Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringari lagen (l9741203) om kriminal- vård i anstalt. Flertalet av ändringarna berör reglerna om isolering och annan begränsning av gemensamheten för de intagna i en kriminalvårdsan- stalt. ! denna del föreslås bl. a. att den nuvarande huvudregeln om gemen- samhet ttnder arbete utsträcks till att gälla även vid arbetsvägran. För kollektiv arbetsvägran vid en sluten anstalt föreslås dock en särskild un- dantagsregel. Vidare föreslås att en intagen på egen begäran skall få arbeta i enrum. om lämplig plats kan beredas honom och särskilda skäl inte talar emot det. Nuvarande bestämmelser om isolering för att hindra att en intagen utövar menligt inflytande på en annan intagen får en mera restrik- tiv formulering. Detsamma gäller bestämmelsen om förutsättningarna för användande av fängsel. ] syfte att motverka onödiga förllyttningar mellan anstalterna föreslås att tillfälliga avskiljanden skall kunna ske i allmänt häkte.

Förslaget innebär vidare bl.a. att placering på en s. k. specialavdelning lagregleras. Placering på en sådan avdelning skall få ske dels vid kvalifi- cerad fara för rymning eller fritagning som bedöms bli bestående för läng tid. dels när det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hindra en intagen från att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarligt slag — t. ex. narkotikabrott — under anstaltsvistclsen.

[ propositionen föreslås också en generell bestämmelse om att intagna i kriminalvårdsanstaltcr får föreläggas att lämna urinprov för kontroll av eventuell narkotikapåverkan.

Slutligen föreslås följdändringar i lagen (l976: 37l) om behandlingen av häktade och anhållna.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I januari l98l.

l Riksdagen I980/8I. ! .ruml. Nr I

• Sida 2
•  Original

Prop. 1980/81: ]

1. Förslag till

l-J

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (l974:203) om kriminalvård i anstalt

dels att 3. W. l8. 20—23. 50. Sl. 52 d och 60% skall ha nedan angivna

lydelse.

dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 20 aä. av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse F öres/(igen lydelse 3 ä' Kriminalvårdsanstalt är riksanstalt eller Iokalanstalt.

Riksanstalt. lokalanstalt eller av- delning av anstalt är öppen eller sluten.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. förordnar vilka anstalter som är riksanstalter eller lokalanstalter och vilka anstal- ter eller anstaltsavdelningar som är öppna eller slutna.

Riksanstalt. lokalanstalt eller av- delning av anstalt är öppen eller sluten. För placering av sådana in- tagna som avses i 20 a 5 kan sluten avdelning inrättas som specialav- de/ning med särskild (iw-'rt'akning och begränsad gemensam/tet mel- lan de intagna.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. förordnar vilka anstalter som är riksanstaltcr eller lokalanstalter. vilka anstalter eller anstaltsavdelningar som är öppna eller slutna och vilka slutna avdelningar som är .s'pecialavdel- ningar.

Vad i denna lag sägs om öppen eller sluten anstalt gäller även öppen eller sluten avdelning av anstalt.

lntagen skall arbeta tillsammans med andra intagna. om ej annat följer av bestämmelserna i denna lag eller av arbetets särskilda be- skaffenhet.

På fritiden får intagen i den ut- sträckning han önskar det vistas

' Senaste lydelse 1976: 506.

l7å

En intagen skall under tid då han är skyldig att utji'ira arbete vistas tillsammans med andra intagna. om ej annat följer av bestämmelserna i denna lag eller av arbetets särskilda beskaffenhet. lf't'igrar ett större an- tal av de intagna vid en sluten an- stalt samtidigt att utföra det arbete som har ålagts dem. får duck ge- mensam/teten mellan dem inskrän- kas i den mån det är oundgängligen påkallat med hänsyn til/_li't'rhällan- dem! på anstalten.

På fritiden får den intagne i (len utsträckning han önskar det vistas

• Sida 3
•  Original

Prop. 1980/81: ]

Nuvarande lydelse

tillsammans med andra intagna. om ej annat följer av bestämmelserna i denna lag. I sluten anstalt får dock gemenskapen mellan intagna pä/ri- tid inskränkas. om det är oundgäng- ligen påkallat med hänsyn till för- hållandena på anstalten.

lntagen får på egen begäran arbe- ta i enrum. om beaktansvärda skäl talar härför.

Läkare skall yttra sig över begä- ran som avses i första stycket. om möjligt innan ärendet avgöres och annars inom en vecka därefter. Medgivande skall omprövas så ofta anledning därtill ji'ireligger. dock minst en gång i månaden.

L,.)

Föreslagen lydelse

tillsammans med andra intagna. om ej annat följer av bestämmelserna i denna lag. ] sluten anstalt får dock gernensamheten mellan intagna på fritiden inskränkas. om det är ound-

gängligen påkallat med hänsyn till förhållandena på anstalten.

] anslutning till d_vgnsvilanfår de intagna häl/as avskilda från var- andra.

185

En intagen får på egen begäran arbeta i enrum. om lämplig plats katt beredas honom oclt särskilda skäl inte talar mot det. Medgivande härtill skall omprövas så ofta det finns anledning till det. dock minst

en gång i månaden.

Läkare skall illulEl'SÖ/(il en inta- gen som arbetar i enrum. om det behövs med hänsyn till dennes till- stånd. Har den intagne arbetat i enrutn under en sammanhängande tid av en mättad. skall en sådan titulersökning alltid äga rutn.

205

Om det är nödvändigt med hän- syn till rikets säkerhet. föreliggande fara för intagetts egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom eller för att hindra att in- tagen utövar menligt inflytande på andra intagna. får intagen hållas avskild från andra intagna.

Ett intagen/är hållas avskilt/från andra intagna. om det är nödvän- digt

I. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den in- tagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skade- görelse på anstaltens egendom.

2. för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt störa ordningen inom an- sta/ten.

3. för att hindra att den intagne medverkar till att en annan intagen får tillgång till berusningsmedel.

4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen.

lntagen som avses i 75 tredje stycket och på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna. om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagnings- försök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sättes i verket.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1980/81: 1 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ett beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta det finns anledning till det. dock minst

Beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta an- ledning därtill _/i')'religger, dock minst en gång i månaden. var tionde dag.

20aå

Finns det ifall som avses i 20.5 andra stycket anledning anta att de _li'irhållanden sotn där avses kom- mer att bestå en längre tid. får den intagne placeras på en specialav- delning.

En intagen får också placeras på en spm'ialavdelning. om det finns särskild anledning anta att det är påkallat/ör att hindra honom jrån brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt.

Ett beslut om placering på en specialavdelning skall omprövas så ofta det finns anledning till det. dock tninst en gång t' månaden.

2152

lntagen som hälles avskild från andra intagna enligt 20.5 skall erhål- la sådan lättnad i avskildheten som kort ske utan olägenhet.

')?

lnnan beslut meddelas om åtgärd enligt 20å eller vid omprövning av sådant beslut skall utredning ske rörande de omständigheter som in- verkar på frågans avgörande. Läka- re skall yttra sig i frågan. om möj- ligt innan åtgärden vidtages och annars inom en vecka därefter.

: Senaste lydelse 1976: 506.

En intagen som hålls avskild från andra intagna enligt 20.5 skall få den lättnad i avskildheten som är möjlig.

&

lnnan beslut meddelas om en åt— gärd enligt 20 eller 201155 och vid omprövning av ett sådant beslut skall utredning ske rörande de om- ständigheter som inverkar på frä— gans avgörande.

Den sotn hålls avskild på grund av att han är farlig för sin egen säkerhet till liv eller hälsa skull att- dersökas av läkare så snart det kan ske. Annan intagen som ltålls av- skild enligt 209' och sådan intagen som är placerad på en specialav- delning skall undersökas av läkare. om det behövs nted hänsyn till den intagnes tillstånd. Har en intagen hållits avskild under en samman- hängande tid av en månad skall en sådan undersökning alltid äga rum.

• Sida 5
•  Original

'.I!

Prop. 1980/81: 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Över vad som förekommit vid utredning enligt första stycket skall proto- koll föras.

zssl lntagen som uppträder våldsamt eller som är så påverkad av alkoholhal- tiga dryckcr eller annat berusningsmedel att han kan befaras störa ordning- en på anstalten får tillfälligt hållas avskild från andra intagna så länge det är nödvändigt för att betvinga det våldsamma uppträdandet eller tills påver- kan har upphört.

Visar sig andra medel otillräck- liga för att betvinga våldsamt upp- trädande av intagen, får denne be- läggas med fängsel. om säker/teten oundgängligen kräver det.

Läkare skall så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enligt första eller andra stycket. Sådant yttran- de behövs dock ej i fråga om den som hålles avskild därför att han är påverkad av berusningsmedel. om ej särskilda skäl föreligger. Över vad som förekommit skall protokoll föras.

Visar sig andra medel otillräck- liga för att betvinga våldsamt upp- trädande av en intagen. får han hål- las belagd med fängscl. om det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till hans egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa.

Kan en intagen ifall som anges i första eller andra stycket inte hål- las avskild pä anstalten får han pla- ceras i allmänt häkte i högst två dygn, om detta är lätttpligare än att hanförs över till en annan anstalt.

Läkare skall så snart det kan ske undersöka den sotn ärföremålför åtgärd enligt denna paragraf. I frå- ga om den som hålls avskild därför att han är påverkad av berusnings- medel skall en sådan undersökning dock äga rutn endast om det be- hövs nted hänsyn till hans tillstånd. Över vad som förekommit skall protokoll föras.

50s4

Under utredning av disciplin- ärende får intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvän- digt för att syftet med utredningen ej skall äventyras. Åtgärden får i intet fall bestå längre än fyra dagar. Den intagne skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

3 Senaste lydelse l976: 506. * Senaste lydelse l976: 506.

Under utredningen av ett disci- plinärende får en intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nöd- vändigt för att syftet med utred- ningen ej skall äventyras. Åtgärden får i intet fall bestå längre än fyra dygn. Katt den intagne inte hållas avskild på anstalten. får han pla- ceras i allmänt häkte. om detta är lämpligare än att han förs över till en annan anstalt. Den intagne skall få den lättnad i avskildheten som är möjlig.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1980/81: ]

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

SlätS

Diseiplinärende skall avgöras skyndsamt. lnnan beslut meddelas enligt 47.6 skall förhör hållas med den intagne. Läkare skall så snart det kan ske yttra sig rörande åtgärd enligt 50.5. Över vad som förekom- mit vid förhör och annan undersök- ning skall protokoll föras.

Disc-ipIinärenden skall avgöras skyndsamt. lnnan beslut meddelas s_kall förhör hållas med den intagne. Över vad som förekommit vid för- hör och annan undersökning skall protokoll föras.

Små”

lntagen som kan misstt'inkas vara påverkad av narkotika får ji'ireläggas att lämna urinprov.

Den som är intagen i anstalt. i vilken företrädesvis placeras in- tagna som icke eller i endast ringa mån har tagit befattning med nar- kotika. får föreläggas att lämna urinprov. även om han ej misstän- kes vara påverkad av narkotika.

En intagen jär fi'irelt'iggas att lämna urinprov för kontroll av lm- ruvitla han är påverkad av narko- lika.

60 &?

Regeringen kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av övervaknings- nämnds befogenhet enligt 54 och 55 5.5 samt av kriminalvårdsstyrel- sens befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i 20.5 andra stycket samt i35 och 39.55.

Regeringen kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av övervaknings- nämnds befogenhet enligt 54 och 55 åå samt av kriminalvårdsstyrel- sens befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i I7.=$_fi')'rsta styr-ket andra meningen. 20.5 andra stycket samt 20 a. 35 och 39 55.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 198].

5 Senaste lydelse I976: 506. '_' Senaste lydelse 19761901. ' Senaste lydelse l976: 506.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1980/81: 1

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom föreskrivs att 15 och 17 äl?" lagen ( l976: 37l) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Häktad får beläggas med fängsel

l5å

Föreslagen lydelse

I. under transport och eljest under vistelse utom förvaringslokalen. om det är nödvändigt av säkerhetsskäl samt

2. i övrigt för att betvinga våld- samt uppträdande av den häktade. om andra medel visar sig otillräck- liga och st'ikerheten oundgängligen kräver det.

Läkare skall så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enligt första stycket 2.

2. i övrigt för att betvinga väld— samt uppträdande av den häktade. om andra medel visar sig otillräck— liga och det är oundgängligen nöd— vändigt med hänsyn till den häkta— des egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa.

Läkare skall sa snart det kan ske undersöka den som är _f'öremål för åtgärd enligt första stycket 2.

17.5

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på I. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott. 2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till kriminalvårdsanstalt och

3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 43.5 första stycket tredje meningen lagen (l974:203) om kriminalvård i an- stalt.

3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23.5 tredje stycket. 43 & första stycket tredje meningen eller 50 .Q' tredje meningen lagen tl974: 203) om kriminalvård i anstalt.

Denna lag träderi kraft den ljanuari l981.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1980/81: 1 8

Utdrag JUSTl'l'IEDEPARTEM ENTET PRO'l'OKOLl.

vid regeringssammanträdc 1980-04-30

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman. Mundebo. Wikström. Friggebo. Mogärd. Dahlgren. Söder. Krönmark. Burenstam Linder. Johansson. Wirtén. Holm. Andersson. Boo. Winberg. Adelsohn. Danell

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om ändring i lagen ( 1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

m. m.

2.1. Gällande ordning i korthet

En av de grundläggande principerna inom modern kriminalvård i anstalt är att en intagen i största möjliga utsträckning skall vistas i gemensamhet med andra intagna. Av främst ordnings- och säkerhetsskäl har det emeller- tid ansetts nödvändigt att i vissa situationer begränsa denna gemensamhet. Den längst gående begränsningen är placering i enrum. i dagligt tal kallad isolering. Nu gällande regler om gemensamhet och avskiljande finns i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). som har ersatt den tidigare s.k. behandlingslagen (l964:54l). 1 lagen om kriminalvård i anstalt har slagits fast att gemensamhetsprincipen skall gälla under säväl arbetstid som fritid. Den nya regleringen innebar vidare att man i betydande grad inskränkte möjligheterna till isolering som säkerhetsåtgärd och som en form av disciplinär bestraffning. Tillämpningsområdet för isolering begrän- sades ytterligare genom en lagändring år 1976. (prop. 1975/76: 165. JuU 1975/76: 43. rskr 1975/76: 373. SFS 1976: 506). då tidigare bestämmelser om avskildhet för behandlingsplanering och som disciplinär bestraffning helt upphävdes. Dessutom begränsades möjligheterna att hålla en intagen i enrum under utredning av ett disciplinärende.

I korthet innehåller lagen om kriminalvård i anstalt numera följande regler om isolering.

En intagen kan på egen begäran få arbeta i enrum om beaktansvärda skäl talar för det (18 å).

Tvångsmässig avskildhet kan förekomma som en säkerhets- eller skyddsåtgärd, om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet. fara för en intagens egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom eller för att hindra att en intagen utövar menligt inflytande på andra intagna (20 5 första stycket). Detsamma gäller. om den intagne uppträder våldsamt eller är så berusad att han kan befaras störa ordningen på anstalten (23 5). Han får dock hållas avskild endast så länge det är nödvändigt för att betvinga det våldsamma uppträdandet eller tills hans påverkan har upphört. Vidare kan en intagen. om detär oundgängligen nödvändigt. hållas avskild under utredning av ett disciplinärende (50 å). .

För den kategori intagna som avses i 7 & tredje stycket KvaL finns särskilda bestämmelser om isolering. Det gällei här intagna som har dömts till fängelse lägst två år eller internering med en minsta tid av två år eller mer och som med hänsyn till att de saknar fast anknytning till riket eller till

• Sida 10
•  Original

Prop. 1980/81: 1 lt)

arten av brottsligheten eller eljest kan befaras vara särskilt benägna att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. En intagen som omfattas av 7 & tredje stycket KvaL och som på där angivna grunder är placerad i en sluten anstalt fär hållas avskild från andra intagna. om det bedöms nödvändigt för att förhindra planlagd rymning eller fritagning (20 å andra stycket).

'l'ill avskiljande i KvaLzs mening räknas inte placering på de s.k. spe- cialavdelningar som är avsedda för särskilt rymningsbenägna eller farliga intagna med långa strafftider. Förusättningarna för placering på sådana avdelningar regleras över huvud taget inte i lagen.

För en närmare redogörelse för innehållet i gällande rätt hänvisas till utredningsbetänkandct.

2.2. Allmänt om utredningens förslag

Utredningen har framhållit att de särskilda förhållanden som råder på kriminalvårdsanstalter får till följd att det relativt lätt kan uppstå ordnings- och disciplinproblem och att de inom samhället i övrigt förekommande medlen för att upprätthålla social kontroll många gånger har visat sig otillräckliga. Dessa omständigheter i förening med personalens berättigade krav på goda arbetsförhållanden medför att särskilda kontrollmöjligheter måste stå till buds. Det är enligt utredningen svårt att utifrån den forskning som har förekommit dra några säkra slutsatser beträffande eventuella skadliga effekter av isoleringsåtgärder. särskilt som de individuella varia- tionerna är betydande. Enligt utredningens bedömning är det inte möjligt att helt avskaffa åtgärder av denna typ. 1 första hand bör emellertid behovet av sådana åtgärder förebyggas. 1 andra hand gäller det att finna alternativ till dem.

För egen del harjag redan i prop, 1979/80: 100 (bil. 5 s. 79) uttalat attjagi likhet med utredningen och remissinstanserna anser det klarlagt att för- utsättningar f.n. saknas för att helt avvara isoleringsåtgärder inom krimi- nalvården. Med den ökning av den allvarliga brottsligheten och det hård- nande klimat på kriminalvårdsanstalterna som vi har upplevt under senare tid framstår det som en nödvändighet att kriminalvården även i fortsätt- ningen tillförsäkras de medel som behövs för att tillfredsställande förhål- landen skall kunna upprätthållas på anstalterna. Klart är samtidigt att isolering är en från humanitär synpunkt ingripande åtgärd. l den nämnda propositionen uttalade jag min anslutning till utredningens uppfattning att det är angeläget att användningen av sådana åtgärder begränsas i all möjlig utsträckning. [ propositionen konstaterades också att utredningens förslag till förebyggande och alternativa åtgärder fått ett i huvudsak positivt mot- tagande från remissinstansernas sida. Med hänsyn till den återhållsamhet som i nuvarande statsfinansiella läge måste iakttas i fråga om nya åtagan- den bcdömdes visserligen de mera kostnadskrävande av förslagen inte

• Sida 11
•  Original

Prop. l980/8l: 1 n

kunna genomföras f. n. Jag uttalade emellertid som min mening att flertalet av de förslag som inte kan förverkligas omedelbart kommer att vara till god ledning vid den fortsatta planeringen av anstaltsvi-irden.

