med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972:429), m.m.
Regeringens proposition
1978/79: 90
med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972:429) m. m.;
beslutad den 14 december 1978.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar OLA ULLSTEN
JAN-ERIK WIKSTRÖM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i rättshjälpslagen. Förslaget bygger på erfarenheter av rättshjälpssystemets tillämpning.
Det föreslås att beslutsbefogenheter i stor omfattning skall flyttas från de nuvarande sex rättshjälpsnämnderna dels till advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer, dels till ett stort antal myndigheter, främst domstolar, som handlägger det mål eller ärende vari rättshjälp är aktuell. Det nuvarande rådgivningsinstitutet byggs ut. Advokat och biträdande jurist föreslås få behörighet att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga angelägenheter, t.ex. äktenskapsskillnad. Vidare blir domstolar och vissa andra myndigheter behöriga att bevilja allmän rättshjälp. Dessa organ skall enligt förslaget också bestämma ersättning till biträde i mål eller ärende vid domstolen eller myndigheten.
Förslaget innebär ökade möjligheter för näringsidkare att få allmän rättshjälp när det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten.
Förslaget innefattar också förenklingar i reglerna om den enskildes avgift för rättshjälpen samt slutregleringsförfarandet. Beslutanderätten när det gäller frågor om offentligt biträde enligt rättshjälpslagen flyttas i princip till den myndighet som handlägger det ärende vari frågan uppkommit. I fråga om organisation föreslås en minskning av antalet rättshjälpsnämnder från sex till två.
De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1979.
1 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
1 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972: 429)!
dels att rubriken närmast före 18 § skall utgå,
dels att 2—4, 6—12, 15-34, 36, 37 och 39-50 §§ samt rubrikerna närmast före 9, II och 16 §& skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5 a, 5b, 9 a, 18 a och 49 a $$, samt närmast före 20, 22, 24, 26, 27, 31, 33 och 34 §§ nya rubriker av
nedan angivna lydelse.
Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag då denna lag träder i kraft.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Inledande bestämmelser
15¶Rättshjälp enligt denna lag utgår såsom allmän rättshjälp (6—34 §§), rätts-
hjälp åt misstänkt i brottmål (35-40 §§), rättshjälp genom offentligt biträde
(41—45 §§) och rådgivning (46—48 §§).
$
Rättshjälp lämnas av advokat el- Biträde och rådgivning enligt
ler biträdande jurist på allmän eller denna lag lämnas, när annat icke enskild advokatbyrå eller, i fall som anges i lagen, av advokat eller bi-
anges i lagen, av annan. trädande jurist på allmän eller en- Chef för allmän advokatbyrå skild advokatbyrå. Regeringen skall vara advokat. meddelar närmare bestämmelser om vem som enligt denna lag är
biträdande jurist på enskild advo-
katbyrå.
3§
För handläggning av ärenden om För handläggning av vissa ären-
rättshjälp finns rättshjälpsnämnder. den om rättshjälp finns rättshjälps- Verksamhetsområde = för = rätts- nämnder. Verksamhetsområde för hjälpsnämnd bestämmes av rege- rättshjälpsnämnd bestämmes av re-
ringen. geringen.
Skall ärende om allmän rätts-
hjälp handläggas av rättshjälps-
nämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den rättssökande är bosatt eller, om den rättssökande är dödsbo, den avlidne var
! Lagen omtryckt 1976: 626.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bosatt. I fråga om den som ej är
bosatt i landet eller dödsbo efter
den som ej var bosatt här, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd
som regeringen bestämmer.
Skall ärende om rättshjälp £ge-
nom offentligt biträde handläggas
av — rättshjälpsnämnd, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde den
som åtgärden avser är bosatt eller,
i fråga om den som ej är bosatt i landet, av den rättshjälpsnhämnd
som regeringen bestämmer.
Rättshjälpsnämnd står under till- Rättshjälpsnämnd stär under till-
syn av en centralmyndighet. Cen- syn av domstolsverket. tralmyndighet är den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på
sädan avdelning.
4 §
Rättshjälpsnämnd består av ord- Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren förande, som skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv, samt fyra och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två andra ledamöter. Av dessa skall två vara inom nämndens verksamhets- vara advokater. De två övriga skall område verksamma advokater en vara svenska medborgare och myn-
anställd på allmän advokatbyrå diga.
och en enskilt verksam. De två öv- Regeringen utser ordförande och riga skall vara svenska medborga- övriga ledamöter för viss tid. För re, myndiga och bosatta inom ordförande skall finnas en eller flenämndens verksamhetsområde. ra ersättare. Bestämmelserna om
Ordförande i rättshjälpsnämnd ordförande äger motsvarande till-
förordnas av regeringen. Central- lämpning på ersättare. I övrigt får
myndigheten utser övriga leda- regeringen utse erforderligt antal möter. Av dessa utses den ledamot ersättare. som skall vara enskilt verksam advokat efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de ledamöter som ej skall vara advokater efter förslag av landsting i län inom
rättshjälpsnämndens verksamhetsområde. Ingår i verksamhetsområ-
det kommun, som ej tillhör lands-
tingskommun, lämnas förslag även
av fullmäktige i kommunen.
För ledamot skall finnas en eller
flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande till-
lämpning på ersättare.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5§
Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende, som är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter deltaga. Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall
dock säga sin mening först. I den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid rättshjälps-
nämnden på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende.
5a §
För prövning av besvär i vissa fall enligt denna lag finns besvärs-
nämnden för rättshjälpen. Den be-
står av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och ytterligare en ledamot skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Av
övriga ledamöter skall två vara ad-
vokater. Återstående tre ledamöter skall vara svenska medborgare och myndiga.
Regeringen utser ordföranden och övriga ledamöter för viss tid.
För de ledamöter som skall vara
lagfarna och erfarna i domarvärv
skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om sådan ledamot äger motsvarande tillämpning på ersättare. I övrigt får regeringen utse erforderligt antal ersättare.
Besvärsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter. 5 § andra stycket äger motsvarande tillämpning på besvärsnämnden.
Regeringen får förordna att besvärsnämnden skall vara delad i
avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tilllämpning på sådan avdelning.
Sb $ Med domstol förstås i denna lag
allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäk-
ringsrätt, marknadsdomstolen, pa-
tentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, skatterätt, fastighetstaxerings-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
rätt, länsrätt och krigsrätt. Vad i
lagen sägs om domstol skall även
gälla arrendenämnd, hyresnämnd,
statens va-nämnd och överexeku-
tor.
Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet
6 §
Allmän rättshbjälp får lämnas Allmän rättshjälp beviljas fysisk fysisk person i rättslig angelägen- person I rättslig angelägenhet, om
het, om han behöver sådant bistånd han behöver sådant bistånd och
och hans beräknade årsinkomst ej hans beräknade årsinkomst ej över-
överstiger ett pgränsbelopp som stiger ett gränsbelopp som motsvamotsvarar åtta gånger det enligt la- rar åtta gånger det enligt lagen
gen (1962:381) om allmän försäk- (1962: 381) om allmän försäkring
ring bestämda basbeloppet för ok- bestämda basbeloppet för oktober
tober året innan rättshjälp begäres. året innan rättshjälp begäres.
Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll,
ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av
förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, domstolsverket
meddelar närmare föreskrifter för
beräkning av den rättssökandes
ekonomiska förhållanden.
78¶Allmän rättshjälp får lämnas Allmän rättshjälp beviljas dödsbo dödsbo i rättslig angelägenhet, om i rättslig angelägenhet, om boet be-
boet behöver sådant bistånd och höver sådant bistånd och det med
det med hänsyn till boets behållning hänsyn till boets behållning och deloch delägarnas ekonomiska förhål- ägarnas ekonomiska förhållanden
landen är skäligt. är skäligt. Avlider den som har allmän rättshjälp, utgår därefter rättshjälpen till
dödsboet.
85§
Allmän rättshjälp får ej lämnas Allmän rättshjälp får ej beviljas
1]. i angelägenhet som ej prövas 1. i angelägenhet som skall pröeller på annat sätt behandlas i lan- vas eller på annat sätt behandlas
det, om ej den rättssökande är bo- utom riket, om ej den rättssökande satt här och särskilda skäl förelig- är bosatt här och särskilda skäl fö-
ger för rättshjälp, religger för rättshjälp,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. den som ej är bosatt i landet, 2. den som är bosatt utom riket,
om han cj är svensk medborgare om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp. för rättshjälp. 3. näringsidkare i angelägenhet 3. näringsidkare i angelägenhet
som har samband med hans nä- som uppkommit i hans näringsverk-
ringsverksamhet. om ej särskilda samhet, om ej skäl föreligger för
skäl föreligger för rättshjälp med rättshjälp med hänsyn till verksamhänsyn till hans ekonomiska förhäl- hetens art och begränsade omfutt-
landen eller sakens beskaffenhet, ning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller vmständig-
heterna i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtel-
sen kan antagas ha ägt rum i syfte att ästadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp.
5. för upprättande av självdeklaration, 6. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.
I fråga om visst slag av ärenden I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän regeringen förordna att allmän
rättshjälp ej skall lämnas. rättshjälp ej skall beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare i viss främmande stat I fråga om allmän rättshjälp skall vara
likställd med svensk medborgare.
Förmäner Förmåner m. m.
9 §
Vid allmän rättshjälp betalar sta- Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna 1 den rättsliga an- ten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. gelägenhet som rättshjälpen avser. Bestämmelser om att den rättssökande har att själv helt eller delvis betala kostnad för rättshjälp finns i 16§ andra stycket och 27§ första stycket andra punkten.
Säsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för
1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt,
2. bevisning vid allmän domstol, 2. bevisning vid allmän domstol,
krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, marknadsdom-
bostadsdomstolen samt nödvändig stolen, arbetsdomstolen eller krigs-
utredning ! angelägenhet, som kan rätt samt nödvändig utredning i ankomma under sådan domstols pröv- gelägenhet, som kan komma under
ning eller som skall prövas av skil- sådan domstols prövning eller som jemän, skall prövas av skiljemän,
3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillva-
ratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndighe-
ten,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4. resa och uppehälle för den 4. resa och uppehälle för den
rättssökande eller hans ställföreträ- rättssökande eller hans ställföreträdare och för värdare eller annan, dare och för värdare eller annan.
som måste anlitas i samband med som mäste anlitas i samband med
inställelse inför domstol eller annan inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse myndighet, om personlig inställelse
ålagts, eller i samband med instäl- ålagts, eller i samband med instäl-
lelse för blodundersökning eller an- lelse för blodundersökning eller an-
nan undersökning rörande ärftliga nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap en- egenskaper i mäl om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken, ligt 3 kap. föräldrabalken eller lä-
karundersökning enligt 21 kap. 10 §
saämma balk,
5, avgift som enligt expeditions- 5. tilläggsavgift som utgår enligt kungörelsen (1964:618) utgår för exekutionsavgiftskungörelsen
ansökan och expedition vid allmän (1971: 1027), domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, dock ej i fråga om sådan rättens expedition som utfärdas endast på särskild begäran om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft, samt avgift
som utgår enligt exekutions-
avgiftskungörelsen (1971: 1027),
6. kungörelse i mål eller ärende
vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdom-
stolen,
7. vad av allmänna medel utgått i 6. vad av allmänna medel utgått i
ersättning för översättning eller i ersättning för översättning eller i
ersättning enligt 4 eller S5§ lagen ersättning enligt 4 eller 5§ lagen (1958:642) om blodundersökning (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap m.m. vid utredning av faderskap
eller enligt föreskrift i rättegångs- eller enligt föreskrift i rättegångs-
balken eller 3§ första stycket balken eller 3§ första stycket
nämnda lag för bevisning som rät- nämnda lag för bevisning som rät-
ten självmant föranstaltat om, ten självmant föranstaltat om, 8. skiftesman som av domstol 7. skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskill- med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. nad eller boskillnad, 8. medling enligt 42 kap. 17§
Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
9a§ Den som beviljats allmän rättshjälp är i målet eller ärendet befriad från avgift för ansökan och för expedition enligt expeditionskungörelsens (1964:618) avgiftslista, avdelningarna I och II samt avdelning IIl under rubriken Utsökning m.m. Avgiftsfriketen för expedition gäller endast i den mån expeditionen är erforderlig för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäller ej i fråga om sådan expedition som utfärdas endast på särskild begäran, om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft. Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställbart avgörande eller i mål om verkställighet är befriad från skyldighet att förskjuta och betala utsökningsavgift och försäljningsavgift enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel. 10 § Skall den rättssökande ställa sä- Skall den som beviljats allmän kerhet för att få till stånd kvarstad, rättshjälp ställa säkerhet för att få skingringsförbud eller annan hand- till stånd kvarstad, skingringsförräckning enligt rättegångsbalken el- bud eller annan handräckning enligt ler utsökningslagen (1877:31 s. Dh, rättegångsbalken eller utsökningsfår rättshjälpsnämnden, om den be- lagen (1877: 31 s. 1), får rättshjälpsviljat allmän rättshjälp, utfärda nämnden utfärda ansvarsförbinansvarsförbindelse på statens väg- delse på statens vägnar. nar. Första stycket äger motsvarande Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkstäl- tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42§ utsök- lighet enligt 41 eller 42§ utsökningslagen, om rättshjälpsnämnden ningslagen, om allmän rättshjälp beviljat allmän rättshjälp i verkstäl- beviljats i verkställighetsärendet. lighetsärendet. Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kostnad för rättshjälpen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kostnadsbidrag Rättshjälpsavgift
1 §
Den rättssökande skall bidraga Den rättssökande skall bidraga
till kostnaderna för allmän rätts- till de kostnader för allmän rätts-
hjälp enligt vad som sägs i 12— hjälp som avses i 9 och 10 §§ genom
15§§. att betala rättshjälpsavgift enligt vad som sägs I 12—15 8§.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, domstolsverket
meddelar närmare föreskrifter för
beräkning av maximibelopp för
rättshjälpsavgift.
12 §
Överstiger ej den rättssökandes Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett gränsbe- beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det lopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6§ första basbelopp som anges i 6§ första stycket, utgör kostnadsbidraget en stycket, utgör maximibeloppet för etthundratjugofemtedel av basbe- rättshjälpsavgiften en hundradel av loppet, jämnad till närmast lägre basbeloppet, jämnad till närmast
tiotal kronor. Bidraget får nedsät- lägre tiotal kronor. Maximibeloppet
tas eller efterges, om särskilda skäl får nedsättas om särskilda skäl fö-
föreligger. religger. Är inkomsten högre än som Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maxi- anges i första stycket. utgör maxi-
mibeloppet för kostnadsbidraget mibeloppet för rättshjälpsavgiften
en tjugondel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men ej fem gånger basbeloppet,
en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,
en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet,
hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbelop-
pet. Vid tillämpning av andra stycket Vid tillämpning av andra stycket
iakttages att maximibeloppet jäm- iakttages att inkomsten jämnas till nas till närmast lägre tiotal kronor närmast lägre tusental kronor, att och att lägsta kostnadsbidrag utgör maximibeloppet jämnas till närmast
en etthundratjugofemtedel av bas- lägre tiotal kronor och att lägsta
beloppet, jämnad till närmast lägre maximibelopp utgör en hundradel tiotal kronor. av basbeloppet, jämnad till närmast
lägre tiotal kronor.
13 § Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbelopp enligt 128 första eller andra stycket med vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en till vilkens underhåll : han sålunda bidrager.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet etter väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade ärsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges
eller fråndrages.
14 §
Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ett med hänsyn ull boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.
15 8
Undergår inkomst eller sådant I samband med att allmän rättsförhållande som avses i 13 eller 14§ hjälp beviljas, fastställes det för söväsentlig förändring innan rätts- kanden gällande maximibeloppet. hjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i kostnadsbidrag.
Undergår inkomst eller sådant
förhållande som avses i 13 eller 14 §
väsentlig förändring innan rätts-
hjälpsärendet avslutats, skall maxi-
mibeloppet jämkas efter vad som är
skäligt, dock ej under vad som re-
dan betalais i rättshjälpsavgift.
Jämkning skall också ske, om vä-
sentlig felbedömning gjorts, när
maximibeloppet tidigare bestäm-
des.
Fråga om jämkning upptages en-
dast om särskild anledning därtill
framkommit.
Allmän rättshjälp utan beslut av Bevriljande av allmän rätshjälp rättshjälpsnämnden m.m.
16 § Anlitar den rättssökande advokat Allmän rättshjälp får, om ej aneller biträdande jurist på advokat- nat följer av 17 §, beviljas av advo-
byrå får, så länge kostnaderna för kat eller av biträdande jurist på adrättshjälpen ej överstiger maximi- vokathyrå, om den rättsliga angebeloppet för den rättssökandes lägenheten avser
kostnadsbidrag, allmän rättshjälp äktenskapsskillnad
lämnas utun beslut av rättshjälps- boskillnad nämnden. Vad som sagts nu gäller underhållsbidrag till make eller
ej fall, som avses i 7§ första barn
stycket, eller angelägenhet rörande faderskap till barn
bodelning med anledning av äk- vårdnad
tenskapsskillnad eller boskillnad. umgängesrätt
Skyldigheten att utge kostnads- upprättande av äktenskapsförord
bidrag fullgöres genom att den eller testamente. rättssökande till biträdet betalar Advokat eller biträdade jurist på
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
dennes ersättning och svarar för advokatbyrå får ej bevilja allmän
övriga kostnader för rättshjälpen. rättshjälp för verkställighet av av-
görande om — underhållsbidrag,
vårdnad eller umgängesrätt. Ej hel-
ler får advokat eller biträdande ju-
rist bevilja allmän rättshjälp
I. om den = rättssökande är
dödsbo,
2. om den rättssökande är bosatt
utom riket,
3. om den rättsliga angelägen-
heten skall prövas eller på annat
sätt behandlas utom riket.
17 §
Ersättning till biträde samt för Är rättslig angelägenhet anhängbevisning och annan utredning ig vid domstol, prövas fråga om beskall i fall som avses it 16 § bestäm- viljande av allmän rättshjälp av mas som om kostnaden skolat utgå domstolen. Likaså beslutar domav allmänna medel enligt denna stol, där den rättsliga angelägenhe-
lag. ten är anhängig, om jämkning av
I mål eller ärende vid allmän maximibeloppet för rättshjälpsavdomstol, krigsrätt, arbetsdomsto- giften. len eller bostadsdomstolen fastställes ersättningen till biträdet av domstolen. I annat fall fastställes biträdesersättningen av — rättshjälpsnämnden, om den rättssökande eller biträdet begär det eller rättshjälpsnhämnden självmant upptager ersättningsfrågan till prövning.
Allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden
Beslut om allmän rättshjälp får Har allmän rättshjälp icke bevilav rättshjälpshämnden meddelas jats enligt 16 § och är den rättsliga efter ansökan av den rättssökande. angelägenheten ej anhängig vid Ansökan skall vara skriftlig samt domstol, prövas fråga om bevilinnehålla uppgifter ide hänseenden jande av allmän rättshjälp av
som regeringen bestämmer. rättshjälpsnämnden.
Ansökan om allmän rättshjälp Är den rättsliga angelägenheten upptages av den rättshjälpsnämnd ej anhängig vid domstol, beslutar inom vars verksamhetsområde sö- rättshjälpsnämnden — också om kanden är bosatt eller, om sökan- jämkning av maximibeloppet för den är dödsbo, den avlidne var bo- rättshjälpsavgiften. satt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ansökan av den rättshjälpsnämnd
Som regeringen bestämmer.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ansökan får upptagas av annan rättshjälpsnhämnd än som följer av andra stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.
18a 8
Allmän rätshjälp beviljus efter
unsökan av den rättssökande. An-
sökan skall vara skriftlig samt inne-
hålla uppgifter i de hänseenden
som regeringen eller. efter rege-
ringens bemyndigande, domstols-
verket bestämmer.
19 Pad
Bifalles ansökan om allmän Beviljas allmän rättshjälp, beta-
rättshjälp. fastställer rättshjälps- las därefter uppkommande kostnanämnden samtidigt det för sökan- der enligt 9 och 108% av allmänna
den gällande maximibeloppet. medel. Av allmänna medel betalas
Kan sökanden ej själv eller ge- även biträdesersättning för tiden nom någon som i tjänsteställning efter det att ansökan om rättshjälp
eller annars lämnar honom bistånd kommit in till den myndighet som behörigen tillvarataga sin rätt, får har att besluta om allmän rättsrättshjälpsnämnden på sökandens hjälp. Deisamma gäller biträdesbegäran förordna biträde. kostnad som uppkommit före an-
I angelägenhet, som kan antagas sökningen hos myndighet, om arbli prövad enligt lagen (1974:8) om betet har varit av mindre omfatträttegången i tvistemål om mindre ning eller brådskande art och anvärden, får biträde förordnas en- sökningen har gjorts utan väsentdast om särskilda skäl föreligger ligt dröjsmål eller om eljest synnermed hänsyn till sökandens person- liga skäl föreligger. liga förhållanden eller sakens be- I fråga om ersättning som avses i skaffenhet. I ärende om bodelning 9§ andra stycket 6 skall rätten, i med anledning av äktenskapsskill- stället för att enligt 18 kap. 13 § rätnad eller boskillnad får biträde för- tegångsbalken ålägga den som beordnas endast om särskilda skäl fö- viljats allmän rättshjälp betalningsreligger med hänsyn till makarnas skyldighet, förklara att ersättningförhållanden eller boets beskaffen- en utgör en kostnad för rättshjäl-
het. pen.
När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13§ föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.
Förordnande av biträde m.m.
20 8
Meddelas beslut om allmän Beviljuas allmän rättshjälp enligt
rättshjälp, betalas därefter upp- 16 §, blir den som beslutat härom
kommande kostnader av allmänna biträde till den rättssökande. I an-
medel. Av allmänna medel betalas nat fall får biträde förordnas på sö-
även biträdesersättning för tiden kandens begäran, om denne ej själv efter det att ansökan om rättshjälp eller genom någon som i tjänste-
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
kommit in till rättshjälpsnämnden. ställning eller annars lämnar ho- Detsamma gäller biträdeskostnad nom bistånd kan behörigen tillvarasom uppkommit före ansökningen, laga sin rätt. om denna gjorts utan oskäligt IL angelägenhet, som kan untagas dröjsmål och kostnaden avser er- bli prövad enligt lagen (1974:8) om sättning till udvokat eller biträdan- rättegången I tvistemål om mindre de jurist på advokatbyrå. värden, får biträde förordnas en-
Har allmän rättshjälp lämnats dast om särskilda skäl föreligger enligt I6§ första stycket, utgår bi- med hänsyn tll sökandens personträdesersättningen även för denna liga förhållanden eller sakens bedel av uppdraget av allmänna me- skaffenhet. I ärende om bodelning del. med anledning av äktenskapsskitl-
I fråga om ersättning som avses I nad eller boskillnad får biträde för- 98 andra stycket 7 skall rätten, i ordnas endast om särskilda skäl föställer för att enligt 18 kap. 13 § rät- religger med hänsyn till makarnas
tegångsbalken ålägga den som be- förhållanden eller boets beskaften-
viljats allmän rättshjälp betalnings- het. skyldighet, förklara att ersättning- När biträde kan förordnas enligt en utgör en kostnad för rättshjäl- 10 kap. 13§ föräldrabalken, förordpen. nus ej biträde enligt denna lag.
21 §
Till biträde förordnas advokat, Till biträde förordnas advokat,
biträdande jurist på advokatbyrå el- biträdande jurist på advokatbyrå el-
ler annan som är lämplig för upp- ler annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föresla- draget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämplig, skall den- git någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande ne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade skulle medföra avsevärt ökade kostnader eiler i övrigt särskilda kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. skäl föranleder annat. Biträde får
entledigas om skäl föreligger där-
till.
Förordnande som biträde får av Byte av biträde får ske bara efter rättshjälpsnämnden återkallas, om särskilt tillstånd. Sådant tillstånd
skäl föreligger till det. får lämnas, om djupgående mot-
sättningar uppstått mellan biträdet
och den rättssökande eller om el-
jest särskilda skäl föreligger.
Biträde får ej sätta annan 1 sitt Biträde får sätta advokat eller bi-
ställe utan rättshjälpsnämndens trädande jurist på advokatbyrå i
medgivande. sitt ställe (substitution). I övrigt får
substitution äga rum bara efter sär-
skilt tillstånd.
Är den rättsliga angelägenheten
anhängig vid domstol, ankommer
det på domstolen att besluta om
förordnande och entledigande samt
om särskilt tillstånd till byte och
substitution. I annat fall beslutar
rättshjälpsnämnden i dessa frågor.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ersättning till biträde m.fl. 2 [a Biträde och skiftesman har rätt Biträde, skiftesman och medlare till skälig ersättning för arbete, tids- har rätt till skälig ersättning för arspillan och utlägg som uppdraget bete, tidsspillan och utlägg som krävt. Regeringen eller, efter rege- uppdraget krävt. Regeringen eller, ringens bemyndigande, central- efter regeringens bemyndigande, myndigheten fastställer taxa som domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av skall uillämpas vid bestämmande av ersättning. ersältning. Har biträde eller skiftesman ge- Har biträde, skiftesman eller nom vårdslöshet eller försummelse medlare genom vårdslöshet eller föranlett kostnad för rättshjälpen, försummelse föranlett kostnad för skall detta beaktas vid ersättning- rättshjälpen, skall detta beaktas vid ens bestämmande. ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas. Ersättning till biträde fastställes i Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid allmän dom- mål eller ärende vid domstol av stol. krigsrätt, arbetsdomstolen el- domstolen. Ersättning till biträde i ler bostadsdomstolen av domsto- annat fall och till skiftesman fastlen. Ersättning till biträde i annat ställes av rättshjälpsnämnden. Erfall och till skiftesman fastställes av sättning till medlare fastställes av rättshjälpsnämnden. domstolen.
23 ur: Biträde får ej förbehålla sig eller Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvud- mottaga ersättning av sin huvudman utöver vad som följer av 22§. man utöver vad som följer av 228. Har det skett, är förbehållet utan Har det skett, är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket. I frå- vad han uppburit för mycket. I fråga om ersättning till skiftesman ga om ersättning till skiftesman och skall vad som har sagts nu äga mot- till medlare skall vad som har sagts svarande tillämpning. nu äga motsvarande tillämpning.
Ersättning för bevisning och annan utredning m.m.
24 § I den mån ej särskilda föreskrif- I den mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för be- ter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän visning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomsto- domstol, bostadsdomstolen, marklen eller bostadsdomstolen med nadsdomstolen, arbetsdomstolen skäligt belopp enligt domstolens be- eller krigsrätt med skäligt belopp stämmande. enligt domstolens bestämmande.
Nuvurande Ivdelse Föreslagen lydelse
2 "in $
I angelägenhet, som ej hand- I angelägenhet, som ej hand-
lägges vid allmän domstol, krigs- lägges vid allmän domstol. bostads-
rätt, arbetsdomstolen eller bo- domstolen, - marknadsdomstolen, stadsdomstolen, beslutar biträde arbetsdomstolen eller krigsrätt. be-
om utredning. Har biträde ej för- slutar rättshjälpsnämnden om ut-
ordnats, beslutar rättshjälpsnämn- redning. Utan hinder härav får biden. Har i ärende om bodelning träde besluta om utredning av
Jörordnats — skiftesman, beslutar mindre omfattning. Samma befo-
denne om utredning. genhet tillkommer skiftesman som
förordnats it ärende om bodelning.
Den som medverkat vid utred- Den som medverkat vid utredning som avses I första stycket har ning som avses I första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter rätt till ersättning enligt föreskrifter
som regeringen meddelar. Ersätt- som regeringen meddelar. Ingår ut-
ningen bestämmes av rättshjälps- redningen i mål eller ärende som nämnden. har anhängigjorts vid domstol fast-
ställes ersättningen av domstolen. I
annat fall bestämmes ersättningen
av rättshjälpsnämnden.
Ersättning för inställelse
26 §
Ersättning som avses i 9 § andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.
Ersättning enligt första stycket Ersättning enligt första stycket
bestämmes av den myndighet inför bestämmes av den myndighet inför
vilken inställelsen sker. Vid instäl- vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller an- lelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap en- egenskaper i mål om faderskap en-
ligt 3 kap. föräldrabalken be- ligt 3 kap. föräldrabalken be-
stämmes ersättningen av domsto- stämmes ersättningen av domstolen. len. Ersättning för inställelse vid lä-
karundersökning enligt 21 kap. 10 §
föräldrabalken bestämmes av läns-
rätten.
Betalning och fastställande av
rättshjälpsavgift, avräkning med
den rättssökande och med biträde
27 §
Har biträde förordnats, betalas Finns biträde enligt denna lag,
kostnadsbidrag wil biträdet intill erlägges rättshjälpsavgift vill biträdet enligt 79 § fastställda maximi- det intill det enligt 15 § första beloppet. Vad som sagts nu gäller stycket fastställda maximibeloppet.
ej i den mån skyldigheten att utge Finns ej biträde, skall rättshjälps-
sådant bidrag redan fullgjorts en- avgift erläggas till statsverket. Har
ligt 16 § andra stycket. maximibeloppet höjts sedan rätts-
Från ersättning enligt 22 § skall hjälp beviljats, skall den avgift som
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
avräknas vad den rättssökande är kan föranledas av höjningen erlägskyldig att utge som kostnadsbi- gas till statsverket. drag till biträdet. Understiger ersättningen det bidrag som skall avräknas, svarar biträdet mot statsverket för mellanskillnaden och har att inbetala denna. Har biträde ej förordnats, skall kostnadsbidraget — erläggas — till
rättshjälpsnämnden.
28 §
Har sedan beslut om allmän I mål eller ärende vid domstol
rättshjälp meddelats maximibelop- skall domstolen fastställa rätts-
pet blivit höjt, skall det bidrag som hjälpsavgiften i samband med att
kan föranledas av höjningen erläg- den fastställer ersättning till biträ-
gas till rättshjälpsnämnden. de. Finns ej biträde eller begär bi-
träde ej ersättning, fastställes
rättshjälpsavgiften när domstolen
skiljer målet eller ärendet från sig
eller när rättshjälpen upphör. Vad nu sagts gäller även om rättshjälps-
avgift tidigare har fastställts för
den rättssökande.
Är den rättsliga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, skall
rättshjälpsnämnden fastställa rättshjälpsavgiften. Därvid skall första stycket äga motsvarande till-
lämpning.
29 §
Har den som beviljats allmän Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller för- honom genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostna- summelse föranlett ökade kostna-
der för rättshjälpen, får vid faststäl- der för rättshjälpen, får vid fastställande enligt 30 % av det slutliga lande av rättshjälpsavgiften maxikostnadsbidraget maximibeloppet mibeloppet överskridas efter vad överskridas efter vad som är skä- som är skäligt. ligt.
30 § Sedun den rättsliga angelägen- När myndighet fastställt rätts-
heten slutförts eller rättshjälpen på hjälpsavgiften skall genom dess
annat sätt upphört, skall rätts- försorg avräkning göras med den hjälpsnämnden fastställa slutligt rättssökande och med biträde. kostnadsbidrag och göra avräkning Från ersättning till biträde enligt med den som haft rättshjälp. 22 § skall avräknas vad den rättssökande enligt 27 § är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet.
Understiger ersättningen den av-
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
gift som skall avräknas, svarar bi-
trädet, om kostnader utöver biträ-
desersättningen uppkommit för
rättshjälpen, mot staätsverket för
mellanskillnaden.
Fastställes — rättshjälpsavgiften
till lägre belopp än det som den
rättssökande inbetalat, får med
återbetalning av mellanskillnaden
anstä, om det finns anledning an-
taga att högre avgift kommer att
fastställas på grund av ytterligare
kostnader för rättshjälpen.
Motparts — ersättningsskyldighet
Jör kosinad för allmän rättshjälp
31 §
I fråga om part som åtnjuter all- I fråga om part som åtnjuter all-
män rättshjälp i mål eller ärende vid män rättshjälp i mål eller ärende vid
allmän domstol, krigsrätt, arbets- domstol äger i fråga om kostnadomstolen eller bostadsdomstolen derna för rättshjälpen bestämmelse äger i fråga om kostnaderna för i lag om parts rättegängskostnad rättshjälpen bestämmelse i lag om tillämpning utom beträffande erparts rättegängskostnad tillämpning sättning för ränta. Motpart eller anutom beträffande ersättning för rän- nan som är ersättningsskyldig för ta. Motpart eller annan som är er- sådana kostnader skall åläggas att sättningsskyldig för sådana kostna- utge ersättningen enligt vad som der skall åläggas att utge ersättning- sägs [33 §.
en till starsverket.
