Prop. 1978/79:90

med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972:429), m.m.

Prop. 1978/79: 90 Regeringens proposition 1978/79: 90 med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) m. m.;

beslutad den 14 december 1978.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN JAN-ERIK WlKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i rättshjälpslagen . Förslaget bygger på erfarenheter av rättshjälpssystemets tillämpning.

Det föreslås att beslutsbefogenheter i stor omfattning skall flyttas från de nuvarande sex rättshjälpsnämndema dels till advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer. dels till ett stort antal myndigheter, främst domstolar, som handlägger det mål eller ärende vari rättshjälp är aktuell. Det nuvarande rådgivningsinstitutet byggs ut. Advokat och biträdande jurist föreslås få behörighet att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerätts- liga angelägenheter, t.ex. äktenskapsskillnad. Vidare blir domstolar och vissa andra myndigheter behöriga att bevilja allmän rättshjälp. Dessa or- gan skall enligt förslaget också bestämma ersättning till biträde i mål eller ärende vid domstolen eller myndigheten.

Förslaget innebär ökade möjligheter för näringsidkare att få allmän rättshjälp när det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksam- heten.

Förslaget innefattar också förenklingar i reglerna om den enskildes avgift för rättshjälpen samt slutregleringsförfarandet. Beslutanderätten när det gäller frågor om offentligt biträde enligt rättshjälpslagen flyttas i princip till den myndighet som handlägger det ärende van" frågan uppkommit. ] fråga om organisation föreslås en minskning av antalet rättshjälpsnämnder från sex till två.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1979.

] Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79: 90

1. Förslag till

lx)

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972: 429)' dels att rubriken närmast före 18 5 skall utgå. dels att 2—4. 6—12, 15—34. 36, 37 och 39—50 55 samt rubrikerna när- mast före 9. 11 och 16 5.5 skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer. 5 a. 5 b. 9 a. 18 a och 49 a 55, samt närmast före 20. 22. 24. 26. 27. 31. 33 och 34 åå nya rubriker av

nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1 & Rättshjälp enligt denna lag utgår såsom allmän rättshjälp (()—34 5.5"). rätts- hjälp åt misstänkt i brottmål (35—40 5.5). rättshjälp genom offentligt biträde (41—45 55) och rådgivning (46—48 åå).

Rättshjälp lämnas av advokat el- ler biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå eller. ifall som anges i lagen, av annan.

Chef för allmän advokatbyrå skall vara advokat.

För handläggning av ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder. Verksamhetsområde för rätts- hjälpsnämnd bestämmes av rege- ringen.

' Lagen omtryckt 1976: 626.

&

Biträde och rådgivning enligt denna lag lämnas, när annat icke anges i lagen, av advokat eller bi- trädande jurist på allmän eller en- skild advokatbyrå. Regeringen meddelar närmare bestämmelser om vem som enligt denna lag är biträdande jurist på enskild advo- katbyrå.

35

För handläggning av vissa ären- den om rättshjälp finns rättshjälps- nämnder. Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av re- geringen.

Skall ärende om allmän rätts- hjälp handläggas av rättshjälps— nämnd. upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verk- samhetsområde den rätlssökande är bosatt eller, om den rättssä- kande är dödsbo. den avlidne var

Hänvisningar till S1

  • Prop. 1978/79:90: Avsnitt 11.9

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

Rättshjälpsnämnd står under till- syn av en eentra/myndighet. C en- tralmyndighet är den myndighet som regeringen bestämmer.

Lp.)

Föreslagen lydelse

bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här. upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Skall ärende om rättshjälp ge- nonr i't/ffentligt biträde handläggas av rättshjälpsnämnd. upptages ärendet av den rättshiälpsnämnd inom vars verksamhetsomräde den som åtgärden avser är bosatt eller, ifråga om den som ej är bosatt i landet, av den rättshiälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Rättshjälpsnämnd står under till- syn av domstolsverket.

Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdel- ningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på sådan avdelning.

45

Rättshjälpsnämnd består av ord- förande. som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara inom nämndens verksamhets- område verksamma advokater en anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. De två öv- riga skall vara svenska medborga- re, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde.

Ordförande i rättshjälpsnämnd förordnas av regeringen. Central- myndigheten utser övriga leda- möter. Av dessa utses den ledamot som skall vara enskilt verksam ad— vokat efter förslag av Sveriges ad- vokatsamfund och de ledamöter som ej skall vara advokater efter förslag av landsting i län inom rättshjälpsnämndens verksamhets- område. Ingår i verksamhetsområ- det kommun, som ej tillhör lands- tingskommun, lämnas förslag även avfal/mäktige i kommunen.

För ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledarna! äger motsvarande till- lämpning på ersättare.

Rättshjälpsnämnd består av ord- förande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara advokater. De två övriga skall vara svenska medborgare och myn- diga.

Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter för viss tid. För ordförande skall finnas en eller fle- ra ersättare. Bestämmelserna om ordförande äger motsvarande till- iämpning pa" ersättare. I övrigt för regeringen utse erforderligt antal ersättare.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 % Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter. av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende. som är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt. skall dock samtliga ledamöter deltaga.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

1 den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid rättshjälps- nämnden på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende.

5a

5b

%

För prövning av besvär i vissa fall enligt denna lag finns besvärs- näntndett för rättshjälpen. Den be- står av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och ytter- ligare en ledamot skall vara lag- farna och erfarna i domarvärv. Av övriga ledamöter skall två vara ad- vokater. Återstående tre ledamöter skall vara svenska medborgare och myndiga.

Regeringen utser ordföranden och övriga ledamöter för viss tid.

För de ledamöter som skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om sådan leda— mot äger motsvarande tillämpning på ersättare. I övrigt får regeringen utse erforderligt antal ersättare.

Besvärsnämnden är beslutjör med ordföranden och minst fem andra ledamöter. 5 5 andra stycket äger motsvarande tillämpning på besvärsnämnden.

Regeringen får förordna att be— svärsnämnden skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande till- lämpning på sådan avdelning.

5

Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt- ningsdomstol, bostadsdomstolen, jörsäkringsöverdomstolen, försäk- ringsrätt, marknadsdomstolen. pa- tentbesvärsrätten, arbetsdomsto- len. skatterätt, fastighetstaxerings-

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

'JI

Föreslagen lydelse

rätt, länsrätt och krigsrätt. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd, h_vresnämnd, statens va'-nämnd och överexeku- tor.

Allmän rättshjälp

Tillämpningsområdet

65

Allmän rättshjälp får lämnas fysisk person i rättslig angelägen- het. om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det enligt la- gen (1962238I) om allmän försäk- ring bestämda basbeloppet för ok- tober året innan rättshjälp begäres.

Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över- stiger ett gränsbelopp som motsva- rar åtta gånger det enligt lagen (19622381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begäres.

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll. ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomstenjämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

Allmän rättshjälp fär lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhål- landen är skäligt.

Regeringen eller, efter regering— ens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

7.5

Allmän rättshjälp beviljas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boet be- hövcr sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och del- ägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt.

Avlider den som har allmän rättshjälp, utgår därefter rättshjälpen till dödsboet.

85

Allmän rättshjälp får ej lämnas l. i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas i [an- det, om ej den rättssökande är bo- satt här och särskilda skäl förelig- ger för rättshjälp,

Allmän rättshjälp får ej beviljas l. i angelägenhet som skall prö- vas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl fö- religger för rättshjälp,

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

2. den som ej är bosatt i landet. om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp.

3. näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans nä- ringsverksamhet. om ej särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhal- landen eller sakens beskaffenhet,

Föreslagen lydelse

2. den som är bosatt utom riket. om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp.

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverk- samhet. om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksam- hetens art och begränsade omfatt- ning. hans ekonomiska och person- liga förhållanden eller omständig- heterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, orn överlåtel- sen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp.

5. för upprättande av självdeklaration. 6. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad. I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall lättinas.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att med- borgare i viss främmande stat i fräga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

Förmåner

Vid allmän rättshjälp betalar sta- tcn kostnaderna i den rättsliga an- gelägenhet som rättshjälpen avser. Bestämmelser om att den rättssö- kande ltar att själv helt eller delvis betala kostnad för rättsly'älp finns i 1655 andra stycket och 2734 första stycket andra punkten.

Förmåner m.m.

Vid allmän rättshjälp betalar sta- ten kostnaderna i den rättsliga an- gelägenhet som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för I. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt.

2. bevisning vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols pröv- ning eller som skall prövas av skil- jemän.

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen. marknadsdom- stolen, arbetsdomstolen eller krigs- rätt samt nödvändig utredning i an- gelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän.

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillva- ratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndighe- ten.

Prop. 1978/79: 90 Nuvarande lydelse

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträ- dare och för vårdare eller annan. som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet. om personlig inställelse ålagts. eller i samband med instäl- lelse för blodundersökning eller an- nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om faderskap en- ligt 3 kap. föräldrabalken ,

5. avgift som enligt expeditions- kungörelsen (l96-4:618) utgår för ansökan och ex/n'dition vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomsto- len eller bo.rmdsdomstolen, dock ej ifråga om sådan rättens expedition som utfärdas endast på särskild be- gäran om icke expeditionen be- gäres innan avgörandet i huvudsa- ken vunnit laga kraft, samt avgift som utgår enligt exekutions- avgiftskungörelsen (l97l: 1027).

6. kungörelse (' mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, ar- betsdomstolen eller bostadsdom- stolen.

7. vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 55 lagen (1958: 642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångs- balken eller 3ä första stycket nämnda lag för bevisning som rät- ten självmant föranstaltat om.

8. skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskill- nad eller boskillnad.

Föreslagen lydelse

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträ- dare oeh för vårdare eller annan. som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet. om personlig inställelse ålagts. eller i samband med instäl- lelse för blodundersökning eller an- nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap en- ligt 3 kap. föräldrabalken eller lii- karundersökning enligt 2! kap. 105 samma balk,

5. tilläggsangi som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971: !()27),

6. vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 5.6 lagen (19581642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångs- balken eller 35 första stycket nämnda lag för bevisning som rät- ten självmant föranstaltat om.

7. skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskill- nad eller boskillnad,

8. medling enligt 42 kap. 175 rättegångsbalken .

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssö- kandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken .

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9aå

Den som beviljats allmän rätts- hjälp är i målet eller ärendet befri- ad från avgift för ansökan och för expedition enligt expeditionskungö- relsens ( 1964:618 ) avgiftslista, av- delningarna I och 11 samt avdel- ning Ill under rubriken Utsökning m.m. Avgiftsfrihetenför expedition gäller endast i den mån expeditio- nen är erforderlig för den rättssö— kande. Avgiftsfriheten gäller ej i fråga om sådan expedition sattt ut- färdas endast på särskild begäran, om icke expeditionen begäres in— nan avgörandet i huvudsaken vun- nit laga kraft.

Den som beviljats allmän rätts- hjälp i angelägenhet som lett till verkställbart avgörande eller i mål om verkställighet är befriad från skyldighet att förskjuta och betala utsökningsavgift och försäljnings- avgift enligt exekutionsavgiflskun- görelsen (l97l:]027).

Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen, arbetsdomsto- len eller krigsrätt skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän

rättshjälp. utgå av allmänna nte- del.

105

Skall den rättssökande ställa sä- kerhet för att få till stånd kvarstad, skingringsförbud eller annan hand- räckning enligt rättegångsbalken el- ler utsökningslagen (1877:31 5. I). får rättshjälpsnämnden. om den be- viljat allmän rättshjälp, utfärda ansvarsförbindelse på statens väg- nar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkstäl- lighet enligt 41 eller 425 utsök- ningslagen. om rättshjälpsnämnden beviljat allmän rättshjälp i verkstäl- lighetsärendet.

Skall den som beviljats allmän rättshjälp ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad, skingringsför- bud eller annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsöknings- lagen (1877: 31 s. 1), får rättshjälps- nämnden utfärda ansvarsförbin- delse på statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkstäl- lighet enligt 41 eller 425 utsök- ningslagen, om allmän rättshjälp beviljats i verkställighetsärendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kostnad för rättshjälpen.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

K ostnadsbidrag ] I

Den rättssökande skall bidraga till kostnaderna för allmän rätts- hjälp enligt vad som sägs i 12— 1555.

Föreslagen lydelse

Rättshjälpsa vgift &

Den rättssökande skall bidraga till de kostnader för allmän rätts- hjälp som avses i9 och I() 55,5 genom att betala rättshjälpsavgift enligt vad som sägs i l2—1555.

Regeringen eller. efter regering- ens bemyndigande, domstols—verket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av maximibelopp för rättshjälpsavgift.

[25

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbe- lopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6.5 första stycket, utgör kostnadsbidraget en etthundratjugofemtedel av basbe- loppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Bidraget får nedsät- tas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maxi— mibeloppet för kostnadsbidraget

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbe- lopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 65 första stycket, utgör maximibeloppet för rättsly'älpsavgiften en hundrade! av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Maximibeloppet får nedsättas om särskilda skäl fö- religger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket. utgör maxi- mibeloppet för rättshjälpsavgiften

en tjugonde] av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men ej fem gånger basbeloppet,

en femtonde! av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex

gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger

basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbelop- pet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttages att maximibeloppet jäm- nas till närmast lägre tiotal kronor och att lägsta kostnadsbidrag utgör en etthundratjugofemtedel av bas- beloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor.

Vid tillämpning av andra stycket iakttages att inkomsten jämnas till närmast lägre tusental kronor, att maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och att lägsta maximibelopp utgör en hundradel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor.

135

Bidraget den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbelopp enligt 125 första eller andra stycket med vad som mot- svarar hälften av där angivet basbelopp för var och en till vilkens underhåll ' han sålunda bidrager.

Prop. 1978/79: 90 l()

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet. skall den beräknade ärsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

14.5

Söker dödsbo rättshjälp. utgör maximibeloppet ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.

155

Undergtir inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller [4 55 väsentlig förändring innan rätts- hjälpsärendel avslutats, skall maxi- mibeloppetjämkas efter vad som är skäligt. dock ej under vad som re- dan betalats i kostnadsbidrag.

Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden

[ samband med att allmän rätts- hjälp beviljas. _laststt'illes a'ctjör sö- kanden gällande maximibeloppet.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 s* väsentlig ft'irändring innan rätts— hjälpsärentlet avslutats, skall maxi- mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt. dock ej under vad som re- dan betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning skttll också ske, om vä— sentlig felbedömning gjorts. när maximibeloppet tidigare bestäm- des.

Fråga om jämkning upptages en- dast om särskild anledning därtill

framkommit .

Beviljande av allmän rättshjälp m.m.

165

Anlitar den rättssökande advokat eller biträdande jurist på advokat- byrå får, så länge kostnaderna för rättshjälpen ej överstiger maximi- beloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag, allmän rättshjälp lämnas utan beslut av rättshjälps- nämnden. Vad som sagts nu gäller ej fall. som avses i 7.6 första stycket, eller angelägenhet rörande bodelning med anledning av äk- tenskapsskillnad eller boskillnad.

Skyldig/teten att utge kostnads- bidrag ful/göres genom att den rättssökande till biträdet betalar

Allmän rättshjälp får, om ej att— natföljer av 17.5. beviljas av advo- kat eller av biträdandejurist på at!- vokatbyrå. om den rättsliga ange- lägenheten avser

äktenskapsskillnad boskillnad underhållsbidrag till make eller barn

faderskap till barn vårdnad umgängesrätt upprättande av äktenskapsförord eller testamente.

Advokat eller biträdade jurist på

Prop. 1978/79: 90 Nuvarande lydelse

dennes ersättning oc/t svarar för övriga kostnader för rt'ilts/y'älpen.

] ] Föreslagen lydelse

advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av av- görande om underhållsbidrag, vårdnad eller umgängesrätt. Ej hel— lerfår advokat eller biträdande ju- rist bevilja allmän rättshjälp

!. om den rättssökande är dödsbo, 2. om den rättssökande är bosatt utom riket, 3. om den rättsliga angelägen- heten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.

175

Ersättning till biträde samt för bevisning och annan utredning skall ifall som avses i lö # bestäm— mas som om kostnaden skolat utgå av allmänna medel enligt denna lag.

I mål eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomsto- len eller bostadsdomstolen fast- ställes ersättningen till biträdet av domstolen. ] annat fall fastställes biträdesersättningen av rätts- ltjälpsnt'int/tden. om den rättssö- kande eller biträdet begär det eller rättshjc'ilpsnämnden självmant upp- tager ersätt/tingsfrågan till pröv- ning.

Allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden

Är rättslig angelägenhet anhäng- ig vid domstol. prövas fråga om be- viljande av allmän rättshjälp av domstolen. Likaså beslutar dont- stol. där den rättsliga angelägenhe— ten är anhängig, om jämkning av nta.t'intibeloppet för rättshjälpsav— giften.

185

Beslut om allmän rättshjälp får av rätlshiälpsnämnden meddelas efter ansökan av den rättssökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer.

Ansökan om allmän rättshjälp upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars t'erksamhetsområde sö- kanden är bosatt eller, om sökan- den är dödsbo, den avlidne var bo- satt. Ifråga om den som ej är bo- satt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt ltär, upptages an- sökan av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Har allmän rättshjälp icke bevil- jats enligt [65 och är den rättsliga angelägen/teten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om bevil- jande av allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden.

Är den rättsliga angelägen/teten ej anhängig vid domstol. beslutar rättshjälpsnämnden också om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.

Prop. 1978/79: 90 Nuvarande lydelse

Ansökan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd än som följer av andra stycket. om nämnden finner särskilda skä/föreligga.

Föreslagen lydelse

18215

19

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp. fastställer rättshjälps- nämnden samtidigt det för sökan— den gällande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller ge- nom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sitt rätt. får rättshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

! an gelägenhet. sorti kan antagas bli prövad enligt lagen tl974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. får biträde förordnas en- dast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens person- liga förhållanden eller sakens be- skaffenhet. I ärende ont bodelning med anledning av äktenskapsskill— nad eller boskillnadfår biträde för- ordnas endast otn särskilda skälfö— religger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffen— het.

När biträde kan förordnas enligt Il) kap. [3 # föräldrabalken . förarti- nas ej biträde enligt denna lag.

20

Meddelas beslut om allmän rättshjälp. betalas därefter upp— kommande kostnader av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp

Allmän rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. An— sökan skall vara skriftlig samt inne- hålla uppgifter i de ht'inseenden som regeringen eller. efter rege- ringens bemyndigande. domstols- verket bestämmer.

#

Beviljas allmän rättshjälp, beta- las därel'ter uppkommande kostna- der enligt 9 och I() #5 av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som ltar att besluta om allmän rätts- hjälp. Detsamma gäller biträdes- kostnad som uppkommit före att- sökningen hos myndighet. om ar- betet har varit av mindre omfatt- ning eller brådskande art och att- sökningen har gjorts utan väsent- ligt dröjsmål eller om eljest synner- liga skäl föreligger.

] fråga om ersättning som avses i 9.5 andra stycket 6 skall rätten. i ställetför att enligt 18 kap. 13 # rät- tegångsbalken ålägga den som be- viljats allmän rättshjälp betalnings- sk_vldighet. förklara att ersättning- en utgör en kostnad för rättshjäl- pen.

Förordnande av biträde m. m. 5

Beviljas allmän rättshjälp enligt 165, blir den som beslutat härom biträde till den rättssökatule. [ an- natfallfår biträde förordnas på sö- kandens begäran. om denne ej själv eller genom någon som i tjänste-

Prop. 1978/79: 90 Nuvarande lydelse

kommit in till rättshjälpsnätttnden. Detsamma gäller hiträdeskostnad sotn uppkommit före ansökningen. om denna gjorts utatt oskäligt dröjstttäl och kostnaden avser er- sättning till advokat eller biträdan- de jurist på advokatbyrå.

Har alltnätt rättshjälp lättttuns enligt lök första stycket. utgår bi- trädesersättningen även för denna del av uppdraget av allmänna me- del.

Ifråga om ersättning som avses i 9.5 andra stycket 7 skall rätten. i ställetför att enligt 18 kap. 13 # rät- tegångsbalken ålägga den som be- viljats allmän rättshjälp betalnings- skyldighet, förklara att ersättning- en utgör en kostnad för rättshjäl- pen.

I-"öreslagen lydelse

ställning eller annars lämnar ho- notn bistätul katt behörigen tillvara- taga sin rätt.

[angelägenhet. som katt antagas bli prövad ett/igt lagen (1974.'8) om rättegången i tvislettuil om mindre värden. för biträdeförordnas ett- dust om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens person- liga fi't'rltällanden eller sakens be— skaffenhet. I ärende om bodelnittg ttted anledning av äktt'nskapsskill— träd eller boskilltuulfär bllrädeför- ordnas endast om särskilda skälfö- religger med hänsyn till makarnas _,förltållatulen eller boets beskaffen- hel.

När biträde katt förordnas enligt 10 kap. 13 äfi't'räldrabalken. förord— nas ej biträde enligt detttta lag.

21.5

Till biträde förordnas advokat. biträdandejurist på advokatbyrå el— ler annan som är lämplig för upp- draget. Har sökanden själv föresla- git nägon som är lämplig. skall den- ne förordnas. om ej hans anlitandc skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

Förordnande som biträde får av rättsly'älpsnätttnden återkallas. om skälföreligger till det.

Biträde får ej sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens medgivande.

Till biträde förordnats advokat. biträdandejurist på advokatbyrå el- ler annan som är lämplig för upp- draget. Har sökanden själv föresla- git någon som är lämplig, skall den- ne förordnas. om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt Särskilda skäl föranleder annat. Biträ'de får entledigas attt skäl föreligger där- till.

Byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas, om djupgående mot— sättningar uppstått tnellatt biträdet och den rättssökande eller om el- jest särskilda skälföreligger.

Biträde får sätta advokat eller bi- trädande jurist på advokatbyrå i sitt Ställe (substitution). ! övrigtfår substitution äga rutn bara efter sär- skilt tillstånd.

Är den rättsliga angelägenheten anhängig vid dotnstol. ankommer det på domstolen att besluta om förordnande och entledigande satnt om särskilt tillstånd till byte och substitution. I annat fall beslutar rättsltjälpsnämndett i dessa frågor.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

'7')

Biträde och skiftesman har rätt till skälig ersättning för arbete. tids- spillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller. efter rege- ringens bcmyndigandc. central— myndigheten fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning.

Har biträde eller skiftesman ge- nom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen. skall detta beaktas vid ersättning- ens bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid alltnän dom- stol. krigsrätt. arbetsdomstolen el- ler bostadsdomstolen av domsto- len. Ersättning till biträde i annat fall och till skiftesman fastställes av rättshjälpsnämnden.

23

Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvud- man utöver vad som följer av 22 %. Har det skett. är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket. I frå- ga om ersättning till skiftesman skall vad som har sagts nu äga mot- svarande tillämpning.

] 4 l—"o'reslagen lydelse

Ersättning till biträde m.fl. lå

Biträde. skiftesman och medlare har rätt till skälig ersättning för ar- bete. tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. dotnstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning.

Har biträde. skiftesman eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen. skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sitt behörighet att bevilja allmän rättsly'älp eller besluta om substitution eller det el- jest föreligger särskildt: skäl, får er-

sättningenjätnkas.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till skiftesman fast- ställes av rättshjälpsnämnden. Er- sättning till medlare fastställes av domstolen.

mer.

Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvud- man utöver vad som följer av 225. Har det skett. är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket. I frå— ga om ersättning till skiftesman och till medlare skall vad som har sagts nu äga motsvarande tillämpning.

Ersättning för bevisning och an— nan utredning m.m.

245

l den mån ej särskilda föreskrif— ter gäller. utgår ersättning för be- visning i mål eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomsto— len eller bostadsdomstolen med skäligt belopp enligt domstolens be- stämmande.

1 den mån ej särskilda föreskrif- ter gäller. utgår ersättning för be- visning i mål eller ärende vid allmän domstol. bostadsdomstolen, mark— nadsdomstolen. arbetsdotttstolen eller krigsrätt med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. '

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

”ts

I angelägenhet. som ej hand- lägges vid allmän domstol. krigs— rätt. arbetsdotnstolen eller bo- stadsdomstolen, beslutar biträde om utredning. Har biträde ej för- ordnats. beslutar rättsltjälpsnätttn- den. Har i ärende om bodelning förordnats skiftesman, beslutar denne om utredning.

Den som medverkat vid utred- ning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ersätt- ningen bestätttmes av rättshjälps- nämnden.

Fit'reslagen lydelse

Ö

! angelägenhet. som ej hand- lägges vid allmän domstol. bostads- dotnstt'tlen, marknadsdotttstolett. arbetsdotnstolen eller krigsrätt. be- slutar rättsltjälpsnämnden om ut- redning. Utan hinder härav får bi- träde besluta otn utredning av mindre omfattning. Samma befo- genhet tillkommer skiftesman sotn förordnats i ärende om bodelning.

Den som medverkat vid utred- ning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår ut- redningen i mål eller ärende som ltar anhängigjorts vid dotttstolfast- ställes ersättningen av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämnden.

Ersättning för inställelse

26 5 Ersättning som avses i 9 5 andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Ersättning enligt första stycket bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid instäl- lelse för blodundersökning eller an- nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap en- ligt 3 kap. föräldrabalken be- stämmes ersättningen av domsto- len.

., _

Har biträde förordnats. betalas kostnadsbidrag till biträdet intill det enligt l9 # fastställda maximi- beloppet. Vad sattt sagts nu gäller ej i den mån skyldig/teten att utge sådant bidrag redan ful/gjorts en- ligt 16 s andra stycket.

Från ersättning enligt 22 9" skall

Ersättning enligt första stycket bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid instäl- lelse för blodundersökning eller an- nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap en- ligt 3 kap. föräldrabalken be- stämmes ersättningen av domsto- len. Ersättningför inställelse vid lä- karundersöknittg enligt 21 kap. [05 föräldrabalken bestämmes av läns- rätten.

Betalning och fastställande av rättslu'älpsavgift. avräkning med den rättssökande och med biträde

75

Finns biträde enligt denna lag. erlägges rättshjälpsavgtjft till biträ- det intill det enligt 15 5 första stycket fastställda maximibeloppet. Finns ej biträde. skall rättshjälps- avgift erläggas till statsverket. Har maximibeloppet höjts sedan rätts- hjälp beviljats. skall den avgift som

Prop. 1978/79: 90 Nuvarande lydelse

avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbi- drag till biträdet. Understiger er- sättningen det bidrag som skall av- räknas, svarar biträdet mot stats- verketför mellanskillnaden och har att inbetala denna.

Har biträde ej förordnats. skall kostnadsbidraget erläggas till rättshjälpsnämnden.

Föreslagen lydelse

kan föranledas av höjningen erläg- gas till statsverket.

285

Har sedan beslut om allmän rättshjälp meddelats maximibelop— pet blivit höjt, skall det bidrag som kan föranledas av höjningen erläg- gas till rättshjälpsnämnden.

! mål eller ärende vid domstol skall domstolen fastställa rätts- hjälpsavgtjien i samband med att den fastställer ersättning till biträ- de. Finns ej biträde eller begär bi- träde ej ersättning. fastställes - rättshjälpsavgiften när domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller när rättshjälpen upphör. Vad nu sagts gäller även om rättshjälps- avgift tidigare har fastställts för den rättssökande.

Är den rättsliga angelägenheten ej anltängig vid domstol. skall rätts/u'älpsnämnden fastställa rättshjälpsavgiften. Därvid skall första stycket äga motsvarande till- lämpning.

295

Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller för- summelse föranlett ökade kostna— der för rättshjälpen. får vid faststäl- lande enligt 30 5 av det slutliga kostnadsbidraget maximibeloppet överskridas efter vad som är skä- ligt.

Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller för- summelse föranlett ökade kostna- der för rättshjälpen, får vid faststäl- lande av rättshjälpsavgiften maxi— mibeloppet överskridas efter vad som är skäligt.

305

Sedan den rättsliga angelägen- heten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt upphört. skall rätts- hjälpsnämnden fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp.

När myndighet fastställt rätts- hjälpsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rättssökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt 22 5 skall avräknas vad den rättssö- kande enligt 27 5 är skyldig att utge som rättshjälpsavgiji till biträdet. Understiger ersättningen den av-

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

17. Föresla gett lydelse

gift sotn skall avräknas. svarar bi- trädet. om kostnader utöver biträ- desersättningen uppkommit för rt'ittshjt'ilpen. mot statsverket för mellanskillnaden.

Faststt'illes rt'ittshjälpsavgi/"ten till lägre belopp ätt det som den rättssökande inbetalal. får ttted återbetalning av mellanskillnaden anstå, om det finns anledning att- taga att högre avgift kotnmer att fastställas på grund av ytterligare kostnaderfi't'r rättshjt'ilpen.

Motparts ersättningsskyldighet för kostnadjör allmän rc'ittshjälp

3lä

I fråga om part som åtnjuter all- män rättshjälp i mäl eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt. arbets- domstolen eller bostadsdomstolen äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts rättegängskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för rän- ta. Motpart eller annan som är er- sättningsskyldig för sådana kostna- der skall äläggas att utge ersättning- en till statsverket.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äkten- skapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp. skall rät- ten. otn det ej med hänsyn till ont- ständigheterna är obilligt. ålägga andra maken att betala statsverket ' hälften av kostnaderna för rättshjäl- pen.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har ena

2 Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 90

I fråga om part som åtnjuter all- män rättshjälp i mäl eller ärende vid domstol äger i fråga om kostna- derna för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande er- sättning för ränta. Motpart eller an- nan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen enligt vad som sägs i33 #.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äkten- skapsskillnad och har ena maken ätnjutit allmän rättshjälp. skall rät- ten älägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Ont maximibelop— petför andra makens rt'ittsltjt'ilpsav- gift skulle ha varit lägre ätt som motsvarar häiften av rättshjälps- kostnaderna. skall äläggandet dock begränsas till vad sotn motsvarar maximibeloppet. Erst'ittningsskyl- dighet skall ej åläggas om detta be- lopp ej skulle överstiga maximibe- loppet enligt 12 #första stycketför- sta meningen och ej heller om det med hänsyn till omstättdiglteterna annars är obilligt.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har ena

Prop. 1978/79: 90 Nuvarande lydelse

maken åtnjutit allmän rättshjälp. skall rättshjälpsnämnden. om det ej med hänsyn till omständigheterna är obilligt. ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kost- naderna för skiftesmannen och för utredning som denne har föranstal- tat om. Beslutet fär verkställas en- ligt vad som är föreskrivet om dom- stols dom.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter. äger därom gällande be- stämmelser motsvarande tilllämp- ning i fräga om kostnaderna för all- män rättshjälp ät part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas mot statsverket för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

18 Föreslagen lydelse

maken atnjutit allmän rättshjälp. skall rättshjälpsnämnden med mot- svarande tillämpning av andra stycket besluta om kostnaderna för skiftesmanncn och för utredning som denne har föranstaltat om. Be- slutet om ersättningsskyldighet får verkställas enligt vad som är före- skrivet om allmän domstols dom.

Överstiger i fall sotn avses i and- ra eller tredje stycket suttttnan av ersättning som tnake ålagts att be- tala och den rättsst't'kattdes rätts- hjälpsavgif't kostnaderna för rätts— hjälpen, skall den make som åtnju- ter allmän rättshjälp berättigas få tillbaka den it'verskjutande delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter. äger därom gällande be- stämmelser motsvarande tilllämp- ning i fräga om kostnaderna för all- män rättshjälp ät part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

32%"?

När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas an- gående ersättning till statsverket enligt 31 5.

När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres. skall beslut samtidigt meddelas an-

gående ersättningsskyldighet enligt 31 &.

Fördelning av ersättning mellan statsverket och den som haft all- män rättshjälp

335

Ersättning som motpart eller an- nan enligt 31 & betalat till statsver- ket för kostnader för allmän rätts- hjälp skall utges till den som erhål— lit rättsltjälpen i den mån ersätt- ningen överstiger kostnaderna minskade med vad som erlagts i kostnadsbidrag.

Har motpart eller annan enligt 31 så ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader. skall er- sättningen utges till statsverket, om ersättningen till den del den mot- svarar den rättssökandes rätts- hjälpsavgift utgör högst fem pro- cent av det basbelopp som "anges i 65 första stycket. Den rättssö- kande skall i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verk- ställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1"). äger bestämmelser- na i första stycket om ersättning motsvarande tillämpning i fråga om e.t'ekutionsavgift som i ärendet utta- gits hns motparten.

34

Råttsltjälpsnäntnden skall för- ordna att rättshjälpen skall upphö- ra om

]. kostnadsbidrag ej erlägges en- ligt 27 eller 28 ä.

2. sökanden lämnat oriktig upp- gift och rättshjälp ej skulle ha bevil- jats om riktig uppgift lämnats.

3. sökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för lågt slut- ligt kostnadsbidrag,

4. sökanden ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad. eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan män att sökanden ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

19. Ft'ireslagen lydelse

motsvarande erlagd rt'ittsliiälpsav- stf/'t.

Överstiger den del av erst'i/tning- en sattt motsvarar den rättssö- kandes rättshjt'ilpsavgi/l fem pro- cent av basbeloppet. skall den er- sättningsskyldige utge belopp mot- svarande rättshjälpsavgiften till den rt'ittssökande och återstoden till statsverket.

Har ersättningsskyldigltet ej ålagts till fullt belopp. skall vad i första och andra styckena sägs om rättsltjälpsavgift avse den del av avgiften som svarar mot förde/- ningen av ersättningsskyldiglteten.

Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verk- ställighet enligt utsökningslagen (l877z3l 5. l). äger bestämmelser- na i första—tredje styckena om er- sättning motsvarande tillämpning i fråga om tilläggsavgifi ett/igt e.t'e- kutiottsavgifisktutgörelsen (1971 : 1027)" som i ärendet uttagits hos motparten.

Upphörande av allmän rättshjälp

Allmän rättshjälp skall upphöra om

]. rätts/tjälpsavgtft ej erlägges enligt 27 ä.

2. den rättssökande lämnat orik- tig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift läm- nats.

3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift. som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälps'avgtft.

4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad. eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan män att den rättssö- kande ej längre är berättigad till all- män rättshjälp.

Prop. 1978/79: 90 Nuvarande lydelse

I fall som avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande ej medde- las. om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör.

Meddelas förordnande om all— män rättshjr'ilps upphörande. skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Ifall som avses i första stycket 1 och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga maximibeloppet, om ej annat följer av 29 #.

Föreslagen lydelse

Första stycket 3 och 4 gäller ej, om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör.

Beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra. skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl. för beslutas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket.

Beslut ifråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas. om den rättsliga angelägen/teten är att- hängig vid domstol. av dontstolen och i annatfall av rättshjälpsnämn- den. Sådant beslut får också med- delas i samband nted prövning av besvär enligt 49 s.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål.

35 5 Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.

36.5

Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 35 äfär be- viljas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gräns- belopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 65 första stycket.

Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 355 bevil- jas tilltalad. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gräns- bclopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6.6 första stycket.

Vid prövning enligt första stycket äger (så andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen. får dock rättshjälp ej beviljas.

37.5

I fråga om förmåner vid rätts- hjälp enligt 365 äger 95 andra stycket 2. 4 och 5. 205 första stycket samt 24 och 26 5.6 motsva- rande tillämpning.

Vid rättshjälp enligt 36.5 äger 95 andra stycket 2, 4 och 5. 9 a 35. 195 första stycket samt 24 och 26 55 motsvarande tillämpning.

38.5

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller an- nan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 å.

Prop. 1978/79: 90 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 fall som avses i 195 andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. 189: lagen (1957: 668) om utlämning för brott. l4ä lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge. 7 och 13 ååå lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocia- litet. 395 lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkstäl- lighet av brottmålsdom samt 29% lagen (1978: 801) om internationellt sam- arbete rörande kriminalvård i frihet gäller vad där är föreskrivet.

39.5

Beslut om rättshjälp enligt 36? meddelas på ansökan av den tillta- lade. Sädant beslut meddelas av den domstol där målet är anhängigt.

Rättshjälp enligt 365 beviljas ef- ter ansökan av den tilltalade. Beslut meddelas av den domstol där målet är anhängigt.

Har rätten skilt saken från sig får den. till dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätt.

Föreligger omständighet som anges i 34ä första stycket 2 beträf- fande den tilltalade. skall domsto- len jörordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet. skall han utan hinder av vad som föreskrives i 38.6 första stycket åläggas att betala hela kost— naden för rättshjälpen.

Ändras den tilltalades ekonomis- ka förhållanden i sådan män att han ej längre är berättigad till rättshjälp. skall domstolen förordna att rätts- hjälpen skall upphöra.

Föreligger omständighct som anges i 34.5 första stycket 2 beträf— fande den tilltalade, skall domsto— len besluta att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet. skall han utan hinder av vad som föreskrives i 385 första stycket åläggas att betala hela kost- naden för rättshjälpen. Föreligger särskilda skäl,får dock beslutas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket.

Ändras den tilltalades ekonomis- ka förhållanden i sådan mån att han ej längre är berättigad till rättshjälp, skall domstolen besluta att rätts- hjälpen skall upphöra.

40ä

Ansökan om rättshjälp enligt 36% skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som re- geringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger. får ansökan göras muntligen.

Ansökan om rättshjälp enligt 365 skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som re- geringen eller, efter regeringens be- myndigande, domstolsverket be- stämmer. Om särskilda skäl förelig- ger. får ansökan göras muntligen.

Rättshjälp genom offentligt biträde.

41 52

Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende

* Senaste lydelse 1978: 363.

Rättshjälp genom offentligt bi- träde lämnas i mål eller ärende

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse föreslagen lydelse

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intag- ning enligt 8 eller 95 eller utskrivning enligt 16 eller 195 lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 285 samma lag.

3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdan- stalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 5 lagen (1954: 579) om nykter- hetsvård eller kvarhållande enligt 455 samma lag.

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 295 barnavårds- lagen (1960: 97) eller utredning enligt 305 samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42.5 samma lag.

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960: 97).

6. angående förpassning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om för- paSsning.

7. angående utvisning enligt ut- länningslagen ( I 954 : I 93 ),

8. angående avvisning enligt ut- länningslagen (1954:]93). dock ej hos polismyndighet. såvida icke an- ledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlännings- myndigheten eller utlänningen en- ligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

9. angående verkställighet enligt utlänningslagen (I954:193)'. om än- ledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlännings- myndigheten med stöd av 58 5 and- ra stycket samma lag eller hänskju- ta ärendet dit med stöd av 58 5 tred- je stycket samma lag eller om utlän- ningen enligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

11. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 5. 345 eller 515 femte stycket utlänningslagen (l954.'193),

12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 715 första stycket utlänningslagen (1954: 193),

13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken ,

6. angående förpassning eller ut- visning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp- kommit om förpassning eller ut- visning.

7. angående avvisning enligt ut- länningslagen. dock ej hos polis— myndighet. såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndighe- ten eller utlänningen enligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka. '

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen . om anledning före- ligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 5 andra stycket sam- ma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 585 tredje stycket samma lag eller om utlänningen en- ligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 5, 345 eller 51 5 femte stycket utlänningslagen .

IO. angående hemsändande av utlänning med stöd av 715 första stycket utlänningslagen ,

II . angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken,

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

I4. angående återintagning i an— stalt enligt 29 eller 30 kap. brotts- balken.

15. angående verkställighet ut- omlands av frihetsberövande på- följd enligt lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark. Finland. lsland och Norge angående verk- ställighet av straff m.m. eller lagen (1972: 260) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

16. angående utlämning enligt la- gen ( 1970:375 ) om utlämning till Danmark. Finland. Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

17. angående kastrering enligt la- gen (1944: 133) om kastrering. om giltigt samtycke till åtgärden ej läm— nats.

18. hos regeringen enligt 1 5 and- ra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vis- sa fall.

Föreslagen lydelse

12. angående återintagning i an- stalt enligt 29 eller 30 kap. brotts- balken.

13. angående verkställighet ut- omlands av frihetsberövande på- följd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland. lsland och Norge angående verk- ställighet av straffm. ut. eller lagen ( 1972:260 ) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottsmålsdom.

14. angående utlämning enligt la- gen (1970: 375) om utlämning till Danmark. Finland. Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

15. angående kastrering enligt la-

gen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej läm- nats. 16. hos regeringen enligt 15 andra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vis- sa fall.

42 53

! ärende som anges i 415 1—5 och 13—17 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utred- ningen eller betydelsefulla sakför- hållanden i övrigt är oklara.

] ärenden som anges i 41.5 6—9, 11, 12 och 18 skall offentligt biträde utses. om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

] ärende som anges i 415 1—5 och 11—15 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats trnder utred- ningen eller betydelsefulla sakför- hållanden i övrigt är oklara.

l ärende som anges i 415 6—10 och 16 skall offentligt biträde utses, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

435

Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den som åtgärden avser eller anmä- lan av den myndighet som handläg- ger målet eller ärendet. 1 ärende Itos regeringen får anmälan göras

3 Senaste lydelse 1978: 363.

Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning förelig- ger.

Biträde förordnas av den myn- dighet som handlägger målet eller

Prop. 1978/79: 90 Nuvarande lydelse

av chefen för det slatsdepartement. till vilket ärendet hör. eller av tjäns- teman som deparletttetttschefen be- stämmer.

Föreslagen lydelse

ärendet. ningett

i ärende Itos barttavårdsnämntl. social centralnämnd eller social distriktsnätnnd enligt 41 å4pä lätts- rätten.

i ärende som avses 1 41.6 6—10 eller 16 på rt'ittshjälpsnt'imnden.

i ärende hos polismyndighet en- ligt 41 # 14 på länsrätten Stunt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41.5 é—ll) eller 16 på chefen för det departement till vil- ket ärendet ltör eller på tjänsteman som deparlementschefen bestäm- mer.

Har myndigheten skilt tnålet el- ler ärendet från sig, äger under ti- den till dess talatt ful/följts eller ti- den för fullföljd utgått andra stycket motsvarande tillämpning.

Dock ankommer pröv—

Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut under- ställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myn-

dighets avgörande.

Ansökan eller anmälan upptages av den rättshiälpsnämml inom vars verksamhetsotnråde den som åt- gärden avser är bosatt eller. ifråga om den sotn ej är bosatt i landet. av den rättshjälpsnämnd som rege— ringen bestämmer.

Ansökan eller anmälan får upp- tagas av annan rättshjälpsnämnd ätt som följer av tredje stycket. om nämnden finner särskilda skäl före- ligga.

Ansökan om offentligt biträde ges in till den myndighet som hand- lägger mälet eller ärendet. Avser ansökan offentligt biträde i ärende som avses i 41 .ö 6—10 eller 16, ges dock ansökan in till rättshjälps- nämnden.

Myndighet som inte själv får för— ordna offentligt biträde skall till be- hörig myndig/tet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller an- mäla behovet av offentligt biträde.

44.5

Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas. om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

1 fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21.5 andra och tredje styckena. 229' första och andra styckena samt 23.5 motsva- rande tillämpning.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 1.5 första stycket sista meningen, andra och tredje styckena. 225 första och andra styckena samt 23.5 motsva- rande tillämpning.

lfräga om beslut som meddelas_ med stöd av andra stycket äger 43 5

Prop. 1978/79: 90

N ttvurundt' lydelse

Ersättning till offentligt biträde fastsatt/es (ll' rt'ittxlt/älpxnämm/en ()("lt utgär av allmänna medel.

Ft'irt'.x'ltl.t.'t'tt [_vde/xe

andra och tredje sti—(Itella Inu/svu- rttnde tillämpning.

Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel.

45.5

1 mål eller ärende som avses i 41 äfår offentligt biträde föranstalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts. får rättshjälpsnämnd som avses i 4335 på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd med- verkat vid utredning har rätt till er— sättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen med- delar. Ersättningen _,QtstJ'ttH/es' av rit" Its/tja" lpsnt'imnde n .

I mål eller ärende som avses i 4l & far offentligt biträde föranstalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts. 'är rt'itt.s'ltjälpsnämnden på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd med- verkat vid utredning har rätt till er- sättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen med- delar. I fråga omfaxts'tt'illande (tv ersättningen äger 43 9" andra och tredje styckena motsvarande till- Iiimpning.

Rådgivning

46.5

Med rådgivning förstås i denna lag kortare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägen- het. Som rådgivning skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet som avses i 8 & första stycket 5 eller som omfattas av förordnande som med-

Med rådgivning förstås i denna lag-rådgivning och därmed jämför- lig åtgärd i rättslig angelägenhet utt- der högst en timme. Som rådgiv- ning skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet som avses i 8 5 första stycket 5 eller som omfattas av för—

delats med stöd av 8 å andra ordnande som meddelats med stöd stycket. av 8 å andra stycket. 47 .5

Rådgivning sker mot en avgift som motsvarar en etthundratjugo- femtedel av det basbelopp som anges i 6.5 första stycket,jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Av- giften får nedsättas eller efterges. om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Rådgivning sker mot en avgift som motsvarar en halv procent av det basbelopp som anges i 6 s" för- sta stycketfi'ir varje påbörjat] tids- period om 15 minuter. Avgiften för rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges. om särskil— da skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår er-

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

Lämnas efter rådgivning allntän rättshjälp. skall kostnaden för råd- givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den rt'ittssökande får därvid räkna sig erlagd rådgivningsavgi/i till godo såsom betalning på kostnadsbi— drag.

Föreslagen lydelse

sättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning. skall kostnaden för råd- givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Erläg- gande av rt'idgivningsuvgift skall anses som betalning på rt'ittshjälps— avgift.

48.5

Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurist på advo- katbyrå utan beslut av rättshjälpsv nämnden .

Beslut om nedsättning eller efter- gift av rädgivningsavgift meddelas av biträdet.

Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurist på advo- katbyrä.

Beslut om rådgivningsavgiftjäm- likt 47 # första stycket ankommer på den som meddelat rådgivning- en.

Särskilda bestämmelser

49å

Mot rt'ittshjälpsnämnds eller an- nan järvaltningsmyndighets beslut enligt denna lag/öres talan Itos cen- tra/myndigheten genom besvär. Mot centralmyndighetens beslut i anledning av besvär får talan ej föras.

I fråga om talan mot allmän domstols, krigsrätts eller förvalt- ningsdomstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot sådan dom- stols beslut.

49

I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om ta— lan mot beslut av dontstolen.

Mot beslut enligt denna lag av rättshjälpsnämnd eller annan för- i'altningsmyndighet som ej omfat- tas av första stycket föres talan ltos besvärsnämnden genom besvär. Mot beslutet av advokat eller biträ- dandejurist på allmän advokatbyrå får talan dock ej föras.

Talan får ej föras mot besvärs- nämndens beslut enligt denna lag.

a s

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp fårföras, förutom av en- skild part. av domstolsverket. Räk- nas besvärstid från den dag då part fått de! av beslutet, får domstols- verket likväl ej väcka besvärstalan senare än två månader från dagen för beslutet. Domstolsverket får föra talan även till förmån för en- skild part.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse Ft'ireslagen lydelse

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp för föras även av annan myndighet som regeringar! bestäm— mer. Därvid skall vad i första stycket sägs om domstolsverkets talerätt tillämpas.

l./'ndttnräjes beslut om rättshjälp, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl. får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket.

50 &

Bestämmelserna i denna lag om angelägenhet. som skall prövas av förvaltningsmyndighet. gäller även sadant ärende vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen. som avser dom-

Bestämmelserna i denna lag om angelägenhet. som skall prövas av förvaltningsmyndighet. gäller även sådant ärende vid domstol, som avser domstolens förvaltande verk- samhet.

stolens förvaltande verksamhet.

515

Den som. i flrma eller annars. i yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätt som är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverk- samhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes till böter. Detsamma gäller den som uppsatligen. i firma eller annars. i yrkesmässig verksamhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller benämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Har allmän rättshjälp bCVinats före denna lags ikraftträdande skall om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna i 16 och 17 åå är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den 1 juli 1979. För tiden till utgången av år 1980 gäller detsamma 22 .5 tredje stycket, 27—30 och 34 åå. Utöver 17 så i den äldre lydelsen tillämpas 175 andra meningen i den nya lydelsen. Utöver 20 å i den nya lydelsen tillämpas fortfarande 20 5 andra stycket i den äldre lydelsen. Ersättning till medlare fastställs av domstolen. Bestäm- melsen i 27 & första meningen i den nya lydelsen gäller ej i den mån skyldighet att utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt 16 å andra stycket i den äldre lydelsen. Kostnadsbidrag och maximibelopp för sådant bidrag som har fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre lydelse skall vid tillämpning av lagen i dess nya lydelse jämställas med rättshjälpsavgift och maximibelopp för sådan avgift.

Har motpart före denna lags ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnad jämlikt 31 5. skall statsverkets rätt att enligt nämnda paragraf uppbära ersättning som tillkommer den rättssökande övergå på denne. om ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat uttagas inom ett år från beslutet om ersättningsskyldighet.

Prop. 1978/79: 90

2. Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 11 & föräldrabalken skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ll ä'

Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.

Kostnad för utförande av upp— drag enligt 2 5 första stycket andra punkten. hämtning eller omhänder- tagande av barn och läkarunder- sökning betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning för sådan kostnad prövas av länsrätten.

process/a gen

Kostnad för utförande av upp- drag enligt 2 5 första stycket andra punkten. hämtning eller omhänder- tagande av barn och läkarunder- sökning betalas av allmänna medel.

Den som har hand om barnetfår tillerkännas ersättning och förskott i anledning av kostnadför resa och uppehälle i samband med instäl- lelse vid läkartmdersökning enligt 10 #. Härvid äger 15 äförvaltnings- (I97l:29l)' ntotsva- rande tt'llc'impning.

Fråga om ersättning enligt andra och tredje styckena prövas av läns- rätten.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1979.

3. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 17 kap. 145. 30 kap. 12 ä, 3] kap. lä, 33 kap. 5 5. 49 kap. 4 och 7åå, 52 kap. lå. 54 kap. 8.5 samt 56 kap. l 5 skall ha nedan angivna lydelse.

17 kap. 14 52

Rätten äge, när skäl äro därtill. i dom förordna, att den må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft.

' Senaste lydelse 1971: 305.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

Beslttt under rättegången. mot vilket talan ej må föras särskilt. skall genast gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle oek beslut. varige- nom rätten avvisat ombud eller bi- träde eller ogillat tredje mans yr- kande att få som intervenient del- taga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde. vittne. sakkunnig eller annan. som ej är part eller interve- nient. eller förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad. skingringsförbud eller annan hand- räckning eller om hävande av sådan åtgärd eller till biträde utsett annan. än part föreslagit. Rätten äge. när skäl äro därtill. i beslut. varigenom föreläggande meddelats pan eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn el- ler besiktning. förordna. att beslu- tet må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Ft'ireslagen lydelse

Beslut under rättegången. mot vilket talan ej må föras särskilt. skall genast gå i verkställighet. Det— samma gäller beslut. varigenom rätten

]. avvisat ombud eller biträde.

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rät- tegångcn.

3. trtlåtit sig angående ersätt- ning eller förskott till biträde. vitt- ne. sakkunnig eller annan. som ej är part eller intervenient.

4. förordnat om någons hållan- de i häkte eller om kvarstad. sking- ringsförbud eller annan hand- räckning eller om hävande av sådan åtgärd.

5. till biträde utsett annan än part föreslagit. eller

6. utlätit sig [ annatjall än som avses i3 eller 5 ifråga som gäller allmän rättshjälp. dock ej beslut om ersätt/tingsskyldighet enligt 3] 5 rättshjz'ilpslagen (I972:429).

Rätten äge. när skäl äro därtill. i beslut. varigenom föreläggande meddelats part eller annan att före- te skriftligt bevis eller att tillhanda- hålla föremål för syn eller besikt- ning. förordna att beslutet må verk- ställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut. som icke äger laga kraft. må verkställas. vare den gällande.

30 kap. 12 #*

Beslut under rättegången. mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ot'k beslut. varige- nom rätten avvisat ombud. biträde eller försvarare eller utlåtit sig an- gående ersättning eller förskott av

2 Senaste lydelse 1972: 430. 3 Senaste lydelse 1972: 430.

Beslut under rättegången. mot vilket talan ej må föras särskilt. skall genast gå i verkställighet. Det- samma gäller beslut, varigenom rätten ]. avvisat ombud. biträde eller försvarare.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

allmänna medel till målsägande el- ler angående ersättning eller för- skott till biträde. försvarare. vittne. sakkunnig eller annan. som ej är part. eller angående häktning eller åtgärd. som avses i 25—28 kap.. el- ler till försvarare utsett annan. än part föreslagit. Rätten äge. när skäl äro därtill. i beslut. varigenom före- läggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning. förordna. att beslutet må verkställas tttan hinder av att det icke äger laga kraft.

30

Föreslagen lydelse

2. tillåtit sig angående ersätt- ning ellcr förskott av allmänna me- del till målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde. försvarare. vittne. sakkunnig eller annan. som ej är part.

3. utlåtit sig angående häktning eller åtgärd. som avses i 25—28 kap..

4. till försvarare utsett annan än part föreslagit. eller

5. utlätit sig i anna/fall än som avses i 2 ellr-'r 4 ifråga som gäller rättshjälp enligt rättshiälpslagen (1972:—429). dock ej beslut om skyl- dighet att till statsverket återbetala kostnad för rättshjälpen.

Rätten äge. när skäl äro därtill. i beslut. varigenom föreläggande meddelats part eller annan att före- te skriftligt bevis eller att tillhanda- hålla föremål för syn eller besikt- ning. förordna att beslutet må verk- ställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom. att dom eller beslut. som icke äger laga kraft. må verkställas. vare den gällande.

31 kap. 1 &

Dömes i mål. vari åklagare för talan. den tilltalade för brottet. skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av all- männa medel utgått för hans instäl- lelse vid rätten ttnder förundersök- ningcn. till vittne eller sakkunnig el- ler eljest för bevisning trnder förun- dersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för kostnad. som icke skäligen varit på- kallad för utredningen. eller för kostnad. som vållats genom vårds-

4 Senaste lydelse 1974: 573.

Dömes i mål. vari åklagare för talan. den tilltalade för brottet. skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av all- männa medel utgått för hans inställ- else vid rätten under förundersök- ningen. till vittne eller sakkunnig el- ler eljest för bevisning under förun- dersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för kostnad. som icke skäligen varit på- kallad för utredningen. eller för kostnad. som vållats genom vårds-

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

löshet eller försummelse av annan än den tilltalade. hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han Vare ej heller i annat fall än som sägs i 4.5 första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibelop— pet för kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (l972z429).

Föreslagen lydelse

löshet eller försummelse av annan än den tilltalade. hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4.5 första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibelop- pet för rättsly'iilpmrgi/t vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (19721429).

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda får jämkas eller eftergivas. om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brotts- lighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade Skulle hava att ersätta understiger visst av regeringen fastställt be- lopp. skall kostnaden stanna å statsverket.

Om det belopp som den tilltalade skulle hava att ersätta ej överstiger maximibeloppet enligt 12 .5 första stycket _l'ärsta meningen rätts- hjälpslagen. skall kostnaden stanna å statsverket.

33 kap. 5 55

Tredskodom delgives genom rät- tens försorg endast

om den innebär att fordran fast- ställes att utgå med särskild för- månsrätt i fast egendom eller tomt- rätt.

om den part som yrkat tredsko- domen begär det. eller

om part beviljats rättshjälp ge- nom beslut av rätlslzjälpsnämnden.

Tredskodom delgives genom rät- tens försorg endast

om den innebär att fordran fast- ställes att utgå med särskild för- månsrätt i fast egendom eller tomt- rätt.

om den part som yrkat tredsko- domen begär det. eller

om part beviljats allmän rätts- hjälp.

49 kap. 4 ;P Talan mot underrättens beslut under rättegången skall föras särskilt. om rätten

l. avvisat ombud. biträde eller försvarare: 2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rätte-

gången:

3. förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhanda- hålla föremål för syn eller besiktning eller oek enligt 3 kap. 35 5 tryckfri- hetsförordningen eller 9.5 första stycket 5 radioansvarighetslagen (1966: 756) funnit det vara av synnerlig vikt att där avsedd uppgift lämnas Vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran:

5 Senaste lydelse 1972: 430. ”Senaste lydelse 1977: 1020.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

'JJ fx)

Färm/(15:e!) lydelse

4. utlåtit sig angående ådömande av' förelagt vite eller häkte eller om ansvar för företeelse i rättegången eller angående skyldighet för någon. som ej är part eller intervenient. att gottgöra i rättegången vallad kostnad:

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde. försvarare. vittne. sakkunnig eller annan. som ej är part eller intervenient:

6. utlåtit sig i tvistemål an- gående kvarstad. skingringsförbud eller annan handräckning eller i brottmål angående häktning eller åtgärd. som avses i 25—28 kap.: el- ler

7. avslagit begäran om rätts- hjälp eller om ersätlning eller för— sko/t till part. som zitnilner slidan förmän. eller avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till så- dant uppdrag förordnat annan. än part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut. som avses i 1.2. 3 eller 7. åligge den som vill föra talan att. om beslutet med- delats vid sammanträde för för- handling. genast och eljest inom en vecka från den dag. då han erhöll del därav. anmäla missnöje: för- summas det. äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast. om anmälan rätteligen gjorts.

6. utlåtit sig i tvistemål an— gående kvarstad. skingringsförbud eller annan handräekning eller i brottmål angående häktning eller åtgärd. som avses i 25—28 kap.;

7. avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant upp- drag förordnat annan än part före- slagit:

8. lll/(lll! sig iannatfall än som avses i 5 eller 7 ifräga som gäller allmän rättshjr'ilp: eller

9. avslagit begäran om rätts- ltjälp ät misstänkt i brottmål eller om ersättning eller förskott till part. som åtnjuter sådan förmän.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut. som avses i l. 2. 3. 7. 8 eller 9. åligge den som vill föra talan att. om be- slutet meddelats vid sammanträde för förhandling. genast och eljest inom en vecka från den dag. då han erhöll del därav. anmäla missnöje: försummas det. äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast. om anmälan rätteligen gjorts.

757

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit be- gäran om rättshjälp. skall vid un- derrättens beslut förbliva.

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit be- gäran om rättshjälp ät misstänkt i brottmål. skall vid underrättens be- slut förbliva.

52 kap.

1 &

Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut. skall han inom två veckor från den dag. då beslutet meddelades. till underrätten inkomma med besvärsinlaga; har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling. skall dock besvärstiden räknas från den

7 Senaste lydelse 1972: 430.

Prop. 1978/79: 90 33 Nuvarande lydelse l—Y'ireshreen lydelse

dag. då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller i fråga. som avses i 49 kap. (vä, vare ej inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla miss- Om skyldighet att anmäla miss- nöje med beslut. som avses i 49 nöje med beslut. som avses i 49 kap. 3 5 eller 4.5 första stycket 1.2. kap. 39" eller 4.5 första stycket ]. 2. 3 eller 7. stadgas i nämnda kapitel. 3. 7. 8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel. 54 kap. 8 å Ej må talan föras mot hovrätts Ej må talan föras mot hovrätts beslut angående jäv mot domare i beslut angående jäv mot domare i underrätt eller i dit fullföljd fråga. underrätt eller i dit fullföljd fråga. som avses i 49 kap. 45 första som avses i 49 kap. 4.5 första stycket 7 eller 6 &. stycket 7 eller 9 eller (» &.

56 kap.

l ?

Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut. skall han inom fyra veckor från den dag. då beslutet meddelades. till underrätten inkomma med be- svärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling. skall dock besvärstiden räknas från den dag. då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häk- tande eller kvarhållande i häkte vare ej inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla miss- Om skyldighet att anmäla miss- nöje mot hovrätts beslut i fråga. nöje mot hovrätts beslut i fråga. som avses i 49 kap. 3s' eller 4 & för- som avses i 49 kap. 3 & eller 4.5 för- sta stycket l. 2. 3 eller 7. stadgas i sta stycket 1.2. 3. 7.8 eller9. stad- 54 kap. 3 &. gas i 54 kap. 3 st.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1979.

4. Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsproeesslagen (1971: 291)

Härigenom föreskrivs att 345 förvaltningsprocesslagen (1971: 29l) skall ha nedan angivna lydelse.

34 ä'

Mot beslut. som ej innebär att målet avgöres. får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt när rätten

lSenaste lydelse 1974: 357.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

34

Föreslagen lydelse

|. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning.

2. avvisat ombud eller biträde.

3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande. 4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom .

5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläg- gande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska.

6. förordnat angående undersök- ning eller omhändertagande av per- son eller egendom eller om annan liknande åtgärd eller

7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet.

6. förordnat angående undersök— ning eller omhändertagande av per- son eller egendom eller om annan liknande åtgärd.

7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet, eller

8. utlåtit sig i annat fall än som avses i 7 ifråga som gäller rätts- hjälp enligt rättshjälpslagen (l972.'429).

Mot beslut. varigenom mål äterförvisas till lägre instans. får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga. som inverkar på målets utgång.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1979.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att l7ä lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 91

1 fråga om talan mot patentbesvärsrättens slutliga beslut finns bestäm- melser i patentlagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970: 485). varumär- keslagen (1961): 644). namnlagen (1963: 521) och lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område.

Mot patentbesvärsrättens beslut, som ej är slutligt, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt när rätten har

' Senaste lydelse 1977: 1021.

Prop. l978/79z90 35 Nuvarande lydelse Ft'ireslagen lydelse

|. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning.

2. avvisat ombud eller biträde.

3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska.

4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet.

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Särskild talan som avses i andra stycket får föras av den som beslutet angår. om det har gått honom emot. 'l'alan föres genom besvär hos rege- ringsrätten. Därvid äger bestämmelserna i 7å förvaltningsprocesslagen (1971: 291) motsvarande tillämpning.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1979.

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyres- nämnder

Härigenom föreskrivs att 23 & lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 23 51

Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslut i ärende enligt 12 kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978: 304) eller i ärende an— gäende bostadsrätt. bostadssanering eller särskild förvaltning elleri ärende enligt lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. finns bestäm- melser i 12- kap. 70é jordabalken. 31ä hyresförhandlingslagen. 765 bo- stadsrättslagen (I97l:479). 21 & bostadssaneringslagen (1973: 531), 345 bostadsförvaltningslagen (1977: 792) samt 25% lagen om förvärv av hyres— fastighet m.m.

Mot beslut av hyresnämnd får talan föras särskilt. om nämnden

1. avvisat ansökan som avses i 8, 11. 14—16. 16a eller 16c &.

2. avskrivit ärende enligt 8—10. 15a. 16, 16a eller I6cå. dock ej när ärendet kan äterupptagas.

3. förordnat angående ersättning för nägons medverkan i ärendet.

4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläg— gande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet.

' Senaste lydelse 1978: 306.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

36 IQ'ii'es/agen lydelse 5. uiläiii sig i annat/"all än som avses [3 [ji-tiga som gäller allmän räl/sli/t'ilp.

Särskild talan föres genom besvär hos bostttdsdomstolcn inom tre vec- kor fran den dag beslutet meddelades. Besvärshandlingen skall inges till domstolen.

Denna lag träderi kraft den ljtili 1979.

Hänvisningar till S6

  • Prop. 1978/79:90: Avsnitt 3.1, 6.10

7. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att 19.5 lagen (1976:839) om statens va-nämnd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19%

Talan mot beslut av nämnden. som innebär avgörande av saken. föres genom vad. Detsamma gäller i fråga om beslut. varigenom nämn— den i samband med avgörande av saken tillåtit sig om ersättning en- ligt 14 & Särskild vadeanmälan be- hövs ej.

Mot nämndens beslut. varigenom nämnden avvisat ansökan. avskri- vit mål. utlåtit sig om ersättning en- ligt 12ä tredje stycket eller 13% el- leri annat fall än som avses i första stycket utlåtit sig om ersättning cn- ligt 14.5 eller utlåtit sig i fråga som avses i 15 &. föres talan genom be— svär. Mot annat av nämnden med- delat bcsltit som ej innebär avgö— rande av saken får talan föras en- dast i samband med sådan talan som avses i första stycket första punkten.

Talan mot beslut av nämnden. som innebär avgörande av saken. föres genom vad. Detsamma gäller i fråga om beslut. varigenom nämn- den i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning en- ligt 14 s eller [' annan/råga sinn gäl- ler allmän rättshjälp och som rör par/. Särskild vadeanmälan behövs ej.

Mot nämndens beslut. varigenom nämnden avvisat ansökan. avskri- vit mål. tillåtit sig om ersättning en— ligt 125 tredje stycket eller 139' el- ler i annat fall än som avses i första stycket utlåtit sig om ersättning en- ligt 14 5 eller i annanfräga som gäl— ler allmän rättsliiälp eller tillåtit sig i fråga som avses i 15 å. föres talan genom besvär. Mot annat av nämn- den meddelat beslut som ej innebär avgörande av saken får talan föras endast i samband med sådan talan som avses i första stycket första punkten.

Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.

Denna lag träderi kraft den ljtili 1979.

Prop. 1978/79: 90

8. Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 212 och 21955 utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

212

Har överexektitor genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet. soitt angår målets behandling: där- över må ej besvär anföras annor— ledes än i sammanhang med huvud- saken. Ej vare part förment att sär— skilt överklaga beslut. varigenom överexekutor före målets slutliga avgörande tillåtit sig i fråga. som avses i 1955 1 mom.. eller meddelat förordnande enligt 208 s 'liilltror part sig visa. att utsökningsmål av överexekutor onödigt uppehålles; äge då att däröver klaga.

li't'ireslageu lydelse

äl

Har överexcktilor genom särskilt beslut tillåtit sig över omständighet. som angår målets behandling: där- över må ej besvär anföras annor- ledes än i sammanhang med huvud- saken. lij vare part förment att sär- skilt överklaga besltit. varigenom överexekulor före målets slutliga avgörande tillåtit sig i fråga. som avsesi 1955 1 mom.. eller meddelat förordnande enligt 208 & eller tillåtit sig ifråga som gäller allmän rätts- tim/p. Tilltror part sig visa. att tit- sökningsmål av överexekutor onö- digt tippehålles: äge då att däröver klaga.

219 s": Talan mot hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål skall fullföljas genom besvär till högsta domstolen.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut. varigenom målet visats åter till överexekulor eller utmätitiitgsman. skall vad i 211 5 2 mom. finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

Över beslut. varigenom hovrät— ten. innan ändringssökandet slutli— gen prövas. förordnat. att överexc- kutors utslag icke må verkställas el— ler att. om verkställighet redan följt. ytterligare åtgärd ej må vidta— gas. eller utlåtit sig i fråga. som i 195å 1 mom. sägs. må särskild ta— lan föras. Har hovrätten i annat fall är nti sagts genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet. som angår målets behandling; däröver

' Senaste lydelse 1946:814. 2 Senaste lydelse 1946: 814.

Över beslut. varigenom hovrät- ten. innan ändringssökandet slutli- gen prövas, förordnat. att överexe- kutors utslag icke mä verkställas el- ler att. om verkställighet redan följt. ytterligare åtgärd ej må vidta- gas. eller utlåtit sig i fråga. som i 195ä 1 mom. sägs. eller utlåtit sig i _fråga som giiller allmän rättshjälp. må särskild talan föras. Har hovrät- ten i annat fall är nu sagts genom särskilt besltil utlåtit sig över om-

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

må besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.

38. I'Yires'ldg'en lydelse

ständighet. som angår målets be- handling: däröver mä besvär ej an— föras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.

Ej må klagan föras över utslag. varigenom hovrätten undanröjt förord- nande. som av överexekutor meddelats enligt 208 5.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1979.

9. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966z293) om beredande av sluten psykia- trisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 23 och 34 Slå lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2315

Mot psykiatriska nämndens be- slut får talan icke föras.

Mot psykiatriska nämndens be- slut enligt denna lag får talan icke föras.

34 äl

Utskrivningsnämnd eller psykia- triska nämnden får avgöra ärenden endast om nämndens samtliga leda- möter äro närvarande. Beslut röran- de förskott på ersättning som avses i 32 så eller 33 & tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde- las av ordföranden.

Utskrivningsnämnd eller psykia- triska nämnden får avgöra ärenden endast om nämndens samtliga leda- möter äro närvarande. Beslut röran- de förskott pä ersättning som avses i 325 eller 33 & tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde- las av ordföranden. Detsamma gäl- ler beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykia- triska nämnden.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1979.

' Senaste lydelse 1973: 129.

Prop. 1978/79: 90

10. Förslag till

39

Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs att 22 och 45 åå lagen (1967z940) angående om— sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande. Beslut rörande förskott på ersätt- ning som avses i zos eller 21 9" tred- je stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Ftiireslagen lydelse

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande. Beslut rörande förskott på ersätt- ning som avses i 20 & eller 21 & tred- je stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelsena i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 &?

Mot psykiatriska nämndens be- slut eller huvudtillsynsmyndighe- tens beslut enligt 445 får talan icke föras.

Mot psykiatriska nämndens be- slut enligt denna lag eller huvudtill- synsmyndighetcns beslut enligt 44ä får talan icke föras.

I fråga om talan mot länsskolnämnds beslut gäller 54ä skollagen i till- lämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1979.

' Senaste lydelse 1973: 130. 2 Senaste lydelse 1971: 639.

Prop. 1978/79: 90 40

Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträdc 1978-08-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Antonsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Mundebo, Buren- stam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådet Wikström

Lagrådsremiss med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) m. m.

1 Inledning

Statsmakterna beslöt åren 1972—73 en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. I samband därmed antogs rättshjälpslagen (1972: 429) som jämte anslutande författningar trädde i kraft den 1 juli 1973. Lagen har sedermera ändrats vid flera tillfällen, senast 1978: 363.

Vid rättshjälpsreformens tillkomst förutsatte riksdagen att lagstift- ningen på området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av dess tillämpning (JuU 1972: 12 och 1973: 1).

Inom domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), vilken innan domstolsverkct den 1 juli 1975 trädde i funktion var centralmyndighet för rättshjälpen, gjordes under hösten 1974 en samlad genomgång av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälpssystemet. Under- sökningen har redovisats i en till justitiedepartementet i december 1974 överlämnad promemoria Översyn av rättshjälpssystemet. Promemorian remissbehandlades.

Mot bl. a. denna bakgrund tillsattes i maj 1975 rättshjälpsutredningen (Ju 1975: 07) med uppgift att göra en allmän översyn av rättshjälps- systemet. DON:s promemoria föranledde i övrigt vissa smärre juste- ringar i rättshjälpslagen utan att resultatet av utredningens arbete av- vaktades. Utredningen1 avlämnade år 1977 betänkandet (SOU 1977: 49) Översyn av rättshjälpssystemet. I betänkandet läggs fram förslag till bl. a. ny rättshjälpslag, som främst syftar till att effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla systemet. De vid betänkandet fogade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ].

1Ledamöter justitiekanslern Ingvar Gullnäs, ordförande, numera riksdags- ledamoten Brita Bergström, dåvarande riksdagslelamoten Tage Larfors och lagmannen Carl-Anton Spak.

Prop. 1978/79: 90 41

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgetts av bo- stadsdomstolen, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammar- rätten i Göteborg, Göteborgs och Kristianstads tingsrätter, hyresnämn- den och arrendenämnden i Malmö, rättshjälpsnämnderna i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, so- cialstyrelsen, riksförsäkringsverkct, kammarkollegiet, riksrevisionsver- ket, riksskatteverket, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Jämtlands län, Allmänna advokatbyråkom- mittén (Ju 1977: 11), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Föreningen Sveriges polismästare, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Cen- tralorganisationen SACO/SR, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fas- tighetsägareförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Svenska Företagares riksförbund och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets- nämnd.

Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit från konsument- verket, utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt, hyresråden Frans- Gösta Svanberg och Jan Bergendal i Malmö, Riksförbundet för social och mental hälsa samt utredningen (B 1977: 07) med uppdrag att utreda frågan om lokalisering av ny verksamhet till Västerbottens län.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Översikt över rättshjälpslagstiftningen och dess tillämpning 2.1 Rättshjälpslagstiftningen

En huvudprincip i rättshjälpssystemet är att rättshjälp i princip skall kunna lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet där behov av bistånd föreligger, oavsett om angelägenheten skall behandlas vid dom- stol eller vid annan myndighet eller om den över huvud taget skall prö- vas av myndighet. Rättshjälp utgår i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning .

Allmän rättshjälp lämnas i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp skall utgå i annan form. Huvudregeln är dock försedd med flera begränsningar. Bland dessa märks att allmän rättshjälp inte får lämnas, om den rättssökandes be- talningsförmåga överstiger visst gränsbelopp, som räknas fram med ut- gångspunkt från en beräknad årsinkomst om åtta basbelopp. Detta be-

Prop. 1978/79: 90 42

lopp utgjorde den 1 juli 1973 58 400 kr. men är för 1978 94 400 kr. Gränsbeloppet kan ökas vid underhållsskyldighet mot annan. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhctsinnehav, skuldsättning eller annan sär- skild omständighet. Allmän rättshjälp kan inte utgå till annan juridisk person än dödsbo. Andra begränsningar gäller om den rättsliga ange- lägenheten eller sökanden saknar närmare anknytning till Sverige. All- män rättshjälp utgår vidare i allmänhet inte till näringsidkare, när ange- lägenheten har samband med hans näringsverksamhet. Inte heller läm- nas rättshjälp för upprättande av självdeklaration eller i vissa andra 5. k. massärenden, t. ex. ärenden om förrättande av bouppteckning, inskriv- ningsärenden, fastighetsdeklaration eller i mål eller ärende angående fastighetstaxering. Som allmän förutsättning gäller att den rättssökande för att få allmän rättshjälp skall ha ett befogat intresse av att få sin sak behandlad.

Den allmänna rättshjälpen innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet under förutsättning att den rättssökande efter förmåga själv bi- drar till kostnaderna. De viktigaste ersättningsgilla kostnaderna är kost- nad för biträde, för bevisning vid allmän domstol eller utredning i utom- processuellt ärende. utredning i förvaltningsärende, resa och uppehälle för den rättssökande eller vårdare m.fl., vissa expeditions- och exeku- tionsavgifter samt skiftesman vid bodelning med anledning av äkten- skapsskillnad eller boskillnad. Den rättssökandes eget bidrag till kost- naderna, kostnadsbidraget, räknas fram med utgångspunkt från hans ekonomiska förhållanden vid den tidpunkt då allmän rättshjälp begärs. Avgörande för kostnadsbidragets storlek är sökandens beräknade års- inkomst, varvid beaktas bl. a. hans försörjningsbörda, förmögenhetsinne- hav och skuldsättning. Lägsta kostnadsbidrag utgjorde ursprungligen 50 kr. men är f. n. 90 kr. Föreligger särskilda skäl får bidraget nedsättas eller helt efterges. Domstolsverket har utfärdat särskilda föreskrifter och anvisningar till hjälp när kostnadsbidraget skall bestämmas. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rättshjälpsnämnd. Utan sådant beslut får dock den rättssökande anlita advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger det s.k. maximibeloppet för den sökandes kostnadsbidrag, dvs. det belopp till vilket kostnadsbidraget fastställs när rättshjälpen beviljas. Överstiger kostnaderna för rättshjälpen detta maximibelopp, krävs beslut av rätts- hjälpsnämnden, som samtidigt fastställer maximibeIOppet. Rättshjälps- nämnden kan förordna biträde åt sökanden, om denne begär det och inte själv eller genom annan kan ta till vara sin rätt. Biträde får dock i regel inte förordnas, om den rättsliga angelägenheten kan antas bli prö- vad enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre vär- den. Om inte särskilda skäl föreligger får biträde inte heller förordnas i ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller bo— skillnad. Ersättning till biträde utgår med skäligt belopp för arbete, tids—

Prop. 1978/79: 90 - 43

spillan och utlägg. I mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, ar- betsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställer domstolen biträdeser- sättningen. I andra fall fastställs ersättningen av rättshjälpsnämnden.