Utredningen har också gjort en bred genomgång av andra åtgärder som kan vara ägnade att förbättra miljön i vid bemärkelse i kriminalvårdens anstalter och därmed även att minska behovet av isoleringsåtgärder. I detta hänseende har utredningen bl. a. berört frågor om förhållandet mel- lan personal och intagna. de intagnas arbete. utbildning och fritidsvcrk— samhet samt deras kontakter med yttervärlden och medinllytande i vissa frågor som angår anstaltslivet. Vissa av dessa frågor har behandlats i prop. 1979/80: 100. Det ankommer i övrigt närmast på kriminalvårdsstyrelsen att i det fortlöpande översynsarbetet ta tillvara de enligt min mening mycket värdefulla synpunkter som utredningen har redovisat i den mån de inte förutsätter författningsändringar. I likhet med LO vill jag också framhålla att behovet av att tillgripa isolering och liknande åtgärder säkerligen mins- kar i den mån ansträngningarna för planering av de dömdas återanpassning i samhället kan effektiviseras.

Även de förslag till ändringar i gällande bestämmelser som har lagts fram i betänkandet har vid remissbehandlingen fått ett i stort sett positivt mottagande. Kriminalvårdsstyrelsen har dock uttalat att det enligt styrel- sens mening inte är möjligt att begränsa möjligheterna till avskiljande. om inte allmänna resursförstärkningar sker samtidigt.

För egen del anser jag i likhet met flertalet remissinstanser förslagen i betänkandet vara i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för lagstift- ning. Självfallet skulle det ha varit en fördel. om samtidigt i större utsträck- ning än som skett utrymme hade kunnat skapas för att tillgodose de i och för sig angelägna önskemål för kriminalvårdens del som utredningen har pekat på i betänkandet. Att en del av dessa förslag har mäst ställas på framtiden bör dock inte hindra att man redan nu vidtar sådana förbättring- ar som kan genomföras inom ramen för tillgängliga resurser. Jag vill också erinra om vad jag uttalade i prop. 1979/80: 100 (bil. 5 s. 80) om att vissa beslutade och planerade reformer på straffrättens område kan vara ägnade att minska den nuvarande beläggningen på anstalterna. Detta kan i sin tur öka förutättningarna för att tillgodose bl.a. det reformbehov som enligt min mening är ett av de viktigaste som utredningen har pekat på. nämligen en minskning av bostadsavdelningarnas storlek på vissa anstalter (jfr .luU 1979/80: 34 s. 8).

Utredningens grundsyn är att sådan isolering som inte sker på den intagnes egen begäran aldrig får motiveras av behandlingsskäl utan endast får vidtas i syfte att tillgodose ett förebyggande säkerhets- eller skyddsbe- hov. Detta är en princip som jag i likhet med remissinstanserna helt kan ställa mig bakom och som också ligger till grund för gällande bestämmelser på området. Som utredningen också påpekar kan det däremot ibland vara till fördel från behandlingssynpunkt att en intagen som så önskar kommer

• Sida 12
•  Original

Prop. 1980/81: ] l2

ifrån umgänge med andra intagna. Han kan också behöva skyddas från övergrepp från dessa. Det är därför uppenbart att man i viss mån måste göra andra bedömningar i fråga om det frivilliga avskiljandet än beträffan- de det tvångsmässiga.

En särskild fråga av generell räckvidd som vid remissbehandlingen har tagits upp av socialstyrelsen gäller de unga lagöverträdarnas situation. Styrelsen har kritiserat betänkandet för att denna fråga inte har behandlats särskilt och har som sin mening uttalat att avskiljande av personer under 20 år från umgänge med andra i princip inte bör få förekomma.

Jag vill för egen del först erinra om att de skadliga verkningar som avskiljande kan få för ungdomar numera är allmänt erkända. 1 den mån sådana åtgärder aktualiseras beträffande yngre lagöverträdare kräver detta självfallet särskilda överväganden. Som socialstyrelsen också påpekar torde man dock inte kunna utesluta att det — exempelvis vid berusning — kan vara nödvändigt att avskilja även en ung lagöverträdare från övriga intagna under kortare tid. Uppenbart är att den intagnes ålder alltid måste beaktas när fråga uppkommer om isolering oavsett vilken grund det är fråga om och att långvariga avskiljanden endast i extremfall kan vara försvarliga när det är fråga om unga personer. Jag anser emellertid inte tillräckliga skäl föreligga för att införa något uttryckligt förbud i lagen mot att avskilja intagna under en viss ålder. De rättssäkerhetsgarantier som finns inbyggda i förfarandet utgör enligt min mening ett tillräckligt skydd mot åtgärder som ter sig olämpliga från den synpunkt som har angetts nu.

Jag övergår nu till att behandla de särskilda lagstiftningsfrågor som har aktualiserats genom utredningens betänkande.

2.3. Gemensamhetsprincipen

I 17 .5 KvaL finns bestämmelser om gemensamhet under arbete och fritid. I paragrafen föreskrivs att en intagen skall arbeta tillsammans med andra intagna om inte annat följer av lagen eller av arbetets särskilda beskaffenhet. Denna föreskrift anses i princip också reglera frågan om gemensamhet för en intagen som bedriver studier under arbetstid. På fritiden får en intagen i den utsträckning han önskar det vistas tillsammans med andra intagna. om annat inte följer av lagen. Gemensamheten under fritid mellan intagna i sluten anstalt får dock inskränkas om det är ound- gängligen påkallat med hänsyn till förhållandena på anstalten. Bestämmel- serna om gemensamhet under fritid anses också reglera förhållandet för sjukskrivna och pensionärer. vilka inte har arbetsplikt.

Någon uttrycklig bestämmelse om att de intagna får hållas avskilda från varandra nattetid finns inte i lagen. Enligt knminalvårdsstyrelsens före- skrifter i anslutning till lagstiftningen om kriminalvård i anstalt (cirk. nr 1/ 1974. dets. k. vårdcirkuläret) tillämpas dock den ordningen att dörrarna till bostadsrummen i en sluten anstalt låses kl. 20.00. om inte styrelsen har

• Sida 13
•  Original

Prop. 1980/81: 1 13

beslutat annorlunda för en viss anstalt. Vid en öppen anstalt bestämmer styresmannen den tidpunkt vid dagens slut efter vilken de intagna skall vistas i sina bostadsrum.

Utredningen har inte föreslagit någon annan ändring i 17 å KvaL än ett tillägg om att intagna i sluten anstalt får hållas avskilda från varandra nattetid. Utredningen har motiverat detta förslag med att lagens huvud- princip bör vara att de intagna skall vistas i gemensamhet och att avsteg från denna princip bör få göras endast med stöd av en uttrycklig bestäm- melse i lagen.

! likhet med utredningen och remissinstanserna anserjag att det lämpli- gen bör komma till klart uttryck i lagtexten att de intagna får hållas avskilda från varandra efter dagens slut. Som hovrätten för Västra Sverige har påpekat vid remissbehandlingen kan en bestämmelse härom inte be- gränsas till att avse slutna anstalter. Även på öppna anstalter bör de dömda nämligen liksom nu kunna hållas avskilda från varandra under natten. låt vara att dörrarna till bostadsrummen på sådana anstalter också i fortsätt- ningen bör vara olåsta. Någon ändring av denna ordning har f.ö. inte äsyftats av utredningen.

Som riksåklagaren (RÅ) har påpekat vid remissbehandlingen täcker det av utredningen valda uttrycket "nattetid" knappast en så tidig del av dygnet som den då bostadsrummen f.n. låses vid flertalet slutna anstalter. Med hänsyn härtill bör en föreskrift i ämnet ges den avfattningen att de intagna får hållas avskilda från varandra i anslutning till dygnsvilan. En senareläggning av inlåsningstiden vid de slutna anstalterna framstår som en angelägen reform men kan inte genomföras f. n. (jfr prop. l979/80: l00 bil. 5 s. 81, JuU 1979/80: 34 5.10).

[ enlighet med vad som har anförts nu förordar jag att l7 & KvaL kompletteras med ett nytt tredje stycke där det anges att de intagna får hållas avskilda från varandra i anslutning till dygnsvilan. Jag vill i likhet med utredningen understryka att denna bestämmelse självfallet inte får uppfattas så att den utgör något hinder mot att intagna genom s.k. sam- sittning bereds möjlighet till ett visst begränsat umgänge under kvällstid när detta från personalmässiga och andra synpunkter bedöms som möjligt. Tvärtom bör sådana åtgärder för att motverka de negativa verkningarna av isoleringen uppmuntras.

Kriminalvårdsstyrelsen har under remissbehandlingen uttalat att den grundläggande principen om gemensamhet under arbetstid bör gälla oav- sett om den intagne faktiskt arbetar eller inte. Bl.a. i situationer då det uppstår kollektiv arbetsnedläggelse är det enligt styrelsen dock inte möjligt att tillämpa gemensamhet mellan de intagna. Styrelsen har därför ifrågasatt om det inte i lagen om kriminalvård i anstalt bör införas en bestämmelse som tillåter att gemensamheten tillfälligt begränsas i undantagssituationer. [ realiteten har. anför styrelsen. .inlåsning i bostadsrum av hänsyn till säkerheten vid några tillfällen framtvingats trots att det varit tveksamt om

• Sida 14
•  Original

Prop. 1980/81: 1 14

det funnits stöd för åtgärden i lagen. Liknande synpunkter har anförts av JO och Statsanställdas förbund.

I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser jag att den grundläggande regeln om att de intagna skall vistas tillsammans i princip bör gälla även för en intagen som vägrar utföra ålagd sysselsättning. Avskiljande bör sålunda inte få användas som bestraffning för arbetsvägran. Detta bör uttryckas i lagen på det sättet att en intagen under den tid då han är skyldig att utföra arbete skall vistas tillsammans med andra. Jag förordar att l7 5 första stycket utformas i enlighet härmed.

Med anledning av vad kriminalvårdsstyrelsen har uttalat om situationen vid kollektiv arbetsvägran vill jag först erinra om att en intagen enligt l2 & KvaL är skyldig att utföra det arbete eller delta i den undervisning eller utbildning som har ålagts honom. Vägran att utföra ålagd sysselsättning kan medföra disciplinstraff. dvs. varning eller förlängning av verkställig- hetstiden. I den mån en arbetsvägran innebär att den vägrande utövar menligt inflytande på andra eller det disciplinbrott som vägran innebär behöver utredas kan avskiljande ske med stöd av 20 resp. 50 st KvaL. Det är emellertid uppenbart att tillämpningsområdet för dessa regler vid arbets- vägran är begränsat. ()m den grundläggande bestämmelsen om gemensam— het under arbetstid nu utvidgas i enlighet med mitt förslag. blir det enligt min mening nödvändigt att införa ett uttryckligt undantag med sikte på kollektiv arbetsvägran med hänsyn till att personz'tlstyrkan vid anstalterna som regel inte är dimensionerad för att klara av en sådan situation. Med kollektiv arbetsvägran avser jag då samtidig vägran av åtminstone något eller några tiotal personer. Praktiskt behov av en sådan undantagsregel finns endast beträffande de slutna anstalterna. Jag förordar därför att 17 & första stycket KvaL kompletteras med en föreskrift i vilken det anges att om ett större antal av de intagna vid en sluten anstalt samtidigt vägrar att utföra det arbete som har ålagts dem. gemensamheten mellan dem får begränsas i den mån det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhål- landena på anstalten. Det bör understrykas att en så långtgående åtgärd som inläsning i bostadsrum bör få vidtas med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen endast om tillsynen inte kan ordnas på annat sätt. Jag vill vidare framhålla att det som regel inte bör finnas anledning att tillämpa den nya bestämmelsen i andra fall än då en kollektiv arbetsvägran har till syfte att störa ordningen eller arbetsdrit'ten inom anstalten. För att säkerställa en enhetlig tillämpning bör besluten i dessa ärenden förbehållas kriminal- värdsstyrelsen. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 2.8.1 .

2.4 De särskilda bestämmelserna om avskiljande

2.4.1. Arbete i El!/'!!!" på egen begäran Enligt nu gällande bestämmelse får en intagen på egen begäran arbeta i enrum om beaktansvärda skäl talar för det. Utredningen har föreslagit den

• Sida 15
•  Original

Prop. 1980/81: ] IS

ändringen att sådant enrumsarbete skall få ske om inte skäl är emot det. således en omvänd presumtion. En sådan ordning står enligt utredningen i bäst överensstämmelse med den grundläggande tanken i l974 års kriminal- vårdsreform att den intagne i största möjliga utsträckning bör ha personlig frihet och möjlighet att själv påverka sin situation. Till utredningens ställ- ningstagande har bidragit att våld och hot om våld intagna emellan inte är ovanliga. Man katt enligt vad utredningen framhåller inte räkna med att den som är utsatt för övergrepp av sådant slag skall avslöja för anstaltsper- sonalen varifrån det härrör. Över huvud taget gäller enligt utredningen att de skäl som ligger till grund för en begäran om arbetsplatsering i enrum ofta kan ha sin utgångspunkt i förhållanden som inte alls eller endast med svårighet är åtkomliga för en utomståendes bedömning.

Utredningen erinrar om att den nuvarande bestämmelsen har avsetts innebära att den intagnes begäran om enrumsplacering inte skall godtas utan vidare utan att vissa skäl skall finnas. Med den föreslagna formule- ringen har utredningen velat markera att den intagne i princip skall få välja om han vill arbeta i enrum eller ej. När risk för skadliga verkningar är uppenbar. t. ex. av hälsoskäl. eller rätten till enrumsarbete missbrukats i syfte att lamslå produktionen. bör emellertid enligt utredningen anstalts- ledningen liksom nu ha möjlighet att avslå en begäran om enrumsarbete.

Av praktiska skäl överförs i allmänhet intagna som önskar arbeta i enrum — s.k. rosökare — till särskilda avdelningar. vilka brukar kallas roavdelningar. Dessa finns nästan undantagslöst på de slutna anstalterna. Som framgår av redovisningen i budgetpropositionen (prop. 1979/80: [00 bil. 5 s. 76) har utredningen förordat en viss utökning av antalet platser för rosökare (roplatser).

De flesta remissinstanser som har uttalat sig om utredningens förslag till ändring av 18 & har ställt sig positiva. Kriminalvårdsstyrelsen och JO har därvid framhållit att antalet roplatser måste ökas för att förslaget skall kttnna genomföras.

Även enligt min mening ger den av utredningen föreslagna lagtexten bättre än den nuvarande ttttryck för att enskilda intagnas önskan att slippa gemensamhet med andra i möjligaste mån bör respekteras. något som förefaller vara en riktig princip. Det hårdnande klimatet på vissa anstalter och de intagnas många gånger dåliga psykiska och fysiska kondition bidrar till att stort avseende bör fästas vid den intagnes önskemål om enrumspla- cering. Man torde vidare inte kttnna bortse från att en intagens begäran om sådan placering många gånger kan antas ha sin grund i en önskan att komma ifrån narkotikamissbruk, låt vara att sådana skäl kanske inte anges för anstaltspersonalen. Med beaktande av det anförda anscrjag mig liksom de flesta remissintanscrna i princip kunna godta utredningsförslaget.

Jag vill emellertid framhålla att en begäran om enrumsplaeering inte heller i fortsättningen bör beviljas utan vidare. Ett skäl mot att bifalla framställningen kan vara att det finns grundad anledning anta att den ingår

• Sida 16
•  Original

Prop. 1980/81: 1 16

som ett led i en organiserad strävan att störa arbetsdriften. Ett annat skäl kan givetvis vara att isoleringen. fastän självvald. kan befaras ha en nega- tiv inverkan på den intagnes psykiska hälsa.

lbudgetpropositionen (prop. 1979/80: l00 bil. 5 s. 81—82) harjag konsta- terat att antalet platser för placering i enrum på egen begäran f.n. är tillräckligt. Erfarenheterna från tillämpningen av den ändrade ordning som här har förordats får utvisa om en omdisponering bör ske med syfte att öka antalet sådana platser. I nuvarande läge bör det komma till direkt uttrycki lagtexten att en förutsättning för att en intagens ansökan om enrumsplace- ring skall beviljas är att en lämplig plats för sådant arbete kan beredas honom. Detta behöver naturligtvis inte nödvändigtvis innebära att det måste finnas en plats på en roavdelning.

Med hänsyn till det anförda förordarjag att IB 56 första stycket KvaL får det innehållet att en intagen på egen begäran får arbeta i enrum. om lämplig plats kan beredas honom och särskilda skäl inte talar mot det. Till frågan om läkarmedverkan vid sådana enrumsplaceringar återkommer jag i av- snitt 2.5.2.

2.4.2. At'skiljande av skydds- eller siikcrlu'tsskiil

[ 2058 första stycket KvaL finns bestämmelser om avskiljande i fall när det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet eller till föreliggande fara för intagens säkerhet till liv eller hälsa eller allvarlig skada på anstaltens egendom eller för att hindra att en intagen utövar menligt inflytande på andra intagna. Andra stycket i samma paragraf behandlar frågan om isole- ring av sådana intagna som är placerade i sluten anstalt med stöd av 75 tredje stycket KvaL. Det gäller här intagna som har dömts till frihetsberö- vande i lägst två år och som kan befaras vara särskilt benägna att avvika och fortsätta brottslighet av särskilt allvarlig karaktär. Bestämmelser om avskiljande på grund av våldsamt uppträdande eller berusning finns i 23 &. De olika anledningarna till avskiljande behandlas i det följande var för sig.

Rikets säkerhet

Denna bestämmelse om avskiljande hade vid den tid då utredningens betänkande avlämnades aldrig tillämpats efter sin tillkomst år l974. Att den togs in i lagen om kriminalvård i anstalt får enligt utredningen ses mot bakgrund av att det i ett uppmärksammat fall hade förekommit att en intagen med stöd av motsvarande bestämmelser i tidigare lagstiftning hade hållits långvarigt avskild med hänsyn till rikets Säkerhet. Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen behålls. eftersom man måste räkna med att en liknande situation kan uppkomma också i framtiden. Inte heller remissinstanserna har föreslagit någon ändring.

Sedan utredningen avlämnat sitt betänkande. har det i ett fall varit nödvändigt att tillämpa den aktuella grunden för avskiljande. Jag förordar liksom utredningen och remissinstanserna att denna grttnd för avskiljande behålls.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1980/81: ] l7

Fara för intagens egen eller för annans säkerhet

Avskiljande med hänsyn till den intagnes egen säkerhet till liv eller hälsa kan vara nödvändigt till följd av att fara hotar den intagne från annan intagen. ] den mån den intagne är utsatt för fara från annan genom hot om våldshandlingar är det givetvis önskvärt att åtgärder vidtas mot den som utövar hotet. Som utredningen påpekar visar emellertid erfarenheten att det endast undantagsvis är möjligt att få denne utpekad och att anstaltsled— ningen som regel bara har kännedom om att en viss intagen löper fara men inte om vem det är som är farlig för honom. Som tidigare har berörts kan det förekomma att den intagne i en sådan situation själv begär enrumsar- bete. Så är emellertid långtifrån alltid fallet. Då det givetvis är kriminalvår- dens skyldighet att skydda de intagna mot våldshandlingar från medin- tagna. måste anstaltsledningen ha möjlighet att ingripa när det finns risk för sådana. Ibland kan omflyttning inom anstalten eller förflyttning till annan anstalt lösa problemet. men sådana åtgärder är inte alltid tillräckliga för att bereda den intagne erforderligt skydd. Man måste därför kunna avskilja den intagne. om det med rimlig grad av sannolikhet kan befaras att han kommer att bli utsatt för våld från medintagna och det inte är känt vilka dessa är.