Vinner makar efter gemensam Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äkten- ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken skapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rät- ätnjutit allmän rättshjälp, skall rätten, om det ej med hänsyn till om- ten ålägga andra maken att betala ständigheterna är obilligt. ålägga statsverket hälften av kostnaderna andra maken att betala statsverket för rättshjälpen. Om maximibelop- " hälften av kostnaderna för rättshjäl- pet för andra makens rättshjälpsavpen. gift skulle ha varit lägre än som
motsvarar hälften av rättshjälps-
kostnaderna, skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar
maximibeloppet. Ersättningsskyl-
dighet skall ej åläggas om detta be-
lopp ej skulle överstiga maximibe-
loppet enligt 12 § första stycket för-
sta meningen och ej heller om det
med hänsyn till omständigheterna
annars är obilligt.
Har i ärende om bodelning Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har ena skiftesman förordnats och har ena
2 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
maken åtnjutit allmän rättshjälp. maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden, om det ej skall rättshjälpsnämnden med motmed hänsyn till omständigheterna svarande tillämpning av andra
är obilligt, ålägga andra maken att stycket besluta om kostnaderna för
betala statsverket hälften av kost- skiftesmannen och för utredning naderna för skiftesmannen och för som denne har föranstaltat om. Beutredning som denne har föranstal- slutet om ersättningsskyldighet får
tat om. Beslutet får verkställas en- verkställas enligt vad som är före-
ligt vad som är föreskrivet om dom- skrivet om ullmän domstols dom. stols dom. Överstiger i fall som avses i and-
ra eller tredje stycket summan av
ersättning som make ålagts att be-
tala och den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift kostnaderna för rätts-
hjälpen, skall den make som ätnju-
ter allmän rättshjälp berättigas få
tillbaka den överskjutande delen.
Skall i annat fall beslut meddelas Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande be- parter, äger därom gällande be-
stämmelser motsvarande tilllämp- stämmelser motsvarande tilllämpning i fråga om kostnaderna för all- ning I fråga om kostnaderna för all-
män rättshjälp åt part. Därvid skall män rättshjälp ät part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas mot betalningsskyldighet åläggas för
statsverket för dessa kostnader i dessa kostnader i deras helhet eller
deras helhet eller till viss kvotdel till viss kvotdel utan angivande av
utan angivande av bestämt belopp. bestämt belopp.
32 §
När mål eller ärende i vilket part När mål eller ärende i vilket part
har allmän rättshjälp avgöres, skall har allmän rättshjälp avgöres, skall
beslut samtidigt meddelas an- beslut samtidigt meddelas angående ersättning till statsverket gående ersättningsskyldighet enligt enligt 31 8. 31 8.
Fördelning av ersättning mellan statsverket och den som haft allmän rättshjälp
33 § Ersättning som motpart eller an- Har motpart eller annan enligt nan enligt 31 § betalat till statsver- 318 ålagts ersättningsskyldighet ket för kostnader för allmän rätts- för rättshjälpskostnader. skall er-
hjälp skall utges till den som erhål- sättningen utges till statsverket, om lit rättshjälpen i den mån ersätt- ersättningen till den del den motningen överstiger kostnaderna svarar den rättssökandes rättsminskade med vad som erlagts i hjälpsavgift utgör högst fem pro-
kostnadsbidrag. cent av det basbelopp som anges i
6 § första stycket. Den rättssökande skall i sådant fall berättigas
att av statsverket återfå ett belopp
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
motsvarande erlagd rättshjälpsav-
Bift.
Överstiger den del av ersättning-
en som motsvarar den rättssö-
kandes rättshjälpsavgift fem pro-
cent av basbeloppet, skall den er-
sättningsskyldige utge belopp mot-
svarande rättshjälpsavgiften till
den rättssökande och återstoden
till statsverket.
Har — ersättningsskyldighet — ej
ålagts till fullt belopp, skall vad i
första och andra styckena sägs om
rättshjälpsavgift avse den del av
avgifien som svarar mot fördel-
ningen av ersättningsskyldigheten.
Har allmän rättshjälp beviljats Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verk- sökande i ärende angående verkställighet enligt utsökningslagen ställighet enligt utsökningslagen
(1877:31 s. 1), äger bestämmelser- (1877:31 s. D, äger bestämmelser-
na I första stycket om ersättning na I första—tredje styckena om er-
motsvarande tillämpning i fråga om sättning motsvarande tillämpning i exekutionsavgift som i ärendet utta- fråga om tilläggsavgift enligt exe-
gits hos motparten. kutionsavgiftskungörelsen — (1971:
1027) som i ärendet uttagits hos
motparten.
Upphörande av allmän rättshjälp
34¶Rättshjälpsnämnden skall för- Allmän rättshjälp skall upphöra ordna att rättshjälpen skall upphö- om
ra om
1. kostnadsbidrag ej erlägges en- 1. rättshjälpsavgift ej erlägges
ligt 27 eller 28 §, enligt 27 8,
2. sökanden lämnat oriktig upp- 2. den rättssökande lämnat orikgift och rättshjälp ej skulle ha bevil- tig uppgift och rättshjälp ej skulle
Jats om riktig uppgift lämnats, ha beviljats om riktig uppgift lämnats,
3. sökanden uppsåtligen eller av 3. den rättssökande uppsåtligen grov oaktsamhet lämnat oriktig eller av grov oaktsamhet lämnat uppgift, som varit ägnad att leda till oriktig uppgift, som varit ägnad att
befrielse från eller till för lågt slut- leda till befrielse från eller till för ligt kostnadsbidrag, låg rättshjälpsavgift.
4. sökanden ej längre kan anses 4. den rättssökande ej längre kan
ha befogat intresse av att få sin sak anses ha befogat intresse av att få
behandlad, eller sin sak behandlad, eller
5. de ekonomiska förhållandena 5. de ekonomiska förhållandena
ändrats i sådan mån att sökanden ej ändrats i sådan mån att den rättssölängre är berättigad till allmän kande ej längre är berättigad till allrättshjälp. män rättshjälp.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I fall som avses i första stycket 3 Första stycket 3 och 4 gäller ej, eller 4 skall förordnande ej medde- om det är uppenbart obilligt att las , om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör. rättshjälpen upphör. Meddelas förordnande om all- Beslutas att allmän rättshjälp män rättshjälps upphörande, skall skall upphöra, skall den som haft den som haft rättshjälp själv bära rättshjälp själv bära kostnaderna kostnaderna för denna. I fall som för denna. Föreligger särskilda avses i första stycket I och 4 skall skäl, får beslutas att kostnaderna hans ansvar dock ej överstiga eller del därav skall betalas av maximibeloppet, om ej annat följer statsverket. av 29 §. Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat fall av rätishjälpsnämn-
den. Sådant beslut får också med-
delas i samband med prövning av besvär enligt 49 §.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmäl.
35 8
Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.
36 § Annan rättshjälp åt misstänkt i Annan rättshjälp ät misstänkt i brottmål än som avses i 35 § fär be- brottmål än som avses i 35§ bevil-
viljas tilltalad, om hans beräknade jas tilltalad, om hans beräknade
årsinkomst ej överstiger ett gräns- årsinkomst ej överstiger ett gräns-
belopp som motsvarar tre gånger belopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första det basbelopp som anges i 6 § första stycket. stycket.
Vid prövning enligt första stycket äger 68 andra och tredje styckena
motsvarande tillämpning.
Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som
ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.
37 § I fråga om förmåner vid rätts- Vid rättshjälp enligt 36 § äger 9§ hjälp enligt 36§ äger 9§ andra andra stycket 2, 4 och 5,9 a§, 19§ stycket 2, 4 och 5, 20§ första första stycket samt 24 och 26§8§
stycket samt 24 och 26 §§ motsva- motsvarande tillämpning.
rande tillämpning.
38 § Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av
allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för
rättshjälp enligt 36 §.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
I fall som avses i 198 andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken, 18§ lagen (1957: 668) om utlämning för brott, 14§ lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Istand och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 39 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt 295§ lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvärd i frihet gäller vad där är föreskrivet.
39 § Beslut om rättshjälp enligt 36§ Rättshjälp enligt 368 beviljas ef-
meddelas på ansökan av den tillta- ter ansökan av den tilltalade. Beslut lade. Sådant beslut meddelas av meddelas av den domstol där målet
den domstol där målet är anhängigt. är anhängigt.
Har rätten skilt saken från sig får den, tull dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätt.
Föreligger omständighet som Föreligger omständighet som anges i 34§ första stycket 2 beträf- anges t 34 § första stycket 2 beträf-
fande den tilltalade, skall domsto- fande den tilltalade, skall domsto-
len förordna att rättshjälpen skall len besluta av rättshjälpen skall
upphöra. Dömes den tilltalade för upphöra. Dömes den tilltalade för
brottet, skall han utan hinder av brottet, skall han utan hinder av
vad som föreskrives i 388 första vad som föreskrives i 38§ första
stycket åläggas att betala hela kost- stycket åläggas att betala hela kostnaden för rättshjälpen. naden för rättshjälpen. Föreligger
särskilda skäl, får dock beslutas att
kostnaderna eller del därav skall
betalas av statsverket.
Ändras den tilltalades ekonomis- Ändras den tilltalades ekonomis-
ka förhållanden i sådan mån att han ka förhållanden i sådan mån att han ej längre är berättigad till rättshjälp. ej längre är berättigad till rättshjälp, skall domstolen förordna att rätts- skall domstolen besluta av rättshjälpen skall upphöra. hjälpen skall upphöra.
40 §
Ansökan om rättshjälp enligt 36 § Ansökan om rättshjälp enligt 368 skall vara skriftlig samt innehålla skall vara skriftlig samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som re- uppgifter i de hänseenden som re-
geringen bestämmer. Om särskilda geringen eller, efter regeringens beskäl föreligger, får ansökan göras myndigande, domstolsverket bemuntligen. stämmer. Om särskilda skäl förelig-
ger, får ansökan göras muntligen.
Rättshjälp genom offentligt biträde.
41 § Offentligt biträde kan förordnas Rättshjälp genom offentligt bimål eller ärende träde lämnas i mål eller ärende
2 Senaste lydelse 1978: 363.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsswörda eller placering av särskolelev enligt 288 samma lag,
3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enhgt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,
4. angående omhändertagande för samhällsvärd enligt 298 barnavårdslagen (1960: 97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller angående sädan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,
S. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvärdsskola enligt barnavårdslagen (1960: 97).
6. angående förpassning enligt 6. angående förpassning eller ut-
utlänningslagen (1954: 193) samt visning — enligt — utlänningslagen vid utredning hos polismyndighet (1954: 193) samt vid utredning hos när fråga har uppkommit om för- polismyndighet när fråga har upp-
passning, kommit om förpassning eller ut-
Visning,
7. angående utvisning enligt utlänningslagen (1954:193),
8. angående avvisning enligt ut- 7. angående avvisning enligt ut-
länningslagen (1954:193). dock ej länningslagen, dock ej hos polis-
hos polismyndighet, såvida icke an- myndighet, såvida icke anledning ledning föreligger att underställa föreligger att underställa ärendet
ärendet den centrala utlännings- den centrala utlänningsmyndighemyndigheten eller utlänningen en- ten eller utlänningen enligt 358 hgt 358 samma lag hållits i förvar samma lag hållits i förvar längre än längre än en vecka, en vecka, |
9. angående verkställighet enligt 8. angående verkställighet enligt
utlänningslagen (/954:193). om an- utlänningslagen, om anledning föreledning föreligger att underställa ligger att underställa ärendet den
ärendet den centrala utlännings- centrala — utlänningsmyndigheten
myndigheten med stöd av 58 § and- med stöd av 58 § andra stycket samra stycket samma lag eller hänskju- ma lag eller hänskjuta ärendet dit
ta ärendet dit med stöd av 58 § tred- med stöd av 58§ tredje stycket je stycket samma lag eller om utlän- samma lag eller om utlänningen enningen enligt 35 § samma lag hållits ligt 35§ samma Jag hållits i förvar i förvar längre än en vecka, längre än en vecka, 11. angående föreskrifter som 9. angående föreskrifter som meddelats enligt 108, 34§ eller 518 meddelats enligt 10§, 348 eller 518 femte stycket = utlänningslagen femte stycket utlänningslagen, (1954:193), 12. angående hemsändande av 10. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71§ första utlänning med stöd av 71§ första stycket utlänningslagen stycket utlänningslagen, (1954:193),
13. angående förverkande av I. angående förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt 26 villkorligt medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken, kap. brottsbalken,
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
14. angående återintagning i an- 12. angående återintagning i an-
stalt enligt 29 eller 30 kap. brotts- stalt enligt 29 eller 30 kap. brotts-
balken. balken,
15. angående verkställighet ut- 13. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande päå- omlands av frihetsberövande på-
följd enligt lagen (1963:193) om följd enligt lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk- Island och Norge angående verk-
ställighet av straff m.m. eller lagen ställighet av straff m. m. eller lagen
(1972: 260) om internationellt sam- (1972: 260) om internationellt sam-
arbete rörande verkställighet av arbete rörande verkställighet av
brottmålsdom, brottsmålsdom,
16. angående utlämning enligt la- 14. angående utlämning enligt la-
gen (1970:375) om utlämning till gen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut Norge för verkställighet av beslut
om värd eller behandling, om vård eller behandling,
17. angående kastrering enligt la- 15. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om gen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till ätgärden ej läm- giltigt samtycke till åtgärden ej läm-
nats, nats, 18. hos regeringen enligt I $ and- 16. hos regeringen enligt I1§ andra
ra stycket lagen (1975: 1360) om stycket lagen = (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vis- tvängsåtgärder i spaningssyfte i vis-
sa fall. sa fall.
42 8
I ärende som anges i 418 1—5 och I ärende som anges i 41 §& 1—5 och 13-17 skall offentligt biträde utses 11—15 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av behövs för tillvaratagande av
dennes rätt. Vid bedömningen av dennes rätt. Vid bedömningen av
behovet skall särskilt beaktas om i behovet skall särskilt beaktas om i
väsentligt hänseende motstridiga väsentligt hänseende motstridiga
sakuppgifter lämnats under utred- sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakför- ningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara. hållanden i övrigt är oklara.
I ärenden som anges i 418 6 —9, I ärende som anges i 41§ 6 —-10 II, I2 och 18 skall offentligt biträde och 16 skall offentligt biträde utses, utses, om det ej måste antagas att om det ej måste antagas att behov behov av biträde saknas. av biträde saknas.
43 8 Offentligt biträde förordnas av Offentligt biträde förordnas efter rättshjälpsnämnd efter ansökan av ansökan av den som åtgärden avser den som åtgärden avser eller anmä- eller då annars anledning föreliglan av den myndighet som handläg- ger.
ger målet eller ärendet. I ärende Biträde förordnas av den myn-
hos regeringen får anmälan göras dighet som handlägger målet eller
3 Senaste lydelse 1978: 363.
Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse
av chefen för det statsdepartement, ärendet. Dock ankommer prövtill vilket ärendet hör, eller av tjäns- ningen teman som departementschefen be- i ärende hos barnavårdsnämnd, stämmer. social centralnämnd etler social distriktshämnd enligt 41 §4 på länsrätten, i ärende som avses i 41§ 6—-10
eller 16 på rättshjälpsnämnden,
i ärende hos polismyndighet enligt 41 § 14 på länsrätten samt i annat ärende hos regeringen än som avses I 41§ 6—10 eller 16 på chefen för det departement till vilket ärendet hör eller på tjänsteman som departementschefen bestäm-
mer.
Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande tillämpning.
Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myn-
dighets avgörande.
Ansökan eller anmälan upptages Ansökan om offentligt biträde av den rättshjälpsnämnd inom vars ges in till den myndighet som hand-
verksamhetsområde den som åt- lägger målet eller ärendet. Avser
gärden avser är bosatt eller, i fråga ansökan offentligt biträde i ärende om den som ej är bosatt i landet, av som avses i 41 § 6—10 eller 16, ges den rättshjälpsnämnd som rege- dock ansökan in till rättshjälpsringen bestämmer. nämnden. Ansökan eller anmälan får upp- Myndighet som inte själv får förtagas av annan rättshjälpsnämnd ordna offentligt biträde skall till beän som följer av tredje stycket, om hörig myndighet med eget yttrande
nämnden finner särskilda skäl före- överlämna ingiven ansökan med
ligga. därvid fogade handlingar eller anmåla behovet av offentligt biträde.
44 8 Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra
avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. I fråga om offentligt bräde äger I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 218 andra och bestämmelserna i 218 första
tredje styckena. 22§ första och stycket sista meningen, andra och andra styckena samt 23§ motsva- tredje styckena, 22§ första och
rande tillämpning. andra styckena samt 23§ motsva-
rande tillämpning.
I fråga om beslut som meddelas .
med stöd av andra stycket äger 43 §
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
andra och tredje styckena motsvua-
rande tillämpning.
Ersättning till offentligt biträde Ersättning tull offentligt biträde fastställes av rättshjälpsnämnden utgår av allmänna medel. och utgär av allmänna medel.
45 § I mål eller ärende som avses i I mät eller ärende som avses I 415§ får offentligt biträde föranstaha 418 får offentligt biträde föranstalta om sådan utredning som är skäligen om sådan utredning som är skäligen
påkallad för tillvaratagande av dens påkallad för tillvaratagande av dens
rätt som åtgärden avser och som ej rätt som åtgärden avser och som ej
kan erhållas genom myndighet som kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har handlägger mälet eller ärendet. Har
offentligt biträde cj utsetts, får offentligt biträde ej utsetts, får
rättshjälpshämnd som avses i 43§ rättshjälpsnämnden på ansökan av på ansökan av den som åtgärden den som åtgärden avser besluta om
avser besluta om utredning. utredning. Den som efter beslut av offentligt Den som efter beslut av offentligt
biträde eller rättshjälpsnämnd med- biträde eller rättshjälpsnämnd medverkat vid utredning har rätt till er- verkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt sättning av allmänna medel enligt
bestämmelser som regeringen med- bestämmelser som regeringen med-
delar. Ersättningen fastställes av delar. I fråga om fastställande av rättshjälpsnämnden. ersättningen äger 43§ andra och
tredje styckena motsvarande till-
lämpning.
Rådgivning
46 §
Med rådgivning förstås i denna Med rådgivning förstås i denna lag kortare rådgivning och därmed lag rådgivning och därmed jämförjämförlig åtgärd i rättslig angelägen- lig åtgärd i rättslig angelägenhet unhet. Som rådgivning skall dock ej der högst en timme. Som rådgivanses åtgärd i angelägenhet som ning skall dock ej anses åtgärd i avses i 8 § första stycket 5 eller som angelägenhet som avses i 8 § första omfattas av förordnande som med- stycket 5 eller som omfattas av fördelats med stöd av 8§ andra «ordnande som meddelats med stöd stycket. av 8 § andra stycket.
47 8
Rådgivning sker mot en avgift Rådgivning sker mot en avgift
som motsvarar en etthundratjugo- som motsvarar en halv procent av femtedel av det basbelopp som det basbelopp som anges i 6 § föranges i 6 § första stycket, jämnad sta stycket för varje påbörjad tids-
till närmast lägre tiotal kronor. Av- period om I5 minuter. Avgiften för giften får nedsättas eller efterges, rådgivningen jämnas till närmast om särskilda skäl föreligger. För lägre tiotal kronor. Avgiften fär
vad som nedsatts eller eftergivits nedsättas eller efterges, om särskil-
utgår ersättning av allmänna medel da skäl föreligger. För vad som
till den som meddelat rädgivning. nedsatts eller eftergivits utgår er-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
sättning av allmänna medel till den
som meddelat rådgivning.
Lämnas efter rådgivning allmän Beviljas allmän rättshjälp efter
rättshjälp, skall kostnaden för räd- rådgivning, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den den allmänna rättshjälpen. Erläg-
rättssökande får därvid räkna sig gande uav rådgivningsavgifi skall erlugd rådvivningsavgifi till godo anses som betalning på rättshjälpssåsom betalning på kostnadsbi- uvgift. drag.
48 §
Rådgivning meddelas av advokat Rådgivning meddelas av advokat
eller av biträdande jurist på advo- eller av biträdande jurist på advo-
katbyrå utan beslut av rättshjälps- katbyrå. nämnden. Beslut om nedsättning eller efter- Beslut om rådgivningsavgift jäm-
gift av rädgivningsavgift meddelas likt 47 § första stycket ankommer av biträdet. på den som meddelat rådgivningen.
Särskilda bestämmelser
49 §
Mot rättshjälpsnämnds eller an- I fråga om talan mot domstols
nan förvaltningsmyndighets beslut beslut enligt denna lag tillämpas
enligt denna lag föres talan hos cen- vad som i allmänhet gäller om tatralmyndigheten genom besvär. lan mot beslut av domstolen. Mot centralmyndighetens beslut i anledning av besvär får talan ej föras. I fråga om talan mot allmän Mot beslut enligt denna lag av domstols, krigsrätts eller förvalt- rättshjälpsnämnd eller annan för-
ningsdomstols beslut enligt denna valtningsmyndighet som ej omfat-
lag tillämpas vad som i allmänhet 1as av första stycket föres talan hos gäller om talan mot sådan dom- besvärsnämnden genom besvär. stols beslut. Mot beslutet av advokat eller biträ-
dande jurist på allmän advokatbyrå
får talan dock ej föras. Talan får ej föras mot besvärs-
nämndens beslut enligt denna lag.
49 a 8 Talan mot beslut i fråga om
rättshjälp får föras, förutom av en-
skild part, av domstolsverket. Räknas besvärstid från den dag då part
fått del av beslutet, får domstols-
verket likväl ej väcka besvärstalan
senare än två månader från dagen
för beslutet. Domstolsverket får föra talan även till förmån för en-
skild part.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Talan mot beslut i fråga om
rättshjälp för föras även av annan
myndighet som regeringen bestäm-
mer. Därvid skall vad i första
stycket sägs om domstolsverkets
talerätt tillämpas.
Undanröjes beslut om rättshjälp,
skall den som haft rättshjälpen
själv bära kostnaderna för denna.
Föreligger särskilda skäl, får dock
förordnas att kostnaderna eller del
därav skall betalas av statsverket.
50 § Bestämmelserna i denna lag om Bestämmelserna i denna lag om
angelägenhet, som skall prövas av angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även förvaltningsmyndighet, gäller även
sådant ärende vid allmän domstol, sådant ärende vid domstol, som krigsrätt, arbetsdomstolen = eller avser domstolens förvaltande verk-
bostadsdomstolen, Som avser dom- samhet. stolens förvaltande verksamhet.
51 §
Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätt som
är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverksamhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes till böter.
Detsamma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller benämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Har allmän rättshjälp beviljats före denna lags ikraftträdande skall om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna i 16 och 17 §§ är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den 1 juli 1979. För tiden till utgången av år
1980 gäller detsamma 22 § tredje stycket, 27-30 och 34 §§. Utöver 17 8 i
den äldre lydelsen tillämpas 17 §& andra meningen i den nya lydelsen. Utöver 20 § i den nya lydelsen tillämpas fortfarande 20 § andra stycket i
den äldre lydelsen. Ersättning till medlare fastställs av domstolen. Bestämmelsen i 27 § första meningen i den nya lydelsen gäller ej i den mån skyldighet att utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt 16 §& andra stycket i den äldre lydelsen. Kostnadsbidrag och maximibelopp för sådant bidrag som har fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre lydelse skall vid tillämpning av lagen i dess nya lydelse jämställas med rättshjälpsavgift och maximibelopp för sådan avgift. Har motpart före denna lags ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet
för rättshjälpskostnad jämlikt 31 §, skall statsverkets rätt att enligt nämnda paragraf uppbära ersättning som tillkommer den rättssökande övergå på
denne, om ersättningen vid försök vill indrivning inte kunnat uttagas inom ett år från beslutet om ersättningsskyldighet.
2 Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs att 21 kap. HH 8 föräldraba!ken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
11 8!
Beträffande parts skyldighet att ersätta motparis kostnader i ärende enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.
Kostnad för utförande av upp- Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 § första stycket andra drag enligt 2 § första stycket andra
punkten, hämtning eller omhänder- punkten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkarunder- tagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. sökning betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning för sådan Den som har hand om barnet får kostnad prövas av länsrätten. tillerkännas ersättning och förskott
i anledning av kostnad för resa och
uppehälle i samband med instäl-
lelse vid läkarundersökning enligt
10 §. Härvid äger 15 § förvaltnings-
processlagen (1971:291) motsva-
rande tillämpning.
Fråga om ersättning enligt andra
och tredje styckena prövas av läns-
rätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
3 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 17 kap. 14§, 30 kap. 128, 31 kap. 1§, 33 kap. 5§, 49 kap. 4 och 7 §§, 52 kap. 1 §, 54 kap. 8§ samt 56 kap. 1§ skall ha nedan angivna lydelse.
17 kap.
14 §
Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft.
! Senaste lydelse 1971: 305.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
Beslut under rättegången, mot Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, vilket talan ej mä föras särskilt, skall genast gå I verkställighet. Vad skall genast gå 1 verkställighet. Detnu sagis gälle ock beslut, varige- samma gäller beslut, varigenom nom rätten avvisat ombud eller bi- rätten
träde eller ogillat tredje mans yr- 1. avvisat ombud eller biträde,
kande att få som intervenient del- 2. ogillat tredje mans yrkande taga i rättegången eller utlätit sig att få som intervenient deltaga i rät-
angående ersättning eller förskott tegången,
till biträde, vittne, sakkunnig eller 3. utlåtit sig angående ersätt-
annan, som ej är part eller interve- ning eller förskott till biträde, vitt-
nient, eller förordnat om någons ne, sakkunnig eller annan, som ej är hållande i häkte eller om kvarstad, part eller intervenient, skingringsförbud eller annan hand- 4. förordnat om nägons hållanräckning eller om hävande av sådan de i häkte eller om kvarstad, skingåtgärd eller till biträde utsett annan, ringsförbud eller annan handän part föreslagit. Rätten äge, när räckning eller om hävande av sådan
skäl äro därtill, i beslut, varigenom åtgärd.
föreläggande meddelats part eller 5. tll biträde utsett annan än annan att förete skriftligt bevis eller part föreslagit, eller att tillhandahålla föremål för syn el- 6. utlåtit sig i annat fall än som ler besiktning, förordna, att beslu- avses i 3 eller 5 i fråga som gäller tet må verkställas utan hinder av att allmän rättshjälp, dock ej beslut det icke äger laga kraft. om — ersättningsskyldighet enligt
318 rättshjälpslagen (1972:429).
Rätten äge. när skäl äro därtill, i beslut, varigenom = föreläggande
meddelats part eller annan att före-
te skriftligt bevis elter att tillhanda-
hålla föremål för syn eller besikt-
ning, förordna att beslutet må verk-
ställas utan hinder av att det icke
äger laga kraft.
Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.
30 kap.
12 §&
Beslut under rättegången, mot Beslut under rättegången, mot
vilket talan ej må föras särskilt, vilket talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet. Vad skall genast gå i verkställighet. Detnu sagts gälle ock beslut, varige- samma gäller beslut, varigenom
nom rätten avvisat ombud, biträde rätten eller försvarare eller utlåtit sig an- 1. avvisat ombud, biträde eller gäende ersättning eller förskott av försvarare,
2 Senaste lydelse 1972: 430. 3 Senaste lydelse 1972: 430.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
allmänna medel till målsägande el- 2. utlåtit sig angående ersättler angående ersättning celler för- ning eller förskott av allmänna meskott till biträde, försvarare, vittne. del till målsägande eller angående
sakkunnig eller annan, som ej är ersättning eller förskott till biträde, part, eller angående häktning eller försvarare, vittne, sakkunnig eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., el- annan, som ej är part,
ler ull försvarare utsett annan, än 3. utlåtit sig angående häktning part föreslagit. Rätten äge, när skäl eller åtgärd, som avses i 25—28
äro därutll, i beslut, varigenom före- kap., läggande meddelats part eller annan 4. till försvarare utsett annan än att förete skriftligt bevis eler att part föreslagit, eller tillhandahålla föremål för syn eller 5. utlåtir sig i annat fall än som besiktning, förordna, att beslutet avses i 2 eller 4 i fråga som gäller mä verkställas utan hinder av att rättshjälp enligt rättshjälpslagen
det icke äger laga kraft. (1972:429), dock ej beslut om skyl-
dighet att till statsverket återbetala kostnad för rättshjälpen. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut. varigenom = föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna att beslutet må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.
Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke
äger laga kraft. må verkställas, vare den gällande.
31 kap. 18 Dömes 1 mål, vari åklagare för Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, talan, den tilltalade för brottet. skall han till statsverket återgälda skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av all- vad enligt rättens beslut av all-
männa medel utgått för hans instäl- männa medel utgått för hans inställ-
lelse vid rätten under förundersök- else vid rätten under förundersökningen, till viltne eller sakkunnig el- ningen. till vittne eller sakkunnig el-
ler eljest för bevisning under förun- ler eljest för bevisning under förundersökningen eller 1 rättegången dersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare så samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för vare dock ej ersättningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit på- kostnad, som icke skäligen varit på-
kallad för utredningen, eller för kallad för utredningen, celler för kostnad, som vållats genom vårds- kostnad, som vållats genom vårds-
1 Senaste lydelse 1974: 573.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
löshet elier försummelse av annan löshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han av honom utsedd försvarare. Han
vare ej heller I annat fall än som vare ej heller i annat fall än som
sägs 1 48 första stycket skyldig att sägs I 48 första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibelop- för honom gällande maximibelop-
pet för kostnadsbidrag vid allmän pet för rättshjälpsavgift vid allmän
rättshjälp enligt rättshjälpslagen rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429). (1972: 429).
Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda fär jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brotts-
lighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade Om det belopp som den tilltalade skulle hava att ersätta understiger skulle hava att ersätta ej överstiger visst av regeringen fastställt be- maximibeloppet enligt 12§ första
lopp, skall kostnaden stanna å stycket första meningen rätts-
statsverket. hjälpslagen, skall kostnaden stanna
å statsverket.
33 kap.
5 8
Tredskodom delgives genom rät- Tredskodom delgives genom rättens försorg endäst tens försorg endast
om den innebär att fordran fast- om den innebär att fordran fast-
ställes att utgå med särskild för- ställes att utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom eller tomt- månsrätt i fast egendom eller tomträtt, rätt,
om den part som yrkat tredsko- om den part som yrkat tredskodomen begär det, eller domen begär det, eller
om part beviljats rättshjälp ge- om part beviljats allmän rättsnom beslut av rättshjälpsnämnden. hjälp.
49 kap.
4 88
Talan mot underrättens beslut under rättegången skall föras särskilt, om rätten
I. avvisat ombud, biträde eller försvarare:
2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången:
3. förelagt pan eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 38 5 tryckfri-
hetsförordningen eller 98 första stycket 5 radioansvarighetslagen
(1966: 756) funnit det vara av synnerlig vikt att där avsedd uppgift lämnas
vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran;
3 Senaste lydelse 1972: 430. € Senaste lydelse 1977: 1020.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om
ansvar för företeelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part eller intervenient. att gottgöra i rättegången vällad kostnad:
5. utlätit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller förskott ull biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;
6. utlätit sig i tvistemål an- 6. utlåtit sig I tvistemål angäende kvarstad, skingringsförbud gående kvarstad. skingringsförbud
eller annan handräckning eller i eller annan handräckning eller i brottmål angående häktning eller brottmäl angående häktning eller
åtgärd, som avses I 25—28 kap.: el- atgärd. som avses i 25—28 kap.: ler 7. avslagit begäran om biträde
7. avslagit begäran om rätts- eller försvarare eller till sådant upp-
hjälp eller om ersättning eller för- drag förordnat annan än part föreskott till part, som åtnjuter sådan slagit: förmån, eller avslagit begäran om 8. utlätir sig i annat fall än som
biträde eller försvarare eller till så- avses i 5 eller 7 i fråga som gäller
dant uppdrag förordnat annan, än allmän rättshjälp: eller part föreslagit. 9. avslagit hegåäran om rätts-
hjälp åt misstänkt i brottmål eller
om ersättning eller förskott till
part, som åtnjuter sådan förmån.
