De större entreprenadföretagen har också redovisat en strävan se över sina inköpsrutiner med målet att i större utsträckning än för närvarande upphandla byggmaterial och installationsprodukter direkt från tillverkare eller generalagenter alternativt att importera produkterna i egen regi.

20 Juri Lutz och Eva Gabrielsson, mars 2002, sid. 12 f. 21 Konkurrensverkets rapport 2002:4, sid. 169

Branschföreträdarna

Företrädare för installatörer och grossister har vid Byggkommissionens utfrågningar redovisat en annan uppfattning. De har huvudsakligen anfört att grossistföretagen säljer också direkt till byggentreprenörer och byggherrar, att priserna på marknaden inte har stigit i sådan takt som faktorprisindex visar samt att orsaken till detta är att index utgår från bruttopriser, som i stort sett aldrig tillämpas. Rabatterade priser används istället regelmässigt. Rabatterna kan uppgå till 30–90 procent. Vart och ett av grossistföretagen bestämmer i varje enskilt fall hur stor rabatten skall vara. Dessutom har uppgivits att material och arbetskostnader specificeras på fakturan även om det inte sker i offerten. Företrädare för grossistbranscherna har också ställts sig helt frågande inför de erfarenheter av Bo Klok-projektet som redovisats av bl.a. Skanska.

Nya aktörer på byggvarumarknaden, som söker konkurrera med alternativa och kortare distributionsvägar för byggmaterial och ibland tillämpar elektronisk handel, har för Byggkommissionen redovisat svårigheter med att få fäste på marknaden, som de menar i huvudsak beror på stela strukturer m.m. Intresset för alternativa distributionsvägar uppges i och för sig vara stort hos kunderna, men det finns, också hos kunderna, en rädsla för rektioner från det traditionella nätet av grossister och återförsäljare. Svårigheterna har bl.a., enligt flera källor, bestått i byggvaruleverantörers ovilja att leverera direkt till byggentreprenörer. Andra svårigheter som redovisats är förbud mot att offentliggöra produktbilder och produktbeskrivningar på Internet, leveransvägran om syftet med beställningen är annat än att bygga upp ett lager, prisdiskriminering genom tillämpning av prisnivåer som är högre än i detaljhandel med byggvaror samt hänvisning till fakturering via grossist även om materialleveransen inte gått den vägen.

Prislistor och standardiserade offertunderlag

Utöver berörda omständigheter tillkommer att de traditionella leden är starkt bundna till varandra genom bl.a. standardiserade prislistor och system för artikelidentifikation. På marknaden för elprodukter förekommer det s.k. E-nummersystemet, som är ett branschgemensamt system för identifikation av elinstallationsmaterial. Också för vvs-produkter finns en branschgemensam artikel-

nummerstandard. Under sommaren 1998 påbörjade VVS-Information Data AB, ett bolag som ägs till lika dekar av VVSfabrikanterna, Rörgrossistföreningen och VVS-Installatörerna, ett arbete med att ta fram en modern produktdatabas/vvs-portal för produkt- och miljöinformation till olika användare. Grossistföretagens pris- och sortimentslistor ingår där som en komponent. I installationssektorn förekommer ett antal centrala prislistor såväl i form av lösbladssystem som på datamedium. Härtill kommer att Installatörsorganisationerna tillhandahåller diverse hjälpmedel för kalkylering av priserna på installatörstjänster till sina medlemmar. VVS-installatörerna tillhandahåller t.ex. en s.k. ”Mall för beräkning av eget timdebiteringspris” till sina medlemmar där bl.a. ett genomsnitt av installatörernas timlöner utifrån tillgänglig lönestatistik framgår och dessutom ett antal andra standardiserade poster såsom semesterlön, sociala kostnader och indirekta lönekostnader. Möjlighet finns för det enskilda medlemsföretaget att i en särskild kolumn föra in egna värden. Konkurrensverket utreder för närvarande om de prislistor och andra prishjälpmedel som tillhandahålls av branschorganisationerna inom el- och vvs-området kan anses strida mot konkurrenslagen. Oavsett hur denna prövning utfaller kan företeelser som de beskrivna ha en styrande effekt på medlemsföretagens prissättning.

Skråtänkande

Inom byggandet förefaller också byte av arbetsuppgifter och arbetsrotation vara mer sällan förekommande än inom andra delar av arbetsmarknaden t.ex. industrin. Ett sådant ”skråtänkande” kan motverka dynamik och ökad produktivitet. Många arbetsuppgifter kräver självfallet särskild kompetens. Elektriskt installationsarbete måste t.ex. utföras av en behörig montör. Men sannolikt finns också många arbetsmoment, också inom elinstallationsverksamhet, som kan utföras av personal utan särskild yrkesbehörighet.

Kommissionens bedömning

Byggkommissionen kan konstatera att en lång rad utredningar, även sådana som genomförts av byggsektorns egna organisationer, visar att det finns en klart märkbar strävan att bevara rådande

strukturer inom distributionen av byggmaterial och motverka nya distributionsvägar och konkurrens från företag som söker pröva sådana alternativa vägar. Företrädare för byggmaterialindustrin har sökt göra gällande motsatsen, dock utan att visa på några konkreta exempel. Mot denna bakgrund och då beskrivningen av de strukturella problemen varit mycket samstämmig såväl bland byggmaterialindustrins motparter, entreprenörer och byggherrar, som bland nytillkomna konkurrenter som prövar alternativa affärsidéer, finner Byggkommissionen vid en samlad bedömning att den beskrivna problematiken förtjänar att tas på allvar.

De beskrivna förhållandena ger sammantaget konkurrensbegränsande effekter. Marknadsaktörernas strävan att bevara befintlig företagsstruktur och rollfördelning gör det svårt för nya aktörer att komma in på marknaden. Gemensamma produktdatabaser kan underlätta prisjämförelser mellan företagen och förenkla arbetet för aktörer inom flera led. Men systemet motverkar också strukturomvandling genom sin styrande effekt på installatörer och andra kunder till förmån för redan etablerade grossistföretag. Den omfattande tillämpning av rabatter, som branschföreträdarna beskrivit, leder också till en brist på pristransparens. Rabatter kan också, särskilt om de inte är offentliga, användas för att bibehålla kundstrukturen inom grossistledet och befästa rådande rollfördelning mellan aktörerna.

Det kan inte uteslutas att de beteenden med prisdiskriminering och säljvägran m.m. som uppges förekomma, i vissa fall kan stå i strid med reglerna i konkurrenslagen. Det är därför betydelsefullt att företag som missgynnas av sådana beteenden anmäler saken till Konkurrensverket.

Underentreprenörers prisinformation

I byggkostnadsdelegationens slutbetänkande konstaterades att underentreprenörer i regel konkurrerar med storleken på timdebiteringen och inte med priset på i entreprenaden ingående material.22Dessutom framgick att priskonkurrensen mellan grossisterna i första hand sker genom rabatter och att det i regel är okänt för beställaren av en installationsentreprenad vad det i entreprenaden ingående materialet har kostat. Också de påslag som entreprenören gör i förhållande till beställaren är normalt sett okända för be-

22SOU 2000:44 sid. 140 f.

ställaren. Detta har också i Byggkommissionens utfrågningar bekräftats av företrädare för byggmaterialsektorn.

I ett byggprojekt som Byggkostnadsdelegationen studerat utgjorde kostnaderna för underentreprenaderna, som var 20 till antalet, ca 60 procent av den totala entreprenadkostnaden. Byggmaterialens andel av den totala entreprenadkostnaden var ca 40 procent. Detta kan antas vara tämligen representativa siffror också om de redovisade andelarnas storlek givetvis varierar mellan olika byggprojekt. Genom att materialkostnaderna inte särredovisas vid avgivande av anbud, utan förblir dolda i entreprenadsumman, saknas incitament för beställaren att väga pris mot kvalitet på de i entreprenaden ingående produkterna.

Byggbranschens byggkommission har pekat på att de strukturella problem som berörts i det föregående hänger samman med den bristande pristransparensen.23 I rapporten konstateras att den dolda prissättningen befäster marknadsstrukturen och att bristen på synliga priser i värdekedjans olika led medför höga kostnader för både varor och hela byggnader, hämmar utvecklingen av nya produkter, distributionsvägar och arbetsmetoder samt motverkar en effektivisering av byggandet. En förutsättning för att beställarna skall kunna göra väl avvägda köpbeslut är, konstaterar industrins Byggkommission, att de kan bilda sig en klar uppfattning om både egna och andras kostnader i värdekedjans olika led.

Problematiken har också varit föremål för diskussioner i Byggkommissionens utfrågningar. Företrädare för de största byggentreprenörerna har samstämmigt framfört starka krav på att prissättningen av underentreprenader i samband med anbud och offerter måste bli transparent på så sätt att det går att skilja mellan kostnader för arbete och material. Det viktigaste syftet med detta uppges vara att det måste vara möjligt att jämföra materialpriser mellan olika underentreprenörer för att det skall gå att köpa material till bästa pris i alla led.

Inträdesbarriärer

Inom alla branscher uppstår kostnader för etablering eller avveckling av verksamheten. Byggsektorn präglas på flera viktiga marknader av höga inträdeskostnader, men också i flera fall av höga kostnader då verksamheten skall avvecklas. Inte sällan förekommer

23 Juri Lutz och Eva Gabrielsson a.a.

dessa båda företeelser i kombination. Höga in- och utträdeskostnader utgör en inträdesbarriär som motverkar nyetablering. Inträdesbarriärer kan också utgöras av offentliga regleringar, såsom krav på tillstånd av olika slag eller höga offentliga avgifter för tillstånd eller tillsyn. Ett sådant exempel är miljöavgifter enligt miljöbalken. Det skall emellertid understrykas att sådana regleringar utgår från viktiga samhällsintressen som måste vägas mot betydelsen av en fungerande konkurrens.

Inträdesbarriärer kan leda till monopol eller fåtalsdominans. De redan etablerade företagen kan då ta mer betalt för sin produkt och generera en högre vinst än vad som skulle vara fallet vid en bättre fungerande konkurrens.

Exempel på marknader med mycket höga in- och utträdeskostnader är marknaderna för cement, betong, asfalt och ballast. Beträffande bergkross kan man räkna med att gränsen för lönsamhet går vid en utvunnen volym om mellan 200 000–300 000 ton per år. Investeringskostnaden för en bergkrossanläggning är också ungefär dubbelt så hög jämfört med en anläggning för utvinning av naturgrus. Investeringskostnadernas betydelse som inträdesbarriär inom ballastutvinningen har sannolikt ökat, eftersom efterfrågan på bergkross stigit betydligt under senare år och naturgrusutvinningen minskat. Regeringen har föreslagit att skatten på naturgrus skall fördubblas från fem till 10 kronor per ton.24 En sådan åtgärd skulle, om den genomförs, sannolikt ytterligare styra efterfrågan från naturgrus till bergkross. Efter avslutad utvinning skall täkten återställas, vilket också kan medföra betydande kostnader.

Cementtillverkning är en annan verksamhet som är mycket kapitalkrävande genom stora och dyra tillverkningsanläggningar. Etablerade anläggningar för cementtillverkning kan inte utan betydande ombyggnader användas för annan verksamhet. Liknande förhållanden råder beträffande tillverkning av gipsskivor och mineralull.

Att starta företag på marknaden för byggentreprenader kräver inte några större investeringar. Antalet sådana företag är också stort. Om företaget skall åta sig större eller medelstora projekt i rollen som total- eller generalentreprenör behövs däremot betydande tekniska och personella resurser.

Installationsbranscherna präglas av ett stort antal små och medelstora företag. De marknaderna är inte koncentrerade. Detta

24 Prop. 2002/003:100

beror sannolikt till stor del på att inträdesbarriärerna, oavsett om det gäller investeringar eller legala begränsningar såsom krav på tillstånd, är förhållandevis små. När det gäller grossistledet förhåller det sig antagligen annorlunda. Det är sannolikt förenat med betydande kostnader att bygga upp en fungerande organisation, logistiska system och ett lager av en sådan storlek att företaget blir tillräckligt konkurrenskraftigt samt att dessutom upprätthålla likviditet under den tid det tar att få fäste på marknaden.

Karteller m.m.

En kartell är en överenskommelse mellan två eller flera företag om att sätta marknadskrafterna ur spel. En kartellöverenskommelse kan avse de priser som skall tillämpas på marknaden, endera löpande eller vid specifika upphandlingar. Företagen kan också reglera hur mycket eller lite av en vara eller nyttighet som skall bjudas ut på marknaden. Kartellen kan också avse en ren uppdelning av marknaden, geografiskt eller utifrån andra kriterier.

Generellt sett finns vissa karaktärsdrag som ökar risken för att karteller skall uppstå. Ju mer lika företagen är beträffande kostnads- produktions- och efterfrågeförhållande, desto lättare är det att komma överens om priser och produktionsvolymer. Också produktens egenskaper har betydelse. Identiska eller i allt väsentligt jämförbara produkter, såsom bensin eller asfalt, underlättar kartellsamarbete. Om inte alla företag på marknaden deltar i kartellen kan en monopolprissättning inte uppnås. Ju mindre andel av företagen på en marknad som deltar i kartellen, desto närmare ligger marknadspriset det pris som skulle gälla vid en fungerande konkurrens. Ett litet antal dominerande företag på en marknad utgör därför en riskfaktor i sig. Om en bransch har en lång tradition av nära samarbete mellan konkurrenterna i olika branschgemensamma organ kan det, särskilt i kombination med övriga faktorer, öka risken för kartellsamarbete.

För att det skall vara möjligt att upprätthålla en kartell krävs sanktionsmöjligheter för de företag som bryter överenskommelsen. I annat fall skulle ett enskilt företag lätt kunna tillämpa ett lägre pris och åstadkomma ökad försäljningsvolym och vinst. Sanktionerna kan bestå i bojkotter eller uteslutningar ur intresseorganisationer. Även straffavgifter kan förekomma. Ett sätt att övervaka kartellöverenskommelsens efterlevnad är att låta de med-

verkande företagen rapportera priser och försäljningsvolymer till en gemensam organisation, som gör informationen tillgänglig för de övriga företagen.

Byggsektorn uppvisar i viktiga delar ett flertal av de särdrag som ökar risken för karteller. Fåtaldominans är en sådan faktor. Vertikal integration, där insatsvaror och byggmaterial tillverkas eller distribueras inom en koncern som också är verksam på t.ex. byggentreprenadmarknaden är en annan. Inträdes- och utträdesbarriärer motverkar nyetablering. Härtill kommer att byggsektorn har en lång tradition av samarbeten inom branschorganisationer om bl.a. standardisering av produkter, processer och kontraktsvillkorens utformning.

Inom byggsektorn har under senare tid flera karteller avslöjats. Under 2001 inleddes en omfattande undersökning av en kartell inom asfaltbranschen. Konkurrensverket misstänker att samtliga större och ett antal mindre företag som är verksamma på marknaden för vägbeläggning samarbetat om priser inför upphandlingar av asfaltentreprenader. Beställare har varit såväl staten genom Vägverket som ett stort antal kommuner och privata företag. Dessutom misstänks en strategisk marknadsuppdelning ha skett. Ett par av de större företagen har offentligt bekräftat sitt deltagande i kartellen. Utredning pågår för närvarande inom Konkurrensverket.

Ytterligare ett par kartellärenden som berör byggsektorn är under utredning inom Konkurrensverket. I norra Sverige misstänks ABB, Bravida Nord, Keyvent och Nybergs Plåt ha samarbetat om anbudsgivning och marknadsuppdelning. I december 2001 dömde Stockholms tingsrätt ut konkurrensskadeavgifter om sammanlagt 10,6 miljoner kronor för ett samarbete mellan företagen Uponor AB, Svenska Wavin och KWH Pipe Sverige AB. Samarbetet har bestått i överenskommelser om marknadsandelar, och utbyte av information om försäljningsvolymer. Dessutom har överenskommelser träffats om en uppdelning av ett antal större kommunala upphandlingar av vattenledningsrör. Domen har överklagats till Marknadsdomstolen av ett av företagen.

Nätverkseffekter

Inom byggsektorn finns, som framgått, ett mycket stort antal föreningar, nätverk och andra fora för samarbete och samverkan mellan aktörerna. Dessa kan verka såväl horisontellt mellan aktörer i

samma led i värdekejan eller vertikalt mellan olika aktörer i olika led. Det finns ett behov av att tillvarata intressen som är gemensamma inom en större eller mindre del av byggsektorn. Tillverkare av byggmaterial kan t.ex. ha gemensamma intressen att bevaka oavsett om det är fabriksbetong, köksinredning eller takplåt som tillverkas.

Sådana samarbeten kan medföra många fördelar för företagen, men de kan också leda till att konkurrensen försvagas. Dessa risker är i huvudsak av två slag. Risken för att samarbetet skall, mer eller mindre omedvetet, komma att avse detaljfrågor som skall vara förbehållna de enskilda företagens överväganden, såsom priser och andra villkor, ökar typiskt sett ju tätare konkurrenterna samarbetar inom branschorganet. Som nämnts i det föregående undersöker Konkurrensverket för närvarande bl.a. om en tillämpning av prislistor och kalkyleringshjälpmedel, som utarbetats inom VVSbranschens organisationer, innebär en överträdelse av konkurrenslagen.

Ett nära samarbete tenderar också att bevara befintliga strukturer inom en marknad och missgynna nya aktörer. Nätverk, som det tidigare beskrivna SBI, får genom statsanslag och kopplingar till universitet och högskolor en prägel av institution. Nätverket utgör ett kunskapscentrum och åtnjuter därmed auktoritet inom den aktuella delsektorn. Utmärkande för det beskrivna nätverket är också att det omfattar alla led av byggandet, projektering, tillverkning, verkstäder och byggentreprenörer. Över lag är de största företagen i branschen representerade i sådana nätverk, liksom intresseorganisationer inom närliggande områden. Detta förstärker nätverkets betydelse. I samband med rådgivning till beställare, byggherrar och konstruktörer rekommenderas medlemsföretagens produkter och tjänster och deras varumärken exponeras i betydelsefulla sammanhang. Sådana nätverk har sannolikt stor betydelse för erfarenhetsåterföring och produktutveckling inom berörda delmarknader. Men de bidrar också till att rådande företagsstrukturer bibehålls och förstärks. Detta leder till att nya aktörer får svårare att ta sig in på marknaden.

Regleringar och det allmännas roll

Med regleringar avses i första hand offentliga regelverk såsom lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter. Men regleringar kan också tillkomma inom de olika branscherna. Ett exempel på sådana regleringar är, i och för sig frivilliga, standarder för t.ex. kvalitet, brand- och miljöegenskaper, mått och vikt etc., som utarbetas i samarbete mellan producenter och andra aktörer inom byggandet. Också om det är fritt att välja mellan en standardiserad produkt och en konkurrerande, kan valfriheten i många fall bli illusorisk då produkter inom en produktmarknad kan vara anpassade så att de bara kan kombineras med en standardiserad produkt från en annan produktmarknad.

Det sätt på vilket ett regelverk tillämpas kan ha väl så stor betydelse som hur bestämmelserna formulerats. Ett exempel är reglerna om tillstånd till täktverksamhet. Dessa fanns tidigare i 18 § Naturvårdslagen (1964:822) och innebar bl.a. att länsstyrelsen vid tillståndsgivningen kunde pröva behovet av täkten. Sökanden skulle, vid äventyr av avvisning, redovisa för hur angelägen täkten var från behovssynpunkt. Regeln om täkttillstånd återfinns numera i 12 kap 1 § Miljöbalken (1998:808) och kravet på behovsprövning framgår av 2 §. Även miljöbalkens övergripande bestämmelser syftar till att främja en hållbar utveckling som leder till att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Bl.a. anges i 2 kap 5 § att alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand skall förnyelsebara energikällor användas. Det är emellertid oklart hur reglerna skall tillämpas från ett konkurrensperspektiv. Regelverket kan sannolik tillämpas på ett sätt som leder till lokala monopol på marknaden för bergkross och naturgrus, som utgör strategiska insatsvaror inom stora delar av byggsektorn. Miljöbalkens allmänna hänsynsregler innebär att risk för störningar orsakade av t.ex. tung trafik till och från en täkt skall vägas in vid prövningen, liksom de olägenheter som själva täktverksamheten ger upphov till.

Länsstyrelserna har pekat på att det vare sig i miljöbalkens regler om tillstånd till täktverksamhet eller i förarbetena till balken finns något uttalande om att konkurrensintresset skall beaktas vid tillståndsgivningen. Länsstyrelserna har också föreslagit att reglerna om täkttillstånd i miljöbalken bör förtydligas, så att det klart framgår i vilken utsträckning konkurrensintresset skall beaktas vid

länsstyrelsernas prövning.25 Länsstyrelsen i Stockholms län utredde under år 2001 konkurrensen inom marknaden för bergskrossmaterial i länet och konstaterade att det finns en risk för att lokala monopol uppkommer eller förstärks under den närmaste tioårsperioden. Detta kan, menade Länsstyrelsen, få återverkningar i hela byggsektorn där konkurrensen redan fungerar dåligt.26 Länsstyrelsen konstaterade också i sin analys att förutsättningarna att genom Länsstyrelsens lagtillämpning stärka konkurrensen har försvunnit genom miljöbalkens införande. Tidigare skulle, med stöd av 3 § 1 stycket naturvårdslagen, också övriga allmänna och enskilda intressen beaktas vid tillståndsgivningen. Denna möjlighet saknar länsstyrelserna numera.

Reglerna om investeringsbidrag är ett annat exempel på bestämmelser som kan tillämpas på ett sätt som motverkar konkurrens och prispress. Typiskt sett leder ökade subventioner till en mindre priskänslighet. Om bidrag beviljas dyra projekt, leder det till ett försämrat konkurrenstryck.

Även det sätt på vilket det allmänna agerar i andra sammanhang än i sin myndighetsutövning kan ge effekter på konkurrensen. Kommunerna har här flera viktiga roller. Genom markpolitiken och den kommunala planeringen av byggandet kan konkurrensen stärkas eller motverkas. Det finns flera exempel på att stora byggföretag får förtur och option på tomtmark och får förvärva den till ett lägre pris än de mindre byggföretagen.27 Då byggprojekt också utformas på ett så storskaligt sätt att endast de största byggföretagen kan åta sig dem, försvagas konkurrenstrycket. Genom att de allmännyttiga bostadsbolagen i regel är den största hyresvärden på orten, har kommunerna stora möjligheter att i sin egenskap av ägare påverka vad som byggs liksom i förlängningen de lokala eller regionala förutsättningarna för konkurrens i byggandet.

Svag importkonkurrens

Importkonkurrensen är svag på de flesta produktmarknader i den svenska byggsektorn. Det har delvis historiska orsaker. Byggandet har av tradition ansetts ske på en nationell marknad, också i andra

25 Täktverksamhet och konkurrens, rapport i anledning av ett regeringsuppdrag till länsstyrelserna att föreslå rutiner som tydligt inkluderar en bedömning av konkurrensaspekterna vid täkttillståndsprövning, Länsstyrelsen i Östergötlands län 1998. 26 Länsstyrelsens i Stockholm diarienummer 107-01-3315 27 Bostadsbrist – Javisst, rapport från Hyresgästernas Riksförbund 2002

länder. Byggandet har också varit föremål för nationella standarder av olika slag, vilka skapat handelshinder. Att undanröja sådana hinder är en viktig förutsättning för en fungerande fri europeisk byggproduktmarknad.

EG:s Byggproduktdirektiv

Att förbättra förutsättningarna för importkonkurrens är alltså ett angeläget arbete när det gäller att stärka konkurrensen på byggmaterialmarknaderna. Ett betydelsefullt led i detta arbete är tilllämpningen av EG:s byggproduktdirektiv (89/106/EEG). Direktivet har införlivats med svensk lagstiftning genom lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m., förordningen (1994:1215) med samma rubrik samt Boverkets byggregler, Boverkets konstruktionsregler och Boverkets föreskrifter om CE-märkning. Boverket är ansvarig myndighet för frågor som rör byggproduktdirektivet. Nationellt samråder Boverket och aktuellt departement med en referensgrupp, EU/Bygg, som är sammansatt av representanter för byggsektorns olika aktörer.

De regelverk, vars syfte är att underlätta handel med byggprodukter, är komplicerade. En byggprodukt skall enligt byggproduktdirektivet anses lämplig för avsedd användning om den har sådana egenskaper att det byggnadsverk den infogas i uppfyller sex väsentliga krav. Dessa krav avser: N bärförmåga, stadga och beständighet, N brandskydd, N hygien, hälsa och miljö, N säkerhet vid användning, N bullerskydd samt N energihushållning och värmeisolering.

Direktivets krav ställs således inte direkt på de enskilda produkterna utan indirekt genom krav på det färdiga byggnadsverket. En byggherre måste kunna visa att byggnadsverket uppfyller kraven. Ett sätt att visa det är att använda CE-märkta produkter i byggnaden. CE-märkningen underlättar alltså för byggherrarna att visa att byggnaden, med ingående produkter och material kan antas svara mot de sex kraven.

För vart och ett av kraven har tillämpningsdokument utarbetats, som översatts till alla EU-språk. Utifrån tillämpningsdokumenten

ger EU uppdrag, s.k. mandat, åt de europeiska standardiseringsorganen, CEN eller CENELEC, att ta fram harmoniserade standarder för enskilda produkter. CE-märkningen är inget kvalitetsmärke utan visar att byggprodukten har sådana egenskaper att bygganden i aktuella avseenden skall antas uppfylla grundläggande krav på säkerhet m.m.

Byggprodukter bedöms vid CE-märkning, inte som andra produktgrupper direkt mot direktivets regler, utan mot särskilda tekniska kravspecifikationer. CE-märkning kan ske då en produkts egenskaper, enligt tillverkarens deklarationer, svarar mot kraven i sådana specifikationer. De tekniska specifikationerna kan utgöras endera av en harmoniserad standard från CEN eller CENELEC eller av en riktlinje för europeiskt tekniskt godkännande, utfärdad av EOTA (European Organisation for Technical Approvals).

Boverket har utarbetat föreskrifter om CE-märkning som trädde i kraft den 1 juli 1997. Föreskrifterna kan tillämpas i den mån tekniska specifikationer, enligt vad som nyss sagts, tillkommer. De första riktlinjerna för europeiskt tekniskt godkännande trädde i kraft 1998. De gällde metallankare för betong. Därefter tillkom två riktlinjer 1999 avseende system för förseglade glaskonstruktioner och byggsatser för invändiga skiljeväggar. Under 2001 och fram till oktober 2002 har ytterligare ett tiotal riktlinjer tillkommit avseende bl.a. puts, takskikt, förtillverkade trappor och träbaserade balkar och pelare. Sammanlagt finns ett drygt fyrtiotal harmoniserade standarder, varav de flesta trätt i kraft under första halvåret 2002. Standarderna gäller bl.a. geotextilier för olika slag av användning i t.ex. reservoarer och dammar eller som erosionsskydd, produkter för avloppsanläggningar, sprinklersystem, gipsblock, byggbeslag, cement och värmeisoleringsprodukter av bl.a. expanderad styrcellplast.

Även om allt fler tekniska specifikationer, nödvändiga för att CE-märkning skall vara möjlig, tillkommer efterhand, finns än så länge specifikationer framtagna endast för ett fåtal byggprodukter. Samordningen och harmoniseringen på byggproduktområdet går således ganska långsamt och de förhoppningar som funnits om att EU-inträdet skulle medföra lägre priser och större mångfald har än så länge inte infriats. En viktig orsak till detta torde vara att de expertgrupper, bestående av branschföreträdare från olika länder, som skall utarbeta standarder och andra tekniska specifikationer har begränsade incitament att komma överens i denna typ av frågor. Det beror på att de nationella standarder, som i avsaknad av internatio-

nella harmoniserade standarder fortsätter att gälla, gynnar aktörerna på de inhemska marknaderna. Det är angeläget att branschkompetens tas tillvara då standarder utarbetas, men det är också från konkurrenssynpunkt av synnerlig vikt att inte branschens särintressen gynnas. De övergångsregler som kan tillämpas i avvaktan på tekniska specifikationer och som bl.a. innebär att ett land kan erkänna provningar och certifieringar utförda i ett annat land enligt mottagarlandets krav, har inte haft någon praktisk betydelse.28 Enligt Boverket har reglerna ännu inte tillämpats för någon byggprodukt. Det beror sannolikt på att förfarandet är komplicerat och provningarna kostsamma för tillverkarna.

3.3.4. Konkurrenslagen

Utifrån beskrivningen av marknadsförhållanden och konkurrensproblem i byggsektorn kan flera typer av åtgärder bli aktuella i syfte att stärka konkurrenstrycket. Klart är emellertid att den gällande konkurrenslagen (1993:20), som också nyligen kompletteras för att bl.a. underlätta kartellbekämpning, är ett viktigt instrument i detta sammanhang.

Regelverket i huvuddrag

Konkurrenslagen (KL) trädde i kraft 1993. Lagens ändamål, som framgår av dess första paragraf, är att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagen gäller för företag, varmed här avses fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Denna breda definition fångar också upp organisationer som normalt inte förknippas med begreppet företag t.ex. kommuner eller statliga organ, i den mån de bedriver ekonomisk eller kommersiell verksamhet. Till den del verksamheten består i myndighetsutövning omfattas den dock inte av begreppet företag. Också sammanslutningar av företag, t.ex. en branschförening, kan utgöra ”företag” enligt KL:s definition. En konkurrensbegränsande åtgärd som vidtagits inom en branschförening kan bedömas på samma sätt som om den vidta-

28 31 och 31 § förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m.

gits direkt av föreningens medlemmar. KL tar sikte på beteenden hos företagen som kan ge negativa återverkningar på konkurrensen.

Förbudsreglerna

De viktigaste bestämmelserna i lagen är dess förbud mot konkurrensbegränsande samarbete (6 §) och mot missbruk av dominerande ställning (19 §) samt reglerna om företagskoncentrationer (34–44 §§). Förbudsreglerna bygger på motsvarande regleringar i artikel 81 och 82 i EG-fördraget. Konkurrensverket kan tillämpa såväl KL som EG-fördraget.

Otillbörligt samarbete

Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete är avsett att träffa överenskommelser mellan företag om t.ex. samordning av priser eller andra avtalsvillkor. Sådana överenskommelser är förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat. Att samarbetet skall vara märkbart innebär att det skall ha ekonomiska verkningar på marknaden av någon betydelse. I förarbetena anges att samarbeten mellan mindre eller medelstora företag, där de produkter som avtalet avser eller produkter som konsumenterna uppfattar som likvärdiga och som tillverkas eller säljs av avtalsparterna omfattar en mindre del av marknaden, omkring 10 procent, torde normalt sakna betydelse för konkurrensen.29 Också andra omständigheter än de kvantitativa kan ha betydelse vid märkbarhetsbedömningen. I lagtexten pekas några typer av konkurrensbegränsande samarbeten ut såsom särskilt betydelsefulla. Det gäller avtal där inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs, avtal där produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras, avtal om uppdelning av marknader mellan konkurrenter, avtal om diskriminering av handelspartners genom att olika priser eller affärsvillkor tillämpas samt avtal som innebär att det ställs som villkor i en affärsrelation att motparten påtar sig förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med huvudprestationen.

29prop. 1992/93:56 sid. 73

För att 6 § skall kunna tillämpas krävs således att förfarandet är ett resultat av ett avtal eller annat samordnat agerande mellan två eller flera företag. I fall där ett enskilt företag agerar på ett konkurrensbegränsande sätt, t.ex. diskriminerar vissa kunder eller kundkategorier genom att vägra leverans, eller tillämpar trohetsskapande rabatter, kan 19 § om missbruk av dominerande ställning tillämpas.

Missbruk av dominerande ställning

För att en tillämpning av 19 § skall vara möjlig krävs att företaget är dominerande på sin marknad. Vid en konkurrensrättslig prövning är det av stor vikt att avgränsa den relevanta marknaden såväl beträffande produkten som geografiskt. Relevant produktmarknad avgränsas i första hand från ett köparperspektiv. För att avgöra om två produkter finns på samma marknad eller annorlunda uttryckt, konkurrerar inbördes, måste prövas om produkterna är utbytbara utifrån aspekter som användning och funktion, priset för produkterna etc. Även om funktion och användning kan vara likartad för två produkter på samma geografiska marknad, kan stora prisskillnader medföra att köparna ändå inte uppfattar produkterna som likartade eller utbytbara.

Även förbudet mot missbruk av dominerande ställning innehåller exempel på förfaranden som är förbjudna. Sålunda framhålls t.ex. oskäliga försäljnings- eller inköpspriser och begränsningar av produktion eller marknader.

Icke-ingripande besked och undantag

Konkurrensverket kan, på ansökan av ett företag, lämna ett förhandsbesked om i vad mån en åtgärd eller ett förfarande strider mot Konkurrenslagens två förbudsregler (Icke-ingripandebesked). Konkurrensverket kan också under vissa förutsättningar medge undantag från tillämpning av 6 § KL. Undantag kan göras då ett i och för sig konkurrensbegränsande avtal trots allt ger positiva effekter för konsumenterna och de positiva effekterna överväger de konkurrensbegränsande. Företaget måste då kunna visa att förfarandet bidrar till att förbättra produktion eller distribution eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande samt att konsumenterna får en skälig andel av den vinst som samarbetet ger

upphov till. Slutligen krävs för undantag också att samarbetet inte går längre än vad som behövs för att de positiva effekterna skall uppstå och att konkurrensen inte sätts ur spel för en väsentlig del av produkterna. Bedömningen görs utifrån relevant marknad i aktuellt fall.

Förbud mot företagskoncentrationer

Vissa företagskoncentrationer kan förbjudas med stöd av 34a § KL. På talan av Konkurrensverket kan Stockholm tingsrätt förbjuda en företagskoncentration som skapar eller förstärker en dominerande ställning om den väsentligt hämmar, eller är ägnad att hämma, förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens på den svenska marknaden i dess helhet eller på en avsevärd del av den och detta sker på ett sätt som är skadligt från allmän synpunkt. Enligt 37 § KL är parterna skyldiga att anmäla koncentrationen till Konkurrensverket om de berörda företagens omsättning överstiger 4 miljarder kronor och minst två av de berörda företagen föregående år hade en omsättning som översteg 100 miljoner kronor vardera. Konkurrensverket kan också yrka att koncentrationen, för att kunna godkännas, förenas med ålägganden om att t.ex. avyttra en del av verksamheten. Parterna kan under ärendets handläggning göra frivilliga åtaganden av sådant slag. Detta kan leda till att väsentliga konkurrensbegränsande effekter av koncentrationen undviks och att koncentrationen i övrigt kan komma tills stånd.

Nyheter i konkurrens- och sekretesslagstiftningen

För att kunna ingripa mot karteller krävs ett omfattande och komplext utredningsarbete. Kartellutredningar är resurskrävande. De karteller som hittills utretts har samtliga kommit till Konkurrensverkets kännedom genom tips från allmänheten eller från inblandade företag. Konkurrensverket föreslog i början av år 2000 ett antal åtgärder för att förstärka verkets möjligheter att bekämpa karteller.

Några av dessa förslag har lett till lagstiftning. Den 1 april 2002 trädde en ny regel i 4 kap 4 § sekretesslagen till skydd för Konkurrensverkets utredningar i kraft. Bestämmelsen innebär att sekretess gäller för uppgift som hänför sig till Konkurrensverkets utredning

av överträdelse av förbuden i 6 eller 19 § KL eller artikel 81 eller 82 i EG-fördraget, om det med hänsyn till syftet med utredningen är av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs. Sekretess gäller såväl i förhållande till part som mot tredje man, t.ex. allmänheten eller media.

Den 1 augusti 2002 infördes nya regler i konkurrenslagen om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift för företag som avslöjar en kartell eller på ett påtagligt sätt medverkar i utredningen av kartellärendet. Samtidigt infördes ytterligare en förstärkning av sekretesskyddet. Sekretess skall numera också gälla generellt för anmälan eller annan utsaga från enskild i utredningar om överträdelse av 6 eller 19 § KL eller artikel 81 eller 82 i EG-fördraget om det kan antas att den enskilde lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.30

En möjlighet till eftergift eller nedsättning av konkurrensskadeavgift för företag som avslöjar karteller eller bidrar till dess utredning har tidigare använts i europeisk rättstillämpning, men också i USA. Erfarenheterna är överlag goda. De svenska reglerna innebär i korthet att ett företag som avslöjar en kartell skall slippa konkurrensskadeavgift under förutsättning att företaget anmäler överträdelsen innan Konkurrensverket haft tillräcklig kunskap om kartellen för att kunna ingripa och något annat företag inte har gjort anmälan tidigare. Det krävs också att företaget samarbetar fullt ut med Konkurrensverket under utredningen och delger verket all information i frågan som företaget har tillgång till. Dessutom krävs att företaget upphört eller snarast efter sin anmälan upphör att medverka i överträdelsen. Eftergift skall dock inte kunna medges om företaget haft en ledande roll i kartellsamarbetet och det med hänsyn till omständigheterna därför är uppenbart oskäligt med eftergift.

30 Prop. 2001/02:167

4. Byggfel och byggfusk

4.1. Kvalitetsfelkostnader

Fel och brister förekommer inom all verksamhet och kostnaderna för att korrigera dessa är ofta avsevärda. Kostnaderna för fel i företags verksamhet brukar generellt uppskattas till mellan 10–30 procent av omsättningen. Motsvarande anses enligt vissa skattningar gälla också för byggsektorn. Vid genomförda mätningar i byggsektorn har dock kostnaderna för kvalitetsfel varit lägre, 0–12 procent, av den totala kostnaden för ett bygg- eller anläggningsprojekt.

Den hittills mest omfattande studien av felkostnader i byggprojekt har utförts av Sveriges Byggindustrier, FoU-Väst och Chalmers Tekniska Högskola under åren 1994–1996. Kvalitetsfelkostnaderna, som undersöktes empiriskt, uppskattas i rapporterna till i genomsnitt ca 4,5 procent av projektkostnaden eller 2,3 procent som lägst och 9,4 procent som högst. I rapporten konstateras också att alla fel inte upptäcks i samband med utförandet eller färdigställandet av arbetena och att kvalitetsfelkostnaden därför inte sällan kan överstiga 10 procent av projektkostnaden om också fel som upptäcks under brukstiden beaktas.1 Andra uppskattningar pekar på att kvalitetsfelkostnaden för byggsektorn kan vara så hög som 10–15 procent av årsomsättningen.2

I rapporten Det konstiga är att vi inte upptäckte det tidigare har tidigare kvalitetsfelsundersökningar följts upp. Rapporten beskriver hur företagsledare och projektledare på olika nivåer kan agera för att undvika fel, upptäcka fel och minska kostnaden för fel som uppkommer i byggprojekt. I rapporten lämnas en rad slutsatser och rekommendationer baserade på analyser av närmare 3 000 byggfel. Analyserna visar bl.a. att felen har sitt ursprung hos beställare,

1 P-E Josephson och Y. Hammarlund (1996), Kvalitetsfelkostnader på 90-talet – en studie av sju byggprojekt, Del I: Resultat, Report 49, Inst. för byggnadsekonomi, Chalmers Tekniska Högskola. 2 Källa E&Q Rating, september 2000.

projektörer, produktionsledare, utförare, materialleverantörer m.fl. Alla har således del av ansvaret för att minska felkostnaden.3

Felen tar sig emellertid inte bara uttryck i produktionsförluster utan även i materialförstöring, sämre hälsa och höjda förvaltningskostnader. Att öka resurserna för att minska kvalitetsfelkostnaden i alla led är därför troligen ett av de snabbaste, billigaste och effektivaste sätten att komma till rätta med höga bygg- och boendekostnader.

De undersökningar som gjorts pekar mot att det finns en besparingspotential om minst 50 000 till 150 000 kronor per nyproducerad bostadslägenhet, om kvalitetsfel kan undvikas. Det enklaste sättet att sänka kostnaderna i byggandet är således att göra rätt saker och att göra dem rätt från början.

4.2. Varför uppstår byggfel

4.2.1. Skilj på fel och fusk

Även om larmrapporter om fukt- och mögelskadade hus, sprickor i broar, läckande tunnlar och giftskandaler, entreprenadtvister och höga priser ofta dominerar debatten i media, måste det understrykas att det är långt ifrån allt som byggs som blir fel. Mycket blir givetvis bra, men det krävs alltför ofta både en och två efterbesiktningar innan alla fel som hittas i samband med slutbesiktningar är åtgärdade. Varje projekt som inte blir rätt från början är ett misslyckande, som alla inblandade måste ta sitt ansvar för.

Det är samtidigt viktigt att kritiken ges rimliga proportioner och att man skiljer på sådant som beror på slarv eller okunskap och sådant som beror på fusk. Fusk är sällan orsak till att fel uppstår. Fusk förutsätter en medveten handling, där den som fuskar har en avsikt med sitt handlande. Det är mycket sällan någon har blivit fälld för fusk eller ens vårdslöshet i samband med entreprenadtvister. Den vanligaste orsaken till att det uppstår fel i byggandet är istället slarv, nonchalans, okunskap och otydliga beställningar, vilket givetvis inte gör problemet mindre.

3 P-E Josephson och B Larsson, Sveriges Byggindustrier, BI, FoU-Väst, Göteborg, 2001.

4.2.2. Tidsplaneringens betydelse

Pressade tidsplaner anges ofta som orsak till bristande kvalitet och höga kostnader i byggsektorn. Bristerna kan säkert många gånger förklaras med att tiden inte räckt till, men det är ändå ingen ursäkt.

I en debattartikel i tidningen Byggindustrin (nr 15/2001) understryks att korta byggtider gynnar en positiv utveckling av kvalitet. Artikelförfattaren menar att man i det långa loppet helt enkelt inte har råd att göra fel och att byggsektorn behöver ta lärdom av den fasta industrins sätt att se på kvalitet kontra tid.4

Det är i grunden positivt för alla parter om ett byggnadsverk kan börja utnyttjas så snabbt som möjligt. Omgivningen störs därmed inte mer än nödvändigt och investeringen förräntar sig snabbare, vilket ger sänkta kostnader i förvaltningen och större lönsamhet. Detta är givetvis gynnsamt för såväl exploatör som brukare.

Men byggtiderna får inte sänkas på bekostnad av byggnadsverkets långsiktiga egenskaper. För att upprätthålla en hög produktionstakt, samtidigt som kvalitetsfelkostnaderna hålls låga, krävs en kraftfull och sakkunnig styrning genom hela byggprocessen. Det krävs alltså en styrning som tar sin början redan genom en omsorgsfull projektering och planering. Detta gäller oavsett vilken entreprenadform byggherren väljer. Det är således alla inblandade aktörers skyldighet, inte minst byggherrens, att se till att tidsplanen för projektet blir sådan att det finns tillräcklig tid till såväl omsorgsfull projektering och planering som fortlöpande besiktningar, egenkontroll och uttorkning av de olika byggnadsdelarna. Det kan inte ha någon egentlig betydelse om en byggnad blir klar några veckor senare än beräknat, när den kanske därefter skall fungera under mycket lång tid. Om en okunnig beställare inte själv förstår detta, är det den ansvarsfulle entreprenörens skyldighet att upplysa och vägleda beställaren. Entreprenören borde därför vägra att göra avkall på kvaliteten endast för att vinna några veckors byggtid. Det är heller inte rimligt att en på förhand bestämd tidpunkt för invigning eller inflyttning tillmäts större betydelse vid kvalitetskritiska beslut än byggnadsverkets långsiktiga egenskaper.

4 Kvalitet och kort byggtid, Hellström Arne, Byggindustrin 2001 nr 15.

4.2.3. Val av material och tekniska lösningar

Byggherrens val av material och tekniska lösningar påverkar i olika avseenden möjligheterna att uppnå ett långsiktigt hållbart slutresultat. Byggnader och anläggningar är tekniska system där de valda komponenterna måste passa ihop för att slutresultatet skall fungera. En ogenomtänkt blandning av gammal och ny teknik eller av traditionella och nya material och metoder kan få förödande konsekvenser på slutresultatet, utan att den enskilda komponenten eller lösningen i sig behöver vara felaktig eller bristfällig.

Byggherrens möjligheter att beställa rätt vara till rätt pris försvåras av att det i dag finns många, mer eller mindre likvärdiga, produkter att välja mellan på marknaden. I början av förra seklet kunde man bygga hus som fortfarande håller, trots att det då bara fanns ca 500 byggprodukter på marknaden. Under uppbyggnaden av folkhemmet under 1940- och 1950-talen hade antalet byggprodukter ökat till ca 5 000. I dag väljer vi bland 55 000–60 000 olika produkter. Flera av dessa produkter är prismässigt jämförbara, men inte alltid kvalitetsmässigt likvärdiga. För att i ett sådant överflöd av möjligheter kunna välja rätt produkt eller rätt teknisk lösning i förhållande till byggnadsverkets förväntade livslängd, krävs såväl ingående kunskaper om hur produkterna fungerar tillsammans som kompetens att bedöma de enskilda komponenternas livscykelkostnader.5 Det är inte rimligt att byggherren i allmänhet skall förväntas ha den detaljkunskap som krävs för att göra dessa val, utan i hög grad åvilar ansvaret det föreskrivande ledet, dvs. projektörerna.

4.2.4. Ny och komplex byggteknik

Många fel beror på att byggnadsverken blir allt mer komplicerade och att det i allt större utsträckning installeras avancerade och komplexa tekniska system till följd av att det ställs allt större krav på funktionalitet, estetik, komfort, energihushållning m.m. År 1950 svarade installationskostnader avseende ventilation, värme och sanitet, el, tele och styr- och övervakningssystem för ca 10 procent av den totala entreprenadkostnaden. Fyrtio år senare, år 1990, svarade installationskostnaderna för 20 procent av entreprenadkostnaden för bostäder, drygt 30 procent av entreprenadkostnaden för kontor och mer än 40 procent av kostnaden för att uppföra sjukhus. I dag,

5 Jfr. avsnitt 6.2.2.

ytterligare 10 år senare har andelen installationskostnader stigit ytterligare och kan i vissa fall uppgå till mer än 50 procent av entreprenadkostnaden vid uppförande av nya byggnader.

Efterfrågan på ny utformning och nya funktioner ställer krav på nya tekniska lösningar också på anläggningssidan. Allt smäckrare brokonstruktioner skall klara allt större spännvidder, mekaniska system för manövrering av tunga broklaffar ersätts exempelvis med digitalt styrda hydrauliska system osv.

Det är således inte bara byggsektorns struktur och rollfördelning som har genomgått en omfattande förändringsprocess under det senaste decenniet. Även byggnaderna och deras installationer, liksom broar och andra anläggningar, har blivit allt mer komplexa. För att kunna hantera de tekniska och logistiska problem som följer av en sådan utveckling krävs nya kompetenser, nya processer och nya angreppssätt.

4.2.5. Det personliga ansvaret

Många av de fel som uppstår i byggprocessen hade kunnat undvikas genom genomtänkt och omsorgsfull projektering, tydliga beställningar, bra tidsplanering och en väl fungerande kvalitetssäkring.

Det är samtidigt viktigt att understryka att felaktigt monterade lister, golv med felaktig lutning, otäta anslutningar och fula fogar inte kan skyllas på avsaknad av fuktdimensionering, pressade tidsplaner, utebliven kontroll eller bristande arbetsledning. Detsamma gäller fel som uppstår till följd av t.ex. läckande rörskarvar, otäta tak, hål och revor i tätskikt eller till följd av att skadat material byggs in i konstruktionerna. Inte heller fel som uppstår till följd av att byggnadsarbetaren inte kontrollerar att allt material är täckt och fuktskyddat innan han går hem för dagen kan skyllas enbart på korta tidsplaner eller brister i arbetsledningen. Sådana fel kan bara undvikas om den som utför arbetet känner ett personligt ansvar för att lämna ifrån sig ett hantverksmässigt riktigt jobb. Det måste ingå i varje persons grundinställning till sitt arbete att ta ansvar för att material skyddas, att felaktigt material inte används, att redan utfört arbete inte skadas och att arbetet utförs på ett hantverksmässigt riktigt sätt.

4.3. Några aktuella exempel

I kommissionens direktiv refereras några nyligen genomförda byggprojekt som exempel på bristerna i dagens byggande. Gemensamt för projekten är att de fått stort utrymme i media på grund av arten av de fel som uppstått och det faktum att såväl beställare som konsulter och utförare tillhör landets största och mest erfarna aktörer på respektive område. I det följande redovisas kortfattat vad som inträffade, varför det inträffade och vad har det fått för konsekvenser.

4.3.1. Hammarby Sjöstad

Hammarby Sjöstad är namnet på hela området runt Hammarby Sjö, söder om Södermalm i Stockholm. Hammarby Sjöstad ligger på gränsen mellan stenstaden och ytterstaden i omedelbar närhet av Nacka friluftsområde. Hammarby Sjöstad är, jämte Södra Länken, det största nu pågående stadsbyggnadsprojektet i Stockholm. Ett nedslitet hamn- och industriområde förvandlas här till en modern ekologiskt hållbar stadsdel med 8 000 lägenheter för 20 000 invånare. När stadsdelen är fullt utbyggd år 2010 kommer 30 000 personer att bo och arbeta i området.

Ett särskilt miljöprogram för Hammarby Sjöstad har upprättats av Stockholms Stad och utgör en del av de exploateringsavtal som tecknas mellan Stockholms stad och tilltänkta exploatörer i området. Området planeras och byggs utifrån ett kretsloppstänkande som en resurssnål och miljöanpassad stadsdel. Hammarby Sjöstad är tänkt att fungera som förebild för ekologisk planering och ligga i frontlinjen för hållbar utveckling i tät stadsmiljö. Genom god kollektivtrafik med snabbspårväg, ny energisnål teknik och utnyttjande av de möjligheter som storskalig kretsloppsteknik ger, skall detta uppnås. Målsättningen är att stadsdelens miljöprestanda skall bli dubbelt så bra som den bästa prestandan i normal nyproduktion i dag.

I Norra Hammarbyhamnen är de första etapperna, kvarteret Mjärden med ca 500 lägenheter och kvarteret Mandeln med ca 750 lägenheter färdigställda. I södra delen av Hammarby Sjöstad är Sickla Udde med ca 1 100 lägenheter, under uppförande.

Skanska drabbas av omfattande problem med fukt och mögel

I samband med att Skanska uppförde bostadshus på Sickla Udde i Hammarby Sjöstad under sommaren och hösten år 2000 inträffade kraftiga regn, som orsakade fuktskador i framför allt dåligt väderskyddade ytterväggar. Skador upptäcktes under vintern år 2000 och uppfuktning av reglar i främst ytterväggarna, hade då lett till omfattande blånad och påväxt av mögel.

I februari år 2001 tillsatte Skanska en expertgrupp med uppgift att kartlägga omfattningen av skadorna och föreslå åtgärder för saneringen. En beskrivning av expertgruppens arbete, slutsatser och förslag till åtgärder samt en redovisning av saneringsarbetet har i efterhand sammanställts i en rapport avsedd i första hand som information för dem som flyttar in i byggnaderna. I rapporten beskrivs vad som hänt, hur skadeomfattningen har kartlagts och fastställts, vilka åtgärder som har vidtagits samt hur kontrollarbetet har gått till. Följande beskrivning av problemen och vidtagna åtgärder är tagna ur rapporten.6

Utdrag ur rapporten Fukt och mögelskador Hammarby Sjöstad

Kartläggningen visade att skador i huvudsak inträffat i byggnader inom ett begränsat område (kv. Havet och kv. Tidvattnet). I dessa kvarter fanns det skadade byggnadsdelar i de flesta lägenheter. I övriga byggnader som Skanska uppfört vid samma period utefter Sickla Kanalgata har skadeverkning också skett, men i dessa byggnader (kv. Farleden och Dyningen och i HSB:s hus) fanns bara enstaka skador.

Skanska har sanerat eller bytt ut skadade material och byggnadsdelar. I de fall som skadorna begränsats till enstaka blånad eller mögelangrepp har dessa hyvlats eller slipats bort. Fungicider har inte används i samband med saneringen. Sanerings- och ombyggnadsarbetet har kvalitetssäkrats dels genom en omfattande egenkontroll som har stickprovkontrollerats av Sycon Barab, dels genom att samtliga utfackningsväggar har fuktmätts och kontrollerats med avseende på fuktskador etc. av Sycon Barab.

Det som hände i Hammarby Sjöstad är oförsvarligt. Skanska borde ha haft bättre kontroll under transport och montering så att skadorna inte fått denna stora omfattning. Men när skadorna väl skett tog man sig an dem i rätt ordning, kartlade omfattningen, klargjorde vad som hänt

6 Fukt och mögelskador Hammarby Sjöstad, Ingemar Samuelsson och Bengt Wånggren, SP rapport 2002:15. Tillstånd att återge texten har inhämtats såväl från Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB som från Ingemar Samuelson. Skanska har för sin del gett ett öppet mandat till expertgruppen såväl vad avser utredningens innehåll som publicering av resultatet.

och varför och vidtog därefter sanering och utbyte. Hela detta arbete följdes av expertgruppen.

Skanskas byggnader i Hammarby Sjöstad är i dag noga kontrollerade avseende fukt och mögel. De är torra och de har inte kvar någon påväxt som orsakats av vattenskadorna.

För framtida nya projekt föreslår expertgruppen att Skanska och andra stora entreprenörer och beställare ställer tydliga kvalitetskrav med hänsyn till risken för fukt- och mögelskador dels vid konstruktionsutformning och materialval, dels vid inköp av material för bygget. Detta gäller framförallt för trä som skall byggas in både avseende förekomst av mögel, blånad och fukt. Kontroll bör ske vid materialleveranser och i samband med inbyggnad. Det är särskilt viktigt att material och arbetsplats väderskyddas.7

Förebyggande arbete – skydd under byggskedet

Med de byggsystem som används i dag och som förekommer i de aktuella byggnaderna är byggskedet en kritisk period. För att undvika skador måste man skydda såväl material som arbetsplats. Det innebär ett provisoriskt tak och presseningar på fasaderna. Materialtransporter skall ske på ett sådant sätt så att materialen inte blir blöta och lagring skall ske under tak och väl skyddat från jord och smuts.

Träets begränsningar

För framtiden föreslår expertgruppen att Skanska tillsammans med övriga stora entreprenörer och beställare går i spetsen för hårdare krav på virket så att man inte riskerar att bygga in fuktigt trä med redan etablerad påväxt av mögel och blånad. Dessa krav bör bestämmas i samråd med träbranschen och materialleverantörerna.

Riskanalys – fuktsäkerhet i konstruktioner

Begreppet fuktdimensionering innebär en genomgång av fuktsäkerheten för byggnaden under hela processen. Material och konstruktioner skall väljas som tål det klimat de utsätts för. dessutom skall det säkerställas att skador inte kan ske under byggskedet. Känsliga detaljer skall särskilt anges.

Detta arbete innebär att samtliga konstruktioner, detaljer, anslutningar och genomföringar skall kontrolleras avseende olika fuktkällor. Vad händer om fukt tillförs utifrån genom läckage av regn eller snö, inifrån genom kondens av fuktig luft eller som läckage i samband med bygget eller genom att fuktigt material sätts in? En sådan dimensionering innefattar dels beräkningar av uttorkningstider och av fuktvariationer i konstruktionerna under en årscykel, dels råd och tips för förhållanden på

7 En rapport som lämnades av experter från Sveriges Lantbruksuniversitet och Aime Must ppm Miljö Tech KB visar att virket som har använts har haft angrepp av blånad. Denna blånad har etablerats före inbyggnaden i väggar och tak. Det betyder att när elementen på plats har fuktats upp av regn har det kunnat ske en snabb tillväxt på redan angripet virke.

arbetsplatsen så att material och konstruktioner skyddas och inte fuktas upp av vatten eller fuktig luft eller smutsas av jord.

Vad har detta inneburit för Skanska?

Skanska informerade snabbt inom företaget om anledningar till skadorna i Hammarby Sjöstad och påminde om de instruktioner som fanns i det interna kvalitetssystemet. Man införde också nya och förbättrade arbetssätt i Hammarby Sjöstad och i all annan pågående produktion. Exempelvis infördes ett krav att tid för uttorkning alltid skall finna redovisad i tidsplanen. Även byggmetodik och byggteknik förändrades. Montage av utfackningsväggar i flerbostadshus skall fortsättningsvis ske efter att taket är tätt. Omedelbart efter montage skall väggarna skyddas av en täckt ställning. Endast utfackningsväggar utan isolering och plast skall användas för flerbostadshus. Isolering, plastfolie och invändig gipsskiva får monteras först efteråt, och sedan väggelementen kontrollerats och godkänts.

Under våren 2001 utvecklade Skanska en ny, starkt förbättrad manual över fuktmätning i trä. Man har också påbörjat ett arbete att, tillsammans med andra byggföretag, vidareutveckla denna så att den kan ligga till grund för en auktorisation av fuktkontrollanter för träkonstruktioner.

4.3.2. Moderna Museet och Arkitekturmuseet

Ny- och ombyggnad

År 1997 färdigställdes på Skeppsholmen i Stockholm en omfattande ny- och ombyggnad av lokaler för Moderna Museet och Arkitekturmuseet. En arkitekttävling om nya byggnader för Arkitekturmuseet och Moderna museet avgjordes år 1990. Till de givna förutsättningarna för arkitekttävlingen hörde bland annat bevarandet av Flottans exercishus, de intilliggande magasinsbyggnaderna och den befintliga topografin. Det vinnande förslaget gick under namnet Telemachos och var utfört av den spanske arkitekten Rafael Moneo.

Färdigprojekteringen av ny- och ombyggnaden utfördes av arkitekten på uppdrag av Statens Fastighetsverk8 och med hjälp av en svensk konsultgrupp bestående av bl.a. White arkitekter (arkitektur), Tyréns

8 Fastighetsverket ansvarar för byggnader, parker, skogar och marker runt om i landet som ägs av staten. De flesta fastigheterna tillhör Sveriges nationella kulturarv och är en väsentlig del av vår historia. Fastighetsverket förvaltar de kungliga slotten, regeringsbyggnaderna, länsresidensen, äldre delar av huvudstaden, statliga kulturinstitutioner, äldre befästningsverk, skogar och marker i Norrland, älvsträckor vid de skyddade älvarna, kronoholmar längs hela kusten samt svenska ambassader utomlands.

Byggkonsult (konstruktion) samt Energo AB (ventilation, värme, sanitet och kyla).

Byggherre och ägare till fastigheterna är Statens Fastighetsverk. Det gamla Exercishuset är statligt byggnadsminne sedan år 1965. Projektet, som sammantaget omfattar 20 950 m², genomfördes som samordnad generalentreprenad (utförandeentreprenad), men hade ursprungligen upphandlats som delad utförandeentreprenad. Generalentreprenör var NCC AB. Museerna invigdes i februari år 1998.

Den nya byggnaden som inrymmer Moderna Museet och gemensamma utrymmen för båda museerna omfattar tre våningsplan. De olika planen rymmer bland annat flera utställningssalar som alla har kvadratisk eller rektangulär grundform, forskningssalar, konserveringsateljéer, biblioteksrum, arkiv- och administrationslokaler, magasin och verkstäder. Gemensamma ytor är entrén och foajén, bokhandeln och en stor hörsal för 350 personer.

Arkitekturmuseet är inrymt i två olika byggnader, dels i Flottans gamla exercishus och dels i en nyuppförd byggnad som ligger öster om exercishuset sammanbyggd med det nya Moderna Museet. Ombyggnaden av exercishuset genomfördes under åren 1995–1997 och till exercishuset har utställningslokalerna förlagts. Den helt nya byggnaden uppfördes under åren 1995–1998 och ligger i direkt anslutning till exercishuset och inrymmer administrationslokaler, bibliotek och forskarsalar. I och med uppförandet av de nya lokalerna har Arkitekturmuseet femdubblat sin yta.

Stora delar av byggnaden under jord

För att få plats med alla utrymmen som krävdes för uppförande av den väldiga museibyggnaden har man sprängt sig ned i berget och förlagt delar av den under jord. Detta gör att endast en mindre del av byggnaden är synlig. Huskroppen, som är uppdelad i minde volymer, är terrakottafärgad och har pyramidformade tak krönta med lanterniner, vilka släpper ned ljus till utställningssalarna. På detta vis ansluter den nya museibyggnaden både i skala och i formspråk till den känsliga miljön på Skeppsholmen.

Problem med inomhusmiljön

Redan i samband med inflyttningen i november år 1997 fick personalen hälsoproblem och framförde klagomål på inomhusmiljön. Flera anställda fick problem med ögon, slemhinnor, hud, återkommande förkylningar, huvudvärk och trötthet. En utredning gjordes, men eftersom byggnaderna var nya och inte riktigt färdiga vid inflyttningen, bedömde Fastighetsverket att problemen berodde på att det fanns kvar byggdamm och att nya material gav ifrån sig emissioner. Under våren år 2001 framkom åter att personalen upplevde hälsoproblem relaterade till inomhusmiljön i såväl Moderna Museets som Arkitekturmuseets lokaler, inklusive restaurangkök och bokhandel. För att ta reda på omfattningen av problemen genomfördes under sommaren år 2001 (veckorna 26–36) en inventering med hjälp av mögelhundar och miljötekniker. Materialprover analyserades. På några materialprover från byggnaderna hittades då mögelhyfer9 och mögelsporer i en utsträckning som inte var normal. På vissa material var förekomsten riklig.10 Efter genomförd undersökning lät Fastighetsverket i november år 2001 utföra en ombyggnad av kåpan över diskmaskinen och mögelsanering av restaurangköket.

För att få en tydlig bild av hur personalen uppfattade problemen i lokalerna genomfördes en enkät enligt den modell som tagits fram av yrkesmedicinska kliniken i Örebro. All personal fick dessutom genomgå läkarundersökning. En medicinsk utredning genomfördes under hösten år 2001. Resultaten visade att en stor andel av personalen på de båda museerna hade symtom som kan kopplas till så kallade sjuka hus.

Lokalerna utryms

Under sommaren och hösten år 2001 fick personalen möjlighet att flytta sina kontorsarbetsplatser till bodar utanför lokalerna. Personalen kände sig bättre när de arbetade i bodarna och sjukskrivningarna minskade.

hyf (nylat. hy´pha, av grek. hyph\´ 'vävnad', 'väv'), oftast grenig, kärnförsedd celltråd som bygger upp en svamp. En hyf kan vara uppdelad med tvärväggar (septerad) eller bestå av en enda cell (osepterad). En individs samtliga hyfer bildar ett mycel (källa Nationalencyklopedin). 10 Förekomsten av mögelhyfer och mögelsporer var riklig på vissa träbjälkar och gipsskivor i krypgrunden under utställningshallarna i Arkitekturmuseet, på putsen på en vägg i internt trapphus (köksentrén) till restaurangen, på två punkter på gipspapp på nedersta våningen i Arkitekturmuseet och på en mindre yta av undertaket och på vägg i restaurangköket.

I december år 2001 beslutade de båda museerna i samråd med Fastighetsverket om tillfällig utflyttning till andra lokaler. Moderna museet beslutade att stänga för besökande den 14 januari 2002 och att tillfälligt flytta till lokaler vid Klarabergsviadukten i centrala Stockholm. Arkitekturmuseet beslutade att flytta sin utställningsverksamhet till Konstakademiens lokaler på Fredsgatan i Stockholm och att hyra kontor på Drottninggatan. I juni år 2002 flyttade Arkitekturmuseet in i tillfälliga utställningslokaler i den nyrestaurerade Skeppsholmskyrkan. Avsikten är att båda museerna skall återflytta till de ny- och ombyggda husen på Skeppsholmen så snart sanering och övriga åtgärder avslutats. Beräknad tidpunkt för återflytt är efter sommaren år 2003.

J&W:s undersökning och slutrapport

På uppdrag av Fastighetsverket började i oktober år 2001 en konsultgrupp från J&W i Stockholm att utreda de tekniska orsakerna till problemen i Moderna Museets och Arkitektmuseets byggnader. Arbetet utgick från ett antal hypoteser och utmynnade i ett antal åtgärdsförslag. Utredningen slutrapporterades den 9 april 2002 vid ett möte med personalen på museerna och finns att läsa på Fastighetsverkets hemsida, www.sfv.se.11

Sammanfattning av J&W:s slutrapport om Moderna Museet och Arkitekturmuseet, 9 april 2002

I utredningen har hypoteser om olika skadeorsaker listats och utretts. Många hypoteser har kunnat avfärdas efter utredning.

Utredningen har inte funnit en enskild orsak som skulle kunna förklara hälsoproblemen i samtliga delar av byggnaderna. De funna felen och bristerna kan dock tillsammans vara tillräckliga för att förklara att människor som stadigvarande vistats i lokalerna har haft hälsoproblem.

Positivt i byggnaderna

Inomhusmiljömässigt positiva inslag är exempelvis:

– Halten av flyktiga organiska ämnen i inomhusluften är låg. Den

låga halten beror på att tidigare höga egenemissioner från material har klingat av, kombinerat med de höga ventilationsflöden som finns till de flesta lokalerna.

11 Nikolaj Tolstoy m.fl., Moderna Museet och Arkitekturmuseet – skadeutredning – slutrapport den 9 april 2002, J & W Energi och Miljö, avdelningen för Byggnadsfysik.

– Platta på mark, som stora delar av byggnaderna är grundlagda med,

ventileras under plattan. Detta kan hålla undan markfukten och torka ut byggfukten fortare.

– I många lokaler i Moderna Museet såsom de stora magasinen,

snickeriverkstad med flera är innemiljön bra enligt utförda mätningar och besiktningar.

– Takens täthet och avvattning har med några undantag fungerat bra.

Tidigare otätheter kring lanterniner har tidigare lagats och inga läckage har här framträtt under utredningen.

– I trägolven och gipsskiveväggarna i Moderna Museets utställnings-

salar har inga fel hittats. Trägolven har lagts med dubbla plastfolier mot betong.

– Utformningen med frischakt har minskat markfuktens belastning

på ytterväggar under mark.

Viktiga fel och brister

Byggnaderna har konstaterats vara behäftade med flera viktiga fel och brister som påverkar inomhusmiljön. De sex viktigaste listas nedan utan inbördes rangordning. N Byggnadernas dräneringssystem och avledning av markvatten är otill-

fredsställande. Både under Arkitekturmuseet och Moderna Museet rinner nederbörd, markvatten och grundvatten i berg från marken väster om byggnaderna. Dels medför detta hög fuktighet i bergrum, frischakt och kryprum under Moderna Museet, dels är det en risk att grundläggningar som plattor på mark kan få hög fuktighet om vattenytan under byggnaderna stiger över projekterad plastfolie i singellagret under plattan. Otätheter finns till grunder, krypgrunder och platta på mark, vilket medför att luft från dessa utrymmen kan komma upp i inomhusmiljön. Exempelvis har luft från kryputrymmet under utställningssalarna i Arkitekturmuseet kommit upp i utställningssalarna. I dag är det ett kraftigt övertryck i bergrum gentemot intilliggande lokaler. På så sätt kan bergrummets luft komma in bl.a. i nybyggda delar av Arkitekturmuseet. Även luft från kryputrymmet under Moderna Museet sprids till innemiljön. N Det finns golvmattor som har utsatts för hög fuktighet eller vatten.

På flera ställen avger matta och/eller lim så höga emissioner att det bedöms påverka inomhusmiljön. Exempelvis har linoleumgolven på nybyggda delar av Arkitekturmuseet och några PVC-golv i båda museerna sådana kemiska emissioner som tyder på att de lagts på betong med för hög fuktighet, dvs. byggfukten hade troligen inte hunnit torka ut till under kritiskt fuktinnehåll för matta och lim före golvläggning.

N Tilluftens kvalitet har vid provtagningar i några fall visat större av-

vikelser mot normala värden vad gäller partiklar och halten av flyktiga organiska ämnen. En orsak är luftläckage i luftbehandlingsaggregat. Dålig luft från oventilerat kryprum under Moderna Museet och från oventilerat fläktrum med fuktskador kommer upp bl.a. till utställningslokaler på plan 4. En annan orsak är att cirkulationsaggregat på Moderna Museet endast är försedda med grundfilter. Det finns även en viss ansamling av dammpartiklar i kanaler. Luftintag är lågt placerade och utan intagskammare med golvbrunnar, vilket gjort att snö och löv trängt in till filter och aggregat. N Styr- och reglersystemets funktion för temperatur (värme och kyla)

och fukt (torkning, befuktning) har brister som medför problem med att hålla ett stabilt inomhusklimat samt ger ökad energianvändning. Vad som orsakar dessa brister ligger utanför denna utredning och har därför inte klarlagts. N En viktig källa till tidigare hälsoproblem kan ha varit höga emis-

sioner från mattor, lim, färg och en del byggdamm vid inflyttning och en tid framåt. Exempelvis finns på Moderna Museet en korklinoleummatta i kontorsutrymmen och flera andra utrymmen. Denna är normalt inte avsedd för sådana utrymmen och har som ny en mycket hög egenemission, vilket vid inflyttningen gav höga halter av flyktiga organiska ämnen i inomhusluften.

Lokala problem

Förutom ovanstående fel och brister, vilka bedöms vara huvudorsakerna till personalens hälsoproblem, finns även andra fel. Lokalt i byggnaderna kan en del av dessa fel och brister ha haft signifikant inverkan på personalens hälsa. N Uteluftflödet i ett fåtal utrymmen har visat sig vara otillräckligt i

förhållande till verksamheten. N Oönskade luftrörelser mellan rum på grund av otätheter. Många

otätheter beror på bristande tätning runt el-genomföringar, men det finns även andra otätheter. I kombination med tryckskillnader kan otätheterna medföra oönskade luftrörelser mellan rum. N Oönskade luftrörelser ut i konstruktioner. När det finns otätheter

mellan varma, fuktiga rum och kalla utrymmen i konstruktionen, t.ex. under plywooden som yttertaksmaterialet ligger på, kan oönskade luftrörelser uppstå vid ogynnsamma tryckförhållanden. De oönskade luftrörelserna ut i konstruktionen kan innebära att vatten kondenserar eller att relativa luftfuktigheten blir mycket hög med påföljd att byggnadsmaterial får olägliga fukttillstånd, och att mögel uppstår. Detta har observerats exempelvis i trätak ovan utställningsgång (2401, 2411) i Moderna Museet. N Takläckage har observerats vid enstaka takgenomföringar.

N Mikrobiell påväxt har funnits i anslutning till diskrum i kök. Köket

har åtgärdats under november/december 2001. Orsaken har varit bristande skötsel av diskmaskin och för liten imkåpa. N Mikrobiell påväxt har identifierats på enstaka punkter i nybyggnaden

i Arkitekturmuseet, i tak i Arkitekturmuseets utställningshall för tillfälliga utställningar, i kryprummen under utställningarna i Arkitekturmuseet, på enstaka golv, väggar och tak efter läckage i tak eller vid genomföringar. N Mikrobiell påväxt efter kondens av luftfukt på träkonstruktioner i

tak har påträffats på Moderna Museet. Mikrobiell påväxt efter kondens finns på väggytor i fläktrum plan 2 i Moderna Museet och vid bristande kondensisolering i delar av luftintag samt i kylda rum för fotografier i Arkitekturmuseet. N Möglet i elskåpet på plan 1 nybyggda delar av Arkitekturmuseet,

angripen yta var ca 10 dm2, har konstaterats vara toxiskt.

Oavsett mögelsort eller toxicitet är utredarnas ståndpunkt att alla mögelskadade byggnadsdelar bör saneras. Därför har prov rörande toxicitet inte tagits på alla mögelskador.

Funna fukt- och mögelskador är orsakade av följande fuktkällor. N markfukt, N byggfukt, N inträngande nederbörd, N läckage från sprinkler och andra installationer, N luftfukt.

Fukten har transporterats med hjälp av konvektion (luftrörelser) och tyngdkraft (fritt vatten). Kapillärsugning och i viss mån diffusion är transportmekanismer från fuktig mark till betonggolv och väggar och från fuktig betong till omgivande byggnadsdelar.

Fastighetsverkets bedömning och åtgärder

Fastighetsverket har analyserat konsultgruppens rapport och med stöd av gruppens åtgärdsförslag satt in ett omfattande åtgärdsprogram för att komma till rätta med problemen. Den 12 september 2002 publicerade Fastighetsverket en sammanställning över de, enligt verkets bedömning, viktigaste orsakerna till att felen uppstått, samt vilka åtgärder som satts in för att undanröja dem. Verket offentliggjorde vid samma tidpunkt även sin bedömning av ansvarsfrågan, dvs. i vilken utsträckning entreprenören, konsulterna eller Fastighetsverket kunde lastas för de fel som kunnat konstateras. Eftersom ansvarsfrågan ännu inte slutligen avgjorts, har Fastighets-

verkets ställningstagande i skuldfrågan avsiktligt utelämnats i den efterföljande sammanfattningen. Fastighetsverkets ståndpunkt i skuldfrågan redovisas i sin helhet på verkets hemsida (www.sfv.se).12

De viktigaste orsakerna till problemen med inomhusmiljön enligt Fastighetsverkets uppfattning

I den utredning av tekniska orsaker som utförts av konsultföretaget J&W (daterad 2002-04-09) framkom att problemen med inomhusmiljön i byggnaden orsakades av flera fel som samverkat på ett olyckligt sätt. I utredningen ingick ett antal åtgärdsförslag som nu ligger till grund för Fastighetsverkets arbete och för den pågående projekteringen.

Expertgruppen har givit sitt stöd till utredningens slutsatser och betonat vikten av en noggrann kvalitetsuppföljning (delrapport 2002-04-04).

Saneringar och tätningar har genomförts enligt åtgärdsförslagen. Projektering pågår sedan ett par månader av övriga åtgärder. Byggarbeten påbörjas denna månad (september 2002).

---

De orsaker som anges här nedan förklarar de uppkomna problemen. Fastighetsverket bedömer därför att vi helt kommer att komma till rätta med dessa och att byggnadens höga klimatkrav och funktionskrav kommer uppfyllas.

1. Spridning av dålig luft via otätheter i byggnaden

Fukt och dålig luft i kryputrymmen och frischakt har genom otätheter och olämpliga tryckförhållanden spridit sig i byggnaden. Klimatet i kryputrymmen och frischakt har inte uppmärksammats tillräckligt under projekteringen och genomföringarna har inte tätats.

Tätningsarbeten har nu utförts och fuktproblemen kommer att åtgärdas med ventilation av kryputrymmen samt förbättrad avledning av vatten runt byggnaden.

2. Fuktskadat lim under mattor på betong

Limmet under linoleum- och plastmattor på betongbjälklag har skadats av fukt. Detta medför att det har spridits lukt och dålig luft. Merparten av mattorna är nu utrivna (3 100 m2) och underliggande lim bortslipat. När mattorna rivits ut har de visat varierande grad av skador. Limmet har varit mjukt, haft dålig vidhäftning och avgivit kraftig lukt. Mätning pågår för att följa upp att betongunderlaget vädras ur på ett bra sätt. En del av mattorna har lagts med för hög fukthalt i betongbjälklaget. På andra ställen har fukt tillförts efter läggningen. Vidare utredning pågår.

12 Bättre inomhusmiljö i Arkitekturmuseet och Moderna Museet – Fastighetsverkets uppfattning i ansvarsfrågan, Statens Fastighetsverk, 2002-09-12.

3. Fel och brister i klimatanläggningen

Fastighetsverket har haft problem med styrning av klimatanläggningen och därför svårt att uppnå stabilt klimat i husets olika delar. Det har visat sig att det datorbaserade styrsystemet har fel och brister. Tillsammans med leverantören utreds därför styrsystemet. Kapaciteter och flöden i klimatanläggningen ses över och ökas där det behövs.

4. Brister i övergången från byggproduktion till fastighetsförvaltning

I byggproduktionens avslutningsskede överfördes kunskap till vår förvaltningsorganisation under en kortare gemensam driftperiod. Utbildning och information till personalen borde ha varit bättre och mer omfattande med tanke på den komplicerade anläggningen. Många kvarstående tekniska fel och brister åtgärdades parallellt med driftsättningen och under lång tid efter inflyttningen. För inomhusmiljön har detta medfört att problem inte upptäckts och avhjälpts tillräckligt snabbt.

Hur går vi vidare?

Fastighetsverket arbetar vidare med projektering och genomförande av åtgärder som erfordras för att uppnå de mål för inomhusmiljön som vi beslutat tillsammans med museerna. Byggnaden skall vara inflyttningsklar 2003-08-31.

Vi kommer att informera generalentreprenör och konsultgrupp om vår bedömning av ansvarsfrågorna för diskussion om ersättning för uppkomna skador.

Fastighetsverket har genom museiprojektet och efterföljande skadeutredning fått många viktiga erfarenheter som medför flera förbättringsmöjligheter i pågående och kommande projekt.

Några av dessa är: N Vi har överfört erfarenheter av Museiprojektet direkt till det på-

gående arbetet med ett nytt museum för Världskultur i Göteborg. N Vi har startat en utbildning i fukt- och mögel för all personal. N Vårt pågående utvecklingsprojekt avseende nya former för upp-

handling av entreprenader med betydligt bättre samverkan mellan projektering och produktion får ökad aktualitet. Sådan samverkan leder till bättre kvalitet i byggprocessen. N Vi kommer se över rutiner för inkörningsprovningar, utbildning av

driftpersonal och projektövertagande från byggproduktion till förvaltningsskede. N Vi har i flera projekt infört rutiner för bevakning av fukt och klimat-

frågor. I projektet Världskulturmuseet i Göteborg har vi tillsatt en specialist med uppgift att under projektering och byggtid tillföra kunskap kring fukt och mögel.

N Expertgruppen kommer att utarbeta riktlinjer vad gäller Fastighets-

verkets agerande i byggproduktion och fastighetsförvaltning, för att undvika problem med fukt och mögel i verkets byggnader framöver.

4.3.3. Spårvägsbroarna på tvärbanan mellan Alvik och Sickla udde i Stockholm

Snabbspårvägen i Stockholm mellan Johanneshov och Alvik öppnades våren år 2000. Den passerar över Mälaren på Gröndalsbron mellan Gröndal och Stora Essingen och på Alviksbron mellan Stora Essingen och Alvik. Broarna beställdes år 1996 av Storstockholms lokaltrafik, SL. Arbetena utfördes på totalentreprenad av Skanska (Gröndalsbron) och NCC (Alviksbron). Båda företagen anlitade ELU Konsult, Danderyd, för att konstruera broarna. Konstruktionsarbetet inleddes efter semestern år 1996 och slutfördes i princip till årsskiftet 1997/98. Båda broarna slutbesiktigades vid årsskiftet 1998/99 och togs i trafik under år 2000.

I augusti år 2000 upptäcktes sprickor i Gröndalsbron. Efter upprepade kontroller, som visade att sprickorna ökade över tiden, och efter att sprickor konstaterats även på Alviksbron i november år 2001, kontaktade SL i december år 2001 ELU Konsult och krävde att företaget tillsammans med Skanska och NCC omgående redovisade en utredning om orsaken till skadorna och förslag till åtgärder.

ELU Konsult startade i december 2001 ett omfattande arbete för att utreda orsaken till sprickorna. Efter intern och extern analys och kontroll av beräkningar, beräkningsförutsättningar och ritningar samt jämförelser med hur motsvarande brokonstruktioner dimensioneras i omvärlden, konstaterade man i mitten av januari år 2002 att ”En överhängande risk förelåg att de dimensioneringsregler som föreskrivits i kontrakten resulterat i att de två huvudspannen innehöll för lite skjuvarmering. Om så vore fallet skulle föreskriven brottsäkerhet (ca 1,5–2,0) ej innehållas”.13

Då s.k. skjuvbrott är spröda, vilket innebär ett hastigt förlopp där brott kan inträffa utan förvarning, rekommenderades SL att temporärt stänga trafiken till dess att fördjupad utredning klarlagt om risk för nedsatt brottsäkerhet förelåg. SL stängde genast broarna, vilket fick stor uppmärksamhet i massmedia. Efter temporära förstärk-

13 Citatet är hämtat ur ELU Konsult AB:s rapport den 27 augusti 2002 till Byggkommissionen, Sprickor i spårvägsbroarna.

ningsåtgärder kunde broarna relativt snart öppna igen, men vad var det egentligen som hade hänt och vems var felet?