Som utredningen har konstaterat måste den nu aktuella grunden kunna tillämpas också vid risk för självskada eller självmord. Att man i sådana fall från kriminalvårdens sida i första hand har att sörja för att den intagne får erforderlig medicinsk behandling är självklart. I den mån detär känt att en viss intagen utövar våld eller hot mot en annan intagen eller mot någon av personalen är det givet att åtgärder måste vidtas mot gärningsmannen. ] vissa fall kan förflyttning av denne till annan anstalt eller avdelning komma i fråga. men även enrumsplacering måste som utredningen framhåller kunna tillgripas i sådana fall.

Utredningen har. när det gäller avskiljande på nu ifrågavarande skäl. föreslagit att det starkare än f. n. — genom utbyte av uttrycketji'ireliygun- de fara till påtaglig fara — betonas att avskiljandet endast-skall kunna ske med stöd av tillförlitliga uppgifter om faran. Enligt min uppfattning måste detta emellertid anses följa även av bestämmelsens nuvarande lydelse. Man kan inte bortse från risken att den ändring som utredningen har förordat leder till onödiga tolkningssvårigheter i praktiken. Liksom RÅ anserjag därför att den nuvarande avfattningen av paragrafen bör behållas.

Skadegörelse på anstaltens egendom

Utredningen har framhållit att riskerna för omfattande och allvarlig skadegörelse på anstalternas egendom har ökat under senare år och att vissa förberedelser för sådan skadegörelse. t. ex. insmugglande av spräng- medel. också kan utgöra hot mot personalens och medintagnas liv och hälsa. Det måste enligt utredningen finnas tillgång till medel att förhindra

2 Riksdagen I 980/8l. I saml. Nr I

• Sida 18
•  Original

Prop. 1980/81: [ 13

att Sådana aktioner genomförs. Den möjlighet som enligt 20.5. KvaL förelig— ger att hålla en intagen avskild vid fara för allvarlig skadegörelse bör enligt utredningen tillgripas främst när det kommer till anstaltens kännedom att sprängmedel har smugglats in i anstalten eller att omfattande skadegörelse av annan orsak kan väntas. Utredningen föreslår att bestämmelsens orda- lag ändras så att vikten av restriktivitet betonas. Uttrycket "allvarlig skadegörelse" föreslås därför utbytt mot "sabotagehandlingar eller annan omfattande skadegörelse". Förslaget stämmer i huvudsak överens med vad som i anslutning till tillkomsten av lagen om kriminalvård i anstalt förordades i en motion (mot. l974:l(>07). vilken då inte vann riksdagens bifall tifr JuU l974:2 s. Stl—Sl). För egen del instämmcrjag i utredningens uppfattning att möjlighet till isolering pågrund av fara för skadegörelse bör behållas men tillämpas restriktivt. Detta har också kommit till uttryck i förarbetena till den gällande bestämmelsen. Där framhölls (prop. 197420 5. 228) att risk för materiell skadegörelse i flertalet fall borde mötas på annat sätt än genom isolering. Den aktuella bestämmelsen motiverades med att man inte helt kunde utesluta att det undantagsvis kan uppstå situationer då det föreligger fara för sabotagehandlingar av särskilt allvarlig natur och att det av denna anledning någon gång kan tänkas bli nödvändigt att besluta om isolering för att hindra att en sådan handling företas.

Att i själva lagtexten införa termen "sabotagehandling" synes som RÅ har påpekat mindre lämpligt. eftersom sabotage är en brottsbenämning enligt brottsbalken med speciell innebörd och bestämmelsen därför skulle bli missvisande. Jag anser att den nuvarande formuleringen är tillräckligt återhållsam och bör behållas.

Menligt inflytande

De flesta av de avskiljanden som beslutas med stöd av 20.5 KvaL har till syfte att hindra att en intagen utövar menligt inflytande på andra intagna.

Utredningen erinrar om att bestämmelsen enligt lagens förarbeten en- dast är avsedd att användas i allvarliga situationer. såsom vid uppmaning till medverkan i sabotagchandlingar eller andra ordningsstörningar inom anstalten eller vid trakasserier eller annat hänsynslöst uppträdande mot andra intagna. Vid de flesta anstalter har bestämmelsen enligt utredningen också fått en sådan tillämpning. Utredningen anser emellertid att bestäm- melsen i sin nuvarande utformning ger utrymme för missbruk och påpekar att det har förekommit att den tillämpats på ett sätt som inte har avsetts. Vid någon anstalt har den t.ex. generellt tillämpats vid arbetsvägran. Vidare anser utredningen att avskiljande på denna grund i fortsättningen endast bör få ske vid ordningsstörningar medan trakasserier eller andra hänsynslösa beteenden. om de inte övergår till handgripligheter och där- med faller in under bestämmelsen om fara för annans säkerhet. bör mot- verkas på annat sätt.

Med hänvisning till det anförda har utredningen förordat att den aktuella

• Sida 19
•  Original

Prop. 1980/81: 1 19

grunden formuleras om på det sättet att avskiljande skall få ske när en intagen försöker påverka annan till brott mot anstaltsreglerna. Utredning- en framhåller att den föreslagna formuleringen syftar till att klargöra att endast anstiftan till brott mot de regler som gäller för anstalten skall kunna medföra isolering. En ledamot har reserverat sig mot utredningens förslag i denna del. Enligt ledamoten bör varken menligt inflytande eller uppmaning till brott mot anstaltsreglerna kunna medföra avskiljande. [ stället bör införas en bestämmelse om att uppmaning till regelbrott kan föranleda disciplinär bestraffning.

De flesta remissinstanser som har yttrat sig över detta avsnitt har kriti- serat dcn av majoriteten föreslagna formuleringen. Somliga har ansett den vara för restriktiv medan andra tvärtom bedömt den vara för vidsträckt. RÅ anser att regeln är både för vid och för snäv och påpekar bl.a. att alla brott mot anstaltsregler knappast bör kunna föranleda avskiljande. Flera instanser. bland dem kriminalvårdsstyrelsen. hävdar att avskiljande på grund av trakasserier och smädelser mot medintagna även i fortsättningen bör kunna medföra avskiljande. Styrelsen framhåller liksom Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvårdsanstalterna (SAK) att antalet avskiljanden på egen begäran sannolikt skulle öka. om möjligheten till isolering på den nu diskuterade grunden togs bort.

För egen del ansluter jag mig till utredningens mening att den aktuella grunden för avskiljande har fått en alltför allmänt hållen avfattning. Det är med hänsyn härtill förståeligt att en olikartad praxis vid tillämpningen har utvecklat sig vid skilda anstalter. Jag anser att bestämmelser i ämnet inte kan avvaras men delar uppfattningen att bestämmelserna bör formuleras om.

Jag kan ansluta mig till den tanke som ligger till grund för förslaget att avskiljande skall kunna beslutas för att hindra att en intagen försöker påverka en annan intagen till brott mot anstaltsreglerna. Avskiljande bör självfallet inte få ske när det är fråga om mindre allvarliga förseelser men kan å andra sidan vara nödvändigt även när en hotande störning inte formellt kan återföras på en särskild regel för anstalten. t. ex. när det är fråga om påverkan till en gärning som utgör brott enligt allmän lag. Jag förordar därför att bestämmelsen i denna del får det innehållet att en intagen kan avskiljas. om det är nödvändigt för att hindra att han påverkar en annan intagen att allvarligt störa ordningen inom anstalten.

Det måste emellertid uppmärksammas att den nuvarande bestämmelsen om avskiljande vid risk för att en intagen utövar menligt inflytande på en annan intagen i praktiken har ansetts utgöra grund även för isolering i fall då det av särskilda skäl föreligger en välgrundad misstanke om att en intagen avser att medverka till att en annan intagen får tillgång till berus- ningsmedel. t.ex. genom att överlåta narkotika som har medförts till anstalten efter permission. Med hänsyn till att narkotikaproblemen vid anstalterna f. n. är stora finner jag det angeläget att den aktuella bestäm-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1980/81: 1 20

melsen utformas så att någon tvekan inte uppstår om att isolering även i fortsättningen kan tillgripas i sådana fall. Lämpligen bör i en särskild punkt av 20 & KvaL uttryckligen anges att avskiljande får ske. om det är nödvän- digt för att hindra att en intagen medverkar till att en annan intagen får tillgång till berusningsmedel. Med berusningsmedel avser jag självfallet även exempelvis alkohol och thinner. Jag förordar en lösning i enlighet härmed.

Jag hyser vissa betänkligheter mot utredningens förslag att trakasserier och hänsynslöst beteende mot medintagna aldrig skall ens som en sista utväg kunna leda till avskiljande. Somjag tidigare har framhållit är klimatet på anstalterna ibland ganska hårt och trakasserier ingalunda ovanliga. Det är naturligtvis rimligare att en person som uppför sig hänsynslöst mot andra avskiljs än att den eller de som råkar ut för hans angrepp själva måste begära enrumsarbete för att få en dräglig tillvaro på anstalten. Det är också viktigt att ingripande om möjligt sker innan det störande uppträdan- det har gått så långt som till våld eller direkt hot om sådant.

Å andra sidan står det klan att en bestämmelse med sikte på de situa- tioner som avses nu bör ha en restriktiv avfattning. Jag förordar att avskiljande skall få användas för att hindra att en intagen allvarligt ofredar en annan intagen. Med ofredande enligt 4 kap. 7 & brottsbalken förstås att någon genom hänsynslöst beteende ofredar annan. Som exempel på sådant hänsynslöst beteende nämns i lagrummet "skottlossning. stenkastning och oljud". och i förarbetena anges ytterligare bl. a. fall då någon antastar en annan person genom att knuffa honom. sätta krokben eller slita i hans kläder (prop. l962:l() del B s. ll6l. Klart är dock att en så kraftig reaktion som avskiljande inte bör få tillgripas i andra situationer än när det är nödvändigt för att hindra allvarligare trakasserier. såsom att en intagen systematiskt förföljer en annan intagen med handgripligheter eller grovt kränkande tillmälen. Av skäl som har angetts nu bör i lagrummet uttryckli- gen anges att det skall vara fråga om risk för allvarligt ofredande.

Sammanfattningsvis föreslårjag alltså i denna del att 205 KvaL ändras på det sättet att vad som nu föreskrivs om avskiljande för att hindra "menligt inflytande" utgår. [ stället bör föreskrivas att en intagen får avskiljas om detär nödvändigt för att hindra honom från att påverka annan att allvarligt störa ordningen inom anstalten. från att medverka till att en annan intagen får tillgång till berusningsmedel eller från att allvarligt ofreda en annan intagen.

Rymningsfara

] 7å tredje stycket KvaL finns som tidigare nämnts bestämmelser om anstaltsplacering av en liten grupp intagna som betraktas som särskilt rymningsbenägna. För denna grupp av intagna finns också särskilda be- stämmelser om permissioner och om avskiljande. I 205 andra stycket Kval. föreskrivs att intagen i sluten anstalt som tillhör denna grupp får

• Sida 21
•  Original

Prop. 1980/81:1 21

hållas avskild från andra om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i verket.

Några av de intagna som hänförs till 7 5 tredje stycket KvaL är placerade på de s.k. specialavdelningar som finns vid vissa slutna anstalter. Om dessa avdelningar finns inga bestämmelser i lagen om kriminalvård i an- stalt. Utredningen har föreslagit att bestämmelser om specialavdelning skall tas in i 20 %. Bestämmelsen om avskildhet på grund av rymningsfara behålls enligt förslaget i sak oförändrad.

! det följande ( avsnitt 2.6 ) kommer jag att föreslå att placering på specialavdelning skall regleras särskilt i lagen. Jag vill i detta sammanhang i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser endast framhålla att även om placering på specialavdelning i vissa fall kan vara ett alternativ till enrumsplacering. möjligheten till sådan placering inte kan avvaras vid särskilt kvalificerad fara för rymning eller fritagning. Den nuvarande be- stämmelsen bör därför behållas i oförändrat skick.

Omprövning av beslut

Enligt 20.5 tredje stycket KvaL skall beslut enligt första eller andra stycket om avskildhet omprövas så ofta anledning till det föreligger. dock minst en gång i månaden. Med hänsyn till angelägenheten av att isolering— en blir så kortvarig som möjligt har utredningen föreslagit att omprövning skall göras minst var tionde dag. Jag delar liksom flertalet remissinstanser utredningens uppfattning och förordar att bestämmelsen ändras i enlighet härmed.

Våldsamt uppträdande

Enligt 235 första stycket KvaL får en intagen som uppträder våldsamt tillfälligt hållas avskild från andra intagna så länge det är nödvändigt för att betvinga det våldsamma uppträdandet.

Utredningen pekar på att andra åtgärder. (. ex. lugnande samtal. i en del fall kan vara alternativ till avskiljande på denna grund. Enligt utredningen finns det därför skäl att ange i lagen att andra medel först skall prövas innan avskiljande tillgrips. Utredningen har därför föreslagit en uttrycklig föreskrift om att avskiljande på grund av våldsamt uppträdande får ske endast under förutsättning att andra medel visar sig otillräckliga.

Några remissinstanser har påpekat att samma uttryck f.n. används i paragrafen för att ange förutsättningarna för beläggande med fängsel. I det hänseendet har utredningen inte föreslagit någon ändring. Enligt RÅ och JO kan det därför ge upphov till oklarheter om förslaget genomförs. JO har uttalat att. eftersom fängsel måste anses vara den mest ingripande tvångs- åtgärden. det är motiverat att beträffande denna åtgärd inskärpa att andra medel skall ha visat sig otillräckliga innan den får vidtas men att motsva- rande villkor är obehövligt när det gäller avskiljande.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1980/81: 1 22

Jag ansluter mig för egen del till den uppfattning som bl.a. RÄ och JO har redovisat. Även av andra skäl anserjag den av utredningen föreslagna formuleringen vara mindre lämplig. eftersom den kan ge underlag för en tolkning enligt vilken i alla situationer av_våldsamt uppträdande andra medel än avskiljande'lförst bör prövas. I vissa fall är erfarenhetsmässigt de aggressionsutbrott som det här gäller av sådan styrka och karaktär att ett avskiljande ter sig omedelbart nödvändigt. Den nuvarande bestämmelsen bör därför bibehållas i oförändrad lydelse. Jag delar emellertid givetvis utredningens mening att man om möjligt — t. ex. genom samtal mellan den intagne och tillsynspersonal eller läkare -— skall försöka bemästra våldsamt uppträdande utan avskiljande. Det är givet att personaltillgången och per- sonalens egenskaper här är av stor betydelse.

Berusning

För avskiljande på grund av berusning krävs att vederbörande kan befaras störa ordningen på anstalten. Omhändertagandet får bestå tills påverkan har upphört. Utredningen har inte föreslagit någon ändring i sak på denna punkt. och även jag anser att den nuvarande bestämmelsen bör behållas i oförändrad lydelse.

Avskiljande under utredning av ett disciplinärende

Under utredningen av ett disciplinärende får enligt 5055 KvaL en intagen avskiljas tillfälligt i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Åtgärden får bestå högst fyra dagar. Av utredningens undersökning framgår att behovet av en möjlighet att kunna tillgripa avskiljande vid utredning av disciplinärenden f. n. är stort att döma av föreliggande statistiska uppgifter. Utredningen påpekar att kriterierna för avskiljande på denna grund är mycket restriktiva. Något behov av lagändring i begränsande syfte finns därför inte. Utredningen påpekar emellertid vikten av att det i beslutsprotokollen utförligt moti- veras varför ett avskiljande i det särskilda fallet har varit oundgängligen nödvändigt. Det bör sedan ankomma pä kriminalvårdsstyrelsen att regel- bundet granska protokollen i samband med inspektioner.

Liksom utredningen och remissinstanserna anserjag att förutsättningar- na för avskiljande i samband med utredning av ett disciplinärende f. n. är tillräckligt restriktivt utformade. Jag förordar därför inte någon ändring av dessa förutsättningar. som fick sin nuvarande utformning i samband med 1976 års ändringar i lagen om kriminalvård i anstalt. Jag ansluter mig till vad utredningen har anfört om vikten av att besluten utförligt motiveras så att underlag skapas för en regelbunden granskning inom ramen för krimi- nalvårdsstyrelsens tillsyns- och inspektionsverksamhet. .

F.n. gäller enligt 50% KvaL att avskiljande under utredning av ett disciplinärende får bestå högst fyra dagar. Utredningen har föreslagit att denna tidsbegränsning ändras till fyra dygn. Som motivering anförs att

• Sida 23
•  Original

Prop. l980/81:l 23

nuvarande regel i vissa fall. t.ex. om åtgärden tar sin början strax före midnatt. kan ge upphov till tolkningssvårigheter.

Jag instämmer i utredningens förslag och förordar att uttrycket "dagar" ersätts av "dygn". Härmed avses inte kalcnderdygn. titan löpande 24- timmars-perioder.

2.5. Verkställighet av avskiljanden

2.5.I Placering av dem som hur avskilts

Som jag förut har nämnt sker avskiljanden i regel på särskilda avdelning- ar. "roavdelningar". när de grundas på egen begäran från den intagnes sida. Annars verkställs åtgärderna i allmänhet på s. k. observations- eller isoleringsavdelningar. På dessa avdelningar finns det dels rum som inte avviker från bostadsrum på reguljära avdelningar och som används för avskiljanden med stöd av 20 och 50 åå KvaL. dels s. k. isoleringsrum där avskiljanden sker enligt 235 för våldsamt uppträdande eller berusning. lsoleringsrummen är inredda så att den avskilde inte skall kunna komma till skada. I dessa rum kan också finnas möjlighet att belägga den avskilde med fängsel. i allmänhet spännbältc.

Av de statistiska uppgifter som utredningen har redovisat framgår att sammanlagt 3458 åtgärder för att avskilja intagna vidtogs under år l977. Av dessa ägde 5.49 rum vid lokalanstaltcr och 37 vid öppna riksanstalter medan övriga verkställdes i slutna riksanstalter. Öppna anstalter saknar ofta praktiska möjligheter att hålla en intagen avskild från andra. Om en intagen vid en öppen anstalt behöver avskiljas från de andra på anstalten. blir han därför ofta förflyttad till en sluten anstalt. Vid utbyggnaden av lokalanstalterna tillses dock att dessa fortlöpande erhåller bättre möjlighe- ter än f.n. att verkställa beslut om avskiljande inom den egna anstalten.