Har rättshjälpsnämnden beslutat om allmän rättshjälp, skall nämnden göra en slutreglering i ärendet, när den rättsliga angelägenheten har slutförts. Slutregleringcn innebär en avräkning med sökanden, varvid kostnadsbidraget slutligt fastställs. Har biträde förordnats, sker slutav- räkning även med biträdet. Åtnjuter part i mål eller ärende vid allmän domstol rättshjälp, skall motpart som enligt lag kan vara ersättnings- skyldig i fråga om kostnaderna för rättshjälpen åläggas att utge ersätt- ningen till statsverket. Under vissa betingelser skall rättshjälpsnämnden förordna att den allmänna rättshjälpen skall upphöra, trots att den rätts- liga angelägenheten inte slutförts. Den rättssökande kan då själv få bära kostnaderna för rättshjälpen.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels som rätt till offentlig för- svarare och dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Denna rättshjälpsform utesluter andra former av rättshjälp inom brottmålsom- rådet. I fråga om rätt till offentlig försvarare gäller bestämmelserna i RB. Dessa innebär bl.a. att domstolen skall förordna försvarare för misstänkt eller tilltalad, när behov föreligger. Den misstänktes ekonomi saknar därvid betydelse. Inte heller betalas något kostnadsbidrag. Där- emot kan den tilltalade, om han fälls till ansvar, förpliktas att betala tillbaka kostnad för offentlig försvarare, dock inte med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för hans kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp.

Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än offentlig försvarare kan avse rätt att av allmänna medel få ersättning för kostnad för bevisning. för resa och uppehälle och för domstolsavgifter. Sådan rättshjälp utgår bara till tilltalade i lägre inkomstlägen. Förutsättningen är att den till- talades beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som mot- SVarar tre basbelopp, dvs. för år 1978 35 400 kr. Denna gräns höjs om försörjningsbörda föreligger. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhets- innehav, skuldsättning m.m. Återbetalningsskyldighet kan åläggas en- ligt samma regler som gäller för kostnad för offentlig försvarare.

Beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål meddelas av domstolen. Rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas i vissa i lagen sär- skilt angivna förvaltningsärenden, som rör den personliga rörelsefrihe- ten eller den kroppsliga integriteten. I huvudsak rör det sig om mål och ärenden inom den psykiatriska sjukvården, nykterhetsvården, barnavår- den, kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Offentligt biträde förordnas efter särskild behovsprövning av rättshjälpsnämnden efter ansökan av den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Den enskildes ekonomi saknar betydelse vid behovsprövningen. Ersättning till offentligt biträde

Prop. 1978/79: 90 44

fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Även kostnad för viss utredning utgår av allmänna medel. Någon återbetal- ningsskyldighet kan inte förekomma. Också rättshjälp genom offentligt biträde är exklusiv i den meningen att annan rättshjälp inte kan lämnas i samma angelägenhet.

Rättshjälp kan slutligen utgå i form av rådgivning. Med rådgivning förstås enligt rättshjälpslagen kortare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet. Rådgivning meddelas av advokat eller bi- trädande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå. Det behövs inte något beslut av rättshjälpsnämnden eller annan myndighet. För rådgiv- ningen utgår en indexreglerad enhetsavgift, f. n. 90 kr. Avgiften får sät- tas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Övergår rådgivningen till allmän rättshjälp, anses kostnaden för rådgivningen .som en kostnad för den allmänna rättshjälpen och erlagd rådgivningsavgift räknas den rättssökande till godo som betalning på kostnadsbidraget. Avgiften ut- gör biträdets ersättning för rådgivningen. Har avgiften satts ned eller eftergivits, något som biträdet beslutar om, betalas mellanskillnaden till biträdet av allmänna medel.

Rättshjälpsreformen innebar också en starkt ökad statlig etablering inom området för advokatverksamhet. Förutom att staten övertog de kommunala rättshjälpanstalterna beslöts att en nyetablering skulle ske så att i princip minst en statlig advokatbyrå skulle finnas i varje län. Detta mål har nu uppnåtts. Antalet allmänna advokatbyråer är f. n. 30. Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist vid allmän eller en- skild advokatbyrå. I vissa fall får också annan person lämna rättshjälp. Skyldighet att lämna allmän rättshjälp m. m. åvilar enbart jurist vid all- män advokatbyrå.

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av rättshjälpsnämnderna. Det finns sex sådana nämnder, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall och Umeå. Nämn- dernas verksamhetsområden sammanfaller med vederbörande hovrätts domsområde. För tillsyn över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer och för samordning av uppgifterna inom rätts-

hjälpsområdet finns domstolsverket som centralmyndighet för rättshjäl- pen.

Beslut som har meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten. För prövning av sådana besvär finns en särskild besvärsnämnd inrättad inom domstolsverket. Mot domstolsverkets be- slut får talan inte föras. Har allmän domstol meddelat beslut rörande rättshjälp kan det överklagas till högre rätt enligt Rst bestämmelser.

2.2 Tillämpningen av de olika rättshjälpsformerna

Som tidigare nämnts gjorde DON under hösten 1974 en samlad ge-l nomgång av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälps-

Prop. 1978/79: 90 45

systemet. I samband härmed gjordes vissa undersökningar bl.a. av hur de olika rättshjälpsformcrna utnyttjades m. m.

En enkät hos ett drygt 80-tal enskilda advokatbyråcr belyste inställ- ningen till rättshjälpsformcrna rådgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40 % av byråerna inte någon rådgivning enligt rättshjälpslagen (RHL). Av de byråer som lämnade rådgivning lämnade 47 % högst 30 rådgivningar och bara "13 % mer än 30 rådgivningar. Bland orsakerna till den ringa förekomsten av rådgivning angavs att rådgivning inte efterfrågades, att den inte kunde hållas inom den förutsatta tiden 20—25 miuter samt att den var olönsam. Beträffande allmän rättshjälp utan beslut av rätts- hjälpsnämnd upplystes i 77 % av svaren att sådan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddelades. Samtidigt uppgavs av 87 % att rätts- hjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Vid 13 % av byråerna utnyttjades inte någon rättshjälpsform alls. Att allmän rätts- hjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utnyttjades i så liten omfattning förklarades med bl.a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt, att reglerna var krångliga och att felbedöm- ning kunde ske beträffande storleken av sökandens kostnadsbidrag eller rätt till allmän rättshjälp. Ett flertal av de tillfrågade rekommenderade att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffa- des.

Utredningen har företagit undersökningar bl. a. rörande ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd och ärenden om of- fentligt biträde.

Undersökningen av förstnämnda kategori omfattade 6119 ärenden som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under januari 1975 och slutförts senast under juli 1976. Sammanlagt inkom till rättshjälpsnämn- derna 7 542 ärendcn under januari 1975. varför undersökningen täckte 81 % av dessa. Nära 20 % av ärendena hade alltså inte slutförts ett och ett halvt år efter anhängiggörandet. Resultaten av undersökningen bör därför tolkas med viss försiktighet.

Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 93 % av ärendena och avslagits i 4'%. 3 % av ärendena hade avskrivits. Bifallsfrekvensen va- rierade i viss män mellan de olika nämnderna (från 91,6 % i Jönköping till 94,7 % i Göteborg och Umeå).

I fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) visade undersökningen att hela 76 % av ärendena gällde familjerätt, varav 56 % äktenskapsskillnad, 5 % bodelning och 15 % övrig familje- rätt. I övrigt fördelade sig ärendena efter saken enligt följande: Fordran och skadestånd vardera 5 %, arvsrätt 4 %, tvist p. g. a. köp av fast egen- dom 3 %, förvaltningsrättsliga ärenden, tvist rörande hyresförhållande, arrende m. m. samt övrigt vardera 2 %.

En jämförelse mellan avslagsfrekvensen och saken visade att avslags-

Prop. I978/79: 90 46

frekvensen var störst i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden där ansö- kan avslagits i 32 % av ärendena. Avslagsfrekvensen i gruppen ”övrigt" var 2] %, ifråga om ”fordran” 12 % och för bodelning och tvist rörande hyresförhållande, arrende m. m. 10 %. I familjerättsliga ärenden utom bodelning var avslagsfrekvensen lägre än 1 %.

I 76 ärenden (1,3 %) hade sökanden vid ansökningstillfället betrak- tats som näringsidkare. Ansökan hade avslagits i 41 av dessa fall.

I fråga om sökandens kostnadsbidrag visade sig bidraget ha eftergi- vits i 38 % av ärendena och satts ned till 30 kr. (dvs. hälften) i 5 % av dem. I 79 % av ärendena fastställdes kostnadsbidraget till 60 kr. (den dåvarande grundavgiften) eller lägre belopp. I 15 % av ärendena över- steg kostnadsbidraget 200 kr. och i 6 % översteg det 500 kr.

Av de 5 699 ärendena där ansökan bifallits hade 1583 (28 %) hand- lagts helt utomprocessuellt. I övrigt hade 69 % handlagts vid allmän domstol och 3 % vid förvaltningsdomstol och,/eller förvaltningsmyndig- het. En studie av hur de utomprocessuella ärendena skulle ha handlagts ”i förlängningen” (t. ex. om en tvist inte förlikts) visade att endast 10 % helt saknade myndighetsanknytning. Dessa avsåg i stor utsträckning upprättande av testamente eller äktenskapsförord.

En fördelning av ärendena efter biträdets kategori visade att andelen ärenden där biträdet var jurist vid allmän advokatbyrå var 29 %. I 68 % av ärendena var biträdet jurist vid enskild byrå. Något ärende där bi- trädet var annan än jurist förekom inte.

Byte av biträde efter särskilt beslut av rättshjälpsnämnden hade skett i24 ärenden (0,4 %).

Den totala rättshjälpskostnaden var högst 500 kr. i 22 % av ärendena, mellan 501 och 1 000 kr. i 44 %, mellan 1001 och 2 000 kr. i 24 % och mer än 2 000 kr. i 10 % av ärendena. I 1 % översteg rättshjälps- kostnaden 5000 kr. Den genomsnittliga rättshjälpskostnaden var ca 1 050 kr. I de fall ärendet avslutats under 1976 var kostnaderna omräk- nade till 1975 års nivå (efter en timkostnadsnorm på 175 kr.).

En jämförelse mellan rättshjälpskostnaden och saken visade bl. a. föl- jande. I ärenden om äktenskapsskillnad, vilka genom sitt antal vägde tungt i totalsiffrorna, uppgick kostnaden i 55 % av ärendena till mellan 501 och 1 000 kr. Kostnaden var högst 500 kr. i 15 % av ärendena och översteg 2 000 kr. i 7 %. Övriga familjerättsliga ärenden utom bodel- ningsärenden uppvisade en likartad kostnadsbild, dock med viss för- skjutning nedåt. Bodelningsärenden var genomgående betydligt mer kostsamma. I 54 % översteg kostnaden ] 000 kr. och i 21 % 2000 kr. Skadeståndsärenden uppvisade ungefär samma kostnadsbild. De dyras- te ärendena rörde tvist p. g. a. köp av fast egendom där kostnaden över- steg 1 000 kr. i 67 %, 2 000 kr. i 30 % och 5 000 kr. i 6 % av ärendena. Genomgående ”billiga” ärenden var ärenden som rörde arvsrätt (ofta upprättande av testamente), där kostnaderna i 59% av ärendena upp-

Prop. 1978/79: 90 - 47

gick till högst 500 kr., och förvaltningsrättsliga ärenden, där kostnaden i 44 "% av ärendena var högst 500 kr.

Den fastställda biträdesersättningen uppgick till högst 200 kr. i 5 % av ärendena samt var mellan 201 och 400 kr. i 12 %, mellan 401 och 600 kr. i 21 % och mellan 601 och 800 kr. i 18 %. I 52 % av ärendena hade biträdesersättningen fastställts till belopp mellan 401 och 1 000 kr. Biträdesersättningar överstigande 1 000 och 3 000 kr. förekom i 31 res- pektive 3 % av ärendena. Den genomsnittliga biträdesersättningen var 995 kr. (dvs. 55 kr. lägre än den genomsnittliga rättshjälpskostnaden). Även biträdesersättningen hade omräknats till att motsvara en timkost— nad på 175 kr.

I fråga om biträdesersättning som fastställts av rättshjälpsnämnd vi— sade undersökningen att rättshjälpsnämnd satt ner ersättningen i 3 % och avvikit från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning i förvaltningsärende i 5 % av fallen.

I 4,5 "% av samtliga ärenden hade beslut fattats i rättshjälpsnämn— den själv, alltså utan utnyttjande av delegationsmöjligheten, antingen i fråga om ansökan eller biträdesersättning eller (i 3 ärenden) bådadera. Här förelåg avsevärda skillnader mellan de olika nämnderna. Malmö- nämnden prövade t. ex. mer än tre gånger så många ärenden som Göte- borgsnämnden.

Utredningens undersökning av ärenden om offentligt biträde omfatta- de 1 360 ärenden, som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under år 1975 och slutförts senast i juni 1976. Under år 1975 anhängiggjordes sammanlagt 1 809 ärenden om offentligt biträde. Undersökningen täck- te alltså 75 % av dessa. Resultaten kunde dock anses relativt säkra, efter- som de ärenden som inte slutförts vid undersökningstillfället genomgå- ende hade påbörjats i slutet av år 1975. (Praktiskt taget samtliga ären- den från första halvåret 1975 ingick i undersökningen.)

Ansökan om offentligt biträde avsåg i 57 % av ärendena förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), i 18 % avvisning en- ligt utlänningslagen, i 10 % omhändertagande för samhällsvård m.m. eller samhällsvårds slutliga upphörande enligt barnavårdslagen (1960: 97) och i 6 % tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård.

Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80 % av ärendena. Av- slagsfrekvensen uppgick till genomsnittligt 12 %. Avslagsfrekvensen va- rierade påtagligt mellan de olika nämnderna, vilket till viss del kunde förklaras av olikartad ärendestruktur.

Framställning om offentligt biträde gjordes i 73 % av ärendena ge- nom ansökan och i 27 % genom anmälan avhandläggande myndighet. Rättshjälpsnämnds beslut hade nästan alltid följt myndighets yttrande över ansökan eller anmälan. Endast i 1 % av ärendena förekom avvi- kelse.

Prop. 1978/79: 90 48

Undersökningen visade vidare att sökanden i 14 % av samtliga ären- den på ett eller annat sätt var berövad friheten. I dessa fall bifölls an- sökningarna till 89 %.

Rättshjälpskostnaden uppgick i genomsnitt till 770 kr. och biträdes— ersättningen till 747 kr., båda talen i 1975 års prisnivå. Avvikelse från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning hade gjorts i 15 fall (1,4 %).

3 Beviljande av allmän rättshjälp m. 111. 3.1 Beviljande av allmän rättshjälp

3.1.1 Nuvarande ordning m. m.

Allmän rättshjälp lämnas dels utan beslut av rättshjälpsnämnd och dels efter sådant beslut. Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälps- nämnden får lämnas rättssökande som anlitar advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte över- stiger maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Skyldig- heten att utge kostnadsbidrag fullgörs genom att den rättssökande be- talar biträdet dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.

Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, skall er- sättning till biträde samt för bevisning och anan utredning bestämmas som om kostnaden skulle ha utgått av allmänna medel enligt RHL.

Ersättningen till biträdet i mål eller ärende vid allmän domstol, krigs- rätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställs av domstolen. I annat fall, dvs. i utomprocessuella ärenden, förvaltningsärenden och ärenden inför skiljenämnd, skall ersättningen till biträdet fastställas av rättshjälpsnämnd, om den rättssökande eller biträdet begär det eller rättshjälpsnämnden självmant tar upp ersättningsfrågan till prövning.

Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får inte lämnas, om den rättssökande är dödsbo och inte heller i angelägenhet rörande bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.

Beslut av rättshjälpsnämnd om allmän rättshjälp förutsätter ansö- kan av den rättssökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter om den rättsliga angelägenhet som ansökan avser och, om det är möjligt, det värde som saken rör. Avser ansökan en rättslig ange- lägenhet som inte skall prövas eller på annat sätt behandlas i landet, skall detta anges. Av ansökan skall vidare framgå om rådgivning läm- nats och om rådgivningsavgiften därvid satts ned eller eftergetts. Vill sökanden att biträde skall förordnas för honom, skall han uppge detta i ansökan. Kan den rättsliga angelägenheten antas bli prövad enligt små— målslagen eller avser ansökan bodelning med anledning av äktenskaps-

Prop. 1978/79: 90 49

skillnad eller boskillnad, skall också anges de särskilda skäl som åbe- ropas till stöd för begäran om biträdesförordnande. Därutöver skall i ansökan lämnas uppgift om sökandens ekonomiska förhållanden enligt formulär som centralmyndigheten fastställer. När dödsbo är sökande skall i stället genom bouppteckning eller på annat sätt tillförlitlig utred- ning lämnas om boets ekonomiska ställning. Är dödsbodelägarcs eko- nomiska villkor av betydelse för prövningen av ansökan, skall ansökan innehålla de uppgifter som behövs i detta hänseende. Uppgifterna om de ekonomiska förhållandena skall lämnas på heder och samvete.

Enligt förarbetena till RHL kan det inte fordras av den som biträder en sökande att han skall göra någon närmare undersökning och kontroll av riktigheten av de uppgifter som sökanden lämnar om sina ekono— miska förhållanden. Inte heller uppställs något krav på att dessa upp- gifter bestyrks i särskild ordning. Den närmare undersökning och kon— troll som kan vara påkallad förutsätts ske genom rättshjälpsnämndens försorg. En rättssökande som medvetet lämnar oriktiga uppgifter kan ådraga sig straffansvar för sitt förfarande och rättshjälpsnämnden bör enligt förarbetena göra anmälan till åklagare eller polismyndighet, om den anser brottslig gärning föreligga. Rättshjälpslagen innehåller vidare en regel som innebär att rättshjälpen i allmänhet skall upphöra för den som i sin ansökan om allmän rättshjälp uppsåtligen eller av grov oakt- samhet lämnat oriktiga uppgifter.

När ansökan kommit in till rättshjälpsnämnd, skall nämnden pröva om sökanden har rätt till allmän rättshjälp, dvs. för fysisk person att hans beräknade årsinkomst inte överstiger den gräns som gäller för till- fället. Vidare skall nämnden, i fråga om sökandens person och ärendets beskaffenhet, kontrollera att inte sådant förhållande är för handen som utesluter att allmän rättshjälp får lämnas. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas skall det maximibelopp som skall gälla för sökandens kostnadsbidrag fastställas.

Efter begäran av sökanden kan rättshjälpsnämnden förordna biträde för honom, om han inte kan tillvarata sin rätt själv eller genom någon - som i tjänsteställning eller annars bistår honom. I ärenden som kan antas bli prövade enligt småmålslagen och i ärenden om bodelning med an- ledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad gäller vissa begränsningar i rätten att få biträde. Biträde enligt RHL får inte förordnas, när biträde enligt 10 kap. 13 & föräldrabalken kan förordnas.

Meddelar rättshjälpsnämnden beslut om allmän rättshjälp, betalas de kostnader som uppkommer efter beslutet av allmänna medel. Även biträ- desersättning som avser tiden mellan ansökan och beslut ersätts av all- männa medel. Detsamma gäller biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskäligt dröjsmål och kostnaden av- ser ersättning till advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Har allmän rättshjälp ursprungligen lämnats enligt reglerna om all-

Prop. 1978/79: 90 50

män rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, utgår biträdesersätt- ning även för denna del av uppdraget av allmänna medel.

Med biträdes uppdrag avses uppdraget i dess helhet, således även den del av uppdraget som kan ha omfattats av lämnad rådgivning.

Till biträde förordnas advokat. biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit nå— gon som är lämplig, skall denne förordnas, om inte hans anlitande skul- le medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föran- leder annat. Rättshjälpsnämnden får återkalla biträdesförordnande, om det föreligger skäl till det. Biträde får inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens medgivande.

Beträffande tillämpningen av allmän rättshjälp kan följande konsta- teras. Antalet ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälps- nämnd uppgick under budgetåret 1973/ 74 till 98 051. Enligt en under- sökning som DON låtit utföra av ärenden från 1974 framgår att i 82 % av de ärenden där rättshjälp beviljats fastställdes kostnadsbidraget till högst 60 kr., vilket då motsvarade lägsta konstnadsbidrag. I 41 % av dessa ärenden eftergavs bidraget helt.

Antalet ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd kunde för bugetåret 1973/74 uppskattas till 2 000.

Antalet ansökningar om allmän rättshjälp har därefter minskat. En- ligt domstolsverkets statistik över ärenden vid rättshjälpsnämnderna var antalet ansökningar om allmän rättshjälp år 1975 76 720 och år 1976 68 992.

Antalet anmälningar till rättshjälpsnämnd om allmän rättshjälp utan beslut av nämnd uppgick under år 1976 till 440.

I den ovan redovisade enkäten hos ett drygt 80—tal enskilda advokat- byråer har DON också undersökt inställningen till rättshjälpsformen all- män rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Enkäten avsåg första halvåret 1974.

Att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utnyttjas i så liten omfattning förklarades vid enkäten med bl. a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt och att reglerna var krångliga.

Vid de överläggningar som utredningen har haft med företrädare för allmänna och enskilda advokatbyråer anfördes bl. a. följande synpunk— ter på institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.

Rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd används nästan bara i ärenden angående upprättande av äktenskapsförord eller testamente. Särskilt bland privatpraktiserande advokater är det inte ovanligt att ärendet sköts utanför rättshjälpssystemet, om det redan från början är alldeles klart att kostnaderna blir lägre än kostnadsbidraget. De flesta advokaterna undviker att ta till rättshjälp utan beslut av rätts— hjälpsnämnd som en mellanfas, om man ser att kostnaderna kommer

Prop. 1978/79: 90 51

att överstiga kostnadsbidraget. I tveksamma fall upprättas ansökan om rättshjälp med en gång för säkerhets skull.

Det ansågs att advokater och biträdande jurister på advokatbyrå bor- de få bevilja allmän rättshjälp i skadeståndsmål, hyresmål och ärenden enligt lagen om anställningsskydd i sådana fall där den rättssökande inte var fackligt organiserad. I nu angivna fall borde alltså advokaten eller den biträdande juristen få lägga ned visst arbete på ärendet utan att be- höva koppla in rättshjälpsnämnden. Arbetet borde få pågå t.ex. så länge arvodet inte översteg 1/10 av basbeloppet. Från vissa håll för- ordades ett högre gränsbelopp.

I en del fall ansågs det dock fördelaktigt att rättshjälpsnämnden fanns för prövning av rättshjälpsfrågan, och det var i sådana där advokat ville bli av med en besvärlig klient. I vissa tveksamma fall ansågs det också värdefullt, om advokat kunde få rättshjälpsfrågan underställd en myn- dighets prövning. En sådan underställningsmöjlighet borde t. ex. finnas i bodelningsärenden. Underställning kunde ske antingen omedelbart eller när kostnaderna uppgick till visst belopp.

En viktig förutsättning för att prövningen av rättshjälpsfrågan skulle kunna flyttas över på advokat eller biträdande jurist var enligt de inter- vjuades mening att reglerna för fastställande av rättshjälpsavgift för- enklades.

3.1.2 Utredningen

Utredningen anför inledningsvis att det inte torde komma ifråga att flytta över samtliga de arbetsuppgifter som nu ligger på rättshjälps- nämnd till annan myndighet. En utgångspunkt för övervägandcna bör vara att om det visar sig att de funktioner som rättshjälpsnämnd f. n. har kan utföras på ett enklare, effektivare och mera rationellt sätt om de flyttas över till annan myndighet, så bör en sådan överflyttning kom- ma till stånd. En förutsättning för att: några rationaliseringsvinster skall uppstå torde i allmänhet vara att myndigheter som åläggs att fullgöra vissa funktioner i rättshjälpssystemet har att handlägga ett inte alltför obetydligt antal rättshjälpsärendcn.

Utredningen konstaterar att rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd inte alls har använts i den utsträckning som man räknade med under förarbetena till RHL. Den främsta orsaken till detta torde ha varit att rättshjälpsavgifterna i det stora flertalet rättshjälps- ärenden är så låga att de inte räcker till för att täcka kostnaderna. Rätts- hjälpsnämnden måste därför kopplas in och i regel på ett mycket tidigt stadium av arbetet på ärendet.

Inte heller tanken bakom rådgivningsinstitutet har förverkligats i av- sedd omfattning, eftersom den tid som kan avsättas för rådgivning i _ många fall är alltför kort. Även tämligen enkla ärenden hinns ibland

Prop. 1978/79: 90 52

inte med inom rådgivningstiden. Som en följd härav upprättas i stället en ansökan om rättshjälp. Även om ärendet är av tämligen enkel be— skaffenhet kommer det därmed att orsaka en inte obetydlig belast- ning på rättshjälpssystemet. En möjlighet att åstadkomma en ändring i denna del är enligt utredningens mening att utvidga tillämpningsområ- det för institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.

När det gäller förhållandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp anför utredningen inledningsvis att ett rådgivningsinstitut av i huvud- sak samma karaktär som det nuvarande kompletterat med möjlighet till förlängd rådgivning bör finnas kvar i rättshjälpssystemet. Genom en sådan utvidgning av rådgivningsmöjligheterna anser utredningen att en hel del ärenden där det nu blir fråga om allmän rättshjälp bör kun- na handläggas i betydligt enklare och smidigare former. Utredningen anser att det många gånger är naturligt att ett rättshjälpsärende inleds med rådgivning. Emellertid torde det inte sällan förhålla sig så att advo- katen genast finner att den rättssökandes problem kräver längre tids arbete än som kan medges inom ramen för rådgivning eller förlängd rådgivning och att alltså allmän rättshjälp blir aktuell. Är ärendet sådant att advokaten enligt de regler som nu föreslås är behörig att bevilja all- män rättshjälp bör han få göra detta direkt. Krävs avgörande av rätts- hjälpsnämnden bör advokaten genast för den rättssökandes räkning ge in ansökan om allmän rättshjälp till nämnden. Det nu sagda förutsätter givetvis att den rättssökande tillhör de kategorier som kan få allmän rättshjälp. Är den rättssökande juridisk person eller fysisk person med för hög inkomst får advokaten fråga om han nöjer sig med rådgivning. Är det uppenbart att angelägenheten inte kan klaras av inom en timme bör ärendet i sådant fall tas utanför rättshjälpssystemet. På samma sätt bör advokaten om han efter rådgivningshalvtimmens utgång finner att ärendet tar längre tid än en timme få bevilja allmän rättshjälp eller för klientens räkning ansöka hos rättshjälpsnämnden om sådan rättshjälp.

Att både rådgivning och förlängd rådgivning utnyttjas innan ärendet går över till allmän rättshjälp bör enligt utredningens mening normalt inte förekomma. Förlängd rådgivning bör, som tidigare nämnts, använ- das endast om advokaten räknar med att ärendet skall klaras av inom en timme.

Utredningen påpekar att som det främsta skälet till att prövningen av ansökan om rättshjälp borde koncentreras till rättshjälpsnämnderna har åberopats önskemålet om en enhetlig praxis. Detta skäl väger alltjämt tungt. Utvecklingen har emellertid visat att en mycket stor del av de rättshjälpsärenden som handläggs av rättshjälpsnämnderna är sådana att de inte kräver några mera ingående överväganden. Detta är sålunda i regel fallet med äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Dessa mål utgör nästan 70 % av rättshjälpsärendena. I dessa ärenden vållar det i regel inte några som helst svårigheter att avgöra om rättshjälp

Prop. 1978/79: 90 53

skall utgå. Såväl rättsligt intresse som behov av att få rättshjälp före— ligger så gott som alltid och de rättssökandes ekonomiska Situation är i regel okomplicerad.

Vid prövningen av rättshjälpsansökningarna i sådana familjemål som nu avses kopplas rättshjälpsnämnden som sådan ytterst sällan in utan ansökningarna prövas i de allra flesta fallen av handläggare på nämn- dens kansli. Avslag på rättshjälpsansökan i äktenskapsskillnadsmål är ovanligt. I den undersökning som utredningen låtit utföra uppgick av- slagsprocenten i sådana mål till endast 0,1 %. Även i boskillnadsmål, underhållsmäl, vårdnads- och umgängesrättsmål, mål om faderskap till barn samt vissa andra familjemål är frekvensen av avslag på ansökan om rättshjälp mycket låg, ],4 %. Upprättandet av särskild rättshjälps- ansökan och hanteringen av ansökan hos rättshjälpsnämnd kan enligt utredningens uppfattning många gånger vara ägnad att leda till onödig försening och fördyring av ärendets handläggning. En omfördelning av myndighetsfunktionerna synes därför böra allvarligt övervägas beträf- fande familjemålen. Utredningen anser att avgörandet av om allmän rättshjälp skall beviljas i dessa fall med fördel bör kunna läggas på advokat även i sådana fall där kostnaderna överstiger rättshjälpsavgif— ten. Med hänsyn till att kostnaderna sällan uppgår till mera betydande belopp i nu avsedda fall, torde någon beloppsgräns inte behöva uppstäl- las. Inte heller synes någon efterföljande myndighetskontroll behövas, bortsett från den som kan läggas in i arvodesprövningen.

Till kategorin familjerättsmål bör enligt utredningens mening till en början föras mål om äktenskapsskillnad. Advokat bör även få bevilja allmän rättshjälp och slutföra rättshjälpsärendet när detta rör boskill- nad, underhåll, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätt och omyn- dighetsförklaring eller dess hävande.

Om det är fråga om bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, är rättshjälpsfrågan i regel inte lika klar som i de övriga uppräknade ärendetyperna. Visserligen har några särskilda krav för att få rättshjälp vid bodelning inte uppställts i lagen. I motiven har emeller- tid -— i första hand av ekonomiska skäl _ en viss restriktivitet i fråga om beviljandet av allmän rättshjälp rekommenderats och denna rekom- mendation har kommit att starkt prägla praxis. I fråga om möjligheten att få biträde i bodelningsmål gäller den begränsningen att biträde får förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.

Förutsättningarna för allmän rättshjälp vid bodelning behandlas av utredningen i annat sammanhang. Utredningen anser emellertid att rätts- hjälpsfrågan i bodelningsärenden alltid skall prövas av rättshjälpsnämn- den.

Även vid vissa andra typer av familjerättsliga ärenden än dem som räknats upp tidigare ifrågasätter utredningen om inte advokat borde få

Prop. 1978/79: 90 54-

bevilja allmän rättshjälp och slutföra ärendet utan att behöva under- ställa det myndighets prövning. Här åsyftas adoptionsärenden, namn— ärenden och ärenden om verkställighet av domstols dom eller beslut rö- rande vårdnad m. m. (21 kap. FB).

I de två förstnämnda kategorierna av ärenden hör det till sällsynt- heterna att allmän rättshjälp beviljas, eftersom den utredning som be- hövs tillhandahålls av myndigheterna självmant. Det torde därför en- ligt utredningens uppfattning inte föreligga något egentligt behov av att föra dessa ärenden till den grupp där advokat får i princip obegränsat ansvar för rättshjälpsärendet. För dessa ärendetyper torde rådgivnings- institutet vara tillräckligt.

När det gäller ärenden enligt 21 kap. FB kan förhållandena vara av invecklad och känslig natur och ärendena kan dra högre kostnader än vanliga familjerättsmål. Emellertid bifalls ansökan om allmän rättshjälp så gott som undantagslöst i sådana ärenden. Utredningen anser därför att advokat bör ha obegränsad behörighet att bevilja allmän rättshjälp också i dessa fall.

En kategori som ligger äktenskapsmålen nära är de ärenden som rör problem i anledning av avtal om sammanlevnad utan äktenskap. I dessa fall är rättshjälpsfrågan dock enligt utredningen i regel inte lika enkel och självklar som i äktenskapsmålen. Man kan inte heller påstå att ärendena för det mesta kan klaras av förhållandevis snabbt och utan högre kostnader. De bör därför enligt utredningen inte hänföras till den grupp där advokat har en i princip obegränsad behörighet att bevilja allmän rättshjälp.

Utredningen framhåller att det kan synas som om vissa risker _— främst från kostnadssynpunkt — skulle vara förenade med en sådan obegränsad behörighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp som ut— redningen föreslår. Det skulle t. ex. kunna hävdas att avsaknaden av myndighetskontroll är ägnad att leda till att biträdet överarbetar ett i och för sig enkelt ärende för att påverka storleken av det arvode som skall utgå i ärendet. Ett sådant förfaringssätt torde emellertid inte vara förenligt med god advokatsed. I en mycket stor grupp av de mål som det här är fråga om nämligen målen om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan —— saknas dessutom reella möjligheter att förfara på sådant sätt eftersom arvodet bestäms enligt fastställd taxa. I den mån det behövs ytterligare spärr mot missbruk finns alltid möjligheten att vid arvodesprövningen ta särskild hänsyn till biträdets handlande.

I RHL anges en del fall där särskilda förutsättningar gäller för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rättshjälp lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållan- den är skäligt.

Allmän rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt

Prop. 1978/79:90 55

behandlas i landet får lämnas bara om den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp. Den som är bosatt utom- lands kan få allmän rättshjälp bara om han är svensk medborgare eller om särskilda skäl föreligger för rättshjälp. För att näringsidkare skall få allmän rättshjälp i angelägenhet som har samband med hans närings- verksamhet krävs att särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hän— syn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Begränsade möjligheter att få biträde gäller, som tidigare nämnts, dels vid bodelning och dels i angelägenhet som kan antas bli prövad enligt småmålslagen. I sistnämnda fall får biträde förordnas bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet.

I fall av nu angiven art talar enligt utredningen framför allt önske- målet om en fast och enhetlig praxis för att prövningen av rättshjälps- frågan läggs på så få händer som möjligt. Utredningen anser därför att prövningen av rättshjälpsfrågan i dessa fall bör göras av rättshjälps- nämnden.

Utredningen ställer vidare frågan om det finns andra ärendetyper där önskemålet om enhetlig praxis talar lika starkt för en mera koncentre- rad bedömning av rättshjälpsfrågan eller där andra skäl talar mot att prövningen sprids ut på advokater och biträdande jurister på advokat- byrå.

Utredningen föreslår i annat sammanhang vissa möjligheter att få all- män rättshjälp i massärenden, dvs. ärenden som är talrikt förekom- mande och normalt av enkel beskaffenhet. Prövningen av rättshjälps- frågan bör enligt utredningens uppfattning i dessa fall göras av rätts- hjälpsnämnden.

Vid den statistiska undersökning som utredningen har låtit utföra framkom att avslagsfrekvensen var förhållandevis hög, 31,7 %, när det gällde begäran om allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden. Ut- redningen framhåller att det främsta skälet för rättshjälpsnämndernas återhållsamhet i detta hänseende torde vara att den rättssökandes hjälp- behov i dessa fall anses kunna tillgodoses i andra former än genom all- män rättshjälp. Rättshjälpsnämnderna har pekat på den service som tillhandahålls av vederbörande myndighet och menat att rättshjälpsbe- hovet därför borde ha kunnat tillgodoses inom ramen för rådgivning. Denna restriktivitet har kritiserats främst från advokathåll men även myndigheterna själva har framfört den åsikten att det ibland kunde vara till nytta inte bara för den enskilde utan även för myndigheten om den enskilde vid handläggningen biträddes av en kvalificerad per- son.

Även utredningen anser att en något liberalare hållning är påkallad när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden. Med för- valtningsrättsliga ärenden menar utredningen därvid sådana ärenden där

Prop. 1978/79: 90 56 de rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller annan förvaltningsmyndighet. Med hänsyn till dessa ärendens mångskiftande karaktär och till den förhållandevis höga avslagsfrekvensen hos rättshjälpsnämnderna finner utredningen det dock tveksamt om tiden ännu är mogen att överlämna avgörandet av rätts— hjälpsfrågan till advokat. En sådan åtgärd skulle kunna medföra risk för en ej oväsentlig ökning av rättshjälpskostnaderna. Avgörandet bör därför åtminstone tills vidare ligga kvar hos rättshjälpsnämnd. Undan- tag i detta hänseende bör göras i fråga om ärenden enligt 21 kap. FB.

I fråga om andra rättshjälpsärenden än de nyss nämnda anser utred- ningen däremot att det bör övervägas att ge advokat rätt att bevilja rättshjälp. Dessa fall intar en ställning mellan de två tidigare beskrivna kategorierna. Utredningen uppskattar med ledning av statistiska uppgif- ter storleken av mellangruppen till ca 23 % av rättshjälpsärendena. I mellangruppen ingår t. ex. sådana fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav, tvist på grund av köp av fast egendom, arvs- rätt, skadestånd och tvist om hyres- eller arrendeförhållande. Även ärende om upplösning av samboendeavtal eller andra frågor som har samband med sådana avtal kan hänföras till mellangruppen.

Utredningen diskuterar spörsmålet hur rättshjälpsfrågorna skall han- teras i de fall som kan hänföras till mellangruppen. I dessa fall är in- tresseprövningen svårare och ärendena ställer sig i regel dyrare än fa- miljerättsmål. Utredningen anser att man främst från kostnadskontrol- lerande synpunkt inte kan undvara en gräns för advokatens eget hand- havande av rättshjälpsfrågan i de fall som är i fråga. Hinner ärendet slutföras innan denna gräns nåtts, bör någon myndighetsprövning av rättshjälpsfrågan inte ske. Fortsätter ärendet över gränsen måste däremot frågan om rättshjälpen skall få fortsätta hänskjutas till myndighet.

Utredningen påpekar att man inte helt kan bortse från att det kan finnas risk för att det förtroende som på detta sätt skulle visas advokat- kåren i enskilda fall kan missbrukas. Utredningen hänvisar emellertid i detta hänseende till RHL:s förarbeten, vari uttalades att den auktorisa- tion, som medlemskap i advokatsamfundet innebär, fick anses utgöra en tillräcklig garanti för att systemet inte missbrukades. Departements— ehefen framhöll också att tyngdpunkten i intresseprövningen alltid således även när rättshjälpnämnd beviljar rättshjälp — måste ligga hos advokaten. Utredningen anser att även biträdande jurist hos advokat vilken står under advokatens tillsyn bör kunna omfattas av samma reg- ler som advokat.

Vilken myndighet som skall pröva rättshjälpsfrågan i de nyss an- tydda fallen blir beroende av hur ärendet handläggs. Har ärendet, när gränsen uppnås, ännu inte anhängiggjorts vid någon myndighet bör frå- gan om fortsatt rättshjälp avgöras av rättshjälpsnämnden, medan all- män domstol och vissa därmed jämställda domstolar bör få göra denna

Prop. 1978/79: 90 57

prövning om ärendet handläggs vid sådan domstol, när gränsen nås.

När det gäller frågan om hur gränsen bör konstruerås är olika alter- nativ tänkbara. Antingen kan man anknyta till basbeloppet så att advo- katen får arbeta på ärendet så länge de totala kostnaderna inte uppgår till en viss del av detta belopp. Man kan också tänka sig att vid bedöm- ningen beakta endast biträdets eget arvode och inte övriga kostnader i rättshjälpsärendet. Ett annat alternativ är att fastställa ett visst antal timmar som advokaten får arbeta på ärendet utan att myndighet bc- hövcr kopplas in.

Utredningen har stannat för att man bör välja det alternativ som innebär att advokaten får bevilja allmän rättshjälp och arbeta ett visst antal timmar på ärendet utan att behöva koppla in rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. En så konstruerad gräns bör vara betydligt enk- lare att tillämpa än andra alternativ och kräver endast att tidkortet och övriga handlingar i akten kontrolleras.

När det gäller att bestämma antalet timmar framhåller utredningen att om man sätter antalet för lågt riskerar man att institutet i likhet med rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd blir så litet utnyttjat att några vinster från rationaliserings- och kostnadssyn- punkt inte är att hämta. Bestämmer man antalet för högt uppkommer risk för en ökning av statsverkets kostnader för rättshjälpen som inte är önskvärd. Farhågorna för en kostnadsökning bör dock enligt utred- ningen inte överdrivas, eftersom man kan förhindra missbruk på olika sätt, t. ex. genom att låta biträdesersättningen påverkas av det sätt på vilket biträdet skött ärendet.

Två huvudalternativ som bör övervägas är enligt utredningens upp- fattning 5 timmar och 10 timmar. Tänkbart är emellertid också att man sätter gränsen någonstans mellan dessa båda tal. t. ex. vid en tid mot— svarande en normal arbetsdag.

Utredningen har med utgångspunkt från viss statistik angående tids— åtgång i rättshjälpsärenden stannat för att föreslå att antalet timmar be— stäms till sex, vilket kan anses motsvara det antal timmar som en advo— kat brukar debitera under en arbetsdag. Sex timmar motsvarar f.n. 1290 kr. Den föreslagna ordningen kan, som utredningen påpekar, emellertid i visst fall innebära en inskränkning i förhållande till gällande möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp utan beslut av rätts— hjälpsnämnden. Utredningen avser det fallet att den rättssökandes preli— minära rättshjälpsavgift är högre än vad som motsvarar sex timmars ar— bete för advokaten. Har den rättssökande en preliminär rättshjälpsav— gift som är högre än 1 290 kr. bör advokaten få bevilja rättshjälp och arbeta på ärendet upp till avgiftens nivå. Om avgiften är t. ex. på 2 180 kr., bör advokaten alltså få arbeta tio timmar på ärendet innan myndig- hetsprövningen sker.

När gränsen uppnåtts bör som tidigare nämnts frågan huruvida fort-

Prop. 1978/79: 90 53 satt rättshjälp skall utgå underställas myndighets prövning. Vid denna prövning har den prövande myndigheten ett betydligt bättre underlag än det som nu föreligger när rättshjälpsnämnden prövar rättshjälpsfrå- gan. eftersom ärendet har pågått en tid.

Resultatet av denna mellankontroll av rättshjälpsfrågan blir antingen att fortsatt allmän rättshjälp skall utgå eller att den allmänna rättshjäl- pen skall upphöra. Beslut av den prövande myndigheten — vare sig det är rättshjälpsnämnden eller domstol —— att rättshjälpen skall upphöra bör givetvis kunna överklagas. Har rättshjälpsnämnd meddelat beslutet bör därvid besvär i vanlig ordning föras hos besvärsnämnden. För att en såvitt möjligt enhetlig praxis skall åstadkommas anser utredningen att besvärsnämnden bör vara besvärsmyndighet även i de fall där mel- lankontrollen sker hos domstol, där målet eller ärendet kan vara an— hängigt.

Har beslut om upphörande vunnit laga kraft, får rättshjälpsärendet avslutas i vanlig ordning genom att biträdet lämnar in kostnadsräkning till rättshjälpsnämnden eller den domstol som har meddelat beslutet. Om beslutet innebär att den advokat som beviljat den allmänna rätts- hjälpen uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rätts- hjälp, bör det kunna beslutas att någon ersättning inte skall utgå. Även vårdslöst förfarande från biträdets sida bör kunna inverka på ersätt- ningens storlek. Finner den myndighet som gör mellankontrollen att den inte kan rikta några amärkningar mot biträdets hanterande av rätts— hjälpsfrågan men att den allmänna rättshjälpen ändå skall upphöra -— t. ex. därför att behov eller rättsligt intresse inte längre föreligger vid tiden för mellankontrollen —- skall vanliga normer gälla för prövningen av biträdesersättningen.

Utredningen framhåller att det givetvis kan uppkomma situationer där advokat inte anser sig kunna bifalla den rättssökandes begäran om allmän rättshjälp. Så kan vara fallet både i familjerättsmål och övriga mål och ärenden. Skälet kan vara att advokaten bedömer att den rätts- sökandes ekonomi är för god för att han skall vara berättigad till all- män rättshjälp. Det är också tänkbart att advokaten inte anser att det finns behov av allmän rättshjälp eller att rättsligt intresse inte före- ligger. Vidare kan advokaten anse att det inte finns behov av biträde men väl av andra förmåner enligt RHL, t. ex. ersättning för resekostna- der eller för utredningskostnader. Ett annat skäl kan vara att advokaten inte är behörig att bevilja allmän rättshjälp.

I fall av nu angiven art bör det enligt utredningens mening finnas möjlighet för den rättssökande att få rättshjälpsfrågan hänskjuten till rättshjälpnämndens prövning. Det bör inte föreligga någon skyldighet för advokaten att självmant hänskjuta rättshjälpsfrågan till nämnden utan sådant hänskjutande bör ske bara om den rättssökande begär det. Om den rättssökande begär att rättshjälpsfrågan skall hänskjutas till

Prop. 1978/79: 90 59

rättshjälpsnämndens prövning, bör advokaten enligt utredningens upp- fattning vara skyldig att vidarebefördra en ansökan om allmän rätts- hjälp till rättshjälpsnämnden. Man får dock inte bortse ifrån att advo- katen kanske inte vill biträda den rättssökande över huvud taget. Han kanske inte alls sysslar med frågor av den art som den rättssökandes problem gäller. I sådana fall bör det givetvis inte föreligga skyldighet för advokaten att hänskjuta rättshjälpsfrågan till rättshjälpsnämnden. Det naturliga är i stället att advokaten hänvisar den rättssökande till an- nan advokat eller rättshjälpsnämnden.

En annan situation där frågan om allmän rättshjälp bör prövas av rättshjälpsnämnden oavsett målets eller ärendets art uppkommer om den rättssökande vänt sig till annan än advokat eller biträdande jurist på all- män eller enskild advokatbyrå för att få rättshjälp. Det bör i likhet med vad som gäller enligt RHL inte få ankomma på sådan person att bevilja rättshjälp. Liksom f.n. bör det dock inte komma i fråga att ge jurister vid advokatbyråer ensamrätt till att vara biträde åt rättshjälpsberättiga— de. Prövningen av om allmän rättshjälp Skall beviljas med anan än så— dan person som biträde bör emellertid som nämnts ligga hos rättshjälps— nämnden.

Frågan huruvida rättshjälp för en person skall beviljas kan ibland uppkomma först sedan talan väckts eller målet eller ärendet eljest an— hängiggjorts. Beslut om allmän rättshjälp meddelas i sådana fall f.n. av rättshjälpsnämnd. Enligt vad utredningen har inhämtat har det före- kommit att denna ordning lett till att avgörandet av själva sakfrågan måste uppskjutas i avbidan på att rättshjälpsfrågan prövats. Detta me— nar utredningen inte vara tillfredsställande. Uppkommer fråga om att bevilja allmän rättshjälp först sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid myndighet, kan det enligt utred- ningens mening inte komma i fråga att låta den advokat som biträder den rättssökande avgöra rättshjälpsfrågan även om han i annat fall skulle ha varit berättigad till det. Sker handläggningen hos exempelvis allmän domstol har utredningen ansett det naturligt att domstolen be— slutar om allmän rättshjälp skall utgå eller inte. Domstolen är ju bäst insatt i vad målet eller ärendet rör och torde därför ha de bästa förut- sättningarna att bedöma om behov eller rättsligt intresse av rättshjälp föreligger.

Det nu sagda har enligt utredningens mening giltighet även när hand- läggning pågår hos vissa andra domstolar vilkas verksamhet i tillämp- liga delar regleras av RB, nämligen krigsrätt, arbetsdomstolen och bo— stadsdomstolen. Även på verksamheten hos statens va-nämnd har RB tillämpning och denna nämnd bör därför i nu angivet hänseende jäm- ställas med allmän domstol.

Enligt nuvarande ordning avgör rättshjälpsnämnden även frågor som kan uppkomma under ett rättshjälpsärendes handläggning vid domstol

Prop. 1978/79: 90 60

eller annan myndighet. Detta gäller t. ex. substitution och byte samt entledigande i annat fall av biträde. Likaså prövar rättshjälpsnämnden alltid frågan om upphörande av allmän rättshjälp. Även i sådana si- tuationer som nu avses kan det förekomma att ärendet försenas och fördyras till följd av den rådande ordningen. Sådana olägenheter kan undvikas, om den handläggande myndigheten får avgöra dessa frågor. I vart fall allmänna domstolar bör kunna anförtros dessa uppgifter. Ut- redningen ifrågasätter också om inte förvaltningsdomstolar och vissa förvaltningsmyndigheter med domstolsliknande funktioner, t. ex. arren- de— och hyresnämndcr och överexekutor, bör kunna anförtros mot- svarande prövning.

Vissa fall finns där önskemålet om en enhetlig praxis i rättshjälps- hänseende är särskilt starkt. I fråga om dessa fall har utredningen an- sett att prövningen av rättshjälpsfrågan inte bör få göras av advokat utan bör ligga på rättshjälpsnämnden. Rättshjälpsfrågan i fall av denna karaktär bör prövas av rättshjälpsnämnd även om frågan uppkommer först efter det att målet eller ärendet anhängiggjorts hos allmän dom- stol. Undantag härifrån bör dock göras i fråga om småmål, där det sy- nes mest praktiskt att domstolen avgör rättshjälpsfrågan.

Fråga om allmän rättshjälp kan uppkomma även i mål eller ärende som handläggs vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I sådana fall bör enligt utredningens uppfattning advokat inte få bevilja rättshjälp om det inte är fråga om mål eller ärende enligt 21 kap. FB. Utredningen anser vidare främst med hänsyn till önskemålet om en fast praxis i fråga om rättshjälp i förvaltningsrättsliga mål och ärenden att prövningen av rättshjälpsfrågan bör ske hos rättshjälpsnämnd i samtliga fall där rättshjälpsfrågan uppkommer efter det att mål eller ärende anhängiggjorts hos förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndig- het. I fråga om förvaltningsmyndigheter gäller dessutom att rättshjälps- ärenden är sällsynta hos många sådana myndigheter. I vissa fall saknar förvaltningsmyndigheterna juristinslag och deras förutsättningar att ta ställning till rättshjälpsfrågor kan även i övrigt vara sämre än rätts- hjälpsnämndens.

När det gäller förfarandet när advokat beviljar allmän rättshjälp syf- tar införandet av en möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsmål samt vissa andra mål och ärenden intill en viss gräns till att åstadkomma en smidig och snabb handläggning av flertalet rätts— hjälpsärenden. Förfarandet vid beviljandet av allmän rättshjälp bör där- för enligt utredningen göras så enkelt som möjligt. Det första advokaten får att ta ställning till är om den rättssökandes ekonomiska situation är sådan att han över huvud taget kan få allmän rättshjälp, dvs. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger åtta basbelopp. Nästa kontroll som advokaten får göra är om han är behörig att själv bevilja allmän rätts- hjälp. Är han det och anser han att allmän rättshjälp bör utgå, bör han

Prop. 1978/79: 90 61

utfärda bevis härom och lämna till den rättssökande. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas får advokaten bestämma den preliminära rätts- hjälpsavgift som den rättssökande skall betala.

På det bevis som utfärdas bör vissa uppgifter om den rättssökandes ekonomi anges. Vidare bör anges vad rättshjälpen avser, dvs. vilken rättslig angelägenhet som rättshjälpen beviljats för. Advokaten bör där- vid sträva efter att klart och avgränsat ange den rättsliga angelägenheten.

Om ärendet breder ut sig utöver den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats eller om ärende kan delas upp så att en del blir föremål för handläggning vid myndighet och en del tas utan att myndig- het behöver kopplas in, kan det bli fråga om att bevilja ny rättshjälp.

I de fall där advokat beviljar allmän rättshjälp ligger det i sakens na- tur att han också skall biträda den rättssökande. Något särskilt beslut härom är alltså inte nödvändigt. Det nu sagda gäller även om den rätts- liga angelägenheten senare anhängiggörs vid t. ex. domstol. Om det däremot är rättshjälpsnämnd eller domstol som beviljat rättshjälpen, måste nämnden eller domstolen vid behov också förordna offentligt bi- träde åt den rättssökande.

När det gäller fördelningen av beslutsfunktionerna mellan å ena sidan rättshjälpsnämnd och å andra sidan handläggande domstol eller annan handläggande myndighet har utredningens ordförade samt en expert varit skiljaktig. Enligt de skiljaktigas mening bör olika beslut inom rättshjälpssystemet i princip anförtros den myndighet som handlägger det mål eller ärende i vilket den rättssökande önskar eller har rättshjälp. Regeln bör dock endast gälla statliga myndigheter.

3.2 Rättshjälpsavgifter

3.2.1 Nuvarande ordning

I RHL föreskrivs att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp på i lagen närmare angivet sätt. För att den rättssö- kande skall kunna avgöra på förhand vilket belopp han får betala i bi- drag har kestnadsbidragssystemet konstruerats som ett system med maximibelopp. Därigenom får den rättssökande veta vilket kostnads- bidrag han högst får betala. Maximibeloppets storlek motsvarar den rättssökandes betalningsförmåga. Överstiger rättshjälpskostnaderna maxi- mibeloppet svarar staten för dessa överskjutande kostnder. Är å andra sidan rättshjälpskostnaderna lägre än maximibeloppet, motsvarar kost- nadsbidraget dessa kostnader. Kostnadsbidragssystemet är tillämpligt både vid allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden och vid allmän rättshjälp efter sådant beslut. Vid den förstnämnda formen an- kommer det på biträdet att beräkna maximibeloppet för kostnadsbidra-

Prop. 1978/79: 90 62

get. För rättshjälpsnämndens del gäller att nämnden vid bifall till an- sökan om allmän rättshjälp skall fastställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden.

Rättssökandc i den ekonomiskt bäst ställda gruppen, dvs. personer med en beräknad årsinkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs, är uteslutna från möjlig- heten att få allmän rättshjälp.

En rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som mot- svarar tre gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs. För år 1978 kommer följaktligen gränsen att gå vid en årsin- komst av 35 400 (3>( 11 800).

En rättssökande som enligt det nu sagda och sedan i förekomman- de fall bestämmelserna om schablontillägg och om förmögenhetsinne- hav, skuldsättning m. m. beaktats —— tillhör den ekonomiskt sämst ställ— da gruppen skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som motsvarar l/125 (0,8 %) av basbeloppet, jämnat till närmast lägre tiotal kronor.

Kostnadsbidraget för den ekonomiskt sämst ställda gruppen har ut- formats som en grundavgift, som är lika stor för alla dem som tillhör denna kategori. Det är emellertid klart att vissa rättssökande inom den- na kategori inte har förmåga att lämna något bidrag till kostnaderna eller i vart fall inte förmåga att betala mer än helt obetydliga belopp. För dessa kan bidraget sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna bestämmelse vid tillämpningen ge utrym- mc för en relativt vidsträckt handlingsfrihet. Domstolsverket har i an- visningar angett vissa riktlinjer för tillämpningen.

Till mellangrupperna hänförs de vilkas beräknade årsinkomst över- stiger tre men inte åtta basbelopp. För dessa personer har kostnadsbi- dragssystemet utformats så att maximibeloppet utgör viss kvotdel av skillnaden mellan den rättssökandes beräknade årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Systemet har emellertid gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika in- komstskikt. Maximibeloppen utgör sålunda en tjugondedel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger bas- beloppet, en femtondedel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet, en tiondedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av de nu återgivna bestämmelserna jämnas maximi- beloppet till närmast lägre tiotal kronor. Det lägsta kostnadsbidrag som skall betalas utgör dock 1/ 125 av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor, dvs. för år 1978 90 kr.

De maximibelopp som gäller när allmän rättshjälp begärs under ett visst år framgår av en särskild tabell, som bifogats de föreskrifter som

Prop. 1978/79: 90 63

domstolsverket utfärdat för rättshjälpsnämnderna. Domstolsverket ger varje år ut nya tabeller.

l RHL finns bestämmelser om maximibelopp för dödsbo. Maximi- beloppct utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas eko- nomiska förhållanden skäligt belopp. DON upprättade på sin tid en schablon för skälighetsbedömningen. Denna schablon var avsedd att tjäna som vägledning för rättshjälpsnämnderna och skulle inte vara bin- dande.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som skall beaktas när kostnadsbidraget skall bestämmas väsentlig förändring innan rättshjälps- ärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock inte under vad som redan har betalats i kostnadsbidrag.

Har biträde förordnats, skall den rättssökande betala kostnadsbidraget till biträdet intill maximibeloppet. Har maximibeloppet senare höjts skall det bidrag som kan föranledas av höjningen betalas till rättshjälps- nämnden.

Den statistiska undersökning som utredningen låtit utföra har även avsett att ge en bild av ärendenas fördelning med avseende på sökan- denas kostnadsbidrag. Kostnadsbidraget hade eftergetts helt i 38 % av ärendena, nedsatts till hälften i 5 % av ärendena och utgått med grund- beloppet i 36 % av ärendena. Endast i 21 % av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften uttagits.-

3.2.2 Utredningen

Utredningen anser att förenklingar bör kunna åstadkommas både när det gäller att beräkna det belopp som den rättssökande skall betala i avgift för rättshjälpen och när det gäller att bestämma underlaget för beräkning av detta belopp. Det nuvarande systemet för att beräkna rättshjälpsavgiften har framför allt kritiserats för att det är alltför de- taljerat. Grundtanken att rättshjälpsavgiftens storlek skall motsvara den rättssökandes betalningsförmåga bör enligt utredningens mening kunna förverkligas i ett betydligt mindre detaljerat system.

Även i ett förenklat avgiftssystem bör rättshjälpsavgiften för de eko- nomiskt sämst ställda utformas som en grundavgift som är lika stor för alla som hör till denna kategori. Till de ekonomiskt sämst ställda räk- nar också utredningen dem vars beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet för oktober året in- nan allmän rättshjälp begärs. Utredningen återkommer till frågan om inkomstbegreppet vid beräkning av årsinkomsten.

Utredningen anser att grundavgiften liksom f. n. bör överensstämma med rådgivningsavgiften. Detta innebär att den bör utgå med 1 % av basbeloppet. Grundavgiften bör kunna nedsättas eller efterges om sär-

Prop. 1978/79: 90 64

skilda skäl föreligger till det. När det gäller i vilka fall eftergift och nedsättning av grundavgiften skall kunna ske hänvisar utredningen till vad som anförs om nedsättning och eftergift av avgiften för vanlig råd- givning.

Det är främst i fråga om mellangruppen — till vilken utredningen räknar dem vars beräknade årsinkomst ligger mellan tre basbelopp och högsta tillåtna åtta basbelopp — som ett enklare system att beräkna rättshjälpsavgiften bör åstadkommas. Ett särskilt skäl att ändra det nu rådande systemet är osäkerheten i beräkningsunderlaget, dvs. den rätts— sökandes ekonomiska förhållanden. För att uppnå en godtagbar pro- gressivitet mellan olika inkomstskikt bör det enligt utredningens mening räcka om de olika stegen i avgiftsskalan anknyts till tusentals kronor av den beräknade årsinkomsten i stället för som nu till hundratal. Detta skulle innebära att man tar bort nio av tio steg i den tabell som dom— stolsverket utfärdar.

Rättshjälpsavgiften bör alltså öka för varje tusental kronor som den beräknade årsinkomsten passerar. När det gäller att bestämma storle- ken av denna ökning kan man lämpligen anknyta till basbeloppet. För inkomster upp till och med tre basbelopp skulle som förut nämnts en grundavgift på 1 % av basbeloppet utgå. Är inkomsten högre ökas alltså grundavgiften med viss procent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten passerar. En lämplig progressivitet erhålls enligt utred- ningens mening om avgiften ökas med 0,5 % för varje tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppet och därefter med 1 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med sex gånger basbeloppet, med 2 % av basbeloppet för varje tusental kro- nor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppet och med 4 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet. När avgiften bestäms bör de belopp som motsvarar visst antal basbelopp jämnas till närmast lägre tusental kronor. Vidare bör den avgift som man sålunda kommer fram till jämnas till närmast lägre tiotal kronor.

Om man utgår från det basbelopp om 10 400 som gällde för oktober 1976 skulle för 1977 grundavgift utgå för inkomster upp till 31 200 kr. jämkat nedåt till 31 000. Mellanskiktet omfattar inkomster från och med 32 000 till och med 83 000.

Även om den rättssökandes ekonomi medger att viss rättshjälpsavgift tas ut, bör liksom f.n. gälla att rättshjälpsavgiften inte får överstiga rättshjälpskostnaderna i den rättsliga angelägenhet som avses.

När det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar som förut nämnts domstolsverket varje år särskilda föreskrif- ter. Utredningen anser att denna ordning bör gälla även i fortsättningen. Det kan dock ifrågasättas om det inte går att förenkla nuvarande före- skrifter om det inkomstbegrepp som skall ligga till grund för avgöran-

Prop. 1978/79: 90 65

det huruvida allmän rättshjälp över huvud taget skall utgå och vilken rättshjälpsavgift som skall tas ut av den rättssökande. Likaså bör blan- ketterna för ansökan om allmän rättshjälp kunna göras enklare.

Som exempel på vilka möjligheter som är tänkbara när det gäller att kontrollera en rådgivningssökandes uppgifter om sina ekonomiska för- hållanden har nämnts det senaste försäkringsbeskedet, där såväl sjuk— penninggrundande inkomst som den sjukpenning som i förekommande fall skall utgå anges.

Enligt utredningens mening bör det övervägas om det inte räcker med uppgifterna i det senaste försäkringsbeskedet när det gäller att beräkna den rättssökandes årsinkomst. För de fall där den rättssökande inte har försäkringsbeskedet tillgängligt eller gör gällande att uppgifterna i det är felaktiga bör det öppnas möjlighet för advokat som är behörig att be- vilja rättshjälp att inhämta upplysningar hos försäkringskassan eller av- vika från beskedet.

Om uppgiften i försäkringsbeskedet inte alls stämmer på grund av att den rättssökande kort före ansökningen om rättshjälp bytt anställning el- ler förlorat sin anställning eller saknar sjukpenninggrundande inkomst ligger det naturligtvis också i den rättssökandes intresse att lämna kom- pletterande upplysning om sina ekonomiska förhållanden.

Försäkringsbeskedet lämnar endast uppgift om inkomst av anställ- ning och av egen verksamhet. Däremot sägs där ingenting om inkomst av kapital eller förekomsten av förmögenhet. Inte heller lämnas någon uppgift om försörjningsbörda eller skuldsättning. I dessa hänseenden krävs alltså kompletterande upplysningar från den rättssökande. Utred- ningen anser att en förenkling av de föreskrifter som nu tillämpas i frå— ga om inkomst av kapital samt i fråga om försörjningsbörda, förmögen— hetsinnehav och skuldsättning bör eftersträvas. Regeln om vilken hän— syn som skall tas till försörjningsbörda bör t. ex. utan ändring i sak ut- formas så att man vid beräkning av rättshjälpsavgiften minskar års— inkomsten med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer.

Vissa svårigheter har ansetts föreligga när det gäller att beräkna rätts- hjälpsavgift för dödsbo. Några officiella föreskrifter eller tabeller som vägledning för beräkning av avgiften i sådana fall föreligger inte. Ut- redningen anser att domstolsverket bör få utfärda sådana föreskrifter.

När det gäller förfarandet vid fastställandet av rättshjälpsavgift bör enligt utredningen liksom f.n. preliminär rättshjälpsavgift fastställas i samband med att allmän rättshjälp beviljas.

Utredningen har tidigare betonat vikten av att den rättsliga angelä- genheten anges klart och avgränsat, när allmän rättshjälp beviljas. Detta gäller såväl när advokat beviljar rättshjälp som när beslutet fattas av rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. Visar det sig sedan att den rättssökandes problem är av vidare omfattning än som antogs när all-

Prop. 1978/79: 90 66

män rättshjälp beviljades får nytt beslut om allmän rättshjälp meddelas. Om den rättsliga angelägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den som avsågs med det första beslutet bör emellertid en- ligt utredningens uppfattning möjlighet finnas att bestämma att den er- lagda rättshjälpsavgiftcn skall avse även det nya rättshjälpsärendet och att någon ny rättshjälpsavgift alltså inte skall tas ut av den rättssökande. Om den rättssökande inte låter sig nöja med advokatens beräkning av rättshjälpsavgiftcns storlek, bör han ha möjlighet att få frågan härom hänskjuten till rättshjälpsnämndens prövning. Detsamma bör gälla om den rättssökande är missnöjd med beslut som advokat meddelar i fråga om tillgodoräknande av tidigare erlagd avgift. Beslut av rättshjälps— nämnden eller av domstol bör kunna överklagas till besvärsnämnden.

4 Rådgivning 4.1 Nuvarande ordning

Med rådgivning förstås enligt RHL kortare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet. I princip lämnas rådgivning i alla slags rättsliga angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägen— het som avser upprättande av självdeklaration och angelägenheter i vis- sa ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaf- fenhet. Till de senare hör ärende om förrättande av bouppteckning en- ligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, register- ärende enligt sjölagen(1891: 35 s. 1), båtregisterärende enligt båtregis- treringslagen (1975: 604), fastighetsdeklaration samt mål eller ärende an- gående fastighetstaxering.

Rådgivning enligt RHL kan lämnas åt alla oavsett om annan rätts- hjälpsform står öppen. Rådgivning kan också meddelas alla fysiska och juridiska personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsförhål- landen.

Rådgivning sker mot en indexreglerad avgift. Avgiften motsvarar en etthundratjugofemtedel av basbeloppet för oktober månad året innan rådgivningen lämnas, jämnad till närmast lägre tiotal kr. Under år 1978 är avgiften 90 kr. Avgiften är lika stor som grundavgiften vid allmän rättshjälp. Liksom grundavgiften kan rådgivningsavgiften sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Uppkommer fråga om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift, torde undersökningen av den rätts- sökandes förhållanden göras mycket enkel. Domstolsverket har medde- lat anvisningar för tillämpning av bestämmelsen om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.

Rådgivning meddelas av advokat utan beslut av rättshjälpsnämnd. Advokaten bestämmer om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller ef-_ terges. Rättshjälpsnämnden skall årligen före den 1 februari av advokat—

Prop. 1973/79: 90 67

byrån underrättas om det antal rådgivningar som under föregående år har meddelats vid byrån. Rådgivningsavgiften utgör hela ersättningen till den som lämnar rådgivning. Normalt erhåller advokaten sin er— sättning genom att han uppbär avgiften av sökanden. Har avgiften satts ned eller eftergetts får advokaten hos rättshjälpsnämnden göra fram- ställning om ersättning av allmänna medel. Sådan framställning skall dock göras bara när rättshjälpsärendet har slutförts med rådgivningen. Har rådgivningen följts av allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälps- nämnden, äger advokaten hos domstolen eller rättshjälpsnämnden seder- mera erhålla ersättning av allmänna medel för hela uppdraget, således även den del som omfattas av rådgivningen. Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kost- nad för den allmänna rättshjälpen. Den sökande får härvid räkna sig erlagd rådgivningsavgift till godo såsom betalning på kostnadsbidrag.

Under budgetåret 1976/77 uppgick antalet rådgivningar till omkring 28 500. Härav föll 20 500 på de allmänna advokatbyråerna. Av .de sta- tistikuppgifter som lämnats av rättshjälpsnämnderna framgår att anta- let rådgivningar under 1975 uppgick till 29 015, under 1976 till 27 741 och under 1977 till 29 992. Avgiften hade under 1976 nedsatts eller eftergetts i 16 232 fall eller 58,5 % av samtliga fall.

4.2 Tidigare reformförslag m. m.

I DON:s ovan nämnda promemoria framhölls att rådgivningstidens längd blir beroende av den ersättning som utgår i ärendet. Enligt DON:s beräkningar medgav rådgivningsavgiften högst en genomsnittlig rådgiv- ningstid om 20 minuter. Gjorda undersökningar tydde emellertid på att ett rådgivningsärende i genomsnitt tog omkring 30 minuter. Det kunde därför antas att ersättningen för en rådgivning inte täckte kostnaden.

Det upplystes i promemorian att man från advokathåll hade framhållit att tiden för en rådgivning vanligen inte medgav någon åtgärd såsom att upprätta en handling eller liknande. Enligt DON:s mening kunde detta leda till att man även i många enkla ärenden sökte allmän rättshjälp. Det konstaterades att det skulle vara en fördel om vissa enkla ärenden om allmän rättshjälp kunde handläggas såsom rådgivningsärenden. Må- lct borde därvid i första hand vara att den genomsnittliga tiden för en rådgivning anpassades så att flertalet enklare juridiska förfrågningar och vissa därmed jämförliga åtgärder rymdes inom rådgivningens ram. En- ligt promemorian borde vidare undersökas om rådgivningsinstitutet kun- de utvidgas på sådant sätt att antalet ärenden vid rättshjälpsnämnderna kunde minskas.

Rådgivningsinstitutets förhållande till andra rättshjälpsformer, främst till allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, ansågs i prome- morian vara av stor vikt när en utvidgning övervägdes. Enligt DON:s

Prop. 1978/79: 90 68

uppfattning måste en utvidgning av rådgivningstiden till 30 minuter an- ses utgöra ett minimum. Om flertalet enklare förfrågningar i rättsliga angelägenheter skulle kunna rymmas inom ramen för rådgivningsinsti— tutet torde det fordras att den ersättningsgilla tiden ökades till 35—40 minuter. Inom en sådan tidrymd torde även vissa enklare handlingar kunna upprättas. Om basbeloppsanknytningen såvitt gäller ersättningen vid rådgivning behölls skulle i sådant fall ersättningen under år 1975 utgöra 100 eller 120 kr. vilka belopp utgjorde en åttiondedel resp. en sjuttiondedel av basbeloppet för oktober månad föregående år, jämnad till närmast lägre tiotal kr.

Olägenheterna med rådgivningsinstitutet borde enligt DON:s mening till en viss del kunna övervinnas genom att rådgivningsavgiften och er- sättningen för en rådgivning höjdes till förslagsvis 100 eller 120 kr. Möj— ligheterna till nedsättning och eftergift borde utnyttjas så att den kategori som fått avgiften nedsatt eller eftergiven inte behövde erlägga någon av— gift eller i vart fall inte större avgift. DON ifrågasatte emellertid om inte en avgift om 100 eller 120 kr. var för hög. Rådgivningsinstitutet skulle vid en sådan avgift förlora en del av sitt reklamvärde. Ett av syftena med institutet var att om möjligt undanröja allmänhetens obenägenhet att anlita kvalificerad juridisk hjälp. En höjd rådgivningsavgift kunde motverka detta syfte. De ingrepp i kostnadsbidragssystemet, som kräv- des om man önskade behålla sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp, var ytterligare ett skäl mot en ändring. Skulle man subven- tionera en höjd rådgivningsersättning och behålla den dåvarande avgif- ten på 60 kr. krävdes speciella regler med hänsyn till uppkommande tröskeleffekter. Därigenom skulle de enkla reglerna för rådgivning kom- pliceras.

4.3 Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att grundtanken bakom insti- tutet är att vem som helst skall kunna vända sig till advokat och få hjälp i nästan vilken rättslig angelägenhet som helst, som inte är av mera invecklad beskaffenhet. Avgiften för rådgivningen har bestämts så att den skall vara överkomlig men samtidigt utgöra en viss spärr mot missbruk av möjligheten att få rådgivning. Rådgivningen har emellertid inte fått den användning som man räknade med under förarbetena till RHL. Rådgivning begärs sålunda bara i omkring 25 000 fall mot beräk- nade 45 000 per år. Den främsta anledningen till att rådgivning inte fått avsedd användning torde enligt utredningen vara den korta rådgivnings— tiden. Flertalet juridiska förfrågningar och därmed jämförliga åtgärder hinner inte slutföras inom rådgivningstiden. Detta kan leda till att den rättssökande inte får den åsyftade rättshjälpen. Det kan också leda till att den advokat som meddelar rådgivningen åsamkas ekonomisk förlust

Prop. 1978/79: 90 69

i sin verksamhet. Detta beror på att rådgivningstiden inte sällan sträcks ut till omkring en halvtimme och att advokaten därvid inte får ersätt- ning för den överstigande tiden. Detta drabbar i första hand de allmän- na advokatbyråerna, vilka svarar för två tredjedelar av alla rådgivningar enligt RHL. Men det minskar naturligtvis även de enskilda byråernas benägenhet att meddela sådan rådgivning och därigenom allmänhetens möjligheter att få hjälp. Den begränsade rådgivningstiden leder natur- ligtvis också till att allmän rättshjälp nu begärs hos rättshjälpsnämnden i en hel del ärenden som är av sådan beskaffenhet att de borde kunna slutföras inom förhållandevis kort tid.

Utredningen tar vidare upp frågan om man över huvud taget skall ha kvar en möjlighet att få rådgivning inom rättshjälpssystemet. Vissa möj- ligheter finns för allmänheten att erhålla råd och upplysningar genom andra kvalificerade organ än advokater. Domstolar och andra statliga myndigheter har i viss utsträckning skyldighet att gå allmänheten till- handa med upplysningar som rör myndighetens ansvarsområde. Vissa statliga myndigheter är särskilt inriktade på att hjälpa allmänheten med olika ärenden. Dit hör konsumentverket. Även landsting och kommuner bistår allmänheten med kostnadsfri rådgivning i olika angelägenheter. Vid sidan härav finns viss serviceverksamhet vid affärsbanker och spar- banker. Bankerna hjälper till med familjejuridik såsom äktenskapsför- ord och bouppteckningar, affärsjuridik såsom köpekontrakt och bolags- bildningar samt skatteärenden. Begravningsföreningar och begravnings- entreprenörer lämnar hjälp med bl. a. bouppteckningar och arvskiften.

Utredningen ställer frågan om dessa möjligheter till råd och annan hjälp är tillräckliga för att tillgodose det behov av att få juridiskt biträde som otvivelaktigt föreligger i dagens komplicerade samhälle. Vid be- dömningen härav bör enligt utredningens mening beaktas att det ofta är svårt för den rättssökande att veta vilken myndighet eller inrättning som hans aktuella problem kan sortera under. Innan han vet det kan han givetvis inte utnyttja den service som myndigheten eller inrättningen lämnar i förekommande fall. Även om den rättssökande vet vilken myn- dighet som kan komma att få ta ställning till hans problem eller som i övrigt sysslar med sådana frågor som har samband med detta är det inte säkert att han vill vända sig till myndigheten för rådfrågning. Det främsta skälet till en sådan inställning som inte torde vara ovanlig —— är att den rättssökande har svårt att betrakta den myndighet som skall ta ställning till exempelvis en begäran från en rättssökande på annat sätt än som motpart.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att det alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten av att kunna vända sig till en advokat och få råd eller annan hjälp i enklare rättsliga angelägenheter. Ett råd— givningsinstitut bör därför enligt utredningens åsikt finnas kvar i rätts- hjälpssystemet.

Prop. 1978/79: 90 70

Utredningen konstaterar att missnöjet med rådgivningsinstitutet främst avsett den korta rådgivningstiden och att det därför bör undersökas hur en förlängning kan åstadkommas och hur detta i så fall kommer att in- verka på storleken av rådgivningsavgiften och ersättningen till rådgiva- ren. Utredningen finner att en stor del av de frågor, där rådgivning be— gärs, bör klaras av om rådgivningstiden förlängs till en halvtimme. En halvtimmes arbete motsvarar med den timkostnadsnorm som gällde 1977 för tvistemål och ärenden ungefär 107 kr. Om rådgivningsavgiften med utgångspunkt härifrån fastställs till ett belopp om ca 100 kr., upp- kommer emellertid frågan om en sådan avgift är acceptabel. Även om det liksom f. n. bör finnas möjligheter till nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften för de ekonomiskt sämst ställda, kan det göras gäl- lande att avgiften får en alltför återhållande effekt och därmed kan be- faras leda till att många som verkligen behöver rådgivning aldrig kom- mer i åtnjutande av förmånen. Utredningen säger sig vara medveten om risken för att en höjning av rådgivningsavgiften till 100 kr. kan få vissa negativa effekter. Följande argument talar emellertid enligt utredningens mening för att en Sådan höjning ändå genomförs.