Broarna

Båda broarna är s.k. lådbalkbroar av förspänd betong och har byggts med den s.k. freivorbaumetoden, vilket i princip innebär att brodelarna stegvis byggs ut från stödpelarna för att mötas och sammanfogas mitt i brospannet. Utbyggnaden sker symmetriskt från varje pelare i form av ett T. Balkhöjden är störst vid stöden och avtar mot huvudspannets mitt och mot intilliggande stöd. Gröndalsbron är totalt 450 meter lång och 8,5 meter bred. Alviksbron är totalt 430 meter lång och 13 meter bred. Största spännvidden är 120 meter för Gröndalsbron och 140 meter för Alviksbron.

Gröndalsbron bär två spårvägsspår symmetriskt, medan Alviksbron, som är bredare, har två spår förskjutna mot norra sidan och en gång- och cykelbana på den södra sidan. Balkliven är relativt tunna, 0,35 respektive 0,39 meter, medan underflänsen är stor, ca 1,1 meter intill stödet. Broarna är förspända med spännkablar.

Sprickor i broarnas balkliv

Inspektion av broarna i driftskedet gjordes av Sycon Stockholmskonsult. Gröndalsbron undersöktes i augusti 2000, i april och oktober 2001 samt i januari 2002. Redan vid den första inspektionen upptäcktes s.k. skjuvsprickor i huvudspannets balkliv och man konstaterade vid de senare inspektionerna att sprickorna ökade i antal och bredd. Alviksbron visade inga sprickor i augusti 2000, men däremot konstaterades sprickor i november 2001 och januari 2002.

Noggrann s.k. sprickkartering av broarna utfördes. Sprickorna hade en ganska flack lutning, ca 30 grader. Sprickbredderna var ca 0,1–0,3 mm, i enstaka fall 0,4–0,5 mm. Sprickorna fanns bara i brobalkarnas liv och gick inte ut i över- eller underkant av balkarna. Gröndalsbrons nordöstra balkliv (skuggsidan) uppvisade endast ett fåtal sprickor. Brons sydvästra balkliv (solsidan) som är lika trafikbelastad som det nordöstra hade däremot ett stort antal sprickor. Tydligen hade solens inverkan på temperaturen bidragit till sprickbildningen. Alviksbrons sprickbildning ser annorlunda ut. Båda balk-

liven hade i detta fall fått omfattande sprickbildning, solsidan dock något mer än skuggsidan. Att Alviksbrons sprickbildning skiljer sig från Gröndalsbron kan förklaras med att Alviksbron är excentriskt belastad och att det norra balklivet (skuggsidan) därigenom får ca 20 procent större last än det södra (solsidan). Den större lasten på skuggsidan har därmed bidragit till att sprickbildningen blivit mer omfattande än i motsvarande balkliv på Gröndalsbron.

Skuldfrågan

Eftersom starka farhågor förelåg att konstruktionerna inte hade tillräcklig brottsäkerhet, fattades ett snabbt beslut att utan vidare utredningar vidta sådana åtgärder att den normenliga brottsäkerheten under alla omständigheter skulle uppnås och att trafiken kunde återupptas. Frågeställningen om orsakerna till den onormala sprickbildningen var alltför komplicerad för att man skulle kunna invänta slutligt klarläggande. Inblandade parter tog därför ”det säkra före det osäkra” och vidtog nödvändiga åtgärder utan att ta ställning i skuldfrågan. Då detta skrivs i november år 2002 är skuldfrågan ännu inte klarlagd.

Byggkommissionen har varit i kontakt med såväl representanter för ELU konsult som Banverkets, Vägverkets och Boverkets experter på betongkonstruktioner för att försöka få en bild av vad som orsakat skadorna på spårvägsbroarna och vilka åtgärder som vidtagits för att undvika att det händer igen. Kommissionen har även kontaktat tekn. dr. Håkan Sundquist, Kungliga Tekniska Högskolan som biträtt beställaren i diskussionerna kring dimensionerings-, konstruktions- och produktionsprinciperna. Någon klar och entydig bild av vad som orsakat de onormalt stora sprickorna i balkliven, har kommissionen inte kunnat få fram.

Enligt den information som lämnats till kommissionen är parterna överens om att sprickorna i alla fall inte uppstått till följd av något utförandefel av entreprenörerna. Det har inte heller kunnat påvisas att det i sig är något fel på de beräkningar som gjorts. Det råder däremot delade meningar om vilken teoretisk modell som bör användas vid dimensionering av aktuell brotyp, vad som egentligen föreskrivits i kontraktshandlingarna och vilka kompletterande kontrollberäkningar som borde ha gjorts, särskilt med tanke på det onormala förhållandet mellan den s.k. nyttiga lasten (lätta spårvagnar i stället för tunga långtradare eller tåg) och brons egentyngd. Bi-

dragande till sprickbildningen har varit temperaturskillnaden mellan brobalkens utsida och insida, vilket tydligt framgår på Gröndalsbron. I vilken utsträckning detta borde ha förutsetts vid dimensioneringen har inte heller slutligen avgjorts, men den dimensionerande temperaturdifferensen som föreskrivs i dag är enligt uppgift större än den som gällde då broarna dimensionerades år 1997.

Beträffande broarnas hållfasthet, har de temporära åtgärder som vidtagits inneburit att den föreskrivna brotthållfastheten uppnåtts. Förutom kravet på uppfyllande av brottsäkerhet skall även den beställda beständigheten och livslängden på 120 år uppnås. Även i denna fråga har parterna delade uppfattningar i skuldfrågan, främst beträffande vilka krav på kontroll av sprickkvidder som ELU Konsult borde ha gjort med stöd av kontraktshandlingarna. Parterna är emellertid överens om att även angränsande brospann skall åtgärdas så att efterfrågad livslängd med säkerhet kommer att uppnås på hela broöverbyggnaden.

En detaljerad redovisning av ELU Konsults syn på varför dimensioneringen av broarna inte lett till förväntad hållfasthet och beständighet har lämnats i en artikel publicerad i tidskriften Betong nr 2/2002. Faktauppgifterna om broarnas konstruktioner och dimensioner samt detaljer om sprickvidder o.d. är hämtade från artikeln.14

14 Sprickor i Gröndalsbron och Alviksbron i Stockholm, Lars Hallbjörn, ELU Konsult AB, Betong 2/2002.

5. Ansvar, tillsyn och kontroll

5.1. Tillsyn och kontroll enligt PBL

5.1.1. Inledning

Debatten om fel och brister i byggandet har inte sällan fokuserat på systemet för tillsyn och kontroll enligt PBL. Nu gällande bestämmelser tillkom för att göra det möjligt att höja kvaliteten i det byggda, men också för att klargöra ansvarsfördelningen mellan samhället och den enskilde. Systemet med en omfattande kommunal granskning och överlappande kontrollfunktioner hade lett till oklara ansvarsförhållanden och garanterade inte produktens kvalitet eller att samhällskraven uppfylldes.1 Det bör i sammanhanget också beaktas att huvuddelen av alla s.k. ”sjuka hus”, inklusive de i föregående avsnittet relaterade projekten Moderna Museet och Arkitekturmuseet i Stockholm, har producerats med stöd av den äldre bygglagstiftningen och omfattats av då gällande system för tillsyn och kontroll.

Det var således inte för att kostnaderna för tillsyn och kontroll skulle kunna sänkas som det gamla systemet ändrades, vilket många hävdar i debatten, utan för att kvaliteten i byggandet skulle kunna höjas. Det framgår tydligt av den konsekvensbedömning som låg till grund för riksdagens beslut.2 Lagstiftaren förutsatte att byggherren och entreprenadföretagen skulle få ökade kostnader till följd av ett större ansvar för kontroll och kvalitetssäkring, men menade att detta skulle uppvägas av sänkta kvalitetsfelkostnader. Kommunerna antogs kunna minska sina kostnader som en direkt följd av att byggnadsnämndens granskning skulle minska. Däremot nämns det ingenting i förarbetena till lagen om att kommunens ansvar för

1Prop. 1993/94:178, s. 52 f. 2Prop. 1993/94:178, s. 109 f.

tillsyn av byggandet skulle minska eller att kommunens resurser för sådan verksamhet kunde dras ned.3

5.1.2. Gällande bestämmelse i PBL

Det nu gällande systemet för bygglov, tillsyn och kontroll i byggandet trädde i kraft den 1 juli 1995.4

Tillsyns- och kontrollsystemets syfte

Systemet för tillsyn och kontroll skall säkerställa att byggnader eller anläggningar som uppförs eller ändras skall kunna antas komma att uppfylla kraven i 3 kap. PBL. Bestämmelserna i 3 kap. omfattar bl.a. krav på byggnaders placering och utformning, varsamhet vid ändring av byggnader och skydd för vissa särskilt värdefulla byggnader liksom hur tomter skall anordnas. Bestämmelserna omfattar även krav på att tomter som tas i anspråk för bebyggelse, om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhållandena i övrigt, liksom allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader, skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Utöver de krav på byggnader och vissa anläggningar som anges direkt i 3 kap. PBL skall byggnadsverken även uppfylla de tekniska egenskapskrav som anges i 2 och 2a §§ byggnadsverkslagen (1994:847), i den utsträckning som följer av föreskrifter utfärdade med stöd av lagen. De tekniska kraven har preciserats i byggnadsverksförordningen (1994:1215), och i Boverkets bygg- och konstruktionsregler, BBR och BKR.

Bestämmelserna innebär att N bygglovsprövningen inte, som före den 1 juli 1995, omfattar

byggnadsverkens tekniska egenskaper, N kommunerna genom beslut i detaljplan kan befria helt eller del-

vis från kravet på bygglov inom planområdet, N vissa i 9 kap. 2 § PBL angivna åtgärder inte får vidtas förrän tidi-

gast tre veckor efter det att byggnadsnämnden underrättats om arbetena genom en bygganmälan,

3Prop. 1993/94:178, s. 82 f. 4 Se SFS 1994:852 och SFS 1994:1576 samt prop. 1993/94:178.

N byggherren har det fulla ansvaret för att byggnaden eller anlägg-

ningen uppfyller de tekniska egenskapskraven, men skall vid ett byggsamråd kunna redovisa de lösningar som han valt, N ett nytt system för kontroll av de tekniska egenskapskraven in-

förts, N det normalt skall finnas en av byggnadsnämnden beslutad kon-

trollplan i varje byggprojekt, N byggherren skall utse en kvalitetsansvarig samt N byggnadsnämnden har ett renodlat tillsynsansvar.

För detaljerad beskrivning av systemet för tillsyn och kontroll hänvisas till Boverkets handbok Boken om lov, tillsyn och kontroll.

Bygglov

Tillstånd till byggande m.m. lämnas enligt bestämmelser i 8 kap. PBL i form av bygglov, rivningslov eller marklov. Ansökningar om lov prövas av kommunens byggnadsnämnd, dvs. den eller de nämnder som skall fullgöra kommunens uppgifter inom plan- och byggväsendet och ha det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten.

Sedan den 1 juli 1995 inskränker sig bygglovsprövningen till att avse prövning av lokaliseringen av en byggnad eller annan anläggning, samt utformningen av anläggningen eller tomten, dvs. främst av krav som avser den närmare placeringen och gestaltningen i yttre hänseende.

Bygganmälan

Ansvaret gentemot det allmänna för att en byggnad eller annan anläggning uppfyller gällande tekniska krav åvilar byggherren, dvs. den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings- eller markarbeten. Detta har klargjorts genom att lovprövningen inte längre omfattar projektets tekniska egenskaper och att byggnadsnämnden har ålagts ett renodlat tillsynsansvar rörande dessa egenskaper.5

För att ge byggnadsnämnden möjlighet att utöva en effektiv tillsyn över att byggherren tar sitt ansvar tillämpas sedan 1 juli 1995

5Prop. 1993/94:178, s. 61 ff.

ett förfarande med bygganmälan, byggsamråd och en av byggnadsnämnden fastställd kontrollplan för projektet.

Minst tre veckor innan arbeten som anges i 9 kap. 2 § PBL avses att påbörjas, skall byggherren således göra en bygganmälan till byggnadsnämnden. Bygganmälan syftar till att ge byggnadsnämnden möjlighet att förbereda sin tillsyn över projektet och att ge nämnden erforderlig tid att preliminärt bedöma kontrollbehovet, bl.a. behovet av byggsamråd. Byggnadsnämnden kan även tidigt behöva förvarna byggherren om att det redan av anmälan framgår att vissa arbeten inte kommer att uppfylla gällande krav och därför inte bör påbörjas innan byggsamråd ägt rum.6

Byggsamråd

När en bygganmälan har kommit in skall byggnadsnämnden enligt 9 kap. 7 § PBL, skyndsamt kalla till byggsamråd, om det inte är uppenbart obehövligt. Kallelse bör ske snarast möjligt efter det att bygganmälan gjorts, så att byggherren får kännedom om att nämnden påkallar byggsamråd innan byggnadsarbetena påbörjas. Om byggnadsnämnden finner att samråd inte är nödvändigt, skall byggherren utan oskäligt dröjsmål meddelas detta för att undvika oklarheter och missförstånd. Samråd skall dock alltid hållas om byggherren begär det.7

Vid byggsamrådet skall bl.a. omfattningen, sättet och formen för bestyrkande av byggnadens och anläggningens överensstämmelse med samhällets krav bestämmas. Vid byggsamrådet skall byggnadsnämnden även vid behov informera byggherren om de samhällskrav som ställs på projektet och deras innebörd. Från denna utgångspunkt redovisar byggherren projektet och de tekniska lösningar som han anser tillgodoser kraven. Han skall även presentera en plan över den kontroll och övrig tillsyn som han anser behövs för att verifiera att kraven uppfylls. Byggnadsnämnden skall då i sin tur ta ställning till vilka övriga åtgärder för besiktning, tillsyn och övrig kontroll som är nödvändiga för att byggnaden eller anläggningen skall kunna antas komma att uppfylla samhällets krav. Byggnadsnämnden har möjlighet att förvissa sig om att byggherren tar sitt ansvar genom att begära särskilda bestyrkanden av att samhälls-

6Prop. 1993/94:178, s. 64 ff. 7Prop. 1993/94:178, s. 71 f.

kraven är uppfyllda i den utsträckning nämnden anser att det behövs.

Formerna för byggsamrådet har inte detaljreglerats i lag eller föreskrifter utan bör anpassas till förutsättningarna i varje enskilt fall.8

Kontrollplan

Resultatet av byggherrens och kommunens genomgång vid byggsamråd skall enligt i 9 kap. 9 § PBL, dokumenteras i en kontrollplan, om det inte är uppenbart obehövligt. I kontrollplanen skall anges vilken kontroll som skall utföras, vilka intyg och övriga handlingar som skall företes för nämnden samt vilka anmälningar som skall göras till nämnden.

Eftersom byggherren har ansvaret för byggnadens egenskaper och skall tillhandhålla den verifiering av dessa som behövs, är det naturligt att det i första hand är byggherren som lämnar förslag på kontrollsystem och verifieringssätt. Det ankommer således på byggherren att lägga fram förslag på kontrollplan. Byggherrens förslag till kontrollsystem skall godtas, om det inte finns skäl att ifrågasätta kvaliteten på kontrollen.9

Krav på besiktning, tillsyn och övrig kontroll enligt 9 kap. 8 § första stycket 2 PBL skall endast ställas i den omfattning och i de avseenden som är nödvändiga för att byggnadsverket skall kunna antas komma att uppfylla de av samhället uppställda egenskapskraven. Upprättandet av kontrollplan enligt PBL omfattar således inte projektets förutsättningar som helhet utan bara till den del det omfattas av krav i 3 kap. PBL, inklusive de tekniska kraven i BVL, BVF och Boverkets föreskrifter till dessa.

Inte heller kontrollplanens innehåll eller omfattning har detaljreglerats i lag eller föreskrifter. Det förutsätts att byggnadsnämndens tjänstemän, bl.a. genom riktlinjer som fastställs av byggnadsnämnden, skall prioritera kontrollinsatserna till sådana frågor där kontroll är mest angelägen. Nämnden får därmed ett avgörande inflytande på hur smidigt det nya systemet fungerar.10

8Prop. 1993/94:178, s.72. 9Prop. 1993/94:178, s. 71 och 121 f. 10Prop. 1993/94:178, s. 74.

Kvalitetsansvarig enligt PBL

För att byggnadsarbeten som kräver bygganmälan skall få påbörjas, skall det enligt 9 kap. 13 § PBL, finnas en eller flera kvalitetsansvariga, som skall utses av byggherren. Systemet med kvalitetsansvarig är till för att samhället skall ha garantier för att byggherren har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att ta sitt ansvar i byggprocessen.

Den kvalitetsansvarige skall enligt bestämmelser i 9 kap. 14 § PBL, antingen ha s.k. riksbehörighet eller godkännas av byggnadsnämnden för visst arbete.

Byggherren skall underrätta byggnadsnämnden om vem han utsett till kvalitetsansvarig enligt PBL. Detta måste ske innan arbetena påbörjas och innan byggsamråd ägt rum. Frågan om vem som skall vara kvalitetsansvarig bör dock klaras ut av byggherren betydligt tidigare för att säkerställa en god kvalitetsuppföljning. Redan på projekteringsstadiet görs ofta viktiga vägval som har betydelse för den efterföljande kvalitetskontrollen.11 Den kvalitetsansvarige skall se till att kontrollplanen följs. Även i de fall byggnadsnämnden ansett att det inte krävs någon kontrollplan, skall den kvalitetsansvarige se till att erforderlig kontroll utförs. Han skall vidare delta i byggsamråd och närvara vid besiktningar och andra kontroller.12

Den kvalitetsansvarige skall biträda byggherren med tillsyn över kvalitetsstyrningen och kvalitetssäkringen i projektet, så att de väsentliga samhällskraven uppfylls. Om byggherren skulle driva arbetena i strid mot kontrollplanen eller gällande föreskrifter och inte rätta sig efter den kvalitetsansvariges berättigade anvisningar, måste den kvalitetsansvarige lämna sitt uppdrag för att kunna behålla sitt förtroende som kvalitetsansvarig.13

Om byggnadsnämnden finner att en kvalitetsansvarig åsidosätter sina skyldigheter, får nämnden enligt bestämmelser i 9 kap. 15 § PBL besluta att en annan kvalitetsansvarig skall utses. Om den kvalitetsansvarige har riksbehörighet, skall nämnden anmäla sitt beslut till det certifieringsorgan som godkänt denne.

11Prop. 1993/94:178, s. 80. 12Prop. 1993/94:178, s. 125. 13Prop. 1993/94:178, s. 81f.

Slutbevis och användningsförbud

När byggherren har uppfyllt sina åtaganden enligt kontrollplanen och byggnadsnämnden inte funnit skäl att ingripa som tillsynsmyndighet, skall nämnden enligt bestämmelser i 9 kap. 10 § första stycket utfärda slutbevis om detta. Om verifikationerna inte är tillfredsställande eller byggnadsnämnden känner till brister i byggnaden som inte åtgärdats, skall nämnden enligt 9 kap. 10 § andra stycket utan oskäligt dröjsmål ta ställning till i vilken utsträckning byggnaden får användas innan bristerna är åtgärdade. Användningsförbud kan avse både visst slag av användning och användning av viss del av en byggnad.14

Byggnadsnämndens tillsynsansvar

Om en byggherre missköter sig eller om en byggnad påvisas ha allvarliga brister i föreskrivna avseenden, kan byggnadsnämnden ingripa som tillsynsmyndighet enligt bestämmelser i 10 kap. 3 § PBL.

Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings- eller markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om det är uppenbart att arbetet eller åtgärden strider mot bestämmelserna i PBL eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen. Byggnadsnämnden får även förbjuda att ett byggnadsarbete fortsätts innan de uppkomna bristerna avhjälpts, om nämnden finner att byggherren inte följer någon väsentlig del av kontrollplanen. Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd utförs på ett sådant sätt att det äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts. Byggnadsnämndens förbud enligt 10 kap. 3 § PBL får förenas med vite och gäller med omedelbar verkan.

Det bör i sammanhanget särskilt noteras att bestämmelserna om slutbevis och användningsförbud i 9 kap. 10 § PBL är utformade främst med avseende på mindre omfattande men betydelsefulla brister och skall ses främst som ett effektivt komplement till byggnadsnämndens möjligheter att ingripa som tillsynsmyndighet med stöd av 10 kap. 3 §.15

14Prop. 1993/94:178, s. 75f samt s. 123 f. 15Prop. 1993/94:178, s. 124.

5.1.3. Systemet fungerar dåligt

Kommunförbundet, Boverket m.fl. har i olika sammanhang påpekat att systemet för tillsyn och kontroll enligt PBL inte säkerställer att byggnadsverken uppfyller samhällets krav. Det har bl.a. anförts att byggherrarnas och entreprenörernas kontroll- och kvalitetssystem inte fungerar i praktiken, att den kvalitetsansvariges roll är oklar samt att byggnadsnämndernas resurser att utöva tillsyn över byggandet är otillräckliga.

Boverkets rapporter om den kommunala tillsynen m.m.

Boverket har på uppdrag av regeringen vid två tillfällen under åren 2001 och 2002 studerat hur systemet för tillsyn och kontroll fungerar i praktiken och vilka resurser kommuner och länsstyrelser avsätter för tillsyn av systemet.16

Boverkets första rapport grundar sig på en enkät som under våren år 2001 skickades ut till samtliga 289 kommuner. 234 kommuner svarade på enkäten. Frågorna hade utformats i samarbete med kommunförbundet och berörde såväl ärendemängder som personalresurser, tillsynsarbetet, taxor och hanteringen av slutbevis. Resultaten visar bl.a. att ett påfallande stort antal byggnadsnämnder (ett 60-tal av dem som svarat på Boverkets fråga) gör tillsynsbesök på byggarbetsplatser högst 5 ggr per år. Av dessa gör knappt hälften inga tillsynsbesök alls, utom vid anmälan från allmänheten eller då det påfordrats av de ansvariga för projektet. Orsaken anges i regel vara resursbrist. En överväldigande majoritet, 160 kommuner, har minskat antalet tillsynsbesök under de senaste fem åren. Byggnadsnämnderna är också sparsamma med att använda sanktionssystemet. 56 procent av de undersökta nämnderna har inte gjort påpekande eller utfärdat något föreläggande i samband med tillsynsbesök sedan PBL-reformen 1995. Vissa kommuner uppgav att det ringa antalet sanktioner beror på att tillsynen alltmer sker i dialogform. Boverket påpekade att detta i sig ligger i linje med modern syn på tillsynsarbete. Boverket konstaterar även att av de projekt som varit aktuella för slutbevis, har endast hälften begärt slutbevis.

16 Boverket dnr 10810-881/2001 och 10810-882/2001, våren 2001 samt 10810-1137/2002, nov. 2002.

Boverket konstaterar också i sin analys att de kommuner som inte svarat på enkäten, knappt 20 procent, främst utgörs av små kommuner med en folkmängd mindre än 10 000 invånare. De uteblivna svaren tycks, enligt efterkontroller, i huvudsak bero på resursbrist. Boverket bedömer att resultaten torde ha visat på en ännu mindre omfattning av kommunernas tillsyn om alla kommuner svarat på enkäten.

Under våren 2001 tillställde Boverket även samtliga länsstyrelser en enkät om vilka resurser länsstyrelserna avsatte för tillsyn över byggandet i respektive län. Samtliga län besvarade enkäten.

Antalet personer som arbetar med plan- och byggfrågor varierar från 1 till 33 per länsstyrelse. Av dem arbetar mellan 0 och 10 personer med tillsynsfrågor. Boverket konstaterar att förhållandet mellan personalresurser för tillsynsfrågor i förhållande till andra ärenden inom plan- och byggnadsväsendet är mycket sned och drar slutsatsen att länsstyrelserna i praktiken saknar möjligheter att utöva tillsyn över byggväsendet. Endast på fem länsstyrelser arbetar all personal för plan- och byggfrågor även med tillsynsfrågor, medan sex länsstyrelser anger att inte någon arbetar med tillsynsfrågor. Fyra länsstyrelser avsätter mellan 0,1 och 0,4 personer per år för tillsyn över byggandet.

I november 2002 har Boverket, på uppdrag av regeringen på nytt sammanställt och kommenterat uppgifter som länsstyrelserna inhämtat om bl.a. kommunernas tillsyn och kontroll av byggnadsarbeten. Rapporten förstärker den bild som framträdde redan våren 2001. Boverket konstaterar bl.a. att mycket talar för att brist på resurser och politisk prioritering samt försvagad kompetens hos den personal som arbetar med frågor om tillsyn och kontroll utgör de allt annat överskuggande hindren för en fungerande kontroll- och tillsynsprocess inom byggandet. Boverket menar dessutom att ett dominerande intryck vid genomgången av redovisningarna är att många kommuner nästan inte utövar någon uppsökande tillsynsverksamhet alls. De flesta kommuner som utövar sådan tillsyn uppger att denna är av begränsad omfattning. Flera länsstyrelser uppger att de inte har vare sig resurser eller kompetens för att utöva den tillsyn de är skyldiga att utöva enligt PBL när det gäller kontroll- och tillsynsfrågor. En länsstyrelse uppger att den inte utför någon tillsyn överhuvudtaget på detta område

Kommissionens bedömning

Vid kommissionens utfrågningar har företrädare för olika aktörer framfört att kvalitetssäkringen på fältet inte fungerar som det var tänkt. Trots att företagen ofta är kvalitetscertifierade, är slutbesiktningsprotokollen fulla av anmärkningar om fel i entreprenaderna. Många byggherrar saknar även kompetens att följa upp kvaliteten i sina projekt, på ett sådant sätt som lagstiftarna förutsatt. Kontrollplaner fylls i och signeras i efterhand och provningar och mätningar som antecknats i kontrollplaner har aldrig utförts. Bristerna förefaller vara utbredda och förekommer, enligt vad kommissionen inhämtat, på alla nivåer och i de flesta projekt. Aktörerna menar att egenkontrollen och kvalitetsledningssystemen inte alls fungerar. Om bristerna är så vanligt förekommande som rapporterats till kommissionen, tyder det på allvarliga brister i företagens kontrollsystem. Det kan heller inte uteslutas att det finns ett direkt orsakssamband mellan det ökande antalet fel i byggandet och de neddragningar i kommunernas tillsyns- och kontrollverksamhet, som Boverket påvisat.

Att förväntningarna på PBL:s system för tillsyn och kontroll inte infriats beror enligt kommissionens bedömning inte på några avgörande fel i regelverket i sig. Många har understrukit att systemet är principiellt riktigt tänkt. Huvudproblemet förefaller i stället vara att reglerna inte tillämpas på avsett sätt. En utbredd osäkerhet hos inblandande aktörer om sin roll i systemet och egna rättigheter och skyldigheter har lett till att kvalitetssäkringen inte fungerar på det sätt lagstiftaren förutsatt. Minskade resurser hos byggnadsnämnderna och i vissa fall en misstro mot systemet har lett till en situation där kommunerna i många fall släppt all tillsyn. Byggherrarna har heller inte förstått sin nya roll eller stärkt sin kompetens på området. Kommissionen delar uppfattningen att PBL:s system för tillsyn och kontroll inte fungerar på avsett sätt och att detta delvis beror på oklarheter i systemet. Justeringar bör därför göras. Inte minst måste parternas ansvar tydliggöras, byggherrens roll preciseras och den kvalitetsansvariges kompetens säkerställas. Viktigast torde dock vara att tillse att parterna tillämpar systemet som det var tänkt och tar det ansvar som systemet förutsätter.

5.1.4. Kommittén för översyn av plan- och bygglagstiftningen

Regeringen tillsatte i juni 2002 en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över plan- och bygglagstiftningen samt att lämna förslag till de lagändringar som behövs.17 Kommittén skall bland annat se över frågor om kontrollsystemet och den kvalitetsansvariges roll och kompetens. Enligt direktiven skall utgångspunkten för översynen i dessa delar vara att den nu gällande ansvarsfördelningen mellan samhället och enskilda i sina huvuddrag inte bör ändras. Enligt direktiven bör kommittén i det sammanhanget särskilt belysa den förändrade byggherrerollen liksom frågor om ansvar.18

5.2. Entreprenadbestämmelser

5.2.1. Allmänna bestämmelser för byggnads- anläggnings- och installationsentreprenader, m.m.

Systemet för tillsyn och kontroll enligt PBL skall säkerställa att byggnader eller anläggningar skall kunna antas komma att uppfylla samhällets krav på byggnadsverk. Krav på särskilda funktioner med hänsyn till en viss kundkrets eller användning, materialval och utrustningsstandard utöver samhällskraven regleras däremot i avtalet mellan berörda parter i projektet. Dessutom finns en rad frågor utöver byggnadsverkets utförande som behöver regleras såsom ansvar vid dröjsmål eller hur eventuella tvister skall behandlas.

Rättsförhållanden mellan beställare, konsulter och entreprenörer i byggsektorn regleras i regel genom standardiserade avtalsvillkor. De från praktisk synpunkt viktigaste regelverket utgörs av Allmänna bestämmelser för byggnads- anläggnings- och installationsentreprenader, AB 92, och motsvarande bestämmelser för totalentreprenader, ABT 94. Bestämmelserna är avsedda att på ett heltäckande sätt reglera vad som skall gälla i rättsförhållandet mellan parterna.

AB 92 utgör ett resultat av förhandlingar mellan företrädare för olika intressenter i byggsektorn inom Föreningen Byggandets Kontraktskommitté, BKK. I BKK finns företrädare för bl.a. Sveriges Byggindustrier, Landstingsförbundet, Kommunförbundet, Fastighetsverket, Vägverket, Byggherreföreningen, HSB:s Riksförbund, SABO, Riksbyggen och branschföreningar inom installationssek-

17 M 2002:05, Dir. 2002:97. 18 Dir. 2002:97, s. 18 f.

torn representerade. Inom BKK har förutom AB 92 också förhandlats fram bestämmelser för s.k. totalentreprenad, ABT 94.

Branschpraxis

För att standardiserade kontraktsvillkor skall gälla mellan parter krävs normalt att en hänvisning till dem sker i avtalet. Under vissa förutsättningar kan standardvillkor utgöra avtalsinnehåll även om en sådan hänvisning saknas. Det torde generellt sett gälla då bestämmelserna är, eller kan antas vara, väl kända för båda parter och används så regelmässigt på den aktuella marknaden att dess tillämpning kan anses utgöra branschpraxis.19 AB 92 och ABT 94 är så väl inarbetade och under så lång tid tillämpade formulär att det inte sällan kan antas bli avtalsinnehåll utan särskild hänvisning i kontrakt eller liknande handling. I vilken utsträckning standardvillkor skall tillämpas mellan parterna måste dock avgöras genom avtalstolkning utifrån en sammanvägd bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Parterna disponerar över avtalsinnehållet

Parterna disponerar fritt över innehållet i AB och kan överenskomma om ändrad garantitid, särskilda betalningsvillkor eller besiktningsförfaranden. Dessutom bestäms entreprenadens omfattning och innehåll och det individuella avtalsinnehållet t.ex. storleken på entreprenörens administrativa påslag på vissa kostnadsposter, entreprenadtiden och kontraktssumman direkt mellan parterna. Detta sker i en rad handlingar såsom kontrakt, beställningsskrivelse, anbud, administrativa föreskrifter, betalningsplan, mängdbeskrivningar, á-prislistor, tekniska beskrivningar och ritningar. Kontraktshandlingarna kompletterar normalt varandra, om inte omständigheterna föranleder annat. Ändringar och tillägg till AB:s standardbestämmelser kan skrivas in i en eller flera av dessa handlingar. För att en sådan överenskommelse med säkerhet skall bli giltig krävs dock att den görs i en kontraktshandling med högre dignitet än AB:s bestämmelser. Kontraktshandlingarna gäller nämligen inbördes i en särskild ordning som anges i 1 kap 3 § AB 92. Om motstridiga uppgifter förekommer i olika kontraktshandlingar

19 Bernitz, Ulf, Standardavtalsrätt, 5 uppl, Marknadsrättsförlaget AB, Stockholm, 1991, s. 30 f.

skall således uppgift som lämnas i handling med högre dignitet gälla, om inte omständigheterna uppenbarligen föranleder till annat.

Enligt standardvillkoren har endast kontraktet högre dignitet än bestämmelserna i AB 92. För att t.ex. en överenskommelse om längre garantitid än som anges i 4 kap. 7 § AB 92 skall bli giltig, krävs att uppgiften skrivs in direkt i kontraktet. Avtalsvillkoret kan även skrivas in i t.ex. särskilda administrativa föreskrifter.20 I det fallet måste det dock anges i kontraktet att uppgifter i de administrativa föreskrifterna skall gälla före motsvarande uppgift i AB 92. En vanlig teknik för att få uppgifter i övriga kontraktshandlingar att gälla före uppgifter i AB 92 är att i kontraktet ange att handlingarna, med ändring av vad som anges i AB, skall gälla i en annan ordning. På så sätt kan parterna om de så önskar anpassa vissa av AB:s standardregler till den aktuella avtalssituationen och ändå ha kvar etablerade och allmänt accepterade standardvillkor för huvuddelen av överenskommelsen.

Det bör särskilt noteras att det inte finns något formellt krav på att entreprenadavtal måste vara skriftliga och att även muntliga avtal är giltiga. I de fall ett muntligt avtal träffats, kan det vara svårt att i efterhand styrka att avtalet innehåller avvikelser i förhållande till standardvillkoren. Den typen av avtalade avvikelser bör därför alltid dokumenteras skriftligt.

Särskilda bestämmelser tillämpas vid totalentreprenader

Innehållet i AB 92 är särskilt anpassat för olika slag av entreprenader inom byggsektorn där entreprenören utför ett visst arbete baserat på handlingar som beställaren tillhandahåller, s.k. utförandeentreprenad. Förfarandet innebär att entreprenören ansvarar för att arbetet överensstämmer med de krav som uttrycks i kontraktshandlingarna, inklusive ritningar och beskrivningar, men inte för att kraven i sig är rätt ställda eller heltäckande. I vissa fall sluter dock beställaren avtal med en entreprenör som innebär att även hela eller en väsentlig del av projekteringen skall ingå i entreprenörens ansvar och åtagande, s.k. totalentreprenad. I sådana fall måste delvis andra bestämmelser för entreprenadens genomförande och för ansvarsfördelningen mellan parterna tillämpas. För detta ändamål har BKK arbetat fram Allmänna Bestämmelser för totalentrepre-

20 Jfr. m avsnitt 5.2.9.

nader avseende byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten, ABT 94. Bestämmelserna i ABT 94 bygger på bestämmelserna i AB 92 och följer samma disposition. I det följande beskrivs några av AB:s bestämmelser. Beskrivningen utgår ifrån vad som anges i AB 92 och då det är av betydelse för tillämpning eller tolkning anges särskilt om det i ABT 94 finns bestämmelser med annan innebörd.

5.2.2. Parternas ansvar för fel

Eftersom fel i entreprenaden kan leda till påföljder för entreprenören såsom krav på avhjälpande av felet, avdrag på entreprenadsumman eller krav på skadestånd, är det viktigt att definiera vad som skall anses utgöra fel. Med fel avses enligt begreppsbestämningarna i AB/ABT när del av entreprenaden inte utförts eller inte utförts kontraktsenligt.

AB:s definition av fel är väsentligt snävare än vad som gäller inom allmän köprätt. Enligt 17 § köplagen (1990:931) skall t.ex. varan i fråga om art, mängd, kvalitet och andra egenskaper överensstämma med vad som följer av avtalet. Så långt tycks entreprenadbestämmelserna motsvara köplagens regler. Skrivningen ”följer av avtalet” möjliggör emellertid en avsevärt vidare avtalstolkning än vad som synes vara fallet när det gäller entreprenadbestämmelserna på denna punkt21. Av 17 § 2 stycket köplagen framgår också att en vara skall vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag normalt används eller det särskilda ändamål för vilket varan skall användas i det enskilda fallet, förutsatt bl.a. att säljaren måste ha insett detta särskilda ändamål. Varan skall enligt samma lagrum också ha de egenskaper säljaren hänvisat till genom prov eller modell. Om varan avviker i något avseende från vad som nu sagts skall den anses felaktig, liksom om den på annat sätt avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta. Varan skall också, enligt 18 § köplagen, anses felaktig om den inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper och användning som någon annan än säljaren, t.ex. företrädare för tidigare säljled lämnat före köpet, t.ex. genom marknadsföring, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet. I konsumentförhållanden gäller dessutom bl.a. att tjänsten skall anses felaktig om resultatet påverkats av att uppdragstagaren inte utfört tjänsten fackmässigt eller inte med tillbörlig omsorg

21Prop. 1988/89:76, sid. 84.

tagit tillvara beställarens intressen och samrått med denne i den utsträckning som behövs och är möjligt.

Entreprenören ansvarar endast för fel i relation till kontraktsinnehållet

Av det tidigare sagda följer att en entreprenör som utför en olämplig konstruktion, t.ex. med för klena dimensioner eller bristfälligt fuktskydd, men i enlighet med kontraktshandlingarna, kan undgå ansvar för fel, om det som byggts är i enlighet med kontraktshandlingarna. Enligt 1 kap. 14 § AB 92 svarar entreprenören visserligen för att författningar iakttas i den utsträckning de berör hans åtagande.22 Vid utförandeentreprenad omfattar denna skyldighet dock främst arbetenas utförande, och inte att det färdiga resultatet sammantaget kommer att uppfylla exempelvis tekniska krav på byggnaden. Det finns dessutom en uttrycklig regel i 1 kap 6 § AB 92 som anger att den part som tillhandahållit uppgifter, undersökningsmaterial och handlingar jämte däri angivna konstruktioner svarar för riktigheten av dem. Det kan därför i princip vara fullt kontraktsenligt att bygga ett hus utan värmesystem, fönster eller tak om det är i överensstämmelse med kontraktshandlingarna. Det har heller ingen betydelse att entreprenören rimligen borde förstå att byggnaden i ett sådant fall blir obrukbar.23

Bestämmelserna i 1 kap. 13 § ABT 94 är annorlunda formulerade och har delvis annan innebörd. Vid totalentreprenad ansvarar entreprenören för hela eller en stor del av projekteringen. Därmed är entreprenören vid totalentreprenad skyldig att även följa de författningar som styr själva projekteringen, utöver vad som styr sättet för entreprenadens genomförande. Bestämmelsen om parternas ansvar för uppgifter som tillhandahålls finns även i ABT 94, men med delvis annan lydelse och omfattning. Uppgifter i handlingar om val av tekniska lösningar och konstruktioner förutsätts då ingå i entreprenörens åtagande. Om beställaren vid totalentreprenad har föreskrivit eller fordrat viss teknisk lösning, vilket inte är ovanligt, skall dock ett utförande enligt lösningen anses uppfylla kontraktsenliga fordringar. Entreprenören är dock normalt skyldig att anpassa sina lösningar i övrigt till beställarens krav. Entreprenö-

22 Med författningar avses enligt AB:s begreppsbestämningar lag, förordning och andra bindande regler enligt kap. 8 Regeringsformen (1974:152). 23 Liman, Lars-Otto, Entreprenad- och konsulträtt, fjärde upplagan 1994, s. 70.

ren kan, om han så önskar, friskriva sig från ansvar för följdfel som uppstår på grund av den av beställaren föreskrivna lösningen.24

Enligt bestämmelser i 2 kap. 1 § 2 stycket AB/ABT skall entreprenören utföra sitt åtagande fackmässigt. Det kan naturligtvis ifrågasättas om det är fackmässigt av entreprenören att bygga på ett sätt som han inser eller borde inse är olämpligt. Det kan också tyckas att fackmässigheten borde kräva att entreprenören i ett sådant läge samråder med beställaren, eller rent av, avråder från det olämpliga utförandet. Med den uttryckliga definition av fel som gäller enligt entreprenadbestämmelserna är det nog svårt att göra gällande att ett uteblivet samråd eller avrådande i en situation som den beskrivna skulle leda till någon form av felansvar för entreprenören. Däremot kan under vissa förutsättningar skadestånd ifrågakomma med stöd av 1 kap. 10 § AB 92. Vid entreprenadavtal som även inkluderar ansvar för projekteringen, dvs. totalentreprenad, har entreprenören givetvis normalt ett större ansvar för utförandet än vid en ren utförandeentreprenad. Den grundläggande principen, att det bara skall anses föreligga fel om utförandet strider mot kontraktshandlingarnas innehåll, gäller dock även i det fallet.

Bestämmelserna i AB/ABT förutsätter jämnstarka avtalsparter

Denna till synes entreprenörvänliga ordning bygger delvis på förutsättningen att parterna är jämnstarka eller rent av att byggherren är den starkare parten. Bestämmelserna har bl.a. motiverats med att byggherren har tillgång till expertis i form av arkitekter och konsulter och kan utnyttja deras kompetens under så lång tid han önskar, medan förfrågningsunderlag och andra kontraktshandlingar färdigställs. För entreprenören står däremot bara en kortare frist till förfogande inom vilken förfrågningsunderlaget skall bedömas och anbud avges. Den enskilde entreprenören anses också sakna tillräcklig överblick över helheten. Om en viktig del av byggnaden saknas i förfrågningsunderlaget behöver det enligt ett i branschen vanligt synsätt inte vara tecken på att det är bortglömt eller att underlaget är felaktigt. Byggnadsdelen eller åtgärden kan ju ingå i någon annan delentreprenad. Härtill kommer att alla anbudsgivare skall kunna lämna anbud utifrån konkurrensneutrala förutsättningar, dvs. man utgår från att uppgifterna i förfrågningsunderlaget

24 Jfr. 1 kap. 7 § ABT 94.

är korrekta så länge beställaren inte meddelar annat.25 Anbudsgivaren har därvid, enligt 1 kap. 4 § AB/ABT, en uttalad rätt att i händelse av motstridiga uppgifter utgå från den uppgift som innebär lägst kostnad för entreprenören, om inte omständigheterna föranleder annat.

5.2.3. Besiktningar

För att konstatera om det som utförts överensstämmer med det som avtalats används inom byggsektorn ett besiktningsförfarande. Syftet med besiktningen är att med noggrant iakttagande av parternas rätt undersöka i vad mån entreprenaden eller del av den uppfyller kontraktsenliga fordringar. Fel som upptäcks vid besiktningen skall antecknas i ett utlåtande från besiktningen.

AB/ABT skiljer på sex olika typer av besiktningar

Besiktning kan förekomma i olika skeden av entreprenadens färdigställande, men även efter det att entreprenaden färdigställts och överlämnats. AB/ABT skiljer på sex olika typer av besiktningsförfaranden.

Under arbetets fortskridande kan part av olika skäl som anges i 7 kap. 1 § AB/ABT påkalla att vissa arbetsmoment eller delar av entreprenaden skall besiktigas genom förbesiktning. Förbesiktning skall då verkställas utan dröjsmål.

Då arbetena färdigställts skall dessa besiktigas genom att det utförs en slutbesiktning. Slutbesiktningen genomförs normalt vid kontraktstidens utgång, eller om entreprenaden blivit försenad, så snart arbetena färdigställts.

Då eventuella besiktningsanmärkningar rättats till och entreprenaden blivit godkänd börjar garantitiden löpa. Före garantitidens utgång verkställs normalt garantibesiktning, om inte parterna överenskommer om annat.

För sådana fel som beställaren skriftligen påtalar inom tre månader efter entreprenadens godkännande eller som framträtt efter garantitidens utgång kan part påkalla särskild besiktning avseende den felaktiga delen. Särskild besiktning verkställs utan dröjsmål efter påkallandet.

25 Liman i not 22 a a s 71.

För att fastställa om ett fel blivit tillrättat på ett kontraktsenligt sätt kan part påkalla efterbesiktning. Efterbesiktning skall normalt verkställas så snart ett fel är tillrättat.

Om någon av parterna inte är nöjd med resultatet av en besiktning, kan den missnöjde parten skriftligen påkalla överbesiktning. Genom överbesiktningen prövas de frågor som föranlett besiktningen, såsom fråga om entreprenadens godkännande, förekomsten av fel eller ansvar för fel. Överbesiktning verkställs av en särskild nämnd. Nämnden skall bestå av tre personer. Två utses av parterna var för sig och dessa två utser sedan den tredje, som tillika skall vara nämndens ordförande.

Besiktningsman

Besiktningar verkställs, med undantag för överbesiktning, normalt av en besiktningsman. Besiktningsmannen skall, enligt 7 kap. 8 § AB/ABT, normalt utses av beställaren och vara en ”därtill lämpad person”. Om parterna så önskar kan besiktningen även utföras av en besiktningsman som utses av parterna gemensamt eller en nämnd som tillsätts på samma sätt som vid överbesiktning.

Besiktningarnas rättsverkan

Besiktningarna, särskilt slutbesiktningen, är mycket viktiga inom entreprenadrätten eftersom en rad betydande rättsverkningar knyts till besiktningsresultatet. En huvudregel, som framgår av 7 kap. 13 § AB/ABT, är t.ex. att beställaren normalt inte har rätt att påtala andra fel än dem som antecknats i utlåtande vid besiktning. Av 7 kap 25 § AB/ABT framgår också att entreprenören normalt bara är skyldig att avhjälpa sådana fel som antecknats i besiktningsprotokollet. Denna grundprincip gällde i tidigare versioner av bestämmelserna exklusivt, dock med undantag för fel som funnits vid slutbesiktningen, men då varken märkts eller bort märkas. I AB 92 och ABT 94 har ytterligare två undantag införts. Beställaren har numera även rätt att åberopa fel som påtalas skriftligen hos entreprenören inom tre månader från entreprenadtidens utgång och fel som beställaren påpekat vid slutbesiktningen, men som besiktningsmannen inte bedömt utgöra fel.

I ABT 94 befrias entreprenören från ansvar för fel som är en direkt följd av att beställaren underlåtit att upplysa om förutsättningar av särpräglad art, som entreprenören inte rimligen bort känna till. Beställaren har enligt ABT 94 dessutom möjlighet att, utöver vad som framgår av AB 92, påtala fel som kan konstateras endast genom mätning, provning eller nyttjande.

5.2.4. Godkännande av entreprenaden

Vid slutbesiktning skall besiktningsmannen godkänna entreprenaden om det inte föreligger fel. Förekomsten av fel av mindre betydelse får dock inte utgöra hinder för godkännande. Om entreprenaden inte godkänns skall besiktningsmannen föreskriva om fortsatt slutbesiktning och hur den skall verkställas.

Tidpunkten för entreprenadens godkännande är en viktig uppgift av flera skäl. Dels börjar garantitiden för entreprenaden att löpa från dagen för entreprenadens godkännande, dels kan ett uteblivet godkännande innebära att entreprenaden blir försenad, varvid vite kan utgå enligt 5 kap 1 § AB/ABT i den mån det följer av kontraktet. Vitet beräknas per påbörjad vecka varmed entreprenören överskrider kontraktstiden och i övrigt enligt vad som framgår av kontraktet.

5.2.5. Avhjälpande av fel

Reglerna i AB/ABT om avhjälpande av fel överensstämmer i stora drag med de villkor som tillämpas i allmän köprätt avseende skyldighet att avhjälpa fel, prisavdrag och skadestånd. En principiellt viktig bestämmelse bör dock lyftas fram särskilt, nämligen bestämmelsen om s.k. prestandavite.

Prestandavite

Entreprenören är inte skyldig att avhjälpa fel som inte i väsentlig grad påverkar entreprenadens bestånd eller utseende eller möjligheten att använda den på ändamålsenligt sätt, om det skulle vara oskäligt med hänsyn till kostnaden för att avhjälpa felet eller med hänsyn till andra omständigheter. Beställaren är då enligt bestäm-

melser i 7 kap. 26 § AB/ABT i stället berättigad till visst avdrag på entreprenadsumman, s.k. prestandavite.

5.2.6. Garantitid

För entreprenaden gäller enligt 4 kap. 7 § AB/ABT en garantitid om 2 år från den tidpunkt då entreprenaden godkändes, om inte parterna i det enskilda fallet kommit överens om en annan garantitid. Om entreprenören dröjer avsevärt med att avhjälpa fel som noterats vid slutbesiktningen kan besiktningsmannen vid efterbesiktning föreskriva en förlängd garantitid för berört arbete motsvarande tiden mellan slutbesiktningen och godkänd efterbesiktning.

Förlängd garantitid kan även föreskrivas för arbete till avhjälpande av fel som framträder under garantitiden, dock innebärande högst en fördubbling av garantitiden.

5.2.7. Parternas ansvar i övrigt

Av 1 kap. 10 § AB 92 framgår att part utan dröjsmål skall underrätta motparten bl.a. om det upptäcks att kontraktshandlingarna är bristfälliga eller annars utformade på ett sätt som kan leda till olägenheter eller ett olämpligt utförande av byggnaden. Skadestånd kan utgå om part inte fullgör denna skyldighet. De begränsningar i entreprenörens felansvar som beskrivits i avsnitt 5.3.2 lindras i viss mån av denna regel. Det skall emellertid påpekas att de påföljder utöver skadestånd, som kan tillämpas vid ansvar för fel, inte kan ifrågakomma vid en utebliven underrättelse enligt 1 kap. 10 §.

Efter garantitidens utgång svarar entreprenören endast för väsentliga fel i entreprenaden som beror på att entreprenören varit vårdslös. Detta ansvar gäller under allmän preskriptionstid, d.v.s. tio år räknat från garantitidens början.

5.2.8. Tvist

Tvister på grund av kontraktet skall enligt bestämmelser i 9 kap. 1 § AB/ABT normalt avgöras genom skiljedom enligt lagen (1929:145) om skiljemän, om inte annat överenskommits mellan parterna. Vissa undantag från denna huvudregel anges dock i bestämmelserna.

Förfarandet med skiljemän är ytterligare ett uttryck för att bestämmelserna i AB/ABT är avsedda att tillämpas mellan jämbördiga parter, såväl kompetensmässigt som ekonomiskt. Numera är det dock relativt vanligt att parterna, med ändring av vad som anges i AB/ABT, överenskommer att tvister härrörande ur kontraktshandlingarna skall avgöras av svensk domstol och inte av skiljenämnd.

5.2.9. Administrativa föreskrifter, AF

För att reglera projektspecifika frågor används normalt ett system med Administrativa föreskrifter (AF). AF används som ett komplement till såväl förfrågningsunderlaget som kontraktet och innehåller uppgifter som är nödvändiga för att reglera parternas inbördes skyldigheter, rättigheter och ansvar. AF-delen behövs dels för att den som lämnar anbud på projektet skall veta vilka krav beställaren ställer i en mängd viktiga frågor, dels för att parternas inbördes relationer skall kunna kopplas mer konkret till det aktuella objektet än vad som framgår av standardbestämmelserna i AB/ABT.

Byggtjänsts AMA-system omfattar även Administrativa föreskrifter för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AF AMA 98). Innehållet och strukturen i AF AMA har kommit att bilda mall för hur AF-delen bör byggas upp som ett effektivt komplement till AB/ABT:s standardregler.26

AF-delen är byggherrens viktigaste styrinstrument

Det är genom bestämmelserna i AF-delen som byggherren bestämmer villkoren för anbudsgivningen, anbudsprövningen och upphandlingen. I AF-delen regleras hur parterna skall organisera sitt arbete, hur arbetena skall bedrivas, hur arbetsplatsen skall organiseras samt vilken tillsyn, kontroll och provning som krävs och vem som gör vad. Frågor om parternas inbördes ansvar liksom garanti- och försäkringsfrågor, krav på miljö- och kvalitetsledning m.m. läggs fast genom bestämmelser i AF-delen, liksom betalningsvillkor o.d.

26 AMA används för att upprätta bygg- och installationsbeskrivningar vid upphandling och genomförande av byggprojekt. Svensk Byggtjänst är huvudman för referensverket AMA.

Om någon av parterna inte är nöjd med vissa delar av standardbestämmelserna kan man i AF-delen göra tillägg till eller helt skriva bort delar av bestämmelserna i AB/ABT. Om AF-delen då innehåller bestämmelser som strider emot eller kompletterar de bestämmelser som finns i AB/ABT är det, som tidigare nämnts, nödvändigt att i kontraktet ange att AF-delen skall gälla före bestämmelserna i AB/ABT, eftersom kontraktet är den enda handling som enligt standardbestämmelserna i AB/ABT är överordnad dessa bestämmelser.

Om byggherren t.ex. önskar längre garantitid än som föreskrivs i AB/ABT eller t.ex. motsätter sig möjligheten för entreprenören att genom s.k. prestandavite slippa byta ut material eller komponenter som inte motsvarar beställningen, kan byggherren skriva in detta i AF-delen. Entreprenören kan naturligtvis motsätta sig ett sådant krav och vägra skriva kontrakt med de villkor som byggherren ställt upp. Det slutliga utfallet beror då på parternas förhandlingsförmåga.

5.2.10. Översyn av AB/ABT

Ett arbete har inletts inom BKK med en översyn av de allmänna bestämmelserna i AB 92 som ett första steg. Syftet med översynen är i första hand att förenkla och uppdatera bestämmelserna. Förhandlingarna går emellertid trögt och avstannade nästan helt under våren år 2002 då företrädare för byggherrarna förde fram krav på sakliga förändringar i bestämmelserna. Byggherrarna ville bl.a. diskutera krav på en förlängning av garantitiden till minst 5 år och förslag som skulle minska besiktningens avskärande verkan för byggherrens möjligheter att åberopa fel i entreprenaden. Parterna har då detta skrivs i november år 2002 ännu inte hittat någon gemensam ståndpunkt i frågan.

5.2.11. Särskilda villkor för entreprenader då enskild konsument är köpare

Då beställaren är enskild konsument skall AB 92 eller ABT 94 inte användas. Vid tjänster på fast egendom såsom om- eller tillbyggnad av småhus skall i stället konsumenttjänstlagen (1987:716) tillämpas. Lagen är tvingande till konsumentens fördel, vilket innebär att av-

talsvillkor är ogiltiga om de leder till sämre rättigheter för konsumenten än vad som följer av lagen.

Särskilda villkor gällde för statlig bostadsbyggnadssubvention till småhus

Konsumenttjänstlagen tillämpades tidigare inte för arbeten på fast egendom under förutsättning att konsumenten tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställts som villkor för statlig bostadsfinansiering.27 Den närmare innebörden härav var att konsumenten skulle ha en färdigställandegaranti, dvs. en garanti för att arbetena skulle bli färdigställda enligt avtalet, även om näringsidkaren försattes i konkurs. Denna s.k. småhusgaranti skulle utöver färdigställandegarantin även omfatta en ansvarsutfästelse som täckte åtgärdandet av skador som visade sig under tiden från slutbesiktningens godkännande och tio år framåt.

Utöver småhusgarantin krävdes för att erhålla statliga räntesubventioner till egnahem eller småhus upplåtna med bostadsrätt, att köparen tillförsäkrades en tillräckligt stark ställning i avtalsförhållandet till säljaren, ett s.k. avtalsskydd.

Avtalsskyddet ansågs uppfyllt om Allmänna bestämmelser för småhusentreprenader där enskild konsument är köpare, ABS 95, tillämpats vid avtalsskrivandet. ABS 95 är ett resultat av förhandlingar mellan Konsumentverket och företrädare för byggentreprenörer och småhusfabrikanter. Systematiken i ABS 95 bygger i stora delar på AB 92, men reglerna har på ett antal punkter anpassats till konsumentförhållanden.

Behov av översyn av avtalsvillkoren då enskild konsument är köpare

Sedan de statliga räntebidragen till uppförande och ändring av småhus upplåtna med äganderätt upphört och kravet på produktionsgaranti inte längre kan hävdas med stöd av statliga bidragsregler, har ett behov uppstått av en ny konstruktion av konsumentskyddet i denna del. Småhusutredningen föreslog i november 2000 att en rad väsentliga regler ur ABS 95 skall föras över till Konsumenttjänstlagen och gälla vid småhusentreprenader för att tillförsäkra den som

27 Jfr. 8 § förordningen (1992:986) om statlig bostadsbyggnadssubvention.

låter uppföra eller ändra ett småhus ett tillräckligt entreprenadskydd.28

5.2.12. Konsultuppdrag

I rättsförhållanden mellan konsulter och deras motparter, t.ex. byggherrar, entreprenörer eller andra konsulter, tillämpas normalt Allmänna Bestämmelser för Konsultuppdrag inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet av år 1996, ABK 96. ABK 96 utgör ett resultat av förhandlingar mellan BKK och Arkitekt- och Ingenjörsföretagen.29

Konsultuppdragets omfattning

Konsultuppdragets omfattning kan bestämmas endera genom samråd eller anbudskonkurrens. Vid samråd förutsätts att beställaren tillsammans med konsulten preciserar uppdraget till omfattning och kvalitetsnivå, föreslår form och detaljeringsgrad för redovisningen samt upprättar budget för uppdraget om arvodet är rörligt. Om parterna inte kan enas vid samrådet har endera parten rätt att avbryta uppdraget med omedelbar verkan och utan annan ersättningsskyldighet för beställaren än skälig ersättning till konsulten för utfört arbete.

Vid anbudskonkurrens bestäms uppdragets omfattning av kontraktshandlingarna. De olika kontraktshandlingarna rangordnas enligt samma principer som i AB/ABT. Det innebär, liksom för entreprenader, att ändringar av och ev. tillägg till de allmänna bestämmelserna måste regleras i kontraktet.

Parternas ansvar vid oklarheter i handlingarna

Vid uppdrag som lämnas i anbudskonkurrens förutsätts att anbudsgivaren (konsulten) får ett så tydligt och entydigt förfrågningsunderlag som möjligt. För de fall förfrågningsunderlaget innehåller oklara uppgifter eller uppgifter som strider mot varandra kan den s.k. oklarhetsregeln bli tillämplig vid tolkning av kontraktshandlingarna. Oklarhetsregeln innebär att en oklar eller ofullstän-

28SOU 2000:110. 29 AI-företagen har numera delvis ändrat sin organisation och bytt namn till Svensk Teknik och Design, STD.

dig skrivning tolkas till nackdel för den part som lämnat uppgiften. Vid uppdrag som bestäms genom samråd ligger en större del av preciseringsskyldigheten på konsulten.

Av bestämmelserna framgår att beställaren normalt har ett stort ansvar för att precisera innehållet och inriktningen på uppdraget, särskilt när det gäller uppdrag som upphandlats vid anbudsinfordran. Om inte beställaren kan precisera kraven på det som skall utföras, är inte konsulten skyldig att göra det. Konsulten är då normalt fri att tolka kraven till sin fördel, och behöver inte lägga ner mer arbete på analyser och undersökningar än som krävs för ett fackmässigt genomförande av uppdraget.30 I konsultens uppdrag ingår dock att inhämta de yttranden, godkännanden och tillstånd som krävs för att uppdraget skall kunna genomföras enligt gällande författningar, om inte annat avtalats.31

Ansvar

Konsulten ansvarar, med vissa begränsningar, för skada som har orsakats beställaren genom vårdslöshet eller försummelse.32Konsulten ansvarar för skador som upptäcks inom tio år från den dag konsultens uppdrag slutförts eller annars upphört. Konsultens sammanlagda skadeståndsbelopp för uppdraget är begränsat till 120 prisbasbelopp, om inte annat avtalats. I detta belopp skall inte vite eller skadestånd för försening räknas in. Det förutsätts att konsultens sammanlagda skadeståndsskyldighet skall avtalas med utgångspunkt i vad som är skäligt med hänsyn till uppdragets art och omfattning.33 För en skada som görs gällande senare än fem år efter det att uppdraget slutförts eller annars upphört, är konsulten skadeståndsskyldig endast om skadans värde överstiger två prisbasbelopp.34

Det bör noteras att konsultens ansvar inte bara kan hävdas vid vårdslöshet utan även till följd av försummelse och att detta ansvar normalt gäller i tio år. Konsultens ansvar är således mer långtgående än entreprenörens, som efter garantitidens utgång bara svarar för väsentliga fel som beror på vårdslöshet.

30 Jfr. 4 § 4.1 till 4.4 ABK 96. 31 Jfr. 2 § 2.4 ABK 96. 32 Jfr. 6 § 6.1 ABK 96ö. 33 Jfr. 6 § 6.2 och 6.3 ABK 96. 34 Jfr. 6 § 6.5, ABK 96.

5.3. Byggfelsförsäkring

5.3.1. Bakgrund

Krav på byggfelsförsäkring avser endast bostadshus. Lagens huvudsyften är att fel som upptäcks skall kunna avhjälpas snabbt, utan långvariga tvister om vems ansvaret är, och att fel skall kunna avhjälpas även om man inte finner någon ansvarig som kan ta på sig kostnaderna. Lagen avser ytterst att vara ett skydd för de boende mot ohälsa på grund av byggfel.

Lagen om byggfelsförsäkring föregicks av lagen (1991:742) om byggnadsgaranti, vars syfte var att möjliggöra ett snabbt avhjälpande av fel som framträdde efter garantitidens utgång. Huvudskälet till detta var de problem med ”sjuka hus” som hade börjat visa sig under slutet av 1980-talet. De begränsningar i entreprenörens ansvar efter garantitidens utgång som fanns i branschavtalen AB 72 och ABT 74 ansågs inte tillfredsställande i detta sammanhang.35 För att snabbt komma till rätta med fel och skador utan att behöva utreda vem som var ansvarig förordades en garantilösning, en byggnadsgaranti.

5.3.2. Lagen om byggfelsförsäkring

Lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring trädde i kraft den 1 juli 1993.36 Lagen innebär en ren försäkringslösning där vissa minimikrav ställs på hur försäkringen skall vara utformad för att godtas som byggfelsförsäkring. Lagen omfattar såväl uppförande av bostadshus avsedda för permanent bruk som sådana större ändringar av sådana hus som kräver bygganmälan enligt PBL.

Byggfelsförsäkringen är i princip en motsvarighet till den ansvarsutfästelse som småhusgarantin gav. Det innebär att den skall täcka skäliga kostnader för att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, i det material som använts eller i utförandet. Den skall också omfatta skador till följd av sådana fel. Felbedömningen skall ske med utgångspunkt i det fackmässighetskrav som gällde när byggnadsarbetena utfördes. Giltighetstiden är tio år räknat från det att byggnadsarbetena godkändes vid en slutbesiktning.

35 Jfr. avsnitt 5.9.3 i Småhusutredningens betänkande, SOU 2000:110. 36Prop. 1992/93:121.

Byggfelsförsäkring skall finnas innan arbetena påbörjas

Byggfelsförsäkringen är obligatorisk och skall finnas innan byggnadsarbeten som omfattas av krav på försäkring får påbörjas. Byggfelsförsäkringen är en objektsförsäkring och följer med fastigheten om denna överlåts på ny ägare. Kravet på försäkring gäller enbart då näringsidkare uppför eller ändrar en byggnad som innehåller bostäder för permanent bruk.37 Kravet gäller således inte den som uppför ett småhus för att själv bo i det, s.k. egnahem. Det är den som uppför eller låter ändra en byggnad innehållande bostäder, dvs., byggherren, som är den som skall teckna försäkringen och inte den som utför arbetena, dvs. entreprenören.38

Det ingår i byggnadsnämndernas ansvar att följa upp att byggfelsförsäkring tecknats, genom att ett bevis om byggfelsförsäkring skall ha företetts för nämnden innan arbetena påbörjas.39

5.3.3. Lagen om byggfelsförsäkring utreds

Byggkvalitetsutredningen

Byggkvalitetsutredningen hade i uppdrag att utvärdera lagen om byggfelsförsäkring samt konsumentskyddet vid byggande av småhus. I uppdraget ingick även att bedöma behovet av utvidgning av lagens tillämpningsområde. Utredningen konstaterade i betänkandet Byggkvalitet för framtiden att det hade gått för kort tid för att göra en fullständig utvärdering av lagen.40

Småhusutredningen

Vad gäller konsumentskyddet vid småhusbyggande bereds för närvarande i Regeringskansliet ett förslag från Småhusutredningen som har redovisats i betänkandet Konsumentskyddet vid småhusbyggande.41 Småhusutredningen föreslår bl.a. att kravet på att det skall

37 Boverket gjorde i september 1999 en framställan till regeringen om att näringsidkarbegreppet vållar svårigheter vid tillämpningen av lagen. Stöd för tolkning av begreppet saknas i förarbetena till lagen. 38Prop. 1992/93:121, s. 15 s. 27. 39 Jfr. 12 § lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring samt 9 kap. 12 § PBL. 40 Dir. 1998:80, SOU 1997:177. 41 Dir. 1998:80, SOU 2001: 110.

finnas en byggfelsförsäkring när en byggnad uppförs skall omfatta alla småhus.

Ny utredning tillsatt

Regeringen fattade den 27 juni 2002 beslut om att tillsätta en särskild utredare för att allsidigt belysa frågor om byggnadsdeklarationer och eventuellt införande av ett byggnadsregister samt att se över systemet med byggfelsförsäkring enligt lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring.42 Regeringen anser att det nu är lämpligt att utvärdera hur lagen har fungerat. Utredaren skall även överväga om kravet på en byggfelsförsäkring bör utvidgas till att avse även andra byggnader än bostadshus.

Utredaren skall bl.a. belysa: N faktorer av betydelse för försäkringspremiens storlek till exem-

pel i form av dokumenterade sätt att säkra kvaliteten, N principerna för begränsning av försäkringsgivarens ansvar till ett

visst belopp per byggnad och till ett visst belopp för samtliga byggfelsförsäkringar som försäkringsgivaren utfärdat under ett kalenderår, N utformningen och nivån på självrisken, N tillämpning av kravet på byggfelsförsäkring i andra fall än vid

nybyggnad, N den praktiska hanteringen av byggfelsförsäkringar hos olika

aktörer, N samordningen med övrigt försäkringsskydd.

Utredaren skall mot bakgrund av bl.a. resultatet av den utförda utvärderingen överväga om tillämpningsområdet för försäkringen bör utvidgas till att omfatta alla byggnader där människor, och då speciellt barn och ungdom, vistas ofta eller under längre tid.

5.4. Byggsäkerheter

Som säkerhet för parternas fullgörande av sina åtaganden enligt ett entreprenadkontrakt är det vanligt att ställa krav på någon form av bankgaranti eller motsvarande säkerhet. Krav på säkerhet skall anges i kontraktshandlingarna, exempelvis i AF-delen under rubrik

42 Dir. 2002:93.

AFD 63. I entreprenadbestämmelserna AB/ABT finns inget uttryckligt krav på att säkerheter skall utväxlas. Det anges däremot i 6 kap. 17 § AB/ABT att om part enligt kontraktshandlingarna är skyldig att ställa säkerhet för sina förpliktelser, skall säkerheten lämnas till motparten inom två veckor efter det att avtal har träffats. Bestämmelserna reglerar även storleken på den säkerhet som skall ställas såväl under entreprenad- som garantitiden. Krav på säkerhet kan vara ömsesidigt eller bara gälla den ena parten i avtalsförhållandet. Som tidigare redovisats under avsnitt 5.2.9 är det även möjligt för parterna att överenskomma andra villkor än som anges i AB/ABT. Detta gäller även frågor om säkerhetens storlek och utväxling. Sådana ändringar eller tillägg måste anges i handling som gäller före AB/ABT för att gälla i händelse av motstridiga uppgifter.

5.5. Kvalitets- och miljöledningssystem

Många företag väljer numera att strukturera och utföra sitt arbete och sina processer med stöd av olika kvalitets- och miljöledningssystem. Systemen syftar till att systematisera företagets arbete på ett sådant sätt att risken för fel i processerna minimeras, att företagets belastning på miljön skall minska och att resultatet av företagets arbete skall motsvara kundens specificerade och underförstådda förväntningar. Kvalitets- och miljöledningssystem är en hjälp att fördela ansvaret, prioritera, kommunicera, följa upp och kontrollera insatserna för en bättre kvalitet och miljö.

Många kunder i byggsektorn har upptäckt fördelarna med att leverantören jobbar systematiskt och med genomtänkta processer och det blir allt vanligare att den som upphandlar olika tjänster på byggområdet kräver att leverantören skall ha någon form av kvalitetsledningssystem. På senare tid har allt fler beställare även börjat ställa krav på att leverantörerna skall ha antagit miljöledningssystem.

Byggkvalitetsutredningen har i sitt betänkande givit en fyllig redovisning av hur kvalitetsfrågorna hanteras av företagen i byggsektorn, liksom av förekomsten av olika kvalitetsledningssystem.43Motsvarande redovisning av hur utbredd förekomsten av miljöledningssystem är har kommissionen däremot inte hittat under utredningsarbetet. Införandet av miljöledningssystem i statliga myndig-

43SOU 1997:177, s.79 ff.

heter är emellertid ett led i regeringens strävan att bygga ett ekologiskt hållbart samhälle. Regeringen gav därför i december 1996 de första myndigheterna i uppdrag att införa miljöledningssystem. Systemen har sedan successivt byggts ut och omfattar nu merparten av alla statliga myndigheter.

Naturvårdsverket fick i september år 2000 i uppdrag av regeringen att bl.a. årligen sammanställa resultatet av myndigheternas miljöledningsarbete utifrån deras årliga redovisningar. En första rapport lämnades i maj 2002.44

Ett sätt för en leverantör att styrka att man har antagit kvalitets- och miljöledningssystem är att låta certifiera företaget. Det vanligaste är att företaget certifieras enligt de s.k. ISO 9 000 respektive ISO-14 000-systemen. Systemen är internationell standard för kvalitets- och miljöcertifiering och innebär att företagen utarbetat rutiner och system för sitt arbete som överensstämmer med standardernas krav. Certifieringen görs av särskilda certifieringsorgan som i sin tur ackrediterats för ändamålet.45

Att i detta sammanhang djupare analysera syfte, innehåll, omfattningen och effekterna av företagens kvalitets- och miljöcertifieringsarbete skulle föra alldeles för långt. Det skall dock understrykas att en utveckling mot att företagen strukturerar sin verksamhet med stöd av olika typer av internationellt accepterade system är angeläget och i huvudsak av godo. Det måste samtidigt understrykas med skärpa att det faktum att ett företag kan visa att man antagit ett kvalitets- eller miljöledningssystem eller t.o.m. låtit sig certifieras, inte garanterar att den levererade kvaliteten blir hög. Systemen syftar enbart till att se till att företagen skall agera på ett systematiskt sätt, att belastningen på miljön skall minskas och att kunden skall få den vara man har beställt, dvs. rätt kvalitet, och inget annat. Det är således upp till beställaren av varor och tjänster i t.ex. byggsektorn att specificera kraven på det som beställs, så att det motsvarar såväl samhällets som de egna kraven och förväntningarna.

Att kommissionen under sitt arbete har fått många vittnesmål om att kvalitetssäkringen och egenkontrollen i byggprojekten inte fungerar, vare sig i projekteringen eller i produktionen har utförli-

44 Naturvårdsverket, Rapport 5211. 45 Ackrediteringen innebär att organet visat för den myndighet eller motsvarande som utfärdar ackrediteringen att man har den kompetens, rutiner och organisation som krävs för att utföra certifiering på visst område. I Sverige finns en statlig myndighet SWEDAC som godkänner och regelbundet kompetensprövar de företag som får lov att certifiera andra företag eller organisationer enligt ISO 9 000/14 001.

gare redovisats i avsnitt 5.1.3. De problem som redovisats ger vid handen att kvalitets- och miljöledningssystem inte kan säkerställa att kvalitetssäkringen fungerar. Som i de flesta andra sammanhang är det den korrekta tillämpningen och det personliga ansvaret som är den enda garantin för att rätt kvalitet skall erhållas.

6. Byggkostnader

6.1. Byggkostnad

6.1.1. Termer och begrepp

Uttrycket ”byggkostnad” används ofta då man egentligen menar den totala produktionskostnaden för ett byggprojekt. Men ”den totala produktionskostnaden” är inte heller ett bra begrepp då man istället vill beskriva utvecklingen av priserna för att uppföra byggnader eller anlägga broar, hamnar o.d.

Produktionskostnad

Med termen produktionskostnad avses enligt TNC 95 summan av markkostnad och byggnadskostnad. Ofta är det dock inte de verkliga kostnaderna som beskrivs då man i olika sammanhang talar om ”byggkostnader” utan snarare de priser som olika aktörer tar ut för de varor och tjänster man tillhandahåller. Entreprenörernas och konsulternas verkliga kostnader – nedlagda i t.ex. ett bostadsprojekt – är bara tillgängliga för företaget självt och finns inte i den officiella statistiken. Produktionskostnadsstatistiken visar således det totala pris som byggherren har fått betala till sina leverantörer och mer sällan de verkliga kostnader för att tillhandahålla dessa varor och tjänster. I det totala priset för byggnadsverket inräknas då även markpris och priset på övriga tjänster m.m. som byggherren skall betala, t.ex. finansiella kostnader, administrationskostnader samt skatter och avgifter. Det är summan av alla dessa delposter som i den officiella statistiken beskrivs med termen produktionskostnad.

Markkostnad

Med termen markkostnad avses enligt TNC 95 kostnad för anskaffning av mark och markanläggning. Markkostnad är således inte samma sak som tomtkostnad. Med tomtkostnad avses endast byggherrens kostnad för anskaffande och iordningsställande av en tomt. I markkostnaden skall utöver tomtkostnad även inräknas fastighetsbildningskostnader, lagfartskostnader, plankostnader, rivningskostnader, arkeologiska kostnader, kostnader för gator och vägar utanför kvartersmark, vissa räntekostnader, m.m.

Byggnadskostnad

Med uttrycket ”byggkostnad” avses ibland byggnadskostnaden. Termen byggnadskostnad avser enligt TNC 95 kostnad för uppförande av en byggnad inklusive byggnadstillbehör. I byggnadskostnaden ingår inte kostnaden för mark eller kostnader som avser åtgärder som ligger utanför kvartersmark. Däremot inräknas såväl byggherrens kostnader för olika anslutningar som övriga byggherrekostnader och moms. Eftersom byggnadskostnaden är rensad från skillnader i markpris för olika projekt är det oftast bättre att jämföra ”byggnadskostnad” än ”produktionskostnad” då man skall redogöra för sina byggåtaganden eller jämföra med andra projekt. De kostnader (priser) som termen beskriver används som utgångspunkt i den officiella statistiken, för att beskriva byggkostnadsutvecklingen (egentligen byggnadsprisutvecklingen).1

Entreprenadkostnad

För den som önskar jämföra priserna i sitt eget projekt med priserna i andra likvärdiga projekt, ger vare sig produktionskostnadsstatistiken eller byggnadskostnadsstatistiken direkt jämförbar information. I båda fallen ingår kostnader som direkt eller indirekt kan påverkas av byggherren själv. För att kunna göra rättvisa jämförelser och egna bedömningar borde den officiella statistiken även omfatta uppgifter om det pris som byggherren betalar för enbart entreprenadarbetena i projektet, dvs. det som normalt benämns entreprenadkostnad. En komplicerande faktor är dock att de ingående kom-

1 Jfr. SCB:s Byggnadsprisindex, BPI.

ponenterna i entreprenadpriset kan variera. Så till vida ingår t.ex. huvuddelen av kostnaderna för projektering i entreprenadkostnaden vid en s.k. totalentreprenad, medan projekteringskostnaderna ingår i byggherrens eget åtagande vid en ren utförandeentreprenad (generalentreprenad).

Figur 6.1. Produktions- byggnads- och entreprenadkostnad

Källa: BI och Boverkets Byggkostnadsforum

Av figur 6.1 framgår skillnaden mellan de olika kostnadsbegreppen. I figuren anges hur totalkostnaden fördelar sig vid normal nyproduktion av bostäder. Höga markpriser eller särskilt påkostat utförande kan givetvis påverka den inbördes fördelningen.

6.1.2. Enhetlig kalkyl- och redovisningsmodell

De i produktionskostnaden ingående kalkylposterna består i sin tur av ett antal olika delposter. Boverkets Byggkostnadsforum har ställt samman en mall för hur kostnaderna bör beräknas i bostads-

Mark och Avgifter

10%

Byggherrekostnad

11% Moms

19% 13%

6% 25%

11%

5%

Trä, bygg o målning

21%

UE-hantverkare

8%

Tjänstemän

11% Material

40%

Transport

8%

Maskiner

5%

Omkostnader

6%

Byggherrekostnad

Moms

Mark o Avgifter

40%

Entreprenadkostnad

60%

Lönekostnad

40%

Byggnadskostnad

ca 85-95%

Produktionskostnad (Pk) Entreprenadkostnad (Ek)

byggnadsprojekt. Syftet är dels att säkerställa att vissa kostnader inte förbises vid kalkylering av bostadsbyggnadsprojekt, dels att underlätta jämförelsen mellan olika projekt, t.ex. vid handläggning av ansökningar om statligt investeringsbidrag. Kalkylmodellen har framtagits i samråd med SCB och kommer att utgöra underlag för kommande statistikinhämtning.2

För att kunna göra rättvisa jämförelser mellan olika projekt räcker det inte med att använda en enhetlig kalkylmodell. Man måste även veta vad man jämför med.

Bostadsprojekt är på ett eller annat sätt unika. Hus är olika stora, har olika planformer och är byggda med olika stomsystem. I vissa fall har byggnaderna källare, hiss, och takterrass, i andra fall inte. Utanpåliggande trapphus, sophus, tvättstuga på gården och barnvagnsförvaring i ett hus bredvid är naturligtvis inte detsamma som när allt finns i samma hus. Det gör det svårt att kostnadsmässigt jämföra projekt med varandra utan detaljinformation om byggnadernas utformning, utrustning o.d.

En likhet mellan de flesta byggprojekt är dock att de kostnader som genereras i byggnadens förvaltning måste finansieras över fastighetens intäktssida baserat på byggnadens hyresgrundande area. En logisk utgångspunkt vid jämförelse mellan olika byggnadsprojekt är därför att använda projektets uthyrningsbara area för fördelning av de kostnader som skall bäras av respektive verksamhet. För bostäder innebär det att det blir den uthyrningsbara bruksarean i lägenheterna (BRAlgh) som får bära kostnaden. Den korrekta termen enligt Svensk Standard för denna areatyp är BOA. Motsvarande term för lokaler är LOA.3

Vid jämförelse av produktionskostnaden för olika projekt, fördelas denna på den sammanlagda bruksarean i de lägenheter (bostäder eller lokaler) som produceras, uttryckt i enheten kr/m2 BOA (alt. LOA). Det går då att jämföra olika projekt på ett rättvist och entydigt sätt. Vid en sådan jämförelse vet man emellertid fortfarande inte vilket projekt som är ”dyrast” (dvs. minst prisvärt), bara vilket som kostar mest i relation till den uthyrningsbara arean. För att få reda på vilket som är dyrast måste man även veta hur husen är utförda, inredda och utrustade och vilka långsiktiga egenskaper de har.

2 Se information på Byggkostnadsforums hemsida www.byggkostnadsforum.com. 3 Jfr. Svensk Standard, Area och volym för husbyggnader – Terminologi och mätregler, SS 02 10 53, utgåva 1.

6.2. Skilj på pris och kostnad

6.2.1. Bygg- och markpriser

En viktig utgångspunkt i arbetet att på kort och lång sikt sänka bygg- och boendekostnaderna är att skilja på begreppen pris och kostnad. Ofta talas det om kostnader när man menar priser och ibland även tvärt om. Det kan tyckas vara onödigt att påpeka detta, men om man inte förstår skillnaden, eller uttrycker sig slarvigt även om man förstår skillnaden, så kan diskussionerna lätt bli förvirrade. En sammanblandning av begreppen kan t.o.m. leda till att fel åtgärder vidtas eller att man försöker att lösa fel problem. Det är t.ex. alltid angeläget att se över möjligheterna att sänka byggkostnaderna, men oftare och i än högre grad handlar det om att sänka de höga bygg- och markpriserna i storstadsregionerna, om det skall vara möjligt att t.ex. producera bostäder även för hushåll med vanliga inkomster.

Byggpriser

Det kostar i princip inte mer att bygga ett bostadshus i Stockholm än i t.ex. Värnamo, Eslöv eller Flen om man jämför hus med samma standard och utformning. Löner, transportkostnader, materialpriser m.m. varierar visserligen i olika delar av landet, men inte så mycket att det kan förklara prisskillnader på flera tusen kronor per m2BOA, för i övrigt likvärdiga produkter.4 Att kvadratmeterpriset i Stockholm och övriga storstadsområden är så mycket högre än i andra delar av landet, beror på att byggföretagen i storstadsområdena har kunnat ta ut ett betydligt högre pris, eftersom det där funnits kunder som varit villiga att betala betydligt mer för en bostad i rätt läge.