Vad angår de mera kortvariga avskiljandena — dvs. sådana som sker med stöd av 23 eller 50% — har utredningen föreslagit att den intagne, om han inte kan hållas avskild på den egna anstalten. skall kunna placeras i allmänt häkte. om detta är lämpligare än att han förs över till en annan anstalt. När avskiljandet har beslutats med stöd av 23% skall en sådan placering få fortgå under högst 24 timmar.

Utredningens förslag i denna del står i huvudsaklig överensstämmelse med en framställning från kriminalvårdsstyrelsen som har överlämnats till utredningen. Bakgrunden är att man f. n. ofta måste företa långa och dyra förflyttningar vid tillfälliga avskiljanden som har beslutats vid de anstalter som inte själva kan verkställa åtgärden. Den som har avskilts med stöd av 23 eller 505 skall i dessa fall vanligen återvända till den ursprungliga anstalten när han har slutat uppträda våldsamt eller berusningen har gått över eller när disciplinärendet utretts. Ibland inträffar det att den intagne som led i en transport för avskiljande i annan anstalt tas in i allmänt häkte med stöd av ll .5 lagen (l974z202) om beräkning av strafftid m.m. Enligt

• Sida 24
•  Original

Prop. 1980/81: 1 24

detta lagrum får nämligen den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd tillfälligt förvaras i häkte om det behövs med hänsyn .till transportförhållandena. [ praktiken förekommer det därvid att den planerade transporten inte fullföljs. utan förflyttningsbeslutet upphävs och den intagne återförs till den ursprungliga anstalten. Ett sådant förfarande är enligt kriminalvårdsstyrelsen ofta mera gynnsamt för den intagne än att den beslutade förflyttningen fullföljs.

[ häktena. som ibland har ledig platskapacitet. kan enligt kriminalvårds- styrelsens framställning anstaltsintagna hållas avskilda utan resursför- stärkningar. under det att beläggningsutvecklingen på anstalterna tvingar fram krav på att med olika medel söka lätta belastningen på de slutna anstalterna. I några fall skulle en lagändring möjliggöra organisatoriska förändringar som innebär att resurserna på vissa slutna anstalter kan utnyttjas bättre.

lnnan kriminalvårdsstyrelsens framställning överlämnades till utred- ningen remissbehandlades den. De flesta av de hörda instanserna ställde sig därvid positiva till förslaget. Svea hovrätt avstyrkte emellertid med motiveringen att det är en sedan länge vedertagen grundsats att en häktad i regel inte skall förvaras tillsammans med fängelseklientelet. något som enligt vad hovrätten påpekade också har kommit till uttryck i den av Sverige biträdda FN—konventionen om medborgerliga och politiska rättig- heter (art. l0 mom. 2a.jfr. prop. 197]: l25 s. 32).

Utredningen anser att kriminalvårdsstyrelsens förslag skulle vara ägnat att minska antalet tvångsförflyttningar av disciplinära skäl från en anstalt till en annan. Dessa upplevs mycket negativt av de intagna och har enligt utredningens mening ännu större nackdelar än i varje fall de kortvariga avskiljandena. Utredningen bemöter Svea hovrätts invändning med att något samröre aldrig torde komma till stånd mellan de häktade och sådana intagna som tillfälligt placerats i häkte på grund av våldsamt uppträdande eller störande berusning eller för utredning av disciplinärende. FN—kon- ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kan enligt utredning- ens mening därför inte anses utgöra något hinder mot styrelsens förslag. Med hänvisning till det anförda förordar utredningen att kriminalvårdssty- - relsens förslag genomförs.

Remissinstanserna har i huvudsak ställt sig positiva till utredningens förslag om häktesplacering. Endast hovrätten för Västra Sverige har. såvitt gäller placeringar enligt 50 & KvaL. avstyrkt förslaget. Hovrätten har därvid hänvisat till det argument mot detta som anfördes av Svea hovrätt i yttrandet över kriminalvårdsstyrelsens framställning. RÅ framhåller att en förutsättning för placering i häkte vid avskiljande bör vara att häktet har tillräcklig kapacitet. Kriminalvårdsstyrelsen anser att tidsgränsen 24 tim- mar för placering mcd stöd av 23 5 är för snäv.

Av vad kriminalvårdsstyrelsen och utredningen har anfört framgår att- starka skäl talar för att placering i häkte vid tillfälliga avskiljanden med

• Sida 25
•  Original

Prop. 1980/81: 1 25

stöd av 23 och 50 åå KvaL bör få tillgripas som ett alternativ till förflyttning till en annan anstalt. Jag har liksom utredningen svårt att se att FN- konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter skulle utgöra något hinder mot den föreslagna lagändringen. Bestämmelserna om att häktade skall hållas avskilda från dömda syftar ju till att värna om de häktades personliga integritet. Då det ligger i det tillfälliga avskiljandets natur att den avskilde inte skall umgås med andra. torde någon olägenhet inte kunna drabba de häktade. Det bör anmärkas att anstaltsintagna redan nu kan tillfälligt placeras i häkte med stöd av 43å KvaL och 11å lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m. Det har veterligen aldrig ifråga- satts att detta skulle strida mot FN—konventionen. Som RÅ har framhållit skall häktena givetvis i första hand utnyttjas för den kategori som de är avsedda för. Inslaget av dömda som avskilts torde också bli förhållandevis litet.

Jag biträder således utredningens förslag i nu aktuella hänseenden. ] likhet med kriminalvårdsstyrelsen finner jag dock att den föreslagna tids- fristen för placering i häkte med stöd av 23å är alltför snäv. särskilt med tanke på fall då avskiljande görs under en helg. Jag vill därför förorda att tiden bestäms till högst två dygn. Att placering sker i häkte får dock givetvis under inga omständigheter medföra att avskiljandet får pågå under längre tid än som anges i paragrafens första stycke. dvs. tills det våld- samma uppträdandet betvingats eller påverkan har upphört. Så snart av- skiljandet inte längre bedöms vara nödvändigt skall den intagne återföras till anstalten.

I enlighet med vad jag nu har anfört bör ändringar göras i 23 och 50 åå KvaL. En följdändring bör företas i 17 å lagen ( 1976: 371) om behandling av häktade och dömda m. fl. (häkteslagen).

Utredningen har vidare föreslagit att man för att omhänderta berusade personer inrättar särskilda tillnyktringsrum på kriminalvårdsanstalterna. På de nyare lokalanstalterna finns redan sådana rum. Av vadjag har uttalat i prop. 1979/80: 100 (bil. 5 s. 82) framgår att jag anser att sådana rum ofta kan fylla ett behov och att detta behov bör beaktas även fortsättningsvis.

2.5.2. Läkarex medverkan vid avskildhersåtgiirder

I lagen om kriminalvård i anstalt föreskrivs att en läkare skall medverka varje gång en intagen avskiljs från andra intagna. Vid avskiljande enligt 18 eller 20å skall läkaren yttra sig. om möjligt innan åtgärden vidtas och annars inom en vecka därefter. Vid avskiljande enligt 23å för våldsamt uppträdande eller enligt 50å skall läkaren yttra sig över åtgärden så snart det kan ske. Vid avskiljande enligt 23å för störande berusning krävs en läkares yttrande endast om det finns särskilda skäl för det.

Utredningen har föreslagit den ändringen att läkarundersökning vid av- skiljande enligt 18 eller 20å skall äga rum bara om det behövs med hänsyn till den avskildes tillstånd. Läkarundersökning skall dock enligt förslaget

• Sida 26
•  Original

Prop. 1980/81: 1 26

alltid göras snarast möjligt. om den intagne hålls avskild därför att han är farlig för sin egen säkerhet till liv eller hälsa. Yttrande över undersökning- en behöver inte lämnas. Beträffande läkarundersökning vid avskiljande enligt 23å föreslås i sak ingen annan ändring än att läkaren inte skall behöva avge ett yttrande över undersökningen. Såvitt avser avskiljande enligt 50å föreslår utredningen att bestämmelsen om läkarundersökning utgår helt.

Utredningen framhåller att de nuvarande bestämmelserna innebär att läkaren skall yttra sig men att beslutanderätten alltid ligger hos kriminal- vårdsmyndigheterna. Läkarens grundläggande funktion har därvid avsetts vara att undersöka om enrumsplaceringen kan inverka skadligt på den intagnes hälsa. Härutöver har läkarens medverkan i samband med frivilligt enrumsarbete enligt 18å KvaL motiverats med att de förhållanden som ligger till grund för en begäran om enrumsplacering inte sällan är svåråt- komliga för bedömning och att läkaren skall utröna styrkan hos de person- ligt färgade bevekelsegrunder eller uppfattningar som kan ligga bakom det aktuella önskemålet (prop. 1974: 20 s. 228). I fråga om avskiljande enligt 20å KvaL är läkarens medverkan avsedd att tillgodose också rättssäker- hetsintresset vid handläggningen av frågan om enrumsplacering (Ds Ju 197319 s. 162"). Beträffande avskildhet enligt 23å KvaL på grund av våld- samt uppträdande torde enligt utredningen föreskriften om läkares med— verkan vara föranledd av att man vill kunna säkra sig mot att den intagnes orostillstånd har föranletts av sjukdom som fordrar rent medicinsk behand- ling eller att åtgärden från medicinsk synpunkt är klart olämplig. Även beträffande berusningsfallen är skälet till gällande föreskrift om läkarmed— verkan att man vill utröna om sjukdomstillstånd ligger bakom den intagnes beteende (JuU 1975/76:43 s. 13).

Utredningen konstaterar att läkarens medverkan i samband med av- skildhetsåtgärder sålunda är avsedd att fylla flera olika funktioner. av vilka vissa inte är av rent medicinsk art. Utredningen uttalar vidare att de skäl som ligger bakom föreskrifterna om läkarmedverkan bygger på en övertro till läkarens förmåga att förutse den intagnes möjligheter att uthärda en enrumsplacering och den intagnes innersta motiv. Utredningens förslag till ändringar grundar sig på att läkares medverkan skall få motiveras endast med medicinska skäl. Läkarens funktion skall vara att tillfredsställa ett eventuellt medicinskt vårdbehov. i svåra fall att tillvarata möjligheterna att överföra den intagne till den allmänna sjukvården eller till psykiatrisk avdelning eller sjukavdelning inom anstalten eller avråda från fortsatt enrumsplacering. Det finns inte någon anledning att vid sidan av själva undersökningen — när denna behövs — även kräva yttrande av läkaren. Med hänsyn till många läkares tveksamhet om det etiskt försvarbara i att avge ett yttrande är ett sådant krav inte heller lämpligt. Läkarens medver- kan bör inte göra honom delaktig i själva avskildhetsbeslutet. Den bör endast utgöra ett medel genom vilket man tillvaratar rimliga möjligheter att

• Sida 27
•  Original

Prop. 1980/81: 1 27

motverka negativa psykiska effekter av isolering. Utredningen framhåller att de bestämmelser rörande läkares medverkan som tas upp i utredning- ens lagförslag endast anger det minimum som bör vara obligatoriskt.

Utredningsförslaget har i princip tillstyrkts av det helt övervägande antalet remissinstanser. däribland socialstyrelsen. Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapct och Psykiatriska föreningen. RÅ är emellertid tveksam och framhåller att hänsynen till de intagna kräver att läkarunder- sökning sker i alla fall där sjukdomssymptom är för handen. Kriminal- vårdsstyrelsen ansluter sig i princip till utredningens förslag. Eftersom risken för negativa effekter av isolering i hög grad tilltar med isoleringens varaktighet bör emellertid enligt styrelsen avskiljande med stöd av såväl 18 som 20å KvaL obligatoriskt föranleda låkarmedverkan om åtgärden pågår längre tid än en månad.

Jag delar utredningens uppfattning att vissa skäl talar emot den nuvaran- de ordningen till den del den kan uppfattas så att läkaren genom att avge yttrande medverkar i beslutsprocessen när det gäller isoleringsåtgärder. Samtidigt villjag understryka att det givetvis är mycket viktigt att läkarun- dersökning kommer till stånd så snart det är motiverat av medicinska skäl. Det är i detta hänseende framför allt angeläget att det finns bestämmelser som garanterar att läkarundersökning äger rum när det behövs för att utröna om det beteende från den intagnes sida som ligger till grund för ett beslut om isolering kan tillskrivas sjukdom eller insufficiens eller för att säkerställa att isoleringen inte är skadlig från medicinsk synpunkt. De nuvarande reglerna ter sig emellertid som utredningen har konstaterat även från denna synpunkt alltför långtgående. Behovet av sjukvård. i synnerhet psykiatrisk vård. är mycket stort inom kriminalvården. och det är därför viktigt att resurserna styrs dit de bäst behövs. Med nuvarande bestämmelser om låkarmedverkan i samband med isolering finns otvivel- aktigt risk för att undersökningen i åtskilliga fall kan bli en tom formalitet som i onödan tar de knappa medicinska resurserna i anspråk. Med beak- tande av det anförda och av att utredningst'örslaget har tillstyrkts av en enhällig medicinsk expertis anser jag mig kunna godta Utredningsförslaget.

Jag vill emellertid understryka att liksom när det gäller andra intagna läkarundersökning givetvis alltid bör ske så snart en intagen som har avskilts visar tecken på sjukdom. Med hänsyn till risken för skadliga effekter vid långvarig isolering instämmer jag i kriminalvårdsstyrelsens förslag om att läkarundersökning bör vara obligatorisk så snart en intagen har varit avskild under längre tid än en månad. Som JO har framhållit bör även beträffande den som har avskilts på grund av berusning föreskrivas att han skall läkarundersökas i den mån det behövs med hänsyn till hans tillstånd. Motsvarande föreskrift finns f. ö. i 3å lagen (1976: 51 1) om om- händertagande av berusade personer m. m.

Jag förordar att föreskrifterna om läkarmcdverkan i 18. 22. 23 och 51 åå KvaL ändras i enlighet med utredningens förslag. med de tillägg som jag

• Sida 28
•  Original

Prop. 1980/81: 1 28

nyss har föreslagit. Jag vill i sammanhanget påpeka att bestämmelsen om obligatorisk läkarundersökning enligt 23 å givetvis avses gälla även om den avskilde skulle ha överförts till häkte. 'l'ill frågan om läkarmcdverkan vid placering på specialavdelning åtcrkommerjag i avsnitt 2.6 .

Jag vill slutligen framhålla att det naturligtvis i vissa fall är en fördel om en läkarundersökning kan äga rum redan innan ett beslut om avskiljande verkställs. Av praktiska skäl är detta dock inte alltid möjligt. Någon särskild bestämmelse i ämnet kan inte anses behövlig.

2.5.3. Fängsel or'h trängs/neditinering

Enligt nuvarande regler kan den som avskiljs med stöd av 23 å beläggas med fängsel om andra medel visar sig otillräckliga för att betvinga våld- samt uppträdande och säkerheten oundgängligen kräver det.

1 utredningens förslag har denna möjlighet inskränkts till situationer då det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller annans säkerhet till liv och hälsa. Som alternativ till fängsel har utredning- en föreslagit att läkemedel skall få tillföras den intagne mot dennes vilja. om läkare ger medgivande till det.

Det fängsel som i allmänhet kommer i fråga i samband med våldsamt uppträdande är spännbältc. Utredningen konstaterar att fängsel inte kan undvaras i samband med våldsamma uppträdanden. framför allt vid försök till självmord eller självskador då det är nödvändigt att helt betvinga den intagnes rörelseförmåga. Användandet av fängsel utgör emellertid enligt utredningen en så ingripande åtgärd att det bör få äga rum endast då liv eller hälsa äventyras. Åtgärden måste också. som lagen f.n. anger. vara oundgängligen nödvändig. och andra medel skall ha visat sig otillräckliga. Utredningen föreslår att det i 23 å andra stycket KvaL anges att fängsel får användas endast så länge det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa.

Som motivering för förslaget om tvångsmedicinering anför utredningen att psykofarmaka i två syften kan tillföras den som uppträder våldsamt. För det första kan avsikten vara att dämpa den intagnes orostillstånd och därigenom undvika fysiska tvångsmedel eller i vart fall förkorta tiden för användandet av sådana medel. För det andra kan medicinering behöva tillgripas i syfte att lindra lidandet för en intagen som har placerats i spännbälte.

Enligt utredningen finns det visst rättsligt stöd för medicinering titan direkt samtycke från den berörde. trots att lagen om kriminalvård i anstalt inte innehåller någon bestämmelse härom. Om medicinering sätts in för att förhindra ett uppträdande som innebär brottsligt angrepp på person eller egendom eller annars utgör fara för liv eller hälsa skulle sålunda enligt utredningen stöd för medicinering kunna hämtas i bestämmelserna om nödvärn och nödrätt i 24 kap. BrB. I andra fall kan medicineringen innebä- ra en behandling som det enligt allmänna läkarinstruktionen (1963: 341)

• Sida 29
•  Original

Prop. 1980/81: 1 29

åligger läkaren att utföra. Härvid måste emellertid obeserveras att sjuk- vårdslagen tl962: 242) bygger på principen om frivillighet från patientens sida: detta begrepp har dock getts en vid tolkning.

Utredningen anser för egen del att användningen av psykofarmaka vis— serligen inte är fri från betänkligheter men att dessa nackdelar måste ställas i relation till dem som är förenade med bältesbeläggningen. Med hänsyn härtill anser utredningen att det skulle vara fel att inte i lagen om kriminal- vård i anstalt låta också möjligheten till tvångsmedicinering stå öppen i fall av våldsamt uppträdande.

Remissinstanserna har inte haft några invändningar gentemot utredning- ens synpunkter på användningen av fängsel. För egen del tillstyrker jag utredningens förslag till lagändring i denna del. Som utredningen också har föreslagit bör bestämmelsen om obligatorisk lz'ikarunclersökning vid beläg- gande av fängsel behållas. med den ändringen att läkaren inte skall åläggas att avge något yttrande. Motsvarande ändringar bör göras i 15 >>" häktesla- gen.

Vad åter angår förslaget om tvångsmedicinering har de flesta remissin- stanserna ställt sig avvisande eller i vart fall tveksamma. Det har sålunda avstyrkts av RÅ. kriminalvårdsstyrelsen. .lO. Statsanställdas förbund. Föreningen Sveriges statsåklagarc. SAK och Övervakarnas riksförbund. Kammarrätten i Jönköping har uttalat tveksamhet liksom socialstyrelsen. som anser att tvångsmedicinering bör få förekomma inom kriminalvården endast då klar medicinsk indikation föreligger. Enligt socialstyrelsen bör det krävas att den intagne uppfyller förutsättningarna för intagning med stöd av lagen (l966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och att det är fråga om en trängande situation i avvaktan på att sjukhusvård kan ordnas. Liknande synpunkter har anförts av Sveriges Läkareförbund. Svenska Läkarsällskapet och Svenska Psykiatriska för- eningen.