Särskild talan skall föras genom Särskild talan skall föras genom
besvär. Är fräga om beslut, som besvär. Är fråga om beslut, som
avses i I, 2, 3 eller 7, åligge den som avses i I, 2, 3, 7, & eller 9, åligge
vill föra talan att, om beslutet med- den som vill föra talan att, om be-
delats vid sammanträde för för- slutet meddelats vid sammanträde handling, genast och eljest inom en för förhandling. genast och eljest vecka från den dag, då han erhöll inom en vecka från den dag, då han del därav. anmäla missnöje; för- erhöll del därav, anmäla missnöje; summas det, äge han ej vidare rätt försummas det, äge han cj vidare till talan. Rätten pröve genast, om rätt till talan. Rätten pröve genast, anmälan rätteligen gjorts. om anmälan rätteligen gjorts.
78 Har underrätt förklarat domare Har underrätt förklarat domare
jävig eller ogillat jäv mot särskild Jävig eller ogillat jäv mot särskild
ledamot av nämnd eller bifallit be- ledamot av nämnd eller bifallit be-
gäran om rättshjälp, skall vid un- gäran om rättshjälp är misstänkt i
derrättens beslut förbliva. brottmål, skall vid underrättens be-
slut förbliva.
52 kap.
18¶Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga; har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den 7 Senaste lydelse 1972: 430.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
dag. då klaganden erhölt del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 68, vare ej inskränkt till viss td.
Om skyldighet att anmäla miss- Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 nöje med beslut, som avses 1 49 kap. 3§ eller 48 första stycket I, 2, kap. 3§ eiler 4§ första stycket I, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel. 3, 7, & eller 9, stadgas i nämnda
kapitel.
54 kap.
85¶Fj må talan föras mot hovrätts Ej må talan föras mot hovrätts beslut angäende jäv mot domare i beslut angående jäv mot domare I underrätt eller i dit fullföljd fräga, underrätt eller i dit fullföljd fråga. som avses i 49 kap. 4§8 första som avses i 49 kap. 4§ första stycket 7 eller 6 §. stycket 7 eller 9 eller 65.
56 kap.
18¶Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häk-
tande eller kvarhållande i häkte vare ej inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla miss- Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, nöje mot hovrätts beslut i fråga, som avses I 49 kap. 3§ eller 4§& för- som avses i 49 kap. 3§ eller 4 § första stycket I, 2, 3 eller 7, stadgas ti sta stycket I. 2,3, 7.8 eller 9, stad- 54 kap. 38. gas I 54 kap. 385.
Denna lag träder i krafi den 1 juli 1979.
4 Förslag till
Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)
Härigenom föreskrivs att 348 förvaltningsprocesslagen (1971: 291) skall ha nedan angivna lydelse.
34 &!
Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, fär talan föras endast i samband med talan mot beslut ; själva målet. Talan får dock föras särskilt när rätten
! Senaste lydelse 1974: 357.
3 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning. 2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlätenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för honom,
5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller
sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller
tredska, 6. förordnat angående undersök- 6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av per- ning eller omhändertagande av per-
son eller egendom eller om annan son eller egendom eller om annan liknande Mgärd eller liknande åtgärd.
7. förordnat angående ersättning 7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet. för någons medverkan i målet, eller
8. utlåtit sig i annat fall än som avses i 7 i fråga som gäller rätts-
hjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429). Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras
endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten
Härigenom föreskrivs att 17§ lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §! I fråga om talan mot patentbesvärsrättens slutliga beslut finns bestäm-
melser i patentlagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970: 485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1963:521) och lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område. Mot patentbesvärsrättens beslut, som ej är slutligt, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt när rätten har
! Senaste lydelse 1977: 1021.
Prop. 1978/79: 90 [ 'n
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse
I. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om
att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakuaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vällats genom försummelse eller tredska,
4. förordnat angäende ersättning för nägons medverkan I målet.
5. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 4 i fråga som gäller allmän
rättshjälp.
Särskild talan som avses I andra stycket får föras av den som beslutet angår. om det har gått honom emot. Talan föres genom besvär hos regeringsrätten. Därvid äger bestämmelserna 1 7§ förvaltningsprocesslagen (1971: 291) motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 &!
Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslut i ärende enligt 12 kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ärende angående bostadsrätt. bostadssanering eller särskild förvaltning eller i ärende enligt lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. finns bestämmelser i 12 kap. 70§ jordabalken, 318 hyresförhandlingslagen, 76 § bostadsrättslagen (1971:479), 218 bostadssaneringslagen (1973:531), 34§ bostadsförvaltningslagen (1977: 792) samt 258 lagen om förvärv av hyresfastighet m. m.
Mot beslut av hyresnämnd får talan föras särskilt, om nämnden
1. avvisat ansökan som avses i 8, 11, 14—16, 16a eller t6c 8,
2. avskrivit ärende enligt 8—-10, I5a, 16, 162 eller 16c§, dock ej när ärendet kan äterupptagas,
3. förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet,
4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet ati iakttaga föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet,
! Senaste lydelse 1978: 306.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5. undärniv sig annat fall än som
uvses i 3 ifråga som gäller allmän
rättshjälp.
Särskild talan föres genom besvär hos bostadsdomstolen inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Besvärshandlingen skall inges till domstolen.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd
Härigenom föreskrivs att 198 lagen (1976:839) om statens va-nämnd skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
Talan mot beslut av nämnden, Talan mot beslut av nämnden,
som innebär avgörande av saken, som innebär avgörande av saken.
föres genom vad. Detsamma gäller i föres genom vad. Detsamma gäller I fråga om beslut, varigenom nämn- fråga om beslut, varigenom nämnden I samband med avgörande av den i samband med avgörande av
saken utlåtit sig om ersättning en- saken utlätit sig om ersättning enligt 148. Särskild vadeanmälan be- ligt 14§ eller i annan fråga som gälhövs cj. ler allmän rättshjälp och som rör
part. Särskild vadeanmälan behövs
ej.
Mot nämndens beslut. varigenom Mot nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan, avskri- nämnden avvisat ansökan, avskrivit mål, utlåtit sig om ersättning en- vit mål. utlåtit sig om ersättning en-
ligt 128 tredje stycket eller 138 el- ligt 12§ tredje stycket eller 13§ eller i annat fall än som avses i första ler i annat fall än som avses I första stycket utlåttt sig om ersättning en- stycket utlätit sig om ersättning enligt 148 eller utlåtit sig i fråga som ligt 14§ eller i annan fråga som gäl-
avses i 158, föres talan genom be- ler allmän rättshjälp eller utlåti sig svär. Mot annat av nämnden med- I fråga som avses i 15§, föres talan delat beslut som ej innebär avgö- genom besvär. Mot annat av nämnrande av saken får talan föras en- den meddelat beslut som ej innebär dast I samband med sådan talan avgörande av saken får talan föras som avses i första stycket första endast i samband med sådan talan punkten. som avses i första stycket första
punkten.
Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
8 Förslag till
Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)
Härigenom föreskrivs att 212 och 21988 utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
äl
212 Har överexekutor genom särskilt Har överexekutor genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet, beslut utlätit sig över omständighet, som angår målets behandling: där- som angår målets behandling; där-
över må ej) besvär anföras annor- över må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang med huvud- ledes än i sammanhang med huvudsaken. Ej vare part förment att sär- saken. Ej vare part förment att sär-
skilt överklaga beslut, varigenom skilt överklaga beslut, varigenom
överexekutor före målets slutliga överexekutor före målets slutliga avgörande utlätit sig i fråga. som avgörande utlåtit sig i fråga, som
avses I 195 § I mom., eller meddelat avses i 195 § I mom., eller meddelat
förordnande enligt 2088. Tilltror förordnande enligt 2088 eller utlätit part sig visa, att utsökningsmål av sig i fråga som gäller allmän rättsöverexekutor onödigt uppehålles: hyälp. Tilltror part sig visa, att ut-
äge då att däröver klaga. sökningsmål av överexekutor onödigt uppehålles; äge då att däröver
klaga.
219 &
Talan mot hovrätts utslag eler beslut i utsökningsmål skall fullföljas genom besvär till högsta domstolen.
Har i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målet visats
åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 2118 2 mom. finnes
stadgat äga motsvarande ullämpning.
Över beslut, varigenom hovrät- Över beslut, varigenom hovrät-
ten, innan ändringssökandet slutli- ten, Innan ändringssökandet slutligen prövas. förordnat, att överexe- gen prövas, förordnat, all överexekutors utslag icke mä verkställas el- kutors utslag icke må verkställas eller att, om verkställighet redan ler att, om verkställighet redan
följt. ytterligare åtgärd ej mä vidta- följt. ytterligare ätgärd ej må vidtagas, eller utlätit sig I fråga, som i gas, eller utlätit sig i fråga, som i
1958 I mom. sägs, må särskild ta- 195 & I mom. sägs, eller utlåtit sig i
lan föras. Har hovrätten i annat fall råga som gäller allmän rättshjälp, är nu sagts genom särskilt beslut må särskild talan föras. Har hovrät-
utlätit sig över omständighet, som ten i annat fall är nu sagts genom
angår målets behandling; däröver särskilt beslut utlätit sig över om-
! Senaste lydelse 1946: 814. 2 Senaste lydelse 1946:814.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
må besvär ej anföras annorledes än ständighet. som angär målets be-
1 sammanhang med huvudsaken. handling; däröver må besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.
Ej må klagan föras över utslag, varigenom hovrätten undanröjt förordnande, som av överexekutor meddelats enligt 208 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 23 och 34 88 lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk värd i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iyvdelse
23. $
Mot psyktatriska nämndens be- Mot psykiatriska nämndens beslut får talan icke föras. slut enligt denna lag får talan icke
föras.
34 8!
Utskrivningsnämnd eller psykia- Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärenden triska nämnden får avgöra ärenden endast om nämndens samtliga leda- endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande. Beslut röran- möter äro närvarande. Beslut rörande förskott på ersättning Som avses de förskott på ersättning som avses i 328 eller 338 tredje stycket får i 328 eller 338 tredje stycket fär dock på nämndens vägnar medde- dock på nämndens vägnar medde-
las av ordföranden. las av ordföranden. Detsamma gäl-
ler beslut som rör rättshjälp genom
offentligt biträde.
Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga
motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykta-
trska nämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
! Senaste lydelse 1973: 129.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Härigenom föreskrivs att 22 och 4588 lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Beslutsnämnd får avgöra ärende Beslutsnämnd fär avgöra ärende endast om ordföranden och minst endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande. två andra ledamöter är närvarande. Beslut rörande förskott på ersätt- Beslut rörande förskott på ersättning som avses I 208 eller 215 tred- ning som avses i 208 eller 21§ tred- Je stycket får dock på nämndens je stycket får dock på nämndens
vägnar meddelas av ordföranden. vägnar meddelas av ordföranden.
Detsamma gäller beslut som rör
rättshjälp genom offentligt biträde.
Bestämmelsena i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
45 &
Mot psykiatriska nämndens be- Mot psykiatriska nämndens beslut eller huvudtillsynsmyndighe- slut enligt denna lag eller huvudtill-
tens beslut enligt 44 8 fär talan icke synsmyndighetens beslut enligt 44 § föras. får talan icke föras.
I fråga om talan mot länsskolnämnds beslut gäller 54§ skollagen i tilllämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
! Senaste lydelse 1973: 130. 2? Senaste lydelse 1971: 639.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1978-08-24
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Antonsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Mundebo, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén
Föredragande: statsrådet Wikström
Lagrådsremiss med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) m. m.
1¶Inledning
Statsmakterna beslöt åren 1972—73 en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. I samband därmed antogs rättshjälpslagen (1972: 429) som jämte anslutande författningar trädde i kraft den 1 juli 1973. Lagen har sedermera ändrats vid flera tillfällen, senast 1978: 363.
Vid rättshjälpsreformens tillkomst förutsatte riksdagen att lagstiftningen på området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av dess tillämpning (JuU 1972: 12 och 1973: 1).
Inom domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), vilken innan domstolsverket den 1 juli 1975 trädde i funktion var centralmyndighet för rättshjälpen, gjordes under hösten 1974 en samlad genomgång av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälpssystemet. Undersökningen har redovisats i en till justitiedepartementet i december 1974 överlämnad promemoria Översyn av rättshjälpssystemet. Promemorian remissbehandlades.
Mot bl. a. denna bakgrund tillsattes i maj 1975 rättshjälpsutredningen (Ju 1975: 07) med uppgift att göra en allmän översyn av rättshjälpssystemet. DON:s promemoria föranledde i övrigt vissa smärre justeringar i rättshjälpslagen utan att resultatet av utredningens arbete avvaktades. Utredningen! avlämnade år 1977 betänkandet (SOU 1977: 49) Översyn av rättshjälpssystemet. I betänkandet läggs fram förslag till bl. a. ny rättshjälpslag, som främst syftar till att effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla systemet. De vid betänkandet fogade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.
1 Ledamöter justitiekanslern Ingvar Gullnäs, ordförande, numera riksdagsledamoten Brita Bergström, dåvarande riksdagslelamoten Tage Larfors och lagmannen Carl-Anton Spak.
Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgetts av bostadsdomstolen, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Göteborg, Göteborgs och Kristianstads tingsrätter, hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö, rättshjälpsnämnderna i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Jämtlands län, Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977: 11), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Föreningen Sveriges polismästare, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Svenska Företagares riksförbund och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd.
Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit från konsumentverket, utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt, hyresråden Frans- Gösta Svanberg och Jan Bergendal i Malmö, Riksförbundet för social och mental hälsa samt utredningen (B 1977: 07) med uppdrag att utreda frågan om lokalisering av ny verksamhet till Västerbottens län.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
2 Översikt över rättshjälpslagstiftningen och dess tillämpning
2.1 Rättshjälpslagstiftningen
En huvudprincip i rättshjälpssystemet är att rättshjälp i princip skall kunna lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet där behov av bistånd föreligger, oavsett om angelägenheten skall behandlas vid domstol eller vid annan myndighet eller om den över huvud taget skall prövas av myndighet. Rättshjälp utgår i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning .
Allmän rättshjälp lämnas i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp skall utgå i annan form. Huvudregeln är dock försedd med flera begränsningar. Bland dessa märks att allmän rättshjälp inte får lämnas, om den rättssökandes betalningsförmåga överstiger visst gränsbelopp, som räknas fram med utgångspunkt från en beräknad årsinkomst om åtta basbelopp. Detta be-
lopp utgjorde den 1 juli 1973 58 400 kr. men är för 1978 94400 kr. Gränsbeloppet kan ökas vid underhållsskyldighet mot annan. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständighet. Allmän rättshjälp kan inte utgå till annan juridisk person än dödsbo. Andra begränsningar gäller om den rättsliga angelägenheten eller sökanden saknar närmare anknytning till Sverige. Allmän rättshjälp utgår vidare i allmänhet inte till näringsidkare, när angelägenheten har samband med hans näringsverksamhet. Inte heller lämnas rättshjälp för upprättande av självdeklaration eller i vissa andra s. k. massärenden, t. ex, ärenden om förrättande av bouppteckning, inskrivningsärenden, fastighetsdeklaration eller i mål eller ärende angående fastighetstaxcring. Som allmän förutsättning gäller att den rättssökande för att få allmän rättshjälp skall ha ett befogat intresse av att få sin sak behandlad.
Den allmänna rättshjälpen innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet under förutsättning att den rättssökande efter förmåga själv bidrar till kostnaderna. De viktigaste ersättningsgilla kostnaderna är kostnad för biträde, för bevisning vid allmän domstol eller utredning i utomprocessuellt ärende, utredning i förvaltningsärende, resa och uppehälle för den rättssökande eller vårdare m. fl., vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Den rättssökandes eget bidrag till kostnaderna, kostnadsbidraget, räknas fram med utgångspunkt från hans ekonomiska förhållanden vid den tidpunkt då allmän rättshjälp begärs. Avgörande för kostnadsbidragets storlek är sökandens beräknade årsinkomst, varvid beaktas bl. a. hans försörjningsbörda, förmögenhetsinnehav och skuldsättning. Lägsta kostnadsbidrag utgjorde ursprungligen 50 kr. men är f.n, 90 kr. Föreligger särskilda skäl får bidraget nedsättas eller helt efterges. Domstolsverket har utfärdat särskilda föreskrifter och anvisningar till hjälp när kostnadsbidraget skall bestämmas. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rättshjälpsnämnd. Utan sådant beslut får dock den rättssökande anlita advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger det s. k. maximibeloppet för den sökandes kostnadsbidrag, dvs. det belopp till vilket kostnadsbidraget fastställs när rättshjälpen beviljas. Överstiger kostnaderna för rättshjälpen detta maximibelopp, krävs beslut av rättshjälpsnämnden, som samtidigt fastställer maximibeloppet. Rättshjälpsnämnden kan förordna biträde åt sökanden, om denne begär det och inte själv eller genom annan kan ta till vara sin rätt. Biträde får dock i regel inte förordnas, om den rättsliga angelägenheten kan antas bli prövad enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Om inte särskilda skäl föreligger får biträde inte heller förordnas 1 ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Ersättning till biträde utgår med skäligt belopp för arbete, tids-
Prop. 1978/79: 90 | 43
spillan och utlägg. I mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställer domstolen biträdesersättningen. I andra fall fastställs ersättningen av rättshjälpsnämnden.
Har rättshjälpsnämnden beslutat om allmän rättshjälp, skall nämnden göra en slutreglering i ärendet, när den rättsliga angelägenheten har slutförts. Slutregleringen innebär en avräkning med sökanden, varvid kostnadsbidraget slutligt fastställs. Har biträde förordnats, sker slutav-
räkning även med biträdet. Åtnjuter part i mål eller ärende vid allmän
domstol rättshjälp, skall motpart som enligt lag kan vara ersättningsskyldig i fråga om kostnaderna för rättshjälpen åläggas att utge ersättningen till statsverket. Under vissa betingelser skall rättshjälpsnämnden förordna att den allmänna rättshjälpen skall upphöra, trots att den rättsliga angelägenheten inte slutförts. Den rättssökande kan då själv få bära kostnaderna för rättshjälpen.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels som rätt till offentlig försvarare och dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Denna rättshjälpsform utesluter andra former av rättshjälp inom brottmålsområdet. I fråga om rätt till offentlig försvarare gäller bestämmelserna i RB. Dessa innebär bl.a. att domstolen skall förordna försvarare för misstänkt eller tilltalad, när behov föreligger. Den misstänktes ekonorni saknar därvid betydelse. Inte heller betalas något kostnadsbidrag. Däremot kan den tilltalade, om han fälls till ansvar, förpliktas att betala tillbaka kostnad för offentlig försvarare, dock inte med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för hans kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp.
Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än offentlig försvarare kan avse rätt att av allmänna medel få ersättning för kostnad för bevisning, för resa och uppehälle och för domstolsavgifter. Sådan rättshjälp utgår bara till tilltalade i lägre inkomstlägen. Förutsättningen är att den tilltalades beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre basbelopp, dvs. för år 1978 35 400 kr. Denna gräns höjs om försörjningsbörda föreligger. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav, skuldsättning m. m. Återbetalningsskyldighet kan åläggas enligt samma regler som gäller för kostnad för offentlig försvarare.
Beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål meddelas av domstolen.
Rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas i vissa i lagen särskilt angivna förvaltningsärenden, som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. I huvudsak rör det sig om mål och ärenden inom den psykiatriska sjukvården, nykterhetsvården, barnavården, kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Offentligt biträde förordnas efter särskild behovsprövning av rättshjälpsnämnden efter ansökan av den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Den enskildes ekonomi saknar betydelse vid behovsprövningen. Ersättning till offentligt biträde
fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Även kostnad för viss utredning utgår av allmänna medel. Någon återbetalningsskyldighet kan inte förekomma. Också rättshjälp genom offentligt biträde är exklusiv i den meningen att annan rättshjälp inte kan lämnas i samma angelägenhet.
Rättshjälp kan slutligen utgå i form av rådgivning. Med rådgivning förstås enligt rättshjälpslagen kortare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet. Rådgivning meddelas av advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå. Det behövs inte något beslut av rättshjälpsnämnden eller annan myndighet. För rådgivningen utgår en indexreglerad enhetsavgift, f. n. 90 kr. Avgiften får sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Övergår rådgivningen till allmän rättshjälp, anses kostnaden för rådgivningen som en kostnad för den allmänna rättshjälpen och erlagd rådgivningsavgift räknas den rättssökande till godo som betalning på kostnadsbidraget. Avgiften utgör biträdets ersättning för rådgivningen. Har avgiften satts ned eller eftergivits, något som biträdet beslutar om, betalas mellanskillnaden till biträdet av allmänna medel.
Rättshjälpsreformen innebar också en starkt ökad statlig etablering inom området för advokatverksamhet. Förutom att staten övertog de kommunala rättshjälpanstalterna beslöts att en nyetablering skulle ske så att i princip minst en statlig advokatbyrå skulle finnas i varje län. Detta mål har nu uppnåtts. Antalet allmänna advokatbyråer är f. n. 30. Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist vid allmän eller enskild advokatbyrå. I vissa fall får också annan person lämna rättshjälp. Skyldighet att lämna allmän rättshjälp m. m. åvilar enbart jurist vid allmän advokatbyrå.
De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av rättshjälpsnämnderna. Det finns sex sådana nämnder, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall och Umeå. Nämndernas verksamhetsområden sammanfaller med vederbörande hovrätts domsområde. För tillsyn över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer och för samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet finns domstolsverket som centralmyndighet för rättshjälpen.
Beslut som har meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten. För prövning av sådana besvär finns en särskild besvärsnämnd inrättad inom domstolsverket. Mot domstolsverkets beslut får talan inte föras. Har allmän domstol meddelat beslut rörande rättshjälp kan det överklagas till högre rätt enligt RB:s bestämmelser.
2.2 Tillämpningen av de olika rättshjälpsformerna
Som tidigare nämnts gjorde DON under hösten 1974 en samlad genomgång av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälps-
systemet. I samband härmed gjordes vissa undersökningar bl. a. av hur de olika rättshjälpsformerna utnyttjades m. m.
En enkät hos ett drygt 80-tal enskilda advokatbyråer belyste inställningen till rättshjälpsformerna rådgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40 av byråerna inte någon rådgivning enligt rättshjälpslagen (RHL). Av de byråer som lämnade rådgivning lämnade 47 2 högst 30 rådgivningar och bara 13 24 mer än 30 rådgivningar. Bland orsakerna till den ringa förekomsten av rådgivning angavs att rådgivning inte efterfrågades, att den inte kunde hållas inom den förutsatta tiden 20-—25 miuter samt att den var olönsam. Beträffande allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd upplystes i 77 Z av svaren att sådan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddelades. Samtidigt uppgavs av 87 Z att rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Vid 13 Z av byråerna utnyttjades inte någon rättshjälpsform alls. Att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utnyttjades i så liten omfattning förklarades med bl. a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt, att reglerna var krångliga och att felbedömning kunde ske beträffande storleken av sökandens kostnadsbidrag eller rätt till allmän rättshjälp. Ett flertal av de tillfrågade rekommenderade att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffades.
Utredningen har företagit undersökningar bl. a. rörande ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd och ärenden om offentligt biträde.
Undersökningen av förstnämnda kategori omfattade 6 119 ärenden som anhängiggjorts vid rättshjälpshämnderna under januari 1975 och slutförts senast under juli 1976. Sammanlagt inkom till rättshjälpsnämnderna 7 542 ärenden under januari 1975, varför undersökningen täckte 81 24 av dessa. Nära 20 22 av ärendena hade alltså inte slutförts ett och ett halvt år efter anhängiggörandet. Resultaten av undersökningen bör därför tolkas med viss försiktighet.
Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 93 Z av ärendena och avslagits i 4 24. 3 20 av ärendena hade avskrivits. Bifallsfrekvensen varierade i viss mån mellan de olika nämnderna (från 91,6 2 i Jönköping till 94,7 Z i Göteborg och Umeå).
I fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) visade undersökningen att hela 76 Z& av ärendena gällde familjerätt, varav 56 2 äktenskapsskillnad, 5 9, bodelning och 15 § övrig familjerätt. I övrigt fördelade sig ärendena efter saken enligt följande: Fordran och skadestånd vardera 5 2, arvsrätt 4 9, tvist p. g. a. köp av fast egendom 3 9, förvaltningsrättsliga ärenden, tvist rörande hyresförhållande, arrende m. m. samt Övrigt vardera 2 «&.
En jämförelse mellan avslagsfrekvensen och saken visade att avslags-
frekvensen var störst i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden där ansökan avslagits i 32 Z av ärendena. Avslagsfrekvensen i gruppen ”övrigt” var 21 &Z, ifråga om ”fordran” 12 94 och för bodelning och tvist rörande hyresförhållande, arrende m. m. 10 96. I familjerättsliga ärenden utom bodelning var avslagsfrekvensen lägre än 1 94.
I 76 ärenden (1,3 26) hade sökanden vid ansökningstillfället betraktats som näringsidkare. Ansökan hade avslagits i 41 av dessa fall.
I fråga om sökandens kostnadsbidrag visade sig bidraget ha eftergivits i 38 Z av ärendena och satts ned till 30 kr. (dvs. hälften) i 5 2 av dem. I 79 &X av ärendena fastställdes kostnadsbidraget till 60 kr. (den dåvarande grundavgiften) eller lägre belopp. I 15 26 av ärendena översteg kostnadsbidraget 200 kr. och i 6 26 översteg det 500 kr.
Av de 5 699 ärendena där ansökan bifallits hade 1583 (28 265) handlagts helt utomprocessuellt. I övrigt hade 69 2 handlagts vid allmän domstol och 3 Z vid förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndighet. En studie av hur de utomprocessuella ärendena skulle ha handlagts ”i förlängningen” (t. ex. om en tvist inte förlikts) visade att endast 10 96 helt saknade myndighetsanknytning. Dessa avsåg i stor utsträckning upprättande av testamente eller äktenskapsförord.
En fördelning av ärendena efter biträdets kategori visade att andelen ärenden där biträdet var jurist vid allmän advokatbyrå var 29 2. I 68 £ av ärendena var biträdet jurist vid enskild byrå. Något ärende där biträdet var annan än jurist förekom inte.
Byte av biträde efter särskilt beslut av rättshjälpsnämnden hade skett i 24 ärenden (0,4 90).
Den totala rättshjälpskostnaden var högst 500 kr. i 22 Z, av ärendena, mellan 501 och 1000 kr. i 44 2, mellan 1 001 och 2 000 kr. i 24 Z och mer än 2 000 kr. i 10 Z av ärendena, I 1 90 översteg rättshjälpskostnaden 5 000 kr. Den genomsnittliga rättshjälpskostnaden var ca 1 050 kr. I de fall ärendet avslutats under 1976 var kostnaderna omräknade till 1975 års nivå (efter en timkostnadsnorm på 175 kr.).
En jämförelse mellan rättshjälpskostnaden och saken visade bl. a. följande. I ärenden om äktenskapsskillnad, vilka genom sitt antal vägde tungt i totalsiffrorna, uppgick kostnaden i 55 % av ärendena till mellan 501 och 1 000 kr. Kostnaden var högst 500 kr. i 15 Z av ärendena och översteg 2 000 kr. i 7 20. Övriga familjerättsliga ärenden utom bodelningsärenden uppvisade en likartad kostnadsbild, dock med viss förskjutning nedåt. Bodelningsärenden var genomgående betydligt mer kostsamma. I 54 Z översteg kostnaden 1000 kr. och i 21 2 2 000 kr. Skadeståndsärenden uppvisade ungefär samma kostnadsbild. De dyraste ärendena rörde tvist p. g. a. köp av fast egendom där kostnaden översteg 1 000 kr. i 67 2, 2 000 kr. i 30 2 och 5 000 kr. i 6 Z av ärendena. Genomgående ”billiga” ärenden var ärenden som rörde arvsrätt (ofta upprättande av testamente), där kostnaderna i 59 &Z av ärendena upp-
Prop. 1978/79: 90 | 47
gick till högst 500 kr., och förvaltningsrättsliga ärenden, där kostnaden i 44 27, av ärendena var högst 500 kr. :
Den fastställda biträdesersättningen uppgick till högst 200 kr. i 5 YZ av ärendena samt var mellan 201 och 400 kr. i 12 22, mellan 401 och 600 kr. i 21 2 och mellan 601 och 800 kr. i 18 26. I 52 24 av ärendena hade biträdesersättningen fastställts till belopp mellan 401 och 1 000 kr. Biträdesersättningar överstigande 1 000 och 3 000 kr. förekom i 31 respektive 3 2 av ärendena. Den genomsnittliga biträdesersättningen var 995 kr. (dvs. 55 kr. lägre än den genomsnittliga rättshjälpskostnaden). Även biträdesersättningen hade omräknats till att motsvara en timkostnad på 175 kr.
I fråga om biträdesersättning som fastställts av rättshjälpsnämnd visade undersökningen att rättshjälpsnämnd satt ner ersättningen i 3 2 och avvikit från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning i förvaltningsärende i 5 24 av fallen.
I 4,57, av samtliga ärenden hade beslut fattats i rättshjälpsnämnden själv, alltså utan utnyttjande av delegationsmöjligheten, antingen i fråga om ansökan eller biträdesersättning eller (i 3 ärenden) bådadera. Här förelåg avsevärda skillnader mellan de olika nämnderna. Malmönämnden prövade t. ex. mer än tre gånger så många ärenden som Göteborgsnämnden.
Utredningens undersökning av ärenden om offentligt biträde omfattade 1 360 ärenden, som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under år 1975 och slutförts senast i juni 1976. Under år 1975 anhängiggjordes sammanlagt 1 809 ärenden om offentligt biträde. Undersökningen täckte alltså 75 2 av dessa. Resultaten kunde dock anses relativt säkra, eftersom de ärenden som inte slutförts vid undersökningstillfället genomgående hade påbörjats i slutet av år 1975. (Praktiskt taget samtliga ärenden från första halvåret 1975 ingick i undersökningen.)
Ansökan om offentligt biträde avsåg i 57 2, av ärendena förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), i 18 920 avvisning enligt utlänningslagen, i 10 26 omhändertagande för samhällsvård m. m. eller samhällsvårds slutliga upphörande enligt barnavårdslagen (1960: 97) och i 6 Z tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård.
Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80 20 av ärendena. Avslagsfrekvensen uppgick till genomsnittligt 12 96. Avslagsfrekvensen varierade påtagligt mellan de olika nämnderna, vilket till viss del kunde förklaras av olikartad ärendestruktur.
Framställning om offentligt biträde gjordes i 73 20 av ärendena gcenom ansökan och i 27 2 genom anmälan avhandläggande myndighet. Rättshjälpsnämnds beslut hade nästan alltid följt myndighets yttrande över ansökan eller anmälan. Endast i 1 20 av ärendena förekom avvikelse.
Undersökningen visade vidare att sökanden i 14 94 av samtliga ärenden på ett eller annat sätt var berövad friheten. I dessa fall bifölls ansökningarna till 89 2.
Rättshjälpskostnaden uppgick i genomsnitt till 770 kr. och biträdesersättningen till 747 kr., båda talen i 1975 års prisnivå. Avvikelse från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning hade gjorts i 15 fall (1,4 96).
3 Beviljande av allmän rättshjälp m. m.
3.1 Beviljande av allmän rättshjälp
3.1.1 Nuvarande ordning m. m.
Allmän rättshjälp lämnas dels utan beslut av rättshjälpsnämnd och dels efter sådant beslut. Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får lämnas rättssökande som anlitar advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Skyldigheten att utge kostnadsbidrag fullgörs genom att den rättssökande betalar biträdet dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.
Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, skall ersättning till biträde samt för bevisning och anan utredning bestämmas som om kostnaden skulle ha utgått av allmänna medel enligt RHL.
Ersättningen till biträdet i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställs av domstolen. I annat fall, dvs. i utomprocessuella ärenden, förvaltningsärenden och ärenden inför skiljenämnd, skall ersättningen till biträdet fastställas av rättshjälpshämnd, om den rättssökande eNer biträdet begär det eller rättshjälpsnämnden självmant tar upp ersättningsfrågan till prövning.
Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får inte lämnas, om den rättssökande är dödsbo och inte heller i angelägenhet rörande bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.