Markpris

En annan viktig orsak till den stora prisskillnaden mellan att bygga i storstadsregionerna och i övriga delar av landet är markpriserna. Även i detta fall måste man skilja på kostnaden för att tillhandahålla

4 Enligt Rune Wigren, professor i nationalekonomi vid Institutet för Bostads och Urbanforskning, IFB, i Gävle kan en skillnad i priser på högst 10 procent motiveras av det allmänna kostnadsläget i storstadsregionerna i relation till övriga landet.

byggbar mark och det pris ägaren till marken förväntar sig. Markpriset bör i normalfallet inte överstiga ca 500–1 000 kronor/m2BOA, om det skall gå att producera bostäder som skall upplåtas med hyresrätt.5 Boverkets har i en rapport till regeringen avseende taxor och avgifter i kommunerna, redovisat att många kommuner tar ut markpriser som håller sig i detta intervall.6 Att markpriset i storstadsområdena ofta är betydligt högre, ibland över 5 000 kronor/m2 BOA, beror till viss del på att kostnaderna att tillhandahålla marken varit högre, men främst på att betalningsviljan varit högre än i landet i övrigt.

6.2.2. Livscykelkostnad

En viktig aspekt som måste vägas in i resonemanget kring priser och kostnader, för såväl byggnader som anläggningar, är de långsiktiga kostnaderna för drift och förvaltning av byggnadsverket, inklusive kostnader för underhåll och reparationer.

Den långsiktiga kostnaden påverkas av hur mycket underhåll som krävs för att få en produkt att fungera långsiktigt, samt priset på detta underhåll. Det är därför viktigt att välja produkter som går att underhålla och där underhållet är så enkelt och billigt som möjligt, även om priset för sådana produkter ofta är högre än för andra som är avsedda för samma ändamål.

Ju längre en byggnadsdel håller, utan att den behöver repareras eller bytas ut, desto lägre blir kostnaden på lång sikt. Investeringskostnaden utgör i normalfallet endast ca 10 procent av en byggnads totala kostnad, räknat över en livslängd på ca 50 år. En höjning av priset till förmån för en högre kvalitet och en långsiktigt hållbarare produkt, kan således påverka 90 procent av totalkostnaden positivt. Den långsiktiga kostnaden påverkas dock även av det pris man betalar för produkten från början. Ju högre ursprungspriset är desto högre blir den kapitalkostnad för t.ex. räntor och avskrivningar som belastar projektet. Det finns således en gräns för hur mycket man bör betala för en vara i förhållande till dess hållbarhet och underhållskostnad. Känner man till var denna gräns går, kan man också optimera valet av produkt.

5 Källa Boverkets Byggkostnadsforum, www.byggkostnadsforum.com. 6 Taxor och avgifter i kommunerna i samband med byggande och boende, 14 december 2001, Boverket dnr 2080-3575/2001. Jfr. även avsnitt 6.4.3.

Genom att välja produkter med låg livscykelkostnad, LCC, istället för produkter med enbart lägsta pris, kan även tekniska lösningar med högre inköpspris visa sig vara ekonomiskt lönsamma och ge utrymme för sänkta drift- och förvaltningskostnader på sikt. Kunskapen om hur en varas inköpspris förhåller sig till dess livscykelkostnad är således avgörande för en beställares möjlighet att sänka sina förvaltningskostnader. Därmed blir det också en viktig utgångspunkt i strävan att sänka bygg- och boendekostnaderna på sikt.7

6.2.3. Långsiktigt hållbara bostäder

Sammanlagt har Sverige i dag ett bostadsbestånd på ca 4 300 000 lägenheter. Även vid en produktion av nya bostäder på 35 000– 40 000 lägenheter om året, så motsvarar detta en förnyelse av beståndet med mindre än en (1) procent om året. Det innebär med enkel matematik att varje nyproducerad lägenhet då måste finnas kvar på bostadsmarknaden i minst hundra år, för att det inte skall bli allt färre lägenheter på marknaden, samtidigt som vi får allt fler hushåll. Med den produktionsvolym som gällt senaste fem åren, räcker det inte ens om bostäderna håller i tvåhundra år för att successivt förnya beståndet.8 I en situation då det på kort tid behöver byggas ett stort antal ”billiga” bostäder, är det därför viktigt att understryka att detta inte får ske på bekostnad av kvalitet, användbarhet och långsiktig social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet.

Under de s.k. ”rekordåren” byggdes som mest över 100 000 nya bostäder om året under en tioårsperiod. Uppskattningsvis 20–25 procent av dessa bostäder byggdes till låga priser och med relativt låg teknisk kvalitet och standard. Den tekniska livslängden har därför blivit kortare än trettio år och en stor del av dessa bostäder står nu inför ett betydligt mera omfattande renoverings- och förnyelsebehov, än som varit fallet om man redan från början valt mer långsiktigt hållbara lösningar.9

7 Livscykelkostnad, (Life Cycle Cost, LCC) är summan av årliga drift- och underhållskostnader och grundinvesteringen omräknat till dagens kostnadsläge. Metoden används för att bedöma vilken investering som är den som med beaktande av drift- och underhållskostnader under produktens livslängd ger den sammanlagt lägsta kostnaden. 8 Produktionstakten är för närvarande (2002) drygt 20 000 nya lägenheter per år. 9 Under det s.k. miljonprogrammet, 1965–1974, byggdes sammanlagt mer än 1 miljon nya bostäder på 10 år.

Principen att välja produkter och tekniska lösningar med låg livscykelkostnad är även applicerbar på byggnadernas utformning och funktioner. En byggnad som inte är utformad så att den är långsiktigt användbar för sitt ändamål, blir dyr att förvalta i längden, även om den varit billig att producera. Kategoribostäder som byggs för en avgränsad kundkrets eller för att tillgodose ett tillfälligt behov, blir i längden dyra att förvalta, om efterfrågan på den typen av bostäder minskar. Att sänka investeringskostnaden för bostäder genom att minska på bostadens inredning och utrustning, eller genom att krympa storleken på bostadens utrymmen så att möblerbarheten, flexibiliteten, tillgängligheten och användbarheten försämras, begränsar på samma sätt möjligheten att över tiden använda bostaden för skiftande bostadsbehov. Ändamålsenliga och flexibla lösningar, väl utformade bostadsmiljöer och tillgång till god service och goda kommunikationer ökar bostadens hållbarhet, sänker kostnaderna på sikt, minskar resursåtgången och minskar därmed också belastningen på miljön.

Det är således inte med sänkt kvalitet som bygg- och boendekostnaderna bör sänkas. Nyproducerade bostäder, liksom andra byggnadsverk som byggs för en lång användningstid, måste byggas så att de blir långsiktigt hållbara såväl socialt som ekonomiskt och ekologiskt.

6.3. Prisutvecklingen på byggområdet

6.3.1. Statistik på byggområdet

När man talar om prisutvecklingen på byggområdet i Sverige, handlar det i huvudsak om prisutvecklingen för nyproduktion eller ändring av bostäder av olika typer och med olika upplåtelseformer. Officiell statistik saknas för övriga delsektorer såsom väg och anläggning, industri och övriga hus. Viss officiell statistik finns för uppförande av lokaler, men enbart då de uppförs som en mindre del av ett bostadsprojekt. Från allmän synpunkt torde det vara lika intressant att få en offentlig belysning av prisutvecklingen för infrastrukturinvesteringar och uppförandet av offentliga byggnader m.m. som för bostadsbyggandet.

Byggkostnadsdelegationen hade bl.a. i uppdrag att skapa ett statistisktbaserat system som skulle syfta till att motverka vinstöverflyttningar mellan byggsektorns delsektorer. Systemet skulle

utformas så att man enkelt kan följa kostnadsutvecklingen inom och mellan olika delsektorer. Målsättningen för Byggkostnadsdelegationens arbete skulle vara att skapa ett system som kunde skötas och bekostas av sektorns aktörer.

Byggkostnadsdelegationen konstaterade bl.a. att intresset för deltagande från byggsektorns sida var svalt. Vissa aktörer meddelade, att det egna behovet av uppföljning klarade man i befintligt system. Detta/dessa system kunde man i sin tur möjligen tänka sig att vidareutveckla i mindre omfattning. Ett nytt system bedömdes dock vara alltför dyrt att framställa och intresset att bekosta driften saknades. Aktörernas budskap var att om staten har intresse av ett statistiskt system med den inriktning som beskrivs i kommittédirektiven bör kostnader och driften bekostas med statliga medel.

Byggkostnadsdelegationen konstaterade vidare att i takt med ökad efterfrågan på byggtjänster har behovet av korrekt och lättillgänglig statistik ökat. Särskilt statistik fördelad på olika regionala marknader bedöms som nödvändig för den fortsatta utvecklingen av byggsektorn. Den befintliga statistikens brister är påtagliga och begränsar nyttan av den samtidigt som den naturligtvis kan utgöra basen för en förnyelse.10

Byggkostnadsdelegationens slutsats och förslag var att Boverket borde få i uppdrag att förbättra statistiken på byggområdet och att byggsektorn måste motiveras att delta genom att sektorns egen nytta av statistiken tydliggörs. Byggkostnadsdelegationen påpekade bl.a. att en lättfattlig och korrekt statistik är ett effektivt verktyg för byggsektorns möjlighet att mäta sina framsteg.11

På uppdrag av regeringen har Boverket gjort en fördjupad studie av byggkostnadsstatistiken och byggprisutvecklingen. Uppdraget avrapporterades i januari 2002 i rapporten Bostadsbyggandet och byggkostnaderna åren 1960 till 1999.12 Boverket pekar i rapporten bl.a. på svårigheterna att med nuvarande databaser och på det sätt innehållet i dessa sorteras och presenteras, ge en rättvisande bild av byggprisernas utveckling och innehåll. Boverket påpekar att det med nuvarande redovisningsmetod inte går att förklara skillnader i produktionskostnader om man inte har kännedom om vad som skiljer de olika objekten åt. Analysmetoden måste därför förbättras så att det går att jämföra likartade objekt. Helst skulle man önska att det gick att ta fram enskilda referensobjekt. Men detta tillåter

10SOU 2000:44, s. 83. 11 A a., s. 84. 12 Boverket, rapport januari 2002.

inte gällande sekretessbestämmelser för Statistiska centralbyrån. Boverket menar att redovisningen bör skäras ner till några få enkla och översiktliga tabeller uppbyggda efter de mest bärande variablerna. På basis av den förändrade redovisningen bör det sedan göras en beskrivande analys – underbyggd med statistiska uppgifter redovisade i små enkla tabeller och diagram. Analysen bör visa sammansättningen av den totala produktionskostnaden och peka på skillnader mellan exempelvis olika regioner, kommuntyper, byggherrar, materialval, hustyper, projektstorlek, upphandling, m.m., så långt detta är möjligt och relevant.

Kommissionen har konstaterat att de problem som Byggkostnadsdelegationen och Boverket belyst inte är överdrivna. Det har visat sig mycket svårt att få fram annat än grova uppskattningar av byggkostnadernas utveckling och innehåll, särskilt vad gäller jämförelser mellan lokala marknader, olika produktionsformer och olika upplåtelseformer.

6.3.2. Bygger vi för dyrt i Sverige?

Professor Rune Wigren vid Institutet för Bostads- och Urbanforskning, IBF, i Gävle har nyligen undersökt hur byggkostnaderna i Sverige förhåller sig till byggkostnaderna i vår omvärld. Undersökningen visar att kostnaderna i Sverige inte är högre än i t.ex. våra grannländer. Resultaten kommer att publiceras i en rapport vid årsskiftet 2002–2003.

I mars år 2002 publicerade det internationellt verksamma byggledningsföretaget Gardiner & Theobald, London, sin årliga undersökning av byggkostnadsutvecklingen i ett trettiotal länder över hela världen (Diagram 6.1).13

13 Tidskriften Building 22 mars 2002, http://www.building.co.uk.

Diagram 6.1. Global Construction Costs

Källa: Gardiner & Theobald, London

Undersökningen avser uppförande av traditionella flervåningshus av innerstadstyp och av hög kvalitet. De redovisade projekten innehöll ett varierat antal våningar, från i genomsnitt tre våningar (Caribbean) till fyrtiofem våningar (Hong Kong). Sverige redovisade projekt med i genomsnitt fyra våningar. Det genomsnittliga antalet våningar för samtliga objekt var tio. Samtliga hus hade hiss till alla våningar. Kostnaden redovisas i euro/m2 och avser entreprenadkostnad i kostnadsläge december 2001, exklusive moms. Det framgår inte vilken area som kostnaden fördelats på, men det kan antas att det är den sammanlagda bruksarean, BRA, i byggnaderna.

Diagrammet visar att samtliga EU-länder som ingick i undersökningen, utom Grekland och Nederländerna, hade högre byggkostnader än Sverige. Den för Sverige redovisade entreprenadkostnaden motsvarar ca 7 700 kronor/m2 till ca 9 600 kronor/m2, vid en Eurokurs på ca 9,30 kronor. Eftersom det inte framgår vilken area som kostnaderna fördelats på, går det inte med säkerhet att fastställa hur uppgiften för Sverige förhåller sig till motsvarande uppgifter i svensk statistik.

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600 1800 2000 2200 2400 2600

Cyprus

Czech

Denmark

Finland France

Germany

Greece

Hungary

Ireland

Italy

Netherlands

Poland

Romania

Slovakia

Spain

Sweden

Switzerland

UK

Argentina Australia

China

Hong Kong

India

Indonesia

Israel

Japan

Malaysia

New Oman

Philiphines

Saudia

Singapore

South

Thailand

UAE

Vietnam

USA

Caribbean

€/m2

Low High

Hur man än tolkar de redovisade uppgifterna kan konstateras att påståendet att det byggs dyrt i Sverige inte stämmer vid en internationell jämförelse. Det bör dock understrykas att undersökningen baserar sig på entreprenörernas redovisade kostnader för att producera bostäder och inte entreprenadpriserna. Det går därför inte att dra några slutsatser av undersökningen om hur Sverige förhåller sig till omvärlden sett till priserna på framförallt storstadsmarknaderna.

6.3.3. Byggkostnaderna under 1990-talet

I den i avsnitt 6.3.1 refererade rapporten Bostadsbyggandet och byggkostnaderna åren 1960 till 1999 lämnas utöver förslag på hur den officiella statistiken kan förbättras även en historisk redogörelse över byggandet och byggkostnadernas utveckling under fyrtio år. Även om rapporten i viss mån redovisar historiska uppgifter (de senast uppgifterna är från år 1999) så har de utvecklingstendenser och skillnader mellan olika regioner som beskrivs i rapporten snarare förstärkts än avmattats under de senaste åren. De slutsatser och påståenden som redovisas i rapporten är således lika giltiga nu som då. 14

Byggnadskostnaderna 1993–1998 realt lägre än 1992

Byggnadskostnaderna ökade kraftigt från slutet av 1980-talet fram till början av 1990-talet. I löpande priser var ökningen bortåt 60 procent från år 1987 till år 1992, alltså i genomsnitt ca 12 procent per år. Byggnadskostnaderna minskade sedan nominellt, från 1992 till 1995 för gruppbyggda småhus och från 1992 till 1994 för flerbostadshus, trots att inflationen under perioden 1992–1995 uppgick till 10 procent. Den reala minskningen blev därför kraftig. Från år 1995 har byggnadskostnaden per kvadratmeter ökat såväl nominellt som realt (Diagram 6.2.)

14 Bostadsbyggandet och byggkostnaderna åren 1960 till 1999, Boverket Rapport januari 2002.

Diagram 6.2. Byggnadsprisindex (BPI), realt, 1992–1999

Källa: SCB och Boverket

Under år 1999 ökade byggnadskostnaderna kraftigt, och nivån översteg för första gången under 1990-talet 1992 års priser realt. För flerbostadshus var byggnadsprisindex realt 5 procent högre och för gruppbyggda småhus 3 procent högre under år 1999 jämfört med 1992.

Markkostnadernas andel fördubblad från år 1992 till år 1999

Markkostnaderna har kommit att påverka produktionskostnadernas storlek i allt högre grad under de senaste åren, genom att det för närvarande byggs bostadshus nästan enbart i centralt belägna, vattennära områden i storstäderna. Markkostnaderna har ökat kraftigt – med 204 procent i löpande priser för flerbostadshus i hela riket mellan åren 1992 till 1999, på grund av ett ökat byggande i tillväxtområdena. Byggnadskostnaderna för flerbostadshus ökade endast med 21 procent i löpande priser under samma period. För gruppbyggda småhus var motsvarande ökningar 52 respektive 9 procent (Diagram 6.3.)

Diagram 6.3. Byggnads- och markkostnader (brutto) i löpande priser i flerbostadshus och gruppbyggda småhus 1992–1999

Flerbostadshus, index för byggkostnader Flerbostadshus, index för markkostnader Gruppbyggda småhus, index för markkostnader Gruppbyggda småhus, index för byggkostnader

Källa: SCB och Boverket

Framför allt ökade markkostnaderna mycket kraftigt för flerbostadshus från år 1998 till år 1999. Ökningen var störst i de tre storstadsområdena, Storstockholm 61 procent, Storgöteborg 43 procent och Stormalmö 45 procent. För gruppbyggda småhus minskade däremot markkostnaderna under samma period med 2 procent för hela riket.

Markkostnadernas andel av den totala produktionskostnaden var 15 procent för flerbostadshus i hela riket år 1999 jämfört med knappt 7 procent år 1992. Motsvarande uppgifter för gruppbyggda småhus var 14 respektive 10 procent. I Storstockholm, där markkostnaden för flerbostadshus i genomsnitt var 2 900 kronor per kvadratmeter bruksarea under år 1999, uppgick därmed denna kostnad till 16 procent av den totala produktionskostnaden. I Storgöteborg (3 000 kronor) och Stormalmö (1 900 kronor) var andelen 19 respektive 14 procent.

Byggherrekostnadernas andel oförändrad

Byggherrekostnaderna har sedan år 1992 utgjort närmare en tredjedel av byggnadskostnaderna. Mervärdesskatten är den största posten och utgör ca en femtedel av byggnadskostnaderna. Därefter följer kostnader för administration och konsulter, som ökat under de senaste åren och år 1999 utgjorde 9 procent i flerbostadshus och knappt 10 procent i gruppbyggda småhus. Ränte- och kreditivkostnaderna, som är starkt beroende av ränteläget, har sjunkit under de senaste åren och utgjorde omkring 2 procent av byggnadskostnaden år 1999.

Produktiviteten (faktorprisindex/byggnadsprisindex) åter lägre än 1992

Om man jämför byggnadsprisindex med faktorprisindex kan man avläsa produktivitetsutvecklingen (inkl. vinstutvecklingen). Om priset på oförändrade hus (byggnadsprisindex) utvecklas annorlunda än faktorpriserna måste produktiviteten inkl. vinsten ha ändrats. Indexet ger inte ett renodlat tekniskt effektivitetsbegrepp utan en kombination av teknisk effektivitet och något som man skulle kunna kalla effektivitet i anpassningen till faktorpriser (Diagram 6.4).

Diagram 6.4. Produktivitetsutvecklingen vid uppförande av flerbostadshus och gruppbyggda småhus 1992–1999

Källa: SCB och Boverket

Produktiviteten steg exceptionellt under åren 1992–1995 men har därefter sjunkit för både flerbostadshus och gruppbyggda småhus. Under år 1995 var produktiviteten vid produktion av flerbostadshus 15 procent högre än år 1992 och i gruppbyggda småhus 25 procent högre. Därefter sjönk produktiviteten och var 7 procent lägre vid produktion av flerbostadshus under år 1999 jämfört med år 1992 och 3 procent lägre för produktion av gruppbyggda småhus.

Byggkostnaderna varierar kraftigt i landet

Sedan 1990-talets början varierar de skilda projektens totala produktionskostnad kraftigt. Det finns flera olika skäl till detta. En starkt bidragande orsak är den stora regionala skillnaden i bostadsbyggandet. Det byggs nästan bara i storstadsområdena och i vissa högskole- och universitetsorter. Av de 3 944 lägenheterna i ordinära flerbostadshus som påbörjades i hela riket år 1999 uppfördes 51 procent i Storstockholm. Av totalt 1 120 lägenheterna i gruppbyggda

småhus var motsvarande andel 36 procent. Storgöteborgs andel av de gruppbyggda småhusen var 40 procent men knappt 9 procent av lägenheterna i ordinära flerbostadshus.

I de tre storstadsområdena var 87 procent av de igångsatta lägenheterna i flerbostadshus under år 1999 bostadsrätter, vilket innebär nästan 80 procent av alla lägenheter i flerbostadshus i landet. Dessa förhållanden avspeglar sig också klart i de regionala skillnaderna för produktionskostnaderna, då bostadsrätterna oftast ligger i attraktiva men kostnadskrävande lägen och har exklusivare lösningar jämfört med bostäder som byggs i landsorten på oftast jungfrulig mark.

Produktionskostnaderna per kvadratmeter total primär bruksarea i flerbostadshus var år 1999 i genomsnitt 55 procent högre i Storstockholm än i länsregion III (länen Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Blekinge och Skåne exkl. kommuner i Stormalmö). Produktionskostnaden för flerbostadshus i Storstockholm var 17 840 kronor/m2och i länsregion III 11 500 kronor/m2.

För gruppbyggda småhus låg den genomsnittliga produktionskostnaden högst i länsregion III med 15 320 kronor/m2 (baserat på endast 32 hus). I Storstockholm var den genomsnittliga produktionskostnaden 14 570 kronor/m2 (404 hus), och lägst var produktionskostnaden i Storgöteborg med 11 860 kronor/m2 (448 hus).

Produktionskostnaderna ökade för hela landet med i genomsnitt 16 procent för flerbostadshus och 5 procent för gruppbyggda småhus från år 1998 till år 1999. Riksgenomsnittet uppgick under år 1999 till 15 761 kronor/m2 i flerbostadshus och 13 195 kronor/m2i gruppbyggda småhus.

Ett ökat bostadsbyggande i framförallt Storstockholm – relativt övriga landet – ökar högst väsentligt den genomsnittliga produktionskostnaden per kvadratmeter för hela riket. En starkt bidragande orsak till detta är bl.a. de ökande markkostnaderna i storstadsområdena och då framförallt i Stockholm.

6.3.4. Byggkostnadsutvecklingen under senare år

Produktionskostnaderna för såväl flerbostadshus som gruppbyggda småhus fortsatte att öka kraftigt även efter år 1999. Enligt preliminära siffror från SCB var produktionskostnaderna för flerbostadshus avsevärt högre år 2001 jämfört med år 2000. Räknat per kvadratmeter primär bruksarea ökade produktionskostnaden för

flerbostadshus från 16 300 kronor/m2 till 19 800 kronor/m2 mellan år 2000 och år 2001. Ökningen kan enligt SCB delvis förklaras med förändrad kvalitet.15

Vanligen är kostnaden lägre i exploateringsområden än i saneringsområden, men för år 2001 var förhållandena det motsatta. Detta kan enligt SCB troligen förklaras av att det i statistiken ingår ett stort antal exploateringsobjekt i attraktiva lägen. Kostnaden inom exploateringsområden år 2001 var 23 900 kronor/m2 i snitt och inom saneringsområden 16 500 kronor/m2.

Billigaste flerbostadshusen byggde man i Södra Sverige, med en produktionskostnad som uppgick till 13 500 kronor/m2. Dyrast i Södra Sverige var det att bygga i Stormalmö med en kostnad om 24 200 kronor/m2. Kostnaden för uppförande av enskilda objekt över hela Sverige sträcker sig mellan 10 000 kronor/m2 och 32 300 kronor/m2, när 5 procent i botten och toppen av statistiken räknats bort.

Ökad andel dyra bostadsrätter

Enligt SCB är produktionskostnaden för flerbostadshus avsedda att upplåtas med bostadsrätt 23 procent högre än för hus upplåtna med hyresrätt (20 800 kronor/m2 respektive 16 900 kronor/m2). Skillnaden förklaras enligt SCB sannolikt av den friare marknaden för bostadsrätter. De senaste åren har andelen nybyggda lägenheter med bostadsrätt ökat kraftigt, från ca 22 procent år 1994 till 69 procent år 2001.

Kostnadsutvecklingen kraftig de senaste åren

För att kostnadsutvecklingen skall kunna mätas med skillnader i kvalitet, utförande och läge så långt möjligt eliminerade, rekommenderar SCB att Byggnadsprisindex, BPI, används. Utvecklingen av byggnadsprisindex visar att byggnadskostnaden för flerbostadshus har stigit med 9 procent mellan år 2000 och år 2001. För gruppbyggda småhus är motsvarande ökning 7 procent. Mellan år 1996 och år 2001 är ökningen för flerbostadshus 50 procent. Motsvarande ökning för gruppbyggda småhus är 65 procent.

15 Pressmeddelande från SCB 23 oktober 2002.

Boverket har för Byggkommissionens räkning ställt samman uppgifter om produktionskostnadsutvecklingen för uppförande av ordinära flerbostadshus under de 10 senaste åren. Diagrammet visar den kraftiga prisökningen under de senaste åren och att det är i storstadsområdena som ökningen är kraftigast (Diagram 6.5).

Diagram 6.5. Produktionskostnad, Pk, per m2 BOA i ordinära flerbostadshus 1992–2001

Källa: SCB och Boverket

6.4. Kommunernas möjlighet att påverka bygg- och boendekostnaderna

Som framgått av redovisningen i avsnitt 2.2.6 är kommunerna en betydande aktör i byggprocessen. Kommunerna har stora möjligheter att i flera olika roller och inom flera olika områden påverka byggandet och kostnaderna för det byggda.

0

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

kr/m

2

BOA

Storstads-områdena Övriga riket Riket totalt

93

95

97

99

01

6.4.1. Planprocessen

Detaljplanens innehåll

Kommunen kan genom översikts- och detaljplanläggning och genom att upprätta bostadsförsörjningsprogram påverka bostadsbyggandets innehåll och inriktning, men även kostnaderna för det som skall byggas. I översiktsplaner kan kommunen ange plats för bostäder, verksamheter, industri osv. I detaljplaner kan kommunen utöver de obligatoriska uppgifter som enligt bestämmelser i 5 kap. 3–5 §§ PBL skall anges i planen, även ange t.ex. bebyggelsens omfattning, placering, utformning och utförande. Även frågor om varsamhet och skydd för vissa byggnader kan enligt 7 § samma kapitel regleras i detaljplanebestämmelser, liksom frågor om byggnadernas användning.

I beskrivningen av byggnadernas användning kan kommunen för bostadsbyggnader även ange andelen lägenheter av olika slag och storlek.16

Kommunen har således stora möjligheter att styra innehållet och inriktningen på det som byggs. Genom krav i detaljplan kan t.ex. bostadsbyggandet få en inriktning, innehåll och utformning som stämmer med kommunens långsiktiga bostadsförsörjningsbehov. Omvänt kan mindre genomtänkta eller allt för detaljerade krav vara kostnadsdrivande på ett sådant sätt att det motverkar planens syfte eller en funktionell utformning.

Om det i detaljplanen t.ex. anges en högsta hushöjd17 baserad på en invändig rumshöjd med måttet 2,40 m, kan inte byggherren välja en högre rumshöjd utan att förlora ett eller flera våningsplan i byggnaden, vilket kan bli förödande för ekonomin i projektet. I de fall då byggnadens exakta höjd inte spelar någon roll, kan kommunen istället ange antal våningar18 som tillåts och på så sätt öka valfriheten och möjligheten att väga olika kvaliteter mot varandra.

Exploateringstalet19 är ett annat viktigt kommunalt styrmedel med stor betydelse för byggherrens möjligheter att genomföra projektet.

16 Med ”lägenheter av olika slag” avses ordinära familjelägenheter, studentlägenheter, servicelägenheter och olika lägenhetstyper för kollektivboende. Med ”storlek” avses lägenheternas bruksarea, antal rumsenheter eller motsvarande (Didón, Lars-Uno, m.fl., Plan- och bygglagen, Supplement 2, juli 1997, Norstedts Juridik AB, s. 5:42. 17 Med hushöjd avses enligt bestämmelser i 9 § PBF normalt höjden från omkringliggande mark till fasadlinjens skärning med taklinjen (i princip till strax över takfoten). 18 Vad som avses med våningsplan anges i 9 § fjärde stycket PBF. 19 Med exploateringstal anges hur stor den byggda arean får vara i relation till tomtarean (jfr m 5 kap. 7 § första stycket 2 PBL).

En allt för restriktiv hållning i exploateringsfrågan kan göra det omöjligt att få lönsamhet i ett angeläget bostadsbyggnadsprojekt. Som exempel kan nämnas att den gamla stadskärnan i den danska staden Dragör, som av många upplevs som gemytlig välplanerad, har ett exploaterinstal på 1,0. I moderna planer är det vanligt att ange exploateringstalet till 0,20 eller 0,25. Det är således inte i första hand exploateringstalet i sig som avgör om ett planområde skall upplevas som attraktivt, utan hur bebyggelsen utformas och anpassas till platsen, infrastrukturen m.m.

Detaljplanens innehåll och utformning kan även påverka byggkostnaderna genom sin omfattning och möjligheterna att dela upp genomförandet i olika stora etapper. Om planen blir allt för omfattande, kan kanske bara ett fåtal stora byggföretag vara med och lämna anbud på projekten. För att små och medelstora lokala byggföretag, med ett normalt risktagande, skall kunna delta i anbudstävlingar, krävs det ofta att detaljplanen utformas så att genomförandet kan delas upp i lagom stora objekt på ca 50–100 lägenheter.

Kommunala parkeringsnormer, omsatta i detaljplanekrav på såväl antal parkeringsplatser som parkeringens anordnande, kan ha avgörande betydelse för ekonomin i det tänkta projektet. Bedömningen av parkeringsbehov i relation till andra plankvaliteter ställer således höga krav på känslighet och lyhördhet vid planutformningen.

Planprocessens längd

I Byggkommissionens samtal med byggsektorns aktörer har många framfört att planprocessen i sig är ett hinder mot ett ökat bostadsbyggande. Man menar att planarbetet tar alldeles för lång tid och är alltför kostnadskrävande. Man klagar också över stelbent byråkrati i kommunerna och allt för generösa möjligheter att besvära sig över planförslag och program.

Boverket har på uppdrag av regeringen i maj 2002 publicerat en rapport om kommunernas arbete med fysisk planering, planprocessens längd m.m. Rapporten har sammanställts i syfte att bl.a. stödja och underlätta bostadsbyggandet genom att ge kommunerna kunskap om god planberedskap samt förenklad och rationell hantering av PBL-processen. I arbetet med rapporten har Boverket bl.a. undersökt handläggningstider och andelen överklagade planärenden. Boverket konstaterar i sin rapport att PBL-processen, om

den används på ett riktigt sätt, är väl strukturerad och lämpad för att stödja bostadsbyggandet. Handläggningstiden för en normal detaljplan är oftast mindre än 9 månader. Bostadsplaner i tillväxtregioner, t.ex. Uppsala och Stockholms län, som handläggs med normalt planförfarande, har i många fall dock en handläggningstid över 12 månader.20

Boverkets undersökning visar att andelen överklagade ärenden och handläggningstiderna för att upprätta detaljplaner i stort sett har legat på samma nivå 1999 som 1995, trots att kraven på program och miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, skärptes den 1 januari 1996. Regeringens handläggningstider av överklagade detaljplaneärenden upplevs dock av många som allt för långa. Normalt överklagas i landet som helhet ungefär 15 procent av antagna detaljplaner. Från tillväxtregionerna finns exempel på att en större andel av de antagna detaljplaner som medger bostadsbebyggelse överklagas.

Kommunens planberedskap

Även om det enligt Boverkets rapport till regeringen inte styrkts att detaljplaneprocessen i realiteten tar längre tid i dag än före 1996, är det ändå många som upplever att det är så. Ett skäl till detta kan vara att exploatörerna i dag kommer in betydligt tidigare i processen än man gjorde innan den kraftiga nedgången i bostadsbyggandet under 1990-talet.

Tidigare hade kommunerna oftast ett lager av mer eller mindre färdigutvecklade planer, som med några månaders framförhållning kunde omsättas i byggbara detaljplaner eller områdesbestämmelser. Även om det kunde krävas mindre ändringar av planerna så kunde en exploatör relativt snabbt komma igång med sitt projekt. I vissa fall räckte det kanske att pröva möjligheten till mindre avvikelse mot bestämmelserna i planen istället för att ändra planen.

Numera tas initiativet till att arbeta fram nya planförslag oftast av exploatören. Den blivande byggherren har då ofta arbetat med sitt projekt en längre tid. Om det därefter tar upp till ett år och ibland ännu längre tid att driva fram och fastställa planen, så är det inte konstigt att byggherren upplever att planprocessen blivit långdragen och kostsam. Särskilt inte i de fall då planen dessutom blir överklagad i flera instanser.

20 Bostadsbyggandet i planeringen, Boverket rapport maj 2002.

Kommunerna kan underlätta tillkomsten av nya byggprojekt genom en god planberedskap bl.a. grundad i en bostadsförsörjningsplan som arbetats fram i en dialog med byggherrar och exploatörer. I Boverkets tidigare refererade rapport Bostadsbyggandet i planeringen redovisas en katalog av åtgärder som kommunen kan tillämpa i detta syfte.21

Plan- och bygglagstiftningen utreds

Regeringen har den 27 juni 2002 tillsatt en parlamentarisk utredning som skall se över plan- och bygglagstiftningen. Kommittén skall bl.a. behandla frågor om planprocessen och instansordningen och överväga om nuvarande former för planering och plangenomförande på detaljplanenivå är ändamålsenliga och om samordningen med annan lagstiftning är lämpligt utformad.22

6.4.2. Kommunala markpriser, taxor och avgifter

Byggkostnadsdelegationen anger i sitt slutbetänkande att kommunens taxor och avgifter har betydelse för kostnaden för produktion av bostäder.23 Byggkostnadsdelegationens undersökning visar att såväl engångskostnader (mark, bygglov samt anslutnings och anläggningsavgifter för va, el och fjärrvärme) som brukningsavgifter (avfall, vatten- och avlopp, el och fjärrvärme) varierade kraftigt mellan de undersökta kommunerna. För kostnader som är av engångskaraktär visar studien att det är störst spridning mellan kommunernas markpriser. Markkostnaden är också den helt dominerande kommunala kostnaden för byggherrarna (i de fall marken förvärvats från kommunen).

Boverket har på uppdrag av regeringen fördjupat Byggkostnadsdelegationens undersökning samt analyserat effekterna på boendekostnaderna för olika kommuner. Resultatet av Boverkets undersökning redovisas i en rapport till regeringen som avlämnades i december 2001.24 Boverkets material har på uppdrag av den s.k. fem-gruppen25 analyserats och kommenterats av L-O Pettersson

21 Boverket, rapport maj 2002. 22 Kommittén för översyn av plan- och bygglagstiftningen (M 2002:05), dir. 2002:97. 23SOU 2000:44, s. 80 ff. 24 Taxor och avgifter i kommunerna i samband med byggande och boende, Boverket 2001-12-14, dnr. 2080-3575/2001. 25 Byggnads, HSB, Hyresgästerna, Riksbyggen och SABO.

kommunikations och utrednings AB, Stockholm med särskild inriktning på Stockholmsförhållandena.26

Markprisutvecklingen

Boverket och L-O Pettersson konstaterar bl.a. följande om markprisutvecklingen.27N Markkostnaden har stigit kraftigare än andra priser och bygg-

kostnaderna under senare år. Mellan åren 1992 och 2000 ökade byggnadskostnaderna (exkl. mark) med ca 36 procent medan produktionskostnaderna (inkl. mark) steg med 46 procent. Under samma period ökade konsumentpriserna med 12 procent. N Markpriserna har marknadsanpassats i hög grad. Det är i stor-

städerna som markpriset har ökat mest.28 I storstadsområdena har priset ökat med drygt 60 procent för hyresrätter och mer än trefaldigats för bostadsrätter under perioden 1992–2000. Markpriserna var år 2000 dubbelt så höga i hela landet för bostadsrätter som för hyresrätter. N Markpriserna varierar kraftigt såväl mellan olika regioner som

mellan kommuner inom regionerna. Markpriset vid produktion av hyresrättslägenheter var år 2000 i genomsnitt ca 1 630 kronor/m2 lägenhetsarea (BOA) för storstadsregionerna och ca 860 kronor/m2 BOA för övriga landet. Motsvarande siffror för produktion av bostadsrättslägenheter var ca 3 080 kronor/m2BOA i storstadsregionerna och 1 530 i övriga landet. Högst var markpriset i några kommuner i Storstockholm. Lidingö låg högst med 5 800 kronor, men också Täby och Nacka låg högt. Lägst var priset i Helsingborg och Kristianstad med drygt 600 kronor.

Engångs- och anslutningsavgifter m.m.

Till markpriserna skall läggas de avgifter som kommunen tar ut för anslutning av vatten- och avlopp och fjärrvärme liksom engångsavgifter för el-anslutning, avgifter för bygglov och bygganmälan, planavgift m.m. Dessutom är det inte ovanligt att kommunerna

26 Kommunala avgifter och markpriser i Stockholmsområdet, L-O Pettersson kommunikations och utrednings AB, Stockholm, 2001-11-27. 27 A a. 28 Storstockholm, Storgöteborg och Stormalmö.

ålägger byggherren att bekosta anläggning av vägar och gångstråk utanför kvartersmark liksom busshållplatser, lekplatser, m.m. som ett villkor i ett exploateringsavtal mellan parterna.

Den genomsnittliga engångsavgiften för el i riket är 45 kronor/m2BOA. Högst är avgiften i Järfälla och Kungsbacka, 114 respektive 109 kronor. Lägst är den i Jönköping och Linköping med 22 respektive 23 kronor. Variationen är stor. Engångsavgiften för el är 5 gånger högre i de dyraste kommunerna än i de billigaste.

Avgiften för anslutning av fjärrvärme kostar i genomsnitt i riket 57 kronor/m2 BOA. Även denna avgift varierar kraftigt i riket som helhet. Högst är avgiften i Kungsbacka, 178 kronor och lägst i Jönköping, 6 kronor. Priset sätts efter fjärrvärmeföretagets kostnader. Dessa kan variera högst avsevärt till följd av bebyggelsetäthet, antal kunder, energikällor och effektivitet.

Anslutning av vatten och avlopp kostar i genomsnitt i riket 159 kronor/m2 BOA. Avgifterna varierar kraftigt mellan kommuner. Högst är den i Haninge med 527 kronor och lägst i Jönköping med 52 kronor.

Avgifter för bygglov och bygganmälan

Alla större byggnadsprojekt belastas med avgifter för bygglov och bygganmälan. Till dessa kommer, om detaljplanen är gjord efter år 1987, avgifter för detaljplan och fastighetsplan. Planavgifterna kan ligga på samma nivå som kostnaderna för bygglov och bygganmälan. Vidare tillkommer regelmässigt kostnad för utstakning i de fall kommunen utför detta.

Boverket har tagit in uppgifter från 11 utvalda kommuner i Skåne. Kommunerna har valts för att det där har byggts så mycket under de senaste åren att det varit meningsfullt att beräkna genomsnittliga kostnader för taxor och avgifter. I merparten av kommunerna har det främst byggts småhus. Antalet kommuner i vilka det byggts flerbostadshus är något mer begränsat.

Uppgifterna om avgifter gäller dels ett flerbostadshus på 1 000 kvadratmeter med 15 lägenheter och dels ett småhus på 120 kvadratmeter.

Avgifterna för bygglov och bygganmälan för småhuset uppgår i genomsnitt till 7 000 kronor eller ca 58 kronor/m2 BOA. Högst avgift hade Malmö med 10 593 kronor och Båstad med 9 594 kro-

nor. Lägst avgift hade Kävlinge med 3 564 kronor och Staffanstorp med 4 752 kronor.

För flerbostadshuset blir avgifterna för bygglov och bygganmälan tillsammans ca 26 500 kronor eller ca 26,50 kronor/m2 BOA. Högst avgift hade Båstad med 42 435 kronor och Malmö med 39 330 kronor. Lägst avgift hade även i detta fall Kävlinge med 13 662 kronor och Staffanstorp med 18 225 kronor.

De flesta kommuner använder Kommunförbundets modell för beräkning av avgifternas storlek. Modellen bygger på ett grundbelopp som multipliceras med en objektsfaktor och ett antal åtgärdsfaktorer. Den stora skillnaden i avgifternas storlek tyder på stor variation mellan hur kommunerna värderar åtgärdsfaktorerna.

6.4.3. Markpriser, taxor och avgifter och deras effekter på hyran

Boverket har i den i avsnitt 6.4.2 refererade rapporten även studerat hur skillnader i kommunala markpriser, taxor och avgifter påverkar hyresnivån för i övrigt likvärdiga flerbostadshus och gruppbyggda småhus. Vid jämförelsen har Boverket utgått från att entreprenadkostnaden och byggherrens allmänna kostnader är desamma i alla kommuner och att det bara är markpriset och avgifterna som varierar. Boverket har även tagit hänsyn till skillnader i förbrukningsavgifter för el, vatten och fjärrvärme vid beräkning av kostnaderna för drift och förvaltning. Övriga kostnader för drift och förvaltning har upptagits till samma belopp för alla kommuner.

Undersökningen visar att det kan bli stora skillnader i månadshyra enbart beroende på skillnader i anslutningsavgifter, markpriser och förbrukningsavgifter. Differensen mellan högsta och lägsta månadshyra kan bli så stor som 2 000 kronor/månad för i övrigt likvärdiga nyproducerade bostäder i flerbostadshus. Hyran i de dyraste kommunerna blir enligt Boverkets kalkyler mer än 25 procent högre än i de billigaste.

Dyrast är det enligt beräkningarna att hyra en bostad i Nacka eller Lidingö, där en nyproducerad hyreslägenhet på 70 m2 enligt kalkylerna skulle kosta 8 300 respektive 8 500 kronor i månaden. Lägst blir hyran i Helsingborg och Luleå med omkring 6 600 kronor i månadsutgift.

Markpriset är det som har störst betydelse i sammanhanget. Skillnaden i markpris mellan Lidingö och Luleå betyder ca 1 400 kro-

nor i månaden i hyreskostnad. Skillnader i anslutningsavgifter och olika kostnader för förbrukning av el, vatten och värme betyder som mest ca 400 kronor på månadshyran.

7. Utbildning och forskning

7.1. Utbildning i byggsektorn

7.1.1. Många utbildningsalternativ

Byggsektorn omfattar totalt ett 60-tal yrkeskategorier inom en mängd olika yrken och näringar. Utbildningar i olika former och inriktningar på diverse nivåer erbjuds av ett stort antal universitet, högskolor, gymnasieskolor, yrkesskolor, hantverksinstitut, branschorganisationer och utbildningsförbund. 19 av landets 35 högskolor och universitet erbjuder ett eller flera program för utbildning till civilingenjör, högskoleingenjör, byggnadsingenjör eller byggnadstekniker med olika specialinriktning på byggområdet. 119 gymnasieskolor erbjuder byggprogram som omfattar många utbildningsalternativ och delprogram för sammanlagt femton olika hantverksyrken. Hantverksutbildning erbjuds också av ett antal utbildningsgivare godkända av Byggindustrins Yrkesnämnd, BYN, liksom genom Glasmästeribranschens, Plåt- och ventilationsbranschens och Måleribranschens yrkesnämnder, Elbranschens Centrala Yrkesnämnd, Golvbranschen och Byggkeramikrådet m.fl.

Olika program för fortbildning och påbyggnadsutbildning erbjuds, förutom av universiteten, högskolorna och forskningsinstituten, även av ett tjugotal fristående utbildningsföretag och utbildningsinstitut. Därtill kommer att en lång rad bransch- och intresseorganisationer erbjuder olika typer av skräddarsydda utbildningar för sina medlemmar.

Det är svårt att få en samlad bild över alla utbildningsalternativ och, inte minst, att jämföra och värdera innehållet i och inriktningen av de utbildningar som erbjuds i byggsektorn. Flera företrädare för de tekniska utbildningarna vid landets universitet och högskolor har också vittnat om att utbildningsalternativen snarare är för många än för få och att den högre tekniska utbildningen är allt för utspridd och fragmenterad för att skapa lärande kraftcentra.

7.1.2. Låg genomsnittlig utbildningsnivå

Jämfört med arbetsmarknaden i övrigt har anställda i byggsektorn generellt sett en lägre utbildningsnivå. Andelen med treårig gymnasieutbildning är densamma i byggsektorn som på arbetsmarknaden i övrigt. Längre utbildningar är däremot starkt underrepresenterade i byggsektorn. Endast ca 8 procent av de yrkesverksamma i byggsektorn har eftergymnasial utbildning medan motsvarande siffra för arbetsmarknaden i sin helhet är ca 28 procent.

1

Vare sig väg- och vattenbyggnadslinjerna eller arkitektutbildningen omfattar någon längre utbildning i ämnet byggteknik. I kursprogram från Byggutbildarna, BFAB, SIFU och EGA hittar man inga kurser om byggteknik. Byggkonsulterna och projektörerna har därför dåliga förutsättningar att genom sin utbildning tillägna sig byggteknisk kunskap. Detsamma gäller i ännu högre grad platschefer och lagbasar, samtidigt som allt större kompetenskrav ställs på dem, bl.a. genom att totalentreprenader blivit allt vanligare. Fortbildning har därför blivit viktig och kan genomföras i olika former.

En undersökning som LO låtit göra visar att LO-medlemmar i byggsektorn får minst fortbildning på arbetstid av alla, med endast 0,3 dagar per medlem och år.

2

För den som blir arbetslös erbjuds utbildningsmöjligheter genom AMS. Denna typ av utbildning kommer dock ofta för sent. Sambandet mellan utbildning och arbetslöshet är väl känt. Ju kortare utbildning man har, desto större är risken att man skall råka ut för arbetslöshet. Därför är arbetsmarknadsutbildningen mycket betydelsefull. Den kan korrigera de brister i utbildning, som uppstått i tidigare led. Det är däremot inte rimligt om arbetsmarknadsutbildning är den enda form av fortbildning som erbjuds, vilket är fallet för stora delar av byggsektorns arbetskraft.

7.1.3. Byggherrens roll och kompetens

Byggprocessen styrs inte i första hand av innehållet i lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter utan i högre grad av innehållet i avtal mellan olika parter på marknaden. I kapitel 5 redovisas de formella utgångspunkterna vid fördelningen av ansvaret mellan

1

Rapport om arbetsmarknads- och bostadspolitik till Byggnads kongress 2002, feb. 2002,

s. 17 ff.

2

Rapport om arbetsmarknads- och bostadspolitik till Byggnads kongress 2002, feb. 2002, s. 19.

samhället och byggherren samt mellan byggherren och anlitade entreprenörer och konsulter. Av redovisningen framgår att såväl samhällets regler som de bestämmelser som styr avtal med konsulter och entreprenörer oftast utgår från att det är byggherren som preciserar kraven på det som skall uppföras eller ändras och att det är byggherren som i stor utsträckning senare kan ställas till ansvar även för fel som andra begått.

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, avd. III, har i ett antal rapporter belyst olika delar av byggsektorn med utgångspunkt bland annat i utvecklings- och kompetensbehov. I rapporten Byggherren i fokus redovisar IVA:s arbetsgrupp sin uppfattning om byggherrefunktionens kompetensbehov i relation till ägare, kund, samhälle och byggbranschen.

3

Relation till Ägare

Byggherren måste ha förmåga att kunna förstå och motivera en aktuell bygginvestering relativt de värderingar och ekonomiska krav som styr verksamheten. Byggherren måste ha förståelse för företagsekonomiska men även privat- och nationalekonomiska värden, analysmetoder och argument. Byggherren måste även ha förmåga att förstå ekonomiska analyser av investeringar, årskostnader och intäkter i ett livslängdsperspektiv samt kunskap om finansieringsanalyser med olika krav på säkerhet relativt skilda finansiärer och ägandeformer. Byggherren måste ha förmåga att hantera alternativ till ett föreslaget byggprojekt, som t.ex. att välja ett annat objekt, leasing eller hyra, och argumentera för vald lösning. Dessutom fordras kompetens om organisationsfrågor och affärsjuridik.

Relation till Kund

Byggherren måste ha förmåga att förstå marknadsanalyser och berörda kunders olika krav ur ett helhetsperspektiv, s.k. systemkrav. Däri ligger också förmåga att väga krav mot konsekvenser, så att kunden verkligen förstår och är beredd att betala för de funktioner som begärs. Eftersom byggnaders och anläggningars livstid normalt är lång måste detta kundperspektiv också beakta framtida kunder,

3

Byggherren i Fokus, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, Stockholm i februari

1997, s. 12 ff.

liksom flexibilitet för teknisk utveckling och alternativ användning i ett livscykelperspektiv.

Relation till Samhälle

Byggherren måste ha kunskap om samhällets krav så som dessa uttrycks i lagar, förordningar och föreskrifter samt kompetens att hantera dessa. Denna kompetens måste successivt anpassas till de förändringar som sker, t.ex. anpassningar till EU:s regelverk och ändringar i PBL vad gäller t.ex. kvalitetsansvar och miljöanpassad rivning. Vidare fordras social kompetens att lyssna på lokala opinioner och ge relevant information under processens olika skeden.

IVA:s arbetsgrupp har särskilt uppmärksammat att det blir allt viktigare för byggherren att kunna hantera miljöfrågor, särskilt i samband med åtgärder i befintlig bebyggelse. I detta sammanhang är det också viktigt att peka på att byggherrens miljöansvar även inkluderar styrningen av byggprocessen genom krav på konsulter, entreprenörer och leverantörer. Byggherren har också ett stort ansvar i den handlingsplan som tagits fram av byggsektorns kretsloppsråd och som kommer att ställa stora krav på utbildning om uppställda mål skall kunna nås.

Relation till Byggbranschen

Byggherren måste ha förmåga att samarbeta med branschens olika parter och genomföra erforderliga upphandlingar samt styra och följa upp genomförandet. Byggherren måste dessutom ha förmåga att förstå och värdera tekniska lösningar ur ett livscykelperspektiv vid val mellan alternativ, bl.a. med hänsyn till årskostnader, förvaltning och miljöaspekter. Byggherren skall ha förmåga att hantera frågor som rör IT-användning och miljöanpassning både i tidiga skeden och i byggprocessen. Dessutom fordras kompetens att svara för styrning av kvalitet, kostnader och kontroll intill idrifttagande och överlämnande till förvaltning och användning.

IVA:s arbetsgrupp har särskilt uppmärksammat behovet av nya samarbetsformer som stimulerar helhetssyn och effektivitet. Det finns förslag från flera aktörer att pröva nya former för teknik- och funktionsupphandling med incitament som stimulerar utveckling i branschen. Medverkan i detta slag av FoU-verksamhet ställer sär-

skilda krav på byggherrens kompetens. Det är önskvärt att byggherrar från skilda delar av näringslivet och den offentliga sektorn kan samverka i utredningsprogram.

Av vad som framgått ovan samt av redovisningen i bl.a. kapitel 2 och 5 har byggherren en nyckelroll när det gäller att säkra att ett byggprojekt kan genomföras så att det kan antas komma att uppfylla så väl samhällets som byggherrens egna förväntningar och krav. En kompetenshöjning av byggherregruppen torde därför vara ett effektivt sätt att förbättra kvaliteten och produktiviteten i byggandet. Kommissionen har konstaterat att det trots detta saknas en anpassad utbildning för byggherrerollen vid landets samtliga högskolor och universitet.

7.1.4. Risk för akut arbetskraftbrist i byggsektorn

Byggsektorns problem har genom den uppmärksamhet det fått i media skapat en bild av en sektor som präglas av såväl bristande ”sjukdomsinsikt” som avsaknad av vilja och kompetens att ta tag i och rätta till problemen. Sektorns brist på aktiva åtgärder för att komma till rätta med problemen påverkar rekryteringen av ungdomar till byggyrken.

Allt färre civilingenjörer utexamineras i dag från de tekniska högskolorna och universiteten. Skälen till detta är flera. Färre högskoleutbildade leder till minskande rekryteringsunderlag för doktorander och i förlängningen även för rekrytering till högre forskartjänster inklusive professorer. I framtiden kan det därför bli allvarlig brist på kompetenta personer som är villiga att söka sig till teknisk utbildning och ta över ansvaret för byggsektorn och den byggda miljön.

I en nyligen publicerad rapport från Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, pekas byggsektorn ut som en av de branscher som påverkas mest av pensionsavgångarna från arbetsmarknaden. 38 procent av de anställda i bygg- och anläggningssektorn kommer att lämna yrket fram till år 2015 enbart av åldersskäl. Det motsvarar 87 000 anställda. Till detta kommer att de planerade stora infrastruktursatsningarna innebär att sysselsättningen i branschen skulle behöva öka med minst en procent per år i genomsnitt. Sammantaget innebär pensionsavgångarna och tillkommande infrastrukturarbeten ett behov på 176 000 bygg- och anläggningsarbetare fram till år 2015.

4

4

Den framtida personalförsörjningen inom bygg och anläggning, AMS rapport Ura 2002:9.

I rapporten konstaterar AMS att det redan i dag råder brist på arbetskraft i många yrkesgrupper inom bygg- och anläggningssektorn, och att det antal personer som för närvarande genomgår utbildningssystemet med inriktning mot byggyrken är helt otillräckligt. Utbildningsvolymen skulle behöva trefaldigas för att klara den väntade efterfrågan. AMS menar att det finns en överhängande risk för betydande arbetskraftsbrist inom bygg- och anläggningssektorn, med negativa återverkningar på hela Sveriges ekonomi som följd. På lite sikt måste en rad åtgärder till för att möta den arbetskraftsefterfrågan som vi redan nu kan se. Utbildningsväsendet måste öka antalet utbildningsplatser inom sektorn och den fortsatt höga arbetslösheten i delar av landet inom byggsektorn måste brytas. Effektiva förmedlingsinsatser kommer att bli allt viktigare för att klara arbetskraftsförsörjningen framöver. Dessutom krävs bättre arbetsmiljö för att dämpa utflödet från branschen till sjukskrivningar och förtida avgångar. Här har berörda arbetsgivare ett stort ansvar.

5

7.2. Informations- och kunskapsflöden i byggsektorn

En starkt bidragande orsak till byggsektorns problem är att befintlig kunskap inte används. Trots att det genom åren producerats tusentals artiklar, forskningsrapporter och läroböcker upplever många att de inte har tillgång till aktuell kunskap. Kunskapen är kraftigt fragmenterad och ofta svårtillgänglig. Många upplever det som näst intill omöjligt att få en överblick över vem som producerar kunskapen, var den produceras samt hur den publiceras och distribueras.

En sökning som Byggdok utförde i december år 2001 på uppdrag av Boverkets Byggkostnadsforum, visade att det då fanns 822 artiklar och 670 rapporter eller böcker som tog upp bygg- och bostadsrelaterade frågor i deras databaser.

5

AMS pressmeddelande 2002-11-27.

7.3. Byggande, tillväxt och kompetens i Sverige

I en idé-PM till Verket för Innovationssystem, VINNOVA, från april år 2002 beskrivs tillväxtmöjligheterna i det svenska byggrelaterade innovationssystemet.

6

I promemorian konstateras bl.a.

N Redan små ändringar i innovationsförmågan hos företag i en

sektor som står för en så stor del av sysselsättningen i ett land som byggsektorn gör, kan få fullt märkbara effekter på den nationella tillväxten. N Genom att byggnader kan betraktas som orörliga, kommer det

alltid att finnas efterfrågan på lokalt tillgänglig bygg- och fastighetskompetens. Satsningar på förnyelse av byggrelaterade och andra teknikområden som svarar mot eviga och grundläggande mänskliga behov kan skapa förutsättningar för en balanserad och hållbar utveckling av den svenska ekonomin. N I och med att den statliga forskningsfinansieringen omorganise-

rades år 2001 har ett nytt läge uppstått i Sverige. Med tiden har intresset kommit att fästas vid frågor om varför kunskaper om känd och säker teknik inte har kommit till användning i ett antal små och stora bygg- och anläggningsprojekt som visar uppenbara tekniska brister. Samtidigt har de existerande byggrelaterade forskningsmiljöerna i Sverige fått sina resurser nedskurna och det har blivit svårare att rekrytera studerande till de mest kvalificerade högskoleutbildningarna på området.

I promemorian påpekas vidare att det saknas en samlad och aktuell analys av det svenska byggandets innovationssystem i ett tillväxtperspektiv.

7.4. Viktiga aktörer i de byggrelaterade innovationssystemen

Aktörerna inom det byggrelaterade innovationssystemet är synnerligen många. Enbart i Sverige rör det sig om tiotusentals företag. De flesta är mycket små, medan den avancerade tekniska kunskapsbasen som kan leda till betydelsefulla innovationer är koncentrerad till ett fåtal aktörsgrupper och i flera fall till ännu färre aktörer

6

Tillväxtmöjligheter i det svenska byggrelaterade innovationssystemet, Idé-PM till VINNOVA,

prof. Jan Bröchner, Institutionen för Service management, Chalmers Tekniska Högskola, dnr 2001-06920.

inom dessa grupper. Näringslivets behov av forskning kanaliseras främst genom tillverkarna av material, komponenter och utrustning. Byggrelaterad forskning och utveckling bedrivs även i hög grad på landets högskolor och universitet. Rekryteringen till de högre byggtekniska utbildningarna är i dagsläget dock inte starkare än att det finns många som hävdar att den svenska kompetensbasen håller på att tunnas ut.

Forskningsinstitut

Byggrelaterad forskning och utveckling bedrivs i stor utsträckning vid industriforskningsinstituten. Dessa är i princip materialtekniskt orienterade.

Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut (SP) har kompetens inom material och konstruktioner, fukt och värme, miljö, brand, akustik och energi. Cement och Betong Institutet (CBI) är inriktat på långsiktig kunskapsbyggande forskning, företagsanpassade konsultuppdrag och vidareutbildning. Stålbyggnadsinstitutet (SBI) finansieras i likhet med CBI delvis av näringslivet, bedriver forskning och utveckling samt informerar kring användandet av stål i byggnadskonstruktioner. Institutet för träteknisk forskning (Trätek) är större än CBI och SBI samt har enheter i Stockholm, Skellefteå och Växjö. Arbetet vid Korrosionsinstitutet inbegriper att kartlägga korrosionsegenskaperna hos olika material, komponenter, produkter och system, att klarlägga inverkan av miljö och andra yttre betingelser samt att utvärdera metoder för korrosionsskydd. Statens geotekniska institut (SGI) verkar för att frågor om mark och vatten hanteras rätt i samband med planering och byggande. Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) utför kvalificerad tillämpad forskning och utveckling inom transportområdet åt myndigheter och andra uppdragsgivare. Till institutets kompetens hör även planering, utformning, konstruktion, drift och underhåll av vägar och järnvägar.

Bygg- och bostadsrelaterad forskning och utveckling bedrivs även vid t.ex. Institutet för Bostads och Urbanforskning, IBF, Uppsala Universitet och vid IVL, Svenska Miljöinstitutet AB.

Organ för innovationssamverkan mellan aktörsgrupper

Initiativ till forsknings- och utvecklingsprojekt i byggsektorn initieras inte enbart av industrin eller högskoleväsendet utan även genom innovationssamverkan mellan olika aktörer och aktörsgrupper. I Sverige finns det flera mötesplatser för diskussion mellan olika aktörsgrupper i det byggrelaterade innovationssystemet.

Byggsektorns InnovationsCentrum (BIC) är ett nytt initiativ. BIC avser att utveckla byggsektorn tillsammans med medlemmarna genom att skapa förutsättningar för och genomföra innovationsprocesser inriktade på slutkundnytta, hållbar tillväxt och lönsamhet. På de fyra orter där det bedrivs avancerad byggrelaterad högskoleutbildning finns det etablerade fora där högskola. företag och myndigheter möts: Centrum för Management i Byggsektorn (Göteborg), ByggForum Nord i Luleå, Byggrådet i Lund och KTH Byggenskap i Stockholm. Intresseorganisationen Sveriges Byggindustrier (BI) samordnar bransch- och arbetsgivarverksamheten för drygt 2 300 bygg-, anläggnings- och specialföretag. FoU-Väst, som är ett utskott inom BI Region Väst, initierar, stöttar och driver årligen cirka trettio forsknings- och utvecklingsprojekt. BI avser att etablera liknande utskott även inom övriga regioner. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) driver genom sitt Anläggningsforum en studie, stödd av Banverket och Vägverket, som underlag för beslut om nationell samverkan mellan högskolor, företag, organisationer och myndigheter inom anläggningsområdet i syfte att skapa förutsättningar för forskning, utveckling, utbildning och information. IVA:s Byggherreråd verkar samtidigt för att utbildningen i samhället anpassas till byggherrefunktionens behov och att detta sker genom samverkan mellan högskolor och andra aktörer inom sektorn som verkar för kompetensutveckling.

Samverkansprogram med doktorandprojekt

Kring mitten av 1990-talet tillkom flera samverkansprogram där statliga finansiärer, ett antal vanligtvis stora företag och flera högskolor gemensamt åstadkommit projekt som oftast varit kopplade till forskarutbildning. Flera av programmen har vart och ett mer än tio industridoktorander anknutna. Några av de viktigaste av dessa program kan nämnas som exempel.

Programmet Konkurrenskraftigt Byggande syftar till att stärka svensk byggsektors kompetens och internationell konkurrenskraft genom att förse företag i byggsektorn med ett betydande antal forskarutbildade. Industriprogrammet Infrastruktur – väg, bro, tunnel – skall skapa en mer effektiv byggprocess genom integrering av processer över livscykeln. IT Bygg&Fastighet 2002 har haft som syfte att utveckla en gemensam IT-plattform för svenska bygg- och fastighetsföretag som möjliggör för företagen att öka kundnyttan genom bättre marknadskommunikation, större effektivitet, högre kvalitet och lägre kostnader. Kretsloppsanpassat byggande har avsett byggnaden i ett livstidsperspektiv och dess inverkan på omgivande miljö. Byggnaden och innemiljön behandlar byggnadsmaterialens och byggnadsteknikens påverkan på luftkvaliteten och byggnadsstommens betydelse för ljudmiljön och upplevelsen av stabilitet. Centrum för forskning och utbildning i drift och underhåll av infrastruktur (CDU) har bildats i syfte att samla, bygga upp, vidareutveckla och vidmakthålla kompetens inom drift och underhåll av infrastruktur, i första hand den landbaserade trafikens anläggningar, det vill säga gator, vägar, järnvägar och flygfält.

7.5. Finansiering av forskning och utveckling

Finansiärer i det byggrelaterade innovationssystemet utgörs av statliga myndigheter statliga och privata stiftelser samt samarbetsorgan inom näringslivet. Riskkapitalfinansiering spelar en underordnad roll i detta system.

Forskning och utveckling i Sverige stöds i första hand av följande aktörer.

Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, FORMAS, har till uppgift att främja och stödja grundforskning och behovsstyrd forskning inom områdena miljö, areella näringar och samhällsbyggande.

Vägverket är en betydande finansiär av byggrelaterad forskning och utveckling och skall särskilt verka för att samhällsmotiverad tillämpad forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet inom vägtransportsystemet planeras, initieras, genomförs, dokumenteras och utvärderas samt att resultaten sprids.

Boverkets Byggkostnadsforum kan sedan 1 januari 2002 stödja pilotprojekt som på ett nytt sätt söker få ner boendekostnaderna

vid nybyggnad av hyresbostäder samtidigt som projekten främjar ekologisk hållbarhet.

Uppgiften för VINNOVA är att främja hållbar tillväxt för näringsliv, samhälle och arbetsliv genom utveckling av effektiva innovationssystem och finansiering av behovsmotiverad forskning och utveckling.

Energimyndigheten stöttar forskning och utveckling för ny kunskap kring tillförsel, omvandling, distribution och användning av energi. Stöd lämnas även till pilot- och demonstrationsanläggningar där ny teknik prövas. Energimyndigheten har även genomfört ett antal teknikupphandlingstävlingar för att få fram mer energieffektiv teknik.

Stiftelsen för Strategisk Forskning stöder tillsammans med Formas och ett antal företag programmet Konkurrenskraftigt byggande, där det ingår en forskarskola. Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen) stöder en företagsforskarskola i Lund på temat Byggnaden och Innemiljön. Programmet Kretsloppsanpassat byggande, som har stötts av Stiftelsen för Miljöstrategisk Forskning (MISTRA), är under avslutning.

Svenska Byggbranschens Utvecklingsfond (SBUF) verkar för att utveckla byggprocessen så att det skapas bättre affärsmässiga förutsättningar för entreprenörer och installatörer att utnyttja forskning och driva utvecklingsarbete. Bakom denna fond står Sveriges Byggindustrier, VVS-Installatörerna, Ledarna, Svenska Byggnadsarbetareförbundet och SEKO. Fondens verksamhet finansieras genom avgifter från omkring 3 000 företag. SBUF samfinansierar även projekt med statliga finansiärer och olika stiftelser.

EU:s femte ramprogram för forskning och utveckling (1998–2002) stödjer mer än hundra byggrelaterade projekt i anslutning till flera teman. I ett antal av dessa projekt finns det svenska deltagare.

7.6. Kommissionens bedömning

Ett genomgående tema i kommissionens utfrågningar har varit att byggsektorn inte använder den kunskap som finns. Många har vittnat om att ”byggsektorn aldrig lär sig” och att samma fel upprepas om och om igen. Trots att riskerna med att använda oprövad teknik och oprövade material i dag är väl kända, upptäcks nya allvarliga problem till följd av att så ändå sker.

Det kan finnas flera orsaker till att befintlig kunskap inte används i större omfattning. Det hänger samman med att utbildningsnivån i byggsektorn är låg, att sektorn av tradition är förändringsobenägen och att man därför har svårt för att ta till sig ny kunskap. Ett systematiserat återförande av kunskap från förvaltning till produktion förekommer bara i begränsad utsträckning.

Ett annat skäl till att byggsektorn inte använder den kunskap som finns är att kunskapen är fragmenterad, svåråtkomlig och oöverblickbar. Kommissionens bedömning är att det är i det närmaste omöjligt att överblicka och utvärdera den oerhörda mängd information som strömmar från och genom alla byggsektorns kunskapskällor.

Forskarna vid landets större universitet och högskolor säger sig allmänt har fått kraftigt minskade resurser. Det förekommer allt oftare att professorerna inte längre är fast anställda utan adjungeras med stöd av näringslivspengar. Få högskolor bedriver i dag forskning i huvudsak finansierad med egna medel, man är istället starkt beroende av externa medel. I Gävle bedriver dock Institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, omfattande bostadsforskning, i huvudsak finansierat med fakultetsanslag. Den allmänna uppfattning som delgivits kommissionen är dock att ”ingen tar ett helhetsgrepp” utan att utvecklingen går mot en allt mer splittrad och svårhanterlig situation för stödet till forskning och utveckling på byggområdet.

Kommissionen konstaterar att utbildning, forskning och kunskapsspridning inom byggsektorn i och för sig är ett problemområde som behöver åtgärdas men att detta samtidigt kräver insatser och förändrade attityder och förhållningssätt inom hela sektorn för att ge effekt. Även om forskningen fått minskade resurser under de senare åren så används inte den nya kunskap som ändå genereras i tillräcklig omfattning. Det är tveksamt om byggbranschen själv uppfattar sig som den kunskapsintensiva bransch med behov av att löpande följa kunskapsutvecklingen som den egentligen borde vara.

Samhällets och byggsektorns kanske största utmaning i den närmaste framtiden blir emellertid att vidta snabba och effektiva åtgärder med anledning av den senaste tidens allt mer alarmerande rapporter om kommande arbetskraftbrist inom alla yrkeskategorier i sektorn. Utbildningen på alla nivåer måste bli attraktiv, vilket inte bara bestäms av utbildningens innehåll utan även av den yngre generationens uppfattning om branschen som sådan.

8. Svart arbetskraft och andra skattefrågor

8.1. Bakgrund

RSV startade våren 1996 Riksprojektet som initialt omfattade kontroll av stora byggprojekt. Någon specifik inriktning mot kontroll av svart arbetskraft fanns inte utan syftet var att på ett tidigt stadium verka för att samtliga företag som var verksamma i stora infrastrukturprojekt skulle redovisa skatter och avgifter i enlighet med gällande bestämmelser.

I samband med denna kontroll kunde utredarna notera att det inom vissa delar av byggsektorn (installationsbranschen) förekom en omfattande handel med svart arbetskraft. Dessa iakttagelser gjorde att RSV i slutet av 1998 träffade en överenskommelse med Ekobrottsmyndigheten om att inleda en omfattande kartläggning i syfte att identifiera vilka företag/personer som i organiserade former tillhandahöll svart arbetskraft inom byggbranschen.

Sedan mars 2000 drev skatteförvaltningen därefter i samverkan med Ekobrottsmyndigheten ett riksomfattande kontrollprojekt inom Riksprojektet i syfte att stoppa den organiserade handeln med svart arbetskraft inom främst installationsbranschen (bygg). En redogörelse för Riksprojektets iakttagelser jämte förslag på dels hur det fortsatta arbetet borde bedrivas, dels vilka ändringar som behövs i gällande regelsystem återfinns i RSV:s rapport 2001:9, “Riksprojektet – Kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen”. Denna rapport sändes ut på remiss av Finansdepartementet. En redogörelse av remissvaren återfinns under avsnitt 8.4.3. Därefter uppdrog Regeringen åt RSV att utreda förutsättningarna för att införa ett sådant system med skyldighet att göra entreprenadavdrag som föreslagits i rapporten.

Som inledningsvis nämnts beslutade regeringen den 13 juni 2002 att överlämna såväl RSV:s rapport om kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen (RSV Rapport 2001:9) jämte remissvar samt verkets fördjupade utredning avseende skyldighet att göra skatte-

avdrag för underentreprenörer (RSV Rapport 2002:6) till kommissionen.

8.2. Problembeskrivning

Problemet med svart arbetskraft är inget som endast rör byggsektorn. Av t.ex. Branschsaneringsutredningens huvudbetänkande framgår att även t.ex. städ- och flyttbranschen har problem med att oseriösa uppdragstagare slår ut seriösa företag genom att inte betala skatter och avgifter.

1

Det kan därför inte uteslutas att man på sikt

kommer att överväga att åtgärder även bör omfatta också andra branscher än de inom byggsektorn.

Problemen inom byggsektorn är inte heller något specifikt för Sverige. Vissa sektorer har inom hela EU problem med svart arbetskraft, varav byggsektorn är en. Byggsektorn tillsammans med andra traditionella sektorer såsom jordbruk, detaljhandel, catering och hushållstjänster (karakteriserade av arbetsintensiv produktion och lokala ekonomiska kretslopp) anses utgöra de sektorer där den största delen av odeklarerat arbete utförs inom EU.

2

Olika system

för att stävja problemet med svart arbetskraft har vidtagits i många länder i Europa. I t.ex. Nederländerna införde man redan 1982 bestämmelser om betalningsansvar inom bl.a. byggsektorn som i korthet innebär att betalningsansvar åvilar alla entreprenörer i en entreprenörskedja. Irland har ett system med skatteavdrag och uppgiftsskyldighet för uppdragstagare inom tre olika sektorer; bygg- och anläggningssektorn, skogsbruket och köttproduktionen. Dessa system samt andra lösningar som genomförts i Norge, Tyskland, Storbritannien och Belgien beskrivs under avsnitt 8.3.

Förekomsten av svart arbetskraft medför många olika problem ur olika aspekter. De som främst drabbas är de som också ansvarar för problemet, dvs. byggsektorn själv. Trots att givetvis många företagare försöker bedriva en seriös verksamhet, drabbas hela sektorn av förlorat anseende på grund av den relativt sett höga förekomsten av svart arbetskraft. Omfattningen medför även att konkurrensen sätts ur spel. Det är omöjligt för en seriös företagare att konkurrera med de företag som väljer att avlöna delar av sin personal med svart lön. Att konkurrensen inte kan ske på lika villkor för de mindre byggföretagen borde anses som ett stort problem inom byggsek-

1

SOU 1997:111 t.ex. s. 256 och s. 348 f.

2

Europeiska kommissionens meddelande om odeklarerat arbete, COM (98) – 219, s. 7.

torn. Möjligheten att etablera sig påverkas givetvis också när konkurrensen inte sker på lika villkor. De som främst drabbas av dessa problem är givetvis de seriösa företagen.

Ur arbetstagarens synvinkel innebär det ett stort risktagande att arbeta med svart lön. De saknar t.ex. försäkringsskydd om de skadar sig på arbetsplatsen eller arbetslöshetsförsäkringar om de blir utan arbete och inte i övrigt har någon anställning. Inkomsten är varken sjukpenning- eller pensionsgrundande. De får således ingen pension utöver grundpensionen såvida inte arbetstagaren har frivillig, privat försäkring. De som utför svart arbete och som normalt inte är aktiva på arbetsmarknaden förlorar alla de förmåner som ett formellt anställningskontrakt ger, såsom utbildning, speciell yrkesprofil, löneförhöjning och en företagstillhörighet. Dessa personer kan även komma att få svårt att få andra arbeten. De har inte heller något anställningsavtal att stödja sig på om det uppstår problem.

För den enskilde som anlitat svart arbetskraft innebär det givetvis också stora risker med att anlita svart arbetskraft. På grund av avsaknaden av garanti vid eventuella fel eller brister riskerar den som anlitar svart arbetskraft att få stora kostnader för att åtgärda felen eller bristerna.

Skatteundandraganden medför givetvis även att statsfinanserna blir lidande. De intäktsförluster som därmed uppstår avseende skatter och sociala avgifter ger konsekvenser för den skattefinansierade offentliga sektorn. Minskade intäkter kan medföra en sänkning av nivån på de tjänster som stat, kommun och landsting kan tillhandahålla. Detta kan i sin tur, om det får tillräckligt stor omfattning, få den konsekvensen att stat, kommun och landsting tvingas höja skatterna för att kunna fortsätta tillhandahålla tjänsterna.

Enligt RSV:s kartläggning, som endast omfattade installationsbranschen, kunde de förlorade intäkterna i uteblivna arbetsgivaravgifter, anställdas skatter och mervärdesskatt uppskattas till mellan 2 och 2,5 miljarder kronor årligen. Verkets uppfattning var också att en mycket stor del av den organiserade handeln med svart arbetskraft ändå inte kunnat identifieras i projektet. RSV gör ingen uppskattning av omfattningen av den svarta arbetskraften i hela sektorn, men är oroade inför omfattningen. Man anser att den organiserade handeln med svart arbetskraft inom byggsektorn fått en sådan omfattning att det krävs radikala lagstiftningsändringar för att komma till rätta med problemet och att det inte är realistiskt att tro att vare sig myndighetens kontroll- och informationsinsatser eller den självsanering som pågår inom branschen är tillräckliga åtgärder för att

komma till rätta med skattefusket inom byggbranschen.

3

Även om

omfattningen av problemet är tvistigt, anser även företrädare för byggsektorn att det är ett problem av sådan omfattning att åtgärder måste vidtas.

En ytterligare synpunkt på problemet är att om skatteundandragandena upptäcks, är det ofta på så sent stadium att det är för sent att göra ett ansvar gällande mot företagen. Företagen har redan försatts i konkurs eller upplöst på annat sätt. Möjligheterna att göra annan ansvarig är dessutom ofta begränsade om uppdragstagaren har en F-skattsedel.

Enligt de iakttagelser som gjorts i Riksprojektet har skatteundandragandet satts i system i vissa delar av byggbranschen och man kan i dessa delar beskriva skattefusket som organiserad handel med svart arbetskraft. Olika konstruktioner med fristående uppdragstagare – underentreprenörer, bemanningsföretag och mellanmän i flera led – används i syfte att försvåra för skattemyndigheten att upptäcka och utreda skatteundandragandet.

4

En form av skatteundan-

dragande visade sig gå till på så vis att uppdragstagaren endast tillhandahöll fakturor åt uppdragsgivaren, dvs. transaktionen gav sken av att uppdragstagaren tillhandahöll arbetskraft. I praktiken var dock personalen anställd hos uppdragsgivaren. I dessa fall var det alltså frågan om osanna fakturor. Den vanligaste formen av härva var enligt kartläggningen att företagen ställde ut fakturor till fler än en uppdragsgivare. Dessa företag, som oftast återfinns i tredje eller fjärde led i en entreprenadkedja, existerar många gånger mycket kort tid och försvinner om skattemyndigheten intresserar sig för bolaget. Däremot upphörde inte uppdragsgivarna att köpa in svart arbetskraft utan dessa anlitade omgående ett nytt företag, som ofta finns i beredskap för att ta över verksamheten. I praktiken innebär det att när myndigheten väl får del av en uppgift har verksamheten redan lyfts över till ett annat bolag och skatter och avgifter betalas aldrig. En annan typ av härva som noterades var att det finns företag som har som enda syfte att utfärda osanna fakturor för att täcka upp någon lönekostnad eller annan förmån hos olika företag.

Kommissionen är medveten om att problemet med svart arbetskraft inte är något problem som endast omfattar företag. Det är också så att svart arbetskraft förekommer i alltför hög utsträckning

3

RSV:s rapport 2001:9, RIKSPROJEKTET – Kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen,

ss. 7 och 11 och rapport 2002:6, Svart arbetskraft inom byggbranschen, s. 17.

4

RSV:s Rapport 2001:9, RIKSPROJEKTET – Kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen,

s. 43.

vid privatpersoners köp av byggtjänster. Detta är dock två problem som var för sig kan behöva olika lösningar.

Sammanfattningsvis kan kommissionen konstatera att svart arbetskraft är av sådan art och förekommer i sådan omfattning att åtgärder måste vidtas mot bakgrund av de konsekvenser det har för bl.a. konkurrensen, nyetableringar, arbetstagare och det allmänna. Att andra länder i Europa i stor omfattning valt att införa olika system för att motverka förekomsten av svart arbetskraft stöder givetvis denna uppfattning.

8.3. System i andra länder

8.3.1. Norge

Norskt näringsliv har behov av att engagera utländska uppdragstagare och utländska arbetstagare, dels på grund av att man under längre perioder har brist på arbetskraft i landet, dels för att man har behov av expertis som saknas på vissa områden. Detta är speciellt märkbart under högkonjunktur när investeringarna både på kontinentalsockeln och på land är stora, vilket har varit fallet under senare år. Men det är inte bara näringslivet som har behov av utländsk arbetskraft, det gäller i hög grad också den offentliga sektorn.

Norska skattemyndigheter behöver få kännedom om vem som har intäkter från verksamhet eller arbete i Norge eller på den norska kontinentalsockeln. Detta behov kan bara tillfredsställas genom att den som engagerar den utländska arbetskraften ger upplysningar om såväl ingångna avtal som arbetstagare. Behovet har varit och är störst inom de områden där verksamheter och arbetstagare uppträder temporärt inom norskt beskattningsområde, i 6 kap. 10 § lov om ligningsforvaltning (ligningsloven) angivna som sockelområdet och byggnads- och monteringsarbete i riket.

Upplysningsplikt

Upplysningsplikten gäller alla näringsidkare och offentliga organ som ger någon ett uppdrag på kontinentalsockeln eller på plats för byggnads- eller monteringsarbete i Norge, samt uppdrag i anknytning till dessa. Plikten åligger såväl norska som utländska uppdragsgivare som driver sin verksamhet eller delar av sin verksamhet inom norskt beskattningsområde.

Uppgiftsplikten för utländska uppdragsgivare gäller oavsett eventuellt skatteavtal som Norge må ha med vederbörandes hemland. Plikten är inte heller avhängig huruvida den utländska uppdragsgivaren är skattskyldig i Norge. De bestämmelser för undvikande av dubbelbeskattning som finns i skatteavtalen har således ingen bäring på nu aktuell upplysningsplikt. Upplysningar skall lämnas oavsett uppdragets varaktighet. Uppdragstagare som bara levererar varor, utan att utföra arbete på norskt territorium eller på kontinentalsockeln, faller utanför bestämmelserna.