Kriminalvårdsstyrelsen har som skäl för sitt avstyrkande anfört i huvud- sak följande. Det är från etisk synpunkt stötande att införa tvångsmedici- nering inom kriminalvården. Det är även klart olämpligt från medicinsk synpunkt. Narkotikamissbruket är relativt utbrett bland de intagna. Det kan inte uteslutas att en del av de orostillstånd som gör det nödvändigt att tillgripa fängsel orsakas av drogpåverkan. Att utan kännedom om vilket eller vilka preparat som orsakat orostillståndet tillföra psykofarmaka är klart olämpligt. Allergiska reaktioner och. i värsta fall, chocktillstånd kan uppkomma. och anstalterna saknar medicinska resurser att behandla så- dana komplikationer. Vidare har kriminalvården stor brist på sjukvårdsut- bildad personal. Slutligen skulle en legalisering av tvångsmedicinering inom kriminalvården sannolikt komma att ytterligare minska möjligheten att få den psykiatriska sjukvården att ta emot vårdbehövandc intagna.

Det är givet att medicinsk behandling av en intagen som befinner sig i ett starkt orostillstånd kan göra ett ingripande med fängsel onödigt. En

• Sida 30
•  Original

Prop. 1980/81: 1 30

tvångsvis genomförd medicinering torde emellertid av många upplevas som ett väl så långtgående ingrepp i den personliga integriteten som ett rent fysiskt tvångsmedel. Med hänsyn till detta och på de skäl som har åberopats av bl. a. kriminalvårdsstyrelsen anserjag mig inte kunna biträda utredningens förslag i denna del. Inte heller i övrigt anser jag det finnas tillräcklig anledning att införa bestämmelser om tvångsmedicinering av intagna i kriminalvårdsanstalter. Medicinering bör sålunda i princip kunna företas bara när förutsättningar härför föreligger enligt sjukvårdslagstift- ningen. Endast i extrema fall torde man kunna hämta stöd för tvångsmedi- cinering i 24 kap. BrB .

2.5.4. Lättnuder !" avskildheten

l 21 & KvaL stadgas att den som hålls avskild enligt 20 s” skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske Illllll olägenhet. Motsvarande bestämmelse finns i 50 5. Enligt utredningens förslag bibehålls denna bestämmelse med den ändringen att den avskilde skall erhålla den lättnad i avskildheten som är nu?/Hg. Utredningen påpekar att sådana lättnader kan avse bl. a. viss begränsad gemenskap med andra intagna, särskild tillsyn av läkare. psykolog och assistenter. tillgång till tidningar. radio och TV samt utomhusvistelse. Varar isoleringen länge bör den avskilde också få de förmåner som normalt tillkommer de intagna. såsom-att ta emot besök och att telefonera. Permission kan emellertid av naturliga skäl inte komma i fråga.

Med tanke särskilt på den påfrestning som speciellt en långvarig isole- ring medför instämmer jag i utredningens uppfattning att den som avskiljs från andra intagna bör beredas den lättnad som är möjlig. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Jag förordar att Zl och 50 åå KvaL ändras i enlighet härmed. Bedömningen av vilken lättnad som är möjlig måste givetvis ske med utgångspunkt från isoleringens syfte i varje enskilt fall.

2.6. Placering på specialavdelning

Vid kriminalvärdsanstalterna Kumla. Hall och Norrköping finns f.n. specialavdelningar med sammanlagt 24 platser för särskilt rymningsbe- nägna eller farliga intagna med långa strafftider. Dessa avdelningar känne- tecknas bl.a. av en hög personaltäthet och en god tillgång pä-tekniska skyddsanort'lningar.

Som jag tidigare har nämnt anses det f.n. att placering på en sådan avdelning inte utgör ett avskiljande i den mening som avses i lagen om kriminalvård i anstalt. Betydande likheter finns emellertid med isolering. De intagna på en specialavdelning tillåts exempelvis inte samröre annat än med ett begränsat antal andra intagna. De delas upp i mindre grupper som får vistas tillsammans under arbetstid och fritid. och det förekommer att de intagna förflyttas mellan grupper och avdelningar. Vistelsen på en special-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1980/81 :-1 31

avdelning kan sålunda sägas utgöra en mellanform mellan avskildhet i egentlig bemärkelse och gemensamhet.

Placering på specialth'lelning sker i praktiken httvudsakligen beträffan- de intagna tillhörande den kategori som faller under 7 & tredje stycket KvaL. Det gäller sålunda intagna som har dömts till en frihetsberövande påföljd av minst två års varaktighet och som kan befaras vara särskilt benägna att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvar- lig karaktär.

Det förekommer emellertid också att personer som inte kan anses vara speciellt rymningsbenägna placeras på specialavdelningar. Det rör sig då i allmänhet om intagna som har gjort sig skyldiga till grov narkotikabrotts- lighet och som kan misstänkas för att under verkställighetstiden fortsätta brottslig verksamhet av allvarligt slag. dvs. i regel narkotikaförsäljning.

Placering på en specialavdelning uppfattas erfarenhetsmässigt som en svår påfrestning av de intagna med hänsyn till de stränga regler som tillämpas vid dessa avdelningar.

De ordningsregler som f. n. tillämpas vid specialavdelningen på Kumla innebär bl.a. följande. Arbete sker gruppvis och studier bedrivs i ett studierum eller enskilt i bostadsrummet. Besök av en nära anhörig kan få ske utan att en tjänsteman från anstalten är närvarande. medan besök av någon annan person. om inte särskilda skäl talar emot det. skall vara bevakat. Varje intagen har rätt till minst ett besök om tre timmar varannan vecka. Före och efter ett besök skall den intagne byta kläder och genomgå visitation. När det är särskilt påkallat kan kroppsbesiktning förekomma. Besökare visiteras i allmänhet med metalldetektor. och väskor eller hand- bagage får inte medföras in i besöksrummet. Visitation av bostadsrum och dagrum sker dagligen. Alla in- och utgående brev granskas genom läsning. varvid den intagne inte får vara närvarande. Undantag gäller för sådan korrespondens som avses i 25 & KvaL. dvs. brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat. De intagna tillåts inte att delta i den förtroenderådsverksz'tmhet som kan förekomma vid anstalten. Det är inte tillåtet att ta emot gåvopaket utifrån. Regelbundna permissioner beviljas inte. Telefonsamtal tillåts endast efter prövning i varje särskilt fall, och endast utgående samtal får äga rum. Alla samtal är avlyssnade, samtal med advokat eller annanjurist vid advokatbyrå dock bara om det fordras för att fastställa att det är fråga om rätt abonnent. Utomhttsvistelser äger rum på promenadgård i anslutning till avdelningen. Promenadtiden skall ttppgå till minst en timme per dag. Om den intagne avbryter promenaden sker inlås- ning i bostadsrummet tills promenadtiden är slut.

Lämpligheten av att placera särskilt rymningsbenägna eller farliga brottslingar tillsammans på en specialavdelning har många'gånger ifråga- satts såväl i vårt land som i den internationella kriminalvårdsdebatten. Som utredningen har påpekat har det exempelvis i en rapport till Europarå- dets kommitté för brottslighetsfrågor (CDPC) år l977 framförts den teorin

• Sida 32
•  Original

Prop. [980/81: ] 33

att redan det förhållandet att sådana specialavdelningar inrättas skapar elleri vart fall ökar behovet av dem. Detta skttlle bero på att toleransnivån då sänks och benägenheten att göra bruk av avdelningarna blir större.

Utredningen har emellertid för sin del framhållit att det är nödvändigt att ha tillgång till särskilt säkerhetspräglade anstaltsplatscr för det allra tyngs- ta klientelet och att specialavdelningarna fyller en viktig funktion när det gäller att verkställa straffet för detta klientel. Någon utvidgning av antalet specialavdelningar föreslås dock inte. Utredningen understryker tvärtom att placering på en sådan avdelning liksom hittills måste präglas av stor restriktivitet.

Utredningen har föreslagit att placering på specialavdelning skall få förekomma i de fall då bestämmelserna i 7 så tredje stycket KvaL är tillämpliga. Enligt utredningens mening måste den. låt vara begränsade gemensamhet som en vistelse på specialavdelning medför. från humanitär synpunkt vara att föredra framför enrumsplacering.

Kriminalvårdsstyrelsen hari sitt remissyttrande instämt i att placering i specialavdelning bör lagregleras. Enligt styrelsens mening bör det därvid uttryckligen anges att möjligheten till placering på specialavdelning står till buds inte bara beträffande sådana intagna som omfattas av 7.5 tredje stycket KvaL utan också i fråga om intagna som gjort sig skyldiga till grov narkotikabrottslighet och som. utan att kunna betecknas som särskilt rymningsbenägna. på goda grunder kan misstänkas för att under verkstäl- ligheten fortsätta en brottslig verksamhet av allvarligt slag. Detsamma bör gälla intagna som under längre tid hålls avskilda med stöd av 20 & första stycket KvaL. främst sådana som har dömts för allvarlig brottslighet och är särskilt våldsbenägna. KRUM är negativ till förekomsten av specialav- delningar och anser att dessa har en destruktiv inverkan såväl på de intagna som på personalen.

För egen del villjag först framhålla att det bland kriminalvårdens intagna som regel finns ett fåtal personer som mer eller mindre systematiskt planerar att med utnyttjande av snart sagt vilka medel som helst rymma från anstalten och begå nya allvarliga brott. Att kriminalvården måste förfoga över medel att på ett effektivt sätt förhindra att sådana planer sätts i verket finnerjag självklart. Till dessa medel hör f. n. enrumsplacering och placering på specialavdelning.

Jag har i prop. l979/80: It'll) (bil. 5 s. 81) framhållit att det enligt vad som har omvittnats från den praktiska tillämpningen inte är givet att placering på en specialavdelning från den intagnes synpunkt alltid framstår som mera fördelaktig än enrumsplacering. 'l'vånget att umgås med en begränsad krets av andra intagna som bedöms som farliga och ibland företer psykiska särdrag kan uppenbarligen inte sällan utgöra en svår påfrestning. Hänill kommer att det med hänsyn till dessa avdelningars Särskilda karaktär inte kan undgäs att ett spänningsförhållande ibland uppkommer mellan de intagna och personalen.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1980/81: 1 33

När man skall överväga behovet av specialavdelningar måste emellertid beaktas att det alternativ som i det särskilda fallet står till buds som regel i praktiken är enrumsplacering under lång tid. Som utredningen har framhål- lit visar forskningen på området att riskerna för skadeverkningar av isole- ring ökar med dennas varaktighet. Från humanitär synpunkt synes det därför inte försvarligt att avstå från det alternativ till enrumsplacering som specialavdelningarna erbjuder. Principen måste emellertid vara att place- ring på en specialavdelning förutsätter särskilda skäl av betydande styrka.

Liksom utredningen och kriminalvårdsstyrelsen anser jag att placering på en specialavdelning är en så ingripande åtgärd att den bör regleras i lagen om kriminalvård i anstalt. Utredningens lagförslag innebär att en sådan placering får ske om den intagne hör till den kategori som avses i 7 s' tredje stycket KvaL. En så formulerad regel synes dock få ett alltför vidsträckt tillämpningsområdc. Enbart den omständigheten att den intagne tillhör den nu berörda kategorin bör inte vara tillräcklig för placering på specialavdelning. För en sådan placering bör till en början fordras samma kriterier som de som nu anges i 20 å andra stycket KvaL som förutsätt- ningar för enrumsplacering. dvs. att det kan befaras att den intagne plan- lägger rymning eller att annan planlägger fritagning samt att åtgärden är nödvändig för att hindra att planen sätts i verket. Dessutom bör krävas att det finns anledning anta att faran för planlagd rymning eller planlagt fritagningsförsök kommer att bestå för en längre tid. Dessa förutsättningar bör uttryckligen anges i lagen.

Som kriminalvårdsstyrelsen har påpekat måste placering av en intagen på en specialavdelning också kunna tillgripas vid en välgrundad misstanke om att det är påkallat för att hindra honom från en brottslig verksamhet av allvarligt slag — dvs. i praktiken främst narkotikabrott — under vistelsen på anstalt. I allmänhet kan i de fall som här är aktuella placeringen ske på den grttnd som har förordats nyss. men det kan förekomma att faran för brottslig verksamhet under anstaltsvistelsen är mycket stor utan att flykt- fara kan dokumenteras. Med tanke på sådana fall bör i lagen uttryckligen anges att placering av en intagen på specialavdelning får ske om det finns särskilda skäl att anta att det är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av ett allvarligt slag under vistelsen på anstalten. Med denna avfattning kommer bestämmelsen även att ge möjlighet att i extremfall placera en intagen i specialavdelning. om det är nödvändigt för att hindra honom från att begå våldsbrott under vistelsen i anstalt. Däremot bör enligt min mening inte allmänt den omständigheten att skäl för avskiljande enligt 20 & första stycket KvaL föreligger utgöra tillräckliga skäl för place- ring på specialavdelning ens om förhållandena är sådana att avskiljandet bedöms böra bestå för längre tid än vad som är vanligt.

Jag förordar att förutsättningarna för placering på specialavdelning reg— leras i enlighet med vad jag nu har anfört. Detta bör lämpligen ske genom att begreppet specialavdelning definieras i 3 & andra stycket KvaL samt att 3 Riksdagen 1980/81. I .ru/nl. Nr I

• Sida 34
•  Original

Prop. 1980/8]: ] 34

förutsättningarna för placering på specialavdelning regleras i en ny 20 a ;. l 3 s andra stycket bör då anges att en sluten avdelning kan inrättas som specialavdelning med särskild övervakning och för begränsad gemensam- het mellan dc intagna för placering av sådana intagna som avses i 20 a &. ] överensstämmelse med den ordning för avdelningarnas klassificering som gäller enligt 3 Få bör vidare anges att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar vilka avdelningar som är specialavdel- ningar. I 20 a .b" bör i ett första stycke anges att. om det finns anledning anta att sådana förhållanden som avses i 20 å andra stycket kommer att bestå för en längre tid. den intagne får placeras på en specialavdelning. I ett andra stycke bör anges att en intagen får placeras på en specialavdelning också i det fallet att det av särskilda skäl finns anledning att anta att detär påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt slag trnder vistelsen i anstalt. Det bör framhållas att sistnämnda bestämmelse inte har någon direkt motsvarighet bland bestämmelserna om isolering enligt 20 å KvaL.

Jag kan liksom remissinstanserna ansluta mig till utredningens förslag att beslut om placering på en specialavdelning skall omprövas så ofta anled- ning till det föreligger. dock minst en gång i månaden. samt att en läkare skall undersöka den som är intagen på en specialavdelning om det behövs med hänsyn till hans tillstånd. Föreskrifter härom bör tas in i ett tredje stycke i den nya 20 a & samt i 22 & KvaL. där det också bör anges att beslut om placering på en specialavdelning liksom omprövning av ett sådant bcsltrt skall föregås av en utredning. Jag vill framhålla att eftersom special- avdelningarna framför allt är avsedda att tillgodose behovet av att kunna erbjuda ett alternativ till långvarig enrtrmsplacering största möjliga hänsyn bör tas till den intagnes egen inställning i fall då valet står mellan dessa båda lösningar. Om i ett sådant fall den intagne även med vetskap om att en cnrtrmsplacering kan antas bli långvarig föredrar en sådan placering framför placering på en specialavdelning. bör enligt min mening frågan regelmässigt lösas i överensstämmelse med hans önskemål.

Beslut om placering på specialavdelning bör meddelas av kriminalvårds— styrelsen utan möjlighet till delegation. Detta bör anges i 60 & KvaL.

] likhet med utredningen vill jag slutligen understryka vikten av att de intagna som är placerade på specialavdelningar får en så omfattande och regelbunden kontakt med yttervärlden och så omfattande stimulans i öv- rigt som är möjligt. Detta är naturligtvis särskilt viktigt i de fall då place- ringen kan beräknas bli långvarig. För tydlighetens skull vill jag emellertid samtidigt påpeka att avskiljande på eljest gällande grtrndcr av den som är placerad på en specialavdelning i och för sig är möjligt.

2.7. Åtgärder mot narkotikamissbruk vid kriminalvårdsanstalterna

Utredningen framhåller att det ökade antalet narkotikamissbrukare inom kriminalvården i hög grad har påverkat förhållandena på kriminalvårdsan-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1980/81: 1 35

stalterna. Narkotika finns enligt utredningen med i bilden i samband med en stor andel av de avskildhetsåtgz'irder som förekommer inom anstalterna. Utredningen påpekar att förekomsten av narkotika även på många andra sätt motverkar arbetet i anstalterna. Förutom svårigheterna att aktivera de intagna medför narkotikan många förflyttningar av intagna till mera slutna vårdformer. indragning och senareläggning av permissioner samt indrag— ning av frigång.

Det finns således enligt utredningen många skäl som talar för att kraft- fulla åtgärder hör sättas in mot förekomsten av narkotika på anstalterna. Ett av dessa skäl är att antalet avskildhetsåtgärder kan väntas minska väsentligt i en narkotikafri arbetsmiljö.

Jag kan i detta hänseende helt ansluta mig till vad utredningen har anfört. Vikten av att motverka narkotikamissbruket vid kriminalvårdsan-- stalterna kan enligt min mening inte nog understrykas.

Betydande ansträngningar har också under senare tid lagts ned på att komma till rätta med narkotikasituationen. För en närmare redovisning av de viktigaste av dessa åtgärder får jag hänvisa till prop. I979/80: I00 bil. 5 s. 67—68. Jag vill här särskilt erinra om den drogfria behandlingsverksam- het som bedrivs inom ramen för det s.k. Österåkersprojektet. Vidare finns det vid anstalterna Hinseberg. Hall och Malmö narkotikafria avdelningar med behandlingsinslag. En strävan från kriminalvårdsstyrelsens sida är att placera grava missbrukare. som upprepade gånger har visat sig vara narko- tikapåverkade under vistelsen i anstalt. på avdelningar med större säker- hetsgrad och slutenhet. lntagna som tidigare inte har varit i kontakt med narkotika försöker man i den utsträckning det är möjligt att placera på anstalter där narkotika såvitt känt inte förekommer eller åtminstone inte förekommer i någon större omfattning.

För att en differentiering efter de intagnas narkotikaberoende och olika behandlingsbehov skall kunna genomföras förutsätts bl. a. att man objek- tivt kan fastslå om en enskild intagen vid ett givet tillfälle är narkotikapå- verkad. Det säkraste sättet att påvisa detta är urinanalys. Bestämmelser som ger möjlighet att förelägga en intagen att lämna urinprov har numera också meddelats i samband med 1978 års ändringar i lagen om kriminal- vård i anstalt (SFS 1978: 90l) som trädde i kraft den ljanuari 1979. Enligt den nya 52 d & KvaL får sålunda en intagen som kan misstänkas vara påverkad av narkotika föreläggas att lämna urinprov. Vidare får den som är intagen i anstalt. i vilken företrädesvis placeras intagna som inte elleri endast ringa mån har tagit befattning med narkotika. föreläggas att lämna urinprov. även om han inte misstänks vara påverkad av narkotika. Redan tidigare förekom regelmässigt urinprovstagning vid de narkotikafria avdel- ningarna på Österåker. Hall. Malmö och Hinseberg. De intagna på dessa avdelningar har nämligen förbundit sig att frivilligt lämna urinprov. vilket innebär att lagstöd inte har ansetts erforderligt.