Rådgivningstiden förlängs. Detta ger ökade möjligheter att ge kvali- ficerade råd. Antalet ärenden som kan klaras av inom den tid som den nuvarande avgiften medger är mycket litet. Höjningen utgör räknat med aktuellt basbelopp bara 20 kr. Avgiften kan nedsättas eller efter- ges. Denna möjlighet utnyttjas redan nu i ca 60 % av ärendena. I de allra flesta fall efterges avgiften helt. Om rådgivningstiden förlängs men avgiften behålls eller sätts lägre än f. n. innebär det en subvention även i de ärenden i vilka den sökande har råd att betala full avgift. Det är bättre att sätta avgiften högre och befria dem som har dålig ekonomi än att sätta avgiften lågt och därmed subventionera dem som har god ekonomi.

Utredningens slutsats blir att avgiften bör bestämmas så att den i princip motsvarar vad en advokat är berättigad till för en halvtimmes arbete enligt timkostnadsnormen. Avgiften bör sättas i relation till bas- beloppet. Den kan då lämpligen bestämmas till 1 % av basbeloppet jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Rådgivningen bör enligt utred— ningens uppfattning liksom f. n. stå öppen för alla fysiska personer, oav- sett inkomstläget, och för alla juridiska personer.

Utredningen tar även upp behovet av möjligheter till rådgivning un— der längre tid än en halvtimme. Vid överläggningar som utredningen haft med företrädare för allmänna och enskilda advokatbyråer har framkommit att det i ganska avsevärd utsträckning förekommer ären- den som inte är av mera invecklad beskaffenhet men som ändå kräver mera än en halvtimmes arbete för advokaten. För en stor del av dessa ärenden är emellertid en timmes arbete tillräckligt. Det kan röra sig om ärenden där det krävs att ansökan eller annan handling av enklare be-

Prop. 1978/79: 90 - 7.1

skaffenhet upprättas. Det kan också hända att advokaten behöver ringa ett antal telefonsamtal till olika myndigheter eller andra inrättningar eller på annat sätt inhämta upplysningar för klientens räkning. I andra fall kan de handlingar som den rättssökande fört med sig till advokaten vara så omfattande och invecklade att det krävs mera än en halvtimme att gå igenom dem. Gemensamt för de situationer som har beskrivits nu . är att det inte sällan räcker med en timmes arbete för att klara av hela ärendet. F. 11. måste i dessa fall ansökan om allmän rättshjälp göras till rättshjälpsnämnden och hela rättshjälpsmaskineriet kopplas in med på- följd att ärendet för det mesta tar längre tid än en timme.

Utredningen anser att det finns skäl att undersöka hur en mera kva- lificerad rådgivning än den som beskrivits förut skall vara beskaffad. En första fråga är rådgivningstidens längd vilken sammanhänger med frå- gorna om avgift och ersättning till rådgivaren. Utredningen har kommit till den slutsatsen att en timme är den lämpligaste tiden för den kvali- ficerade rådgivningen, som utredningen kallar förlängd rådgivning. Frå- gan om avgiften och ersättningen till rådgivaren hänger samman med vem som skall få tillgång till rådgivningsformen. Utredningen finner inte anledning att i sistnämnda fråga skilja mellan de olika rådgivnings- formerna. Även förlängd rådgivning bör alltså stå öppen för fysiska per- soner oavsett inkomstläge och för alla juridiska personer.

En timmes arbete för advokat berättigar enligt nuvarande timkost- nadsnorm för tvistemål och ärenden till en ersättning av 215 kr. eller nästan exakt 2 % av det basbelopp som gäller 1977. Utredningen ställer frågan om avgiften skall sättas till sådant belopp att den täcker ersätt— ningen till advokaten eller om man skall fastställa en lägre avgift och låta mellanskillnaden utgå av allmänna medel till rådgivaren. En sådan allmän rådgivningssubvention skulle med all säkerhet leda till en avse- värd ökning av statens kostnader för rättshjälpen. Eftersom den för- längda rådgivningen som ovan nämnts också bör stå öppen för personer i höga inkomstlägen och juridiska personer skulle subventionen även komma dessa till godo. Utredningen anser därför att man som ut- gångspunkt bör ha att avgiften utgår med sådant belopp att den också utgör ersättning för rådgivaren. Avgiften för förlängd rådgivning bör vara dubbelt så stor som avgiften för vanlig rådgivning.

Det är givet att en avgift som uppgår till omkring 200 kr. kan te sig avskräckande för många. Liksom i fråga om vanlig rådgivning bör det därför finnas möjlighet för de ekonomiskt sämst ställda att få avgiften nedsatt eller eventuellt efterskänkt.

Utredningen berör också den situationen att ett ärende övergår från rådgivning till rättshjälp. Utredningen anser att eftersom det inte är ovanligt att ett rättshjälpsärende börjar som rådgivning det finns anled— ning att ha kvar den ordningen att rådgivningsavgiften får avräknas från _ den avgift som skall utgå för rättshjälpen. Att ett ärende övergår från

Prop. 1978/79: 90 - 72

förlängd rådgivning till allmän rättshjälp bör däremot inträffa bara i undantagsfall. Om den advokat som den rättssökande anlitat, bedömer att ärendet tar längre tid än en timme bör förlängd rådgivning inte få lämnas. Har detta ändå skett bör den rättssökande dock få tillgodo- räkna sig erlagd rådgivningsavgift.

Utredningen drar även upp riktlinjer för utformningen av reglerna om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift. Rådgivningsavgiften bör sålunda kunna efterskänkas helt om den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2 basbelopp eller för år 1977 20 800 kr. Ligger inkomsten mellan 2 basbelopp och 21/2 basbelopp bör rådgivningsav- giften kunna nedsättas till 1/2 % av basbeloppet eller ca 50 kr. Detta motsvarar halva rådgivningsavgiften och 1/4 av avgiften för förlängd rådgivning.

Är inkomsten högre än 21/2 basbelopp men överstiger den inte 3 basbelopp bör avgiften kunna sättas till 1 % av basbeloppet. Vid vanlig rådgivning blir det här alltså inte fråga om någon nedsättning medan det däremot vid förlängd rådgivning innebär en nedsättning av avgiften till hälften.

Ligger inkomsten mellan 3 och 3 1/2 basbelopp kan det bara bli fråga om nedsättning vid förlängd rådgivning. Avgiften bör då utgå med 1 1/2 % av basbeloppet eller omkring 150 kr. Full avgift även vid för- längd rådgivning uttas när den beräknade årsinkomsten överstiger 3 1/2 basbelopp.

Utredningen framhåller vidare att vid beräkningen av den rättssökan- des årsinkomst hänsyn bör tas till om han har en omfattande försörj- ningsbörda eller tyngande skuldsättning. Är detta fallet bör den beräk- nade årsinkomsten kunna nedsättas med skäligt belopp innan den läggs till grund för vilken avgift som skall tas ut. Beträffande försörjnings- börda bör man därvid kunna tillämpa samma regler som i övrigt gäller enligt RHL i detta hänseende, nämligen att årsinkomsten minskas med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande för- sörjer.

Liksom f. n. bör även förmögenhetsinnehav beaktas. Därvid bör dock en något generösare tillämpning än som nu föreskrivs kunna gälla. Så— lunda bör exempelvis beträffande folkpensionärer hänsyn inte behöva tas till bankmedel som understiger 10 000 kr., vilket ungefär motsvarar ett basbelopp.

Inte heller bör hänsyn tas till makes eller föräldrars ekonomiska för- hållanden.

När det gäller förfarandet vid fastställandet av rådgivningsavgift är utredningen av den uppfattningen att detta bör göras så enkelt som möjligt. Den rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden bör sålunda kunna godtas om de inte framstår som osannolika. Det är dock tänkbart att situationer uppkommer, där rådgivaren anser att det

Prop. 1978/79: 90 73

finns anledning att kontrollera den rättssökandes uppgifter. Ett enkelt sätt att åstadkomma en sådan kontroll är att fråga efter den rättssökan- des senaste försäkringsbesked. På detta anges dels hur stor sjukpenning per dag som skall utgå vid sjukdom och dels den sjukpenninggrundande inkomsten. Uppger den rättssökande att han inte har annan inkomst än sjukpenning bör denna kunna tas till utgångspunkt för bedömningen av om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiften skall ske. Uppger den rättssökande att han har inkomst men att denna är betydligt lägre än som anges i försäkringsbeskedet bör han åläggas att styrka detta för- hållande. Vägrar den rättssökande att medverka till att klarhet kan upp- nås om hans ekonomiska förhållanden bör rådgivaren överväga att ock- så vägra honom nedsättning eller eftergift. Utredningen vill i detta sam- manhang betona vikten av att den rättssökande informeras ordentligt om möjligheterna till nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.

Beslut om rådgivningsavgiftens storlek fattas av rådgivaren. Avgiften skall också betalas in till denne. Detta bör ske i samband med att råd- givningen ges. För vad som nedsatts eller eftergetts bör rådgivaren lik- som f. n. få ersättning av allmänna medel.

Någon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften bör ske är enligt utredningens mening inte nödvän- dig. Det bör i stället liksom f.n. ankomma på domstolsverket att med- dela närmare anvisningar till stöd för tillämpningen. Därvid kan utred- ningens överväganden i det föregående tjäna till ledning.

5 Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp

5.1 S. k. massärenden

5.1.1 Nuvarande ordning

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan enligt 8 5 andra stycket RHL rege- ringen förordna att allmän rättshjälp inte skall lämnas. Med stöd av denna bestämmelse har i 7 5 rättshjälpskungörelsen (RHK) föreskrivits att allmän rättshjälp inte får lämnas i ärendet om förrättande av bo- uppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jorda- balken, registerärende enligt sjölagen(1891: 35 s. 1), båtregisterärende enligt båtregistreringslagen (1975: 604), fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering. De ärenden som nyss nämnts har i RHL undantagits från tillämpningsområdet för rådgivning.

Under förarbetena till de nyss angivna reglerna uttalades bl. a. följan— de. Rättshjälp skulle i princip utgå i varje rättslig angelägenhet oavsett om ärendet behandlades av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gällde rättsligt biträde som lämnades utan samband med förfarande hos

Prop. 1978/79: 90 74

något samhällsorgan. Med denna utgångspunkt fick rättshjälpen ett myc- ket vidsträckt tillämpningsområde. Vissa begränsningar måste dock gö- ras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var störst. Massärendena borde inte generellt uteslutas från till- lämpningsområdet för rättshjälpen. Den belastning som dessa ärenden kunde komma att utgöra för rättshjälpsorganisationen var emellertid mycket svår att bedöma på förhand. En möjlighet att ta ut full kost- nadstäckning kunde inte anses tillräcklig för att hindra en besvärande anhopning av rättshjälpsärenden. Därför borde regeringen få behörighet att utesluta massärendena från tillämpningsområdet.

5.1.2 Utredningen

Utredningen anser att det inte finns skäl ändra på principen om att massärenden skall falla inom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen. Frågan är bara om några och i så fall vilka särskilda begränsningar i möjligheten att erhålla rättshjälp bör gälla. Vid ett ställningstagande till denna fråga är det av betydelse vilka ärenden som faller inom kategorin massärenden. Om man inte radikalt sänker an- språken på prefixet ”mass-”, synes knappast andra ärenden kunna bli aktuella än de som f.n. anges i 7 & RHK. Av dessa torde registerären- dena enligt sjölagen och båtregisterärendena inte spela någon större roll i detta sammanhang.

Beträffande samtliga typer av massärendcn gäller att det i större eller mindre utsträckning finns myndigheter, organisationer c. d. som tillhan- dahåller hjälp i någon form. Utredningen har i denna fråga noterat föl- jande.

Genom ändring i ärvdabalken (SFS 1976: 221), som trätt i kraft den 1 juli 1976, har införts en möjlighet att i vissa fall ersätta bouppteckning med ett enklare förfarande, kallat dödsboanmälan. Genom ändringen torde bouppteckningsfrekvensen sjunka och därmed rättshjälpsbehovet. I de fall där det fortfarande är en skyldighet att upprätta bouppteck— ning lämnas visst bistånd av bl. a. kommunala förtroendemän och tjäns- temän samt bankernas notariatavdelningar. Även begravningsföreningar- na Och begravningsentreprenörerna ombesörjer ett betydande antal bo- uppteckningar. För samtliga gäller att bistånd i regel lämnas endast mot avgift.

När det gäller inskrivningsärenden lämnar många inskrivningsmyndig- heter en långtgående service i form av råd och anvisningar. Vidare utgår utredningen från att banker, kommunalkontor och förtroendemän även i fortsättningen kommer att lämna en betydande rättshjälp när det gäl- ler inskrivningsärenden, låt vara att hjälpen ofta är förenad med av- gifter.

Även den service som förutom de nyss nämnda inskrivningsmyn-

Prop. 1978/79: 90 75

digheterna —— andra myndigheter lämnar allmänheten med stöd av det 5. k. servicecirkuläret bör uppmärksammas. Denna service tillgodoser ett visst rättshjälpsbehov även i massärenden.

Även om den hjälp som på olika sätt lämnas i massärenden är av stor betydelse, är det enligt utredningen uppenbart att den inte löser alla problem. Hjälpen är över huvud taget mest inriktad på enklare ären— den. Den täcker med andra ord mera den del av hjälpbehovet som ty— piskt sett faller inom ramen för rådgivning. Lika litet som rådgivning är tillräcklig för att lösa den enskildes hjälpbehov i exempelvis mer kompli— cerade ärenden angående upprättande av äktenskapsförord kan en be— gravningsbyrå, en inskrivningsmyndighct eller en kommunal tjänsteman tillfredsställa hjälpbehovet i ett komplicerat massärende. Utredningens slutsats blir därför att rättshjälp bör kunna beviljas i massärenden av mer komplicerad beskaffenhet.

Att utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka rätts- hjälp bör kunna beviljas är givetvis svårt. Enligt utredningens mening bör principen vara den att rättshjälp kan beviljas bara om ärendet i svå- righetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärende- typen. Undantagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger, bör rättshjälp dock kunna beviljas även i andra fall.

Utredningen tar slutligen upp frågan om det finns skäl att ändra på den nuvarande regeln om att rådgivning inte får lämnas i massärenden. Från principiella synpunkter kan det förefalla egendomligt att öppna möjlighet till rättshjälp men utesluta rådgivning. Att öppna möjlighet till rådgivning skulle emellertid vara förenat med vissa komplikationer. Samtidigt kan ifrågasättas om behovet är så stort. 1 den förra delen är att märka att det knappast är praktiskt möjligt att uppställa något villkor om att ärendet skall vara på visst sätt komplicerat. Om rådgivning fick lämnas kan det därför befaras att stora kostnader skulle uppkomma. I den senare delen är att märka att såsom förut framhållits -— det be— hov som rådgivningsinstitutet skulle fylla på detta område i allt väsent- ligt fylls genom den service som lämnas av inskrivningsmyndigheter m. fl. Detta är troligen den både smidigaste och från samhällsekonomisk synpunkt billigaste lösningen.

Författningstekniskt kan utredningens förslag utformas på i princip två olika sätt. Ett sätt är att i RHL inskriva möjligheten att i vissa mass- ärenden få allmän rättshjälp samt anpassa RHF (rättshjälpsförordning- en) härtill. Enligt detta alternativ binds således regeringen av lagen. Ett annat sätt är att i RHL bemyndiga regeringen att förordna om inskränk- ningar i rätten till rättshjälp i fråga om massärenden och att skriva in rätten till rättshjälp i komplicerade massärenden enbart i RHF. En så- dan reglering är mer flexibel och förordas därför av utredningen.

Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som enligt det nyss an- förda bör uppställas för att allmän rättshjälp skall få beviljas i mass-

Prop. 1978/79: 90 76

ärenden bör det enligt utredningens mening ankomma på rättshjälps- nämnd att pröva framställningar om rättshjälp.

5.2 Näringsidkare

3.2.1 Nuvarande ordning

I RHL föreskrivs att allmän rättshjälp inte får lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Näringsidkarens personliga ange— lägenheter omfattas däremot inte av inskräkningarna.

Som näringsidkare betraktas även t. ex. jordbrukare och fiskare. Ock- så den som i egenskap av fastighetsägare hyr ut lägenhet i flerfamiljs- hus torde få betecknas som näringsidkare. Till näringsidkare räknas fria yrkesutövare som advokater, arkitekter, konsulter, fotografer m.m. För att betraktas som näringsidkare krävs inte att vederbörande har någon anställd i sin verksamhet. Inte heller ställs några krav på att verksam- heten skall uppta någon viss större del av arbetstiden. Även närings- verksamhet som drivs vid sidan av ett heltidsarbete föranleder att veder- börande anses som näringsidkare såvitt gäller näringsverksamheten.

I motiven till bestämmelsen angående rörelseidkare anförs att ut- gångspunkten bör vara att rättshjälpen i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör den enskildes personliga och ekono— miska förhållanden. De rättsliga angelägenheterna i näringsverksamhet är av annan karaktär än i privatlivet och varierar dessutom starkt med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Det rättsskyddsbehov som föreligger i näringsverksamhet bör därför i princip tillgodoses på annat sätt än genom rättshjälp med stöd av det allmänna, t. ex. genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisa- tion. Skäl för en sådan begränsning av möjligheterna till rättshjälp för näringsidkare utgör också det förhållandet att kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta är en normal företeelse i affärslivet, jäm- förbar med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. Samtidigt kan det emellertid förekomma fall där rättshjälp bör kunna komma i fråga även beträffande rättslig angelägenhet som har samband med näringsverksamhet. Så kan t. ex. vara fallet med vissa småföretaga— re som praktiskt sett står löntagarna nära, eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant att rättshjälp inte bör vägras. I samband med riksdagsbehandlingen uttalade justitieutskottet att det fanns anled- ning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets tillämpning.

Näringsidkarfrågan har varit uppe till ett flertal avgöranden av DON:s. och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Några exempel

Prop. 1978/79: 90 77

hämtade ur praxis rörande frågan om allmän rättshjälp skall utgå till näringsidkare är följande.

Särskilda skäl för rättshjälp ansågs föreligga i bl. a. nedannämnda fall, nämligen

(1) för 70-årig f. d. skrothandlare med en inkomst av 1 745 kr. i må- naden, varav 745 kr. utgjorde pension

(2) för f. d. delägare i handelsbolag som drev åkerirörelse (3) för person som tillsammans med sin broder ägde en jordbruks- fastighet, taxerad till 48 000 kr. och belånad för 15 600 kr. och med en årlig nettointäkt på 6 550 kr. för envar av ägarna, och

(4) för målsägande i brottmål angående bedrägeri som tidigare hade en inkomst på 3 469 kr. i månaden men som vid tiden för ansökan bara hade studiebidrag på 1 700 kr. i månaden samt amorterade skulder med 11 281 kr. per år.

I samtliga dessa fall ansågs särskilda skäl föreligga med hänsyn till sö- kandens ekonomiska förhållanden.

Särskilda skäl med hänsyn till sakens beskaffenhet ansågs i ett fall föreligga för att bevilja taxiägare rättshjälp i ärende om överklagande av utmätning av taxibilen och i ett annat fall då sökande haft både bo— stad och 'rörelse på den fastighet som tvisten gällde.

Däremot ansågs särskilda skäl inte föreligga i följande fall: (1) Sökanden var lantbrukare vars bruttointäkt av lantbruket var 123 455 kr. och vars kostnader var 113 507 kr. Tvisten gällde ersättning för skada på utarrenderad fastighet och för obetalt arrende.

(2) Sökanden var åkeriägare utan anställda och med en nettointäkt av rörelsen på 30 402 kr.

(3) Sökanden var frisör med en årlig inkomst av sin verksamhet på 25 000 kr. Ärendet gällde exploatering av patent.

5.2.2 Tidigare reformförslag m. m.

Näringsidkarfrågan uppmärksammades redan under riksdagsbehand- lingen av pr0p. 1974: 4. I tre motioner, 1972: 1469, 1471 och 1473, kri— tiserades den i lagtexten föreslagna inskränkningen i näringsidkares möjlighet att få rättshjälp. Som skäl åberopades bl. a. att det föreslagna stadgandct aVSåg en heterogen grupp personer som utövade sin näring under högst varierande ekonomiska förhållanden och att det inte kunde vara riktigt att t. ex. hantverkare, lantbrukare, handlande och författare alltid skulle hålla en ekonomisk beredskap för att kunna betala even- tuella rättegångskostnader.

Som tidigare anförts ansåg justitieutskottet (se JuU 1972: 12 s. 30), att det fanns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya syste- mets tillämpning. Detta uttalande hade avseende på skilda grupper av näringsidkare, däribland de renskötande samerna, vilkas möjligheter att

Prop. 1978/79: 90 78

få rättshjälp aktualiserats i utskottet. Att observera för samernas del var också att deras ekonomiska och rättsliga angelägenheter i viss utsträck- ning handhades av en ny typ av juridisk person, kallad sameby.

I en reservation till utskottsbetänkandet påpekades bl. a. att gräns- dragningen mellan anställningsförhållande och företagsamhet i egen regi ofta var svår att göra samt att såväl tolkningen av dessa båda be- grepp som tillämpningen av den föreslagna undantagsbestämmclsen sä- kerligen många gånger skulle komma att förorsaka bryderi och osäker- het. Från social synpunkt var det för övrigt inte mindre angeläget att en näringsidkare i små ekonomiska omständigheter bereddes möjlighet att ta till vara sin rätt i fråga om sin näring än att han erhöll bistånd i fråga om sina rent privata angelägenheter, ty i båda fallen skulle han och hans familj drabbas lika hårt av följderna av att han genom eko- nomiskt trångmål förlorade sin rätt. För flera småföretagare var rätte- gångskostnader en i budgeten oförutsedd utgiftspost. Även med en gene- rös tolkning av den i propositionen föreslagna undantagsregeln kunde stora grupper av näringsidkare med beaktansvärt behov av rättshjälp bli ställda utanför reformen. Det kunde inte förutsättas att detta behov i tillbörlig utsträckning skulle kunna tillgodoses genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisation.

I motionen 1972: 1916 yrkades att rättshjälpslagens regler skulle om- fatta även näringsidkare som inte är juridisk person. I betänkande 1973: 1 uttalade justitieutskottet att utskottet saknade anledning att från- gå det ställningstagande som gjorts föregående år men att det efter er- farenheter av tillämpningen av lagstiftningen kunde bli aktuellt att på nytt överväga frågan. Reservation av samma innehåll som föregående år anfördes.

Även under 1974 väcktes motioner, 1974: 79 och 1974: 386, i vilka framfördes kritik mot begränsningen i möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. I den ena motionen yrkades att rättshjälp skulle kunna utgå enligt de allmänna reglerna även till näringsidkare, som inte är juridisk person och i den andra att sådana bestämmelser borde införas i rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet att erhålla rättshjälp även i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.

Med anledning av motionerna uttalade justitieutskottet (JuU 1974:18) bl. a följande.

I ärendet hade utskottet haft tillgång till ett antal avgöranden av DON:s besvärsnämnd i frågor om rättshjälp åt näringsidkare. Av mate- rialet kunde med hänsyn till dess relativt begränsade omfattning inte dras några säkra slutsatser rörande nämndens praxis. Det kunde dock hävdas att det förelåg vissa gränsdragningsproblem. Utskottet hade sär- skilt fäst sig vid svårigheterna att avgöra om sökandens ekonomiska för- hållanden var sådana att de motiverade slutsatsen att särskilda skäl före— låg för rättshjälp. Bl.a. uppstod ofta gränsdragningsproblem i sådana

Prop. 1978/79: 90 79

fall då sökandens nettointäkt av sin rörelse var liten men omsättningen i rörelsen var relativt hög. Även frågan huruvida sökanden var att anse som näringsidkare liksom andra spörsmål syntes ofta bereda problem i den praktiska tillämpningen. Utskottet ville inte motsätta sig önskemå- let att frågan om rättshjälp till näringsidkare skulle tas upp till om- prövning. För en sådan omprövning borde enligt utskottets mening inte läggas fast några bestämda riktlinjer. Det var emellertid uppenbart att de särskilda problemen för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella aspekten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet utgick ifrån att omprövningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål.

I reservation till utskottsbetänkandet anfördes bl. a. att vid ompröv- ningen som borde gälla problematiken i hela dess vidd, hänsyn borde tas till de starkt kritiska synpunkter i ämnet som under förarbetena till rättshjälpsreformen anfördes av ett stort antal remissinstanser. I övrigt anfördes i huvudsak samma synpunkter som i reservationen till 1972 års utskottsbetänkandc. Reservanterna ansåg sammanfattningsvis att det bå— de från rättvisesynpunkter och jämlikhetssynpunkter var angeläget att rättshjälpslagen ändrades så att näringsidkare i normalfallen inte ute- slöts från möjlighet till allmän rättshjälp.

I motionerna 1975: 102 och 451 och 1975/ 76: 85 framställdes yrkan— den om att rättshjälp skulle kunna utgå till näringsidkare även i angelä- genhet som berörde hans näringsverksamhet.

I sitt bctäkande (JuU 1975/76: 17) framhöll justitieutskottet att det var uppenbart att de särskilda problem av jämställdhetsnatur som före- åg för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella as— pekten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det ange- läget att omprövningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål. En till— fredsställande lösning av spörsmålet var enligt utskottet i själva verket så angelägen, att utskottet ansåg sig böra förorda att frågan behandlades med förtur av utredningen.

I motionen 1975/ 76: 1078 framställdes yrkande om att rättshjälpsut- redningen borde få i uppdrag att positivt pröva frågan om en åter- gång till tidigare regler på rättshjälpens område för näringsidkare samt att komma med förslag till ökad rättshjälp för innovatörer vid patent- intrång.

Justitieutskottet fann (JuU 1975/76: 24) att motionsspörsmålet föll inom ramen för utredningens uppdrag och föreslog därför att motionen skulle avslås, vilket också blev riksdagens beslut.

Slutligen yrkades i motionen 1976/77: 240 att näringsidkare skulle ges möjlighet att få rättshjälp i angelägenhet som berör hans närings- verksamhet.

Justitieutskottet yttrade i sitt betänkande (JuU 1976/ 77: 24) att någon riksdagens åtgärd till följd av motionen inte fordrades eftersom det spörsmål som upptagits i motionen övervägdes av rättshjälpsutredningen.

Prop. 1978/ 79: 90 80

Till justitiedepartementet har inkommit framställningar från Konst— närliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), från Lant- brukarnas Riksförbund (LRF) och från Svenska företagares riksförbund med yrkanden om vidgade möjligheter till rättshjälp för näringsidkare.

Framställningarna har överlämnats till rättshjälpsutredningen för att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Till rättshjälpsutredningen har inkommit en skrivelse från Sveriges Fastighetsägareförbund, där förbundet anför att det förhållandet att rättshjälp har karaktär av social förmån inte bör utestänga ägare av hyresfastighet från möjligheten att få rättshjälp enbart därför att han är näringsidkare.

5.2.3 Utredningen

Utredningen framhåller inledningsvis att enligt förarbetena till RHL allmän rättshjälp inte bör vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är så- dant att allmän rättshjälp inte bör vägras. I praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska förhållanden varit sådana att de som kostnadsbidrag har haft att betala enbart grundavgiften enligt RHL.

Nyssnämnda regel har dock inte tillämpats i alla fall. Hänsyn har också tagits till näringsidkarens allmänna ekonomiska och sociala si- tuation. Allmän rättshjälp har ansetts kunna lämnas bara den närings- idkare som har en ställning som är jämförbar med en löntagares i lägre inkomstläge. Denna ståndpunkt har lett till att allmän rättshjälp vägrats även den som i och för sig bara skulle betala grundavgiften i kostnads- bidrag, när rörelsen varit av sådan omfattning att han av den anled- ningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits till omsättningen och tillgångarna i rörelsen, anta- let anställda m. m.

Att såsom yrkats i en del motioner ge näringsidkare som är fysisk person rätt till allmän rättshjälp utan begränsning kan enligt utredning- ens uppfattning inte komma i fråga. Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår att det finns företag som ägs av fysiska personer med upp till 200 anställda. Det torde knappast vara förenligt med rättshjälpens ka- raktär av social förmån att bevilja allmän rättshjälp åt en företagare med många anställda.

Tänkbart är att särbehandla mindre och medelstora företagare. Ut- redningen erinrar i det sammanhanget om att det i prop. 1975: 104 med förslag till ny bokföringslag föreslogs att alla näringsidkare i princip skulle bli bokföringsskyldiga. Undantagna var endast bortsett från staten, kommuner och jämställda —— enskilda personer som drev jord- bruk eller skogsbruk eller som i mindre omfattning hyrde ut fastighet eller del av fastighet (i det senare fallet högst två lägenheter).

Prop. 1978/79: 90 81

Lagutskottet (LU 1975/76: 15) framhöll att gränsen för en eventuell undantagsgrupp måste vara klar och reglerna lättillämpade. Enligt ut- skottets mening kunde man inte säga att viss typ av rörelse skulle ute- slutas från bokföringsskyldighet enbart därför att den drevs av en en- sam person. Många praktiska exempel kunde enligt utskottet anföras på att rörelsens omsättning ändå var mycket stor. Utskottet fann också att en generell gräns byggd på maximiantalet anställda i rörelsen skulle bli alltför schablonartad och inte slå likformigt inom olika branscher. Likaså var en gräns som byggde på bruttoomsättningen i företaget olämplig och opraktisk från olika synpunkter. En kombination av olika här angivna faktorer skulle enligt utskottet medföra alltför stora till- lämpningssvårigheter vid gränsdragningen. Utskottet tillstyrkte på grund härav propositionens förslag om att några generella undantag från bok- föringsplikten inte skulle göras.

Däremot föreslogs att enskilda näringsidkare som driver verksamhet utan biträde av flera än två årsanställda personer och i vars rörelse den årliga bruttoomsättningssumman understiger 200000 kr. skulle undan— tas från tillämpningen av bestämmelsen om årsbokslut. Detta förslag bifölls av riksdagen och en bestämmelse av detta innehåll togs in i bok- föringslagcn (1976: 125).

Utredningen anser att de ovan redovisade synpunkterna på gräns- dragningsproblemen är tillämpliga även när det gäller näringsidkarfrå- gan i rättshjälpssystemet. Varken antalet anställda eller omsättningens storlek kan således enligt utredningens mening tjäna som säkert krite— rium på ett företags storlek. Inte heller en kombination av dessa två faktorer synes kunna tjäna som någon enkel och lättillämplig formel, när det gäller att avgöra om allmän rättshjälp skall utgå eller inte.

Tänkbart vore att efter förebild av undantaget i 1 & sista stycket bok— föringslagen slå fast att allmän rättshjälp inte fick utgå till närings- idkare som driver rörelse med flera än två årsanställda personer och med en årlig bruttoomsättning överstigande 200 000 kr.

Utredningen erinrar emellertid om att det enligt tillgänglig statistik ' finns 210 001 företag med upp till två anställda och 16 504 med 2—4 an- ställda. En regel som utesluter endast sådana företagare från allmän rättshjälp som har mer än två anställda skulle därför med all sannolik- het bidra till en väsentlig ökning av kostnaderna för rättshjälpen.

Utredningen framhåller att allmän rättshjälp i praxis som regel väg— rats företagare med en årsomsättning överstigande 100 000 kr. Även om viss kritik kan riktas mot den ganska återhållsamma tillämpningen av regeln om rättshjälp åt näringsidkare är därmed inte sagt att det är för— svarligt från statsfinansiell synpunkt att generellt tillåta allmän rätts— hjälp vid en omsättning upp till 200 000 kr.

Samtidigt torde det emellertid enligt utredningens uppfattning inte kunna uteslutas att det finns fall där det kan synas stötande att vägra

Prop. 1978/79: 90 82

allmän rättshjälp trots att antalet anställda visserligen överstiger två el- ler trots att omsättningen överstiger 200000 kr. Här kan t. ex. före- ligga ömmande omständigheter av personlig eller ekonomisk art. Det torde därför knappast gå att avvara en undantagsregcl även om man sätter gränsen så pass högt som nyss angavs.

Utredningen vill på grund av det anförda inte förorda en regel av innebörd att allmän rättshjälp i princip inte får utgå till andra närings- idkare än sådana med högst två anställda och en årsomsättning av högst 200 000 kr.

Med detta vill dock utredningen inte ha sagt att man inte alls skall ta hänsyn till antalet anställda och årsomsättningens storlek vid bedöm- ningen av om näringsidkare skall beviljas allmän rättshjälp eller inte. Dessa faktorer bör på samma sätt som nu sker spela in i den helhets- bedömning av verksamhetens art och omfattning som skall göras vid prövningen av rättshjälpsfrågan.

Genom den praxis som har utbildats hos rättshjälpsnämnderna och besvärsnämndcn har allmän rättshjälp i princip kommit att vägras alla näringsidkare med sådana inkomstförhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften. Utredningen anser att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för närings- idkare att få rättshjälp. Många näringsidkare är —— även om deras in- komstförhållanden skulle medföra att rättshjälpsavgiften blev högre än grundavgiften —— i praktiken inte att betrakta på annat sätt än vanliga löntagare. Både standardmässigt och i övrigt är de jämställda med van- liga löntagare. Möjligheterna för dessa näringsidkare att genom försäk- ring eller på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av ekono- misk art är ytterst små eller rent av obefintliga. Det nu sagda gäller fle- ra av de kategorier som nämnts i riksdagsmotionerna och i de skrivel- ser som överlämnats till utredningen.

Utredningen anser därför att reglerna om allmän rättshjälp åt nä— ringsidkare bör ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidka- re som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. När det gäller att ange gränsen för vilka näringsidkare som inte bör uteslutas från möjligheten att få allmän rättshjälp bör föreskrivas att allmän rätts- hjälp får lämnas näringsidkare, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.

Vissa tolknings- och tillämpningsproblem har föranletts av den nuva— rande lydelsen av 8 5 3. RHL som talar om ”angelägenhet som har sam— band med hans näringsverksamhet”. För att i någon mån undanröja dessa problem bör lydelsen ändras till "angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet".

Prop. 1978/79: 90 83

Som tidigare anförts anser utredningen att frågan huruvida närings- idkare skall beviljas allmän rättshjälp i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet alltid bör bli föremål för rättshjälpsnämndens prövning. Utredningen framhåller att det inte torde komma att röra sig om någon mera betydande mängd ärenden som tillförs rättshjälpsom- rådet genom den nu föreslagna ändringen.

6 Förmåner vid allmän rättshjälp

6.1. Kostnad vid bodelning

6.1.1. Nuvarande ordning

Enligt giftermålsbalken (GB) är vardera maken ensam ägare till sin egendom men andra maken har i regel giftorätt i egendomen. När gif- torättsgemenskapen upphör med anledning av makes död eller dom på boskillnad eller äktenskapsskillnad, ”materialiseras” giftorätten. Detta sker genom bodelning. Bestämmelser härom finns i 13 kap. GB.

Till grund för bodelningen förutsätts ligga en bouppteckning uppta- gande båda makarnas tillgångar och skulder. När talan om äktenskaps- skillnad har väckts skall rätten, om någon av makarna begär det, för- ordna lämplig person att uppteckna vardera makens tillgångar och skul- der.

Enligt 13 kap. 1 5 GB skall vad som är föreskrivet om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutred- ningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning vid bodel- ning. Hänvisningen syftar på bestämmelserna i 23 kap. ärvdabalken (ÄB) och innebär bl. a. följande. Över bodelningen skall en skriftlig hand- ling upprättas och underskrivas av makarna. Om någon av makarna be- gär det skall rätten förordna om en särskild skiftesman. Om det behövs får flera skiftesmän utses. Finnes skiftesman inte vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas.

Innan rätten förordnar eller entledigar skiftesman skall makarna få tillfälle att yttra sig. Endast den som är villig därtill får förordnas. Skif— tesmannen skall bestämma tid och plats för bodelningen samt kalla ma- karna till förrättningen. Vid denna skall han lämna makarna det bi- träde som behövs. Kan makarna inte enas har Skiftesmannen att själv bestämma om delningen. Skiftesmannen skall då upprätta och underskri— va en bodelningshandling. Bodelningshandlingen skall i sådant fall oför- dröjligen delges makarna. Vill någon av dem klandra bodelningen skall han väcka talan hos rätten inom tre månader efter delgivningen. I klan- dermål får domstolen inhämta yttrande av skiftesmanncn. Rätten kan också återförvisa ärendet till Skiftesmannen. Klandras inte bodelningen _ inom den angivna tiden vinner den laga kraft. Skiftesmannen har rätt

Prop. 1978/79: 90 84

till skäligt arvode och ersättning för sina kostnader av makarna. Dessa torde vara solidariskt ansvariga för skifteskostnaden.

Bodelning är i Sverige i första hand en privat förrättning. En liknande ordning gäller i Finland. I Danmark och Norge däremot försiggår bo- delingsförrättning i många fall under medverkan av offentlig myndig- het. skifteretten.

Allmän rättshjälp kunde enligt RHL i dess ursrprungliga lydelse i och för sig utgå i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till särskild skiftesman ingick dock inte bland de i 9 & RHL uppräknade förmå- nerna som kunde utgå enligt lagen. Sådan kostnad fick parterna själva svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller inte. Rättshjälp i bo- delningsärende omfattade således endast kostnaden för biträde och eventuell utredning.

I samband med behandlingen av prop. 1972: 4 rörande rättshjälps- reformen begärde riksdagen hos regeringen ett kompletterande förslag till RHL så att ersättning kunde utgå av allmänna medel till skiftes— man vid bodelning. Frågan togs därefter upp i en inom justitiedeparte- mentet utarbetad promemoria (Ds Ju 1975: 15) Rättshjälp för skiftes- man vid bodelning. Promemorian remissbehandlades. På grundval av promemorian och remissyttrandena över den lades i prop. 1975/76: 47 fram förslag om att rättshjälpen skulle omfatta även kostnad för sär- skilt förordnad skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskaps— skillnad eller boskillnad om den rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt förslaget begränsades makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även biträde enligt RHL till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden el- ler boets beskaffenhet. Propositionen innebar således en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträde åt endera eller båda par- terna. Rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning föreslogs inte kun— na lämnas utan beslut av rättshjälpsnämnd. En utgångspunkt för de framlagda förslagen var att skiftesman skulle förordnas av domstol och att skiftet alltjämt skulle vara en privaträttslig förrättning.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen förklarade sig justitie— utskottet kunna godta att den förordade ordningen tillämpades under ett inledande skede. Frågan om en utvidgning av förmånerna borde emellertid tas upp till övervägande av utredningen om en allmän över- syn av rättshjälpssystemet. Riksdagen beslutade i enlighet med vad ut- skottet anfört. Ändringarna i RHL trädde i kraft den 1 januari 1976.

6.1.2 Utredningen Utredningen konstaterar att det bland praktiserande jurister torde råda allmän enighet om att bodelningsfrågan nästan alltid utgör en vä- säntlig delfråga i skillnadsfrågan. Särskilt starkt är naturligtvis sam—

Prop. 1978/79: 90 85

bandet mellan underhållsfrågan och bodelningsfrågan. En konsekvens av detta förhållande är att bodelningsfrågan nästan alltid diskuteras i skillnadsmålet och i viss omfattning blir resultatet att bodelningen klaras av inom ramen för skillnadsmålet. Till detta resultat har också bidragit den nya regeln om rättshjälp vid bodelning.

Som en följd av det nyss beskrivna förhållandet har man också kon- struerat taxan i skillnadsmål så att taxebeloppen inkluderar även ett visst arbete i bodelningsfrågan. Samtidigt som man från advokathåll vits- ordar detta hävdar man att taxebeloppen är så låga att de numera inte ger utrymme för något nämnvärt bodelningsarbete.

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen övervägt olika lös- ningar som skulle ge biträde i skillnadsmålet möjlighet att — ev. efter särskild prövning — arbeta ett visst antal timmar med bodelningsären- det. Det har emellertid visat sig svårt att denna väg lösa några egentliga problem.

En slutsats som kan dragas av det anförda är att de allra enklaste bodelningsfrågorna i flertalet fall löses inom de taxesatta skillnadsmå- lens ram. I övriga skillnadsmål, där endera eller båda parterna har all- män rättshjälp, ersätts av allmänna medel bodelningsarbete som har be- tydelse för målet i övrigt. Vilka bodelningar som klaras inom dessa skillnadsmål varierar. När man överväger frågan under vilka förutsätt- ningar allmän rättshjälp bör få beviljas separat i bodelningsangelägen- heter är det emellertid som en följd av att de enklaste fallen klaras av på annat sätt — åtminstone i princip —— de något mer komplicerade eller mycket komplicerade fallen man talar om.

Utredningen anför vidare att om man ser på problemet på detta sätt man givetvis kan fråga sig om det behövs några särskilda restriktioner när det gäller möjligheten att få rättshjälp vid bodelning. Har parterna inte klarat bodelningen i skillnadsmålet måste förutsättas att delningen vållar problem och det kan då hävdas att parterna bör kunna få hjälp enligt vanliga kriterier. Parterna ser — som förut framhållits -— ofta bodelningen som ett svårare problem än äktenskapsskillnaden och de har ofta fog för sin uppfattning. Samtidigt måste man emellertid hålla i minnet att svårigheterna vid bodelningen ofta inte är sakligt betinga- de utan beror på känslomässiga attityder. Även mycket små och juri- diskt okomplicerade bon kan därför vålla problem. Detta måste fram- tvinga någon form av restriktivitet. Enbart den omständigheten att par- terna vunnit äktenskapsskillnad men inte kunnat enas om bodelningen bör alltså inte utgöra tillräcklig grund för allmän rättshjälp i bodel— ningsangelägenheten.

Enligt nuvarande praxis anses förekomsten av fastighet eller rörelse i makarnas bo vara faktorer som kan ge anledning att bevilja rättshjälp. Utredningen anser att även en rad andra förhållanden bör tillmätas stor betydelse vid prövningen. Som exempel kan nämnas att fordringar eller

Prop. 1978/79: 90 86 skulder av skilda slag ingår i boet, att avbetalningsgods av större värde ingår, att enskild egendom eller försäkringar finns, att vederlagsanspråk föreligger eller att gåvotransaktioner är omstridda etc.

I den mån rättshjälpsbehov anses föreligga uppkommer frågan hur behovet skall tillgodoses. Denna fråga har som framgått ägnats stor uppmärksamhet och föranlett den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1976. Genom denna ändring infördes möjlighet att betala även skiftesman ur rättshjälpssystemet. Enligt utredningens mening saknas anledning att ompröva denna reform. Vad som måste stå i centrum är däremot enligt utredningens mening frågan om det finns skäl att prioritera anlitandet av skiftesman framför biträde eller om lagstiftning- en bör vara neutral i denna del.

I den nyss antydda frågan har särskilt från advokathåll framhållits att den nuvarande prioriteringen av skiftesman inte överensstämmer med det i praktiken vanliga förfarandet vid bodelningar. Det vanliga är nämligen att skiftesman inte anlitas förrän i sista hand, dvs. först sedan biträdena misslyckats att åstadkomma en delning. Reformen har därför inneburit att parter som åtnjuter rättshjälp påtvingats en ordning som avviker från den normala. En annan olägenhet med den nämnda prioriteringsregeln anses vara att den leder till obalans mellan ekonomiskt olika lottade makar eftersom en mer bemedlad part alltid kan på egen bekostnad an- lita biträde inför Skiftesmannen.

Bakgrunden till den nuvarande prioriteringsregeln är en önskan att begränsa kostnaderna. Det har förutsatts att kostnaderna för skiftesman blir lägre än om båda parterna anlitar biträde. Enligt utredningens me- ning är detta inte helt självklart. Biträdena har nämligen från skillnads- målet ingåcndc kännedom om parternas förhållanden under det att skif- tesmannen saknar motsvarande förhandskunskap. Kostnaderna för skif— tesmannens arbete beror givetvis i hög grad på vem som utses till skif- tesman och hur denne utför sitt uppdrag. En skiftesman som arbetar ef- ter metoden att i så många fall som möjligt få till stånd uppgörelser i godo — vilket enligt uppgift till utredningen inte är ovanligt drar na- turligtvis stora kostnader. Dessa omständigheter i förening med den kri- tik som i övrigt anförts mot gällande ordning bör enligt utredningens uppfattning leda till att man i första hand söker lösa problemen genom en neutral regel, dvs. den lösning skiftesman eller biträde — bör väljas som i varje särskilt fall är lämpligast. Vid avvägningen bör kost- nadsaspekten väga tungt men inte vara ensamt avgörande. En konse- kvens måste ändå bli att regelmässigt endast endera förmånen bör få utgå.

En fördel med biträdeslösningen är, framhåller utredningen, att man tillvaratar den kunskap om parterna och deras förhållanden som biträ- dena förvärvat i skillnadsmålet. Som förut nämnts nedlägger biträde ofta ett visst arbete på bodelningsfrågan redan i skillnadsmålet. På grund

Prop. 1978/79: 90 87

av detta arbete behöver bodelningen ibland inte vålla några större pro- blem även om den inte kan lösas inoin "skillnadsmålcts ram.

En annan fördel med biträdeslösningen är att den stämmer överens med den lösning som tillämpas vid upplösning av ogifta sammanboendes cgendomsgemenskap. I sådana fall gäller nämligen allmänna regler om biträdesbehov.

Den främsta fördelen med skiftesman är att en sådan har möjlighet att tvångsvis skifta boet. Detta kan innebära en garanti för att kostna— derna begränsas. Allt beror emellertid på vilken tid skiftesmanncn anser sig böra ägna åt förlikningsförhandlingar innan han eventuellt tvångsvis skiftar boet. Härtill kommer att skiftesmanncn behöver viss tid för att utreda boet och bilda sig en uppfattning om parternas ståndpunkter. I denna del har parternas biträden oftast en förhandskunskap som gör att de direkt kan angripa själva delningsfrågan.

Utredningen påpekar att en särskild komplikation ligger i att skiftes— man förordnas av rätten. Frågan om rättshjälp bör beviljas och vilka förmåner _— biträde eller skiftesman — som rättshjälpen bör innefatta, avgörs alltså av en myndighet och skiftesman förordnas av en annan. Denna omständighet bör enligt utredningens mening föranleda att för- månen av skiftesman görs beroende av särskild prövning genom rätts- hjälpsnämndens försorg. Att skiftesman förordnas på begäran av ena parten bör alltså —— för att ta ett exempel —-— inte automatiskt påverka möjligheterna för den andra parten att få biträde i bodelningsfrågan.

Mot bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena har ut- redningen stannat för följande lösning.

Behovet att rättshjälp vid bodelning bedöms enligt i princip vanliga regler. För att rättshjälp skall få beviljas bör emellertid krävas att boet är i något hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftesman. Den som gör ansökan om rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansök- ningen och bestämmer vilken förmån som skall utgå. Valet skall ske med hänsynstagande till såväl partens önskemål och behov som till kostnads- konsekvenserna. Utredningen förutsätter att parterna i regel har ganska klart för sig om de kan enas eller om skiftesman måste tillgripas. Om biträde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan und- varas får nämnden på framställning bestämma att rättshjälpen skall in- kludera även denna förmån. Härför bör dock fordras särskilda skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från början men parterna, eller en av dem, senare anse att biträde inte kan undvaras bör motsvarande gälla.

Utredningen framhåller att den valda lösningen nära överensstämmer med gällande rätt. Enda skillnaden är egentligen att den är neutral i valet mellan biträde och skiftesman. Det är möjligt att detta kan vålla vissa merkostnader. En väsentlig fördel är emellertid att lösningen an- sluter till det arbetssätt som vanligen tillämpas på detta område. Utred-

Prop. 1978/79: 90 88

ningen håller dessutom för sannolikt att skillnaden i ekonomiskt hän- seende inte blir så stor, främst därför att biträde till skillnad från skiftesman i regel kan förutsättas ha en viss förhandskänndedom om boet och därför vara beredd att omedelbart söka en uppgörelse i bodelningsfrågan.

Trots det nyss anförda kan det enligt utredningens mening inte ute- slutas att bodelningsärendena blir kostnadskrävande. Härför talar bl.a. rättshjälpsnämndernas erfarenheter. Det är därför önskvärt med en ef— fektiv kostnadskontroll. Det är också angeläget att en vägledande praxis snarast möjligt utbildas såväl i fråga om vilken förmån som skall utgå som i fråga om den tid biträden och skiftesmän rimligen bör ägna åt dclningsfrågan.

6.2. Kostnad för privat sakkunnig

6.2.1. Nuvarande ordning

Enligt 95 andra stycket 2 RHL anses som kostnad för rättshjälpen bl. a. den rättssökandes kostnad för bevisning vid allmän domstol, krigs- rätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen. Enligt 24é samma lag ut- går ersättning för bevisning i den mån inte särskilda föreskrifter gäller, med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. De särskilda före- skrifter som åsyftas är vissa bestämmelser i RB som anger att ersättning för bevisning skall utgå av allmänna medel, nämligen 36 kap. 24 & tredje stycket, 38 kap. 7 & andra stycket, 39 kap. 5 9” andra stycket samt 40 kap. 17 å andra stycket och 19 å andra stycket, vilka hänvisar till vitt- nesersättningskungörelsen (1973: 262). Saknas sådana särskilda före— skrifter skall ersättning för bevisning bestämmas av domstolen till skä- ligt belopp.

Fråga har uppkommit i vilken utsträckning ersättning kan utgå enligt RHL för kostnad för sakkunnig, som inte nämnts av rätten (privat sak- kunnig) och som part med allmän rättshjälp åberopat. Vad som närmast vållat tveksamhet är om ersättning kan utgå enligt 24 & RHL åt privat sakkunnig för arbete.

Privat sakkunnig behandlas i 40 kap. 19 å RB. Reglerna innebär att den sakkunnige i huvudsak behandlas som vittne. Av detta följer bl.a. att de ersättningsregler som gäller för vittne skall tillämpas beträffande av part anlitad sakkunnig. Domstolen kan alltså tillerkänna privat sak- kunnig ersättning bara i den omfattning han som vittne har rätt till er- sättning. Vad som kan komma i fråga är därmed ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med inställelse vid förhandling men däremot inte ersättning för utfört arbete. Däremot kan part, som utgett ersättning till den sakkunnige, i förhållande till motparten göra gällande hela det utbetalade beloppet som rättegångskostnad.

Prop. 1978/79: 90 89

Ett annat problem sammanhänger med regeln i 9 & andra stycket 2 RHL om att den rättssökandes kostnad för nödvändig utredning i ange- lägenhet. som kan komma under allmän domstols, krigsrätts, arbetsdom- stolcns eller bostadsdomstolens prövning eller som skall prövas av skilje— män utgör en ersättningsgill kostnad. Bestämmelsen —- som alltså gäller endast utomprocessuell utredningskostnad — syftar till att skapa förut- sättningar för uppgörelser utan rättegång. Enligt förarbetena till RHL (prop. 1972: 4 s. 259) är förmånen i fråga i första hand avsedd för mindre omfattande utredning, såsom läkarintyg, värderingsintyg och liknande. Endast undantagsvis bör det komma i fråga att mera omfat- tande utredning införskaffas utom rätta.

Enligt 25 & första stycket RHL gäller att biträde, som har förordnats enligt 19 & samma lag, beslutar om sådan utomprocessuell utredning som nu berörts. Med kravet på att förmånen utgår bara när biträde har förordnats har avsetts att skapa garantier för att inte onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas på statsverkets bekostnad. Biträdet får på eget ansvar ta ställning till om särskild utredning behövs. Från rättshjälps- nämnden kan inte erhållas förhandsbesked. Den som medverkar vid ut— redningen har alltid rätt till skälig ersättning för såväl arbete som kost— nader. Visar det sig att utredningen har varit onödig eller alltför dyr- bar och har biträdet genom att föranstalta om utredning visat försum- lighet, kan detta emellertid beaktas när ersättningen till biträdet be- stäms. Även parten kan få stå för utredningskostnad, om han genom vårdslöshet eller försummelse har åstadkommit att statsverket vållats kostnad för onödig utredning.

Har något biträde enligt 19 & RHL inte förordnats, ankommer det på rättshjälpsnämnden att på begäran av den rättssökande pröva frågan om utomprocessuell utredning skall få förebringas på statsverkets bekost- nad.

6.2.2. Utredningen

Utredningen framhåller att det i olika sammanhang —— bl. a. i DON:s promemoria har påtalats att gällande regler i RHL om ersättning för privat sakkunnigutredning ibland kan leda till bristande balans mellan parterna i processen. Från principiell synpunkt är de olägenheter som illustreras av följande exempel mest intressanta.

En part anser sig t. ex. ha ett anspråk på ersättning i samband med en byggnadstvist och beviljas allmän rättshjälp med biträdesförordnande. Biträdet beslutar om en, kanske t.o.m. två sakkunnigutredningar, som ersätts ur rättshjälpssystemet, utan att över huvud taget kontakta mot- parten i detta skede. Därefter väcker parten talan vid domstol och åberopar det som kan vara till förmån för hans talan. Sedan talan väckts har svarandens biträde enligt RHL inte möjlighet att på motsvarande

Prop. 1978/79: 90 90 villkor anlita privat sakkunnig utan får nöja sig med en begäran att rät- ten skall utse sakkunnig. Utses sådan kan processen komma att tillföras material, som visar sig vara till nackdel för i detta fall svaranden. Ge— nom att käranden införskaffat för honom fördelaktigt sakkunnigutred— ning och anhängiggjort talan innan han i egentlig mening förhandlat med motparten kommer han processuellt i en gynnad ställning. Om sva- randen inte har rättshjälp blir parternas situation däremot lika, eftersom svaranden då får införskaffa vilken utredning han vill på egen bekost- nad.

En bristande balans mellan parterna kan även uppkomma om rätten på begäran av den ena parten utsett en sakkunnig. Den andra parten har då i praktiken små möjligheter att få bifall till en begäran om ytter- ligare utredning för att från hans utgångspunkt belysa och bemöta det tidigare utlåtandet.

När det gäller att komma till rätta med olägenheter av nyss antytt slag anser utredningen att man kan tänka sig att gå fram efter i prin- cip två huvudlinjer för att hitta lösningar. Ett sätt är att biträde ges kompetens att ”förordna” privat sakkunnig med rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detta innebär att den ordning som f. n. tillämpas utomprocessuellt får giltighet fullt ut, alltså även efter det att talan väckts. Detta alternativ är det för parten fördelaktigaste. Det har emellertid den avgjorda nack— delen att det innebär en i förhållande till gällande ordning betydande vidgning av förmånerna. Det finns också en risk för kraftiga kostnads- stegringar. Med hänsyn bl. a. härtill kan en lösning enligt detta alterna- tiv inte nu komma i fråga.

En annan tänkbar lösning är enligt utredningen följande. Biträde får rätt att föranstalta om sakkunnigutredning av enklare beskaffenhet, in- tyg e. d., oavsett om ärendet handläggs utomprocessuellt eller har an- anhängiggjorts vid myndighet. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträdet ha skyldighet att inhämta tillstånd till ut- redningen. Om det i bodelningsärende inte förordnats biträde men be- stämts att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman, bör skif— tesman ha kompetens motsvarande biträde i detta hänseende.

Är det fråga om att föranstalta om mer kostnadskrävande utredning fordras som nyss sagts tillstånd. Har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet bör frågan om tillstånd prövas av rättshjälpsnämnd. Om ärendet däremot anhängiggjorts vid allmän domstol, förvaltningsdom- stol, krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, statens va-nämnd el- ler vid arrende- eller hyresnämnd eller överexekutor bör prövningen om utredningen skall få införskaffas ligga på vederbörande myndighet. Detta betyder t. ex. inte att domstolen utser den sakkunnige. Denna upp- gift ligger på parten och hans biträde och den som utses blir att be- handla som privat sakkunnig. Uppkommer behov av mer kostnadskrä—

Prop. 1978/79: 90 91

vande utredning, sedan ärendet anhängiggjorts vid annan myndighet än nyss sagts, prövas frågan av rättshjälpsnämnd.

Finns varken biträde eller skiftesman, beslutar rättshjälpsnämnden om utredning, oavsett hur omfattande denna är.

I fråga om biträdes rätt att föranstalta om utredning innebär den nu skisserade lösningen en återgång till vad som enligt motiven var avsett enligt gällande ordning. En fördel med denna lösning är enligt utred- ningens uppfattning att man får en prövning och kontroll av kostnader- na när det gäller att skaffa mer omfattande utredning på statsverkets bekostnad. För att möjliggöra en reell prövning av utredningsbehovet bör krävas att biträdet tillhandahåller material om vad tvisten gäller, vem motparten är och grunden för anspråket. En väsentlig fördel med den nu behandlade lösningen är vidare att den inte ger utrymme för part att vidta åtgärder som leder till den tidigare angivna obalansen mel- lan parter. Mot den nu redovisade bakgrunden förordar utredningen den senast skisserade principlösningen.

Om biträde, när han själv föranstaltat om utredning som nyss sagts, tagit in onödig eller alltför dyrbar utredning eller eljest visat försumlig- het, bör detta beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Part, som genom vårdslöshet eller försummelse vållat statsverket kostnad för onö- dig utredning, bör vidare —— liksom f. n. -— kunna göras ansvarig för ut- redningskostnad.

6.3. Kostnad för medling jämlikt 42 kap. 17 & RB

6.3.1. Nuvarande ordning

Enligt 42 kap. 17 & RB får rätten, om saken är sådan att förlikning är tillåten och särskild medling bör ske, utse medlare och förelägga par- terna att inställa sig till förlikningssammanträde inför honom. Om det- ta institut anför Gärde m. fl. i Nya Rättegångsbalken bl. a. följande.

Vållas härigenom mera väsentligt dröjsmål med målets handläggning eller skulle medlingen åsamka parterna annan mera väsentlig olägenhet eller kostnad, bör dock ej förordnas om medling utan båda parternas samtycke. Arvode till medlaren åligger det alltid parterna att utgiva, ersättning till medlaren kan icke utdömas i rättegången. Däremot kan parterna såsom rättegångskostnader göra gällande sina utgifter i detta hänseende. Som medlare kan enligt motiven utses exempelvis nämnde- man vid häradsrätt. Tänkbart är, att även advokat, som ej förut befattat sig med tvisten, kan ifrågakomma som medlare. Under tid, då förlik- ningsfrågan handhas av medlare, inställes handläggningen vid rätten. Mot part, som underlåter att infinna sig vid förlikningssammanträde, kan särskilt tvångsmedel ej användas. Medlaren har endast att anmäla att förlikningsfrågan förfallit, varefter målet ånyo får upptagas till behand-

Prop. 1978/79: 90 92

ling vid rätten. Även då förlikning träffats, bör medlaren göra anmälan hos rätten. Kostnaden för medling är inte ersättningsgill enligt RHL.

6.3.2. Utredningen

Det nu behandlade medlingsinstitutet har hittills använts i mycket be— gränsad utsträckning. En ändring kan emellertid tänkas bli följden av den uppmärksamhet som på senare tid ägnats institutet (jfr Ds Ju 1976: 8 s. 78 och direktiven för utredningen om en översyn av rätte— gångsförfarandet vid allmän domstol, Dir 1977: 10).

Med hänsyn till att den särskilda medlingen har till direkt syfte att få till stånd förlikningar och därmed begränsa samhällets kostnader för processer anser utredningen att som kostnad för rättshjälpen skall anses också den rättssökandes kostnad för sådan medling.

Gällande regler om rättens åligganden med avseende på medlingsför- farandet bör enligt utredningen —— även om medlingskostnaden blir en förmån enligt RHL —— anses vara tillräcklig garanti för att medlingen inte blir mer än rimligt omfattande och kostnadskrävande. Det får na- turligtvis under inga förhållanden inträffa att medlingen blir dyrare än handläggning av målet i gängse former.

6.4. Kostnad för vissa inställelser

6.4.1. Nuvarande ordning

Enligt 9 & andra stycket 4 RHL utgör i vissa fall kostnad för resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas, en rättshjälpskostnad. Ersätt— ning för kostnad i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet utgår endast om personlig inställelse ålagts. Vidare ersätts kostnad i samband med inställelse för blodundersökning m. rn. i mål om faderskap till barn enligt 3 kap. FB. I angelägenhet som inte behandlas av domstol eller annan myndighet utgår inte ersättning för inställelse enligt RHL. Ersättningen bestäms av den myndighet inför vilken in- ställelsen sker. Såvitt avser inställelse för blodundersökning m.m. har getts en särskild bestämmelse som innebär att ersättningen bestäms av den domstol där faderskapsmålet är anhängigt.

I remissyttrandena över DON:s promemoria framfördes önskemål om att rättshjälpsförmånerna måtte omfatta bl.a. rese- och uppehålls- kostnader för föräldrar vid inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. 10 5 PB.

I 21 kap. FB finns regler om verkställighet av dom eller beslut röran- de vårdnad, umgängcsrätt och överlämnande av barn samt överflyttning av barn i vissa andra fall. Länsrätten prövar frågor av detta slag. I 21

Prop. 1978/79: 90 ' 93

kap. 10 & FB stadgas att länsrätten i ärende enligt 21 kap. kan förordna, att barnet skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras att flyttning av barnet för med sig för stora påfrest- ningar. Något generellt krav på läkarundersökning uppställs inte. I kal- lelse till läkarundersökning får länsrätten förelägga vite. Skall barn un— der 15 år kallas, bör kallelsen med föreläggande att vid vite inställa bar- net delgcs den som har barnet i sin vård. Länsrätten får utdöma före— lagt vite.

6.4.2. Utredningen

Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. FB och till de förhållandevis få fall det torde röra sig om anser utredningen att möjligheter bör finnas att inom rättshjälpssystemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställelsekostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 & FB. För fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte föreligger bör det finnas en möjlighet utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inställel- sekostnad. Ersättning bör emellertid då kunna utgå endast om det är up- penbart att den som har barnet i sin vård inte själv kan svara för kostna- den. Ersättningen bör bestämmas av länsrätten.

6.5. Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter

6.5.1. Nuvarande ordning

Enligt 9 5 andra stycket 5 RHL anses som kostnad för allmän rätts- hjälp den rättssökandes kostnad för avgift som enligt expeditionskun- görclsen (1964: 618) utgår för ansökan och expedition vid allmän dom- stol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt för avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027). I fråga om expeditionsavgift är förmånen begränsad så att den inte omfattar sådan rättens expedition som utfärdas bara på särskild begäran, om inte expe- ditionen har begärts innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft. Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst vid allmän rättshjälp i ärende om verkställighet, eftersom sådan rättshjälp som har lämnats för angelägenhet som kan leda fram till verkställbart avgörande inte omfattar själva exekutionen. Allmän rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas utomlands anses inte omfatta lösen av expeditioner vid utländska domstolar.

Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd, innebär förmånen att den rättssökande får betala expeditions- eller exekutions— avgiften men att han samtidigt får tillgodoräkna sig kostnaden vid betal- ning av kostnadsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslut av rättshjälps- nämnd, betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna me—

Prop. 1978/79: 90 94

del. Beträffande expeditions- och exekutionsavgifter innebär bestämmel- sen att domstolen eller den exekutiva myndigheten inte skall ta ut före- skrivna avgiftcr av den rättssökande. Inte heller sker någon stämpelbe- läggning. När domstolen eller den exekutiva myndigheten slutligen handlagt målet eller ärendet, skall den emellertid underrätta rättshjälps- nämnden om bl. a. den rättsshjälpskostnad som motsvaras av de expe- ditioner eller exekutionsavgifter som normalt skulle ha uttagits. Under- rättelsen är nödvändig för att kostnaden skall kunna beaktas i samband med slutreglcring.

6.5.2. Utredningen

Utredningen framhåller att nuvarande system med expeditions- och exekutionsavgifter vid allmän rättshjälp är omständligt att tillämpa i praktiken och utgör en primär orsak till att slutregleringsförfarandet nu är så komplicerat. En ordning med avgiftsbefrielse skulle medföra be- tydande rationaliseringsvinster och möjliggöra en angelägen förenkling av slutregleringsförfarandet. I princip motsvarande ordning tilllämpades f. ö. inom systemet med fri rättegång.

I de fall motpart till rättshjälpsberättigad part kan åläggas återbetal- ningsskyldighet till statsverket är en faktisk olägenhet med avgiftsbefriel- se att statsverket går förlustig återbetalning av avgifter i den mån för- lorande motpart fullgör sin skyldighet. Det har inte varit möjligt att få fram uppgifter om vad som faktiskt flyter in till statsverket på grund av sådan återbetalningsskyldighet men det kan på goda grunder misstänkas att det rör sig om ganska små belopp.

Fördelarna med avgiftsbefrielse överväger enligt utredningen klart olägenheten med utebliven återbetalning av förlorande motpart. Utred- ningen föreslår därför till en början att den som beviljats allmän rätts- hjälp befrias från avgifter för expeditioner vid domstolar. Utredningen anser emellertid att viss avgiftsbefrielse bör gälla även vid andra statliga myndigheter än domstolar. Avgiftsbefrielscn bör omfatta dels allmänna expeditioner vid samtliga statliga myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid domstol, dvs. expeditioner enligt avdelningarna I och II i den som bilaga vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Där- emot finns inte anledning att medge avgiftsbefrielse för expeditioner i form av olika tillstånd m. m. som upptas i avdelning III i avgiftslistan.

Om man vill få en redovisning av kostnaderna för avgiftsbefrielsen på rätt anslag utan att belasta rättshjälpsorganisationen med bokföring av och olika underrättelser om de blygsamma avgifterna, kan dessa kost— nader beräknas schablonmässigt och budgetmässigt påföras anslaget för rättshjälpskostnadcr.

Utredningen tar vidare upp frågan om en eventuell utvidgning av för— månerna vid allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands.

Enligt gällande ordning är förmånen av allmän rättshjälp i angelägen-

Prop. 1978/79: 90 95

het som skall handläggas utomlands begränsad till utomprocessuell ut- redningskostnad och biträdeshjälp. Kostnader för bl. a. expeditioner och bevisning vid utländsk domstol ersätts däremot inte.

Det är inte känt för utredningen vilka kostnader expeditioner och be- visning vid domstolar. i olika länder betingar. När det gäller andra nor- diska länder torde det dock vara ganska lätt att få fram uppgifter i dessa hänseenden. Utredningen ifrågasätter om man inte då skulle kunna tän- ka sig att begränsa dessa förmåner till angelägenhet som handläggs i annat nordiskt land. En sådan begränsning framstår emellertid inte som rimlig med hänsyn till de stora invandrargrupper från andra europeiska och även utomeuropeiska stater som finns i vårt land.

Att låta allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands omfatta även kostnad för expeditioner och ev. bevisning —— skulle innebära en väsentlig vidgning av förmånerna med risk för betydande kostnader som följd. Utredningen anser tiden inte mogen för en så- dan reform. I förhållandet mellan de nordiska länderna bör emeller- tid en reform av antytt slag kunna övervägas inom ramen för det nor- diska lagstiftningssamarbetet. Beträffande utomnordiska länder bör, un- der förutsättning av ömsesidighet, motsvarande ordning kunna uppnås genom bilaterala överenskommelser.

7 Förfarandet vid allmän rättshjälp; prövning av arvode m. m.

7.1. Nuvarande ordning

Enligt RHL fastställs biträdesersättning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. Biträdcsersättning i annat fall och ersättning till skiftesman fastställs av rättshjälpsnämnden. Lämnas rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd och sker det i utomprocessuellt ärende, förvaltningsärende eller ärende som skall prövas av skiljenämnd är dock rättshjälpsnämndens prövning inte obligatorisk. Ersättning till offentligt biträde bestäms alltid av rätts- hjälpsnämnden. Avser allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämn- den mål eller ärende vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet el- ler förfarande inför skiljenämnd, skall biträdet lämna in sin kostnads- räkning till myndigheten eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Motsvarande gäller även för offentligt biträde.

Ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigs- rätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen bestäms av domstolen.

Har utredning verkställts i angelägenhet som inte handläggs vid all- män domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, be- stäms ersättningen till den som medverkat vid utredningen av rätts- hjälpsnämnden.

Prop. 1978/79: 90 96

Sådan ersättning för resa och uppehälle som avses i 9 5 andra styc- ket 4 RHL bestäms av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärft- liga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. FB bestäms ersättning- en av domstolen.

7.2. Utredningen

Utredningen framhåller att främsta skälet till att arvodesprövningen skulle handhas av rättshjälpsnämnd i alla andra rättshjälpsärenden än sådana som handläggs vid allmän domstol och vissa andra domstolar var önskemålet om att uppnå en effektiv och enhetlig kostnadskontroll. Utredningen konstaterar även att de timkostnadsnormer som ingår i vis— sa taxor i rättshjälpsärenden numera tillämpas inom hela rättshjälps- området. Därigenom har i praktiken enhetliga normer skapats för ett moment i arvodesprövningen.

Utredningen anser att inte bara allmänna domstolar utan även för- valtningsdomstolar har bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnderna att utöva en effektiv kostnadskontroll. Även förvaltningsdomstolarna har i samband med målets eller ärendets handläggning kunnat iaktta biträdets agerande och har också bättre möjligheter än rättshjälpsnämn- derna att bedöma om en utredning som åberopats varit nödvändig eller inte. Den omständigheten att det är ytterst sällsynt att rättshjälpsnämn- derna avviker från den bedömning som förvaltningsdomstol har gjort i ersättningsfrågan talar också för att förvaltningsdomstol själv får fast- ställa ersättningen. De risker som under förarbetena ansågs föreligga för att kostnadskontrollfunktionen skulle komma att delas upp på för många myndigheter om prövningsbefogenheten läggs på förvaltnings- domstol synes alltså överdrivna. Ett annat skäl som talar för att lägga arvodesprövningen på förvaltningsdomstol är att det skulle innebära vissa rationaliseringsvinster, om förvaltningsdomstol direkt fick bestäm- ma ersättningen i stället för att som nu behöva lägga ned tid och möda på att avfatta och expediera yttranden till en annan myndighet. Utred- ningen föreslår alltså att förvaltningsdomstol får pröva frågor om er- sättning enligt RHL.

En annan domstol som undantagits från rätten att fastställa biträdes- ersättning och annan ersättning enligt RHL är marknadsdomstolen. Vad som anförts ovan i fråga om förvaltningsdomstol har avseende även på marknadsdomstolen.

Utredningens slutsats av det anförda blir att alla domstolar bör få rätt att fastställa ersättning i mål eller ärende vid domstolen. Detta inne- bär att förutom allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostads- domstolen även marknadsdomstolen, regeringsrätten, kammarrätterna, försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs. länsrätt, länsskatterätt

Prop. 1978/79: 90 - 97

och fastighetstaxeringsrätt, anförtros prövningen av ersättningsfrågor enligt RHL.

Med de nu uppräknade domstolarna vill utredningen likställa statens Va-nämnd.

Det är inte bara domstolar som i mera betydande omfattning handläg- ger ärendcn vari rättshjälp beviljats eller som på grund av sin samman— sättning eller i övrigt är väl lämpade att pröva ersättningsfrågor enligt RHL. Samma skäl kan anföras för att även arrendenämnder, hyresnämn— der och överexekutor tilläggs behörighet att pröva sådana frågor.

När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter torde det däremot en- ligt utredningens uppfattning höra till sällsyntheterna att rättshjälp be- viljas i de ärenden som förekommer vid myndigheten. Ett flertal sådana myndigheter har dessutom sådan sammansättning att deras förutsätt- ningar att bedöma biträdesarvode och andra ersättningar enligt RHL får anses klart sämre än rättshjälpsnämndens. På dessa skäl anser majo- riteten av utredningens ledamöter och experter att prövningen av er- sättningsfrågor i rättshjälpsärenden som handläggs vid andra förvalt- ningsmyndigheter än arrendenämnder, hyresnämnder och överexekutor bör ligga kvar hos rättshjälpsnämnden. Utredningens ordförande anser däremot att man nu bör ta steget fullt ut och låta alla statliga myndig- heter pröva ersättningsfrågan enligt RHL i sådana ärenden som hand- lagts vid myndigheten. En expert i utredningen har intagit samma stånd- punkt.

I fråga om sådana rättshjälpsärenden där någon handläggning vid myndighet inte blir aktuell har utredningen inte funnit anledning att föreslå ändring i nuvarande ordning. Prövningen av anspråk på biträ- desersättning och annan ersättning enligt RHL bör alltså ligga kvar hos rättshjälpsnämnden i dessa fall.

Vad ovan sagts om prövningen av ersättningsfrågor i mål eller ären- den som handläggs vid förvaltningsdomstolar och vissa förvaltnings- myndigheter torde enligt utredningen äga tillämpning även i fråga om ersättning till offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberö- vanden och vissa utlänningsärenden. Av de uppräknade myndigheterna torde dock bara förvaltningsdomstol komma i fråga för prövningen av ersättningen till offentligt biträde i sådant fall. Handläggs ärendet hos annan myndighet än förvaltningsdomstol får alltså ersättningen bestäm— mas av rättshjälpsnämnden. Också regeringen föreslås i vissa fall få pröva ersättningsfrågor. Utredningens ordförande är skiljaktig också i nu angivna fall. I ordförandens mening har samma expert instämt.

I de fall där handläggningen av ett ärende sker hos en myndighet men ersättningsfrågan skall prövas av rättshjälpsnämnd, bör, anser utred— ningen, liksom enligt gällande rätt myndigheten yttra sig över skälighe- ten av yrkad ersättning, innan rättshjälpsnämnden avgör ersättnings- frågan.

Prop. 1978/79: 90 98

Utredningen uppmärksammar även de problem som kan uppkomma om ett och samma rättshjälpsärende blir föremål för handläggning vid olika myndigheter. Svårigheter kan t.ex. uppkomma om ett ärende först handläggs vid en myndighet som inte själv är behörig att besluta om ersättningen enligt RHL och därifrån går vidare till en myndighet som har sådan behörighet. Beslut av länsstyrelse skall sålunda i vissa fall överklagas till kammarrätt. När det gäller den del av ersättningen som belöper på handläggningen i länsstyrelsen är det rättshjälpsnämnden som efter att ha inhämtat yttrande från länsstyrelsen avgör ersättnings- frågan, medan kammarrätten själv är behörig att fastställa den ersätt- ning som belöper på handläggningen i kammarrätten. Med hänsyn till de avräkningsfrågor som i undantagsfall kan uppkomma när det gäller rättshjälpsavgiften måste i ett sådant fall rättshjälpsnämndens beslut om ersättning för handläggningen i länsstyrelsen komma före kammarrät- tcns beslut. Det bör därför enligt utredningen föreskrivas att biträdet skall ge in kostnadsräkning till länsstyrelsen innan handläggningen där avslutas och att länsstyrelsen skall yttra sig till rättshjälpsnämnden över kostnadsräkningen samtidigt med att ärendet avgörs. Sådana föreskrif- ter bör kunna ges i administrativ ordning.

Utredningen pekar också på den situationen att ett och samma ären- de dels handläggs vid domstol och dels blir föremål för utomprocessuell behandling. En olyckshändelse kan t.ex. föranleda både process vid domstol och förhandlingar med ett försäkringsbolag. Den naturliga gången i ett sådant fall torde vara att processen klaras av innan för- handlingarna med försäkringsbolaget slutförs. När det gäller ersättning— en för processen beslutar allmän domstol medan ersättningsfrågan såvitt avser den utomprocessuella delen avgörs av rättshjälpsnämnden. Det bör åligga biträdet att underrätta myndighet som har att fastställa er- sättning, om ersättning tidigare fastställts eller yrkats i samma rätts— hjälpsärende.