Upplysningarna skall lämnas självmant, vilket innebär att de skall lämnas på eget initiativ utan krav från skattemyndigheterna. Det bör observeras att skattskyldighet och skyldighet att inge självdeklarationer till Norge kan uppkomma även om det inte föreligger upplysningsplikt enligt ovan. Eventuella ändringar i uppdragets omfattning skall också rapporteras.

Upplysningsplikten omfattar: N uppdrag på kontinentalsockeln samt N uppdrag lämnade till utländska personer på plats för byggnads-

eller monteringsarbete i Norge.

Uppdragstagare

För verksamhet på kontinentalsockeln skall upplysningar lämnas om alla uppdrag som lämnas till norska eller utländska uppdragstagare. Upplysningar skall också lämnas av uppdragstagare som utför uppdrag i anknytning till huvuduppdraget oavsett om uppdraget utförs på land eller sockel. Alla företag som använder sig av uppdragstagare är skyldiga att sörja för att upplysningar lämnas om alla uppdragstagare längre ned i kedjan som får uppdrag. För byggnads- och monteringsverksamhet i riket är upplysningsplikten begränsad till att omfatta uppdragstagare som är bosatta/hemmahörande i utlandet. En norsk underentreprenör i kedjan undanröjer inte upplysningsplikten rörande underliggande utländska entreprenörer. Upplysningarna som skall lämnas på särskilt formulär är omfattar bl.a. uppdragsgivarens och uppdragstagarens officiella namn, organisationsnummer och adress i Norge och i utlandet, avtalsbelopp/ avtalstyp/antal arbetstagare plats där arbetet utförs, kommun och ev. fartyg, datum för uppdragets början och förmodat slutdatum.

Arbetstagare

Uppdragsgivare skall utan föreläggande lämna upplysningar, inte bara om uppdragstagare enligt ovan, utan också om arbetstagare med anknytning till uppdrag på kontinentalsockeln eller uppdrag på plats för byggnads- eller monteringsarbete i riket. Upplysningar skall lämnas om arbetstagare hos såväl den primäre uppdragstagaren som eventuella underentreprenörer. Uppdragsgivarna skall lämna upplysningar också om egna arbetstagare som har anknytning till ovannämnda uppdrag. Upplysningsplikten gäller beträffande utländsk arbetstagare som är anställd hos norsk uppdragstagare. Den begränsningen gäller dock att upplysningsplikten inte omfattar norska medborgare som är anställda av person bosatt i Norge eller bolag hemmahörande i Norge.

Det finns möjlighet att ingå avtal mellan flera uppdragsgivare, eller mellan uppdragsgivare och uppdragstagare, om att upplysningar skall lämnas av endast en av dem. Uppgift om sådant avtal bör delges skattemyndigheten tillsammans med upplysningarna. Avtalen fritar emellertid inte från ansvar i något led för att upplysningar blir lämnade.

Upplysningarna skall på särskilda formulär utan föreläggande sändas till “Sentralskattekontoret for utenlandssaker” (SFU) när avtal ingåtts, dock senast 14 dagar efter det att uppdraget påbörjats.

Vite

När SFU får kännedom om att upplysningar rörande uppdragstagare eller arbetstagare inte lämnats fastän så bort ske, kan det utdömas ett dagligt löpande vite till dess att upplysningar lämnas.

Ansvarighet för skatt

Om ovannämnda upplysningar inte inkommer i rätt tid, kan den som inte har uppfyllt sin upplysningsplikt, göras ansvarig för förfallen, men inte inbetald skatt som påförts en uppdragstagare och/ eller dennes arbetstagare. Ansvaret omfattar också bristande inbetalning av förfallen, ej inbetalad arbetsgivaravgift, när den bristande inbetalningen kan antas ha sin grund i den ej fullgjorda upplysningsplikten.

Förseningsavgift

Om upplysningar lämnas för sent eller inte alls kan SFU påföra förseningsavgift. Avgiften uppgår för närvarande till 150 kronor per dag vid för sena eller uteblivna upplysningar rörande uppdragstagare, dock maximalt 75 000 kronor, motsvarande 500 dagars försening. När det gäller för sena eller uteblivna upplysningar rörande arbetstagare uppgår avgiften till 30 kronor per dag, dock högst 15 000 kronor, också här motsvarande 500 dagars försening. Vite och förseningsavgift kan inte samtidigt utgå för samma underlåtelse och samma tidsperiod.

8.3.2. Nederländerna

Kedjeansvar

I syfte att säkerställa uppbörden av personalskatter och socialavgifter vid entreprenadarbeten, införde Nederländerna 1982 bestämmelser som innebär att betalningsansvar åvilar alla entreprenörer oavsett på vilken nivå i entreprenörskedjan de befinner sig, s.k. kedjeansvar. Regelverket är ett led i de nederländska antimissbruksbestämmelserna i vilka även finns ett kedjeansvar för dem som anlitar tillfällig arbetskraft (personaluthyrning) och ansvar för företagsledare/tidigare företagsledare.

Kedjeansvarsreglerna är inte begränsade till byggbranschen utan gäller också för övriga branscher och industrier, exempelvis metallindustrin. Reglerna är däremot begränsade till fall där en entreprenör utför ett materiellt arbete för en uppdragsgivare och detta sker mot ett s.k. “pris att betala”. Begreppet materiellt arbete är inte alltid så lätt att avgränsa men för det mesta skall ett dylikt arbete resultera i en konkret och påtaglig produkt. Till arbete av detta slag hör följaktligen bl.a. byggnadsarbeten, väganläggningsarbeten, schaktning samt tillverkning/produktion av kläder. Även tjänster såsom paketering av varor och städning hör hit. Motsatsen till materiellt arbete är sådant som ger upphov till produkter som är till övervägande delen knutna till en viss person. Det är arbete av intellektuellt slag, resultatet av främst tankeverksamhet, såsom exempelvis resultatet av en författares eller en musikers arbete.

Eigenbouwer

Den nu aktuella särskilda lagstiftningen är tillämplig, inte bara på entreprenörer och underentreprenörer, utan också på vad holländarna kallar “eigenbouwer” samt försäljare av framtida, ännu ej producerade, varor. Såsom eigenbouwer anses varje företagare som utan uppdrag från annan och utan att ett anställningsförhållande föreligger, men inom ramarna för den normala verksamheten i företaget, utför materiellt arbete. En eigenbouwer jämställs således med en entreprenör vad gäller reglerna om kedjeansvar. Exempel på en eigenbouwer är en producent som i egen regi utför en viss del av produktionen/tillverkningen, t.ex. paketering av produkterna. Om denna del av arbetet, helt eller delvis läggs ut på entreprenad, så gäller bestämmelserna om kedjeansvar för eigenbouwern. Den producent, som låter bygga om sin näringsfastighet utan att detta hör till företagets normala arbetsuppgifter, är dock inte att betrakta som eigenbouwer.

Försäljare av en framtida, ännu ej producerad, produkt

När någon säljer en produkt som han ännu inte har tillverkat, kan denne vara att anse som underentreprenör inom ramen för kedjeansvaret under förutsättning att försäljningen av produkten utgör en följd av eller sker i samband med det arbete som skall utföras. Om exempelvis en entreprenör har antagit ett uppdrag att bygga ett hus och därvid är tvungen att köpa in särskilda trappor och fönsterkarmar från en person som inte bara säljer dessa varor utan också konstruerar dem, så är denne försäljare att betrakta som en sådan underentreprenör på vilken reglerna om kedjeansvar är tillämpliga. Motsatsvis är en person, som bara säljer ifrågavarande trappor och fönsterkarmar utan att dessförinnan ha tillverkat dem, inte att anse som underentreprenör och faller därmed utanför ansvarsbestämmelserna.

Personaluthyrning

Vid uthyrning av personal anses arbetstagarna, liksom i Sverige, anställda av uthyraren vilken följaktligen har att verkställa skatte- och socialavgiftsbetalningar avseende den uthyrda personalen. Detta hindrar inte att också personalinhyraren, vid bristande betalning

från uthyrarens sida, är ansvarig för de skatter och arbetsgivaravgifter som uthyraren är skyldig. Detta betalningsansvar ligger emellertid utanför det kedjeansvar som enligt ovan gäller för entreprenörer. Eftersom det kan vara svårt att särskilja entreprenader och uthyrning av arbetskraft åberopas normalt båda bestämmelserna vid processer.

Vem ansvarar för vem i kedjan?

När en entreprenör lägger ut arbete på någon annan är entreprenören fortfarande solidariskt ansvarig för de personalskatter och avgifter som underentreprenören skall betala i samband med det arbete som lagts ut på honom. Underentreprenören i sin tur kan lägga ut arbetet eller en del därav på någon annan underentreprenör. Entreprenören är då solidariskt ansvarig även för denne underentreprenörs skatter och avgifter liksom för eventuellt ytterligare underentreprenörers skatter och avgifter. Varje underentreprenör är sedan i sin tur solidariskt ansvarig för dessa belopp för de olika underentreprenörer som han har lagt ut arbete på och eventuella därpå följande underentreprenörer. På detta sätt uppstår en kedja av ansvariga entreprenörer vilka alla är inblandade i ett visst arbete.

Om en av underentreprenörerna i denna kedja inte betalar de skatter och avgifter som åligger honom så kan de entreprenörer som finns tidigare i kedjan hållas ansvariga för dessa. Sålunda kan alltså flera entreprenörer hållas ansvariga samtidigt. Uppdragsgivaren är dock i normalfallet inte ansvarig. Det är bara sådan uppdragsgivare som enligt ovan är att betrakta som eigenbouwer som kan hållas ansvarig enligt kedjeansvarsreglerna. Frågan huruvida vederbörande är att betrakta som eigenbouwer eller sådan uppdragsgivare som faller utanför kedjeansvarsreglerna är ibland så komplicerad att den kan behöva prövas av domstol.

Exempel: Uppdragsgivareentreprenör A-(under)entreprenör B-(under)entreprenör C A är ansvarig för B och C. B är ansvarig för C. Uppdragsgivaren är inte ansvarig.

I vilken ordning hålls olika berörda entreprenörer ansvariga?

Skattemyndigheten och “socialavgiftsmyndigheten” skall kunna hålla entreprenören ansvarig bara om underentreprenören inte betalar de för honom utestående skatterna och avgifterna m.m. När någon i kedjan hålls ansvarig håller sig myndigheterna normalt till den ordning som de olika “länkarna” har i kedjan. Man vänder sig i första hand till den entreprenör som har slutit avtal med den underentreprenör som inte har betalat in skatterna och avgifterna.

Denna utgångspunkt kan dock frångås om: N en eller flera av underentreprenörerna har handlat vårdslöst N skulden, genom att man följde den vanliga ordningen i kedjan,

skulle förbli obetald. I sådana fall kan alla underentreprenörer i kedjan hållas simultant ansvariga.

Ansvar för en utländsk entreprenör

Regelverket utesluter inte att även en utländsk entreprenör skulle kunna göras betalningsansvarig för skatter som hans underentreprenörer i Nederländerna skall betala även om rättsläget i detta avseende förefaller en aning osäkert. Beträffande avgifterna så har rättspraxis numera klargjort att det är möjligt att hålla en utländsk entreprenör ansvarig om denne har någon anknytning till Nederländernas socialförsäkringslagstiftning. Så är fallet när arbetstagare, som är försäkrad i Nederländerna, arbetar i Nederländerna och är anställd av en holländsk underentreprenör.

Ansvar beträffande i kedjan inhyrd personals skatter och avgifter

Man måste skilja mellan ansvaret vid inhyrning av personal och kedjeansvaret. Underentreprenören som hyr in personal är solidariskt ansvarig för de skatter och avgifter som personaluthyraren är skyldig, ett ansvar som inhyraren dock kan friskriva sig från genom att vissa villkor uppfylls. Om personalinhyraren/underentreprenören hålls ansvarig för obetalda skatteskulder och avgifter som uthyraren har och inhyraren inte betalar så är, enligt reglerna om kedjeansvar, även de entreprenörer som finns ovanför honom i kedjan ansvariga för denna skuld.

Exempel: Uppdragsgivareentreprenör A-(under)entreprenör B-(under)entreprenör C, inhyrare D, uthyrare. C är ansvarig för D. B är ansvarig för C och A är ansvarig för B och alla efterföljande underentreprenörer.

Undantag från ansvar

I vissa fall kan man inte klandra någon för att skatterna och avgifterna inte betalas. Detta kan hända när det är fråga om oförutsedda händelser som är allmänt rådande, såsom t.ex. en plötsligt försämrad ekonomisk situation eller extremt försämrade väderleksförhållanden. Om detta är orsaken till att skatterna och avgifterna inte har betalats och den drabbade underentreprenören har gjort vad han kunnat för att stå emot t.ex. en försämrad ekonomisk situation så kan ingen av entreprenörerna i kedjan hållas ansvarig.

Det finns ytterligare två fall när entreprenören inte kan hållas ansvarig för underentreprenörernas skatter och avgifter, nämligen: 1) Underentreprenören utför övervägande delen av eller hela det

arbete som han har tagit på sig inom sitt företag. Detta undantag gäller dock inte för annan klädproduktion än skoproduktio n.

Exempel: Underentreprenören har ett företag som arbetar med bearbetning av text och det arbete som har lagts ut på honom omfattar till mer än 50 procent av arbetstiden textarbete som han utför i sina egna lokaler. Han är nu inte ansvarig för de skatter och avgifter som har med det arbete han utför att göra.

2) Två parter sluter ett avtal om överlåtelse av en befintlig vara. De

avtalar att säljaren skall utföra ett arbete i samband med denna försäljning som underentreprenör. Arbetet som skall utföras på föremålet är av underordnad betydelse.

Exempel: En entreprenör köper hos en producent dörrar som kan levereras från ett lager. Samtidigt avtalar parterna om att producenten skall montera dörrarna. Producenten är underentreprenör för monteringen. I förhållande till tillverkningen av dörrarna är dock själva monteringen av underordnad betydelse. Entreprenören är därför inte ansvarig för betalningen av skatter och avgifter som skulle ha uppkommit i samband med monteringen av dörrarna.

Samspel mellan företagsledningens ansvar och kedjeansvaret

Om underentreprenören är en juridisk person kan ibland såväl ledningen för dessa underentreprenörer som underentreprenörerna själva hållas ansvariga enligt kedjeansvarsreglerna. I princip skall först företagsledningen hållas ansvarig.

Ansvarsbegränsning genom spärrat konto

Entreprenören kan skydda sig mot ansvar genom att använda sig av ett spärrat konto. Det spärrade kontot är frivilligt, dvs. det är inte obligatoriskt att använda sig av ett sådant konto. Det spärrade kontot är ett särskilt konto som en underentreprenör har. För att få öppna ett sådant konto måste underentreprenören först sluta ett avtal om detta. Avtalsparter är underentreprenören, banken, skattemyndigheten och “socialavgiftsmyndigheten”. Entreprenören kan till underentreprenörens konto överföra/betala in de belopp som motsvaras av de upplupna skatterna och avgifterna som belöper på det arbete som han har lagt ut på underentreprenören. De pengar som entreprenören på detta sätt betalat in på underentreprenörens konto kan endast användas till att betala skatter och avgifter.

Om underentreprenören i sin tur lägger ut arbete på en annan underentreprenör så får han dock även använda kontot till att girera pengar till sin egen underentreprenörs spärrade konto. Dessa betalningar får i sin tur inte täcka annat än de skatter och avgifter som belöper på det arbete som lagts ut på underentreprenörens underentreprenör. Underentreprenören får bara använda sig av ett enda spärrat konto för de olika uppdrag han åtar sig. På det spärrade kontot kan alltså pengar betalas in från flera olika entreprenörer.

En egenföretagare utan egen personal kan inte öppna ett spärrat konto eftersom han inte har någon personal anställd och därför inte behöver betala in varken personalskatter eller avgifter. Om emellertid en sådan egenföretagare måste lägga ut arbete på en underentreprenör, som kanske har egen anställd personal vilken kommer att utföra arbetet, kan dock även denne egenföretagare betala in pengar, som härrör från det arbete som lagts ut på underentreprenören, från sitt “fria” konto till underentreprenörens spärrade konto.

Friskrivning vid transfereringar till det spärrade kontot

När en entreprenör har betalat in ett belopp som skall täcka de aktuella skatterna på sin underentreprenörs spärrade konto så kan han, under vissa förutsättningar, få ett slags friskrivning från ansvar. Följande villkor, som skattemyndigheten prövar, måste därvid vara uppfyllda: N fakturan från underentreprenören måste uppfylla vissa villkor,

bl.a. måste det framgå vilket datum avtalet slöts samt den tidsperiod under vilken arbetet skall utföras N när entreprenören betalar till underentreprenörens konto måste

fakturanumret och även andra uppgifter som kan identifiera fakturan anges N av entreprenörens administration måste information om den

aktuella fakturan kunna återfinnas samt måste entreprenören hålla ordning på, och kunna ta fram, den redovisning av antalet arbetade timmar som ligger till grund för ansvarets fastställande.

När alla dessa villkor är uppfyllda vid inbetalningen är entreprenören befriad från ansvar för obetalda skulder av aktuellt slag till belopp motsvarande vad som betalats in. Detta gäller även i fall då beloppet i slutfasen av någon anledning inte når skattemyndigheten. Detta gäller dock endast under förutsättning att entreprenören inte visste, eller rimligen kan ha anat/förstått att underentreprenören inte skulle komma att använda de pengar som betalats in på det spärrade kontot till att betala de skulder som entreprenören avsett att täcka.

Den verkställande myndigheten kommer att beakta inbetalningen endast om: N det av fakturan som underentreprenören har utställt klart fram-

går vilket arbete inbetalningen avser samt, där så är möjligt, avtalets nummer eller annat kännetecken samt den tidsperiod under vilken arbetet har utförts N avtalets nummer eller annat kännetecken framgår av inbetal-

ningen, varigenom avtalet kan återfinnas i entreprenörens administration N entreprenörens administration uppfyller villkoren i kapitel 7.

Begäran /ansökan om spärrat konto

Underentreprenör som vill öppna ett konto ansöker skriftligen härom på blankett enligt fastställt formulär “Ansökan om spärrat konto” hos den verkställande myndigheten. Kontot öppnas genom att det sluts ett avtal i vilket skattemyndigheten, “socialavgiftsmyndigheten”, banken och underentreprenören är parter. I detta avtal regleras bl.a.: N att de belopp som entreprenören/underentreprenören betalar in

på kontot bara får användas för att betala de skatte- och avgiftsskulder som uppkommit på grund av arbetet samt N att skatte- och “socialavgiftsmyndigheten” får ett slags panträtt i

det saldo som kontot har för det fall att skatterna och avgifterna förblir obetalda, i vilket fall utmätning från skuldbeloppet kan ske från kontot för att betala skulderna.

För att myndigheterna skall bifalla ansökningen krävs att underentreprenören utför, eller inom kort kommer att utföra, arbete som underentreprenör samt att han är skyldig att betala personalskatter och avgifter. För bifall krävs att såväl skatte- som “socialavgiftsmyndigheten” godkänner ansökningen.

Ansökan kan avslås om underentreprenören redan har ett spärrat konto och denne inte inkommit med en godtagbar motivering till varför han för sitt arbetsutövande behöver fler än ett konto av detta slag, eller välgrundade skäl finns att misstänka att missbruk av kontot kommer att ske.

Beviljande av spärrat konto

När ovannämnda myndigheter beviljar en ansökan om konto skickar dessa ett underskrivet avtal till företaget som vill teckna konto. Detta har sedan en månad på sig att själv skriva under avtalet samt inge det till banken för öppnande av kontot. Om banken också skriver under avtalet fylls sedan ytterligare dokument i och banken tilldelar den sökande ett kontonummer. Originalet av avtalet bevaras av banken så länge kontot förblir öppnat och åtminstone i sju år.

Transfereringar till underentreprenörens spärrade konto

Entreprenören får själv bestämma vilket belopp han vill betala till kontot. I den mån underentreprenörens skulder överstiger inbetalt belopp riskerar entreprenören emellertid att bli solidariskt ansvarig för mellanskillnaden. Entreprenörerna vill därför för att vara på den säkra sidan betala så mycket som möjligt medan underentreprenören vill ha ut så mycket som möjligt av fakturabeloppet. En inbetalning från entreprenören som sker efter att en underentreprenör har försatts i konkurs, kommer att ingå i konkursboet. Inbetalningen kommer i sådana fall inte att innebära en presumtion för att betalning har skett. Detta medför att vid ett eventuellt ansvar så kommer denna inbetalning från entreprenören inte att beaktas.

Borttagande av spärren från kontot

Om saldot på kontot är högre än de skatte- och avgiftsskulder som parterna har avsett att täcka med de inbetalda medlen, kan underentreprenören skriftligen ansöka om att få bort spärren på kontot för den del av medlen på kontot som överstiger skulderna. Sedan spärren hävts och aktuella medel frigjorts, äger underentreprenören komma i åtnjutande av dessa, dock först efter det att eventuella övriga skatte- och avgiftsskulder avräknats. Revision görs alltid vid den första ansökan från företaget att få ut pengar från spärrkontot.

Ensidigt uppsägande av kontot

Skattemyndigheten och “socialavgiftsmyndigheten” kan ensidigt säga upp kontot om företaget inte arbetar som underentreprenör längre samt om underentreprenören N inte använder kontot N missbrukar kontot N redan har ett spärrat konto och inte i ansökan om ytterligare ett

sådant konto, kunnat motivera varför han behöver två sådana konton N inte längre har några anställda N har gått i konkurs eller N har fått betalningsanstånd.

Missbruk av kontot

Om underentreprenören använder kontot för något annat ändamål än de för vilka kontot är avsett riskerar han att utsättas för ett rättsligt förfarande inför domstol varvid skadeståndsskyldighet kan uppkomma. Kontot kan också sägas upp ensidigt utan inblandning av domstol. Om en underentreprenör mottar medel på sitt konto som inte är avsett för skatte- och avgiftsskulder så måste han återbetala dessa medel till det konto från vilket de inbetalats. Annars begår han en straffbar handling.

Depositioner

Då företag som inte beviljas spärrkonto har svårt att få uppdrag finns även möjligheten att göra en inbetalning direkt till skattemyndigheten. Dessa belopp hålls i deposition till dess underentreprenören begär att få använda pengarna för någon deklaration. Däremot kan inte deponerade medel användas för inbetalning till egna underentreprenörers spärrkonto. För skattemyndigheten är det mycket arbetskrävande att hantera depositionerna och hanteringen ses som en service för att inte slå ut företag som inte får spärrkonto.

Redogörelse för eventuella betalningsanmärkningar

En underentreprenör kan hos berörda myndigheter begära en redogörelse för huruvida skatter och avgifter har betalats. I syfte att något minska risken för solidariskt betalningsansvar kan en entreprenör i sin tur begära in denna redogörelse/kreditupplysning från underentreprenören. En sådan redogörelse kan vederbörande myndighet aldrig lämna ut direkt till en entreprenör utan den måste först passera underentreprenören. Handläggningstiden för en sådan redogörelse är cirka en vecka. Ett sådant intyg friar emellertid inte entreprenören från ansvar vid en ev. bristande betalning av skatter från underentreprenören.

Entreprenörens administration

Huvudentreprenören behöver på sitt inbetalningskort endast ange vilket fakturanummer betalningen gäller. Informationen på inbetalningskortet gör det möjligt för myndigheten att identifiera vem som betalat och till vilken underentreprenör.

Denne redovisar: N under vilken period arbetet utförts. N fakturanummer. N under vilket nummer underentreprenören betalar sina skatter och

avgifter.

När underentreprenören vill använda insatta medel för att betala skatter och avgifter så räcker det att meddela banken.

Huvudentreprenörens administration/bokföring måste vara så upplagd att det snabbt går att hitta följande uppgifter: N entreprenadavtalet eller innehållet i detta samt med vilken under-

entreprenör detta slutits. N uppgifter som visar hur väl detta efterlevts; en beskrivning av

arbetsuppgifterna/prestationen, platsen där arbetet skall utföras, det belopp som skall betalas (löpande eller fast räkning), hur stor del av detta belopp som skall täcka löner samt under vilken tidsperiod arbetet utförts. N vilka betalningar som redan gjorts för arbetet till underentrepre-

nören.

Skattemyndighetens administration och kontroll

Det finns ca 45 000 inregistrerade spärrkonton. Årligen sker ca 210 000 inbetalningar till spärrkontot och 170 000 inbetalningar till skattemyndigheten som depositioner. Hanteringen av inbetalningarna är koncentrerad till ett ställe i landet, där 40–45 personer arbetar med administrationen av spärrkontot och depositionerna. Kontrollerna görs på skattekontor av specialister med god branschkunskap.

Om betalning uteblir eller företaget går i konkurs görs i normalfall kontroll. Om pengar skall återbetalas från spärrkontot görs kontroll vid första tillfället och sedan minst vid var femte utbetalning. Enligt uppgift upphävs spärren för ca 10 000 belopp per år. Det tar i genomsnitt sex veckor efter en ansökan att få ut pengar

från spärrkontot. De nederländska myndigheterna var inte nöjda med den tidsutdräkten. Huvudskälet till att det tar så lång tid är att det är en särskild myndighet som hanterar socialförsäkringsavgifterna. Båda myndigheterna måste godkänna en utbetalning.

Företagen i Nederländerna kontrolleras utifrån ett riskanalyssystem. Företag med hög risk kontrolleras ofta. Särskild kontroll av företagets hantering av spärrkontot kan också initieras på grund av vad som framkommer vid en “vanlig” skatterevision. Kontrollerna av spärrkontot görs genom revision normalt både hos entreprenör och hos underentreprenör. Avtalet skall innehålla uppgift om kostnaden för material, löner, antal arbetsdagar mm. Om avtalet inte innehåller de uppgifter som skall finnas görs en uppskattning utifrån normal materialåtgång och lön. De revisorer som utför kontrollerna har god branschkunskap och det finns en omfattande statistik på t ex normal lön för olika typer av arbete.

I Nederländerna är man skyldig att kunna legitimera sig när man befinner sig på en arbetsplats. Huvudentreprenörer gör legitimationskontroll och enligt uppgift har de en fullständig bild av vilka personer som befinner sig på arbetsplatsen. Skattemyndigheten har också rätt att kontrollera och begära legitimation. Sådana kontroller görs på byggarbetsplatser i Nederländerna.

I Nederländerna förs processer som rör ansvarsfrågan i civilrättsliga domstolar medan processer om beloppets storlek förs i skattedomstol. Myndigheterna yrkar alltid ansvar både enligt bestämmelserna om kedjeansvar och om ansvar för inhyrd personal. Man uppskattar att det förs ca 300 processer per år och det kan ta upp till åtta år innan ett ärende är slutligen avgjort i domstol.

Effekter av införandet av spärrat konto

Vid RSV:s besök i Nederländerna 17 januari 2001 uppgav företrädarna på finansministeriet att systemet fungerar bra och att man i stort sett kommit till rätta med problemet med svart arbetskraft.

När systemet infördes hade man följande mål: N att motverka den skadliga effekten av olika arbetsförutsättningar

(hederliga underentreprenörer skall inte behöva lida för det dåliga beteendet från oärliga underentreprenörer). Konkurrensaspekten N att inskränka de negativa effekterna för socialförsäkringssystemet.

Förmånerna har ingen anknytning till avgiftsbetalningarna.

Arbetsgivare som inte betalar sina arbetsgivaravgifter skadar sin kollegor, vilka som en konsekvens måste betala högre avgifter N att begränsa den förlust som skattemyndigheten drabbas av som

en konsekvens av att skatter inte betalas

Det tog fem–sex år efter införandet innan systemet fungerade. Erfarenheterna nu är att betalning till spärrat konto utnyttjas i stor utsträckning av uppdragsgivare för att skydda sig mot ansvar. I stort sett hade de oseriösa underentreprenörerna försvunnit från marknaden. De största problemen idag fanns i trädgårdsnäringen med personer som vistas illegalt i landet utan varken uppehålls- eller arbetstillstånd. När systemet med kedjeansvar infördes hade motståndet från branschen varit stort, framförallt från de större byggföretagen. Man samverkade med branschorganisationer när regelverket utarbetades och man har därefter haft årliga kontakter med branschföreträdare. Vissa ändringar i regelverket hade genomförts efter synpunkter från branschen.

8.3.3. Irland

Irland har ett system för skatteavdrag och uppgiftsskyldighet för fysiska uppdragstagare inom tre avgränsade entreprenadbranscher; bygg- och anläggningsbranschen, skogsbruk och köttproduktion.

Branscherna definieras genom detaljerade uppräkningar av de olika typer av uppdrag/arbeten som skall omfattas av reglerna. Systemet gäller enbart när uppdragsgivare i dessa branscher anlitar underentreprenörer som är fysiska personer inom samma bransch. För anställda och liknande arbetstagare görs vanliga källskatteavdrag. Utöver skyldigheten att göra skatteavdrag finns skyldighet att månads- och årsvis redovisa utbetalningar i olika former av kontrolluppgifter.

Avdragets storlek

Skatteavdraget, som uppgår till 35 procent av ersättningen inklusive moms, benämns RCT (Relevant Contracts Tax). Skatteavdrag görs dock överhuvudtaget inte för juridiska personer och inte heller för fysiska personer som innehar “C2”, vilket utgör en slags auktorisa-

tion (med fotolegitimation) som närmast motsvarar en svensk F-skattsedel.

Skatteavdrag görs även för utländska uppdragstagare (dvs. fysiska personer). Om den utländska uppdragstagaren inte skall betala skatt i Irland får begäran om återbetalning av innehållen skatt göras.

Ansvar för ej innehållet belopp

Den som underlåter att göra avdrag för RCT kan åläggas ansvar för ej innehållet belopp.

Krav på företagens administration

Då avdrag enbart skall göras för fysiska personer motsvarar systemet i vissa delar vanliga skatteavdrag för anställda, men hanteringen är kringgärdad av vissa specialbestämmelser. När ett entreprenadavtal sluts skall detta anmälas till skattemyndigheten (blankett RCT1) gemensamt av båda parter. I samband med utbetalning som föranleder skatteavdrag fyller uppdragsgivaren i ett intyg om innehållen skatt (RCTDC = RCT deduction card) som uppdragstagaren får en kopia av. Bruttoersättning, avdragen skatt och utbetalningsdatum anges i intyget. Inom 10 dagar efter månadens utgång skall intyget ha lämnats till skattemyndigheten samt inbetalning ha fullgjorts.

Skattemyndighetens administration

När ett entreprenadavtal sluts skall detta anmälas till skattemyndigheten (blankett RCT1) gemensamt av båda parter, vilket innebär att skattemyndigheten i viss mån kan förutse när och med vilka belopp inbetalningar kommer att göras, och vilka underentreprenörer som kommer att kräva kreditering av skatten. Efter månadens utgång (då skatten innehölls) kan uppdragstagaren med hänvisning till kopior av RCTDC hos skattemyndigheten begära kvittning av innehållet belopp. Kvittning kan ske mot egen skatt, källskatt och socialavgifter för anställda, moms och RCT som underentreprenören själv innehållit för nästa led etc. och denne kan i förekommande fall få en återbetalning av överskjutande belopp.

Uppgiftsskyldighet

Uppgiftsskyldigheten gäller oavsett om skatteavdrag gjorts eller inte, t.ex. om underentreprenören innehaft C2 (F-skatt).

När skatteavdrag har gjorts fullgörs uppgiftsskyldigheten efter månadens slut via sammanställningar av RCTDC för resp. underentreprenör. När skatteavdrag inte har gjorts fullgörs uppgiftsskyldigheten månadsvis via intyg (RCT47).

Även efter årets utgång skall uppgift om alla betalningar till underentreprenörer lämnas oavsett om skatt innehållits eller ej (RCT35).

8.3.4. Tyskland

Med lagen för stävjande av illegal verksamhet inom byggbranschen har Tyskland för byggprestationer infört ett skatteavdrag för säkerställande av skattefordringar. Lagen har trätt i kraft 1 januari 2002 och gäller samtliga företag – tyska och utländska – som utför byggtjänster i Tyskland om inte ett intyg om befrielse finns. Byggprestationer är samtliga tjänster som gäller tillverkning, iordningställande, underhåll, ändring eller undanröjande av byggnadsverk. En omfattande exemplifiering av vilka tjänster som omfattas finns.

Skyldighet att göra skatteavdrag föreligger för juridiska personer, näringsidkare, offentligrättslig juridisk person t.ex. kommun, schablonbeskattade lant- och skogsbrukare. Reglerna gäller endast byggprestationer, som företagen erhåller för sin firma. Skatteavdrag behöver inte göras om uppdragsvärdet understiger EUR 5 000 per år och entreprenör (näringsidkare med enbart skattefri omsättning från hyra och arrende, EUR 15 000). Privatpersoner skall inte göra något skatteavdrag.

Dispens från avdragsplikt

Befrielse från skatteavdrag kan efter ansökan medges av skattemyndigheten. Ansökan skall ske på särskilt formulär och ett befrielseintyg kan gälla dels ett visst projekt dels en bestämd tidsrymd. Giltighetstiden kan vara högst tre år. Befrielseintyg utfärdas endast om inte det skatteanspråk som skall säkras verkar vara i fara och för utländska företag skall befullmäktigat ombud med säte i Tyskland finnas.

Befrielseintyg lämnas inte om: N utföraren inte uppfyller sin anmälningsplikt N utföraren inte efterkommer sin uppgifts- och meddelandeplikt N den i utlandet bosatta utföraren inte inkommer med intyg om

skattemässig hemvist N skatteanmälningar eller skattedeklarationer inte lämnats i tid N anmälda och/eller fastställda och förfallna skatter inte betalats N oriktiga uppgifter i deklarationer konstaterats

Beslutet kan överklagas. Intyget utfärdas endast under förbehåll att det kan återtas. Återkallelse kan ske om skattemyndigheten har grund att anta att det finns risk att skatten inte betalas om befrielseintyget fortsätter att gälla. Även om ett belopp inte skall beskattas i landet på grund av dubbelbeskattningsavtal skall avdrag göras om befrielseintyg saknas.

Avdragets storlek

Skatteavdraget uppgår till 15 procent av betalningen för byggprestationen inklusive moms och ersättning för material.

Ansvarsfrågan

Uppdragsgivaren ansvarar för ett ej erlagt eller för lågt inbetalat avdragsbelopp. Det saknar betydelse om uppdragsgivaren är vållande. I ett ansvarsförfarande kan han inte heller åberopa att motprestationen inte kan beskattas för utföraren i landet enligt dubbelbeskattningsavtal. Det är även möjligt att göra uppdragsgivaren ansvarig när det inte är fastställt vem som är skattskyldig.

Administration

Uppdragsgivare måste: N innehålla skatt om inte befrielseintyg finns N anmäla avdraget belopp till skattemyndigheten senast den 10:e

påföljande månad. I anmälan skall de utförda prestationerna anges enskilt.

N betala in avdragsbeloppet för utförarens räkning inom tio dagar

efter anmälningsperiodens slut N ge utföraren en skriftlig avräkning över det gjorda skatteavdraget

med uppgift om namn, adress, räkningsdatum, belopp, skatteavdraget storlek och den skattemyndighet till vilken avdragsbeloppet har anmälts

Behörig skattemyndighet är den myndighet som är behörig för utföraren.

Avräkning

Skatt som dragits av och betalats in till ansvarig skattemyndighet räknas av mot den skatt utföraren skall betala. Avräkning sker först mot av uppdragstagaren innehållna och anmälda källskatter på lön. Därefter kan avräkning ske mot andra skatter i föreskriven ordning. Skattemyndigheten kan neka tillgodoräknande om det anmälda avdragsbeloppet inte har betalats och man har skäl att misstänka att missbruk föreligger.

På utförarens ansökan kan återbetalning av skatteavdraget ske. Ansökan måste lämnas in på en officiellt föreskriven blankett senast i slutet av det andra kalenderåret som följer det år under vilket avdragsbeloppet anmäldes. Utföraren måste kunna lämna trovärdiga uppgifter om att inga skatteskulder uppstår eller har uppstått under perioden ansökan gäller. Ansöks det om återbetalning pga. att intäkterna inte skall beskattas i Tyskland enligt ett dubbelbeskattningsavtal, måste utföraren kunna styrka att han har sitt säte utomlands.

8.3.5. Storbritannien

I Storbritannien finns ett särskilt regelverk för företag som arbetar inom byggnadsindustrin – Construction Industry Scheme (CIS) – som innebär att skatteavdrag skall göras. Regelverket tillämpas för alla företag (Entreprenörer och Underentreprenörer). Som entreprenör räknas allt från ett enmansföretag upp till stora byggbolag, lokala myndigheter och ämbetsverk. Skatteavdrag skall även göras för bemanningsföretag som tillhandahåller arbetskraft för byggnadsarbete. Lagtexten anger tillämpningsområdet och i anvisningar finns

exemplifieringar av vilka typer av arbeten som omfattas och vilka arbeten som inte omfattas. Privatpersoner som låter utföra arbete på egen fastighet och företag utanför byggnadsbranschen, vars omsättning av byggnadsarbete under senare år har varit mindre än en miljon pund, omfattas inte av skyldigheten att göra skatteavdrag.

Företag som utför byggnadsarbete som omfattas av CIS måste ansöka om Registreringsbevis (Registration Card) eller Skatteintyg (Tax Certificate).

Det är ett fåtal företag som kan få skatteintyg och då måste tre villkor uppfyllas:

1) Omsättning (The Turnover Test): Företaget måste ha haft en

omsättning av byggnadsarbete (efter avdrag för materialkostnader) på minst 30 000 pund (särskilda regler finns för koncerner) under tre år av den senaste fyraårsperioden. 2) Företagstyp (The Business Test): Företaget måste vara i en

bransch som tillhandahåller arbetskraft som utför byggnadsarbete och affärstransaktionerna skall huvudsakligen skötas genom bank och ha välordnade räkenskapshandlingar. 3) Lojalitet (The Compliance Test): Företaget måste ha skött sina

skatter och avgifter under den senaste treårsperioden, dvs. betalat skatter och avgifter i tid.

Avdragets storlek

Underentreprenörer som har skatteintyg kan erhålla sina betalningar brutto från uppdragsgivaren. Om underentreprenören har ett registreringsbevis skall avdrag göras. Skatteavdrag skall göras på betalningen efter avdrag för moms, “utbildningsskatt” och materialkostnader. Underentreprenören skall styrka kostnaden för material och beställaren är skyldig att kontrollera så långt det är möjligt att kostnaden för material inte överskattats. Skatteavdraget kan ändras, men uppgår sedan den 6 april 2000 till 18 procent (tidigare 23 procent).

Ansvarsfrågan

Den som underlåter att göra skatteavdrag kan åläggas ansvar för ej innehållet belopp. En huvudentreprenör som inte granskat skatteintyg och registreringsbevis före utbetalning eller inte lämnar före-

skrivna uppgifter kan få sitt skatteintyg indraget eller påföras straffavgifter.

Administration

Det finns en skyldighet för beställaren att göra noggranna noteringar om det dokument (registreringsbevis eller skatteintyg), som uppvisats och skattemyndigheten rekommenderar fotokopiering.

Beställare av byggtjänster skall lämna redovisning till skattemyndigheten enligt CIS. Skattemyndigheten tillhandahåller blanketter för redovisningen. Det finns tre olika typer av blanketter, en för företag med registreringsbevis och två olika typer för företag med skatteintyg. Huvudentreprenören måste fylla i en blankett för varje underentreprenör med uppgift om totalbelopp och för dem som inte har skatteintyg, mervärdesskatt, “utbildningsskatt”, materialkostnad och skatteavdrag. Underentreprenören skall ha ett exemplar av blanketten och en kopia skall skickas till skattemyndigheten senast den 19: e i månaden efter att betalning erlades. Om den skatt som skall erläggas totalt, dvs. inkl egna skatter och arbetsgivaravgifter, överstiger 600 pund skall betalning ske vid samma tidpunkt. Om totalbeloppet understiger 600 pund får betalning ske kvartalsvis. Vid taxeringsårets slut skall en sammanställning göras som redovisar vilket belopp som totalt utbetalats till varje underentreprenör. Uppgift skall även lämnas om materialkostnad och skatteavdrag för underentreprenörer som endast har registreringsbevis.

Avräkning

Underentreprenören skall ha kopia av “redovisningsblanketten” varje månad från sin/a uppdragsgivare. Samtliga blanketter skall skickas in tillsammans med inkomstdeklarationen för att få innehållen skatt tillgodoräknad. Om skatt skall betalas löpande under året kan blanketterna skickas in tidigare. Återbetalning av för högt avdragen skatt sker efter taxeringsårets utgång. Om särskilda villkor är uppfyllda kan återbetalning ske tidigare efter ansökan.

8.3.6. Belgien

Belgien har ett system som riktar sig mot byggnads- och installationsbranschen i vid mening, och som syftar till att förhindra förekomsten av svart arbetskraft i branschen. Regelsystemet gäller endast vid byggnadsarbeten som utförs i Belgien. Tillämpningsområdet bestäms genom en utförlig uppräkning av de aktiviteter inom byggnadssektorn som omfattas.

Undantag har gjorts för byggnation av bostad på uppdrag av enskild – antingen det rör ombyggnad, tillbyggnad eller reparation av en befintlig byggnad eller uppförande av en ny byggnad (och denna inte ingår i en gruppbebyggelse).

Beställarens ansvar

En beställare, som för ett byggnadsarbete anlitar någon som inte är registrerad som entreprenör, är solidariskt ansvarig för betalning av sin medkontrahents skatteskulder upp till 35 procent av det totala priset för arbetet, exkl. moms. Det solidariska ansvaret för socialavgifterna uppgår till 50 procent av samma pris. Ansvaret är inte begränsat till skatter som hänför sig direkt till det utförda arbetet.

Beställaren är dessutom skyldig att från varje betalning som han gör till en medkontrahent som inte är registrerad, innehålla 30 procent av skuldbeloppet, exkl. moms. Han skall betala 15 procent av ersättningsbeloppet, exklusive mervärdesskatt, till anvisat konto hos ett skattekontor i Bryssel och den andra hälften, 15 procent, betalas till O.N.S.S. (ansvarig myndighet för sociala avgifter).

Skyldigheten gäller även den som anlitar en registrerad entreprenör men som under avtalstiden blir avregistrerad. I det fallet skall skatteavdrag göras på varje betalning till medkontrahenten från den tionde dagen efter att avregistreringen tillkännagivits på visst angivet sätt.

Om beställaren underlåter att göra skatteavdrag i samband med betalningen, dubbleras det belopp som det åligger honom att betala (2 x 15 procent), och påförs honom som vite.

Det förhållandet att entreprenören – med eller utan avsikt – misslett byggmästaren genom att använda ett registreringsnummer (påhittat eller avregistrerat) medför inte att skyldigheten att betala vite för underlåtet skatteavdrag bortfaller. Han måste tvärtom vid varje tillfälle försäkra sig om att entreprenören är registrerad. En lista

över registrerade respektive avregistrerade entreprenörer publiceras varje månad i Moniteur belge. Betalning av vite innebär inte heller att ett eventuellt solidariskt betalningsansvar bortfaller.

Den som anlitar någon som är registrerad som entreprenör kan således som beställare inte bli solidariskt ansvarig.

Entreprenörens ansvar

Huvudentreprenören är skyldig att vid varje delbetalning till en underentreprenör göra skatteavdrag och betala 35 procent av ersättningsbeloppet till O.N.S.S. och 15 procent till skattemyndigheten. Observera att det här inte görs någon skillnad mellan registrerade och inte registrerade entreprenörer. Skyldigheten gäller således alla entreprenörer.

Om huvudentreprenören inte gör skatteavdrag och betalar in eller bara delvis gör det, är han solidariskt ansvarig för underentreprenörens skatter och avgifter. Ansvaret för var och en av underentreprenörerna är begränsat till 50 procent av det totala beloppet för arbetet på en viss byggarbetsplats, exkl. moms. Det solidariska ansvaret gäller för underentreprenörerna i förhållande till andra underentreprenörer, såväl ovanför som nedanför i kedjan, dock inte i förhållande till huvudentreprenören. Denne däremot är solidariskt ansvarig med samtliga i kedjan. Om ansvar riktas mot flera entreprenörer är det belopp som kan utkrävas av dem tillsammans likaså begränsat till 50 procent.

Det solidariska ansvaret omfattar alla skatteskulder utan åtskillnad, preliminärskatt inkomstskatt, moms etc.

Kontroll

För att möjliggöra en kontroll av efterlevnaden av nämnda skyldigheter åligger det huvudentreprenören att lämna information av betydelse för arbetet och för att identifiera underentreprenören dels före starten av en ny byggnation, dels också varje gång han eller en av hans underentreprenörer anlitar en ny underentreprenör. Dessutom skall han för varje arbetsplats föra en lista över alla arbetare som är engagerade där. Underentreprenörer är i sin tur skyldiga att underrätta huvudentreprenören vilka arbetare han har. Listan över

anställda på en viss arbetsplats skall sparas i fem år, och skall omedelbart uppvisas vid förfrågan från skatteförvaltningen.

Skatteavdrag och betalning

Det är betalningsdagen, och inte fakturadagen, som avgör när skatteavdrag och betalning skall göras. Skatteavdrag skall göras på alla betalningar till underentreprenören, inkl. skadestånd vid sen betalning, dröjsmålsavgift etc. Skyldigheten är inte beroende av att underentreprenören är skattskyldig i Belgien.

Inbetalade medel används för att täcka medkontrahentens och underentreprenörers skatter enligt en särskild avräkningsordning.

Inbetalt belopp kan, om det inte behövs för att täcka skatter, återfås av medkontrahenten enligt utförliga regler och inom vissa frister.

Registrering

En registrering gäller bara för den eller de byggnadsarbeten som den är utfärdad för. Den kan dock vid behov kompletteras med nya arbetsområden.

Enbart företag inom EU/EES-området kan registreras. För registrering ställs vissa krav, bl.a. att företaget är registrerat i handelsregister eller motsvarande, att det är registrerat som arbetsgivare om det finns anställda, att det är registrerat till moms och att det inte är konkursmässigt. Motsvarande villkor gäller för entreprenörer från andra länder.

En entreprenör som blivit registrerad är också skyldig att anmäla om det inträffar ändrade förhållanden, exempelvis i fråga om säte, firma, företagets storlek etc.

Registreringsbesluten, som tydligt anger vad slags arbete entreprenören får utföra och antalet arbetare som han får använda för arbetet i fråga, publiceras i Moniteur belge.

Besluten fattas av en särskilt inrättad registreringsnämnd, som finns i varje provins. Registreringsnämnderna består av nio medlemmar med representanter för berörda ministerier, arbetsgivarorganisation samt arbetstagarorganisation. Såväl registrering som avregistrering av entreprenörer görs av nämnden.

Avregistrering

Avregistrering sker bl.a. om en registrering skett på felaktigt eller ofullständigt underlag, om en omständighet inträffar som skulle ha utgjort hinder för registrering, om grava brister finns i redovisning och betalning av skatter och socialavgifter eller om entreprenören upphör med verksamheten.

8.4. Alternativa lösningar för Sverige

8.4.1. Förslag som inte förordas av Riksskatteverket

Skyldighet att göra skatteavdrag på motsvarande sätt som för anställda

Arbetsgivare, eller annan utbetalare av ersättning för arbete, är enligt 8 kap. skattebetalningslagen (1997:483), SBL, skyldig att innehålla preliminär A-skatt för mottagare med A-skattsedel. Utbetalarens skyldighet gäller inte enbart för arbetstagare utan även för enskilda näringsidkare, handelsbolag och aktiebolag m.fl. som innehar A-skattsedel. Skatt innehålls av utbetalaren enligt skattetabell vid regelbundna utbetalningar till fysiska personer och i övrigt i normalfallet med 30 procent.

Det viktiga i sammanhanget är att denna innehållna A-skatt endast kan tillgodoräknas mottagaren vid avstämningen av den slutliga skatten enligt den årliga taxeringen. Som exempel innebär detta att innehållen A-skatt för en underentreprenör i form av ett aktiebolag endast kan användas för att täcka de skatter som påförs bolaget vid den årliga taxeringen, vilket många gånger begränsar sig till skatten på bolagets eventuella beskattningsbara inkomst (28 procent) och särskild löneskatt på pensionskostnader. Om den innehållna skatten överstiger den slutliga skatten sker i vanlig ordning en utbetalning av överskjutande skatt. Den innehållna A-skatten kan således inte avräknas mot arbetsgivaravgifter, avdragen skatt för anställda eller moms som bolaget skall betala enligt skattedeklaration. Ett avdrag för A-skatt för en underentreprenör kan därför inte användas för att täcka de arbetsgivaravgifter och skatter för anställda som denne skall betala.

5

5

RSV:s rapport 2002:6, Svart arbetskraft inom byggbranschen, s. 47.

En utvidgning av kontrolluppgiftsskyldigheten

Det finns i dag ingen skyldighet för den som betalar ut ersättning till en underentreprenör som innehar F-skatt att lämna kontrolluppgift om detta annat än när skattemyndigheten särskilt begär att kontrolluppgift skall lämnas.

Ett system för utvidgad uppgiftsskyldighet i entreprenadförhållanden utarbetades av Skattekontrollutredningens (Fi 1995:05) sekretariat (promemorian är bilagd Branschsaneringsutredningens betänkande).

6

Förslaget innebar att alla företag inom byggsektorn

skulle vara skyldiga att lämna kontrolluppgifter för utbetalningar som gjordes till de underentreprenörer som de anlitat. Uppgiftsskyldigheten kopplades till utbetalningen av ersättningen och skulle gälla i alla led, dvs. beställare skulle lämna uppgift för huvudentreprenören, huvudentreprenören för sina underentreprenörer osv. Uppgifterna skulle enligt förslaget lämnas kvartalsvis. Om uppgifterna inte lämnades kunde detta leda till att ett betalningsansvar ålades den uppgiftsskyldige för de skatter och avgifter som uppdragstagaren inte betalt.

Fördelen med ett kontrolluppgiftssystem är att skattemyndigheten får kännedom om de betalningsströmmar som förekommer i entreprenaden. Företagen längre ned i entreprenadkedjan skulle då kunna identifieras.

Nackdelen med ett kontrolluppgiftsförfarande är att det skulle bli fråga om ett mycket stort antal kontrolluppgifter som skall hanteras av skattemyndigheten. RSV:s bedömning är att verksamheten skulle hinna upphöra innan skattemyndigheten får in kontrolluppgifterna. Nya liknande företag skulle uppstå och fortsätta att förse branschen med svart arbetskraft. Den arbetsinsats som skulle krävas från såväl företagens som skattemyndighetens sida kan därför inte försvaras. Effekten på skatteundandragandet skulle med andra ord vara mycket liten i förhållande till arbetsinsatsen.

7

6

SOU 1997:111, bilaga 3.

7

RSV:s rapport 2002:6, Svart arbetskraft inom byggbranschen, s. 48.

Fördjupad kontroll och skärpta krav vid utförandet av F-skattsedel

RSV anser att undersökningen i projektet entydigt visar att F-skattsedelns rättsverkningar i och för sig är en väsentlig förutsättning för den omfattning som handeln med svart arbetskraft numera fått.

8

De företagare som enligt gällande ordning rätteligen skall svara för arbetskraftens skatter och avgifter betalar inte in dessa till skattemyndigheten. Om skatteundandragandet upptäcks är det vanligen för sent att göra ett ansvar gällande mot dessa företag. Företagen har redan försatts i konkurs eller upplösts på annat sätt. Dessutom är möjligheterna att göra någon annan ansvarig för de skatter och avgifter som inte betalats mycket begränsade om uppdragstagaren haft en F-skattsedel. Ett system med skatteavdrag på ersättningar som betalas till underentreprenörer och andra som tillhandahåller arbetskraft innebär att F-skattsedeln förlorar sin betydelse i sådana uppdragsförhållanden.

Men en fördjupad kontroll och ökade krav vid tilldelningen av F-skatt är enligt verkets mening inte ett realistiskt alternativ för att komma till rätta med handeln med svart arbetskraft. Om kontrollen fördjupas är det troligt att handeln med företag som har F-skattsedel kommer att öka. Redan idag förekommer en sådan handel. Vid ansökan om F-skatt kan man också förvänta sig en ökning av användandet av bulvaner. Skattemyndigheten har små möjligheter att upptäcka bulvanförhållanden och det är nästan omöjligt att skaffa fram tillräckliga bevis för att visa att det är frågan om ett bulvanförhållande.

9

Eftersom sökanden i allmänhet vid tidpunkten för ansökan om F-skatt inte påbörjat sin verksamhet skulle dessutom inte ens en mycket ingående prövning av sökandens förhållanden kunna säkerställa att skatter och avgifter verkligen kommer att betalas in till det allmänna. Fördjupade kontroller och ökade krav vid tilldelningen av F-skattsedel skulle enligt RSV:s mening troligen endast marginellt påverka den omfattande handeln med svart arbetskraft. I sammanhanget kan även påpekas att bl.a. Ekobrottsmyndigheten uppgett att man instämmer i verkets bedömning att vare sig förändringar i F-skattesystemet eller ökade kontrollinsatser skulle kunna motverka förekomsten av svart arbetskraft (se under avsnitt 8.4.3).

8

RSV:s rapport 2001:9, RIKSPROJEKTET – Kontroll av svart arbetskraft inom bygg-

branschen, s. 64.

9

A a.

En möjlig väg att motverka handeln med svart arbetskraft skulle i stället kanske kunna vara att förändra F-skattsedelns rättsverkningar. Det idag gällande undantaget från F-skattsedelns rättsverkan är tillämpligt endast när det är uppenbart att ett anställningsförhållande föreligger och uppdragsgivaren försummat att göra en anmälan om detta till skattemyndigheten (5 kap. 7 § SBL jämförd med 12 kap. 3 § SBL). Det har i det praktiska rättslivet dock visat sig att skattemyndigheten inte förmår att leda i bevis att förutsättningarna för ett solidariskt betalningsansvar enligt 12 kap. 3 § SBL föreligger. När det gäller uppdragsförhållanden i en entreprenad, där arbetskraften antingen kan vara direkt anställd hos en underentreprenör, inhyrd eller förmedlad, möter det stora svårigheter att visa att det varit uppenbart för uppdragsgivaren att ett anställningsförhållande föreligger mellan honom och arbetskraften.

Att sänka beviskraven för att solidaransvaret skall inträda skulle kunna vara en tänkbar metod. Problemet med en sådan metod är dock att förutsebarheten för en uppdragsgivare kommer att bli dålig. Även en uppdragsgivare som haft fog för sin uppfattning att den anlitade arbetskraften varit anställd hos uppdragstagaren, t.ex. ett uthyrningsföretag, skulle med en sådan regel kunna drabbas av ett betalningsansvar för skatter och avgifter för arbetskraften. Till detta kommer att man måste räkna med ett stort antal processer om huruvida det förelegat ett anställningsförhållande mellan uppdragsgivaren och personalen eller inte. Enligt RSV:s uppfattning är en förändring av F-skattsedelns rättsverkan därför inte en ändamålsenlig metod för att komma tillrätta med handeln med svart arbetskraft.

10

8.4.2. Entreprenadavdrag

RSV har tagit fram förslag på två alternativa system, ett med obligatoriskt entreprenadavdrag och ett med frivilligt entreprenadavdrag med strikt ansvar för efterföljande leds skatte- och avgiftsskulder. Man har valt beteckningen entreprenadavdrag istället för skatteavdrag och entreprenadkonto istället för spärrkonto. Skälet är att markera att avdraget inte är ett skatteavdrag i vedertagen bemärkelse. Beloppet tillhör underentreprenören och tillgodoräknas honom från tidpunkten för inbetalning på entreprenadkonto, men avsikten är att säkra betalning för skatter och avgifter. Orden skatt

10

A a s. 64-65.

och skatteavdrag är väl definierade i SBL och bör därför inte användas för att beteckna ett avdrag som inte svarar mot den definitionen. Det blir annars stor risk för begreppsförvirring.

Obligatoriskt entreprenadavdrag

En entreprenör som omfattas av bestämmelserna enligt det obligatoriska entreprenadavdragssystemet är skyldig att vid varje tillfälle som utbetalning görs till en underentreprenör göra avdrag, s.k. entreprenadavdrag, med 30 eller 40 procent av fakturabeloppet exklusive moms. Entreprenadavdraget skall i princip täcka den preliminärskatt och de arbetsgivaravgifter som belöper på lönekostnaderna.

När entreprenören betalar enligt fakturan gör han först ett entreprenadavdrag från det belopp han avser att betala och betalar därefter resterande belopp direkt till fakturautställaren. Det avdragna beloppet betalar han in till ett speciellt konto hos skattemyndigheten (entreprenadkontot). Entreprenadavdraget görs på fakturabeloppet exklusive moms.

Samtidigt som betalning görs till underentreprenörens entreprenadkonto fyller entreprenören i en redovisningshandling som innehåller vissa för identifiering nödvändiga uppgifter. Redovisningshandlingen sänds in till skattemyndigheten för optisk läsning. Den används sedan till olika automatiska avstämningar och kontroller innan entreprenadavdraget får tas i anspråk av underentreprenören.

Underentreprenören får ansöka hos skattemyndigheten om att få ta i anspråk medlen på entreprenadkontot antingen för att omföras på en annan underentreprenör eller för att utbetalas till det egna skattekontot. Han kan således begära att hela behållningen eller en del av den omförs på underentreprenör som han själv anlitat eller, om en sådan inte finns, utbetalas till det egna skattekontot. Om det därvid blir överskott på skattekontot får underentreprenören begära återbetalning enligt bestämmelserna i SBL.

Frivilligt entreprenadavdrag

Detta förslag bygger på det system som har utformats i Nederländerna och innebär följande.

En entreprenör är inte skyldig att göra något entreprenadavdrag på ett fakturabelopp. Om entreprenören väljer att inte göra avdrag ansvarar han istället vid utebliven betalning för efterföljande underentreprenörers betalning av personalens skatter och avgifter.

I ett system där huvudentreprenören kan avkrävas ansvar är det rimligt att han ges möjlighet att skydda sig. Ansvarsregeln bör i ett sådant system därför inte vara utan undantag. Detta gäller t.ex. när huvudentreprenören gjort rimliga kontroller av underentreprenören eller underentreprenörens bristande betalning beror på omständligheter som huvudentreprenören inte råder över. I det nu aktuella systemet där entreprenören kan undgå ansvar genom inbetalning till ett entreprenadkonto bör däremot ansvarsregeln utformas på ett annat sätt. Ett strikt ansvar bör kunna godtas för de entreprenörer som väljer att inte göra någon inbetalning till entreprenadkontot.

Beställaren, huvudentreprenören eller underentreprenören kan alltså friskriva sig från ett eventuellt framtida ansvar genom att göra en frivillig insättning på fakturautställarens entreprenadkonto. Det belopp som skall betalas in (entreprenadavdraget) skall täcka den källskatt och de socialavgifter som belöper på lönen till arbetskraften. Detta innebär att utbetalaren inte behöver göra entreprenadavdrag med en viss procentsats utan han får i stället göra en egen beräkning. Härigenom får man den fördelen att utbetalaren inte behöver göra entreprenadavdrag på det underlag som t.ex. avser materialkostnader. Skulle entreprenadavdraget vid en kontroll visa sig vara för lågt blir utbetalaren ansvarig för mellanskillnaden enligt de regler som gäller om inget avdrag alls görs.

När en faktura skall betalas bestämmer således utbetalaren om entreprenadavdrag skall göras eller inte. Om avdrag görs, skall entreprenören sätta in avdraget belopp på entreprenadkontot medan resterande belopp utbetalas till underentreprenören. Samtidigt fyller han i en redovisningshandling och skickar den till skattemyndigheten. Redovisningshandlingen hanteras därefter på samma sätt som beskrivits ovan under obligatoriskt entreprenadavdrag.

Underentreprenören får på samma sätt som redogjorts för under beskrivningen av det obligatoriska entreprenadavdragssystemet ansöka om att få tillgodogöra sig behållningen på entreprenadkontot.

8.4.3. Remissyttranden

RSV:s delutvärdering av arbetet angående svart arbetskraft från 2001 (rapport 2001:9) sändes ut på remiss av Finansdepartementet. Detta avsnitt kommer i korthet att sammanställa de synpunkter som anfördes av de olika remissinstanserna. Vissa synpunkter, som inte längre är aktuella efter RSV:s andra rapport, RSV Rapport 2002:6, har avsiktligt utelämnats. Den första rapporten kritiserades bl.a. för att den inte redogjorde för andra länders lösningar, vilket finns med i den andra rapporten. Vidare framfördes kritik bl.a. mot delar av förslaget om entreprenadavdrag såsom att uppdragsgivare skulle vara tvungna att ange namn på fakturorna på de som utfört arbetet och att de större företagen skulle undantas från systemet med avdragsskyldighet. I dessa delar är också förslaget ändrat.

RSV föreslog i den remitterade rapporten att det skulle införas en skyldighet för uppdragsgivare att göra avdrag på ersättningen till sina uppdragstagare. Avdraget skulle täcka de skatteavdrag och arbetsgivaravgifter som uppdragstagaren är ansvarig för. Förslaget fick ett blandat mottagande. En rad remissinstanser, t.ex. Brottsförebyggande Rådet (BRÅ), Ekobrottsmyndigheten, FAR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Rikspolisstyrelsen och Svenska Byggnadsarbetareförbundet tillstyrkte förslaget eller i vart fall att en utredning tillsattes för att utreda förslaget. Ekobrottsmyndigheten anförde bl.a. (i likhet med FAR) att man instämde i verkets bedömning att vare sig förändringar i F-skattesystemet eller ökade kontrollinsatser skulle kunna motverka förekomsten av svart arbetskraft.

Föreningen svenskt näringsliv ansåg att man främst borde undersöka vilka åtgärder man kan vidta genom lagstiftningen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft samt F-skattsedeln och dess rättsverkningar.

Företagarnas riksorganisation, Glasbranschföreningen, Målarmästarna och Sveriges byggindustrier avstyrkte RSV:s förslag. Glasbranschföreningen, Målarmästarna och Sveriges byggindustrier ansåg liksom Föreningen svenskt näringsliv att främst alternativa åtgärder borde utredas och samtliga förordade att det s.k. ROT-systemet (skattereduktionen för byggnadsarbeten) borde återinföras. Den ökade administrationen och den likviditetspåverkan som verkets förslag har ansåg Målarmästarna var tillräckliga argument för att avstyrka förslaget. Företagarnas riksorganisation anförde bl.a. att förslaget skulle slå särskilt hårt mot små, seriösa företag, att förslaget skulle föra med sig högre byggkostnader, lägre effektivitet,

konkurrenssnedvridningar, att förslaget inte innebär några förenklingar och att förslaget inte heller underlättar företagande.

Några remissinstanser avstod från att yttra sig (Sveriges Akademikers Centralorganisation [SACO], Tjänstemännens Centralorganisation [TCO] och Verket för näringslivsutveckling [NUTEK]).

8.4.4. Argument för och emot frivilligt och obligatoriskt entreprenadavdrag

Ett frivilligt entreprenadavdragssystem

I ett frivilligt system överlämnar man till uppdragsgivarna att själva bestämma vilka uppdragstagare som skall omfattas av avdragssystemet, eftersom det är uppdragsgivaren som måste besluta om han skall göra avdrag på ersättningen till uppdragstagaren eller om han skall lita på att denne fullgör sina åligganden i fråga om skatter och avgifter. Lagstiftaren överlåter alltså till aktörerna att själva avgöra detta och man slipper svåra avgränsningsproblem. Genom den kontroll som uppdragsgivaren åläggs kommer en del oseriösa företag utestängas från marknaden och på sikt torde sektorn saneras.

Den största nackdelen med ett frivilligt system är att uppdragsgivaren kan bli ansvarig för uppdragstagares obetalda skatter och avgifter, trots att han redan betalat hela ersättningen som även inkluderat ersättning som var avsedd att täcka just dessa skatter och avgifter. Ett mindre företag skulle drabbas mycket hårt av ett sådant ansvar och har troligen inte förmåga att betala samma ersättning ytterligare en gång.

Det kan inte heller uteslutas att företag får svårare att etablera sig med ett frivilligt system. Risken måste anses ganska stor att uppdragsgivare föredrar att anlita kända företag för att kunna välja att stå utanför avdragssystemet men ändå inte riskera det ansvar för skatter och avgifter som det kan innebära. Även prissättningen borde kunna påverkas negativt av ett frivilligt system. Ett företag som väljer att ingå i systemet för att undvika risken för ansvar kanske drabbas av högre priser i gengäld.

Om uppdragsgivarna inte väljer att utnyttja avdragssystemet, måste skattemyndigheten på annat sätt få kännedom om aktörerna. Detta kräver stora kontrollinsatser. Dessutom kan man tvingas processa i flera led i en entreprenörskedja innan man hittar någon som har resurser att betala skatterna och avgifterna i fråga. För-

utom kostnaden för uppbyggnad och underhåll av själva “systemet”, som blir lika stor med ett frivilligt system som ett obligatoriskt, innebär ett frivilligt system ökade kostnader på grund av ökad kontroll och fler processer. Det blir en hög kostnad för ett system som kanske inte kommer att användas i så stor utsträckning. Utöver de ökade kostnader som ett frivilligt system torde innebära, kan man anta att det även innebär att färre oseriösa företag hittas med följden att intäkterna till det allmänna blir mindre.

Ett obligatoriskt entreprenadavdragssystem

Den största fördelen med ett obligatoriskt system, måste anses vara förutsebarheten. I ett obligatoriskt system vet alla företag att man inte kan riskera något ansvar för sina uppdragstagares skatter och avgifter så länge man gör de avdrag man har att göra. Man behöver inte betala något “pris” för denna säkerhet, som kan bli följden av ett frivilligt system, eftersom alla omfattas av avdragsskyldigheten. I jämförelse med det frivilliga systemet bör det även innebära att det blir lättare att etablera sig eftersom uppdragsgivare inte har samma anledning att endast anlita av dem kända företag. Risken att uppdragsgivaren inte kommer att göra föreskrivet avdrag måste bedömas som liten. Därmed blir också möjligheterna för uppdragstagaren att undandra sig ansvaret för skatter och avgifter liten, vilket i sin tur ökar möjligheterna för seriösa företag att konkurrera med icke seriösa företag.

Det finns dock två stora nackdelar med ett obligatoriskt avdragssystem. Alla uppdragstagares likviditet kommer att påverkas negativt av avdraget och såväl uppdragsgivare som uppdragstagare och staten kommer att drabbas av ökad administration. Även staten drabbas givetvis av stora kostnader. Som redan nämnts blir dock kostnaden för uppbyggnad och underhåll av själva “systemet” lika stor med ett frivilligt system som ett obligatoriskt. Antalet ärenden kan man dock anta blir större i ett obligatoriskt system. Likviditetspåverkan och den ökade administration medför dessutom störst problem för de mindre företagen.

8.4.5. Kommissionens förslag

Kommissionens förslag: Kommissionen föreslår att det införs ett system med obligatoriskt entreprenadavdrag.

Ersättning om högst ett och ett halvt prisbasbelopp per kalenderår och uppdragstagare skall inte omfattas av avdragsskyldigheten.

Nackdelarna med ett frivilligt entreprenadavdragssystem drabbar främst företagen själva. Risken att tvingas betala en uppdragstagares skatter och avgifter, trots att uppdragsgivaren redan betalat ersättning som avsett att täcka dessa, måste dessutom anses kunna innebära ett så stort problem för de minsta företagen att de vid eventuellt ansvar skulle tvingas gå i konkurs. I jämförelse med ett obligatoriskt system kan ett frivilligt system även innebära större svårigheter för nyetableringar. I ett frivilligt system riskerar man att okända, ännu ej etablerade företag, får svårt att få uppdrag just för att de är okända och att uppdragsgivarna i stor utsträckning endast anlitar samma företag. En stor nackdel med ett obligatoriskt system är den likviditetspåverkan som systemet medför. Detta torde främst vara ett problem för nyetablerade företag. Det kan dock antas att dessa i många fall ändå måste avsätta medel för att klara av att betala de skatter och avgifter som entreprenadavdraget är avsett att täcka. I viss mån kan man därför hävda att det inte borde spela någon roll om pengarna finns på ett entreprenadkonto eller på ett vanligt bankkonto. Ränta utgår i båda fallen och medlen kan i båda fallen användas för betalning av vilka skatteskulder som helst. Innestående belopp på entreprenadkontot är alltså inte på något sätt “öronmärkta” för någon speciell skatt eller avgift. Genom att påskynda processen kan man dessutom minska likviditetspåverkan. För ett litet företag, vars årsomsättning uppgår till tre miljoner kronor, uppgår uppskattningsvis den ökade årliga räntekostnaden till drygt 4 000 kronor.

11

Detta

kan inte påstås vara en anmärkningsvärd likviditetspåfrestning.

Den ökade administrationen är ett annat stort problem. Avdraget belopp måste redovisas av uppdragsgivaren och begäran om omföring/utbetalning av inbetalt belopp innebär ett ansökningsför-

11

Enligt beräkningarna, som finns bifogade som bilaga 6 till betänkandet, uppgår räntekostnaden till 0,14 % av årsomsättningen.

farande för uppdragstagaren. Dessa konsekvenser innebär givetvis ökade kostnader för alla parter. Sett ur företagens perspektiv torde dock de negativa konsekvenser som ett frivilligt system kan antas innebära anses mycket större. Dessutom är förmodligen det allmännas kostnader större och intäkterna mindre med ett frivilligt entreprenadavdragssystem. Mot bakgrund av de för- och nackdelar som föreligger med de olika lösningarna, finner kommissionen sammanfattningsvis således att den bästa lösningen måste vara ett obligatoriskt system.

Innestående medel på entreprenadkontot bör vara tillgängliga för uppdragstagaren så snart nödvändig utredning gjorts. Ett krav på skyndsamhet vid handläggningen av ansökan om omföring/utbetalning skall därför finnas i lagen. Detta föreslår kommissionen under avsnitt 8.8. För att den negativa likviditetspåverkan som förslaget innebär skall minskas, skall det därför åligga skattemyndigheten att hantera innestående medel på entreprenadkontot med skyndsamhet.

Det kan i detta sammanhang även på nytt understrykas att de innestående medlen på entreprenadkontot kan uppdragstagaren använda till att betala vilka skatter och avgifter som helst.

Man kan fråga sig om man inte genom en kombination av frivilligt och obligatoriskt entreprenadavdragssystem skulle kunna undanta de minsta företagen, dvs. de företag som drabbas hårdast av de negativa konsekvenserna. De nackdelar som finns med det frivilliga systemet skulle man emellertid i sådana fall ändå ha kvar. Det skulle också innebära svåra avgränsningsproblem vid bestämmande av vilka som skulle omfattas av det frivilliga systemet respektive vilka som skulle omfattas av det obligatoriska systemet. Om endast en del företag medges möjlighet att välja, kan man även befara att det skulle medföra konkurrenssnedvridningar.

Enligt RSV:s förslag skall mindre ersättningsbelopp kunna undantas från avdragsskyldigheten, förslagsvis ett prisbasbelopp per år och underentreprenör.

12

Om man höjer denna gräns från ett

till ett och ett halvt prisbasbelopp per år skulle det innebära att en kostnad om 56 850 kronor per år och uppdragstagare inte skulle omfattas av avdragsskyldigheten. Om arbetskostnad och materialkostnad är ungefär lika stora kan en uppdragsgivare till en och samma uppdragstagare ha ersättningar upp till 113 700 kronor per år utan att tvingas göra entreprenadavdrag.

13

Därmed undantas i

vart fall de mindre uppdragen. Den ökade administrationen skulle

12

RSV:s rapport 2002:6, Svart arbetskraft inom byggbranschen, s. 60.

13

Prisbasbeloppet för år 2002 är fastställt till 37 900 kronor (SFS 2001:647).

därmed minska för såväl uppdragsgivare som uppdragstagare som har många mindre uppdrag.

I sammanhanget kan även påpekas att entreprenadavdragssystemet inte är tänkt att omfatta privatpersoners köp av byggtjänster. Alla småföretag som i stor utsträckning arbetar för privatpersoner kommer därför inte alls eller i väldigt liten grad påverkas av ett system med entreprenadavdrag.

RSV bör dessutom utreda om det inte är möjligt att ha en regel enligt vilken innestående medel på entreprenadkontot efter en viss tid med automatik utbetalas till skattekontot. Därmed skulle uppdragstagaren slippa ansökningsförfarandet. En ansökan skulle endast behöva göras om beloppet skall omföras på annan uppdragstagare inom entreprenadkontot eller om det skall utbetalas direkt till uppdragstagaren, dvs. inte till skattekontot (se vidare under avsnitt 8.8).

Tyskland har en dispensregel enligt vilken dispens från avdragsskyldighet kan medges under viss tid (se avsnitt 8.3.4). Vid dispensprövningen kontrolleras bl.a. om deklarationer getts in i tid, att inga oriktiga uppgifter uppgetts samt att skatter och avgifter betalats i tid. Kommissionen har övervägt om inte en liknande möjlighet skulle kunna finnas i ett obligatoriskt entreprenadavdragssystem. Därmed skulle sådana företag som bevisligen sköter sig kunna undantas från avdragsskyldigheten och därmed minskar konsekvenserna såväl avseende likviditetspåfrestningar som administration ytterligare. Kommissionen har dock valt att i dagsläget inte föreslå något sådant dispenssystem.

8.5. Vad skall ett entreprenadavdragssystem omfatta?

8.5.1. Begreppet bygg- och anläggningsarbete

Kommissionen anser lika med RSV att begreppet “bygg- och anläggningsarbete” inte fullständigt kan beskrivas i en legaldefinition. Det måste bli fråga om en generell definition i lagen. För att underlätta tolkningen av begreppet måste därför förarbetena ge en god vägledning. RSV nämner bl.a. att begrepp av liknande slag förekommer på olika områden i den skatterättsliga lagstiftningen såsom “byggnadsrörelse” i inkomstskattelagen (1999:1229), IL, och begreppet “byggnads- och anläggningsarbete” i mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Även i IL:s föregångare, kommunalskattelagen (1928:370),

fanns ett liknande begrepp. Vidare nämner RSV att uppräkningen i svensk standard för näringsgrensindelning (SNI) kan ge viss vägledning.

SNI är en statistisk standard för klassificering av produktionsenheter till näringsgrenar/branscher. SNI 92 har som bas EG:s reviderade näringsgrensstandard, NACE Rev. 1, Nomenclature Générale des Activités Economiques dans les Communautés Européennes. Den reviderade NACE har varit samordnad med en samtidig revision av FN:s näringsgrensindelning ISIC (ISIC Rev. 3). NACE Rev. 1 skall tillämpas inom EG från 1993. SNI 92 tillämpas som standard i Statistiska centralbyråns (SCB) företags- och arbetsställeregister, årsstatistiken och korttidsstatistiken.

I detta sammanhang kan även nämnas att NACE också tjänar som vägledning vid bestämmande av om byggentreprenad föreligger eller inte (1 kap. 5 § lagen [1992:1528] om offentlig upphandling, LOU).

I MIS 1992:6 har SCB presenterat innehållsbeskrivningar över SNI 92 på detaljnivå. Innehållsbeskrivningarna är grundade på NACE:s beskrivningar med vissa tillägg och förtydliganden.

Enligt kommissionens mening borde SNI 92 jämte de innehållsbeskrivningar som nämnts kunna ge god vägledning beträffande vilka verksamheter som skall anses hänförliga till begreppet bygg- och anläggningsarbete. Vad som i den senaste utgåvan av standarden, SNI 92, hänförs till avdelningen F (byggverksamhet) kan således i detta sammanhang betraktas som bygg- och anläggningsarbete, men det måste understrykas att det på intet sätt är en uttömmande beskrivning. I uppräkningen finns t.ex. inte projektering och ritning med, men detta måste ändå anses omfattas av begreppet bygg- och anläggningsarbete i nu aktuellt hänseende.

I bilaga 4 till denna utredning återfinns SNI 92 i aktuella delar. Aktuella delar ur MIS 1992:6 återfinns också som bilaga 5 till detta betänkande.

8.5.2. Uppdragsgivare och uppdragstagare

De iakttagelser som gjorts i Riksprojektet visar att det förekommer olika konstruktioner med fristående underentreprenörer i flera led, uthyrningsföretag eller ibland som någon typ av mellanman. Riksprojektets kartläggning och kontroll av branschen visar också att skatteundandragandet vanligen sker längre ned i entreprenadkedjan.

Såväl huvudentreprenör som övriga entreprenörer i kedjan måste därför omfattas av avdragsskyldigheten.

Bestämmelserna om entreprenadavdrag kan mot denna bakgrund inte begränsas till underentreprenörer i egentlig mening. Rättsförhållandet mellan huvudentreprenören och underentreprenören kan i många fall inte bestämmas eller beskrivas på närmare sätt än att det är fråga om ett uppdrag där underentreprenören tillhandahåller arbetskraft som utför arbete för huvudentreprenörens räkning.

Bestämmelsen om entreprenadavdrag måste alltså omfatta samtliga ersättningar som betalas ut till en uppdragstagare för utförda byggtjänster. Det innebär att såväl huvudentreprenören som underentreprenörer är skyldiga att göra entreprenadavdrag för ersättningar som de betalar ut för en byggtjänst. En underentreprenör som i sin tur anlitar en underentreprenör skall således också vara skyldig att göra entreprenadavdrag. Skyldigheten att göra entreprenadavdrag för samtliga byggtjänster innebär även att oavsett om underentreprenören är verksam inom byggbranschen i övrigt skall avdrag göras när underentreprenören utför en byggtjänst. Ett städföretag som utför en byggstädning skall därför omfattas av bestämmelsen. Om företaget däremot enbart levererar byggmaterial bör det däremot inte omfattas av lagstiftningen, oavsett om det är ett byggföretag eller inte. Om det i leverantörens uppdrag även ingår arbete som är att betrakta som ett bygg- eller anläggningsarbete omfattas han däremot av lagstiftningen.

Det finns även situationer där en entreprenör utför tjänster med egen svart arbetskraft direkt i förhållande till en beställare. Därför bör också vissa beställare omfattas av lagstiftningen för att man skall komma till rätta med svart arbetskraft inom branschen. En beställare som i den egna byggverksamheten anlitar underentreprenörer bör i detta sammanhang jämställas med en huvudentreprenör. Avdragsskyldigheten bör därför omfatta även sådana beställare.

Vid uthyrning av personal anses arbetstagarna anställda av uthyraren, vilken följaktligen har att verkställa skatte- och socialavgiftsbetalningar avseende den uthyrda personalen. De iakttagelser som gjorts av RSV visar också att det i de olika härvorna förekommer olika konstruktioner med även t.ex. uthyrningsföretag. Även uthyrningsföretag måste alltså omfattas av bestämmelserna om entreprenadavdrag.

Samtliga dessa aktörer bör i de flesta fall kunna sammanfattas med “den som i egen bygg- och anläggningsverksamhet eller i egen

uthyrningsverksamhet” anlitar någon för att utföra bygg- och anläggningsarbete.

De aktörer som enligt ovan skall omfattas av lagen kan mot denna bakgrund benämnas uppdragsgivare och uppdragstagare. Dessa begrepp bör kunna bestämmas genom en legaldefinition. Vid utformandet av denna definition bör den inte göras vidare än nödvändigt samtidigt som den givetvis måste vara så klar och tydlig som möjligt.

Med uppdragstagare avses helt enkelt den som utför bygg- och anläggningsarbetet. Uppdragstagare måste också kunna vara den som tillhandahåller arbetskraft för att utföra detta arbete, dvs. en uthyrare.

Bestämmelserna om avdragsskyldighet lämpar sig däremot inte för fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet. En privatperson skall således aldrig vara avdragsskyldig enligt lagen och omfattas därmed inte heller av begreppet uppdragsgivare. Om en näringsidkare som privatperson, t.ex. för renovering av sin bostad, anlitar ett byggföretag för att utföra ett byggarbete skall han inte göra entreprenadavdrag på ersättningen.

Kommissionen är medveten om att betydande belopp i och för sig undgår beskattning när privatpersoner köper byggtjänster. Med ett system med entreprenadavdrag kommer man inte åt detta problem utan då krävs andra åtgärder, t.ex. en skattereduktion för utgifter för reparationer, om- och tillbyggnader av småhus och bostadsrätter. Närmare överväganden kring detta återfinns under avsnitt 8.11.