Bestämmelsen om lämnande av urinprov är inte sanktionerad. Ett så-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1980/81: 1 36

dant prov får givetvis inte tas med våld. Inte heller kan vägran att lämna urinprov föranleda disciplinär bestraffning eller senareläggning av permis- sion. Eftersom syftet med möjligheten till kontroll genom urinanalys är att ge tillförlitligt underlag för den önskvärda differentieringen av de intagna måste en vägran däremot tillmätas betydelse i samband med överväganden rörande behov av en förflyttning av den intagne (prop. 1978/79: 62 s. 34).

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i denna bestämmelse. som trädde i kraft kort före det att betänkandet avlämnades. Med hänsyn till att hittills använda metoder att spåra upp narkotika inom anstalterna har visat sig klart otillräckliga finns'det emellertid enligt min mening anledning atti detta sammanhang ta upp frågan om en utvidgning av det förhållandevis snäva tillämpningsområde som bestämmelsen har erhållit.

Som framgår av vad jag nyss anförde ger lagen f.n. inte möjlighet till generella eller stickprovsvisa kontroller med hjälp av urinprovsanalyser på andra kriminalvårdsanstalter än sådana där företrädesvis icke narkotika- missbrukare placeras. Som ett led i uppspårandet av narkotika skulle det emellertid vara en fördel om anstaltsledningen fick möjlighet att göra urinprovskontroller generellt eller stickprovsvis när det finns anledning tro att narkotika förekommer på en anstalt men inte tillräcklig grund att misstänka någon speciell person för att vara narkotikapz'tverkad. Redan vetskapen om att så kan ske torde ha en viss preventiv effekt. Härtill kommer att det från lagteknisk synpunkt är en fördel om en bestämmelse i ämnet utformas så att den omfattar även den urinkontroll som sker vid de särskilda narkotikafria avdelningarna. En generell reglering ligger också i linje med riksdagens uttalande i ämnet vid årets behandling av frågan om anslag till kriminalvården (JuU 1979/80: 34 s. l3).

Jag vill därför förorda att 52 d få KvaL ändras på det sätt att en generell möjlighet ges till urinprovskontroll av intagna för kontroll av huruvida narkotikapåverkan föreligger. Självfallet bör inte denna möjlighet utnyttjas annat än när det finns skäl till det. Vad som nu gäller om konsekvenserna av vägran att avlämna prov bör gälla även fortsättningsvis. Jag vill påpeka att kontrollerna kan fylla en preventiv funktion även om inte samtliga prov analyseras. Givet är att det vid bedömning av analysresultatet noga måste beaktas att inte behörigt bruk av läkemedel förväxlas med narkotikamiss- bruk. Jag vill peka på att kriminalvårdsstyrelsen enligt 43 & kungörelsen (1974: 248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt har möjlighet att meddela närmare föreskrifter för verkställighet av den aktuella bestämmelsen.

Slutligen vill jag erinra om att jag den 20 mars 1980 har erhållit regering- ens bemyndigande att tillkalla en särskild utredare (Ju 1980: 03) med tipp- drag att undersöka vissa frågor rörande permissioner från kriminalvårds- anstalter m.m. Enligt direktiven skall utredaren undersöka under vilka förutsättningar och i vilken omfattning permission eller annan vistelse utanför anstalt medges intagna som har gjort sig skyldiga till bl.a. grova narkotikabrott.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1980/81: 1 37

2.8. Rättssäkerhetsfrågor

2.8.1. Bas/um"(bringan och lek/nmmumedvurkun i ärenden UI)! avskiljan- de

Utredningen har ansett det vara en fördel om beslut i ärenden om avskiljande i efterhand kan redovisas inför ett lekmannaorgan (jfr JuU 1974: 2 s. 55). Som lämpliga organ på lokal och regional nivå har utredning- en pckat på de anstalts— och regionstyrelser som tidigare har föreslagits i betänkandet (SOU 1977: 76) Personalen vid kriminalvårdens anstalter. Även för egen del finnerjag det angeläget att frågan om lckmannainflytan— det i de frågor som det här gäller får sin lösning. Frågan om hur de nya lekmannastyrelserna inom kriminalvården skall organiseras och vilka upp- gifter som skall anförtros dem är f. n. föremål för ytterligare utredning av fängelsestraffkommitten (Ju 1979: 04). som enligt sina direktiv skall särskilt uppmärksamma de synpunkter som har förts fram av utredningen om isolering inom kriminalvården. Frågan om lekmannamedverkan på lokal och regional nivå bör sålunda avgöras i samband med att ställning tas till fängelsestraf'fkommitte'ns kommande förslag.

Enligt nuvarande bestämmelser i tillämpningskungörelsen till lagen om kriminalvård i anstalt prövas en fråga om avskiljande på egen begäran med stöd av 18.5 KvaL av regionchefen beträffande den som är intagen i lokalanstalt och av styresmannen beträffande den som är intagen i riksan- stalt. Är fara i dröjsmål får dock även vid lokalanstalt styresmannen fatta beslut i en sådan fråga. varvid beslutet omedelbart skall underställas regionchefen. Beträffande en fråga om avskiljande med stöd av 20 s'första stycket KvaL gäller samma regler.

Under hänvisning bl. a. till den medverkan av lekmän som förutsätts har utredningen förordat att styresmännen vid lokalanstalterna skall få befo- genhet att pröva de frågor om avskiljande som nu ankommer på regionche- ferna. lnnan frågan om mcdborgarinflytande på lokal och regional nivå inom kriminalvården har fått sin lösning ärjag emellertid inte beredd att ta ställning till detta förslag.

De frågor där medverkan av lekmän framstår som mest angelägen gäller placering på specialavdelning samt enrumsplacering på grund av flyktfara av intagna som avses i 7 s' tredje stycket KvaL. Sådana beslut meddelas f. n. av kriminalvårdsstyrelsen. en ordning som i det föregående har förut- satts bibehållen. Besluten meddelas på tjänstemannanivå. Utredningen har föreslagit att beslut i dessa frågor skall anmälas vid nästa sammanträde med kriminalvårdsstyrelsen i plenum. något som i viss utsträckning sker redan f. n. Jag ansluter mig till denna bedömning. Det ankommer på regeringen att besluta om den författningsändring som behövs för ändamå- let.

Beslut om avskiljande med stöd av 17 & första stycket KvaL pågrund av arbetsvägran bör som jag förut har berört fattas av kriminalvårdsstyrelsen utan möjlighet till delegation.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1980/81: 1 . 38

Andra beslut om avskiljande än som har redovisats nu meddelas av styresmannen för den anstalt som är aktuell. Denna ordning. beträffande vilken utredningen inte föreslagit någon ändring. bör behållas.

Utredningen har också behandlat frågan. om interimistiska beslut bör få meddelas i ärenden om avskiljande. något som i dag inte är möjligt. I detta hänseende har utredningen framhållit att bestämmelser om interimistisk enrumsplacering skulle kunna fylla en funktion i två fall. Dels skulle tillsynspersonal kunna tillfälligt avskilja en intagen i avvaktan på beslut av styresmannen. dels skulle styresmannen eller kriminalvårdsstyrelsen kun- na avskilja en intagen enligt 20 & KvaL innan utredningen i ärendet har avslutats (jfr 22 & KvaL). Utredningen har emellertid ansett att en lagfäst rätt för tillsynspersonal att tillfälligt avskilja en intagen skulle öka risken för förhastade och onödiga beslut och har därför avvisat tanken på en sådan rätt. I samband med våldsamt uppträdande kan det visserligen vara nödvändigt med ett omedelbart ingripande. De allmänna nöd— och nöd- värnsreglerna ger emellertid enligt utredningen tillräckligt utrymme för att klara sådana situationer. När det gäller frågan. om interimistiskt beslut om avskiljande enligt 20? KvaL bör få ske innan utredning i ärendet har verkställts. har i betänkandet framhållits att någon mera omfattande utred- ning inte torde behövas i de fall då ett isoleringsbeslut inte kan uppskjutas utan fara. Med hänvisning till det anförda har utredningen avstyrkt att bestämmelser om befogenhet att meddela interimistiska beslut införs.

Flera remissinstanser. bl.a. kriminalvårdsstyrelsen. har ansett att det finns behov av bestämmelser angående interimistiska beslut om avskiljan- - de. För egen del anser jag emellertid att de skäl som utredningen har åberopat mot tanken på sådana bestämmelser överväger i styrka. Jag ansluter mig alltså till utredningens ståndpunkt. Jag vill erinra om att samma bedömning gjordes vid tillkomsten av lagen om kriminalvård i anstalt (jfr prop. 1974: 20 s. 135 och 229).

2.8.2. Offentligt biträde

Utredningen konstaterar att den intagne visserligen har möjlighet att få allmän rättshjälp i ett ärende rörande avskildhet men saknar rätt till offent- ligt biträde. Utredningen föreslår att en sådan rått införs. Som skäl åbero- pas att man därmed ger klarare uttryck för ärendets vikt och betydelsen av att den rättssökande får stöd av ett biträde samt att man skapar bättre balans i partsft'örhållandet. Rätten till offentligt biträde skall dock enligt förslaget begränsas till ärenden hos kriminalvårdsstyrelsen. dvs. ärenden rörande besvär över beslut vid anstalt. underställning av omprövningsbe- slut rörande fortsatt avskildhet enligt 20 ä första stycket KvaL samt ären- den rörande 20 s' andra stycket Kval... liksom ärenden som rör placering på specialavdelning. Även disciplinärenden bör enligt utredningen omfattas av rätt till offentligt biträde. eftersom de avskildhetsärenden som överkla- gas till kriminalvårdsstyrelsen ofta är sammankopplade med sådana ären-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1980/81: 1 I 39

den. Det bör anmärkas att utredningens förslag. om det i proposition om socialtjänsten (prop. 1979/80: 1 s. 45) upptagna förslaget till ändring av 42 * rättshjälpslagen genomförs. kommer att medföra att rättshjälp genom of- fentligt biträde skall beviljas i de nu aktuella ärendena. så snart det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Förslaget om rätt till offentligt biträde har i princip tillstyrkts av bl.a. socialstyrelsen och kammarrätten iJönköping. Kriminalvårdsstyrelsen an- ser att frågan om offentligt biträde i de aktuella ärendena bör övervägas i annat sammanhang samt att det därvid bör ske en allmän genomgång av behovet av offentligt biträde inom kriminalvården.

Jag har stor förståelse för de motiv som ligger till grund för förslaget om rätt för en intagen att få offentligt biträde. I sammanhanget måste emeller- tid beaktas att det nuvarande statsfinansiella läget gör det nödvändigt att eftersträva besparingar inom hela statsförvaltningen. Även om ett genom- förande av utredningens förslag inte är ägnat att leda till annat än förhållan- devis begränsade kostnadsökningar. delarjag mot denna bakgrund krimi- nalvi'irdsstyrelsens uppfattning att frågan inte lämpligen bör bedömas isole- rad. Jag anser mig därför inte f. n. kunna tillstyrka Utredningsförslaget. Jag vill erinra om att de intagna redan nu i mån av behov har rätt till allmän rättshjälp efter prövning av rättshjälpsnämnd i sedvanlig ordning. Därvid ersätts även kostnaden förjuridiskt biträde.

2.9. Termen gemensamhet

] utredningens betänkande används liksom i 17 .b" KvaL termen "gemen- skap" som motsats till "avskildhet". Kriminalvårdsstyrelsen har förordat att i stället ordet "gemensamhet" används. eftersom "gemenskap" sna- rast för tanken till en intresse- eller värdegemenskap. Jag ansluter mig till kriminalvårdsstyrelsens uppfattning och förordar att lagen ändras i enlig- het härmed.

3. Upprättade lagförslag

l enlighet med vad jag nu har anfört har inom _iustitiedepartemcntet upprättats förslag till 1. lag om ändring i lagen ( 1974: 203) om kriminalvård i anstalt 2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som hila- gu4.'

' Bilagan har uteslutits här. Frånsett några redaktionella ändringar är förslagen likalydande med dem som är fogade vid propositionen.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1980/81: 1 40

4. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

5. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1980/81: 1 41

Bilaga !

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1979: 4) Avskild- het och gemenskap inom kriminalvården

Inledning

Lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) bygger på principen att intagna under vistelse i kriminalvz'irdsanstalt skall få umgås med varandra. lntagen skall sålunda arbeta tillsammans med andra intagna och får under fritiden i den utsträckning han önskar visats tillsammans med andra intagna. I vissa i lagen särskilt angivna fall kan emellertid gemenskapen mellan intagna begränsas. Dessutom är de intagnas gemenskap begränsad nattetid på slutna anstalter.

Från kravet på arbetsgemenskap finns ett undantag som innebär att intagen frivilligt kan få arbeta i enrum. om beaktansvärda skäl talar härför. Därutöver finns vissa möjligheter att tvångsvis hålla intagen avskild från andra intagna under såväl arbetstid som fritid.

Om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet. föreliggant'le fara för intagens egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom eller för att hindra att intagen utövar menligt inflytande på andra intagna. får intagen hållas avskild från andra intagna (20å första stycket). I fråga om vissa särskilt beskrivna kategorier rymningsbenägna intagna som ådörnts frihetsberövande påföljd i lägst två år för brottslighet av särskilt allvarlig karaktär gäller att sådan intagen får hållas avskild från andra intagna. om det kan befaras att han planlägger rymning eller annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nöd- vändig för att hindra att sådan plan sätts i verket (20? andra stycket). lntagen som uppträder våldsamt eller som är påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel får tillfälligt hållas avskild från andra intagna så länge det är nödvändigt för att betvinga det våldsamma uppträ— dandet eller tills påverkan har upphört (23% första stycket). Om andra medel visar sig otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande av intagen. får denne beläggas med fängsel. om säkerheten oundgängligen kräver det (23.5 andra stycket).

'l'ill skydd för den intagne har i 22 och 23 ååå meddelats vissa bestämmel- ser om läkares medverkan och protokollföring vid handläggning av frågor om avskildhet enligt 20 och 23 åå. Vidare skall enligt 205 beslut om avskildhet i de i paragrafen avsedda fallen omprövas så ofta enlclning föreligger därtill. dock minst en gång i månaden. Det är också föreskrivet att intagen som är avskild enligt 20? skall erhålla sådan lättnad i avskildhe- ten som kan ske utan olägenhet (21 5).

Under utredning av disciplinärende får intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet

• Sida 42
•  Original

Prop. 1980/81: 1 42

med utredningen inte skall äventyras. Åtgärden får inte bestå längre än fyra dagar. Den avskilde skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet (50%). Bestämmelser om handläggningen av disciplin- ärende finns i Sl ;. Bl. a. ges föreskrifter om förhör. läkares yttrande och protokoll.

De olika former av avskildhet som förekommer inom kriminalvårdsan- stalterna spänner över en mycket vid skala. ! extrema fall kan intagen helt avskiljas från all kontakt med andra intagna och beläggas med fängsel. En mera normal avskildhet medför däremot lättnader i form av tillgång till böcker och tidningar. besök enligt vanliga regler och stor kontakt med personal. Stundom förekommer samsittning med annan intagen.

Justitieutskottet behandlade ingående de olika formerna av avskildhet i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till KvaL. Utskottet för— klarade sig då vara i princip starkt negativt inställt till isoleringsi'ttgärder. Utskottet ansåg trots detta förhållandena inom anstalterna vara sådana att man i praktiken inte kunde avstå från isolering som ett yttersta medel. Utskottet uttalade sig emellertid för en utredning av verkningarna av isolering inom kriminalvården och om möjligheterna att ersätta isolering med andra åtgärder. Denna utredning borde enligt utskottet också röra frågan om medverkan av lekmän vid användning av isoleringsåtgärder.

Dire/(liven

Utredningen tillkallades för att utröna huruvida man genom tillskapande av andra åtgärder. t.ex. förebyggande åtgärder eller nya former av skydds- åtgärder. kan helt undvara elleri varje fall i högre grad än vad som är fallet nu begränsa isoleringen inom kriminalvz'irden. ] uppgiften ingick också att söka finna en definition av isoleringsbcgreppet och därvid undersöka i vilken utsträckning de former av enrumsplacering som tillämpas inom kriminalvården är att betrakta som isolering i den mening som åsyftas när det uttalas farhågor för att intagna skall få fysiska eller psykiska men av åtgärden. Utredningen skulle vidare söka fastställa vilka nackdelar olika typer av enrumsplacering kan beräknas medföra med hänsyn till de intag- nas anpassning i samhället. Vid utredningsarbetet skulle också beaktas de lörändringar beträffande personalbehov och byggnadsmässiga förhållan- den som kan uppstå vid borttagande av isoleringsåtgärder samt de nackde- lar för personalens arbetsmiljö som alternativa förslag kan medföra. Slutli- gen skulle också vissa frågor rörande rättssäkerheten för den intagne prövas. Bl.a. gällde det medverkan av lekmän och av läkare i samband med isoleringsåtgärder.

Våren l978 fick utredningen i likhet med alla andra kommittéer och särskilda utredare tilläggsdirektiv av chefen för hudgetdepartementet. l dessa betonas det knappa ekonomiska utrymme som kan beräknas finnas för reformer de närmaste åren och att kommittéerna därför bör pröva vilka möjligheter som finns att genomföra förslagen utan ökade kostnader.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1980/81: 1 43

Allmänna synpunkter

Verksamheten i kriminalvårdsanstalterna skall i hög grad inriktas på att" anpassa de intagna till samhället. En kriminalvårdsanstalt utgör emellertid ett kollektiv av speciell art. De särskilda förhållanden som där råder gör att det relativt lätt uppstår ordnings- och disciplinproblem och att de inom samhället i övrigt förekommande medlen för att upprätthålla social kon- troll många gånger visar sig otillräckliga. Detta förhållande jämfört med personalens berättigade krav på goda arbetsförhållanden gör att man kan tvingas tillgripa åtgärder mot vissa intagna som kan framstå som hårda.

I den allmänna debatten har kritik riktats mot isolcringsåtgärderna. Även de specialavdelningar som inrättats vid vissa anstalter som ett lindri- gare alternativ till enrumsplacering har kritiserats. [ viss mån avgörande för frågan i vilken utsträckning möjligheterna till avskiljande av intagna bör begränsas är i vad mån påståendena om isoleringens skadliga effekter kan anses berättigade. Det visar sig emellertid svårt att utifrån den forskning som förekommit dra några säkra slutsatser beträffande anstaltsisoleringcns eventuellt skadliga effekter. De individuella variationerna visar sig också betydande vad gäller förmågan att klara isoleringens påfrestningar. Emel- lertid syns det som om de farhågor som uttalats härför bör betecknas som överdrivna åtminstone vad gäller kortvariga isoleringsåtgärder.