Utredningen tar även upp frågan om besvär över ersättningsbeslut enligt RHL. När det gäller beslut om ersättning enligt RHL som med- delats av rättshjälpsnämnd bör enligt utredningens mening sådana be— slut liksom f. n. överklagas hos besvärsnämnden.

När det gäller talan mot ersättningsbcslut som meddelats av domstol bör enligt utredningens uppfattning tillämpas vad som i allmänhet gäl- ler om talan mot avgörande av domstolen i fråga. Överklagandet i er- sättningsdclen följer alltså överklagandet i huvudsaken. Även i sådana fall där arrende- eller hyresnämnd eller överexekutor har meddelat be- slut i ersättningsfråga torde principen om att ersättningsfrågan följer huvudsaken i fullföljdshänseende kunna tillämpas.

Prop. 1978/79: 90 99

8 Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp

8.1 Byte av biträde m. m.

8.1.1 Nuvarande ordning

Enligt RHL får biträde inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälps- nämndens medgivande. Bestämmelsen innebär inte att ersättarens namn alltid måste anges i beslutet när medgivande att sätta annan i sitt ställe lämnas. Enligt förarbetena till RHL är det tillräckligt att i beslutet anges antingen namngiven person eller en begränsad personkrets, t. ex. jurist från samma advokatbyrå som det utsedda biträdet eller från annan namngiven advokatbyrå (prop. 1972:4 s. 329). Medgivande ger den som förordnats till biträde möjlighet att sätta annan i sitt ställe för viss tid, vissa åtgärder eller för återstoden av uppdraget. Att arbete på detta sätt överlåts på annan kan ha sin grund i sjukdom, andra åtaganden som inte kan skjutas åt sidan 0. d. Den som förordnats till biträde upp— hör givetvis inte att vara biträde enligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe.

Vad beträffar byte och entledigande av biträde i annat fall anges i 21 å andra stycket RHL att förordnande som biträde får återkallas av rättshjälpsnämnden, om skäl föreligger till det. Enligt förarbetena bör förordnande kunna återkallas, t.ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde (prop. 1972: 4 s. 328).

En helt annan situation än vid substitution av biträde föreligger vid byte av biträde. Det tidigare biträdet entledigas då och ett nytt biträde förordnas. Rättshjälpslagcn innehåller inte någon uttrycklig bestämmel— se om biträdesbyte. Föreskriften i 21 å andra stycket torde emellertid vara tillämplig även vid byte av biträde.

8.1.2 Utredningen

Utredningen konstaterar att substitutionsregeln torde vara avsedd främst för fall när biträde enligt RHL på grund av semester, sjukdom eller andra åtaganden måste överlåta arbetet på annan. Regeln ger bi— trädet rätt att för viss tid, vissa åtgärder eller för återstoden av upp— draget sätta annan i sitt ställe. Biträdet upphör inte att vara biträde en— ligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe. Från advokathåll har den åsikten framförts att advokat generellt borde ges möjlighet att sätta advokat i sitt ställe.

Utredningen framhåller att en generell substitutionsrätt kan medföra viss risk för ökade kostnader. Det finns dock fall där det kan diskute- ras om inte vissa lättnader skulle kunna införas. Vad utredningen när- mast har i åtanke är den situationen att advokat som är tillfälligt för- hindrad att utföra sitt uppdrag — en inställelse till en förhandling kan-

Prop. 1978/79: 90 100

ske kolliderar med ett annat brådskande åtagande —— överlåter åt en an- nan jurist på samma advokatbyrå att biträda den rättssökande. Även i andra situationer kan emellertid gällande regler om substitution inne- bära praktiska olägenheter. En numera ganska vanlig företeelse är att flera advokater delar kontorslokaler och kontorspersonal men i övrigt är helt självständiga i förhållande till varandra. Sådana samverkande advokater kan dock inte företräda parter på olika sidor i ett mål eller ärende. Även enskilda advokater som inte samverkar på detta sätt kan ha kommit överens om att bistå varandra vid tillfälliga förhinder. Ad- vokat kan också behöva anlita advokat på annan ort som platsombud exempelvis under en förberedande förhandling.

I de angivna fallen anser utredningen att nuvarande ordning många gånger kan vara onödigt tyngande. I praktiken löses i dag i flertalet fall frågan så att det offentliga biträdet redan i samband med ansökan om rättshjälp begär att få sätta annan i sitt ställe. En sådan begäran torde alltid bifallas av rättshjälpsnämnden. Oftast är det en jurist på samma advokatbyrå som man önskar sätta i sitt ställe men det kan också vara någon annan. I den mån detta förfarande praktiseras och eventuellt byggs ut ytterligare kan olägenheterna med gällande regler i stort sett sägas vara undanröjda. Enligt utredningens mening är det emellertid mer tilltalande _— och enklare — att i stället lösa problemet genom en direkt lagregel som ger advokat generell rätt att sätta annan advokat i sitt ställe. En sådan regel kan väl försvaras med hänvisning till den garanti mot missbruk som ligger i ledamotskapet i advokatsamfundet. Med ett sådant synsätt är det logiskt att ge även offentligt biträde som inte är advokat rätt att utan tillstånd sätta advokat i sitt ställe. Vill of- fentligt biträde — advokat eller annan sätta någon som inte är advo- kat i sitt ställe bör däremot tillstånd krävas.

När det gäller beslutsfunktionen framhåller utredningen att det f.n. alltid är rättshjälpsnämnden som meddelar tillstånd till substitutionen. Utredningen anser att allmänna domstolar och vissa därmed jämställda domstolar, förvaltningsdomstolar samt hyres- och arrendenämnder och överexekutor bör ha rätt att medge substitution. Är rättshjälpsärendet inte föremål för handläggning vid sådan myndighet som nu nämnts bör dock rättshjälpsnämnden liksom f. n. pröva om substitution skall få ske.

Entledigande av biträde bör enligt förarbetena till RHL kunna ske t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde. I detta hänseende finner utredningen ingen anledning till ändrat ståndpunktstagande.

RHL innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om biträdesbyte. Det anses emellertid att föreskriften om återkallelse av biträdesförord- nande är tillämplig även vid byte av biträde.

I praxis har man intagit en restriktiv hållning när det gäller byte av biträde. Även utredningen anser att det är viktigt främst från kostnads-

Prop. 1978/79: 90 101

synpunkt att en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Enligt utred- ningens mening bör denna synpunkt komma till uttryck i RHL. Utred- ningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och att sådant tillstånd får lämnas bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger till det.

När det gäller frågan vilken myndighet som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och entledigande i annat fall av biträde hän- visar utredningen till vad som anförts härom i fråga om substitution.

8.2. Slutregleringsförfarandet

8.2.1. Nuvarande ordning

Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på an- nat sätt upphört, skall rättshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnads- bidrag och göra avräkning med den som har haft rättshjälp. Den slut- reglering av rättshjälpsärendet som sker i och med detta avser enbart förhållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp.

Slutreglering sker först sedan samtliga rättshjälpskostnader är kända. Har den allmänna rättshjälpen avsett mål eller ärende vid domstol eller annan myndighet måste alltså avgörandet i huvudsaken ha vunnit laga kraft. Vidare måste beslut om rättshjälpskostnad ha vunnit laga kraft.

Har allmän rättshjälp lämnats utan beslut av rättshjälpsnämnden skall biträdet underrätta rättshjälpsnämnden om de kostnader för rättshjälpen som den rättssökande själv svarar för med undantag för kostnader för eventuell rådgivning. Bakgrunden till denna underrättelseskyldighet är att skyldigheten att utge kostnadsbidrag vid denna form av rättshjälp fullgörs genom att den rättssökande till biträdet betalar dennes ersätt- ning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.

Domstol eller annan myndighet som i visst mål eller ärende har med- delat beslut enligt 9 5 RHL skall underrätta rättshjälpsnämnden när den slutligen handlagt målet eller ärendet. I underrättelsen skall anges om talan fullföljts mot myndighetens avgörande i huvudsaken eller mot dess beslut om rättshjälpskostnad. Underrättelse som avser beslut i an- ledning av fullföljd talan mot beslut om rättshjälpskostnad skall inne- hålla uppgift om det överklagade beslutet.

Rättshjälpsnämnden skall också ha underrättelse om beslut om ersätt- ning till biträde som domstol meddelat, innan den slutligen handlagt målet eller ärendet. Sådan underrättelse skall ske inom en vecka från ersättningsbeslutet.

Avsikten med de underrättelser som nu nämnts är att ge rättshjälps- nämnden underlag för att verkställa Slutregleringcn — dvs. fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som har haft rätts-

Prop. 1978/79: 90 102

hjälp —- i sådana fall där annan myndighet fattat beslut i ersättnings-

frågor.

Slutreglering skall innehålla uppgift om

1. Avgiften för rättshjälpen (maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag) enligt något eller några av följande alternativ:

_— enligt vad som fastställts i beslutet om allmän rättshjälp enligt vad som fastställts genom ett senare beslut av rättshjälpsnämn— den (föranlett exempelvis av ändrade ekonomiska förhållanden hos den rättssökande) -— enligt vad som fastställts genom beslut vid slutregleringen (som också kan vara föranlett av ändrad ekonomisk situation för den rättssö- kande).

2. Rättshjälpskostnaderna (enligt de underrättelser som inkommit till rättshjälpsnämnden eller, om rättshjälpsnämnden fattat beslutet om ersättning, enligt vad som framgår av nämndens handlingar).

3. Den slutliga avgiften för rättshjälpen (den rättssökandes slutliga kostnadsbidrag). Det slutliga kostnadsbidraget kan fastställas till något av följande belopp:

— samma belopp som maximibeloppet

— samma belopp som rättshjälpskostnaderna

— maximibeloppet samt ytterligare ett belopp som lagts på till följd av att den rättssökande eller ställföreträdare för honom genom vårds- löshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen (29 &” RHL).

4. Det eller de belopp som den rättssökande betalat i kostnadsbidrag. Belopp som har betalats in till rättshjälpsnämnden skall avräknas från det slutliga kostnadsbidraget.

5. Det belopp som den rättssökande beroende på resultatet av avräk- ningen under 4 skall betala till eller erhålla av rättshjälpsnämnden. ' Den som är missnöjd med den av rättshjälpsnämnden verkställda slut- regleringen kan föra talan hos besvärsnämnden. Om rättshjälpsnämnd har utfärdat ansvarsförbindelse på statens väg- nar enligt 10 å RHL och frågan huruvida ansvarsförbindelsen föranle- der utgift för staten inte är avgjord när slutregleringen sker, skall det anmärkas att ny slutreglering kan komma att ske. Har biträde förordnats för den rättssökande, skall avräkning ske ock— så med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdes- ersättning som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt enligt 22 5 RHL. Från den fastställda biträdesersättningen skall avräknas vad den rätts- sökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet. Avräk- ningen med biträdet sker som slutavräkning, om den rättsliga angelä- ' genheten slutförts eller om rättshjälpen upphört på annat sätt, och som partiell avräkning, om den sker dessförinnan.

Prop. 1978/79: 90 103

Biträde enligt RHL är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdeser- sättning ur det kostnadsbidrag som betalas till biträdet av den rättssö- kande. Endast skillnaden mellan den fastställda biträdesersättningen och vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet skall betalas ut till biträdet av allmänna medel. Det bör obser- veras att det belopp som skall avräknas är det belopp som den rätts- sökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag. Om den rättssökande Verkligen fullgjort denna sin skyldighet saknar betydelse för avräkning- en. Biträdet står sålunda risken för att kostnadsbidrag inte betalas.

Slutavräkning skall innehålla uppgift om

1. Den fastställda biträdesersättningen. Från biträdesersättningen skall avräknas:

2. Belopp som den rättssökande är skyldig att utge som kostnads- bidrag.

3. Belopp som biträdet tidigare har erhållit av rättshjälpsnämnden an- tingen ——i förskott enligt 31 & RHK eller —— vid partiell avräkning (21 5 2 st. RHK). Slutligen skall anges:

4. Belopp som biträdet skall erhålla av rättshjälpsnämnden eller, i fö- rekommande fall, betala till rättshjälpsnämnden (27 ä 2 st. RHL). Överensstämmer det slutliga kostnadsbidraget med det maximibelopp som fastställts i samband med beslutet om rättshjälp behövs ingen egent- lig slutreglering utan här blir det endast fråga om avräkning med den som haft rättshjälp. Slutavräkning kan som framgår av vad som förut nämnts inte ske förrän samtliga rättshjälpskostnader är kända. Detta innebär att biträ- det inte får ut sin ersättning instans för instans. För att biträdet inte skall behöva vänta på ersättningen finns därför möjlighet att göra par- tiell avräkning. En förutsättning för att partiell avräkning skall få ske är att den fastställda biträdesersättningen överstiger maximibeloppet för den rätts- sökandes kostnadsbidrag. Partiell avräkning sker på grundval av under- rättelse från allmän domstol. På motsvarande sätt kan partiell avräk- ning ske när rättshjälpsnämnd själv fastställer biträdesersättning i för- valtningsärende som förs genom flera instanser. Partiell avräkning skall innehålla uppgift om

1. Fastställd ersättning till biträdet.

2. Maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Detta be- lopp skall avräknas från biträdesersättningen.

3. Belopp som biträdet fått i förskott av rättshjälpsnämnden.

4. Det belopp som skall betalas ut till biträdet av rättshjälpsnämnden. Genom partiell avräkning kan biträde få ut ersättning instans för in— . stans. Biträdes intresse att få ut ersättning inom ramen för handlägg-

Prop. 1978/79: 90 104

ningen i en instans eller under handläggningen av en utomprocessuell an- gelägenhet tillgodoses däremot genom reglerna om förskott på biträdes- ersättningen. Förskott kan utgå om det med hänsyn till målets eller ärendets art eller eljest är skäligt. Framställning om förskott görs hos den myndighet som bestämmer ersättningen till biträdet. Det är emeller— tid alltid rättshjälpsnämnden som betalar ut förskottet. Domstol som beslutat om förskott skall därför underrätta rättshjälpsnämnden om be— slutet.

Den myndighet som fastställer förskottet måste beakta att biträdet är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det kostnads- bidrag som skall betalas till honom. Förskott skall enligt ett beslut av besvärsnämnden bestämmas till ett a contobelopp.

Det är alltid rättshjälpsnämnden som ombesörjer att biträdesersätt- ning som skall utgå av allmänna medel tillställs biträdet. I fråga om an— nan ersättning av allmänna medel, t. ex. ersättning till vittne, är det den myndighet som bestämmer ersättningen som också svarar för att ersätt- ningen tillställs den berättigade.

Ersättning av allmänna medel till vittne och, om särskilda skäl före- ligger, även till annan skall betalas ut omedelbart. Sker inte detta skall myndigheten inom en vecka sända över besked om ersättningsbeslutet till den redovisningscentral som betjänar myndigheten eller om myndig- heten inte betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Kommunal myndighet och annan statlig myndighet än dom- stol, hyresnämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd tillgodoförs ef- ter framställning till domstolsverket medel som myndigheten har beta— lat ut.

8.2.2. Utredningen

Utredningen framhåller att den främsta orsaken till att både slutreg- leringsförfarandet och förfarandet vid fördelning av ersättning som mot- part ålagts att återbetala har blivit så komplicerat torde vara att kost- nadsbidraget inte skall fastställas slutligt förrän rättshjälpsärendet är helt avslutat. Detta beror på att man först då vet hur stora de rätts- hjälpskostnader blir som kostnadsbidraget skall ställas i relation till. Kostnadsbidraget får ju inte överstiga rättshjälpskostnaderna.

Att rättshjälpskostnaderna understiger det maximibelopp för kost- nadsbidraget som fastställts i samband med att allmän rättshjälp bevil- jats är emellertid sällsynt. Det är också ovanligt att någon jämkning sker av detta maximibelopp. Som förut nämnts är därför också särskild slut— reglering ovanlig och rättshjälpsärendena avslutas i regel genom slutav— räkning med klient och biträde. Kostnadsbidraget är i det övervägande antalet fall mycket lågt. Av den undersökning som utredningen har låtit utföra angående storleken av den rättssökandes slutliga kostnadsbidrag framgår att detta i 78,9 % av fallen uppgick till högst grundbeloppet.

Prop. 1978/79: 90 105

Mot bakgrunden av det nu anförda kan det enligt utredningen ifrågasät- tas om det inte går att förenkla rutinerna vid slutreglering och därmed också vid fördelning av ersättning som motpart har förpliktats att åter- betala.

Ett sätt att åstadkomma förenklingar är enligt utredningens mening att föreskriva att den rättssökandes rättshjälpsavgift prövas slutligt i samband med att beslut fattas om ersättning enligt RHL. I de fall där domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som tidigare har före- slagits anförtros prövningen av ersättningsfrågor skulle alltså myndig- heten också pröva rättshjälpsavgiften. Är det rättshjälpsnämnden som beslutar om ersättning skulle det bli rättshjälpsnämnden som fastställer rättshjälpsavgiften. Med en sådan ordning för fastställande av rätts- hjälpsavgiften skulle man komma ifrån en hel del av den pappershan- tcring som f. n. sker. Den särskilda slutregleringen och den underrättel- seskyldighct som är förenad med denna skulle sålunda kunna slopas. Det skulle då inte heller bli nödvändigt med ett särskilt förfarande för Slutavräkning och partiell avräkning med biträde.

Vad som f. n. hindrar att man i sådana fall där handläggning vid myndighet kommer i fråga tillämpar en ordning av nyss angiven inne- börd är att avgörandet i ersättningsfrågan inte kan omfatta samtliga kost- nader hos den myndighet som fattar crsättningsbeslutet. Vid tidpunkten för avgörandet vet denna myndighet nämligen inte hur stora de expe- ditionsavgifter eller exekutionsavgifter blir som är förenade med må- lets handläggning. Enligt 9 å andra stycket 5 och 6 RHL utgör ju så- dana avgifter och vissa andra kostnader rättshjälpskostnader. I de säll- synta fall där kostnadsbidraget vid beviljandet av allmän rättshjälp fast- ställts till högre belopp än rättshjälpskostnaderna kan myndigheten där- för inte uttala sig om hur stort det slutliga bidraget skall bli. Detta hin- der undanröjs emellertid om man genomför utredningens förslag att den som har rättshjälp befrias från sådana avgifter. Den myndighet som har att pröva ersättningsfrågan bör därför enligt utredningens mening i samband med att ersättningen fastställs också fastställa rättshjälpsav- giften.

Utredningen konstaterar att statistiken visar att uppgiften att fast- ställa rättshjälpsavgift inte blir särskilt betungande. I det klart övervä- gande antalet fall torde det nämligen endast bli fråga om att godta den preliminära rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats. Visar det sig, när avgiften skall fastställas, att den rättssökandes ekonomiska situation förändrats efter beslutet om allmän rättshjälp, kan det dock bli fråga om att höja eller sänka rättshjälps- avgiften. En jämkning av rättshjälpsavgiften bör också kunna ske om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen. Utredningen anser att den myndighet som fastställer ersättning enligt RHL har bättre förutsättningar än rätts—

Prop. 1978/79: 90 106

hjälpsnämnderna att bedöma om jämkning är påkallad av skäl som nu redovisats.

Innebär myndighetens beslut att rättshjälpsavgiften skall uppgå till hög— re belopp än den rättshjälpsavgift som tidigare fastställts, skall mellan- skillnaden betalas in till statsverket. Rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats skall däremot i regel inbe- talas till den advokat som beviljat rättshjälpen eller som förordnats till biträde i sådant fall där rättshjälpsnämnden eller domstol beviljat all- män rättshjälp.

Utredningen framhåller även att dess förslag om att rättshjälpsavgif- ten skall fastställas i samband med att ersättningsfrågan prövas för med sig att förfarandet vid avräkning med offentligt biträde kan förenklas.

När ersättning första gången i ärendet fastställs till offentligt biträde, skall det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som rätts— hjälpsavgift till biträdet avräknas. Den myndighet som fastställer ersätt- ningen skall ha rätt att utgå ifrån att biträdet uppburit avgiften. Biträ— det svarar alltså för att beloppet inbetalas.

Uppgår rättshjälpsavgiften till större belopp än som motsvarar den ersättning som fastställts för biträdets arbete får biträdet åläggas att lämna ifrån sig vad han kan ha tagit emot för mycket. Detta kan bli fallet om den rättssökandes ekonomiska förhållanden föranlett en hög rättshjälpsavgift men det kan också vara så att biträdet har fått vidkän- nas prutning på arvodet t. ex. därför att han varit vårdslös eller därför att han uppenbart missbrukat behörigheten att bevilja rättshjälp. Har inga andra kostnader, såsom exempelvis utredningskostnader, uppkom— mit, får mellanskillnaden betalas tillbaka till den rättssökande. Återbe- talning sker när ersättningsbeslutet har vunnit laga kraft.

Den ordning som nyss förordats innebär enligt utredningen att det särskilda förfarandet med Slutavräkning och partiell avräkning med bi- träde inte behövs. Vad som återstår av den fastställda biträdesersätt— ningen sedan avdrag gjorts för vad det offentliga biträdet i förekom- mande fall uppburit i rättshjälpsavgift kan utanordnas av den myndig- het som fastställer ersättningen. Blir det inte fråga om avräkning därför att rättshjälpsavgiften i dess helhet betalats in till statsverket —— offent- ligt biträde kan ju ha förordnats efter det att allmän rättshjälp beviljats har myndigheten att utanordna hela ersättningen. Detsamma blir för-' hållandet om avräkning redan tidigare skett, vilken situation uppkom- mer om ett mål eller ärende vari rättshjälp förekommer överklagas till högre instans.

Den myndighet som bestämmer ersättningen bör alltså ombesörja att ersättningen tillställs den berättigade. I fråga om t. ex. ersättning till vittnen bör liksom nu gälla att ersättningen betalas ut omedelbart." Även i övrigt bör bestämmelserna i 32 & RHK kunna tillämpas. Sålunda bör myndighet, om ersättningen inte omedelbart 'betalas'ut, sända besked

Prop. 1978/79: 90 ' 107

om ersättningsbeslutet till den redovisningscentral som betjänar myn- digheten eller om myndigheten inte" betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Annan statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd får sedan efter framställning till domstolsverket tillgodoföras medel som betalats ut.

Om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas, kan, påpekar utredningen, vissa problem uppkomma med den ordning som utredningen har föreslagit när det gäller fastställandet av rätts— hjälpsavgiften. Den högre instansen får då också pröva rättshjälpsavgif— ten med hänsyn till att dennas storlek kan komma att påverkas av för— farandet i den högre instansen. Det torde emellertid nästan alltid bara bli fråga om att godta den lägre myndighetens prövning. Om kostna— derna i den lägre instansen har understigit rättshjälpsavgiften kan det emellertid bli nödvändigt för den högre instansen att höja avgiften till de sammanlagda kostnaderna i den lägre och högre instansen. Fastställs av— giften till ett högre belopp i den högre instansen, får denna förplikta den rättssökande att inbetala mellanskillnaden till statsverket. Reglerandet av förhållandet mellan en högre preliminär avgift och en lägre slutlig av— gift bör alltså vara en sak mellan biträdet och den rättssökande. Det torde komma att höra till sällsyntheterna att biträdet tar ut hela den preliminära avgiften om denna utgår med ett högt belopp. Återbetal- ning från biträdet till den rättssökande torde därför inte bli särskilt van- lig.

Utredningen uppmärksammar en annan situation som kan vålla vissa problem, nämligen om biträde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned under den preliminära rättshjälpsavgiften med påföljd att rättshjälpsavgiften fastställts till lägre belopp och biträdet förpliktats be— tala tillbaka mellanskillnaden till den rättssökande. Ett bifall till biträ- dets talan kan då också leda till att rättshjälpsavgiften höjs. I ett sådant fall får biträdet tillerkännas mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den rättssökande be- tala mellanskillnaden mellan den först fastställda och den ändrade rätts— hjälpsavgiften till statsverket.

Slutligen kan man tänka sig ytterligare ett fall där det kan bli fråga om en höjning av rättshjälpsavgiften i den högre instansen och det är om den rättssökande genom försummelse eller vårdslöshet vållar onö— diga kostnader i den högre instansen.

8.3. Motparts ersättningsskyldighet för kostnaden för allmän rättshjälp

8.3.1. Nuvarande ordning När slutreglering sker tas ingen'hänsyn till den betalni'ngsskyldighet

Prop. 1978/79: 90 108

för rättshjälpskostnad som åvilar motpart. Slutregleringen avser enbart förhållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp. Emellertid gäller enligt 31 5 RHL de regler om skyldighet att ersätta rättegångskostnad som finns i RB eller annan lag även i fråga om kost- naderna för rättshjälpen, när i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen den ena eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp. Motpart eller annan som är er— sättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen till statsverket. Tappande motpart får alltså ersätta statsverket hela kost- naden för parts rättshjälp utan avräkning av partens kostnadsbidrag. Bakgrunden till detta är att domstolen inte berörs av kostnadsbidrags- reglerna och därför, när kostnadsfördelningen mellan parterna bestäms, saknar kunskap om vilka kostnader statsverket slutligt skall bära och vilka kostnader den som haft rättshjälpen slutligt skall bära via kost- nadsbidraget. Detta avgörs ju av rättshjälpsnämnden vid slutregleringen av rättshjälpsärendet.

Fördelning av kostnader mellan parter förekommer inte bara vid all- män domstol, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. I lagen (1929: 145) om skiljemän finns en särskild bestämmelse om skiljedomskostna— derna. Enligt 24 5 kan skiljemännen, om parterna inte har överens- kommit annat, på yrkande av någondera parten pröva om och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet. Enligt 197 & UL be— stämmer i utsökningsmål överexekutor efter skälighet om och till vilket belopp den tappande parten bör till den andre utge ersättning för hans kostnad i målet.

Även i övrigt förekommer i viss omfattning att förvaltningsmyndighet i förvaltningsärende rörande tvist mellan enskilda parter tillerkänner vinnande part kostnadsersättning från tappande part. När kostnadsför- delning sålunda förekommer och den ena parten eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp skall enligt 31 & fjärde stycket första punkten RHL därom gällande bestämmelser ha motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för rättshjälpen.

När kostnadsfördelning förekommer vid förvaltningsdomstol, förvalt- ningsmyndighet eller skiljenämnd kompliceras bilden av att i dessa mål och ärenden ersättning till biträde bestäms av rättshjälpsnämnden. Den angivna ordningen innebär att två olika organ får beslutanderätten i kostnadsfrågorna. När målet eller ärendet avgörs vet sålunda förvalt- ningsdomstolen, förvaltningsmyndigheten eller skiljenämnden inte hur stora kostnaderna för rättshjälpen blir. Med hänsyn härtill har före- skrivits, att vid beslut om kostnadsfördelning betalningsskyldighet skall åläggas mot statsverket för rättshjälpskostnaderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp. Sedan därefter rätts- hjälpsnämnden meddelat beslut i fråga om biträdets ersättningsanspråk,

Prop. 1978/79: 90 109

framgår parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna även be- loppsmässigt.

När mål eller ärende i vilket part beviljats allmän rättshjälp avgörs, skall beslut samtidigt meddelas om ersättning till statsverket. Ersätt- ningsskyldighetcn till statsverket skall fastställas oberoende av yrkande och oberoende av vad parterna kan ha avtalat i kostnadsfrågan (jfr prop. 1972: 4 s. 340).

Har motparten ålagts att utge ersättning till statsverket skall under— rättelse om beslutet tillställas rättshjälpsnämnden. Detta skall ske så snart beslutet vunnit laga kraft. Centralmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om hur allmän domstol. krigsrätt, arbetsdomstolen och bo- stadsdomstolen skall fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

Rättshjälpsnämnden skall ombesörja att ersättningsbesluten verk— ställs. Därvid har rättshjälpsnämnden att vidta åtgärder enligt före- skrifter som centralmyndigheten meddelar efter samråd med riksskatte- verket.

8.3.2. Utredningen

När det gäller fördelning av kostnaderna för rättshjälp finns det en— ligt utredningens uppfattning ingen anledning att i förevarande sam— manhang ändra på de nuvarande reglerna som innebär att bestämmel- serna i lag om parts rättegångskostnader skall tillämpas även i fråga om part som har allmän rättshjälp. Även andra bestämmelser som finns om fördelning av kostnader mellan parter bör gälla. Utredningen före- slår dock i ett senare sammanhang viss ändring i de regler som gäller om makes ersättningsskyldighet vid gemensam ansökan om äktenskaps- skillnad m. m.

I fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som motpart skall betala tillbaka gäller att den som har haft allmän rättshjälp får ersättning för sitt kostnadsbidrag först sedan stats- verket har fått full ersättning för sina kostnader i anledning av rätts- hjälpen.

Förslaget till förenkling av systemet för att fastställa rättshjälpsavgif- ten får enligt utredningen betydelse även i nu berört hänseende. Som ovan nämnts för nämligen förslaget med sig att myndigheten vid för- delningen av betalningsskyldigheten vet hur stor rättshjälpsavgiften är. Utredningen anser att det inte kan komma i fråga att införa en ordning som innebär att statsverket alltid övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift och alltså betalar ut hela rättshjälpsavgiften till den rättssökande. En sådan ordning skulle kunna medföra risk för att all- män rättshjälp söks oavsett rättshjälpsavgiftens storlek — endast i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tilldömda rättegångs- kostnader.

I motsats till vad som nu gäller, nämligen att den rättssökande får er-

Prop. 1978/79: 90 110

sättning för sitt kostnadsbidrag först sedan statsverket har fått full er- sättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen, föreslår utred- ningen följande ordning för fördelning av ersättning för rättshjälpskost- nader som motpart eller annan förpliktats att utge. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader åläggs att utge hela ersättningen till statsverket bara i de fall där den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift inte överstigit fem pro— cent av basbeloppet (f. n. omkring 500 kr.). Den rättssökande skall emel- lertid i ett sådant fall berättigas att av statsverket återfå erlagd rätts- hjälpsavgift. Har jämkning av återbetalningsskyldigheten skett skall motsvarande jämkning göras av det belopp som den rättssökande skall få tillbaka.

Om däremot rättshjälpsavgiften överstigit fem procent av basbeloppet bör motparten förpliktas att utge rättshjälpsavgiften eller del av den till den rättssökande och mellanskiHnaden mellan rättshjälpskostnaderna och rättshjälpsavgiften till statsverket. Med en sådan lösning kommer enligt utredningen man också ifrån det nuvarande omständliga förfa— randet med upprättandet av fördelningskort och bevakning m.m.

8.4. Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall

8.4.1. Nuvarande ordning

Enligt 31 å andra stycket RHL gäller en specialregel beträffande parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader för det fall att makar efter gemensam ansökan vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad, om ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp. Då skall nämligen rätten, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andre maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. I praxis torde bestämmelsen tillämpas så att make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala mer än grundavgiften i kostnadsbidrag, inte "åläggs någon återbetalningsskyldighet. Inte heller torde någon återbetalnings- skyldighet förekomma om maken i målet haft kostnader för eget om- bud. I övriga fall förpliktas däremot maken att betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader.

Skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp att betala stats- verket hälften av kostnaderna för makes rättshjälp kan enligt 31 & tred— je stycket RHL åläggas av rättshjälpsnämnden i fråga om kostnaderna för skiftesman och för utredning som denne har föranstaltat om i ärende om bodelning. Beslut om sådan betalningsskyldighet får verkställas en- ligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Prop. 1978/79: 90 111

8.4.2 Utredningen Utredningen anför inledningsvis att möjligheten att ålägga make be- talningsskyldighet för hälften av kostnaderna vid gemensam ansökan infördes redan under den fria rättegångens tid för att hindra att den make som inte hade fri rättegång skulle kunna ”åka snålskjuts” på and- re makens fria rättegång och helt slippa ifrån kostnader i skillnadsmålet trots att han hade förmåga att betala för sig. Efter RHL:s tillkomst torde den berörda regeln tillämpas så, att make vars kostnadsbidrag inte skulle överstiga grundbeloppet, som f. n. är 80 kr., inte åläggs återbe- talningsskyldighet. Vid högre kostnadsbidrag förpliktas maken däremot att betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader. Med stöd av billighetsregeln kan den förste maken också slippa återbetalning, om han har haft eget biträde i målet. De skäl som ligger bakom regeln om makes skyldighet att betala del av kostnaden för den andre makens rättshjälp har alltjämt giltighet. Man kan sålunda knappast se bort från att när make efter gemensam ansökan i skillnadsmål beviljas allmän rättshjälp den andre maken mes- tadels också drar viss nytta av rättshjälpen. Utredningen anser därför att det inte kan komma i fråga att helt slopa möjligheten att ålägga andre maken viss betalningsskyldighet i nu berörda fall. Huvudregeln bör enligt utredningens uppfattning alltjämt vara att andre maken skall betala statsverket hälften av rättshjälpskostnaderna. Det bör emellertid införas möjlighet att anpassa betalningsskyldigheten till den andre makens betalningsförmåga. Ett mått på denna är den rättshjälpsavgift som skulle ha utgått om den andre maken hade bevil- jats allmän rättshjälp. Det kan emellertid ifrågasättas från samhällseko- nomisk synpunkt, om indrivningsmyndighcterna skall belastas med in- drivning av låga belopp. Utredningen anser därför att betalningsskyl- dighet inte bör åläggas om den andre makens rättshjälpsavgift ej skulle överstiga grundavgiften. Skulle å andra sidan den andre makens rätts- hjälpsavgift överstiga hälften av kostnaderna bör betalningsskyldighet givetvis inte åläggas med högre belopp än hälften av kostnaderna och likaså bör huvudregeln gälla om den andre maken inte kunnat få all- män rättshjälp på grund av för hög inkomst. Liksom f. n. bör det finnas möjlighet att befria andre maken från be- talningsskyldighet om också den andre maken har haft kostnader för eget ombud eller om det i annat fall är obilligt. Befrielse från betal- ningsskyldighet bör dock inte komma i fråga om den andre makens kostnader avsett enbart rådgivning. Enligt utredningen bör det inte innebära något större merarbete för den rättshjälpsberättigade makens offentliga biträde att tillhandahålla de upplysningar om den andre makens ekonomi som krävs för att domsto— len skall kunna bedöma storleken av den rättshjälpsavgift som skulle utgå om den andre maken hade allmän rättshjälp. Eftersom den av ut-

Prop. 1978/79: 90 112

redningen nu föreslagna maximeringsregeln kan vara till förmån för den andre maken torde det inte heller vara svårt att få honom att medverka till att hans ekonomiska förhållanden klarläggs. Något yrkande från den andre maken om att maximeringsregcln skall tillämpas torde alltså inte behövas. Den make som har rättshjälp bör därför efter anmodan av domstol lämna uppgifter till ledning för tillämpning av regeln antingen genom sitt offentliga biträde eller på annat sätt. Det mest praktiska tor- de dock vara att uppgiftslämnandet sker i samband med att den gemen— samma ansökningen inlämnas till domstolen.

När det gäller skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp att betala andre makens kostnader för skiftesman och för utredning som denne föranstaltat i ärende om bodelning anser utredningen att den fö- reslagna maximiregeln i sådant ärende skall äga motsvarande tillämp- ning. I detta fall är det dock rättshjälpsnämnden som meddelar beslu— tet. Det bör enligt utredningens mening ankomma på skiftesmanncn att förse rättshjälpsnämnden med underlag för bedömning av betalnings- skyldighetens storlek.

9 Rättshjälp genom offentligt biträde 9.1 Förutsättningar för förordnande av offentligt biträde

9.1.1 Nuvarande ordning

I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlännings- ärenden m. in. kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp genom offentligt biträde, utgå.

Rättshjälpsformen är inom sitt tillämpningsområde exklusiv. Allmän rättshjälp skall alltså inte meddelas i ärende i vilket förordnande av of— fentligt biträde kan komma i fråga. Uppgiften att administrera denna rättshjälpsform är i sin helhet lagd på rättshjälpsnämnderna.

Offentligt biträde kan enligt 41 & RHL förordnas i olika situationer som gäller den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integrite— ten. Paragrafen upptar en katalog om 18 punkter enligt vilka förord- nande kan ske. Det kan t. ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller om omhändertagande för samhällsvård.

Det är inte tillräckligt att ärendet är sådant att det är hänförligt under någon av punkterna i katalogen utan därjämte måste de allmänna förut- sättningarna enligt 42 & RHL föreligga.

Enligt 42 5 första punkten skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Biträ— de kan alltså förordnas oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet, om den enskilde själv har möjlighet att bekosta hjälpen. Någon avgift uttas således inte från den enskilde.-

Prop. 1978/79: 90 1l3

Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall enligt 42 å andra punkten RHL särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstri- diga sakuppgifter har lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållandcn i övrigt är oklara.

Antalet framställningar om offentligt biträde vid de olika rättshjälps- nämnderna under år 1976 framgår av nedanstående uppställning.

Rättshjälpsnämnden i

Stock- Jön- Malmö Göte- Sunds— Umeå Samt- holm köping borg vall liga

2 071 171 392 274 64 42 3 014

Under år 1975 var motsvarande antal totalt 1 809.

Av den statistiska undersökning som utredningen har låtit utföra framgår att de 1 360 ärenden om offentligt biträde som undersökningen avsåg fördelade sig på följande sätt efter angelägenhet.

Ärendetyp Procent av samtliga Utlänningsärcndcn (41 & punkterna 6—12) 78,5 Omhändertagande för samhällsvård m.m. enligt BvL (41 5 punkt 4) 10,2 Tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vård- anstalt enligt NvL (41 5 punkt 3) 6,3 Intagning eller utskrivning enligt LSPV eller om-

sorgslagen (41 & punkt 1—2) 3,2 Övriga (41 & punkterna 5, 13—18) 0,2 Utanför tillämpningsområdet 1,5 Summa 99,9

En undersökning av 192 ärenden om offentligt biträde som inkommit till rättshjälpsnämnden i Göteborg under tiden januari—september 1976 visar följande ärendefördelning.

Ärendetyp Procent av samtliga Utlänningsärenden 84,9 Omhändertagande för samhällsvård enligt BvL 7,8 Tvångsintagning m. m. enligt NvL 3,7 Övriga ärenden 3,7 Summa 100,1

Utredningens undersökning avsåg också ärendenas fördelning efter rättshjälpsnämndens avgörande. Resultatet av denna undersökning var följande.

Prop. 1978/79: 90 1l4

Avgörande Procent av samtliga Bifall - 79,5 Avslag 11,9 Övrigt (avskrivning) 8,6 Summa 100,0

I 185 eller 14 % av de 1 360 ärendena var den som åtgärden avsåg frihetsberövad. Offentligt biträde förordnades i 164 eller 89 % av dessa.

9.1.2 Tidigare reform förslag

I flera motioner till riksdagen har framställts yrkande om att det skall föreligga en ovillkorlig rätt att på begäran få offentligt biträde om par- ten är berövad friheten eller kan komma att bli berövad friheten genom beslutet. Så har skett i motionerna 1972: 1914 (yrkande 2), 1972: 1915 (b), 1974: 1259 (yrkande B), 1975: 136 och 1975/76: 2053.

I motionerna 1972: 1916 hemställdes om sådan ändring av rättshjälps- lagen att möjligheterna att erhålla rättshjälp genom offentligt biträde vidgades så att biträde i princip skall förordnas om enskild begär det.

Yrkande om minskad restriktivitet i tillämpningen av bestämmelserna om rättshjälp genom offentligt biträde och om offentligt biträde i social- försäkringsmål framställdes i motion 1974:1259 (yrkande C). Även i motionen 19751451 hemställdes om minskad restriktivitet vid tillämp- ningen av reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde.

I motionen 1975: 1110, slutligen, hemställdes att den som blir föremål för intagning enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vis— sa fall alltid tillförsäkras ett kompetent juridiskt biträde som har att fö- reträda den intagnes partsintresse.

Justitieutskottet har uttalat sig i anledning av dessa motioner i betän- kandena JuU 1973: 1, 1974: 18, 1975/76: 17 och 1975/76: 24.

I 1973 års betänkande anförde utskottet bl. a. (s. 34). Inom det vidsträckta område där enligt de föreslagna reglerna offent- ligt biträde skall kunna förordnas ryms en mångfald ärenden av myc- ket skiftande natur. En mängd olika sakfrågor inom vitt skilda ämnes- områden kan komma under bedömning. Ärendenas omfattning och svå- righetsgrad kan också växla i hög grad. Det kan vara fråga om kompli- cerade ärenden med oklara sakförhållanden och motstridiga sakuppgif- ter, men fall där både rättsläget och sakförhållandena är uppenbara kan också förekomma. Variationer mellan olika ärenden kan framträda även på det sätt att fråga om förordnande av biträde kan uppkomma i olika stadier av förfarandet. Ibland kan också en grundläggande saklig be- dömning nyligen ha gjorts av annan eller samma myndighet i ärende där den enskilde haft biträde. Mot denna bakgrund är det enligt utskot- tets mening uppenbart att en ordning som innebär att offentligt biträde skall förordnas så snart det begärs inte kan komma i fråga. Biträdes—

Prop. 1978/79: 90 115

frågan måste i varje särskilt fall avgöras efter en objektiv bedömning av behovet i det föreliggande ärendet.

Enligt utskottets mening borde dock stor vikt fästas vid den enskildes egen inställning. Utskottet anförde i detta hänseende.

Det är i förekommande ärenden inte sällan fråga om personer som upplever sig vara illa behandlade av samhället. För att inte förstärka denna inställning, som inte sällan torde minska förutsåttningama för ett förtroendefullt samarbete vid en efterföljande vård eller behandling, kan det därför av psykologiska skäl ofta vara angeläget att tillgodose ett be- stämt önskemål från den enskilde om biträdeshjälp. Den enskildes in- ställning kan dock enligt utskottets mening inte ses isolerad från de oli- ka faktorer som bör påverka bedömningen av behovet av biträde.

Vad särskilt gäller betydelsen av att den enskilde är eller kan bli be- rövad friheten ville utskottet understryka att förhållandena kan vara mycket skiftande. Utskottet anförde.

På t. ex. social- och kriminalvårdsområdena är ofta fråga om mycket korta omhändertaganden eller taganden i förvar, medan i t. ex. utskriv- ningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad friheten under hela förfarandet. Det bör också beaktas att fri- hetsberövande på de områden där offentligt biträde kan förordnas som regel inte innebär en sådan isolering och begränsning i rörelsefriheten som t.ex. vid anhållande eller häktning. Jämförelsen med brottmåls- processen och rättegångsbalkens bestämmelser om ovillkorlig rätt till offentlig försvarare, då sådana tvångsmedel tillgrips är därför redan av detta skäl missvisande. Än mera haltar jämförelsen om man betraktar de grundläggande skillnaderna mellan förvaltnings- och brottmålspro— cessen. I förvaltningsförfarandet har vederbörande myndighet ett direkt ansvar för utredningen och skyldighet att på särskilt sätt tillvarata den enskildes intressen.

Utskottet ansåg sig inte kunna tillstyrka en ovillkorlig rätt till offent— ligt biträde i sådana fall där den enskilde är eller kan komma att bli berövad friheten.

I 1974 års betänkande hänvisade utskottet till sitt tidigare utlåtande (s. 14). Utskottet sade sig dock i viss mån dela motionärernas uppfatt- ning om behovet av minskad restriktivitet. I fråga om behovsprövningen ville utskottet liksom tidigare understryka att stor vikt i det enskilda fallet borde fästas vid den enskildes inställning samt att även andra fak— torer, t. ex. att den enskilde är berövad friheten, borde beaktas. Beträf- fande yrkandet om offentligt biträde i socialförsäkringsmål ansåg ut— skottet, med hänvisning till yttrande av socialförsäkringsutskottet (SfU 1973: 12) och till en av socialministern tillsatt utredning som enligt sina direktiv även skulle undersöka frågekomplexet om allmänt ombud i so— cialförsäkringsmål, att någon riksdagens åtgärd med anledning av mo- tionen inte behövdes.

Prop. 1978/79: 90 116

I betänkandet JuU 1975/76: 17 fann utskottet skäl att på nytt uttala sin förståelse för motionärernas önskemål om en vidare tillämpning av institutet offentligt biträde. Med hänvisning till att frågorna härom skul- le utredas av rättshjälpsutredningen ansågs dock någon riksdagens åt- gärd med anledning av motionsyrkandena inte behövlig (se 5. 19). Sam- ma ståndpunkt intogs i JuU 1975/76: 24 (s. 3).

Efter inspektion av länsrätten i Stockholm tog justitieombudsmannen Wennergren 1974 upp frågan om möjligheterna att i samhällsvårdsären- den bevilja såväl föräldrarna som barnet eller enbart föräldrarna rätts- hjälp i form av offentligt biträde. Därvid inhämtadcs yttrande från DON som bl. a. anförde.

Offentligt biträde skall enligt 42 & RHL utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Detta innebär beträffande i 41 & punkt 4 angivna ärenden att offentligt biträde kan utses endast för barnet och inte för vårdnadshavaren, jfr DON:s beslut nr 16/ 73. Allmän rättshjälp kan å andra sidan i sådant fall inte komma i fråga för barnet. Detta gäller även om i det enskilda fallet förordnande av offentligt biträde inte sker på grund av att behov av sådant biträde inte anses föreligga. Om vårdnadshavaren i nu avsedda ärenden är i be- hov av biträde kan allmän rättshjälp med biträdesförordnande beviljas denne, jfr DON:s beslut nr 74/73. Detta kan bli fallet om t. ex. delade meningar uppstår mellan vårdnadshavaren å ena sidan och det offent- liga biträdet, som har att iaktta barnets bästa, å andra sidan (jfr prop. 1972: 132 s. 315).

När vårdnadshavaren i nu berörda ärenden beviljats allmän rätts- hjälp med biträdesförordnande skall biträdet ta tillvara vårdnadshava- rens rätt. Ett offentligt biträde skall som tidigare sagts iaktta barnets bästa. Om endast offentligt biträde förordnats i ärendet är sålunda vård- nadshavaren —— även om barnets intressen många gånger sammanfaller med vårdnadshavarens —— inte garanterad att hans intressen beaktas av det offentliga biträdet. Eftersom allmän rättshjälp för vårdnadshavaren och rättshjälp genom offentligt biträde för barnet i berörda ärenden fyller olika syften kan det inte sägas föreligga valfrihet mellan berörda rättshjälpsformer.

I beslut som meddelades den 7 oktober 1974 (Dnr 1928/74) tog JO särskilt upp frågan om det är barnet och/ eller föräldrarna som är att förstå som ”den som åtgärden avser” enligt 42 & RHL och fann efter att ha redovisat uttalanden av olika ledamöter av lagrådet samt departe- mentschefen (se härom prop. 1972: 132 s. 310311 och 315) att det låg närmast till hands att anse att med ”den som åtgärden avser” i 42 & RHL endast kan åsyftas barnet. IO anförde vidare.

Som anfördes från länsrättens sida vid min inspektion finns det risk för att ett ärende får en slagsida till fömån för barnavårdsintressena när dessa står emot föräldrarnas intresse att få vårda sitt eget barn och of-

Prop. 1978/79: 90 ll7

fentligt biträde förordnas att tillvarata barnets intressen samtidigt som också beslutsinstansen —— barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden respektive länsrätten och kammarrätten —— kan vara inställd på att i första hand se till barnets skydd. Även om föräldrarna i ett sådant fall erhåller rättshjälp i form av allmän rättshjälp med biträdesförordnande, kan göras gällande att föräldrarna handikappas som parter i jämförelse med motparten i ärendet, som formellt utgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som knyter sig till uppgiften att skydda barnet. Enligt min mening hade det från flera synpunkter tett sig mest tillfredsställande och i linje med grundtanken för rättshjälp genom of- fentligt biträde om i ett fall där en verklig intressekonfrontation upp- står också föräldrarna skulle kunna anses som ”den som åtgärden av- ser” i 42å rättshjälpslagen och tillerkännas rättshjälp genom offentligt biträde. Det är ju i ett sådant fall i realiteten mot dem som ingripandet riktar sig. Med de motivuttalanden som finns till paragrafen och den praxis som utbildat sig på grundval härav synes en sådan tolkning och tillämpning dock nu inte möjlig. Endaåt genom en lagändring torde en ändring i rättsläget kunna nås som möjliggör den ifrågasatta ordningen. Jag anser mig dock för närvarande ej ha tillräckligt underlag för att göra framställning om en sådan lagändring men kommer att med upp- märksamhet följa hur den nuvarande ordningen fortsättningsvis utfaller ipraktiken.

Efter inspektion av statens invandrarverk i maj 1974 uttalade justitie- ombmlsmannen Lundvik bl. a. följande (se JO:s ämbetsberättelse 1975/ 76 s. 495).

Möjligheterna till rättshjälp genom offentligt biträde har främst till- kommit för sådana mål eller ärenden där fråga kan uppkomma om tvångsåtgärder som starkt begränsar den enskildes rörelsefrihet eller som har avseende på den kroppsliga integriteten. Ett för utlänningen nega- tivt beslut i ett avlägsnandeärende kan innebära ett ingrepp av djup— gående slag. Med hänsyn härtill måste stora krav ställas på utredning— ens inriktning och tillförlitlighet. Sådana omständigheter som Språksvå— righeter, bristande kunskap om gällande regler, utlänningens i vissa fall från hemlandet nedärvda respekt för polis och andra myndigheter med— för att biträdesbehovct här ofta gör sig mer gällande än i andra typer av ärenden, i vilka offentligt biträde kan förordnas.

I propositionen 1972: 132 sade departementschefen att det var ange— läget att en viss restriktivitet iakttogs vid bedömning av biträdesbeho— vet. Uttalandet grundade sig främst på de kostnadsaspekter som var knutna till reformen och på de bristande erfarenheterna för bedöm— ningen av biträdesbehov i förvaltningsärenden. Det synes mig som om man inte bör stirra sig blind på departementschefens uttalande i denna del utan se det i förening med vad han i övrigt sade om förutsättningar— na för förordnande av biträde. Lästa i sin helhet lägger departements-

Prop. 1978/79: 90 118

chefens uttalanden i propositionen enligt min mening inte hinder i vä- gen mot en liberalisering av invandrarverkets praxis så som den i stora drag redovisades för mig vid inspektionen.

Jag vill också säga att det synes mig klart att ett offentligt biträde kan göra stor nytta redan i det inledande skedet av en utredning och att man därför inte bör vänta med förordnande till dess ärendet är klart för avgörande i sak. Jag konstaterar med tillfredsställelse att invandrar- verket åtminstone numera synes dela denna åsikt.

9.1.3 Utredningen Utredningen framhåller inledningsvis att tillgången till offentligt bi- träde har förbehållits vissa i lagen särskilt angivna typer av ärenden, där det framstått som angeläget att öppna möjlighet till denna form av rättshjälp. Offentligt biträde kan sålunda erhållas huvudsakligen på ut- länningslagstiftningens område samt i ärenden inom mentalsjukvården, nykterhetsvården, barnavården och kriminalvården. En viss restriktivitet vid bedömningen av behovet av offentligt biträde har ansetts nödvändig. En allmän förutsättning för sådant förordnande skall vara att behov av biträde har kunnat konstateras vid en objektiv bedömning i det enskilda fallet.

Den restriktivitet beträffande användningen av rättshjälpsformen of- fentligt biträde som av kostnadsmässiga skäl har kommit till uttryck i förarbetena (prop. 1972:132 s. 172 och 184) har slagit igenom också vid den praktiska tillämpningen av RHL. Det förefaller enligt utred- ningens mening som om rättshjälpsformen offentligt biträde därigenom inte har kommit att helt motsvara den önskan om förstärkta rättsskydds- garantier för den enskilde som låg bakom rättshjälpsreformen. Delade meningar har uttalats om hur en ändring skall komma till stånd.

Utredningen anser för sin del att det inte är tillräckligt att enbart lita till att praxis så småningom ändras i liberaliserande riktning. Även om antalet förordnanden om offentligt biträde har ökat på senare tid och en viss liberalisering av praxis sålunda synes ha skett, anser utredningen att det behövs en lagändring beträffande förutsättningarna för offentligt biträde för att de önskemål som låg bakom rättshjälpsrcformen skall bli helt tillgodosedda.

När det gäller att ta ställning till hur nuvarande regler bör ändras för att nå detta syfte bör självfallet viss försiktighet iakttas. Som justitie- utskottet uttalat i 1973 års betänkande är det uppenbart att en ordning som innebär att offentligt biträde skall förordnas i alla situationer så snart enskilda begär det inte kan komma i fråga. Ett sätt att markera en önskvärd förskjutning i praxis är att det särskilda prövningskriteriet i 42 å andra punkten RHL utgår. Härmed klargörs att den omständig- heten att utredningen i ett ärende är invecklad på grund av motstridiga sakuppgifter e. d. skall ingå enbart som ett av flera led i den objektiva

Prop. 1978/79: 90 119

bedömningen av biträdesbchovct i det enskilda fallet. Omständighetcr av annat slag —— t. ex. Språksvårigheter, den enskildes fysiska och psykiska tillstånd —— bör kunna tillmätas lika stor betydelse. Som har framhållits under riksdagsbehandlingen av denna fråga bör också särskilt avseen- de fästas vid den enskildes egen inställning.

Utredningen ifrågasätter om ett slopande av det särskilda prövnings- kriteriet är tillräckligt för att tillgodose den enskildes rättsskyddsbehov. Starka önskemål har uttalats om en vidgad rätt till rättshjälp genom of- fentligt biträde i vissa utlänningsärenden. Det har också uttryckts önske- mål om en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i sådana fall där den som åtgärden avser är berövad friheten eller kan komma att bli det genom beslutet.

När det gäller ärenden om avlägsnande av utlänning konstaterar ut- redningen att det har ansetts att offentligt biträde i princip alltid bör förordnas, om utlänningen begär det. Frågan om offentligt biträde i ut- länningsärenden har varit föremål för utlänningslagkommitténs upp- märksamhet. Utlänningslagkommittén har i betänkandet SOU 1977: 28 föreslagit att rätten till offentligt biträde i utlänningsärenden görs gene— rösare än nu. Huvudprincipen bör enligt kommittén vara att ingen —— utom såvitt det gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövande beslutas av polisen — skall kunna avlägsnas ur riket utan att han har erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Detta erbjudande bör i prin- cip ges honom så snart man börjar sätta i fråga om han skall avlägsnas, oavsett om detta sker när utredning påbörjas hos polisen eller senare hos invandrarverket.

Rättshjälpsutredningen ansluter sig i princip till utlänningslagkom- mitténs överväganden. Även rättshjälpsutredningen anser således att för- utsättningarna för att få offentligt biträde i avlägsnandefall och de öv- riga fall som avses i 41 5 6—12 samt 18 bör göras generösare. Detta syfte bör kunna uppnås genom att bestämmelsen ändras så att offent- ligt biträde i nu avsedda fall skall förordnas om det inte är obehövligt. Presumtionen skall alltså i dessa fall vara för att offentligt biträde för- ordnas. Utredningen anser inte att det finns anledning att undanta ut- visning från den sålunda föreslagna vidgade rätten till offentligt biträde.

När det gäller rätten till offentligt biträde i sådana fall där ett admi- nistrativt frihetsberövande skett i det aktuella ärendet eller kan komma att ske genom beslutet erinrar utredningen om justitieutskottets uttalan- de i denna fråga i 1973 års betänkande. Utskottet framhöll där att för— hållandena kan vara mycket skiftande. Det kan sålunda på t. ex. social- och kriminalvårdsområdena ofta vara fråga om mycket korta omhän- dertaganden eller tagande i förvar medan i t. ex. utskrivningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad fri— heten under hela förfarandet. Utskottet påpekade också att frihetsberö— vande på de områden där offentligt biträde kan förordnas som regel

Prop. 1978/79: 90 120

innebär mindre av isolering och begränsning i rörelsefriheten än t. ex. anhållande och häktning.

Vad utskottet sålunda uttalat äger enligt utredningens uppfattning allt- jämt giltighet. Utredningen är därför inte benägen att föreslå en obliga- torisk rätt till offentligt biträde i nu avsedda fall. Utredningen anser dock att den omständigheten att frihetsberövande skett i det aktuella ärendet eller kan bli aktuellt bör tillmätas större betydelse vid bedöm- ningen av om offentligt biträde skall förordnas, än som för närvarande sker. På grund härav anser utredningen att offentligt biträde även i nu avsedda fall skall förordnas, om det inte är obehövligt.

Frihetsberövande kan bli aktuellt i de fall som avses i punkterna 1—5 och 13—16 i 41 & RHL. Omhändertagande för samhällsvård enligt punkten 4 behöver visserligen inte innebära frihetsberövande men bör enligt utredningens mening med hänsyn till att åtgärden ändå är av mycket ingripande art jämställas med frihetsberövande i nu angivet hän- scende.

Förutom i de kategorier av ärenden som nu berörts kan offentligt bi- träde förordnas i ärende om kastrering (41 & p. 17). Även kastrering är en åtgärd av mycket ingripande art för den enskilde. Utredningen anser därför att samma bedömning bör göras i fråga om rätten till offentligt biträde i ärende om kastrering som i ärenden om administrativa frihets- berövanden och vissa utlänningsärenden.

Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att offentligt biträde i samtliga fall som avses i 41 & RHL skall förordnas, om det ej är obe- hövligt. Med en sådan lösning bör man vinna inte bara en liberalisering av förutsättningarna för offentligt biträde utan också en förenkling av de administrativa rutinerna. Utredningens ordförande har avvikande mening i fråga om hur förutsättningama för att förordna offentligt bi- träde bör utformas och förordar en mer restriktiv reglering.

Såvitt gäller utlänningsärendena har regeringen, på grundval av för— slag av utlänningslagkommittén, i prop. 1977/78: 90 föreslagit änd- ringar i 41 och 42 && rättshjälpslagen. Förslaget ligger i linje med vad rättshjälpsutredningen förordat, dvs. det sägs att offentligt biträde skall utses, om det ej måste antas att behov av biträde saknas. I propositio- nen uttalas bl.a. följande om förslagets närmare innebörd. Huvudprin— cipen bör (med visst undantag) vara att ingen skall kunna avlägsnas utan att ha erbjudits bistånd av offentligt biträde. Erbjudandet bör ske så snart man börjar sätta i fråga att utlänningen skall avlägsnas. Fram- står det som klart att utlänningen skall få stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana att något be- hov av biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde inte heller för- ordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och att hinder inte finns mot förpass- ning till hemlandet.

Prop. 1978/79: 90 121

I propositionen sägs vidare att en omfattande rätt till offentligt biträde i utlänningsärenden är av grundläggande betydelse när det gäller att åstadkomma ett samtidigt både rättssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Den kostnadsökning som blir följden av en utvidgning av rätten till offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vinster som de förkortade handläggningstiderna medför. I avvaktan på en eventuell framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätt till biträde i detta skede införas endast i fråga om utlännings- ärenden.

Riksdagcn har antagit propositionsförslaget (AU 1977/78: 30, rskr 1977/78: 202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978.

Utredningen tar upp ytterligare ett problem som har samband med förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde nämligen det som togs upp av justitieombudsmannen Wennergren i det beslut som refe- rerats ovan rörande samhälleligt bistånd i ärenden om samhällsvård.

Det kan med fog ifrågasättas om i vissa samhällsvårdsärenden inte också föräldrarna bör tillerkännas rätt till rättshjälp genom offentligt biträde. Även om föräldrarna i sådana fall kan få allmän rättshjälp med biträdesförordnande kan det göras gällande att föräldrarna får en sämre behandling än motparten i ärendet, som formellt utgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som knyter sig till uppgiften att skydda barnet. I sådana fall där barnavårdsintressena står emot för- äldrarnas intresse att få vårda sitt barn synes föräldrarna i lika hög grad som barnet beröras av åtgärden. I realiteten är det ju mot dem som ingripandet riktar sig i dessa fall. För att en ändring i rättsläget skall kunna åstadkommas torde krävas en lagändring. Utredningen före- slår därför i fråga om samhällsvårdsärendelna att inte bara den som av- ses med åtgärden utan även vårdnadshavare tillerkänns rätt till offent- ligt biträde.

9.2 Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde

9.2.1 Nuvarande ordning

Offentligt biträde förordnas enligt 43 & RHL av rättshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella ärendet är anhängigt. Ärendet skall i princip tas upp av den nämnd inorn vilkens verksamhets- område den som åtgärden avser är bosatt.

Fråga om förordnande av offentligt biträde kan väckas antingen ge— nom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Några formföreskrifter för ansökan eller anmälan är inte uppställda. I brådskande fall kan ärendet anhängiggöras genom telefonsamtal eller genom telegram.

Enligt särskild föreskrift i 25 & RHK skall rättshjälpsnämnden inhäm-

Prop. 1978/79: 90 122 ta yttrande över ansökan om förordnande av offentligt biträde av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Det åligger den hand- läggande myndigheten att självmant beakta behovet av offentligt biträde och så snart anledning föreligger anmäla behovet till rättshjälpsnämn- den.

Har den som åtgärden avser själv föreslagit lämplig person till offent- ligt biträde skall denne enligt 44 å RHL i princip förordnas. Ett villkor är emellertid att den föreslagnes anlitande inte medför avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Något krav på särskild juridisk utbildning hos biträdet gäller inte. Advokat eller biträ- dande jurist på advokatbyrå har formellt inte något företräde.

Ersättning till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet eller för utredning. Beträffande ersätt— ningen gäller samma regel som i fråga om ersättning till biträde vid all— män rättshjälp.

Offentligt biträde skall ge in sin kostnadsräkning till den myndighet som handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med eget yttrande översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Föreskrift härom finns i 28 & RHK.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 45% RHL innefatta även införskaffande av utredning. Har rättshjälpsnämnden förordnat offentligt biträde, är den rättssökande utan ytterligare prövning från nämndens sida berättigad att i den mån som det behövs få utredning som avses i 45 & utförd. Undantagsvis kan rättshjälpen innefatta rätt att enbart få utredning utförd.

I det statistiska material som utredningen låtit inhämta ingår även en undersökning av hur ärendena om offentligt biträde fördelar sig efter sättet för anhängiggörande. Undersökningen visar att 72,8 % anhängig- gjordes genom ansökan av den enskilde och 27,2 % genom anmälan av myndighet.

Undersökningen visar också att avvikelse från myndighets yttrande enligt 25 & RHK är ytterst sällsynt. Rättshjälpsnämndernas beslut avvek sålunda i endast 1,3 % av fallen från det yttrande över anmälan eller ansökan som myndighet avgivit.

Liksom i ansökningsfascn förekommer det ytterst sparsamt att rätts— hjälpsnämnderna avviker från myndighets yttrande över kostnadsräk- ning när biträdesersättning fastställs. Sådan avvikelse förekom enligt undersökningen i bara 1,4 % av fallen.

9.2.2 Utredningen

Utredningen framhåller att det vid olika tillfällen har framförts den åsikten att förordnande av offentligt biträde borde ligga på den myndig— het som handlägger det ifrågavarande målet eller ärendet. Det är sär-

Prop. 1978/79: 90 123

skilt i sådana fall där frihetsberövande är aktuellt och i vissa utlännings- ärenden som nuvarande ordning har ansetts medföra onödig omgång och tidsutdräkt.

Utredningen har tidigare föreslagit att offentligt biträde skall förord— nas om det inte är obehövligt. Enligt utlänningslagkommittén, som rätts- hjälpsutredningen samrått med i fråga om utlänningsärenden, torde handläggningen av rättshjälpsärendena med en sådan regel gå snabba- re därigenom att antalet avslag minskar. Men även i övrigt tar rätts- hjälpsfrågans handläggning alltför lång tid i sådana ärenden. Utlän- ningslagkommittén anser att den nuvarande. ordningen med ansökan hos rättshjälpsnämnd, remiss till invandrarverket och därefter beslut av nämnden är onödigt byråkratisk och tidskrävande. Långt bättre vore enligt kommittén, om den myndighet som handlägger ärendet in- vandrarverket eller regeringen —— själv fick besluta i frågan. Betänklig- heterna mot en sådan ordning blir knappast några om reglerna —— som utlänningslagkommittén föreslår utformas som en automatisk rätt för utlänningen till biträde.

Samråd i denna fråga har också ägt rum med socialutredningen. En- ligt vad som inhämtats vid detta samråd kommer socialutredningen att föreslå att offentligt biträde alltid skall förordnas i ärenden om omhän- dertagande för utredning eller för vård av underårig. Förordnandet avses ske genom länsrätten.

Rättshjälpsutredningcn har inte helt kunnat ansluta sig till utlännings- lagkommitténs och socialutredningens åsikter i fråga om vem som skall förordna offentligt biträde. Visserligen innebär rättshjälpsutredningens förslag att presumtionen för offentligt biträde blir mycket stark. Rätten till sådant biträde blir emellertid inte helt obligatorisk utan visst utrym— me för att avslå ansökningar kommer att kvarstå även med utredningens förslag. För en person som t. ex. berörs av en så ingripande åtgärd som frihetsberövande eller avlägsnande från riket —— om han är utlänning — torde det vara svårt att inte betrakta den myndighet som beslutar om den aktuella åtgärden som sin motpart i ärendet. Om denna myndighet också skall kunna avslå en begäran från honom att få offentligt biträde som hjälp mot myndigheten, torde det föreligga stor risk för att han be- traktar sig som helt utlämnad åt myndighetens godtycke. Utredningen anser därför att främst principiella skäl talar för att beslutanderätten i fråga om offentligt biträde skall ligga hos ett i förhållande till myndig- heten fristående organ. Rättshjälpsnämnden bör alltså även i fortsätt- ningen förordna offentligt biträde. Som har framgått ovan torde önske- målet om en snabbare och mindre byråkratisk handläggning till stor del uppnås genom att utrymmet för att avslå begäran om offentligt biträde blir betydligt mera begränsat än f.n. Nuvarande skyldighet för den handläggande myndigheten att avge yttrande till rättshjälpsnämnden bör enligt utredningens uppfattning gälla bara i de fall där rättshjälpsnämn-

Prop. 1978/79: 90 124

den överväger att avslå ansökan. Sådant avslag bör alltså inte få ske utan att den handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offentligt biträde.

Utredningen anser dock att undantag från vad som nu sagts bör gälla i fråga om sådana fall där regeringen handlägger ärendet. I dessa fall bör regeringen också få besluta om offentligt biträde.

"Utredningens ordförande anser i reservation att den handläggande myndigheten bör få förordna offentligt biträde utom då ärendet hand- läggs av polismyndighet eller social centralnämnd. En expert har intagit samma ståndpunkt. Äger handläggningen rum vid en social central- nämnd bör det enligt ordföranden och experten ankomma på länsrätt att förordna offentligt biträde. Handläggs ärendet hos polismyndighet, vilket kan ske bara vid avvisning i visst fall enligt utlänningslagen, bör invandrarverket förordna offentligt biträde.

I fråga om vilken myndighet som skall fastställa ersättningen till det offentliga biträdet bör enligt utredningens mening gälla samma regler som vid allmän rättshjälp. Även regeringen bör emellertid få besluta om ersättning till offentligt biträde i nu avsedda fall. Ordföranden och en expert är skiljaktiga och föreslår att prövningen av ersättningsfrågor- na bör anförtros den handläggande myndigheten, dock med undantag för fall då ärendet handläggs av polismyndighet eller social central- nämnd.

I samband mcd de ändringar i rättshjälpslagen som har berörts i av— snitt 9.1.3 har inte föreslagits någon ändring av förfarandet vid förord- nande av offentligt biträde i utlänningsärenden.

10 Organisations- och kostnadsfrågor

10.1. Organisationsfrågor

1011. Nuvarande ordning

Rättshjälpsnämnder finns liksom hovrätter i Stockholm, Jön- köping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Rättshjälpsnämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna.

Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara advokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde. En advokat skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verk- sam. De två övriga ledamöterna skall vara svenska medborgare, myn- diga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare.

Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en inte är advokat. Vid avgörande av ärende som

Prop. 1978/79: 90 125

är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samt- liga ledamöter deltaga. '

Enligt vad som inhämtats från rättshjälpsnämnderna tillämpas föl- jande sammanträdesordning.

Stockholm två dagar i veckan Jönköping en dag varannan vecka Malmö en dag i veckan samt ytterligare en dag var tredje vecka Göteborg en dag i veckan

Sundsvall en dag varannan vecka Umeå en dag varannan vecka

Vid rättshjälpsnämndernas kanslier tjänstgör handläggare och biträ- den. En av handläggarna vid varje rättshjälpsnämnd är chef för nämn- dens kansli. Biträdespersonalen har i princip, med undantag för kanslier- na i Sundsvall och Umeå, indelats i två kategorier, registerbiträden och granskningsbiträden. Registerbiträdena registrerar inkommande ärenden, lottar ärenden på handläggare, ombesörjer in- och utbetalning samt sköter avregistrering av ärenden. Granskningsbiträdena bistår i första hand handläggare med handläggning av ärendena.

Pcrsonalresln'serna var enligt det för budgetåret 1976/ 77 gällande reg- leringsbrevet fördelade på följande sätt mellan de olika rättshjälps- nämnderna.

Handläggare Biträden + exp.-

vaktpersonal

Stockholm 9 23 Jönköping 2 9 Malmö 4 12 Göteborg 4 12 Sundsvall 1 4 Umeå 1 3

Totalt 21 63

Verksamheten vid rättshjälpsnämnderna är till innehåll och omfatt- ning nästan helt och hållet styrd av gällande bestämmelser på rätts- hjälpsområdet och av ärendetillströmningen. Under budgetåren 1974/ 75 och 1975 / 76 var antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna föl- jande.

Prop. 1978/79: 90 126

1974/75 1975/76 Antal % Antal % Stockholm 30 428 37 29 321 39 Jönköping 11 369 14 9 690 13 Malmö 13 611 17 12190 16 Göteborg 16 114 20 14 786 20 Sundsvall 5 596 7 4 865 7 Umeå 4 418 5 3 901 5 Totalt 81 536 100 74 753 100

Enligt hovrätternas bedömning kommer antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna under budgetåren 1976/77 och 1977/78 att vara följande.

1976/77 1977/78 Antal % Antal % Stockholm 30 000 39 30 000 39 Jönköping 10 200 13 10 200 13 Malmö 13 400 17 13 500 17 Göteborg 14 180 18 14 200 18 Sundsvall 5 _150 7 5 150 7 Umeå 4 550 6 4 550 6 Totalt 77 480 100 77 600 100

Som framgår av framställningen ovan (avsnitt 2.2) har utredningen låtit utföra en statistisk undersökning av 6 119 ärenden om allmän rätts- hjälp som anhängiggjorts vid de olika rättshjälpsnämnderna under ja— nuari 1975 och slutförts senast i juli 1976. Under januari 1975 inkom sammanlagt 7 542 ärenden. Undersökningen omfattade alltså 81 % av samtliga ärenden som inkom under den angivna perioden.

Ärendena om allmän rättshjälp fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.

Antal % Stockholm 2 147 35.0 Jönköping 940 15,4 Malmö 1 065 17,4 Göteborg 1 241 20,2 Sundsvall 404 6,6 Umeå 322 5,3

Totalt 6 119 99,9

Prop. 1978/79: 90 127

Utredningen har också låtit utföra en undersökning av totalt 1 360 ärenden om offentligt biträde som anhängiggjorts under år 1975 och slutförts senast i juni 1976. Under hela år 1975 inkom 1 809 ärenden om offentligt biträde och undersökningen omfattade alltså 75 % av dessa.

Ärendena om offentligt biträde fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.

Antal %

Stockholm 887 65,2 Jönköping 113 8,3 Malmö 169 12,1 Göteborg 122 9,0 Sundsvall 42 3,0 Umeå 31 2,2

Totalt 1 360 99,8

1 de 6 119 ärendena om allmän rättshjälp bifölls ansökan i 5 695 fall (93,1 %) och avslogs i 231 fall (3,8 %). Ansökan avskrevs i 189 fall. De prövade ansökningarna fördelade sig på följande sätt med avseende på saken.

Saken Antal % Äktenskapsskillnad 3 184 53,7 % 68 7 Ovrig familjerätt 888 15,0 ” Bodelning 336 5,7 Fordran, krav 327 5,5 Tvist p. g. a. köp av fast

egendom m. m. 203 3,4 Arvsrätt, testamente och

äktenskapsförord 266 4,5 31,3 Skadestånd 288 4,9 Tvist rörande hyresför—

hållande, arrende m. m. 96 1,6 Förvaltningsrättsliga ärenden 202 3,4 Övrigt 136 2,3

Totalt 5 926 100,0

De avslutade ärenden där allmän rättshjälp beviljats fördelade sig på följande sätt med avseende på var ärendet handlagts.

Allmän domstol 69,4 Förvaltningsmyndighet och/eller förvalt- ningsdomstol 2,8 Utomprocessuellt 27,8 100,0

100,0

Prop. 1978/79: 90 128

Undersökningen visar också att rättshjälpsnämnden som sådan beslu— tade i 264 av 5 926 ärenden dvs. i 4,5 % av ärendena. I 182 fall (3,1 %) avsåg beslutet ansökan om allmän rättshjälp, i 79 fall (1,3 %) biträdes— ersättning och i 3 fall (0,5 %) både ansökan och biträdesersättning.

Enligt 5 & tredje stycket RHL får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden i den utsträckning regeringen bestämmer på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende. Regeringen har i 8 & instruktionen (1973: 250) för rättshjälpsnämnderna meddelat närmare föreskrifter om sådan dele- gation. Med stöd härav har rättshjälpsnämnderna meddelat särskilda be- slut om degelation av beslutanderätten inom rättshjälpsnämnden. Dele- gation anses kunna ske beträffande alla ärenden som inte är av större vikt eller av principiell betydelse. Undantag gäller dock uttryckligen för beslut i vissa frågor. Delegationsbestämmelserna skiljer sig något vid de olika nämnderna. Gemensamt för alla nämnder utom Umeå-nämnden är att handläggare inte får fastställa ersättning eller besluta om förskott då yrkat belopp överstiger 5 000 kr. Vidare gäller bl. a. att handläggare vid rättshjälpsnämnd inte får avgöra frågor om rättshjälp åt dödsbo, i utländska angelägenheter med vissa undantag eller åt utländsk medbor- gare som inte är bosatt här. Hos flera nämnder får handläggare inte jämka kostnadsbidraget på grund av att den rättssökande eller ställföre— trädare för honom förfarit vårdslöst eller försumligt och inte förordna att rättshjälpen skall upphöra. Även i fråga om biträdesbyte krävs i re- gel beslut av rättshjälpsnämnden som sådan. Handläggare får inte heller förordna biträde som inte är advokat, om inte biträdet tidigare godkänts av rättshjälpsnämnden i jämförbar angelägenhet. Har handläggare med- delat beslut om avslag på ansökan eller framställning skall beslutet an- mälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Rättshjälpsnämnderna står under tillsyn av en centralmyndighet. Cen- tralmyndighet för rättshjälpen är domstolsverket. Domstolsverket skall enligt sin instruktion (se SFS 1975: 506) leda och samordna verksamhe- ten samt meddela föreskrifter, råd och anvisningar, tillse att verksam- heten bedrivs effektivt, leda och övervaka rättshjälpsnämndernas till- lämpning av RHL, fastställa taxor enligt RHL samt företräda staten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp.

Inom verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över rättshjälps- nämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt RHL. Besvärs- nämnden har det antal avdelningar som regeringen bestämmer. Varje avdelning består av ordförande och sex andra ledamöter. Besvärsnämn- den är f. n. inte uppdelad på avdelningar.

Under 1976 inkom 1 222 ärenden till besvärsnämnden. Av dessa kom 545 från rättshjälpsnämnden i Stockholm, 125 från Jönköping, 169 från Malmö, 145 från Göteborg, 84 från Sundsvall och 107 från Umeå. Ut- gående balans i januari 1977 var 133 ärenden. Ändringsfrekvensen är ca 25 %, oftast beroende på att nytt material tillförs ärendena. Detta brukar anges i besluten.