8.5.3. Utländska aktörer

Bakgrund

RSV anser att skyldigheten att göra entreprenadavdrag bör åvila i princip alla uppdragsgivare som betalar ut ersättning för byggtjänster för att bestämmelserna skall få avsedd effekt. Även utländska företag som betalar ut ersättning för en byggtjänst bör enligt RSV:s mening därför omfattas av bestämmelserna om entreprenadavdrag. I annat fall finns det en uppenbar risk att systemet kringgås genom att sådana företag anlitas för entreprenader. Verkets utgångspunkt har därför varit att utländska företag skall

omfattas av regelsystemet för entreprenadavdrag.

14

Detta förut-

sätter att de särbestämmelser som finns rörande utländska arbetsgivare ses över och att den föreslagna ordningens förenlighet med EG-rätten penetreras.

Med utländsk arbetsgivare avses i detta kapitel, om inte annat sägs, utländsk arbetsgivare som saknar fast driftställe i Sverige. För arbetsgivare som har fast driftställe i Sverige gäller nämligen samma regler som för en svensk arbetsgivare. I 2 kap. 29 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, återfinns en definition av begreppet fast driftställe. Många – dock inte alla – skatteavtal som Sverige ingått med andra länder bygger på OECD:s modellavtal, i vilket det föreskrivs att ett entreprenadarbete skall pågå minst tolv månader för att räknas som fast driftställe.

Arbetsgivaravgifter – betalningsskyldighet och redovisningsskyldighet i Sverige för utländsk arbetsgivare

En utländsk arbetsgivare, som alltså saknar fast driftställe här i Sverige, är skyldig att betala arbetsgivaravgifter för de arbetstagare som omfattas av svensk socialförsäkring. Denna skyldighet bestämde Sverige helt ensidigt genom en lagändring som trädde i kraft 1976. Genom en ändring i 11 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, hänfördes lön från utländsk arbetsgivare utan fast driftställe i Sverige till inkomst av anställning istället för inkomst av annat förvärvsarbete. Därigenom blev arbetsgivaren avgiftsskyldig för samtliga förekommande arbetsgivaravgifter.

15

Eftersom den utländske arbetsgivaren är skyldig att betala arbetsgivaravgifter, skall han registreras enligt 3 kap. 1 § SBL och tilldelas ett skattekonto enligt 5 § samma kapitel. Behörig myndighet att fatta beslut rörande utländska företag är skattemyndigheten i Stockholm (2 kap. 2 § SBL).

Sociala avgifter i ett internationellt perspektiv

Inom EU och EES-området gäller EG:s förordning nr 1408/71 om social trygghet. I förordningen utpekas vilket lands socialförsäkringslagstiftning som skall tillämpas i olika fall. Dessa regler tar

14

RSV:s rapport 2002:6, Svart arbetskraft inom byggbranschen, s. 12, 58 och 61ff.

15

Angående detta stycke se SFS 1975:1160 och prop. 1975/76:46 s. 39.

primärt sikte på i vilket land man skall ha rätt att erhålla sociala förmåner. Vid bestämmande av vilken medlemsstats lagstiftning om social trygghet som en person skall omfattas av, skall personen enligt huvudregeln omfattas av lagstiftningen i den stat där han arbetar. Det skall dock betonas att förordningen endast styr vilket land som har rätt att ta ut sociala avgifter, dvs. det är fråga om rena lagvalsregel. Däremot saknas materiella regler om avgiftsunderlag, avgifternas storlek etc. Dessa frågor styrs helt av intern rätt i den aktuella medlemsstaten.

16

Sverige skall också tillämpa ett stort antal avtal som ingåtts mellan någon av gemenskaperna (EEG, EURATOM eller Kol- och stålunionen) och ett eller flera tredje länder. Detsamma gäller i fråga om s.k. blandade avtal, dvs. överenskommelser och avtal som de tidigare medlemsstaterna, eller vissa av dem, tillsammans med någon av gemenskaperna har ingått med tredje land. Flera av dessa avtal innehåller bestämmelser om social trygghet av olika slag. I dessa avtal finns inte några uttryckliga bestämmelser om skyldighet att betala socialavgifter. Däremot innehåller avtalen i huvudsak bestämmelser om likabehandling i fråga om rätt till särskilt angivna förmåner.

Genom avtalen om social trygghet utsträcks eller inskränks i vissa fall tillämpningen av vad som föreskrivs i respektive lands nationella lagstiftning om social trygghet. De flesta avtal som Sverige ingått med utomnordiska länder innebär att det är sysselsättningslandets lagstiftning som skall tillämpas.

Avtal om betalning av socialavgifter

En utländsk arbetsgivare med fast driftställe i Sverige är skyldig att betala arbetsgivaravgifter enligt samma regler som gäller för svensk arbetsgivare. En utländsk arbetsgivare utan fast driftställe är också enligt huvudregeln skyldig att betala arbetsgivaravgifter i Sverige. Enligt 2 kap. 8 § socialavgiftslagen (2000:980) kan dock en utländsk arbetsgivare träffa överenskommelse med den anställde om att arbetsgivaravgifter inte skall betalas på ersättning för arbete. Mottagaren av ersättningen skall i stället själv i förekommande fall betala egenavgifter på ersättningen. Med införande av möjligheten att träffa avtal av förevarande slag mellan en arbetstagare som sysselsätts i Sverige och en utländsk arbetsgivare åsyftades endast

16

Kristina Ståhl/Roger P Österman, EG-skatterätt, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2000, s. 266-267.

att få till stånd en för parterna mer praktisk ordning för de sociala avgifternas erläggande.

17

Även i EG-rätten finns möjlighet att träffa avtal om betalning av socialavgifter.

18

Något krav på skriftligt avtal finns inte, men den

behöriga institutionen, dvs. allmän försäkringskassa, skall enligt artikelns lydelse underrättas om överenskommelsen.

Skatteavdrag

En särskild fråga gäller i vilken utsträckning i utlandet bosatt person eller utländsk juridisk person är skyldig att göra skatteavdrag vid utbetalning av lön, som är skattepliktig i Sverige.

Utländsk arbetsgivare med fast driftställe i Sverige är skyldig att göra skatteavdrag enligt samma regler som svensk arbetsgivare. Utländsk arbetsgivare som saknar fast driftställe i Sverige anses däremot inte skyldig att göra skatteavdrag på utbetald ersättning för arbete. Detta gäller oavsett om arbetstagaren är skattskyldig här i landet eller inte. Detta bygger enbart på praxis från Centrala uppbördsnämnden, CUN, som numera upphävts.

19

Att anmärka i detta sammanhang är att EG-domstolens praxis angående rådets förordning (1408/71) av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen av RSV tolkats som att de svenska särskilda löneskatterna (på förvärvsinkomster respektive pensionskostnader) inte är att anse som socialavgifter utan som skatter, vilket innebär att de faller utanför förordningens område.

20

Etableringsfriheten

I artikel 43 i EG-fördraget stadgas att inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig i en annan medlemsstat är förbjudna. Rätten till fri etablering omfattar även juridiska personer som bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstift-

17

Prop. 1986/87:16 s. 49.

18

Artikel 109 i EG:s förordning 574/72 (tillämpningsförordningen)

19

CUN 1947:68 A och B och även Centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens, CFU, förklaring 1967:10 som upphävts genom lag (2001:332) om upphävande av vissa av Centrala Folkbokförings- och uppbördsnämndens bindande förklaringar och lag (2001:333) om upphävande av vissa av Centrala uppbördsnämndens bindande förklaringar.

20

RSV-nytt nr 4/2000, 2/3 2000.

ning och som har sitt säte, huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom gemenskapen.

Etableringsfriheten innefattar en rätt till nationell likabehandling, dvs. juridiska personer från andra medlemsländer skall ha rätt att starta och driva verksamhet på samma villkor som etableringslandets egna rättssubjekt. Nationella regler som diskriminerar juridiska personer från andra medlemsländer är således inte tillåtna.

EGD har i flera domar framhållit att det är den juridiska personens säte som tjänar till att fastställa dess anknytning till en stats rättsordning, på samma sätt som nationaliteten gör när det gäller fysiska personer.

21

Om en skatteregel gör skillnad mellan inhemska

och utländska juridiska personer till den utländska personens nackdel, och det är den juridiska personens säte som avgör om den skall kategoriseras som inhemskt eller utländskt subjekt, är det fråga om öppen diskriminering. Om särskiljandet baserar sig på det skatterättsliga hemvistet och det inte alltid sammanfaller med sätet/registeringslandet, är det däremot fråga om dold diskriminering.

22

Med svenska juridiska personer avses rättssubjekt som är registrerade i enlighet med svensk lagstiftning eller, om registrering inte skett, som har sitt säte i Sverige. Även i enskilda skatteregler där man i ett eller annat avseende velat göra skillnad mellan svenska och utländska juridiska personer används tekniken att direkt föreskriva att reglerna endast gäller för svenska respektive utländska subjekt. I den mån dessa regler leder till att utländska juridiska personer missgynnas blir det därmed regelmässigt fråga om öppen och inte dold diskriminering. Detta får konsekvenser för Sveriges möjligheter att rättfärdiga reglerna.

23

I de skattemål som har prövats av EGD har medlemsländerna anfört en del olika argument för att rättfärdiga den aktuella negativa särbehandlingen. I regel har dessa argument avvisats av domstolen, och det är endast undantagsvis som den skatteregel som varit föremål för prövning har godtagits med hänvisning till att den varit motiverad med hänsyn till ett trängande allmänintresse.

En vanlig invändning har varit att de prövade reglerna varit nödvändiga för att upprätthålla en effektiv skattekontroll. EGD har principiellt uttalat att önskemålet att upprätthålla en effektiv skattekontroll är ett sådant tungt vägande allmänintresse som kan moti-

21

Se t.ex. mål 270/83 avoir fiscal (1986) ECR 273, punkt 18 i EGD:s dom och mål C-264/96 ICI REG 1998 s. I-4695, punkt 20 i EGD:s dom.

22

Se t.ex. mål C-330/91 Commerzbank (1993) ECR I-4017, punkt 15 i EGD:s dom.

23

Kristina Ståhl/Roger P Österman, EG-skatterätt, Iustus Förlag AB, 2000, s. 266–267.

vera ett hinder för utövandet av fördragsfriheterna. I flera mål har EGD dock ansett att den prövade regeln gått längre än vad som varit nödvändigt för att uppnå syftet.

I fallet Futura uppställdes som krav på avdrag för tidigare års förluster att bolaget under förluståret gjort bokföring enligt verksamhetslandets lagstiftning. Detta krav gick enligt domstolens mening utöver vad som var nödvändigt för att kontrollera omfattningen av de avdragsgilla förlusterna och domstolen ansåg därför inte att reglerna kunde rättfärdigas med hänsyn till önskemålet att upprätthålla en effektiv skattekontroll.

24

Även i det svenska Safir-målet förkastade domstolen Sveriges invändning att önskemålet om att upprätthålla en effektiv skattekontroll omöjliggjorde att samma skattesystem tillämpades på både inhemska och utländska försäkringar.

25

8.5.4. Kommissionens förslag

Kommissionens förslag: Entreprenadavdragssystemet skall omfatta bygg- och anläggningsarbete. Svensk standard för näringsgrensindelning, SNI, kan tjäna som vägledning vid tolkning av detta begrepp.

Aktörerna skall benämnas uppdragsgivare och uppdragstagare. Med uppdragsgivare avses den som i egen bygg- och anläggningsverksamhet eller i egen uthyrningsverksamhet anlitar någon för att utföra bygg- och anläggningsarbete. En fysisk person kan aldrig vara uppdragsgivare. Med uppdragstagare avses den som utför bygg- och anläggningsarbetet eller den som tillhandahåller personal för att utföra sådant arbete.

Såväl utländska uppdragsgivare som utländska uppdragstagare som saknar fast driftställe i Sverige skall omfattas av systemet med entreprenadavdrag vid utförande av bygg- och anläggningsarbete i Sverige.

Entreprenadavdragssystemet skall omfatta bygg- och anläggningsarbeten. Detta begrepp kan inte beskrivas i en legaldefinition. Vid bestämmandet av om sådant arbete skall anses föreligga eller inte, kan svensk standard för näringsgrensindelning jämte dess innehålls-

24

Mål C-250/95 Futura.

25

Mål C-118/96 Safir.

beskrivning tjäna som vägledning. Såväl denna näringsgrensindelning, SNI, som dess innehållsbeskrivning finns i aktuella delar bifogade detta betänkande, se bilagorna 4–5. Denna indelning och beskrivning ger dock inte någon uttömmande beskrivning av begreppet, utan det måste understrykas att det endast är en vägledning. Arbetet med t.ex. ritning och projektering skall också omfattas av avdragsskyldigheten, men dessa arbeten finns inte med under koden för “byggverksamhet” i näringsgrensindelningen.

Begreppet entreprenör är inte klart och entydigt. Dessutom förekommer inte svart arbetskraft enbart eller huvudsakligen hos underentreprenörer i egentlig mening. Det förekommer olika konstruktioner med fristående underentreprenörer i flera led, uthyrningsföretag eller ibland någon typ av mellanman. Alla olika led måste omfattas. Bättre begrepp i sammanhanget är därför uppdragsgivare och uppdragstagare. Begreppet uppdragsgivare bör dock begränsas till att omfatta de som i egen bygg- och anläggningsverksamhet eller egen uthyrningsverksamhet uppdrar åt någon att utföra bygg- och anläggningsarbete.

Entreprenadavdragssystemet lämpar sig däremot inte när fråga är om privatpersoners köp av byggtjänster, varför dessa inte skall vara avdragsskyldiga. Problemet med svart arbetskraft vid köp av byggtjänster av privatpersoner måste lösas på annat sätt, som kommissionen återkommer till (se avsnitt 8.11).

Kommissionen anser lika med RSV att skyldigheten att göra entreprenadavdrag för bästa effekt måste åvila såväl utländska som inhemska uppdragsgivare.

Etableringsfriheten innefattar en rätt till nationell likabehandling. En reglering som omfattar såväl inhemska som utländska uppdragsgivare och uppdragstagare innebär inget avsteg från denna princip. En nationell reglering som innebär en negativ särbehandling av juridiska personer från andra medlemsländer är däremot inte tillåten. Om såväl inhemska som utländska uppdragsgivare/uppdragstagare omfattas av samma nationella reglering avseende ett system med entreprenadavdrag, kan detta därför inte anses strida mot etableringsfriheten. Grunden för entreprenadavdraget är ju att det i den fakturerade ersättningen ingår en arbetskostnad för bygg- och anläggningsarbete. Denna grund är densamma för såväl inhemska som utländska arbetsgivare. Huruvida uppdragstagaren är skyldig att göra skatteavdrag och/eller betala arbetsgivaravgifter saknar för såväl den inhemske som den utländske uppdragstagaren betydelse. Hinder saknas även mot att föreskriva om skyldighet för

utländska uppdragsgivare att verkställa entreprenadavdrag. Om uppdragsgivaren är ett utländskt företag skall entreprenadavdrag därför göras på föreskrivet sätt.

I detta sammanhang kan påpekas att det saknas möjlighet att revidera de utländska uppdragsgivarna. Skattemyndigheten kommer dock att begära kontrolluppgifter från utländska arbetsgivare från och med år 2002, dvs. den kontrolluppgift som skall lämnas i januari 2003.

8.6. Avdragets underlag och storlek

8.6.1. Möjliga alternativ

I RSV:s rapport 2001:9 anges att ett avdrag på 40 procent av ersättningsbeloppet anses tillräckligt för att täcka schablonberäknad preliminär skatt och arbetsgivaravgifter för den arbetskraft som anlitas av uppdragstagaren.

26

Detta gäller oavsett om arbetskraften avlönas

direkt av uppdragstagaren eller i senare led av annan uppdragstagare. Beräkningen bygger på att mervärdesskatten enligt RSV:s förslag inte omfattas av entreprenadavdrag.

I första exemplet nedan visas mer detaljerat vilken procentsats som krävs för att täcka de skatter och avgifter som en uppdragstagare skall betala under förutsättning att inga kostnader för material eller övrigt finns. Om underlaget för entreprenadavdraget i stället skall omfatta såväl ersättning för arbete som material finns i andra exemplet visat vilken procentsats som krävs för att täcka de skatter och avgifter som skall betalas.

1) Avdrag på endast ersättning för arbetskostnader

Medellönen för en byggnads- och anläggningsarbetare kan under 2002 beräknas ligga runt 19 000–20 000 kronor per månad. Inom detta intervall skall skatteavdrag (tabell 30, kolumn 1) göras med belopp motsvarande 30 procent efter avrundning. Arbetsgivaravgifterna uppgår till 32,82 procent under 2002. Exemplet är av pedagogiska skäl begränsat till kostnaden för en anställd, men proportionerna och procentsatserna gäller naturligtvis även för större företag.

26

RSV Rapport 2001:9, RIKSPROJEKTET – Kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen, s. 70.

För att visa helheten redovisas även momsbeloppet trots att det inte är i fråga här.

Bruttolön

20 000 kr

Skatteavdrag (30 procent av 20 000) (6 000 kr) Arbetsgivaravgift (32,82 procent av 20 000) 6 564 kr Fakturerad ersättning (20 000 + 6 564) 26 564 kr Moms (25 procent av 26 564) 6 641 kr Fakturerad ersättning inklusive moms (26 564 + 6 641) 33 205 kr Avdrag från ersättning exklusive moms: 6 000 + 6 564 = 12 564 = 47 procent av 26 564

Ett avdrag på 12 564 kronor av fakturerade 26 564 kronor (exkl. moms), dvs. motsvarande 47 procent, krävs således för att täcka de avgifter och skatter som underentreprenören har att betala.

2) Avdrag på ersättning för såväl arbets- som materialkostnader

Som ett alternativ har ett avdrag på 30 procent av fakturerat belopp (exkl. moms) diskuterats. Detta avdrag motsvarar ett förhållande där uppdragstagaren har kostnader för material och övrigt (allt utöver löner och arbetsgivaravgifter) motsvarande 37 procent av fakturerat belopp (exkl. moms). Om en uppdragstagare sålunda löpande har kostnader för material m.m. som ligger i intervallet 25–50 procent (ett genomsnitt på ca 37 procent) av fakturerad ersättning så kommer ett avdrag på 30 procent inte att medföra ett för stort avdrag totalt sett utan avdraget kommer väl att täcka de preliminärskatteavdrag och arbetsgivaravgifter som kan hänföras till arbetskostnaden.

Exemplet nedan visar vilken materialkostnad som kan inrymmas om avdraget reduceras till 30 procent.

Bruttolön

20 000 kr

Skatteavdrag (30 procent av 20 000) (6 000 kr) Arbetsgivaravgift (32,82 procent av 20 000) 6 564 kr Övriga kostnader för material, utrustning, resor etc. 15 312 kr Fakturerad ersättning (20 000 + 6 564 + 15 312) 41 876 kr Moms (25 procent av 41 876) 10 469 kr Fakturerad ersättning inklusive moms (41 876 + 10 469) 52 345 kr Materialandelen av fakturabeloppet = 15 312/41 876 = 37 procent Avdrag från ersättning exklusive moms: 6 000 + 6 564 = 12 564 = 30 procent av 41 876

Ett avdrag på 12 564 kronor av fakturerade 41 876 kronor (exkl. moms), dvs. motsvarande 30 procent, räcker således för att täcka underentreprenörens beräknade avgifter och skatter, när 37 procent av fakturerat belopp avser material m.m.

8.6.2. Likviditetspåverkan

Med ett system där entreprenadavdraget inbetalas i samband med att betalning sker till uppdragstagaren påverkas likviditeten inte för utbetalaren/uppdragsgivaren utan endast för uppdragstagaren. Likviditetseffekten består i att denne initialt endast erhåller 60 procent (alternativt 70 procent) av fakturerat belopp medan resterande belopp tillgodoräknas eller utbetalas först efter ansökan.

Om underlaget för avdrag skall utgöras av såväl arbets- som materialkostnader och ersättningen som betalas i stor utsträckning avser just materialkostnader, kommer entreprenadavdraget att överstiga de avgifter och skatter som det är avsett att täcka. Här skulle i så fall uppkomma en viss ytterligare belastning av likviditeten.

I beräkningarna på likviditeten, som finns som bilaga 6 till betänkandet, har antagits att tillgodoförande av innestående medel på entreprenadkontot sker först månaden efter det att avdraget gjorts. I praktiken torde dock tillgodoförandet/omföringen kunna ske tidigare eftersom det inte är medel som på något sätt är öronmärkta för vissa skatter och avgifter. Alla innestående medel på entreprenadkontot kan en uppdragstagare således kontinuerligt utnyttja för aktuella skatte- och avgiftsskulder. Under förutsättning att underlag för kontroll finns tillgängligt hos skattemyndigheten, dvs. uppdragsgivarens deklaration, skall denna utbetalning/omföring kunna ske tidigare. På detta sätt är likviditetspåverkan i realiteten lägre än i beräkningarna. Beräkningarna bygger också på det antagandet att företagen löser sitt ökade kapitalbehov med checkkredit. Det kan dock antas att många kommer att lösa det på ett mer kostnadseffektivt sätt.

Det ökade kapitalbehovet vid ett avdrag om 40 procent, som alltså avser ett avdrag på endast arbetskostnaderna för bygg- och anläggningsarbete, kan beräknas till 3,0 procent av årsomsättningen. Om avdrag istället skall ske med endast 30 procent men på såväl arbets- som materialkostnaderna och sistnämnda uppgår till 60 procent av den totala ersättningen, blir det ökade kapitalbehovet också 3,0 procent av årsomsättningen. Ett ökat kapitalbehov om 3,0 pro-

cent motsvarar enligt beräkningarna en räntekostnad om 0,14 procent av årsomsättningen.

För ett företag med en årsomsättning om tre miljoner kronor innebär detta en räntekostnad om 4 200 kronor. Om företaget i stället har en årsomsättning om 12 miljoner kronor skulle det innebära en räntekostnad om 16 800 kronor.

8.6.3. Kommissionens förslag

Kommissionens förslag: Avdragets storlek skall vara 40 procent på ett underlag som utgörs av ersättningen för arbetskostnaderna exklusive eventuella materialkostnader.

Skattemyndigheten skall upprätta ett konto för registrering av entreprenadavdrag (entreprenadkonto).

När det gäller frågan om underlag för avdragsplikten i det obligatoriska systemet gäller frågeställningen i första hand om materialkostnaderna skall medräknas eller inte. En avvägning måste då göras mellan lagstiftningens effektivitet och företagens likviditetspåverkan.

Av RSV:s redogörelse för hur skatteundandragandet sker kan det konstateras att lagstiftningens effektivitet är beroende av att skatter och avgifter för arbetskraften säkras redan vid fakturabetalningen.

Oavsett om materialkostnaden skall vara med i underlaget för entreprenadavdraget eller inte kan avsiktliga felfördelningar göras. Om såväl material- som arbetskostnaderna skall ingå i underlaget måste givetvis avdraget vara lägre (30 procent) än om avdrag skall göras enbart på arbetskostnaderna. Om båda kostnaderna skall ingå i underlaget kan företagen välja att dela upp kostnaderna i två fakturor, en för arbetet och en för materialet. På endast materialkostnaden görs inget entreprenadavdrag och på den del som avser ersättningen för arbetet blir istället entreprenadavdraget alldeles för litet, eftersom det är ett schablonavdrag beräknat utifrån att en stor del av ersättningen utgörs av just materialkostnader. Om såväl arbetskostnader som materialkostnader ingår i underlaget blir dessutom träffsäkerheten i skattemyndighetens maskinella kontrollsystem sämre. Detta innebär att man skulle bli tvungen att kontrollera fler företag.

Det största argumentet mot ett schabloniserat avdrag, dvs. ett avdrag på hela ersättningen inklusive materialkostnaden, är dock den snedfördelning som kan uppkomma i alla de fall där arbets- respektive materialkostnaderna inte är så jämnt fördelade. Detta kan illustreras enligt följande uppställning.

Entreprenadavdragets storlek (30 % av hela ersättningen)

Ersättningens Storlek

Materialkostnad

Arbetskostnad

Skatter och avgifter

Hur täcker avdraget belopp skatter och avgifter?

30 000 kr 100 000 kr

0 kr 100 000 kr 47 000 kr –22 000 kr

45 000 kr 150 000 kr 50 000 kr 100 000 kr 47 000 kr –2 000 kr

60 000 kr 200 000 kr 100 000 kr 100 000 kr 47 000 kr +13 000 kr

75 000 kr 250 000 kr 150 000 kr 100 000 kr 47 000 kr +28 000 kr

Slutsatsen av dessa beräkningar är att ett entreprenadavdrag på ett underlag som omfattar såväl material- som arbetskostnader endast fungerar bra om fördelningen på de olika kostnaderna är ungefär konstant. Om materialkostnaden är låg täcker avdraget dåligt de skatter och avgifter som det är avsett att täcka. Om materialkostnaden däremot är hög, blir avdraget alldeles för stort och företagen får såväl betala materialet som avsätta medel för entreprenadavdrag för materialkostnaden. Denna likviditetspåfrestning bör man givetvis undvika. Mot bakgrund av att andelen materialkostnader i ersättningarna skiftar väldigt mycket inom de olika branscherna i byggsektorn, och de övriga nackdelar som nämnts ovan, finner kommissionen därför att underlaget för avdraget endast skall utgöras av arbetskostnaderna.

Vid val av en metod där avdraget skall göras på fakturabeloppet exklusive materialkostnader, dvs. enbart på kostnaden för arbetskraften, har ett avdrag på 40 procent ansetts väl avvägt. Denna nivå ger ett visst utrymme för lönebikostnader i form av kostnadsersättningar och försäkringar och för viss vinstmarginal så att avdraget inte blir omotiverat stort.

Entreprenadkonto

Skattekontot är inte lämpligt att använda för ett entreprenadavdrag, eftersom pengar som inbetalas till skattekontot inte går att öronmärka och därför inte kan spärras. Ett för hela landet gemensamt post- och bankgirokonto skall öppnas istället (entreprenadkonto). Det kontot skall enbart ta emot inbetalningar som avser entreprenadavdrag. En ny rutin eller ett inbetalningsregister måste byggas som ett sidoregister till det befintliga skattekontot. Dit styrs inbetalningarna av entreprenadavdragen.

8.7. Utredningsförfarandet

8.7.1. Föreläggande och vite

Kommissionens förslag: Skattemyndigheten skall kunna förelägga den som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen att göra det. Den som är eller kan antas vara uppdragsgivare skall också kunna föreläggas att inge kontrolluppgifter. Även om det är okänt om en person är deklarationsskyldig eller inte skall skattemyndigheten kunna förelägga denne att lämna entreprenaddeklaration.

Skattemyndigheten skall också ha möjlighet att hämta in kontrolluppgift om rättshandling som har betydelse för skyldighet att göra entreprenadavdrag om det behövs för kontroll av annan persons deklaration (tredjemansföreläggande).

Ett föreläggande skall kunna förenas med vite.

Om någon ej fullgör sina skyldigheter enligt lagen, måste skattemyndigheten ha möjlighet att utfärda förelägganden. Skattemyndigheten bör naturligtvis i det fall myndigheten i ett enskilt fall uppmärksammat att en entreprenaddeklaration bort lämnas, kunna förelägga den avdragsskyldige att komma in med en. Likaså om en inlämnad deklaration eller ansökan är ofullständig får skattemyndigheten förelägga den deklarationsskyldige att lämna deklaration eller att komplettera deklarationen/ansökan.

Den som är eller kan antas vara uppdragsgivare skall kunna föreläggas att lämna kontrolluppgift. Men även om det är okänt om det finns någon avdragsskyldighet, dvs. det är okänt om personen är uppdragsgivare eller inte, kan det givetvis finnas behov av att be-

gära in uppgifter. I likhet med bestämmelserna i skattebetalningsslagen (10 kap. 10 § SBL) bör därför skattemyndigheten också ha rätt att förelägga en person att lämna entreprenaddeklaration även i de fall det är okänt om det finns någon avdragsskyldighet. Syftet med bestämmelsen är att ge myndigheten en möjlighet att kontrollera om en viss person varit skyldig att göra entreprenadavdrag. I regel är det lättare för en avdragsskyldig att helt underlåta att lämna föreskrivna uppgifter än att i en deklaration lämna oriktiga uppgifter.

En kontroll av lagens efterlevnad kan inte göras tillräckligt effektiv om inte skattemyndigheterna även ges möjlighet att inhämta uppgifter från uppdragstagaren, som dock i och för sig inte har några skyldigheter enligt lagen. Det är ju uppdragsgivaren som skall verkställa entreprenadavdraget och deklarera avdraget belopp, men frågan om detta fullgjorts på rätt sätt kan inte alltid med säkerhet klarläggas om inte även uppgifter från uppdragstagaren inhämtas. I skattesammanhang har det också visat sig att det så kallade tredjemansföreläggandet är ett användbart kontrollmedel och att ett stort antal av tredjemanskontrollerna med fördel kan utföras med hjälp av förelägganden.

27

Mot denna bakgrund bör även uppdragstagaren

kunna föreläggas att inkomma med handling som rör rättsförhållande som har betydelse för avdragsskyldighet och deklarationsskyldighet enligt lagen om entreprenadavdrag. Tredjemansföreläggande kan dock inte begränsas till enbart uppdragstagare. Även t.ex. entreprenörer högre upp i en entreprenörskedja kan behöva ge in uppgifter.

Reglerna bör kunna utformas med bestämmelserna i SBL som förebild.

Ett föreläggande bör, liksom ett föreläggande enligt SBL, kunna förenas med vite för att framtvinga en prestation.

27

Se prop. 1996/97:100 s. 473.

8.7.2. Revision

Kommissionens förslag: Skattemyndigheten skall ha möjlighet att genomföra revision hos den som är eller kan antas vara uppdragsgivare. Revision skall få göras även för att inhämta uppgifter av betydelse för kontroll av någon annan än den som revideras (tredjemansrevision). Revision får endast genomföras hos den som är eller kan antas vara bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1999:1078) och hos annan juridisk person än dödsbo.

För revisionen skall reglerna för taxeringsrevision vara tillämpliga.

En uttrycklig reglering om möjligheten att komma överens med uppgiftsskyldig om ett personligt sammanträffande bör också införas.

Revision hos uppdragsgivaren

Skattemyndigheten måste ha en möjlighet att kontrollera att uppdragsgivare fullföljer sina skyldigheter enligt lagen. Det torde inte vara tillräckligt att skattemyndigheten kan begära in uppgifter från uppdragsgivaren; skattemyndigheten måste också kunna företa kontroller hos uppdragsgivaren. Kommissionen föreslår därför att det i lagen införs en revisionsmöjlighet.

Ett beslut om sådan revision skall ha som enda syfte att kontrollera att uppdragsgivaren fullgjort sina skyldigheter enligt den nya lagen. Det får således inte vara fråga om en skatterevision av uppdragsgivaren. Om skattemyndigheten vill företa en sådan skall i stället revisionsbestämmelserna i taxeringslagen (1990:324), TL, SBL eller andra skattelagar tillämpas.

Revisionen skall, i likhet med vad som gäller för annan revision, få göras endast hos den som är eller kan antas vara bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1999:1078) och hos annan juridisk person än dödsbo. Vidare skall revisionen bedrivas i samverkan med den enskilde och på ett sådant sätt att den inte i onödan hindrar verksamheten. Över huvudtaget bör beträffande förfarandet vid revision samma regler gälla som för taxeringsrevisioner. Vi föreslår därför att bestämmelserna i 3 kap. 9–14 c §§ TL skall vara tillämpliga i fråga om revisioner som företas med stöd av den föreslagna lagen.

Revision hos uppdragstagaren eller annan tredjeman

För att kontrollmöjligheten av uppdragsgivaren skall vara tillräckligt effektiv måste givetvis även finnas möjlighet att utöva kontroller av underentreprenören eller annan entreprenör i kedjan. En särskild fråga är därför om det inte i lagen även bör föreskrivas en möjlighet att revidera uppdragstagaren och annan tredjeman.

Till viss del torde de uppgifter som skattemyndigheten kan behöva kunna inhämtas genom föreläggande av tredjeman. Det så kallade tredjemansföreläggande är ju ett användbart kontrollmedel i skattesammanhang. Ett stort antal av kontrollerna av uppdragstagarna bör kunna utföras med hjälp av förelägganden, som kommissionen i föregående avsnitt föreslagit skall införas.

Det finns dock situationer då förelägganden inte är lämpliga kontrollinstrument. Det kan t.ex. i vissa fall vara svårt för skattemyndigheten att i ett föreläggande precisera alla de uppgifter och handlingar som har samband med den granskade rättshandlingen, exempelvis då granskningen sker i form av en branschkontroll eller då skattemyndigheten vill ha uppgifter om invecklade transaktioner. Denna svårighet att definiera vilka uppgifter man skall begära in kan innebära att myndigheten går miste om viktig information. Vidare kan den leda till att föreläggandena måste göras i flera omgångar, vilket är tungrott och tidsödande. Föreläggandena kan därför i vissa fall innebära betydande merarbete för såväl skattemyndigheten som den förelagde. Till detta kommer att det finns en risk för att kvaliteten på uppgifterna försämras eftersom den förelagde kanske inte lämnar fullständig information eller felaktig information.

Eftersom föreläggandeformen i vissa situationer således minskar utsikterna att snabbt få fram det önskade materialet samtidigt som det i många fall finns risk för att kontrollvärdet av de lämnade uppgifterna är sämre än vad som skulle vara fallet om revisorerna själva fick granska handlingarna framstår möjligheten att företa revisioner även av uppdragstagarna som ett nödvändigt komplement till föreläggandena.

Det finns inte skäl att se tredjemansrevisionen som helt väsensskild från en revision som företas för granskning av den reviderade. Det kan knappast anses finnas någon avgörande skillnad i rättssäkerhets- eller integritetshänseende mellan tredjemansrevision och annan revision. En tredjemansrevision bör kunna utgöra ett naturligt inslag i en utredning om entreprenadavdrag liksom i en skatte-

utredning. Utgångspunkten bör vara att också denna typ av revisioner normalt sker i samverkan mellan den reviderade och skattemyndigheten. Liksom i skatteutredningar bör det i detta sammanhang alltså finnas en möjlighet till tredjemansrevision. Bestämmelsen bör även i detta sammanhang kunna utformas med SBL som förebild.

Liksom i fråga om tredjemansföreläggandena kan inte tredjemansrevisionerna begränsas till uppdragstagare. Även andra, t.ex. en entreprenör högre upp i kedjan, kan behöva revideras.

Ett smidigt och formlöst kontrollinstrument på en lägre nivå än revisionen är givetvis att sammanträffa personligen med den som kontrolleras. En uttrycklig reglering om möjligheten att komma överens med uppgiftsskyldig om ett personligt sammanträffande bör därför också införas.

8.7.3. Skattemyndighetens utredning i övrigt

Kommissionens förslag: Innan ett ärende avgörs skall den avdragsskyldige ges tillfälle att yttra sig, om det inte är onödigt.

En deklarationsskyldig skall i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt se till att det finns underlag för fullgörandet av de skyldigheter som följer av denna lag.

Regler om kommunikation när ett ärende tillförts uppgifter från någon annan än den enskilde själv finns i 17 § förvaltningslagen (1986:223), FL. Det är emellertid nödvändigt med en särskild regel i den nu föreslagna lagen inte minst med hänsyn till att kommunikationsskyldigheten i t.ex. SBL går längre än vad FL föreskriver. I 14 kap.1 § SBL finns bestämmelse om kommunikationsskyldighet i skatteärenden. Motsvarande bestämmelse bör gälla vid utredningar enligt nu föreslagen lag.

Den som är redovisningsskyldig för entreprenadavdrag bör också vara skyldig att i skälig omfattning spara räkenskaper, anteckningar och liknande underlag (jfr 14 kap. 2 § SBL). Det är viktigt – inte minst för den avdragsskyldige själv – att tillräckligt underlag finns för att fullgöra sin deklarationsskyldighet.

8.8. Omföring och utbetalning av medel på entreprenadkontot

Kommissionens förslag: Uppdragstagaren skall genom en skriftlig ansökan begära att innestående medel på entreprenadkontot omförs på eller utbetalas från entreprenadkontot.

Skattemyndighetens hantering vid omföring/utbetalning av medel på entreprenadkonto skall enligt lagen ske skyndsamt.

RSV bör utreda om utbetalning av medel på entreprenadkonto till uppdragstagarens egna skattekonto kan ske utan ansökan.

Ansökan

Ansökan om hur beloppet på entreprenadkontot skall disponeras måste vara skriftlig. Det skall framgå av ansökan om beloppet skall omföras inom entreprenadkontot eller utbetalas till skattekonto. Det skall vara möjligt att begära delöverföringar inom båda områdena. Ansökan skall vara undertecknad av behörig firmatecknare.

Huvudprincipen i fråga om skattekontot är att ett överskott – efter nödvändig utredning – skall vara disponibelt för kontohavaren. En återbetalning av ett överskott på ett skattekonto skall därför ske skyndsamt. En återbetalning får dock inte göras av belopp som kan komma att behövas för betalning av en ännu inte förfallen fordran. Samma princip bör gälla även i detta sammanhang. Innestående medel på entreprenadkontot skall alltså vara tillgängliga för uppdragstagaren så snart nödvändig utredning gjorts. För att minska den negativa likviditetspåverkan som förslaget innebär, skall det därför åligga skattemyndigheten att hantera innestående medel på entreprenadkontot med skyndsamhet. Ett krav på skyndsamhet vid handläggning av ansökan om omföring/utbetalning skall därför finnas i lagen.

Omföring

Det skall vara möjligt för uppdragstagaren att begära att hans tillgodohavande på entreprenadkontot skall fördelas på en eller flera av hans egna uppdragstagare. Omföring skall då ske i entreprenadkontot så att tidigare uppdragstagare blir uppdragsgivare med ny/nya

uppdragstagare enligt den skriftliga begäran. Bokföringsdag på det nya beloppet blir omföringsdagen. Ränta på beloppet fram till omföringen tillgodogörs tidigare uppdragstagare (nu uppdragsgivare).

Utbetalning till skattekonto

Beloppet på entreprenadkontot kan – efter nödvändig utredning – efter skriftlig begäran föras över till uppdragstagarens skattekonto. Det kan gälla hela eller del av beloppet. Bokföringsdagen i entreprenadkontot blir även bokföringsdag i skattekontot. Ränteberäkning sker då från det datum beloppet kom in till entreprenadkontot. Belopp som tidigare omförts i entreprenadkontot får en ny “bokföringsdag” i samband med omföringen. Datumet från omföringen blir då ränteberäkningsdag i skattekontot för uppdragstagaren.

Kontantutbetalning

Det skall vara möjligt att göra utbetalning direkt från entreprenadkontot. Det skall dock enbart gälla uppdragstagare som inte har något skattekonto, t ex. utländska bolag.

Utbetalning från entreprenadkontot direkt till uppdragstagaren måste förutsätta att uppdragstagaren fullgjort sina skyldigheter enligt såväl lagen om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar som SBL. En uppdragstagare som har skatteskulder skall givetvis inte kunna få medel utbetalade kontant från entreprenadkontot, däremot saknas hinder att omföra medlen till dennes skattekonto. Eventuella skatteskulder medför därmed hinder mot utbetalning från skattekontot.

Utbetalning utan ansökan

RSV bör utreda om det inte är möjligt att ha en regel enligt vilken innestående medel på entreprenadkontot efter en viss tid med automatik utbetalas till skattekontot. Därmed skulle uppdragstagaren slippa ansökningsförfarandet. En ansökan skulle endast behöva göras om beloppet skall omföras på annan uppdragstagare inom entreprenadkontot eller om det skall utbetalas direkt till uppdragstagaren, dvs. inte till skattekontot.

8.9. Betalningsansvar

8.9.1. Uppdragsgivares ansvar

Kommissionens förslag: Uppdragsgivare som underlåtit att göra föreskrivet entreprenadavdrag skall vara ansvarig för ett belopp motsvarande det han underlåtit att dra av.

Uppdragsgivare som gjort entreprenadavdrag skall vara skyldig att betala in det innehållna beloppet.

Skattemyndigheten skall kunna meddela befrielse från att göra entreprenadavdrag om synnerliga skäl föreligger.

RSV föreslår i sin rapport ett system med automatiska beslut.

28

Om

entreprenadavdrag gjorts och redovisats i redovisningshandlingen, men belopp motsvarande redovisat entreprenadavdrag inte betalts, skall enligt RSV:s förslag beslut anses ha fattats om utbetalarens betalningsskyldighet i enlighet med ingiven redovisningshandling.

Skyldigheten att göra entreprenadavdrag är inte absolut. Det kan t.ex. föreligga tvivel om skyldigheten alls föreligger. Innan beslut om betalningsansvar fattas bör dessutom uppdragsgivaren ges tillfälle att yttra sig (jfr 14 kap. 1 § SBL). Om fråga är om uppgifter som tillförts ärenden av annan än uppdragsgivaren följer denna kommuniceringsskyldighet av 17 § FL. Förfarandet bör dessutom i så stor utsträckning som möjligt vara detsamma som enligt SBL. Mot denna bakgrund anser kommissionen att beslut om uppdragsgivares betalningsskyldighet för avdraget ej inbetalat belopp bör fattas på samma sätt som beslut om arbetsgivares betalningsansvar för avdragen ej inbetald skatt.

Den som har gjort ett entreprenadavdrag måste givetvis vara skyldig att betala in avdraget belopp.

I fråga om skatteavdrag, är den som inte har gjort föreskrivet avdrag betalningsskyldig för det belopp som borde ha innehållits. Även uppdragsgivare som inte gjort föreskrivet entreprenadavdrag bör på samma sätt vara betalningsskyldig. Den tidigare osäkerheten kring frågan om man skulle göra skatteavdrag eller inte har försvunnit efter F-skattereformen. Det kan dock förutsättas att det inte alltid på samma sätt kommer att vara lika enkelt att avgöra om entreprenadavdrag skall göras eller inte. Det som avses är främst svårigheter

28

RSV:s rapport 2002:6, Svart arbetskraft inom byggbranschen, s. 78.

att bedöma om uppdraget utgörs av sådant arbete att entreprenadavdrag skall göras eller inte. Har en uppdragsgivare med hänsyn till föreliggande omständigheter haft rimlig anledning att betrakta uppdraget som annat än bygg- och anläggningsarbete, bör denne därför inte heller kunna bli betalningsansvarig. Det måste alltså finnas möjlighet att undgå betalningsansvar vid underlåtenhet att göra föreskrivet entreprenadavdrag.

Om förhållandena varit sådana att anledning funnits att anta att avdragsskyldighet inte förelegat, kan det sägas utgöra skäl för befrielse från avdragsskyldighet. Därmed kan uppdragsgivaren inte heller bli betalningsansvarig. Eftersom det endast kan vara fråga om mer speciella förhållanden bör det uttryckas som att skattemyndigheten kan meddela befrielse från skyldighet att göra entreprenadavdrag om synnerliga skäl förelegat.

8.9.2. Ställföreträdares ansvar

Kommissionens förslag: Den som företräder en juridisk person skall kunna åläggas betalningsskyldighet för sådant entreprenadavdrag som denne underlåtit att dra av eller betala in.

Regler om att den som är företrädare för en arbetsgivare eller en skattskyldig som är juridisk person kan åläggas betalningsansvar för den juridiska personens skatter och avgifter har funnits sedan 1968. År 1968 infördes regler i dåvarande uppbördsförordningen (1953:272) om företrädares ansvar för sådana belopp som den juridiska personen varit skyldig att innehålla vid utbetalning av arbetstagares lön.

Innan bestämmelserna om företrädaransvar infördes var möjligheterna små att göra en företrädare för ett aktiebolag eller annan juridisk person ansvarig för oredovisad skatt. Detta sågs av Uppbördsutredningen som en allvarlig brist främst beträffande fåmansbolagen, som man ansåg utnyttjades mer eller mindre medvetet för att så långt som möjligt låta det allmänna stå för de kostnader som verksamheten medfört.

29

Från och med 1974 infördes också för mervärdesskatt bestämmelser i dåvarande lagen (1968:430) om mervärdeskatt, GML, om

29

SOU 1965:23 s. 181.

företrädaransvar av motsvarande innebörd som de som fanns redan i uppbördsförordningen. Departementschefen framhöll i förarbetena till lagändringen i GML att det solidariska ansvaret för betalning av källskattemedlen menligt inverkat på uppbörden av indirekt skatt och att följden blivit att man i ökad utsträckning försökte skaffa sig otillbörliga skattekrediter genom att underlåta att erlägga indirekt skatt. Det ansågs som en allvarlig brist i uppbördssystemet att bestämmelserna skulle kunna ge upphov till sådana förhållanden, varför det föreslogs att solidariskt betalningsansvar i överensstämmelse med vad som redan gällde enligt 77 a § uppbördsförordningen skulle införas även för mervärdesskatt.

30

Även i förarbetena till en ändring i den då gällande lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring m.m. (AVGL) framhölls bl.a. att storleken av utestående oredovisade arbetsgivaravgifter kraftigt hade ökat under senare år och att det sågs som en allvarlig brist i de dåvarande bestämmelserna att de inte, på motsvarande sätt som redan gällde bl.a. enligt 77 a § UBL och 48 a § GML, gjorde det möjligt att ålägga en försumlig ställföreträdare för arbetsgivaren betalningsskyldighet för obetalda arbetsgivaravgifter. Det föreslogs därför att det också i AVGL skulle införas en solidarisk ansvarighet beträffande arbetsgivaravgifterna i överensstämmelse med vad som gällde enligt bestämmelserna i UBL och GML.

31

För att ett system med entreprenadavdrag skall bli effektivt, bör det liksom i skattesystemet vara möjligt att ålägga försumliga ställföreträdare betalningsskyldighet för icke inbetalt entreprenadavdrag eller underlåtet föreskrivet entreprenadavdrag. Ett sådant ansvar förhindrar att bolagens skyldighet att göra entreprenadavdrag och betala in avdrag utnyttjas.

Om uppdragsgivare inte på föreskrivet sätt betalat in avdraget belopp eller underlåter att göra föreskrivet avdrag, som är avsett att täcka uppdragstagares källskatter och avgifter, skall således även uppdragsgivarens ställföreträdare under vissa förutsättningar kunna göras betalningsansvarig. Om ställföreträdare, med insikt om att företaget inte kommer att ha möjlighet att betala in det aktuella beloppet, fortsätter att bedriva verksamheten utan att göra vad som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av företagets skulder med hänsyn till samtliga borgenärers intressen bör därför även denne kunna göras personligt ansvarig för beloppet.

30

Prop. 1973:163 s. 166 f.

31

Prop. 1979/80:128 s. 19 f.

En grundläggande förutsättning för att kunna ålägga någon betalningsansvar bör givetvis även här vara att uppdragstagaren själv inte betalat sina skatter och avgifter som entreprenadavdraget är avsett att täcka.

Förutsättningarna för påförande av sådant företrädaransvar skall vara desamma som förutsättningarna för att påföra företrädaransvar enligt regleringen i 12 kap. SBL. Det skall således, liksom enligt 12 kap. 6 § SBL, krävas att företrädaren vidtagit sådana åtgärder som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn till samtliga borgenärers intressen för att undgå betalningsskyldighet. Om företrädaren inte haft insikt om förhållandena på sådant sätt att man kan säga att han i vart fall haft anledning att räkna med att betalning inte skulle kunna ske i rätt tid, undgår denne ansvar eftersom särskilda skäl föreligger.

32

Vägledning vid bedömning av de olika rekvisiten kan således hämtas från förarbeten och praxis rörande företrädaransvar beträffande skatter och avgifter.

I fråga om förfarandet bör också samma regler gälla som enligt SBL. Mål om företrädaransvar skall alltså avgöras av allmän domstol. Anmärkas kan emellertid att Utredningen om betalningsansvar för företrädare för juridiska personer i sitt betänkande Företrädaransvar (2002:8) föreslagit en ändring av dessa regler. Vid en eventuell ändring av förfarandebestämmelserna i SBL bör givetvis även bestämmelserna om företrädaransvar för entreprenadavdrag omfattas av ändringarna.

8.10. Beslutsförfarandet

8.10.1. Inledning

Mot bakgrund av entreprenadavdragets nära koppling till skatter, har det varit en strävan i kommissionens arbete att regleringen i största möjliga utsträckning skall vara enhetlig med den befintliga inom skatteområdet. Systemet blir enklare att hantera för alla berörda om reglerna görs så enhetliga som möjligt. Genom enkla och enhetliga förfaranderegler på området kan administrationen effektiviseras och göras mer resurssnål samtidigt som de enskilda ges möjligheter att ha överblick över och kunskaper om regelsystemet.

32

Se t.ex. NJA 1974 s. 423 och NJA 1977 s. 711.

8.10.2. Beslutande myndighet

Kommissionens förslag: Samma skattemyndighet som har att fatta beslut om den enskilde enligt 2 kap. 1 eller 2 § skattebetalningslagen (1997:483) skall fatta beslut enligt föreslagna lagen om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar.

Myndigheten ges möjlighet att uppdra åt en annan skattemyndighet att i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden fatta beslut.

Behörig myndighet att fatta beslut rörande entreprenadavdrag bör vara samma myndighet som har att fatta beslut enligt SBL rörande den fysiska eller juridiska personen. Skattemyndigheten där den juridiska person hade sitt säte den 1 november året före det är då beslutet skall fattas (2 kap. 2 § SBL) blir följaktligen den beslutande myndigheten i normalfallet. Beslut om uppdragsgivares avdragsskyldighet skall således fattas av den skattemyndighet som har fatta andra beslut rörande uppdragsgivaren enligt 2 kap. 1 eller 2 § SBL. Beslut om omföring eller utbetalning fattas på motsvarande sätt av den skattemyndighet som har att fatta beslut rörande uppdragstagaren enligt SBL. Det är ju också den skattemyndighet som är bäst lämpad till att t.ex. fatta beslut om eventuellt hinder mot utbetalning från entreprenadkontot föreligger på grund av skatteskulder.

I de fall behörig myndighet saknas skall beslut fattas av skattemyndigheten i Stockholm (jfr 2 kap. 2 § femte stycket SBL).

Såväl entreprenaddeklarationer som ansökningar om omföring på eller utbetalning från entreprenadkontot bör av praktiska skäl sändas till samma skattemyndighet som har att fatta beslut rörande personen i fråga. Om en handling skickats in i rätt tid men till fel skattemyndighet skall den, liksom enligt SBL, anses ha kommit in i tid.

En skattemyndighet bör även ges möjlighet att uppdra åt en annan skattemyndighet att fatta beslut i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden (jfr 2 kap 5 § SBL).

8.10.3. Omprövning och överklagande

Kommissionens förslag: Bestämmelser om omprövning och överklagande bör i stora delar vara desamma som i skattebetalningslagen (1997:483).

Beslut om revision och föreläggande vid vite får inte överklagas.

Omprövning kan ske enligt 27 § FL när ett beslut är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, och om omprövningen kan göras snabbt och enkelt. En tredje förutsättning för omprövning enligt förvaltningslagen är att en ändring kan ske utan att det blir till nackdel för någon enskild part.

Förvaltningslagens omprövningsregler medför en alltför snäv begränsning av de beslut om som bör få omprövas. Skattemyndigheten bör därför få större möjligheter att ompröva besluten. Syftet bör vara att åstadkomma en enkel, smidig och snabb ordning för rättelse av felaktiga beslut. Med hänsyn till entreprenadavdragets anknytning till skatter är det naturligast att, i stället för förvaltningslagens bestämmelser om omprövning, knyta an till SBL:s förfaranderegler. En skattemyndighets beslut om entreprenadavdrag bör således kunna omprövas om den enskilde begär det eller om det finns andra skäl (jfr 21 kap. 1 § SBL). Även i övrigt bör denna reglering i så stor utsträckning som möjligt vara i enlighet med vad som gäller i SBL. Ett omprövningsbeslut till den enskildes nackdel får enligt huvudregeln i SBL inte fattas efter andra året efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret har gått ut. En omprövning efter denna frist får endast ske i vissa fall (efterbeskattning). I speciella fall måste skattemyndigheten även i dessa fall kunna medges en rätt att även efter den kortare fristen meddela beslut som är till nackdel för den enskilde. Dessa regler bör också kunna utformas med SBL som förebild.

Besluten bör givetvis överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Besvärstiderna bör vara desamma som enligt SBL.

På det förvaltningsrättsliga området är vitesförelägganden normalt överklagbara, oavsett att grunden för vitet måste prövas i samband med ett utdömande av vitet (se t.ex. 26 kap. miljöbalken, 21 kap. föräldrabalken, 34 och 35 §§livsmedelslagen, m.fl. bestämmelser). Detta gäller om inte annat är särskilt föreskrivet (jfr 22 a § första stycket förvaltningslagen). På skatteområdet brukar det dock regel-

mässigt föreskrivas förbud mot överklagande av vitesförelägganden (se t.ex. 6 kap. 2 § TL). Liksom på skatteområdet bör beslut om vitesföreläggande (och revision) inte vara överklagbara.

8.10.4. Prövningstillstånd

Kommissionens förslag: Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten.

Sedan 1994 har det i olika etapper pågått ett arbete med att reformera instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Samtidigt med detta arbete har prövningstillstånd införts i ledet länsrätt – kammarrätt i ett antal stora målgrupper. Vilka mål eller målgrupper som omfattas av reglerna om prövningstillstånd anges inte i förvaltningsprocesslagen utan framgår av den särskilda lagen eller förordningen som reglerar de materiella reglerna.

Frågan om prövningstillstånd måste prövas för varje målgrupp. Vissa allmänna principer finns dock. Till en början är en förutsättning för prövningstillstånd att målet överklagats från länsrätt. Vidare bör prövningstillstånd användas främst i de fall målet prövats av en förvaltningsmyndighet innan det prövats av länsrätt.

33

Från dessa

principer finns visserligen vissa undantag, t.ex. skattemålen. Några särskilda skäl som talar mot ett förfarande med prövningstillstånd i ledet länsrätt – kammarrätten finns dock inte här. Kommissionen föreslår därför att det skall krävas prövningstillstånd för prövning i kammarrätt.

8.10.5. Anstånd

Kommissionens förslag: Skattemyndigheten skall kunna bevilja anstånd med inbetalningen av det belopp som entreprenadavdraget avser vid omprövning och överklagande på grunder liknande de i SBL. Anstånd skall även kunna medges om synnerliga skäl föreligger.

Enligt bestämmelserna i SBL kan skattemyndigheten under vissa förutsättningar medge den som är skyldig att lämna skattedeklara-

33

Prop. 1993/94:133 s. 34.

tion anstånd under viss tid med att lämna deklarationen. Om skattemyndigheten har medgett anstånd med deklarationens avlämnande skall den också kunna medge anstånd med betalning av den skatt som skall redovisas i deklarationen. Även annars kan finnas skäl att medge anstånd med betalningen, såsom vid omprövning och överklagande.

Kommissionens strävan har, som redan angetts, varit att förfarandebestämmelserna i så stor utsträckning som möjligt skall likna de som gäller inom skatteområdet, dvs. i SBL. Beslut om entreprenadavdrag skall vara verkställbart även om det inte har vunnit laga kraft. Den avdragsskyldige kan alltså inte genom att överklaga påverka skyldigheten att betala in ett beslutat entreprenadavdrag.

Fråga uppkommer därmed om man under vissa förutsättningar, liksom i SBL, skall kunna få anstånd med att betala in beslutat belopp. Anstånd enligt SBL kan, som nämnts, även ges med avgivande av deklarationen och därmed också det belopp som deklarationen avser.

Behov av anstånd med avgivande av entreprenaddeklaration kan inte jämföras med behov av anstånd med avlämnande av skattedeklaration. Krav på avgivande av deklaration föreligger inte förrän betalning av fakturan sker och avdraget belopp skall betalas in till skattemyndigheten. Förfallodag på fakturan saknar betydelse. På detta sätt kan man säga att uppdragsgivaren i viss mån förfogar över tidsfristerna och att behovet av anståndsmöjlighet inte kan jämföras med behovet i skatte- och avgiftssammanhang. Det måste också beaktas att en anståndsmöjlighet även skulle innebära fördröjningar för den som det avdragna beloppet tillhör och som så fort som möjligt bör få tillgång till beloppet. En entreprenaddeklaration är dessutom som regel relativt enkel. En eventuell försening av avgivande av deklaration träffas inte heller av någon sanktion i form av t.ex. förseningsavgift.

Behovet av anstånd med avgivande av deklaration kan alltså inte jämföras med förhållandena vid avgivande av skattedeklaration. Det finns tvärtom starka skäl mot en anståndsmöjlighet. Vid vissa mycket speciella fall måste ändå finnas en anståndsmöjlighet. Eftersom det skall vara fråga om mycket speciella situationer, bör anstånd enligt en sådan regel endast medges om synnerliga skäl föreligger. Om uppdragsgivaren av orsak som denne absolut inte kunnat råda över, t.ex. datorhaveri, strejk eller brand, inte har möjlighet att komma in med deklaration i tid bör således en anstånds-

möjlighet finnas. Sådant anstånd bör endast medges under kortare tid.

I fråga om behov av anstånd med inbetalning av avdraget belopp bör beaktas att om uppdragsgivaren har möjlighet att betala uppdragstagaren, torde denne även ha möjlighet att betala in avdraget belopp till entreprenadkontot. Skattemyndigheten kommer dessutom i flertalet fall att sakna kännedom om deklarationsskyldigheten innan inbetalning av avdraget belopp sker. Det bör understrykas att inte förrän uppdragsgivaren har möjlighet att betala ersättningen till uppdragstagaren uppstår betalnings- och redovisningsskyldighet till skattemyndigheten. Om uppdragsgivaren inte förmår betala hela ersättningen, finns inte krav på avdragsskyldighet på mer än 40 procent av den del han förmår betala. För uppdragsgivarens del är det enbart fråga om till vilket konto han skall göra inbetalningen. Om uppdragsgivaren inte förmår betala hela skulden, efter avdrag för entreprenadavdrag, i tid till uppdragstagaren kan det givetvis utgöra grund för tvist mellan dessa parter och som får göras upp dem emellan. Därutöver kan tilläggas att aktuella medel vid betalningstillfället egentligen är tredje mans, uppdragstagarens, medel. Anledning finns därför att anse att skattemyndigheten och uppdragsgivaren i allmänhet saknar grund att förfoga över medlen på sådant sätt som ett beslut om anstånd med inbetalning innebär.

Vid omprövning och överklagande måste dock anståndsmöjligheter liknande de i SBL finnas. Om det kan antas att uppdragsgivaren kommer att befrias från sin avdragsskyldighet måste skattemyndigheten ha möjlighet att bevilja anstånd med inbetalning. Likaså om han begärt omprövning eller överklagat och det är tveksamt om han kommer att bli betalningsskyldig för det aktuella beloppet. Slutligen bör anstånd kunna beviljas om uppdragsgivaren begärt omprövning av ett beslut om entreprenadavdrag eller ett sådant beslut överklagats och det skulle medföra betydande skadeverkningar för honom eller annars framstå som oskäligt att betala in det belopp som entreprenadavdraget avser.

8.10.6. Enskildes rätt till ersättning för kostnader i ärenden och mål om entreprenadavdrag

Kommissionens förslag: Den enskilde skall ha rätt att få ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m.

För skattemål gäller i fråga om ersättning lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. Lagen gäller enligt 1 § ersättning av allmänna medel för en skattskyldigs kostnader hos domstolar och andra myndigheter i ärenden och mål om skatter.

Den samhörighet med skatter som entreprenadavdraget har och de konsekvenser som förslaget kan få för enskilda, talar sammantaget för att det bör finnas samma möjligheter för enskilda att få ersättning enligt lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. som de som för talan i skattemål.

Nämnas kan även att Utredningen om betalningsansvar för företrädare för juridiska personer föreslagit att lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. skall vara tillämplig för företrädare som för talan i mål om företrädaransvar enligt 12 kap. 6 § SBL.

34

Motsvarande företrädaransvarsreglering föreslås i fråga

om entreprenadavdrag. Möjlighet till ersättning bör givetvis även finnas när fråga är om företrädaransvar enligt nu aktuell lagstiftning om entreprenadavdrag. Ersättningsmöjlighet i fråga om företrädaransvar skall dock endast finnas när fråga är om mål enligt lagen, dvs. ej i ärendet vid skattemyndigheten. Skattemyndigheten fattar inte beslut i fråga om företrädaransvar, utan första instans är förvaltningsdomstol. Först när frågan är uppe som ett mål vid domstol skall därför möjlighet finnas till ersättning.

8.11. Privatpersoners köp av svart arbetskraft

8.11.1. Bakgrund

Det föreslagna entreprenadavdragssystemet omfattar inte privatpersoners köp av svarta bygg- och anläggningsarbeten. Problemet med svart arbetskraft är dock inget specifikt för näringsidkares köp av byggtjänster. Det är även så att betydande belopp undgår beskatt-

34

SOU 2002:08.

ning när privatpersoner köper byggtjänster. Bestämmelserna om entreprenadavdrag bör emellertid inte omfatta fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet utan för dessa problem krävs andra åtgärder. Problemen med svart arbetskraft vid privat anlitande av byggtjänster kan man i och för sig komma åt genom t.ex. skattereduktion. Från flera håll har också efterlysts ett återinförande av det s.k. ROT-avdraget, se avsnitt 8.4.3.

ROT-avdraget, eller skattereduktion enligt lagen (1996:725) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus och lagen (1993:672) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus, fanns under tiderna 15 februari 1993–31 december 1994 och 15 april 1996–31 mars 1999. ROT-avdraget innebar i korthet att bostadshusägare vid anlitande av arbetskraft för att reparera, bygga om eller bygga till sitt hus medgavs en skattereduktion på arbetskostnaden. Endast byggnader som användes för bostadsändamål kunde komma i fråga för skattereduktionen.

8.11.2. Riksdagens revisorers granskning

Bakgrund

Riksdagens revisorer har på initiativ från bostadsutskottet granskat effekterna av det statliga ROT-avdraget som fanns mellan åren 1993 och 1999. Resultatet av granskningen återfinns i Riksdagens revisorers rapport 2001/08:8. Granskningens främsta syfte var att undersöka avdragets effekter; dels hur sysselsättningen påverkades, dels i vilken mån “svart” arbetskraft omvandlades till “vit”. Eftersom ROT-avdraget inte längre fanns vid tidpunkten för granskningen innehåller rapporten inga förslag om åtgärder rörande detta avdrag.

Enkätundersökning

Studien bygger till stor del på en enkätundersökning till ett antal småhusägare samt till hyreshusägare, dock ej bolag eller organisationer. Urvalet begränsades till Stockholms län och till dem som erhöll ROT-avdrag under taxeringsåret 1999. Svaren på enkäten bedömdes dock vara giltiga för hela landet. Enkäten sändes till 431 småhusägare och 431 privata hyreshusägare. Svarsfrekvensen för

småhusägarna var 80 procent och för de privata hyreshusägarna 76 procent.

Svaren på enkäten till fastighetsägarna anses av revisorerna ge fog för slutsatsen att ROT-avdraget ökade fastighetsägarnas efterfrågan på reparationer och ombyggnader. Grovt sett påverkade avdraget de sökande i hälften av fallen när det gällde småhusen och i 60 procent av fallen när det gällde hyreshusen. Det rörde sig om de fall där avdraget antingen var avgörande för att åtgärderna skulle vidtas eller de fall där avdraget tidigarelagt åtgärder. En mer försiktig tolkning av avdragets effekt, som endast tar med de fall där avdraget har varit avgörande för åtgärden, kommer fram till att 16 procent av småhusägarna och 24 procent av ägarna till hyreshus genomförde sina byggåtgärder på grund av ROT-avdraget.

Sammantaget är erfarenheterna av undersökningen följande:

35

N Avdraget verkar, under den undersökta perioden, ha påverkat

fastighetsägare att genomföra åtgärder. N Avdraget verkar till viss del ha omvandlat “svart” arbetskraft till

“vit”. N Fastighetsägarna har inte upplevt avdraget som krångligt. N Hantverkarna har däremot haft en del “pappersarbete” för att

hjälpa fastighetsägarna. N Nivån på avdraget, 30 procent, verkar ha varit tillräcklig. N Hantverkarna kan tänka sig en lägre byggmoms som alternativ

till ROT-avdraget.

De fakta som kom fram i rapporten tydde enligt revisorerna på att ROT-avdraget hade fungerat tämligen väl. Flertalet av remissinstanserna instämde i den bedömningen. Revisorerna lade dock inga specifika förslag med anledning av detta.

Revisorernas överväganden

Under den tid som ROT-avdraget fanns, 1993–1999, kom sammanlagt nästan 1 miljon ansökningar om avdrag in till skattemyndigheterna. Det sammanlagda skatteavdraget uppgick till ca 11 miljarder kronor. En stor del av fastighetsbeståndet berördes av detta skatteavdrag. Inga utvärderingar av åtgärden genomfördes dock på uppdrag av regering eller riksdag under den tid som avdraget ännu

35

Riksdagens revisorers rapport ROT-avdragets effekter (2001/02:8), s. 6 f.

fanns i bruk. Revisorerna ansåg mot denna bakgrund att det var anmärkningsvärt att en så pass omfattande åtgärd infördes och verkade under så lång tid utan att den utvärderades. Revisorerna ansåg det principiellt viktigt att även stöd som utgår som nedsättningar av skatter utvärderas och prövas på samma sätt som utgifter.

Byggindustrin är en mycket konjunkturkänslig bransch. Under vissa perioder kan arbetslösheten bland byggnadsarbetare och hantverkare stiga kraftigt. Då kan det vara motiverat med någon form av offentlig stimulans av nybyggande eller av ROT-verksamheten. Revisorerna ansåg det därför sannolikt att en åtgärd liknande ROT-avdraget skulle kunna bli aktuell igen när konjunkturläget gör det motiverat. Revisorerna underströk dock vikten av att en sådan åtgärd i så fall borde analyseras noggrant innan den införs och följas upp och utvärderas medan den är i kraft.

36

8.11.3. Effekten på offentliga finanser

Inför återinförandet 1996 av möjligheten till skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus redovisade regeringen sin bedömning av den föreslagna lagens budgeteffekter.

Med vägledning utifrån utfallet från den tidigare tillämpningen av i princip samma regler under perioden den 15 februari 1993–31 december 1994 bedömdes de primära budgeteffekterna att komma att uppgå till ett inkomstbortfall på 1,5 miljarder kronor vid 1997 års taxering och till 2,0 miljarder kronor vid 1998 års taxering. Vidare anförde regeringen:

37

Vid den tidigare tillämpningen rådde en viss oklarhet kring reglernas innebörd under första halvåret 1993, vilket kan ha bidragit till att begränsa reduktionsbeloppet för detta år. Samtidigt kan det yrkade reduktionsbeloppet för inkomståret 1994 till viss del ha avsett åtgärder under 1993 för vilka avdrag kunde yrkas vid 1995 års taxering. Mot denna bakgrund kan de prognostiserade reduktionsbeloppen sättas till 1,5 miljarder kronor vid 1997 års taxering och 2,0 miljarder kronor vid 1998 års taxering. Dessa belopp utgör de primära budgeteffekterna. Dessa kommer att motverkas av indirekta budgeteffekter, där storleken av dessa blir beroende av bl.a. i vilken utsträckning aktiviteten i byggsektorn ökar p.g.a. skattereduktionen. Detta bidrar till ökade skatteintäkter och minskade utgifter för arbetslösheten. De indirekta effekterna är dock svåra att kvantifiera och av försiktighetsskäl beaktas inte dessa vid budgetbedömningen.

36

a a s. 56.

37

Prop. 1995/96: 198 s. 36.

Enligt Riksdagens revisorer uppgick det sammanlagda skatteavdraget till ca 11 miljarder kronor.

38

Bland de frågor som bostads-

utskottet lämnade till revisorerna fanns en fråga om ROT-avdraget lett till ökade skatteintäkter från näringsidkare och anställda som utfört ROT-arbetena. Om ROT-avdraget hade uppnått sitt syfte att skapa nya arbetstillfällen i byggsektorn och omvandla svarta arbeten till vita så skulle avdraget åtminstone delvis ha betalt sig självt genom ökade skatteintäkter och även minskade utgifter för arbetslöshetsersättning.

De undersökningar som revisorerna genomförde för sin granskning tydde på att ROT-avdraget påverkat ägare av både småhus och hyreshus att genomföra ROT-åtgärder, framförallt genom att de tidigarelagts. Någon säkrare kalkyl över ROT-avdragets effekter på sysselsättning och offentliga finanser ansågs dock inte möjlig att göra utifrån det underlag som var tillgängligt för revisorernas granskning.

39

I sammanhanget kan nämnas att Målarmästarnas Riksförening har gjort en studie av effekterna av ROT-avdragen. Enligt deras beräkningar skulle ca hälften av årsarbetena inte ha kommit till stånd utan skattereduktionen. Detta skulle vidare enligt föreningens beräkningar innebära en nettointäkt, dvs. intäkter av moms, inbesparad A-kassa m.m. minus ROT-avdraget, för detta år om ungefär 2,4 miljarder kronor.

Två andra studier som visserligen inte gäller ROT-avdraget utan de bidrag som betalades ut som extra statligt stöd för förbättring av bostäder 1995, dvs. det år som ROT-avdraget inte fanns, kan ändå kan ge en fingervisning om storleken på effekterna. Det är dels en rapport från Boverket (Extra statligt stöd för förbättring av bostäder, Boverket 1996:6) dels en rapport från Riksrevisionsverket (Sysselsättningseffekter av ESS och FIM, RRV 1997:50) som berör samma område.

I den enkätundersökningen som RRV gjorde visade det sig att ungefär hälften av de projekt som genomfördes skulle ha genomförts ändå. Hälften av de årsarbetskrafter som arbetade med de bidragsstödda projekten utgjorde således nettoeffekten av bidragen, i det här fallet ungefär 17 000 årsverken. Om man ser till den studie som Boverket gjorde (Extra statligt stöd för förbättring av bostäder [ESS], Boverket 1996:6, s. 56), som bl.a. omfattade det extra statliga stödet till förbättring av bostäder, gjordes uppskattningen att unge-

38

Riksdagens revisorers förslag angående ROT-avdragets effekter (2001/02:RR18), s. 11.

39

Riksdagens revisorers rapport ROT-avdragets effekter (2001/02:08) s. 53.

fär hälften av arbetena i flerfamiljshus inte hade kommit till stånd utan stödet och att resten hade tidigarelagts tack vare stödet. Stödets effekter var således stora. När det gällde samma bidrag till småhus, där bidragsdelen var lägre än för flerbostadshusen, nämligen 15 procent av arbetskostnaden, gjordes uppskattningen att 75 procent av åtgärderna hade blivit genomförda även utan bidrag. En tidigareläggning hade dessutom endast skett i begränsad omfattning.

8.11.4. Kommissionens förslag

Kommissionens förslag: Det s.k. ROT-avdraget bör återinföras vid konsumenttjänster.

Syftet med den skattereduktion (ROT-avdraget) som infördes 1993 var i och för sig främst att öka kapacitetsutnyttjandet inom byggsektorn och att motverka arbetslösheten. Insatsen skulle begränsas och avse den tid då det var särskilt angeläget med stimulansåtgärder. Av Riksdagens revisorers granskning framgår också bl.a. att avdraget hade effekt på sysselsättningen genom att det verkade ha påverkat fastighetsägare att genomföra åtgärder, men även att det verkade ha omvandlat “svart” arbetskraft till “vit”.

Om ROT-avdraget betalat sig själv genom ökade skatteintäkter och minskade utgifter för arbetslöshetsersättning finns inte belagt. Någon säkrare kalkyl över ROT-avdragets effekter på sysselsättning och offentliga finanser var för Riksdagens revisorer inte möjlig göra utifrån det underlag som var tillgängligt för deras granskning. Eftersom systemet med ROT-avdrag ändå fungerat bra måste det vara ett rimligt antagande att det i vart fall delvis betalat sig själv.

Sammantaget verkar avdraget således ha fungerat tämligen väl. För att på nytt användas som stimulansåtgärd och samtidigt motverka svart arbetskraft synes avdraget därför vara en åtgärd man bör överväga att på nytt införa. Betydande belopp undgår beskattning när hushåll köper byggtjänster svart. Privatpersoners köp av byggtjänster omfattas inte heller av systemet med entreprenadavdrag.

Från flera håll har efterlyst ett återinförande av det s.k. ROTavdraget. Detta motverkar i och för sig inte problemen med svart arbetskraft inom entreprenörskedjor, men för att komma till rätta

med problem med svart arbetskraft vid privat anlitande av byggtjänster har däremot ROT-avdraget visat sig ha effekt. Ett ROTavdrag borde dessutom genom sin stimulanseffekt i vart fall i viss mån motverka den likviditetspåverkan som ett entreprenadavdrag skulle ha på företagen.

Kommissionen anser mot denna bakgrund att man bör överväga ett införande av ROT-avdraget vid konsumenttjänster på nytt. Av Riksdagens revisorers granskning av ROT-avdragets effekter framgår bl.a. att revisorerna fann det anmärkningsvärt att en så pass omfattande åtgärd infördes och verkade under så lång tid utan att den utvärderades. Revisorerna underströk det principiellt viktiga i att även stöd som utgår som nedsättningar av skatter utvärderas och prövas på samma sätt som utgifter. Mot bakgrund av denna kritik bör en sådan åtgärd därför föregås av analys och utvärderas under tid som den pågår.

8.12. Mervärdesskatt

8.12.1. Bakgrund

Vid införande av ett system med entreprenadavdrag när ersättningar betalas ut vid byggentreprenader uppkommer fråga om vilka skatter som skall säkerställas med avdraget och den däremot svarande insättningen på entreprenadkonto. I första hand har avsikten varit att säkerställa skatter och avgifter för den arbetskraft som anlitas av entreprenörerna. Det är också mot den bakgrunden som storleken på avdraget har föreslagits uppgå till 40 procent.

RSV har emellertid också berört frågan om avdraget eventuellt bör säkerställa även den mervärdesskatt som entreprenören har att erlägga till staten. I så fall skulle avdragets storlek behöva justeras uppåt. I rapporten diskuteras också om inte alternativa åtgärder skulle kunna bli aktuella på mervärdesskatteområdet. Bakgrunden är att det konstaterats att mervärdesskatt går förlorad genom att underentreprenörer debiterar mervärdesskatt på fakturorna till beställarna, men betalar inte in beloppen till staten. Beställarna kan ändå tillgodogöra sig avdrag för den debiterade momsen. Skattebortfallet i denna del uppskattas i rapporten till 400–500 miljoner kronor per år.

40

40

RSV rapport, “Svart arbetskraft inom byggbranschen”, 2002:6, s. 81.

8.12.2. Riksskatteverkets förslag

Vid ett införande av entreprenadavdrag uppkommer frågan om uppdragsgivarens insättning på entreprenadkonto av delar av fakturabeloppet också bör omfatta ett belopp som motsvarar den mervärdesskatt som tagits upp på fakturan.

Detta skulle kunna konstrueras så att uppdragstagarens och uppdragsgivarens roll i mervärdesskattesammanhang fortfarande är formellt oförändrad. Uppdragstagaren/säljaren skulle fortfarande vara skattskyldig, skyldig att debitera och betala mervärdesskatten etc. Hans betalning skulle dock säkerställas genom skyldigheten för uppdragsgivaren att innehålla en del av fakturabeloppet för entreprenörens räkning. Eftersom normala regler formellt upprätthålls, skulle risken att komma i konflikt med EG-regler på mervärdesskatteområdet minska.

Det finns emellertid risk för att detta inte ger avsedd effekt. Vare sig entreprenadavdrag har skett eller inte, upprätthålls ju vanliga regler för avdragsrätten. Ett fakturerat belopp blir avdragsgillt hos fakturamottagaren/uppdragsgivaren oavsett om inbetalning på entreprenadkonto skett eller inte.

För att undvika att detta sker måste man göra avdragsrätten hos fakturamottagaren/uppdragsgivaren beroende av såväl dennes egen momsredovisning och momsbetalning, som av att denne gjort ett riktigt entreprenadavdrag för fakturautställarens räkning. Att försöka utforma reglerna så skulle emellertid ge upphov till diverse antagligen svårlösta frågor, och dessutom uppenbart vara i strid mot EG-reglerna på momsområdet.

Det finns emellertid också praktiska skäl som talar mot att entreprenadkontosystemet även skulle omfatta mervärdesskatten. Reglerna i SBL om när skattedeklaration skall lämnas innebär att skatteavdrag, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt för en viss redovisningsperiod redovisas samtidigt endast om beskattningsunderlaget till mervärdesskatt överstiger 40 miljoner kronor per år. För företag med lägre omsättning redovisas mervärdesskatten senare än skatteavdragen och arbetsgivaravgifterna. Dessa skillnader skulle innebära komplikationer i ett system med entreprenadkonto, eftersom det vid tillgodoförande av medlen måste kunna avgöras om den skattskyldige korrekt redovisat de skatter och avgifter som omfattas av systemet.

Ett alternativ som RSV istället föreslår är att tillämpa ett system med s.k. omvänd skattskyldighet. Det innebär att fakturautställaren/

uppdragstagaren vid entreprenadtjänster skulle fakturera utan mervärdesskatt. Det är i stället fakturamottagaren/uppdragsgivaren som i sin momsdeklaration skulle redovisa mervärdesskatt på beloppet, och samtidigt normalt göra ett motsvarande avdrag för ingående skatt. Genom ett system med omvänd skattskyldighet försvinner möjligheten för den som förvärvar en tjänst eller en vara att dra av ingående mervärdesskatt som fakturerats men inte betalats in av en uppdragstagare.

8.12.3. Finansdepartementets inventering

I en inventering gjord av Finansdepartementet nämns omvänd skattskyldighet, eller “reverse charge”, som en tänkbar åtgärd mot skattefusk inom mervärdesskatteområdet. I denna kartläggning nämns emellertid också två olika modifierade former av omvänd skattskyldighet.

41

Enligt den ena förslaget med modifierad reverse charge skulle man kunna tänka sig ett system där skattemyndigheten ges möjlighet att i speciella fall fatta beslut riktat mot ett specifikt företag innebärande att det företagets omsättning från visst företag skulle åvila dem själva, dvs. köparen. Säljaren skulle istället bli befriad från skattskyldighet på samma omsättning. På så sätt skulle man kunna ingripa vid “seriösa” företags handel med oseriösa företag, där de seriösa företagen åberopar god tro, dvs. att de kontrollerat säljarnas momsregistrering och F-skatt. Detta förfarande kan användas för att få stopp på ett upplägg med kedjetransaktioner genom att mer generellt besluta om tillämpning av omvänd skattskyldighet vid inköp från viss säljare eller vid inköp av vissa typer av varor eller tjänster.

Det andra förslaget med modifierad form av reverse charge enligt inventeringen avser det förhållandet när det efter utredning konstateras att betalning av fakturan, som ligger till grund för ett gjort avdrag för ingående mervärdesskatt, ännu inte gjorts. Omvänd skattskyldighet skall då enligt förslaget kunna tillämpas om det finns risk för att fakturautställaren inte betalar in den utgående momsen. Skattemyndigheten skall fatta ett beslut om omvänd skattskyldighet som tillställs både säljare och köpare. Detta förslag kan an-

41

Inventering av tänkbara åtgärder mot skattefusk inom mervärdeskatteområdet, Dnr Fi2001/3993.

vändas för att tillämpa omvänd skattskyldighet i en specifik återbetalningssituation.

8.12.4. Områden där omvänd skattskyldighet redan har införts

Enligt mervärdesskattelagen (1994:200), ML, skall mervärdesskatt betalas till staten av den som bedriver yrkesmässig verksamhet och som har en skattepliktig omsättning av varor eller tjänster inom landet. Mervärdesskatt skall även betalas vid förvärv eller överföring av varor från annat EU-land eller vid import av vara från tredje land. Mervärdesskatten skall träffa slutlig konsumtion av varor och tjänster, dvs. slutkonsumenten i produktions- och distributionskedjan. Företagen agerar som statens uppbördsmän för mervärdesskatten och skall i regel inte själva bära bördan av skatten. Detta åstadkoms genom en avdragsrätt för ingående skatt. Skatten övervältras därmed som en kostnad på slutkonsumenten, men betalningsskyldigheten åvilar företagen.