Beslut av rättshjälpsnämnd om allmän rättshjälp förutsätter ansökan av den rättssökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter om den rättsliga angelägenhet som ansökan avser och, om det är möjligt, det värde som saken rör. Avser ansökan en rättslig angelägenhet som inte skall prövas eller på annat sätt behandlas i landet, skall detta anges. Av ansökan skall vidare framgå om rådgivning lämnats och om rådgivningsavgiften därvid satts ned eller eftergetts. Vill sökanden att biträde skall förordnas för honom, skall han uppge detta i ansökan. Kan den rättsliga angelägenheten antas bli prövad enligt småmålslagen eller avser ansökan bodelning med anledning av äktenskaps-
skillnad eller boskillnad, skall också anges de särskilda skäl som åberopas till stöd för begäran om biträdesförordnande. Därutöver skall i ansökan lämnas uppgift om sökandens ekonomiska förhållanden enligt formulär som centralmyndigheten fastställer. När dödsbo är sökande skall i stället genom bouppteckning eller på annat sätt tillförlitlig utredning lämnas om boets ekonomiska ställning. Är dödsbodelägares ekonomiska villkor av betydelse för prövningen av ansökan, skall ansökan innehålla de uppgifter som behövs i detta hänseende. Uppgifterna om de ekonomiska förhållandena skall lämnas på heder och samvete.
Enligt förarbetena till RHL kan det inte fordras av den som biträder en sökande att han skall göra någon närmare undersökning och kontroll av riktigheten av de uppgifter som sökanden lämnar om sina ckonomiska förhållanden. Inte heller uppställs något krav på att dessa uppgifter bestyrks i särskild ordning. Den närmare undersökning och kontroll som kan vara påkallad förutsätts ske genom rättshjälpsnämndens försorg. En rättssökande som medvetet lämnar oriktiga uppgifter kan ådraga sig straffansvar för sitt förfarande och rättshjälpsnämnden bör enligt förarbetena göra anmälan till åklagare celler polismyndighet, om den anser brottslig gärning föreligga. Rättshjälpslagen innehåller vidare en regel som innebär att rättshjälpen i allmänhet skall upphöra för den som i sin ansökan om allmän rättshjälp uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktiga uppgifter.
När ansökan kommit in till rättshjälpsnämnd, skall nämnden pröva om sökanden har rätt till allmän rättshjälp, dvs. för fysisk person att hans beräknade årsinkomst inte överstiger den gräns som gäller för tillfället. Vidare skall nämnden, i fråga om sökandens person och ärendets beskaffenhet, kontrollera att inte sådant förhållande är för handen som utesluter att allmän rättshjälp får lämnas. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas skall det maximibelopp som skall gälla för sökandens kostnadsbidrag fastställas.
Efter begäran av sökanden kan rättshjälpsnämnden förordna biträde för honom, om han inte kan tillvarata sin rätt själv eller genom någon : som i tjänsteställning eller annars bistår honom. I ärenden som kan antas bli prövade enligt småmålslagen och i ärenden om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad gäller vissa begränsningar i rätten att få biträde. Biträde enligt RHL får inte förordnas, när biträde enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken kan förordnas.
Meddelar rättshjälpsnämnden beslut om allmän rättshjälp, betalas de kostnader som uppkommer efter beslutet av allmänna medel. Även biträdescrsättning som avser tiden mellan ansökan och beslut ersätts av allmänna medel. Detsamma gäller biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskäligt dröjsmål och kostnaden avser ersättning till advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.
Har allmän rättshjälp ursprungligen lämnats enligt reglerna om all-
4 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
män rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, utgår biträdesersättning även för denna del av uppdraget av allmänna medel. Med biträdes uppdrag avses uppdraget i dess helhet, således även den del av uppdraget som kan ha omfattats av limnad rådgivning. Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå celler annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Rättshjälpsnämnden får återkalla biträdesförordnande, om det föreligger skäl till det. Biträde får inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnärmndens medgivande. Beträffande tillämpningen av allmän rättshjälp kan följande konstateras. Antalet ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd uppgick under budgetåret 1973/74 till 98 051. Enligt en undersökning som DON låtit utföra av ärenden från 1974 framgår att i 82 av de ärenden där rättshjälp beviljats fastställdes kostnadsbidraget till högst 60 kr., vilket då motsvarade lägsta konstnadsbidrag. I 41 Zz av dessa ärenden eftergavs bidraget helt. Antalet ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd kunde för bugetåret 1973 /74 uppskattas till 2 000. Antalet ansökningar om allmän rättshjälp har därefter minskat. Enligt domstolsverkets statistik över ärenden vid rättshjälpsnämnderna var antalet ansökningar om allmän rättshjälp år 1975 76 720 och år 1976 68 992. Antalet anmälningar till rättshjälpsnämnd om allmän rättshjälp utan beslut av nämnd uppgick under år 1976 till 440. I den ovan redovisade enkäten hos ett drygt 80-tal enskilda advokatbyråer har DON också undersökt inställningen till rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpshämnd. Enkäten avsåg första halvåret 1974. Att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utnyttjas i så liten omfattning förklarades vid enkäten med bl. a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt och att reglerna var krångliga. Vid de överläggningar som utredningen har haft med företrädare för allmänna och enskilda advokatbyråer anfördes bl. a. följande synpunkter på institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd används nästan bara i ärenden angående upprättande av äktenskapsförord eller testamente. Särskilt bland privatpraktiserande advokater är det inte ovanligt att ärendet sköts utanför rättshjälpssystemet, om det redan från början är alldeles klart att kostnaderna blir lägre än kostnadsbidraget. De flesta advokaterna undviker att ta till rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd som en mellanfas, om man ser att kostnaderna kommer
att överstiga kostnadsbidraget. I tveksamma fall upprättas ansökan om rättshjälp med en gång för säkerhets skull.
Det ansågs att advokater och biträdande jurister på advokatbyrå borde få bevilja allmän rättshjälp i skadeståndsmål, hyresmål och ärenden enligt lagen om anställningsskydd i sådana fall där den rättssökande inte var fackligt organiserad. I nu angivna fall borde alltså advokaten eller den biträdande juristen få lägga ned visst arbete på ärendet utan att behöva koppla in rättshjälpsnämnden. Arbetet borde få pågå t.cx. så länge arvodet inte översteg 1/10 av basbeloppet. Från vissa håll förordades ett högre gränsbelopp.
I en del fall ansågs det dock fördelaktigt att rättshjälpsnämnden fanns för prövning av rättshjälpsfrågan, och det var i sådana där advokat ville bli av med en besvärlig klient. I vissa tveksamma fall ansågs det också värdefullt, om advokat kunde få rättshjälpsfrågan underställd en myndighets prövning. En sådan underställningsmöjlighet borde t. ex. finnas i bodelningsärenden. Underställning kunde ske antingen omedelbart eller när kostnaderna uppgick till visst belopp.
En viktig förutsättning för att prövningen av rättshjälpsfrågan skulle kunna flyttas över på advokat eller biträdande jurist var enligt de intervjuades mening att reglerna för fastställande av rättshjälpsavgift förenklades.
3.1.2 Utredningen
Utredningen anför inledningsvis att det inte torde komma ifråga att flytta över samtliga de arbetsuppgifter som nu ligger på rättshjälpsnämnd till annan myndighet. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att om det visar sig att de funktioner som rättshjälpsnämnd f. n. har kan utföras på ett enklare, effektivare och mera rationellt sätt om de flyttas över till annan myndighet, så bör en sådan överflyttning komma till stånd. En förutsättning för att några rationaliseringsvinster skall uppstå torde i allmänhet vara att myndigheter som åläggs att fullgöra vissa funktioner i rättshjälpssystemet har att handlägga ett inte alltför obetydligt antal rättshjälpsärenden.
Utredningen konstaterar att rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd inte alls har använts i den utsträckning som man räknade med under förarbetena till RHL. Den främsta orsaken till detta torde ha varit att rättshjälpsavgifterna i det stora flertalet rättshjälpsärenden är så låga att de inte räcker till för att täcka kostnaderna. Rättskjälpsnämnden måste därför kopplas in och i regel på ett mycket tidigt stadium av arbetet på ärendet.
Inte heller tanken bakom rådgivningsinstitutet har förverkligats i avsedd omfattning, eftersom den tid som kan avsättas för rådgivning i många fall är alltför kort. Även tämligen enkla ärenden hinns ibland
inte med inom rådgivningstiden. Som en följd härav upprättas i stället en ansökan om rättshjälp. Även om ärendet är av tämligen enkel beskaffenhet kommer det därmed att orsaka en inte obetydlig belastning på rättshjälpssystemet. En möjlighet att åstadkomma en ändring i denna del är enligt utredningens mening att utvidga tillämpningsområdet för institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.
När det gäller förhållandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp anför utredningen inledningsvis att ett rådgivningsinstitut av i huvudsak samma karaktär som det nuvarande — kompletterat med möjlighet till förlängd rådgivning — bör finnas kvar i rättshjälpssystemet. Genom en sådan utvidgning av rådgivningsmöjligheterna anser utredningen att en hel del ärenden där det nu blir fråga om allmän rättshjälp bör kunna handläggas i betydligt enklare och smidigare former. Utredningen anser att det många gånger är naturligt att ett rättshjälpsärende inleds med rådgivning. Emellertid torde det inte sällan förhålla sig så att advokaten genast finner att den rättssökandes problem kräver längre tids arbete än som kan medges inom ramen för rådgivning eller förlängd rådgivning och att alltså allmän rättshjälp blir aktuell. Är ärendet sådant att advokaten enligt de regler som nu föreslås är behörig att bevilja allmän rättshjälp bör han få göra detta direkt, Krävs avgörande av rättshjälpsnämnden bör advokaten genast för den rättssökandes räkning ge in ansökan om allmän rättshjälp till nämnden. Det nu sagda förutsätter givetvis att den rättssökande tillhör de kategorier som kan få allmän rättshjälp. Är den rättssökande juridisk person eller fysisk person med för hög inkomst får advokaten fråga om han nöjer sig med rådgivning. Är det uppenbart att angelägenheten inte kan klaras av inom en timme bör ärendet i sådant fall tas utanför rättshjälpssystemet. På samma sätt bör advokaten om han efter rådgivningshalvtimmens utgång finner att ärendet tar längre tid än en timme få bevilja allmän rättshjälp eller för klientens räkning ansöka hos rättshjälpsnämnden om sådan rättshjälp.
Att både rådgivning och förlängd rådgivning utnyttjas innan ärendet går över till allmän rättshjälp bör enligt utredningens mening normalt inte förekomma. Förlängd rådgivning bör, som tidigare nämnts, användas endast om advokaten räknar med att ärendet skall klaras av inom en timme.
Utredningen påpekar att som det främsta skälet till att prövningen av ansökan om rättshjälp borde koncentreras till rättshjälpsnämnderna har åberopats önskemålet om en enhetlig praxis. Detta skäl väger alltjämt tungt. Utvecklingen har emellertid visat att en mycket stor del av de rättshjälpsärenden som handläggs av rättshbjälpsnämnderna är sådana att de inte kräver några mera ingående överväganden. Detta är sålunda i regel fallet med äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Dessa mål utgör nästan 70 % av rättshjälpsärendena. I dessa ärenden vållar det i regel inte några som helst svårigheter att avgöra om rättshjälp
skall utgå. Såväl rättsligt intresse som behov av att få rättshjälp föreligger så gott som alltid och de rättssökandes ekonomiskå situation är i regel okomplicerad.
Vid prövningen av rättshjälpsansökningarna i sådana familjemål som nu avses kopplas rättshjälpsnämnden som sådan ytterst sällan in utan ansökningarna prövas i de allra flesta fallen av handläggare på nämndens kansli. Avslag på rättshjälpsansökan i äktenskapsskillnadsmål är ovanligt. I den undersökning som utredningen låtit utföra uppgick avslagsprocenten i sådana mål till endast 0,1 Z. Även i boskillnadsmål, underhållsmål, vårdnads- och umgängesrättsmål, mål om faderskap till barn samt vissa andra familjemål är frekvensen av avslag på ansökan om rättshjälp mycket låg, 1,4 90. Upprättandet av särskild rättshjälpsansökan och hanteringen av ansökan hos rättshjälpsnämnd kan enligt utredningens uppfattning många gånger vara ägnad att leda till onödig försening och fördyring av ärendets handläggning. En omfördelning av myndighetsfunktionerna synes därför böra allvarligt övervägas beträffande familjemålen. Utredningen anser att avgörandet av om allmän rättshjälp skall beviljas i dessa fall med fördel bör kunna läggas på advokat även i sådana fall där kostnaderna överstiger rättshjälpsavgiften. Med hänsyn till att kostnaderna sällan uppgår till mera betydande belopp i nu avsedda fall, torde någon beloppsgräns inte behöva uppställas. Inte heller synes någon efterföljande myndighetskontroll behövas, bortsett från den som kan läggas in i arvodesprövningen.
Till kategorin familjerättsmål bör enligt utredningens mening till en början föras mål om äktenskapsskillnad. Advokat bör även få bevilja allmän rättshjälp och slutföra rättshjälpsärendet när detta rör boskillnad, underhåll, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätt och omyndighetsförklaring eller dess hävande.
Om det är fråga om bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, är rättshjälpsfrågan i regel inte lika klar som i de övriga uppräknade ärendetyperna. Visserligen har några särskilda krav för att få rättshjälp vid bodelning inte uppställts i lagen. I motiven har emellertid — i första hand av ekonomiska skäl — en viss restriktivitet i fråga om beviljandet av allmän rättshjälp rekommenderats och denna rekommendation har kommit att starkt prägla praxis. I fråga om möjligheten att få biträde i bodelningsmål gäller den begränsningen att biträde får förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller bocts beskaffenhet.
Förutsättningarna för allmän rättshjälp vid bodelning behandlas av utredningen i annat sammanhang. Utredningen anser emellertid att rättshjälpsfrågan i bodelningsärenden alltid skall prövas av rättshjälpsnämnden.
Även vid vissa andra typer av familjerättsliga ärenden än dem som räknats upp tidigare ifrågasätter utredningen om inte advokat borde få
bevilja allmän rättshjälp och slutföra ärendet utan att behöva underställa det myndighets prövning. Här åsyftas adoptionsärenden, namnärenden och ärenden om verkställighet av domstols dom celler beslut rörande vårdnad m. m. (21 kap. FB). I de två förstnämnda kategorierna av ärenden hör det till sällsyntheterna att allmän rättshjälp beviljas, eftersom den utredning som behövs tillhandahålls av myndigheterna självmant. Det torde därför enligt utredningens uppfattning inte föreligga något egentligt behov av att föra dessa ärenden till den grupp där advokat får i princip obegränsat ansvar för rättshjälpsärendet. För dessa ärendetyper torde rådgivningsinstitutet vara tillräckligt. När det gäller ärenden enligt 21 kap. FB kan förhållandena vara av invecklad och känslig natur och ärendena kan dra högre kostnader än vanliga familjerättsmål. Emellertid bifalls ansökan om allmän rättshjälp så gott som undantagslöst i sådana ärenden. Utredningen anser därför att advokat bör ha obegränsad behörighet att bevilja allmän rättshjälp också i dessa fall. En kategori som ligger äktenskapsmålen nära är de ärenden som rör problem i anledning av avtal om sammanlevnad utan äktenskap. I dessa fall är rättshjälpsfrågan dock enligt utredningen i regel inte lika enkel och självklar som i äktenskapsmålen. Man kan inte heller påstå att ärendena för det mesta kan klaras av förhållandevis snabbt och utan högre kostnader. De bör därför enligt utredningen inte hänföras till den grupp där advokat har en i princip obegränsad behörighet att bevilja allmän rättshjälp. Utredningen framhåller att det kan synas som om vissa risker — främst från kostnadssynpunkt — skulle vara förenade med en sådan obegränsad behörighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp som utredningen föreslår. Det skulle t. ex. kunna hävdas att avsaknaden av myndighetskontroll är ägnad att leda till att biträdet överarbetar ett i och för sig enkelt ärende för att påverka storleken av det arvode som skall utgå i ärendet. Ett sådant förfaringssätt torde emellertid inte vara förenligt med god advokatsed. I en mycket stor grupp av de mål som det här är fråga om — nämligen målen om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan — saknas dessutom reella möjligheter att förfara på sådant sätt eftersom arvodet bestäms enligt fastställd taxa. I den min det behövs ytterligare spärr mot missbruk finns alltid möjligheten att vid arvodesprövningen ta särskild hänsyn till biträdets handlande. I RHL anges en del fall där särskilda förutsättningar gäller för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rättshjälp lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt. Allmän rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt
behandlas i Jandet får lämnas bara om den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp. Den som är bosatt utomlands kan få allmän rättshjälp bara om han är svensk medborgare celler om särskilda skäl föreligger för rättshjälp. För att näringsidkare skall få allmän rättshjälp i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet krävs att särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.
Begränsade möjligheter att få biträde gäller, som tidigare nämnts, dels vid bodelning och dels i angelägenhet som kan antas bli prövad enligt småmålslagen, I sistnämnda fall får biträde förordnas bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet.
I fall av nu angiven art talar enligt utredningen framför allt önskemålet om cen fast och enhetlig praxis för att prövningen av rättshjälpsfrågan läggs på så få händer som möjligt. Utredningen anser därför att prövningen av rättshjälpsfrågan i dessa fall bör göras av rättshjälpsnämnden.
Utredningen ställer vidare frågan om det finns andra ärendetyper där önskemålet om enhetlig praxis talar lika starkt för en mera koncentrerad bedömning av rättshjälpsfrågan eller där andra skäl talar mot att prövningen sprids ut på advokater och biträdande jurister på advokatbyrå.
Utredningen föreslår i annat sammanhang vissa möjligheter att få allmän rättshjälp i massärenden, dvs. ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet. Prövningen av rättshjälpsfrågan bör enligt utredningens uppfattning i dessa fall göras av rättshjälpsnämnden.
Vid den statistiska undersökning som utredningen har låtit utföra framkom att avslagsfrekvensen var förhållandevis hög, 31,7 70, när det gällde begäran om allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden. Utredningen framhåller att det främsta skälet för rättshjälpsnämndernas återhållsamhet i detta hänseende torde vara att den rättssökandes hjälpbehov i dessa fall anses kunna tillgodoses i andra former än genom allmän rättshjälp. Rättshjälpspämnderna har pekat på den service som tillhandahålls av vederbörande myndighet och menat att rättshjälpsbehovet därför borde ha kunnat tillgodoses inom ramen för rådgivning. Denna restriktivitet har kritiserats främst från advokathåll men även myndigheterna själva har framfört den åsikten att det ibland kunde vara till nytta inte bara för den enskilde utan även för myndigheten om den enskilde vid handläggningen biträddes av en kvalificerad person.
Även utredningen anser att en något liberalare hållning är påkallad när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden. Med förvaltningsrättsliga ärenden menar utredningen därvid sådana ärenden där
de rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller annan förvaltningsmyndighet. Med hänsyn till dessa ärendens mångskiftande karaktär och till den förhållandevis höga avslagsfrekvensen hos rättshjälpsnämnderna finner utredningen det dock tveksamt om tiden ännu är mogen att överlämna avgörandet av riättshjälpsfrågan till advokat. En sådan åtgärd skulle kunna medföra risk för en ej oväsentlig ökning av rättshjälpskostnaderna. Avgörandet bör därför åtminstone tills vidare ligga kvar hos rättshjälpsnämnd. Undantag i detta hänseende bör göras i fråga om ärenden enligt 21 kap. FB.
I fråga om andra rättshjälpsärenden än de nyss nämnda anser utredningen däremot att det bör övervägas att ge advokat rätt att bevilja rättshjälp. Dessa fall intar en ställning mellan de två tidigare beskrivna kategorierna. Utredningen uppskattar med ledning av statistiska uppgifter storleken av mellangruppen till ca 23 Z av rättshjälpsärendena. I mellangruppen ingår t. ex. sådana fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav, tvist på grund av köp av fast egendom, arvsrätt, skadestånd och tvist om hyres- eller arrendeförhållande. Även ärende om upplösning av samboendeavtal eller andra frågor som har samband med sådana avtal kan hänföras till mellangruppen.
Utredningen diskuterar spörsmålet hur rättshjälpsfrågorna skall hanteras i de fall som kan hänföras till mellangruppen. I dessa fall är intresseprövningen svårare och ärendena ställer sig i regel dyrare än familjerättsmål. Utredningen anser att man främst från kostnadskontrollerande synpunkt inte kan undvara en gräns för advokatens eget handhavande av riättshjälpsfrågan i de fall som är i fråga. Hinner ärendet slutföras innan denna gräns nåtts, bör någon myndighetsprövning av rättshjälpsfrågan inte ske. Fortsätter ärendet över gränsen måste däremot frågan om rättshjälpen skall få fortsätta hänskjutas till myndighet.
Utredningen påpekar att man inte helt kan bortse från att det kan finnas risk för att det förtroende som på detta sätt skulle visas advokatkåren i enskilda fall kan missbrukas. Utredningen hänvisar emellertid i detta hänscende till RHL:s förarbeten, vari uttalades att den auktorisation, som medlemskap i advokatsamfundet innebär, fick anses utgöra en tillräcklig garanti för att systemet inte missbrukades. Departementschefen framhöll också att tyngdpunkten i intresseprövningen alltid — således även när rättshjälpnämnd beviljar rättshjälp — måste ligga hos advokaten. Utredningen anser att även biträdande jurist hos advokat vilken står under advokatens tillsyn bör kunna omfattas av samma regler som advokat.
Vilken myndighet som skall pröva rättshjälpsfrågan i de nyss antydda fallen blir beroende av hur ärendet handläggs. Har ärendet, när gränsen uppnås, ännu inte anhängiggjorts vid någon myndighet bör frågan om fortsatt rättshjälp avgöras av rättshjälpsnämnden, medan allmän domstol och vissa därmed jämställda domstolar bör få göra denna
prövning om ärendet handläggs vid sådan domstol, när gränsen nås.
När det gäller frågan om hur gränsen bör konstrueras är olika alternativ tänkbara. Antingen kan man anknyta till basbeloppet så att advokaten får arbeta på ärendet så länge de totala kostnaderna inte uppgår till en viss del av detta belopp. Man kan också tänka sig att vid bedömningen beakta endast biträdets eget arvode och inte övriga kostnader i rättshjälpsärendet. Ett annat alternativ är att fastställa ett visst antal timmar som advokaten får arbeta på ärendet utan att myndighet behöver kopplas in.
Utredningen har stannat för att man bör välja det alternativ som innebär att advokaten får bevilja allmän rättshjälp och arbeta ett visst antal timmar på ärendet utan att behöva koppla in rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. En så konstruerad gräns bör vara betydligt enklare att tillämpa än andra alternativ och kräver endast att tidkortet och övriga handlingar i akten kontrolleras.
När det gäller att bestämma antalet timmar framhåller utredningen att om man sätter antalet för lågt riskerar man att institutet i likhet med rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd blir så litet utnyttjat att några vinster från rationaliserings- och kostnadssynpunkt inte är att hämta. Bestämmer man antalet för högt uppkommer risk för en ökning av statsverkets kostnader för rättshjälpen som inte är önskvärd. Farhågorna för en kostnadsökning bör dock enligt utredningen inte överdrivas, eftersom man kan förhindra missbruk på olika sätt, t. ex. genom att låta biträdesersättningen påverkas av det sätt på vilket biträdet skött ärendet.
Två huvudalternativ som bör övervägas är enligt utredningens uppfattning 5 timmar och 10 timmar. Tänkbart är emellertid också att man sätter gränsen någonstans mellan dessa båda tal, t. ex. vid en tid motsvarande en normal arbetsdag.
Utredningen har med utgångspunkt från viss statistik angående tidsåtgång i rättshjälpsärenden stannat för att föreslå att antalet timmar bestäms till sex, vilket kan anses motsvara det antal timmar som en advokat brukar debitera under en arbetsdag. Sex timmar motsvarar f.n. 1290 kr. Den föreslagna ordningen kan, som utredningen påpekar, emellertid i visst fall innebära en inskränkning i förhållande till gällande möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden. Utredningen avser det fallet att den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift är högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten. Har den rättssökande en preliminär rättshjälpsavgift som är högre än 1290 kr. bör advokaten få bevilja rättshjälp och arbeta på ärendet upp till avgiftens nivå. Om avgiften är t. ex. på 2 180 kr., bör advokaten alltså få arbeta tio timmar på ärendet innan myndighetsprövningen sker.
När gränsen uppnåtts bör som tidigare nämnts frågan huruvida fort-
satt rättshjälp skall utgå underställas myndighets prövning. Vid denna prövning har den prövande myndigheten ett betydligt bättre underlag än det som nu föreligger när rättshjälpsnämnden prövar rättshjälpsfrågan, eftersom ärendet har pågått cn tid. Resultatet av denna mellankontroll av rättshjälpsfrågan blir antingen att fortsatt allmän rättshjälp skall utgå eller att den allmänna rättshjälpen skall upphöra. Beslut av den prövande myndigheten — vare sig det är rättshjälpsnämnden eller domstol — att rättshjälpen skall upphöra bör givetvis kunna överklagas. Har rättshjälpsnämnd meddelat beslutet bör därvid besvär i vanlig ordning föras hos besvärsnämnden. För att en såvitt möjligt enhetlig praxis skall åstadkommas anser utredningen att besvärsnämnden bör vara besvärsmyndighet även i de fall där mellankontrollen sker hos domstol, där målet eller ärendet kan vara anhängigt. Har beslut om upphörande vunnit laga kraft, får rättshjälpsärendet avslutas i vanlig ordning genom att biträdet lämnar in kostnadsräkning till rättshjälpsnämnden eller den domstol som har meddelat beslutet. Om beslutet innebär att den advokat som beviljat den allmänna rättshjälpen uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp, bör det kunna beslutas att någon ersättning inte skal utgå. Även vårdslöst förfarande från biträdets sida bör kunna inverka på ersättningens storlek. Finner den myndighet som gör mellankontrollen att den inte kan rikta några amärkningar mot biträdets hanterande av rättshjälpsfrågan men att den allmänna rättshjälpen ändå skall upphöra — t.ex. därför att behov eller rättsligt intresse inte längre föreligger vid tiden för mellankontrollen — skall vanliga normer gälla för prövningen av biträdesersättningen. Utredningen framhåller att det givetvis kan uppkomma situationer där advokat inte anser sig kunna bifalla den rättssökandes begäran om allmän rättshjälp. Så kan vara fallet både i familjerättsmål och övriga mål och ärenden, Skälet kan vara att advokaten bedömer att den rättssökandes ekonomi är för god för att han skall vara berättigad till allmän rättshjälp. Det är också tänkbart att advokaten inte anser att det finns behov av allmän rättshjälp eller att rättsligt intresse inte föreligger. Vidare kan advokaten anse att det inte finns behov av biträde men väl av andra förmåner enligt RHL, t. ex. ersättning för resekostnader eller för utredningskostnader. Ett annat skäl kan vara att advokaten inte är behörig att bevilja allmän rättshjälp. I fall av nu angiven art bör det enligt utredningens mening finnas möjlighet för den rättssökande att få rättshjälpsfrågan hänskjuten till rättshjälpnämndens prövning. Det bör inte föreligga någon skyldighet för advokaten att självmant hänskjuta rättshjälpsfrågan till nämnden utan sådant hänskjutande bör ske bara om den rättssökande begär det. Om den rättssökande begär att rättshjälpsfrågan skall hänskjutas till
rättshjälpsnämndens prövning, bör advokaten enligt utredningens uppfattning vara skyldig att vidarebefordra en ansökan om allmän rättshjälp till rättshjälpsnämnden. Man får dock inte bortse ifrån att advokaten kanske inte vill biträda den rättssökande över huvud taget. Han kanske inte alls sysslar med frågor av den art som den rättssökandes problem gäller. I sådana fall bör det givetvis inte föreligga skyldighet för advokaten att hänskjuta rättshjälpsfrågan till rättshjälpsnämnden. Det naturliga är i stället att advokaten hänvisar den rättssökande till annan advokat eller rättshjälpsnämnden.
En annan situation där frågan om allmän rättshjälp bör prövas av rättshjälpshämnden oavsett målets eller ärendets art uppkommer om den rättssökande vänt sig till annan än advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå för att få rättshjälp. Det bör i likhet med vad som gäller enligt RHL inte få ankomma på sådan person att bevilja rättshjälp. Liksom f.n. bör det dock inte komma i fråga att ge jurister vid advokatbyråer ensamrätt till att vara biträde åt rättshjälpsberättigade. Prövningen av om allmän rättshjälp skall beviljas med anan än sådan person som biträde bör emellertid som nämnts ligga hos rättshjälpsnämnden.
Frågan huruvida rättshjälp för en person skall beviljas kan ibland uppkomma först sedan talan väckts eller målet eller ärendet eljest anhängiggjorts. Beslut om allmän rättshjälp meddelas i sådana fall f. n. av rättshjälpsnämnd. Enligt vad utredningen har inhämtat har det förekommit att denna ordning lett till att avgörandet av själva sakfrågan måste uppskjutas i avbidan på att rättshjälpsfrågan prövats. Detta mcenar utredningen inte vara tillfredsställande. Uppkommer fråga om att bevilja allmän rättshjälp först sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid myndighet, kan det enligt utredningens mening inte komma i fråga att låta den advokat som biträder den rättssökande avgöra rättshjälpsfrågan även om han i annat fall skulle ha varit berättigad till det. Sker handläggningen hos exempelvis allmän domstol har utredningen ansett det naturligt att domstolen beslutar om allmän rättshjälp skall utgå eller inte. Domstolen är ju bäst insatt i vad målet eller ärendet rör och torde därför ha de bästa förutsättningarna att bedöma om behov eller rättsligt intresse av rättshjälp föreligger.
Det nu sagda har enligt utredningens mening giltighet även när handläggning pågår hos vissa andra domstolar vilkas verksamhet i tillämpliga delar regleras av RB, nämligen krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. Även på verksamheten hos statens va-nämnd har RB tillämpning och denna nämnd bör därför i nu angivet hänseende jämställas med allmän domstol.
Enligt nuvarande ordning avgör rättshjälpsnämnden även frågor som kan uppkomma under ett rättshjälpsärendes handläggning vid domstol
eller annan myndighet. Detta gäller t. ex. substitution och byte samt entledigande i annat fall av biträde. Likaså prövar rättshjälpsnämnden alltid frågan om upphörande av allmän rättshjälp. Även i sådana situationer som nu avses kan det förekomma att ärendet försenas och fördyras till följd av den rådande ordningen. Sådana olägenheter kan undvikas, om den handläggande myndigheten får avgöra dessa frågor. I vart fall allmänna domstolar bör kunna anförtros dessa uppgifter. Utredningen ifrågasätter också om inte förvaltningsdomstolar och vissa förvaltningsmyndigheter med domstolsliknande funktioner, t. ex. arrende- och hyresnämnder och överexekutor, bör kunna anförtros motsvarande prövning.
Vissa fall finns där önskemålet om cen enhetlig praxis i rättshjälpshänseende är särskilt starkt. I fråga om dessa fall har utredningen ansett att prövningen av rättshjälpsfrågan inte bör få göras av advokat utan bör ligga på rättshjälpsnämnden. Rättshjälpsfrågan i fall av denna karaktär bör prövas av rättshjälpsnämnd även om frågan uppkommer först efter det att målet eller ärendet anhängiggjorts hos allmän domstol. Undantag härifrån bör dock göras i fråga om småmål, där det synes mest praktiskt att domstolen avgör rättshjälpsfrågan.
Fråga om allmän rättshjälp kan uppkomma även i mål eller ärende som handläggs vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I sådana fall bör enligt utredningens uppfattning advokat inte få bevilja rättshjälp om det inte är fråga om mål eller ärende enligt 21 kap. FB. Utredningen anser vidare — främst med hänsyn till önskemålet om cen fast praxis i fråga om rättshjälp i förvaltningsrättsliga mål och ärenden — att prövningen av rättshjälpsfrågan bör ske hos rättshjälpsnämnd i samtliga fall där rättshjälpsfrågan uppkommer efter det att mål eller ärende anhängiggjorts hos förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I fråga om förvaltningsmyndigheter gäller dessutom att rättshjälpsärenden är sällsynta hos många sådana myndigheter. I vissa fall saknar förvaltningsmyndigheterna juristinslag och deras förutsättningar att ta ställning till rättshjälpsfrågor kan även i övrigt vara sämre än rättshjälpsnämndens.