Prop. 1978/79: 90 129

Bcsvärsnämndens beslut kan inte överklagas. Däremot kan som fram"- går av vad ovan anförts domstolsverket företräda staten vid talan mot ersättningsbeslut som allmän domstol har meddelat.

[0.1.2 Utredningen

Utredningen framhåller att dess förslag om de genomförs får stor betydelse för både ärendemängden och ärendestrukturen hos rättshjälps— nämnderna. Sålunda har föreslagits att rättshjälpsnämnden inte alls skall behöva kopplas in på handläggningen av rättshjälpsfrågan i familjerätts- mål. Denna typ av rättshjälpsärenden utgör 68.7 % av samtliga rätts- hjälpsärenden. Om antalet rättshjälpsärenden årligen uppgår till ca 72000 skulle alltså rättshjälpsnämnderna befrias från ca 49 500 ären- den i ansökningsfas. Till detta antal skall läggas de fall där rättshjälpen avser ärenden enligt 21 kap. FB. Någon siffra kan här dock inte anges.

Det bör framhållas att nu angivna ärenden mestadels är av enkel bc- skaffenhet och inte särskilt betungande för personalen på rättshjälps- nämndernas kanslier. Att de blir föremål för prövning av rättshjälps— nämnden i dess helhet torde nästan aldrig förekomma.

Utredningen har föreslagit att advokat skall få bevilja allmän rätts- hjälp även i en del ärenden än familjerättsärenden. I dessa fall skulle dock gälla att advokaten får arbeta på ärendet sex timmar utan att rätts- hjälpsnämnd eller i vissa fall — domstol behöver kopplas in på pröv- ningen av rättshjälpsfrågan. Sex timmar skulle med nu gällande tim- kostnadsnorm motsvara ett arvode på 1 290 kr.

I undersökningen av slutreglerade ärenden antogs att kostnaden upp— går till högst 1 100 kr.. vilket motsvarar ca fem timmars arbete, i om- kring 6 350 ärenden per år och till högst 2100 kr. (ca tio timmars ar- bete) i omkring 9 000 ärenden per år. Någon beräkning av hur många ärenden som skulle rymmas inom en tidsgräns av sex timmar har inte gjorts. Utredningen uppskattar emellertid antalet rättshjälpsansökningar som rättshjälpsnämnderna till följd av förslaget i förevarande hänseen- de skulle befrias från att pröva till 7 000.

Av dessa 7 000 ärenden torde enligt undersökningen omkring 1 100 ärenden kunna rymmas inom ramen för förlängd rådgivning och rätts- hjälpsnämnderna sålunda befrias från varje befattning med ärendet.

Med utgångspunkt från att antalet rättshjälpsärenden är 72 000 skulle alltså enligt utredningens beräkningar antalet ansökningar om allmän rättshjälp vid rättshjälpsnämnderna minska med sammanlagt 56500 (49 500 + 7 000). En viss ökning av antalet rättshjälpsärenden hos rätts- hjälpsnämnderna kan dock bli följden av utredningens förslag om mass- ärenden, om rättshjälp för näringsidkare och om bodelning. Utredning- en har vidare rekommenderat en mera liberal praxis i fråga om allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. Storleken av denna ökning torde kunna anges endast uppskattningsvis. Utredningen beräknar ökningen till 5 000 ärenden.

Prop. 1978/79: 90 130

Även när det gäller rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsbe— rövanden och vissa utlänningsärenden m.m. torde enligt utredningen dess förslag komma att medföra en ökning av antalet ärenden hos rätts- hjälpsnämnderna. En fördubbling av nuvarande antal om ca 3 000 tor- de inte vara orealistisk.

En sammanfattning av vad som hittills har anförts ger enligt utred- ningen vid handen att antalet ansökningar om rättshjälp som även fort- sättningsvis skall prövas av rättshjälpsnämnd kan uppskattas till 72 000 + 5 000 + 3 000 56 500 = 23 500.

Till detta antal skall dock läggas de fall där advokat inte vill bevilja allmän rättshjälp trots att han i och för sig är berättigad till det och de fall där den rättssökande har anlitat annan än advokat. Antalet sådana fall är ytterst svårt att uppskatta. Möjligen kan det i ett inlednings- skede råda viss osäkerhet bland advokaterna, om allmän rättshjälp skall utgå, vilket kan leda till ett ökat antal ärenden hos rättshjälpsnämnd. Utredningen uppskattar antalet till 2 000.

För rättshjälpsnämnds prövning skulle då återstå ca 25 500 ärenden. Rättshjälpsnämnd skulle få att besluta i ärenden rörande dödsbo, nä- ringsidkarärenden, utlandsärenden, bodelningar m.fl., i sådana fall där advokat inte vill bevilja den rättssökande allmän rättshjälp och i sådana fall där den rättssökande anlitat annan än advokat.

Vidare skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om fortsatt rätts- hjälp i vissa fall. Denna prövning torde emellertid i ej ringa omfattning komma att ske hos domstol, eftersom ärendet kan vara föremål för handläggning vid domstol när rättshjälpsfrågan skall prövas. Slutligen skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om förordnande av offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlän- ningsärenden rn. in.

Att beräkna antalet fall där mellankontroll skall ske hos domstol är svårt. Enligt föregående avsnitt handlades 69,4 % av rättshjälpsärende- na hos allmän domstol. Ett mycket stort antal av de ärenden som hand- lades vid allmän domstol utgörs emellertid av familjerättsmål varför de nyss nämnda procenttalen inte ger någon egentlig ledning. Utredningen räknar med ett antal av 2 500. Detta får betraktas som en grov upp- skattning.

För rättshjälpsnämnd skulle alltså enligt utredningens uppfattning återstå 23 000 ärenden i ansökningsfas samt för mellankontroll.

Även när det gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt med rätts- hjälpsfrågor anser utredningen att dess förslag innebär en ganska avse- värd minskning av arbetsbördan. Prövningen av frågor om substitution av biträde —— i den mån sådana ärenden över huvud taget kommer att finnas kvar —— byte av biträde och entledigande i annat fall av biträde föreslås sålunda få ske hos domstolar, hyresnämnder, arrendenämnder samt överexekutor i sådana fall där ärendet handläggs hos sådan myn-

Prop. 1978/79: 90 131

dighet när frågan om åtgärden uppkommer. Samma myndigheter före- slås få pröva frågor om utredning och ersättningsfrågor samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp i sådana ärenden som handläggs vid myndigheten.

En avsevärd minskning av arbetsbördan hos rättshjälpsnämnd antar utredningen blir följden av förslaget om förenkling av slutregleringsför- farandet och ordningen för fördelning av motparts ersättningsskyldighet. Enligt förslaget befrias rättshjälpsnämnderna från att pröva rättshjälps- avgiften och göra avräkning med offentligt biträde i samtliga de fall där ersättningsfrågor skall prövas av domstol, hyresnämnd, arrendenämnd och överexekutor. Själva slutregleringsförfarandet kommer dessutom en- ligt utredningens förslag att minskas ned till att bli ett led i det förfaran- de varigenom ersättningen enligt RHL prövas.

För prövning av rättshjälpsnämnd återstår alla frågor som kan upp- komma i rättshjälpsärenden som ej handläggs vid någon myndighet över huvud taget eller som handläggs vid anan myndighet än domstol, hyres- nämnd, arrendenämnd samt överexekutor. De rent utomprocessuella ärendena utgör enligt föregående avsnitt 27.8 % av rättshjälpsärendena. Detta motsvarar vid en årlig ärendevolym av 72 000 ca 20 000 ärenden. Inom denna ram har man enligt utrednings uppfattning att hålla sig när det gäller att beräkna det antal fall där rättshjälpsnämnd kan komma att få pröva frågor av det slag som nu avses.

Som framgår av föregående avsnitt sysselsätts inom rättshjälpsorga- nisationen 21 handläggare och 59 biträden. Därtill kommer 4 expedi- tionsvakter. Förslaget innebär enligt utredningen inte bara att ärende- mängden hos rättshjälpsnämnderna minskas avsevärt utan också att ärendestrukturen förändras. Ett mycket stort antal enkla ärenden för- svinner sålunda från rättshjälpsnämnderna och vidare befrias nämnder- na från en mycket stor del av den pappershantering som nu belastar dem. Kvar står ärenden av kavlificerad art som kräver mera ingående bedömningar. Detta bör föra med sig en annan fördelning mellan hand- läggare och biträdespersonal. F. n. är relationen mellan handläggare och biträden ]: 3. Utredningen räknar med att relationen i fortsättningen bör vara mellan 1: 1.5 och 1: 2.

När det gäller att bestämma antalet handläggare har man enligt vad utredningen ovan har kommit fram till att utgå ifrån en ärendemängd av 23 000 ärenden per år. Om man med hänsyn till helger, sedvanlig semester och normal sjukfrånvaro räknar med en arbetstid av 205 da- gar pcr år skulle detta motsvara "112 ärenden per dag. Enligt utred- ningens mening bör en handläggare kunna klara av åtminstone 8 ären- den per dag i genomsnitt eller omkring 1700 ärenden per år. Med det nu förda resonemanget skulle det behövas 13—15 handläggare och om- kring 24 biträden för att klara av rättshjälpsärendena. Utredningen an- ser att man vid beräkningen av rättshjälpsorganisationens storlek bör

Prop. 1978/79: 90 132

räkna med att det behövs "14 handläggare och 24 biträden. Relationen mellan handläggare och biträden skulle därmed bli 1: 1,7.

Utredningen tar vidare upp frågan om hur den ärendemängd om ca 23 000 ärenden som utredningen räknar med för rättshjälpsnämndernas del skulle kunna tänkas fördelad på de nuvarande sex rättshjälpsnämn- derna. Fördelningen av ärenden mellan nämnderna är något olika i frå- ga om allmän rättshjälp och offentligt biträde enligt 41 & RHL. Om man utgår ifrån att 17 000 ärenden avser allmän rättshjälp och 6 000 offent- ligt biträde enligt 41 ä RHL blir fördelningen följande.

Allmän rättshjälp Offentligt biträde Samtliga

% av Summa % av Summa 17 000 6 000 Stockholm 35,0 5 950 65,2 3 912 9 864 Jönköping 15.4 2 618 8.3 498 3 116 Malmö 17,4 2 958 12,1 726 3 684 Göteborg 20,2 3 434 9,0 540 3 974 Sundsvall 6.6 1 122 3,0 180 1 302 Umeå 5,3 901 2,2 132 1 033

Summa 99,9 16 983 99,8 5 988 22 971

Om en handläggare beräknas klara av 1 700 ärenden om året skulle alltså Stockholm behöva 5,8 handläggare, Jönköping 1,8 handläggare, Malmö 2,2 handläggare. Göteborg 2,3 handläggare, Sundsvall 0,8 hand- läggare och Umeå 0,6 handläggare.

Rättshjälpsnämnder som inte bereder en handläggare full sysselsätt- ning bör enligt utredningens mening inte komma i fråga. Också rätts- hjälpsnämnder med bara 1—2 handläggare är alltför små. Samtidigt finns det anledning utgå från att även stora nämnder kan vålla problem från olika synpunkter. Utredningen anser att 5—6 handläggare är ett lämpligt antal. Flera skäl talar härför, inte minst rekryteringsskäl. Med hänsyn till den roll som policy- och prejudikatorgan som rättshjälps- nämnden föreslås få är det viktigt att nämnden får kvalificerad personal både på handläggare- och biträdessidan. I en nämnd med 5—6 hand- läggare kan en vara chef, en ställföreträdare och de övriga enbart hand- läggare.

Utredningen konstaterar att rättshjälpsnämnden i Stockholm med den tillämpade beräkningsgrunden skulle få 5,8 handläggare. Denna nämnd bör därför finnas kvar. Utredningen återkommer till frågan om verk- samhetsområde för nämnden. Personalstyrkan hos övriga rättshjälps- nämnder blir däremot mindre än vad som enligt utredningens mening är idealiskt. En sammanslagning av rättshjälpsnämnderna bör därför en- ligt utredningen övervägas.

Prop. 1978/79: 90 IB

Därvid är flera alternativ tänkbara. Stockholmsnämnden med sina ca 9 900 ärenden skulle t. ex. kunna läggas ihop med rättshjälpsnämnder— na i Sundsvall och Umeå. En på detta sätt sammanslagen rättshjälps— nämnd skulle med ca 12 200 ärenden kunna bereda sysselsättning åt ca 7 handläggare och 12 biträden. Nämndens kansli skulle i så fall lämp— ligen finnas i Stockholm.

Jönköpings—, Malmö, och Göteborgsnämnderna skulle tillsammans kunna bilda en nämnd. Denna skulle med ca 10 800 ärenden kunna be— reda sysselsättning åt omkring 6 handläggare och 10 biträden. Denna nämnd skulle lämpligen kunna förläggas till Malmö.

Ett annat tänkbart alternativ är emellertid att låta Stockholmsnämn— den behålla sitt nuvarande verksamhetsområde och bilda en särskild rättshjälpsnämnd av Sundsvalls- och Umeånämnderna. En sådan ”Norr- landsnämnd” skulle visserligen med hänsyn till ärendetillströmningen inte bereda sässelsättning åt mer än 2 handläggare och 3—-—4 biträden. Den lämpligaste kansliorten för en Norrlandsnämnd är enligt utredning— ens uppfattning Sundsvall.

Majoriteten av utredningens ledamöter samt en expert har stannat för att föreslå tre rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med 6 handläggare och 10 biträden, en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i Sundsvall med 2 handläggare och 4 biträden. Ut- redningens ordförande har avvikande mening till vilken en expert an- sluter sig. De anser att en rättshjälpsnämnd med 5—6 handläggare vore tillräckligt. Två experter har i särskilt yttrande hävdat att så små in- grepp som möjligt bör göras i nämndorganisationen. De anser att an- talet rättshjälpsnämnder endast bör reduceras till fyra, förlagda till Stockholm, Göteborg och Malmö samt en nämnd för Norrlandslänen med sammanlagt 16 handläggare och 24 tjänster för övrig personal.

Den personal som skulle bli överflödig genom den reducering av per- sonalstyrkan som skulle bli följden av utredningens förslag torde utan svårighet kunna beredas sysselsättning inom övriga sektorer av rättsvä— sendet.

Rättshjälpsnämnd bör enligt utredningen liksom f. n. bestå av ordfö- rande samt fyra andra ledamöter. Två av dessa bör liksom f. n. vara myndiga svenska medborgare som är bosatta inom nämndens verksam- hetsområde. Däremot torde det räcka med en advokat som antingen kan vara privatpraktiserande eller anställd på allmän advokatbyrå. Den återstående ledamoten bör liksom ordföranden vara erfaren i domar- värv. När domarrepresentanterna utses bör lämpligen tillses att både all- männa domstolar och förvaltningsdomstolar blir företrädda.

Liksom f.n. kan det enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga att alla rättshjälpsärenden avgörs av nämnden i plenum utan dele- gation till handläggare bör vara möjlig. Med hänsyn till den ändrade ärendestrukturen hos nämnderna bör dock i ett övergångsskede propor-

Prop. 1978/79: 90 |34 tionellt sett fler ärenden än i dag handläggas av nämnden som sådan. Allteftersom praxis stabiliseras kan det sedan bli fråga om att delegera beslutanderätten till handläggare. Därvid är det tänkbart att ge kansli- chefen och ställföreträdaren mera vidsträckt behörighet än övriga hand- läggare.

Slutligen berör utredningen rättshjälpsnämndernas ställning som myn— digheter. F. n. ingår rättshjälpsnämnderna som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna. Som skäl härför anfördes under förarbetena (prop. 1973: 74 s. 18) att nämnderna med undantag av Stockholmsnämnden var små enheter och att de vid tillfälliga vakanser och vid arbetstoppar kunde få hjälp från hovrätterna med personal för handläggare _ och biträdesuppgifter. Om hela personalen vid något tillfälle inte hade full sysselsättning med kansligöromålen åt nämnden kunde den nyttiggöras i hovrättsorganisationen. Från hovrätterna skulle nämnderna också få hjälp med löpande personal- och ekonomiadministration.

Dessa synpunkter torde enligt utredningens uppfattning ha giltighet även med det förslag till organisation som utredningen nu lägger fram. Rättshjälpsnämnderna bör alltså även i fortsättningen vara knutna till hovrätten i resp. kansliort. Utredningens ordförande anser däremot att övervägande skäl talar för att nämnderna görs fristående.

När det gäller domstolsverket anser utredningen inte att det finns anledning att ändra verkets funktion som tillsynsmyndighet när det gäl- ler rättshjälpen.

Genom utredningens förslag kommer besvärsnämnden i ökad ut- sträckning att få avgöra besvär över domstols beslut. Domstolsverket kan av naturliga skäl inte ingripa mot beslut som har meddelats av be- svärsnämnden, eftersom denna ingår i domstolsverket. Avsaknaden av ingripande- och överklagningsmöjlighet för domstolsverket synes hittills inte ha känts som en brist. Enligt utredningens mening är det emeller— tid av principiella skäl anmärkningsvärt att domstolsverkets möjligheter att ingripa är så väsentligt mer begränsade när besvärsnämnden avgör ett ärende än när domstol gör det. Bristen kommer dessutom att bli mer framträdande om utredningens förslag genomförs.

Ett sätt att skapa ökade gransknings- och överklagningsmöjligheter för domstolsverket är att göra besvärsnämnden fristående i förhållande till domstolsverket. Utredningen förordar en sådan lösning. Domstols- verket bör även i fortsättningen ombesörja att besvärsnämnden har till- gång till föredragande- och kanslipersonal. Inte heller behöver någon ändring ske i fråga om besvärsnämndens lokalisering. Däremot torde be- svärsnämndens verksamhet behöva särskilt regleras i RHL och i instruk- tion. Utan att komma med något förslag vill utredningen dock peka på en annan metod att skapa bättre möjligheter att övervaka och granska myndigheternas hanterande av rättshjälpsfrågor. Vad utredningen åsyf- tar är att man inför någon form av allmänt ombud i rättshjälpsfrågor.

Prop. 1978/79: 90 ' 135

Ett liknande organ föreslås för socialförsäkringsmålens del av utredning— cn angående översyn av bcsvärsorganisationen inom socialförsäkringen m.m. i betänkandet Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol (SOU 1976: 53 s. 132). Förslaget innebär att en fristående enhet. ombudsman- naexpeditionen. inrättas inom riksförsäkringsverket med uppgift bl. a. att vara part i socialförsäkringsmål.

Hänvisningar till S1011

10.2. Kostnadsfrågor

10.2.1. Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att det är svårt att göra exakta beräkningar av de konsekvenser som utredningens förslag skulle komma att få i kostnadshänseende. Vad gäller de nuvarande sex rättshjälps- nämnderna med 21 handläggare, 59 biträden och 4 expeditionsvakter beräknas dessa f. n. kosta statsverket omkring 8 milj. kr. per år. Ut- redningen har föreslagit att antalet rättshjälpsnämnder skall vara tre med sammanlagt 14 handläggare och 24 biträden. Dessutom torde viss expeditionsvaktspersonal behövas. Förslaget torde enligt utredningen -—— åtminstone på sikt -— innebära en reducering av kostnaderna med ca 50 %.

I stort sett är detta en reell besparing. De arbetsuppgifter som enligt utredningens förslag i stor utsträckning försvinner från rättshjälpsnämn- derna är handläggningen av frågor om beviljande av allmän rättshjälp och slutreglering av rättshjälpsärenden. Dessa uppgifter överförs främst till advokater och domstolar. Det bör inte förorsaka advokaterna något merarbete att själva få bevilja rättshjälp. Slutregleringsförfarandet för- enklas avsevärt och det arbete som ett nytt avräkningsförfarande kom- mer att medföra för domstolarna kan i stort sett anses motsvara det nu- varande arbetet med att skriva och expediera underrättelser till rätts- hjälpsnämnderna. När det gäller frågor som kan uppkomma efter det all- män rättshjälp har beviljats har utredningen föreslagit att prövningen i viss utsträckning skall handhas av den domstol som handlägger det ak- tuella ärendet. Det merarbete som kan uppkomma hos domstolarna tor- de bli obetydligt.

Förslaget om en enklare ordning för fördelning av motparts ersätt- ningsskyldighet bör enligt utredningen kunna medföra vissa kostnads- besparingar hos kronofogdemyndigheterna. Grovt räknat kan bespa- ringarna antas uppväga kostnaden för övertagande av den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift i vissa fall. Förslaget i denna del, nämligen att statsverket skall överta den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift när denna inte överstiger 5 % av basbeloppet (ca 500 kr.). kan beräk- nas medföra en kostnad för statsverket om högst 100 000 kr.

Sammanfattningsvis beräknar utredningen att dess förslag om förenk- .

Prop. 1978/79: 90 136

lingar av rättshjälpssystemet medför en kostnudxminskning om ca 4 milj. kr. per år.

Utredningen har vidare föreslagit en förlängning av rådgivningstiden och viss höjning av avgiften för rådgivning. Vidare föreslås något änd- rade riktlinjer för nedsättning och eftergift av avgiften, vilka hör med- föra en viss kostnadsminskning. Genom att subventionen blir något större i de ärenden där avgiften sätts ned uppkommer emellertid en viss kostnadsökning. Dessa plus- och minusposter bör, menar utred- ningen, i stort sett jämna ut varandra.

Den förlängda tiden för rådgivning bör medföra att vissa ärenden kan handläggas som rådgivning i stället för allmän rättshjälp, vilket innebär en besparing. Vilken verkan i kostnadshänseende som den förlängda rådgivningen i övrigt kommer att få är svårt att bedöma. Även här får det betydelse i vilken utsträckning nedsättning eller eftergift av avgif- ten kommer att förekomma. Det är emellertid troligt att förlängd rådgivning kommer att ges i en del fall där allmän rättshjälp f. n. inte anses kunna förekomma. bl.a. i förvaltningsrättsliga ärenden. Det är vidare troligt att en del av dagens rådgivningsärendcn i framtiden blir förlängda rådgivningar, eftersom rådgivningstiden i dag anses vara för kort. Möjligheten till förlängd rådgivning torde emellertid också kunna bidra till att kostnaderna begränsas i enklare ärenden där allmän rätts- hjälp i dag beviljas.

Sammanfattningsvis anser utredningen att dess förslag om ändringar i rådgivningsinstitutet kan beräknas medföra en viss kostnadsökning men storleken är inte möjlig att beräkna.

Utredningen menar även att ganska betydande kostnadsökningar tor- de bli följden av förslaget om ökade möjligheter till rättshjälp i mass- ärenden. om ökade möjligheter för näringsidkare att få rättshjälp och om bättre förmåner vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Utredningen har också rekommenderat en generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. När det gäller förvaltningsärenden bör dock framhållas att en stor del av dessa bör kunna klaras av genom förlängd rådgivning.

De förslag som berörts i föregående stycke har beräknats medföra en ökning av antalet rättshjälpsärenden med ca 5 000. Enligt utredning- ens undersökning var genomsnittskostnaden per ärende ca 1050 kr. (med en timkostnadsnorm om 175 kr.) vilket i dagens kostnadsläge kan beräknas motsvara ca 1 200 kr. De nytillkomna ärendena kan dock an— tas vara svårare — och därmed dyrare — än ett genomsnittsärende i dag, främst därför att genomsnittet i så hög grad påverkas av mål om äktenskapsskillnad. En genomsnittskostnad om ca 1 500 kr. är inte osan- nolik. Detta skulle leda till en kostnadsökning om 7,5 milj. kr. Härifrån skall dock avräknas vad som flyter in i rättshjälpsavgift i dessa ärenden. Utredningen anser att man bör kunna räkna med en rättshjälpsavgift av

Prop. 1978/79: 90 l37

i genomsnitt 200 kr.. vilket motsvarar I milj. kr. Kostnadsökningen in- skränker sig därmed till 6,5 milj. kr.

Förslaget att låta advokat själv bevilja rättshjälp och arbeta på ett ärende upp till sex timmar innan rättshjälpsfrågan underställs någon myndighets prövning kan. som förut framhållits, innebära risker för en praxisförskjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.

Ett annat förslag som är ägnat att påverka rättshjälpskostnaderna rör beslutanderätten i fråga om att införskaffa utredning. För att kontroll skall kunna erhållas av att kostnaderna för utredning inte blir för höga har utredningen föreslagit att fråga om utredning skall prövas av myn- dighet i andra fall än då utredningen avser intyg o.d. En sådan ordning bör kunna medföra viss minskning av utredningskostnaderna.

Sammanfattningsvis anser utredningen att dess fråga om allmän rätts- hjälp beräknas medföra en kostnadsökning om ca 6.5 milj. kr. per år.

När det slutligen gäller förslaget om generösare regler för offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och i utlännings- ärenden torde detta leda till vissa kostnadsökningar. Utredningen har uppskattat ökningen av antalet sådan ärenden till 3 000. Enligt utred- ningens undersökning var genomsnittskostnaden i ett ärende om offent- ligt biträde 770 kr.. vilket i dag motsvarar ca 900 kr. Med en genom— snittskostnad per ärende om 900 kr. skulle förslaget m.a.o. medföra en kostnadsökning om 2,7 milj. kr. per år.

11. Föredraganden

ll.l Behovet av en översyn av rättshjälpssystemet

Samhällets rättshjälp reformerades åren l972—73. Det nya rättshjälps- systemet. vars grunddrag är fastslagna i rättshjälpslagen (l97l: 429). inne- bäri huvudsak följande.

Rättshjälp kan i princip utgå i alla slag av rättsliga angelägenheter där be-' hov av sådan hjälp föreligger. Det är utan betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller annan myndighet eller om detär fråga om ett ärende som ej handläggs vid någon myndighet. Rättshjälp kan med andra ord erhållas redan på konsultationsstadiet.

Det finns fyra olika former av rättshjälp. Huvudformen utgörs av allmän rättshjälp. Denna typ av bistånd lämnas i princip i varje rättslig angelägen- het där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp utgår i annan form. Ersättning utgår för såväl biträde som kostnad för bevisning m.m. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rättshjälpsnämnd. Sådant beslut krävs dock inte om den rättssökande anlitar advokat eller biträdan- de jurist på advokatbyrå och kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger det kostnadsbidrag som sökanden har att betala.

Prop. l978/79: 90 ' l38

Vid sidan av allmän rättshjälp finns rättshjälp åt misstänkt i brottmål. som innefattar rätt till offentlig försvarare samt rätt till ersättning för kost- nad för bevisning vid domstol och för resa och uppehälle m.m. Vidare finns rättshjälp genom offentligt biträde i vissa ärenden om administrativa frihetsberövanden o.d. Denna form av rättshjälp omfattar — förutom rätt till biträde efter särskild behovsprövning — rätt till ersättning för vissa ut- redningskostnader. Allmän rättshjälp kan ej förekomma inom de nu angiv- na bägge områdena.

Den fjärde typen av rättshjälp. rådgivning. innefattar rätt till kortare konsultation eller därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet mot en fast mindre avgift. Rådgivning kan förekomma inom hela rättshjälpsområ- det.

Redan under arbetet med rättshjälpsrcformen förutsattes att lagstiftning- en på området skulle ses över. sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av dess tillämpning (.luU l972: 12 s. 30. 36. 38 och 40 samt .luU [97311 s. 38). I fråga om enskilda punkter i den nya rättshjälpslagstiftningen har reform- krav framställts bl.a. i flera riksdagsmotioner. Vissa av kraven har till- godosetts. medan andra alltjämt kvarstår.

Kritik har också riktats mot rättshjälpssystemets konstruktion. Det har sålunda gjorts gällande att systemet är präglat av alltför mycket byråkrati och att det är svårtillgängligt och ägnat att medföra fördröjning av hand- läggningen av den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen skall avse.

lnom domstolsväsendets organisationsnämnd (DON). som var central- myndighet för rättshjälpen innan domstolsverket den I juli l975 trädde i funktion. gjordes under hösten l974 en samlad genomgång av erfarenhe- terna från tillämpningen av det nya rättshjälpssystemet. Undersökningen har redovisats i promemorian Översyn av rättshjälpssystemet. som lämna- des till justitiedepartementet i december l974.

DON:s promemoria innehåller bl. a. redogörelser för hur de olika rätts- hjälpsformcrna utnyttjades. En enkät hos ett drygt S(l-tal enskilda advokat- byråer belyste inställningen till rättshjälpsformcrna rådgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40 5,74: av byråerna inte någon rådgivning enligt rättshjälpslagen. Beträffande allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd upplystes i 77 % av svaren att sådan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddela— des. Samtidigt uppgav 87 % att rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Flera av de tillfrågade rekommenderade att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffades.

År 1975 tillsattes rättshjälpsutredningen (Ju l975z07) med uppgift att i första hand söka effektivisera de olika rättshjälpsformcrna och förenkla rättshjälpssystemet. Ett mål skulle vara att i större utsträckning än f. n. an- passa samhällets råttshjälp efter den rättssökande allmänhetens behov.

Rättshjälpsutredningen avlämnade i september [977 betänkandet (SOU l977z49) Översyn av rättshjälpssystemet. l betänkandet föreslås en ny rättshjälpslag.

Prop. l978/79: 90 . 139

Utredningen har företagit undersökningar om tillämpningen av rätts- hjälpslagens regler dels i ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rätts— hjälpsnämnd. dels i ärenden om offentligt biträde. Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 93% av de undersökta ärendena och avslagits i 4'.'-('-. I fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) vi- sade undersökningen att hela 76 C"?- av ärendena gällde familjerättsfrågor. En jämförelse mellan avslagsfrekvensen och saken visade att avslagsfrek— vensen var störst i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden där ansökan av- slagits i 32 "få av ärendena. ! familjerättsliga ärenden utom bodelning var avslagsfrekvensen lägre än It?-"('. Av de ärenden som bifallits hade 28 (71 handlagts helt utomprocessuellt. I övrigt hade 69 (.”/fr handlagts vid allmän domstol och 3 ':'-t' vid förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndighet.

I fråga om biträdesersättning i förvaltningsrättsliga ärenden visade un— dersökningen att rättshjälpsnämnden satt ner ersättningen i 39? och avvi- kit l'rån myndighets yttrande över biträdes kostnadsräkning i 5 % av fallen.

Ansökan om offentligt biträde avsåg till största delen ärenden enligt ut- länningslagen ( I954: 193). Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80 ';';. av ärendena. Avslagsfrekvensen uppgick till R%. Framställning om of- fentligt biträde gjordes i 73 f..-"% av ärendena genom ansökan och i 2 % ge- nom anmälan av handläggande myndighet. Rättshjälpsnämnds beslut hade nästan alltid följt myndighetens yttrande över ansökan eller förslaget i an- mälan. Endast i ] (72- av ärendena förekom avvikelse. Undersökningen visa- de vidare att sökanden i 145,75. av samtliga ärenden på ett eller annat sätt var berövad friheten. I dessa fall bifölls ansökningarna till 89 %.

Utredningen föreslår att advokat (och därmed avses också biträdande jurist på advokatbyrå) får behörighet att bevilja allmän rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad och i vissa andra familjerättsliga mål och ärenden. ÄVen i fråga om rättslig angelägenhet av annan art föreslås advokat få be- vilja allmän rättshjälp. En myndighetsprövning förutsätts dock komma till stånd när advokaten arbetat med ärendet viss tid. som regel sex timmar (.scxtimmarsregeln). Från advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp undantas vissa särskilt uppräknade fall.

När advokat inte är behörig föreslår utredningen att rättshjälpsnämnd skall pröva fråga om beviljande av allmän rättshjälp. Om frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit före- mål för handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter föreslås rättshjälp i viss utsträckning kunna beviljas av dom- stolen eller myndigheten.

Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp föreslås vidgat. Sålunda inne- bär förslaget vissa ökade möjligheter att få allmän rättshjälp i s.k. mass- ärenden. t.ex. lagfartsärenden, ärenden om fastighetsdeklaration m.m. Likaså föreslås näringsidkare kunna få rättshjälp i ökad utsträckning när det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten.

Förmånerna vid allmän rättshjälp föreslås bli förbättrade. Detta gäller

Prop. 1978/79: 90 l4tl

t.ex. vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Viss medlingskostnad vid rättegång i tvistemål skall vidare kunna bli ersatt inom rättshjälpssystemet. Den som meddelats allmän rättshjälp bör enligt utredningen också befrias från vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader.

l utredningens uppdrag ingick att undersöka frågan om kostnadsansva- ret för motparts rättegångskostnad. I det hänseendet avstår emellertid ut- redningen — under hänvisning bl. a. till att frågor om rättegångskostnader övervägs inom rättegångsutredningen från att lägga fram förslag.

Ökade möjligheter till rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsrärenden m.m. före- slås. Rätten att förordna om offentligt biträde föreslås ligga kvar hos rätts- hjälpsnämnd.

När det gäller rätten att bestämma ersättning till biträde m.m. innebär förslaget att alla domstolar får sådan rätt i mål eller ärende vid domstolen. Motsvarande behörighet föreslås tillkomma statens va-nämnd. arrende- och hyresnämnder samt överexekutor.

Reglerna om den enskildes avgift för rättshjälpen (rättshjälpsavgiften) föreslås bli förenklade. Vidare föreslås en förenkling av det nuvarande om- ständliga och kostnadskrävande slutregleringsförfarandet.

Det nuvarande rådgivningsinstitutet föreslås bli utbyggt. Om den rätts— sökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom kortare rådgivning e. d.. används formen rådgivning. som får lämnas under en halvtimme. Om handling behöver upprättas eller det av annan anledning krävs längre tid än en halvtimme men en timme bedöms vara tillräcklig för att klara av angelä- genheten. lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning. Med ett på detta sätt utformat rådgivningsförfarande anser utredningen att enklare rättsliga angelägenheter. där f. n. allmän rättshjälp ofta blir aktuell. skall kunna kla- ras av på ett smidigt och enkelt sätt.

I fråga om organisationen föreslås en reducering av antalet rättshjälps- nämnder från sex till tre. Nämnderna föreslås — liksom f. n. — vara an- knutna till hovrätt.

Utredningens ordförande och en expert är skiljaktiga i fråga om fördel- ningen av beslutsfunktionerna inom rättshjälpssystemet. Med vissa undan- tag bör enligt deras mening alla statliga myndigheter. som handlägger en rättslig angelägenhet i vilken en part har eller önskar allmän rättshjälp. till- erkännas beslutskompctens i flertalet frågor som rör rättshjälpen. Motsva- rande ordning föreslås beträffande förordnande av offentligt biträde och beslut om ersättning till offentligt biträde. Rättshjälpsnämnden bör i prin- cip ha beslutanderätten bara i vissa särskilt kvalificerade ärenden och i ärenden där den handläggande myndigheten inte är statlig eller där någon handläggande myndighet inte finns. Polismyndighet bör ej ha beslutsfunk- tioner.

Också i fråga om organisationen är meningarna inom utredningen dela-'

Prop. 1978/79: 90 l4l

de. Ordföranden och en expert anser — med utgångspunkt från majorite— tens förslag i fråga om fördelningen av beslutsfunktionerna i rättshjälpssy- stemet — att antalet nämnder bör vara högst två och att nämnderna bör va- ra fristående myndigheter. Två andra experter anser att antalet nämnder bör vara fyra.

Utredningens förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande av re- missinstanserna. I fråga om beslutsfunktionerna är det dock vissa instan- ser som vill gå längre än utredningsmajoriteten och som biträder ordföran- dens ståndpunkt. Vidare riktas kritik mot förslaget att advokat skall få rätt att bevilja allmän rättshjälp enligt sextimmarsregeln.

För min del anserjag det angeläget att man söker effektivisera de olika rättshjälpsformcrna och förenkla rättshjälpssystemet. Utgångspunkten bör vara att det rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen skall vidmakt- hållas och i möjlig mån även förbättras. Samtidigt bör samhällets rättshjälp i större utsträckning än vad som följer av gällande lagstiftning anpassas ef- ter den rättssökande allmänhetens behov.

Om man vill göra rättshjälpssystemet så effektivt och enkelt som möjligt är uppenbarligen de organisatoriska frågorna av stor vikt. Det är alltså av central betydelse var i systemet man förlägger nödvändiga myndighets- funktioner såsom att pröva ansökningar om rättshjälp. utse biträde och pröva biträdes ersättningsanspråk.

Utredningens förslag om rätt för advokat att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter är väl ägnat att tillgodose önskemålet om förenklad hantering av rättshjälpsfrågorna. Några risker i fråga om ökade kostnader för rättshjälpssystemet föreligger inte utan tvärtom torde kost- nadsbesparingar kunna uppnås. Jag ansluter mig därför i denna del i hu- vudsak till utredningens förslag.

Beträffande sextimmarsrcgeln pekar åtskilliga remissinstanser på att för- slaget i den delen innebär endast måttliga rationaliseringsvinster men stor risk för kostnadsökningar. Jag delar dessa synpunkter. Syftet med den fö- reslagna regeln bör kunna tillgodoses genom en utvidgning av rätten för bi- träde att få ersättning för arbete som utförts innan han förordnas.

[ fråga om vilka myndigheter som skall få bevilja allmän rättshjälp anser jag att man kan gå längre än utredningsmajoriteten har gjort. Sålunda bör alla domstolar samt vissa förvaltningsmyndigheter med uppgifter som står rättskipningen nära få rätt att bevilja allmän rättshjälp.

Utredningens förslag i fråga om utsträckning av rådgivningstiden är äg- nat att befria rättshjälpsnämnderna från åtskilliga ärenden om allmän rätts- hjälp. Jag anser att starka skäl talar för att förslaget genomförs i den delen.

Frågan om ökade möjligheter för näringsidkare att få rättshjälp har allt- sedan rättshjälpslagens tillkomst ägnats stort intresse. ] riksdagen har vid flera tillfällen framförts önskemål om regler som möjliggör en mindre åter- hållsam tillämpning. Utredningens förslag i näringsidkarfrågan anser jag i huvudsak vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.

Prop. 1978/79: 90 l42

Utredningens förslag i fråga om rättshjälp i massärenden samt ändrade förmåner vid bodelning torde medföra betydande kostnadsökningar. Av framför allt kostnadsskäl anserjag mig inte f.n. kunna lägga fram förslag i dessa hänseenden.

Utredningsförslaget om att viss medlingskostnad i tvistemål skall bli er- satt inom rättshjälpssystemet har fått ett positivt bemötande av remissin— stanserna. Även jag biträder förslaget. som är ägnat att begränsa samhäl- lets kostnader för processer.

I likhet med utredningen anser jag att frågan om ansvaret för motparts rättegångskostnader bör tas upp i ett större sammanhang än det förevaran- de.

Det är naturligt att samma myndigheter som får bevilja allmän rättshjälp också får besluta i övriga frågor som rör rättshjälpen. däribland frågor om ersättning till biträde. Jag förordar att en sådan ordning kommer till stånd. Utredningens förslag till ändrade regler om slutregleringsförfarandet inne- bär att samma myndighet som har beslutat om ersättning också skall företa slutreglering. Även detta förslag är ägnat att leda till förenklingar och minskad pappershantering myndigheter emellan. Förslaget bör därför för- anleda lagstiftning.

Som nämnts har utredningen också föreslagit ökade möjligheter till rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberö- vanden och vissa utlänningsärenden. Såvitt gäller utlänningsärenden. som f.n. utgör den största enhetliga grupp där offentligt biträde förekommer. har riksdagen redan antagit en proposition med förslag till ändringar i rätts- hjälpslagen (prop. l977/78: 90. AU 1977/78: 30. rskr l977/78: 202. SFS l978z361). Ändringarna. som trädde i kraft den 1 juli l978, motsvarar i stort de förslag som rättshjälpsutredningen har lagt fram beträffande of- fentligt biträde i utlänningsärenden.

Offentligt biträde kan f.n. förekomma även vid frihetsberövanden enligt barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna samt lagen (1966: 293") om bere- dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Genomgripande för— ändringar som berör dessa lagar övervägs f. n. inom socialdepartementet. Frågor om i vilka situationer offentligt biträde skall kunna förordnas beror givetvis på innehållet i den lagstiftning som reglerar tvångsåtgärderna. Även utformningen av de allmänna förutsättningarna för att förordna of- fentligt biträde påverkas av vilket synsätt man anlägger på tvångsingripan- dena. [ samråd med chefen för socialdepartcmentet har jag därför funnit att de frågor om offentligt biträde som återstår efter ändringarna beträffan- de utlänningsärendena bör behandlas samtidigt med att man lägger fram nya regler om tvångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk vård. Så- dana regler kommer att föreslås i en proposition om ny sociallagstiftning m. ut. som planeras att föreläggas riksmötet 1978/79. Regeringen kommeri propositionen att lägga fram förslag som i denna del i allt väsentligt över- ensstämmer med vad rättshjälpsutredningen har föreslagit.

Prop. 1978/79: 90 143

I fråga om vilken myndighet som skall förordna offentligt biträde anser jag att övervägande skäl talar för den lösning som förordats av ordföran- den och en expert. nämligen att den handläggande myndigheten i princip får förordna offentligt biträde. Vissa undantag från denna regel bör dock gälla. Med hänsyn till utlänningsärendenas speciella karaktär bör frågor om förordnande av biträde i dessa fall alltjämt handläggas av rättshjälps- nämnd. Vidare bör prövning av biträdesfrågor när de Uppkommer i ärende hos barnavårdsnämnd eller motsvarande eller hos polismyndighet ske hos länsrätten.

Som redan framgått av det sagda anserjag att rättshjälpsutredningens förslag i huvudsak är väl ägnat att ligga till grund för ny lagstiftning. Att vissa förslag inte kan genomföras har främst sin orsak i det rådande statsfi- nansiella läget. Vissa ändringsförslag får enligt min mening behandlas i samband med andra lagstiftningsfrågor. En del frågor bör också rent lag- tekniskt regleras på ett annat sätt än vad utredningen föreslagit.

.lag anser att de nu aktuella ändringarna är av sådan karaktär att de låter sig infogas i gällande rättshjälpslag. Att. såsom utredningen föreslagit. in- föra en ny rättshjälpslag är alltså ej erforderligt.

Som en följd av ändringarna i rättshjälpslagen kommer en huvuddel av rättshjälpsärendena att flyttas över från rättshjälpsnämnderna till advoka- ter och biträdandejurister på advokatbyrå samt till domstolar och därmed jämställda myndigheter. Detta föranleder en översyn av nämndorganisa- tionen. Behovet av personal vid nämnderna kommer att minska. Även an- talet nämnder mäste anpassas till den minskade ärendetillströmningen. Jag återkommer till dessa frågor i ett särskilt avsnitt.

ll.2 Beviljande av allmän rättshjälp m. m.

Rättshjälpsnämnd fattari dag som regel de grundläggande besluten en- ligt rättshjälpslagen. Nämnden prövar ansökningar om allmän rättshjälp. förordnar biträde och fastställer i vissa fall ersättning till biträdet. Nämn- den handhar också de frågor som sammanhänger med kostnadsbidragssy- ' stemet. Vidare ankommer det på rättshjälpsnämnden att förordna offent- ligt biträde och bestämma ersättning till sådant biträde.

Allmän rättshjälp kan emellertid lämnas även utan beslut av rättshjälps— nämnd. Detta kan ske så länge kostnaderna för rättshjälpen täcks av det kostnadsbidrag som den rättssökande skall betala och rättshjälpen sålunda inte medför någon kostnad för det allmänna. Möjligheten att lämna allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd gäller alla typer av ärenden utom bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Det är dock bara advokat eller biträdandejurist på advokatbyrå som får lämna sådan rättshjälp och den kan inte ges åt dödsbo. Advokat och biträdande jurist på advokatbyrå får också meddela rådgivning utan beslut av rätts- hjälpsnämnd.

Prop. 1978/79: 90 m

När det gäller rättshjälpsformen rättshjälp åt misstänkt i brottmål ligger myndighetsfunktionerna helt utanför rättshjälpsnämnderna. I detta fall är det den domstol som handlägger målet som beslutar om rättshjälp.

Utredningen anser att det inte kan komma i fråga att flytta över samtliga de arbetsuppgifter som nu ligger på rättshjälpsnämnd till annan myndighet. En överflyttning bör emellertid komma till stånd i den mån det visar sig att de funktioner som rättshjälpsnämnd f. n. har kan utföras på ett enklare. ef- fektivare och mera rationellt sätt av annan myndighet.

Utredningen konstaterar att varken rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd eller rådgivning har använts i den ut- sträckning som varit avsedd. [ många fall har det i stället gjorts ansökan om allmän rättshjälp. Även om ärendet varit av tämligen enkel beskaffen- het har det därmed orsakat en viss belastning på rättshjälpsnämndsorga- nisationen.

Utredningen anser att rätten att bevilja allmän rättshjälp i ökad utsträck- ning bör flyttas över på den advokat som den rättssökande anlitar. ! rätts- hjälpsärenden som avser äktenskapsskillnad förordas att advokat får rätt att bevilja rättshjälp och slutföra ärendet utan att rättshjälpsnämnd kopp- las in för att pröva rättshjälpsfrågan. Detsamma bör gälla i vissa andra fa— miljerättsliga angelägenheter. nämligen sådana som rör boskillnad. under- hållsbidrag till make eller barn. faderskap till barn. vårdnad. umgängesrätt samt omyndighetsförklaring eller dess hävande. Vidare förordas att advo- kat får behörighet att bevilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av domstols dom eller beslut rörande vårdnad m.m. (21 kap. FB).

] vissa fall bör enligt utredningen frågan om allmän rättshjälp i de upp- räknade familjerättsliga angelägenheterna prövas av rättshjälpsnämnd. [ rättshjälpslagen anges ett antal fall där särskilda förutsättningar skall vara uppfyllda för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rätts- hjälp lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet endast under vissa särskilt an- givna förutsättningar. Likaledes gäller särskilda villkor för att erhålla all- män rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas här i landet eller när den rättssökande är bosatt utomlands. Möjligheterna att få biträde enligt rättshjälpslagen är vidare begränsade i angelägenhet som kan antas bli prövad enligt den s. k. småmålslagen.

1 nu angivna fall föreslår utredningen att prövningen av rättshjälpsfrågan skall göras av rättshjälpsnämnd. Samma ordning förordas också om den rättssökande är eller kan antas bli part. sökande eller klagande vid förvalt- ningsdomstol eller förvaltningsmyndighet.

] fråga om vissa typer av ärenden förordar utredningen att advokat skall få bevilja allmän rättshjälp och påbörja arbetet på ärendet men därefter va- ra skyldig inhämta besked från rättshjälpsnämnd eller annan myndighet om rättshjälp skall få lämnas även fortsättningsvis. ] denna grupp ingår bl. a. fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav. tvist på

grund av köp av fast egendom. arvsrätt. skadestånd samt hyres- eller ar- rcndetvist.

Prop. l978/79: 90 I45

Utredningen anser att man främst med hänsyn till intresset av kostnads- kontroll inte kan undvara en gräns för advokatens eget handhavande av rättshjälpsfrågan i de fall som nu är i fråga. Fortsätter ärendet över gränsen måste frågan om rättshjälpen skall få fortsätta hänskjutas till myndighet (mellankontroll). Har ärendet. när gränsen uppnås. ännu inte anhängig- gjorts vid någon myndighet föreslås att frågan om fortsatt allmän rättshjälp avgörs av rättshjälpsnämnden medan allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter får göra denna prövning. om ärendet handläggs vid sådan myndighet när gränsen näs.

Utredningen föreslår att gränsen bestäms på det sättet att advokat får bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet upp till sex timmar utan att rättshjälpsfrågan behöver prövas av myndighet (sextimmarsregeln). Är den rättssökandes preliminära rättshjälpszwgift högre än vad som motsva- rar sex timmars arbete för advokaten. sker mellankontroll när arbetet på- gått så lång tid att kostnaderna nått upp till rättshjälpsavgiften.

Utredningen förordar slutligen att. om frågan om allmän rättshjälp upp- kommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för hand- läggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter. rättshjälp i viss utsträckning skall kunna beviljas av myndigheten. Om handläggningen äger rum vid annan myndighet än nu sagts bör rättshjälps- nämnden pröva ansökan om rättshjälp även i ett sådant fall. Detta innebär att i nu nämnda situationer det inte kommer i fråga att låta den advokat som biträder den rättssökande avgöra rättshjälpsfrågan även om han i an- nat fall skulle ha varit berättigad till det. Med allmän domstoljämställs i detta sammanhang krigsrätt. arbetsdomstolen. bostadsdomstolen och sta- tens va-nämnd. Även frågor om substitution och byte av biträde och entle- digande av biträde i annat fall samt frågor om upphörande av allmän rätts- hjälp bör enligt förslaget i vissa fall få avgöras av den handläggande myn- digheten.

Utredningens ordförande och en expert anser att alla statliga myndighe- ter som handlägger en rättslig angelägenhet där en part har eller önskar all- män rättshjälp i princip bör ha rätt att besluta i alla frågor som rör rättshjäl- pen.

Utredningens förslag att advokat skall få bevilja rättshjälp i familjerätts- liga angelägenheter har fått ett genomgående positivt mottagande. Där- emot har förslaget att advokat bör få bevilja allmän rättshjälp enligt sex- timmarsregeln fått ett skiftande mottagande. Ett antal remissinstanser till- styrker förslaget eller lämnar det utan erinran. En majoritet ställer sig emellertid negativ till sextimmarsregeln. Bland invändningarna mot den fö- reslagna regeln märks följande. Genom förslaget skulle rättshjälpsnämn- derna befrias från högst tio procent av det totala antalet ärenden varför ra- tionaliseringsvinsten inte är så stor. Regeln innehåller inte heller någon verksam kontroll mot missbruk. Risken för betydande kostnadsökningar är därmed stor. Praxis kan komma att skifta i olika slag av ärenden. I ären- lO Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79: 90 146

den som kräver mindre tid kan en generösare praxis utveckla sig under det att ärenden som befaras ta mer än sex timmar underställs myndighet och blir föremål för en mer restriktiv prövning. För en advokat kan konflikt uppstå mellan ansvaret för behovsprövningen och klientlojaliteten.

När det gäller förslaget att domstol i vissa fall skall pröva rättshjälpsfrå- gor har några instanser ställt sig kritiska. Man har ifrågasatt det lämpliga i att domstolen prövar rättshjälpsfrågan och därmed före sakprövningen tar ställning till frågan huruvida rättssökanden har befogat intresse att få sin angelägenhet prövad. Flertalet av dem som yttrat sig över förslaget i denna del har emellertid varit positiva. Ett par remissinstanser föreslår att de myndigheter som enligt förslaget skall fastställa erSättning alltså även t. ex. förvaltningsdomstol. arrendenämnd och hyresnämnd —— bör få pröva ansökningar om allmän rättshjälp.

Flera remissinstanser har biträtt ordförandens förslag i fråga om bevil- jande av allmän rättshjälp.

Som jag tidigare framhållit är det av stor betydelse för effektiviteten i rättshjälpssystemet hur olika beslutsfunktioner inom systemet fördelas. När det nuvarande rättshjälpssystemet genomfördes fick rättshjälpsnämn- derna den klart främsta funktionen. Bakom denna ordning låg bl. a. önske- målet att åstadkomma en enhetlig tillämpning av rättshjälpslagens regler. Administrativa komplikationer till följd av att flera myndigheter hade att ta ställning till olika frågori samma rättshjälpsärende skulle härigenom kunna undvikas. När det gällde utomprocessuella ärenden inom rättshjälpssyste- met ansågs att det skulle innebära en betydande arbetsbelastning för de all- männa domstolarna om dessa ålades administrationen av denna rättshjälp.

Delvis som en följd av rättshjälpssystemets komplicerade natur utsattes rättshjälpsorganisationen i början av lagens giltighet för påfrestningar. ln- ledningssvårigheterna har emellertid numera bemästrats och det finns en- ligt min mening nu tillräckligt underlag för att pröva om inte rättshjälpsor- ganisationen kan förändras så att man uppnår ökad effektivitet och min- skad byråkrati.

Rättshjälpsorganisationen i sin nuvarande utformning har utan tvivel haft stor betydelse för att upprätthålla en enhetlig tillämpning av rätts- hjälpslagens regler. Detta har varit viktigt bl. a. från kostnadskontrolleran- de synpunkt. Erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen av rätts- hjälpssystemet visar emellertid en sammansatt bild. Å ena sidan förekom- mer det hos rättshjälpsnämnderna ärendetyper där avslagsfrekvensen är hög. Enligt en undersökning som utredningen har låtit utföra var avslags- frekvensen sålunda så hög som 32 9? i fråga om förvaltningsrättsliga ären- den. Å andra sidan var avslagsfrekvensen i familjerättsliga ärenden utom bodelning lägre än en procent. [ förstnämnda typ av ärenden har sålunda nämndorganisationen haft en viktig roll att spela vid utformningen av prax- is. I den senare typen framstår däremot nämndens medverkan som när- mast en formalitet.

Prop. 1978/79: 90 147

Enligt min uppfattning är det möjligt att åstadkomma en betydligt enkla- re. effektivare och billigare administration av den allmänna rättshjälpen genom att flytta över beslutsfunktioner från rättshjälpsnämnderna till and— ra myndigheter eller till advokater och biträdande jurister vid advokatby- rå. Det finns emellertid ärendetyper som inte lämpar sig att överföras från rättshjälpsnämnd. Jag tänker främst på ärenden helt utan myndighetsan- knytning. Det faller sig naturligt att handhavandet av dessa ärenden allt- jämt ligger på rättshjälpsnämnd somju har erfarenhet av de bedömningar som det här är fråga om.

När det gäller allmän rättshjälp i rättslig angelägenhet som har eller kan få anknytning till domstol eller förvaltningsmyndighet kan övervägas en sådan ordning som föreslås av ordföranden och en expert. nämligen att den myndighet där ärendet är anhängigt eller skall anhängiggöras får beslu- tanderätt i rättshjälpsfrågan. En sådan lösning skulle emellertid innebära att dessa frågor skulle komma att handläggas av ett mycket stort antal myndigheter av vilka det helt övervägande antalet skulle få endast ett obe- tydligt antal ärenden årligen. Vidare bör beaktas att flera av dessa myndig- heter har att tillvarata statens rätt gentemot den sökande i det ärende som det är fråga om. Detta är t. ex. fallet när ett affärsdrivande verk prövat ett privaträttsligt mellanhavande med en enskild medborgare. Detta talar mot att man väljer den lösning som ordföranden och experten har förespråkat. Även om man inte går så långt i fråga om delegering av uppgifter anserjag emellertid att det är möjligt att i det hänseendet gå avsevärt längre än vad utredningens majoritet har föreslagit. Härvid bör vad utredningen föresla- git i fråga om funktionsfördelningen när ersättning skall bestämmas enligt rättshjälpslagen kunna vara till viss ledning.

Är ett mål eller ärende anhängigt vid allmän domstol anserjag liksom ut- redningen att domstolen bör få besluta om beviljande av allmän rättshjälp i målet eller ärendet. Detsamma bör gälla förvaltningsdomstolar och speci- aldomstolar. dvs. regeringsrätten. kammarrätt. bostadsdomstolen. försäk- ringsöverdomstolen. försäkringsrätt. marknadsdomstolen. patentbesvärs- rätten. arbetsdomstolen. mellankommunala skatterätten. länsrätt. läns- skatterätt. fastighetstaxeringsrätt och krigsrätt. Med domstolarna bör lik- ställas arrende- och hyresnämnd. statens va-nämnd och överexekutor. vil- ka alla har funktioner som står rättskipningen nära. Det kan inte göras gäl- lande att någon av dessa myndigheter intar en sådan ställning i förhållande till part att en befogenhet att besluta i rättshjälpsfrågor vore oförenlig med myndighetens övriga funktioner i målet eller ärendet.

Har saken ännu ej blivit föremål för handläggning vid allmän domstol el- ler därmed jämställd myndighet — angelägenheten handläggs utomproces- suellt — kan man välja att lägga ansvaret för rättshjälpsfrågan antingen på rättshjälpsnämnd eller på den myndighet som skulle vara behörig att pröva den rättsliga angelägenheten. Jag finner mig i detta val böra förorda rätts- hjälpsnämnd. Det kan knappast vara ändamålsenligt att lägga administra-

Prop. 1978/79: 90 148

tionen av den utomprocessuella rättshjälpen på de angivna myndigheterna. dvs. göra dessa till en sorts rättshjälpsnämnder. En sådan ordning skulle innebära en betydande arbetsbelastning och dessutom utgöra en för myn- dighetsverksamheten främmande arbetsuppgift.

När det gäller andra myndigheter än de nu angivna — dvs. det stora fler— talet förvaltningsmyndighcter — ärjag. somjag tidigare antytt. inte beredd att låta dem få rätt att bevilja allmän rättshjälp. [ ärende som är anhängigt vid sådan myndighet bör alltså beslutsbefogenheten ligga kvar hos rätts- hjälpsnämnden. Detsamma bör självfallet gälla i de fall då den rättsliga angelägenheten ännu inte har blivit anhängiggjord hos förvaltningsmyndig- heten.

Bland rättshjälpsärendena intar de som har anknytning till familjerättsli— ga angelägenheter en särställning. Ansökan om rättshjälp i dessa fall bifalls regelmässigt. Handläggningen är rutinartad. I likhet med utredningen och remissinstanserna anserjag att advokat bör kunna anförtros uppgiften att i flertalet berörda mål och ärenden bevilja allmän rättshjälp under förutsätt- ning att målet eller ärendet ännu inte anhängiggjorts hos domstol. Jag vill redan nu framhålla att en sådan ordning inte bara innebär en omfördelning utan även en reell förenkling som torde medföra goda möjligheter till både direkta och indirekta kostnadsbesparingar. Visserligen fordrar varje en— skilt ärende av denna typ inga ingående överväganden vid rättshjälps- nämnderna. Men genom att det är en så stor mängd papper som är i om- lopp vid rättshjälpsnämnderna måste oproportionerligt lång tid ägnas åt att hantera dessa ärenden exempelvis vid förfrågningar från rättssökande och vid kompletteringar.

Utredningen har i en katalog angivit vilka ärenden som i detta samman— hang bör hänföras till kategorin familjerättsangelägenheter. Jag är med några undantag beredd att godta den föreslagna avgränsningen. Som påpe- kats av några remissinstanser bör. med hänsyn till möjligheterna att vid omyndighetsförklaring och dess hävande få biträdesbehovet tillgodosett utanför rättshjälpssystemet (lll kap. 13 %% FB). frågan om allmän rättshjälp i sådan angelägenhet inte avgöras av advokat.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte upprättande av äktenskaps- förord och testamente i rättshjälpshänseende bör likställas med familje- rättsmål. Med den ordning beträffande rådgivningsinstitutet som jag avser att förorda torde behovet att bevilja allmän rättshjälp i dessa angelägenhe- ter komma att minska. Med hänsyn till att de i fråga om hanteringen vid rättshjälpsnämnderna torde vara tämligen likartade de egentliga familje- rättsmålen ärjag emellertid beredd att biträda remissinstansernas förslag.

Det sagda innebär alltså att allmän rättshjälp får beviljas av advokat. om den rättsliga angelägenheten avser äktenskapskillnad. boskillnad. under- hållsbidrag till make eller barn. faderskap till barn. vårdnad. umgängesrätt. ärende om äktenskapsförord eller ärende om testamente.

Advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga ange-

Prop. l978/79: 90 l49

lägenheter måste. såsom utredningen funnit. underkastas vissa begräns- ningar. Kravet på enhetlig praxis gör sig i vissa fall gällande med sådan styrka att prövningen av rättshjälpsfrågan bör koncentreras till ett mindre antal organ. Advokat bör sålunda inte få bevilja allmän rättshjälp. om den rättssökande är dödsbo eller är bosatt utom riket eller om den rättsliga an- gelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket. Inte heller bör advokat få pröva rättshjälpsfrågan om ärendet skall behandlas hos förvaltningsmyndighet. t.ex. i fall då det begärs införsel eller annan verkställighet av dom på underhållsbidrag. Advokat bör ej heller ha rätt att bevilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av dom eller beslut rö- rande vårdnad m.m. enligt 2] kap. FB.

Med advokat bör i sammanhanget jämställas biträdande jurist på advo- katbyrå. Även sådanjurist får enligt min mening anses ha sådana kvalifika- tioner att han kan anförtros uppgiften att besluta om allmän rättshjälp i de nyss berörda familjerättsangclägenheterna.

Utredningens förslag om att advokat i vissa ärenden skulle få bevilja all- män rättshjälp enligt en sextimmarsregel har. som tidigare nämnts. utsatts för omfattande kritik under remissbehandlingen. bl.a. frän myndigheter som har stor erfarenhet av rättshjälpsfrågor.

Ävenjag ställer mig kritisk till förslaget. Visserligen skulle den föreslag- na ordningen utan tvivel kunna avlasta rättshjälpsnämnderna en icke obe— tydlig grupp ärenden. Mot förslaget kan dock resas vägande invändningar av principiell natur. Framför allt inrymmer emellertid det föreslagna syste— met betydande risker för en okontrollerbar kostnadsökning. Jag är därför inte beredd att godta den föreslagna regeln. Vill man avlasta rättshjälps— nämnderna ytterligare arbete. utöver vad som följer av de förslag som jag tidigare har lagt fram. kan man gå fram en annan väg.

Den möjlighet som här erbjuds är att i viss utsträckning låta domstols el— ler därmed jämställd myndighets beslut om rättshjälp få retroaktiv verkan så att det omfattar även biträdeskostnader som uppkommit före ansökan om rättshjälp. Sker sä bortfalleri motsvarande mån behovet att i det utom— processuella skedet ansöka om allmän rättshjälp. vilket enligt vad jag tidi— gare har sagt skulle ha fått göras hos rättshjälpsnämnd. Biträdet kan dröja med att ansöka om allmän rättshjälp till dess ansökan om stämning eller motsvarande görs hos domstolen eller myndigheten.

När man bestämmer den tidsfrist varunder rättssökanden skall kunna Vänta med att ansöka om allmän rättshjälp utan att möjligheten till retroak- tiv biträdescrsättning går förlorad bör man eftersträva en lösning som med- för en reell avlastning av rättshjälpsnämnderna. Det torde inte vara till- räckligt att. efter mönster av nuvarande regel om biträdesersättning för kostnader före rättshjälpsansökan hos rättshjälpsnämnden. föreskriva att ansökan skall ske utan oskäligt dröjsmål. Denna regel torde nämligen. som den tolkats i praxis. ej medge försening av ansökning med mer än tio da- gar. Tidsfristcn bör vara längre. En lämplig lösning synes mig vara att före-

Prop. 1978/79: 90 lit)

skriva att ansökan skall göras utan väsentligt dröjsmål.

Även när ärendet är sådant att det endast är rättshjälpsnämnden som kan besluta om allmän rättshjälp. torde det innebära fördelar. om man i större utsträckning än nu katt ersätta biträdeskostnad retroaktivt. ()m bi- trädet kan dröja något med att ansöka om allmän rättshjälp. torde beslut om ersättning och slutreglering många gånger kunna fattas samtidigt med att ansökningen prövas. Även i det fallet avlastas alltså rättshjälpsnämn- den arbete.

Pä grund av det sagda förordar jag en regel enligt vilken ersättning utgår för biträdeskostnad som har uppkommit före ansökan om allmän rätts- hjälp. om ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål. Till den närma- re innebörden av detta uttryck återkommerjag i specialmotiveringen.

Enligt utredningens förslag skall rättshjälpsnämnden i vissa fall pröva frågan om beviljande av allmän rättshjälp. även om den rättsliga angelä- genheten är anhängig vid domstol eller därmed jämställd myndighet. Den- na ordning skall tillämpas exempelvis när det var fråga om allmän rätts- hjälp åt dödsbo eller näringsidkare. Enligt min mening saknas det emeller— tid anledning att göra några sådana undantag. Domstolen eller motsvaran- de myndighet bör alltså även i nu angivna situationer få bevilja allmän rättshjälp. Några olägenheter när det gäller kravet på enhetlig praxis torde inte behöva befaras.

Som jag tidigare anfört bör rätten för advokat eller biträdande jurist att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter vara underkastad vissa begränsningar. exempelvis när den rättssökande är dödsbo. I dessa fall ankommer det allt efter omständigheterna på domstol eller rättshjälps- nämnd att pröva frågan om allmän rättshjälp.

Sedan i ett ärende allmän rättshjälp har beviljats av advokat. biträdande jurist. domstol eller rättshjälpsnämnd och i samband därmed eventuellt bi— träde förordnats kan ttnder ärendets gång uppkomma nya frågor som krä- ver beslut enligt rättshjälpslagen. Exempel på sådana beslut är byte eller entledigande av biträde samt upphörande av allmän rättshjälp. I dessa fall kan ifrågasättas efter vilka grunder beslutsbefogenheterna skall fördelas. Är ärendet anhängiggjort hos domstol eller myndighet som får bevilja all- män rättshjälp bör detta organ bcslttta i den nya frågan. I övriga fall bör av praktiska skäl beslutsbefogenheten ligga på rättshjälpsnämnd. Uppgiften att utfärda ansvarsförbindelse enligt l0 & rättshjälpslagen bör dock under alla förhållanden ligga hos rättshjälpsnämnd. Likaså bör de beslutsbefo- genheter som aktualiseras vid fråga om tillstånd till sakkunnigutredning enligt 25 & rättshjälpslagen förbehållas rättshjälpsnämnd. Frågor som gäl— ler sakkunnigutredningar behandlas närmare i det följande (avsnitt ll.6.2).

Med den ordning som nu förordats kommer gällande regler om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd att sakna praktisk betydelse. Reglerna därom kan därför avskaffas.

Ett system där ansvaret för den processuella rättshjälpen läggs på dom-

Prop. l978/79: 90 - lSl

stolarna och liknande organ och ansvaret för den allmänna rättshjälpen i övrigt delas mellan advokater och rättshjälpsnämnder inrymmer givetvis vissa risker för administrativa komplikationer. Ett rättshjälpsärende kan inrymma både ett processuellt och ett utomprocessuellt skede. Svårighe- terna torde emellertid i praktiken inte bli så stora. Övergår ett utomproces- suellt ärende vari allmän rättshjälp beviljats i ett processuellt skede skall liksom i dag det tidigare beslutet gälla även det processuella förfarandet. Övergår omvänt ett rättshjälpsärende från ett processuellt till ett utompro- cessuellt skede skall motsvarande gälla.

När det gäller besvärsordningen vid beslut som avser fråga om beviljan- de av allmän rättshjälp gäller f. n. att talan fullföljs hos domstolsverkets be— svärsnämnd. Utredningen föreslår en oförändrad ordning i detta hänseen- de både när det gäller beslut av rättshjälpsnämnd och av de domstolar som föreslås få befogenhet att pröva frågor om beviljande av allmän rättshjälp.

I fråga om besvär över rättshjälpsn'zimnds beslut anser jag att samma skäl som talar för att rättshjälp i vissa rättsliga angelägenheter skall bevil- jas av rättshjälpsnämnd och inte av allmän domstol eller annan myndighet talar för att en särskild besvärsnämnd handlägger dessa besvärsärenden. Jag biträder alltså utredningens förslag i den delen. Jag vill i detta samman- hang förutskicka att jag ämnar förorda att besvärsnämnden görs fristående i förhållande till domstolsverket och att verket ges talerätt mot beslut om allmän rättshjälp.

När det gäller besvär mot beslut i en beviljandefråga som har meddelats av allmän domstol eller därmed jämställd myndighet bör emellertid enligt min mening en annan lösning väljas. I de grupper av mål och ärenden sotn lagts på allmän domstol finns i rättegångsbalken en enhetlig reglering av besvärsordningen. Förhållandet är likartat beträffande de med allmän domstol jämställda myndigheterna. För att bryta detta mönster beträffan- de någon särskild ärendegrupp måste fordras starka skäl. Ärenden om all— män rättshjälp ärinte av den arten att den besvärsordning bl. a. rättegångs- balken förutsätter bör frångås. Jag förordar alltså att vid besvär mot allmän domstols och därmed jämställd myndighets beslut i en beviljandefråga samma ordning tillämpas som i allmänhet gäller beträffande talan mot så- dan myndighets beslut.

För att allmän rättshjälp skall få beviljas krävs f. n. bl. a. att den rättssö- kande har behov av bistånd och att han har ett befogat intresse av att få sin sal—' prövad. Dessa förutsättningar bör gälla även i fortsättningen.

Under rättshjälpslagens hittillsvarande tillämpning har utvecklats en jämförelsevis fast praxis i frågor om beviljande av allmän rättshjälp. Här- vid har besvärsnämnden haft en viktig funktion. Det är angeläget att en motsvarande praxis tillämpas även i fortsättningen. iden män inte en änd- ring direkt föranleds av de nya regler som nu föreslås.

Prop. 1978/79: 90 l52

! |.3 Rättshjälpsavgifter

I rättshjälpslagen föreskrivs att den rättssökande skall bidra till kostna- derna för allmän rättshjälp. Kostnadshidragssystcmet har konstruerats som ett system med maximibelopp. Maximibeloppets storlek motsvarar den rättssökandes betalningsförmåga. dvs. vad han högst kan betala. Vid allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd ankommer det på biträ- det att beräkna maximibeloppet för kostnadsbidraget. För rättshjälps- nämndens del gäller att nämnden vid bifall till ansökan om allmän rätts- hjälp skall fastställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden. Rätts- sökande i den ekonomiskt bäst ställda gruppen. dvs. de som har en beräk- nad ärsinkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet för oktober året in- nan allmän rättshjälp begärs. är uteslutna från möjligheten att få allmän rättshjälp. En rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar tre gånger basbeloppet. En rättssökande i sistnämnda grupp skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som motsvarar l/ l25 (0.8.6?) av basbeloppet. jämnat till närmast lägre tiotal kronor (grundavgiften). För rättssökande i denna kategori kan bidraget sättas ned eller efterges. om särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna bestämmelse vid tillämpningen ge utrymme för en relativt vidsträckt handlingsfrihet.

Domstolsverket har meddelat anvisningar för rättshjälpsnämnderna när det gäller frågan om nedsättning och eftergift av grundavgift. lanvisningar- na för år l978 uttalas bl. a. följande. Eftergift av avgift bör i första hand ske när den rättssökande saknar inkomst. vilket kan vara fallet i fråga om t. ex. hemmamakar. studerande m. fl. Avgift bör i allmänhet nedsättas till avgif- tens halva belopp. Nedsättning bör inte komma i fråga om den rättssökan- des ekonomiska förhällanden motsvarar en beräknad årsinkomst av om- kring 30 000 kronor.

När det gäller rättssökande vars årsinkomst överstiger tre men inte åtta basbelopp har kostnadsbidragssystemet utformats så att maximibeloppet utgör viss kvotdel av skillnaden mellan den rättssökandes beräknade årsin- komst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Systemet har emellertid gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika inkomstskikt. Maximibeloppet utgör sålunda en tjugonde] av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger bas- beloppet. en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet. en tiondel av den del av inkomsten som över— stiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.

Vad beträffar dödsbo sägs i rättshjälpslagen att maximibeloppet utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållan- den skäligt belopp. Bindande anvisningar till ledning för tillämpningen av denna bestämmelse saknas.

Prop. 1978/79: 90 153

Utredningen har undersökt rättshjälpsnämndernas praxis när det gäller bestämmande och eftergift av kostnadsbidrag. Kostnadsbidragct hade en- ligt undersökningen eftergetts helt i 37.9% av ärendena. satts ned till hälf- ten i 5.I Ci av ärendena och utgått med grundbeloppet i 35.96? av ärende— na. Endast i Zl.l ("ii-.- av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften tagits ut.

Utredningen föreslår att termen kostnadsbidrag. som vållat missför- stånd. ersätts med termen rättshjälpsavgift. Grundavgiften bör enligt ut- redningen bestämmas till 1 C? av basbeloppet. Om den rättssökandes års- inkomst understiger 2 basbelopp. bör grundavgiften kunna efterges helt. Ligger inkomsten mellan 2 och 2 l/2 basbelopp bör avgiften kunna nedsät- tas till l/2 '."; av basbeloppet. Är inkomsten högre än 2 l/Z basbelopp men överstiger den inte 3 basbelopp bör avgiften sättas till 1 C? av basbeloppet. I fråga om mellangrupperna föreslås ett enklare system att beräkna rätts- hjälpsavgiften genom att avgiftsskalan anknyts till vart tusental kronor av den beräknade årsinkomsten i stället för som nu till hundratal. Är inkoms- ten högre än tre basbelopp förordas att grundavgiften ökas med viss pro- cent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten ökar. Avgif- ten bör enligt utredningen ökas med 0.5 '??- för varje tusental kronor av in- komsten t. o. m. fem gånger basbeloppet och därefter med I €?- av basbe- loppet för varje tusental kronor t. o. m. sex gånger basbeloppet. med 2 ':'/2- av basbeloppet för varje tusental kronor t.o.m. sju gånger basbeloppet och med 4 ”=? av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten t.o.m. åtta gånger basbeloppet.

När det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar domstolsverket varje år särskilda föreskrifter. Utredningen ifråga- sätter om inte denna ordning kan förenklas. När det gäller att kontrollera en rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden pekar utred- ningen på möjligheten att undersöka hans sjukpenninggrundande inkomst. som ju anges på försäkringsbeskedet.

] fråga om beräkning av rättshjälpsavgift för dödsbo föreslår utredningen att domstolsverket skall få utfärda föreskrifter.

När allmän rättshjälp beviljas skall den rättsliga angelägenheten anges. Detta bör enligt utredningen gälla såväl när advokat eller biträdande jurist beviljar allmän rättshjälp som när beslutet fattas av domstol eller annan myndighet. Visar det sig sedan att den rättssökandes problem är av vidare omfattning än som antogs när allmän rättshjälp beviljades bör nytt beslut om allmän rättshjälp kunna meddelas. För det fall att den rättsliga ange- lägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den angelägen- het som avsågs med det första beslutet föreslår utredningen att den erlagda rättshjälpsavgiften skall kunna förklaras avse även det nya rättshjälpsären- det och att någon ny rättshjälpsavgift alltså inte skall tas ut av den rättssö- kande. l gällande system skall kostnadsbidrag som fastställs i samband med att

Prop. 1978/79: 90 154

allmän rättshjälp beviljas inbetalas utan dröjsmål till biträdet när sådant förordnats. [ annat fall skall bidraget betalas in till rättshjälpsnämnd. När- mare föreskrifter om anstånd och förskottsbetalning har inte ansetts erfor- derliga.

Utredningen föreslår i detta hänseende endast den ändringen att i de fall inbetalning av rättshjälpsavgift som skall erläggas till statsverket inte sker frivilligt. skall indrivning kunna ske på grundval av rättshjälpsnämndens eller domstolens avgiftsbeslut. Det bör alltså föreskrivas att sådant beslut får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Förslaget om beräkning av den rättssökandes avgift för rättshjälpen har mottagits positivt av flera remissinstanser. Några rättshjälpsnämnder ifrå- gasätter dock om förslaget innebär någon beaktansvärd förenkling. Det som vållar besvär är inte att hitta rätt i avgiftstabellen utan att fastställa den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

För egen del villjag anföra följande. Nuvarande system med kostnadsbi- drag från den rättssökandes sida har kritiserats framför allt för att det är alltför detaljerat. Genom förslaget att advokater och biträdande jurister i ett betydande antal fall själva skall få bevilja allmän rättshjälp i familje- rättsliga angelägenheter ställs ökade krav på att reglerna om rättshjälpsav- gifter inte vållar tillämpningssvärigheter. En alltför långt driven förenkling kan emellertid medföra att den rättssökandes faktiska ekonomiska förhål- landen inte beaktas i tillräcklig omfattning. Enligt min mening bör nämli- gen principen att den rättssökande skall bidra efter förmåga till kostnader- na behållas oavsett vad den rättsliga angelägenheten avser och i vilken ordning den handläggs. ] andra sammanhang förekommer det såsom på- pekats i remisskritiken att offentliga avgifter bestäms enbart med ut- gångspunkt från inkomst av tjänst eller motsvarande. Med den karaktär av social lagstiftning som samhällets rättshjälp har skulle det emellertid te sig stötande om en tyngande försörjningsbörda inte beaktades eller om hänsyn inte togs till en betydande förmögenhet när den rättssökandes bidrag till kostnaderna för rättshjälpen bestäms. Även med en decentralisering av be- slutsfunktionerna inom rättshjälpssystemet bör det vara möjligt att undvi- ka en alltför schablonartad bedömning av den rättssökandes betalningsför- måga.