För en begränsning av användandet av avskiljanden bör man i första hand försöka förebygga behovet av sådana åtgärder. Med hänsyn till de grundläggande motsättningar som med naturlighet finns inom anstalterna och till att anstaltsklientelet tenderar att bli allt tyngre. är det emellertid inte möjligt att den vägen helt eliminera behovet av avskildhetsåtgz'irder.

I andra hand gäller det att finna alternativ till avskildhetsåtgt'irderna. Möjligheterna härtill är emellertid begränsade i den speciella och begränsa- de miljö som anstaltslivet utgör.

Eftersom det därför inte bedöms möjligt att helt avskaffa avskildhetsåt- gärderna. gäller det att försöka begränsa deras negativa verkningar. Det visar sig att avskiljanden som endast sträcker sig över några få dagar knappast kan medföra några sådana verkningar. Annorlunda kan det för— hålla sig med långvariga sådana åtgärder. Det gäller däiför att begränsa avskiljandenas varaktighet eller. ide fall detta inte är möjligt. på andra sätt försöka motverka att isoleringen blir strängare än vad som är oundgängli- gen nödvändigt.

Vidare gäller det att på olika sätt stärka den intagnes rättssäkerhet i samband med sådana åtgärder. Ett led i denna strävan är att utforma avskildhetsbestämmelserna så att därav klart framgår i vilka fall de är tillämpliga till undvikande av en användning utöver den avsedda.

Definitionsfrågor

När cellstraffsystemet avskaffades och gemensamhetsstraffinfördes var tankegången den att förhållandena på anstalterna i möjligaste män skulle

• Sida 44
•  Original

Prop. l980/8l: 1 44

motsvara livet i det fria. Denna tanke är alltjämt bärande och det är mot den bakgrunden man har att bedöma frågan vad KvaLzs bestämmelser om gemenskap för de intagna i praktiken innebär.

Såvitt gäller intagnas gemenskap under arbetet vållar tillämpningen av bestämmelserna sällan några problem. Arbetsplatserna på anstalterna är utformade så att de intagna får en tillräcklig gemenskap med varandra. Därtill kommer att bestämmelserna bör medge undantag från kravet på gemenskap när så erfordras på grund av arbetets särskilda beskaffenhet. Däremot bör bestämmelserna inte medge avskiljande av arbetsvägrande intagna så som stundom förekommer. Arbetsvägran bör i stället i första hand förebyggas med olika medel. Förslag till sådana lämnas i betänkan— det.

Under fritiden äger intagen i den utsträckning han önskar det vistas tillsammans med andra intagna. l sluten anstalt får dock gemenskapen inskränkas. om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållan- dena på anstalten. En sådan begränsande bestämmelse är av praktiska och andra skäl nödvändig.

Särskild uppmärksamhet i detta sammanhang kräver frågan om place- ringen av sjukskrivna och pensionärer. Det förekommer nämligen att så- dana intagna i brist på andra placeringsmöiligheter hålls avskilda från varandra. Problemet föreslås löst genom olika åtgärder. Utredningen före- slås förstärkning med sammanlagt fyra tjänster för översköterskor vid vissa slutna lokalanstalter för att daglig sjukvisitation skall kunna äga rum vid dessa. intagna som sjukskrivits bör placeras på särskilda sjukavdel- ningar. Tillgången till sådana är emellertid knapp och utredningen föreslår därför att nya sjukavdelningar inrättas vid vissa anstalter och att tillgången på kroppssjukplatscr inom anstalterna över huvud taget blir föremål för en total översyn. Sjukskrivna som ändå inte kan placeras vid sådan avdelning samt pensionärer bör under arbetstid placeras i någon särskild lokal där de kan förses med enklare sysselsättningar. Några avskildhetsåtgärder bör däremot inte få vidtas mot sådana intagna.

På slutna anstalter hålls de intagna nattetid avskilda från varandra. Denna ordning bör bestå även om man bör sträva efter att senarelägga kvällslåsningen. Dock bör en bestämmelse om möjligheten att nattetid hälla intagna avskilda från varandra intas i lagen.

Det visar sig svårt att mera exakt definiera begreppen gemenskap och avskildhet för intagna. När det gäller intagen som under arbetstid är sysselsatt med arbete eller liknande som medger viss rörelsefrihet och tillfällen till kontakt med andra människor torde tillämpningen av bestäm- melserna inte heller vålla några problem. Kravet på fritidsgcmenskap bör i allmänhet innebära att de intagnas umgänge inte får inskränkas under avdelnings omfattning. För sådan inskränkning bör också krävas att den är oundgängligen påkallad med hänsyn till förhållandena på anstalten. En sådan definition förutsätter dock att det alltid klart framgår vad som är att

• Sida 45
•  Original

Prop. 1980/81: 1 4 'J-

anse som en avdelning. Tveksamhet kan emellertid i vissa fall råda härom. Vissa slutna anstalter har nämligen exceptionellt stora bostadsavdclningar. Utredningen föreslår visserligen en reduktion av dessa. men innan så sker kan en sådan definition av begreppet fritidsgemenskap inte tillämpas gene- rellt och därför inte heller inskrivas i lagen.

lntagen som hålls avskild bör i allmänhet placeras i vanligt bostadsrum. Detta kan dock vara beläget på särskild isoleringsavdelning. Endast vid avskiljanden för våldsamt uppträdande eller berusning bör placering i någon form av specialcell komma i fråga. Avskildhetcn bör inte heller medföra någon automatisk förlust av de olika förmåner som tillkommer intagna. Tvärtom är utomhusvistelse. besök. telefonsamtal o.d. särskilt värdefulla för intagna som hålls avskilda.

F öreby ggande åtgärder

Som tidigare anförts gäller det i första hand att förebygga behovet av avskildhetsåtgärder. Alla åtgärder som förbättrar miljön i vid bemärkelse i kriminalvårdens anstalter eller som underlättar anstaltsvistelsen för de intagna är naturligtvis ägnade att minska behovet av avskildhetsåtgärder. Möjligheterna härtill är dels en resursfråga. dels en fråga om avvägningar mot skydds- och säkerhetsaspekterna samt hänsynen till personalens ar- betsförhållanden. Utredningen har inte heller mot bakgrunden av det bc- gränsade utredningsuppdraget ansett det lämpligt att i detalj pröva mer genomgripande reformer inom kriminalvården.

Alla förbättringar i det s.k. anstaltsklimatet. dvs. i förhållandet mellan personal och intagna. är ägnade att minska behovet av avskildhetsåt- gärder. Ett sätt att förbättra detta förhållande är att låta tillsynspersonal i större utsträckning ta aktiv del i behandlingen av de intagna. Sådana åtgärder har föreslagits av utredningen om personalens arbetsuppgifter vid kriminalvårdens anstalter (Alcxandersonska utredningen'). Förutsättning- arna för ett gott resultat härvidlag är en god personalutbildning. en konti- nuerlig handledning från psykologer och en effektiv personalrckrytering. Alexandersonska utredningen har föreslagit olika åtgärder för att förbättra dessa förutsättningar och utredningen om isolering inom kriminalvården hänvisar därför i dessa avseenden endast till den utredningens förslag.

Den väsentligaste förebyggande åtgärd som utredningen föreslår är en begränsning av bostadsavdelningarnas storlek på vissa slutna riksan- stalter. [ samband med anstaltsbesök som utredningen företagit har från såväl personal som intagna framhållits behovet av en reducering av avdel- ningarnas storlek. Som lämpligaste avdelningsstorlek föreslår utredningen 10—15 platser. De överblivna bostadsrummen bör göras om till bl.a. gemensamhetsutrymmen för de intagna.

Utredningen föreslår vissa ombyggnader härför vid kriminalvårdsanstal-

' Uppkallad efter den sakkunnige Birgitta Alexandersson.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1980/81: 1 46

terna Hall. Tidaholm och Norrtälje. Häktesplatserna vid Hall föreslås samtidigt överförda till allmänna häktet i Stockholm så att hela anstalten kan tas i anspråk för dömda personer. Beläggningsförhållandena vid de sltttna riksanstalterna är nämligen f.n. sådana. att en minskning av det totala platsantalet svårligen kan ske. Av övriga slutna riksanstalter är det främst vid Malmö och därnäst vid Härnösand som en motsvarande reduce- ring bör ske. Med hänsyn till beläggningsförhållandena föreslås emellertid denna genomförd först på längre sikt.

Delvis på grund av dessa omorganisationer men också som ett led i åtgärderna att förebygga behovet av avskildhetsåtgärder föreslås också personaltätheten höjd vid de slutna riksanstalerna. Alexandersonska ut- redningen har tidigare föreslagit en sådan åtgärd och utredningen instäm— mer nu i detta förslag. Sammanlagt rör det sig om en utökning med 13 tjänster för tillsynsmän och 95 för vårdare för allmänna uppgifter och 10 tjänster för vårdare för visitationsuppgifter. Av dessa är dock redan ll tjänster för tillsynsmän och 22 för vårdare tillsatta med stöd av tillfälligt bemyndigande.

Ett annat sätt att förebygga behovet av avskildhetsåtgärder är att syssel- sätta de intagna med intresseväckande arbetsuppgifter eller studier. Med hänsyn till många intagnas dåliga fysiska och psykiska tillstånd bör arbets- vårdande inslag få allt större betydelse. Även intagnas Studieverksamhet bör prioriteras även om detta medför att den industriella verksamheten får stå tillbaka. Ett sätt att stimulera de intagna till bättre arbets- eller stu- dieaktiviteter är att varva olika sysselsättningar med varandra. Man bör alltså inte stå främmande för deltidsarbete och deltidsstudier. Även partiell sjukskrivning är ett sätt att anpassa de intagna till ett normalt arbetsliv.

Ett annat lämpligt sätt att stimulera arbets— och studieviljan är att höja ersättningen till de intagna. Nuvarande ersättningar måste nämligen be— tecknas som ringa. Utredningen föreslår därför en väsentlig höjning. För arbete. studier och liknande aktiviteter föreslås bascrsättningen uppgå till Zl kr/tim. För kvalificerat arbete skall dock ersättningen genom ackord eller på annat sätt kunna uppgå till drygt 25 kr/tim. Den s.k. sjukersätt- ningen skall uppgå till l2:5() kr/tim. Från dessa belopp skall emellenid avdrag göras för skatt och vad som brukar kallas för naturaförmåner — dock ej för hyra ("cellen") — varför kontantlönen för arbete o. d. skulle bli 7:ll—9:ll kr/tim. och den kontanta sjukersättningen 2:10 kr/tim. Förde- larna med detta ersättningssystem är inte bara att kontantersättningen till de intagna höjs. titan även ersättningens konstruktion markerar att den är skattefri och att de intagna utöver ersättningen erhåller s.k. naturaför- måner. Dessutom är systemet bättre än det nuvarande anpassat till den mångfald olika aktiviteter som förekommer inom anstalterna.

Det nya ersättningssystemet föreslås först försöksvis inrättat vid tre anstalter. nämligen Norrtälje. Tidaholm och Ödevata.

Även förekomsten av stimulerande och intresseväckande sysselsätt-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1980/81: 1 47

ningar under de intagnas fritid inverkar positivt på anstaltsklimatet och förebygger behovet av avskildhetsåtgärder. [ enlighet med Alexander- sonska utredningens förslag bör det vara tillsynspersonalens uppgift att leda genomförandet av de intagnas fritidsaktiviteter. Därutöver behövs emellertid på de större anstalterna särskild personal för planering och samordning av dessa aktiviteter. Utredningen föreslår därför att 14 tjänster för fritidsassistenter inrättas vid vissa större riks- och It'lkalanstalter i utbyte mot nuvarande arvodesmcdel för hel- och deltidstjänster för fritids- ledare. Dessutom föreslås aktivitetsmedlen höjda vid de flesta av dessa anstalter.

En god kontakt mellan den intagne och världen utanför anstalten inver- kar också gynnsamt på anstaltsklimatet och minskar förekomsten av av- skildhetsåtgärder. Framför allt gäller detta korttidspermissioner men även telefon- och besöksmöiligheter och i viss mån fritidsverksamhet utom anstalten. Emellertid måste härvid en avvägning göras mot de risker för säkerheten i anstalten och samhällets behov av skydd mot vissa intagna som en större öppenhet inom anstaltsvården innebär.

Enligt utredningens mening bör även intagna. som med hänsyn till risken för fortsatt brottslig verksamhet inte kan beviljas permission på egen hand. beredas tillfälle att ibland genom bevakade eller beledsagade permissioner komma utanför anstalten. Vidare bör kvalif'tkationstiderna för regelbunden permission iakttas och villkoren för permission noggrant anges.

'l'elefonautomater. som redan finns vid vissa slutna riksanstalter. bör installeras vid flera anstalter än f. n. Även besöksverksamheten bör utvid- gas.

Åtminstone på sikt bör också ett ökat medinflytande för de intagna kunna påverka förekomsten av avskildhetsåtgärder. Denna samrådsverk— samhet har emellertid av principiella skäl sina givna gränser och dessa kan inte förändras. Även inom dessa ramar finns det emellertid stora möjlighe- ter att låta de intagna framföra synpunkter på verksamheten i anstalterna och dessa möjligheter bör tillvaratas.

Vid utredningens anstaltsbesök har från olika håll framhållits att nuva- rande blandning av olika kategorier intagna i anstalter ogynnsamt påverkar förhållandena. ! detta sammanhang är det främst blandningen i de slutna riksanstalterna som är av intresse. Utredningen anser det därför önskvärt om en viss differentiering kunde ske mellan dessa anstalter. Nuvarande beläggningsförhållanden försvårar visserligen en närmare differentiering men bör inte utgöra hinder för en strävan att åstadkomma en bättre kategoriindelning av de intagna i slutna riksanstalter. Ett förslag om ändra- de differentieringsprinciper kräver emellertid mer övergripande övervä- ganden än det varit möjligt att göra i detta sammanhang. Utredningen anser därför att frågan om de intagnas differentiering mellan de slutna riksanstalterna bör bli föremål för en närmare översyn.

Den ökade förekomsten av narkotika i anstalterna försvårar i hög grad

• Sida 48
•  Original

Prop. 1980/81: 1 48

anstaltsarbetct och utgör orsak till många avskiljanden. Efter förslag av en av regeringen tillsatt ledningsgrupp för narkotikafrägor har en rad åtgärder vidtagits för att komma till rätta med detta problem. Utredningen lämnar därför inga nya förslag som särskilt tar sikte härpå. men framhåller att många av de i betänkandet föreslagna förebyggande åtgärderna också är ägnade att motverka förekomsten av narkotika i anstalterna.

I den allmänna debatten har krav framställts på att intagens skötsamhet i större utsträckning bör särskilt premieras. Utredningen förordar emellertid inte en sådan ordning. eftersom ett sådant system inte skulle kunna bli helt rättvist och därför skulle kunna få motsatt effekt än den avsedda.

Som ytterligare förebyggande åtgärder pekar utredningen slutligen ock- så på möjligheten till en senareläggning av kvällslåsningen på de slutna anstalterna samt en ökad rekrytering av kvinnlig tillsynspersonal.

Alternativa älgt't'rdvr

Möjligheterna att finna alternativ till enrumsplacering är med hänsyn till de speciella förhållandena i en anstalt begränsade. Vissa tänkbara alterna- tiv har utredningen bedömt som mindre lämpliga än enrumsplaceringen och därför ansett dem inte böra komma i fråga. De alternativ som föreslås kan inte heller helt ersätta enrumsplaceringen eller fängselanvändningen utan får i stället ses som komplement till dessa.

Det är framför allt beträffande dellängvariga enrumsplaceringarna som alternativ behövs. Utredningen pekar därför på placering i liten grupp med särskilda övervakningsmöjligheter som en lämpligare åtgärd än enrumspla- cering i dessa fall. Även sådan placering skall emellertid enligt den defini- tion av avskildhetsbegreppet utredningen föreslär utgöra en form av be— gränsad avskildhet.

Däremot anser utredningen inte en förflyttning utgöra ett lämpligt alter- nativ till i vart fall ett kortvarigt avskiljande. eftersom de negativa effekter- na av en förflyttning är förhållandevis stora. I stället bör antalet s.k. disciplinära förflyttningar begränsas. KVS har i en framställning till rege- ringen anvisat en möjlighet härtill som innebär att anstalter som saknar möjlighet att verkställa avskiljanden skttlle få rätt att i de fall 23 eller 50 å Kval. är tillämplig tillfälligt placera den intagne i närbeläget allmänt häkte i stället för att överföra honom till sluten anstalt. Framställningen har re- missbehandlats och därvid fått ett gynnsamt mottagande. Även utredning- en anser att den av KVS anvisade ordningen utgör ett lämpligt sätt att begränsa olämpliga förflyttningar och föreslår därför att framställningen skall bifallas.

inskränkningar i intagnas rätt till permissioner. frigång. besök o.d. anser utredningen inte kunna ersätta avskildhetsåtgärder.

Många av dem som blir föremål för avskildhetsåtgärder kan betecknas som psykiskt störda. Många avskiljanden skulle därför kunna undvikas om de intagna i stället överfördes till sjukvård inom eller utom anstalten.

• Sida 49
•  Original

Prop. l980/8l: [ 49

Kriminalvårdens egna psykiatriska avdelningar bör därför inte. så som l97l års utredning om behandling av psykiskt avvikande föreslagit. läggas ned. [ stället bör den psykiatriska vården inom anstalterna utvidgas. lnnan dess måste emellertid nuvarande tjänster för psykiater inom antaltsvården besättas. Utredningen föreslår därför en översyn av läkarnas meritvärde- ringssystem. Framför allt måste det emellertid fastslås en skyldighet för den allmänna sjukvården att ta emot och under erforderlig tid behandla även anstaltsintagna som är i behov av sådan vård. Det är nämligen f. n. mycket svårt att få detta klientel överfört till den allmänna sjukvården.

Det är också angeläget att finna alternativ till användandet av fängsel i samband med våldsamt uppträdande av intagen. Utredningen föreslår därför att lugnande medicin i sådana situationer skall få tillföras den våldsamme även utan dennes samtycke. Detta förslag skall delvis ses mot bakgrund av att redan de allmänna nödvärnsreglerna i brottsbalken kan ge stöd för sådan tvångsanvändning i vissa fall. Medicinering skall emellertid enbart ses som ett alternativ till bältesanvändningen och det bör ankomma på läkare att avgöra i vilka fall sådan medicinering bör komma i fråga.

Ett annat alternativ till fängsel utgör placering i mjukisolerad cell. Denna åtgärd tillämpas i engelska fängelser och anses där vara ett bättre alternativ än både fängsel och medicinering. Utredningen anser att denna ordning bör prövas även i vårt land och föreslår att sådana celler försöksvis inrättas vid ett par anstalter.