Vem som är skyldig att betala skatten till staten, dvs. vem som är skattskyldig, framgår av 1 kap. 2 § ML. Det är i allmänhet säljaren som är skattskyldig, men i vissa fall vid EG-handel och i samband med varuimport samt vid vissa tjänsteomsättningar gäller omvänd skattskyldighet, dvs. det är i stället köparen som är skattskyldig.

Enligt det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG av den 17 maj 1977) är omvänd skattskyldighet i vissa fall obligatoriskt. I enlighet härmed är förvärvaren skattskyldig (omvänd skattskyldighet) i följande fall:

– vid utländsk företagares omsättning till näringsidkare av sådana tjänster som avses i 5 kap. 7 § ML, t.ex. konsulttjänster, – vid utländsk företagares omsättning av vissa tjänster i samband med EG-handel, 5 kap. 5 § 3 st. samt 5 a, 6 a, 6 b och 7 a §§ ML om förvärvaren är registrerad till moms, – vid s.k. trepartshandel inom EG (den till vilken vidareomsättningen görs), – vid omsättning mellan näringsidkare som är eller skall vara registrerade till moms här, om omsättningen avser guldmaterial eller halvfärdiga produkter med en finhalt av minst 325 tusendelar eller avser investeringsguld, under förutsättning att säljaren är frivilligt skattskyldig för omsättning av investeringsguld enligt 3 kap. 10 b § ML, och – vid uttag av vara från skatteupplag, tullager m.m. enligt 9 c kap. 5 § ML.

Medlemsländerna har enligt direktivet även rätt att införa omvänd skattskyldighet när den som omsätter varan eller tjänsten inom landet inte är etablerad i landet.

42

Sverige har begagnat sig av denna

rättighet och den omvända skattskyldigheten fick därmed en vidgad tillämpning från och med den 1 juli 2002. En utländsk företagare får, enligt 1 kap. 2 § 1 st. 4 b p. ML, vid omsättning för vilken skattskyldighet inträder från och med den 1 juli 2002 välja att låta en i Sverige momsregistrerad förvärvare av varorna eller tjänsterna bli skattskyldig. Denna bestämmelse gäller vid omsättning i Sverige av varor och andra tjänster än de som nämns ovan.

Omvänd skattskyldighet är dock inte tillåten för all omsättning som en utländsk företagare har i Sverige. Omvänd skattskyldighet får inte tillämpas vid omsättning av tjänster som avses i 5 kap. 6 § 1 st. 1 p. ML (kulturella aktiviteter, artistiska framträdanden, idrott, underhållning m.m.) eller tjänster som avser personbefordran enligt 7 kap. 1 § 3 st. 11 p. ML. Det är inte heller tillåtet att tillämpa omvänd skattskyldighet vid frivillig skattskyldighet enligt 3 kap. 3 § 2–3 st. ML (uthyrning av verksamhetslokaler).

Den nya bestämmelsen om omvänd skattskyldighet kan sägas gälla som huvudregel vid utländska företagares omsättning inom landet till momsregistrerade köpare. Enligt 1 kap. 2 d § ML kan dock en utländsk företagare begära att själv få bli skattskyldig för sin omsättning. Om han efter begäran blir skattskyldig kommer denna skattskyldighet att gälla för all omsättning i Sverige.

8.12.5. Ansökan om särskilt undantag enligt artikel 27 i sjätte mervärdesskattedirektivet

Omvänd skattskyldighet kan eller skall alltså enligt gällande EG-direktiv tillämpas endast i vissa särskilt angivna fall. Omvänd skattskyldighet för t.ex. byggsektorn kan därför inte utan vidare införas nationellt. En möjlighet är dock att ansöka om ett särskilt undantag enligt artikel 27 i EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv som lyder:

43

1. Rådet får enhälligt på kommissionens förslag bemyndiga varje medlemsstat att genomföra särskilda åtgärder som avviker från bestämmelserna i detta direktiv, för att förenkla skatteuttaget eller för att

42

Se artikel 21 1. a) i rådets direktiv 2000/65/EG av den 17 oktober 2000 om ändring av direktiv 77/388/EEG vad gäller bestämning av vilka personer som skall vara betalningsskyldiga för mervärdesskatt.

43

Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter.

hindra vissa typer av skatteflykt eller skatteundandragande. Åtgärder avsedda att förenkla skatteuttaget får inte mer än i ringa utsträckning påverka det skattebelopp som skall betalas i sista konsumtionsledet.

2. En medlemsstat som önskar genomföra de åtgärder som avses i punkt 1 skall underrätta kommissionen om dem och förse kommissionen med alla nödvändiga upplysningar.

3. Kommissionen skall underrätta övriga medlemsstater om de föreslagna åtgärderna inom en månad.

4. Rådet skall anses ha fattat beslut om varken kommissionen eller någon medlemsstat inom två månader från den underrättelse som anges i föregående punkt har begärt att frågan skall tas upp av rådet.

5. De medlemsstater som den 1 januari 1977 tillämpar särskilda åtgärder av det slag som avses i punkt 1 ovan får behålla dem, om de underrättar kommissionen härom före den 1 januari 1978 och om undantagen har till syfte att förenkla skatteuttaget och är förenliga med kraven i den punkten.

Enligt bestämmelsen kan Rådet således enhälligt på kommissionens förslag bemyndiga varje medlemsstat att genomföra särskilda åtgärder som avviker från bestämmelserna i detta direktiv, för att förenkla skatteuttaget eller för att hindra vissa typer av skatteflykt eller skatteundandragande. Sådana beslut har tidigare meddelats i en rad fall. Beslut finns bl.a. om omvänd skattskyldighet i enskilda länder för konfektionsindustrin, i hemförsäljningssektorn, för författare, och även äldre beslut av detta slag som rör byggnads- och skeppsbyggnadssektorn.

44

8.12.6. Österrike

Genom en ansökan i maj 2002 har den österrikiska regeringen, med hänvisning till artikel 27 i rådets sjätte direktiv, begärt att få tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 21.1 a. Det planerade undantaget syftar till att göra mottagaren av tillhandahållna tjänster betalningsskyldig för mervärdesskatten vid bygg- och anläggningsarbeten som utförs av underleverantörer.

44

Se t.ex. Rådets beslut av den 18 januari 1999 om att bemyndiga Republiken Portugal att genomföra en åtgärd som avviker från artikel 21.1 a och artikel 22 i sjätte direktivet (77/388/EEG) om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter (1999/82/EG) och Rådets beslut av den 23 november 1992 om att bemyndiga Nederländerna att genomföra en åtgärd som avviker från artikel 21 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter (92/545/EEG).

De österrikiska myndigheterna hävdar i sin ansökan att de har konstaterat ett betydande inkomstbortfall inom bygg- och anläggningssektorn. Detta bortfall uppstår i förhållandet mellan en huvudentreprenör och en underleverantör. Underleverantören fakturerar mervärdesskatten till huvudentreprenören, men underlåter att betala in den till statskassan. Huvudentreprenören kan däremot utnyttja sin avdragsrätt såvida företaget kan uppvisa en i vederbörlig ordning utfärdad faktura som motsvarar de faktiska tjänster som tillhandahållits.

Denna typ av bedrägeri är enligt de österrikiska myndigheterna svår att beivra genom tillämpning av de normala bestämmelserna i det gemensamma systemet för mervärdesskatt, eftersom det i många fall är praktiskt taget omöjligt att ta ut mervärdesskatt av underleverantören. Det har nämligen konstaterats, i synnerhet när det gäller bygg- och anläggningssektorn, att de berörda underleverantörerna är nästan omöjliga att komma åt av följande skäl: antingen bildas underleverantörföretaget, vanligtvis i form av ett GmbH, av en person som inte har några intressen i företaget eller också bedriver underleverantören sin verksamhet under täckmantel av ett GmbH som redan är registrerat; det nybildade företaget uppnår snabbt en mycket stor omsättning; den i fakturorna angivna mervärdesskatten betalas inte in; strax därefter inleds ett insolvensförfarande gentemot företaget; delägarna är bosatta på okänd ort eller gör en flyttningsanmälan och beger sig utomlands; det är inte känt vilka som är faktiskt ansvariga.

Det undantag som Österrike ansöker om skulle innebära att mottagaren av de tillhandahållna tjänsterna skulle kunna anges såsom betalningsskyldig för skatten i stället för den person som tillhandahåller tjänsterna. Undantagen skulle gälla i samband med följande arbeten: N Bygg- och anläggningstjänster och tillhandahållande av personal

för arbeten som underleverantörer ombesörjer för en huvudentreprenörs räkning. N Bygg- och anläggningstjänster och tillhandahållande av personal

för arbeten som underleverantörer ombesörjer för ett företag som själv utför bygg- och anläggningsarbeten. N Bygg- och anläggningstjänster och tillhandahållande av personal

för arbeten som underleverantörer ombesörjer för en annan underleverantörs räkning.

Kommissionen föreslog Rådet den 19 augusti 2002 att bemyndiga Österrike att tillämpa det undantag som landet begärt. I sitt förslag till beslut till Rådet anför kommissionen bl.a. följande:

45

Även om åtgärden innebär att skattemyndighetens arbetsuppgifter underlättas, eftersom det mycket ofta är förenat med stora problem att driva in skatten från underleverantörer inom bygg- och anläggningssektorn, anser kommissionen att den åtgärd som Österrike planerar att införa i första hand bör betraktas som en åtgärd i syfte att förhindra vissa former av skatteflykt eller skatteundandragande. Den åtgärd som Österrike planerar att införa står dessutom i proportion till det eftersträvade målet. Åtgärden skulle inte tillämpas på alla beskattningsbara arbeten inom en särskild sektor (bygg- och anläggningssektorn i detta fall), utan på väl avgränsade arbeten som verkligen skapar betydande problem i form av skatteflykt eller skatteundandragande. Den särskilda åtgärden avviker således från de allmänna principerna i artikel 21 i sjätte direktivet endast i den omfattning som är helt nödvändig för att målet skall kunna uppnås. Det bör slutligen understrykas att det begärda undantaget inte har någon inverkan på storleken på den skatt som skall betalas. Det belopp i mervärdesskatt som skall betalas enligt undantaget skulle således vara exakt detsamma som om de normala reglerna i artikel 21 i sjätte direktivet tillämpades.

Rådet antog kommissionens förslag genom beslut den 5 november 2002. Skälen för Rådets beslut var i huvudsak de kommissionen anfört i sitt förslag.

46

8.12.7. Kommissionens förslag

Kommissionens förslag: För tjänster som omfattas av skyldighet att göra entreprenadavdrag skall förvärvaren vara skattskyldig för mervärdesskatten, s.k. omvänd skattskyldighet.

Den omvända skattskyldigheten skall vara obligatorisk och omfatta såväl svenska som utländska förvärvare.

45

Förslag till Rådets beslut om bemyndigande för Republiken Österrike att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 21 i rådets sjätte direktiv (77/388/EEG) angående harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter, COM (2002) 0470.

46

Rådets beslut av den 5 november 2002 om bemyndigande för Republiken Österrike att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 21 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG angående harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter (2002/880/EG).

Bakgrund

Istället för att låta entreprenadsystemet även omfatta mervärdesskatten, föreslår RSV att man skall tillämpa ett system med omvänd skattskyldighet. Det skall enligt förslaget vara ett obligatoriskt system för alla företagare inom de branscher som avses. Den som är förvärvare enligt den föreslagna lagen om entreprenadavdrag och därmed avdragsskyldig skall därför också vara skattskyldig för mervärdesskatten.

Entreprenadavdragssystemet förhindrar inte fusk med mervärdesskatten. Det finns ju fortfarande en viss risk att entreprenadavdrag inte sker och oavsett om det skett eller inte, blir fakturerat belopp avdragsgillt hos fakturamottagaren. Dessutom skall skatteavdrag, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt inte redovisas samtidigt om företagets årsomsättning understiger 40 miljoner kronor. Dessa företag betalar och redovisar högst en gång per månad, i regel den 12 i varje månad. Företag med omsättning över 40 miljoner kronor deklarerar en gång i månaden (i regel den 26 i varje månad), men betalar två gånger. Dessa skillnader skulle innebära, om mervärdesskatten skulle infogas i entreprenadavdragssystemet, komplikationer vid tillgodoförandet. Mot denna bakgrund finns således anledning att överväga en alternativ lösning.

Ett problem med s.k. omvänd skattskyldighet är att den ger upphov till svårigheter med att på lämpligt sätt avgränsa tillämpningen av en sådan skattskyldighet. Dessutom kan man kritisera ett sådant system mot bakgrund av att det strider mot strävan att göra beskattningssystem så enhetliga som möjligt, vilket i sin tur leder till att beskattningen blir krångligare.

Modifierad reverse charge

Under avsnitt 8.12.3 beskrivs två modifierade former av omvänd skattskyldighet, s.k. modifierad reverse charge. Enligt dessa skulle skattemyndigheten ges möjlighet att i vissa situationer besluta om omvänd skattskyldighet för att säkra mervärdesskatten. Det ena förslaget skapar möjligheter för skattemyndigheten att få stopp på organiserade upplägg med kedjetransaktioner genom att gå in med ett beslut om omvänd skattskyldighet och det andra förslaget kan användas i en specifik återbetalningssituation där det finns risk för att fakturautställaren inte betalar in den utgående momsen. Båda

dessa förslag kräver dock aktiv kontroll av skattemyndigheten och att uppläggen/riskerna också upptäcks.

Det kan dessutom ifrågasättas hur en sådan modifierad regel om omvänd skattskyldighet skulle utformas. Skatt får inte tas ut i vidare mån än vad som följer av föreskrift som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skattskyldigheten (2 kap. 10 § RF) och föreskrifter om skattskyldighet skall meddelas genom lag (8 kap. 3 § RF). Redan av lagen måste således framgå under vilka omständigheter den omvända skattskyldigheten skall föreligga. Skatteregler bör också i görligaste mån utformas så att de uppfyller rimliga krav på förutsebarhet. Tydliga regler skapar även förutsättningar för en enhetlig tillämpning. Mot denna bakgrund och eftersom problemet förekommer inom hela byggsektorn, dvs. det är inget problem endast inom vissa upplägg e.d., finns skäl att ändå överväga en generell regel för de tjänster som omfattas av entreprenadavdragssystemet.

Omvänd skattskyldighet

En omvänd skattskyldighet ger visserligen upphov till regler som motverkar enhetligheten, vilket i sin tur gör beskattningssystemet mer svårtillämpat. Systemet med omvänd skattskyldighet finns dock redan på vissa områden, varför det inte i sig innebär någon nyhet. De bygg- och anläggningstjänster som avses, skulle genom förslaget på ett entreprenadavdragssystem redan omfattas av särreglering, vilket också torde minska risken för missförstånd.

Det kan även nämnas att omvänd skattskyldighet av detta slag generellt införts från 1 juli 2002 när utländska företagare som omsätter varor och tjänster i Sverige. En utländsk byggentreprenör som deltar i byggprojekt i Sverige kommer således normalt inte längre att vara skattskyldig och debitera mervärdesskatt, utan skattskyldigheten läggs på förvärvaren.

Ett ytterligare argument för att införa omvänd skattskyldighet är att Sverige skulle få ett system som kommer att överensstämma med annan medlemsstats, dvs. Österrike. Mot bakgrund av problemen med skatteundandraganden inom övriga Europa kan det inte uteslutas att även andra länder kommer att ansöka om liknande undantag.

Den EG-rättsliga regleringen i sjätte mervärdeskattedirektivet innebär att medlemsstaterna inte fritt kan reglera i området mer-

värdesskatterättslig skatteflykt eller skatteundandragande. Endast vissa typer av skatteundandraganden kan beviljas särskilt undantag enligt artikel 27 och det måste anses utgöra skatteundandragande enligt EG-rätten, dvs. ej enbart enligt inhemsk rätt. För att beviljas undantag måste vidare åtgärden stå i proportion till de eftersträvade målen. Den omvända skattskyldigheten skall dock inte tillämpas på alla beskattningsbara arbeten inom den berörda sektorn, utan på avgränsade arbeten som förorsakar betydande problem i form av skatteundandragande.

De olika undantag som tidigare medgetts av rådet och kommissionens inställning till Österrikes ansökan samt slutligen rådets beslut i fråga om denna ansökan, talar givetvis för att det är möjligt att få ett bemyndigande. Ett annat argument är den omvända skattskyldigheten som från den 1 juli 2002 gäller för entreprenörer från andra EU-länder som tar uppdrag i Sverige. Det borde då finnas goda argument för att detta skulle kunna få tillämpas även för de svenska entreprenörerna, om väsentliga skatteundandragandeproblem därigenom kan elimineras.

Svenska och utländska förvärvare

Omvänd skattskyldighet bör alltså kunna aktualiseras även för svenska entreprenadföretag, och då som ett sätt att undanröja möjligheter till skatteundandragande. I så fall torde det vara nödvändigt att göra systemet obligatoriskt för alla företagare inom de branscher som avses. Systemet måste alltså omfatta såväl svenska som utländska företag, eftersom de tidigare nämnda reglerna för utländska företagare innehåller en möjlighet till att frivilligt tilllämpa vanliga regler där säljaren är skattskyldig. Dessutom skall arbeten på fastighet som är belägen i Sverige beskattas här. Omsättningsland för tjänst som avser fastighet är det land där fastigheten är belägen (5 kap. 4 § ML). Byggnads- och anläggningsarbeten, inräknat reparationer och underhåll, byggledningstjänster, ritning, projektering, konstruktion eller andra jämförliga tjänster, mark- och bottenundersökningar (t.ex. seismiska undersökningar) är exempel på sådana tjänster som avser fastighet och som således enligt 5 kap. 4 § ML skall beskattas i Sverige om de utförs på fast egendom i Sverige. En omvänd skattskyldighet för bygg- och anläggningsarbetet som utförs i Sverige bör därför omfattas såväl svenska som utländska företag.

Tjänster och varor

Eftersom avgränsningen för den omvända skattskyldigheten skall göras mot bakgrund av de tjänster som omfattas av entreprenadavdragssystemet kan det förekomma att även varor eller andra tjänster än bygg- och anläggningstjänster blir föremål för den omvända skattskyldigheten. I de fall där ersättningen för bygg- och anläggningsarbete inte går att särskilja från levererade varor (eller andra typer av tjänster) skall ju entreprenadavdragsskyldigheten omfatta hela ersättningen. I sådana fall kommer även den omvända skattskyldigheten också att omfatta hela ersättningen. Huvudregeln är dock att det endast är sådana bygg- och anläggningstjänster som avses i föreslagna lagen om avdragsskyldighet avseende viss uppdragsersättningar som omfattas av den omvända skattskyldigheten.

Registrering

Den som avser att bedriva näringsverksamhet och som skall registreras som skattskyldig enligt ML skall anmäla sig för registrering hos skattemyndigheten. Det gäller oberoende av omsättningens storlek i verksamheten. I några få fall anses dock anmälningsskyldigheten för registrering fullgjord genom att självdeklaration lämnas. Det gäller den vars verksamhet är yrkesmässig endast på grund av allframtidsupplåtelse av avverkningsrätt som inkomstbeskattas som kapitalvinst. Det gäller även den vars verksamhet är yrkesmässig på grund av omsättning av varor och vissa rättigheter från privatbostadsfastighet och fastighet som ägs av s.k. äkta bostadsföretag. Bostadsföretag behöver således inte anmäla sig för registrering hos skattemyndigheten. För att sådana förvärvare som inte omfattas av anmälningsskyldigheten för registrering inte skall bli undantagna från den omvända skattskyldigheten, bör det inte finnas något krav på att förvärvaren skall vara registrerad. Såväl bostadsföretag som utländska företagare skulle annars undantas från den omvända skattskyldigheten.

9. Utländska förebilder

Bakgrund

Problem med bristande kvalitet, höga priser, kompetensbrist och lågt omvandlingstryck m.m. inom byggsektorn förekommer inte enbart i Sverige. Liknande förhållanden har redovisats i t.ex. Danmark och i Storbritannien. Kommissionen har tagit del av flera rapporter som utarbetats i andra länder avseende dessa problem. I det följande beskrivs i första hand brittiska erfarenheter och åtgärder, eftersom kommissionen anser att de är särskilt intressanta.

Inte heller problemen med svart arbetskraft inom byggsektorn är något specifikt för Sverige. I många länder i Europa har det tillkommit olika system för att försöka komma tillrätta med problem med svart arbetskraft. I t.ex. Nederländerna införde man redan 1982 bestämmelser om betalningsansvar inom bl.a. byggsektorn. Det nederländska systemet innebär i korthet att betalningsansvar åvilar alla entreprenörer i en entreprenörskedja. Irland har ett system med skatteavdrag och uppgiftsskyldighet för uppdragstagare inom tre olika sektorer; bygg- och anläggningssektorn, skogsbruket och köttproduktionen. Dessa system samt andra lösningar som genomförts i Norge, Tyskland, Storbritannien och Belgien har kommissionen redogjort för under avsnitt 8.3.

Danmark

I en nyligen genomförd dansk utredning om hur den danska byggforskningen bör reformeras, talas bl.a. om att den danska byggsektorn dras med tre stora problem:

1

N Det är för dyrt. N Det byggs inte efter kundernas behov.

1

Byggeriet i Vidensamfundet, Erhvervs- og Boligstyrelsen, september 2002.

N Det är för många fel och brister.

En utgångspunkt för det danska utredningsarbetet har därutöver varit att det satsas för lite på forskning och utveckling på byggområdet och att man inte använder den kunskap som finns.

Storbritannien

I Storbritannien har frågor om skenade kostnader, bristande konkurrens, byggfel och låg produktivitet utretts vid upprepade tillfällen. År 1994 gav det brittiska Miljödepartementet ut en omfattande rapport som i allt väsentligt behandlar samma typ av problem som nu är aktuella i Sverige. I rapporten föreslås ett antal mer eller mindre radikala lösningar, av vilka flera överensstämmer med förslag som lämnats av Byggkostnadsdelegationen, medan andra är formulerade utifrån specifikt brittiska förhållanden.

2

Ut-

redningens ordförande, Sir Michael Latham, avslutade det inledande förordet med att konstatera (fritt översatt):

”Några av förslagen är radikala. De medverkande i byggprocessen kan reagera på tre olika sätt på dem. N De kan vägra att ha någonting med rapporten att göra. Det skulle

vara synd. Problemen skulle kvarstå, men viljan att tackla problemen och som har vuxit dramatiskt under de senaste tolv månaderna, skulle gå förlorad. N De kan välja ut de delar som passar dem och förkasta resten. Om

alla gör det, kommer inget att hända. N Eller, förhoppningsvis, kan de försöka få hela paketet att fungera,

genom de genomförandemetoder som utredningen föreslår. De kan sätta igång Constructing the Team.”

År 1998 presenterade Sir John Egan, på uppdrag av den brittiska regeringen, en rapport om den brittiska byggsektorn. Sir Egans uppdrag omfattade att föreslå hur man skulle kunna förbättra kvaliteten och effektiviteten i det brittiska byggandet. Den s.k. Eganrapporten innehåller bl.a. förslag till åtgärder som syftar till en årlig sänkning av byggkostnaderna och byggtiderna med 10 procent samt en årlig minskning av antalet byggfel med 20 procent. Målen skall uppnås bl.a. genom ett utvecklingsprojekt, partnering, industriell förtillverkning och kundfokusering. Byggindustrin förväntas till-

2

Constructing The Team, final report of the government/industry review of procurement

and contractual arrangements in the UK construction industry, 1994, senast omtryckt 1998.

handahålla goda och säkra arbetsförhållanden och ett förbättrat ledarskap. Industrin uppmanas ersätta traditionell upphandling med långsiktigt partnerskap baserade på tydliga prestationskrav och ständiga förbättringar i kvalitet och effektivitet. Kort sagt uppmanas den brittiska byggindustrin att gå hem och tänka, men inte som vanligt, utan bättre och helt nytt. Det nya sättet att tänka sammanfattades i projektnamnet Rethinking Construction.

3

Eganrapportens förslag har sedan fyra år tillbaka omsatts i praktiken i Storbritannien. En helt ny organisation har byggts upp med stöd av statliga medel (60 procent) och finansiering av aktörerna (40 procent). Resultaten hittills är över förväntan och man har nu inlett ett andra steg i processen som har visat att det går att få en hel industri att tänka nytt – om den vill.

Eganrapporten är i dag en milstolpe för engelsk byggindustri. I rapporten angrips de traditionella branschproblemen på ett delvis nytt sätt. Genom att den brittiska kommissionen hade deltagare även utanför branschen anlade den delvis nya perspektiv på vad som var möjligt att genomföra. Eftersom andra industri- och servicenäringar hade lyckats nå betydande framgångar inom en rad områden ansåg man att detta borde även vara möjligt att genomföra i byggindustrin.

Rethinking Construction

För att praktiskt implementera tankarna i Eganrapporten skapades organisationen Rethinking Construction Ltd. En styrgrupp, i vilken bland annat Industriministern ingår, träffas två gånger per år för att följa upp resultaten. Den initiala organisationen bestod av en handfull personer med en bred förankring inom byggindustrin – någonting som visat sig vara mycket viktigt för det fortsatta arbetet. I dag sorterar fyra separata organ direkt under moderorganisationen. Dessa är Movement for Innovation, Housing Forum, Local Goverment Task Force samt Construction Best Practice Programme.

När det gäller finansieringen av programmet är den brittiska regeringen den största bidragsgivaren genom industridepartementet som bidrar med 60 procent av årsbudgeten. Övriga 40 procent täcks av bidrag från medlemsföretag och sponsorer. År 2002 omsätter Rethinking Construction cirka SEK 30 miljoner och har

3

Rethinking Construction, The report of the construction task force, Department of the

Environment, July 1998.

25 personer anställda. Över 1 000 företag är aktivt involverade i förändringsprogrammet.

Det största av de fyra underorganen Movement for Innovation (M4I) har uppdraget att mer operativt lansera och genomföra tankarna i Rethinking Construction inom såväl anläggningsbyggande som husbyggande, förutom bostadsbyggande. I uppdraget för M4I låg att bygga upp en struktur som möjliggör lärande och kunskapsöverföring inom industrin. M4I ansvarar även utvecklingen av mätetal för att möjliggöra utvärdering av demonstrationsprojekten.

Eftersom bostadsbyggandet i många delar har annorlunda förutsättningar, andra aktörer och en delvis annorlunda affärsprocess än annat byggande, bildades ett särskilt organ för denna delsektor. Organet fick namnet The Housing Forum. Uppdraget för detta organ är att samla alla aktörer och bygga en plattform för förändring i bosektorn på samman sätt som systerorganet M4I gör för övriga delar av byggindustrin.

Under mars 2002 bildades Local Government Task Force. Uppdraget är att uppmuntra och stödja lokala myndigheter då de agerar som beställare av byggtjänster. Mot bakgrund av den offentliga sektorns strategiska betydelse som en kund, ansågs det viktigt att dessa kan agera proaktivt och ge vägledning även för andra kunder.

Construction Best Practice Programme har som syfte att verka för en bred spridning av de resultat och erfarenheter som framkommer inom Rethinking Construction. Organet spelar en viktig roll när det gäller att stödja aktörer i byggprocessen som önskar utveckla kompetens inom särskilda områden. Av de ca 1 500 publikationer som hittills har kommit ut, märks särskilt fallstudier där erfarenheter från goda projektexempel sammanställs. Organet har även det primära ansvaret för de externa mediakontakterna.

Demonstrationsprojekten

I demonstrationsprojekten ges möjlighet för branschens aktörer att genomföra och utvärdera tankarna bakom Rethinking Construction i byggprocessen. När Eganrapporten presenterades uppmanades byggindustrin och dess kunder att ta fram 50 demonstrationsprojekt till ett sammanlagt värde motsvarande 7 miljarder SEK. I dag fyra år senare har över 400 demonstrationsprojekt passerat programmet till ett sammanlagt värde av 90 miljarder kronor.

I demonstrationsprojekten har det blivit möjligt för aktörerna att arbeta tillsammans på nya sätt för att skapa en modern industri. Demonstrationsprojekten har bl.a. lett till en ökad standardisering, ökad grad av förtillverkning, användandet av ny teknik, utveckling av samarbetsformer, ökad leverantörssamverkan och andra processförbättringar. Samtliga bedömare menar att det mer handlar om att förbättra processen än att lansera nya tekniska innovationer. Värt att notera är dock att projektteam som arbetat integrerat i processen även har haft lättare att utveckla ny teknik.

I Eganrapporten framhålls nödvändigheten av att kunna mäta de framsteg som görs. En grupp sammansatt av olika branschaktörer fick uppdraget att utarbeta ett antal mätetal som på ett objektivt och enkelt sätt kunde mäta framstegen i industrin. Resultatet blev 12 mätetal i form av Key Performance Indicators (KPI) som tillsammans täcker de sju målområden som utpekas i Eganrapporten. Alla demonstrationsprojekt måste med egna resurser genomföra mätningar av dessa mätetal i enlighet med framtagna instruktioner.

De första fyra åren

Efter att över 400 demonstrationsprojekt genomförts finns underlag att påstå att de konkreta mål som ställdes upp i Eganrapporten numer har uppfyllts inom samtliga förbättringsområden. Detta är en prestation som få trodde var möjlig när Eganrapporten presenterades år 1998. En jämförelse av resultaten från demonstrationsprojekten med projekt som stått utanför programmet visar enligt vad kommissionen erfarit bl.a. att M4I uppvisar signifikant bättre resultat inom alla mätområden i jämförelse med övriga projekt. De största förbättringarna noteras inom områden som kvalitet, säkerhet, kundnöjdhet, produktivitet och kostnadskontroll.

10. En reformerad byggsektor

10.1. Kommissionens bedömning

Den bild av byggsektorn som framträder för kommissionen kan, i stora drag, sammanfattas enligt följande. Låt oss därvid utgå från ett typiskt byggprojekt av representativ storlek avseende flerbostadshus. Vem beställer det och vem bygger? Vilka problem möter ”från grus till hus”?

Strukturomvandling och branschglidning har lett till att beställarkompetensen hos byggherrarna minskat. Samtidigt har de stora byggföretagen i stor utsträckning stärkt sitt inflytande över vad som skall byggas, var det skall ske och hur byggnaderna skall utformas. Nyproduktionen av flerbostadshus avser numera till en övervägande del lägenheter med bostadsrätt. Den formellt ansvarige byggherren utgörs av en bostadsrättsförening sammansatt av enskilda konsumenter med för allmänheten genomsnittliga kunskaper i byggteknik, juridik och fastighetsförvaltning. I praktiken är byggföretaget både byggherre, projektör och byggare. Produkten överlåts till föreningen enligt standardiserade kontraktsvillkor, som utgör branschpraxis. Mer sällan är köparen ett allmännyttigt eller privat bostadsföretag. Projektet genomförs i en tillväxtregion. Marken har förvärvats av kommunen, som tagit bra betalt. Stigande markpriser är den enskilda faktor som haft störst betydelse för produktionskostnadsutvecklingen.

Strukturomvandlingen har lett till färre och större byggföretag samtidigt som det finns tusentals små byggentreprenörer med färre än 50 anställda. Dessa är dock i stor utsträckning underentreprenörer eller sysselsatta med reparationer och underhåll, som utgör en stor del av den totala marknaden för byggentreprenörer. När det gäller normalstora byggprojekt i nyproduktion har strukturomvandlingen däremot, på ganska kort tid, lett till en mycket koncentrerad marknad. Det finns bara ett fåtal byggföretag som kan åta sig byggprojekt med 100 lägenheter eller större. Utvecklingen har

gynnats av att kommunerna i huvudsak säljer byggbar mark med befintliga eller blivande byggrätter till de större byggföretagen, eftersom de vanligen kan betala högst pris.

Därför kommer, med en hög grad av sannolikhet, ett av de fyra största byggföretagen ifråga i rollen som byggentreprenör. Projektet genomförs med total- eller generalentreprenad, eftersom merparten av beställarna, också större allmännyttiga bostadsföretag, numera saknar kompetens att samordna en delad entreprenad. De allmännyttiga bostadsföretagen har också redovisat att de har svårigheter vid tillämpning av lagen om offentlig upphandling, i synnerhet när det gäller delade entreprenader.

Det stora byggföretaget är vertikalt integrerat, inte minst när det gäller utvinning och produktion av strategiska råvaror och byggmaterial som ballast och betong. Många andra produkter såsom fönster och dörrar, beslag, köksinredning, sanitetsporslin, golv och andra ytskikt har arkitekter och konsulter föreskrivit under projekteringen. Byggherren har i allmänhet inte på något mer genomgripande sätt utnyttjat sin möjlighet att styra materialval och produktionsmetoder.

Byggföretaget vill kanske pressa kostnaderna för bygget genom att söka alternativa vägar för sin varuförsörjning. Erfarenheten visar dock att t.o.m. de största byggföretagen har svårt att bryta de strukturer som råder inom t.ex. installationsbranscherna. Fabrikanter och grossister, varav ett eller två företag helt dominerar marknaden, vill inte förbigå nästkommande led i värdekedjan och sälja direkt till byggföretaget. Installatörerna vill inte installera produkter de inte själva fått sälja, eftersom de i stor utsträckning tar betalt genom påslag på material. Systemet upprätthålls av lojaliteter, egna förtjänstmöjligheter och ytterst av hot om sanktioner i form av bojkotter m.m.

Många andra byggmaterialmarknader karaktäriseras också i stor utsträckning av hög koncentration, vertikal integration och produkter som är identiska eller i vart fall inbördes utbytbara. Två företag dominerar helt marknaden för isoleringsmaterial. Båda säljer de ”konkurrerande” produkterna mineralull och cellplast. Importen i byggmaterialsektorn är ännu obetydlig och då den förekommer sker den ofta i de etablerade byggmaterialföretagens egen regi, såsom beträffande gipsskivor.

Det finns generellt sett ett flertal riskfaktorer för karteller. Homogena produkter, koncentrerade marknader, höga inträdesbarriärer och förekomsten av många kontaktytor mellan aktörerna, så-

väl horisontella som vertikala, är exempel på sådana faktorer. En rad marknader inom byggandet präglas av en kombination av dessa riskfaktorer. Det gäller inte minst produkter som är strategiska såsom fabriksbetong, betongelement eller lättbetong, men också råvara till dessa produkter liksom ett antal marknader för stomkompletteringsmaterial. Karteller är en typ av ekonomisk brottslighet som leder till att de inblandade företagen kan upprätthålla höga vinster på konsumenternas bekostnad. En effektiv kartellbekämpning är därför ett viktigt led i arbetet med att stärka konkurrensen i byggsektorn.

Det är svårt att ändra på förhållandet att många branscher i byggsektorn är koncentrerade. Kartellbekämpningsutredningen övervägde 2001 om en möjlighet till uppbrytning av dominerande företag kan vara en lämplig åtgärd, men fann att det för närvarande saknades skäl att införa sådana regler.

1

En tillämpning av konkur-

renslagens bestämmelser om företagskoncentrationer kan, under vissa förutsättningar, motverka ytterligare koncentration. Som visats finns dock exempel på att koncentrationer, som utifrån gällande regelverk godkänts i högsta instans, ändå lett till att konkurrensen minskat. I vart fall har de positiva effekter för konsumenterna, som parterna förutskickat, uteblivit. Genom att många marknader inom byggandet är starkt koncentrerade finns också en risk för missbruk av dominerande ställning. Det leder till slutsatsen att tillsynen enligt konkurrenslagen även i detta avseende är viktig. Inte minst har de företag på marknaden, som missgynnas av de dominerande föregens agerande, ett ansvar att föra fram sådan information till Konkurrensverket.

Konkurrensverket bedömer att konkurrenslagen är ett kraftfullt medel för att vidmakthålla och stärka konkurrensen. Konkurrensen kan dock stärkas också genom andra åtgärder än lagtillämpning.

Riksskatteverket, RSV, har uppskattat att det enbart i installationsbranscherna betalas ut svarta löner och andra ersättningar motsvarande 2,5–3 miljarder kronor årligen. Det är oklart i vilken omfattning svart arbetskraft används i byggsektorns övriga delar. Det kan dock på goda grunder antas att mycket stora belopp årligen undandras beskattning. Detta leder till förluster för skattebetalarna, betydande snedvridningar av konkurrensförhållandena mellan de seriösa och de ohederliga företagen samt, inte minst, till ett försvagat förtroende för byggsektorn. Att den svarta arbets-

1

SOU 2001:94.

kraften, jämte karteller, utgör allvarliga problem har också samtliga aktörer varit ense om vid kommissionens utfrågningar. Ingen har heller ifrågasatt att tiden nu är mogen för kraftfulla åtgärder i syfte att motverka olagliga förfaranden. Företrädare för bl.a. byggentreprenörerna har t.ex. efterfrågat en avsevärd förstärkning av Konkurrensverkets resurstilldelning för kartellbekämpning.

Byggherrarnas försvagade ställning i kombination med övriga redovisade förhållanden leder också till att incitamenten att bygga med en långsiktigt hög kvalitet försvagas. Det fakum att byggprocessen i sig är outvecklad och att varje nytt projekt har karaktären av ”prototyp” bidrar till låg produktivitetsutveckling, höga kostnader, brister i slutkvaliteten och låg lönsamhet. I den fasta industrin analyseras fortlöpande vilka mervärden olika led i värdekedjan tillför. Varje komponent som skall passera genom kedjan har långt i förväg handlats upp till bästa pris i förhållande till prestanda. I byggprocessen sker många upphandlingar och inköp direkt från byggplatsen och med sådan tidspress att ”bästa pris” snarast blir en fråga om vem som lämnar störst rabatt. Företagens egna system för kvalitetskontroll är, enligt kommissionens bedömning, inte heller tillräckliga för att säkerställa ett rimligt mått av kvalitet i byggandet. Det sätt på vilket ansvar för byggfel regleras mellan byggherren och hans motparter i byggsektorns standardvillkor kan också, med nuvarande styrkeförhållanden mellan byggsektorns aktörer, antas ytterligare försvaga incitamenten för ett byggande med konsumentintresset i fokus. Härtill kommer att den kommunala tillsynen över byggandet utifrån kvalitets-, hälso- och säkerhetsaspekter minskar och dessutom från låga nivåer. Det kan inte uteslutas att det också finns ett orsakssamband mellan omfattningen av tillsynsverksamheten och byggsektorns kvalitetsproblem.

Utbildningsnivån i byggsektorn är låg. De kollektivanställda byggnadsarbetarna är t.ex. den yrkesgrupp som får minst fortbildning av alla, i genomsnitt 0,3 arbetsdagar per år. Det kan också antas att denna utbildning i huvudsak utgörs av arbetsmarknadsutbildning. Låg utbildningsnivå kan vara en av flera faktorer som utgör bakgrunden till byggsektorns bristande förändringsbenägenhet. Kommissionen har också intrycket att olika aktörer, inte minst de fackliga organisationerna, ogillar att t.ex. byggnadsarbetare ges större ansvar än hittills. Ett sådant förhållningssätt motverkar kompetensutveckling.

Vid kommissionens utfrågningar har många aktörer vittnat om att byggsektorn mycket påtagligt genomsyras av vad de kallar en

”machokultur” där begrepp som etik och moral, långsiktighet och hållbarhet ofta används, men tycks sakna egentlig betydelse i den operativa verksamheten. En sådan kultur kan, i kombination med byggsektorns övriga särdrag, antas bilda jordmån för många av byggsektorns problem. Aktörerna har också givit uttryck för att kulturen leder till en exklusivitet eller avskärmning från samhället och de värderingar och strömningar som förekommer där. Detta bidrar, vid sidan av konkurrensförhållandena, till bristande omvandlingstryck, förändringsobenägenhet, revirtänkande, oförmåga att använda tillgänglig kunskap och i förlängningen kvalitetsbrister och priser som är högre än vad de borde vara.

En viktig orsak är nog att byggsektorn i alla dess nivåer, från byggarbetsplatser och verkstadsgolv till företagens högsta ledningar, är en av de mest mansdominerade i svensk ekonomi. De hundratals företrädare för entreprenörer, konsultföretag, grossister, installatörer och materialindustri, som kommissionen träffat under sitt arbete, är med några enstaka undantag män. Liknande erfarenheter, från den omfattande kartellutredningen i asfaltbranschen, har Konkurrensverket under hand redovisat för kommissionen. Det är uppenbart att i den mån ett arbete för en ökad jämställdhet förekommit, har det totalt misslyckats. Att skapa gynnsamma förutsättningar för en jämnare könsfördelning, men också att i andra avseenden verka för större kulturell mångfald, ter sig mot den bakgrunden som en angelägen uppgift för byggsektorn.

Ett bestående intryck av kommissionsarbetet är också att många aktörer i allt väsentligt ställer sig bakom beskrivningarna av de problem som utgjort huvudskälen till att kommissionen bildades. Den egna branschen, föreningen, företaget eller fackliga organisation anses dock inte ha någon del av ansvaret eller uppges i vart fall sakna möjligheter att verka för en förbättring.

Byggsektorn visar generellt sett tydliga tecken på ett defensivt förhållningssätt till problemen. Aktörerna försöker, om inte försvara så i vart fall förklara olika missförhållanden utifrån byggsektorns speciella villkor och verksamhetsförutsättningar, som ofta skapats av aktörerna själva. Det leder till att allmänhetens syn på t.ex. byggfel och ansvaret för dem krockar med det synsätt som företräds av byggsektorns aktörer. Ett typiskt och genomgående drag för byggsektorn är också att ansvaret för problemen, oavsett om det gäller byggfel eller något annat, ständigt tycks falla mellan de olika aktörerna. Att ändra verksamhetens förutsättningar, t.ex.

genom att i standardvillkoren tydliggöra vem som skall ansvara för byggfel, tycks inte framstå som naturligt för byggsektorns aktörer. Ett annat utmärkande drag är ett ganska passivt köparbeteende, sannolikt som en direkt följd av byggherrarnas försvagade ställning, men många av byggsektorns andra särdrag bidrar troligen också.

Ändå finns flera exempel på projekt från senare tid där i alla avseenden goda bostäder eller andra byggnader uppförts till låga kostnader och på ett sätt som utifrån aktuell kunskap också kan förväntas ge låga livscykelkostnader. Det som utmärker dessa projekt är starka byggherrar, som utifrån en mångårig erfarenhet utformat produktionsförutsättningarna, medvetet delat upp entreprenaderna, påverkat valet av material, funnit nya distributionsvägar för byggmaterial och installationsprodukter och fortlöpande följt produktionen genom en aktiv egen kontroll.

Lösningen på byggsektorns konkurrensproblem ligger, mot bakgrund av det anförda och med undantag för bl.a. skattefrågorna, inte i huvudsak i ytterligare regleringar. Tvärtom finns anledning anta att problemen delvis har sin orsak i de regelsystem som tidigare gällde för t.ex. statlig bostadsfinansiering. En viktig slutsats är däremot att förskjutningen av styrkeförhållandena mellan byggherrar och byggföretag har lett till en obalans på marknaden, som ger effekter i hela byggprocessen från programskede till färdig byggnad, men också riskerar att ge effekter för brukarna. En viktig åtgärd blir därför att, jämte en effektiv tillämpning av konkurrenslagen, på olika sätt stärka byggherrarnas ställning på marknaden. Frågorna om svart arbetskraft och parternas ansvar för byggfel anser kommissionen ha en sådan betydelse från allmän synpunkt att lagstiftningsåtgärder bör vidtas.

10.2. Kommissionens förslag

10.2.1. Byggherrens ställning och konkurrensen

En ofta återkommande fråga under kommissionens arbete har varit den obalans som numera generellt råder mellan byggherren och hans motparter i byggsektorn. Stor enighet råder om att byggherrarnas ställning försvagats på viktiga områden såsom beträffande byggteknisk och entreprenadjuridisk kompetens. Byggherrarnas möjligheter att optimera byggandet utifrån ett långsiktigt kostnads- och kvalitetsperspektiv har därför minskat. En hög kompe-

tens i frågor som är centrala för att efterfrågans styrsignaler på marknaden skall slå igenom är också nödvändig för att konkurrensens skall fungera. En fungerande konkurrens leder till lägre priser och högre kvalitet. Olika insatser för att stärka byggherrarnas ställning på marknaden är därför av strategisk betydelse när det gäller att förbättra byggsektorns funktionssätt.

Minimiregler för parternas ansvar för byggfel

Kommissionens förslag:

Tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå en lagstiftning med tvingande minimiregler för bl.a. parternas ansvar för fel vid projektering och utförande av byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader.

Som närmare beskrivits i kapitel 2 och 3 har under de senaste årtiondena en förändring av strukturen inom bygg- och anläggningssektorn skett som lett till färre och större byggföretag men också i övrigt mer koncentrerade marknader. Också på beställarsidan har stora förändringar skett. De allmännyttiga bostadsföretagen har inte längre kompetens att i egen regi utföra byggentreprenader. Det gäller också t.ex. HSB, som tidigare byggde mycket i egen regi. Kommunala bostadsföretag är numera beställare i större utsträckning än tidigare eller köpare av byggprojekt som projekterats och föreslagits av de större byggföretagen. Kompetensen hos beställarna synes emellertid ha minskat också utanför bostadssektorn, bl.a. som en följd av att byggandet i egen regi har upphört också i dessa delar av fastighetssektorn.

En betydande andel av de lägenheter i flerbostadshus som färdigställts under den senaste tjugoårsperioden har uppförts på initiativ av byggentreprenörer för försäljning till bostadssökande genom en bostadsrättsförening. Denna andel har också ökat kraftigt under senare tid. Bostadsrättsföreningen har i sådana fall bildats av byggentreprenören och initialt bemannats av byggentreprenörens anställda. När lägenheterna säljs på bostadsmarknaden fasas de boende successivt in i föreningen, som är lagfaren ägare till den fastighet till vilken bostäderna hör. Byggnaderna överlåts normalt till föreningen på de villkor som gäller enligt Allmänna bestämmel-

ser för totalentreprenader avseende byggnads- anläggnings- och installationsarbeten (ABT 94).

De allmänna bestämmelserna i AB 92 och ABT 94 har, som berörts i kapitel 5, formulerats utifrån antagandet att parterna i avtalsförhållandet skall vara jämnstarka. Så är nog fortfarande ibland fallet då t.ex. bostadsföretag med egen byggkompetens projekterar och låter uppföra bostäder och fortlöpande och aktivt bevakar sina intressen under byggprocessen. Den beskrivna utvecklingen har dock lett till att byggherrarna i allt större utsträckning saknar den kompetens som krävs för att kunna bevaka sina rättigheter i ett avtalsförhållande som regleras av berörda entreprenadbestämmelser. Mest uppenbar blir denna obalans när en förening av enskilda konsumenter förvärvar en byggnad från en entreprenör enligt här aktuella villkor. I sådana lägen kan t.ex. ifrågasättas om det är skäligt att entreprenören skall ansvara för fel under en så begränsad tid som två år. Med nuvarande ordning får konsumenterna samma garantiskydd vid förvärv av bostäder som ofta tillämpas vid köp av hushållsmaskiner och andra varaktiga konsumtionsvaror. Det kan också antas att den nu gällande och mycket snäva definitionen av begreppet ”fel” dvs. ”att del av entreprenaden inte utförts eller inte utförts kontraktsenligt” i många fall kan leda till oskäliga effekter när den tillämpas i förhållande till en okvalificerad motpart, som dessutom helt saknat möjligheter att påverka projektets utformning. Bestämmelsen är i själva verket avsedd att användas då en kvalificerad byggherre svarar för projekteringen och låter utarbeta de ritningar och andra handlingar enligt vilka byggnaden skall utformas och uppföras. Ytterligare en punkt, som i många fall kan antas leda till oskäliga konsekvenser för okvalificerade beställare, är den begränsning av vilka fel som enligt reglerna om slutbesiktningens rättsverkan får göras gällande.

Mot bakgrund av vad som anförts om den strukturella utvecklingen och regelverkets innebörd anser kommissionen att en reglering i lag av den miniminivå som skall gälla för parternas ansvar för byggfel är en rimlig åtgärd. De förhandlingar som i olika omgångar skett inom ramen för Föreningen Byggandets Kontraktskommitté tycks hittills inte ha lett till en rimlig balans mellan parterna. En reglering i lag skulle i praktiken innebära att en lägsta nivå fastställs för uppdragstagarens ansvar för bl.a. fel i byggnadsverk. En sådan reglering skulle också tydligt klargöra vem som i det enskilda fallet ansvarar för fel och förhindra att detta ansvar faller mellan parterna.

En grundläggande princip i nuvarande system är att parterna svarar för de uppgifter de tillhandahållit i t.ex. ritningar och andra handlingar. Det innebär bl.a. att byggherren vid en utförandeentreprenad svarar för riktigheten och lämpligheten av de beräkningar och konstruktionsbeskrivningar han fått av konsulterna och ger till byggentreprenören. Detta är, enligt kommissionens bedömning, i kombination med hur oklarhetsregeln kommit att tillämpas mellan byggherrar och konsulter, en viktig orsak till att ansvaret för byggfel i vid bemärkelse ofta faller mellan parterna. Det finns givetvis ingen anledning att frångå den allmänna rättsprincipen att beställaren skall ta sin del av ansvaret i den mån han är medvållande till ett felaktigt utförande. Däremot bör, enligt kommissionens mening, ett utökat felansvar för byggentreprenörer övervägas i kombination med en skyldighet att avråda byggherren från utföranden som entreprenören insett eller, mot bakgrund av sin ställning och kompetens, borde ha insett kan leda till allvarliga brister i det färdiga byggnadsverket. Ett sådant avrådande skulle innebära att entreprenören fritas från ansvar för fel i aktuell del. Det sätt på vilket felansvaret regleras mellan konsulter och deras uppdragsgivare hänger nära samman med motsvarande reglering i avtalen mellan byggherre och byggentreprenör. En översyn av felansvaret för aktörerna på byggsektorns utförarsida bör därför omfatta även arkitekter och andra konsulter.

Definitionen av fel, felansvarets begränsning i tiden och besiktningens rättsverkan avseende vilka fel som får påtalas är exempel på avtalsvillkor som hänger nära samman och bildar snäva gränser för byggherrens möjligheter att få rättelse. Som närmare redovisats i kapitel 5 kan de nu tillämpade allmänna bestämmelserna leda till byggnadsverk med brister, som enligt avtalet mellan parterna inte utgör fel i köprättslig mening. En lagreglering av entreprenörers och andra uppdragstagares ansvar för fel bör därför göras vidare än att enbart avse en lagstadgad minsta garantitid.

Tillämpningsområdet för en lagstadgad miniminivå för uppdragstagarnas felansvar kan avgränsas på flera tänkbara sätt. En utgångspunkt kan vara att endast reglera avtal som gäller produktion av bostäder. Ett annat sätt att avgränsa tillämpningsområdet är att enbart reglera rättsförhållanden där en sammanslutning av konsumenter utgör entreprenörens motpart. I sådana fall gäller inte konsumenttjänstlagen eftersom köparen formellt utgörs av en ekonomisk förening och inte en enskild konsument. En reglering av enbart totalåtaganden skulle täcka många av de situationer där bygg-

herren intar en särskilt underlägsen ställning i förhållande till entreprenören, men måhända medföra en oönskad styrning av marknaden mot totalentreprenader. Ytterligare en modell, som kan användas i kombination med de tidigare nämnda, är att i lag reglera ansvaret för fel i sådana delar av byggnaden som är av särskild betydelse från ekonomiska och byggtekniska utgångspunkter, t.ex. stomme, fuktskydd, installationer, tak och fasader. Differentierade garantitider kan också övervägas så att för vissa byggnadsdelar gäller en kortare och för andra delar en längre garantitid.

Kommissionen föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att belysa för- och nackdelar med olika lösningar och mot bakgrund av en samlad bedömning föreslå tvingande minimiregler för parternas ansvar för fel vid projektering och utförande av byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader.

En statlig byggherrepolicy

Kommissionens förslag:

Ge Statens Fastighetsverk i uppdrag att, i samråd med andra statliga byggherrar och förvaltare, utarbeta en allmän statlig byggherrepolicy.

Staten äger och förvaltar ett betydande fastighetsbestånd genom olika myndigheter eller genom ägarskap i statliga bolag. Beståndet är av en sådan storlek att samordnade insatser för att stärka de statliga byggherrarnas möjligheter att agera kraftfullt på marknaden kan förväntas ge märkbara effekter såväl på kvaliteten som för konkurrensen i byggsektorn. Det är också av strategisk betydelse att staten föregår med goda exempel när det gäller att utöva byggherrerollen på ett sätt som kan bidra till ökad konkurrens och bättre kvalitet.

Tanken med statlig samverkan på detta område är inte ny. I maj år 2001 bildades Samverkansforum för statliga byggherrar och förval-

tare. Samverkansforum har tillkommit som en följd av regeringens

uppdrag till Banverket, Fastighetsverket, Fortifikationsverket, Luftfartsverket och Vägverket att utveckla byggherre- och förvaltarrollen genom förbättrad samverkan inom statlig verksamhet. Syftet är dels att skapa förutsättningar för ett brett erfarenhetsutbyte och utveckling i gemensamma frågor bland statliga byggherrar

och förvaltare, dels att bidra till att statligt byggande och förvaltning utvecklas till ett föredöme såväl i Sverige som i ett internationellt perspektiv. Arbetet bedrivs i huvudsak genom de fyra nätverken Hållbar utveckling, Kvalitetskedjan, Regler och avtal samt Arkitektur och kulturmiljö. Visionen för verksamheten har formulerats ”Helt rätt i statligt byggande och förvaltning”.

Samverkansforum drivs i projektform. Verksamheten skall utvärderas efter tre år. Två seminarier har hittills genomförts för ledningsgruppen och samtliga nätverk. Vid seminariet i november år 2002 togs följande frågor upp: N Granskning av miljöstyrning i projekt, rapport finns N Erfarenhetsutbyte kring miljöledningssystem, rapport finns N Kvalitetssäkring vid upphandling N Värderingsmodeller N AB-regelverket N LOU N Konkurrensneutralitet

För närvarande är 13 statliga verk och aktiebolag anslutna till Samverkansforum. Kommissionen anser att en uttalad målsättning för den fortsatta verksamheten bör vara att alla statliga aktörer som regelbundet upphandlar bygg- och anläggningsentreprenader eller förvaltar fastighetsbestånd av större omfattning, på sikt skall vara anslutna till Samverkansforum och aktivt medverka i utvecklingen av rollen som offentliga byggherrar och förvaltare.

Det är, enligt kommissionens bedömning, än så länge för tidigt att utvärdera resultaten av arbetet inom Samverkansforum. Kommissionen anser emellertid att det redan nu finns skäl att vidta ytterligare åtgärder för att stärka de statliga fastighetsägarna i sin byggherreroll. Detta kan ske genom att staten i egenskap av ägare i instruktioner och direktiv till de olika statliga fastighetsägarna ställer uttryckliga krav på hur byggherrerollen skall utövas i ett brett kvalitets-, kostnads-, konkurrens- och miljöperspektiv.

De allmänna krav som kan ställas på statliga byggherrar och förvaltare bör komma till uttryck i en samlad policy för statliga byggherrar. Syftet bör i första hand vara att stärka byggherrarnas ställning på marknaden, men åtgärden skall också bidra till en socialt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar utveckling. Frågor som kan belysas i ett sådant dokument är bl.a. hur aktuell kunskap om byggprodukter, byggmetoder och byggprocesser kan inhämtas

och göras allmänt tillgänglig i organisationerna, hur erfarenhet från egna och andras projekt kan återföras och utnyttjas i produktion och förvaltning, hur konkurrensen kan stärkas och alternativa upphandlingsmetoder prövas samt hur risken för kartellbildning i samband med offentliga upphandlingar kan motverkas. Byggherrepolicyn bör även omfatta riktlinjer för hur statliga myndigheter och bolag i samband med upphandling av byggprojekt skall formulera tydliga krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

2

Kommissionen föreslår att regeringen ger Statens Fastighetsverk huvudansvaret för framtagning av ett sådant policydokument. Arbetet bör bedrivas i nära samarbete med Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare samt med andra myndigheter och affärsverk, som har ett betydande fastighetsbestånd eller som är stora aktörer på bygg- och anläggningsmarknaden, t.ex. Fortifikationsverket, Banverket och Vägverket.

Rådet för byggkvalitet

Kommissionens förslag:

Avveckla verksamheten i Rådet för byggkvalitet, BQR.

Rådet för byggkvalitet, BQR, är en nybildad ideell förening med

uppgift att främja samverkan, stärka kvalitetsutvecklingen och verka för ett ökat engagemang för kvalitetsfrågor inom bygg-, anläggnings- och fastighetssektorn. BQR bildades i likhet med Samverkansforum i maj år 2001, efter ett förarbete som genomförts av Banverket, Fastighetsverket, Fortifikationsverket, Luftfartsverket och Vägverket på uppdrag av regeringen. Syftet med BQR är att få till stånd ett mer systematiskt kvalitetsarbete på byggområdet. I maj år 2002 hade BQR 68 anmälda medlemmar från olika delar av byggsektorn.

BQR har sedan starten haft svårigheter att komma igång med någon organiserad verksamhet. Trots att ett stort antal företag och organisationer anslutit sig till föreningen har arbetet i huvudsak bedrivits med medel och personalresurser som tillskjutits av de ursprungliga initiativtagarna. Då det i byggsektorn redan finns ett stort antal intresseorganisationer och nätverk som arbetar med

2

Jfr. prop. 1999/200:79.

likartade frågor ifrågasätter kommissionen nyttan av ännu en organisation, särskilt som den uppenbarligen ännu inte funnit lämpliga arbetsformer eller egen finansiering. De offentliga byggherrarna och förvaltarna har genom Samverkansforum möjligheter att utveckla sin roll i många avseenden. Kvalitets- och miljöfrågor liksom ansvars- och garantifrågor är bara några av dessa. Övriga aktörer i byggsektorn bör på liknande sätt finna lämpliga former för sådant utvecklingsarbete inom sina organisationer. Någon gemensam plattform för detta angelägna arbete synes däremot inte vara motiverad, vilket inte minst belyses av det bristande engagemanget i BQR. Kommissionen föreslår därför att verksamheten i BQR skall avvecklas. På så sätt kan byggsektorns resurser istället allokeras där de gör bättre nytta.

Regional byggherresamverkan

Kommissionens förslag:

Ge Boverket i uppdrag att, bl.a. genom webbaserade arbetsverktyg för marknadsinformation m.m., stärka samverkan mellan offentliga byggherrar på en regional bas.

Ett mer samordnat uppträdande av de offentliga byggherrarna kan i hög grad skapa förutsättningar att i förlängningen stärka även de privata byggherrarna.

En ökad samverkan mellan byggherrar som verkar inom områden med likartade förutsättningar eller med likartad verksamhet i ett län eller en region, skulle ge ökade möjligheter till kunskaps- och erfarenhetsutbyte och leda till färre fel, lägre kvalitetsfelkostnader och sänkta förvaltningskostnader.

En organiserad samverkan kan åstadkommas på flera sätt. Gemensamma arbetsgrupper och medlemskap i intresseföreningar är traditionella sätt att organisera erfarenhetsutbyte. Arbetsformerna brukar dock fungera mindre bra eftersom de kräver omfattande personliga arbetsinsatser vid sidan av ordinarie arbete och resor utanför arbetsorten m.m. Med IT som hjälpmedel kan information om upphandlingar, tekniska lösningar, priser och goda exempel spridas snabbt till ett selektivt urval av behöriga i form av ett nätverk.

Informationen kan utgöras av viktigt jämförelsematerial och nyckeltal, med vilka det egna projektet kan jämföras. Medlemmarna kan få tillgång till information om andras projekt t.ex. markpris, kommunala avgifter och taxor, kalkyler o.d. Projektinformationen kan innehålla uppgifter om medverkande konsulter och företag, förfrågningsunderlag, administrativa föreskrifter, utvärderingskriterier och anbuds-PM. När upphandling är genomförd kan den som så önskar delge andra byggherrar uppgifter om entreprenadpris och entreprenadform, anbudslämnare och upphandlingsresultat. Det bör dock understrykas att stora krav måste ställas på sekretessskydd för sådana dokument. Nätverket kan innehålla olika sektorer för sådant som bara är till för medlemmar och sådant som kan göras allmänt tillgängligt, t.ex. besiktningsutlåtanden, åtgärdsförslag och erfarenhetsåterföring. Genom fortlöpande kontakter mellan företagen i samverkan kommer nätverket att stärkas och möjligheten att som köpare påverka marknaden förbättras.

Information kan också skapas kring upphandling av material genom förupphandling och direktimport eller genom budgivning via Internet. Priser och leveransvillkor som läggs ut i nätverket kan ge värdefull information om gällande marknadspris för en vara som kan användas vid kalkylering av det egna projektet. Samupphandling av visst material kan administreras med hjälp av nätverkets verktyg.

Tekniklösningar och innovationer inom byggområdet är ytterligare ett betydelsefullt område. Gemensamma satsningar på utvecklingsprojekt kan administreras via hemsidan där länkar till olika forskningsprojekt på bygg- och miljöområdet kan läggas ut. Olika utbildningspaket kan utvecklas, anpassas till nätverkets medlemmar och genomföras regionalt via Internet.

Kommissionen föreslår att Boverket ges i uppdrag att genomföra ett projekt med inriktning mot regional samverkan mellan offentliga byggherrar. Projektet skall resultera i ett i webbaserat arbetsverktyg för utbyte av erfarenheter om byggkostnader och priser, materialinköp, marknadsinformation m.m. mellan upphandlande enheter.

Verktyget bör också kunna användas för benchmarking

3

mellan

likvärdiga projekt, projektadministration, projektledning och projektuppföljning baserat på information, officiell statistik och kunskap som görs tillgänglig via kunskapsbanker på högskolor, univer-

3

Jämförelse mellan en produkt eller en tjänst med den bästa tillgängliga, Nationalencyklo-

pedien.

sitet, byggdok, utbildningsorganisationer m.fl. med direktanslutning till systemet.

Mallar för erforderliga kalkylverktyg, anbudshandlingar, ansökningshandlingar, beskrivningsförlagor m.m. skall kunna laddas ned från nätet. Projektet bör leda fram till ett verktyg som i vissa delar kan utnyttjas som kunskapsbas också av andra aktörer i byggsektorn såsom lokala byggmästare och privata byggherrar.

Byggherreutbildning

Kommissionens förslag:

Ge Boverket i uppdrag att i samverkan med högskolor och universitet utforma en utbildning på högskolenivå för byggherrar.

Byggprocessen styrs i första hand av parterna och i mindre utsträckning av författningar och föreskrifter. Såväl enligt författningarna som enligt de standardvillkor som reglerar parternas rättigheter och skyldigheter är det emellertid byggherren som preciserar kraven på det som skall uppföras eller ändras. Byggherren kan också i senare skeden komma att ansvara för fel som andra begått.

Många av de fel och allvarliga brister i de byggnader som produceras i dag beror på bristande kunskap hos beställaren. Det finns uppgifter om att mer än 60 procent av de fel som uppstår i byggandet beror på brister i förfrågningsunderlag eller andra handlingar som byggherren enligt gällande regelverk svarar för. Om inte beställaren klart och entydigt kan uttrycka sina förväntningar på det projekt han beställer, och följa upp kraven, hur skall då konsulter, projektörer, byggentreprenörer, installatörer, leverantörer m.fl. veta vad som skall levereras? Byggherren är också den som har bäst kunskap om brukarens behov. Om byggherren har svårigheter att precisera sina krav och förväntningar eller att följa upp de krav han uttryckt, får konsulter och leverantörer alltför stort inflytande över såväl valet av material och tekniska lösningar som prissättningen av dessa. Många byggherrar tvingas därför ofta nöja sig med ett resultat som bara är ”nästan lika bra” som den produkt de tror sig ha beställt. Även om byggherren ofta kompenseras med pengar, s.k. prestandavite, blir det en dyrköpt kvalitetssänkning i längden.

4

4

Jfr. 5.2.5 om prestandavite.

Byggherren måste kunna omsätta sina och brukarens förväntningar i entydiga, väl preciserade specifikationer avseende bl.a. kvalitet, funktion, flexibilitet, estetik, miljöegenskaper samt underhålls- och driftkostnader. Kraven bör ställas i ett livscykelperspektiv.

Kunskaper krävs på många områden. Det gäller givetvis byggteknik, men också ifråga om material, processer, och logistik. Kvalificerade ekonomiska överväganden måste göras inför beslut om byggnadsinvesteringar, inte minst för att säkerställa en god fastighetsekonomi i framtiden. Ett viktigt underlag för sådana bedömningar är också tekniska kunskaper om de långsiktiga egenskaperna hos olika byggmaterial och konstruktioner. Det finns därför anledning att verka för en kompetenshöjning på tjänstemannanivå i företag som beställer byggentreprenader och förvaltar byggnader. Det behövs också större kunskap om hur byggande och fastighetsförvaltning hänger samman. Utbildning kan bidra till en ökad sådan kunskap och dessutom stärka byggherreidentiteten och skapa förutsättningar för en klarare rollfördelning mellan byggherrar och byggföretag.

En påbyggnadsutbildning på högskolenivå bör därför inrättas och utformas utifrån byggherrarnas särskilda kunskapsbehov. Det är enligt kommissionens bedömning angeläget att ämnesområden som bygg- och fastighetsekonomi och fastighets- och entreprenadrätt omfattas av utbildningen.

Tillsynen över offentlig upphandling

Kommissionens förslag:

Ge Konkurrensverket ansvar för tillsyn av hur lagen om offentlig upphandling efterlevs samt för information om hur lagen kan tillämpas.

En lång rad aktörer, inte minst företrädare för offentliga byggherrar, har understrukit att lagen om offentlig upphandling, LOU, motverkar affärsmässighet vid upphandling av byggentreprenader. Detta kan förefalla som en paradox, med tanke på att lagens syfte bl.a. är att skapa förutsättningar för just affärsmässighet. Lagen bygger i stora delar på ett antal EG-direktiv och skall tillämpas vid i princip all upphandling som görs av offentliga aktörer, s.k. upp-

handlande enheter.

5

Sverige är bundet av EG-direktiven när objek-

tet för upphandlingen överstiger vissa i direktiven angivna tröskelvärden. Tröskelvärdenas storlek i svenska kronor bestäms årligen i förordningen (2000:63) om tröskelvärden vid offentlig upphandling. Tröskelvärdet för byggentreprenader uppgår för närvarande till 43 534 000 kronor.

6

Upphandlingar under tröskelvärdena kan

däremot regleras i nationell lag i den utsträckning och på det sätt länderna bedömer nödvändigt. I svensk rätt finns sådana regler, avseende s.k. förenklad upphandling, i 6 kap. LOU. Reglerna bygger i denna del i huvudsak på den före EU-inträdet gällande upphandlingsförordningen (1986:366).

För närvarande pågår en översyn av EG:s upphandlingsdirektiv. Under 2002 har en principöverenskommelse träffats mellan rådet och EU-kommissionen. Bl.a. har några nya upphandlingsförfaranden föreslagits som kan antas öka flexibiliteten för de upphandlande enheterna. Den kritik som under kommissionens arbete riktats mot LOU överensstämmer i stora delar med den som framförts av olika medlemsstater i samband med den pågående revideringen av direktiv. Kommissionen bedömer mot denna bakgrund att det för närvarande inte finns skäl att se över den svenska lagstiftningen. Sverige bör däremot verka för att direktiven skall ändras på ett sätt som möjliggör förbättringar av den svenska lagstiftningen.

Behov av utbildnings- och informationsinsatser

Som tidigare framgått har kritiken mot LOU varit ganska diffus. Kommissionen uppfattar också, i flera delar, kritiken som inkonsekvent.

En del av kritiken bygger på uppfattningen att en förhandlings-

upphandling inte skulle vara möjlig om det inte särskilt anges i för-

frågningsunderlaget att förhandling kommer att ske. I själva verket framgår av 6 kap. 3 § LOU, att den upphandlande enheten skall ange i förfrågningsunderlaget om anbud kommer att antas utan föregående förhandling. Syftet med upplysningen, om att den upphandlande enheten inte avser att förhandla, är att undvika ”prutmåner” i de inkommande anbuden. Förhandling får således ske vid all upphandling enligt 6 kap. LOU. Även vid upphandling som

5

Aktuella direktiv är 93/36/EEG (varor), 93/37/EEG (entreprenader), 92/50/EEG (tjänster),

89/665/EEG (rättsmedel). För de s.k. försörjningssektorerna gäller 93/38/EEG (varor, entreprenader och tjänster) samt 92/13/EEG (rättsmedel).

6

Förordningen senast ändrad genom SFS 2001:871.

storleksmässigt ligger över EG:s tröskelvärden är en övergång till förhandlad upphandling under vissa omständigheter möjlig, utan att detta på förhand har framgått av förfrågan. I 3 kap. 17 § LOU framgår att detta är tillåtet bl.a. om det ”inte lämnats några lämpliga anbud.” SABO har uppgivit att endast ett fåtal av de allmännyttiga bostadsföretagen har specialistkompetens inom området offentlig upphandling. Det kan bl.a. mot den beskrivna bakgrunden antas att kritiken mot LOU i väsentliga delar beror på bristande kunskap om hur lagen kan tillämpas snarare än på brister i dess utformning.

Som kommissionen tidigare redovisat saknar de allmännyttiga bostadsföretagen generellt sett kompetens att utföra byggentreprenader i egen regi. Sådana tjänster upphandlas numera på den öppna marknaden. Det har också framgått att upphandling av byggentreprenader ställer speciella krav på den upphandlande enheten. Produkten är komplex och de ofta kvalificerade tekniska, logistiska, ekonomiska och inte minst entreprenadjuridiska överväganden som krävs för att ett utifrån kostnads- och kvalitetsmässiga kriterier lyckat slutresultat skall uppnås, förutsätter betydande kunskaper. Det gäller också kunskaper om upphandlingslagstiftningen.

En huvudfråga har dock gällt den byråkrati som upphandlingar enligt LOU leder till hos de upphandlande enheterna. Kommissionen ifrågasätter inte att det ställs särskilt stora krav på den upphandlande enheten vid upphandling av byggentreprenader. Det kan också antas att det administrativa arbetet kan leda till att offentliga byggherrar i större utsträckning än andra tillämpar totalentreprenad. Denna entreprenadform leder enligt många bedömare till högre totalkostnader. Upphandling av en delad entreprenad där varje konsult och enskild entreprenaddel skall upphandlas enligt LOU medför, som aktörerna påpekat, ett stort antal upphandlingsförfaranden i byggprojektet och betydande arbetsinsatser vid förfrågan, utvärdering, nollställning och upphandling. Med större kunskaper om systemets möjligheter, och ett ökat stöd i form av vägledning, kan dock med stor sannolikhet ett affärsmässigt resultat uppnås även i sådana fall.

Kommissionen kan inte utifrån föreliggande underlag dra slutsatsen att de högre kostnader som redovisats för byggprojekt i allmännyttan eller hos andra offentliga byggherrar beror på avgörande brister i regelverket. Däremot kan, med en hög grad av sannolikhet, konstateras att behovet av information och vägledning om lagen och dess tillämpning i byggsektorn är mycket större än vad som hittills kunnat tillgodoses. Starka skäl talar således för att

tillsynen över lagens efterlevnad, men framför allt vägledningen till marknadens aktörer, behöver förstärkas i förhållande till nuvarande nivå.

Konkurrensverket har nyligen i rapporten Vårda och skapa

konkurrens – vad krävs för ökad konsumentnytta? (2002:02) be-

handlat de främsta konkurrenshindren vid offentlig upphandling. I rapporten pekas på att flera statliga myndigheter har uppgifter på området offentlig upphandling och föreslås att dessa uppgifter bör samordnas inom statsförvaltningen. I rapporten påpekas också att en effektiv användning av det allmännas resurser förutsätter att det finns en ändamålsenlig organisation för att stödja den offentliga upphandlingen. Samordning är en viktig åtgärd för att åstadkomma detta. Man måste klart skilja på uppgifter som rör lagtillämpning, föreskrifter och information om regelverket, från uppgifter som t.ex. att träffa ramavtal för myndigheters räkning eller stödja en enskild myndighet vid en specifik upphandling. Dessa uppgifter kan komma i konflikt med varandra.

Upphandlingskommittén har behandlat fördelningen av uppgifter när det gäller tillsyn över och information om LOU och visat på fördelar med att skilja mellan å ena sidan granskning och tillsyn och, å andra sidan, rådgivning och stöd i enskilda fall.

Resultaten av kommissionens utredning i denna del talar också för att tillsynen över LOU behöver hanteras utifrån ett bredare konkurrensperspektiv än vad som är möjligt med nuvarande ordning. Riksdagens revisorer framförde i rapporten Offentlig

upphandling (1997/98:3) att det finns klara samband mellan kon-

kurrensfrågor och frågor om offentlig upphandling. Det finns, enligt Riksdagens revisorer, exempel på förfaranden som kan stå i strid såväl med LOU som med Konkurrenslagens bestämmelser om missbruk av dominerande ställning. LOU är såldes en viktig del av konkurrenspolitiken i en vidare bemärkelse.

Några av de problem som redovisats gäller hur utvärderingskriterier kan formuleras för att risken för tvister och meningsskiljaktigheter om i vad mån kriterierna är uppfyllda kan undvikas. Sådana och andra svårigheter kan sannolikt minska med goda hjälpmedel i form av modeller för offentlig upphandling av byggentreprenader, innefattande t.ex. mallar för förfrågningsunderlag eller andra hjälpmedel, som är speciellt utformade för denna typ av tjänst. Kommissionen anser därför att den informationsverksamhet som omfattas av tillsynsuppgifterna också bör innefatta att, i samråd med företrädare för berörda aktörer, utarbeta handböcker och annan kon-

kret, men mot bakgrund av det ovan sagda generellt hållen, vägledning för de upphandlande enheterna. Arbetet med information om LOU bör integreras som en naturlig del av tillsynsarbetet.

Enligt kommissionens bedömning talar resultaten av utredningen i denna del med en betydande styrka för att tillsyns- och informationsinsatserna kring LOU bör ökas i förhållande till nuvarande nivå och dessutom integreras med övriga myndighetsuppgifter på konkurrensområdet. Kommissionen föreslår därför att aktuella tillsynsuppgifter förs över till Konkurrensverket och att tillräckliga resurser avsätts för att säkerställa en utvidgning av tillsynen. Kommissionen bedömer att de föreslagna åtgärderna kan ge betydande positiva effekter för byggsektorns funktionssätt.

Prövning av täkttillstånd

Kommissionens förslag:

Ge Miljöbalksutredningen tilläggsdirektiv att föreslå hur allmänna intressen, såsom konkurrensintresset, kan vägas in vid länsstyrelsens prövning av täkttillstånd.

Regeringen gav 1998 i uppdrag till länsstyrelserna att föreslå rutiner som tydligt inkluderar en bedömning av konkurrensaspekterna vid täkttillståndsprövning. Länsstyrelserna pekade i den rapport som utarbetades i anledning av uppdraget, på att det inte finns något lagstöd för en sådan prövning och föreslog att lagen, numera miljöbalken 12 kap. 1 och 2 §, skall förtydligas i detta avseende. Någon lagändring har emellertid inte skett. De regler i Naturvårdslagen som tidigare reglerade hur ansökan om täkttillstånd skall prövas överfördes till miljöbalken. Enligt länsstyrelsernas uppfattning ger gällande lagstiftning inte utrymme för Länsstyrelsen att väga in betydelsen av en fungerande konkurrens vid tillståndsprövningen. Miljöbalken ger dock i 2 kap. 10 § möjlighet för regeringen att tillåta verksamhet eller åtgärd som är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, även om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt. Kommissionen föreslår att Miljöbalksutredningen ges i uppdrag att se över hur betydelsen av en fungerande konkurrens, liksom andra allmänna intressen, skall kunna beaktas vid tillståndsprövningen. Regeln bör utformas så att sådana

allmänna aspekter skall beaktas sekundärt efter miljöpåverkan och andra miljörelaterade aspekter.

10.2.2. Byggkostnaderna

Utveckla den officiella statistiken

Kommissionens förslag:

Ge SCB i uppdrag att i samverkan med Boverket utveckla ett system för officiell statistik över produktionskostnader och priser för alla typer av byggnadsverk.

För att kunna jämföra produktionskostnader i olika projekt och analysera pris- och kostnadsutvecklingen i byggsektorn krävs en ändamålsenlig och korrekt offentlig statistik. Statistiken utgör ett viktig underlag för olika beslut och insatser. Statistiken måste också presenteras så att den speglar utvecklingen i byggsektorn på ett ändamålsenligt sätt. I kapitel 6 har framgått att den officiella statistiken på byggområdet har brister. Statistikens innehåll och det sätt som den presenteras på ger ofta en felaktig bild av den verkliga pris- och kostnadsutvecklingen. En sådan brist är att den officiella statistiken i huvudsak enbart omfattar pris- och kostnadsutvecklingen för bostadsbyggande. Från ett samhällsperspektiv är det emellertid intressant att också analysera pris- och kvalitetsutvecklingen för anläggningar och för andra hustyper än bostadshus. Hittills har uppgifter om kostnadsutvecklingen för t.ex. infrastrukturbyggande baserats på uppgifter från bostadssektorn eller, i mån av tillgång, på uppgifter direkt från marknadens aktörer.

Det är nödvändigt för det allmänna att ha tillgång till en enkelt analyserbar byggkostnadsstatistik, men det är byggherrarna och entreprenadföretagen som skall tillhandahålla de uppgifter som krävs och då måste de kunna motiveras till detta. Det gäller att få företagen att förstå att byggkostnadsstatistiken måste förnyas, inte i första hand för att staten skall få bättre kunskap om prisutvecklingen eller eventuella vinstöverflyttningar mellan olika delsektorer, utan för att företagen själva, i förlängningen, skall kunna använda uppgifterna som ett effektivt instrument i utvecklingen av sin verksamhet. Det allmänna får utöver nyttan av bra analysmaterial även nytta av de konkurrens- effektivitets- och produktivitetsförbättringar som bra analysredskap kan ge underlag för.

Boverkets Byggkostnadsforum har tillsammans med Boverkets experter på statistik- och analysfrågor och i samarbete med SCB:s experter på området, inlett ett arbete med att förnya byggnadspris- och byggkostnadsstatistiken i denna riktning. För att komma vidare i det arbetet kommer det att krävas ökade insatser, från såväl Boverkets som SCB:s sida, men främst från byggsektorns aktörer vad gäller uppgiftslämnandet i pågående och avslutade projekt. En rimlig fördelning av ansvaret i en sådan förändringsprocess är att samhället står för utvecklingskostnaderna och byggsektorns aktörer står för uppgiftslämnandet.

SCB bör ges i uppdrag att tillsammans med Boverket utveckla och utvärdera ett nytt system för uppdelning och inhämtning av produktionskostnadsstatistik inom byggsektorn. Systemet bör omfatta såväl bostäder som anläggningar och övriga hus. Statliga myndigheter och bolag inom såväl anläggningssektorn som övrigt byggande bör involveras i projektet i syfte att överföra den statistik som varje upphandlande enhet disponerar till det officiella systemet och att anpassa systemet till de upphandlande enheternas behov.

Stöd till pilotprojekt

Kommissionens förslag:

Ge Boverket möjlighet att, oberoende av projekttyp, stödja pilotprojekt som har till syfte att sänka bygg- och/eller boendekostnaderna eller på andra sätt utgöra goda exempel i ett livscykelperspektiv.

Sedan den 1 januari 2002 disponerar Boverket årligen 20 miljoner kronor för att stödja lämpliga pilotprojekt, som på ett nytt sätt söker få ner boendekostnaderna vid nybyggnad av hyresbostäder. Projekten skall också främja ekologisk hållbarhet. Medlen kan också användas för att i efterhand utvärdera, dokumentera och sprida kunskap om redan genomförda projekt med nämnda syften. Stöd kan alltså enbart utgå till projekt som avser produktion av bostäder med hyresrätt.

Boverket kan ge stöd med olika inriktning. Det kan handla om stöd för att utveckla ny produktionsteknik (industriellt byggande), rationell materialhantering och/eller för att effektivisera produktionsprocessen (upphandling, logistik, inköp m.m.). Stöd kan även

lämnas för att täcka merkostnader för investeringar som kan uppstå initialt vid utveckling av teknik som på sikt kan leda till sänkta boendekostnader eller minskad miljöbelastning i enskilda projekt, men som inte kan bäras av utvecklingsprojektet ensamt.