Jag anser sålunda att nuvarande bedömningsgrunder för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden i huvudsak bör bibehållas. Termen kostnadsbidrag bör dock ersättas av termen rättshjälpsavgift. När det gäller att kontrollera de uppgifter den rättssökande lämnar om sin års- inkomst kan en undersökning av hans sjukpenninggrundande inkomst vara ett bland flera tänkbara tillvägagångssätt. Av betydelse för kontrollen är emellertid också att uppgifterna lämnas under straffansvar och att felaktiga uppgifter kan leda till förlust av rättshjälpsförmånen.

Kontroll av den rättssökandes uppgifter om inkomstförhållanden torde främst bli aktuell i fall då advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå

Prop. 1978/79: 90 [55

skall besluta om allmän rättshjälp och därvid bestämma maximibeloppet för rättshjälpsavgift. Kontrollen kan ske genom att den rättssökande vid besök hos biträdet företer sitt försäkringsbesked. Har den rättssökande in- te beskedet tillgängligt kan en möjlighet vara att advokaten eller den biträ- dande juristen med den rättssökandes medgivande kontrollerar hans upp- gifter hos allmän försäkringskassa.

För att kostnadsbidrag skall kunna nedsättas eller efterges krävs f.n. att särskilda skäl föreligger. En tillämpning som innebär att nedsättning eller eftergift sker i mer än 40 % av alla ärenden synes stå i mindre god överens- stämmelse med lagens ordalydelse. Med hänsyn till kostnadsutvecklingen för den allmänna rättshjälpen och till de resurser som är tillgängliga anser jag det motiverat med en viss restriktivitet när det gäller att medge nedsätt- ning eller eftergift. Sålunda bör mer skärpta riktlinjer tillämpas än som f.n. gäller. Någon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgiften bör ske ärinte nödvändig. Det böri stället ankomma på domstolsverket att meddela anvisningar till stöd för tillämpningen. Dom- stolsverket bör också utfärda närmare anvisningar om rättshjälpsavgiftcr för dödsbo. Självfallet får de skärpta riktlinjema inte innebära att männi- skor i små ekonomiska omständigheter förhindras att erhålla allmän rätts- hjälp.

När det gäller utredningens förslag till närmare utformning av avgifts- skalan ärjag beredd att godta att grundavgiften sätts till I G? av basbelop- pet. Förslaget om ändrad progressivitet har emellertid mötts av stark kritik av de remissinstanser som tagit upp frågan. Det har bl. a. gjorts gällande att förslaget innefattar en risk för att huvudsyftet med rättshjälpsreformen motverkas. Enligt min mening kan ej bortses från denna kritik. Åtgärder som är ägnade att försvåra för allmänheten att få tillgång till bistånd i rätts- liga angelägenheter bör undvikas. Nuvarande grunder för beräkning av av- giftsskalan över grundavgiften bör därför bibehållas. Dock bör de olika stegen i skalan anknytas till jämnt tusental kronor av den beräknade årsin- komsten.

När det gäller förslaget att låta erlagd rättshjälpsavgift i ett tidigare rätts- hjälpsärende. som har nära samband med ett senare ärende. få avse även detta ärende. synes — såsom framhållits under remissbehandlingen — re- dan nu gällande regler möjliggöra en tillämpning som tillgodoser de syften som åsyftas med förslaget. i nuvarande praxis tilläts nämligen efter fram- ställning av sökanden att tidigare beviljad allmän rättshjälp får omfatta även annan angelägenhet. om nära samband mellan angelägenheterna före- ligger i rättsligt eller sakligt hänseende. Jag anser därför att särskilda be- stämmelser i detta hänseende kan undvaras.

Frågan huruvida myndighets beslut om skyldighet att erlägga rätts- hjälpsavgift till statsverket bör göras exigibelt behandlades redan under förarbetena till gällande rättshjälpslag (prop. 1972: 4 s. 335). Något behov _ av en sådan regel ansågs då inte föreligga. Såvitt känt har under lagens hit-

Prop. 1978/79: 90 156

tillsvarande tillämpning avsaknaden av en regel om exigibilitet inte heller visat sig utgöra någon påtaglig brist. Utredningens förslag i detta hänseen- de bör därför inte föranleda lagstiftning.

11.4. Rådgivning

Rådgivning enligt rättshjälpslagen lämnas i princip i alla slags rättsliga angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägenhet som avser upprät- tande av självdeklaration och angelägenheter i vissa vanliga ärenden av en- kel beskaffenhet. t.ex. inskrivningsärende enligt jordabalken och boupp- teckning enligt 20 kap. ärvdabalken. Rådgivning kan meddelas alla fysiska och juridiska personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsför- hållanden. Rådgivning sker mot en indexreglerad avgift som motsvarar en etthundratjugofemtedel av basbeloppet för oktober månad året innan råd- givningen lämnas.jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Under år l978 är avgiften 90 kr. Avgiften är lika stor som grundavgiften vid allmän rätts- hjälp. Liksom grundavgiften kan rådgivningsavgiften sättas ned eller efter- ges. om särskilda skäl föreligger. Rådgivning meddelas av advokat eller bi— trädande jurist på advokatbyrå utan beslut av rättshjälpsnämnd. Advoka— ten eller den biträdande juristen bestämmer om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller efterges. Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp. skall erlagd kostnad för rådgivningen räknas den rättssökande till godo som be- talning av kostnadsbidrag.

Eftersom rådgivningsavgiften utgör hela ersättningen till den som med- delat rådgivningen. blir avgiftens storlek avgörande för hur lång tid en råd- givning i genomsnitt får ta i anspråk. Med utgångspunkt från den s.k. tim- kostnadsnormen — dvs. den av domstolsverket fastställda norm efter vil- ken biträde i vissa äktenskapsskillnadsmål får debitera kostnad för varje arbetad timme. f.n. 230 kr. - anses rådgivningsavgiften motsvara 20—25 minuters arbete.

Utredningen konstaterar att rådgivningen inte fått den användning som man räknade med under förarbetena till rättshjälpslagen. Rådgivning be- gärs f. n. i knappt 30.000 fall mot beräknade 45.000 per år. Den främsta an- ledningen till att rådgivning inte fått avsedd användning torde enligt utred- ningen vara den korta rådgivningstiden. I många fall sträcks rådgivningsti- den ut till omkring en halv timme vilket medför att advokaten inte får er- sättning för den överstigande tiden. Detta drabbar i första hand de allmän- na advokatbyråerna vilka svarar för två tredjedelar av alla rådgivningar en- ligt rättshjälpslagen.

Utredningen tar upp frågan om rådgivningsinstitutet bör bibehållas inom rättshjälpssystemet. Man konstaterar att det finns ganska godamöjligheter för allmänheten att vända sig till olika myndigheter eller inrättningar och få råd eller annan hjälp i olika angelägenheter. Landsting och kommuner bi- står allmänheten i olika frågor. Vid sidan härav finns viss serviceverksam-

Prop. ]978/79: 90 157

het på den privata sidan. Sålunda hjälper exempelvis banker till med råd när det gäller familje- och affärsjuridik. Begravningsföreningar lämnar hjälp med bl. a. bouppteckningar och arvskiften. Utredningen anser likväl att det alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten av att kunna vända sig till en advokat eller biträdandejurist för att få råd eller annan hjälp i enkla- re rättsliga angelägenheter. Utredningen föreslår att. om den rättssökan- des behov av rättshjälp kan tillgodoses genom kortare rådgivning eller där- med jämförlig åtgärd. rättshjälp skall kunna lämnas genom rådgivning. Rådgivning får lämnas under en halvtimme. Befinns den rättsliga angelä- genheten vara av sådan beskaffenhet att handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtas eller krävs av annan anledning längre tid än en halv- timme men bedöms en timme vara tillräcklig för att klara av angelägenhe- ten. lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.

Utredningens förslag innebär vidare att för rådgivning skall utgå en av- gift som motsvarar l ';7-7- av basbeloppet. För förlängd rådgivning utgår dub— bel rådgivningsavgift. Avgiften utgör också ersättning till den som lämnar rådgivningen. Möjlighet bör finnas att nedsätta eller efterge avgiften. Läm- nas allmän rättshjälp efter det att rådgivning eller förlängd rådgivning med- delats. bör avgiften tillgodoräknas vid betalning av rättshjälpsavgiften.

Utredningen föreslår också riktlinjer för när nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiften bör ske. Sålunda bör avgiften kunna helt efterskänkas när den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2 basbelopp. Av- giften bör därefter kunna tas ut i ökad omfattning för att vid en inkomst överstigande 3.5 basbelopp motsvara full avgift för förlängd rådgivning. Hänsyn bör även tas till om den rättssökande har en omfattande försörj- ningsbörda eller tyngande skuldsättning. Liksom f.n. bör även förmögen- hetsinnehav beaktas. varvid det dock synes motiverat med en tillämpning som är något mer generös mot den rättssökande än f.n.

Flera remissinstanser framhåller att behovet av rådgivning i rättsliga angelägenheter inom ramen för rättshjälpssystemet är stort. Förslaget att förlänga rådgivningstiden får ett genomgående positivt mottagande.

Avgiftcns storlek berörs av flera instanser som ifrågasätter om den inte borde subventioneras. Ett skäl härför är att den rådgivning i rättsliga ange- lägenheter som bl. a. konsumentverket och kommunernas konsumentväg- ledare och socialvårdsorgan ger är kostnadsfri. Rättviseskäl skulle tala för att rådgivning är kostnadsfri oberoende av vilken huvudman som står för rådgivningsverksamheten. Förslag om en generell subventionering av råd- givning i den del kostnaderna överstiger 50 kr. framförs från något håll. Flera instanser understryker betydelsen av möjligheterna till subvention i det enskilda fallet genom reglerna om nedsättning och eftergift av avgift. Även jag anser att rättshjälpsformen rådgivning fyller ett klart behov vid sidan om andra rådgivningsformer utanför rättshjälpssystemet. Visserligen finns vissa möjligheter för allmänheten att vända sig till olika myndigheter och andra instanser och där — ofta kostnadsfritt få besked i rättsliga an-

Prop. 1978/79: 90 158

gelägenheter. ! många fall kan emellertid den rättssökande ha svårt att veta vart han skall vända sig. I andra fall kan en myndighet för honom framstå som en motpart. Rådgivningsinstitutet har hittills i relation till andra rätts— hjälpsformer använts i tämligen stor omfattning. även om användningen inte har blivit så vidsträckt som man räknade med vid tillkomsten av rätts— h_iälpslagen.

Jag har tidigare förordat bestämmelser som innebär att beslutsfunktio- nen vid beviljande av allmän rättshjälp i stor omfattning flyttas från rätts— hjälpsnämnder till advokater och biträdande jurister" samt till domstolar och vissa med domstolarnajämställda myndigheter. En sådan ordning bör förenkla och förbilliga administrationen av samhällets rättshjälp. Utvidgas området för rådgivning kan ytterligare ärenden vari rättshjälpsfrågan an- nars skulle ha handlagts vid rättshjälpsnämnderna föras över till advokater och biträdande jurister på advokatbyråer. Även detta är således ägnat att leda till en önskvärd minskning av byråkratin inom rättshjälpssystemet.

En viktig anledning till att rådgivningen inte kommit till användning i av- sedd omfattning torde. såsom utredningen framhållit. vara att rådgivnings- tiden varit för kort. Grundtanken bakom rådgivningsinstitutet. nämligen att vem som helst skall kunna vända sig till en advokat eller biträdande ju- rist i nästan varje rättslig angelägenhet av inte alltför invecklad beskaffen- het och få hjälp. har — främst på grund av den begränsade tidrymd för råd- givning som nuvarande ersättning medger — inte blivit förverkligad. Star- ka skäl talar därför enligt min mening för att rådgivningstiden förlängs.

Rådgivning innefattar en mycket långtgående delegation till advokater och biträdandejurister av beslutsuppgifter inom rättshjälpssystemet. Det- ta förhållande är positivt men bör också föranleda att en förlängning av rådgivningstiden sker med försiktighet. Begränsas inte tiden för rådgivning skapas ett system jämförbart med det som ett genomförande av sextim- marsregeln skulle ha inneburit. Den längsta tid som utredningen föreslagit. en timme. synes vara väl avvägd.

Från flera remissinstanser har påtalats de tröskeleffekter som uppstår om ett alltför stelt avgiftssystem tillämpas. len del fall kan enkla frågor vid rådgivning klaras av på helt kort tid. exempelvis genom att den rättssökan- de hänvisas till rätt myndighet. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för ett system där avgiften för rådgivningen i högre grad än vad ut- redningen föreslagit ställs i relation till tidsåtgången. En lämplig ordning bör vara att avgiften bestäms i relation till varje påbörjad period om 15 mi— nuter.

Ärenden med allmän rättshjälp inleds i inte så få fall med rådgivning. I sådant fall får som tidigare nämnts den rättssökande tillgodoräkna sig er- lagd rådgivningsavgift som betalning för kostnadsbidraget. Även i fortsätt- ningen torde ärenden där allmän rättshjälp beviljas ofta komma att inledas med rådgivning. Sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp i vad avser avgiften bör därför om möjligt bibehållas. .

Prop. 1978/79: 90 159

Rådgivningsavgiften bör bestämmas så. att man så långt möjligt undvi- ker subvention av rådgivningen. Detta innebär bl.a. att den tidigare nämn- da timkostnadsnormen bör vara vägledande för nivån på rådgivningsavgif- ten. Avgiften kan som utredningen funnit sättas i relation till basbeloppet. Med dessa utgångspunkter bör avgiften för varje påbörjad period av l5 mi— nuter sättas till 0.5 ';';.- av basbeloppet för oktober månad året innan rådgiv- ning begärs. Det sammanlagda avgiftsbeloppet för rådgivningen bör jäm- nas till närmast lägre tiotal kronor.

Liksom i fråga om rättshjälpsavgiften anser jag att man i fortsättningen bör vara mera återhållsam än f. n. när det gäller att sätta ned eller efterge rädgivningsavgiften.

För det fall att rådgivningen tar längre tid än 30 minuter och rådgivnings- avgiften därför överstiger grundavgiften vid allmän rättshjälp. I 97. av bas- beloppet. bör parallellitet mellan de olika rättshjälpsformcrna eftersträvas. Detta innebär att rådgivningsavgiften i det enskilda fallet inte bör få över- stiga den rättshjälpsavgift som skulle ha utgått om i stället allmän rättshjälp hade beviljats. Detta kan ske genom att möjligheten till nedsättning av råd— givningsavgiften utnyttjas.

Vid rådgivning är det särskilt angeläget att rådgivarens tid inte onödigt- vis tas i anspråk för att utreda den rättssökandes ekonomiska förhållan- den. I förarbetena till rättshjälpslagen uttalas att en förklaring av den rätts- sökande att han saknar möjlighet att erlägga avgiften i viss utsträckning bör kunna godtas utan närmare undersökning av de ekonomiska förhållan- dena. Jag har emellertid nyss förordat ökad restriktivitet när det gäller ned— sättning och eftergift av rådgivningsavgift. Detta gör att skärpt kontroll av den rättssökandes uppgifter är nödvändig om han påkallar nedsättning el- ler eftergift. I det hänseendet bör vad som i avsnitt 11.3 har anförts om kontroll vid fastställande av rättshjälpsavgift gälla även vid rådgivning.

Hänvisningar till S11-4

11.5. Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp

] I .5. I Mus's'r'il'cndc'n

I fråga om vissa slag av ärenden som är talrikt förekommande och nor- malt av enkel beskaffenhet. s. k. massärenden. kan enligt rättshjälpslagen regeringen förordna att allmän rättshjälp inte skall lämnas. Med stöd av denna bestämmelse har i rättshjälpskungörelsen föreskrivits att allmän rättshjälp inte får lämnas i ärende om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken. inskrivningsärende enligt jordabalken. registerären- de enligt sjölagen tl89l: 35 s. 1). båtregisterärende enligt båtregistrerings- lagen ( 1975: 604). fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fas- tighetstaxering. De ärenden som nyss nämnts har även undantagits från

Prop. 1978/79: 90 160

tillämpningsområdet för rådgivning. Ärende om upprättande av självdekla- ration faller helt utanför tillämpningsområdet för rättshjälpslagen.

Utredningen vars uppdrag när det gäller massärenden ej omfattat självdeklaration — anser inte att det finns skäl att ändra på principen om att massärenden skall falla utom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen. Däremot förordas att allmän rättshjälp skall kunna beviljas i massärenden. om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen. Undantagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger. bör allmän rättshjälp dock kunna beviljas även i andra fall. I för- fattningstekniskt hänseende föreslås att nuvarande konstruktion i rätts— hjälpslagen och rättshjälpskungörelsen i princip behålls.

Huvuddelen av de remissinstanser som berört frågan om allmän rätts- hjälp i massärenden har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i huvudsak utan erinran. Risken för kostnadsökningar framhålls dock från flera håll. En in— stans anser att den föreslagna utvidgningen bör ges låg prioritet. En reform i enlighet med förslaget kan nämligen komma att förorsaka rättshjälps- nämnderna betydande arbete. eftersom varje ansökan kommer att kräva en ingående utredning.

För egen del vill jag anföra följande. Bakom de nuvarande reglerna om allmän rättshjälp i massärenden har legat tanken att vissa begränsningar är nödvändiga av administrativa och ekonomiska skäl. Upprättande av själv- deklaration uteslöts främst för att undvika en alltför stor belastning på rättshjälpsorganisationen. Även i övrigt ansågs det att vissa begränsningar i måste göras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var störst. Den belastning som massärendena kunde komma att utgöra för rättshjälpsorganisationen var emellertid svår att bedöma på förhand. Därför gavs regeringen också rätt att förordna om begränsningar i fråga om dessa ärenden.

Av de massärenden beträffande vilka utvidgning ifrågasatts är ärenden om bouppteckning och inskrivning i detta sammanhang de viktigaste. Dessa ärenden utgör sammanlagt en grupp som rymmer ett betydande an- tal potentiella rättshjälpsärenden. När det gäller bouppteckning torde det emellertid i stor utsträckning förhålla sig så som antytts av en remissin- stans, nämligen att de fall som är komplicerade och där behov av juridiskt biträde föreligger i allmänhet rör ekonomiskt välbeställda dödsbon. Är till- gångarna i ett dödsbo obetydliga saknas oftast anledning att lägga ner nå- got större arbete på bouppteckningen. Behovet av allmän rättshjälp i denna ärendetyp kan därför enligt min mening i jämförelse med många andra ärendetyper inte anses stort.

När det gäller inskrivningsärenden lämnar. som utredningen också fram— håller. många inskrivningsmyndigheter en långtgående service i form av råd och anvisningar. Motsvarande service torde i viss utsträckning lämnas av banker och förtroendemän. Detta förhållande får betydelse när det gäl- ler att bedöma om det i inskrivningsärenden finns behov av allmän rätts:

Prop. 1978/79: 90 161

hjälp inom ramen för rättshjälpssystemet.

Av den hittillsvarande tillämpningen av rättshjälpslagen kan enligt min mening inte utläsas att rättsskyddsbehovet i massärenden har blivit mer påtagligt än tidigare. Risken är alltjämt stor för betydande ökningar av bå— de de direkta och de indirekta kostnaderna för samhällets rättshjälp om möjligheterna till allmän rättshjälp i massärenden utvidgas. Att utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka allmän rättshjälp bör kunna beviljas torde dessutom knappast låta sig göra. De knappa resurser som nu står till buds för reformer inom rättshjälpssystemet medger ej annat än att de mest angelägna reformbehoven tillgodoses. Massärenden tillhör uppen- barligen ej denna kategori. Jag är därför inte nu beredd att föreslå någon ändring av nuvarande regler i detta hänseende.

[1.5.2 Näringsidkare

Som framgått av den tidigare framställningen diskuterades det ingående vid rättshjälpslagens tillkomst i vad mån näringsidkare borde komma i åt- njutande av allmän rättshjälp i angelägenhet som hade samband med hans näringsverksamhet. Gällande ordning innebär att näringsidkare som regel inte får sådan rättshjälp. Bakom denna ordning ligger tanken att rättshjäl- pen är en social förmån som i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter är däremot ofta en normal företeelse i affärslivet.jämförbara med andra driftskostnader som kan på- verka rörelsens resultat. För att undvika stötande konsekvenser av att rättsliga angelägenheter i näringsverksamhet ställs utanför rättshjälpens tillämpningsområde exempelvis när fråga är om vissa småföretagare som står löntagarna nära — öppnades dock möjlighet att lämna allmän rättshjälp, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till näringsidkarens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Frågor om allmän rättshjälp åt näringsidkare har varit uppe till prövning i ett flertal avgöranden av DON:s och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Ärendena har avsett såväl frågan om sökanden är att anse som näringsidkare som frågan om allmän rättshjälp skall utgå. l praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska förhållanden varit sådana att de som kostnadsbidrag haft att betala enbart grundavgiften enligt rättshjälpslagen. Denna regel har dock ej varit undantagslös. Allmän rättshjälp har vägrats även i sådana fall. när rörelsen varit av sådan omfatt- ning att den rättssökande av den anledningen inte kunnat. jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits till omsättningen. tillgångarna i rörelsen. antalet anställda m.m. När det gäller årsomsätt- ningens storlek torde gränsen i praxis ligga vid 100.000 kr. eller något där- över.

Utredningen förordar en mer generös tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Man diskuterar möjligheten av att — ll Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 90

Prop. 1978/79: 90 162

efter viss förebild i bokföringslagen( 1976: 125) — föreslå en regel som ute- sluter endast sådana företagare från allmän rättshjälp som har flera än två årsanställda personer och som har en årlig bruttoomsättning överstigande 200.000 kr. Utredningen avstår emellertid av statsfinansiella skäl från att förorda en sådan regel generellt. Samtidigt framhålls att det i enskilda fall kan finnas skäl att medge allmän rättshjälp trots att antalet anställda över- stiger två eller trots att omsättningen överstiger 200.000 kr.

Utredningen förordar i stället en regel av innebörd att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare. om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning. hans ekonomis— ka och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Utredning- en framhåller att det inte torde komma att röra sig om någon mera betydan- de mängd ärenden som tillförs rättshjälpsområdet genom den föreslagna ändringen.

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan anser att näringsidka- re bör få allmän rättshjälp i större omfattning än f. n. Förslaget till lagregle— ring tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av en majoritet bland remissinstanserna.

Endast en instans ställer sig kritisk till förslaget i denna del och anser att det bör ges låg prioritet. Avsaknaden av klara och enhetliga linjer i försla- get kommer enligt denna instans att skapa problem för rättshjälpsnämnder- na.

För egen del vill jag erinra om att frågan i vilken utsträckning allmän rättshjälp skall kunna beviljas näringsidkare har ägnats betydande upp- märksamhet alltsedan rättshjälpslagens tillkomst. l skilda riksdagsmotio- ner och utskottsuttalanden har framställts önskemål om en för näringsid- karna mer liberal ordning än den som följer av gällande regler och praxis. [ ett betänkande vid 1975/76 års riksmöte framhöll justitieutskottet (JuU l975/76:17) bl.a. att det var uppenbart att de särskilda problem av jäm- ställdhetsnatur som förelåg för mindre och medelstora företagare måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det angeläget att en pröv- ning kom till stånd utan onödigt dröjsmål. Utskottet hemställde att riksda- gen gav regeringen tillkänna vad utskottet sålunda anfört. Riksdagen an- slöt sig till utskottets ståndpunkt.

Med anledning av riksdagens beslut utfärdades tilläggsdirektiv till rätts- hjälpsutredningen. l direktiven framhölls bl.a. att frågan vilken person— krets som bör komma i åtnjutande av rättshjälp hänger nära samman med rättshjälpens karaktär av social förmån. När rättegångskostnaderna för den enskilde företagaren inte spelar annan roll än övriga kostnader i verk— samheten — som kan dras av vid beräkning av skattepliktig intäkt av rörel- sen och som påverkar priset på företagarens varor och tjänster — bör det inte komma i fråga att särskild ersättning för dessa kostnader skall utgå av allmänna medel.

Jag ansluter mig till den principiella ståndpunkt som sålunda kommit till

Prop. 1978/79: 90 163

uttryck i direktiven. Även statsfinansiella skäl talar med styrka för att vis- sa begränsningar måste gälla vid allmän rättshjälp åt näringsidkare. Ä and- ra sidan måste en allmän utgångspunkt vara — såsom också uttalades un- der förarbetena till rättshjälpslagenatt allmän rättshjälp inte vägras sma- företagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är särskilt påtagligt.

Nuvarande praxis för beviljande av allmän rättshjälp åt näringsidkare är restriktiv. Antalet sådana fall där rättshjälp beviljats kan uppskattas till högst 500 årligen. Vid en avvägning mellan de nyss angivna motstående in- tressena och med hänsyn till de uttalade önskemålen om en utvidgning av rättshjälpsområdet anser jag att utrymme bör beredas för en mer liberal praxis i ärenden om allmän rättshjälp åt näringsidkare. Av statsfinansiella hänsyn måste dock utvidgningen göras med försiktighet.

Redan enligt gällande rättshjälpspraxis tillmäts årsomsättningens stor- lek. tillgångarna i rörelsen och antalet anställda i rörelsen viss vikt. Detta gäller framför allt i situationer dä den rättssökandes årsinkomst ger ett maximibelopp som motsvarar högst grundavgiften. Gränsen för årsomsätt- ningen torde f.n. sättas vid omkring 100000 kr. Jag kan i och för sig dela utredningens synsätt att varken antalet anställda eller omsättningens stor- lek kan tjäna som säkert kriterium på ett företags storlek. Emellertid torde det med hänsyn till den praktiska tillämpningen inte vara möjligt att avvara en gräns med vissa schablonartade inslag. Till de omständigheter som måste beaktas hör omsättningens storlek. Härvid kan hänsyn också tas till olika branschers lönsamhet och övriga möjligheter att ge näringsidkarna en tillfredsställande materiell standard. Räknat i dagens penningvärde bör det i princip inte komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp vid en omsättning av 200000 kr. eller däröver. Vidare bör näringsidkaren i allmänhet inte få ha fler än två anställda. ] branscher med låg lönsamhet eller i fall med öm- mande omständigheter av personlig eller ekonomisk art bör allmän rätts- hjälp doek undantagsvis kunna få förekomma t.o.m. om näringsidkaren har ller än två anställda eller en årsomsättning av mer än 200000 kr. Nä— ringsidkare som saknar anställda. t. ex. konstnärliga och litterära yrkes- utövare. bör med tillämpning av dessa principer i större utsträckning än övriga näringsidkare kunna komma i åtnjutande av rättshjälp.

l praxis har allmän rättshjälp vägrats näringsidkare med sådana inkomst- förhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften. Många nä- ringsidkare är emellertid att jämställa med vanliga löntagare även om deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden skulle medföra högre rätts- hjälpsavgift. Förhållandet kan vara det att näringsidkaren visserligen i sin rörelse förfogar över kapital såsom mark och utrustning, men värdena är bundna och motsvaras inte av någon högre levnadsstandard hos den rätts— sökande. Detta talar för att den nyss angivna principen mjukas upp. Ut- vidgningen av rätten till allmän rättshjälp bör dock även här ske med för- siktighet. Personer med betydande förmögenhetsinnehav bör även framde-

Prop. 1978/79: 90 164

les falla utanför rättshjälpssystemet.

Sammanfattningsvis förordnar jag en lagregel med i stort sett det inne— håll utredningen föreslagit. nämligen att allmän rättshjälp får beviljas nä- ringsidkare om skäl föreligger därtill med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning. hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Jämfört med nuvarande reglering och med utredningens förslag innebär det bl. a. att kravet på särskilda skäl utgår.

Jag är medveten om att den förordade utformningen av bestämmelsen rörande näringsidkare kan ge utrymme för olika tolkningar. Lagtextcn i förening med de gjorda motivuttalandena bör dock kunna ge de tillämpan- de myndigheterna tillräckligt underlag. Jag vill emellertid på nytt under- stryka att utvidgningen av beviljandepraxis måste ske med en betydande restriktivitet. Jag bedömer, som kommer att framgå av ett följande avsnitt. att det årliga antalet beviljade ansökningar kan komma att fördubblas från nuvarande ca 500 ärenden. Denna bedömning kan utgöra en riktpunkt för myndigheterna. när praxis skall utvidgas. Utvecklingen på detta område bör följas med uppmärksamhet. Jag är inte främmande för tanken att — se- dan tillräcklig erfarenhet vunnits göra en översyn av näringsidkarregeln om förhållandena påkallar det.

11.6 Förmåner

II.6.I Kostnad rid bode/ning

Enligt rättshjälpslagen i dess ursprungliga lydelse kunde allmän rätts- hjälp i och för sig utgå i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till sär— skild skiftesman ingick dock inte som förmån enligt lagen. Sådan kostnad fick parterna själva svara för. oavsett om rättshjälp hade beviljats eller in- te. Allmän rättshjälp i bodelningsärende omfattade således endast kostna- den för biträde och eventuell utredning. Genom lagändring. som trädde i kraft den ljanuari 1976 (SFS 1975: 1302). infördes en regel om att rättshjäl- pen skulle omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman vid bo- delning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad om den rätts- sökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt regeln be- gränsades makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även biträde enligt rättshjälpslagen till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Lagändringen innebar således en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträ- de åt endera eller båda parterna.

Utredningen förordar en ordning som i princip innebär att behovet av allmän rättshjälp vid bodelning bedöms enligt vanliga regler. För att allmän rättshjälp skall få beviljas bör emellertid krävas att boet är i något hänseen- de komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftes- man. Den som gör ansökan om allmän rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och be-

Prop. l978/79: 90 l65

stämmer vilken förmån som skall utgå. Valet skall ske med hänsynstagan- de till såväl partens önskemål och behov som till kostnadskonsekvenser- na. Om biträde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan Undvaras. får nämnden på framställning bestämma att rättshjälpen skall in- kludera även denna förmån. Härför bör dock enligt utredningen fordras särskilda skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från början men parterna eller en av dem senare anse att biträde inte kan undvaras. bör motsvarande gälla.

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Med hänsyn till att nuvarande system fungerar tillfredsställande och till intresset att kostnaderna hålls på en rimlig nivå ifrågasätter en rättshjälpsnämnd om ytterligare utvidgning av möjligheterna att få allmän rättshjälp är befogad. Nämnden ifrågasätter också om det inte linns områden där det ter sig mer angeläget med en ut- vidgning av möjligheterna.

En annan rättshjälpsnämnd framställer flera invändningar och anför där- vid bl.a. följande. Förslaget innebär att rättshjälpsnämnderna skall avgöra vilken av förmånerna som skall ingå. Kostnadsaspekten skall vara avgö- rande. Denna avvägning ställer stora krav på nämnderna och på omfattan- de utredning i varje enskilt ärende för att prövningen skall bli meningsfull. Kompletteringar av ansökningarna blir nödvändiga. Kontroll måste ske av att inte motparten ansöker och får andra förmåner i samma bodelnings- ärende. En sådan kontroll förefaller ogörlig om parternas ansökningar handläggs av olika nämnder. Kostnadsökningar kan befaras.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om allmän rättshjälp vid boupp- teckning enligt ll kap. l2 ä giftermålsbalken i anledning av talan om äkten- skapsskillnad. De anser att kostnad för sådan bouppteckning, som f.n. ej utgör rättshjälpskostnad. bör ersättas inom rättshjälpssystemet. Vidare framförs uppfattningen att ersättning till bouppteckningsförrättare enligt 9 kap. 9 & giftermålsbalken bör kunna utgå av allmänna medel.

När det gäller behovet av allmän rättshjälp vid bodelning har lagstiftaren intagit en restriktiv hållning. Detta har kommit att prägla praxis. Som ut- redningen framhåller grundas denna hållning ytterst på ekonomiska skäl. ] ' första hand har man ansett att parterna bör kunna klara upp saken själva. Om detta inte är möjligt måste samhället bistå dem och detta bör ske på bil- ligast möjliga sätt. i första hand genom medverkan av eventuellt biträde i skillnadsmålet och i andra hand genom att allmän rättshjälp beviljas i bo- delningsärendet. ] det senare fallet bör rättshjälpen normalt lämnas genom skiftesman. Endast i undantagsfall bör också biträde kunna förordnas.

Enligt min mening har de principer som ligger bakom nuvarande regler fortfarande bärkraft. Det årliga antalet bodelningar är betydande. Ökade möjligheter att få allmän rättshjälp i bodelningsärenden skulle innebära risk för stora kostnadsökningar. l rådande statsfinansiella läge kan jag inte förorda någon ändring av nuvarande reglering i detta hänseende.

Av bl. a. kostnadsskäl kan jag inte heller biträda de under remissbehand-

Prop. 1978/79: 90 166

lingen framförda önskemålen om att ersättning inom rättshjälpssystemet skulle utgå vid bouppteckning enligt 9 kap. 9 5 eller ll kap. 12 & giftermåls— balken.

II.(>.2 Uln'(/ning.s'ÅusI/Iudt'r

Allmän rättshjälp omfattar bl.a. den rättssökandes kostnad för bevis- ning vid allntän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen eller bostadsdomsto- len. Enligt 24 & rättshjälpslagen utgår ersättning för bevisning. i den män inte särskilda föreskrifter gäller. med skäligt belopp enligt domstolens be- stämmande. De särskilda föreskrifter som åsyftas är vissa bestämmelser i RB om ersättning för bevisning.

Enligt RB behandlas privat sakkunnig. dvs. sakkunnig som part anlitar. i huvudsak som vittne. Detta innebär bl.a. att de ersättningsregler som gäl- ler för vittne skall tillämpas. Domstolen kan för privat sakkunnig endast bestämma ersättning för resa. uppehälle och tidsspillan i samband med in- ställelse inför rätten men däremot inte ersättning för utfört arbete. Bestäm- melsen i 24 & rättshjälpslagen har tolkats så att hänvisningen till särskilda föreskrifter gäller såväl i vilken omfattning ersättning kan utgå som efter vilka normer ersättningen skall bestämmas. Detta innebär att domstol kan tillerkänna privat sakkunnig ersättning enligt rättshjälpslagen bara i den omfattning ersättning kan utgå enligt RB.

Allmän rättshjälp omfattar också nödvändig utredning i angelägenhet som kan komma under prövning av allmän domstol. krigsrätt. arbetsdom- stolen eller bostadsdomstolen eller som skall prövas av skiljemän (9 15 and— ra stycket 2). Har biträde förordnats åt den rättssökande. beslutar biträdet om vilken utredning som skall inhämtas (25 å). Annars ligger avgörandet hos rättshjälpsnämnden. som även bestämmer ersättning åt den som har medverkat vid utredningen. Den som medverkat vid sådan utredning torde vara berättigad till ersättning även för eget arbete. Det förhållandet att den som medverkat vid utredning i utomprocessuell angelägenhet kan få er- sättning för arbete medan privat sakkunnig ersätts enligt vad som gäller för vittne har ansetts leda till obalans mellan parterna i processen. Den ena parten kan före rättegången föranstalta om sakkunnigutredning. Sedan ta- lan väckts har motparten inte möjligheter att på motsvarande villkor anlita privat sakkunnig.

Utredningens förslag innebär att biträde alltid får besluta om sakkunnig- utredning av enklare beskaffenhet. intyg c. d.. oavsett om ärendet är an- hängigt vid någon myndighet eller ej. Om det i bodelningsärende inte för- ordnats biträde men bestämts att rättshjälpen skall omfatta kostnader för skiftesman. bör skiftesman ha samma kompetens som biträde i detta hän- seende. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträ— det eller skiftcsmannen ha skyldighet att inhämta tillstånd till utredningen. Fordras tillstånd och har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet före- slår utredningen att tillståndsfrågan prövas av rättshjälpsnämnd. Om ären-

Prop. 1978/79: 90 l67

det däremot anhängiggjorts vid allmän domstol. förvaltningsdomstol. krigsrätt. arbetsdomstolen. bostadsdomstolen. statens va-nämnd eller ar- rende- eller hyresnämnd eller hos överexekutor förordas att tillståndspröv- ningen skall ligga på vederbörande myndighet. Uppkommer behov av mer kostnadskrävande utredning. sedan ärendet anhängiggjorts vid annan myndighet än nyss nämnts. prövas frågan av rättshjälpsnämnd. Finns var- ken biträde eller skiftesman föreslås att rättshjälpsnämnd skall besluta om utredning. oavsett hur omfattande denna är.

Den som medverkat vid sakkunnigutredning som nu nämnts skall enligt utredningens förslag vara berättigad till ersättning med skäligt belopp. Kostnader för inställelse vid domstol eller annan myndighet föreslås dock bli ersatta enligt vad som gäller när ersättning utgår av allmänna medel till vittne.

Flertalet av de remissinstanser som tagit upp frågan om privat sakkunnig ställer sig i huvudsak positiva till förslaget. Ett par rättshjälpsnämnder är emellertid tveksamma till det föreslagna förfarandet. Härvid framhålls att en viktig skillnad mellan privat sakkunnig och sådan sakkunnig som utsetts av rätten. offentlig sakkunnig. är att parten disponerar över den privata sakkunniges utlåtande. vilket inte är fallet beträffande utlåtande av offent- lig sakkunnig. Den föreslagna ordningen får förutsättas innebära att parten alltid måste inge den privata sakkunniges utlåtande för att domstolen skall kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Detta torde gälla också om parten inte vill åberopa utlåtandet. vilket måste vara otillfredsställande för parten. Av denna anledning förordas att biträdet ges rätt att besluta om ut- redning satnt att rättshjälpsnämnden fastställer ersättning härför. En av nämnderna anser att hithörande frågor bör uppmärksammas vid översynen av rättegångsbalken och att lösningen därför bör anstå tills vidare.

I anslutning till frågan om privat sakkunnig tar ett par instanser upp frå- gan om tekniskt biträde. Därvid framhålls att i många mål. exempelvis vat- tenmål. expropriationsmål och mål om byggnadsentrcprenad. kan behov av tekniskt biträde till det juridiska biträdet föreligga. Anlitande av tek— niskt biträde kan ofta förenkla handläggningen genom att onödigt utred- ningsarbete eller onödig argumentering undviks. Därför föreslås att biträde enligt rättshjälpslagen bör berättigas att i sin tur anlita erforderligt tekniskt biträde. Kostnaden härför bör anses utgöra rättshjälpskostnad.

Även jag anser det befogat att ändra nuvarande regler om ersättning till privat sakkunnig inom rättshjälpssystemet. Onekligen kan reglerna ibland leda till bristande balans mellan parterna. En part med allmän rättshjälp kan innan talan väcks genom sitt biträde föranstalta om en sakkunnig- utredning som ersätts ur rättshjälpssystemet. Sedan talan väckts kan mot- part med allmän rättshjälp åstadkomma ytterligare utredning endast ge- nom att rätten utser offentlig sakkunnig. Nuvarande tillämpning av regler- na om utomprocessuell utredning har också visat att en effektivare kost- nadskontroll är påkallad.

Prop. 1978/79: 90 168

Ett sätt att eliminera den påtalade obalansen är att biträde ges kompe- tens att "förordna" privat sakkunnig med rätt till ersättning av allmänna medel för arbete oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detta alternativ är det för den rättssökande fördelaktigaste. Lösningen innebär dock risk för kraftiga kostnadsstegringar och bör därför inte komma i fråga.

Utredningens förslag innefattar en lösning som avses tillgodose både kravet på likställdhet mellan parterna och behovet av kostnadskontroll. Den föreslagna regleringen är dock icke sådan att parterna alltid blirjäm- ställda. Med förslagets lösning kommer i de inomprocessuella fallen den myndighet som prövar den rättsliga angelägenheten även att få pröva be- hovet och intresset av att utredningen kommer till stånd. Detta innebär alltså att myndigheten måste ha inblick i de omständigheter som ger anled- ning till begäran om utredning. Därmed har också motparten möjligheter att ta del av materialet. Med den föreslagna ordningen skulle den rättssö— kande som vid domstolen begär privat sakkunnigutredning kunna komma i ett underläge i förhållande till motpart med allmän rättshjälp. som påkallat motsvarande utredning innan angelägenheten kommer till domstol.

Rättegångstttredningen (Ju 1977: 06) har enligt direktiven att uppmärk- samma bl.a. reglerna om bevisning. Resultatet av tttredningsarbetet kan utifrån mer principiella synpunkter föranleda ändringar i reglerna om sak— kunnigbevisning. F.n. finns enligt min mening inte anledning att företa sakliga ändringar i den nuvarande regleringen beträffande kostnader för privat sakkunnig. Detta innebär att parts behov att få till stånd inompro- cessuell sakkunnigutredning alltjämt får tillgodoses genom möjligheten till offentlig sakkunnig.

Även om man sålunda (. v. måste överge tanken att införa nya regler om inomprocessucll sakkunnigutredning behöver detta inte betyda att man lämnar den nuvarande situationen oförändrad. Bl. a. kostnadsskäl talar för att man inskränker de nuvarande möjligheterna att få till stånd utredning utan beslut av myndighet. Jag förordar att den nuvarande generella befo— genheten för biträde att i fall som avses i 25 (& förordna om utredning upp- hävs. Sådan utredning bör i princip ej ske annat än efter beslut av rätts- hjälpsnämnd. Kravet på tillstånd bör dock ejupprätthållas i alla situatio- ner. utan biträde. liksom också i förekommande fall skiftesman. bör alltid kunna förordna om mindre omfattande utredning såsom läkarintyg. värde- ringsintyg och liknande. För rättshjälpsnämnds prövning bör gälla att be- hovet och intresset av att utredningen kommer till stånd inte står i missför- hållande till kostnaderna för utredningen. Genom en särskild beloppsgräns bestämd i relation till basbeloppet bör anges hur kostnadskrävande utred- ningen får vara utan att den kräver beslut av rättshjälpsnämnd. Regler här- om kan ges i förordning.

l likhet med vad som gäller f.n. har biträdet att på eget ansvar ta ställ— ning till om särskild utredning behövs och om han har befogenhet att för- ordna om utredning. Den som medverkat vid utredning har alltid rätt till

Prop. 1978/79: 90 169

skälig ersättning. Visar det sig sedan att biträdet beslutat om utredning som blivit dyrare än beloppsgränsen medgav och har biträdet visat försum- lighet kan detta beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Har parten själv genom vårdslöshet eller försummelse föranlett att biträdet ådragit statsverket onödiga utredningskostnader kan detta leda till att han själv får stå för sådana kostnader (30 å i föreslagen lydelse).

Vad gäller beslutsbefogenheterna när ersättningen bestäms bör samma principer gälla som när ersättning bestäms till biträde.

Under remissbehandlingen har. som nämnts. ett par instanser tagit upp frågan om ersättning ur rättshjälpssystemet för tekniskt biträde. Jag vill med anledning därav påpeka att biträde i viss utsträckning redan f. n. torde vara berättigad till ersättning för tekniskt biträde som han anlitat i målet. Främst av kostnadsskäl bör en utvidgning av denna rätt inte tas upp i detta lagstiftningsärende.

I 1.6.3 Kostnad/ör medling enligt 42 kap. 17 i?" RB

Enligt 42 kap. 17 :$ RB får rätten. om saken är sådan att förlikning är till— låten och särskild medling bör ske. utse medlare och förelägga parterna att inställa sig till förlikningssammanträde inför denne. Det åligger parterna att utge ersättning till medlaren.

Utredningen påpekar att den särskilda medlingen har till direkt syfte att få till stånd förlikning och därmed begränsa samhällets kostnader för pro- cesser. Med hänsyn härtill anser utredningen att som kostnad för rättshjäl- pen bör anses också den rättssökandes kostnad för ifrågavarande medling.

De remissinstanser som särskilt behandlat frågan om ersättning för kost- nad för medling har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

För egen del villjag framhålla att det visserligen ingår i rättegångsutred- ningens uppdrag att överväga en reform av medlingsinstitutet. Det kunde därför övervägas att man i avbidan på resultatet av detta arbete avstår från att ändra nuvarande ordning. Å andra sidan måste beaktas att den särskil- da medlingen även i den form den har i dag kan medföra att samhällets kostnader för processer ej oväsentligt begränsas. Under ärendets bered- ning inom justitiedepanementet har framkommit att medlingsinstitutet un- der senare tid på sina håll kommit till ökad användning och att erfarenhe- terna av detta varit goda. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att den rättssökandes kostnad för medling skall anses som rättshjälpskostnad. Jag vill dock erinra om vikten av att rätten i mål vari part har allmän rätts- hjälp förordnar om medling bara i sådana fall då det finns anledning räkna med att statsverkets kostnader på det sättet blir mindre än om målet skulle handläggas i gängse former.

II.6.4 Knslnadför vissa inställelser I 21 kap. föräldrabalken finns regler om verkställighet av dom eller be- slut rörande vårdnad. umgängesrätt och överlämnande av barn samt över-

Prop. 1978/79: 90 170

flyttning av barn i vissa andra fall. Länsrätten prövar frågor av detta slag. Länsrätten kan i sådana ärenden förordna att barnet skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell. när det kan befaras att flyttning av barnet för med sig för stora påfrestningar. Skall barn under 15 år kallas till läkarundersökning. skall kallelse med föreläggande att vid vite inställa bar— net delges den som har barnet i sin vård.

Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. föräldra- balken oeh de förhållandevis få fall det torde röra sig om förordar utred— ningen att möjlighet bör finnas att inom rättshjälpssystemet ersätta den som har barnet i sin värd för inställelsekostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 & föräldrabalken. För fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte ges bör det enligt utredningen finnas en möjlighet utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin värd för sådan inställelsekostnad. Ersättning bör emellertid då kunna utgå endast om det är uppenbart att den som har barnet i sin vård inte själv kan svara för kostnaden. Ersättningen bör enligt utredningen bestämmas av länsrätten.

Samtliga remissinstanser som har berört frågan tillstyrker förslaget. och även jag ansluter mig till det. För de fall då allmän rättshjälp ej beviljats bör det i förå'tldrabalkcn tas in en föreskrift om att den som har hand om barnet har rätt till skälig ersättning enligt bestämmelsen i 15 éförvaltnings- processlagen ( 1971: 291) för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse vid läkarundersökning.

[1.6.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter m.m. samt vissa kungöreIsekostnader

Rättssökandes kostnad enligt expeditionskungörelsen ( 1964: 618) för an— sökan eller expedition vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt för avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskun- görelsen (1971: 1027) utgör rättshjälpskostnad vid allmän rättshjälp. I den fortsatta framställningen avses med termen expeditionsavgift i förekom- mande fall också ansökningsavgift. 1 fråga om expeditionsavgift omfattar förmånen dock inte sådan expedition som utfärdas bara på särskild begä- ran. om den inte begärs innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft.

Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst vid allmän rättshjälp i ärende om verkställighet. eftersom sådan rättshjälp som har lämnats för angelägenhet som kan leda fram till verkställbart avgörande in- te omfattar själva exekutionen. Konsekvenserna av regeln" att den allmän- na rättshjälpen inte omfattar själva exekutionen har dock mjukats upp ge- nom bestämmelser utom rättshjälpens ram. Enligt 6 a & exekutionsavgifts- kungörelsen (1971:1027) skall. om allmän rättshjälp beviljats av rätts- hjälpsnämnden i angelägenhet som har lett till verkställbart avgörande i sa- ken och kostnaderna för rättshjälpen överstigit maximibeloppet för kost- nadsbidraget. den som åtnjutit rättshjälpen vid verkställighet av avgöran-i det vara befriad från skyldighet att förskottera avgifter enligt exekutions-

Prop. 1978/79: 90 171

avgiftskungörelsen och att betala sadana avgifter. om de inte i målet kan tas ut av motparten.

Allmän rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas utomlands omfat- tar endast utomprocessuell utredningskostnad och biträdeshjälp. Däremot ersätts inte lösen av expeditioner" vid utländska domstolar eller kostnader för bevisning.

Lämnas allmän rättshjälp titan beslut av rättshjälpsnämnd. innebär nu- varande regler att den rättssökande får betala expeditions- eller exeku- tionsavgifter men att han samtidigt får tillgodoräkna sig kostnaden vid be- talning av kostnadsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslut av rättshjälps- nämnd. betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna me- del. Beträffande expeditions- och exekutionsavgifter innebär detta att dom- stolen eller den exekutiva myndigheten inte skall ta ut föreskrivna avgifter av den rättssökande. Inte heller sker någon stämpelbeläggning. När dom— stolen eller den exekutiva myndigheten slutligen handlagt målet eller ären- det. skall den emellertid underrätta rättshjälpsnämnden om bl.a. den rätts- hjälpskostnad som motsvaras av de expeditions- eller exekutionsavgifter som normalt skulle ha ttttagits. Underrättelsen är nödvändig för att kostna- den skall kttnna beaktas i samband med slutreglering enligt rättshjälpsla- gen.

Kostnad för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen utgör kostnad för rättshjälpen och ersätts alltsa enligt rättshjälpslagen.

Utredningen anser att nuvarande system med expeditions— och exeku- tionsavgifter är omständligt att tillämpa och att det utgör en primär orsak till att slutregleringstörfarandet nu är så komplicerat. Utredningen föror- dar att den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter för dels all- männa expeditioner vid samtliga statliga myndigheter och dels expeditio- ner och ansökningar vid domstol. dvs. expeditioner enligt avdelningarna 1 och 11 i den vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Utredningen föreslår också att den som beviljats allmän rättshjälp skall vara befriad från exekutionsavgift. Vidare föreslär utredningen att kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol och vissa andra myndigheter skall. såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp. utgå av allmänna me- del.

När det gäller angelägenhet som handläggs utomlands konstaterar utred- ningen att om man låter allmän rättshjälp i sådan angelägenhet omfatta även kostnad för expeditioner skulle det innebära en väsentlig vidgning av förmånerna med risk för betydande kostnader som följd. Utredningen an- ser inte tiden mogen för en sådan reform.

Förslaget om befrielse från expeditions- och exekutionsavgifter har fått ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna. Vissa förslag om ytterligare utvidgning av avgiftsbefrielsen framförs dock. Sålunda föreslås att avgiftsfriheten bör utsträckas till att avse bl.a. expeditionsavgift vid exekutiv myndighet.

Prop. 1978/79: 90 172

En rättshjälpsnämnd föreslår att även kostnad för utländska expedi- tionsavgifter bör ingå som förmån vid allmän rättshjälp. En annan instans anser att i ärenden utanför Sverige kostnaden för klientens resa till dom- stolen. lösen av dom och kostnaderna för bevisning bör. åtminstone vad gäller de nordiska länderna. inrymmas i rättshjälpen.

Från ett par instanser framförs erinringar när det gäller den närmare om— fattningen av befrielsen från exekutionsavgifter. Vad gäller avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) tillstyrker dessa instanser en- dast att befrielse sker från utsökningsavgift. Däremot föreslås att tilläggs- och försäljningsavgift. som också är exekutionsavgifter. bibehålls som rättshjälpskostnader. Härigenom behålls möjligheten att förplikta motpart att till statsverket återbetala dessa avgifter. som kan uppgå till förhållande— vis stora belopp. Vidare sägs förslaget innebära att allmän rättshjälp ej kan beviljas den som endast kommer att ha kostnader för expeditions- och exe— kutionsavgifter. eftersom bifall till ansökan förutsätter att sökanden kom— mer att ha kostnader som faller in under någon av reglerna om förmåner vid allmän rättshjälp.

För egen del anserjag att det på förevarande område finns utrymme för förenklingar i systemet. Nuvarande regler om expeditionsavgifter innebär att domstolen eller myndigheten beträffande den som beviljats allmän rättshjälp skall bestämma och debitera avgifter som om avgiftsskyldighet förelåg, trots att avgifterna i realiteten endast i undantagsfall via regler— na om kostnadsbidrag slutligen kan tas ut av den rättssökande. Som framgår av det följande föreslår jag att. om huvudärendet handläggs hos myndighet som har rätt att bevilja allmän rättshjälp. sltltrcgleringsförfaran- det och förfarandet vid fördelning av ersättning som motpart ålagts att återbetala flyttas från rättshjälpsnämnd till den handläggande myndighe- ten. En förutsättning för att detta skall kunna ske är bl.a. att myndigheten vet hur stora de rättshjälpskostnader är som skall beaktas när rättshjälps- avgiften fastställs. Om nuvarande system med debitering av expeditions- avgifter behålls skulle det i viss utsträckning vara omöjligt och i andra fall vara komplicerat för myndigheten att slutreglera ärendet och fördela kost— nader i samband med att ärendet i huvudsaken avslutas. Nu angivna skäl anserjag vara av sådan tyngd att de bör föranleda befrielse från vissa expe- ditionsavgifter. trots att en sådan ordning kan medföra ett visst inkomst- bortfall för statsverket.

Att. som utredningen har föreslagit. låta avgiftsbefrielsen omfatta expe- ditioner enligt avdelningarna 1 och 11 i den vid expeditionskungörelsen fo- gade avgiftslistan innebär enligt min mening en lämplig avvägning. Där- jämte bör — i enlighet med vad som framförts under remissförfarandet vissa expeditioneri utsökningsärenden befrias från avgift.

När det gäller behovet av förenklingar beträffande exekutionsavgifter är läget inte helt likartat. Allmän rättshjälp i ärende som leder fram till verk- ställbart avgörande av saken innefattar enligt gällande rätt i princip inte

Prop. 1978/79: 90 173

exekution av avgörandet. Undantag gäller för verkställighet som avser kvarstad. skingringsförbud eller annan säkerhetsåtgi-ird. om rättshjälp har lämnats i angelägenhet som föranlett säkerhetsåtgärden. Däremot kan all- män rättshjälp beviljas särskilt i verkställighetsärende. Denna ordning bör bestå. Svårigheterna med den nuvarande tillämpningen hänför sig i synner- het till den reglering utanför rättshjälpslagen som innefattas i 6 a & exeku- tionsavgiftskungörclsen (197111027). För att den exekutiva myndigheten skall kunna tillämpa denna bestämmelse fordras att uppgifter angående kostnadsbidraget inhämtats från rättshjälpsmyndigheten. Enligt min me- ning bör även här en förenkling ske genom att avgifterna i viss utsträckning lämnas oberörda av rättshjälpsavgiftssystemet.

Ansvaret för exekutionsavgifter har en något annorlunda uppbyggnad än vad som gäller vid expeditionsavgifter. I princip skall exekutionsavgifter- na. dvs. utsöknings-. försäljnings— och tilläggsavgift. i första hand tas ut av tttsökningssvaranden. Först om detta inte är möjligt skall kostnaden uttas av sökanden. som också är skyldig att på begäran förskottera beloppet. En eventuell avgiftsbefrielse bör i detta sammanhang endast omfatta sökan— den. Det finns således inte något skäl att förändra utsökningssvarandens ansvar.

Av de olika exekutionsavgifterna kan framför allt tilläggsavgiften uppgå till betydande belopp. Om en rättshjälpstagare har en betydande betal- ningsförmaga skulle det te sig stötande om inte denna förmåga kunde tas i anspråk för betalning av en sådan tilläggsavgift. Med hänsyn härtill och till att rationaliscringsvinster främst står att vinna genom att föra bort de övri- ga exekutionsavgifterna från avgiftssystemet förordarjag att man nöjer sig med att införa befrielse från dessa avgifter. Tilläggsavgift bör däremot allt- jämt utgöra förmån i rättshjälpslagens mening.

Reglerna om kungörelsekostnad vid allmän domstol m.fl. domstolar skttlle i vissa situationer ktlnna föranleda komplikationer i ett system där slutregleringen läggs på den handläggande myndigheten. Kungörelsekost- naderna är i viss utsträckning. såsom exempelvis vid dom på boskillnad. inte kända av domstolen när handläggningen av målet eller ärendet avslu- tas. Slutreglering skulle alltså inte kttnna ske samtidigt med att målet eller ärendet avgjordes. För att undvika denna konsekvens bör kttngörelsekost- naderna direkt ersättas av statsverket.

Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag fram- hålla att allmän rättshjälp skall kunna beviljas även i fall då parten ej har behov av annat bistånd än det som har behandlats i detta avsnitt.

Jag delar utredningens uppfattning att det av kostnadsskäl inte kan kom- ma i fråga att låta allmän rättshjälp omfatta kostnaden för expeditioner i angelägenhet som behandlas utomlands.

Prop. 1978/79: 90 174

11.7 Förfarandet vid allmän rättshjälp: arvodesprövningen m. m.

Ersättningen till biträde samt för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen och bostadsdomstolen fastställs f.n. av domstolen. medan ersättningen i annat fall fastställs av rättshjälps- nämnden. Avser allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd mål el- ler ärende vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet eller förfa— rande inför skiljenämnd. skall biträdet lämna in kostnadsräkning till myn- digheten eller skiljenämnden. som med eget yttrande skall översända räk- ningen till rättshjälpsnämnden.

Utredningen har funnit att inte bara allmänna domstolar utan även för- valtningsdomstolar har bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnderna att utöva en effektiv kostnadskontroll. Vidare innebär det vissa rationalise- ringsvinster om förvaltningsdomstol direkt får bestämma ersättningen i stället för att som nu behöva lägga ned tid och möda på att avfatta och ex- pediera yttrande till en annan myndighet. Utredningen föreslår alltså att förvaltningsdomstol får pröva frågor om ersättning i samband med allmän rättshjälp. Detsamma föreslås gälla marknadsdomstolen. Detta innebär sammantaget att förutom allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. även marknadsdomstolen. regeringsrätten. kammar- rätterna. försäkringsdomstolen och länsdomstolarna. dvs. länsrätt. läns— skatterätt och fastighetstaxeringsrätt, anförtros prövningen av nu föreva— rande ersättningsfrågor.

När det gäller övriga myndigheter föreslås att endast arrendenämnd. hy- resnämnd. statens va-nämnd och överexekutor skall få rätt att pröva er- sättningsfrågor i rättshjälpsärenden. Utredningens ordförande och en ex- pert anser emellertid att alla statliga myndigheter bör få pröva ersättnings- frågor i sådana ärenden som handlagts vid myndigheten.

För de fall domstol eller förvaltningsmyndighet meddelat beslut i ersätt- ningsfrågan förordar utredningen att talan mot beslutet skall föras i samma ordning som talan mot avgörandet i huvudsaken.

Utredningens förslag i fråga om beslutandefunktionerna i ersättningsfrå- gor har fått ett blandat mottagande. Ett knappt flertal av dem som behand- lar frågan godtar utredningsmajoritetens förslag under det att återstoden tillstyrker reservationen. Remissinstanserna hänför sig därvid i huvudsak till de skäl för de olika lösningarna som återfinns i betänkandet. Det fram- hålls att förvaltningsmyndigheter ofta kommer att få en sorts partsställ- ning. En instans säger sig kunna instämma i reservantens uppfattning att det är de handläggande myndigheterna som bäst känner till vilka åtgärder som bör ha vidtagits av den rättssökandes biträde i ärendet och vilken tid som skäligen bör ha åtgått härför. Trots detta och även om arvodessätt— ningen kan grundas på vissa fastställda taxor. framhålls att de administrati- va funktioner som erfordras för utbetalning och bokföring m. m. av arvo- den är en verksamhet som är främmande för handläggande förvaltnings-

Prop. 1978/79: 90 175

myndigheter och som medför en inte önskvärd ökning av dessas arbets- uppgifter.

För egen del anser jag till en början att de myndigheter som anförtros uppgiften att bevilja allmän rättshjälp också bör få bestämma ersättning i anslutning till rättshjälpen. Det kan ifrågasättas som ordföranden och en expert har gjort —— att vidga rätten att bestämma ersättning till ytterligare statliga myndigheter. Emellertid uppnås en enhetligare och enklare regle- ring om behörigheten att bevilja allmän rättshjälp och bestämma ersättning sammanfaller. Av stor betydelse är också sambandet mellan bestämmande av ersättning samt slutregleringsförfarandet och förfarandet vid fördelning av kostnader. Som jag senare skall återkomma till anserjag att slutregle- ringen och kostnadsfördelningen bör ske vid myndigheter som har rätt att bestämma ersättning. Åtgärderna slutreglering och fördelning av kostna- der kräver sådana kunskaper och administrativa rutiner att de inte lämpar sig att sprida ut på ett stort antal myndigheter med endast ett fåtal rätts- hjälpsärenden årligen. .lag förordar alltså att kretsen av myndigheter som får bestämma ersättning vid allmän rättshjälp blir densamma som den krets som får bevilja sådan hjälp. Jag vill samtidigt betona att skillnaden mellan den av mig förordade lösningen och den som förespråkas av ordföranden och en expert är obetydlig mätt i antal ärenden.

I fråga om besvärsordningen bör liksom vid besvär mot beslut rörande beviljande av allmän rättshjälp gälla. att fullföljd sker till samma instans som är behörig när det gäller talan mot avgörandet i huvudsaken.

11.8. Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp

[1.8.1 85117 av biträde m. m.

Enligt rättshjälpslagen får biträde inte sätta annan i sitt ställe utan rätts- hjälpsnämndens medgivande. Lämnas medgivande är det tillräckligt att i beslutet ange en viss personkrets. exempelvis jurist vid namngiven advo- katbyrå. Att arbete på detta sätt överlåts på annan kan ha sin grund i sjuk- dom. andra åtaganden och liknande. Den som förordnats till biträde upp- - hör inte att vara biträde enligt rättshjälpslagen genom att han sätter annan i sitt ställe.

Utredningen. som anser att den nuvarande ordningen många gånger framstår som onödigt tyngande. förordar en regel som ger advokat generell rätt att sätta annan advokat i sitt ställe (substitution). Även biträde som in- te är advokat föreslås få rätt att sätta advokat i sitt ställe. Vill biträde -— ad- vokat eller annan sätta någon som inte är advokat i sitt ställe bör där— emot tillstånd krävas. Enligt utredningen bör vid tillämpningen av regle- ringen biträdande jurist på advokatbyrå jämställas med advokat.

När det gäller beslutsfunktionen föreslår utredningen att myndighet med befogenhet att besluta om ersättning bör ha rätt att medge substitution. om den rättsliga angelägenheten handläggs där. I annat fall bör rättshjälps-

Prop. 1978/79: 90 176

nämnd pröva om substitution skall få ske.

Till skillnad från förhållandet vid substitution innebär byte av biträde att det tidigare biträdet entledigas och ett nytt biträde förordnas. Rättshjälps- lagen innehåller ingen uttrycklig föreskrift om biträdesbyte. Det anses emellertid att rättshjälpsnämnd får förordna om byte, om skäl föreligger. Praxis har varit restriktiv när det gäller frågan om att tillåta biträdesbyte.

När det gäller entledigande i annat fall innehåller lagen en föreskrift att rättshjälpsnämnden får återkalla förordnande som biträde. om skäl förelig- ger till det.

Utredningen förordar ingen ändrad praxis i fråga om byte. Den anser att det är viktigt främst från kostnadssynpunkt att en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Denna synpunkt bör dock enligt utredningens mening komma till uttryck i rättshjälpslagen. Därför förordas en regel av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och att sådant till- stånd får lämnas bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträ- det och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Beträffan- de entledigande i annat fall föreslås ingen ändring.

När det gäller vilken myndighet som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och entledigande i annat fall av biträde hänvisar utred- ningen till vad som anförts härom i fråga om substitution.

Förslaget om substitution m.m. godtas eller lämnas utan erinran i sina huvuddrag av flertalet av de remissinstanser som behandlat frågan. Olika meningar framförs dock om förutsättningarna för byte av biträde. Ett par instanser framhåller att för byte av biträde bör det vara tillräckligt att all- varliga meningsmotsättningar uppges ha uppstått mellan den rättssökande och biträdet. Från annat håll görs däremot gällande att det i en sådan situa- tion dessutom måste krävas att motsättningarna vid en objektiv bedöm- ning kan anses ha orsakats av att biträdet inte handlagt ärendet med om- sorg eller att han eljest handlat felaktigt.

För egen del anserjag att utredningens förslag att biträde får sätta advo- kat i sitt ställe bör genomföras. Med advokat börjämställas biträdandeju- rist på advokatbyrå. Den eventuella risken för att rätten till substitution missbrukas bör kunna mötas med att det införs möjlighet att i sådant fall jämka ersättningen till biträdet. Vill biträdet sätta någon som inte är advo— kat eller biträdandejurist i sitt ställe bör tillstånd krävas.

Även när det gäller byte av biträde och entledigande av biträde i annat fall godtar jag utredningens förslag till lagreglering. Av kostnadsskäl bör nuvarande restriktiva praxis i fråga om byte av biträde bibehållas. Pröv- ningen av om de förutsättningar som anges i lagen är uppfyllda bör ske med noggrannhet. Det bör åligga den som begär byte att visa att skäl före- ligger.

Beslutsbefogenheten när myndighets tillstånd fordras i frågor som be- rörts i detta avsnitt bör ligga hos den myndighet som handlägger den rätts- liga angelägenhet vari frågan uppkommer. förutsatt att myndigheten har

Prop. 1978/79: 90 177

behörighet att bevilja allmän rättshjälp. ] annat fall bör rättshjälpsnämnd företa prövningen.

Beträffande besvärsordningen bör samma princip gälla som vid besvär mot beslut i fråga om beviljande av allmän rättshjälp och om ersättning till biträde (se avsnitt 11.2 och 11.7). Här kan anmärkas att förvaltningsmyn- dighet i vissa fall kan besluta om ersättning för inställelse (9 5 andra styc- ket 4 och 26 & rättshjälpslagen). Besvär mot sådana beslut bör liksom f.n. anföras hos besvärsnämnden.

11.8.2 .S'Iutrcglcring ocltfi'irde/ning ut' kostnader

Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt upphört. skall rättshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp. Denna slutreglering sker först sedan samtliga rättshjälpskostnader är kända. Detta förutsätter att så- väl avgörandet i det mål eller ärende vari rättshjälpen förekommit som be- slutet om rättshjälpskostnad har vunnit laga kraft. Rättshjälpsnämnden skall underrättas om de rättshjälpskostnader som uppstått och som skall beaktas vid slutregleringen. Denna reglering skall innehålla uppgift om den preliminära avgiften för rättshjälpen. rättshjälpskostnaderna. den slutliga avgiften för rättshjälpen. det eller de belopp som den rättssökande betalat i kostnadsbidrag till rättshjälpsnämnden samt det belopp som den rättssö- kande i förekommande fall skall betala till eller erhålla av rättshjälpsnämn- den. Vilket detta belopp är beror av resultatet av den avräkning som skall ske.

Har biträde förordnats för den rättssökande. skall avräkning ske också med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdesersätt- ning som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt. Från den fastställda er- sättningen skall avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet. Avräkningen med biträdet sker som slutavräk- ning. om den rättsliga angelägenheten slutförts eller om rättshjälpen upp- hört på annat sätt. och som partiell avräkning. om den sker dessförinnan. Slutavräkning kan inte ske förrän samtliga rättshjälpskostnader är kända. Detta innebär att biträdet inte får ut sin ersättning instans för instans med mindre partiell avräkning sker.

När slutreglering sker tas ingen hänsyn till den betalningsskyldighet för rättshjälpskostnad som åvilar motpart. Slutregleringcn avser enbart förhål- landet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp. Bestäm- melserna i rättegångsbalken om parts skyldighet att ersätta rättegångskost- nad gäller emellertid även i fråga om kostnaderna för rättshjälpen i mål el- ler ärende vid allmän domstol. krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostads- domstolen. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kost- nader skall åläggas att utge ersättningen till statsverket. Tappande motpart får alltså ersätta statsverket hela kostnaden för parts rättshjälp utan avräk- ning för partens kostnadsbidrag. Denna ordning har föranletts av att dom- 12 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79: 90 178

stolen inte berörs av kostnadsbidragsreglerna och därför. när kostnadsför- delningen mellan parterna bestäms. saknar kunskap om vilka kostnader som faller på statsverket och vilka kostnader den som haft rättshjälpen svarar för via kostnadsbidraget. Detta avgörs av rättshjälpsnämnden först vid slutregleringen av rättshjälpsärendet. Motsvarande fördelning av kost- nader mellan parter förekommer bl.a. i fråga om skiljedomskostnader och kostnader i utsökningsmål hos överexekutor.

I fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som motpart skall betala gäller att den som har haft allmän rättshjälp får ersättning för sitt kostnadsbidrag först sedan statsVerket har fått full er- sättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen. Rutinerna vid rätts- hjälpsnämnd och kronofogdemyndighet när motparts ersättningsskyldig— het omfattar kostnadsbidrag eller del därav anses f. n. vara betungande.

l syfte att åstadkomma önskvärda förenklingar i slutregleringsförfaran- det förordar utredningen att i de fall domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som tidigare föreslagits anförtrotts prövningen av ersättningsfrå- gor skall myndigheten också pröva rättshjälpsavgiften. En sådan ordning förutsätter att förslaget om befrielse från expeditions- och exekutionsav- gifter samt från kungörelsekostnader genomförs. I så fall kommer nämli- gen myndigheten. när den har att fatta beslut i ersättningsfrågan. att ha kännedom om samtliga rättshjälpskostnader. Är det rättshjälpsnämnden som beslutar om ersättning blir det rättshjälpsnämnden som fastställer rättshjälpsavgiften.

Utredningen föreslår även att avräkning med biträde skall ske i samband med att myndigheten fastställer ersättning till biträdet. Den förordade ord- ningen innebär enligt utredningen att det särskilda förfarandet med slutav- räkning och partiell avräkning med biträde inte behövs.

Om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas och den högre instansens beslut innebär att rättshjälpsavgiften skall utgå med högre belopp än det som tidigare fastställts — en situation som kan in- träffa om kostnaderna i den lägre instansen understigit rättshjälpsavgiften och ytterligare kostnader uppkommit i den högre instansen föreslår ut- redningen att den rättssökande skall åläggas inbetala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som tidi- gare fastställts. skall den rättssökande berättigas återfå vad som erlagts för mycket.

Om ett biträde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned un- der rättshjälpsavgiften och hans talan får till följd att rättshjälpsavgiften höjs bör enligt utredningen biträdet tillerkännas mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den rättssökande betala mellanskillnaden mellan den först fastställda och den ändrade rättshjälpsavgiften till statsverket.

När det gäller fördelning mellan parterna av kostnaderna för rättshjälp föreslår utredningen i huvudsak ingen ändring av nuvarande regler. Det in-

Prop. 1978/79: 90 179

nebär att bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnader skall tilläm- pas även i fråga om part som har allmän rättshjälp.

Vad beträffar fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av medel som flutit in från motpart föreslår utredningen att motpart eller an- nan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader åläggs att utge hela ersättningen till statsverket i de fall där den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift inte överstigit fem procent av basbe- loppet. Den rättssökande skall i ett sådant fall berättigas att av statsverket återfå erlagd rättshjälpsavgift. Har jämkning av ersättningsskyldighctcn skett skall motsvarande jämkning göras av det belopp som den rättssökan- de skall få tillbaka.

Om däremot rättshjälpsavgiften överstigit fem procent av basbeloppet föreslår utredningen att motparten förpliktas att utge rättshjälpsavgiften el- ler del av den till den rättssökande och mellanskillnaden mellan rätts- hjälpskostnaderna och rättshjälpsavgiften till statsverket. Denna lösning innebär enligt utredningen att nuvarande omständliga förfarande med in- drivning av den ersättning motpart är skyldig att återbetala kan undvikas.

Förslaget om ändrade regler i fråga om slutreglering har fått ett blandat mottagande ttnder remissbehandlingen. En rättshjälpsnämnd delar utred- ningens uppfattning att förfarandet bör förenklas så mycket som möjligt men menar att förslaget endast är ett principförslag som bör utredas när- mare innan det kan ligga till grttnd för en praktisk tillämpning.

Flera instanser uttalar en mer negativ inställning till förslaget. Det ifrå- gasätts starkt om förslaget till ändrade rutiner i fråga om slutreglering inne- bären förenkling av nu gällande system.

En instans pekar på de praktiska problem som uppstår i de inte så få fall där ett utomprocessuellt skede följer efter det att domstol meddelat laga- kraftägande dom. Endast fastställelsetalan om t.ex. skadeståndsskyldig- het kan ha varit föremål för domstols prövning. Förhandlingar mellan par- terna om skadeståndsbeloppets storlek kan återstå. För att rättshjälps- nämnd skall kunna pröva frågor som härvid uppkommer erfordras att nämnden underrättas om den biträdesersättning domstol — kanske i flera instanser —- fastställt och även om vilken rättshjälpsavgift som härvid av- räknats.

Även förslagct om fördelning av kostnader mellan statsverket och den rättssökande har fått ett blandat mottagande. Det godtas eller lämnas i hu- vudsak utan erinran av åtskilliga instanser. Flera andra instanser anser dock att det ter sig orättvist att den som har kostnadsbidrag om högst fem procent av basbeloppet skall gynnas framför övriga rättshjälpsberättigade. Den åsikten framförs att statsverket alltid bör överta den berättigades an- språk.

För egen del vill jag först påpeka att reglerna om slutreglering hör till de mer komplicerade inom rättshjälpssystemet. Att så är förhållandet sam- manhänger med kostnadsbidragssystemet. Så länge man anser att den

Prop. 1978/79: 90 180

rättssökande efter förmåga skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen är någon form av slutreglering med den rättssökande nödvändig. Vidare mås- te avräkning ske med biträdet. Normalt tillkommer också utbetalningar av ersättning till biträde när ett ärende avslutas. Vad jag nu anfört utgör för- hållanden som ibland har förbisetts när slutregleringsförfarandet har ut- satts för kritik. Till en del föranleds emellertid svårigheterna vid slutregle- ring av att olika myndigheter handlägger olika moment av samma rätts- hjälpsärende. Övergången mellan olika myndigheters handläggning föran- leder bl.a. att den mottagande myndigheten måste få vissa underrättelser för att kunna fortsätta handläggningen.

Enligt min uppfattning stär rationaliseringsvinster framför allt att vinna om uppgifter enligt rättshjälpslagen i samma rättsliga angelägenhet hand- läggs av en och samma myndighet. I den mån detta kan genomföras blir åt- skilligt av den pappershantering som i dag förekommer på myndigheterna överflödigt. Med denna utgångspunkt bör uppgifterna i slutregleringsförfa- randet om möjligt läggas på den myndighet som har att i ärendet bevilja all— män rättshjälp och bestämma ersättning. Jag har tidigare förordat en ord- ning enligt vilken. förutom rättshjälpsnämnd. allmän domstol och vissa därmed jämställda organ är behöriga att besluta i de angivna frågorna. Slutregleringsförfarandet fordrar viss erfarenhet hos dem som handlägger ärendet. Den krets av myndigheter som anförtrotts rätten att bevilja all- män rättshjälp och bestämma ersättning torde vara tillräckligt begränsad för att varje myndighet skall få tillräcklig sådan erfarenhet. Om man ge- nomför de ändringarjag tidigare förordat beträffande expeditions- och exe- kutionsavgifter samt kungörelsekostnader finns inte heller något direkt hinder mot att den myndighet som bestämmer ersättning också får faststäl- la rättshjälpsavgift och svara för slutregleringen.