När det gäller förfarandet när advokat beviljar allmän rättshjälp syftar införandet av en möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsmål samt vissa andra mål och ärenden intill en viss gräns till att åstadkomma en smidig och snabb handläggning av flertalet rättshjälpsärenden. Förfarandet vid beviljandet av allmän rättshjälp bör därför enligt utredningen göras så enkelt som möjligt. Det första advokaten får att ta ställning till är om den rättssökandes ekonomiska situation är sådan att han över huvud taget kan få allmän rättshjälp, dvs. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger åtta basbelopp. Nästa kontroll som advokaten får göra är om han är behörig att själv bevilja allmän rättshjälp. Är han det och anser han att allmän rättshjälp bör utgå, bör han
utfärda bevis härom och lämna till den rättssökande. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas får advokaten bestämma den preliminära rättshjälpsavgift som den rättssökande skall betala.
På det bevis som utfärdas bör vissa uppgifter om den rättssökandes ekonomi anges. Vidare bör anges vad rättshjälpen avser, dvs. vilken rättslig angelägenhet som rättshjälpen beviljats för. Advokaten bör därvid sträva efter att klart och avgränsat ange den rättsliga angelägenheten.
Om ärendet breder ut sig utöver den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats eller om ärende kan delas upp så att en del blir föremål för handläggning vid myndighet och en del tas utan att myndighet behöver kopplas in, kan det bli fråga om att bevilja ny rättshjälp.
I de fall där advokat beviljar allmän rättshjälp ligger det i sakens natur att han också skall biträda den rättssökande. Något särskilt beslut härom är alltså inte nödvändigt. Det nu sagda gäller även om den rättsliga angclägenheten senare anhängiggörs vid t.ex. domstol. Om det däremot är rättshjälpsnämnd eller domstol som beviljat rättshjälpen, måste nämnden eller domstolen vid behov också förordna offentligt biträde åt den rättssökande.
När det gäller fördelningen av beslutsfunktionerna mellan å ena sidan rättshjälpsnämnd och å andra sidan handläggande domstol eller annan handläggande myndighet har utredningens ordförade samt en expert varit skiljaktig. Enligt de skiljaktigas mening bör olika beslut inom rättshjälpssystemet i princip anförtros den myndighet som handlägger det mål eller ärende i vilket den rättssökande önskar eller har rättshjälp. Regeln bör dock endast gälla statliga myndigheter.
3.2 Rättshjälpsavgifter
3.2.1 Nuvarande ordning
I RHL föreskrivs att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp på i lagen närmare angivet sätt. För att den rättssökande skall kunna avgöra på förhand vilket belopp han får betala i bidrag har kostnadsbidragssystemet konstruerats som ett system med maximibelopp. Därigenom får den rättssökande veta vilket kostnadsbidrag han högst får betala. Maximibeloppets storlek motsvarar den rättssökandes betalningsförmåga. Överstiger rättshjälpskostnaderna maximibeloppet svarar staten för dessa överskjutande kostnder. Är å andra sidan rättshjälpskostnaderna lägre än maximibeloppet, motsvarar kostnadsbidraget dessa kostnader. Kostnadsbidragssystemet är tillämpligt både vid allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden och vid allmän rättshjälp efter sådant beslut. Vid den förstnämnda formen ankommer det på biträdet att beräkna maximibeloppet för kostnadsbidra-
get. För rättshjälpsnämndens del! gäller att nämnden vid bifall till ansökan om allmän rättshjälp skall fastställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden.
Rättssökande i den ekonomiskt bäst ställda gruppen, dvs. personer med cen beräknad årsinkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs, är uteslutna från möjligheten att få allmän rättshjälp.
En rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs. För år 1978 kommer följaktligen gränsen att gå vid en årsinkomst av 35 400 (3X11 800).
En rättssökande som enligt det nu sagda — och sedan i förekommande fall bestämmelserna om schablontillägg och om förmögenhetsinnehav, skuldsättning m. m. beaktats — tillhör den ekonomiskt sämst ställda gruppen skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som motsvarar 1/125 (0,8 96) av basbeloppet, jämnat till närmast lägre tiotal kronor.
Kostnadsbidraget för den ekonomiskt sämst ställda gruppen har utformats som en grundavgift, som är lika stor för alla dem som tillhör denna kategori. Det är emellertid klart att vissa rättssökande inom denna kategori inte har förmåga att lämna något bidrag till kostnaderna eller i vart fall inte förmåga att betala mer än helt obetydliga belopp. För dessa kan bidraget sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna bestämmelse vid tillämpningen ge utrymme för en relativt vidsträckt handlingsfrihet. Domstolsverket har i anvisningar angett vissa riktlinjer för tillämpningen.
Till mellangrupperna hänförs de vilkas beräknade årsinkomst överstiger tre men inte åtta basbelopp. För dessa personer har kostnadsbidragssystemet utformats så att maximibeloppet utgör viss kvotdel av skillnaden mellan den rättssökandes beräknade årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Systemet har emellertid gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika inkomstskikt. Maximibeloppen utgör sålunda en tjugondedel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger basbeloppet, en femtondedel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet, en tiondedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.
Vid tillämpning av de nu återgivna bestämmelserna jämnas maximibeloppet till närmast lägre tiotal kronor. Det lägsta kostnadsbidrag som skall betalas utgör dock 1/125 av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor, dvs. för år 1978 90 kr.
De maximibelopp som gäller när allmän rättshjälp begärs under ett visst år framgår av en särskild tabell, som bifogats de föreskrifter som
domstolsverket utfärdat för rättshjälpsnämnderna. Domstolsverket ger varje år ut nya tabeller.
I RHL finns bestämmelser om maximibelopp för dödsbo. Maximibeloppet utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ckonomiska förhållanden skäligt belopp. DON upprättade på sin tid en schablon för skälighetsbedömningen. Denna schablon var avsedd att tjäna som vägledning för rättshjälpsnämnderna och skulle inte vara bindande,
Undergår inkomst eller sådant förhållande som skall beaktas när kostnadsbidraget skall bestämmas väsentlig förändring innan rättshjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock inte under vad som redan har betalats i kostnadsbidrag.
Har biträde förordnats, skall den rättssökande betala kostnadsbidraget till biträdet intill maximibeloppet. Har maximibeloppet senare höjts skall det bidrag som kan föranledas av höjningen betalas till rättshjälpsnämnden.
Den statistiska undersökning som utredningen låtit utföra har även avsett att ge en bild av ärendenas fördelning med avseende på sökandenas kostnadsbidrag. Kostnadsbidraget hade eftergetts helt i 38 76 av ärendena, nedsatts till hälften i 5 Z av ärendena och utgått med grundbeloppet i 36 Za av ärendena. Endast i 21 960 av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften uttagits..
3.2.2 Utredningen
Utredningen anser att förenklingar bör kunna åstadkommas både när det gäller att beräkna det belopp som den rättssökande skall betala i avgift för rättshjälpen och när det gäller att bestämma underlaget för beräkning av detta belopp. Det nuvarande systemet för att beräkna rättshjälpsavgiften har framför allt kritiserats för att det är alltför detaljerat. Grundtanken att rättshjälpsavgiftens storlek skall motsvara den rättssökandes betalningsförmåga bör enligt utredningens mening kunna förverkligas i ett betydligt mindre detaljerat system.
Även i ett förenklat avgiftssystem bör rättshjälpsavgiften för de ckonomiskt sämst ställda utformas som en grundavgift som är lika stor för alla som hör till denna kategori. Till de ekonomiskt sämst ställda räknar också utredningen dem vars beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs. Utredningen återkommer till frågan om inkomstbegreppet vid beräkning av årsinkomsten.
Utredningen anser att grundavgiften liksom f. n. bör överensstämma med rådgivningsavgiften. Detta innebär att den bör utgå med 19, av basbeloppet. Grundavgiften bör kunna nedsättas eller efterges om sär-
skilda skäl föreligger till det. När det gäller i vilka fall eftergift och nedsättning av grundavgiften skall kunna ske hänvisar utredningen till vad som anförs om nedsättning och eftergift av avgiften för vanlig rådgivning. Det är främst i fråga om mellangruppen — till vilken utredningen räknar dem vars beräknade årsinkomst ligger mellan tre basbelopp och högsta tillåtna åtta basbelopp — som ett enklare system att beräkna rättshjälpsavgiften bör åstadkommas. Ett särskilt skäl att ändra det nu rådande systemet är osäkerheten i beräkningsunderlaget, dvs. den rättssökandes ekonomiska förhållanden. För att uppnå en godtagbar progressivitet mellan olika inkomstskikt bör det enligt utredningens mening räcka om de olika stegen i avgiftsskalan anknyts till tusentals kronor av den beräknade årsinkomsten i stället för som nu till hundratal. Detta skulle innebära att man tar bort nio av tio steg i den tabell som domstolsverket utfärdar. Rättshjälpsavgiften bör alltså öka för varje tusental kronor som den beräknade årsinkomsten passerar. När det gäller att bestämma storleken av denna ökning kan man lämpligen anknyta till basbeloppet. För inkomster upp till och med tre basbelopp skulle som förut nämnts en grundavgift på 1 22 av basbeloppet utgå. Är inkomsten högre ökas alltså grundavgiften med viss procent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten passerar. En lämplig progressivitet erhålls enligt utredningens mening om avgiften ökas med 0,5 40 för varje tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppet och därefter med 1 22 av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med sex gånger basbeloppet, med 2 Z av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppet och med 4 46 av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet. När avgiften bestäms bör de belopp som motsvarar visst antal basbelopp jämnas till närmast lägre tusental kronor. Vidare bör den avgift som man sålunda kommer fram till jämnas till närmast lägre tiotal kronor. Om man utgår från det basbelopp om 10 400 som gällde för oktober 1976 skulle för 1977 grundavgift utgå för inkomster upp till 31 200 kr. jämkat nedåt till 31 000. Mellanskiktet omfattar inkomster från och med 32 000 till och med 83 000. Även om den rättssökandes ekonomi medger att viss rättshjälpsavgift tas ut, bör liksom f.n. gälla att rättshjälpsavgiften inte får överstiga rättshjälpskostnaderna i den rättsliga angelägenhet som avscs. När det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar som förut nämnts domstolsverket varje år särskilda föreskrifter. Utredningen anser att denna ordning bör gälla även i fortsättningen. Det kan dock ifrågasättas om det inte går att förenkla nuvarande föreskrifter om det inkomstbegrepp som skall ligga till grund för avgöran-
det huruvida allmän rättshjälp över huvud taget skall utgå och vilken rättshjälpsavgift som skall tas ut av den rättssökande. Likaså bör blanketterna för ansökan om allmän rättshjälp kunna göras enklare.
Som exempel på vilka möjligheter som är tänkbara när det gäller att kontrollera en rådgivningssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden har nämnts det senaste försäkringsbeskedet, där såväl sjukpenninggrundande inkomst som den sjukpenning som i förekommande fall skall utgå anges.
Enligt utredningens mening bör det övervägas om det inte räcker med uppgifterna i det senaste försäkringsbeskedet när det gäller att beräkna den rättssökandes årsinkomst. För de fall där den rättssökande inte har försäkringsbeskedet tillgängligt eller gör gällande att uppgifterna i det är felaktiga bör det öppnas möjlighet för advokat som är behörig att bevilja rättshjälp att inhämta upplysningar hos försäkringskassan eller avvika från beskedet.
Om uppgiften i försäkringsbeskedet inte alls stämmer på grund av att den rättssökande kort före ansökningen om rättshjälp bytt anställning eller förlorat sin anställning eller saknar sjukpenninggrundande inkomst ligger det naturligtvis också i den rättssökandes intresse att lämna kompletterande upplysning om sina ckonomiska förhållanden.
Försäkringsbeskedet lämnar endast uppgift om inkomst av anställning och av egen verksamhet. Däremot sägs där ingenting om inkomst av kapital eller förekomsten av förmögenhet. Inte heller lämnas någon uppgift om försörjningsbörda eller skuldsättning. I dessa hänseenden krävs alltså kompletterande upplysningar från den rättssökande. Utredningen anser att en förenkling av de föreskrifter som nu tillämpas i fråga om inkomst av kapital samt i fråga om försörjningsbörda, förmögenhetsinnehav och skuldsättning bör eftersträvas. Regeln om vilken hänsyn som skall tas till försörjningsbörda bör t. ex. utan ändring i sak utformas så att man vid beräkning av rättshjälpsavgiften minskar årsinkomsten med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer.
Vissa svårigheter har ansctts föreligga när det gäller att beräkna rättshjälpsavgift för dödsbo. Några officiella föreskrifter eller tabeller som vägledning för beräkning av avgiften i sådana fall föreligger inte. Utredningen anser att domstolsverket bör få utfärda sådana föreskrifter.
När det gäller förfarandet vid fastställandet av rättshjälpsavgift bör enligt utredningen liksom f.n. preliminär rättshjälpsavgift fastställas i samband med att allmän rättshjälp beviljas.
Utredningen har tidigare betonat vikten av att den rättsliga angelägenheten anges klart och avgränsat, när allmän rättshjälp beviljas. Detta gäller såväl när advokat beviljar rättshjälp som när beslutet fattas av rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. Visar det sig sedan att den rättssökandes problem är av vidare omfattning än som antogs när all-
S Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
män rättshjälp beviljades får nytt beslut om allmän rättshjälp meddelas. Om den rättsliga angelägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den som avsågs med det första beslutet bör emellertid enligt utredningens uppfattning möjlighet finnas att bestämma att den erlagda rättshjälpsavgiften skall avse även det nya rättshjälpsärendet och att någon ny rättshjälpsavgift alltså inte skall tas ut av den rättssökande.
Om den rättssökande inte låter sig nöja med advokatens beräkning av rättshjälpsavgiftens storlek, bör han ha möjlighet att få frågan härom hänskjuten till rättshjälpsnämndens prövning. Detsamma bör gälla om den rättssökande är missnöjd med beslut som advokat meddelar i fråga om tillgodoräknande av tidigare erlagd avgift. Beslut av rättshjälpsnämnden eller av domstol bör kunna överklagas till besvärsnämnden.
4 Rådgivning
4.1 Nuvarande ordning
Med rådgivning förstås enligt RHL kortare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet. I princip lämnas rådgivning i alla slags rättsliga angeligenheter. Undantagna är emellertid angelägenhet som avser upprättande av självdeklaration och angelägenheter i vissa ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet. Till de senare hör ärende om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891: 335 s. 1), båtregisterärende enligt båtregistreringslagen (1975: 604), fastighetsdeklaration samt mål eller ärende angående fastighetstaxcering.
Rådgivning enligt RHL kan lämnas åt alla oavsett om annan rättshjälpsform står öppen. Rådgivning kan också meddelas alla fysiska och juridiska personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsförhållanden.
Rådgivning sker mot en indexreglerad avgift. Avgiften motsvarar en etthundratjugofemtedel av basbeloppet för oktober månad året innan rådgivningen lämnas, jämnad till närmast lägre tiotal kr. Under år 1978 är avgiften 90 kr. Avgiften är lika stor som grundavgiften vid allmän rättshjälp. Liksom grundavgiften kan rådgivningsavgiften sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Uppkommer fråga om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift, torde undersökningen av den rättssökandes förhållanden göras mycket enkel. Domstolsverket har meddelat anvisningar för tillämpning av bestämmelsen om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.
Rådgivning meddelas av advokat utan beslut av rättshjälpsnämnd. Advokaten bestämmer om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller efterges. Rättshjälpsnämnden skall årligen före den 1 februari av advokat-
byrån underrättas om det antal rådgivningar som under föregående år har meddelats vid byrån. Rådgivningsavgiften utgör hela ersättningen till den som lämnar rådgivning. Normalt erhåller advokaten sin ersättning genom att han uppbär avgiften av sökanden. Har avgiften satts ned eller eftergetts får advokaten hos rättshjälpsnämnden göra framställning om ersättning av allmänna medel. Sådan framställning skall dock göras bara när rättshjälpsärendet har slutförts med rådgivningen. Har rådgivningen följts av allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden, äger advokaten hos domstolen eller rättshjälpsnämnden sedermera erhålla ersättning av allmänna medel för hela uppdraget, således även den del som omfattas av rådgivningen. Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den sökande får härvid räkna sig erlagd rådgivningsavgift till godo såsom betalning på kostnadsbidrag.
Under budgetåret 1976/77 uppgick antalet rådgivningar till omkring 28 500. Härav föll 20 500 på de allmänna advokatbyråerna. Av de statistikuppgifter som lämnats av rättshjälpsnämnderna framgår att antalet rådgivningar under 1975 uppgick till 29 015, under 1976 till 27 741 och under 1977 till 29992. Avgiften hade under 1976 nedsatts eller eftergetts i 16 232 fall eller 58,5 40 av samtliga fall.
4.2 Tidigare reformförslag m. m.
I DON:s ovan nämnda promemoria framhölls att rådgivningstidens längd blir beroende av den ersättning som utgår i ärendet. Enligt DON:s beräkningar medgav rådgivningsavgiften högst en genomsnittlig rådgivningstid om 20 minuter. Gjorda undersökningar tydde emellertid på att ett rådgivningsärende i genomsnitt tog omkring 30 minuter. Det kunde därför antas att ersättningen för en rådgivning inte täckte kostnaden.
Det upplystes i promemorian att man från advokathåll hade framhållit att tiden för en rådgivning vanligen inte medgav någon åtgärd såsom att upprätta en handling eller liknande. Enligt DON:s mening kunde detta leda till att man även i många enkla ärenden sökte allmän rättshjälp. Det konstaterades att det skulle vara en fördel om vissa enkla ärenden om allmän rättshjälp kunde handläggas såsom rådgivningsärenden. Målet borde därvid i första hand vara att den genomsnittliga tiden för en rådgivning anpassades så att flertalet enklare juridiska förfrågningar och vissa därmed jämförliga åtgärder rymdes inom rådgivningens ram. Enligt promemorian borde vidare undersökas om rådgivningsinstitutet kunde utvidgas på sådant sätt att antalet ärenden vid rättshjälpsnämnderna kunde minskas.
Rådgivningsinstitutets förhållande till andra rättshjälpsformer, främst till allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, ansågs i promemorian vara av stor vikt när en utvidgning övervägdes. Enligt DON:s
uppfattning måste en utvidgning av rådgivningstiden till 30 minuter anses utgöra ett minimum. Om flertalet enklare förfrågningar i rättsliga angelägenheter skulle kunna rymmas inom ramen för rådgivningsinstitutet torde det fordras att den ersättningsgilla tiden ökades till 35—40 minuter. Inom en sådan tidrymd torde även vissa enklare handlingar kunna upprättas. Om basbeloppsanknytningen såvitt gäller ersättningen vid rådgivning behölls skulle i sådant fall ersättningen under år 1975 utgöra 100 eller 120 kr. vilka belopp utgjorde en åttiondedel resp. en sjuttiondedel av basbeloppet för oktober månad föregående år, jämnad till närmast lägre tiotal kr. Olägenheterna med rådgivningsinstitutet borde enligt DON:s mening till en viss del kunna övervinnas genom att rådgivningsavgiften och ersättningen för en rådgivning höjdes till förslagsvis 100 eller 120 kr. Möjligheterna till nedsättning och eftergift borde utnyttjas så att den kategori som fått avgiften nedsatt eller eftergiven inte behövde erlägga någon avgift eller i vart fall inte större avgift. DON ifrågasatte emellertid om inte en avgift om 100 eller 120 kr. var för hög. Rådgivningsinstitutet skulle vid en sådan avgift förlora en del av sitt reklamvärde. Ett av syftena med institutet var att om möjligt undanröja allmänhetens obenägenhet att anlita kvalificerad juridisk hjälp. En höjd rådgivningsavgift kunde motverka detta syfte. De ingrepp i kostnadsbidragssystemet, som krävdes om man önskade behålla sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp, var ytterligare ett skäl mot en ändring. Skulle man subventionera en höjd rådgivningsersättning och behålla den dåvarande avgiften på 60 kr. krävdes speciella regler med hänsyn till uppkommande tröskeleffekter. Därigenom skulle de enkla reglerna för rådgivning kompliceras.
4.3 Utredningen Utredningen konstaterar inledningsvis att grundtanken bakom institutet är att vem som helst skall kunna vända sig till advokat och få hjälp i nästan vilken rättslig angelägenhet som helst, som inte är av mera invecklad beskaffenhet. Avgiften för rådgivningen har bestämts så att den skall vara överkomlig men samtidigt utgöra en viss spärr mot missbruk av möjligheten att få rådgivning. Rådgivningen har emellertid inte fått den användning som man räknade med under förarbetena till RHL. Rådgivning begärs sålunda bara i omkring 25 000 fall mot beräknade 45 000 per år. Den främsta anledningen till att rådgivning inte fått avsedd användning torde enligt utredningen vara den korta rådgivningstiden. Flertalet juridiska förfrågningar och därmed jämförliga åtgärder hinner inte slutföras inom rådgivningstiden. Detta kan leda till att den rättssökande inte får den åsyftade rättshjälpen. Det kan också Ieda till att den advokat som meddelar rådgivningen åsamkas ekonomisk förlust
i sin verksamhet. Detta beror på att rådgivningstiden inte sällan sträcks ut till omkring en halvtimme och att advokaten därvid inte får ersättning för den överstigande tiden, Detta drabbar i första hand de allmänna advokatbyråerna, vilka svarar för två tredjedelar av alla rådgivningar enligt RHL. Men det minskar naturligtvis även de enskilda byråernas benägenhet att meddela sådan rådgivning och därigenom allmänhetens möjligheter att få hjälp. Den begränsade rådgivningstiden leder naturligtvis också till att allmän rättshjälp nu begärs hos rättshjälpsnämnden i en hel del ärenden som är av sådan beskaffenhet att de borde kunna slutföras inom förhållandevis kort tid.
Utredningen tar vidare upp frågan om man över huvud taget skall ha kvar en möjlighet att få rådgivning inom rättshjälpssystemet. Vissa möjligheter finns för allmänheten att erhålla råd och upplysningar genom andra kvalificerade organ än advokater. Domstolar och andra statliga myndigheter har i viss utsträckning skyldighet att gå allmänheten tillhanda med upplysningar som rör myndighetens ansvarsområde. Vissa statliga myndigheter är särskilt inriktade på att hjälpa allmänheten med olika ärenden. Dit hör konsumentverket. Även landsting och kommuner bistår allmänheten med kostnadsfri rådgivning i olika angelägenheter. Vid sidan härav finns viss serviceverksamhet vid affärsbanker och sparbanker. Bankerna hjälper till med familjejuridik såsom äktenskapsförord och bouppteckningar, affärsjuridik såsom köpekontrakt och bolagsbildningar samt skatteärenden. Begravningsföreningar och begravningsentreprenörer lämnar hjälp med bl. a. bouppteckningar och arvskiften.
Utredningen ställer frågan om dessa möjligheter till råd och annan hjälp är tillräckliga för att tillgodose det behov av att få juridiskt biträde som otvivelaktigt föreligger i dagens komplicerade sambhälle. Vid bedömningen härav bör enligt utredningens mening beaktas att det ofta är svårt för den rättssökande att veta vilken myndighet eller inrättning som hans aktuella problem kan sortera under. Innan han vet det kan han givetvis inte utnyttja den service som myndigheten eller inrättningen lämnar i förekommande fall. Även om den rättssökande vet vilken myndighet som kan komma att få ta ställning till hans problem eller som i övrigt sysslar med sådana frågor som har samband med detta är det inte säkert att han vill vända sig till myndigheten för rådfrågning. Det främsta skälet till en sådan inställning — som inte torde vara ovanlig — är att den rättssökande har svårt att betrakta den myndighet som skall ta ställning till exempelvis en begäran från en rättssökande på annat sätt än som motpart.
Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att det alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten av att kunna vända sig till en advokat och få råd eller annan hjälp i enklare rättsliga angelägenheter. Ett rådgivningsinstitut bör därför enligt utredningens åsikt finnas kvar i rättshjälpssystemet.
Utredningen konstaterar att missnöjet med rådgivningsinstitutet främst avsett den korta rådgivningstiden och att det därför bör undersökas hur en förlängning kan åstadkommas och hur detta i så fall kommer att inverka på storleken av rådgivningsavgiften och ersättningen till rådgivaren. Utredningen finner att en stor del av de frågor, där rådgivning begärs, bör klaras av om rådgivningstiden förlängs till en halvtimme. En halvtimmes arbete motsvarar med den timkostnadsnorm som gällde 1977 för tvistemål och ärenden ungefär 107 kr. Om rådgivningsavgiften med utgångspunkt härifrån fastställs till ett belopp om ca 100 kr., uppkommer emellertid frågan om en sådan avgift är acceptabel. Även om det liksom f.n. bör finnas möjligheter till nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften för de ekonomiskt sämst ställda, kan det göras gällande att avgiften får en alltför återhållande effekt och därmed kan befaras leda till att många som verkligen behöver rådgivning aldrig kommer i åtnjutande av förmånen. Utredningen säger sig vara medveten om risken för att en höjning av rådgivningsavgiften till 100 kr. kan få vissa negativa effekter. Följande argument talar emellertid enligt utredningens mening för att en sådan höjning ändå genomförs.
Rådgivningstiden förlängs. Detta ger ökade möjligheter att ge kvalificerade råd. Antalet ärenden som kan klaras av inom den tid som den nuvarande avgiften medger är mycket litet. Höjningen utgör — räknat med aktuellt basbelopp — bara 20 kr. Avgiften kan nedsättas eller efterges. Denna möjlighet utnyttjas redan nu i ca 60 22 av ärendena. I de allra flesta fall efterges avgiften helt. Om rådgivningstiden förlängs men avgiften behålls eller sätts lägre än f. n. innebär det en subvention även i de ärenden i vilka den sökande har råd att betala full avgift. Det är bättre att sätta avgiften högre och befria dem som har dålig ekonomi än att sätta avgiften lågt och därmed subventionera dem som har god ekonomi.
Utredningens slutsats blir att avgiften bör bestämmas så att den i princip motsvarar vad en advokat är berättigad till för en halvtimmes arbete enligt timkostnadsnormen. Avgiften bör sättas i relation till basbeloppet. Den kan då lämpligen bestämmas till 19, av basbeloppet jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Rådgivningen bör enligt utredningens uppfattning liksom f. n. stå öppen för alla fysiska personer, oavsett inkomstläget, och för alla juridiska personer.
Utredningen tar även upp behovet av möjligheter till rådgivning under längre tid än en halvtimme. Vid överläggningar som utredningen haft med företrädare för allmänna och enskilda advokatbyråer har framkommit att det i ganska avsevärd utsträckning förekommer ärenden som inte är av mera invecklad beskaffenhet men som ändå kräver mera än en halvtimmes arbete för advokaten. För en stor del av dessa ärenden är emellertid en timmes arbete tillräckligt. Det kan röra sig om ärenden där det krävs att ansökan eller annan handling av enklare be-
Prop. 1978/79: 90 : 71
skaffenhet upprättas. Det kan också hända att advokaten behöver ringa ett antal telefonsamtal till olika myndigheter eller andra inrättningar eller på annat sätt inhämta upplysningar för klientens räkning. I andra fall kan de handlingar som den rättssökande fört med sig till advokaten vara så omfattande och invecklade att det krävs mera än en halvtimme att gå igenom dem. Gemensamt för de situationer som har beskrivits nu . är att det inte sällan räcker med en timmes arbete för att klara av hela ärendet. F. n. måste i dessa fall ansökan om allmän rättshjälp göras till rättshjälpsnämnden och hela rättshjälpsmaskineriet kopplas in med påföljd att ärendet för det mesta tar längre tid än en timme.
Utredningen anser att det finns skäl att undersöka hur en mera kvalificerad rådgivning än den som beskrivits förut skall vara beskaffad. En första fråga är rådgivningstidens längd vilken sammanhänger med frågorna om avgift och ersättning till rådgivaren. Utredningen har kommit till den slutsatsen att en timme är den lämpligaste tiden för den kvalificerade rådgivningen, som utredningen kallar förlängd rådgivning. Frågan om avgiften och ersättningen till rådgivaren hänger samman med vem som skall få tillgång till rådgivningsformen. Utredningen finner inte anledning att i sistnämnda fråga skilja mellan de olika rådgivningsformerna. Även förlängd rådgivning bör alltså stå öppen för fysiska personer oavsett inkomstläge och för alla juridiska personer.
En timmes arbete för advokat berättigar enligt nuvarande timkostnadsnorm för tvistemål och ärenden till en ersättning av 215 kr. eller nästan exakt 2 2 av det basbelopp som gäller 1977. Utredningen ställer frågan om avgiften skall sättas till sådant belopp att den täcker ersättningen till advokaten eller om man skall fastställa en lägre avgift och låta mellanskillnaden utgå av allmänna medel till rådgivaren. En sådan allmän rådgivningssubvention skulle med all säkerhet leda till en avsevärd ökning av statens kostnader för rättshjälpen. Eftersom den förlängda rådgivningen som ovan nämnts också bör stå öppen för personer i höga inkomstlägen och juridiska personer skulle subventionen även komma dessa till godo. Utredningen anser därför att man som utgångspunkt bör ha att avgiften utgår med sådant belopp att den också utgör ersättning för rådgivaren. Avgiften för förlängd rådgivning bör vara dubbelt så stor som avgiften för vanlig rådgivning.
Det är givet att en avgift som uppgår till omkring 200 kr. kan te sig avskräckande för många. Liksom i fråga om vanlig rådgivning bör det därför finnas möjlighet för de ekonomiskt sämst ställda att få avgiften nedsatt eller eventuellt efterskänkt.
Utredningen berör också den situationen att ett ärende övergår från rådgivning till rättshjälp. Utredningen anser att eftersom det inte är ovanligt att ett rättshjälpsärende börjar som rådgivning det finns anledning att ha kvar den ordningen att rådgivningsavgiften får avräknas från , den avgift som skall utgå för rättshjälpen. Att ett ärende övergår från
Prop. 1978/79: 90 : 72
förlängd rådgivning till allmän rättshjälp bör däremot inträffa bara i undantagsfall. Om den advokat som den rättssökande anlitat, bedömer att ärendet tar längre tid än en timme bör förlängd rådgivning inte få lämnas. Har detta ändå skett bör den rättssökande dock få tillgodoräkna sig erlagd rådgivningsavgift.
Utredningen drar även upp riktlinjer för utformningen av reglerna om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift. Rådgivningsavgiften bör sålunda kunna efterskänkas helt om den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2 basbelopp eller för år 1977 20 800 kr. Ligger inkomsten mellan 2 basbelopp och 2 1/2 basbelopp bör rådgivningsavgiften kunna nedsättas till 1/2 94 av basbeloppet eller ca 50 kr. Detta motsvarar halva rådgivningsavgiften och 1/4 av avgiften för förlängd rådgivning.
Är inkomsten högre än 2 1/2 basbelopp men överstiger den inte 3 basbelopp bör avgiften kunna sättas till 1 6 av basbeloppet. Vid vanlig rådgivning blir det här alltså inte fråga om någon nedsättning medan det däremot vid förlängd rådgivning innebär en nedsättning av avgiften till hälften.
Ligger inkomsten mellan 3 och 3 1/2 basbelopp kan det bara bli fråga om nedsättning vid förlängd rådgivning. Avgiften bör då utgå med 11/2 90 av basbeloppet celler omkring 150 kr. Full avgift även vid förlängd rådgivning uttas när den beräknade årsinkomsten överstiger 3 1/2 basbelopp.
Utredningen framhåller vidare att vid beräkningen av den rättssökandes årsinkomst hänsyn bör tas till om han har en omfattande försörjningsbörda eller tyngande skuldsättning. Är detta fallet bör den beräknade årsinkomsten kunna nedsättas med skäligt belopp innan den läggs till grund för vilken avgift som skall tas ut. Beträffande försörjningsbörda bör man därvid kunna tillämpa samma regler som i övrigt gäller enligt RHL i detta hänseende, nämligen att årsinkomsten minskas med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer.
Liksom f. n. bör även förmögenhetsinnehav beaktas. Därvid bör dock en något generösare tillämpning än som nu föreskrivs kunna gälla. Sålunda bör exempelvis beträffande folkpensionärer hänsyn inte behöva tas till bankmedel som understiger 10 000 kr., vilket ungefär motsvarar ett basbelopp.
Inte heller bör hänsyn tas till makes eller föräldrars ekonomiska förhållanden.