Som framgått i det föregående är emellertid inte bara bostadsproduktionen av intresse från kvalitets-, kostnads-, och miljöperspektiven. Behovet av att utveckla byggprocessen och att t.ex. utveckla nya entreprenadformer eller öppna nya inköpsvägar är inte heller knutet till en viss upplåtelseform eller ägarkategori. Byggsektorns innovationsförmåga måste stimuleras på alla fronter.

Kommissionen föreslår därför att Boverket skall ges rätt att oberoende av upplåtelseform eller ägarkategori stödja sådana projekt som syftar till att på ett nytt sätt producera bostäder eller andra byggnader med låga kostnader i ett livscykelperspektiv.

10.2.3. Byggfel, tillsyn och kontroll

Bygghaverikommission

Kommissionens förslag:

Ge Boverket i uppdrag att inrätta en bygghaverikommission med uppgift att utreda orsakerna till byggfel i enskilda fall.

Kommissionen har i kapitel 4 redogjort för några uppmärksammade projekt som på olika sätt visat att byggprocessen är komplicerad och att fel ofta uppstår trots att kunskapen om hur man kunnat undvika felen finns. Kommissionen konstaterar också att det finns en besparingspotential om minst 50 000 till 150 000 kronor per nyproducerad bostadslägenhet, om kvalitetsfel kan undvikas. Det enklaste sättet att sänka kostnaderna i byggandet är således att göra rätt saker från början.

Fel i byggandet kan bero på slarv, nonchalans, okunskap eller otydliga beställningar och andra brister i kommunikationen. Inte sällan beror felen även på oklarheter i de regelverk som styr byggandet eller i felaktiga lastantaganden, underskattning av klimatpåverkan, brister i materialkvaliteten m.m.

Av kommissionens redovisning av PBL:s system för tillsyn och kontroll i byggandet samt om parternas ansvar vid fel som lämnas i kapitel 5 framgår att det inte alltid är självklart vem som skall bära det egentliga ansvaret för byggfel. Många mer omfattande byggfel

leder till långdragna rättstvister innan orsaken till felen fastslagits och ansvarsförhållandena klarlagts. Parterna förlikas emellertid i regel och ansvarsfrågor och de underliggande felorsakerna blir därmed inte slutligen klarlagda. Byggsektorn förlorar därmed en stor del av möjligheterna att lära av begångna misstag och att sprida kunskap om orsak och verkan. Det kan dessutom ta lång tid innan brister i regelverken, fel i byggprocessen eller tillämpningen av undermåliga tekniska lösningar får den allmänna spridning som krävs för att undanröja problemen. Redan kända fel kan därmed komma att upprepas i nya projekt med samma dåliga resultat.

Kommissionen anser, mot bakgrund av det anförda, att en särskild bygghaverikommission bör inrättas. En sådan haverikommission skall med kort varsel kunna sammankalla relevanta utredningsresurser för att klargöra skadans orsaker och verkningar i ett bredare perspektiv. Det kan t.ex. avse de eventuella brister i parternas kommunikation som kan ha givit upphov till felen, liksom felens konsekvenser för människor eller miljö. Kommissionen bedömer att Boverket bör stå som huvudman för haverikommissionen. Det är angeläget att Boverket ges möjligheter att, för haverikommissionens räkning, skaffa nödvändig kompetens på olika expertområden inom byggandet. Det är också en förutsättning för haverikommissionens arbete att säkerställa att projekthandlingarna i de byggprojekt som utreds ställs till haverikommissionens förfogande.

Ett viktigt syfte med verksamheten är att samla kunskap för bedömningar av byggfelens orsaker och konsekvenser och utgöra underlag för framtida insatser av olika slag, t.ex. regeländringar. Däremot bör haverikommissionen inte föregripa eventuella rättsliga prövningar, genom att ta ställning i ansvarsfrågorna.

Försöksprojekt med regional tillsyn

Kommissionens förslag:

Ge i uppdrag åt Boverket och länsstyrelserna i de tre storstadslänen att bedriva försöksverksamhet med fördjupad och samordnad tillsyn över byggandet.

Länsstyrelsen har ett ansvar för tillsyn över plan- och byggväsendet inom länet. Denna tillsyn utövas dock i första hand på ett över-

gripande plan. Det direkta ansvaret för tillsyn i byggsektorn har kommunerna genom sina byggnadsnämnder. Kommissionen har konstaterat att omfattningen av den kommunala tillsynen över byggandet har minskat och att länsstyrelserna, enligt Boverkets bedömning, saknar praktiska förutsättningar för en effektiv tillsyn.

Kommissionen anser mot bakgrund av det anförda och vad som i övrigt framgått om tillsynsverksamheten att det finns anledning att på försök pröva nya former för tillsyn av byggandet. Byggandet sker i huvudsak i landets tillväxtregioner, främst i de tre storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är också där de flesta missförhållandena har förekommit. Kommissionen föreslår därför att Boverket ges i uppdrag att i samarbete med länsstyrelserna i de tre storstadslänen bedriva en försöksverksamhet med fördjupad och samordnad tillsyn av byggandet. Tillsynen skall säkerställa att byggnader, anläggningar och processer motsvarar de samhällskrav som anges i författningar och myndighetsföreskrifter och avse i huvudsak enskilda byggprojekt.

Obligatorisk fuktkontroll

Kommissionens förslag:

Ge Boverket i uppdrag att ta fram föreskrifter om fuktdimen-

sionering före byggstart och fuktmätning innan inbyggnad, in-

klädning eller idrifttagande av relevanta byggnadsdelar.

Enligt bestämmelser i avsnitt 6:511 i Boverkets Byggregler, BBR, skall byggnader utformas så att skador, mikrobiell tillväxt, elak lukt eller andra hygieniska olägenheter till följd av byggfukt eller inträngande fukt inte uppkommer. En vanlig orsak till att byggnader skadas och leder till hälsoproblem hos brukarna är ändå att byggnaderna utsatts för skadlig fukt. Det finns mycket kunskap om vilka tekniska faktorer som leder till fuktproblem och vilka åtgärder som krävs för att undvika sådana problem t.ex. genom uttorkning till rätt fuktkvot eller nivå på relativ fuktighet. Trots det återkommer gång på gång byggfel som beror på skadlig fukt till följd av felaktiga tekniska lösningar eller dåligt uttorkade byggnadsdelar. Några av de mest uppmärksammade fallen från senare tid har redovisats i kapitel 4. Ett annat exempel är de omfattande

fuktskador som drabbat några av de nyligen färdigställda husen i Västra Hamnen i Malmö.

Eftersom fukt i byggnader ofta är en utlösande orsak till allergier och andra hälsoproblem krävs i de flesta fall omfattande åtgärder, t.ex. förtida utbyte av byggnadsdelar och kostsamma saneringsåtgärder, då skadlig fukt uppstått. Det kan därför, utan någon ingående konsekvensanalys, konstateras att det är såväl företagsekonomiskt som samhällsekonomiskt angeläget att kraftfulla åtgärder snarast vidtas för att säkerställa att byggfel till följd av skadlig fukt inte skall förekomma.

Kommissionen anser mot denna bakgrund att det skall införas ett generellt krav på åtgärder till skydd mot fuktskador i byggnader. Kommissionen föreslår därför att Boverket ges i uppdrag att i byggreglerna införa ett obligatoriskt krav på fuktdimensionering och fuktmätning av kvalitetskritiska byggnadsdelar, vid uppförande och ändring av byggnader som man avser att nyttja mer än bara tillfälligt. Liknande krav finns redan när det gäller t.ex. mottagningskontroll för betong och andra varor av betydelse för byggnadernas bärförmåga, krav på obligatorisk ventilationskontroll, krav på dimensioneringskontroll och brandskyddsdokumentation, krav på besiktning av hissar och andra lyftanordningar före idrifttagande osv.

Kravet på obligatorisk fuktkontroll bör omfatta alla byggnadsdelar som avses att byggas in eller beklädas med ytskikt. Kraven bör kopplas till vedertagna metoder för dimensionering och verifiering samt hänvisa till gränsvärden baserade på vetenskapligt fastställda metoder för olika typer av material och tekniska lösningar. Kraven kan behöva modifieras för olika byggnadstyper.

10.2.4. Byggandets miljöpåverkan

Kunskapsuppbyggnad och stöd till statliga byggherrar och förvaltare

Kommissionens förslag:

Ge Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare en uttalad roll att verka för stöd och kunskapsuppbyggnad i arbetet för en från miljösynpunkt hållbar utveckling i byggsektorn.

Kommissionen har funnit att Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare är det enda organ staten kan utnyttja för att vara en förebild inom byggande och fastighetsförvaltning. Utredningen har även noterat att inte alla statliga byggherrar valt att medverka i detta forum. Vasakronan står t.ex. utanför nätverket. Kommissionen inser att det är ett beslut som måste tas av respektive styrelse i de fall det är statliga bolag men anser att regeringen bör överväga sin möjlighet att genom ägardirektiv förmå alla statliga bolag att ingå i Samverkansforum.

Utifrån Samverkansforums unika ställning och med beaktande av vad som hittills påbörjats och genomförts där, bör verksamheten ges ett förlängt och även vidgat mandat när det gäller byggandets miljöpåverkan. Kommissionen föreslår därför att Samverkansforum skall ges en uttalad roll att verka för stöd och kunskapsuppbyggnad i arbetet för en från miljösynpunkt hållbar utveckling inom byggsektorn.

Säkerställ att miljöbalkens regler om kemiska produkter följs vid offentlig upphandling

Kommissionens förslag:

Ge statliga byggherrar och förvaltare i uppdrag att, med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Miljöbalken (1998:808), i förfrågningsunderlag och kontraktshandlingar ställa krav på att konsulten och entreprenören har en tydlig och dokumenterad metodik att utvärdera, godkänna, verifiera och använda kemiska produkter.

Kemiska produkter och offentlig upphandling

Kemiska produkter används i dag i stor utsträckning slentrianmässigt. Många larmrapporter om t.ex. asbest, PCB, flytspackel, lösningsmedel, mjukgörare i plaster, akrylamid, radon m.m. förekommer. Sådana erfarenheter bör leda till insikten att det i stora delar saknas kunskap om långtidseffekterna av olika material eller materialkombinationer. Problem kan på sikt antas uppkomma som i dag är okända. Dessutom försvårar förekomsten av fogmassor, limmer, lacker, organiskt spackel och silikon framtida demontering, återanvändning eller återvinning. När det gäller de kända proble-

men uppstår ibland också svårigheter att vidta erforderliga åtgärder i Sverige på grund av regelverket för EG:s inre marknad.

Vid all offentlig upphandling bör Kemikalieinspektionens be-

gränsningsdatabas beaktas vid materialval. Databasen innehåller

uppgifter om restriktioner för en kemikalie eller grupp av kemikalier. Det bör dock observeras att det finns många lika ”farliga ämnen” som inte finns med i databasen. Ämnen upptagna i begränsningsdatabasen är inte förbjudna att använda, men borde vid offentlig upphandling inte användas förrän efter särskilt beslut baserat på vetenskapligt underlag, t.ex. en livscykelanalys

7

, LCA,

som visar att andra alternativ ger långsiktigt större belastning på miljön. Alla offentliga upphandlare borde dessutom överväga att i sina förfrågningsunderlag införa restriktioner för användning av syntetiska limmer, lacker och fogmassor, organiskt spackel, silikon, polish o.d. och endast tillåta sådana produkter då dessa är bästa alternativet i ett livscykelperspektiv.

Miljöbalken (1998:808) anger i de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. 6 § att alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism. För att följa dessa regler bör statliga byggherrar och förvaltare i förfrågningsunderlag och kontraktsunderlag kräva att konsulten eller entreprenören inte slentrianmässigt använder kemiska produkter av viss typ då det finns andra för miljön bättre alternativ som kan väljas istället.

Kommissionen föreslår därför att statliga byggherrar och förvaltare skall ges i uppdrag att, med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Miljöbalken, i förfrågningsunderlag och kontraktshandingar ställa krav på att konsulten eller entreprenören har en tydlig och dokumenterad metodik att utvärdera, godkänna, verifiera och använda kemiska produkter.

7

Livscykelanalys (Life Cycle Assessment, LCA), syftar till att göra en helhetsbedömning av

produkters eller tjänsters miljöpåverkan i ett livscykelperspektiv – från råvaruutvinning och förädling, tillverkning, transport och distribution, produktanvändning, återanvändning och återvinning till slutlig avfallshantering. Internationell standard för LCA finns i ISO 14040-14049.

Utveckla metoder för livscykelbedömningar av kostnader och miljöpåverkan

Kommissionens förslag:

Ge Boverket i uppdrag att i samarbete med Naturvårdsverket och i samråd med Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare utarbeta modeller och hjälpmedel för upphandling och förvaltning av byggnader baserat på livscykelbedömningar.

Hus och anläggningar byggs normalt för att användas länge och tiden från byggande till rivning kan vara 50–100 år, ibland mer. Ombyggnad och renovering är återkommande inslag.

I samband med projektering väljer man utformning, tekniska system, material m.m. för ett byggnadsverk utgående ifrån upprättat byggnadsprogram, rumsfunktionsprogram etc. för aktuellt objekt och verksamhet.

Redan i de tidiga skedena av planerings-, bygg- och förvaltningsprocessen fattas beslut som låser många faktorer som påverkar byggnadens egenskaper i ett livscykelperspektiv. Därför bör alla byggsprojekt redan i planering och projektering styras av en helhetssyn på långsiktiga kostnader och miljöpåverkan.

Driften innebär i sig en betydande miljöbelastning. Under hela förvaltnings- och användningsskedet krävs dessutom kontinuerligt underhåll. Ibland behövs mer eller mindre omfattande ombyggnader och renoveringar som förutsätter tekniska, ekonomiska eller miljömässiga överväganden i förvaltningen. För att nå en långsiktigt hållbar byggd miljö krävs således en helhetssyn på miljö och kostnader. Såväl livscykelkostnaderna för byggnadsverket som effekterna på miljön under hela livslängden bör beaktas, utöver kostnader och miljöeffekter i produktionsskedet.

Allt för ofta fokuseras i dag enbart på investeringskostnaden. Detta sker trots att byggskedet kan bedömas ge upphov till endast ca 15 procent och driftsskedet till ca 85 procent av ett byggnadsverks totala miljöpåverkan. Om större hänsyn tas till driftskedet i samband med projekteringen kan miljöpåverkan, liksom kostnaderna under hela livscykeln, minskas.

Inom såväl EKU-delegationen

8

som dialogprojektet Bygga, Bo

och förvalta för framtiden

9

har material om livscykelbedömningar

8

Se ”Fastigheter och anläggningar – förvaltning, brukande och byggande”, EKU-delegationens hem-

sida <www.sou.gov.se/eku/pdf/fast_rapp.pdf>

9

Systemval och upphandling med livscykelperspektiv och helhetssyn, ännu ej publicerad.

tagits fram. Detta bör användas och vidareutvecklas av Boverket i samverkan med Naturvårdsverket och Samverkansforum för statliga byggherrar.

Kommissionen föreslår därför att Boverket skall ges i uppdrag att i samverkan med Naturvårdsverket och i samråd med Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare sprida, använda och vidareutveckla modeller och praktiskt tillämpbara verktyg för upphandling och förvaltning av byggnader baserat på livscykelbedömningar med hjälp av beräkningar av livscykelkostnader (LCC) och livscykelanalys(LCA).

10.2.5. Byggforskningen

Kommissionens förslag:

Ge Formas i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter föreslå hur samhällets stöd till forskning och utveckling inom bygg- och anläggningssektorn bör organiseras och finansieras, samt hur forskningsresultaten bäst kan nyttiggöras av byggsektorns aktörer.

Kommissionen har i sitt arbete haft kontakt med såväl tekniska konsulter som forskare och innovatörer som framfört att villkoren för forskning och utveckling på byggområdet försämrats kraftigt på senare tid. De viktigaste orsakerna sägs vara att det samlade finansiella stödet till forskningen minskat, att fler högskolor, universitet och forskningsinstitut bedriver forskning och utveckling inom samma områden och att stödet därmed inte kan utnyttjas effektivt samt att organisationen av stödet till byggforskningen är diffus, fragmenterad och svåröverskådlig.

Några menar att samhällets stöd till de byggrelaterade områdena minskat med så mycket som 70 procent under de senaste 10 åren. Kommissionen har inte kunnat få bekräftat om uppgifterna stämmer men anser att den bild av förutsättningarna för att bedriva forskning och utveckling på byggområdet som framträtt är alarmerande och allvarlig om den skulle visa sig vara korrekt. En målmedveten och långsiktig satsning på forskning och utveckling på byggområdet är nödvändig inte bara för att effektivisera och modernisera byggsektorn i sig utan för att stimulera tillväxten i landet som helhet.

Ett annat allvarligt problem som kommissionen noterat är att det tycks saknas en fungerande länk mellan forskningsvärlden och den del av byggsektorn där forskningsresultaten skall få sin praktiska tillämpning. Trots att det fortlöpande produceras en omfattande kunskap om byggteknik, byggprocessen och byggnadernas förvaltning kommer mycket litet av denna kunskap till användning i det dagliga arbetet.

Kommissionen föreslår därför att Formas ges i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter utarbeta förslag på hur samhällets stöd till forskning och utveckling inom bygg- och anläggningssektorn bör organiseras och finansieras, samt hur resultaten av genomförd forskning skall komma byggsektorns aktörer till del på effektivaste sätt.

Kommissionens förslag:

Ge Boverket i uppdrag att inrätta ett vetenskapligt råd med syfte att bygga upp, koordinera och förmedla kunskap inom byggsektorn.

Forskning och utveckling i byggsektorn stöds numera av många olika typer av finansiärer: statliga, industriägda och sådana knutna till intresseorgan för olika särintressen. Detta leder bland annat till en splittring av forskarsamhället och svårigheter att överblicka och kommunicera mellan olika forskargrupper. Fragmentiseringen förstärks av att bebyggelseprocessens problemområde är mycket brett och omfattar ett flertal vetenskapliga discipliner, som av hävd arbetar med olika teorier, metoder och angreppssätt i övrigt.

Kunskapsproduktionen är således i hög grad fragmenterad och utsätts därmed inte för den kritiska, breda inomvetenskapliga diskussion som är en förutsättning för kvalificerad forskning. Självfallet blir dialogen mellan forskningen och avnämarna, bygg- och fastighetsbranscherna, ytterst problematisk. Det finns därför anledning att poängtera statens ansvar, dels för stöd till den fria och flerdisciplinära forskningen, dels att underlätta kommuniceringen mellan den fria och den industrifinansierade kunskapsuppbyggnaden. Ett sådant stöd kan utgöras av ett vetenskapligt råd med syfte att dels vara en länk mellan olika forskningsfinansiärer och byggbranschen och dels arbeta för att bygga upp ett forskarnätverk för det problemområde som kommissionen belyser.

Att byggsektorn generellt sett visat sig ha svårt att ta till sig och tillämpa befintlig kunskap belyses även i föregående avsnitt. Ett vetenskapligt råd i byggsektorn skulle kunna fungera som den förmedlande länk mellan forskningen och den praktiska tillämpningen som byggsektorn saknar.

Kommissionen föreslår att Boverket ges i uppdrag att genom inrättande av ett vetenskapligt råd stödja etablerandet av nationella nätverk för att bygga upp, koordinera och förmedla relevant kunskap inom bygg- och anläggningssektorn.

Kommissionens förslag:

Ge Boverket i uppdrag att vara huvudman för Byggdok/byggtorget och säkerställ erforderliga resurser för att i samverkan med bygg- och anläggningssektorns aktörer vidareutveckla Byggdoks webbaserade bygginformationsplats.

Kommissionen har kunnat konstatera att många av byggsektorns problem beror på att man inte använder den kunskap som finns. Som framgått ovan beror detta delvis på att det tycks saknas en fungerande länk mellan forskning och praktisk tillämpning. En annan orsak torde vara att kunskapen är kraftigt fragmenterad och ofta svårtillgänglig.

Stiftelsen Byggdok, startade sin verksamhet 1966 och har sedan dess byggt upp det största biblioteket i Skandinavien inom byggområdet. Biblioteket har katalogiserats och klassificerats i omfattande databaser. Byggdok erbjuder med stöd av sina databaser marknaden en rad informationstjänster. Från K-konsult övertogs år 1987 dokumentsamlingar inom det miljövårdstekniska området med den tillhörande databasen VAnytt. Byggdoks samlade databas

Bygg & Miljö var den första svenska databasen att erbjudas via

Internet 1995. Utvecklingen har under senare år fortsatt med ett ökat utbud av tjänster på Internet. Byggtorget för fastighet – bygg –

miljö öppnades i oktober 1997.

Byggdok drivs i stiftelseform för att stå fritt från kommersiella ägarintressen och finansierades tidigare bl.a. av medel från det numera nedlagda Byggforskningsrådet, BFR. Sedan BFR upphörde har Byggdok utöver intäkter från olika tjänster, bl.a. byggtorget. se, finansierat sin verksamhet med stöd från Formas.

Statskontoret genomför för närvarande en mindre utredning om stiftelsen Byggdok för Miljödepartementets räkning. Boverket har

under år 2003 temporärt utsetts till huvudman för Byggdok i avvaktan på att statens fortsatta engagemang utreds.

Kommissionen anser att det föreligger ett stort behov av att byggsektorns aktörer kan få en enkel och samlad överblick av vilken kunskap som finns och var den finns. Byggdok har byggt upp en unik kunskapssamling som under senare år gjorts tillgänglig via Internet. Det vore förödande för byggsektorns möjligheter att i ökad utsträckning använda den kunskap som finns, om Byggdoks samlingar skulle skingras eller förstöras eller att statens engagemang i Byggdok skulle reduceras eller helt upphöra.

Kommissionen anser att det är angeläget att Byggdok får en närmare knytning till den praktiska tillämpningen av den kunskap som finns lagrad i företagets databaser än tidigare. Kommissionen föreslår därför att Boverket ges i uppdrag att vara huvudman för Byggdok/byggtorget även efter utgången av år 2003 och att erforderliga resurser säkerställs för att i samverkan med bygg- och anläggningssektorns aktörer vidareutveckla Byggdoks webbaserade bygginformationsplats.

10.2.6. Svart arbetskraft och andra skattefrågor

Regeringen beslutade den 13 juni 2002 att till kommissionen överlämna såväl RSV:s rapport om kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen (RSV Rapport 2001:9) jämte remissvar som verkets fördjupade utredning avseende skyldighet att göra skatteavdrag för underentreprenörer (RSV Rapport 2002:6). Syftet var att kommissionen i denna del skulle ta ställning till det effektivaste sättet att komma till rätta med den omfattande och organiserade handeln med svart arbetskraft i byggsektorn och utarbeta konkreta författningsförslag för att motverka skattefusket.

Byggkommissionen har i kapitel 8 redovisat bakgrund, överväganden, slutsatser och förslag inklusive allmänna motiveringar baserat på såväl RSV:s rapporter som en fördjupad dialog med RSV:s experter. Under rubriken Författningsförslag redovisas kommissionens förslag till ny och ändrad lagstiftning. Kommissionens kommentarer till författningsförslagen finns i kapitel 11. Förslagen har konsekvensutretts och effekter i olika avseenden samt förslag till genomförande redovisas i kapitel 12.

I detta avsnitt lämnas en sammanfattning av kommissionens förslag för att motverka användandet av svart arbetskraft i byggsektorn.

Ett obligatoriskt entreprenadavdragssystem

Kommissionens förslag:

Lagstifta om ett obligatoriskt entreprenadavdrag i kombination med en omvänd skattskyldighet för moms.

RSV har tagit fram förslag på två olika system, ett med obligatoriskt entreprenadavdrag och ett med frivilligt entreprenadavdrag med strikt ansvar för underentreprenörers skatte- och avgiftsskulder. Mot bakgrund av de för- och nackdelar som föreligger med de olika lösningarna, har kommissionen funnit att den bästa lösningen är ett obligatoriskt system. Mer om andra alternativ och kommissionens överväganden kring frivilligt respektive obligatoriskt entreprenadavdrag återfinns i avsnitt 8.4.

Entreprenadavdraget

Entreprenadavdragssystemet skall omfatta ersättning för bygg- och anläggningsarbete. Vid bestämmandet av om sådant arbete skall anses föreligga eller inte, kan svensk standard för näringsgrensindelning jämte dess innehållsbeskrivning tjäna som vägledning. Såväl denna näringsgrensindelning, SNI, som dess innehållsbeskrivning finns i aktuella delar bifogade detta betänkande, se bilagorna 5–6. Denna indelning och beskrivning ger dock inte någon uttömmande beskrivning av begreppet, utan det måste understrykas att det endast är en vägledning (se vidare avsnitt 8.5.1).

Ett entreprenadavdrag på ett underlag som omfattar såväl material- som arbetskostnader fungerar endast bra om fördelningen på de olika kostnaderna är ungefär konstant. Mot bakgrund av att andelen materialkostnader i ersättningarna skiftar väldigt mycket inom de olika branscherna i byggsektorn, och de övriga nackdelar som nämnts under avsnitt 8.6, föreslår kommissionen att underlaget för avdraget endast skall utgöras av arbetskostnaderna. Ett avdrag om 40 procent har då enligt beräkningar ansetts väl avvägt. Avdrag skall således göras med 40 procent på ett underlag som

utgörs av ersättning för bygg- och anläggningsarbete exklusive eventuella materialkostnader. Om det i ett ersättningsbelopp ingår ersättning för såväl bygg- och anläggningsarbete som material eller annan tjänst och de olika beloppen inte utan svårighet kan skiljas åt, skall avdrag dock göras på hela underlaget.

Aktörerna skall benämnas uppdragsgivare och uppdragstagare. Med uppdragsgivare avses den som i egen bygg- och anläggningsverksamhet eller i egen uthyrningsverksamhet anlitar någon för att utföra bygg- och anläggningsarbete. En fysisk person kan dock aldrig vara uppdragsgivare. Med uppdragstagare avses den som utför bygg- och anläggningsarbetet eller den som tillhandahåller personal för att utföra sådant arbete. En närmare beskrivning av de olika aktörerna återfinns under avsnitt 8.5.2.

Såväl utländska uppdragsgivare som utländska uppdragstagare som saknar fast driftställe i Sverige skall omfattas av systemet med entreprenadavdrag vid utförande av bygg- och anläggningsarbete i Sverige (avsnitt 8.5.3).

Innestående medel på entreprenadkontot kan uppdragstagaren tillgodoföra sig antingen genom omföring på annan uppdragstagare inom entreprenadkontot eller genom utbetalning till det egna skattekontot. Uppdragstagaren kan alltså ansöka om att hans tillgodohavande på entreprenadkontot skall fördelas på en eller flera av hans egna uppdragstagare. Alternativt kan han begära att medlen utbetalas till hans skattekonto och endast om sådant saknas skall utbetalning direkt till uppdragstagaren kunna ske. Så snart nödvändig utredning gjorts skall innestående medel på entreprenadkontot vara tillgängliga för uppdragstagaren. Medlen är inte ”öronmärkta” på något sätt, utan kan användas till att betala vilka skatte- eller avgiftsskulder som helst. Det skall enligt lagen åligga skattemyndigheten att hantera innestående medel på entreprenadkontot med skyndsamhet.

Mindre ersättningsbelopp skall undantas från avdragsskyldigheten. Ersättningar om högst ett och ett halvt prisbasbelopp per kalenderår och uppdragstagare skall uppdragsgivaren inte göra entreprenadavdrag för. Om arbetskostnad och materialkostnad är ungefär lika stora kan en uppdragsgivare till en och samma uppdragstagare ha ersättningar upp till 113 700 kronor per år utan att tvingas göra entreprenadavdrag. Den ökade administrationen minskar därmed för såväl uppdragsgivare som uppdragstagare som har många mindre uppdrag.

Omvänd skattskyldighet

Istället för att låta entreprenadsystemet även omfatta mervärdesskatten, föreslår kommissionen att man skall tillämpa ett system med omvänd skattskyldighet (se vidare avsnitt 8.12). Det skall vara ett obligatoriskt system för näringsidkare som förvärvar sådana tjänster som omfattas av entreprenadavdragssystemet. Den som är förvärvare enligt den föreslagna lagen om entreprenadavdrag och därmed avdragsskyldig skall därför också vara skattskyldig för mervärdesskatten.

I ett system med omvänd skattskyldighet blir den skattskyldige förvärvaren betalningsskyldig för mervärdesskatten, men han är inte faktureringsskyldig för omsättningen. Uppdragstagaren skall som vanligt utfärda en faktura för omsättningen och på fakturan skall uppdragstagaren ange att det istället är förvärvaren som är skattskyldig.

ROT-avdrag

Kommissionens förslag:

Återinför ROT-avdraget vid konsumenttjänster.

Betydande belopp undgår beskattning när hushåll köper byggtjänster svart. Dessutom utsätter sig konsumenter och näringsidkare för stora risker vid svarta tjänster. Konsumenten kan bli ansvarig om uppdragstagaren skadar sig då tjänsten utförs. De rättigheter för konsumenten som framgår av t.ex. konsumenttjänstlagen kan svårligen göras gällande vid svarta tjänster.

Privatpersoners köp av byggtjänster omfattas inte av systemet med entreprenadavdrag och för att komma till rätta med detta problem har ROT-avdraget visat sig ha effekt. Ett ROT-avdrag borde dessutom genom sin stimulanseffekt i vart fall i viss mån motverka den likviditetspåverkan som ett entreprenadavdrag skulle ha på företagen. Kommissionen föreslår bl.a. därför att man bör överväga ett införande av ROT-avdraget på nytt vid konsumenttjänster. Av Riksdagens revisorers granskning av ROT-avdragets effekter framgår bl.a. att revisorerna fann det anmärkningsvärt att en så pass omfattande åtgärd infördes och verkade under så lång tid utan att den utvärderades. Revisorerna underströk det principiellt viktiga i att även stöd som utgår som nedsättningar av skatter utvärderas

och prövas på samma sätt som utgifter. Mot bakgrund av denna kritik bör ett återinförande av ROT-avdraget därför föregås av analys och utvärderas under tid som den pågår (avsnitt 8.11).

10.2.7. Myndigheternas roll och samverkan

Reformera byggsektorn

Kommissionens förslag:

Ge Boverket i uppdrag att i samråd med Konkurrensverket, Naturvårdsverket och Riksskatteverket utreda hur ett program för utveckling av svensk byggindustri kan utformas med det brittiska projektet Rethinking Construction som förebild.

Som framgått i kapitel 9 är problem i byggsektorn inte en specifikt svensk företeelse. I flera europeiska länder har liknande erfarenheter och utvecklingstendenser beskrivits. Olika utredningar har tillsatts och mer eller mindre omfattande åtgärder vidtagits, med skiftande resultat. Kommissionen har valt att i detta samanhang lyfta fram ett av projekten, det brittiska ”Rethinking Construction”, eftersom det givit märkbara och goda resultat.

En svensk modell

Erfarenheterna från Rethinking Construction börjar nu spridas till andra länder som Chile, Danmark, Finland, Hong Kong. Kommissionen bedömer att det finns goda skäl att pröva modellen också i Sverige. Liknande aktiviteter med syfte att belysa goda exempel pågår redan, såsom i Miljödepartementets Bygga/Bo-dialog, Samverkansforum för offentliga byggherrar och förvaltare eller Boverkets verksamhet inom Byggkostnadsforum.

Ett samlat helhetsgrepp har däremot ännu inte tagits i Sverige. Byggkommissionen föreslår därför att regeringen skall ge Boverket i uppdrag att tillsammans med Konkurrensverket, Naturvårdsverket och Riksskatteverket utreda hur ett program för utveckling av svensk byggindustri enligt den brittiska modellen kan utformas. Undersökningen bör omfatta hur ansvaret för genomförande och finansiering kan fördelas mellan det allmänna och industrin, samt hur programmet bör följas upp och utvärderas.

Skärpning gubbar!

Kommissionens förslag:

Ge Boverket, Konkurrensverket, Naturvårdsverket och Riksskatteverket i uppdrag att under tre år följa utvecklingen i byggsektorn inom de problemområden som kommissionen identifierat.

Kommissionen har redovisat en rad områden med brister och problem i byggsektorn. På några punkter har också konkreta förslag lagts för att förbättra byggsektorns funktionssätt. Det har bl.a. konstaterats att byggherren har en nyckelroll och att starkare byggherrar kan vara en väg till ökat konkurrens, bättre kvalitet och lägre priser. Detta innebär inte att entreprenörers och konsulters ansvar på något sätt ska underskattas. Tvärtom har dessa aktörer sannolikt störst möjligheter att åstadkomma förbättringar genom en förändring av sina attityder och beteenden. Alla inblandade aktörer har således sin del i ansvaret. Det gäller också staten och kommunerna.

Det är därför angeläget att byggsektorns aktörer, inte minst på utförarsidan, ser över organisationen, arbetsmetoderna, nuvarande och framtida kompetensbehov på alla nivåer, inköpskanaler, logistik, avtalsvillkor och alla de andra områden som kan vara motiverade utifrån kommissionens slutsatser. Det är också angeläget att anställda och uppdragstagare på alla nivåer i företagen omfattas av och involveras i ett sådant förändringsarbete. Nu måste alla visa initiativkraft!

Som anförts i kapitel 1 talar starka skäl för att problemen har växt fram under lång tid. Det kan därför också antas ta tid att förbättra situationen. Det finns mot den bakgrunden ett uttalat behov att följa utvecklingen under en period.

Boverket, Konkurrensverket, Naturvårdsverket och Riksskatteverket bör därför ges i uppdrag att under tre år följa utvecklingen i byggsektorn med utgångspunkt från kommissionens slutsatser och förslag. Av särskilt intresse är resultaten av aktörernas egna åtgärder. Vid treårsperiodens utgång bör en samlad bedömning av utvecklingen på nytt ske och resultaten redovisas till regeringen.

11. Författningskommentar

11.1. Förslag till lag (2003:000) om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar

Det föreslagna entreprenadavdraget är inte en skatt i egentlig mening, men har mycket gemensamt med skatter. Lagen har bl.a. mot denna bakgrund i stora delar utformats med SBL som förebild.

Tillämpningsområde och definitioner.

1 §

En definition av uppdragstagare (och uppdragsgivare) ges i 2 §.

I lagen ges däremot ingen definition på vad som avses med bygg-

och anläggningsarbeten. En jämförelse kan dock göras med vilka verk-

samheter som enligt standard för svensk näringsgrensindelning, SNI, hänförs till byggverksamhet. SNI är en statistisk standard för klassificering av produktionsenheter för näringsgrenar/branscher. SNI 92 har som bas EG:s näringsgrensstandard, NACE Rev. 1, Nomenclature Générale des Acivtetés Economiques dans les Communautés Européennes. Med byggverksamhet avses enligt SNI 92 bl.a. mark- och grundarbeten, uppförande av byggnadsverk, takarbeten, anläggning av vägar och andra anläggningar, bygginstallationer, el- och VVS-arbeten, slutbehandlingsarbeten såsom puts-, fasad-, golv-, glas- och måleriarbeten samt uthyrning av bygg- och anläggningsmaskiner med förare. Såväl SNI 92 som innehållsbeskrivningar till denna standard finns i bilagorna 4–5 till detta betänkande. Dessa kan således ge viss vägledning, men kan på intet sätt anses vara en uttömmande beskrivning, av vad som omfattas av begreppet bygg- och anläggningsarbete.

Arbeten såsom projektering, ritning och konstruktion av fastighet ingår inte i uppräkningen i SNI-koderna under byggverksam-

het. Detta är dock exempel på sådana arbeten som skall anses utgöra bygg- och anläggningsarbete enligt denna bestämmelse. Överhuvudtaget alla arbeten som utförs på byggnader eller anläggningar, rivning och schaktning samt grundarbeten på byggnader och anläggningar omfattas av begreppet bygg- och anläggningsarbeten.

Bygg- och anläggningsarbetet måste givetvis vara utfört på en arbetsplats i Sverige för att lagen skall vara tillämplig. Detta är därför särskilt anmärkt i paragrafen.

Enligt huvudregeln gäller avdragsskyldigheten enbart för ersättning för bygg- och anläggningsarbete. Om ersättningen avser endast

materialkostnader är lagen därför aldrig tillämplig. Om det ingår så-

väl arbets- som materialkostnader i ersättningsbeloppet skall avdrag enligt lagen göras, men enbart på den del av ersättningen som avser arbetskostnaderna. Om det däremot inte går att särskilja ersättningsbeloppen, skall entreprenadavdrag göras även på den del som avser ersättning för material. Om det är fråga om såväl bygg- och anläggningsarbeten som andra arbeten (s.k. blandade uppdrag) och uppdragen klart kan skiljas från varandra skall de olika uppdragen alltså särbehandlas. Om detta inte är möjligt skall avdrag göras från hela ersättningen som om det enbart vore fråga om bygg- och anläggningsarbete.

2 §

I paragrafen definieras begreppen uppdragsgivare och uppdragstagare som används i lagen. De iakttagelser som RSV gjort visar att det förekommer olika konstruktioner med fristående underentreprenörer i flera led, uthyrningsföretag eller ibland med någon typ av mellanman. Bestämmelserna om entreprenadavdrag kan därför inte begränsas till underentreprenörer i egentlig mening.

Uppdragsgivare kan vara den som i egen bygg- och anläggnings-

verksamhet eller egen uthyrningsverksamhet anlitar någon för att utföra bygg- och anläggningsarbete. En beställare kan alltså vara uppdragsgivare om han i egen bygg- och anläggningsverksamhet anlitar en uppdragstagare för att utföra sådant arbete som omfattas av lagen. Även den som i egen uthyrningsverksamhet anlitat någon för att utföra bygg- och anläggningsarbete omfattas av lagen.

Att en uppdragsgivare aldrig kan vara en privatperson framgår uttryckligen av 8 § andra stycket.

Som uppdragstagare avses den som utför arbetet eller den som tillhandahåller personal (uthyrare) för att utföra arbetet.

Av bestämmelsens andra stycke framgår att lagen även skall tillämpas på utländska uppdragsgivare och uppdragstagare som saknar fast driftställe i Sverige. Alla utländska uppdragsgivare och uppdragstagare omfattas således av lagen, oavsett om de har fast driftställe i Sverige eller inte. Att arbetet måste vara utfört på plats i Sverige framgår av 1 § första stycket.

Beslutande myndighet m.m.

3 §

Av bestämmelsen framgår vid vilken skattemyndighet som beslut enligt lagen skall fattas. Samma skattemyndighet som har att fatta beslut enligt SBL skall också fatta beslut enligt den nya lagen. Beslut om avdragsskyldighet fattas således av den skattemyndighet som också har att fatta beslut om uppdragsgivarens skatter och avgifter enligt SBL.

Att beslutsbehörigheten kan flyttas till annan skattemyndighet framgår av 4 §.

4 §

Enligt bestämmelsen är det möjligt att flytta beslutsbehörigheten mellan två skattemyndigheter. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 5 § SBL.

Första stycket innehåller en generell bestämmelse för det fall en

handling sänts in till fel skattemyndighet.

5 §

I andra stycket finns en särreglering för det fall en begäran om omprövning sänts in till en allmän förvaltningsdomstol.

6 §

RSV ges enligt bestämmelsen en rätt att överta de befogenheter som en skattemyndighet har i fråga om förelägganden och revision.

Registrering och entreprenadkonto

7 §

Skattemyndigheten skall enligt bestämmelsen upprätta ett särskilt konto som benämns entreprenadkonto. På detta konto skall de belopp som entreprenadavdragen avser inbetalas.

På kontot skall skattemyndigheten registrera entreprenadavdrag som skall betalas in, omföras eller utbetalas, inbetalningar, omföringar eller utbetalningar samt belopp som har lämnats för indrivning.

Avdragsskyldigheten

8 §

Enligt första stycket åvilar avdragsskyldigheten alla sådana uppdragsgivare som hamnar under definitionen i 2 § och som betalar ut ersättning för sådana bygg- och anläggningstjänster som avses i 1 §. Detta innebär att såväl huvudentreprenörer som underentreprenörer kan vara skyldiga att göra entreprenadavdrag för ersättningar som de betalar ut för sådana bygg- och anläggningsarbeten som avses i 1 §, dvs. en uppdragstagare kan i sin tur vara uppdragsgivare för annan person. Även beställare och uthyrare kan omfattas av skyldigheten (se vidare under 2 §).

Av andra stycket framgår uttryckligen att fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet aldrig är skyldiga att göra entreprenadavdrag. En privatperson som köper byggtjänster är därför inte skyldig att göra entreprenadavdrag enligt denna lag. En person som bedriver näringsverksamhet är inte skyldig att göra entreprenadavdrag om han som privatperson uppdrar åt någon att utföra bygg- eller anläggningsarbete.

Undantag från avdragsskyldigheten

9 §

Av första stycket framgår att om en uppdragsgivares sammanlagda ersättning till en och samma uppdragstagare uppgår till högst ett och ett halvt prisbasbelopp under ett kalenderår behöver uppdragsgivaren inte göra något entreprenadavdrag. Detta ersättningsbelopp skall alltså också enligt huvudregeln omfatta endast arbetskostnader. Det totala ersättningsbeloppet kan således vara mycket större än ett och ett halvt prisbasbelopp men ändå hamna under gränsen för när avdrag måste göras. Om de olika ersättningarna inte kan särskiljas (jfr 1 § andra stycket) skall dock såväl ersättning för bygg- och anläggningsarbete som ersättning för t.ex. materialkostnad beaktas vid kontroll av om den totala ersättningen uppgår till ett och ett halvt prisbasbelopp.

Det är den sammanlagda ersättningen till en enda uppdragstagare under ett kalenderår som avses. En uppdragsgivare med många mindre uppdrag, till olika uppdragstagare, kan således komma att inte alls omfattas av avdragsskyldigheten.

Huvudregeln är att om en uppdragsgivare betalar ut ersättning för bygg- och anläggningsarbete skall han inte göra entreprenadavdrag om det vid utbetalningstillfället kan antas att den sammanlagda ersättningen under året inte kommer att uppgå till ett och ett halvt prisbasbelopp. Parterna kan i och för sig om de så önskar komma överens om att uppdragsgivaren ändå skall göra entreprenadavdrag. Det kan givetvis därefter ändå bli fråga om ytterligare ersättning, som därmed medför att den sammanlagda ersättningen kommer att uppgå till mer än ett och ett halvt prisbasbelopp. Uppdragsgivaren skall då göra entreprenadavdrag på föreskrivet sätt, men bara på den ersättning som medför att gränsen om ett och ett halvt prisbasbelopp överskrids.

Om uppdragsgivaren redan vid första utbetalningstillfället har anledning att anta att den sammanlagda ersättningen kommer att överskrida ett och ett halvt prisbasbelopp skall han alltså göra entreprenadavdrag. Om han ändå underlåter detta kan han bli betalningsansvarig för ett belopp motsvarande det han underlåtit att dra av. Om skattemyndigheten gör gällande att uppdragsgivaren haft anledning att anta att ersättningen skulle komma att överskrida gränsen om ett och ett halvt prisbasbelopp, åligger det givetvis myndigheten att visa att uppdragsgivaren borde ha insett detta.

Prisbasbeloppet fastställs varje år av regeringen enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Genom att arbetet måste utföras på en arbetsplats i Sverige som skulle kunna utgöra sådant fast driftställe som avses i 2 kap. 29 § inkomstskattelagen (1999:1229) undantas arbete som utförs utanför landets gränser (jfr 1 §).

Enligt andra stycket bör det, när synnerliga skäl föranleder det, även i andra fall kunna medges undantag från skyldighet att göra entreprenadavdrag. Här avses främst de fall där uppdragsgivaren haft särskilda svårigheter att avgöra om han omfattades av avdragsskyldigheten eller inte. Om uppdragsgivaren haft särskilda svårigheter att bedöma om ersättningen utgör sådan som omfattas av avdragsskyldigheten kan skälig anledning föreligga för hans underlåtelse. Han kan då inte göras ansvarig för sin underlåtelse enligt betalningsansvarsföreskrifterna, utan bör medges befrielse enligt denna bestämmelse. Eftersom det krävs synnerliga skäl, är det endast vid mycket speciella omständigheter som skattemyndigheten kan medge undantag enligt denna bestämmelse.

Sjukdom eller bristande ekonomisk förmåga kan dock inte utgöra skäl för befrielse. Avdrags- och inbetalningsskyldigheten uppkommer inte förrän betalningen till uppdragstagaren sker. Förfallodag på faktura saknar alltså betydelse. Om man har möjlighet att betala fakturan eller del därav kan inte heller skäl anses föreligga att underlåta att göra föreskrivet avdrag och betala in det till entreprenadkontot.

Beräkning av entreprenadavdrag

10 §

Vid varje tillfälle som en uppdragsgivare har för avsikt att göra en betalning till en uppdragstagare avseende ersättning för bygg- eller anläggningsarbete skall han först göra ett entreprenadavdrag från det belopp han avser betala och därefter betala resterande belopp till fakturautställaren (uppdragstagaren). Det är alltså betalningen till uppdragstagaren som utlöser avdragsskyldigheten, inte faktureringen. Oavsett vilket belopp fakturan lyder på, skall avdrag göras med 40 procent av det belopp som uppdragsgivaren avser att betala till uppdragstagaren. Det avdragna beloppet (entreprenadavdraget)

betalas in på entreprenadkontot samtidigt som resterande belopp betalas direkt till uppdragstagaren.

Underlaget för entreprenadavdraget utgörs endast av sådan ersätt-

ning som avser ersättning för bygg- eller anläggningsarbete, dvs. arbetskostnaden. I underlaget skall inte medräknas mervärdesskatt. Om det ingår såväl arbets- som materialkostnader i ersättningsbeloppet utgör enbart ersättningen för arbetet underlaget för avdraget, under förutsättning att de olika ersättningarna klart kan skiljas från varandra (jfr 1 § andra stycket). I vissa fall kan alltså även materialkostnad eller kostnad för annat arbete än bygg- och anläggningsarbete ingå i underlaget för entreprenadavdraget. På detta underlag, ersättningen för bygg- och anläggningsarbete exklusive mervärdesskatt, skall avdrag göras med 40 procent. Resultatet utgör entreprenadavdraget.

Skyldighet att lämna deklaration

11 §

I paragrafen anges vilka som är skyldiga att lämna redovisning av entreprenadavdrag (entreprenaddeklaration). Varje gång som en uppdragsgivare gjort ett entreprenadavdrag skall en redovisning göras av avdraget belopp.

Redovisningen skall vara egenhändigt underskriven av den som är skyldig att redovisa entreprenadavdrag eller den som är behörig ställföreträdare för den redovisningsskyldige. Vem som är behörig ställföreträdare framgår av 19 kap. 1 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

12 §

I paragrafen anges vilka uppgifter en redovisning av entreprenadavdrag skall innehålla.

I första stycket punkt 1 anges nödvändiga identifikationsuppgifter. Vilka uppgifter som behövs, t.ex. uppdragsgivares och uppdragstagares personnummer, organisationsnummer eller särskilda redovisningsnummer, behöver inte anges i lagform och har därför inte tagits med här. De kan anges i förordning eller andra föreskrifter.

Enligt punkten 2 skall den sammanlagda ersättningen för vilken uppdragsgivare är avdragsskyldig redovisas. Det som avses är såle-

des såväl det belopp som entreprenadavdraget avser som det belopp som efter avdrag faktiskt betalades till uppdragstagaren. Det belopp som enligt punkten 2 skall redovisas torde i normalfallet därför utgöras av den del av fakturabeloppet som avser ersättning för arbetskostnad. Enligt huvudregeln utgörs detta av den totala ersättning (exklusive mervärdesskatt) som utgår för sådant bygg- och anläggningsarbete som avdragsskyldigheten enligt lagen omfattar. I beloppet kan även ingå ersättning för annat arbete om den inte klart kan särskiljas från ersättningen för bygg- och anläggningsarbete (jfr 1 § andra stycket).

Vidare skall enligt punkten 3 av redovisningshandlingen framgå det belopp som uppdragsgivaren dragit av, entreprenadavdraget.

Av punkten 4 framgår att redovisningen även måste precisera vilken faktura eller avtal som ersättningen avser.

Punkten 5 anger den yttre ram inom vilken regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter enligt bestämmelsen i andra stycket.

I andra stycket anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter en redovisning av entreprenadavdrag skall innehålla.

Efter medgivande kan redovisning lämnas i form av ett elektroniskt

dokument. Motsvarande bestämmelse för självdeklarationer finns i

13 §

10 kap. 26 § SBL. I dessa tillstånd kan parternas åtaganden och ansvar för informationen och förmedlingen regleras närmare. I tillstånden kan också föreskrivas om att ett tillstånd kan återkallas om den som fått medgivandet bryter mot villkoren i medgivandet.

RSV bör ges möjlighet att i verkställighetsföreskrifter närmare bestämma vilka tekniska och administrativa förfaranden som skall krävas för att en redovisning skall få avges i ett elektroniskt dokument.

14 §

Genom bestämmelsen ges skattemyndigheten rätt att förelägga en person att lämna en redovisning även i de fall det är okänt om det finns någon avdragsskyldighet. Härigenom ges myndigheten en

möjlighet att kontrollera om en viss fysisk eller juridisk person varit skyldig att göra entreprenadavdrag. Att ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite framgår av 42 §.

Bestämmelsen har sin förebild i 10 kap. 10 § SBL.

15 §

Av första stycket framgår att entreprenaddeklarationen skall lämnas till den skattemyndighet som har att fatta beslut rörande uppdragsgivaren enligt bestämmelserna i 2 kap. 1 eller 2 § SBL. Det är också den skattemyndighet som fattar beslut enligt denna lag (jfr 3 §).

Enligt andra stycket skall deklarationen lämnas till skattemyndigheten senast samma dag som uppdragsgivaren betalar ersättningen till uppdragstagaren. Det är alltså inte fakturadag som styr deklarationens inlämnande (eller inbetalningen av avdraget belopp) utan när uppdragsgivaren faktiskt betalar uppdragstagaren. Så fort uppdragsgivaren betalar ersättning till uppdragstagaren skall han även betala in det belopp som entreprenadavdraget avser samt ge in redovisningen/deklarationen. Allt, betalning till uppdragstagare, inbetalning av entreprenadavdrag och redovisning, skall således ske samtidigt.

Om synnerliga skäl föreligger kan skattemyndigheten enligt tredje

stycket bevilja anstånd med avgivande av deklaration. Eftersom det

krävs synnerliga skäl, kan anstånd endast beviljas vid mycket speciella omständigheter. Närmare om bakgrunden till detta framgår av avsnitt 8.10.5. Anstånd enligt denna bestämmelse bör endast medges under kortare tid.

Beslut om entreprenadavdrag

16 §

I paragrafen första stycke anges hur entreprenadavdrag som har redovisats på angivet sätt skall bestämmas. Avdraget anses bestämt till det belopp som redovisats.

Om deklarationen kommer in för sent anses enligt andra stycket också beslut om entreprenadavdrag ha fattats i enlighet med deklarationen under förutsättning att omprövningsbeslut ännu inte hunnit fattas.

Bestämmelsen har sin förebild i bestämmelserna om skattedeklaration, 11 kap. 16 och 18 §§ SBL.

Om beslut om entreprenadavdrag på grund av utebliven deklaration aldrig fattats, kan skattemyndigheten fatta ett omprövningsbeslut i frågan enligt 57 § andra stycket. Hänvisningen i tredje

stycket tydliggör detta.

17 §

Registrering av beslutat entreprenadavdrag sker på det särskilda kontot, entreprenadkontot, som skattemyndigheten skall upprätta enligt 7 §.

Inbetalning

18 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur betalningen skall göras. Inbetalningen av entreprenadavdraget skall ske genom insättning på entreprenadkontot.

Om inbetalning av entreprenadavdrag skall göras med hjälp av en särskild blankett, dvs. ett särskilt inbetalningskort, bör detta anges i förordningsform. På samma sätt bör också i förordning anges vilken myndighet som skall fastställa formulär till sådana inbetalningskort.

Bestämmelser om vilka uppgifter som skall anges på inbetalningskortet bör också ges på annat sätt än genom lag. De uppgifter som bör anges är t.ex. inbetalarens (uppdragsgivarens) och mottagarens (uppdragstagarens) namn och person- eller organisationsnummer, det inbetalda beloppet samt inbetalningens bokföringsdag.

19 §

En uppdragsgivare kan samtidigt vara uppdragstagare enligt lagen, dvs. såväl huvudentreprenör som underentreprenör åt annan huvudentreprenör i en entreprenörskedja. Uppdragsgivaren kan därför ha belopp innestående på entreprenadkontot som han i egenskap av uppdragstagare har rätt att tillgodoräkna sig. Det belopp han har rätt att tillgodoräkna sig kan han välja att utnyttja genom att

”kvitta” mot entreprenadavdrag som han har att betala in själv till entreprenadkontot i egenskap av uppdragsgivare.

Att ansökan om omföring skall ges in till den skattemyndighet som har att fatta beslut rörande sökanden enligt 2 kap. 1–2 §§ SBL framgår av 27 § andra stycket och av 29 § framgår att ansökan kan få lämnas elektroniskt.

20 §

Av bestämmelsen framgår att inbetalningen av entreprenadavdraget skall göras samma dag som deklarationen ges in, dvs. samtidigt som betalning faktiskt sker till uppdragstagaren.

En ansökan om omföring enligt 19 § måste ges in till skattemyndigheten samtidigt som han betalar ersättningen till uppdragstagaren. I samma stund som uppdragsgivaren betalar uppdragstagaren, och därmed har gjort ett 40-procentigt avdrag av ersättningen, blir uppdragsgivaren skyldig att betala in avdraget belopp till entreprenadkontot. Därför måste han, om han istället för inbetalning av avdraget belopp vill tillgodoföra sig innestående medel på entreprenadkontot, samtidigt ge till att ansöka om omföring.

Om entreprenadavdraget bestämts genom omprövningsbeslut skall inbetalning ske i enlighet med beslutet.

Anstånd med betalning

Motsvarande bestämmelser om anstånd vid omprövning eller över-

klagande finns för inbetalning av skatt i 17 kap. 2 § SBL (tidigare

21 §

bl.a. 49 § 1 mom. UBL). Vägledning vid anståndsprövning kan således fås genom förarbeten och praxis kring dessa bestämmelser.

Enligt punkten ett kan anstånd beviljas om det kan antas att uppdragsgivaren kommer att bli helt eller delvis befriad från avdragsskyldigheten. För att anstånd skall medges krävs att sannolikheten för bifall är större än avslag. Om det kan antas att uppdragsgivaren vid en omprövning vinner bifall skall anstånd medges. För att anstånd skall medges krävs det normalt ansökan av uppdragsgivaren. Anstånd kan dock medges utan yrkande om det är uppenbart att entreprenadavdraget skall sättas ned, t.ex. vid debiteringsfel.

Vidare kan anstånd enligt punkten två beviljas om utgången i ett ärende eller mål om entreprenadavdrag är tveksam. Denna punkt motsvaras av det som i UBL betecknades som de s.k. ovisshetsfallen. Till ledning för dessa ovisshetsfall gjorde departementschefen vissa uttalanden i prop. 1989/90:74 s. 340 som även kan tjäna som vägledning i detta sammanhang:

Regeln innebär en möjlighet att meddela anstånd i ärenden där sannolikheten för bifall bedöms vara lika stor som för avslag. Dessutom ger den ett visst utrymme att medge anstånd i sådana tveksamma fall där sannolikheten för avslag väger över något. Däremot bör det inte komma i fråga att medge anstånd enligt den här föreslagna grunden när det är troligt att den skattskyldige får avslag på sitt yrkande. Enligt min mening är mildare regler enligt vad som nu angetts motiverade inte minst när den rättsliga frågan är svårbedömd, t.ex. när lagstiftningen är konstruerad så att den till viss del överlåter åt de rättstillämpande instanserna att fylla ut olika rekvisit. Rådet det då en ovisshet om lagens rätta innehåll bör anstånd kunna medges.

Slutligen kan anstånd medges enligt punkten tre när uppdragsgivaren begärt omprövning eller överklagat ett beslut och om det skulle medföra betydande skadeverkningar för uppdragsgivaren att behöva betala in entreprenadavdraget eller det annars skulle framstå som oskäligt. Denna punkt motsvaras av de tidigare s.k. obillighetsfallen i UBL. Av förarbeten (SOU 1965:23 och prop. 1967:130) framgår att det knappast fanns anledning att bevilja anstånd åt skattskyldig som utan större svårighet kunde betala skatten (dvs. entreprenadavdraget i detta fall). Det är emellertid angeläget att i största möjliga utsträckning förhindra att den skattskyldige utsätts för svåra ekonomiska skadeverkningar genom att han tvingas betala in ett entreprenadavdrag som eventuellt kan komma att bli undanröjd.

Att anstånd får beviljas med det belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna anges i 24 §.

22 §

Av bestämmelsen framgår med hur lång tid anstånd får beviljas. Bestämmelsen har sin förebild i 17 kap. 2 § sista stycket SBL.

23 §

I paragrafen regleras var ansökan om anstånd skall ges in. Ansökan om anstånd skall, liksom entreprenaddeklarationen och inbetalningen av avdraget belopp, ges in till den skattemyndighet som har att fatta beslut rörande sökanden/uppdragsgivaren enligt bestämmelserna i 2 kap. 1 eller 2 § SBL.

24 §

I paragrafen anges med vilket belopp anstånd får beviljas. Som föreskrivs skall anstånd beviljas med det belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Avsikten är att ge skattemyndigheten utrymme att i den beloppsmässiga anståndsprövningen väga in förhållanden i det enskilda fallet. Anståndsbeloppet kan alltså anpassas till föreliggande omständigheter.

25 §

I paragrafen anges att indrivning inte får begäras av entreprenadavdrag som omfattas av ett anståndsbeslut.

Omföring och utbetalning av entreprenadavdrag

26 §

Entreprenadavdraget kan dels omföras inom entreprenadkontot genom att registreras på annan person, dels utbetalas till skattekonto eller

direkt till sökanden. Omföring eller utbetalning kan avse hela eller

endast del av inbetalt entreprenadavdrag.

Omföring inom entreprenadkontot

Det skall vara möjligt för uppdragstagaren att begära att hans tillgodohavande på entreprenadkontot skall fördelas på en eller flera av hans uppdragstagare. Omföring skall då ske i entreprenadkontot så att tidigare underentreprenör blir uppdragsgivare med ny/nya uppdragstagare enligt den skriftliga begäran. Bokföringsdag på det nya beloppet blir omföringsdagen. Ränta på beloppet fram till om-

föringen tillgodogörs tidigare uppdragstagare som därefter är uppdragsgivare.

Utbetalning till skattekonto

Beloppet på entreprenadkontot kan efter skriftlig begäran (när kontrollen är klar) föras över till uppdragstagarens skattekonto. Det kan gälla hela eller del av beloppet. Bokföringsdagen i entreprenadkontot blir även bokföringsdag i skattekontot. Ränteberäkning sker då från det datum beloppet kom in till entreprenadkontot.

Utbetalning direkt till sökanden

Återbetalning skall inte ske från entreprenadkontot. Det är dock möjligt att göra utbetalning från entreprenadkontot direkt till uppdragstagaren om uppdragstagaren inte har något skattekonto, t.ex. ett utländskt bolag. Denne skall då, istället för att ansöka om omföring av entreprenadavdraget, ansöka om utbetalning från entreprenadkontot direkt till sig själv. Enligt 31 § utgör vissa omständigheter hinder mot sådan utbetalning. En direkt utbetalning till sökanden kan inte ske om denne har skatte- eller avgiftsskulder. De som har skattekonto, sker utbetalning istället direkt till skattekontot och då förhindrar skatteskulder utbetalning automatiskt.

Om uppdragstagaren vill få medlen direkt utbetalade till sig, trots att han har ett skattekonto, får han använda sig av reglerna i SBL om återbetalning av skatt efter att ha fått pengarna utbetalda till sitt skattekonto.

27 §

Enligt första stycket skall ansökan om omföring eller utbetalning vara egenhändigt underskriven av den som är skyldig att redovisa entreprenadavdrag eller den som är behörig ställföreträdare för den redovisningsskyldige. Vem som är behörig ställföreträdare framgår av 19 kap. 1 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

På ansökan skall uppdragstagaren enligt andra stycket ange det belopp ansökan avser och om beloppet skall omföras inom entreprenadkontot eller utbetalas till skattekonto eller direkt till sökan-

den. Ansökan skall ges in till den skattemyndighet som har att fatta beslut rörande uppdragstagaren enligt SBL.

I tredje stycket anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om omföring eller utbetalning av entreprenadavdrag skall innehålla.

28 §

Ansökan om omföring av belopp som entreprenadavdrag avser eller utbetalning av sådant belopp skall handläggas skyndsamt. Med skyndsamt menas att omföring/utbetalning skall göras så fort det kan ske. Detta innebär emellertid inte att skattemyndigheten inte får utreda redovisningen innan omföring eller utbetalning görs, men den måste göras snabbt.

29 §

Efter medgivande kan ansökan, liksom en entreprenaddeklaration enligt 13 §, lämnas i form av ett elektroniskt dokument. Motsvarande bestämmelse för självdeklarationer finns i 10 kap. 26 § SBL. I dessa tillstånd kan parternas åtaganden och ansvar för informationen och förmedlingen regleras närmare. I tillstånden kan också föreskrivas att ett tillstånd kan återkallas om den som fått medgivandet bryter mot villkoren i medgivandet.

RSV bör ges möjlighet att i verkställighetsföreskrifter närmare bestämma vilka tekniska och administrativa förfaranden som skall krävas för att en ansökan skall få avges i ett elektroniskt dokument.

Vad som avses med ett elektroniskt dokument framgår av 13 § andra stycket.

30 §

Om avstämning av entreprenadkontot visar att det finns överskjutande belopp på kontot skall medlen utbetalas till uppdragstagarens skattekonto. Denna möjlighet skall skattemyndigheten använda sig av om det efter en tid om minst fyra månader visar sig att medel på entreprenadkontot inte utnyttjas av uppdragstagaren genom ansökan om omföring eller utbetalning.

Om skattekonto inte finns får utbetalningen istället ske direkt till uppdragstagaren. Om detta inte är möjligt på grund av att t.ex. skattemyndigheten inte känner till uppdragstagarens adress får beloppet stå kvar på entreprenadkontot. Att det i vissa fall föreligger hinder mot direkt utbetalning av medel på entreprenadkontot framgår av 31 §.

Om tillgodoförande av medlen inte skett inom 10 år tillfaller medlen staten.

Hinder mot utbetalning

31 §

För att ansökan om utbetalning direkt till sökanden skall kunna medges krävs att sökanden fullgjort sina skyldigheter enligt denna lag och SBL. Detsamma gäller vid utbetalning av överskjutande belopp direkt till uppdragstagare enligt 30 § andra meningen. Sökanden måste alltså ha fullgjort sin avdragsskyldighet och redovisningsskyldighet på föreskrivet sätt för att kunna tillgodogöra sig själv avdraget belopp genom utbetalning. Denna prövning skall således inte göras om ansökan avser omföring inom entreprenadkontot; då är det ju annan person som skall tillgodoföras avdraget belopp. Inte heller ansökan om utbetalning till det egna skattekontot kräver någon prövning enligt denna bestämmelse. Om uppdragstagaren har skatteskulder förhindrar ju detta en eventuell utbetalning från skattekontot.

Sökanden/uppdragstagaren kan samtidigt vara uppdragsgivare och en kontroll av att han fullgjort sina skyldigheter enligt lagen måste alltså också göras innan han personligen kan få tillgodogöra sig något belopp genom direktutbetalning.

För att en utländsk uppdragstagare skall kunna få belopp från entreprenadkontot utbetalt till sig själv, dvs. inte till skattekontot, måste även denne visa att han gjort vad som ankommer på honom enligt skattebetalningslagen. Om han inte betalat in arbetsgivaravgifter och hävdar att detta inte ankommer på honom på grund av att avtal om betalning av sociala avgifter träffats med den svenska arbetstagaren, måste sökanden/uppdragstagaren visa detta. Det räcker inte med att påstå detta utan i normalfallet måste det bli fråga om att han presterar ett skriftligt avtal med sin arbetstagare för att kunna anses ha uppfyllt kravet.

Om den anställde omfattas av sitt hemlands socialförsäkring, under tiden som han arbetar i Sverige, skall inte arbetsgivaravgifter betalas här. Den anställde har då ett intyg om tillämplig lagstiftning (E101) eller ett intyg om utsändning från land som Sverige slutit socialförsäkringskonvention med. För att uppdragstagaren/arbetsgivaren skall kunna få belopp utbetalt från entreprenadkonto i ett sådant fall har denne att visa genom intyg att den anställde omfattas av sin hemlandssocialförsäkring under tiden som han arbetar i Sverige.

Ränta

32 §

Förevarande paragraf reglerar kostnadsränta vid för sen betalning. Vid för sen betalning tas hög kostnadsränta ut, vilket innebär att räntan beräknas efter en räntesats som motsvarar basräntan plus 15 procentenheter.

Låg kostnadsränta, alltså en räntesats som motsvarar basräntan, tas ut på belopp som lämnats för indrivning. Att ett belopp anses ha lämnats för indrivning när det har registrerats i utsökningsregistret framgår av 2 kap. 30 § tredje stycket utsökningsbalken. Ränta beräknas fr.o.m. dagen efter den då beslutet om skatten registrerades i utsökningsregistret.

Vad som avses med rätt tid blir beroende av vid vilken tidpunkt som uppdragsgivaren betalat ersättningen till uppdragstagaren. Så länge betalning inte skett till uppdragstagaren kan uppdragsgivaren inte vara för sen med inbetalning av entreprenadavdraget oavsett vid vilken tidpunkt betalningen borde ha skett till uppdragstagaren.

33 §

När det är fråga om belopp som entreprenadavdrag avser och som skall betalas på grund av ett omprövningsbeslut eller ett beslut av domstol beräknas kostnadsräntan efter en räntesats som motsvarar basräntan (19 kap. 3 § SBL). Sådan kostnadsränta beräknas från och med dagen efter den då beloppet rätteligen skulle ha betalats.

34 §

Av bestämmelsen framgår att kostnadsränta inte skall beräknas efter dag som fordran betalats eller preskriberats.

35 §

På medel som tillgodoförs någon genom omföring på entreprenadkontot eller genom utbetalning (till skattekonto eller direkt till sökanden) från kontot skall ränta beräknas efter en räntesats som motsvarar basräntan enligt 19 kap. 3 SBL.

36 §

När det är fråga om entreprenadavdrag som omfattas av anstånd och som skall betalas när anståndstiden gått ut beräknas anståndsränta efter en räntesats som motsvarar basräntan (19 kap. 3 § SBL).

Utredning

37 §

I paragrafen har tagits in bestämmelser om den avdragsskyldiges rätt att yttra sig och att få del av uppgifter.

I paragrafens första stycke anges vilka skyldigheter den deklarationsskyldige har att föra anteckningar m.m.

38 §

Bestämmelserna i andra stycket anger hur länge underlaget skall bevaras. Ett beslut som är till nackdel för en enskild kan i vissa fall få meddelas senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket ersättningen betalades ut. Underlaget bör därför bevaras under sju år.

Bestämmelsen har utformats med 14 kap. 2 § SBL som förebild.

39 §

Av bestämmelsen framgår att om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag har skattemyndigheten rätt att förelägga honom att göra det.

40 §

Enligt paragrafen kan den som är eller kan antas vara uppdragsgivare föreläggas att lämna uppgift eller handling som behövs för kontroll enligt lagen.

Med ”kontroll av avdragsskyldigheten” avses såväl kontroll av om avdragsskyldighet överhuvudtaget förelegat som kontroll av att skyldigheten fullgjorts riktigt och fullständigt.

Av 14 § framgår att skattemyndigheten har rätt att förelägga en person att lämna en redovisning även i de fall det är okänt om det finns någon avdragsskyldighet.

Första stycket innehåller en bestämmelse som ger skattemyndig-

41 §

heten möjlighet att hämta in kontrolluppgift om rättshandling som har betydelse för avdragsskyldighet enligt denna lag om det behövs för kontroll av annan (tredjemansföreläggande). En uppdragstagare, som alltså inte är avdragsskyldig eller redovisningsskyldig enligt denna lag, måste kunna tvingas samverka i en utredning rörande någons avdrags- och deklarationsskyldighet. Givetvis kan även annan än uppdragsgivarens uppdragstagare bli föremål för föreläggande enligt denna bestämmelse. Bestämmelsen har närmare kommenterats under avsnitt 8.7.1.

Med särskilda skäl i andra stycket avses framför allt fall där det finns ett uttalat kontrollintresse och där alternativa kontrollmetoder saknas (jfr 14 kap. 4 § SBL).

42 §

Enligt första stycket får ett föreläggande förenas med vite. Vite kan inte föreläggas staten, landsting, kommun eller tjänsteman i tjänsten (jfr 23 kap. 2 § SBL). Det finns andra medel att få dessa personer

att fullgöra sin skyldigheter. Bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om viten. I ett vitesföreläggande fastställs vitesbeloppet till ett bestämt belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vitet. Om vite föreläggs flera personer gemensamt, skall ett särskilt belopp fastställas för var och en av dem (3 § lagen om viten).

Om det finns anledning att anta att uppdragsgivare eller uppdragstagare har begått brott, framgår av andra stycket att denne inte får föreläggas vid vite att medverka i utredningen av en fråga som har samband med den gärning som brottsmisstanken avser (jfr 23 kap. 2 § SBL, prop. 1997/98:10 s. 60 f).

Om ett vitesföreläggande inte följs kan ett nytt vite föreläggas. Det första förelagda vitet skall ha dömts ut genom lagakraftvunnet beslut innan ett nytt vite kan föreläggas, se 2 § lagen om viten. Ansökan om utdömande av vite görs hos länsrätten. Enligt tredje

stycket får därvid även vitets lämplighet bedömas (jfr t.ex. 23 kap.

2 § sista stycket SBL och 17 kap. 8 § lagen [2001:1227] om självdeklaration). Att märka i detta sammanhang är att lagen om vite har en egen forumbestämmelse. I 6 § viteslagen anges bl.a. att frågor om utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet och att ansökan om utdömande görs hos den länsrätt inom vars domkrets myndigheten är belägen.

Beslutande myndighet framgår av 3 §. Att RSV kan besluta om föreläggande (och revision) framgår av 6 §.

43 §

Paragrafen innehåller bestämmelser som ger skattemyndigheten möjlighet att besöka eller på annat sätt sammanträffa personligen med uppdragsgivare för att stämma av vissa uppgifter som behövs för kontroll.

44 §

I paragrafen finns en revisionsbestämmelse. Skattemyndigheten får besluta om revision för att kontrollera att uppdragsgivare följer

lagens bestämmelser om deklarationsskyldighet. Bestämmelsen beskrivs under avsnitt 8.7.2 i den allmänna motiveringen. Skattemyndigheten får enligt första stycket inte bara besluta om revision för att kontrollera att deklarations- och uppgiftsskyldigheten fullgjorts riktigt och fullständigt utan även för att kontrollera att förutsättningar finns att fullgöra uppgiftsskyldighet som kan antas uppkomma. Att revision får beslutas för att kontrollera att förutsättningar finns att fullgöra deklarations- och annan uppgiftsskyldighet innebär bl.a. att uppgifter från revision av löpande period kan komma att utgöra ett betydelsefullt kontrollmaterial eller referensmaterial för senare beslut om entreprenadavdrag.

Det kan vara nödvändigt att revidera såväl uppdragstagare som annan. Genom andra stycket införs därför en möjlighet till tredjemansrevision.

Beslutande myndighet framgår av 3 §. Att RSV kan besluta om revision (och föreläggande) framgår av 6 §.

Första stycket innehåller bestämmelser om myndigheters uppgifts-

skyldighet. Vid tillämpning av denna bestämmelse gäller enligt tredje

stycket bestämmelserna om undantag från uppgiftsskyldighet i

3 kap. 16 § andra och tredje styckena TL.

Andra stycket innehåller såvitt gäller utlämnande av uppgifter i

45 §

handlingar som har lämnats eller omhändertagits enligt bestämmelser i denna lag en hänvisning till taxeringslagens bestämmelser om utlämnande av uppgifter i självdeklaration och andra handlingar.

Betalningsansvar för entreprenadavdrag

46 §

Den som inte har gjort föreskrivet entreprenadavdrag är enligt denna bestämmelse betalningsskyldig för det belopp som borde ha innehållits. För varje utbetalning av sådan ersättning som omfattas av lagen skall entreprenadavdrag göras. Oavsett om uppdragsgivaren betalar hela beloppet eller endast en del av det belopp som fakturan lyder på, skall avdrag göras med 40 procent av belopp man faktiskt avser att betala.

Om uppdragsgivaren haft anledning att underlåta att göra avdrag på grund av att det helt enkelt varit svårt att avgöra om uppdraget var sådant att det omfattas av skyldigheten att göra entreprenadavdrag, kan det utgöra sådana synnerliga skäl för undantag från avdragsskyldigheten som avses i 9 § andra stycket. Betalningsansvar enligt denna bestämmelse kan då givetvis inte komma i fråga eftersom någon avdragsskyldighet inte föreligger.

47 §

Paragrafen innehåller en erinran om att den som har gjort entreprenadavdrag också är betalningsskyldig för det belopp som har innehållits (jfr 12 kap. 2 § SBL).

48 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om regress när en uppdragsgivare betalat belopp till entreprenadkonto utan att ha gjort motsvarande entreprenadavdrag på utgiven ersättning till uppdragstagaren.

49–52 §

I paragraferna återfinns regler om solidariskt ansvar som en företrädare för en juridisk person har för att ett belopp motsvarande det entreprenadavdrag som den juridiska personen borde ha gjort, men som inte betalats inom föreskriven tid till skattemyndigheten. Paragraferna har utformats med 12 kap. 6–7 §§, 8 a § och 12 § SBL som förebild. Förutsättningar för påförande av sådant ansvar är desamma som i SBL. Även vad gäller förfarandet gäller samma reglering. Vägledning kan därför hämtas från förarbeten och praxis rörande företrädaransvar enligt SBL. Se även ovan under avsnitt 8.9.2.

Av 53 § framgår att företrädaren, liksom uppdragsgivaren, inte kan bli betalningsskyldig om betalningsmottagaren (uppdragstagaren) har fullgjort sina betalningsskyldigheter, dvs. om han betalt de skatter och avgifter som belöper på ersättningen och som entreprenadavdraget är avsett att täcka.

53 §

En uppdragsgivare kan inte bli betalningsskyldig enligt 46 eller 49 § om betalningsmottagaren (uppdragstagaren) har fullgjort sina betalningsskyldigheter, dvs. om han betalt de skatter och avgifter som belöper på ersättningen och som entreprenadavdraget är avsett att täcka.

Beslut om betalningsskyldighet får inte heller fattas sedan statens fordran mot betalningsmottagaren (uppdragstagaren) fallit bort. När statens fordran på uppdragstagaren rörande de skatter och avgifter som belöper på den aktuella ersättningen har preskriberats, får således beslut om betalningsansvar avseende entreprenadavdraget inte fattas.

Att det belopp för vilket betalningsskyldighet har ålagts skall registreras på entreprenadkonto framgår av 7 § och att beloppet får drivas in framgår av 55 §.

54 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att regressfordran som avses i 48 och 52 §§ får drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt och en preskriptionsbestämmelse.

Någon regel som säger att nu aktuella fordringar inte har företrädesrätt enligt 7 kap. 14 § utsökningsbalken vid utmätning av lön har inte tagits med. Det innebär att fordringarna vid sådan utmätning har samma företrädesrätt som andra skattefordringar och sålunda kan handläggas i samma ordning vid indrivningen som fordringar som avser ett underskott på ett skattekonto som har överlämnats för indrivning.

Att regressfordringar får drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt innebär bl.a. att de är omedelbart verkställbara och att målen hos kronofogdemyndigheten skall handläggas som s.k. allmänt mål. Av det sistnämnda följer att lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. är tillämplig.

Indrivning

55 §

I bestämmelsen regleras indrivning av avdragna entreprenadavdrag som inte inbetalats eller där avdragsskyldighet annars är för handen. I andra stycket finns en hänvisning till bestämmelserna om indrivning i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Av tredje stycket framgår att även ränta omfattas av bestämmelsen om indrivning.

I paragrafen finns en bestämmelse om att den avdragsskyldige skall

uppmanas att betala en fordran innan den lämnas för indrivning.

56 §

Skattemyndigheten har emellertid möjlighet att begära indrivning utan att först sända ut en betalningsuppmaning om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara där det är fara i dröjsmål därför att den betalningsskyldige är i färd med att göra sina tillgångar oåtkomliga för exekution.

Omprövning

I paragraferna återfinns bestämmelser om omprövning och efterpröv-

ning. Bestämmelserna har utformats med 21 kap. SBL som förebild.

57 §

Paragrafen innehåller lagens huvudregel om omprövning. Den motsvaras av 21 kap. 1 § SBL.

Av bestämmelsens andra stycke framgår att skattemyndigheten kan besluta i fråga där något beslut aldrig fattats. Om beslut om entreprenadavdrag aldrig fattats på grund av att deklaration aldrig inlämnats, kan således skattemyndigheten besluta om entreprenadavdrag enligt denna paragraf.

Skattemyndigheten kan enligt tredje stycket avstå från att på eget initiativ ompröva ett beslut, om omprövningen skulle avse endast ett mindre belopp. Vad som sägs i förarbetena till SBL och TL kan

härvid vara vägledande för vad som kan avses med ”mindre belopp”. I prop. 1989/90:74 s. 304 anför departementschefen bl.a. följande.

Riktlinjer för skattemyndigheternas ambitionsnivå bör dras upp av Riksskatteverket. Det är enligt min mening tillräckligt att lagstiftningsvägen ge utrymme för skattemyndigheterna att underlåta att på eget initiativ ompröva beslut om omprövningen skulle avse ett mindre belopp. För en sådan flexibel ordning talar bl.a. att olika felaktigheter bör behandlas olika. Så bör t.ex. följdändringar som är till den skattskyldiges fördel underlåtas endast om det rör sig om ett bagatellartat belopp, medan omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel förutsätter att ändringen avser tämligen betydande felaktighet. Mot att föreskriva vissa beloppsgränser talar också att sådana av skattskyldiga kan uppfattas som ”frigränser”, inom vilka det är tillåtet att lämna oriktiga uppgifter.

I sammanhanget måste givetvis beaktas att avdragsskyldighet t.ex. kanske inte alls föreligger på grund av att ersättningen inte uppgår till ett och ett halvt prisbasbelopp per år (jfr 9 §). De belopp som anses utgöra ”mindre belopp” i skattesammanhang kan alltså inte beloppsmässigt vara vägledande i detta sammanhang.

Första stycket innehåller ett förbud mot omprövning av förvaltnings-

domstols avgörande.

58 §

I andra stycket finns ett undantag från första stycket för det fall att Regeringsrätten har ändrat rättstillämpningen i den aktuella frågan.

Bestämmelserna har sin förebild i 21 kap. 3 § SBL.

59 §

Paragrafen anger hur en begäran om omprövning skall göras hos skattemyndigheten. Paragrafen innehåller även bestämmelse om föreläggande för det fall en begäran om omprövning inte är behörigen undertecknad.

60 §

Paragrafen anger när en begäran om omprövning skall göras hos skattemyndigheten. Den tidsfrist inom vilken omprövning får ske har knutits till det kalenderår under vilket uppdragsgivaren betalade ersättningen för bygg- och anläggningsarbete till uppdragstagaren.

Bestämmelserna har sin förebild i 21 kap. 4 §.

61 §

I paragrafen anges tidsfristen för omprövning på initiativ av skattemyndigheten. Även här har tidsfristen knutits till det år när betalning av aktuell ersättning skedde.

Omprövning till den enskildes fördel får ske utan tidsbegränsning så snart det av för skattemyndigheten tillgängligt material framgår att skattemyndigheten har meddelat ett felaktigt beslut.

Bestämmelserna har sin förebild i 21 kap. 8 § SBL.