Sammanfattningsvis biträder jag utredningens förslag om att slutregle- n'ng skall ske hos den myndighet som bestämmer ersättning enligt rätts- hjälpslagen. Detta innebär bl. a. att om ett mål vandrar genom flera instan- ser rättshjälpsavgiften skall fastställas instans för instans.

Genom att avräkning sker instans för instans kommer den nuvarande partiella avräkningen med biträdet att motsvaras av en Slutavräkning. Den- na avräkning hänför sig till kostnaderna i den aktuella instansen och kan följas av ytterligare slutavräkningar. Detta blir t. ex. fallet vid fullföljd.

Det belopp som den rättssökande är skyldig att utge i rättshjälpsavgift skall avräknas när ersättning till biträdet bestäms. Liksom enligt gällande regler skall den myndighet som fastställer ersättningen ha rätt att i samma utsträckning som f. n. utgå från att biträdet uppburit avgiften. Biträdet sva- rar alltså i normala fall för att beloppet inbetalas. Uppgär rättshjälpsavgif- ten till större belopp än som motsvarar den ersättning som fastställts för bi- trädets del får biträdet, om ytterligare kostnader uppstått i rättshjälpsären- det. betala återstoden av rättshjälpsavgiften till statsverket. Därvid är dock att beakta att rättshjälpsavgiften aldrig får vara högre än de verkliga

Prop. 1978/79: 90 l8l

rättshjälpskostnaderna. Överstiger rättshjälpsavgift som uttagits av den rättssökande biträdesersättningen och övriga kostnader i rättshjälpsären— det. skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.

Som tidigare berörts kan vissa praktiska problem uppkomma om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp beviljats överklagas. Den högre instan- sen får då också pröva rättshjälpsavgiften. l undantagsfall kan det komma i fråga att ändra rättshjälpsavgiften. Fastställs rättshjälpsavgiften till högre belopp än det som fastställdes i samband med att rättshjälpen beviljades. bör den rättssökande liksom f. n. betala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som tidigare fast- ställts. skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande. Med nu angivna regler är det teoretiskt möjligt att del av en rättshjälpsavgift åter- betalas till den rättssökande efter handläggningen i första instans varefter samma belopp återkrävs efter handläggning i högre instans. Möjlighet bör därför öppnas att låta anstå med återbetalning. om ärendet blir föremål för fortsatt handläggning. Genom regler i förordning om underrättelseskyldig— het bör sörjas för att myndighet som skall företa slutavräkning får känne- dom om tidigare slutavräkningar i den rättsliga angelägenheten.

När det gäller reglerna om fördelning mellan statsverket och den rätts- hjälpsberättigade av ersättning som motpart eller annan förpliktats utge finns enligt min mening ett påtagligt reformbehov. Nuvarande ordning en— ligt vilken statsverket bevakar rättshjälpstagarens anspråk på ersättning för kostnadsbidraget är onödigt tidsödande och kostnadskrävande. För— enklingar kan åstadkommas på flera sätt. En möjlighet är att begränsa er- sättningsskyldigheten mot statsverket till den kostnad som återstår sedan erlagd rättshjälpsavgift avräknats. Part som har betalat rättshjälpsavgift skulle då vara hänvisad till att på egen hand av motparten söka få ut ersätt— ning enligt vanliga regler om rättegångskostnad. Genom den ordning för fastställande av rättshjälpsavgift som jag tidigare föreslagit är en sådan lös— ning i och för sig tekniskt möjlig. Mot en sådan ordning kan emellertid re— sas invändningar. Den innebär att rättshjälpstagarna förlorar något som i dag torde uppfattas som en förmån i rättshjälpssystemet. Det skulle också i en del fall uppstå onödigt arbete hos verkställighetsmyndigheterna, om rättshjälpstagarna alltid skulle behöva driva in fordringarna på rättshjälps— avgift för sig. Jag är därför inte beredd att förorda en ordning av nu angiven utformning.

Att välja den andra ytterligheten, nämligen att statsverket alltid övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift och alltså betalar ut rätts- hjälpsavgiften till den rättssökande. bör inte heller komma i fråga. Som bl.a. utredningen påpekat skulle detta kunna medföra risk för att allmän rättshjälp söks — oavsett rättshjälpsavgiftcns storlek endast i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tilldömda rättegångskostnader. En sådan ordning innefattar risk för betydande kostnadsökningar för stats- verket. I stället bör enligt min mening en kompromisslösning i enlighet

Prop. 1978/79: 90 IS?

med utredningens förslag väljas. Det innebär att statsverket övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift förutsatt att den inte överstiger en viss gräns. Gränsen bör härvid sättas så att den grupp rättshjälpstagare. vars fordran inte övertas av statsverket. blir obetydlig. Utredningens för— slag får på den punkten anses lämpligt avvägt.

Jag förordar alltså att motpart eller annan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall utge ersättningen till statsverket. om ersättning- en till den del den motsvarar den rättssökandes rättshjälpsavgift uppgår till högst fem procent av basbeloppet för oktober månad året innan rättshjälp begärdes. Den rättssökande skall i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp motsvarande erlagd rättshjälpsavgift. Överstiger däremot den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpszwgift fem procent av basbeloppet. skall den ersättningsskyldige utge belopp motsva— rande rättshjälpsavgiften till den rättssökande och återstoden till statsver- ket. Har jämkning av ersättningsskyldigheten skett skall motsvarande jämkning göras av det belopp som den rättssökande skall få tillbaka.

I I .8.3 Motpartx ('rxr'illningsskj'ldijzhet [ vissa fall

När makar vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan och ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp skall rätten ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt (31 å andra styc- ket rättshjälpslagen). l praxis torde bestämmelsen hittills ha tillämpats så att make. som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala mer än grund- avgiften i kostnadsbidrag. inte åläggs någon betalningsskyldighet. lnte hel- ler torde nagon betalningsskyldighet förekomma om maken i målet haft kostnader för eget ombud. I övriga fall förpliktas däremot i regel maken att betala hälften av den andra makens rättshjälpskostnader Ufr dock högsta domstolens beslut den 22 maj 1978. SÖ 896).

Nu angivna bestämmelse har kritiserats. Därvid har föreslagits att betal- ningsskyldigheten i högre grad anpassas till den betalningsskyldiges betal- ningsf'örmåga.

Även utredningen förordar att en sådan anpassning sker. Utredningen föreslår att huvudregeln alltjämt skall vara att andra maken skall betala statsverket hälften av r'z'tttshjälpskostnadema om det med hänsyn till om- ständigheterna inte är obilligt. Om andra makens rättshjälpsavgift skulle ha motsvarat grundavgiften. bör betalningsskyldighet inte åläggas med hän- syn till den samhällsekonomiska belastning det skulle innebära om indriv- ningsmyndigheterna skulle vara skyldiga att driva in så låga belopp. Om den andra makens rättshjälpsavgift däremot skulle ha utgått med högre be- lopp men ändå med belopp som understiger hälften av rättshjälpskostna- derna skall åläggandet begränsas till vad som motsvarar rättshjälpsavgif- ten. Utredningens förslag innebär även att domstolen självmant prövar frå- gan om betalningsskyldighet. .

Prop. 1978/79: 90 183

Rättshjälpsnämnden kan f. n. ålägga make som inte har allmän rättshjälp att betala statsverket hälften av kostnaderna för den andra makens rätts— hjälp i fråga om kostnaderna för skiftesman och för utredning som denne har föranstaltat om i ärende om bodelning.

Utredningen föreslår att den nyss förordade maximcringsregeln i fråga om betalning för kostnaderna för allmän rättshjälp vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad eller boskillnad skall gälla även med avseende på kostnaderna för skiftesmanncn eller utredning som denne har föranstaltat om.

Överstiger i något av nu berörda fall summan av ersättning som make ålagts att betala och den rättssökandes rättshjälpsavgift kostnaderna för rättshjälpen. föreslår utredningen att den rättssökande berättigas återfå den överskjutande delen.

Utredningens förslag i förevarande hänseenden har godtagits av huvud- delen av de remissinstanser som berört frågan. En instans ser dock helst att betalningsskyldigheten för make i skillnadsmål helt upphävs. En rätts— hjälpsnämnd framhåller att förslaget innebär att en noggrann beräkning av motpartens rättshjälpsavgift måste göras. Detta medför ett visst merarbete för domstolarna.

För egen del anserjag att rättviseskäl starkt talar för den av utredningen föreslagna ordningen. Jag förordar alltså att lagregler med i huvudsak den- na innebörd införs. Av praktiska skäl bör dock domstolarna inte åläggas att svara för att utredningen om den andra makens förhållanden införskaf- fas. Dct måste i stället i princip ankomma på part att förebringa utredning om att hans ekonomi är sådan att han bör helt eller delvis befrias från be- talningsskyldighet. Om utredningen inte ger underlag för exakt beräkning av det tänkta maximibeloppet för rättshjälpsavgiften men det framstår som klart att detta inte uppgår till halva rättshjälpskostnaden. bör det kunna komma i fråga att jämka betalningsskyldigheten till belopp som kan anta— gas ungefärligen motsvara maximibeloppet.

Hänvisningar till S11-8

11.9. Offentligt biträde

II.9.I Fr'irutsätlningarnajär-förordnande av offentlig! biträde

l ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlännings- ärenden m.m. kan en särskild form av rättshjälp. nämligen rättshjälp ge- nom offentligt biträde. utgå. Offentligt biträde kan enligt 4l & rättshjälpsla- gen förordnas i olika angelägenheter som rör den personliga rörelsefrihe- ten eller den kroppsliga integriteten. Paragrafen upptar fr.o.m. den 1 juli 1978 en katalog i 17 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Det kan t. ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller omhänderta- gande för samhällsvård. För förordnande krävs dessutom att vissa allmän- na förutsättningar skall föreligga. Enligt 42 lå skall sålunda offentligt biträ- de i en del av fallen utses. om det behövs för tillvaratagande av den enskild

Prop. 1978/79: 90 134

des rätt. Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter har lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara. l utlänningsärenden är emellertid förutsättningarna för förordnande av bi- träde annorlunda. Jag återkommer strax till den saken.

Gällande regler innebär att biträde kan förordnas oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet. om den enskil- de själv har möjlighet att bekosta hjälpen. Någon avgift tas inte ut av den- ne.

Antalet framställningar om offentligt biträde uppgick l975 till l 809. l976 till 30l4 och 1977 till 4723. Av den statistiska undersökning som utred- ningen har låtit utföra avseende l975 framgår att av 1360 ärenden om of— fentligt biträde avsåg i runda tal 78 $'"/' utlänningsärenden samt 1964 frihets- berövanden enligt barnavårdslagen (1960: 97). nykterhetsvårdslagen (1954: 579). LSPV eller omsorgslagen ( 1967: 940). l knappt 80 % av ärende- na biföll rättshjälpsnämnden framställningen under det att i l2'7r- av ären- dena framställningen avslogs.

1 olika sammanhang. bl. a. i riksdagen. har framställts önskemål om vid— gade möjligheter att förordna om offentligt biträde.

Utredningen förordar för samtliga de fall som upptas i 41 .5 rättshjälpsla- gen en regel av innebörd att offentligt biträde skall utses för den åtgärden avser. om det ej är obehövligt. Förslaget innebär sålunda att en presumtion för förordnande av biträde ställs upp. l samhällsvårdsärenden föreslås att inte bara den som avses med åtgärden utan även vårdnadshavare tiller- känns rätt till offentligt biträde.

l sin reservation. till vilken en expert har anslutit sig, hävdar utredning- ens ordförande att en viss uppmjukning bör ske av de nuvarande rekvisiten när det gäller förutsättningarna för förordnande av biträde. Ordföranden anser emellertid att majoritetsförslaget går alltför långt. När det gäller fall där ett administrativt frihetsberövande skett eller kan väntas ske kan den av majoriteten föreslagna regeln ofta vara väl avvägd. Förhållandena är emellertid mycket varierande. Man kan därför enligt ordföranden nöja sig . med en regel att biträde skall förordnas om det behövs och att man vid av- görandet av behovet särskilt skall beakta om den ärendet gäller är berövad friheten eller kan bli det genom den åtgärd som det är tal om i ärendet.

Såvitt gäller utlänningsärendena har regeringen. på grundval av förslag av utlänningslagkommittén. i prop. 1977/78: 90 föreslagit ändringar i 41 och 42 åå rättshjälpslagen. Förslaget ligger i linje med vad rättshjälpsutred- ningen förordat, dvs. det sägs att offentligt biträde skall utses. om det ej måste antas att behov av biträde saknas. I propositionen uttalas bl. a. föl- jande om förslagets närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med visst un- dantag) vara att ingen utlänning skall kunna avlägsnas från Sverige utan att ha erbjudits bistånd av offentligt biträde. Erbjudandet bör ske så snart man börjar sätta ifråga att utlänningen skall avlägsnas. Framstår det som klart

Prop. 1978/79: 90 185

att utlänningen skall få stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana att något behov av biträde inte före- ligger. I sådana fall skall biträde inte heller förordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och att hinder inte finns mot förpassning till hemlandet.

[ propositionen sägs vidare att en omfattande rätt till offentligt biträde i utlänningsärenden är av grundläggande betydelse när det gäller att åstad- komma ett samtidigt både rättssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Den kostnadsökning som blir följden av en utvidgning av rätten till offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vins- ter som de förkortade handläggningstidema medför. ] avvaktan på en eventuell framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätt till biträde i detta skede införas endast i fråga om utlänningsärenden.

Riksdagen har antagit propositionsförslaget (AU l977/78: 30. rskr l977/78: 202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978 (SFS 1978: 363).

När det gäller frågan om offentligt biträde i vissa fall där ett administra- tivt frihetsberövande skett eller kan komma att ske i det aktuella ärendet har ifrågasatts om inte en obligatorisk rätt till offentligt biträde bör införas. Socialutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU l977140) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg föreslagit en sådan regel när fråga är om ome- delbart omhändertagande eller beredande av vård. Är det fråga om omhän- dertagande av barn skall offentligt biträde kunna utses både för barnet och för föräldrarna eller annan vårdnadshavare.

Samtliga remissinstanser som tar upp frågan med anledning av rätts- hjälpsutredningens förslag biträder tanken på en generösare inställning till rätt till offentligt biträde. Däremot finns delade meningar om hur långt man i det hänseendet bör gå. Till utredningsmajoritetens förslag ansluter sig hu- vuddelen av remissinstansema medan ett något mindre antal i huvudsak ansluter sig till ordförandens reservation. I något fall förs tanken på obliga- toriskt förordnande av offentligt biträde fram.

Socialstyrelsen framhåller att rätten till offentligt biträde måste avgrän- ' sas av hänsyn till kostnaderna. För ordförandens linje talar enligt styrelsen att antalet ärenden kan bli mycket större än vad utredningen förutsett. Det är inte orimligt att anta att biträdeshjälp i enlighet med majoritetens förslag kan bli aktuell i uppemot 7000—8000 fall per år. Enbart det årliga antalet nyintagningar enligt LSPV är cirka 13 000. Antalet LSPV-patienter kan be— räknas normalt uppgå till 12000— 13000. Av LSPV följer att varje patient kan få sin begäran om utskrivning prövad i nämnd åtminstone var tredje månad. Dessutom kan patient utan inskränkning i tiden föra talan mot in— tagningsbeslut.

Förslaget att offentligt biträde skall kunna förordnas för vårdnadshavare vid omhändertagande av barn för samhällsvård godtas av flertalet av de in— stanser som berör frågan. Samtidigt påpekas dock att konstruktionen med

Prop. 1978/79: 90 l86

offentligt biträde för barn under l5 år är otillfredsställande ur formell syn- punkt. Barn i de yngre åldrarna kan ej fungera som huvudmän gentemot sitt offentliga biträde. Varken barnet eller biträdet har rätt att anföra besvär över det beslut som kommer att meddelas.

För egen del får jag anföra följande. Som en följd av de nyligen företagna ändringarna i rättshjälpslagen är förutsättningarna för att förordna offent- ligt biträde i utlänningsärenden mer liberala än i övriga fall där offentligt bi- träde kan komma i fråga. Bakom ändringarna beträffande utlänningsären- dena ligger delvis förhållanden som saknar motsvarighet vid övriga fall av offentligt biträde. De ändrade reglerna syftar bl. a. till att förkorta hand— läggningstiderna.

Frågan om offentligt biträde i andra ärenden än utlänningsärenden har nära samband med socialutredningens tidigare angivna betänkande. Detta har remissbehandlats och övervägs f. n. inom socialdepartementet. Regler- na om offentligt biträde berörs också av ett förslag från en inom socialsty- relsen tillsatt expertgrupp som har gjort en översyn av LSPV. Även detta förslag har remissbehandlats.

I en rapport (Ds S l978: 8) som nyligen har överlämnats till chefen för socialdepartementet har en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet re- dovisat ett beslutsunderlag för regeringens ställningstagande i frågor om vård utan samtycke inom socialvård och sjukvård. I rapporten föreslås ändringar i rättshjälpslagen som i fråga om möjligheterna att få offentligt biträde stämmer överens med rättshjälpsutredningens förslag.

Somjag redan tidigare berört (] l.l) harjag efter samråd med chefen för socialdepartementet funnit att de frågor om offentligt biträde som återstår efter de genomförda ändringarna beträffande utlänningsärendena bör be— handlas i den till riksmötet 1978/79 planerade propositionen om ny social- lagstiftning m.m. Denna proposition kommer bl.a. att innehålla nya regler om tvångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk Vård. Regeringen kommer. som också tidigare sagts. att lägga fram förslag som i allt väsent- ligt överensstämmer med rättshjälpsutredningens förslag när det gäller möjligheterna att få offentligt biträde.

Il.9.2 Förfarandet t'idfirurdnande av offmtligt biträde m. m.

Offentligt biträde förordnas f. n. av rättshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella målet eller ärendet är anhängigt. Fråga om förordnande av offentligt biträde kan väckas antingen genom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myndighet som hand- lägger målet eller ärendet. Den handläggande myndigheten skall självmant beakta och anmäla behov av offentligt biträde. Rättshjälpsnämnden skall inhämta yttrande över ansökan om offentligt biträde av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Av förarbetena till gällande ordning framgår att vid fördelningen av be- slutsfunktionerna avgörande betydelse fästes vid de fördelar i form av en-

Prop. 1978/79: 90 187

hetlig rättstillämpning och möjlighet till kontroll och bevakning som kunde vinnas om rättshjälpsnämnd fick behörighet att förordna offentligt biträde.

Som tidigare berörts avviker rättshjälpsnämnd ytterst sällan från vad handläggande myndighet föreslagit i anmälan eller yttrande över ansökan.

Ersättning till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och ut- går av allmänna medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att åter- gälda kostnad för biträdet eller för utredning. Offentligt biträde skall ge in sin kostnadsräkning till den myndighet som handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med eget yttrande översända räkningen till rättshjälpsnämnden.

Liksom när det gäller ansökningar om offentligt biträde förekommer det ytterst sällan att rättshjälpsnämnd avviker från myndighets yttrande över kostnadsräkning när biträdesersättning fastställs. Sådan avvikelse före- kom enligt utredningens undersökningar bara i 1.4 (i? av fallen.

Enligt utredningen talar främst principiella skäl för att rätten att förord- na offentligt biträde skall ligga hos ett organ som är fristående i förhållande till den handläggande myndigheten. Därför bör enligt utredningen rätts- hjälpsnämnden även i fortsättningen förordna offentligt biträde. Önskemå- let att uppnå en snabbare och mindre byråkratisk handläggning kan enligt utredningen uppnås genom att utrymmet för att avslå begäran om offentligt biträde blir betydligt mer begränsat än f. n. Nuvarande skyldighet för den handläggande myndigheten att avge yttrande till rättshjälpsnämnden före- slås gälla bara i de fall där rättshjälpsnämnden överväger att avslå ansö- kan. Sådant avslag bör alltså enligt utredningen inte få ske utan att den handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offentligt bi- träde.

För fall som handläggs av regeringen föreslår utredningen dock att rege- ringen skall få besluta om offentligt biträde.

Vad avser rätten att besluta om ersättning till offentligt biträde föreslår utredningen att samma princip skall gälla som föreslagits när det gäller all- män rättshjälp. Den myndighet som handlägger den rättsliga angelägenhe- ten skall alltså också pröva frågan om ersättning.

Utredningens ordförande och en expert anser att den handläggande myndigheten bör få förordna offentligt biträde utom då ärendet handläggs av polismyndighet eller social centralnämnd eller motsvarande. Äger handläggningen rum vid social centralnämnd bör det ankomma på länsrätt att förordna offentligt biträde. När ärende om avvisning enligt utlännings- lagen (1954: 193) handläggs hos polismyndighet bör invandrarverket för- ordna offentligt biträde. I fråga om prövningen av ersättningsfrågorna före- slås att samma behörighet skall gälla som vid förordnande av offentligt bi- träde.

I samband med de ändringar i rättshjälpslagen som har berörts i avsnitt 1 1.9.1 har inte föreslagits någon ändring av förfarandet vid förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden.

Prop. 1978/79: 90 188

Utredningsmaioritetens förslag om beslutsfunktionerna godtas av en del remissinstanser. En majoritet av dem förordar emellertid i princip den lös- ning som förespråkats av ordföranden och en expert. En instans förordar en ordning enligt vilken den handläggande myndigheten får beslutanderät- ten med den begränsningen att ärendet skall underställas rättshjälpsnämnd i de fall nämnden överväger avslå ansökan om offentligt biträde.

En rättshjälpsnämnd pekar på vissa praktiska svån'gheter som i dag före- ligger vid förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden. I det över- vägande antalet av dessa fall ansöker enligt nämnden den enskilde själv. I allmänhet framgår inte av ansökan om något ärende ännu föreligger vari rättshjälp över huvud taget kan meddelas. I detta läge är rättshjälpsnämn- den nödsakad att inhämta yttrande från vederbörande myndighet även av det skälet att nämnden måste få kännedom om något sådant ärende före- ftnns. Därtill skall också förutsättningarna för behovsprövningen uppfyl- las.

För egen del vill jag anföra följande. Nuvarande ordning vid förordnan— de av biträde tillkom bl.a. för att möjliggöra kontroll och bevakning av rättstillämpningen. Utvecklingen visar emellertid att rättshjälpsnämnderna endast i undantagsfall avviker från handläggande myndighets anmälan el- ler yttrande över ansökan. Därmed framstår kravet på prövning av rätts- hjälpsnämnd som onödigt byråkratiskt. Även om utrymmet för att avslå begäran om offentligt biträde minskar kan ett remissförfarande i allmänhet inte undvaras i ett system där rättshjälpsnämnd är beslutande myndighet. Som påpekats under remissbehandlingen behövs ett sådant förfarande bl. a. för att klarlägga om det existerar ett ärende vari offentligt biträde kan förordnas. En ändring av förutsättningarna för förordnande av biträde le- der alltså inte automatiskt till snabbare och effektivare handläggning.

De nu angivna förhållandena talar enligt min uppfattning starkt för att förordnande av offentligt biträde bör ligga på den myndighet som handläg- ger det ifrågavarande målet eller ärendet. Utredningen har hävdat att prin- cipiella skäl talar för att-beslutanderätten skall ligga hos ett organ som är fristående i förhållande till myndigheten. För egen del anserjag emellertid att dessa principiella synpunkter har tillmätts alltför stor betydelse. I stäl- let finner jag övervägande skäl tala för att handläggande myndighet i prin- cip bör pröva frågor om förordnande av offentligt biträde. Vissa undantag från denna regel bör dock gälla. Med hänsyn till utlänningsärendenas spe- ciella karaktär bör uppgiften att förordna biträde i dessa ärenden ligga kvar hos rättshjälpsnämnd. Vidare bör i ärende hos regeringen beslutsbefogen- heten ligga på chefen för det departement till vilket ärendet hör. med möj- lighet för departementschefen att delegera beslutsfunktionen till tjänste- man i departementet. Prövning i ärende hos barnavårdsnämnd. social centralnämnd, social distriktsnämnd eller polismyndighet bör ske hos läns- rätten.

Enligt min mening bör samma beslutsordning som jag nu har angett gälla

Prop. 1978/79: 90 l89

för andra beslut inom ramen för den nu ifrågavarande rättshjälpsformen. t.ex. ersätthing till biträde. Beslutsfunktionen bör emellertid alltid ligga kvar på rättshjälpsnämnd då fråga är om att besluta om utredning när of- fentligt biträde ej har utsetts.

Beträffande besvärsordningen vid beslut rörande offentligt biträde bör gälla att i de fall domstol varit beslutande myndighet talan fullföljs hos samma instans som har att pröva fullföljd i huvudsaken. Får fullföljd inte ske i huvudsaken. innebär detta att talan är utesluten även vad avser beslut som gäller rättshjälp genom offentligt biträde. När annan myndighet än domstol meddelat beslut i sådan fråga, fullföljs talan hos besvärsnämnden. Sådan fullföljsrätt bör finnas även i de fall då den beslutande myndighetens avgörande i huvudsaken ej är överklagbart.

Hänvisningar till S11-9

11.10. Organisationsfrågor I I . I(). I Rä!lshjälpsnämndernu

Rättshjälpsnämnder finns — liksom hovrätter — i Stockholm. Jönkö- ping. Malmö. Göteborg, Sundsvall och Umeå. Nämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna.

Rättshjälpsnämnd består av ordförande. som skall vara lagfaren och er- faren i domarvärV. samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara ad- vokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde. En ad-

vokat skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. Ordföranden förordnas av regeringen. Domstolsverket utser övriga leda- möter. Av dessa utses den ledamot som skall vara enskilt verksam efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de ledamöter som ej skall vara ad- vokater efter förslag av landsting eller. i vissa fall. kommun.

Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och de två ledamöter som ej är advokater. Är ärende av principiell betydelse eller annars av sär- skild vikt eller är det i annat fall på grund av ärendets beskaffenhet påkallat att de båda ledamöter som är advokater deltar. skall samtliga ledamöter deltaga.

År 1977 inkom till rättshjälpsnämnderna knappt 72000 ärenden om all- män rättshjälp. Antalet inkomna ärenden om offentligt biträde uppgick samma år till omkring 4700. Ärendena fördelade sig mellan rättshjälps- nämnderna enligt följande uppställning.

Allmän rättshjälp Offentligt biträde Antal 92 Antal

Stockholm 26 004 36.1 2 915 Jönköping 9 398 13,0 532 Malmö ll 936 16,6 633 Göteborg M 731 20.5 447 Sundsvall 6 177 8.5 113 Umeå 3 603 5.0 83

Summa 71 849 99.7 4 723

Vid rättshjälpsnämnderna finns f. n. sammanlagt 9l,8 tjänster (inklusive

Prop. 1978/79: 90 190

8.8 tjänster som hovrätterna inrättat inom ramen för tillgängliga medel). Tjänsterna fördelar sig mellan olika rättshjälpsnämnder och olika perso- nalkategorier på följande sätt.

Rättshjälps- Kansli- Övriga Biträdes- Exp. Totalt nämnd chef hand- personal vakter

läggare Stockholm | 8 26 1 36 Jönköping 1 1.8 9 ] 12.8 Malmö | 3 ll.5 l l6.5 Göteborg I 3 13 [ l8 Sundsvall I — 4.5 5.5 Umeå l 2 — 3.0 Totalt 6 15.8 66 4 91,8

Utredningen bedömer att dess förslag. om de genomförs. får stor bety- delse för både ärendemängd och ärendetyper hos rättshjälpsnämnderna. Utredningen beräknar att det sammanlagda antalet ärenden hos rätts— hjälpsnämnd i ansökningsfas och för mellankontroll där advokat arbetat sex timmar på ärendet kommer att uppgå till 23 000 årligen.

Även när det gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt med rätts- hjälpsfrågor minskar arbetsbördan. Enligt förslaget befrias rättshjälps- nämnderna från att pröva frågor om utredning. ersättning. slutreglering. fördelning av motparts ersättningsskyldighet m.m. i de fall där dessa frå- gor prövas av domstol. hyresnämnd. arrendenämnd. statens va-nämnd el- ler överexekutor. Utredningen beräknar antalet ärenden där rättshjälps- nämnd kan komma att få pröva sådana frågor till sammanlagt omkring 20 000.

Utredningen framhåller att de ärenden som stannar kvar hos rättshjälps- nämnderna blir av förhållandevis kvalificerad art. vilket bör föra med sig en annan fördelning mellan handläggare och biträdespersonal. Relationen mellan handläggare och biträden. som f. n. är I: 3. bör i fortsättningen vara mellan 1: 1.5 och 1:12. Utredningen räknar med att det behövs l4 handläg- gare och 24 biträden.

Med ledning av nuvarande fördelning av ärendemängden mellan de olika rättshjälpsnämnderna beräknar utredningen att Stockholm skulle behöva 5.8 handläggare. Jönköping 1.8. Malmö 2.2. Göteborg 2.3. Sundsvall 0.8 och Umeå 0.6 handläggare. Utredningen finner att vissa nämnder med denna fördelning skulle bli för små och förordar därför att en sammanslag- ning sker. Majoriteten av utredningens ledamöter samt en expert föreslår tre rättshjälpsnämnder. nämligen en i Stockholm med sex handläggare och tio biträden. en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i Sundsvall med två handläggare och fyra biträden. Två andra experter för- ordar fyra rättshjälpsnämnder. nämligen en i Stockholm. en i Malmö. en i Göteborg och en i Sundsvall. med sammanlagt omkring l6 handläggare och 24 tjänster för andra än handläggare.

Prop. 1978/79: 90 19]

Utredningens ordförande och en expert anser med utgångspunkt från ut- redningens beräkningar av personalbehovet att antalet rättshjälpsnämnder bör vara högst två. I fråga om valet av kansliortcr anser ordföranden och experten att den ena bör vara Stockholm. den andra Malmö eller Göte- borg.

När det gäller rättshjälpsnämnds sammansättning anser utredningen att det kan räcka om det i nämnden ingår en advokat som antingen kan vara privatpraktiserande eller anställd på allmän advokatbyrå. Landstingens nomineringsroll har tagits bort i förslaget. Förslaget saknar också regler om beslutförhet hos nämnden.

Vad beträffar rättshjälpsnämndernas ställning i administrativt hänseen- de förordar utredningen att de även i fortsättningen skall vara knutna till hovrätten i resp. kansliort.

Förslaget kritiseras av flera remissinstanser som direkt skulle beröras om förslaget genomfördes. Rättshjälpsnämnden i Umeå avstyrker försla- get om reducering av antalet nämnder. Enligt denna rättshjälpsnämnds uppfattning medför förslaget inte sådana rationaliseringar att nämndernas arbetsuppgifter skulle minska. Nämnden ifrågasätter starkt riktigheten av de siffror utredningen arbetat med. Med ett alltför stort geografiskt verk- samhetsområde skulle lokal- och personkännedomen försämras. Även lek- mannainflytandet skulle göra sig gällande i mindre utsträckning än hittills. Vidare skulle allmänhetens och biträdenas många dagliga kontakter med nämndernas kansli fördyras och försvåras. De små nämnderna har funge- rat mycket bra. Övriga rättshjälpsnämnder anför liknande synpunkter.

Domstolsverket anser att det underlag som utredningen grundat sitt ställningstagande på vad gäller antalet rättshjälpsnämnder och dimensio- neringen av dessa är så osäkert att det ej möjliggör en säker bedömning. Ytterligare undersökningar måste enligt domstolsverkets mening göras in- nan definitiv ställning kan tas. Det förslag till organisation av nämnderna som de två experterna presenterat i sitt särskilda yttrande förefaller enligt domstolsverket på föreliggande material vara mer realistiskt än majorite- tens förslag. Uppfattningen att underlag för ett principbeslut saknas delas av flera andra remissinstanser.

Utredningens förslag att endast en advokat skall ingå i rättshjälpsnämnd avstyrks av samtliga instanser som tar upp frågan. Därvid anförs att det nuvarande advokatinslaget är från alla synpunkter värdefullt. Flera re- missinstanser förordar också att nuvarande regler om rättshjälpsnämnds beslutförhet bibehålls. Landstingsförbundet föreslår att landstingen fort- farande skall föreslå lekmannarepresentanter till rättshjälpsnämnderna. Om antalet nämnder blir mindre än f. n.. kan det enligt förbundet vara en framkomlig väg att förbundet övertar nomineringen efter hörande av be- rörda landstingskommuner och kommuner utanför landsting.

Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har undersökts bl. a. hur rättshjälpsärendena fördelar sig på olika ärendegrupper. En ge-

Prop. 1978/79: 90 l92

nomgång har därvid gjorts av samtliga ärenden som kommit in till rätts- hjälpsnämnd underjanuari. maj och oktober 1977 ochjanuari 1978. Samtli- ga ärenden som kom in under år 1977 har därefter fördelats på ärendegrup— per med ledning av den procentuella fördelningen under de månader som

har granskats. Den beräknade fördelningen framgår av följande uppställ- ning.

Ärendegrupp Antal Antal ärenden ärenden i procent

Familjerättsärenden utom bodelning M 500 57.7 Bodelningsärenden 2 500 3.5 Förvaltningsrättsliga ärenden 2 500 3.2 Ovriga ärenden om allmän rättshjälp 25 500 35.7

Summa ärenden om allmän rättshjälp 72000 100 Offentligt biträde 4 700 l00

De förändringar i fråga om behörigheten att fatta beslut i rättshjälpsfrå- gor som jag har förordat i det föregående leder till att ett stort antal ären- den flyttas bort från rättshjälpsnämnderna.

För det första kommer rättshjälpsnämnderna med den nya ordningen att i fortsättningen endast i obetydlig utsträckning få befattning med familje- rättsangelägenheter. Man borde kunna räkna med att nämnderna i vart fall när det gäller att bestämma ersättning kommer att handlägga endast om- kring 159'2 av det totala antalet familjerättsärenden med undantag av bo- delning.

Reglerna om att domstol och därmed jämställd myndighet i fortsättning- en skall handlägga rättshjälpsfrågor i mål elller ärenden som handläggs vid domstolen eller myndigheten kombinerade med reglerna om att biträde i större omfattning än hittills skall få rätt till ersättning för arbete som utförts före förordnandet kommer likaledes att leda till bortfall av ett stort antal ärenden från rättshjälpsnämnderna. Jag uppskattar detta bortfall till ca 5 000 ärenden per år.

Förslaget till ändrade regler i fråga om rådgivning kan antas medföra att rådgivning i viss utsträckning kommer att utnyttjas som rättshjälpsform i stället för allmän rättshjälp. Antalet sådana fall kan uppskattas till omkring 1 000 per år.

Förslaget i fråga om offentligt biträde kan beräknas medföra att omkring 20 % av dessa ärenden lämnar rättshjälpsnämnderna.

De utvidgade möjligheterna till allmän rättshjälp åt näringsidkare kan uppskattas leda till en fördubbling av antalet sådana ärenden. dvs. en ök- ning med omkring 500. Dessa ärenden beräknarjag alltså i fortsättningen till ungefär 1 000 per år. varav hälften kan antas falla på domstolarna. För rättshjälpsnämndernas del betyder detta att de behåller samma antal ären- den av detta slag som i dag.

Prop. 1978/79: 90 193

De beräknade förändringarna av antalet ärenden vid rättshjälpsnämn- derna kan sammanfattas i följande uppställning

Ärendegrupp Antal ärenden Bortfall/ Antal ärenden år 1977 omkring efter reformen x

Familjerättsärenden

utom bodelning 41500 —35 500 6000 Bodelningsärenden 2 500 — 2 500

Förvaltningsrättsliga

ärenden 2 500 — 5 000 Ovriga ärenden om — 1 000 22 000 allmän rättshjälp 25 500

Summa ärenden om allmän rättshjälp 72 000 —41500 30 500 Offentligt biträde 4 700 — 900 3 800

För att kunna göra en bedömning av det framtida behovet av personal vid rättshjälpsnämnderna har under ärendets beredning inom justitiedepar- tementet gjorts en undersökning bl. a. av hur personalens arbetsinsatser f. n. fördelar sig mellan olika ärendegrupper.

Undersökningen har tillgått på det sättet att rättshjälpsnämndsperso- nalen. samtidigt som den tillställts två frågeformulär. ombetts att under en vecka studera hur den egna arbetstiden fördelar sig mellan olika ärende- grupper och olika arbetsmoment. Personalen har därefter enskilt eller gruppvis fått besvara frågeformulären och därvid bl.a. göra en normalför- delning av sin arbetstid mellan olika ärendegrupper. Den genomsnittliga fördelningen för samtliga handläggare vid rättshjälpsnämnderna räknat i procent av hela arbetstiden framgår av följande uppställning.

Ärendegrupp m.m. Stock- Göte- Malmö Jönkö- Sunds- Umeå Samt— holm borg ping vall liga

Familjerättsärenden

utom bodelning . 11.3 10 12 10 10 12.3 11 Bodelningsärenden 6 10 5 10 6 4,1

Förvaltningsrätts-

liga ärenden 5.4 10 5 10 4 5.5 6.7 Ovriga ärenden om allmän rättshjälp 48.9 55 53 50 41 33.4 49.8 Arenden om offent- ligt biträde 9.3 5 10 5 3 2.8 7.5 Administrativa uppgifter 8.5 6 5 5 4 3.5 6.5 Fördelningstid 10 15 10 15 32 38.9 14.3

När det gäller frågan vilken personalminskning som de ändrade reglerna kan leda till för rättshjälpsnämndernas del gör jag följande bedömning på grundval av redovisningen av antalet ärenden som faller bort och persona- lens uppgifter om fördelningen av sin arbetstid. l3 Riksdagen l978/79. ! saml. Nr 90

Prop. 1978/79: 90 194

För den handläggande personalen innebär förändringama i fråga om fa- miljerättsangelägenheterna ett årligt bortfall av omkring 35 500 ärenden som var för sig är tämligen okomplicerade. Genom sitt stora antal är ären- dena dock sammantagna en grupp som är personalkrävande. Åtskillig tid går åt för att ha kontroll över den stora pappersmängd som ärendena för med sig. Mycket tid måste vidare antas gå åt för telefonsamtal som har samband med dessa ärenden.

Regeln om att biträde i framtiden ska få arbeta under längre tid på ett ärende innan ansökan om allmän rättshjälp behöver ges in torde leda till förutom bortfall av ett stort antal ärenden hos rättshjälpsnämnderna — att de ansökningar som kommer in till nämnderna regelmässigt blir mer utför- liga och fordrar mindre kompletteringar än f.n.

Den sammantagna effekten på volymen av arbetsuppgifter för den hand- läggande personalen vid rättshjälpsnämnderna bör bli betydande. Jag upp- skattar bortfallet till en tredjedel av den nuvarande arbetsmängden.

Vad gäller övrig personal torde bortfallet bli ännu större. För biträden med granskningsuppgifter räknar jag med att minskningen i arbetsmäng- den står i närmare proportion till minskningen av antalet ärenden än vad som är fallet med handläggarna. För övrig personal bör arbetsmängden stå i direkt proportion till antalet ärenden. Jag uppskattar bortfallet till om- kring 55 97 av den nuvarande arbetsmängden.

Effekterna på den nuvarande rätthjälpsnämndsorganisationen kan be- räknas bli som framgår av följande uppställning.

Nuvarande personal Personalbehov efter reformen Handläg- Biträdes- Totalt Handläg— Biträdes- Totalt gare personal gare personal (exkl. expe- ditions- vakter) Stockholm 9 26 35 5.9 11.7 17.6 Jönköping 2.8 9 11.8 1.8 4 5.8 Malmö 4 11.5 15.5 2.6 5.2 7.8 Göteborg 4 13 17 2.6 5.9 8.5 Sundsvall 1 4.5 5.5 0.7 2 2.7 Umeå 1 2 3 0.7 0.9 1.6

Det minskade personalbehovet bör enligt min mening leda till en minsk- ning av antalet rättshjälpsnämnder. Följande överväganden bör ligga till grund för dimensioneringen och lokaliseringen av nämnderna.

Erfarenheterna av verksamheten vid de nuvarande rättshjälpsnämnder- na visar att dessa ej får vara alltför små om verksamheten skall kunna be- drivas rationellt. Nämnderna bör vidare vara så stora att vikariatsfrågor och liknande frågor normalt kan lösas inom myndigheten. Om antalet rättshjälpsnämnder hålls lågt främjas också enhetlig praxis i de rättshjälps- frågor som kommer att ligga kvar på nämnderna. Att en minskning av anta-

Prop. 1978/79: 90 195

let nämnder medför att de kvarvarande nämndernas lokal- och personkän— nedom blir mindre får enligt min mening accepteras.

Vad jag nu har sagt bör enligt min uppfattning leda till att man i fortsätt- ningen har två rättshjälpsnämnder. Ärendena om allmän rättshjälp fördelar sig f.n. nästan jämnt mellan å ena sidan stockholmsnämnden och norr- landsnämndcrna samt å andra sidan de tre sydliga nämnderna. Detta för- hållande. som får antas bestå. kan lämpligen tjäna som ledning vid valet av kansliortcr. En nämnd bör förläggas till Stockholm. varifrån det allt över- vägande antalet ärenden för den aktuella regionen kommer. Den andra nämnden synes lämpligen böra förläggas till Jönköping. Detta är ändamåls- enligt med hänsyn bl.a. till att domstolsverket. som enligt vad jag senare kommer att föreslå alltjämt skall vara tillsynsmyndighet för rättshjälpen. är beläget där.

Vid rättshjälpsnämndernas tillkomst blev dessa administrativt knutna till hovrätten på resp. kansliort. Det främsta skälet för att denna lösning valdes var att de flesta rättshjälpsnämnderna då ansågs alltför små för att kunna utgöra bärkraftiga. självständiga enheter. Det föreligger dock inte något egentligt samband mellan verksamheten vid hovrätt och vid rätts- hjälpsnämnd. Från hovrättshåll har också vid olika tillfällen uttalats önske- mål om att rättshjälpsnämndsorganisationen frigörs från hovrätterna. Efter det att rättshjälpsnämnderna inrättades har domstolsverket tillkommit som centralmyndighet för rättshjälpen. Med hänsyn till det sagda och då de av mig förordade två rättshjälpsnämnderna kommer att utgöra bärkraftiga självständiga enheter. bör de göras till administrativt fristående myndighe- ter som blir direkt underställda domstolsverket. Det ankommer på rege- ringen att besluta om verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd. Jag ämnar återkomma till frågan om medel och tjänster för de två rättshjälpsnämnder som utgör den nya nämndorganisationen i samband med behandlingen av budgetpropositionen för budgetåret 1979/80.

När det gäller rättshjälpsnämnds sammansättning har utredningens för- slag att endast en advokat skall ingåi nämnden fått ett genomgående nega- tivt mottagande. Jag finner inte anledning att jämka gällande regler i detta hänseende. Likaledes saknas enligt min mening skäl att ändra gällande reg- ler om beslutförhet för nämnderna.

Om antalet nämnder minskas i enlighet med vad jag har föreslagit och om upptagningsområdena ökas för de nämnder som bevaras. är det enligt min uppfattning inte längre lämpligt att lekmannarepresentanterna nomi- neras i den ordning som nu gäller. I stället förordar jag att Landstingsför- bundet i överensstämmelse med vad förbundet självt har föreslagit i sitt remissvar lämnar förslag till lekmannarepresentanter sedan berörda landstingskommuner och kommuner utanför landsting har hörts.

I [ .I0.2 Domstolsverket och besvärsnämnden

Rättshjälpsnämnderna står f.n. under tillsyn av domstolsverket. som

Prop. 1978/79: 90 l96

enligt sin instruktion skall leda och samordna verksamheten. I detta ingår bl.a. att meddela föreskrifter. råd och anvisningar. fastställa taxor enligt rättshjälpslagen samt företräda staten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp.

lnom verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över rättshjälps- nämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt rättshjälpslagen. Besvärsnämnden består av ordförande och sex andra ledamöter.

Under år [976 inkom l222 ärenden till besvärsnämnden. Ändringsfre— kvensen var ca 25 'if-. Bcsvärsnämndens beslut kan inte överklagas.

Utredningen anser inte att det finns anledning att ändra på domstolsver- kets funktion som tillsynsmyndighet när det gäller rättshjälpen.

F.n. är det allmännas möjligheter att överklaga beslut i rättshjälpsfrågor begränsade. Domstolsverket hari sin instruktion tillagts fullföljdsrätt mot allmän domstols beslut om kostnad för rättshjälp. dvs. beslut om ersätt- ning till biträde och offentlig försvarare samt beslut om återbetalningsskyl- dighet enligt 3l érättshjälpslagen. Beslut av rättshjälpsnämnd kan överkla- gas endast av enskild part. Utredningen anser att detta förhållande är otill- fredsställande och lägger fram förslag som innebär att domstolsverket ges behörighet att överklaga även beslut av rättshjälpsnämnd. I samband där- med föreslås att besvärsnämnden görs fristående från domstolsverket. Verket bör emellertid även i fortsättningen ombesörja att besvärsnämnden har tillgång till föredragande- och kanslipersonal.

Utredningen pekar också på att bättre möjligheter att övervaka och granska myndigheternas hantering av rättshjälpsfrågor kan skapas om man inför någon form av allmänt ombud i rättshjälpsfrågor. Något förslag har emellertid inte lagts fram i detta hänseende.

De remissinstanser som behandlar besvärsnämndens ställning intar en positiv hållning till förslaget att göra nämnden fristående i förhållande till domstolsverket. [ fråga om nämndens lokalisering anser ett par instanser att nämndens fristående ställning bör betonas genom att nämnden flyttar till annan ort. förslagsvis Stockholm. För detta skulle också rekryterings- skäl tala.

Jag delar utredningens mening att domstolsverket även i fortsättningen bör fungera som central tillsynsmyndighet över rättshjälpsnämnderna. Domstolsverket bör liksom f. n. dessutom ha vissa befogenheter som berör övriga myndigheters handhavande av rättshjälpen. Sålunda bör det an- komma på verket att fastställa bl. a. taxa vid bestämmande av biträdeser- sättning samt det närmare innehållet i ansökan om allmän rättshjälp.

Det är angeläget att alla beslut i rättshjälpsfrågor. således även t. ex. be- slut som innefattar beviljande av rättshjälp. kan Överprövas. Detta gäller oavsett vilken myndighet som har fattat beslutet. Jag anser därför att en representant för det allmänna bör få möjlighet att fullfölja talan inte bara när beslutet har fattats av allmän domstol utan också i övriga fall. Det är naturligt att denna talerätt läggs på domstolsverket. För de fall då talan

Prop. 1978/79: 90 197

fullföljs hos besvärsnämnden förutsätter emellertid denna ordning att be- svärsnämnden frigörs från verket och blir en självständig myndighet.

.Jag förordar alltså att besvärsnämnden görs till en fristående myndighet och att domstolsverket får rätt att fullfölja talan mot beslut i rättshjälpsfrå- gor av alla myndigheter i den mån beslutet är överklagbart. Nämnden bör liksom nu ligga i Jönköping.

11.1] Ikraftträdande m. m.

Det är givetvis angeläget att de ändrade reglerna i rättshjälpslagen träder i kraft så snart som möjligt. För att den nya ordningen skall kunna fungera fordras emellertid ett visst förberedelsearbete. Genom att beslutsbefogen- heter enligt lagen sprids ut på ett stort antal myndigheter samt advokater och biträdande jurister vid advokatbyrå fordras en omfattande informa- tions- och utbildningsverksamhet. Vidare måste nya rutiner beträffande bl. a. ekonomiadministrationen tillskapas.

Nedskärningen av rättshjälpsorganisationen ställer särskilda krav. Så- lunda måste bl.a. eftersträvas att personalavvecklingen löses på ett för be- rörda parter tillfredsställande sätt.

Med beaktande av nu angivna synpunkter förordar jag att reformen i princip skall träda i kraft den I juli 1979. Jag avser emellertid att förorda övergångsbestämmelser som innebär att de ärenden vari rättshjälp har be- viljats före reformens ikraftträdande i vart fall övergångsvis skall handläg- gas enligt äldre bestämmelser. Även vissa bestämmelser av materiell natur rörande ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd bör efter reformen alltjämt gälla i dylika ärenden som inte avslutats vid ikraft- trädandet. En sådan ordning ger möjlighet för regeringen att genomföra en successiv avveckling av verksamheten vid de rättshjälpsnämnder som skall upphöra. Även frågan om medel och tjänster under avvecklingsske- det för de rättshjälpsnämnder som skall upphöra avserjag att ta upp i sam- band med behandlingen av budgetpropositionen för budgetåret l979/80.

11.12. Kostnadsfrågor

Utredningen framhåller att det är svårt att göra några exakta beräkning- är av de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag.

Den nuvarande rättshjälpsorganisationen beräknas av utredningen kosta omkring 8 milj. kr. per år. Utredningen anser att dess förslag åtminstone på sikt innebär att kostnaderna bringas ned med omkring 50 % eller om- kring 4 milj. kr. per år. Någon kostnadsökning av betydelse anses ej upp- komma hos dem som övertar rättshjälpsnämndsuppgifter. nämligen advo- kater och domstolar. Förslaget om en enklare ordning för fördelning av motparts ersättningsskyldighct torde enligt utredningen medföra vissa

Prop. 1978/79: 90 198

kostnadsbesparingar hos kronofogdemyndighet. Summan av besparingar— na hos kronofogdemyndigheterna motsvarar ungefär statsverkets utgifter för att i vissa fall överta den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift.

När det gäller kostnaderna för rådgivning räknar utredningen med en viss kostnadsökning men anser att storleken inte kan anges.

Utredningen föreslår vidare ökade möjligheter till rättshjälp i massären- den och för näringsidkare samt bättre förmåner vid bodelning med anled- ning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Utredningen har också rekom- menderat en generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp i förvalt- ningsärenden. Den kostnadsökning som föranleds av dessa förslag beräk— nar utredningen till 6.5 milj. kr.

Förslaget att låta advokat själv bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ett ärende upp till sex timmar innan rättshjälpsfrågan underställs någon myn- dighets prövning kan enligt utredningen innebära risker för en praxisför- skjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.

När det gäller den föreslagna generösare regleringen av förutsättningar- na för offentligt biträde i ärenden om främst administrativa frihetsberövan- den och utlänningsärenden uppskattar utredningen kostnadsökningen till 2.7 milj. kr. per år.

Sammanfattningsvis beräknar utredningen den sammanlagda kostnads- ökningen till omkring 9 milj. kr. per år. Två av utredningens experter har emellertid i särskilt yttrande uttalat att kostnadsökningarna för statsverket kan väntas bli 4 milj. kr. större än vad utredningsmajoriteten räknat med.

Vad gäller de inbesparingar som följer av att personalen och antalet nämnder minskas kan jag i stort sett biträda utredningens uppfattning att åtminstone på sikt kostnaderna bör minska med omkring 50 %. Statsver- kets kostnader för rättshjälpsnämnderna uppgick kalenderåret l977 till i runda tal 9 milj. kr. För budgetåret 1977/78 kan kostnadema beräknas ha uppgått till drygt 9..5 milj. kr.

De ändrade reglerna om beslutsfunktioner tillför främst tingsrätterna ökade arbetsuppgifter. Eftersom de ökade arbetsuppgifterna sprids till samtliga tingsrätter torde ökningen vara av mindre betydelse och rymmas inom ramen för befintliga medel.

Några större kostnadsökningar för rådgivning torde inte uppkomma med hänsyn bl. a. till den mer restriktiva praxis som skall gälla för nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.

l fråga om antalet ärenden angående allmän rättshjälp torde endast de ändrade reglerna om rättshjälp för näringsidkare medföra en ökning. Jag räknar som tidigare nämnts med en fördubbling av antalet sådana ärenden. dvs. en ökning med 500. Om man uppskattar kostnaden per ärende till ca 1700 kr.. skulle resultatet bli en kostnadsökning om 850000 kr. Från denna summa skall avräknas vad som flyter in i rättshjälpsavgift.

Eftergift eller nedsättning av rättshjälpsavgift torde i fortsättningen bli

Prop. 1978/79: 90 ' [99

mindre vanlig. Vad som kommer att inbetalas i sådan avgift är emellertid svårt att uppskatta.

Biträde enligt rättshjälpslagen kommer i fortsättningen att i större ut— sträckning utföra ersättningsgillt arbete utan föregående prövning av myn- dighet. Detta är en följd av förslagen om rätt för advokat och biträdandeju- rist vid advokatbyrå att bevilja allmän rättshjälp samt om rätt till retroaktiv ersättning för arbete m. m. före biträdesförordnande. Genom att prövning- en av ersättningen alltid ligger hos myndighet torde emellertid några kost- nadsökningar inte behöva befaras.

De regler som har föreslagits i fråga om ersättning för vissa inställelse- kostnader vid läkarundersökning enligt Zl kap. FB och om parts ersätt- ningsskyldighct för rättshjälpskostnader vid gemensam ansökan om äkten- skapsskillnad eller boskillnad kan antas föranleda endast obetydliga kost- nadsökningar.

Vissa kostnadsökningar föranleds av nya regler som rör medling. expe- ditions- och exekutionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader. Även de ändrade reglerna om fördelning av motparts ersättningsskyldighct för kost- nad för allmän rättshjälp kommer att leda till fördyringar. Det är vanskligt att närmare beräkna de samlade kostnadseffekterna av dessa förslag. Mer- kostnaderna torde emellertid i stort sett uppvägas genom att förfarandet förenklas i avsevärd mån.

Utredningens förslag till vidgade möjligheter att få offentligt biträde för- anleder. som tidigare har nämnts. ej någon åtgärd från min sida i detta ärende.

Sammanfattningsvis bedömerjag att de besparingar som följer av de or- ganisatoriska förändringarna uppgår till ca 5 milj. kr. per år. räknat i da- gens kostnadsläge. De kostnadsökningar som uppstår till följd av de olika reformförslagen torde. under de förutsättningar som jag nyss har angett. täckas av detta belopp.

12. Upprättade lagförslag

l enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för- slag till

|. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429).

2. lag om ändring i föräldrabalken. ?. lag om ändring i rättegångsbalken.

4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (l97l: 29l). S. lag om ändring i lagen (|977: 729) om patentbesvärsrätten.

6. lag om ändring i lagen (l973zl88) om arrendenämnder och hyres- nämnder.

7. lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd.

8. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

Prop. 1978/79: 90 200

9. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

10. lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy- kiskt utvecklingsstörda.

Vid upprättande av lagförslagen under 5 samt 9 och 10 har samråd skett med cheferna för handelsdepanementet resp. socialdepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

13. Specialmotivering

13.1. Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Enligt departementsförslagct har rättshjälpslagen omdisponerats något. Paragrafindclningen har dock i möjligaste mån behållits oförändrad. Före- varande avsnitt upptar en fullständig genomgång av bestämmelserna i la— gen. ! de delar som inte berörs av departementsförslagct åsyftas ingen änd- rad innebörd i förhållande till vad som gäller f. n.

Inledande bestämmelser

l 5

Av gällande lag torde följa att den rättsliga angelägenhet för vilken rätts— hjälp begärs måste angå den rättssökande personligen. Vid varje form av rättshjälp anges det behov av bistånd som skall vara för handen. Att. som utredningen har föreslagit. införa en generell föreskrift därom i de inledan- de bestämmelserna torde inte vara nödvändigt. Paragrafen kan sålunda bi- behållas oförändrad.

2 15

Första stycket i paragrafen behålls oförändrat. 1 andra stycket finns f.n. en bestämmelse om att chef för allmän advo- katbyrå skall vara advokat. Ifrågavarande bestämmelse kan lämpligen tas in i författning som i övrigt reglerar sådan advokatbyrås verksamhet. And- ra stycket har därför fått utgå.

3 På

Paragrafen innehåller liksom f.n. vissa centrala regler om rättshjälps- nämnderna. I två nya stycken införs forumbestämmelser. som avser samt- liga rättshjälpsfrågor som handläggs av rättshjälpsnämnd. I huvudsak motsvarar bestämmelserna vad som f.n. gäller om vilken nämnd som skall uppta ansökan om allmän rättshjälp och om offentligt biträde. I näst sista stycket i 3 & ges föreskrift om att rättshjälpsnämnd skall stå under tillsyn av domstolsverket. Bestämmelsen har berörts i den_allmänna motiveringen (avsnitt 11.10.2)

Prop. 1978/79: 90 201

4 .5

Paragrafen motsvarar 4 & gällande rättshjälpslag. 1 sakligt hänseende har den ändringen dock gjorts att rättshjälpsnämndemas lekmannaledamöter utses efter förslag av Landstingsförbundet efter hörande av landstings- kommuner och kommuner utanför landstingskommun inom rättshjälps- nämndens verksamhetsområde. Kommuner utanför landstingskommun tillhör numera Landstingsförbundet. Den angivna ordningen föranleds av att antalet rättshjälpsnämnder minskas betydligt.

5 s Paragrafen. som behandlar beslutförhet m.m. vid rättshjälpsnämnd. har behållits oförändrad.

5 a tt

Paragrafens första stycke upptar en föreskrift om att det för prövning av besvär i vissa frågor om rättshjälp finns en besvärsnämnd. Besvärsnämn- dens ställning har berörts närmare i den allmänna motiveringen.

Enligt andra stycket skall närmare bestämmelser om besvärsnämnden meddelas av regeringen.

5 b 5

I paragrafen anges vilka organ som skall vara jämställda med allmän domstol vid tillämpningen av vissa bestämmelser i rättshjälpslagen. Om- fattningen av den krets somjämställs med allmän domstol har närmare be- rörts i den allmänna motiveringen.

6 &

Till paragrafen. som i övrigt behållits oförändrad i sak. har lagts en före- skrift om att det ankommer på regeringen eller. efter regeringens bemyndi- gande. domstolsverket att meddela närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

Innebörden av allmän rättshjälp är att staten betalar kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Vilka dessa kostnader är framgår av 9 och 10 55. Den rättssökande skall efter förmåga själv bidra till att betala kostnaderna. Vidare kan en tappande motpart förpliktas betala dessa kostnader. Beslut om rättshjälp har emellertid även andra verkningar som kan vara till fördel för den rättssökande. Sålunda är den som har rätts- hjälp 1. ex. i viss utsträckning befriad från avgiftsskyldighet (jfr 9 a 5).

F. n. torde gälla att endast den är berättigad till allmän rättshjälp som har kostnader som faller in under någon av reglerna om förmåner vid allmän rättshjälp (9 och 10 åå). Finns inte sådana kostnader anses behov av allmän rättshjälp inte föreligga. Denna huvudprincip bör bestå även i den ändrade lagen. 1 9 a % har emellertid. som antytts. införts bestämmelser om befriel- se från vissa avgifter och kungörelsekostnader. Avgiftsbefrielscn gäller ex-

Prop. 1978/79: 90 202

peditions- och exekutionsavgifter. Även den som endast skulle ha kostna- der för sådan avgift eller kostnad bör ktrnna beviljas allmän rättshjälp. Av- giftsbefrielsen utgör emellertid inte någon kostnad för rättshjälpen. Vid tillämpning av bl.a. reglerna om återbetalningsskyldighet för tappande motpart skall sålunda exempelvis kungörelsekostnad inte beaktas.

7 t'

Paragrafen. som handlar om allmän rättshjälp till dödsbo. har. bortsett från en formell jämkning av samma art som i 6 & första stycket. lämnats oförändrad i sak.

8 %

I denna paragraf har i punkterna 1 och 2 företagits en ändring av redak- tionell natur i syfte att uppnå en terminologi som är ensartad med den i 16 å andra stycket. Vidare har punkt 3 rörande näringsidkare ändrats. Syftet är att åstadkomma en viss liberalisering av möjligheterna för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Den närmare innebörden av bestämmelsen i denna punkt framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 11.52). 1 andra styc- ket'har företagits en jämkning av formell natur.

9 s"

1 första stycket har andra meningen tagits bort som en följd av att institu- tet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utmönstras.

Till kretsen av domstolar i andra stycket punkt 2 har förts marknads- domstolen.

Som en ytterligare förmån i andra stycket punkt 4 har förts in kostnad för inställelse vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 å föräldrabalken. Genom en ändring i 21 kap. 11 & föräldrabalken införs samtidigt en möjlig- het att i viss utsträckning få ersättning för motsvarande kostnad utanför rättshjälpssystemets ram. Likartade bestämmelser utanför rättshjälpsla- gen frnns bl. a. i förvaltningsprocesslagen (1971:291). utlänningslagen(1954: 193) och LSPV. Beträffande förhållandet mellan de särskilda be- stämmelserna om ersättning för inställelse enligt dessa lagar och bestäm- melsen i 9 5 andra stycket 4 rättshjälpslagen gäller att de särskilda bestäm- melserna skall tillämpas i första hand. Först om ersättning inte kan utgå enligt dessa regler bör rättshjälpsreglema tillämpas (prop. 1972: 4 s. 261. 1972: 132 s. 216). Motsvarande bör gälla i förhållandet mellan rättshjälpsla- gen och den nu berörda bestämmelsen om ersättning enligt 21 kap. 11 & föräldrabalken.

19 å andra stycket 5 upptas f. n. bestämmelser om vissa expeditions- och exekutionsavgifter. ] enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen har huvuddelen av dessa avgifter fått utgå ur rättshjälpsla- gens förmånskatalog samtidigt som avgiftsbefrielse införs i motsvarande mån. Endast tilläggsavgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelseni

Prop. 1978/79: 90 203

(1971: 1027) kvarstår som förmån i punkt 5.

Normalt omfattas verkställighet inte av den rättshjälp som lämnats i den angelägenhet som lett fram till exekutionstiteln. Föreligger behov av all- män rättshjälp i det exekutiva förfarandet får rättshjälp sökas särskilt i denna angelägenhet. Ett undantag från den angivna regeln finns emellertid. Verkställighet som avser kvarstad. skingringsförbud eller annan säker- hetsåtgärd omfattas nämligen av den rättshjälp som lämnats i den angelä- genhet som föranlett säkerhetsåtgärden. Finns enligt vad som nu sagts be- slut om allmän rättshjälp som omfattar även verkställigheten och skall till- läggsavgift utgå omfattas avgiften av förmånssystemet.

Kostnad för verkställighet av säkerhetsåtgärd kan. med det undantag som anges i 199 5 1 mom. andra meningen utsökningslagen (1877 nr 31 s. 1). inte tas ut i verkställighetsärendet. Sådan kostnad kan däremot utdö— mas som en rättegångskostnad i mål som den rättssökande redan anhäng- iggjort eller som han har att anhängiggöra i samband med att säkerhetsåt- gärden beviljas. Kostnaden kommer följaktligen att falla in under bestäm- melserna i 31 och 32 55 samt 33 s första—tredje styckena rättshjälpslagen. Genom att endast tilläggsavgift kvarstår som rättshjälpskostnad får regler- na endast betydelse för denna typ av kostnad.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har ändringarna i reglerna om exekutionsavgifter föranletts bl.a. av önskemålet att domstolen skall ha kännedom om samtliga kostnader när ersättning fastställs så att slutreg- lering kan ske av domstolen. Hari rättslig angelägenhet som handläggs vid domstol uppkommit kända kostnader för verkställighet som ryms inom be- slutet om rättshjälp torde det inte föreligga några problem för domstolen att beakta kostnaderna när rättshjälpsavgift skall fastställas och avräkning med biträde skall ske. Det bör åligga domstolen i nu angivna fall att inom ramen för sin skyldighet jämlikt 32 5 att självmant fastställa ersättnings- skyldighcten enligt 31 & undersöka om någon sådan rättshjälpskostnad uppkommit. Blir det först efter domstolens slutreglering känt att verkstäl- lighet av säkerhetsåtgärd föranlett rättshjälpskostnad skall ny reglering ske. Av 29 & följer att ärendet då handläggs av rättshjälpsnämnd.

Vad som nu sagts rör de fall där allmän rättshjälp gäller för det ärende där tilläggsavgiften uppkommit. Gäller inte sådant beslut om exempelvis den rättssökande har haft allmän rättshjälp i ärendet som lett till exeku- tionstiteln men ej har det i verkställighetsärendet kan rättssökanden lik- Väl få befrielse från avgiften genom bestämmelse därom i 6 a & exekutions- avgiftskungörelsen (1971: 1027).

Kostnad för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen enligt 9 å andra stycket 6 har ut- gått ur förmånskatalogen. I stället har i 9 a 5 motsvarande befrielse från kostnadsansvar införts.

Nuvarande punkterna 7 och 8 motsvaras i förslaget av punkterna 6 och 7.

Prop. 1978/79: 90 304

Som sista punkt i andra stycket har upptagits kostnad för medling enligt 42 kap. 17 s rättegångsbalken. Bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.31.

9 a 5

I denna paragraf har tagits in de föreskrifter som reglerar befrielsen från vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader inom rättshjälpssystemet. Både i lagtekniskt och sakligt hänseende innebär bestämmelserna i huvudsak en återgång till det system som gällde enligt la- gen om fri rättegång.

Första stycket innehåller bestämmelserna om befrielse från vissa expe- ditionsavgifter. Den närmare omfattningen av befrielsen har berörts i den allmänna motiveringen. Om den rättssökande samtidigt som han anhängig- gör ett mål vid domstol ansöker om allmän rättshjälp skall ansökan be— handlas innan frågan om ansökningsavgift tas upp. För att missbruk av rät- ten till kostnadsfri expedition skall kunna förhindras föreskrivs att befriel- sen endast avser expedition som är erforderlig i målet eller ärendet.

] andra stycket har tagits in en regel om befrielse från skyldighet att för— skjuta och betala utsöknings- och försäljningsavgifter enligt exekutionsav- giftskungörelsen. Att regeln om befrielse från betalningsansvar ej påverkar utsökningssvarandens ansvar har berörts i allmänna motiveringen. Be— stämmelsen avser såväl fallet att någon åtnjutit allmän rättshjälp i ärendet fram till lagakraftvunnen dom som fallet att den som haft sådan rättshjälp begär allmän rättshjälp på nytt för exekution. Vidare inbegrips den situa— tionen att allmän rättshjälp begärs först när verkställbart avgörande före— ligger och begäran om rättshjälp således avser exekution.

Den nu förordade ordningen kommer att föranleda att bestämmelsen om befrielse från samma avgifter enligt 6 a & exekutionsavgiftskungörelsen kan utgå. Däremot bör 6 a & bibehållas. såvitt avser tilläggsavgift.

l tredje stycket i paragrafen har intagits en föreskrift om befrielse från betalningsansvar från de kungörelsekostnader som tidigare omfattades av bestämmelsen om förmån i 9 5 andra stycket 6. Befrielsen från kostnads- ansvar i förevarande hänseende har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.5).

10 ä

I denna paragrafföreslås ingen ändring i sak. Detta innebär att om rätts- hjälp beviljats. vare sig detta skett av advokat. biträdande jurist. allmän domstol eller därmed jämställd myndighet eller rättshjälpsnämnd. det bör ankomma på rättshjälpsnämnd att utfärda ansvarsförbindelse enligt para- grafen.

Vad i specialmotiveringen till 9 5 andra stycket 5 sagts om kostnad för verkställighet av säkerhetsåtgärd och behandlingen av sådan kostnad vid fastställande av ersättningsskyldighct är tillämpligt även på kostnad enligt

Prop. 1978/79: 90 205

10 å (prop. l972: 132 s. 219). Det bör alltså åligga domstol att i förekom- mande fall i samband med att ersättningsskyldighct enligt 31 & skall fast- ställas undersöka om kostnad uppkommit i anledning av att säkerhet ställts enligt 109". Har ansvarsförbindelse enligt IO & föranlett kostnad som blivit känd först efter domstolens slutreglering följer av 29 5 att ärendet då skall handläggas av rättshjälpsnämnd.

] I s

1 första stycket upptas regler om rättshjälpsavgift. Termen rättshjälps- avgift motsvarar den nuvarande termen kostnadsbidrag. Grundprinciperna för hur den rättssökande skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen under- går ingen förändring. Ett maximibelopp för rättshjälpsavgiften skall på för- hand räknas ut så att den rättssökande får veta vad han högst får betala. Överstiger rättshjälpskostnaderna rättshjälpsavgiften svarar staten för dessa överskjutande kostnader. Är rättshjälpskostnaderna lägre än maxi- mibeloppet motsvarar den avgift som slutligen skall betalas dessa kostna- der. Maximibcloppet skall bestämmas när rättshjälpen beviljas ( l9 5). Vad den rättssökande slutligt får betala fastställs senare (29 5).

Genom formuleringen att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 55 klargörs att rättshjälpsavgiften aldrig får överstiga de faktiska rättshjälpskostnaderna i den rättsliga ange- lägenheten. Vidare framgår att kostnader som faller under 9 a å inte är att anse som rättshjälpskostnader.

F.nligt andra stycket ankommer det på regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. domstolsverket att meddela närmare föreskrifter för be- räkning av rättshjälpsavgift.

I2 &

Ändringarna i paragrafen avser dels rättshjälpsavgiftens storlek. dels terminologin. Vid beräkning av rättshjälpsavgiften skall årsinkomstenjäm- nas till närmast lägre tusental kronor. Lägsta avgift skall utgöra l % av basbeloppetjämnad till närmast lägre tiotal kronor. Föreskriften att avgif- ten får nedsättas eller efterges. om särskilda skäl föreligger. undergår ing- en saklig ändring. Här skall emellertid erinras om vad som framhållits i den allmänna motiveringen om att ökad restriktivitet bör eftersträvas vid ned- sättning och eftergift (avsnitt ll.3).

Genom ändringar i paragrafen har termen kostnadsbidrag ersatts med rättshjälpsavgift. Termen kostnadsbidrag återfinns även i 31 kap. 1 äförsta stycket RB. Denna bestämmelse får därför jämkas. Även viss annan änd- ring i 3| kap. l & RB bör vidtas. Ändringen berörs närmare i specialmotive- ringen till sistnämnda bestämmelse.

B och 14 5.5 Paragraferna behålls oförändrade.

Prop. 1978/79: 90 206

15 &

Utöver en ändring av samma art som i 12 & har i överensstämmelse med vad utredningen förordat tillagts en föreskrift om att jämkning av maximi- beloppet skall ske. om väsentlig felbedömning gjorts. när beloppet tidigare bestämdes. 1 nu avsedda jämkningsfall bör hinder inte föreligga att jämka beloppet under vad som redan har betalats.

[ ett nytt andra stycke föreskrivs att allmän domstol beslutar om jämk- ning. om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstolen. Enligt 5 b äjämställs med allmän domstol övriga domstolar och vissa förvaltnings- myndigheter. [ annat fall ankommer prövningen på rättshjälpsnämnden.

Möjligheten till jämkning enligt 15 & har hitintills i praktiken sällan ut- nyttjats. Fråga om jämkning torde f. n. upptas endast på förekommen an— ledning. Någon rutinmässig undersökning av den rättssökandes ekonomi när rättshjälpsärendet avslutas förekommer alltså inte. 1 syfte bl. a. att be- fästa denna ordning har i tredje stycket införts en regel om att fråga om jämkning skall tas upp bara om särskild anledning dänill framkommit.

165

I denna paragraf regleras advokats och biträdande jurists rätt att bevilja allmän rättshjälp. Befogenheten omfattar vissa i lagen angivna rättsliga angelägenheter med anknytning till familjerätten. Den är begränsad till fall som är av den art att angelägenheten kan bli föremål för allmän domstols handläggning. Bestämmelsen är dock tillämplig även om det från början är klart mellan parterna att frågan skall lösas utomprocessuellt.

Ärende som skall anhängiggöras hos en förvaltningsdomstol eller för- valtningsmyndighet faller icke under bestämmelsen.

Någon skyldighet för advokat eller biträdande jurist att bevilja allmän rättshjälp när förutsättningarna enligt paragrafen är uppfyllda föreligger in- te. 1 mål eller ärende som kan komma att anhängiggöras vid allmän dom- stol bör dock advokaten eller den biträdande juristen i möjligaste mån ut- nyttja sin befogenhet eller vänta med att begära beslut om allmän rättshjälp tills målet anhängiggörs vid domstolen i stället för att vända sig till rätts- hjälpsnämnd för att få rättshjälpsfrågan prövad.

Beviljar advokat eller biträdandejurist allmän rättshjälp innebär detta att han också själv blir biträde (19 å andra stycket). Någon möjlighet för advo- kat att förordna annan advokat som biträde finns inte.

1 första stycket i paragrafen anges i vilka typer av mål och ärenden all- män rättshjälp får beviljas av advokat eller biträdandejurist. l uppräkning- en ingår äktenskapsskillnad och boskillnad. Här bör anmärkas att allmän rättshjälp i dessa fall inte innefattar bodelningsarbete i vidare mån än vad som f. n. kan anses gälla. [ begreppet upprättande av äktenskapsförord in- begrips ingivande av förordet till domstol för att intagas i protokoll och kungöras. Däremot bör åtgärder utan direkt samband med upprättandet. såsom exempelvis föranstaltande om testamentsvittnesförhör inte omfat- tas av 16 s.

Prop. 1978/79: 90 307

I andra stycket har vissa begränsningar förts in. Advokat eller biträdan- dejurist får sålunda inte bevilja allmän rättshjälp. om den rättssökande är dödsbo eller bosatt utom riket. inte heller i fall då den rättsliga angelägen- heten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket får prövningen av rättshjälpsfrågan ske hos advokat eller biträdandejurist. Att advokat el- ler biträdandejurist ej får bevilja allmän rättshjälp i verkställighetsärenden har berörts i den allmänna motiveringen.

175

l paragrafen har intagits en bestämmelse om befogenhet för allmän dom- stol och därmed enligt 5 b äjämställda organ att bevilja allmän rättshjälp. Har rättslig angelägenhet blivit föremål för handläggning vid sådan myn- dighet. skall fråga om beviljande av allmän rättshjälp prövas av myndighe- ten. När ett familjerättsmål blivit anhängiggjon vid domstol upphör alltså advokats och biträdande jurists behörighet att bevilja allmän rättshjälp i saken. Det innebär att det i fråga om beslutsbefogenhetema dras en skilje— linje mellan inom- och utomprocessuella ärenden. Om emellertid en advo- kat eller biträdande jurist har beviljat allmäm rättshjälp i en familjerättslig angelägenhet som sedan blir föremål för handläggning vid domstol gäller detta beslut även under domstolsförfarandet. Något nytt förordnande av domstolen behövs alltså inte.

Domstol tar inom ramen för sin rättsvårdande verksamhet befattning med ärenden närmast såsom en registreringsmyndighet. Så är fallet beträf— fande ärenden över vilka det enligt 26 & protokollskungörelsen ( 1971: 1066) förs boupptecknings- eller avhandlingsprotokoll. nämligen bl.a. äkten- skapsförord. testamentsbevakning och bodelningshandlingar. Även den rättsvårdande verksamheten innefattar handläggning i rättshjälpslagens mening. Beslutsfunktionerna när det gäller rättshjälp i samband med bl.a. upprättande av äktenskapsförord tillkommer alltså domstolen när äkten- skapsförordet givits in till rätten för att tas in i protokoll och eventuellt kungöras.

. 18 5

Enligt föreskrift i paragrafen prövas fråga om allmän rättshjälp av rätts— hjälpsnämnd. om rättshjälp inte har beviljats enligt 16 s och det inte före— ligger fall som anges i 17 5. Detta innebär bl.a. att rättshjälpsnämnd är be- hörig att pröva frågan om allmän rättshjälp i samtliga fall då ärendet ännu inte har anhängiggjorts vid allmän domstol eller därmed jämställt organ el- ler då sådan handläggning avslutats i den rättsliga angelägenheten.

Motsvarighet till de bestämmelser om behörig rättshjälpsnämnd som nu finns i 18 å andra stycket återfinns i 3 5 första stycket.

18 a & Paragrafen överensstämmer i stort sett med 18 s" första stycket i dess nu- varande lydelse.