När det gäller förfarandet vid fastställandet av rådgivningsavgift är utredningen av den uppfattningen att detta bör göras så enkelt som möjligt. Den rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden bör sålunda kunna godtas om de inte framstår som osannolika. Det är dock tänkbart att situationer uppkommer, där rådgivaren anser att det
finns anledning att kontrollera den rättssökandes uppgifter. Ett enkelt
sätt att åstadkomma en sådan kontröll är att fråga efter den rättssökan-
des senaste försäkringsbesked. På detta anges dels hur stor sjukpenning per dag som skall utgå vid sjukdom och dels den sjukpenninggrundande inkomsten. Uppger den rättssökande att han inte har annan inkomst än sjukpenning bör denna kunna tas till utgångspunkt för bedömningen av om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiften skall ske. Uppger den rättssökande att han har inkomst men att denna är betydligt lägre än som anges i försäkringsbeskedet bör han åläggas att styrka detta förhållande. Vägrar den rättssökande att medverka till att klarhet kan uppnås om hans ekonomiska förhållanden bör rådgivaren överväga att också vägra honom nedsättning eller eftergift. Utredningen vill i detta sammanhang betona vikten av att den rättssökande informeras ordentligt om möjligheterna till nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.
Beslut om rådgivningsavgiftens storlek fattas av rådgivaren. Avgiften skall också betalas in till denne. Detta bör ske i samband med att rådgivningen ges. För vad som nedsatts eller eftergetts bör rådgivaren liksom f. n. få ersättning av allmänna medel.
Någon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften bör ske är enligt utredningens mening inte nödvändig. Det bör i stället liksom f. n. ankomma på domstolsverket att meddela närmare anvisningar till stöd för tillämpningen. Därvid kan utredningens överväganden i det föregående tjäna till ledning.
5¶Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp
5.1 S. k. massärenden
5.1.1 Nuvarande ordning
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan enligt 8 § andra stycket RHL regeringen förordna att allmän rättshjälp inte skall lämnas. Med stöd av denna bestämmelse har i 7 § rättshjälpskungörelsen (RHK) föreskrivits att allmän rättshjälp inte får lämnas i ärendet om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891: 35 s. 1), båtregisterärende enligt båtregistreringslagen (1975: 604), fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering. De ärenden som nyss nämnts har i RHL undantagits från tillämpningsområdet för rådgivning.
Under förarbetena till de nyss angivna reglerna uttalades bl. a. följande. Rättshjälp skulle i princip utgå i varje rättslig angelägenhet oavsett om ärendet behandlades av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gällde rättsligt biträde som lämnades utan samband med förfarande hos
något samhällsorgan. Med denna utgångspunkt fick rättshjälpen ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Vissa begränsningar måste dock göras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var störst. Massärendena borde inte generellt uteslutas från tilllämpningsområdet för rättshjälpen. Den belastning som dessa ärenden kunde komma att utgöra för rättshjälpsorganisationen var emellertid mycket svår att bedöma på förhand. En möjlighet att ta ut full kostnadstäckning kunde inte anses tillräcklig för att hindra en besvärande anhopning av rättshjälpsärenden. Därför borde regeringen få behörighet att utesluta massärendena från tillämpningsområdet.
5.1.2 Utredningen
Utredningen anser att det inte finns skäl ändra på principen om att massärenden skall falla inom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen, Frågan är bara om några — och i så fall vilka — särskilda begränsningar i möjligheten att erhålla rättshjälp bör gälla. Vid ett ställningstagande till denna fråga är det av betydelse vilka ärenden som faller inom kategorin massärenden. Om man inte radikalt sänker anspråken på prefixet ”mass-”, synes knappast andra ärenden kunna bli aktuella än de som f.n. anges i 7 § RHK. Av dessa torde registerärendena enligt sjölagen och båtregisterärendena inte spela någon större roll i detta sammanhang.
Beträffande samtliga typer av massärenden gäller att det i större eller mindre utsträckning finns myndigheter, organisationer e. d. som tillhandahåller hjälp i någon form. Utredningen har i denna fråga noterat följande.
Genom ändring i ärvdabalken (SFS 1976: 221), som trätt i kraft den 1 juli 1976, har införts en möjlighet att i vissa fall ersätta bouppteckning med ett enklare förfarande, kallat dödsboanmälan. Genom ändringen torde bouppteckningsfrekvensen sjunka och därmed rättshjälpsbehovet. I de fall där det fortfarande är en skyldighet att upprätta bouppteckning lämnas visst bistånd av bl. a. kommunala förtroendemän och tjänstemän samt bankernas notariatavdelningar. Även begravningsföreningarna och begravningsentreprenörerna ombesörjer ett betydande antal bouppteckningar. För samtliga gäller att bistånd i regel lämnas endast mot avgift.
När det gäller inskrivningsärenden lämnar många inskrivningsmyndigheter en långtgående service i form av råd och anvisningar. Vidare utgår utredningen från att banker, kommunalkontor och förtroendemän även i fortsättningen kommer att lämna en betydande rättshjälp när det gäller inskrivningsärenden, låt vara att hjälpen ofta är förenad med avgifter.
Även den service som — förutom de nyss nämnda inskrivningsmyn-
digheterna — andra myndigheter lämnar allmänheten med stöd av det s.k. servicecirkuläret bör uppmärksammas. Denna service tillgodoser ett visst rättshjälpsbehov även i massärenden.
Även om den hjälp som på olika sätt lämnas i massärenden är av stor betydelse, är det enligt utredningen uppenbart att den inte löser alla problem. Hjälpen är över huvud taget mest inriktad på enklare ärenden. Den täcker med andra ord mera den del av hjälpbehovet som typiskt sett faller inom ramen för rådgivning. Lika litet som rådgivning är tillräcklig för att lösa den enskildes hjälpbehov i exempelvis mer komplicerade ärenden angående upprättande av äktenskapsförord kan en begravningsbyrå, en inskrivningsmyndighet eller en kommunal tjänsteman tillfredsställa hjälpbehovet i ett komplicerat massärende. Utredningens slutsats blir därför att rättshjälp bör kunna beviljas i massärenden av mer komplicerad beskaffenhet.
Att utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka rättshjälp bör kunna beviljas är givetvis svårt. Enligt utredningens mening bör principen vara den att rättshjälp kan beviljas bara om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen. Undantagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger, bör rättshjälp dock kunna beviljas även i andra fall.
Utredningen tar slutligen upp frågan om det finns skäl att ändra på den nuvarande regeln om att rådgivning inte får lämnas i massärenden. Från principiella synpunkter kan det förefalla egendomligt att öppna möjlighet till rättshjälp men utesluta rådgivning. Att öppna möjlighet till rådgivning skulle emellertid vara förenat med vissa komplikationer. Samtidigt kan ifrågasättas om behovet är så stort. I den förra delen är att märka att det knappast är praktiskt möjligt att uppställa något villkor om att ärendet skall vara på visst sätt komplicerat. Om rådgivning fick lämnas kan det därför befaras att stora kostnader skulle uppkomma. I den senare delen är att märka att — såsom förut framhållits — det behov som rådgivningsinstitutet skulle fylla på detta område i allt väsentligt fylls genom den service som lämnas av inskrivningsmyndigheter m. fl. Detta är troligen den både smidigaste och från samhällsekonomisk synpunkt billigaste lösningen.
Författningstekniskt kan utredningens förslag utformas på i princip två olika sätt. Ett sätt är att i RHL inskriva möjligheten att i vissa massärenden få allmän rättshjälp samt anpassa RHF (rättshjälpsförordningen) härtill. Enligt detta alternativ binds således regeringen av lagen. Ett annat sätt är att i RHL bemyndiga regeringen att förordna om inskränkningar i rätten till rättshjälp i fråga om massärenden och att skriva in rätten till rättshjälp i komplicerade massärenden enbart i RHF. En sådan reglering är mer flexibel och förordas därför av utredningen.
Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som enligt det nyss anförda bör uppställas för att allmän rättshjälp skall få beviljas i mass-
ärenden bör det enligt utredningens mening ankomma på rättshjälpsnämnd att pröva framställningar om rättshjälp.
5.2 Närinpgsidkare
5.2.1 Nuvarande ordning
I RHL föreskrivs att allmän rättshjälp inte får lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Näringsidkarens personliga angelägenheter omfattas däremot inte av inskräkningarna.
Som näringsidkare betraktas även t. ex. jordbrukare och fiskare. Också den som i egenskap av fastighetsägare hyr ut lägenhet i flerfamiljshus torde få betecknas som näringsidkare. Till näringsidkare räknas fria yrkesutövare som advokater, arkitekter, konsulter, fotografer m. m. För att betraktas som näringsidkare krävs inte att vederbörande har någon anställd i sin verksamhet. Inte heller ställs några krav på att verksamheten skall uppta någon viss större del av arbetstiden. Även näringsverksamhet som drivs vid sidan av ett heltidsarbete föranleder att vederbörande anses som näringsidkare såvitt gäller näringsverksamheten.
I motiven till bestämmelsen angående rörelseidkare anförs att utgångspunkten bör vara att rättshjälpen i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden. De rättsliga angelägenheterna i näringsverksamhet är av annan karaktär än i privatlivet och varierar dessutom starkt med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Det rättsskyddsbehov som föreligger i näringsverksamhet bör därför i princip tillgodoses på annat sätt än genom rättshjälp med stöd av det allmänna, t. ex. genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisation. Skäl för en sådan begränsning av möjligheterna till rättshjälp för näringsidkare utgör också det förhållandet att kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta är en normal företeelse i affärslivet, jämförbar med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. Samtidigt kan det emellertid förekomma fall där rättshjälp bör kunna komma i fråga även beträffande rättslig angelägenhet som har samband med näringsverksamhet. Så kan t. ex. vara fallet med vissa småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära, eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant att rättshjälp inte bör vägras. I samband med riksdagsbehandlingen uttalade justitieutskottet att det fanns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets tillämpning.
Näringsidkarfrågan har varit uppe till ett flertal avgöranden av DON:s. och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Några exempel
hämtade ur praxis rörande frågan om allmän rättshjälp skall utgå till näringsidkare är följande.
Särskilda skäl för rättshjälp ansågs föreligga i bl. a. nedannämnda fall, nämligen
(1) för 70-årig f£. d. skrothandlare med en inkomst av 1745 kr. i månaden, varav 745 kr. utgjorde pension
(2) för f. d. delägare i handelsbolag som drev åkerirörelse
(3) för person som tillsammans med sin broder ägde en jordbruksfastighet, taxerad till 48 000 kr. och belånad för 15 600 kr. och med en årlig nettointäkt på 6 550 kr. för envar av ägarna, och
(4) för målsägande i brottmål angående bedrägeri som tidigare hade en inkomst på 3 469 kr. i månaden men som vid tiden för ansökan bara hade studiebidrag på 1 700 kr. i månaden samt amorterade skulder med 11 281 kr. per år.
I samtliga dessa fall ansågs särskilda skäl föreligga med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden.
Särskilda skäl med hänsyn till sakens beskaffenhet ansågs i ett fall föreligga för att bevilja taxiägare rättshjälp i ärende om överklagande av utmätning av taxibilen och i ett annat fall då sökande haft både bo-
stad och rörelse på den fastighet som tvisten gällde.
Däremot ansågs särskilda skäl inte föreligga i följande fall:
(1) Sökanden var lantbrukare vars bruttointäkt av lantbruket var 123 455 kr. och vars kostnader var 113 507 kr. Tvisten gällde ersättning för skada på utarrenderad fastighet och för obetalt arrende.
(2) Sökanden var åkeriägare utan anställda och med en nettointäkt av rörelsen på 30 402 kr. |
(3) Sökanden var frisör med en årlig inkomst av sin verksamhet på 25 000 kr. Ärendet gällde exploatering av patent.
5.2.2 Tidigare reformförslag m. m.
Näringsidkarfrågan uppmärksammades redan under riksdagsbehandlingen av prop. 1974: 4. I tre motioner, 1972: 1469, 1471 och 1473, kritiserades den i lagtexten föreslagna inskränkningen i näringsidkares möjlighet att få rättshjälp. Som skäl åberopades bl. a. att det föreslagna stadgandet avsåg en heterogen grupp personer som utövade sin näring under högst varierande ekonomiska förhållanden och att det inte kunde vara riktigt att t. ex. hantverkare, lantbrukare, handlande och författare alltid skulle hålla en ekonomisk beredskap för att kunna betala eventuella rättegångskostnader.
Som tidigare anförts ansåg justitieutskottet (se JuU 1972: 12 s. 30), att det fanns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets tillämpning. Detta uttalande hade avseende på skilda grupper av näringsidkare, däribland de renskötande samerna, vilkas möjligheter att
få rättshjälp aktualiserats i utskottet. Att observera för samernas del var också att deras ekonomiska och rättsliga angelägenheter i viss utsträckning handhades av en ny typ av juridisk person, kallad sameby.
I en reservation till utskottsbetänkandet påpekades bl.a. att gränsdragningen mellan anställningsförhållande och företagsamhet i egen regi ofta var svår att göra samt att såväl tolkningen av dessa båda begrepp som tillämpningen av den föreslagna undantagsbestämmelsen säkerligen många gånger skulle komma att förorsaka bryderi och osäkerhet. Från social synpunkt var det för övrigt inte mindre angeläget att en näringsidkare i små ekonomiska omständigheter bereddes möjlighet att ta till vara sin rätt i fråga om sin näring än att han erhöll bistånd i fråga om sina rent privata angelägenheter, ty i båda fallen skulle han och hans familj drabbas lika hårt av följderna av att han genom ekonomiskt trångmål förlorade sin rätt. För flera småföretagare var rättegångskostnader en i budgeten oförutsedd utgiftspost. Även med en generös tolkning av den i propositionen föreslagna undantagsregeln kunde stora grupper av näringsidkare med beaktansvärt behov av rättshjälp bli ställda utanför reformen. Det kunde inte förutsättas att detta behov i tillbörlig utsträckning skulle kunna tillgodoses genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisation.
I motionen 1972: 1916 yrkades att rättshjälpslagens regler skulle omfatta även näringsidkare som inte är juridisk person. I betänkande 1973: 1 uttalade justitieutskottet att utskottet saknade anledning att frångå det ställningstagande som gjorts föregående år men att det efter erfarenheter av tillämpningen av lagstiftningen kunde bli aktuellt att på nytt överväga frågan. Reservation av samma innehåll som föregående år anfördes.
Även under 1974 väcktes motioner, 1974: 79 och 1974: 386, i vilka framfördes kritik mot begränsningen i möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. I den ena motionen yrkades att rättshjälp skulle kunna utgå enligt de allmänna reglerna även till näringsidkare, som inte är juridisk person och i den andra att sådana bestämmelser borde införas i rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet att erhålla rättshjälp även i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.
Med anledning av motionerna uttalade justitieutskottet (JuU 1974:18) bl. a följande.
I ärendet hade utskottet baft tillgång till ett antal avgöranden av DON:s besvärsnämnd i frågor om rättshjälp åt näringsidkare. Av materialet kunde med hänsyn till dess relativt begränsade omfattning inte dras några säkra slutsatser rörande nämndens praxis. Det kunde dock hävdas att det förelåg vissa gränsdragningsproblem. Utskottet hade särskilt fäst sig vid svårigheterna att avgöra om sökandens ekonomiska förhållanden var sådana att de motiverade slutsatsen att särskilda skäl förelåg för rättshjälp. Bl. a. uppstod ofta gränsdragningsproblem i sådana
fall då sökandens nettointäkt av sin rörelse var liten men omsättningen i rörelsen var relativt hög. Även frågan huruvida sökanden var att anse som näringsidkare liksom andra spörsmål syntes ofta bereda problem i den praktiska tillimpningen. Utskottet ville inte motsätta sig önskemålet att frågan om rättshjälp till näringsidkare skulle tas upp till omprövning. För en sådan omprövning borde enligt utskottets mening inte läggas fast några bestämda riktlinjer. Det var emellertid uppenbart att de särskilda problemen för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella aspekten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet utgick ifrån att omprövningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål.
I reservation till utskottsbetänkandet anfördes bl. a. att vid omprövningen som borde gälla problematiken i hela dess vidd, hänsyn borde tas till de starkt kritiska synpunkter i ämnet som under förarbetena till rättshjälpsreformen anfördes av ett stort antal remissinstanser. I övrigt anfördes i huvudsak samma synpunkter som i reservationen till 1972 års utskottsbetänkande. Reservanterna ansåg sammanfattningsvis att det både från rättvisesynpunkter och jämlikhetssynpunkter var angeläget att rättshjälpslagen ändrades så att näringsidkare i normalfallen inte uteslöts från möjlighet till allmän rättshjälp.
I motionerna 1975: 102 och 451 och 1975/76: 85 framställdes yrkanden om att rättshjälp skulle kunna utgå till näringsidkare även i angclägenhet som berörde hans näringsverksamhet.
I sitt betäkande (JuU 1975/76: 17) framhöll justitieutskottet att det var uppenbart att de särskilda problem av jämställdhetsnatur som föreåg för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella aspekten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det angeläget att omprövningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål. En tillfredsställande lösning av spörsmålet var enligt utskottet i själva verket så angelägen, att utskottet ansåg sig böra förorda att frågan behandlades med förtur av utredningen.
I motionen 1975/76: 1078 framställdes yrkande om att rättshjälpsutredningen borde få i uppdrag att positivt pröva frågan om en återgång till tidigare regler på rättshjälpens område för näringsidkare samt att komma med förslag till ökad rättshjälp för innovatörer vid patentintrång.
Justitieutskottet fann (JuU 1975/76: 24) att motionsspörsmålet föll inom ramen för utredningens uppdrag och föreslog därför att motionen skulle avslås, vilket också blev riksdagens beslut.
Slutligen yrkades i motionen 1976/77: 240 att näringsidkare skulle ges möjlighet att få rättshjälp i angelägenhet som berör hans näringsverksamhet.
Justitieutskottet yttrade i sitt betänkande (JuU 1976/77: 24) att någon riksdagens åtgärd till följd av motionen inte fordrades eftersom det spörsmål som upptagits i motionen övervägdes av rättshjälpsutredningen.
Till justitiedepartementet har inkommit framställningar från Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och från Svenska företagares riksförbund med yrkanden om vidgade möjligheter till rättshjälp för näringsidkare.
Framställningarna har överlämnats till rättshjälpsutredningen för att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Till rättshjälpsutredningen har inkommit en skrivelse från Sveriges Fastighetsägareförbund, där förbundet anför att det förhållandet att rättshjälp har karaktär av social förmån inte bör utestänga ägare av hyresfastighet från möjligheten att få rättshjälp enbart därför att han är näringsidkare.
5.2.3 Utredningen
Utredningen framhåller inledningsvis att enligt förarbetena till RHL allmän rättshjälp inte bör vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant att allmän rättshjälp inte bör vägras. I praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska förhållanden varit sådana att de som kostnadsbidrag har haft att betala enbart grundavgiften enligt RHL.
Nyssnämnda regel har dock inte tillämpats i alla fall. Hänsyn har också tagits till näringsidkarens allmänna ekonomiska och sociala situation. Allmän rättshjälp har ansetts kunna lämnas bara den näringsidkare som har en ställning som är jämförbar med en löntagares i lägre inkomstläge. Denna ståndpunkt har lett till att allmän rättshjälp vägrats även den som i och för sig bara skulle betala grundavgiften i kostnadsbidrag, när rörelsen varit av sådan omfattning att han av den anledningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits till omsättningen och tillgångarna i rörelsen, antalet anställda m. m.
Att såsom yrkats i en del motioner ge näringsidkare som är fysisk person rätt till allmän rättshjälp utan begränsning kan enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga. Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår att det finns företag som ägs av fysiska personer med upp till 200 anställda. Det torde knappast vara förenligt med rättshjälpens karaktär av social förmån att bevilja allmän rättshjälp åt en företagare med många anställda.
Tänkbart är att särbehandla mindre och medelstora företagare. Utredningen erinrar i det sammanhanget om att det i prop. 1975: 104 med förslag till ny bokföringslag föreslogs att alla näringsidkare i princip skulle bli bokföringsskyldiga. Undantagna var endast — bortsett från staten, kommuner och jämställda -— enskilda personer som drev jordbruk eller skogsbruk eller som i mindre omfattning hyrde ut fastighet eller del av fastighet (i det senare fallet högst två lägenheter).
Lagutskottet (LU 1975/76: 15) framhöll att gränsen för en eventuell undantagsgrupp måste vara klar och reglerna lättillämpade. Enligt utskottets mening kunde man inte säga att viss typ av rörelse skulle uteslutas från bokföringsskyldighet enbart därför att den drevs av en ensam person. Många praktiska exempel kunde enligt utskottet anföras på att rörelsens omsättning ändå var mycket stor. Utskottet fann också att en generell gräns byggd på maximiantalet anställda i rörelsen skulle bli alltför schablonartad och inte slå likformigt inom olika branscher. Likaså var en gräns som byggde på bruttoomsättningen i företaget olämplig och opraktisk från olika synpunkter. En kombination av olika här angivna faktorer skulle enligt utskottet medföra alltför stora tilllämpningssvårigheter vid gränsdragningen. Utskottet tillstyrkte på grund härav propositionens förslag om att några generella undantag från bokföringsplikten inte skulle göras.
Däremot föreslogs att enskilda näringsidkare som driver verksamhet utan biträde av flera än två årsanställda personer och i vars rörelse den årliga bruttoomsättningssumman understiger 200 000 kr. skulle undantas från tillämpningen av bestämmelsen om årsbokslut. Detta förslag bifölls av riksdagen och en bestämmelse av detta innehåll togs in i bokföringslagen (1976: 125).
Utredningen anser att de ovan redovisade synpunkterna på gränsdragningsproblemen är tillämpliga även när det gäller näringsidkarfrågan i rättshjälpssystemet. Varken antalet anställda eller omsättningens storlek kan således enligt utredningens mening tjäna som säkert kriterium på ett företags storlek. Inte heller en kombination av dessa två faktorer synes kunna tjäna som någon enkel och lättillämplig formel, när det gäller att avgöra om allmän rättshjälp skall utgå eller inte.
Tänkbart vore att efter förebild av undantaget i 1 § sista stycket bokföringslagen slå fast att allmän rättshjälp inte fick utgå till näringsidkare som driver rörelse med flera än två årsanställda personer och med en årlig bruttoomsättning överstigande 200 000 kr.
Utredningen erinrar emellertid om att det enligt tillgänglig statistik " finns 210 001 företag med upp till två anställda och 16 504 med 2—4 anställda. En regel som utesluter endast sådana företagare från allmän rättshjälp som har mer än två anställda skulle därför med all sannolikhet bidra till en väsentlig ökning av kostnaderna för rättshjälpen.
Utredningen framhåller att allmän rättshjälp i praxis som regel vägrats företagare med en årsomsättning överstigande 100 000 kr. Även om viss kritik kan riktas mot den ganska återhållsamma tillämpningen av regeln om rättshjälp åt näringsidkare är därmed inte sagt att det är försvarligt från statsfinansiell synpunkt att generellt tillåta allmän rättshjälp vid en omsättning upp till 200 000 kr.
Samtidigt torde det emellertid enligt utredningens uppfattning inte kunna uteslutas att det finns fall där det kan synas stötande att vägra
6 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 90
allmän rättshjälp trots att antalet anställda visserligen överstiger två eller trots att omsättningen överstiger 200 000 kr. Här kan t. cx. föreligga ömmande omständigheter av personlig eller ekonomisk art. Det torde därför knappast gå att avvara en undantagsregel även om man sätter gränsen så pass högt som nyss angavs. Utredningen vill på grund av det anförda inte förorda en regel av innebörd att allmän rättshjälp i princip inte får utgå till andra näringsidkare än sådana med högst två anställda och en årsomsättning av högst 200 000 kr. Med detta vill dock utredningen inte ha sagt att man inte alls skall ta hänsyn till antalet anställda och årsomsättningens storlek vid bedömningen av om näringsidkare skall beviljas allmän rättshjälp eller inte. Dessa faktorer bör på samma sätt som nu sker spela in i den helhetsbedömning av verksamhetens art och omfattning som skall göras vid prövningen av rättshjälpsfrågan. Genom den praxis som har utbildats hos rättshjälpsnämnderna och besvärsnämnden har allmän rättshjälp i princip kommit att vägras alla näringsidkare med sådana inkomstförhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften. Utredningen anser att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Många näringsidkare är — även om deras inkomstförhållanden skulle medföra att rättshjälpsavgiften blev högre än grundavgiften — i praktiken inte att betrakta på annat sätt än vanliga löntagare. Både standardmässigt och i övrigt är de jämställda med vanliga Jöntagare. Möjligheterna för dessa näringsidkare att genom försäkring eller på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av ekonomisk art är ytterst små eller rent av obefintliga. Det nu sagda gäller flera av de kategorier som nämnts i riksdagsmotionerna och i de skrivelser som överlämnats till utredningen. Utredningen anser därför att reglerna om allmän rättshjälp åt näringsidkare bör ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. När det gäller att ange gränsen för vilka näringsidkare som inte bör uteslutas från möjligheten att få allmän rättshjälp bör föreskrivas att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. . Vissa tolknings- och tillämpningsproblem har föranletts av den nuvarande tydelsen av 8 § 3. RHL som talar om ”angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet”. För att i någon mån undanröja dessa problem bör lydelsen ändras till ”angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet”.
Som tidigare anförts anser utredningen att frågan huruvida näringsidkare skall beviljas allmän rättshjälp i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet alltid bör bli föremål för rättshjälpsnämndens prövning. Utredningen framhåller att det inte torde komma att röra sig om någon mera betydande mängd ärenden som tillförs rättshjälpsområdet genom den nu föreslagna ändringen.
6¶Förmåner vid allmän rättshjälp
6.1 Kostnad vid bodelning
6.1.1 Nuvarande ordning
Enligt giftermålsbalken (GB) är vardera maken ensam ägare till sin egendom men andra maken har i regel giftorätt i egendomen. När giftorättsgemenskapen upphör med anledning av makes död eller dom på boskillnad eller äktenskapsskillnad, ”materialiseras” giftorätten. Detta sker genom bodelning. Bestämmelser härom finns i 13 kap. GB.
Till grund för bodelningen förutsätts ligga en bouppteckning upptagande båda makarnas tillgångar och skulder. När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall rätten, om någon av makarna begär det, förordna lämplig person att uppteckna vardera makens tillgångar och skulder,
Enligt 13 kap. 1 § GB skall vad som är föreskrivet om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning vid bodelning. Hänvisningen syftar på bestämmelserna i 23 kap. ärvdabalken (ÄB) och innebär bl.a. följande. Över bodelningen skall en skriftlig handling upprättas och underskrivas av makarna. Om någon av makarna begär det skall rätten förordna om en särskild skiftesman. Om det behövs får flera skiftesmän utses. Finnes skiftesman inte vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas.
Innan rätten förordnar eller entledigar skiftesman skall makarna få tillfälle att yttra sig. Endast den som är villig därtill får förordnas. Skiftesmannen skall bestämma tid och plats för bodelningen samt kalla makarna till förrättningen. Vid denna skall han lämna makarna det biträde som behövs. Kan makarna inte enas har skiftesmannen att själv bestämma om delningen. Skiftesmannen skall då upprätta och underskriva en bodelningshandling. Bodelningshandlingen skall i sådant fall ofördröjligen delges makarna, Vill någon av dem klandra bodelningen skall han väcka talan hos rätten inom tre månader efter delgivningen. I klandermål får domstolen inhämta yttrande av skiftesmannen. Rätten kan också återförvisa ärendet till skiftesmannen. Klandras inte bodelningen , inom den angivna tiden vinner den laga kraft. Skiftesmannen har rätt
till skäligt arvode och ersättning för sina kostnader av makarna. Dessa torde vara solidariskt ansvariga för skifteskostnaden.
Bodelning är i Sverige i första hand en privat förrättning. En liknande ordning gäller i Finland. I Danmark och Norge däremot försiggår bodelingsförrättning i många fall under medverkan av offentlig myndighet, skifteretten.
Allmän rättshjälp kunde enligt RHL i dess ursrprungliga lydelse i och för sig utgå i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till särskild skiftesman ingick dock inte bland de i 9 § RHL uppräknade förmånerna som kunde utgå enligt lagen. Sådan kostnad fick parterna själva svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller inte. Rättshjälp i bodelningsärende omfattade således endast kostnaden för biträde och eventuell utredning.
I samband med behandlingen av prop. 1972: 4 rörande rättshjälpsreformen begärde riksdagen hos regeringen ett kompletterande förslag till RHL så att ersättning kunde utgå av allmänna medel till skiftesman vid bodelning. Frågan togs därefter upp i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1975: 15) Rättshjälp för skiftesman vid bodelning. Promemorian remissbehandlades. På grundval av promemorian och remissyttrandena över den lades i prop. 1975/76: 47 fram förslag om att rättshjälpen skulle omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad om den rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt förslaget begränsades makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även biträde enligt RHL till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Propositionen innebar således en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträde åt endera eller båda parterna. Rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning föreslogs inte kunna lämnas utan beslut av rättshjälpsnämnd. En utgångspunkt för de framlagda förslagen var att skiftesman skulle förordnas av domstol och att skiftet alltjämt skulle vara en privaträttslig förrättning.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen förklarade sig justitieutskottet kunna godta att den förordade ordningen tillämpades under ett inledande skede. Frågan om en utvidgning av förmånerna borde emellertid tas upp till övervägande av utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet. Riksdagen beslutade i enlighet med vad utskottet anfört. Ändringarna i RHL trädde i kraft den 1 januari 1976.
6.1.2 Utredningen
Utredningen konstaterar att det bland praktiserande jurister torde råda allmän enighet om att bodelningsfrågan nästan alltid utgör en väsäntlig delfråga i skillnadsfrågan. Särskilt starkt är naturligtvis sam-
bandet mellan underhållsfrågan och bodelningsfrågan. En konsekvens av detta förhållande är att bodelningsfrågan nästan alltid diskuteras i skillnadsmålet och i viss omfattning blir resultatet att bodelningen klaras av inom ramen för skillnadsmålet. Till detta resultat har också bidragit den nya regeln om rättshjälp vid bodelning.
Som en följd av det nyss beskrivna förhållandet har man också konstruerat taxan i skillnadsmål så att taxebeloppen inkluderar även ett visst arbete i bodelningsfrågan. Samtidigt som man från advokathåll vitsordar detta hävdar man att taxebeloppen är så låga att de numera inte ger utrymme för något nämnvärt bodelningsarbete.
Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen övervägt olika lösningar som skulle ge biträde i skillnadsmålet möjlighet att — ev. efter särskild prövning — arbeta ett visst antal timmar med bodelningsärendet. Det har emellertid visat sig svårt att denna väg lösa några egentliga problem.
En slutsats som kan dragas av det anförda är att de allra enklaste bodelningsfrågorna i flertalet fall löses inom de taxesatta skillnadsmålens ram. I övriga skillnadsmål, där endera eller båda parterna har allmän rättshjälp, ersätts av allmänna medel bodelningsarbete som har betydelse för målet i övrigt. Vilka bodelningar som klaras inom dessa skillnadsmål varierar. När man överväger frågan under vilka förutsättningar allmän rättshjälp bör få beviljas separat i bodelningsangelägenheter är det emellertid som en följd av att de enklaste fallen klaras av på annat sätt — åtminstone i princip — de något mer komplicerade eller mycket komplicerade fallen man talar om.
Utredningen anför vidare att om man ser på problemet på detta sätt man givetvis kan fråga sig om det behövs några särskilda restriktioner när det gäller möjligheten att få rättshjälp vid bodelning. Har parterna inte klarat bodelningen i skillnadsmålet måste förutsättas att delningen vållar problem och det kan då hävdas att parterna bör kunna få hjälp enligt vanliga kriterier. Parterna ser — som förut framhållits -— ofta bodelningen som ett svårare problem än äktenskapsskillnaden och de har ofta fog för sin uppfattning. Samtidigt måste man emellertid hålla i minnet att svårigheterna vid bodelningen ofta inte är sakligt betingade utan beror på känslomässiga attityder. Även mycket små och juridiskt okomplicerade bon kan därför vålla problem. Detta måste framtvinga någon form av restriktivitet. Enbart den omständigheten att parterna vunnit äktenskapsskillnad men inte kunnat enas om bodelningen bör alltså inte utgöra tillräcklig grund för allmän rättshjälp i bodelningsangelägenheten.