62 §

Paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om tidsfrist för omprövning till den skattskyldiges nackdel. Även här har tidsfristen knutits till det år när betalning av aktuell ersättning skedde.

Bestämmelserna har sin förebild i 21 kap. 9 § SBL.

63 §

Paragrafen är en inledning till bestämmelserna om efterprövning.

64–65 §

I paragraferna anges när efterprövning får ske. De har sina förebilder i 21 kap. 11–12 §§ SBL.

66 §

I paragrafen anges bl.a. att en förutsättning för efterbeskattning är att den avser belopp av någon betydelse. Bestämmelserna har sin förebild i 21 kap. 13 § SBL.

Begränsningen i fråga om beloppets storlek gäller inte i de fall det upptäcks att en uppdragsgivare gjort entreprenadavdrag, men inte betalat in det innehållna beloppet. Efterprövning avses alltid ske i dessa fall. Det är viktigt inte minst med tanke på att det är uppdragstagarnas medel som de skall kunna disponera över genom ansökan om omföring eller utbetalning.

I fråga om ”belopp av någon betydelse” måste givetvis reglerna om undantag från avdragsskyldighet beaktas. För att belopp skall anses vara av någon betydelse måste det således uppgå till i vart fall ett och ett halvt prisbasbelopp.

Efterprövning får inte ske om skattemyndigheten tidigare fattat beslut om efterprövning avseende samma fråga. Ny efterprövning kan alltså inte ske om beslut om efterprövning redan tidigare fattats på samma grund. Däremot är skattemyndigheten oförhindrad att fatta ett omprövningsbeslut till den skattskyldiges fördel.

Liksom vid efterbeskattning skall efterprövning enligt denna lag inte få ske om det framstår som ”uppenbart oskäligt”. Detta skall även här fungera som en slags ventil för mycket speciella fall. Till ledning för bedömningen av om det skall anses uppenbart oskäligt kan hänvisas till vad som anförts i förarbetena inom taxeringsområdet (prop. 1991/92:43 s. 91).

67 §

I paragrafen anges den tidsfrist inom vilken beslut om efterprövning skall meddelas. Även här har tidsfristen knutits till det år när betalning av aktuell ersättning skedde. Paragrafen har sin förebild i 21 kap. 14 § SBL.

68 §

I första stycket anges en särskild tidsfrist för efterbeskattning i det fall när en ändring föranleds av en skattemyndighets beslut eller en allmän förvaltningsdomstols beslut i ett mål om betalning, om-

föring eller utbetalning av belopp avseende annat entreprenadavdrag än den ändringen avser.

I andra stycket anges vad som skall gälla om anstånd beviljats.

69 §

Paragrafen anger en särskild tidsfrist för efterprövning på grund av oriktig uppgift i omprövningsärende eller mål om betalning, omföring eller utbetalning av entreprenadavdrag.

Bestämmelserna har sin förebild i 21 kap. 16 § SBL.

70 §

I paragrafen anges vad som gäller om den enskilde har avlidit.

71 §

Beslut enligt lagen överklagas enligt första stycket till allmän förvaltningsdomstol. Beslut av skattemyndighet överklagas till den länsrätt inom vars domkrets skattemyndigheten ligger.

I paragrafens andra stycke anges vilka beslut som inte får överklagas. Beslut att förelägga vid vite samt beslut om revision får inte, liksom enligt t.ex. SBL, överklagas.

Att även RSV får överklaga skattemyndighetens beslut framgår av tredje stycket.

Enligt fjärde stycket skall beslut fattade av länsrätten få prövas av kammarrätten endast efter att prövningstillstånd meddelats.

72–73 §

Paragraferna innehåller bestämmelser om inom vilken tid ett överklagande skall ske. De har utformats med 22 kap. 3 § och 7 § SBL som förebild.

I fråga om talerätt finns regler i FL. Taleberättigad är således exempelvis endast den som beslutet angår om det gått honom emot (22 § FL).

Första meningen innehåller en hänvisning till de förfaranderegler

74 §

som gäller vid överklagande enligt taxeringslagen (jfr 22 kap. 6 § SBL). Andra meningen innehåller en hänvisning till förfarandebestämmelserna i taxeringslagen för överklagande av länsrättens och kammarrättens beslut enligt denna lag (jfr 22 kap. 13 § SBL). De angivna bestämmelserna i taxeringslagen gäller för alla som omfattas av begreppen uppdragstagare och uppdragsgivare enligt denna lag.

75 §

I paragrafen anges att en begäran om omprövning eller ett överklagande av ett beslut enligt den här lagen inte inverkar på skyldigheten att betala det belopp som beslutet gäller.

76 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut som fattats med stöd av lagen. Entreprenadavdrag skall betalas oavsett om beslut därom vunnit laga kraft eller inte. Även om den avdragsskyldige begärt omprövning eller överklagat är han således tvungen att betala in entreprenadavdraget. Som undantag från denna regel gäller att anstånd kan medges.

77 §

I paragrafen anges hur länge handlingar som avlämnats eller tillhandahållits enligt lagen skall förvaras. Motsvarande reglering finns i 23 kap. 9 § SBL och 19 kap. 4 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

78 §

I paragrafen upplyses om att regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om verkställigheten av lagen.

11.2. Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)

17 kap.

7 a §

I paragrafen, som är ny, regleras möjlighet för den skattskyldige att få anstånd med betalning av skatt om den skattskyldige har medel på entreprenadkonto som ännu inte kan nyttjas.

Utbetalning till sökandens skattekonto skall inte ha kunnat ske av anledning som inte beror på sökanden själv. Om sökanden begärt omföring av beloppet på annan, kan alltså inte anstånd medges. Endast om sökanden på föreskrivet sätt ansökt om utbetalning till skattekontot, men detta blivit fördröjt av orsak som inte beror på sökanden själv kan anstånd komma i fråga.

11.3. Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

1 kap.

2 §

I paragrafens första stycke införs en ny punkt 4 c. Enligt denna punkt skall omvänd skattskyldighet gälla för omsättning inom landet av tjänster som omfattas av föreslagna lagen (0000:000) om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar. De som är skyldiga att göra entreprenadavdrag enligt den lagen, är således skattskyldiga för mervärdesskatten.

De tjänster som avses är bygg- och anläggningsarbeten. Vad som närmare avses med detta begrepp framgår av motiveringen till 1 § i nämnda lag. Nämnas kan dock att vägledning kan hämtas från den indelning i olika verksamheter som finns i svensk näringsgrensindelning, SNI. Det som hänförs till byggverksamhet i SNI kan alltså tjäna som vägledning vid bedömningen om arbetet avser bygg- och anläggningsarbete eller inte.

All ersättning som ingår i underlaget för entreprenadavdraget omfattas också av den omvända skattskyldigheten. Detta innebär att enbart förvärv av bygg- och anläggningstjänster omfattas enligt huvudregeln. Eventuellt material och även förvärv av andra typer av tjänster kan omfattas där ersättningen inte kan särskiljas.

Beskattningsunderlaget måste i vissa fall delas upp. Enligt den s.k. delningsprincipen, som skall tillämpas när det är fråga om klart avskiljbara prestationer, skall beskattningsunderlaget bestämmas efter skälig grund (7 kap. 7 § ML).

När denna delningsprincip inte går att tillämpa får en huvudsaklighetsbedömning göras. I Regeringsrättens avgörande den 11 mars 2002 i mål nr 7007-2000 (RÅ 2002 ref. 9) anför regeringsrätten bl.a. följande.

Frågan blir då om en eller flera tjänster skall anses föreligga. Av EGdomstolens praxis (t.ex. dom den 28 februari 1999 i mål C-349/96, Card Protection Plan Ltd, REG 1999 s. I-973) följer att det är fråga om en enda tjänst om en eller flera delar utgör den huvudsakliga tjänsten medan andra delar är av underordnad karaktär. En tjänst skall anses som underordnad en huvudsaklig tjänst när kunderna inte efterfrågar den i sig utan endast som ett medel att på bästa sätt åtnjuta den egentliga tjänst som företaget tillhandahåller. Om endast en tjänst föreligger skall skattesatsen bestämmas efter vad som gäller för denna tjänst. I annat fall skall en uppdelning av de olika tjänsterna ske så att var och en beskattas efter den skattesats som gäller för respektive tjänst. Uppdelningen får, om den inte kan fastställas på annat sätt, ske efter skälig grund.

Om således bygg- och anläggningstjänsten kan anses utgöra den huvudsakliga tjänsten och eventuell annan tjänst är av underordnad karaktär skall anses vara fråga om endast en tjänst och skattesatsen skall bestämmas utifrån denna bygg- och anläggningstjänst. Om det inte är fråga om en enda tjänst och de olika tjänsterna inte kan uppdelas, får uppdelningen ske efter skälighet.

11 kap.

2 §

I bestämmelsen preciseras att faktureringsskyldigheten i denna bestämmelse inte omfattar den som är skattskyldig för sådan omsättning för vilken reglerna om omvänd skattskyldighet tillämpas. Den skattskyldige förvärvaren (dvs. uppdragsgivaren) är således betalningsskyldig men inte faktureringsskyldig för omsättningen.

Bestämmelsen omfattar omvänd skattskyldighet som avses i 1 kap. 2 § första stycket 2 (tjänster som avses i 5 kap. 7 §), 3 (tjänster som avses i 5 kap. 5 § tredje stycket samt 5 a, 6 a, 6 b och 7 a §§), 4 (sådan efterföljande omsättning som avses i 3 kap. 30 b § första stycket,

s.k. trepartshandel), 4 a (omsättning av guldmaterial m.m. mellan näringsidkare), 4 b (utländsk företagares omsättning av varor och tjänster inom landet) samt nu tillagda 4 c (omsättning av tjänster som omfattas av s.k. entreprenadavdrag).

2 a §

I paragrafen preciseras att säljaren är skyldig att utfärda en faktura för omsättning för vilken köparen är skattskyldig (betalningsskyldig). Om fråga är om ersättning för bygg- och anläggningsarbete som omfattas av s.k. entreprenadavdrag skall således uppdragstagaren utfärda faktura för omsättningen, men han är inte betalningsskyldig för mervärdesskatten. Uppdragsgivaren/köparen är istället betalningsskyldig.

5 §

I bestämmelsen regleras vad fakturan skall innehålla.

Av punkten sju framgår att det på fakturan måste finnas en upplysning om att omvänd skattskyldighet föreligger. Genom upplysningen ger säljaren därmed en förklaring till varför han inte anger någon mervärdesskatt på fakturan. Dessutom vet köparen att det är han som skall betala mervärdesskatten.

I övriga punkter föreslås ingen ändring. Det kan dock nämnas att av punkten två framgår att vid sådan omvänd skattskyldighet som nu föreslås skall fakturan inte innehålla uppgift om skattens belopp för varje skattesats eftersom säljaren (uppdragstagaren) i dessa fall inte utfärdar en faktura med mervärdesskatt. Istället skall köparen (uppdragsgivaren) redovisa skatten beräknad på det fakturerade värdet som en utgående skatt.

5 a §

Av bestämmelsen framgår att säljaren på fakturan, utöver vad som måste anges enligt föregående paragraf, även måste ange sitt eget registreringsnummer till mervärdesskatt i de fall omvänd skattskyldighet gäller enligt den nya 1 kap. 2 § första stycket 4 c ML. En sådan upplysning skall ges i de fall säljaren har ett sådant nummer.

Vidare följer av bestämmelsen att det på fakturan skall anges det registreringsnummer till mervärdesskatt under vilket köparen gör sitt förvärv. Detta krav innebär att säljaren måste få en uppgift från köparen om dennes registreringsnummer till mervärdesskatt.

Det kan förekomma att en utländsk företagare saknar ett registreringsnummer till mervärdesskatt i Sverige.

11.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet

Ändringen i andra stycket innebär att förevarande lag kan tillämpas vid revision eller annan kontroll enligt den nya lagen om avdragsskyldigheten avseende vissa uppdragsersättningar.

11.5. Förslag till lag om ändring i lag (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Lag (0000:000) om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar föranleder följdändring i lagen om indrivning av statliga fordringar m.m.

11.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

Ändringen i första stycket innebär att lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. blir tillämplig även i ärenden hos skattemyndighet och mål hos allmän förvaltningsdomstol rörande föreslagna lagen om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar.

Eftersom lagen endast är tillämplig i mål enligt 49 § lagen om avdragsskyldighet avseende vissa uppdragsersättningar, kan ersättning inte utgå i ärenden vid skattemyndigheten när fråga är om företrädaransvar. I övriga ärenden vid skattemyndigheten, dvs. där skattemyndigheten är beslutande myndighet, finns dock möjlighet att begära ersättning enligt denna lag.

Av andra stycket framgår att med skattskyldig avses den vars skyldighet att göra entreprenadavdrag har varit föremål för prövning, dvs. uppdragsgivaren.

12. Lagförslagens konsekvenser och genomförande

12.1. Skattereglernas effekter för små företag

Kommissionen har vid konsekvensanalysen samrått med Näringslivets nämnd för regelgranskning, NNR, i fråga om konsekvenserna för småföretagen och RSV i fråga om konsekvenserna för det allmänna. De synpunkter som framförts är beaktade vid utformandet av analysen och redovisas inte särskilt.

Bakgrund

Problemen med svart arbetskraft inom byggsektorn är stora. RSV har i sin kartläggning över den svarta arbetskraften uppskattat att svarta löner inom huvudsakligen installationsbranschen uppgår till mellan 2,5 och 3 miljarder kronor per år.

1

Utredningarna i projektet

visar att svart arbetskraft i princip förekommer på alla byggarbetsplatser och i alla större entreprenader. Även om kartläggningen i huvudsak endast omfattade installationsbranschen har utredningarna visat att svart arbetskraft förekommer också inom andra områden av byggsektorn. Varken kartläggningen eller de genomförda utredningarna har haft som syfte att ge en fullständig bild av storleken på de svarta lönerna.

RSV:s kartläggning visar på problem inom entreprenadkedjor och har således inte berört arbeten utförda åt privatpersoner. Kommissionen är medveten om att det finns problem med svart arbetskraft även på detta område. Det är dock två problem som kräver olika lösningar. Ett entreprenadavdragssystem lämpar sig inte för privatpersoner, varför detta problem bör lösas på ett annat sätt. Kommissionen förslår därför i denna del att det s.k. ROT-avdraget analyseras för att eventuellt återinföras (se avsnitt 8.11).

1

RSV:s rapport 2001:9, RIKSPROJEKTET – svart arbetskraft inom byggbranschen, s. 23.

Bakgrunden till det föreslagna entreprenadavdragssystemet är således de konstaterade problem som finns inom byggsektorn avseende arbeten inom entreprenadkedjor. Det är alltså fråga om arbeten utförda av företag på uppdrag av ett annat företag och där fakturor utfärdas. En form av skatteundandragande visade sig gå till på så vis att uppdragstagaren endast tillhandahöll fakturor åt uppdragsgivaren, dvs. transaktionen gav sken av att uppdragstagaren tillhandahöll arbetskraft. I praktiken var dock personalen anställd hos uppdragsgivaren. I dessa fall var det alltså frågan om osanna fakturor.

Den vanligaste formen av härva var enligt kartläggningen att företagen ställde ut fakturor till fler än en uppdragsgivare. Dessa företag, som oftast återfinns i tredje eller fjärde led i en entreprenadkedja, existerar många gånger mycket kort tid och försvinner om skattemyndigheten intresserar sig för bolaget. Däremot upphörde inte uppdragsgivarna att köpa in svart arbetskraft utan dessa anlitade omgående ett nytt företag, som ofta finns i beredskap för att ta över verksamheten. I praktiken innebär det att när myndigheten väl får del av en uppgift har verksamheten redan lyfts över till ett annat bolag och skatter och avgifter betalas aldrig.

En annan typ av härva som noterades var att det finns företag som har som enda syfte att utfärda osanna fakturor för att täcka upp någon lönekostnad eller annan förmån hos olika företag. Närmare beskrivning av RSV:s kartläggning återfinns i verkets rapport 2001:9, RIKSPROJEKTET – Kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen, s. 27 ff.

Svart arbetskraft innebär att statsfinanserna blir lidande genom främst minskade skatteintäkter. Problemen med svart arbetskraft är dock inte något som endast drabbar det allmänna. De som främst drabbas är givetvis byggsektorn själv genom bl.a. förlorat anseende och konkurrenspåverkan. Möjligheten att etablera sig påverkas också när konkurrensen inte sker på lika villkor. De som framför allt drabbas av dessa problem är givetvis de seriösa företagen. Ett system med entreprenadavdrag bör medföra att konkurrensen mellan mindre byggföretag kan ske på mer lika villkor genom att oseriösa företag som konkurrerar genom att inte betala skatter och avgifter försvinner från marknaden.

Ur arbetstagarens synvinkel innebär det dessutom en stor risk att arbeta med svart lön. Arbetstagaren saknar t.ex. försäkringsskydd om han skadar sig på arbetsplatsen, han saknar arbetslöshetsförsäk-

ring om han blir arbetslös och han har inte rätt till annan pension än grundpensionen.

Alla dessa problem, som också finns beskrivna under avsnitt 8.2, minskar genom den föreslagna regleringen.

Med hänsyn till den omfattning som handeln med svart arbetskraft har enligt kartläggningen, kan det inte anses realistiskt att tro att den kan hindras endast genom ökade kontrollinsatser. En ändring av uppbördssystemet är ett effektivare sätt att komma tillrätta med problemen. I fråga om alternativa lösningar återfinns under avsnitt 8.4 en redogörelse avseende bl.a. skyldighet att göra skatteavdrag på motsvarande sätt som för anställda, utvidgad kontrollskyldighet samt fördjupad kontroll och skärpta krav vid utfärdandet av F-skattsedel. Sammanfattningsvis kan konstateras att ett avdrag för A-skatt för en underentreprenör inte kan användas för att täcka de arbetsgivaravgifter och skatter för anställda som denne skall betala, att den arbetsinsats som skulle krävas vid en utvidgad kontrollskyldighet från såväl företagens som skattemyndighetens sida inte kan försvaras och att fördjupade kontroller och ökade krav vid tilldelningen av F-skattsedel troligen endast marginellt skulle påverka den omfattande handeln med svart arbetskraft.

Problemen med svart arbetskraft inom byggsektorn är av stor omfattning inom stora delar av Europa. Olika system har i olika länder införts för att försöka komma tillrätta med problematiken (se vidare under avsnitt 8.3). Från olika håll har bl.a. framförts att man bör närmare analysera det förfarande som införts i Nederländerna. I Nederländerna har man sedan 20 år tillbaka bestämmelser om betalningsansvar som innebär att alla entreprenörer i en byggkedja har betalningsansvar för underentreprenörernas personalskatter och avgifter. Entreprenören kan skydda sig mot ansvar genom att använda sig av ett spärrat konto. Detta är dock frivilligt. Fördelar och nackdelar med ett frivilligt system har beskrivits ovan under avsnitt 8.4.4. Främst mot bakgrund av de konsekvenser ett sådant system kan medföra för små företag har kommissionen funnit att ett obligatoriskt system är en bättre lösning. Detta system innebär bl.a. såväl förutsebarhet som mindre risk för etableringssvårigheter i jämförelse med ett frivilligt avdrag.

En alternativ reglering som åberopats från flera instanser är ett återinförande av det s.k. ROT-avdraget. ROT-avdraget har i och för sig den effekten att den kan omvandla en del svart arbetskraft till vit. Avdraget omfattar dock endast reparationsarbeten, om- och tillbyggnader utförda på småhus, hyreshus eller bostadsrätter, dvs.

främst privatpersoners anlitande av svart arbetskraft. Ett återinförande av detta avdrag löser således inte problemen med svart arbetskraft inom byggentreprenörskedjor.

Mot bakgrund av de positiva effekter ROT-avdraget visat sig innebära föreslår dock kommissionen att ett återinförande bör övervägas (avsnitt 8.11.4). Det skulle dels motverka svart arbetskraft vid privat anlitande av byggtjänster, dels i vart fall i viss mån motverka den likviditetspåverkan som ett entreprenadavdrag skulle ha på företagen.

Entreprenadavdragssystem

En konsekvens för uppdragstagarna med ett system med obligatorisk inbetalning till ett entreprenadkonto är att uppdragstagarnas

likviditet påverkas negativt. Detta gäller särskilt om en större del av

fakturabeloppet utgörs av materialkostnader och dessa kostnader skulle ingå i underlaget för entreprenadavdraget. Eftersom detta förslag bygger på att avdrag endast skall göras från arbetskostnaden, påverkas inte likviditeten i samma utsträckning som om materialkostnaden skulle ingå i systemet med entreprenadavdrag.

Avdraget belopp skall betalas in i samband med betalning av fakturan. Likviditeten påverkas därför inte för uppdragsgivaren (utbetalaren) utan endast för uppdragstagaren (mottagaren). För uppdragstagaren innebär systemet att avdraget belopp normalt inte kan tillgodoräknas förrän tidigast ett par veckor efter inbetalning till entreprenadkontot. I normalfallet torde medlen finnas tillgängliga vid ungefär samma intervaller. Handläggningen vid skattemyndigheten skall också ske skyndsamt. Det kan i och för sig givetvis inte uteslutas att det av utredningsskäl kan ta längre tid i speciella fall.

Det ökade kapitalbehovet för företagen kan beräknas till 3 procent av årsomsättningen. Beräkningarna återfinns i bilaga 6 till betänkandet. Räntekostnaden uppgår enligt beräkningarna till 0,14 procent av årsomsättningen. För ett litet företag med en årsomsättning om tre miljoner kronor innebär detta en räntekostnad om 4 200 kronor. För hela byggsektorn skulle detta innebära ökade kostnader med totalt 84 miljoner kronor per år.

2

2

Enligt NNR uppskattar byggsektorn den totala omsättningen till 60 miljarder kronor per år

exklusive materialkostnader.

Likviditetspåverkan innebär främst ett problem vid nyetablering. Ett företag som är etablerat och redan omfattas av entreprenadavdragssystemet, kan hela tiden utnyttja redan innestående medel på entreprenadkontot. För ett företag som arbetar åt en liten mängd uppdragsgivare och där varje arbete är av stor omfattning, kan entreprenadavdragssystemet dock innebära påverkan på likviditeten även efter etableringsskedet. Samma sak gäller för ett företag som normalt sett inte utför bygg- och anläggningsarbete. Det stora flertalet företag som kommer att omfattas av entreprenadavdragssystemet torde dock vara bygg- och anläggningsföretag som kontinuerligt utför bygg- och anläggningsarbeten åt annan än privatperson.

De problem som finns inom sektorn medför i sig redan etablerings- och konkurrensproblem. En minskning av dessa problem torde därför uppväga problemen med likviditetspåverkan i vart fall i viss mån. Den påverkan som ett entreprenadavdrag har på etableringsmöjligheterna och konkurrensen måste alltså sättas i relation till den förbättring av konkurrensen som ett stävjande av den svarta arbetskraften som förslaget innebär.

För att få tillgång till de belopp som finns innestående på entreprenadkontot, måste uppdragstagaren ge in en skriftlig ansökan om omföring eller utbetalning. Såväl denna ansökan som entreprenaddeklarationen skall kunna göras elektroniskt. En ansökan kan omfatta allt medel som finns innestående på kontot. Det är alltså på inget sätt ”öronmärkta” medel avsedda för specifika skatter och avgifter utan innestående medel kan utnyttjas kontinuerligt. Ränta tillgodoförs uppdragstagaren. Ansökan om omföring/utbetalning borde därför inte vara nödvändig mer än en till högst två gånger per månad. Ett ansökningsförfarande innebär givetvis ökad administration. En ansökan omfattar dock inte många uppgifter (storleken på beloppet samt huruvida omföring eller utbetalning skall ske) och torde inte ta någon längre tid i anspråk.

Det bör även, som ovan angetts under avsnitt 8.8, utredas av RSV om inte utbetalning kan ske med automatik efter en tid. Ansökan skulle i sådana fall endast behöva göras vid omföring inom entreprenadkontot, dvs. omföring på annan uppdragstagare.

Likviditeten påverkas inte direkt för uppdragsgivaren eftersom betalningen till entreprenadkontot skall ske först när ersättning betalas till uppdragstagaren. Däremot krävs ett ytterligare arbetsmoment genom att en del av betalningen av ett uppdrag måste styras till ett annat konto än uppdragstagarens. Detta borde i de flesta fall inte innebära att någon längre tid måste tas i anspråk. I

vissa fall kan det dock uppstå fråga om hur olika delbelopp skall skiljas åt osv. Om detta inte utan svårighet låter sig göras, skall entreprenadavdrag göras på hela beloppet. Något längre utredningsarbete bör uppdragsgivaren i detta skede således inte göra. Tvärtom borde det ligga i uppdragstagarens intresse att ha tydliga fakturor för att så liten del av ersättningen som möjligt blir föremål för entreprenadavdrag.

Däremot drabbas uppdragsgivaren av ett ytterligare redovisnings-

moment. En småföretagare med inga eller högst fyra anställda har

uppskattningsvis 2–3 uppdragstagare.

3

En uppdragstagare fakture-

rar ett uppdrag i regel högst en gång per månad. Det innebär att det som mest torde bli fråga om ungefär två deklarationer per månad. Vid en uppskattning av detta måste också beaktas att uppdrag understigande ett och ett halvt prisbasbelopp per kalenderår och uppdragstagare inte omfattas av avdragsskyldigheten. Inte heller uppdrag som utförs åt privatpersoner omfattas.

Ett småföretag med 25 anställda har en årsomsättning om ungefär 25 miljoner kronor eftersom årsomsättningen per anställd torde vara ungefär en miljon kronor. Om antalet uppdrag per anställd i genomsnitt uppgår till 10 per anställd, skulle det innebära 250 uppdrag under året och att varje uppdrag totalt ger en ersättning om 100 000 kronor. Om materialkostnaden uppgår till drygt 50 procent och alla uppdrag skulle ha olika uppdragsgivare, innebär det att ingen ersättning omfattas av skyldigheten att göra entreprenadavdrag. Så är givetvis inte alltid fallet. Om man antar att hälften är uppdrag som inte omfattas av avdragsskyldighet återstår 125 uppdrag, dvs. hälften av alla uppdrag avser arbeten till ”nya” uppdragsgivare. Det innebär i genomsnitt 10 uppdrag per månad. Varje uppdrag torde i vart fall inte faktureras oftare än en gång per månad vilket innebär högst 10 deklarationer per månad. Om man ändrar förutsättningarna och antar att antalet uppdrag är högre, innebär det istället att storleken på ersättningen per uppdrag är mindre. Vilket i sin tur innebär att en större andel inte omfattas av entreprenadavdragssystemet. Om ersättningens storlek är högre måste det vara fråga om färre antal uppdrag och därmed färre antal deklarationer.

3

Denna uppskattning bygger på uppgifter från Företagarnas Riksorganisation och Plåtslage-

riernas Riksförbund. Sveriges Byggindustrier kunde inte lämna någon uppgift. För målare synes antalet arbeten uppgå till ett högre antal. Enligt uppgift från Målarmästarna kan man anta att antalet uppdrag per anställd och år i den branschen uppgår till ungefär 18.

Deklarationen torde inte ta alltför lång tid i anspråk, eftersom den egentligen endast skall uppge nödvändiga identifikationsuppgifter samt avdraget belopp och uppgift om vilken faktura avdraget avser.

Den genomsnittliga kostnaden för ett företags hantering av anställdas skatter och avgifter har beräknats efter en undersökning gjord i november–december 1993. Kostnaden för en uppbördsdeklaration beräknades till ca 530 kronor. Denna kostnad bygger på en beräkning utifrån företagens sammanlagda fullgörandekostnad för anställdas skatter och avgifter fördelad enbart på de månatliga uppbördsdeklarationerna. Beräkningarna baserades på en antagen tidkostnad om 125 kr/tim.

4

Denna kostnad torde idag uppgå

till i vart fall 300 kronor.

Om man antar att arbetet med deklarationen tar 20 minuter i anspråk skulle det innebära en kostnad om 200 kronor per månad eller 2 400 kronor per år om antalet deklarationer är två per månad.

Om man antar att antalet deklarationer uppgår till två per månad och att antalet företag som omfattas av systemet uppgår till 25 000 innebär det 50 000 deklarationer per månad. Om arbetet med varje entreprenadavdrag genererar ett merarbete om sammanlagt 20 minuter innebär det en total administrativ merkostnad för hela sektorn om 60 miljoner kronor.

5

Om antalet entreprenadavdrag

visar sig vara större ökar naturligtvis kostnaderna.

För ett större företag blir naturligtvis antalet ansökningar och deklarationer mycket större. Det finns givetvis företag som har hundratalet uppdragstagare. Dessa uppskattningar är dock gjorda avseende dels ett småföretag med kanske inga eller högst ett par anställda dels ett företag med 25 anställda och bygger på uppgifter inhämtade från sektorn. Det kan i sammanhanget också anmärkas att kostnaderna per anställd för att följa lagar och bestämmelser inom områdena miljö, arbetsmarknad och skatter är nästan fem gånger större för små företag jämfört med större företag. Det är alltså de många små företagen som får bära fullgörandekostnaderna. Företag med färre än 10 anställda torde bära mer än två tredjedelar av fullgörandekostnaderna för mervärdesskatt och anställdas skatter och avgifter.

6

4

Malmer m.fl., Århundradets skattereform – Effekter på skattesystemets driftkostnader,

skatteplanering och skattefusk, 1 uppl., Nordstedts Tryckeri AB, 1994, ss. 208 och 210.

5

50 000 deklarationer x 12 månader = 600 000 deklarationer per år. 600 000 x 20 minuter =

200 000 timmar. 200 000 x 300 kr = 60 miljoner kronor.

6

Näringslivets nämnd för regelgranskning, Företagens kostnader att följa skattereglerna,

miljöbestämmelserna och arbetsmarknadslagstiftningen, s. 16 och Malmer m.fl., i not 4 a a s. 215.

Deklarationer och ansökningar medför ytterligare administration för företagen och särskilt för företag med många underentreprenörer. Det är självklart så att ADB-system utvecklas för att hantera entreprenadavdrag och redovisningshandlingar på samma sätt som skett när det gäller löneredovisning och skatteavdrag för anställda. Det bör anmärkas i detta sammanhang år 2000 hade endast ca 55 procent av egna företagare tillgång till Internet. Fram till år 2000 hade 89 procent av alla företag infört eller planerat att under året införa Internet. Företag inom byggsektorn torde emellertid generellt sett ha en lägre användning av datorer och tillgång till Internet än företag inom andra sektorer.

7

Deklarations- och ansökningsförfarandet underlättas givetvis av möjligheten att sköta det elektroniskt, men det är ingenting som i och för sig är nödvändigt för detta regelsystem. Inte heller i övrigt krävs någon investering i någon anläggning eller personell kompetens. För de större företagen som kommer att ha en större mängd deklarationer och ansökningar att hantera kan man anta redan har tillgång till såväl datoranläggning som Internet. Företagen måste dock givetvis informeras om systemet och viss kompetensutveckling inom företagen kommer att krävas.

Det kan även konstateras att systemet är lika för svenska och utländska uppdragsgivare/uppdragstagare vid bygg- och anläggningsarbeten som utförs i Sverige. Entreprenadavdragssystemet innebär därför inga konsekvenser som enbart rör de svenska företagen.

Omvänd mervärdesskattskyldighet

I 13 kap. 14 § ML finns en möjlighet för den som vid utförande av byggnads- eller anläggningsentreprenad har fått betalning i förskott eller a conto, att redovisa den utgående mervärdesskatten först efter det att slutbesiktning eller någon annan jämförlig åtgärd vidtagits. Mot denna bakgrund träffar beställare och entreprenör ofta avtal om att debitering av mervärdesskatt skall ske först på slutfakturan.

Vid införandet av en omvänd skattskyldighet kommer istället för uppdragstagaren uppdragsgivaren (beställaren) att bli skattskyldig för mervärdesskatten. Avtal om erläggande av mervärdesskatten först vid slutfakturan saknar därmed verkan, eftersom det är förvärvaren/köparen/uppdragsgivaren själv som är skattskyldig. Detta

7

Angående detta stycke se SCB, IT i hem och företag, ss. 11–13.

innebär givetvis en positiv likviditetspåverkan för uppdragstagaren som tidigare tvingats redovisa och betala mervärdesskatt som han ännu inte fått betalt för av sin uppdragsgivare. Å andra sidan innebär det på samma sätt en likviditetsförsämring för beställaren som haft en räntevinst genom den uppskjutna mervärdesskattedebiteringen.

Enligt sjätte mervärdesskattedirektivet skall emellertid redovisningstidpunkten infalla när ersättningen inflyter kontant eller på annat sätt kommer den som omsätter varan eller tjänsten till godo. Denna regel är tvingande. Mot denna bakgrund föreslår därför Mervärdesskatteutredningen bl.a. att 13 kap. 14 § ML skall slopas.

8

Detta förslag kan, mot bakgrund av den tvingande EG-rättsliga regleringen på området, antas komma att genomföras. De konsekvenser som en omvänd skattskyldighet skulle innebära och som nyss beskrivits skulle därmed således redan inträda genom Mervärdesskatteutredningens förslag.

12.2. Offentlig-finansiella och andra effekter

Det åligger givetvis RSV och skattemyndigheterna att se till att skyldigheten att göra entreprenadavdrag efterlevs. Man kommer därmed att bygga upp ett system i vilket det finns de kontrollmöjligheter som krävs. Det kommer t.ex. att krävas att det sker maskinell avstämning direkt när inbetalning sker. De arbetskrafter som i dag arbetar med kontroller och revisioner avseende den typ av härvor som entreprenadavdragssystemet är avsett att täcka, kommer genom lagförslaget att till viss del i stället ha möjlighet att ägna sig åt kontroll av den svarta arbetskraft som arbetar utan fakturor.

RSV har uppskattat engångskostnaderna för uppbyggnad av systemet (inklusive projektorganisation) till i vart fall 50 000 arbetstimmar. Det utreds även, trots vad som sägs i betänkandet, om det finns möjlighet att införa entreprenadavdragssystemet i skattekontosystemet. Om möjlighet finns att utnyttja det befintliga skattekontosystemet kommer kostnaden för uppbyggnad av systemet att minska betydligt.

För att kunna beräkna arbetet med bl.a. deklarationer, in- och utbetalningar, omföringar och kontroll måste antalet transaktioner uppskattas. Uppskattningen måste bygga på ett antal antaganden, vilket givetvis gör uppskattningen mycket osäker.

8

SOU 2002:74 s. 578.

Enligt statistik från SCB finns det ca 53 000 företag med byggverksamhet (SNI kod 45) i Sverige. Dessa företag kan delas upp i antal anställda enligt följande:

Antal företag Antal anställda

31 583 utan anställda 14 895 1 – 4

3 677

5 – 9

2 002

10 –19

869

20 – 49

156

50 – 99

56

100 – 199

49 > 200

Många av de nämnda 53 000 företagen bedriver förmodligen endast sporadisk verksamhet, dvs. verksamhet endast vissa kväller och/ eller helger med kanske främst privatpersoner som uppdragsgivare. Även en viss procent av andra företag arbetar givetvis mycket enbart med privata uppdragsgivare och kommer därmed inte att omfattas av ett entreprenadavdragssystem. En del uppdrag kommer dessutom aldrig att omfattas av systemet eftersom ersättningsbeloppen är för låga (under 1,5 prisbasbelopp per kalenderår). Enligt uppgift (Plåtslageriernas Riksförbund) skall dessutom endast 15 000 företag inom byggsektorn vara anslutna till kollektivavtal.

Om man antar att i varje fall hälften, 25 000 företag, ändå kommer att omfattas av entreprenadavdragssystemet, att samtliga uppdragstagare fakturerar sina uppdragsgivare i genomsnitt två gånger per månad skulle detta innebära ca 50 000 transaktioner per månad eller 600 000 transaktioner årligen. Det finns givetvis företag med många fler uppdragstagare, men dessa torde ofta vara lite större företag. För ett småföretag med endast ingen eller högst fyra anställda, där de flesta företagen återfinns, kan man dock anta att antalet uppdragstagare uppgår till endast i snitt två.

9

Denna siffra kan

jämföras med statistik kring det nederländska systemet, som är frivilligt och följaktligen bör ha ett lägre antal transaktioner än vad ett obligatoriskt system skulle ha. I Nederländerna sker det årligen 380 000 inbetalningar. Det nederländska systemet omfattar uppskattningsvis ca 80 000 företag.

9

Detta antagande bygger på uppgifter från Företagarnas Riksorganisation och Plåtslageri-

ernas Riksförbund. Se vidare under not 3.

Om ärendemängden uppgår till 600 000 transaktioner årligen, skulle det innebära att 3 000 ärenden per dag måste behandlas. För såväl grund- och ärendehanteringen som hantering och handläggning med ansökningarna har RSV mot denna bakgrund beräknat att ca 100 årsarbetskrafter behövs. Om det är möjligt att låta utbetalningar ske med automatik efter en viss tid, och endast omföringar skulle kräva ansökan och manuell hantering, innebär det givetvis att denna siffra förändras radikalt.

RSV har slutligen bedömt att det inte kommer att krävas någon resursförstärkning för revisionsverksamheten utan att de revisionsresurser som i dag används för revision av byggsektorn (åtminstone 100 årsarbetskrafter) räcker för kontrollen av entreprenadavdraget.

Allmän sett innebär förslaget om införande av ett obligatoriskt entreprenadavdragssystem att det allmännas intäkter i form av källskatter, mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter ökar. Mot bakgrund av omfattningen av den svarta arbetskraften bör de ökade intäkterna bli stora, även om omfattningen inte helt kan uppskattas. Kostnader för arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring borde samtidigt i viss mån minska.

De sammanlagda ökade statsfinansiella resurserna bör med god marginal överstiga de kostnader som systemet medför. Staten förlorar 85 procent av de svarta lönerna i uteblivna arbetsgivaravgifter, anställdas skatter och mervärdesskatt, dvs. årligen mellan 2 och 2,5 miljarder kronor avseende enbart installationsbranschen. Någon uppskattning för sektorn som helhet har man inte gjort. Även om endast hälften av alla ”svarta löner” kan omvandlas till ”vita”, innebär detta således intäkter om flera miljarder.

12.3. Reglernas effekter i övrigt

Avgivna förslag har inte någon betydelse för den kommunala självstyrelsen. Jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen berörs inte heller.

Svart arbetskraft är ett samhällsproblem som tar mycket stora resurser i anspråk för de brottsbekämpande myndigheterna. Utredningar om ekonomisk brottslighet som hänger samman med svart arbetskraft är ofta omfattande och komplicerade. Genom ett entreprenadavdragssystem och omvänd skattskyldighet vid köp av bygg- och anläggningstjänster bör såväl det brottsförebyggande arbetet

som brottsligheten på området minska. I vilken omfattning är givetvis svårt att uppskatta.

Avslutningsvis konstaterar kommissionen att de konsekvenser på främst likviditeten och administrationen som redogjorts för under avsnitt 12.1 givetvis även gäller för större företag. Dessa har naturligtvis ofta ett mycket större antal uppdragstagare varför administrationen blir mer omfattande. Likviditetspåverkan blir procentuellt sett inte större, men beloppen blir givetvis högre.

12.4. Ikraftträdande

Det finns inte någon anledning att ge reglerna om entreprenadavdrag endast begränsad livstid. Mot bakgrund av värdet av stabilitet, förutsebarhet och inte minst kostnaderna för uppbyggnaden av systemet saknas skäl att för närvarande föreslå att reglerna skall gälla en begränsad tid. Kommissionen anser dock att det är värdefullt om man följer upp och utvärderar systemet efter en tid.

Skälig övergångstid är dock givetvis nödvändig ur många aspekter. Såväl staten som enskilda måste ges tid att utbilda, anpassa administrativa rutiner, bygga upp system osv. innan reglerna träder i kraft.

Kommittédirektiv

Konkurrensen, kvaliteten och kostnaderna i byggsektorn

Dir. 2002:24

Beslut vid regeringssammanträde den 21 februari 2002.

Sammanfattning av uppdraget

En kommission tillsätts för att föreslå åtgärder som syftar till att främja konkurrensen och motverka konkurrensbegränsande beteende, användande av svart arbetskraft och kartellbildning inom bygg- och anläggningssektorn. Kommissionen skall vidare föreslå åtgärder som syftar till att hålla nere byggkostnaderna och höja kvaliteten inom bygg- och anläggningssektorn.

Åtgärderna skall syfta till att bryta strukturer som motverkar en effektiv konkurrens och pristransparens, motverka användningen av svart arbetskraft, stärka byggherrekompetensen samt tydliggöra ansvaret för större entreprenadarbeten. Kommissionen skall arbeta utifrån ett tydligt konsumentperspektiv vari bl.a. ingår behovet av att säkra god kvalitet och hälsa och samtidigt nå sänkta bygg- och boendekostnader. Vidare skall kommissionen föreslå hur arbetet mellan berörda verk och myndigheter kan samordnas.

Resultatet av kommissionens arbete skall redovisas senast den 15 oktober 2002.

Bakgrund

Strukturomvandling

Allmänt gäller att byggsektorn kännetecknas av svagt omvandlingstryck. Sektorn uppvisar också en lägre produktivitetsutveckling jämfört med övrig inhemsk industri. I en viss bemärkelse har byggsektorn genomgått en strukturförändring, nämligen relationen mellan beställare- och utförandesidan. Vi har gått från en situation där ett flertal kunniga beställare, i egen regi eller med hjälp av lokalt verksamma byggmästare och hantverkare, byggde för egen lång-

siktig förvaltning eller till lokalt verksamma förvaltare, till en situation där ett fåtal stora rikstäckande byggbolag, med ägda underleverantörer och leverantörer, producerar byggnadsverk som överlåts till någon annan att förvalta, i dag ofta till bostadsrättsföreningar. Strukturomvandlingen har inneburit att byggherrekompetensen väsentligt försvagats.

För att vända den utveckling som pågått under en förhållandevis lång tid och som haft ett antal negativa effekter, krävs målmedvetenhet och ett antal kraftfulla systemförändringar.

Garanti- och ansvarsförhållanden

För främst flerbostadshus krävs sedan början av 90-talet enligt lag en tioårig byggfelsförsäkring. För andra byggnader som uppförs lämnar den som utför arbetena oftast högst två års garanti för arbetena om inte parterna i avtal kommit överens om annat. Enligt vissa avtal kan entreprenören tvingas rätta till fel som uppträder även efter garantitidens utgång, om felen har sin grund i vårdslöshet från entreprenörens sida. Ett annat sätt att fördela ansvaret är att låta byggherren ta en större del av risken. Genom s.k. finansiering i partnerskap får anbudsgivaren ta ett större ansvar för kvaliteten vid upphandling av byggprojekt.

Kompetens hos upphandlare

Det hävdas från vissa håll att många av de fel och brister som förknippas med byggnader i dag har sitt ursprung i bristande kompetens hos beställaren. En beställare måste kunna klart och entydigt uttrycka sina förväntningar på det projekt han beställer för att leverantörerna skall veta vad som skall levereras. Byggherrarnas i vissa fall minskade förmåga att precisera sina krav och förväntningar innebär att leverantörerna har fått ett alltför stort inflytande över prissättningen och valet av material och tekniska lösningar. Som upphandlare är det viktigt att kunna försäkra sig om tillräckligt hög kvalitet i utförandet. Stora statliga beställare borde, genom att de delvis utför arbete i egen regi, ha erfarenheter av hur kostnaderna kan beräknas och därigenom ha möjlighet att upptäcka och motverka anbudskarteller. Det är viktigt med en fortsatt målmedveten satsning på utbildning och utveckling av de offentliga beställarna

och byggherrarna så att dessa kan fungera som goda förebilder på upphandlingsområdet.

Det bör också klarläggas varför den kunskap och beprövad erfarenhet som finns inte i större utsträckning används i dagens byggande.

Konkurrens

Inom byggsektorn finns en rad konkurrenshämmande inslag, såsom dominerande företag, fåtalskonkurrens, handelshinder och bristande importkonkurrens, in- och utträdesbarriärer, vertikal integration och regulatoriska begränsningar. För att öka konkurrensen inom byggmaterialhandeln krävs en ökad pristransparens. Byggherren, eller de konsulter som han anlitar, kan i realiteten sällan kontrollera om ett materialpris är rätt i förhållande till önskad kvalitet, eftersom han endast har tillgång till bruttopriser från tillverkare eller grossister. Byggherren kan därmed sällan själv göra en rättvis jämförelse mellan olika alternativ. En rättvisande livscykelkostnad för en byggnad eller en funktion i en byggnad blir därmed i dagsläget i praktiken omöjlig att beräkna.

Skatteundandragande

Skatteförvaltningen har sedan 1996 kontrollerat vissa större byggentreprenader. De iakttagelser som har gjorts visar att användandet av svart arbetskraft är stor. Myndigheternas kontroll- och informationsinsatser eller den egensanering som pågår inom branschen är inte tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med problemen.

Pågående arbete och aktuella frågor

Flera frågor relaterade till bygg- och anläggningssektorn diskuteras dels inom Regeringskansliet dels inom berörda verk och myndigheter. Nedan lämnas en kort redovisning av sådana frågor.

Byggkostnadsforum

Byggkostnadsdelegationen tillsattes 1996 (dir. 1996:38) för att i samarbete med byggsektorns aktörer aktivt arbeta för långsiktigt sänkta produktions- och förvaltningskostnader för bostäder och därmed lägre boendekostnader. I sitt betänkande Från byggsekt till byggsektor (SOU 2000:44) konstaterade delegationen bl.a. att det gäller att finna lösningar som kan bryta upp gamla strukturer, kulturer och traditioner i byggsektorn för att öka konkurrenskraften i byggsektorn.

Delegationen lämnade i betänkandet ett antal förslag som baserades på att byggsektorn skall ses som en industrisektor som skall verka på en kundstyrd marknad. Delegationen konstaterade att staten har ansvaret för att konstruera regler som medger en utveckling av marknaden från utbudsstyrd till efterfrågestyrd. I detta ingår att skapa villkor för en dynamisk konkurrens som kan utveckla byggsektorn bort från dess nuvarande statiska förhållande.

Vidare framkom i betänkandet att det med vilja, kompetens och noggranna förberedelser går att få ner byggkostnaderna till rimliga nivåer, med bibehållen kvalité i det som utförs.

Boverket har, som ett led i uppföljningen av delegationens arbete, under 2001 inrättat ett Byggkostnadsforum som skall ta vara på, och utveckla, delegationens arbete och erfarenheter. Syftet är bl.a. att fungera som en kunskaps- och idébank för byggherrar, kommuner, myndigheter, byggentreprenörer m.fl.

Konkurrensfrågor

Konkurrensverket (KKV) har till uppgift att bl.a. lämna förslag till regeländringar och andra åtgärder för att undanröja hinder mot en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet. KKV utreder för närvarande flera fall av misstänkta överträdelser av konkurrenslagen såsom anbudssamverkan, marknadsdelning m.m. inom byggsektorn.

Regeringen beslutar i dag om en lagrådsremiss om ändringar i konkurrenslagen för effektivare kartellbekämpning. Ett förslag gäller möjlighet att befria företag som överträtt konkurrenslagen från konkurrensskadeavgift om företaget självt anmäler överträdelsen till KKV och samarbetar med verket under utredningen.

Skattefrågor

Riksskatteverket (RSV) redovisade i oktober 2001 en delutvärdering av det s.k. Riksprojektet – Kontroll av svart arbetskraft inom byggbranschen (RSV Rapport 2001:9). I rapporten anger RSV ett antal områden där lagstiftningen enligt verkets mening bör ses över. RSV föreslår bl.a. en ordning där uppdragsgivaren är skyldig att göra skatteavdrag från ersättning som betalas till underentreprenörer.

RSV pekar i rapporten på att det finns åtskilliga frågor kring den föreslagna ordningen som behöver utredas närmare. Regeringen uppdrog därför genom beslut den 25 oktober 2001 åt RSV att göra den ytterligare utredning som behövs av förutsättningarna för att införa ett system med skyldighet att göra skatteavdrag för underentreprenörer. Uppdraget skall redovisas senast vid utgången av februari 2002.

Kvalitetsfrågor

År 1995 ändrades bygglagstiftningen med inriktning på att tydliggöra rollerna och ansvaret i byggandet och därmed ge förutsättningar för bättre kvalitet och lägre kostnader. Regeringen har vid olika tillfällen redovisat uppfattningen att nödvändiga initiativ inte har tagits från byggsektorns sida för att säkra kvaliteten i byggandet och förvaltningen av byggnader. Regeringen gav därför genom beslut den 25 november 1999 de stora statliga byggherrarna, beställarna och förvaltarna i uppdrag att ta initiativ till att bilda ett kvalitetsråd för byggsektorn med företrädare för alla aktörer i byggandet och förvaltningen av byggnadsverk inklusive försäkringsbolag och finansieringsinstitut. Kvalitetsrådets huvuduppgift är att intensifiera och påskynda arbetet med att få till stånd ett mer systematiskt kvalitetsarbete på byggområdet och i förvaltningen av byggnadsverk. Avsikten är, enligt uppdraget, att arbetet – med existerande problem som utgångspunkt – skall inriktas bl.a. på samordning av kvalitetsarbetet hos skilda aktörer, erfarenhetsåterföring samt kompetensutveckling hos skilda personalkategorier för att därmed åstadkomma ett heltäckande sätt att säkra kvaliteten.

Kvalitetsrådet bildades i maj 2001 under namnet Rådet för byggkvalitet. Som ett första steg har även ett samverkansforum, Bygg-

herreforum, för statliga byggherrar, beställare och förvaltare bildats med syfte att samverka i frågor om kompetensutveckling m.m.

Statliga myndigheter bör integrera handikapperspektivet i den ordinarie verksamheten. Med underlag från handikappolitiska propositionen 1999/2000:79 finns en handlingsplan för ändamålet som ställer krav på att tillgänglighet och användbarhet bör genomsyra statliga byggprojekt. Vidare att förtydligande krav bör ställas vid upphandling i samband med byggprojekt och att motsvarande krav även ställs vid förhyrning av lokaler. Målet med handlingsplanen är att åtgärderna bör vara vidtagna senast 2005.

Miljöfrågor

Miljödepartementet har för närvarande en dialog med tjugo företag och fyra kommuner om en strategi för hållbar utveckling inom bygg- och fastighetssektorn. Här framhålls att en hållbar utveckling förutsätter att en byggnad eller en anläggning fungerar långsiktigt för sitt avsedda ändamål. Det inbegriper en god inomhusmiljö och en kostnadseffektiv energi- och resursanvändning. I dialogen betonas vikten av att hela bygg- och fastighetssektorn, kommuner och staten gemensamt utvecklar en effektiv och långsiktigt hållbar bygg- och förvaltningsprocess som tillgodoser högt ställda krav på kvalitet. Avsikten är att under 2002 nå en överenskommelse med näringslivet om frivilliga insatser för att nå uppställda mål för en hållbar bygg- och fastighetssektor.

Riksdagen har beslutat om 15 miljökvalitetsmål, bl.a. målet God bebyggd miljö enligt förslag i propositionen Svenska miljömål (prop. 2000/01:130, bet. 2001/01:MJU3, rskr. 2001/02:36). I propositionen aviseras en översyn av plan- och bygglagen. Syftet med översynen är att anpassa lagstiftningen till dagens miljökrav och arbetet med hållbar utveckling. Regeringen avser att under våren tillsätta en bred utredning med uppgift att göra en översyn av plan- och bygglagstiftningen.

Inom Regeringskansliet pågår arbetet med att utarbeta en proposition om inomhusmiljön.

Konsumentfrågor

Småhusskadeutredningen (Dir. 1998:80 och 1999:111) fick 1998 i uppdrag att prova hur konsumentskyddet vid förvärv, ombyggnad och uppförande av småhus i fortsättningen skall vara utformat. Utredningen har överlämnat ett förslag (SOU 2000:110 Konsumentskyddet vid småhusbyggande) som består av två huvuddelar; ett civilrättsligt avtalsskydd och ett försäkringsrättsligt fullgörande skydd. Lagar som berörs av förslaget är bl.a. jordabalken, konsumenttjänstlagen, plan- och bygglagen samt lagen om byggfelsförsäkring.

Inom Regeringskansliet pågår för närvarande arbetet med en lagrådsremiss på grundval av utredningens förslag.

Behovet av en kommission

Under de senaste decennierna har det i byggnader vid flera tillfällen uppstått fuktskador. De mest uppmärksammade exemplen på senare tid är Moderna Museet och Hammarby sjöstad i Stockholm. I början av 2002 upptäcktes sprickor i brokonstruktioner på tvärbanan i Stockholm. Konkurrensverket utreder flera fall av misstänkta överträdelser av konkurrenslagen inom byggsektorn. I detta sammanhang har ett stort byggbolag nyligen erkänt delaktighet i flera fall av kartellverksamhet inom asfaltbranschen. Konkurrensverket har riktat misstankar mot ytterligare åtta företag för deras eventuella medverkan i denna kartellverksamhet. Vidare pågår inom Konkurrensverket en utredning om olagligt samarbete inom ventilationsbranschen. Tre företag inom plaströrsbranschen fälldes i december 2001 i Stockholms tingsrätt för prissamarbete och marknadsdelning.

Riksskatteverkets redovisning av iakttagelser som har gjorts i kontrollarbetet visar att omfattningen av svarta löner i byggbranschen är mycket stor. Enligt RSV kan bortfallet av skatter och avgifter enbart utifrån pågående utredningar och identifierade härvor där utredning ännu inte påbörjats uppskattas till mellan 2 och 2,5 miljarder kronor årligen. RSV avstår från att försöka uppskatta det svarta arbetets totala omfattning i branschen men uttrycker en oro inför omfattningen.

Det rör sig inte här om enstaka företeelser utan de får i stället ses som resultatet av en utveckling som pågått inom byggbranschen

alltför länge. Det finns således behov av konkreta åtgärder som kan bidra till att höja kvaliteten, hålla nere byggkostnaderna och främja konkurrensen inom bygg- och anläggningssektorn. En särskild kommission bör därför tillsättas för att se över dessa frågor. Kommissionen bör bestå av företrädare för närmast berörda statliga myndigheter.

Uppdraget

Kommissionen skall föreslå åtgärder som syftar till att främja konkurrensen och motverka konkurrensbegränsande beteende – användande av svart arbetskraft och kartellbildning – inom bygg- och anläggningssektorn. Kommissionen skall vidare föreslå åtgärder som syftar till att hålla nere byggkostnaderna och höja kvaliteten inom bygg- och anläggningssektorn. Kommissionen behöver inte utforma färdiga lagförslag.

Åtgärderna som kommissionen föreslår skall syfta till att bryta strukturer som motverkar en effektiv konkurrens och pristransparens, motverka användningen av svart arbetskraft, stärka byggherrekompetensen samt tydliggöra ansvaret för större entreprenadarbeten. Kommissionen skall arbeta utifrån ett tydligt konsumentperspektiv vari bl.a. ingår behovet av att säkra god kvalitet och hälsa och samtidigt nå sänkta bygg- och boendekostnader. Vidare skall kommissionen föreslå hur arbetet mellan berörda verk och myndigheter i dessa avseenden kan samordnas.

Kommissionen bör beakta det arbete som nämnts ovan. Kommissionen bör även beakta det arbete som i övrigt pågår inom Regeringskansliet samt berörda verk och myndigheter och som rör frågor om konkurrens inom bygg- och anläggningssektorn, kvalitetsfrågor, krav på tillgänglighet och användbarhet, upphandlingsrutiner, ansvarsförhållandet mellan beställare och utförare, skatteundandragande m.m.

Kommissionen skall, när det gäller redovisning av förslagets konsekvenser för små företag, samråda med Näringslivets nämnd för regelgranskning.

En miljöbedömning och en samhällsekonomisk bedömning av förslagen skall göras.

Tidsplan för arbetet

Kommissionens förslag skall redovisas senast den 15 oktober 2002. (Finansdepartementet)

Förteckning över medverkande vid Byggkommissionens utfrågningar, workshop och särskilda kontakter

För att skapa en bred kunskapsbas för kommissionens bedömningar och förslag har utfrågningar med sakkunniga och experter samt företrädare för olika organisationer och enskilda företag med kunskap om byggsektorn och dess problem genomförts. Följande företag och organisationer har medverkat vid dessa utfrågningar och vid särskilda kontakter.

Dag Organisation eller företag

25 april Peab AB, NCC AB samt PNB Entreprenad AB.

8 maj JM AB, Skanska AB.

16 maj HSB, SBC, SABO, Vägverket, Banverket och Fastighetsägarna.

6 juni Svensk Teknik och Design, STD.

7 juni Stiftelsen Arkus, BFAB, Byggsektorns Innovationscenter (BIC), Blekinge Tekniska Högskola, Byggtjänst, Byggutbildarna, Chalmers Tekniska Högskola (CTH), Formas, Institutet för Bostads- och Urbanforskning (IBF), Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Miljödepartementets Bygga/Bo-dialog, samt Svenska Byggbranschens Utvecklingsfond (SBUF).

13 juni Bysam, Fabriksbetongföreningen, Formica PSM AB, Föreningen Svenskt Trä, Industrins Byggmaterialgrupp, Lafarge Tekkin AB, Mur- och Putsinformation, Optiroc AB, SNIRI, Svensk Ventilation samt VVS- Fabrikanternas Råd.

28 juni Akademiska Hus AB, Förvaltnings AB Framtiden, Halmstads Kommun, Kommunförbundet, Linköpings Kommun, Locum, Norrbottens Läns Landsting, Nässjö Kommun, Rådet för Byggkvalitet (BQR), Samverkansforum för statliga byggherrar och förvaltare, Statens Fastighetsverk, Sundsvalls Kommun, Täby Kommun, Vasakronan samt Vasallen AB.

Dag Organisation eller företag

14 augusti Byggherreföreningen

15 augusti AB Bostaden Umeå, Arcona AB, Bostads AB Poseidon, Bostads AB Svedalahem, Boverkets Byggkostnadsforum, Duvkullen Fastighets AB Linköping, Folkhem Produktion AB, Luleå Tekniska Universitet (LTU), Malmö Kommunala Bostad AB (MKB), PM Consulting AB, SCC Scandiakonsult (Region Väst), Stockholms Stad (Hammarby Sjöstad), Svenska Bostäder AB, Thage Anderssons Entreprenad AB, Vadstena Fastighets AB samt Wästbygg AB.

21 augusti Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och SVR.

21 augusti Hyresgästernas Riksförbund.

4 september Ahlsell AB, Arcona AB, Bravida AB, Byggvarucenter 024, BYSAM, Calor AB, Dahl Sverige AB, Elektriska Installatörsorganisationen (EIO), EU-Supply, Familjebostäder AB, Husbyggnadsvaror (HBV), Interparesgruppen, JM Bygg AB, NCC AB, Onninen AB, Riksbyggen, SELGA AB, Skanska Sverige AB, Storel, Svenska Rörgrossistföreningen, Sveriges Elgrossister (SEG), VVS- Fabrikanternas Råd samt VVS- Installatörerna.

17 september Bygg- och Träfacken.

30 oktober Målarmästarnas Riksförbund.

Förteckning över särskilda rapporter och förslag som inkommit till Byggkommissionen

Byggkommissionen har under utredningsarbetet mottagit följande underlag i form av skrivelser och rapporter.

Ankom Innehåll/Avsändare 5 april 11 punkter för att underlätta för små och medelstora bygg- och bostadsföretag / Woyland Wallin Göteborg.

11 april Byggfel, Tillsyn och Kontroll Jan Wikström SCC Scandiakonsult, Region Väst.

16 maj Synpunkter inför kommissionens utfrågning 16 maj / SABO.

7 juni Synpunkter inför kommissionens utfrågning 7 juni / Byggutbildarna.

27 juni Synpunkter inför kommissionens utfrågning 28 juni / Rådet för Byggkvalitet, BQR.

28 juni Lagen om Offentlig Upphandling, karteller m.m. / Nässjö Kommun.

4 juni Kommentarer till kommissionens utfrågning 28 juni / Akademiska Hus.

5 augusti Kompletterande synpunkter och förslag / Banverket.

20 augusti Synpunkter och förslag / Byggsektorns Innovationscenter, BIC.

21 augusti Synpunkter och förslag / Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA.

21 augusti Förslag till åtgärdspaket / Hyresgästerna Riksförbund.

21 augusti Hyresbrist – Javisst! Rapport om offentlig upphandling, kostnader och konkurrens / Hyresgästernas Riksförbund.

27 augusti Synpunkter och förslag / Arcona.

Ankom Innehåll/Avsändare 30 augusti

Synpunkter och förslag / Landstingsfastigheter Dalarna och Sörmland samt Örebro läns Landsting.

30 augusti Rapport om spårvägsbroarna på Tvärbanan i Stockholm / ELU konsulter (kompl. 26 september).

30 augusti Uppdragsrapport om konkurrensen på byggmaterialområdet / Sven Erik Hägglund.

30 augusti Uppdragsrapport om ”Pengar, Etik och Moral i byggsektorn” / Ann-Chatrin Jarl.

5 september Rapport om morgondagens byggprocess / Svensk Teknik och Design, STD.

5 september Skadeutredning Moderna Museet och Arkitekturmuseet / J&W.

9 september Forskningsprogram för ”Hållbart Samhällsbyggande, HÅS / IVL Svenska Miljöinstitutet AB.

16 september Utvecklingsprogrammet Competitive Building / LTH, CTH, KTH

samt LTU.

19 september Uppdragsrapport om Byggherresamverkan och Byggherrekompetens

/ Juri Lutz.

19 september Synpunkter på Byggkommissionens uppdrag / Bostads AB Svedala-

hem.

19 september Synpunkter framförda vid utfrågning den 15 augusti / Wästbygg AB.

24 september Brukarnas roll i planering, byggande och förvaltning av bostäder /

Hyresgästernas Riksförbund.

25 september Byggeriet i Vidensamfundet / Erhvervs och Boligstyrelsen Danmark.

25 september PM om lagen om offentlig upphandling, LOU / SABO.

27 september Rethinking Construction – En förändringsprocess i den engelska

byggindustrin / Skanska Sverige AB.

7 oktober Synpunkter och förslag / Maskinentreprenörerna.

7 oktober Byggkommissionens bild av Elgrossisternas roll felaktig / Sveriges Elgrossister.

21 oktober Förslag till byggherreutbildning / Lunds Tekniska Högskola.

Utdrag ur Standard för svensk näringsgrensindelning 1992 (SNI 92)

Avdelning F BYGGVERKSAMHET BYGGINDUSTRI

45 Byggverksamhet Byggindustri

45.1

Mark- och grundarbeten Mark- och grundentreprenörer

45.11 45.110 Rivning av hus; markarbeten Entreprenörer för rivning av hus och Markarbeten

45.12 45.120 Markundersökning Entreprenörer för markundersökning

45.2

Bygg- och anläggningsarbeten

Bygg- och anläggningsentreprenörer

45.21 Uppförande av hus och andra byggnadsverk

Byggnadsentreprenörer för hus och andra byggnadsverk

45.211 Byggande av hus Husbyggnadsentreprenörer

45.212 Uppförande av andra byggnadsverk

Entreprenörer för andra byggnadsverk

45.22

45.220 Takarbeten Byggnadsplåtslagerier och

entreprenörer för takarbeten

45.221 Takarbeten av plåt Byggnadsplåtslagerier

45.229 Övriga takarbeten Övriga entreprenörer för takarbeten

Avdelning F BYGGVERKSAMHET BYGGINDUSTRI

45 Byggverksamhet Byggindustri

45.23

45.230 Anläggning av vägar, flygfält och idrottsanläggningar

Väg- och markanläggningsentreprenörer

45.24 45.240 Vattenbyggnad Vattenbyggnadsentreprenörer

45.25 45.250 Andra bygg- och anläggningsarbeten

Andra bygg- och anläggningsentreprenörer

45.3 Bygginstallationer

Bygginstallationsfirmor

45.31 45.310 Elinstallationer Elinstallationsfirmor

45.32 45.320 Isoleringsarbeten Isoleringsfirmor

45.33 45.330 VVS-arbeten VVS-firmor

45.331 Värme- och sanitetsarbeten Rörfirmor

45.332 Ventilationsarbeten Ventilationsfirmor

45.333 Kyl- och frysinstallationsarbeten

Kyl- och frysinstallationsfirmor

45.339 Övriga VVS-arbeten Övriga VVS-firmor

45.34 45.340 Andra bygginstallationer Andra bygginstallationsfirmor

45.4

Slutbehandling av byggnader Firmor för slutbehandling av

byggnader

45.41 45.410 Puts-, fasad- och stuckatörsarbeten

Firmor för puts-, fasad- och stuckatörsarbeten

45.42 45.420 Byggnadssnickeriarbeten Firmor för byggnadssnickeriinredningar

45.43 45.430 Golv- och väggbeläggningsarbeten

Golv- och väggbeläggningsfirmor

Avdelning F BYGGVERKSAMHET BYGGINDUSTRI

45 Byggverksamhet Byggindustri

45.44 Måleri- och glasmästeriarbeten

Målerier och glasmästerier

45.441 Måleriarbeten Målerier

45.442 Glasmästeriarbeten Glasmästerier

45.45 45.450 Annan slutbehandling av byggnader

Andra firmor för slutbehandling av byggnader

45.5

Uthyrning av bygg- och anläggningsmaskiner med förare

Uthyrningsfirmor för bygg- och anläggningsmaskiner med förare

45.50 45.500 Uthyrning av bygg- och anläggningsmaskiner med förare

Uthyrningsfirmor för bygg- och anläggningsmaskiner med förare

Utdrag ur Standard för svensk näringsgrensindelning 1992 (SNI 92) – Innehållsbeskrivning och nycklar

Avdelning F 45 BYGGVERKSAMHET

Omfattar: – uppförande, renovering och normalt underhåll av byggnader och

anläggningar.

45.1 Mark- och grundarbeten

45.11 Rivning av hus; markarbeten

45.110 Rivning av hus; markarbeten

Omfattar: – rivning av byggnader och andra byggkonstruktioner – röjning av byggplatser – jordflyttning: schaktning, utfyllning, utplaning, sprängning, dik-

ning o.d. aktiviteter vid byggande av hus och anläggningar – iordningställande av gruvarbetsplatser genom borttagande av

jordlager och annan preparering av mineralfyndigheter. Omfattar även: – byggplatsdränering – dränering av skogs- och jordbruksarealer

45.12 Markundersökning

45.120 Markundersökning

Omfattar: – provborrning och provtagning i samband med byggnads- och

anläggningsarbete eller i samband med geofysiska, geologiska och liknande undersökningar Omfattar inte: – olje- och naturgasprospektering, geofysiska, geologiska och seis-

mologiska undersökningar jfr 74.202

– produktionsborrning i anslutning till råpetroleum- och naturgas-

utvinning jfr 11.200 – brunnsborrning och -grävning jfr 45.250

45.2 Bygg- och anläggningsarbeten

45.21 Uppförande av hus och andra byggnadsverk

45.211 Byggande av hus

Omfattar: – uppförande, ombyggnad och reparation av bostads-, butiks-,

förvaltnings-, industri-, kontors- och andra husbyggnader Omfattar även: – uppförande av prefabricerade hus Omfattar inte: – tillverkning av monteringsfärdiga trähus jfr 20.301 – bygginstallationer jfr 45.3 – slutbehandling av byggnader jfr 45.4 – arkitektverksamhet jfr 74.201 – byggkonsultverksamhet jfr 74.202

45.212 Uppförande av andra byggnadsverk

Omfattar: – uppförande av olika slag av fasta anläggningar som:

N&#3; broar, viadukter, tunnlar och tunnelbanor N&#3; linjenät för telekommunikation, rörsystem för transport av

gas och vätska, kraftverk och eldistributionsanläggningar N&#3; vatten- och avloppssystem N&#3; sporthallar N&#3; vindskydd, annonspelare etc. Omfattar inte: – arkitektverksamhet jfr 74.201 – byggkonsultverksamhet jfr 74.202 – anläggning av idrottsanläggningar, utomhus, jfr 45.230

45.22 Takarbeten

45.221 Takarbeten av plåt

45.229 Övriga takarbeten

Omfattar: – takläggning takräckning med andra material än plåt – impregnering av tak Omfattar inte: – Impregnering av husgrunder

45.23 Anläggning av vägar, flygfält och idrottsanläggningar

45.230 Anläggning av vägar, flygfält och idrottsanläggningar

Omfattar: – anläggning av vägar och gator, cykel- och gångvägar – anläggning av järnvägar – anläggning av flygfält – anläggning av utomhusanläggningar för fritidsändamål, idrotts-

arenor, stadion, tennisbanor, golfbanor o.d. Omfattar inte: – förberedande mark- och grundarbeten jfr 45.110

45.24 Vattenbyggnad

45.240 Vattenbyggnad

Omfattar: – anläggning av:

N&#3; kanaler och andra vattenleder, hamnar, fritidsbåtshamnar (ma-

rinor), slussar etc. N&#3; dammanläggningar, fördämningar – muddring – arbete under vatten Omfattar inte: – anläggning av vatten- och avloppsledningar jfr 45.212

45.25 Andra bygg- och anläggningsarbeten

45.250 Andra bygg- och anläggningsarbeten

Omfattar: – byggnadsverksamhet som kräver specialkunskaper eller special-

verktyg: N&#3; pålning och andra grundarbeten N&#3; brunnsborrning och -grävning N&#3; håltagning i betong N&#3; montering och installation av icke egen-tillverkade stål-

konstruktioner N&#3; murning och stenläggning N&#3; montering av byggnadsställningar, inkl. uthyrning N&#3; skorstensmurning och -montering samt anläggning av industri-

ugnar

Omfattar inte: – uthyrning av byggställningar utan montering jfr 71.320

45.3 Bygginstallationer

45.31 Elinstallationer

45.310 Elinstallationer

Omfattar: – elektrisk installation i husbyggnader och anläggningar:

N&#3; elkablar och annan utrustning för elektrisk belysning och upp-

värmning N&#3; telekommunikationssystem N&#3; hissar och rulltrappor N&#3; brand- och tjuvlarm N&#3; antenner N&#3; åskledare

45.32 Isoleringsarbeten

45.320 Isoleringsarbeten

Omfattar: – värme-, ljud- och vibrationsisoleringsarbeten

45.33 VVS-arbeten

45.331 Värme- och sanitetsarbeten

Omfattar: – rör- och sanitetsinstallationer Omfattar inte : – installation av elektriska värmesystem jfr 45.310

45.332 Ventilationsarbeten

Omfattar: – ventilations- och luftkonditioneringsarbeten

45.333 Kyl- och frysinstallationsarbeten

45.339 Övriga VVS-arbeten

Omfattar: – gasinstallationsarbeten m.m.

45.34 Andra bygginstallationer

45.340 Andra bygginstallationer

Omfattar: – belysnings- och signalsystem till vägar, järnvägar, flygfält och

hamnar – andra bygginstallationer, ej hänförliga till andra grupper

45.4 Slutbehandling av byggnader

45.41 Puts-, fasad- och stuckatörsarbeten

45.410 Puts-, fasad- och stuckatörsarbeten

Omfattar: (?)

45.42 Byggnadssnickeriarbeten

45.420 Byggnadssnickeriarbeten

Omfattar: – inmontering och installation av byggnadsdelar: dörrar, fönster,

dörr- och fönsterkarmar, trappor, köksinredning o.d. av trä eller andra material

– slutbehandling av interiörer såsom tak – flyttning av väggar – montering av inredningar i förråd, lager, kontor etc. Omfattar inte: – läggning av parkett och andra trägolv jfr 45.430

45.43 Golv- och väggbeläggningsarbeten

45.430 Golv- och väggbeläggningsarbeten

Omfattar: – kakelsättning och klinkerläggning – läggning av parkett- och andra trägolv – läggning av mjuka mattor och linoleummattor, inkl. mattor av

gummi eller plast – täckning av golv eller väggar med mosaik, marmor, granit eller

skiffer – tapetsering

45.44 Måleri- och glasmästeriarbeten

45.441 Måleriarbeten

Omfattar: – invändigt och utvändigt måleriarbete av byggnader och anlägg-

ningar, även målning på parkeringsplatser och av vägmarkeringar

45.442 Glasmästeriarbeten

Omfattar inte: – installation av fönster och fönsterkarmar jfr 45.420

45.45 Annan slutbehandling av byggnader

45.450 Annan slutbehandling av byggnader

Omfattar: – installation av privata simbassänger – ång- och sandblästring o.d. av husfasader – annan slutbehandling av byggnader – byggstädning

45.5 Uthyrning av bygg- och anläggningsmaskiner med förare

45.50 Uthyrning av bygg- och anläggningsmaskiner med förare

45.500 Uthyrning av bygg- och anläggningsmaskiner med förare

Omfattar: – uthyrning mot ersättning per tid Omfattar inte: – uthyrning av byggmaskiner utan förare jfr 71.320

Beräkningar av likviditetspåverkan

I exemplen nedan har antagits att företaget initialt löst sitt ökade kapitalbehov via checkkredit, där räntesatsen i dagsläget ofta uppgår till cirka 9 procent. Eftersom räntan är en avdragsgill kostnad motsvarar denna procentsats en nettokostnad på 6,5 procent.

1

Då

betalningsmottagaren tillgodoräknas intäktsränta motsvarande skattekontots räntesats på inbetalat belopp fram till tidpunkten för omföring eller utbetalning reduceras räntekostnaden. Intäktsräntan, som är skattefri, uppgår f.n. till 1,8 procent. Med beaktande av intäktsräntan reduceras räntekostnaden således med 1,8 procentenheter och i exemplen används därför räntesatsen 4,7 procent (6,5–1,8).

I många fall kan antas att företagen, redan från starten eller på sikt, kommer att lösa finansieringen på annat och mer kostnadseffektivt sätt än just checkkredit.

Så fort ansökan och deklaration inkommit skall innestående medel betalas ut eller omföras. Det är inte meningen att detta skall ske först påföljande månad. Inga medel på entreprenadkontot är ”öronmärkt”. All handläggning skall dessutom ske skyndsamt. På så sätt är visar alltså beräkningarna också en högre likviditetspåverkan än vad som egentligen kan förväntas.

Exempel 1:

Entreprenadavdrag 40 procent

Ett företag med en årsomsättning på 12 miljoner kronor (exklusive moms) fakturerar månatligen utförda arbeten på 1 miljon kronor där betalning i genomsnitt inkommer den 15 i respektive månad, som exempel april månad. Arbetet utförs av egna anställda och företaget har inga materialkostnader. Om avdrag görs med 40 procent erhåller företaget endast 600 000 kronor kontant – bortsett

1

9 procent x 0,72 (1 bolagsskatten 0,28) = 6,5 procent.

från momsen som ej berörs. Resterande 400 000 kronor tillgodoräknas företaget den 12 maj, för att kvittas mot arbetsgivaravgifter och innehållen källskatt etc.

Ett genomsnittligt ökat kapitalbehov på 360 000 kronor ([15+12=] 27 dagar/30 x 400 000) uppkommer, vilket motsvarar en årlig räntekostnad på 16 920 kronor, dvs. 0,14 procent av årsomsättningen. Det ökade kapitalbehovet om 360 000 kronor utgör 3 procent av årsomsättningen.

Exempel 2:

Entreprenadavdrag 30 procent

Om avdraget uppgår till 30 procent blir den genomsnittliga ökningen av kapitalbehovet 270 000 kronor (27/30 dagar x 300 000), vilket motsvarar en årlig räntekostnad på 12 690 kronor, dvs. 0,11 procent av årsomsättningen.

Om avdraget endast skall vara 30 procent skall eventuella materialkostnader också ingå i underlaget för entreprenadavdraget. Likviditetspåverkan kan, om materialkostnadsdelen uppgår till 60 procent, beräknas enligt följande.

Företaget har rätt att återfå 60 procent av till skattemyndigheten inbetalat belopp, dvs. 180 000 kronor (60 procent x 300 000). Dessa beräknas kunna utbetalas till företaget först den 26 maj.

Här uppkommer ett ytterligare genomsnittligt kapitalbehov på 84 000 kronor (180 000 x 14/30 dagar), dvs. totalt 354 000 kronor, vilket motsvarar en årlig räntekostnad på 16 638 kronor, dvs. 0,14 procent av årsomsättningen.

Det finns dock normalt sett ingen anledning att skattemyndigheten skulle behålla de medel som avsett materialkostnader 14 dagar längre än de övriga medlen, varför likviditetspåverkan i realiteten blir något lägre.

Exempel 3:

Entreprenadavdrag 40 procent

Exemplet avser ett företag med årsomsättning på 3 miljoner kronor (exklusive moms).

Företaget fakturerar månatligen utförda arbeten på 250 000 kronor (exklusive moms) där betalning i genomsnitt inkommer den 15 i respektive månad. Om avdrag görs med 40 procent (40 procent x 250 000 = 100 000 kronor) får företaget 150 000 kronor kontant. Resterande 100 000 kronor tillgodoräknas företaget den 12 i nästa månad.

Det uppkommer då ett genomsnittligt ökat kapitalbehov på 90 000 kronor ([15+12] = 27 dagar/30 x 100 000) .

Det ökade kapitalbehovet om 90 000 kronor motsvarar 3,0 procent av årsomsättningen eller en årlig räntekostnad på 4 230 kronor netto. Räntekostnaden motsvarar 0,14 procent av årsomsättningen.

Exempel 4:

Entreprenadavdrag 30 procent

Samma förutsättningarna som i exempel nr 3, men avdrag uppgår endast till 30 procent.

Företaget fakturerar månatligen utförda arbeten på 250 000 kronor (exklusive moms) där betalning i genomsnitt inkommer den 15 i respektive månad. Om avdrag görs med 30 procent (30 procent x 250 000 = 75 000 kronor), får företaget 175 000 kronor kontant. Resterande 75 000 kronor tillgodoräknas företaget den 12 i nästa månad.

Det uppkommer då ett genomsnittligt ökat kapitalbehov på 67 500 kronor ([15+12] = 27 dagar/30 x 75 000).

Det ökade kapitalbehovet om 67 500 kronor motsvarar 2,2 procent av årsomsättningen eller en årlig räntekostnad på 3 172 kronor netto. Räntekostnaden motsvarar 0,11 procent av årsomsättningen.

Om 60 procent av fakturerat belopp avser materialkostnader har företaget rätt att återfå 60 procent av till skattemyndigheten inbetalat belopp (60 procent x 75 000 = 45 000 kronor), som utbetalas till företaget 14 dagar senare, dvs. den 26 i månaden. I denna del uppkommer ett ytterligare kapitalbehov på i genomsnitt 21 000 kronor (45 000 x 14/30 dagar). Totala kapitalbehovet skulle i sådana fall öka med 88 500 kronor (67 500 + 21 000), vilket motsvarar knappt 3 procent av årsomsättningen eller en årlig räntekostnad på 4 160 kronor netto (88 500 x 4,7 procent). Räntekostnaden motsvarar 0,14 procent av årsomsättningen.

Anmärkas bör även här att det normalt sett inte finns någon anledning till att skattemyndigheten skulle behålla de medel som avsett materialkostnader 14 dagar längre än de övriga medlen, varför likviditetspåverkan i realiteten blir något lägre.

Sammanställning av ökat kapitalbehov respektive ökad räntekostnad netto

*)

i procent av årsomsättningen

Företag med årsomsättning på 12 miljoner kronor

Ökat kapitalbehov/ ökad räntekostnad (ingen materialkostnad)

Ökat kapitalbehov/ ökad räntekostnad (60 % materialkostnad)

Entreprenadavdrag 40 % Kapitalbehov: + 3,0 % Räntekostnad: + 0,14 %

Entreprenadavdrag 30 % Kapitalbehov: + 2,2 % Räntekostnad: + 0,11 %

Kapitalbehov: + 3,0 % Räntekostnad: + 0,14 %

Företag med årsomsättning på 3 miljoner kronor

Entreprenadavdrag 40 % Kapitalbehov: + 3,0 % Räntekostnad: + 0,14 %

Entreprenadavdrag 30 % Kapitalbehov: + 2,2 % Räntekostnad: + 0,11 %

Kapitalbehov: + 3,0 % Räntekostnad: +0,14 %

*) Räntekostnad netto (efter skattekonsekvenser) är beräknad efter en bruttoränta på 9 procent med beaktande av skattefri intäktsränta på 1,8 procent.