Prop. 1978/79: 90 ms

19 &

Paragrafens första stycke har ändrats som en följd av att behörigheten att bevilja allmän rättshjälp spritts ut på flera organ.

Även andra stycket har utan ändring i sak anpassats till de nya reglerna om beslutsfunktioner. Behörigheten att förordna biträde skall alltså följa de principer som anges i 17 och 18 5.8. Bestämmelse om detta finns i 21 & sista stycket. Till stycket har lagts en bestämmelse enligt vilken advokat eller biträdandejurist som enligt 16 & beviljat allmän rättshjälp är biträde åt den rättssökande utan särskilt förordnande. Av denna bestämmelse följer ock- så att advokat eller biträdandejurist inte kan bevilja allmän rättshjälp när den rättssökandes rättshjälpsbehov uteslutande avser andra förmåner än biträdeshjälp.

Tredje och fjärde styckena i paragrafen är oförändrade.

20 s

1 första stycket behålls nuvarande föreskrift om att rättshjälpskostnader som uppkommer efter det att beslut om allmän rättshjälp meddelats beta- las av allmänna medel. Biträdcskostnad ersätts vidare för tiden efter det att ansökan om allmän rättshjälp har gjorts hos den myndighet som har att be- sluta om allmän rättshjälp. När det gäller biträdeskostnad som har upp— kommit före sådan ansökan vidgas möjlighetema till ersättning. Sålunda föreskrivs att av allmänna medel betalas även sådan biträdeskostnad. om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och om ansök- ningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål. Regeln får betydelse i de fall ad- vokat eller biträdandejurist inte själv beslutar om allmän rättshjälp.

Syftet bakom utvidgningen är bl. a. att i ärenden som anhängiggörs hos domstol eller därmed likställd myndighet rättshjälpsfrågan normalt skall prövas hos domstolen eller myndigheten och inte hos rättshjälpsnämnd. l ärenden som inte leder till process bör en strävan vara att rättshjälpsnämn- den avgör frågan om beviljande av allmän rättshjälp samtidigt som ersätt- ningsfrågan prövas.

Som nyss nämndes utgår ersättning liksom f.n. alltid för biträdeskost- nad som hänför sig till tiden mellan ansökan om allmän rättshjälp och be- viljandet. En förutsättning är alltså att ansökan bifalls antingen av myndig- het som äger bevilja allmän rättshjälp eller efter besvär av besvärsinstan- sen. En annan förutsättning bör vara att det föreslagna biträdet får biträ- desförordnande.

Enligt nuvarande ordning krävs för rätt till ersättning före ansökan om allmän rättshjälp att ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål. Bestämmelsen syftar främst till att ge visst rådrum för att färdigställa själva ansökningen. ibland kan den rättsliga angelägenheten vara så vidlyftig och invecklad att en mera omfattande genomgång med klienten är nödvändig. bl.a. för att den förutsatta intresseprövningen skall vara möjlig.

Genom bestämmelsens ändrade formulering blir det i begränsad ut-

Prop. 1978/79: 90 209

sträckning möjligt för biträde att. innan allmän rättshjälp begärs. med rätt till ersättning av allmänna medel utföra arbete som inte direkt hänför sig till upprättande av ansökan. För att sådan retroaktiv ersättning skall utgå måste det självfallet fordras att arbetet hänför sig till den rättsliga angeläv genhet för vilken allmän rättshjälp sedan beviljas. Vidare måste det krävas att den rättssökandes förhållanden ttnder hela den tid ersättningen aVser varit sådana att allmän rättshjälp kunnat beviljas honom. Biträdet bör även ha åtagit sig att motta förordnande som biträde enligt rättshjälpslagen för den händelse huvudmannen får allmän rättshjälp.

När det gäller den närmare innebörden av kravet att ansökan gjorts titan väsentligt dröjsmål bör följande gälla. Är det fråga om allmän rättshjälp i ärende som skall anhängiggöras vid domstol eller därmed likställd myndig- hct bör ansökan som regel göras för kärande eller motsvarande senast när ärendet anhängiggörs och för svarande eller motsvarande senast när han första gången ingår i svaromål i rättegången elleri förfarandet. Görs ansök— ningen senare bör retroaktiv ersättning dock ktrnna utgå om sökanden vi- sar att godtagbara skäl för dröjsmålet föreligger.

Utsträcks den tidsperiod under vilken ett biträde skall få utföra arbete som berättigar till retroaktiv ersättning alltför långt uppstår svårigheter för handläggande myndigheter att bedöma om de allmänna förtttsättningarna för biträdes rätt till ersättning av allmänna medel förelegat. En viss be- gränsning bör därför gälla. Normalt bör högst någon månads dröjsmål kun- na godtas.

En begränsning bör även gälla avseende den tid ett biträde skall få lägga ned på ärendet innan myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp prövar rättshjälpsfrågan. Den längsta tid som bör kunna godtas utan att an- sökan görs bör som en huvudregel vara den tid som kan anses motsvara vad en advokat debiterar under en arbetsdag. l vissa fall kan det emellertid vara befogat för ett biträde att under en begränsad tidsrymd göra en förhål- landevis stor arbetsinsats utan att underställa rättshjälpsfrågan myndig- hetsprövning. Exempel på detta kan vara då uppdraget avser en svårbe- dömd fråga om kvarstad, där fara är i dröjsmål. Även eljest bör det ftnnas utrymme för retroaktiv ersättning, om extraordinära omständigheter är för handen. Därför har i paragrafen föreskrivits att sådan ersättning får utgå om synnerliga skäl föreligger.

Vad nu sagts bör kunna utgöra utgångspunkt både för domstol och där- med jämställd myndighct och för rättshjälpsnämnd vid tolkningen av retro- aktivitetsregeln. Till skillnad från gällande rätt görs i detta sammanhang ingen skillnad mellan å ena sidan advokat och biträdandejurist och å andra sidan annat biträde. Den nu beskrivna ordningen anknyter till vad som gäl- ler för offentlig försvarare och som gällde för biträde enligt lagen om fri rät- tegång (se NJA 1964: 368 och där anmärkta rättsfall).

Andra stycket i paragrafen har utgått som en följd av att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utmönstras.

Prop. 1978/79: 90 210

Den mix-'arande bestämmelsen i tredje stycket har bibehållits i sak oför-

ändrad.

21 s'

1 första stycket i paragrafen har tagits ttpp gällande bestämmelser om vem som får förordnas sorti biträde. Att advokat eller biträdande jurist i vissa fall får vara biträde tttan särskilt förordnande framgår av 19 å andra stycket. Vidare finns i stycket en bestämmelse om entledigande av biträde.

! andra och tredje styckena har upptagits bestämmelser om byte av bi— träde och orn substitution. Bestämmelserna har kommenterats i den all- männa motiveringen i avsnitt 11.8.1.

Paragrafens sista stycke ger en regel om vem som beslutar i de frågor som omfattas av paragrafen.

22 ä

1 paragrafens första stycke har företagits ändring som föranleds av att den rättssökandes kostnad för medling enligt 42 kap. 17 & rättegångsbalken utgör förmån enligt ri'rttshjälpslagen. Därjämte har viss formell jämkning skett. Till nuvarande andra stycket har lagts en bestämmelse om att ersätt- ning får jämkas om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller att besluta om substitution eller om det eljest föreligger sär- skilda skäl, Jämkning bör kunna ske till noll. Exempel på jämkningssitua- tioner är då advokat eller biträdande jurist har beviljat allmän rättshjälp i strid mot bestämmelserna i 8 s. Även misskötsel av rättshjälpsärende eller andra omständigheter som kan medföra att ombud avvisasjämlikt 12 kap. 5 & RB. 48 & förvaltningsproeesslagen ( 1971: 291) eller 6 & förvaltningslagen (19711290) kan inverka på ersättningen.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om vilket organ som fastställer bl.a. biträdesersättning. Vad gäller ersättning till medlare har endast all- män domstol fått befogenhet att bestämma ersättning. Sådan ersättning skall. såsom utgörande rättegångskostnad, yrkas innan handläggningen vid domstolen avslutas. Ersättning till medlare enligt 22 5 skall avse uppdraget i dess helhet. även om blott den ena parten har allmän rättshjälp. Huruvida part som inte har rättshjälp skall återbetala medlarkostnaderna eller någon del därav är att bedöma enligt allmänna regler som rättegångskostnad (jfr 31 & första stycket rättshjälpslagen).

23 & Paragrafen har gjorts tillämplig även på medlare. I övrigt har ingen änd- ring gjorts.

24 s

1 konsekvens med ändringen av *)ä andra stycket punkt 2 har marknads- domstolen förts in i kretsen av domstolar i 24 ä. 1 övrigt är paragrafen som behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.2). oförändrad i sak.

Prop. 1978/79: 90 21 I

25 ä

1 denna paragraf upptas som huvudregel att rättshjälpsnämnd beslutar om utredning i angelägenhet som ej handläggs vid allmän domstol. bo- stadsdomstolen. marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt. Är det fråga om trtredning av mindre omfattning får biträde eller skiftesman som förordnats i ärende om bodelning besluta i frågan. Närmare regler om vad som skall anses som utredning av mindre omfattning kan meddelas i förordning. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen tav- snitt 11.6.2).

26 5

1 andra stycket har tillagts en föreskrift som ger länsrätt befogenhet att besluta om ersättning för vissa inställelsekostnader vid Iäkarunderst'ikning enligt 21 kap. 10 & föräldrabalken.

27 5

I första stycket har termen kostnadsbidrag ersatts med rättshji'tlpsavgift. Vidare saknas i paragrafen motsvarighet till gällande ordning enligt vilken den rättssökande kan betala kostnadsbidrag genom att direkt betala kost— nad för allmän rättshjälp. Vidare hari stycket företagits en ändring i syfte att klarlägga att även biträde som jämlikt 19 å andra stycket andra mening- en inte fått förordnande av myndighet. faller under första stycket i paragra- fen.

Andra stycket reglerar liksom gällande lag avräkning med biträdet. Sä- lunda skall från ersättning enligt 22 & avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet. 1 de allra llesta fall kom- mer den avgift som skall avräknas att utgöra samma belopp som maximiv beloppet.

Ordningen för avräkning med biträde påverkas av att rättshjälpsavgiften kan komma att fastställas mer än en gång. Så är fallet t. ex. när ett mål eller en delfråga i ett mål överprövas i högre instans. Vid avräkning är utgångs- punkten för hur rättshjälpsavgiften skall bestämmas följande. Överstiger rättshjälpskostnaderna maximibeloppet bestäms rättshjälpsavgiften till maximibeloppet med hänsyn tagen till eventuell jämkning. De kostnader som överstiger avgiften svarar statsverket för. Uppgår rättshji'rlpskostna- derna till lägre belopp än maximibeloppet, bestäms rättshjälpsavgiften till samma belopp som rättshjälpskostnaderna.

Om biträdets ersättning understiger den avgift som skall avräknas och kostnader utöver biträdesersättningen har uppkommit i rättshji'tlpsärendet. svarar biträdet mot statsverket för mellanskillnaden och har att inbetala denna. Av 28 a & följer att. för det fall rättshjälpsavgift som ttttagits av den rättssökande överstiger biträdesersättningen och övriga kostnader i rätts— hjälpsärendet. mellanskillnaden skall återbetalas till den rättssökande. med reservation för vissa fall då handläggningen av den rättsliga angelä-

Prop. 1978/79: 90

[J |»)

gettheten fortsätter.

Ersättning och i samband därmed rl'rttshjälpsavgift kan. som nyss berör- des. komma att fastställas två eller flera gånger i ett och samma rättshjälps- ärende i fall då beslut av lägre instans i huvudsaken överklagas. Flera på varandra följande beslut kan också förekomma när besvär anförs över fast- ställd biträdesersättning. Fall där högre instans fastställer ersättning och rättshjälpsavgift före lägre instans kan även tänkas, t. ex. när interimistiskt beslut i tingsrätt överklagas till hovrätt. Hovrätten skall därvid i samband med att besvären avgörs fastställa biträdesersättning och ri'tttshjälpsavgift. Tingsrätten. där målet fortsätter under tiden. skall senare i samband med att huvudsaken avgörs fastställa biträdesersättning för arbetet i tingsrätten oeh på nytt bestämma rättshjälpsavgift.

Fall kan också tänkas uppkomma där två myndigheter. som skall fast- ställa biträdesersättning och rättshjälpsavgift. står i begrepp att fatta såda— na beslut vid ungefär samma tidpunkt. Därvid måste myndigheterna sam- ordna sina beslut i rättshji'rlpsfrågan. Dessa fall torde bli mycket sällsynta och torde ej fordra särskilda bestämmelser.

När ett senare beslut om rättshjälpsavgift innebär en höjning av avgiften jämfört med tidigare beslut skall den beslutande myndigheten låta avräkna avgiften mot biträdesersättningen så länge den höjda avgiften ryms inom maximibeloppet. lnnefattar det senare beslutet även en jämkning av maxi- mibeloppet på så sätt att detta bestäms till högre belopp än det ursprungli- ga maximibeloppet. skall den rättssökande av den beslutande myndigheten åläggas att till statsverket inbetala den del som överstiger det först fast- ställda maximibeloppet. Denna del skall följaktligen ej avräknas mot biträ- desersättningen.

Finns ej biträde enligt rättshjälpslagen. skall enligt tredje stycket rätts- hjälpsavgiften betalas till statsverket.

Den myndighet som gör avräkning i rättshjälpsärende skall ombesörja att därav föranledda utbetalningar från statsverket verkställs. Föranleder avräkning att den rättssökande eller biträde skall inbetala belopp till stats- verket skall i lämplig ordning bevakning ske av att betalning äger rum. Närmare föreskrifter i dessa hänseenden kan meddelas av regeringen.

28 å Paragrafen har ändrats i formellt hänseende. bl. a. som en följd av den ändrade terminologin.

38 a s'

1 paragrafen regleras återbetalning av rättshjälpsavgift till den rättssö- kande. 1 tydlighetens intresse har sålunda föreskrivits att om rättshjälpsav- giften fastställs till lägre belopp än det som den rättssökande tidigare inbe- talat skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.

Den föreslagna ordningen innebär som tidigare framhållits bl.a. att er-

Prop. 1978/79: 90 213

sättning och ri'ittshjälpsavgift skall bestämmas instans för instans. Förs ex- empelvis i hovrätt talan mot ett interimistiskt beslut av tingsrätt skall hov- rätten fastställa rättshjälpsavgift. Är denna avgift lägre än maximibeloppet kostnaderna i hovrätten understiger detta belopp — föreligger enligt vad som nyss sagts en återbetalningsskyldighet för biträdet eller. mer sällan. statsverket gentemot den rättssökande. Om återbetalning bör komma till stånd är emellertid beroende också av andra faktorer. lin vanlig situation torde vara att ärendets fortsatta handläggning ger upphov till ytterligare bi- trädeskostnader. En avräkning med biträdet och fastställande av rätts- hjälpsavgift blir då ånyo aktuell. Efter det att rättshjälpsavgift fastställts i en instans kan i nästa instans också uppkomma kostnader för rättshjälpen som inte avser ersättning till biträde. exempelvis utredningskostnad. Det framstår som mindre lämpligt att den rättssökande återfår medel som han vid ett senare tillfälle på nytt skall betala i ri'rttshjälpsavgift. Å andra sidan kan den rättsliga angelägenheten fortsätta efter den första avräkningen men med ett annat biträde åt den rättssökande. 1 det fallet bör givetvis den rättssökande i förekommande fall av biträdet få tillbaka vad han erlagt för mycket.

I syfte att ge utrymme för rimliga bedömningar i varje särskilt fall har i paragrafens andra mening föreskrivits att med återbetalning får anstå. om det finns anledning antaga att högre avgift kommer att fastställas på grttnd av ytterligare kostnader för rättshjälpen.

Genom lämpligt utformad blankettext bör den rättssökande i samband med avräkning informeras om att ny rättshjälpsavgift kan komma att be— stämmas om den rättsliga angelägenheten inte är avslutad och att detta kan föranleda ytterligare betalningsskyldighet för honom. Med hänsyn till att det inte alltid med säkerhet kan sägas om en rättshjälpsavgift bestäms slut- ligt har termen slutlig rättshjälpsavgift undvikits.

29 å

Paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkt för bestämmande av rättshjälpsavgift och avräkning. Första och andra styckena avser fall då den rättsliga angelägenheten handläggs av allmän domstol och därmed jämställd myndighet. I tredje stycket finns en regel om när rättshjälps- nämnd skall vidta motsvarande åtgärder.

Fastställande av rättshjälpsavgift enligt 29 5 första och andra styckena innebär i normala fall — beroende på om handläggningen av den rättsliga angelägenheten fortsätter eller ej. exempelvis i annan instans eller utom- processtrellt antingen en partiell fastställelse av vad den rättssökande får betala för rättshjälpen eller en slutlig sådan fastställelse. Det vanligaste fal- let då domstol har att bestämma rättshjälpsavgift och göra avräkning torde bli då domstolen skiljer angelägenheten i från sig och därmed också för sin del avslutar handläggningen av rättshjälpsärendet. 1 vissa situationer finns behov av att dessförinnan kunna fastställa rättshjälpsavgift och göra

Prop. 1978/79: 90 214

avräkning. litt sådant fall är då biträdet slutar att ta befattning med rätts- hjälpsärendet. t.ex. vid entledigande av biträdet. Ett annat fall kan vara då rättshjälpen upphör. När biträdets ersättning bestäms måste den rätts- hjälpsavgift som skall avräknas mot ersättningen fastställas. Bestämmelsen i första stycket avser sådana situationer. 1 andra stycket regleras fall då bi- träde ej finns eller biträdet ej begär ersättning.

Även när uppgiften att fastställa rättshjälpsavgift och göra avräkning an- kommer på rättshjälpsnämnden kan enligt tredje stycket på motsvarande sätt olika tidpunkter för detta komma i fråga.

Uppstår under ärendets gång och utan att biträdet avslutat sitt uppdrag eller rättshjälpen upphört behov för biträde att genast få ersättning av all- männa medel — exempelvis i äktenskapsmål i direkt anslutning till att tingsrätt meddelat beslut om betänketid — bör detta liksom f.n. lösas ge— nom att biträdet får förskott på sin ersättning.

När myndigheten fastställer rättshjälpsanift har den att utgå från maxi- mibeloppet. Detta bör gälla även om rättshjälpsavgiften i samma angelä- genhet fastställs flera gånger till följd av handläggning av angelägenheten i flera instanser. Som regel har maximibeloppet konsumerats av kostnader- na i första instans. Det kan emellertid tänkas att kostnaderna i den första instansen inte har uppgått till maximibeloppet och att avgiften enligt 29 å första stycket bestämts till kostnaderna. Nästa gång rättshjälpsavgiften fastställs. vilket sker i den högre instansen. skall. som framgått av special- motiveringen till 27 &. maximibeloppet alltjämt vara utgångspunkten för fastställelse av ri'tttshjälpsavgift enligt 29 &.

Det förhållandet att beslut om rättshjälpskostnad överklagas utgör inget hinder mot att företa åtgärder enligt 29 &.

30 *

Den föreslagna lydelsen av paragrafen motsvarar i sak nuvarande 29 &.

31 å

F.nligt första stycket tillämpas reglerna om fördelning av rättegångskost— nader i fråga om rättshjälpskostnt'tderi mål eller ärende vid allmän domstol och därmed likställda myndigheter. Som en följd av de ändrade reglerna i 33 å om fördelning mellan statsverket och den rättssökande av den ersätt- ning som tappande motpart har att erlägga har den nuvarande föreskriften i andra meningen i stycket att ersättningen skall utges till statsverket fått jämkas.

Innehållet i andra—fjärde styckena har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.83).

Femte stycket överensstämmer med nuvarande fjärde stycket frånsett en justering som motsvarar den som gjorts i första stycket andra mening- en.

Prop. 1978/79: 90

|.) 'Jt

32 s" 1 paragrafen har endast gjorts ändring av samma art som i 31 55 sista styc— ket.

33 ä

1 första stycket sägs att statsverket övertar den rättssökandes fordran på ersättning för rättshjälpskostnader. om ersättningen till den .. i den mot- svarar den rättssökandes rättshjälpsavgill uppgår till högst fem procent av basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärs. Den rättssökande äri sådant fall berättigad att av statsverket återfå ett belopp motsvarande er— lagd rättshjälpsavgift. Av praktiska skäl torde det inte vara möjligt att krä— va alltför omfattande undersökningar av om avgiften blivit erlagd. En upp- gift om att avgiften erlagts bör. om den ej framstår som osannolik. som re— gel godtas.

Andra stycket upptar cn föreskrift för det fall att den del av ersättningen som motsvarar den rättssökandes rättshji'rlpstn'gifl överstiger fem procent av basbeloppet. 1 det fallet skall den ersättningsskyldige utge så stor del som motsvarar rättshjälpsavgiften till den rättssökande och återstoden till statsverket. Den rättssökande har att själv driva in den sttrnrna som till- kommer honom. Av 9 a så följer emellertid att den som söker verkställighet av myndighetens avgörande i denna del är befriad från bl. a. utsökningsav- gift. '

Beträffande första och andra styckena kan i övrigt hänvisas till den all— männamotiveringen(avsnitt 11.8.2).

'l'redje stycket innehåller en regel för den situationen att jämkad ersätt- ningsskyldighct ålagts motpart.

Fjärde stycket motsvarar nuvarande andra stycket med vissa ändringar som föranletts av tidigare ändringari lagen rörande exekutionsavgifter.

Den närmare innebörden av reglerna i 33 5 kan åskådliggöras ax följande exempel hämtade från utredningens betänkande. Förutsättningen är att A har haft allmän rättshjälp i mål mot B och vunnit målet helt. (iällande bas- belopp antas vara 1 1 800 kr.

]. Rättshjälpsavgif'ten uppgick till 450 kr. Rättshjälpskostnaderna tipp— gick till 1200 kr.

B skall till statsverket utge ersättning för rättshjälpskostnaderna med 1 200 kr.

A skall av statsverket erhålla den del av ersättningen som motsvarar rättshjälpsavgiften eller 450 kr.

2. Rättshjälpsavgiften uppgick till 600 kr. Rättshjälpskostnaderna upp- gick till 2 500 kr. B skall utge ersättning för rättshjälpskostnaderna med 2 500 kr.

Av detta belopp skall 600 kr. eller den del av ersättningen som motsva— rar rättshjälpsavgiften utges till A och återstoden 1 900 kr. till statsverket.

1 följande exempel har A:s yrkande i mål mot B bifallits endast till en del

Prop. 1978/79:90 216

och rätten har beslutat att B:s ersättningsskyldighct för rättshjälpskostna- derna skall jämkas till hälften.

3. Rättshjälpsavgiften uppgick till 700 kr. Rättshjälpskostnanderna upp- gick till 1500 kr. B skall till statsverket utge ersättning för hälften av rättshjälpskostnader- na eller 750 kr.

A skall av statsverket erhälla den del av ersättningen som motsvarar hälften av rättshjälpsavgiften eller 350 kr.

4. Rättshji'tlpsavgiften ttppgick till 1200 kr. Rättshjälpskostnaderna upp- gick till 8000 kr. B skall tttge ersättning för hälften av rättshjälpskostnaderna eller 4000 kr.

Av detta belopp skall 600 kr. eller den del av ersättningen som motsva— rar hälften av rättshjälpsavgiften utges till A och återstoden 3400 kr. till statsverket.

34 ä

1 paragrafens första—tredje stycken har i sak oförändrade tagits upp be- stämmelserna om förutsättningarna för och verkningarna av upphörande av allmän rättshjälp. Till paragrafen har lagts ett fjärde stycke som reglerar beslutsfunktionerna när fråga om upphörande av allmän rättshjälp upp- kommer.

1 samband med att domstolsverket anför besvär enligt 49 a 5 över beslut om rättshjälp med yrkande om undanröjande av beslutet kan det visa sig att grund för beslut om upphörande eventuellt också föreligger. Som ex- empel kan nämnas att talan förs mot beslut om allmän rättshjälp åt närings- idkare på den grund att förutsättningarna enligt 8 & 3 inte föreligger och det i samband därmed framkommer att den rättssökandes ekonomiska förhål— landen ändrats i sådan män att han inte längre är berättigad till allmän rättshjälp. Besvärsnämnden skall då jämlikt en särskild föreskrift i paragra- fens fjärde stycke få meddela beslut om upphörande av den allmänna rätts- hjälpen med stöd av 34 ä.

I syfte att nå parallellitet mellan 34 och 49 a åå har tredje stycket i 34 & jämkats genom införandet av en bestämmelse av innebörd att om särskilda skäl föreligger tär förordnas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av statsverket. Därmed åsyftas ingen ändring av vad som gäller f. n.. näm- ligen att den rättssökandes kostnadsansvar när rättshjälp upphör på grund av förhållande som anges i 34 .b' första stycket 1 eller 4 ej skall överstiga maximibeloppet om ej annat följer av nuvarande 29 lå. Har sålunda den rättssökande inte erlagt rättshjälpsavgiften enligt 27 eller 28 å skall hans ansvar inte överstiga maximibeloppet om rättshjälpen förordnas upphöra.

35 och 36 55 Paragraferna har behållits oförändrade.

Prop. 1978/79: 90 217

37 & Paragrafen har undergått viss jämkning med hänsyn till den nya 9 a 5.

38 å Paragrafen har behållits oförändrad.

. 39 ä 1 paragrafen har företagits en ändring av samma art som i 34 & tredje stycket.

40 & Ändringen är av formell natur.

4] Ö

1 paragrafen har gjorts en begränsad ändring i fråga om rättshjälp i utlän- ningsärenden. I likhet med vad som gäller i förpassningsärenden skall of- fentligt biträde kunna förordnas redan under polisutredningen. när fråga har uppkommit om utvisning. Det är även i dessa fall viktigt både för den enskilde och från utredningssynpunkt. att ett sakkunnigt biträde står till förfogande från början.

1 övrigt överensstämmer paragrafen i sak med lydelsen fr.o.m. den lju- li 1978. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 11.9.1 i den allmänna motiveringen.

42 å Paragrafen är i sak oförändrad i förhållande till dess lydelse fr. o. m. den ljuli 1978.

43 s'

Paragrafen. som upptar bestämmelser om beslutsfunktionerna vid för- ordnande av offentligt biträde. har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.9.2).

44 5

Första stycket har lämnats oförändrat. ] andra stycket har gjorts ändring som föranletts av ändring i 21 5. I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om beslutsbefogenheterna vid beslut om entledigande, byte och substitution av offentligt biträde samt om ersättning till offentligt biträde. Beslutande myndighet är i dessa fall den handläggande myndighet som enligt 43 & äger förordna om offentligt biträde. Föreskriften om att ersättning till offentligt biträde utgår av all- männa medel har behållits och återfinns i fjärde stycket i paragrafen. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet.

Prop. 1978/79: 90 218

45 ft

1 första stycket har ej gjorts någon ändring i sak.

Andra stycket har ändrats till överensstämmelse med vad som i övrigt har föreskrivits i fråga om besltttsfttnktioncr. när det gäller offentligt biträ- de.

46 ;

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som avses med rådgivning. Där anges att rådgivning får lämnas under högst en timme. Rådgivningens längd har närmare berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.4).

47 å

Paragrafens första stycke upptar liksom f.n. bestämmelser om rådgiv- ningsavgift. Bestämmelserna har kommenterats i avsnittet 11.4 i den all- männa motiveringen.

linligt andra stycket får den rättssökande f. n. räkna sig erlagd rådgiv- ningsavgift tillgodo såsom betalning på kostnadsbidrag. Motsvarande bör gälla även fortsättningsvis. Överstiger rådgivningsavgiften rättshjälpsav- giften bör den rättssökande kttnna återfå mellanskillnaden i samma ut- sträckning som gäller vid ursprunglig allmän rättshjälp. Andra stycket har justerats i enlighet härmed.

48 &

Paragrafens första stycke har undergått en mindre jämkning föranledd av rättshjälpsnämndernas förändrade ställning i rättshjälpssystemet. l öv- rigt är paragrafen oförändrad.

49 &

Paragrafen upptar bestämmelser om fullföljd av talan. Beträffande beslut av allmän domstol och därmed enligt 5 b s'jämställd myndighet föreskrivs i första stycket att talan får föras i enlighet med de regler som allmänt gäller för fullföljd mot myndighetens beslut. 1 den mån talan inte kan ske mot avgörande i huvudsaken. såsom exempelvis vid ar- betsdomstolen. innebärdetta att talan är utesluten även i rättshjälpsfrågan. l visst fall är talan mot beslut i fråga om rättshjälp utesluten på grund av särskild författningsbestämmelse (se 49 kap. 7 & rättegångsbalken). Full- följdsbegränsningama inskränker även domstolsverkets talerätt enligt 49 a 5.

1 andra stycket har föreskrivits att talan mot beslut enligt rättshjälpsla- gen som meddelats av rättshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet som ej omfattas av första stycket förs hos besvärsnämnden genom besvär. Förvaltningsmyndigheter som omfattas av första stycket är arrende- nämnd. hyresnämnd. överexekutor och statens va-nämnd. 1 andra stycket har också föreskrivits att departementschefs m.fl. beslut överklagas till

Prop. 1978/79: 90 : |9

besvärsnämnden.

Enligt tredje stycket gäller att talan inte i något fall får föras mot be— svärsnämndens beslut enligt rättshjälpslagen.

Någon besvärsrätt mot advokats eller biträdande jurists beslut i fråga om beviljande av allmän rättshjälp eller om fastställelse av maximibelopp har inte införts. I det förra fallet tonde något praktiskt behov inte föreligga av besvärsmöjlighet. 1 det senare fallet blir behovet av att ändra ett maxi- mibelopp tillgodosett genom myndighets rätt att jämka enligt 15 &.

49 a 5

1 första stycket i denna nya paragraf har tagits in en föreskrift som ger domstolsverket talerätt mot samtliga beslut i rättshjälpsfrågor, under för- utsättning att beslutet är överklagbart enligt 49 å. Regeln har kommente- rats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt ll.l().2).

! andra stycket har meddelats bestämmelser rörande verkningarna av att beslut om allmän rättshjälp eller beslut om rättshjälp genom offentligt bi- träde undanröjs efter överklagande. I sådant fall skall den som haft rätts- hjälpen som regel själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket. I vissa fall kan nämligen billigheten kräva att den rättssökan- des ansvar för kostnader begränsas. Har frågan om beviljande av rättshjälp varit tveksam bör staten i allmänhet stå för de kostnader som uppkommer i anledning av rättshjälpsförordnande.

Av 34 & sista stycket framgår att fråga om upphörande av allmän rätts- hjälp kan tas upp i samband med besvärstalan.

50 ?

Som en följd av att en vidgad krets myndigheter fär befogenheter enligt rättshjälpslagen har bestämmelsen i paragrafen gjorts tillämplig på allmän domstol i den mening som avses i 5 b &. Skälet till att de ifrågavarande myndigheterna inte har ansetts böra fä befogenhet att besluta om rättshjälp i ärenden som avser myndigheternas förvaltande verksamhet är att den rättssökande i dessa ärenden kan stå i ett sådant motsatsförhållandc till myndigheten att det framstår som olämpligt att myndigheten avgör rätts- hjälpsfrågor. Som exempel kan nämnas fallet att den rättssökande vill ha allmän rättshjälp i ett disciplinärende där myndigheten har befogenhet att ålägga honom diseiplinpåföljd.

5l % Paragrafen har lämnats oförändrad.

Hänvisningar till US64

Övergånga-bestämmelserna

Ändringarna i rättshjälpslagen avses trädai kraft den ljuli 1979. . Har allmän rättshjälp beviljats före ikraftträdandet bör vissa äldre be—

Prop. 1978/79: 90 220

stämmelser av både formell och materiell natur alltjämt gälla. De formella reglerna bör dock endast gälla övergångsvis. Vilka reglema är har särskilt angivits i övergångsbestämmelserna.

De ändrade reglerna om ersättningsskyldighct och om fördelning av er- sättning som motpart eller annan förpliktats återbetala föranleder en sär- skild övergängsbestämmelse. F. n. skall motpart eller annan som är ersätt- ningsskyldig för rättegångskostnader enligt rättegångsbalken eller annan lag åläggas att utge ersättning till statsverket utan avräkning av partens kostnadsbidrag. Det ankommer på rättshjälpsnämnden att verkställa er- sättningsbesluten. Detta sker genom att rättshjälpsnämnden begär verk- ställighet hos kronofogdemyndigheten. Misslyckas indrivningsförsök finns det vissa möjligheter att med stöd av avskrivningskungörelsen (1965: 92l) avskriva statsverkets fordran. [ den del ersättningen avser rättshjälpstaga- rens kostnadsbidrag kan emellertid någon avskrivning inte äga rum. vilket leder till att ärendet även fortsättningsvis måste bevakas. En sådan ord- ning medför administrativa problem. Detta kan undvikas om statsverkets rätt att enligt nämnda paragraf uppbära ersättning som tillkommer den rättssökande övergår på denne. om ersättningen vid försök till indn'vning inte kunnat uttas inom ett år från beslutet om ersättningsskyldighct. En övergångsbestämmelse av detta innehåll har införts.

13.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Zl kap. ll i?

Som jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt l 1.6.4) och i specialmotiveringen till 9 & rättshjälpslagen föreslås att det utanför rättshjälpssystemet införs viss rätt till ersättning för inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. lO % föräldrabalken för den som har hand om barnet. En bestämmelse därom har tagits in i förevarande para- graf.

13.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 17 kap.

[4 5 De föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen medför att allmän domstol får ökad behörighet att meddela beslut i fråga om allmän rättshjälp. Med anledning därav har andra stycket ändrats. Detta stycke har dessutom änd- rats redaktionellt.

Prop. 1978/79: 90 ”71

30 kap.

12 15 l paragrafen. som gäller rättegång 'i brottmål. har ändringar gjorts som motsvarar dem som för tvistemålens del vidtagits i 17 kap. 14 & rättegångs- balken.

31 kap.

l 5

Första stycket har ändrats till följd av den ändrade terminologin i rätts- hjälpslagen.

Andra stycket är oförändrat.

I tredje stycket har på grund av synpunkter som bl. a. framkommit under remissbehandlingen vidtagits en saklig ändring. F.n. gäller enligt första stycket att den tilltalades återbetalningsskyldighet till statsverket för vissa kostnader m.m. är begränsad till maximibeloppet för hans kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp. I tredje stycket anges att om det belopp den tilltalade skulle ha att ersätta understiger visst av regeringen fastställt belopp. kost- naden skall stanna på statsverket. F. n. är grundbeloppet för kostnadsbi- drag 90 kr. Det av regeringen med stöd av tredje stycket fastställda belop- pet var ursprungligen 50 kr. men uppgår numera efter höjningar till 100 kr. Om den nuvarande ordningen behålls. kan det antas att beloppen även i fortsättningen kommer att ligga nära varandra. Enligt min mening innebär det en enklare och mer rationell ordning att i båda styckena anknyta till rättshjälpsavgiften. I tredje stycket har därför föreskrivits att om det be- lopp som den tilltalade skulle ha att ersätta statsverket understiger grund- beloppet för rättshjälpsavgiften. som alltså enligt förslaget utgör en pro- cent av basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärs. skall kostna- den stanna på statsverket. Bestämmelsen får genom hänvisning återverk- ningar på innehållet i 38 & rättshjälpslagen.

Den nu föreslagna ändringen medför att den förordning varigenom det återbetalningsfria beloppet bestämts kan upphävas.

33 kap.

5 ä 1 paragrafen har vidtagits en formell ändring föranledd av de ändrade be- slutsfunktionerna i rättshjälpssystemet.

49 kap.

4 & De utökade beslutsbefogenheter enligt rättshjälpslagen som förslaget

Prop. 1978/79: 90 222

medför för de allmänna domstolarna har föranlett ändringar i denna para- graf. Genom hänvisningar äterverkar ändringarna i paragrafen på innehål- let i 54 kap. 3 och 8 ss.

7 5

Genom en ändring i paragrafen har öppnats möjlighet för det allmänna att föra talan mot bifallande beslut om allmän rättshjälp. Liksom f.n. skall bifallande beslut om rättshjälp ät misstänkt i brottmål ej kunna överklagas.

52 kap. l s". 54 kap. 8 s och 56 kap. 1 &

Ändringarna är en följd av den ändrade utformningen av 49 kap. 4 &. Av 54 kap. 8 & följer att det i fortsättningen blir möjligt att till högsta domstolen fullfölja fråga om allmän rättshjälp som väckts i tingsrätt.

13.4 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)

33.5

1 paragrafen har i tydlighetens intresse tagits in en erinran om domstols- verkets talerätt i rättshjälpsfrågor.

34 ä 1 första stycket har gjorts en ändring som motsvarar ändringen i 49 kap. 4 5 första stycket 8 rättegångsbalken.

13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977 : 729) om patentbesvärsrätten

17 &

Ändringen är av samma natur som ändringen i 34 få förvaltningsprocess- lagen (1971:291). 1 paragrafen har dessutom tagits in en erinran om dom- stolsverkets talerätt.

13.6 Förslagen till ändringar i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hy- resnämnder, lagen (1976:839) om statens va-nämnd och utsökningslagen (1877:315. 1)

Ändringama är av samma karaktär som ändringen i 34 & förvaltnings- processlagen ( 1971 : 291).

13.7 Förslagen till ändringar i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall och lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

23 resp. 45 & Ändringarna har föranletts av att psykiatriska nämnden inte skall vara

Prop. 1978/79: 90 ”'t

slutinstans såvitt gäller beslut i fråga om offentligt biträde (se 49 å andra stycket rättshjälpslagen).

34 resp. 22 &

Genom tillägg till dessa paragrafer har ordförandena i de olika nämnder- na fått befogenhet att ensamma besluta i frågor som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

14. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

. lag om ändring i rättshjälpslagen( 1972: 429)

lag om ändring i föräldrabalken lag om ändring i rättegångsbalken . lag om ändring i förvaltningsproccsslagen (1971: 291)

. lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten

. lag om ändring i lagen ( 1973: 188) om arrendenämnder och hyres-

nämnder

. lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd . lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

9. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall

10. lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

away!-o—

coq

15. Beslut

Regeringen beslutari enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1978/79: 90 225

Utredningens lagförslag

] Förslag till ny Rättshjälpslag

Härigenom föreskrives följande

Inledande bestämmelser 1 %*

Rättshjälp enligt denna lag kan erhållas i egen rättslig angelägenhet. om det föreligger behov av sådant bistånd som avses i lagen. Rättshjälpsformerna är rådgivning, förlängd rådgivning, allmän rättshjälp. rättshjälp är misstänkt i brottmål och rättshjälp. i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. in. För rådgivning, förlängd rådgivning och allmän rättshjälp utgår avgift enligt vad som sägs nedan.

2?

Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå eller. efter särskilt förordnande, av annan. Den som lämnar eller förordnats att lämna annan rättshjälp enligt denna lag än rådgivning eller förlängd rådgivning benämnes offentligt biträde. Vad i lagen sägs om advokat äger motsvarande tillämpning på biträdande jurist på advokatbyrå.

3.5

Rättshjälp kan beviljas av advokat (5, 16 och 18 åå). rätthjälpsnämnd (17 &, 21 & första stycket sista meningen och 47 s"). allmän domstol (21 & första stycket första meningen och 44 å) och departementschef eller tjänsteman som departementschefen bestämmer (47 å).

4s

Med allmän domstol avses i lagen även arbetsdomstolen. bostadsdomstolen. krigsrätt samt statens va-nämnd.

Prop. 1978/79: 90 226

Rådgivning och förlängd rådgivning 5 t'

Kan den rättssökandes behov av rättshjälp tillgodoses genom kortare råd- givning eller därmed jämförlig åtgärd, lämnas rättshjälpen genom rådgiv- ning. Rådgivning får lämnas under en halvtimme.

Befrnnes den rättsliga angelägenheten vara av sådan beskaffenhet att hand- ling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtagas eller krävs av annan an- ledning längre tid än en halvtimme men bedömes en timme vara tillräckligt för att klara av angelägenheten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.

Om rådgivning och förlängd rådgivning beslutar advokat.

6?

Rådgivning och förlängd rådgivning får ej lämnas för upprättande av själv- deklaration. Regeringen kan förordna att rådgivning och förlängd rådgivning ej heller får lämnas i fråga om vissa andra slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt är av enkel beskaffenhet (massärenden).

735

Rådgivning meddelas mot en avgift som motsvarar en procent av det bas- belopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. som gällde för oktober året innan rättshjälp begäres. Avgiftenjämnas till närmast lägre tiotal kronor.

För förlängd rådgivning utgår dubbel rådgivningsavgift.

Avgiften får nedsättas eller efterges. om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till den advokat som lämnat rådgivning. Beslut om nedsättning eller eftergift meddelas av denne.

Allmän rättshjälp Tillämpningsomrddet 8 s*

Allmän rättshjälp får lämnas endast fysisk person och dödsbo.

Fysisk person kan få allmän rättshjälp, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det basbelopp som anges i 7 &.

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll. minskas den beräknade årsinkomsten med ett belopp motsvarande ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för- mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt ned- satt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomstenjämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

Prop. 1978/79: 90 227

10%

Dödsbo kan få allmän rättshjälp. om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt.

Avlider den som har allmän rättshjälp. utgår rättshiälpen till dödsboet.

11.5

Allmän rättshjälp får ej lämnas för upprättande av självdeklaration. I fråga om massärenden kan regeringen förordna om inskränkningar i rätten till allmän rättshjälp.

12;-

Allmän rättshjälp får lämnas endast den som har befogat intresse av att få sin sak prövad. Rättshjälp får ej lämnas i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att ge möjlighet till rättshjälp eller vinna fördel vid prövningen av begäran om rättshjälp.

[ fråga om rätten till allmän rättshjälp gäller i övrigt att sådan rättshjälp får lämnas i

l. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket. bara om den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl för rättshjälp föreligger.

2. den som är bosatt utom riket. bara om han är svensk medborgare eller om särskilda skäl föreligger för rättshjälp.

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksam- hct, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verk- samhetens art och begränsade omfattning. hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att med- borgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

. Förmåner vid allmän rättshjälp 13 å

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

Som kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för ]. offentligt biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rätts- sökandes rätt.

2. bevisning vid allmän domstol samt nödvändig utredning i angelägen- het, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3. bevisning eller annan nödvändig utredning i angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. om utredningen ej kan erhållas genom domstolen eller myndigheten,

Prop. 1978/79: 90 228

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan. som måste anlitas i samband med inställelse inför allmän domstol eller annan myndighet. om personlig inställelse ålagts. eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eller läkarundersökning enligt 21 kap. 10% samma balk,

5. vad av allmänna medel utgått för översättning eller enligt 4 eller 5 & lagen (l958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning om faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3.5 första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om,

6. medling enligt 42 kap. 17ä rättegångsbalken,

7. skiftesman som förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. om rättshjälpsnämnden meddelat så- dant förordnande som anges i 20 å andra stycket.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rätts- sökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.

14.5

Den som beviljats allmän rättshjälp är i ärendet befriad från sådan avgift enligt expeditionskungörelsen (19641618) som utgår för expedition enligt avdelningarna 1 och 11 iden vid kungörelsen som bilaga fogade avgiftslistan. Avgiftsfrihet gäller dock ej i fråga om sådan expedition som utfärdas endast på särskild begäran. om icke expeditionen begäres innan avgörandet i hu- vudsaken vunnit laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp är vidare befriad från avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027).

Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol skall såvitt de belastar den som beviljats rättshjälp utgå av allmänna medel.

15.5

Skall den rättssökande ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad, sking- ringsförbud eller annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsök- ningslagen (1877131 5. 1). får rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 4255 utsökningslagen, om rättshjälp beviljats i verkställig- hetsärende.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten. anses utgiften såsom kostnad för rättshjälpen.

Bov/[jande av allmän rättshjälp m. m.

165

Allmän rättshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga angelägenheten avser

Prop. 1978/79: 90 229

— äktenskapsskillnad

— boskillnad

— underhållsbidrag till make eller barn faderskap till barn

— vårdnad

— umgängesrätt

omyndighetsförklaring eller dess hävande.

Vad nu sagts gäller bara om annat ej följer av 175 första stycket 1, 3, 4, 6 eller 7, dock äger advokat bevilja allmän rättshjälp i ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken.

175

Frågan om allmän rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnden

]. om den rättssökande är dödsbo,

2. om den rättssökande är näringsidkare och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet.

3. om den rättssökande är bosatt utom riket,

4. om den rättssökande är eller kan antagas bli part. sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet,

5. om den rättsliga angelägenheten avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.

6. om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt be- handlas utom riket.

7. om den rättsliga angelägenheten kan antagas bli prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,

8. om den rättsliga angelägenheten avser massärende,

9. om den rättssökande vill anlita annan än advokat. Efter framställning från den rättssökande äger rättshjälpsnämnden pröva frågan om allmän rättshjälp även i fall som avses i 16 och 18 åå.

185

1 andra fall än i 16 och 17 åå sägs får advokat bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet högst sex timmar. Har ärendet inte slutförts inom denna tid, skall frågan om fortsatt rättshjälp utan dröjsmål hänskjutas till rättshjälpsnämnden eller om den rättsliga angelägenheten blir föremål för handläggning vid allmän domstol innan advokaten arbetat på ärendet sex timmar. till domstolen.

Är den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift enligt 25% högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten, sker prövningen av om fortsatt rättshjälp skall utgå, när arbetet pågått så många timmar att kostnaderna nått upp till rättshjälpsavgiften.

Rättshjälpsnämnd eller domstol är ej skyldig att pröva frågan om fortsatt rättshjälp förrän advokaten arbetat på ärendet den tid som anges i första eller andra stycket.

Prop. l978/79: 90 230

19%

Anser sig advokat ej kunna bevilja allmän rättshjälp eller anser han att biträde ej behövs skall, om den rättssökande begär det. prövningen av rätts- hjälpsfrågan hänskjutas till rättshjälpsnämnden.

205

Beslutar rättshjälpsnämnd att allmän rättshjälp skall utgå, får nämnden på sökandens begäran förordna advokat till offentligt biträde, om den rätts- sökande ej kan behörigen tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd. Om särskilda skäl fö— religger till det, kan annan lämplig person förordnas till offentligt biträde. Har den rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig. skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

1 fall som avses i 17; första stycket 5. får rättshjälpsnämnden med be- aktande av makarnas förhållanden. boets beskaffenhet och omständighe- terna i övrigt antingen förordna offentligt biträde eller bestämma att rätts- hjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman enligt l3ä andra stycket 7. 1 ansökan om rättshjälp skall den rättssökande ange vilken förmån han önskar och skälen till sitt önskemål. 1 samma ärende får båda dessa förmåner utgå bara om särskilda skäl föreligger.

1 fall som avses i 17% första stycket 7. får offentligt biträde förordnas bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga för- hållanden eller sakens beskaffenhet.

21.5

Uppkommer fråga om allmän rättshjälp sedan den rättsliga angelägenheten blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och föreligger ej fall som avses i 17 & första stycket 1—6 eller 8, beviljas rättshjälpen av domstolen. Beslut om allmän rättshjälp gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes annan domstols prövning eller saken överlämnas till annan domstols avgörande. Äger handläggningen rum vid förvaltnings- domstol eller förvaltningsmyndighet. prövas frågan om allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden.

Beslutar allmän domstol att rättslig angelägenhet vari allmän rättshjälp beviljats, skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, skall domstolen pröva om rättshjälpen skall omfatta kostnaden för offentligt biträde. Vid prövningen skall ZOä tredje stycket äga motsvarande tillämpning. Har offentligt biträde tidigare förordnats med stöd av 17ä första stycket 7. och ZOä tredje stycket skall vad nu sagts inte gälla.

Beviljas allmän rättshjälp av allmän domstol får domstolen förordna of- fentligt biträde. Därvid äger 20,5 första och tredje styckena motsvarande tillämpning. När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13%? föräldrabalken. förordnas ej offentligt biträde enligt denna lag.

Prop. 1978/79: 90

IQ '.'-) _-

.4tzqi/iw' för allmän rälislz/älp 22 ;"

Rättshjälpsavgiften utgör en procent av det basbelopp som anges i 7 &, jäm- nad till närmast lägre tiotal kronor. om den rättssökandes beräknade års- inkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeIOppet. Avgiften får nedsättas eller efterges. om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket ökar rättshjälpsavgiften med 0,5 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppet och därefter

med 1 procent av basbeIOppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med sex gånger basbeloppet och därefter

med 2 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppet och därefter

med 4 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket skall de belopp som motsvarar visst antal basbelopp jämnas till närmast lägre tusental kronor och avgiften i samtliga fall jämnas till närmast lägre tiotal kronor.

Rättshjälpsavgiften får inte i något fall överstiga kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

23.5

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll. skall den beräknade årsinkomsten minskas med ett belopp motsvarande ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för- mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet. skall den be- räknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

24.5

Rättshjälpsavgiften för dödsbo utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.

25.5

Preliminär rättshjälpsavgift fastställes i samband med att rättshjälpen be- viljas. Lämnas allmän rättshjälp efter rådgivning eller förlängd rådgivning i samma rättsliga angelägenhet. skall den rättssökande vid betalning av rättshjälpsavgiften tillgodoräknas ett beIOpp som motsvarar erlagd rådgiv- ningsavgift. Avser beslut om allmän rättshjälp rättslig angelägenhet som har nära samband med angelägenhet för vilken allmän rättshjälp tidigare beviljats, får beslutas att rättshjälpsavgift som erlagts i det tidigare rätts- hjälpsärendet skall avse även det nya ärendet.

Prop. 1978/79: 90 232

26%

Rättshjälpsavgift som fastställes i samband med att allmän rättshjälp beviljas inbetalas till det offentliga biträdet.

Har allmän rättshjälp beviljats utan att offentligt biträde förordnats, in- betalas avgiften till statsverket.

Myndighets beslut om skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift får verk- ställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Byte av biträde m. m. 27 ;"

Offentligt biträde får sätta advokat i sitt ställe (substitution). 1 övrigt får substitution äga rum bara efter särskilt tillstånd.

Byte av offentligt biträde får ske bara efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Entledigande i annat fall av offentligt biträde får ske om skäl föreligger till det.

Beslut i fråga om tillstånd till substitution av biträde eller i fråga om tillstånd till byte av biträde eller entledigande av biträde i annat fall, meddelas av rättshjälpsnämnden. Handlägges den rättsliga angelägenheten vid allmän domstol. förvaltningsdomstol. arrendenämnd, hyresnämnd eller överexeku- tor. får domstolen eller myndigheten besluta om sådan åtgärd.

Beslut om utredning 28 &

Offentligt biträde får besluta om utredning genom intyg och om annan mindre omfattande utredning. Om allmän rättshjälp beviljats utan att of- fentligt biträde förordnats, får rättshjälpsnämnden besluta om motsvarande utredning. Har i ärende om bodelning offentligt biträde ej förordnats, men finns skiftesman för vilken gäller förordnande enligt 205 andra stycket. beslutar denne om sådan utredning som nu sagts.

Bedömer biträdet eller Skiftesmannen att mera omfattande utredning krävs, skall frågan härom prövas av rättshjälpsnämnden. Handlägges den rättsliga angelägenheten vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, arren- denämnd, hyresnämnd eller överexekutor beslutar domstolen eller myn— digheten om sådan utredning.

E rsärtningsregler

29.5

Offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. Ersättning till advokat får avse även kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp. o'm ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål.

Prop. 1978/79: 90 233

Har det offentliga biträdet genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträdet uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rätts- hjälp» BllEF dB! eljest föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Offentligt biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av den rättssökande eller motpart utöver vad som följer av första stycket. Har så skett är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket.

30.5

När ersättning första gången i ärendet fastställes till offentligt biträde skall det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet avräknas. Understiger ersättningen rättshjälpsavgiften, skall bi- trädet, om ytterligare kostnader uppkommit i rättshjälpsärendet till stats- verket inbetala återstoden av rättshjälpsavgiften. Överstiger rättshjälpsav- giften biträdesersättningen och övriga kostnader i rättshjälpsärendet. skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.

31.5

Vad i 29 55 sägs äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättning till skiftesman och medlare enligt 42 kap. 175 rättegångsbalken.

32.5

Den som medverkat vid utredning som avses i 28 .5' har rätt till ersättning med skäligt belopp. I fråga om ersättning för inställelse vid domstol eller annan myndighet äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

33.5

Ersättning som avses i 29-32 åå fastställes i mål eller ärende hos allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexeku- tor av domstolen eller myndigheten och i annat fall av rättshjälpsnämnden. .

34.5

Ersättning som avses i 13.5 andra stycket 4 utgår enligt särskilda bestäm- melser som regeringen meddelar och bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen.

35.5

Den myndighet som enligt 33 & har att pröva ersättningsfrågan skall i sam- band med att ersättningen fastställes också fastställa rättshjälpsavgiften. Där-

Prop. 1978/79: 90 234

vid skall avgiften bestämmas till annat belopp än den preliminära rätts- hjälpsavgiften endast om fall föreligger som avses i andra stycket.

Har efter det att rättshjälp beviljats den rättssökandes ekonomiska si- tuation undergått väsentlig förändring. skall rättshjälpsavgiften jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i avgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när avgiften först be- stämdes. Om den rättssökande eller ställföreträdare för honom genom vårds— löshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen får vid fastställandet av rättshjälpsavgiften det belopp som enligt 225 skall utgå överskridas efter vad som är skäligt.

Innebär myndighetens beslut att rättshjälpsavgiften skall utgå med högre belopp än det som tidigare fastställts. skall den rättssökande åläggas att inbetala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som tidigare fastställts, skall den rättssökande berättigas återfå vad som erlagts för mycket.

36.5

1 mål eller ärende vid allmän domstol tillämpas bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnad även i fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp. Vad nu sagts gäller dock icke beträffande ersättning för ränta. Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter. äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Om ersättningen i sådant fall skall fastställas av rättshjälpsnämnden, skall dock betalningsskyldighet åläggas för kost— naderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

Har motpart eller annan enligt första stycket ålagts crsättningsskyldighet för rättshjälpskostnader. skall ersättningen utges till statsverket, om den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift ej över- stiger fem procent av det basbelopp som anges i 7 &. Den rättssökande skall i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp motsvarande erlagd rättshjälpsavgift.

Överstiger den del av ersättningen som avser den rättssökandes rätts- hjälpsavgift fem procent av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige utge motsvarande belopp till den rättssökande och återstoden till statsverket.

Har ersättningsskyldighct ej ålagts till fullt belopp skall vad i andra och tredje styckena sägs om rättshjälpsavgift avse den del av avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten.

375

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp. skall den domstol som hand- lägger målet ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Om andra makens rättshjälpsavgift skulle ha utgått med lägre belopp än som motsvarar hälften av rättshjälpskostnaderna skall åläg- gandet dock begränsas till vad som motsvarar hans rättshjälpsavgift. Er- sättningsskyldighet skall ej åläggas om rättshjälpsavgiften ej skulle överstiga

Prop. 1978/79: 90 235

grundavgiften enligt 25 första stycket och ej heller om det med hänsyn till omständigheterna eljest är obilligt.

Har i fråga om skiftesman förordnande meddelats enligt 20 _5' andra stycket och har endast ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämn- den i fråga om kostnaderna för Skiftesmannen och för utredning som denne har föranstaltat om tillämpa bestämmelserna i första stycket. Beslut om ersättningsskyldighct som rättshjälpsnämnd meddelar får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Överstiger i fall som avses i första eller andra stycket summan av ersättning som make ålagts att betala och den rättssökandes rättshjälpsavgift kost- naderna för rättshjälpen, skall den rättssökande berättigas återfå den över- skjutande delen.

38.5

När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres. skall beslut samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 36 eller 37 .5'.

L-"ppllöran(le av allmän rättshjälp 39 ;"

Allmän rättshjälp skall upphöra om

]. preliminär rättshjälpsavgift ej erlägges,

2. rättssökanden lämnat oriktig uppgift och allmän rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats,

3. rättssökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig upp- gift. som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift,

4. rättssökanden ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att rättssökanden ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

! fall som avses i första stycket 3 eller4 skall förordnande om upphörande av rättshjälpen ej meddelas, om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör. Om allmän rättshjälp upphör, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. 1 fall som avses i första stycket 1 och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga rättshjälpsavgiften, om ej annat följer av 35 5 andra stycket tredje meningen.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas. om den rättsliga angelägenheten handlägges av allmän domstol. förvaltningsdom- stol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor, av domstolen eller myndigheten och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Upphör allmän rätts- hjälp, skall beslut i fråga om ersättning till offentligt biträde eller annan meddelas utan dröjsmål.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål 40 .5

Om offentligt biträde i brottmål (offentlig försvarare) finns särskilda be- stämmelser.

Prop. 1978/79: 90 236

415

Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 405 får beviljas tilltalad. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 75.

Vid prövning enligt första stycket äger 9 5 andra och tredje styckena mot- svarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

425

Vid rättshjälp enligt 41 5 utgår ej någon rättshjälpsavgift. ] övrigt äger 13 5 första stycket och andra stycket 2 och 4 samt 14. 32 och 34 55 motsvarande tillämpning.

43;

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rätts- hjälp enligt 41 5.

1 fall som avses i 195 andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. 185 lagen (1957:668) om utlämning för brott, 145 lagen (19591254) om utlämning för brott till Danmark, Finland. Island och Norge. 7 och 13 55 lagen (19641450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet samt 395 lagen (l972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäl- lighet av brottmålsdom gäller vad där är föreskrivet.

44;

Beslut om rättshjälp enligt 41 5 meddelas på ansökan av den tilltalade. An- sökan skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger. får ansökan göras munt- ligen.

Rättshjälp enligt 41 5- beviljas av den domstol där målet är anhängigt. Har rätten skilt saken från sig, får den till dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätt.

Föreligger omständighet som anges i 39 5 första stycket 2 beträffande den tilltalade. skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives i 435- första stycket åläggas att betala hela kostnaden för rättshjälpen.

Ändras den tilltalades ekonomiska förhållanden i sådan mån att han ej längre är berättigad till rättshjälp. skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra.

Prop. 1978/79: 90 237

Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.

455

l ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. rn. utgår rättshjälp i den formen att offentligt biträde förordnas. Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende

]. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 95 eller utskrivning enligt 16 eller 195 lagen (1966:2931 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (19671940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskoleelev enligt 285 samma lag.

3. hos lörvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 5 lagen (1954:579) om nykterhets- vård eller kvarhållande enligt 455 samma lag.

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 295 barnavårds- lagen (196097) eller utredning enligt 305 samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 425 samma lag,

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (196097),

6. hos utlänningsnämnden enligt utlänningslagen (1954:]93).

7. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (19542193).

8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954zl93) dock ej hos po- lismyndighet. såvida icke utlänningen enligt 35 5 samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

9. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954zl93). om under- ställning skett hos centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 5 andra stycket eller hänskjutits dit med stöd av 58 5 tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 5 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

10. angående uppehållstillstånd. om utlänningsnämndcns yttrande på grund av 125 första stycket utlänningslagen (1954zl93) skall inhämtas,

11. angående föreskrifter som meddelas enligt 10 5. 34 5 eller 51 5 femte stycket utlänningslagen (l954:193).

12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 5 första stycket utlänningslagen (1954:193).

13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.

14. angående återintagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken. 15. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark. Finland, lsland och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om interna- tionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

16. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Dan- mark. Finland. lsland eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

17. angående kastrering enligt lagen (1944:]33) om kastrering. om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

Prop. 1978/79: 90 238

18. hos regeringen enligt 1 5 andra stycket lagen (1975:1360) om tvångs- åtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

465

Offentligt biträde enligt 455 skall utses för den som åtgärden avser. om det ej är obehövligt. 1 fall som avses i 455 4 kan offentligt biträde även utses för vårdnadshavare.

475

Offentligt biträde enligt 45 5 förordnas av rättshjälpsnämnden efter ansökan av den som åtgärden avser eller anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. 1 ärende hos regeringen ankommer dock prövningen på chefen för det depanement. till vilket ärendet hör. eller på tjänsteman som departementschefen bestämmer.

Förordnande av offentligt biträde gäller även när talan fullföljes eller med- delat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

485

Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig. skall denne förordnas. om ej hans anlitande skulle medföra av- sevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

1 fråga om offentligt biträde enligt 45 5 äger bestämmelserna i 27 5 första och andra styckena motsvarande tillämpning.

Ersättning till offentligt biträde enligt 45 5 fastställes. om målet eller ären- det handlägges hos regeringen eller hos förvaltningsdomstol. av regeringen eller förvaltningsdomstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Ersätt- ningen utgår av allmänna medel. Bestämmelserna i 29 5 äger motsvarande tillämpning.

495

1 mål eller ärende som avses i 455 får offentligt biträde föranstalta om sådan utredning genom intyg eller annan mindre omfattande utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ären- det. Har offentligt biträde ej utsetts. eller uppkommer fråga om mera om- fattande utredning får rättshjälpsnämnden på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd med- verkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt be- stämmelser som regeringen meddelar. 1 fråga om fastställandet av ersätt- ningen äger 485 tredje stycket motsvarande tillämpning.

Prop. 1978/79: 90 239

Särskilda bestämmelser 50 5-

.Är den rättssökande missnöjd med beslut som advokat meddelat enligt 7 eller 255 äger han begära att frågan hänskjuts till rättshjälpsnämnden.

515

Mot beslut av rättshjälpsnämnd föres talan genom besvär hos besvärsnämn- den. Detsamma gäller i fråga om beslut av allmän domstol i fall som avses i 18. 21 eller 25 5. 1 fråga om beslut som allmän domstol i övrigt meddelar enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot sådan domstols beslut.

Mot beslut avförvaltningsdomstol.arrendenämnd. hyresnämnd eller över- exekutor enligt denna lag föres talan genom besvär hos besvärsnämnden. om annat ej följer av tredje stycket.

1 fråga om talan mot beslut om ersättning enligt denna lag som meddelats av sådan domstol eller myndighet som avses i andra stycket tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot sådan domstols eller myndighets beslut.

Talan får ej föras mot regeringens. departementschefs eller besvärsnämn- dens beslut enligt denna lag.

525

Rättshjälpsnämnd finns i Stockholm. Malmö och Sundsvall. Verksamhetsv området för rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen. Besvärsnämnden finns i Jönköping.

Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad på avdel- ningar. '

Rättshjälpsnämnd och besvärsnämnden står under tillsyn av domstols- verket.

535

Rättshjälpsnämnd består av ordförande som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra andra ledamöter. Av ledamöterna skall ytterligare en vara lagfaren och erfaren i domarvärv. en vara ledamot av Sveriges ad- vokatsamfund och de övriga vara myndiga svenska medborgare bosatta inom nämndens verksamhetsområde.

Ordföranden i nämnden förordnas av regeringen. Övriga ledamöter för- ordnas av domstolsverket. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande tillämpning på ersättare.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

Prop. 1978/79: 90 240

545

Vid rättshjälpsnämnd skall finnas kansli. 1 den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid kansliet på rättshjälpsnämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende.

555

Besvärsnämnden består av ordförande och sex andra ledamöter. För ord- förande och övriga ledamöter ftnns ersättare till det antal regeringen be- stämmer. Ordförande. övriga ledamöter och ersättare utses av regeringen.

Regeringen får förordna att besvärsnämnden skall vara delad på avdel- ningar.

565

Den som. i firma eller annars. i yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätt som är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverk- samhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes till böter. Det- samma gäller den som uppsåtligen. i firma eller annars. i yrkesmässig verk- samhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller be- nämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphäves rättshjälpslagen (19721429).

Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser fri rät- tegång. skall den i stället gälla rättshjälp som beviljats enligt denna lag.

Har ansökan om fri rättegång gjorts före ikraftträdandet av rättshjälpslagen (19721429). äger bestämmelserna i lagen (1919:367) om fri rättegång fort- farande tillämpning. Har allmän rättshjälp beviljats före den nya lagens ikraftträdande gäller bestämmelserna i 16. 17.20 samt 27—33 55 rättshjälps- lagen (1972:429) i fråga om sådan rättshjälp.

Prop. 1978/79: 90

3 Förslag till

241

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives. att 21 kap. 115 föräldrabalken skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse-'

11

Föreslagen [wie/se

5

Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnaderi utsöknings- mål hos överexekutor motsvarande tillämpning.

Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 5 första stycket andra punk- ten. hämtning eller omhändertagan- de av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning./ör sådan kostnad prövas av länsrätten.

Denna lag träder i kraft den

Kostnad för utförande av uppdrag enligt 25 första stycket andra punk- ten. hämtning eller omhändertagan- de av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel.

Den som har barnet i sitt värd har rätt till ersättning,/ör inställelse vid lä- karundersökning enligt 105" sattt! till förskott enligt bestämmelserna i. vitt- nesersät!ningskungöre/sen ( I 973 :262). Sådan kostnad betalas av allmänna medel. Vad som sagts nu gäller dock endast om det är uppenbart att den som har barnet i sitt värd ei själv katt svara för kostnaden.

Frågor om ersättning enligt andra och tredje styckena prövas av länsrät- ten.

Prop. 1978/79: 90 24:

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (l974z8) om rättegången i tvistemål om mindre värden

llärigenom föreskrives, att Bä lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvl/else Föreslagen lydelse 8 &

Ersättning för rättegångskostnad Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för får ej avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpsla- 1. rådgivning eller./örlängdrddeiv- gen ( 19721429) vid ett tillfälle för var- ning enligt rättshjälpslagen je instans. (l978:000) vid ett tillfälle för varje

instans, 2. ansökningsavgift. 2. ansökningsavgift. 3. resa och uppehälle för part eller 3. resa och uppehälle för part eller

ställföreträdare i samband med sam- ställföreträdare i samband med sam- manträde eller. om personlig instäl- manträde eller, om personlig instäl- lelse ej föreskrivits, resa och uppe- lelse ej föreskrivits. resa och uppe- hälle för ombud. hälle för ombud,

4. vittnesbevisning, 4. vittnesbevisning.

5. översättning av handling, 5. översättning av handling.

6. inkassoåtgärd som vidtagits 6. inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången. före rättegången.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i första Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm- stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm- melser som Konungen meddelar. melser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i första stycket ] jämställcs kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. i den mån den ej överstiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag. utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1978/79: 90 243

Sammanställning av remissyttranden

] Allmänna synpunkter, rättshjälpslagens terminologi m. m.

i.] Bostadsdomstolen

5. Terminologi Det är känt att beteckningen "kostnadsbidrag" ofta har vållat missupp- fattningar hos de rättssökande och bostadsdomstolen anser det självklart att termen skall mönstras ut. Domstolen har inget att erinra mot utredning- ens förslag "rättshjälpsavgift" som f.ö. ansluter till formuleringarna i domstolsverkets blanketter för avräkning och slutreglering (bilagorna 9 och 11 till betänkandet). Ett väl så gott alternativ är emellertid den i Arr- felts kommentar på sid. 80 använda termen ”egenavgift". Domstolen avstyrker bestämt att begreppet "offentligt biträde" ges in- nebörden av biträde vid allmän rättshjälp. "Offentligt biträde" torde nu vara en väl inarbetad beteckning på den särskilda form av rättshjälp som behandlas i 41—45 55 RHL. och det skulle säkerligen vålla åtskilliga helt onödiga missförstånd om termen gavs en annan innebörd. Härtill kommer att det av utredningen föreslagna alternativet till nuvarande rättshjälp ge- nom offentligt biträde ”rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberö- vanden och vissa utlänningsärenden m. m." inte kan anses särskilt välfun- net. Utredningens förslag att bland de inledande bestämmelserna skall tas in regler enligt vilka biträdandejurist på advokatbyrå jämställs med advokat (2 &) och specialdomstolar jämställs med allmän domstol (4 5) samt att fortsättningsvis i lagen de kortare huvudbegreppen används utgör enligt domstolens mening en klar redaktionell förbättring. Lokutionen "allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen". som åter- finns på ett flertal ställen i RHL. har sålunda tett sig lång och otymplig.

1.2 Göta hovrätt

När det nuvarande rättshjälpssystemet genomfördes för 4 1/2 år sedan. erhöll rättshjälpsnämnderna den klart dominerande myndighetsfunktio- nen. Departementschefen anförde i förarbetena (prop. 1972: 4 s. 236) som motivering för detta bland annat att de administrativa komplikationer som kan uppstå när flera myndigheter har att ta ställning till olika frågor i ett och samma rättshjälpsärende härigenom skulle kunna undvikas och en en- hetlig praxis lättare uppnås. Departementschefen uttalade vidare att det skulle innebära en betydande arbetsbelastning för de allmänna domstolar- na om dessa skulle handha administrationen av rättshjälpen. Enligt hovrät- tens mening äger dessa uttalanden fortfarande giltighet.

Det nuvarande rättshjälpssystemet innebar stora förändringar. Under den förhållandevis korta tid systemet tillämpats har dessutom förekommit omfattande lagändringar. framförallt inom äktenskapsrätten, vilka i hög grad påverkat rättshjälpsnämndernas arbete. Även rättshjälpslagstift— ningen har ändrats på vissa punkter. Hovrätten anser det därför knappast möjligt att för närvarande göra en rättvisande utvärdering av det nuvaran- de systemets funktion och kostnader. Det ställer sig till följd härav också

Prop. 1978/79: 90 244

vanskligt att beräkna konsekvenserna från kostnadssynpunkt av en omför- delning av myndighetsfttnktionerna inom rättshjälpssystemet.

Hovrätten. som anser att det nuvarande systemet allmänt sett fungerat tillfredsställande. kan därför inte biträda uppfattningen att detta system nu i sina huvuddrag bör ändras. Hovrätten avstyrker således. att det rätts- hjälpssystem som förordas av utredningens ordförande genomföres.

1.3 Hovrätten för Nedre Norrland

Allmänna synpunkter på räIt.vlrjälpssysterm-'t

Såsom framhållits i direktiven till rättshjälpsutredningen förutsattes vid rättshjälpsrcformens tillkomst att lagstiftningen på området skulle ses över. sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av dess tillämpning. Det var na- turligt att uppställa en sådan förutsättning för reformen. eftersom den inne- bar i organisatoriskt hänseende ingripande nyheter och det var svårt att förutse vad den nya ordningen skulle komma att innebära främst från ef- fektivitets- och kostnadssynpunkt. Gjorda erfarenheter har givit vid han— den att det är påkallat med en översyn av rättshjälpen främst för att förfa- randet skall bli enklare och effektivare.

Antagandet av rättshjälpslagen utgjorde en mycket betydelsefull reform i svenskt rättsliv. Den innebar förverkligandet av principen att en svag ekonomisk ställning inte skulle utgöra hinder för en rättssökande att kom— ma till sin rätt i en betydelsefull rättslig angelägenhet. Samtidigt möjliggjor- des för envar att få råd i rättsliga angelägenheter antingen kostnadsfritt el- ler mot en begränsad avgift. Eftersom reformen visat sig vara betydligt me- ra kostnadskrävande för det allmänna än förhandskalkylerna ger vid han- den är det angeläget att understryka att översynen av rättshjälpen ej får le- da till ett försvagande av de genom reformen uppnådda resultaten för den rättssökande allmänheten.

Under arbetet på rättshjälpsreformen tilldrog sig frågan om kostnads- kontrollen stort intresse. De föreslagna rättshjälpsnämnderna ansågs väl ägnade att utöva denna kontroll främst avseende arvoden till biträden och sakkunniga. [ syfte att underlätta fullgörandet av kontrollfunktionen be- träffande arvoden till biträden avsåg man vidare att i stor utsträckning taxebinda verksamheten. Förhoppningarna om att åstadkomma en effektiv kostnadskontroll av arvodena kan inte sägas ha infriats. Den under depar- tementsberedningen ursprungligen framförda tanken att de regionala rätts- hjälpsnämnderna skulle pröva alla arvodesfrågor övergavs såtillvida att det skulle ankomma på de allmänna domstolarna att fastställa arvodena i angelägenheter som föranlett rättegång. Avsikten att i stor utsträckning ge- nom taxor fixera arvodena har i endast begränsad omfattning kunnat för- verkligas. indirekt har emellertid fastställda taxor fått en mycket stor bety- delse. i det timkostnadsnormer som lagts till grund för taxorna gjorts till- lämpliga i alla fall då rättshjälpsnämnderna haft att fastställa biträdesarvo- den och blivit helt vägledande även för de allmänna domstolarna. Det kan med fog ifrågasättas om denna utveckling varit ägnad att göra kostnads- kontrollen effektiv. Även om det ligger någon överdrift i utredningens ord- förandes uttalande. att rättshjälpsnämnderna inte kan utöva någon kon- trollfunktion i fråga om kostnaderna (betänkandet s. 280). är det uppenbart att i olika sammanhang framförd kritik mot systemet att bestämma arvode på grundval av uppgiven tidsåtgång är befogad.

Prop. 1978/79: 90 245

Som ett led i en effektiv kostnadskontroll var det som nämnts från bör- jan avsikten att införa ett långtgående system med taxor. Denna avsikt har kunnat förverkligas l endast begränsad omfattning. l stället har tillskapats en ordning. varigenom tidsåtgången blivit avgörande för biträdesersätt- ningens storlek. Denna praxis är såsom antytts behäftad med uppenbara olägenheter och bör därför omprövas i samband med en översyn av rätte- gångsbalkens kostnadsregler.

1.4 Kammarrätten i Göteborg

Enligt kammarrättens uppfattning innehåller betänkandet åtskilliga för- bättringar i det nuvarande rättshjälpssystemet och är i de flesta hänseen- den ägnat att läggas till grund för lagstiftning. När det emellertid gäller funktionsfördelningen inom systemet förefaller vissa av utredningens för- slag gå omotiverat långt. Utredningen synes sålunda väl ensidigt ha inrik- tat sig påatt minska rättshjälpsorganisationen och inte tillräckligt ha beak- tat behovet av ett sammanhållande administrativt organ inom systemet.

1.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Terminologien

Rättshjälpsnämnden delar utredningens åsikt att begreppet "kostnadsbi- drag" är olyckligt och givit anledning till missuppfattning. Utredningens förslag att i stället införa benämningen "rättshjälpsavgift" innebär en för- bättring. Nämnden vill dock ifrågasätta om inte termen "egenavgift" är lämpligare.

Rättshjälpsnämnden finner att utredningen inte kan anses ha förebragt bärande skäl att ändra beteckningen för den nuvarande rättshjälpsformen ”Rättshjälp genom offentligt biträde". Som utredningen själv framhållit är dess förslag långt och enligt nämndens bedömning — svårtillgängligt för allmänheten. Begreppet "offentligt biträde" har kommit att bli synonymt med ifrågavarande rättshjälpsform. Detta innebär i sin tur att begreppet in- te bör användas för andra biträden inom rättshjälpsområdet. Nämnden vill därför ifrågasätta huruvida inte en annan term förslagsvis rättshjälpsbi- träde eller allmänt biträde bör införas. Vidare vill nämnden framhålla att termen "offentligt biträde” inte kan anses helt adekvat om utredningens förslag att enskild advokat skall kunna bevilja allmän rättshjälp genomfö— res.

Summan/himmla

Det har i olika sammanhang gjorts gällande att rättshjälpssystemet är svårtillgängligt och byråkratiskt. varför det är ägnat att fördröja behand- lingen av själva den rättsliga angelägenheten. Utredningen synes ha godta- git denna kritik utan att dock göra någon närmare analys. ! viss mån före- ligger fog för uppfattningen att lagstiftningen inte är helt lättillgänglig. men kritiken mot rättshjälpssystemet och dess regler är enligt rättshjälpsnämn- dens mening överdriven. Påståendet om lagstiftningens svårtillgänglighet torde enligt nämnden i viss må