A r'.rkild/u'lxbeslämmelserna

Utredningen har gjort en översyn av avskildhetsbestämmelserna. Med hänsyn till utredningens tilläggsdirektiv om bristen på resurser för re- former och till nuvarande ansträngda beläggningsförhålllanden har utred- ningen vid bedömandet av behovet av avskildhetsåtgärder utgått från rådande förhållanden vid anstalterna.

Utredningen konstaterar att de tvångsmässiga avskildhetsåtgz'irdernas ändamål endast bör vara att tillgodose skydds- och säkerhetsaspekter. Behandlingsskäl bör således inte motivera tvångsmässiga avskildhetsåt- gärder.

Annorlunda bör det däremot förhålla sig med möjligheten till frivilligt enrumsarbete enligt 18 få KvaL. Utredningen finner många skäl tala för att denna möjlighet bör finnas kvar. Man bör emellertid sträva efter att före- bygga behovet hos de intagna att frivilligt söka ensamheten. Med hänsyn dels till att de farhågor för negativa verkningar av frivillig isolering som diktcrat bestämmelsens nuvarande utformning bör anses överdrivna. dels till den ökade förekomsten av våld intagna emellan anser utredningen ändå att möjligheten för de intagna till frivilligt enrumsarbete bör utvidgas. Detta bör ske genom viss ändring av lagtexten och genom en utökning av antalet s. k. roplatser på ett par anstalter där konkurrensen om sådana platser är särskilt stor. Till motverkande av negativa effekter bör den

4 Riksdagen 1980/8I. I saml. Nr !

• Sida 50
•  Original

Prop. 1980/8 l : I 50

avskilde emellertid på olika sätt ges så omfattande sinnesstimulans som möjligt.

När det däremot gäller de tvångsmässiga avskildhetsåtgärderna bör till- lämpningsområdet begränsas.

Bestämmelsen i 20 & KvaL om avskildhet med hänsyn till rikets säker- het har aldrig tillämpats. Den kan endast komma till tillämpning i extraor- dinära fall men kan i dessa vara oundgänglig. Utredningen föreslår därför ingen ändring beträffande den bestämmelsen.

lntagen kan vidare hållas avskild enligt 20 & Kval. med hänsyn till föreliggande fara för hans egen säkerhet till liv eller hälsa. Sådant avskil- jande kan äga rum antingen den intagne är farlig för sig själv eller fara hotar honom från annan intagen. Utredningen anser främst mot bakgrund av de våldsamheter som narkotikahanteringen i anstalterna medfört att även denna bestämmelse är erforderlig. Det måste nämligen anses vara krimi- nalvårdens skyldighet att i möjligaste mån skydda de intagnas säkerhet till liv och hälsa under den tid de är omhändertagna. Detta anses då också innefatta en skyldighet att förhindra självskador och självmord. Bestäm- melsen föreslås dock något begränsad vad avser kriterierna för sådant avskiljande.

På samma sätt kan intagen hållas avskild om han utgör en fara för annans säkerhet till liv eller hälsa. Även denna bestämmelse anser utredningen oundgänglig. Till undvikande av långvariga enrumsplaceringar pekar ut- redningen på möjligheten att placera intagna som kan bedömnas som mer permanent farliga för sin omgivning i mindre grupper på specialavdelning. Tillämpningsområdet för bestämmelsen föreslås dock bli något mindre än f. n.

Vid föreliggande fara för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom kan intagen hållas avskild från andra intagna. Utredningen pekar här särskilt på den ökade risken för sprängningar i samband med utbrytnings- försök och förordar därför att en bestämmelse med detta innehåll bibe- hålles. Lagtexten föreslås emellertid ändrad så. att det klarare framgår att det endast är i samband med fara för mycket omfattande eller farlig skadegörelse som bestämmelsen bör äga tillämpning.

Intagen kan hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt för att hindra att han utövar menligt inflytande på andra intagna. Utredningen har kunnat konstatera att denna bestämmelse vid vissa anstalter kommit till alltför stor tillämpning. Å andra sidan har från flera anstaltsledningar framhållits behovet av en bestämmelse som ger möjlighet att "ta undan" en intagen som utgör ett allmänt oroselcment inom anstalten. Utredningen menar emellertid att en sådan bestämmelse måste ha ett väsentligt mer begränsat tillämpningsområde än den nuvarande. Härvid måste bl. a. beak- tas att den inte får ge utrymme för ingrepp i den intagnes yttrandefrihet. Utredningen föreslår därför att avskiljande endast skall få äga rum om det är nödvändigt för att hindra att intagen försöker påverka annan till brott

• Sida 51
•  Original

Prop. 1980/81: 1 Sl

mot anstaltsreglerna. Utredningen betonar vidare att endast kortvariga avskildhetsåtgärdcr bör kunna komma i fråga i detta sammanhang.

Enligt andra stycket 20 & KvaL kan vissa långtidsdömda intagna som ägnat sig åt brottslighet av särskilt allvarlig art hållas avskilda om det är nödvändigt för att hindra ett befarat rymnings- eller fritagningsförsök. Bestämmelsen är tillämplig endast beträffande en mycket liten grupp in- tagna och tillämpas också endast i 15—20 fall årligen. Främst avses vissa narkotikabrottslingar men även andra som ägnat sig åt brottslighet av särskilt allvarlig art. Vad gäller dessa fall pekar utredningen särskilt på möjligheten till placering i liten grupp på specialavdelning. Trots detta kan möjligheten till enrumsplacering inte helt avvaras i dessa fall. Utredningen föreslår därför ingen ändring i bestämmelsen. Rcstriktivitet i tillämpningen har åstadkommits bl.a. genom att beslutanderätten i dessa frågor inte kunnat delegeras från KVS till anstaltsnivå. Utredningen anser därför att denna ordning bör bestå.

Främst med tanke på kvalificerade narkotikabrottslingar som fortsätter sin verksamhet i anstalten föreslår utredningen en utvidgning av 20 å andra stycket KvaL som innebär att vissa långtidsdömda intagna som gjort sig skyldiga till brottslighet av särskilt allvarlig karaktär skall kunna placerasi grupp på specialavdelning. Förslaget innebär egentligen ingen ändring i jämförelse med nuvarande förhållanden. utan sammanhänger med den ändrade definition av avskildhetsbegreppet utredningen föreslår. lntc hel- ler sådana beslut skall kunna delegeras från KVS.

Avskiljanden enligt 20 & KvaL är inte tidsbegränsade och kan därför i enstaka fall bli relativt långvariga. Utredningen föreslår därför vissa åtgär- der för att begränsa denna varaktighet och begränsa de negativa effekterna av dem. Den tidrymd inom vilken beslut om avskildhet enligt 20 & KvaL senast skall omprövas föreslås sålunda förkortad från en månad till tio dagar såvida inte avskildheten innebär placering på specialavdelning. Det- ta medför i sin tttr att sådana beslut skall underställas KVS prövning under samma tid. Detta bör medföra en allmän förkortning av avskildhetsåtgär- dernas varaktighet. Vidare föreslås att det så snart en enrumsplacering blir mer långvarig särskilt skall prövas vilka möjligheter som finns att ge den intagne begränsad samvaro med annan eller andra intagna och att låta honom få del av de förmåner som enligt lagen tillkommer intagen. Härvid avses då i första hand telefonsamtal och besök.

Enligt 23% första stycket KvaL kan intagen avskiljas vid våldsamt uppträdande. Utredningen betonar såvitt avser händelser av detta slag i första hand möjligheterna att genom andra metoder komma till rätta med sådana ordningsstörningar. Vad gäller behovet av en tvångsbestämmelse pekar utredningen på att redan de allmänna nödvärnsreglerna i brottsbal- ken ofta är tillämpliga i dessa fall. Det är då i flera avseenden bättre att grunda sådana ingripanden på mer detaljerade och ur rättssäkerhetssyn- punkt bättre bestämmelser i KvaL.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1980/81: [

'Jl IJ

Vid svårare fall av våldsamt uppträdande kan intagen enligt paragrafens andra stycket beläggas med fängsel. ] allmänhet är det då s. k. spännbälte som kommer till användning. Utredningen anser att inte heller spännbältet helt kan undvaras men föreslår som tidigare anförts lugnande medicinering och placering i mjukisolerad cell som alternativa åtgärder i dessa fall. Fängscl och medicinering föreslås emellertid endast få komma till använd- ningi fall då liv eller hälsa äventyras.

Enligt 23 & första stycket KvaL kan intagen hållas avskild också om han till följd av berusning kan befaras störa ordningen på anstalten. Utredning- en erinrar om att en ny lag om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) trätt i kraft den ljanuari l977 och anför att den syn på frågan om omhändertagande av berusade personer som kommer till uttryck i den lagen också bör gälla inom kriminalvårdsanstalterna. l anstalterna råder emellertid i vissa avseenden speciella förhållanden. Ett kortvarigt avskil- jande av en berusad intagen kan inte beräknas medföra några negativa konsekvenser för denne. Utredningen anser därför att bestämmelsen bör finnas kvar men föreslår att särskilda tillnyktringsrum skall inrättas där den avskilde lättare kan hållas under uppsikt av personalen. Dessutom föreslås en omredigering av paragrafen för ett klarare åtskiljande av de åtgärder som kan insättas mot våldsamt uppträdande intagna och de åtgär- der som kan insättas mot dem som till följd av berusning kan befaras störa ordningen.

Bestämmelsen i 50 % KvaL om avskildhet under disciplinutredning har uppenbarligen vid vissa anstalter kommit att tillämpas i en utsträckning som inte varit avsedd. Detta torde emellertid inte bero på att paragrafen är alltför extensivt utformad. Med hänsyn härtill och till att fråga enbart är om mycket kortvariga avskiljanden som är nödvändiga för att disciplinära förseelser skall kunna utredas och bestraffas. föreslås endast mindre för- tydligande ändringari lagtexten. [ stället föreslår utredningen att KVS ges i uppdrag att särskilt följa tillämpningen av denna bestämmelse för att åstadkomma en enhetlig och restriktiv praxis. Utredningen betonar sär- skilt vikten av att diseiplinutredningar igångsätts i omedelbart samband med att förseelsen ägt rum även om detta skulle inträffa under en helg.

Det är väsentligt att.intagna som hålls avskilda ges olika former av stimulans. Främst gäller detta för avskiljanden som pågår under längre tid än några dagar. Den förnämsta stimulansen sker genom umgänge med andra människor, personal och medintagna. Den avskildes behov av medi- cinsk vård eller av social eller psykologisk omvårdnad bör också tillgo- doses. Även den yttre miljön bör göras stimulerande genom färgsättning etc. Radio och TV medför väsentlig stimulans. Den avskilde bör vidare aktiveras genom arbete. stttdier o.d. samt även under fritiden. Slutligen bör den avskilde också i den utsträckning säkerheten medger det få del av de intagnas möjligheter till telefonsamtal och besök.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1980/81: 1 53

Lii/cares medverkan

] KvaL föreskrivs att läkare skall yttra sig i samband med att intagen avskiljs från andra intagna. Avsikten härmed är naturligtvis att läkaren skall undersöka om avskiljandet kan inverka skadligt på den intagnes hälsa. Även därutöver är emellertid läkarens medverkan avsedd att fylla vissa funktioner. bl.a. motiveras denna medverkan i vissa fall av rättssä- kerhetsskäl.

Utredningen menar att det är väsentligt att läkare medverkar i samband med vissa avskildhetsåtgärder. särskilt sådana där psykisk störning kan misstänkas ligga bakom den intagnes agerande. Denna medverkan bör emellertid inte innebära att läkaren på något sätt deltar i avskildhetsbeslu- tet eller sanktionerar detta. I stället bör fråga enbart vara om en rent medicinsk undersökning från läkarens sida.

Utredningen föreslår därför att läkarundersökning obligatoriskt bör äga rum i samband med avskiljanden på grund av våldsamt uppträdande (23 å) och på grund av att intagen är farlig för sig själv (20 å). Vid frivilligt enrumsarbete (18 å) och vid övriga avskiljanden enligt 205 bör sådan undersökning företas endast om det behövs med hänsyn till den intagnes tillstånd. Vid avskildhet på grund av berusning (23 &) bör undersökning utföras endast om särskilda skäl föreligger. Vid avskildhet under disciplin- utredning (50 .5) föreslås bestämmelsen om låkarmedverkan avskaffad.

Rr'iltssäkerhetsfrågor .

Utredningen finner det särskilt angeläget att söka stärka den intagnes rättssäkerhet i samband med avskildhetsärenden. Det måste emellertid samtidigt konstateras att både lagen och dess olika anvisningar redan innehåller många bestämmelser med detta syfte. Det gäller främst bestäm- melserna om utredning och protokollföring. Den intagne befinner sig emel- lertid genom frihetsberövandet i en utsatt situation medan styresmannens maktställning i detta avseende måste betecknas som stark.

Vad gäller själva handläggningen av avskildhetsärenden är förvaltnings- lagens bestämmelser tillämpliga. Där finns föreskrifter om kommunika- tion. angivande av skäl och underrättelse om beslut jämte fullföljdshän- visning. l—"örvaltningslagen är f.n. föremål för översyn av en särskild kommitté. KvaL:s bestämmelser om utredning och protokoll i avskildhet- särenden anser utredningen tillräckliga och föreslår inga ändringar. Där- emot har utredningen utarbetat förslag till protokollsblanketter att använ- das i dessa sammanhang. Protokollen uppvisar nämligen f. n. ofta brister.

Vad beträffar beslutsordningen anser utredningen att beslut i avskildhetsärenden skall meddelas av styresmannen. Detta innebär den ändringen i förhållande till gällande ordning att regionchefen ej längre skall meddela beslut i avskildhetsärenden vid lokalanstalt. Undantag bör dock gälla vid omprövning av beslut enligt 20% första stycket KvaL . som beträffande intagna i lokalanstalt bör utföras av regionchefen. samt för

• Sida 54
•  Original

Prop. 1980/81: I

'.II .]:—

beslut enligt 20 å andra stycket KvaL och andra beslut om placering på specialavdelning. vilka bör kunna meddelas endast av KVS. Utredningen anser vidare med hänsyn till risken för förhastade avskiljanden inte lämp- ligt att föreslå en interimistisk beslutanderätt i avskildhetsärenden.

Utredningen föreslär inte någon ändring vad gäller besvärsordningen. Allmän rättshjälp kan i princip beviljas även i avskildhetsärenden. Detta förekommer emellertid knappast. Den speciella form av rättshjälp som kallas rättshjälp genom offentligt biträde och som tar sikte på särskilt ingripande förvaltningsärenden är däremot ej tillämplig. Utredningen före- slår en utvidgning av denna rättshjälpsform till att omfatta även vissa avskildhetsärenden. nämligen sådana som handläggs hos KVS. dvs. be- svärsärenden. överprövningsärenden. ärenden enligt 20? andra stycket KvaL samt ärenden rörande placering på specialavdelning. Samtidigt före- slås rätten till offentligt biträde kunna omfatta även överklagade disciplin- ärenden.

Utredningen har också haft att pröva frågan om lekmän kan ges insyn i denna del av anstaltsarbetct. För att underlätta ett genomförande ansluter sig utredningen därvid till Alexandersonska utredningens förslag till an- staltsorganisation. På grund av avskildhetsärendenas brådskande karaktär anser utredningen det inte möjligt att föreskriva att lekmän skall delta i själva beslutsfattandet. I stället föreslås en skyldighet att redovisa medde- lade beslut inför något lekmannaorgan. Lämpligaste organ härför är de av Alexandersonska utredningen föreslagna anstaltsuoch regionstyrelserna. Beslut enligt 20 å andra stycket KvaL samt andra beslut om placering på specialavdelning. som meddelas av KVS. föreslås på samma sätt redovi- sade för KVS lckmannastyrelse.

Kostnader och galant/Firande

Det är svårt att mera exakt beräkna kostnaderna för de byggnadsmässiga förändringar utredningens förslag medför. Vad beträffar förslaget om en minskning av bostadsavdelningarnas storlek på vissa slutna riksanstalter har dock KVS i sin petita för sådana ombyggnader på Tidaholm och Norrtälje yrkat 3 milj. kr för vardera anstalten. Då har emellertid redan anslagits l.6 milj. kr för vissa av dessa arbeten. ] dessa belopp ingår också nya kroppssjukavdelningar. I övrigt föreslår utredningen endast smärre omändringar som inte kan beräknas medföra några större kostnader.

Kostnaderna för föreslagna personalförstärkningar beräknas till 16.75 milj. kr. varav 641 000 kr för översköterskor. 14.46 milj. kr för tillsynsper- sonal och 1646000 kr för fritidsassistenter. Av dessa kostnader belöper dock 4 milj. kr. på tjänster som redan är tillsatta med stöd av tillfälligt bemyndigande. Övriga kostnader'för ökad fritidsverksamhet beräknas till 428000 kr årligen jämte en engångskostnad på 200000 kr.

Försöksverksamheten med ett nytt lönesystem för intagna beräknas kosta drygt 800000 kr. Utvidgad rätt till rättshjälp i avskildhets- och

• Sida 55
•  Original

Prop. l980/8l: I 55

disciplinärenden beräknas kosta ca 50000 kr. lnstallationen av telefonnu- tomater för de intagna kan medföra engångskostnader på ca 2000 kr per apparat.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den ljanuari l980. [övrigt föreslår utredningen ett genomförande av förslagen under budgetåret l980/8l.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1980/81: 1 56

10. H 14 m 16

., I

17 18 20 21 21

35

11

”3 23

28 30 30 34 1.7

37 38 39 39 40 40

• Sida 89
•  Original

Prop. 1980/81: 1 89

Bilaga:? Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOL-' 1979: 41 Avskildhet och gemenskap inom kriminalvår—

den ................................................ 62 Remissinstanser ..................................... 2 Remissvttrandena ................................... 62 1. Allmänna synpunkter .............................. 62 2. Gemenskapsprincipen och åtgärder vid arbetsvägran (17s'l'x'vaL1 ......................................... 65 3 De särskilda avskildhetsåtgärderna .................. 67 3.1 Avskildhet på egen begäran ( 18 & Kval.) .......... 67 3.2 20 & KvaL .................................... 68 3.3 23 s KvaL .................................... 73 4 Verkställighet av avskiljanden ....................... 73 4.1- Placering av den som avskilts ................... 73 4.2 Läkares medverkan vid avskildhetsfrågor ......... 74 4.3 Fängsel och medicinering ....................... 76 4.4 Lättnaderi avskildheten ........................ 81 5 Placering på specialavdelning ....................... 81 6 Råttssäkerhetsfrågor ............................... 82 6.1 Beslutsordningen i avskildhetsärenden ........... .*2 6.2 Offentligt biträde .............................. 85 Utdrag av lagrådets protokoll den 14 maj 1980 ................... 86 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträdet den 5juni 1980 . . . . 87

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

• Sida 90
•  Original