Enligt nuvarande praxis anses förekomsten av fastighet eller rörelse i makarnas bo vara faktorer som kan ge anledning att bevilja rättshjälp. Utredningen anser att även en rad andra förhållanden bör tillmätas stor betydelse vid prövningen. Som exempel kan nämnas att fordringar eller
skulder av skilda slag ingår i boet, att avbetalningsgods av större värde ingår, att enskild egendom eller försäkringar finns, att vederlagsanspråk föreligger eller att gåvotransaktioner är omstridda etc. I den mån rättshjälpsbehov anses föreligga uppkommer frågan hur behovet skall tillgodoses. Denna fråga har som framgått ägnats stor uppmärksamhet och föranlett den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1976. Genom denna ändring infördes möjlighet att betala även skiftesman ur rättshjälpssystemet. Enligt utredningens mening saknas anledning att ompröva denna reform, Vad som måste stå i centrum är däremot enligt utredningens mening frågan om det finns skäl att prioritera anlitandet av skiftesman framför biträde eller om lagstiftningen bör vara neutral i denna del. I den nyss antydda frågan har särskilt från advokathåll framhållits att den nuvarande prioriteringen av skiftesman inte överensstämmer med det i praktiken vanliga förfarandet vid bodelningar. Det vanliga är nämligen att skiftesman inte anlitas förrän i sista hand, dvs. först sedan biträdena misslyckats att åstadkomma en delning, Reformen har därför inneburit att parter som åtnjuter rättshjälp påtvingats en ordning som avviker från den normala. En annan olägenhet med den nämnda prioriteringsregeln anses vara att den leder till obalans mellan ckonomiskt olika lottade makar eftersom en mer bemedlad part alltid kan på egen bekostnad anlita biträde inför skiftesmannen. Bakgrunden till den nuvarande prioriteringsregeln är en önskan att begränsa kostnaderna. Det har förutsatts att kostnaderna för skiftesman blir lägre än om båda parterna anlitar biträde. Enligt utredningens mening är detta inte helt självklart. Biträdena har nämligen från skillnadsmålet ingående kännedom om parternas förhållanden under det att skiftesmannen saknar motsvarande förhandskunskap. Kostnaderna för skiftesmannens arbete beror givetvis i hög grad på vem som utses till skiftesman och hur denne utför sitt uppdrag. En skiftesman som arbetar efter metoden att i så många fall som möjligt få till stånd uppgörelser i godo — vilket enligt uppgift till utredningen inte är ovanligt — drar naturligtvis stora kostnader. Dessa omständigheter i förening med den kritik som i övrigt anförts mot gällande ordning bör enligt utredningens uppfattning leda till att man i första hand söker lösa problemen genom en neutral regel, dvs. den lösning — skiftesman eller biträde — bör väljas som i varje särskilt fall är lämpligast. Vid avvägningen bör kostnadsaspekten väga tungt men inte vara ensamt avgörande. En konsekvens måste ändå bli att regelmässigt endast endera förmånen bör få utgå. En fördel med biträdeslösningen är, framhåller utredningen, att man tillvaratar den kunskap om parterna och deras förhållanden som biträdena förvärvat i skillnadsmålet. Som förut nämnts nedlägger biträde ofta ett visst arbete på bodelningsfrågan redan i skillnadsmålet. På grund
av detta arbete behöver bodelningen ibland inte vålla några större problem även om den inte kan lösas inom skillnadsmålets ram.
En annan fördel med biträdeslösningen är att den stämmer överens med den lösning som tillämpas vid upplösning av ogifta sammanbocndes egendomsgemenskap. I sådana fall gäller nämligen allmänna regler om biträdesbehov.
Den främsta fördelen med skiftesman är att en sådan har möjlighet att tvångsvis skifta boet. Detta kan innebära cen garanti för att kostnaderna begränsas. Allt beror emellertid på vilken tid skiftesmannen anser sig böra ägna åt förlikningsförhandlingar innan han eventuellt tvångsvis skiltar boet. Härtill kommer att skiftesmannen behöver viss tid för att utreda boet och bilda sig en uppfattning om parternas ståndpunkter. I denna del har parternas biträden oftast en förhandskunskap som gör att de direkt kan angripa själva delningsfrågan.
Utredningen påpekar att en särskild komplikation ligger i att skiftesman förordnas av rätten. Frågan om rättshjälp bör beviljas och vilka förmåner — biträde eller skiftesman — som rättshjälpen bör innefatta, avgörs alltså av en myndighet och skiftesman förordnas av en annan. Denna omständighet bör enligt utredningens mening föranleda att förmånen av skiftesman görs beroende av särskild prövning genom rättshjälpsnämndens försorg. Att skiftesman förordnas på begäran av ena parten bör alltså — för att ta ett exempel — inte automatiskt påverka möjligheterna för den andra parten att få biträde i bodelningsfrågan.
Mot bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena har utredningen stannat för följande lösning.
Behovet att rättshjälp vid bodelning bedöms enligt i princip vanliga regler. För att rättshjälp skall få beviljas bör emellertid krävas att boct är i något hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftesman. Den som gör ansökan om rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och bestämmer vilken förmån som skall utgå. Valet skall ske med hänsynstagande till såväl partens önskemål och behov som till kostnadskonsekvenserna. Utredningen förutsätter att parterna i regel har ganska klart för sig om de kan enas eller om skiftesman måste tillgripas. Om biträde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan undvaras får nämnden på framställning bestämma att rättshjälpen skall inkludera även denna förmån. Härför bör dock fordras särskilda skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från början men parterna, eller en av dem, senare ansc att biträde inte kan undvaras bör motsvarande gälla.
Utredningen framhåller att den valda lösningen nära överensstämmer med gällande rätt. Enda skillnaden är egentligen att den är neutral i valet mellan biträde och skiftesman. Det är möjligt att detta kan vålla vissa merkostnader. En väsentlig fördel är emellertid att lösningen ansluter till det arbetssätt som vanligen tillämpas på detta område. Utred-
ningen håller dessutom för sannolikt att skillnaden i ekonomiskt hänseende inte blir så stor, främst därför att biträde — till skillnad från skiftesman — i regel kan förutsättas ha en viss förhandskänndedom om boet och därför vara beredd att omedelbart söka en uppgörelse i bodelningsfrågan.
Trots det nyss anförda kan det enligt utredningens mening inte uteslutas att bodelningsärendena blir kostnadskrävande. Härför talar bl. a. rättshjälpsnämndernas erfarenheter, Det är därför önskvärt med en effektiv kostnadskontroll. Det är också angeläget att en vägledande praxis snarast möjligt utbildas såväl i fråga om vilken förmån som skall utgå som i fråga om den tid biträden och skiftesmän rimligen bör ägna åt delningsfrågan.
6.2 Kostnad för privat sakkunnig
6.2.1 Nuvarande ordning
Enligt 9 § andra stycket 2 RHL anses som kostnad för rättshjälpen bl. a. den rättssökandes kostnad för bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eler bostadsdomstolen. Enligt 24 8 samma lag utgår ersättning för bevisning i den mån inte särskilda föreskrifter gäller, med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande, De särskilda föreskrifter som åsyftas är vissa bestämmelser i RB som anger att ersättning för bevisning skall utgå av allmänna medel, nämligen 36 kap. 24 § tredje stycket, 38 kap. 7 § andra stycket, 39 kap. 5 § andra stycket samt 40 kap. 17 § andra stycket och 19 § andra stycket, vilka hänvisar till vittnesersättningskungörelsen (1973: 262). Saknas sådana särskilda föreskrifter skall ersättning för bevisning bestämmas av domstolen till skäligt belopp.
Fråga har uppkommit i vilken utsträckning ersättning kan utgå enligt RHL för kostnad för sakkunnig, som inte nämnts av rätten (privat sakkunnig) och som part med allmän rättshjälp åberopat. Vad som närmast vållat tveksamhet är om ersättning kan utgå enligt 24 § RHL åt privat sakkunnig för arbete.
Privat sakkunnig behandlas i 40 kap. 19 & RB. Reglerna innebär att den sakkunnige i huvudsak behandlas som vittne. Av detta följer bl. a. att de ersättningsregler som gäller för vittne skall tillämpas beträffande av part anlitad sakkunnig. Domstolen kan alltså tillerkänna privat sakkunnig ersättning bara i den omfattning han som vittne har rätt till ersättning. Vad som kan komma i fråga är därmed ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med inställelse vid förhandling men däremot inte ersättning för utfört arbete. Däremot kan part, som utgett ersättning till den sakkunnige, i förhållande till motparten göra gällande hela det utbetalade beloppet som rättegångskostnad.
Ett annat problem sammanhänger med regeln i 9 § andra stycket 2 RHL om att den rättssökandes kostnad för nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under allmän domstols, krigsrätts, arbetsdomstolens eller bostadsdomstolens prövning eller som skall prövas av skiljemän utgör en ersättningsgill kostnad. Bestämmelsen — som alltså gäller endast utomprocessuell utredningskostnad — syftar till att skapa förutsättningar för uppgörelser utan rättegång. Enligt förarbetena till RHL (prop. 1972:4 s. 259) är förmånen i fråga i första hand avsedd för mindre omfattande utredning, såsom läkarintyg, värderingsintyg och liknande. Endast undantagsvis bör det komma i fråga att mera omfattande utredning införskaffas utom rätta.
Enligt 25 § första stycket RHL gäller att biträde, som har förordnats enligt 19 § samma lag, beslutar om sådan utomprocessuell utredning som nu berörts. Med kravet på att förmånen utgår bara när biträde har förordnats har avsetts att skapa garantier för att inte onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas på statsverkets bekostnad. Biträdet får på eget ansvar ta ställning till om särskild utredning behövs. Från rättshjälpsnämnden kan inte erhållas förhandsbesked. Den som medverkar vid utredningen har alltid rätt till skälig ersättning för såväl arbete som kostnader. Visar det sig att utredningen har varit onödig eller alltför dyrbar och har biträdet genom att föranstalta om utredning visat försumlighet, kan detta emellertid beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Även parten kan få stå för utredningskostnad, om han genom vårdslöshet eller försummelse har åstadkommit att statsverket vållats kostnad för onödig utredning.
Har något biträde enligt 19 § RHL inte förordnats, ankommer det på rättshjälpsnämnden att på begäran av den rättssökande pröva frågan om utomprocessuell utredning skall få förebringas på statsverkets bekostnad.
6.2.2 Utredningen
Utredningen framhåller att det i olika sammanhang — bl. a. i DON:s promemoria — har påtalats att gällande regler i RHL om ersättning för privat sakkunnigutredning ibland kan leda till bristande balans mellan parterna i processen. Från principiell synpunkt är de olägenheter som illustreras av följande exempel mest intressanta.
En part anser sig t. ex. ha ett anspråk på ersättning i samband med cn byggnadstvist och beviljas allmän rättshjälp med biträdesförordnande. Biträdet beslutar om en, kanske t. o. m. två sakkunnigutredningar, som ersätts ur rättshjälpssystemet, utan att över huvud taget kontakta motparten i detta skede. Därefter väcker parten talan vid domstol och åberopar det som kan vara till förmån för hans talan. Sedan talan väckts har svarandens biträde enligt RHL inte möjlighet att på motsvarande
villkor anlita privat sakkunnig utan får nöja sig med en begäran att rätten skall utse sakkunnig. Utses sådan kan processen komma att tillföras material, som visar sig vara till nackdel för i detta fall svaranden. Genom att käranden införskaffat för honom fördelaktigt sakkunnigutredning och anhängiggjort talan innan han i egentlig mening förhandlat med motparten kommer han processuellt i en gynnad ställning. Om svaranden inte har rättshjälp blir parternas situation däremot lika, eftersom svaranden då får införskaffa vilken utredning han vill på egen bekostnad. En bristande balans mellan parterna kan även uppkomma om rätten på begäran av den cna parten utsett en sakkunnig. Den andra parten har då i praktiken små möjligheter att få bifall till en begäran om ytterligare utredning för att från hans utgångspunkt belysa och bemöta det tidigare utlåtandet. När det gäller att komma till rätta med olägenheter av nyss antytt slag anser utredningen att man kan tänka sig att gå fram efter i princip två huvudlinjer för att hitta lösningar. Ett sätt är att biträde ges kompetens att ”förordna” privat sakkunnig med rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detta innebär att den ordning som f.n. tillämpas utomprocessucllt får giltighet fullt ut, alltså även efter det att talan väckts, Detta alternativ är det för parten fördelaktigaste. Det har emellertid den avgjorda nackdelen att det innebär en i förhållande till gällande ordning betydande vidgning av förmånerna. Det finns också en risk för kraftiga kostnadsstegringar. Med hänsyn bl. a. härtill kan en lösning enligt detta alternativ inte nu komma i fråga. En annan tänkbar lösning är enligt utredningen följande. Biträde får rätt att föranstalta om sakkunnigutredning av enklare beskaffenhet, intyg e. d., oavsett om ärendet handläggs utomprocessuellt eller har ananhängiggjorts vid myndighet. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträdet ha skyldighet att inhämta tillstånd till utredningen. Om det i bodelningsärende inte förordnats biträde men bestämts att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman, bör skiltesman ha kompetens motsvarande biträde i detta hänseende. Är det fråga om att föranstalta om mer kostnadskrävande utredning fordras som nyss sagts tillstånd. Har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet bör frågan om tillstånd prövas av rättshjälpsnämnd. Om ärendet däremot anhängiggjorts vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, statens va-nämnd eller vid arrende- eller hyresnämnd eller överexekutor bör prövningen om utredningen skall få införskaffas ligga på vederbörande myndighet. Detta betyder t. ex. inte att domstolen utser den sakkunnige. Denna uppgift ligger på parten och hans biträde och den som utses blir att behandla som privat sakkunnig. Uppkommer behov av mer kostnadskrä-
vande utredning, sedan ärendet anhängiggjorts vid annan myndighet än nyss sagts, prövas frågan av rättshjälpsnämnd.
Finns varken biträde eller skiftesman, beslutar rättshjälpsnämnden om utredning, oavsett hur omfattande denna är.
I fråga om biträdes rätt att föranstalta om utredning innebär den nu skisserade lösningen en återgång till vad som enligt motiven var avsett enligt gällande ordning. En fördel med denna lösning är enligt utredningens uppfattning att man får en prövning och kontroll av kostnaderna när det gäller att skaffa mer omfattande utredning på statsverkets bekostnad. För att möjliggöra en reell prövning av utredningsbehovet bör krävas att biträdet tillhandahåller material om vad tvisten gäller, vem motparten är och grunden för anspråket. En väsentlig fördel med den nu behandlade lösningen är vidare att den inte ger utrymme för part att vidta åtgärder som leder till den tidigare angivna obalansen mellan parter. Mot den nu redovisade bakgrunden förordar utredningen den senast skisserade principlösningen.
Om biträde, när han själv föranstaltat om utredning som nyss sagts, tagit in onödig eller alltför dyrbar utredning eller eljest visat försumlighet, bör detta beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Part, som genom vårdslöshet eller försummelse vållat statsverket kostnad för onödig utredning, bör vidare — liksom f. n. — kunna göras ansvarig för utredningskostnad.
6.3 Kostnad för medling jämlikt 42 kap. 17 3 RB
6.3.1 Nuvarande ordning
Enligt 42 kap. 17 § RB får rätten, om saken är sådan att förlikning är tillåten och särskild medling bör ske, utse medlare och förelägga parterna att inställa sig till förlikningssammanträde inför honom. Om detta institut anför Gärde m. fl. i Nya Rättegångsbalken bl. a. följande.
Vållas härigenom mera väsentligt dröjsmål med målets handläggning eller skulle medlingen åsamka parterna annan mera väsentlig olägenhet eller kostnad, bör dock ej förordnas om medling utan båda parternas samtycke. Arvode till medlaren åligger det alltid parterna att utgiva, ersättning till medlaren kan icke utdömas i rättegången. Däremot kan parterna såsom rättegångskostnader göra gällande sina utgifter i detta hänseende. Som medlare kan enligt motiven utses exempelvis nämndeman vid häradsrätt. Tänkbart är, att även advokat, som ej förut befattat sig med tvisten, kan ifrågakomma som medlare. Under tid, då förlikningsfrågan handhas av medlare, inställes handläggningen vid rätten. Mot part, som underlåter att infinna sig vid förlikningssammanträde, kan särskilt tvångsmedel ej användas. Medlaren har endast att anmäla att förlikningsfrågan förfallit, varefter målet ånyo får upptagas till behand-
ling vid rätten. Även då förlikning träffats, bör medlaren göra anmälan hos rätten. Kostnaden för medling är inte ersättningsgill enligt RHL.
6.3.2 Utredningen Det nu behandlade medlingsinstitutet har hittills använts i mycket begränsad utsträckning. En ändring kan emellertid tänkas bli följden av den uppmärksamhet som på senare tid ägnats institutet (jfr Ds Ju 1976:8 s. 78 och direktiven för utredningen om cen översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol, Dir 1977: 10). Med hänsyn till att den särskilda medlingen har till direkt syfte att få till stånd förlikningar och därmed begränsa samhällets kostnader för processer anser utredningen att som kostnad för rättshjälpen skall anses också den rättssökandes kostnad för sådan medling. Gällande regler om rättens åligganden med avseende på medlingsförfarandet bör enligt utredningen — även om medlingskostnaden blir en förmån enligt RHL — anses vara tillräcklig garanti för att medlingen inte blir mer än rimligt omfattande och kostnadskrävande. Det får naturligtvis under inga förhållanden inträffa att medlingen blir dyrare än handläggning av målet i gängse former.
6.4 Kostnad för vissa inställelser
6.4.1 Nuvarande ordning Enligt 9 § andra stycket 4 RHL utgör i vissa fall kostnad för resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas, en rättshjälpskostnad. Ersättning för kostnad i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet utgår endast om personlig inställelse ålagts. Vidare ersätts kostnad i samband med inställelse för blodundersökning m. m. i mål om faderskap till barn enligt 3 kap. FB. I angelägenhet som inte behandlas av domstol eller annan myndighet utgår inte ersättning för inställelse enligt RHL. Ersättningen bestäms av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Såvitt avser inställelse för blodundersökning m. m. har getts en särskild bestämmelse som innebär att ersättningen bestäms av den domstol där faderskapsmålet är anhängigt. I remissyttrandena över DON:s promemoria framfördes önskemål om att rättshjälpsförmånerna måtte omfatta bl. a. rese- och uppehällskostnader för föräldrar vid inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § FB. I 21 kap. FB finns regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av barn samt överflyttning av barn i vissa andra fall. Länsrätten prövar frågor av detta slag. I 21
Prop. 1978/79: 90 : 93
kap. 10 § FB stadgas att länsrätten i ärende enligt 21 kap. kan förordna, att barnet skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras att flyttning av barnet för med sig för stora påfrestningar. Något generellt krav på läkarundersökning uppställs inte. I kallelse till läkarundersökning får länsrätten förelägga vite. Skall barn under 15 år kallas, bör kallelsen med föreläggande att vid vite inställa barnet delges den som har barnet i sin vård. Länsrätten får utdöma förelagt vite.
6.4.2 Utredningen
Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. FB och till de förhållandevis få fall det torde röra sig om anser utredningen att möjligheter bör finnas att inom rättshjälpssystemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställelsekostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § EB. För fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte föreligger bör det finnas en möjlighet utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inställelsekostnad. Ersättning bör emellertid då kunna utgå endast om det är uppenbart att den som har barnet i sin vård inte själv kan svara för kostnaden. Ersättningen bör bestämmas av länsrätten.
6.5 Kostnad för expeditions- och cxekutionsavgifter
6.5.1 Nuvarande ordning
Enligt 9 § andra stycket 5 RHL anses som kostnad för allmän riättshjälp den rättssökandes kostnad för avgift som enligt expeditionskungörelsen (1964: 618) utgår för ansökan och expedition vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt för avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027). I fråga om expeditionsavgift är förmånen begränsad så att den inte omfattar sådan rättens expedition som utfärdas bara på särskild begäran, om inte expeditionen har begärts innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft. Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst vid allmän rättshjälp i ärende om verkställighet, eftersom sådan rättshjälp som har lämnats för angelägenhet som kan leda fram till verkställbart avgörande inte omfattar själva exekutionen. Allmän rättshjälp i angelägenhet som skall bebandlas utomlands anses inte omfatta lösen av expeditioner vid utländska domstolar.
Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd, innebär förmånen att den rättssökande får betala expeditions- eller exekutionsavgiften men att han samtidigt får tillgodoräkna sig kostnaden vid betalning av kostnadsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslut av rättshjälpsnämnd, betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna me-
del. Beträffande expeditions- och exekutionsavgifter innebär bestämmelsen att domstolen eller den exekutiva myndigheten inte skall ta ut föreskrivna avgifter av den rättssökande. Inte heller sker någon stämpelbeläggning. När domstolen eller den exckutiva myndigheten slutligen handlagt målet eller ärendet, skall den emellertid underrätta rättshjälpsnämnden om bl. a. den rättsshjälpskostnad som motsvaras av de expeditioner eller exekutionsavgifter som normalt skulle ha uttagits. Underrättelsen är nödvändig för att kostnaden skall kunna beaktas i samband med slutreglering.
6.5.2 Utredningen
Utredningen framhåller att nuvarande system med expeditions- och exckutionsavgifter vid allmän rättshjälp är omständligt att tillämpa i praktiken och utgör en primär orsak till att slutregleringsförfarandet nu är så komplicerat. En ordning med avgiftsbefriclse skulle medföra betydande rationaliseringsvinster och möjliggöra en angelägen förenkling av slutregleringsförfarandet. I princip motsvarande ordning tilllämpades f. ö. inom systemet med fri rättegång.
I de fall motpart till rättshjälpsberättigad part kan åläggas återbetalningsskyldighet till statsverket är en faktisk olägenhet med avgiftsbefriclse att statsverket går förlustig återbetalning av avgifter i den mån förlorande motpart fullgör sin skyldighet. Det har inte varit möjligt att få fram uppgifter om vad som faktiskt flyter in till statsverket på grund av sådan återbetalningsskyldighet men det kan på goda grunder misstänkas att det rör sig om ganska små belopp.
Fördelarna med avgiftsbefrielse överväger enligt utredningen klart olägenheten med utebliven återbetalning av förlorande motpart. Utredningen föreslår därför till en början att den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter för expeditioner vid domstolar. Utredningen anser emellertid att viss avgiftsbefrielse bör gälla även vid andra statliga myndigheter än domstolar. Avgiftsbefrielsen bör omfatta dels allmänna expeditioner vid samtliga statliga myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid domstol, dvs. expeditioner enligt avdelningarna I och II i den som bilaga vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Däremot finns inte anledning att medge avgiftsbefrielse för expeditioner i form av olika tillstånd m. m. som upptas i avdelning III i avgiftslistan.
Om man vill få en redovisning av kostnaderna för avgiftsbefrielsen på rätt anslag utan att belasta rättsbjälpsorganisationen med bokföring av och olika underrättelser om de blygsamma avgifterna, kan dessa kostnader beräknas schablonmässigt och budgetmässigt påföras anslaget för rättshjälpskostnader.
Utredningen tar vidare upp frågan om en eventuell utvidgning av förmånerna vid allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands.
Enligt gällande ordning är förmånen av allmän rättshjälp i angelägen-
het som skall handläggas utomlands begränsad till utomprocessuell utredningskostnad och biträdeshjälp. Kostnader för bl. a. expeditioner och bevisning vid utländsk domstol ersätts däremot inte.
Det är inte känt för utredningen vilka kostnader expeditioner och bevisning vid domstolar i olika länder betingar. När det gäller andra nordiska länder torde det dock vara ganska lätt att få fram uppgifter i dessa hänseenden. Utredningen ifrågasätter om man inte då skulle kunna tänka sig att begränsa dessa förmåner till angelägenhet som handläggs i annat nordiskt land. En sådan begränsning framstår emellertid inte som rimlig med hänsyn till de stora invandrargrupper från andra europeiska och även utomeuropeiska stater som finns i vårt land.
Att låta allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands omfatta även kostnad för expeditioner — och ev. bevisning — skulle innebära en väsentlig vidgning av förmånerna med risk för betydande kostnader som följd. Utredningen anser tiden inte mogen för en sådan reform. I förhållandet mellan de nordiska länderna bör emellertid en reform av antytt slag kunna övervägas inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet. Beträffande utomnordiska länder bör, under förutsättning av ömsesidighet, motsvarande ordning kunna uppnås genom bilaterala överenskommelser.
7¶Förfarandet vid allmän rättshjälp; prövning av arvode m. m.
7.1 Nuvarande ordning
Enligt RHL fastställs biträdesersättning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. Biträdesersättning i annat fall och ersättning till skiftesman fastställs av rättshjälpsnämnden. Lämnas rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd och sker det i utomprocessuellt ärende, förvaltningsärende eller ärende som skall prövas av skiljenämnd är dock rättshjälpsnämndens prövning inte obligatorisk. Ersättning till offentligt biträde bestäms alltid av rättshjälpsnämnden. Avser allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden mål eller ärende vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet cIler förfarande inför skiljenämnd, skall biträdet lämna in sin kostnadsräkning till myndigheten eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till rättshbjälpsnämnden. Motsvarande gäller även för offentligt biträde.
Ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen bestäms av domstolen.
Har utredning verkställts i angelägenhet som inte handläggs vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, bestäms ersättningen till den som medverkat vid utredningen av rättshjälpsnämnden.
Sådan ersättning för resa och uppehälle som avses i 9 § andra stycket 4 RHL bestäms av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. FB bestäms ersättningen av domstolen.
7.2 Utredningen
Utredningen framhåller att främsta skälet till att arvodesprövningen skulle handhas av rättshjälpsnämnd i alla andra rättshjälpsärenden än sådana som handläggs vid allmän domstol och vissa andra domstolar var önskemålet om att uppnå en effektiv och enhetlig kostnadskontroll. Utredningen konstaterar även att de timkostnadsnormer som ingår i vissa taxor i rättshjälpsärenden numera tillämpas inom hela rättshjälpsområdet. Därigenom har i praktiken enhetliga normer skapats för ett moment i arvodesprövningen.
Utredningen anser att inte bara allmänna domstolar utan även förvaltningsdomstolar har bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnderna att utöva en effektiv kostnadskontroll. Även förvaltningsdomstolarna har i samband med målets eller ärendets handläggning kunnat iaktta biträdets agerande och har också bättre möjligheter än rättshjälpsnämnderna att bedöma om en utredning som åberopats varit nödvändig eller inte. Den omständigheten att det är ytterst sällsynt att rättshjälpsnämnderna avviker från den bedömning som förvaltningsdomstol har gjort i ersättningsfrågan talar också för att förvaltningsdomstol själv får fastställa ersättningen. De risker som under förarbetena ansågs föreligga för att kostnadskontrollfunktionen skulle komma att delas upp på för många myndigheter om prövningsbefogenheten läggs på förvaltningsdomstol synes alltså överdrivna. Ett annat skäl som talar för att lägga arvodesprövningen på förvaltningsdomstol är att det skulle innebära vissa rationaliseringsvinster, om förvaltningsdomstol direkt fick bestämma ersättningen i stället för att som nu behöva lägga ned tid och möda på att avfatta och expediera yttranden till en annan myndighet. Utredningen föreslår alltså att förvaltningsdomstol får pröva frågor om ersättning enligt RHL.
En annan domstol som undantagits från rätten att fastställa biträdesersättning och annan ersättning enligt RHL är marknadsdomstolen. Vad som anförts ovan i fråga om förvaltningsdomstol har avseende även på marknadsdomstolen.
Utredningens slutsats av det anförda blir att alla domstolar bör få rätt att fastställa ersättning i mål eller ärende vid domstolen. Detta innebär att förutom allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen även marknadsdomstolen, regeringsrätten, kammarrätterna, försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs. länsrätt, länsskatterätt
Prop. 1978/79: 90 : 97
och fastighetstaxeringsrätt, anförtros prövningen av ersättningsfrågor enligt RHL. |
Med de nu uppräknade domstolarna vill utredningen likställa statens va-nämnd,
Det är inte bara domstolar som i mera betydande omfattning handlägger ärenden vari rättshjälp beviljats eller som på grund av sin sammansättning eller i övrigt är väl lämpade att pröva ersättningsfrågor enligt RHL. Samma skäl kan anföras för att även arrendenämnder, hyresnämnder och överexckutor tilläggs behörighet att pröva sådana frågor.
När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter torde det däremot enligt utredningens uppfattning höra till sällsyntheterna att rättshjälp beviljas i de ärenden som förekommer vid myndigheten. Ett flertal sådana myndigheter har dessutom sådan sammansättning att deras förutsättningar att bedöma biträdesarvode och andra ersättningar enligt RHL får anses klart sämre än rättshjälpsnämndens. På dessa skäl anser majoriteten av utredningens ledamöter och experter att prövningen av ersättningsfrågor i rättshjälpsärenden som handläggs vid andra förvaltningsmyndigheter än arrendenämnder, hyresnämnder och överexekutor bör ligga kvar hos rättshjälpsnämnden, Utredningens ordförande anser däremot att man nu bör ta steget fullt ut och låta alla statliga myndigheter pröva ersättningsfrågan enligt RHL i sådana ärenden som handlagts vid myndigheten. En expert i utredningen har intagit samma ståndpunkt.
I fråga om sådana rättshjälpsärenden där någon handläggning vid myndighet inte blir aktuell har utredningen inte funnit anledning att föreslå ändring i nuvarande ordning. Prövningen av anspråk på biträdesersättning och annan ersättning enligt RHL bör alltså ligga kvar hos rättshjälpsnämnden i dessa fall.
Vad ovan sagts om prövningen av ersättningsfrågor i mål eller ärenden som handläggs vid förvaltningsdomstolar och vissa förvaltningsmyndigheter torde enligt utredningen äga tillämpning även i fråga om ersättning till offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden. Av de uppräknade myndigheterna torde dock bara förvaltningsdomstol komma i fråga för prövningen av ersättningen till offentligt biträde i sådant fall. Handläggs ärendet hos annan myndighet än förvaltningsdomstol får alltså ersättningen bestämmas av rättshjälpsnämnden. Också regeringen föreslås i vissa fall få pröva ersättningsfrågor. Utredningens ordförande är skiljaktig också i nu angivna fall. I ordförandens mening har samma expert instämt.
I de fall där handläggningen av ett ärende sker hos en myndighet men ersättningsfrågan skall prövas av rättshjälpsnämnd, bör, anser utredningen, liksom enligt gällande rätt myndigheten yttra sig över skäligheten av yrkad ersättning, innan rättshjälpsnämnden avgör ersättningsfrågan.
7 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
Utredningen uppmärksammar även de problem som kan uppkomma om ett och samma rättshjälpsärende blir föremål för handläggning vid olika myndigheter. Svårigheter kan t.ex. uppkomma om ett ärende först handläggs vid en myndighet som inte själv är behörig att besluta om ersättningen enligt RHL och därifrån går vidare till en myndighet som har sådan behörighet. Beslut av länsstyrelse skall sålunda i vissa fall överklagas till kammarrätt. När det gäller den del av ersättningen som belöper på handläggningen i länsstyrelsen är det rättshjälpsnämnden som efter att ha inhämtat yttrande från länsstyrelsen avgör ersättningsfrågan, medan kammarrätten själv är behörig att fastställa den ersättning som belöper på handläggningen i kammarrätten. Med hänsyn till de avräkningsfrågor som i undantagsfall kan uppkomma när det gäller rättshjälpsavgiften måste i ett sådant fall rättshjälpsnämndens beslut om ersättning för handläggningen i länsstyrelsen komma före kammarrättens beslut. Det bör därför enligt utredningen föreskrivas att biträdet skall ge in kostnadsräkning till länsstyrelsen innan handläggningen där avslutas och att länsstyrelsen skall yttra sig till rättshjälpsnämnden över kostnadsräkningen samtidigt med att ärendet avgörs. Sådana föreskrifter bör kunna ges i administrativ ordning.
Utredningen pekar också på den situationen att ett och samma ärende dels handläggs vid domstol och dels blir föremål för utomprocessuell behandling. En olyckshändelse kan t.ex. föranleda både process vid domstol och förhandlingar med ett försäkringsbolag. Den naturliga gången i ett sådant fall torde vara att processen klaras av innan förhandlingarna med försäkringsbolaget slutförs. När det gäller ersättningen för processen beslutar allmän domstol medan ersättningsfrågan såvitt avser den utomprocessuella delen avgörs av rättshjälpsnämnden. Det bör åligga biträdet att underrätta myndighet som har att fastställa ersättning, om ersättning tidigare fastställts eller yrkats i samma rättshjälpsärende.
Utredningen tar även upp frågan om besvär över ersättningsbeslut enligt RHL. När det gäller beslut om ersättning enligt RHL som meddelats av rättshjälpsnämnd bör enligt utredningens mening sådana beslut liksom f. n. överklagas hos besvärsnämnden.
När det gäller talan mot ersättningsbeslut som meddelats av domstol bör enligt utredningens uppfattning tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot avgörande av domstolen i fråga. Överklagandet i er-
sättningsdelen följer alltså överklagandet i huvudsaken. Även i sådana
fall där arrende- eller hyresnämnd eller överexekutor har meddelat beslut i ersättningsfråga torde principen om att ersättningsfrågan följer huvudsaken i fullföljdshänseende kunna tillämpas.
8 Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp
8.1 Byte av biträde m. m.
8.1.1 Nuvarande ordning
Enligt RHL får biträde inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens medgivande. Bestämmelsen innebär inte att ersättarens namn alltid måste anges i beslutet när medgivande att sätta annan i sitt ställe lämnas. Enligt förarbetena till RHL är det tillräckligt att i beslutet anges antingen namngiven person eller en begränsad personkrets, t. ex. jurist från samma advokatbyrå som det utsedda biträdet eller från annan namngiven advokatbyrå (prop. 1972:4 s. 329). Medgivande ger den som förordnats till biträde möjlighet att sätta annan i sitt ställe för viss tid, vissa åtgärder eller för återstoden av uppdraget. Att arbete på detta sätt överlåts på annan kan ha sin grund i sjukdom, andra åtaganden som inte kan skjutas åt sidan o. d. Den som förordnats till biträde upphör givetvis inte att vara biträde enligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe.
Vad beträffar byte och entledigande av biträde i annat fall anges i 21 § andra stycket RHL att förordnande som biträde får återkallas av rättshjälpsnämnden, om skäl föreligger till det. Enligt förarbetena bör förordnande kunna återkallas, t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde (prop. 1972: 4 s. 328).
En helt annan situation än vid substitution av biträde föreligger vid byte av biträde. Det tidigare biträdet entledigas då och ett nytt biträde förordnas. Rättshjälpslagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om biträdesbyte. Föreskriften i 21 § andra stycket torde emellertid vara tillämplig även vid byte av biträde.
8.1.2 Utredningen
Utredningen konstaterar att substitutionsregeln torde vara avsedd främst för fall när biträde enligt RHL på grund av semester, sjukdom eller andra åtaganden måste överlåta arbetet på annan. Regeln ger biträdet rätt att för viss tid, vissa åtgärder eller för återstoden av uppdraget sätta annan i sitt ställe. Biträdet upphör inte att vara biträde enligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe. Från advokathåll har den åsikten framförts att advokat generellt borde ges möjlighet att sätta advokat i sitt ställe.
Utredningen framhåller att en generell substitutionsrätt kan medföra viss risk för ökade kostnader. Det finns dock fall där det kan diskuteras om inte vissa lättnader skulle kunna införas. Vad utredningen närmast har i åtanke är den situationen att advokat som är tillfälligt förhindrad att utföra sitt uppdrag — en inställelse till en förhandling kan-
ske kolliderar med ett annat brådskande åtagande — överlåter åt en annan jurist på samma advokatbyrå att biträda den rättssökande. Även i andra situationer kan emellertid gällande regler om substitution innebära praktiska olägenheter. En numera ganska vanlig företeelse är att flera advokater delar kontorslokaler och kontorspersonal men i övrigt är helt självständiga i förhållande till varandra. Sådana samverkande advokater kan dock inte företräda parter på olika sidor i ett mål eller ärende. Även enskilda advokater som inte samverkar på detta sätt kan ha kommit överens om att bistå varandra vid tillfälliga förhinder. Advokat kan också behöva anlita advokat på annan ort som platsombud exempelvis under en förberedande förhandling.
I de angivna fallen anser utredningen att nuvarande ordning många gånger kan vara onödigt tyngande. I praktiken löses i dag i flertalet fall frågan så att det offentliga biträdet redan i samband med ansökan om rättshjälp begär att få sätta annan i sitt ställe. En sådan begäran torde alltid bifallas av rättshjälpsnämnden. Oftast är det en jurist på samma advokatbyrå som man önskar sätta i sitt ställe men det kan också vara någon annan. I den mån detta förfarande praktiseras och eventuellt byggs ut ytterligare kan olägenheterna med gällande regler i stort sett sägas vara undanröjda. Enligt utredningens mening är det emellertid mer tilltalande — och enklare — att i stället lösa problemet genom en direkt lagregel som ger advokat generell rätt att sätta annan advokat i sitt ställe. En sådan regel kan väl försvaras med hänvisning till den garanti mot missbruk som ligger i ledamotskapet i advokatsamfundet. Med ett sådant synsätt är det logiskt att ge även offentligt biträde som inte är advokat rätt att utan tillstånd sätta advokat i sitt ställe. Vill offentligt biträde — advokat eller annan — sätta någon som inte är advokat i sitt ställe bör däremot tillstånd krävas.
När det gäller beslutsfunktionen framhåller utredningen att det f.n. alltid är rättshjälpsnämnden som meddelar tillstånd till substitutionen. Utredningen anser att allmänna domstolar och vissa därmed jämställda domstolar, förvaltningsdomstolar samt hyres- och arrendenämnder och överexekutor bör ha rätt att medge substitution, Är rättshjälpsärendet inte föremål för handläggning vid sådan myndighet som nu nämnts bör dock rättshjälpsnämnden liksom f. n. pröva om substitution skall få ske.
Entledigande av biträde bör enligt förarbetena till RHL kunna ske t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde. I detta hänseende finner utredningen ingen anledning till ändrat ståndpunktstagande.
RHL innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om biträdesbyte. Det anses emellertid att föreskriften om återkallelse av biträdesförordnande är tillämplig även vid byte av biträde.
I praxis har man intagit en restriktiv hållning när det gäller byte av biträde. Även utredningen anser att det är viktigt främst från kostnads-
synpunkt att en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Enligt utredningens mening bör denna synpunkt komma till uttryck i RHL. Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och att sådant tillstånd får lämnas bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger till det.
När det gäller frågan vilken myndighet som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och entledigande i annat fall av biträde hänvisar utredningen till vad som anförts härom i fråga om substitution,
8.2 Slutregleringsförfarandet
8.2.1 Nuvarande ordning
Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt upphört, skall rättshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som har haft rättshjälp. Den slutreglering av rättshjälpsärendet som sker i och med detta avser enbart förhållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp.
Slutreglering sker först sedan samtliga rättshjälpskostnader är kända. Har den allmänna rättshjälpen avsett mål eller ärende vid domstol eller annan myndighet måste alltså avgörandet i huvudsaken ha vunnit Jaga kraft. Vidare måste beslut om rättshjälpskostnad ha vunnit laga kraft.
Har allmän rättshjälp lämnats utan beslut av rättshjälpsnämnden skall biträdet underrätta rättshjälpshämnden om de kostnader för rättshjälpen som den rättssökande själv svarar för med undantag för kostnader för eventuell rådgivning. Bakgrunden till denna underrättelseskyldighet är att skyldigheten att utge kostnadsbidrag vid denna form av rättshjälp fullgörs genom att den rättssökande till biträdet betalar dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.
Domstol eller annan myndighet som i visst mål eller ärende har meddelat beslut enligt 9 § RHL skall underrätta rättshjälpsnämnden när den slutligen handlagt målet eller ärendet. I underrättelsen skall anges om talan fullföljts mot myndighetens avgörande i huvudsaken eller mot dess beslut om rättshjälpskostnad. Underrättelse som avser beslut i anledning av fullföljd talan mot beslut om rättshjälpskostnad skall innehålla uppgift om det överklagade beslutet.
Rättshjälpsnämnden skall också ha underrättelse om beslut om ersättning till biträde som domstol meddelat, innan den slutligen handlagt målet eller ärendet. Sådan underrättelse skall ske inom en vecka från ersättningsbeslutet.
Avsikten med de underrättelser som nu nämnts är att ge rättshjälpsnämnden underlag för att verkställa slutregleringen — dvs. fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som har haft rätts-
hjälp — i sådana fall där annan myndighet fattat beslut i ersättningsfrågor. Slutreglering skall innehålla uppgift om 1. Avgiften för rättshjälpen (maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag) enligt något eller några av följande alternativ: — enligt vad som fastställts i beslutet om allmän rättshjälp — enligt vad som fastställts genom ett senare beslut av rättshjälpsnämnden (föranlett exempelvis av ändrade ekonomiska förhållanden hos den rättssökande) -— enligt vad som fastställts genom beslut vid slutregleringen (som också kan vara föranlett av ändrad ckonomisk situation för den rättssökande). 2. Rättshjälpskostnaderna (enligt de underrättelser som inkommit till rättshjälpsnämnden eller, om rättshjälpsnämnden fattat beslutet om ersättning, enligt vad som framgår av nämndens handlingar). 3. Den slutliga avgiften för rättshjälpen (den rättssökandes slutliga kostnadsbidrag). Det slutliga kostnadsbidraget kan fastställas till något av följande belopp: — samma belopp som maximibeloppet — samma belopp som rättshjälpskostnaderna — maximibeloppet samt ytterligare ett belopp som lagts på till följd av att den rättssökande eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen (29 5 RHL). 4. Det eller de belopp som den rättssökande betalat i kostnadsbidrag. Belopp som har betalats in till rättshjälpsnämnden skall avräknas från det slutliga kostnadsbidraget. 5. Det belopp som den rättssökande beroende på resultatet av avräkningen under 4 skall betala till eller erhålla av rättshjälpsnämnden. | Den som är missnöjd med den av rättshjälpsnämnden verkställda slutregleringen kan föra talan hos besvärsnämnden. Om rättshjälpsnämnd har utfärdat ansvarsförbindelse på statens vägnar enligt 10 § RHL och frågan huruvida ansvarsförbindelsen föranleder utgift för staten inte är avgjord när slutregleringen sker, skall det anmärkas att ny slutreglering kan komma att ske. Har biträde förordnats för den rättssökande, skall avräkning ske också med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdesersättning som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt enligt 22 § RHL. Från den fastställda biträdesersättningen skall avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet, Avräkningen med biträdet sker som slutavräkning, om den rättsliga angelä- ' genheten slutförts eller om rättshjälpen upphört på annat sätt, och som partiell avräkning, om den sker dessförinnan.
Biträde enligt RHL är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det kostnadsbidrag som betalas till biträdet av den rättssökande. Endast skillnaden mellan den fastställda biträdesersättningen och vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet skall betalas ut till biträdet av allmänna medel. Det bör observeras att det belopp som skall avräknas är det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag. Om den riättssökande verkligen fullgjort denna sin skyldighet saknar betydelse för avräkningen. Biträdet står sålunda risken för att kostnadsbidrag inte betalas.
Slutavräkning skall innehålla uppgift om
1. Den fastställda biträdesersättningen. Från biträdesersättningen skall avräknas:
2. Belopp som den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag.
3. Belopp som biträdet tidigare har erhållit av rättshjälpsnämnden antingen -— 1 förskott enligt 31 § RHK eller -— vid partiell avräkning (21 § 2 st. RHK).
Slutligen skall anges:
4, Belopp som biträdet skall erhålla av rättshjälpsnämnden eller, i förekommande fall, betala till rättshjälpsnämnden (27 § 2 st. RHL).
Överensstiämmer det slutliga kostnadsbidraget med det maximibelopp som fastställts i samband med beslutet om rättshjälp behövs ingen egentlig slutreglering utan här blir det endast fråga om avräkning med den som haft rättshjälp.
Slutavräkning kan som framgår av vad som förut nämnts inte ske förrän samtliga rättsbjälpskostnader är kända. Detta innebär att biträdet inte får ut sin ersättning instans för instans. För att biträdet inte skall behöva vänta på ersättningen finns därför möjlighet att göra partiell avräkning.
En förutsättning för att partiell avräkning skall få ske är att den fastställda biträdesersättningen överstiger maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Partiell avräkning sker på grundval av underrättelse från allmän domstol. På motsvarande sätt kan partiell avräkning ske när rättshjälpsnämnd själv fastställer biträdesersättning i förvaltningsärende som förs genom flera instanser.
Partiell avräkning skall innehålla uppgift om
1. Fastställd ersättning till biträdet.
2. Maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Detta belopp skall avräknas från biträdesersättningen.
3. Belopp som biträdet fått i förskott av rättshjälpsnämnden.
4. Det belopp som skall betalas ut till biträdet av rättshjälpsnämnden.
Genom partiell avräkning kan biträde få ut ersättning instans för in- . stans. Biträdes intresse att få ut ersättning inom ramen för handlägg-
ningen i en instans eller under handläggningen av en utomprocessuell angelägenhet tillgodoses däremot genom reglerna om förskott på biträdesersättningen. Förskott kan utgå om det med hänsyn till målets eller ärendets art eller eljest är skäligt. Framställning om förskott görs hos den myndighet som bestämmer ersättningen till biträdet. Det är emellertid alltid rättshjälpsnämnden som betalar ut förskottet. Domstol som beslutat om förskott skall därför underrätta rättshjälpsnämnden om beslutet.
Den myndighet som fastställer förskottet måste beakta att biträdet är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det kostnadsbidrag som skall betalas till honom. Förskott skall enligt ett beslut av besvärsnämnden bestämmas till ett a contobelopp.
Det är alltid rättshjälpshämnden som ombesörjer att biträdesersättning som skall utgå av allmänna medel tillställs biträdet. I fråga om annan ersättning av allmänna medel, t. ex. ersättning till vittne, är det den myndighet som bestämmer ersättningen som också svarar för att ersättningen tillställs den berättigade.
Ersättning av allmänna medel till vittne och, om särskilda skäl föreligger, även till annan skall betalas ut omedelbart. Sker inte detta skall myndigheten inom en vecka sända över besked om ersättningsbeslutet till den redovisningscentral som betjänar myndigheten eller om myndigheten inte betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Kommunal myndighet och annan statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd tillgodoförs efter framställning till domstolsverket medel som myndigheten har betalat ut.
8.2.2 Utredningen
Utredningen framhåller att den främsta orsaken till att både slutregleringsförfarandet och förfarandet vid fördelning av ersättning som motpart ålagts att återbetala har blivit så komplicerat torde vara att kostnadsbidraget inte skall fastställas slutligt förrän rättshjälpsärendet är helt avslutat. Detta beror på att man först då vet hur stora de rättshjälpskostnader blir som kostnadsbidraget skall ställas i relation till. Kostnadsbidraget får ju inte överstiga rättshjälpskostnaderna.
Att rättshjälpskostnaderna understiger det maximibelopp för kostnadsbidraget som fastställts i samband med att allmän rättshjälp beviljats är emellertid sällsynt. Det är också ovanligt att någon jämkning sker av detta maximibelopp. Som förut nämnts är därför också särskild slutreglering ovanlig och rättshjälpsärendena avslutas i regel genom slutavräkning med klient och biträde. Kostnadsbidraget är i det övervägande antalet fall mycket lågt. Av den undersökning som utredningen har låtit utföra angående storleken av den rättssökandes slutliga kostnadsbidrag framgår att detta i 78,9 24 av fallen uppgick till högst grundbeloppet.
Mot bakgrunden av det nu anförda kan det enligt utredningen ifrågasättas om det inte går att förenkla rutinerna vid slutreglering och därmed också vid fördelning av ersättning som motpart har förpliktats att återbetala.
Ett sätt att åstadkomma förenklingar är enligt utredningens mening att föreskriva att den rättssökandes rättshjälpsavgift prövas slutligt i samband med att beslut fattas om ersättning enligt RHL. I de fall där domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som tidigare har föreslagits anförtros prövningen av ersättningsfrågor skulle alltså myndigheten också pröva rättshjälpsavgiften. Är det rättshjälpsnämnden som beslutar om ersättning skulle det bli rättshjälpsnämnden som fastställer rättshjälpsavgiften. Med en sådan ordning för fastställande av rättshjälpsavgiften skulle man komma ifrån en hel del av den pappershantering som f. n. sker. Den särskilda slutregleringen och den underrättelseskyldighet som är förenad med denna skulle sålunda kunna slopas. Det skulle då inte heller bli nödvändigt med ett särskilt förfarande för slutavräkning och partiell avräkning med biträde.
Vad som f.n. hindrar att man i sådana fall där handläggning vid myndighet kommer i fråga tillämpar en ordning av nyss angiven innebörd är att avgörandet i ersättningsfrågan inte kan omfatta samtliga kostnader hos den myndighet som fattar ersättningsbeslutet. Vid tidpunkten för avgörandet vet denna myndighet nämligen inte hur stora de expeditionsavgifter eller exekutionsavgifter blir som är förenade med måilets handläggning. Enligt 9 § andra stycket 5 och 6 RHL utgör ju sådana avgifter och vissa andra kostnader rättshjälpskostnader. I de sällsynta fall där kostnadsbidraget vid beviljandet av allmän rättshjälp fastställts till högre belopp än rättshjälpskostnaderna kan myndigheten därför inte uttala sig om hur stort det slutliga bidraget skall bli. Detta hinder undanröjs emellertid om man genomför utredningens förslag att den som har rättshjälp befrias från sådana avgifter. Den myndighet som har att pröva ersättningsfrågan bör därför enligt utredningens mening i samband med att ersättningen fastställs också fastställa rättshjälpsavgiften.
Utredningen konstaterar att statistiken visar att uppgiften att fastställa rättshjälpsavgift inte blir särskilt betungande. I det klart övervägande antalet fall torde det nämligen endast bli fråga om att godta den preliminära rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats. Visar det sig, när avgiften skall fastställas, att den rättssökandes ekonomiska situation förändrats efter beslutet om allmän rättshjälp, kan det dock bli fråga om att höja eller sänka rättshjälpsavgiften. En jämkning av rättshjälpsavgiften bör också kunna ske om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen. Utredningen anser att den myndighet som fastställer ersättning enligt RHL har bättre förutsättningar än rätts-
hjälpsnämnderna att bedöma om jämkning är påkallad av skäl som nu redovisats.
Innebär myndighetens beslut att rättshjälpsavgiften skall uppgå till högre belopp än den rättshjälpsavgift som tidigare fastställts, skall mellanskillnaden betalas in till statsverket, Rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats skall däremot i regel inbetalas till den advokat som beviljat rättshjälpen eller som förordnats till biträde i sådant fall där rättshjälpsnämnden eller domstol beviljat allmän rättshjälp.
Utredningen framhåller även att dess förslag om att rättshjälpsavgitten skall fastställas i samband med att ersättningsfrågan prövas för med sig att förfarandet vid avräkning med offentligt biträde kan förenklas.
När ersättning första gången i ärendet fastställs till offentligt biträde, skall det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet avräknas. Den myndighet som fastställer ersättningen skall ha rätt att utgå ifrån att biträdet uppburit avgiften. Biträdet svarar alltså för att beloppet inbetalas.
Uppgår rättshjälpsavgiften till större belopp än som motsvarar den ersättning som fastställts för biträdets arbete får biträdet åläggas att lämna ifrån sig vad han kan ha tagit emot för mycket. Detta kan bli fallet om den rättssökandes ekonomiska förhållanden föranlett en hög rättshjälpsavgift men det kan också vara så att biträdet har fått vidkännas prutning på arvodet t. ex. därför att han varit vårdslös eller därför att han uppenbart missbrukat behörigheten att bevilja rättshjälp. Har inga andra kostnader, såsom exempelvis utredningskostnader, uppkommit, får mellanskillnaden betalas tillbaka till den rättssökande. Återbetalning sker när ersättningsbeslutet har vunnit laga kraft.
Den ordning som nyss förordats innebär epligt utredningen att det särskilda förfarandet med slutavräkning och partiell avräkning med biträde inte behövs. Vad som återstår av den fastställda biträdesersättningen sedan avdrag gjorts för vad det offentliga biträdet i förekommande fall uppburit i rättshjälpsavgift kan utanordnas av den myndighet som fastställer ersättningen. Blir det inte fråga om avräkning därför att rättshjälpsavgiften i dess helhet betalats in till statsverket — offentligt biträde kan ju ha förordnats efter det att allmän rättshjälp beviljats — har myndigheten att utanordna hela ersättningen. Detsamma blir förhållandet om avräkning redan tidigare skett, vilken situation uppkommer om ett mål eller ärende vari rättshjälp förekommer överklagas till högre instans.
Den myndighet som bestämmer ersättningen bör alltså ombesörja att ersättningen tillställs den berättigade. I fråga om t. ex. ersättning till vittnen bör liksom nu gälla att ersättningen betalas ut omedelbart. Även i övrigt bör bestämmelserna i 32 § RHK kunna tillämpas. Sålunda bör myndighet, om ersättningen inte omedelbart betalas ut, sända besked
Prop. 1978/79: 90 | 107
om ersättningsbeslutet till den redovisningscentral som betjänar myndigheten eller om myndigheten inté betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Annan statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd får sedan efter framställning till domstolsverket tillgodoföras medel som betalats ut.
Om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas, kan, påpekar utredningen, vissa problem uppkomma med den ordning som utredningen har föreslagit när det gäller fastställandet av rättshjälpsavgiften. Den högre instansen får då också pröva rättshjälpsavgiften med hänsyn till att dennas storlek kan komma att påverkas av förfarandet i den högre instansen. Det torde emellertid nästan alltid bara bli fråga om att godta den lägre myndighetens prövning. Om kostnaderna i den lägre instansen har understigit rättshjälpsavgiften kan det emellertid bli nödvändigt för den högre instansen att höja avgiften till de sammanlagda kostnaderna i den lägre och högre instansen. Fastställs avgiften till ett högre belopp i den högre instansen, får denna förplikta den rättssökande att inbetala mellanskillnaden till statsverket. Reglerandet av förhållandet mellan en högre preliminär avgift och en fägre slutlig avgift bör alltså vara en sak mellan biträdet och den rättssökande. Det torde komma att höra till sällsyntheterna att biträdet tar ut hela den preliminära avgiften om denna utgår med ett högt belopp. Återbetalning från biträdet till den rättssökande torde därför inte bli särskilt vanlig.
Utredningen uppmärksammar en annan situation som kan vålla vissa problem, nämligen om biträde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned under den preliminära rättshjälpsavgiften med påföljd att rättshjälpsavgiften fastställts till lägre belopp och biträdet förpliktats betala tillbaka mellanskillnaden till den rättssökande. Ett bifall till biträdets talan kan då också leda till att rättsbjälpsavgiften höjs. I ett sådant fall får biträdet tillerkännas mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den rättssökande betala mellanskillnaden mellan den först fastställda och den ändrade rättshjälpsavgiften till statsverket.
Slutligen kan man tänka sig ytterligare ett fall där det kan bli fråga om en höjning av rättshjälpsavgiften i den högre instansen och det är om den rättssökande genom försummelse eller vårdslöshet vållar onödiga kostnader i den högre instansen.
8.3 Motparts ersättningsskyldighet för kostnaden för allmän rättshjälp
8.3.1 Nuvarande ordning
När slutreglering sker tas ingen hänsyn till den betalningsskyldighet
för rättshjälpskostnad som åvilar motpart. Slutregleringen avser enbart förhållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp. Emellertid gäller enligt 31 § RHL de regler om skyldighet att ersätta rättegångskostnad som finns i RB eller annan lag även i fråga om kostnaderna för rättshjälpen, när i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen den ena eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen till statsverket. Tappande motpart får alltså ersätta statsverket hela kostnaden för parts rättshjälp utan avräkning av partens kostnadsbidrag. Bakgrunden till detta är att domstolen inte berörs av kostnadsbidragsreglerna och därför, när kostnadsfördelningen mellan parterna bestäms, saknar kunskap om vilka kostnader statsverket slutligt skall bära och vilka kostnader den som haft rättshjälpen slutligt skall bära via kostnadsbidraget. Detta avgörs ju av rättshjälpsnämnden vid slutregleringen av rättshjälpsärendet.
Fördelning av kostnader mellan parter förekommer inte bara vid allmän domstol, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. I lagen (1929: 145) om skiljemän finns en särskild bestämmelse om skiljedomskostnaderna. Enligt 24 § kan skiljemännen, om parterna inte har överenskommit annat, på yrkande av någondera parten pröva om och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet. Enligt 197 § UL bestämmer i utsökningsmål överexekutor efter skälighet om och till vilket belopp den tappande parten bör till den andre utge ersättning för hans kostnad i målet.
Även i övrigt förekommer i viss omfattning att förvaltningsmyndighet i förvaltningsärende rörande tvist mellan enskilda parter tillerkänner vinnande part kostnadsersättning från tappande part. När kostnadsfördelning sålunda förekommer och den ena parten eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp skall enligt 31 § fjärde stycket första punkten RHL därom gällande bestämmelser ha motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för rättshjälpen.
När kostnadsfördelning förekommer vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller skiljenämnd kompliceras bilden av att i dessa mål och ärenden ersättning till biträde bestäms av rättshjälpsnämnden. Den angivna ordningen innebär att två olika organ får beslutanderätten i kostnadsfrågorna. När målet eller ärendet avgörs vet sålunda förvaltningsdomstolen, förvaltningsmyndigheten eller skiljenämnden inte hur stora kostnaderna för rättshjälpen blir. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att vid beslut om kostnadsfördelning betalningsskyldighet skall åläggas mot statsverket för rättshjälpskostnaderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp. Sedan därefter rättshjälpsnämnden meddelat beslut i fråga om biträdets ersättningsanspråk,
framgår parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna även beloppsmässigt.
När mål celler ärende i vilket part beviljats allmän rättshjälp avgörs, skall beslut samtidigt meddelas om ersättning till statsverket. Ersättningsskyldigheten till statsverket skall fastställas oberoende av yrkande och oberoende av vad parterna kan ha avtalat i kostnadsfrågan (jfr prop. 1972: 4 s. 340).
Har motparten ålagts att utge ersättning till statsverket skall underrättelse om beslutet tillställas rättshjälpsnämnden. Detta skall ske så snart beslutet vunnit laga kraft. Centralmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om hur allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen skall fullgöra sin uppgiftsskyldighet.
Rättshjälpsnämnden skall ombesörja att ersättningsbesluten verkställs. Därvid har rättshjälpsnämnden att vidta åtgärder enligt föreskrifter som centralmyndigheten meddelar efter samråd med riksskatteverket.
8.3.2 Utredningen
När det gäller fördelning av kostnaderna för rättshjälp finns det enligt utredningens uppfattning ingen anledning att i förevarande sammanhang ändra på de nuvarande reglerna som innebär att bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnader skall tillämpas även i fråga om part som har allmän rättshjälp. Även andra bestämmelser som finns om fördelning av kostnader mellan parter bör gälla. Utredningen förcslår dock i ett senare sammanhang viss ändring i de regler som gäller om makes ersättningsskyldighet vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad m. m.
I fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som motpart skall betala tillbaka gäller att den som har haft allmän rättshjälp får ersättning för sitt kostnadsbidrag först sedan statsverket har fått full ersättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen.
Förslaget till förenkling av systemet för att fastställa rättshjälpsavgiften får enligt utredningen betydelse även i nu berört hänseende. Som ovan nämnts för nämligen förslaget med sig att myndigheten vid fördelningen av betalningsskyldigheten vet hur stor rättshjälpsavgiften är. Utredningen anser att det inte kan komma i fråga att införa en ordning som innebär att statsverket alltid övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift och alltså betalar ut hela rättshjälpsavgiften till den rättssökande. En sådan ordning skulle kunna medföra risk för att allmän rättshjälp söks — oavsett rättshjälpsavgiftens storlek — endast i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tilldömda rättegångskostnader.
I motsats till vad som nu gäller, nämligen att den rättssökande får er-
sättning för sitt kostnadsbidrag först sedan statsverket har fått full ersättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen, föreslår utredningen följande ordning för fördelning av ersättning för rättshjälpskostnader som motpart eller annan förpliktats att utge. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader åläggs att utge hela ersättningen till statsverket bara i de fall där den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift inte Ööverstigit fem procent av basbeloppet (f. n. omkring 500 kr.). Den rättssökande skall emcllertid i ett sådant fall berättigas att av statsverket återfå erlagd rättshjälpsavgift. Har jämkning av återbetalningsskyldigheten skett skall motsvarande jämkning göras av det belopp som den rättssökande skall få tillbaka.
Om däremot rättshjälpsavgiften överstigit fem procent av basbeloppet bör motparten förpliktas att utge rättshjälpsavgiften eller del av den till den rättssökande och mellanskillnaden mellan rättshbjälpskostnaderna och rättshjälpsavgiften till statsverket. Med en sådan lösning kommer enligt utredningen man också ifrån det nuvarande omständliga förfarandet med upprättandet av fördelningskort och bevakning m. m.
8.4 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall
8.4.1 Nuvarande ordning
Enligt 31 § andra stycket RHL gäller en specialregel beträffande parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader för det fall att makar efter gemensam ansökan vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad, om ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp. Då skall nämligen rätten, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andre maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. I praxis torde bestämmelsen tillämpas så att make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala mer än grundavgiften i kostnadsbidrag, inte åläggs någon återbetalningsskyldighet. Inte heller torde någon återbetalningsskyldighet förekomma om maken i målet haft kostnader för eget ombud. I övriga fall förpliktas däremot maken att betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader.
Skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp att betala statsverket hälften av kostnaderna för makes rättshjälp kan enligt 31 § tredje stycket RHL åläggas av rättshjälpsnämnden i fråga om kostnaderna för skiftesman och för utredning som denne har föranstaltat om i ärende om bodelning. Beslut om sådan betalningsskyldighet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.
8.4.2 Utredningen
Utredningen anför inledningsvis att möjligheten att ålägga make betalningsskyldighet för hälften av kostnaderna vid gemensam ansökan infördes redan under den fria rättegångens tid för att hindra att den make som inte hade fri rättegång skulle kunna ”åka snålskjuts” på andre makens fria rättegång och helt slippa ifrån kostnader i skillnadsmålet trots att han hade förmåga att betala för sig. Efter RHL:s tillkomst torde den berörda regeln tillämpas så, att make vars kostnadsbidrag inte skulle överstiga grundbeloppet, som f.n. är 80 kr., inte åläggs återbetalningsskyldighet. Vid högre kostnadsbidrag förpliktas maken däremot att betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader. Med stöd av billighetsregeln kan den förste maken också slippa återbetalning, om han har haft eget biträde i målet.
De skäl som ligger bakom regeln om makes skyldighet att betala del av kostnaden för den andre makens rättshjälp har alltjämt giltighet. Man kan sålunda knappast se bort från att när make efter gemensam ansökan i skillnadsmål beviljas allmän rättshjälp den andre maken mestadels också drar viss nytta av rättshjälpen. Utredningen anser därför att det inte kan komma i fråga att helt slopa möjligheten att ålägga andre maken viss betalningsskyldighet i nu berörda fall.
Huvudregeln bör enligt utredningens uppfattning alltjämt vara att andre maken skall betala statsverket hälften av rättshjälpskostnaderna. Det bör emellertid införas möjlighet att anpassa betalningsskyldigheten till den andre makens betalningsförmåga. Ett mått på denna är den rättshjälpsavgift som skulle ha utgått om den andre maken hade beviljats allmän rättshjälp. Det kan emellertid ifrågasättas från samhällsekonomisk synpunkt, om indrivningsmyndigheterna skall belastas med indrivning av låga belopp. Utredningen anser därför att betalningsskyldighet inte bör åläggas om den andre makens rättshjälpsavgift ej skulle överstiga grundavgiften. Skulle å andra sidan den andre makens rättshjälpsavgift överstiga hälften av kostnaderna bör betalningsskyldighet givetvis inte åläggas med högre belopp än hälften av kostnaderna och likaså bör huvudregeln gälla om den andre maken inte kunnat få allmän rättshjälp på grund av för hög inkomst.
Liksom f. n. bör det finnas möjlighet att befria andre maken från betalningsskyldighet om också den andre maken har haft kostnader för eget ombud eller om det i annat fall är obilligt. Befrielse från betalningsskyldighet bör dock inte komma i fråga om den andre makens kostnader avsett enbart rådgivning.
Enligt utredningen bör det inte innebära något större merarbete för den rättshjälpsberättigade makens offentliga biträde att tillhandahålla de upplysningar om den andre makens ekonomi som krävs för att domstolen skall kunna bedöma storleken av den rättshjälpsavgift som skulle utgå om den andre maken hade allmän rättshjälp. Eftersom den av ut-
redningen nu föreslagna maximeringsregeln kan vara till förmån för den andre maken torde det inte heller vara svårt att få honom att medverka till att hans ekonomiska förhållanden klarläggs. Något yrkande från den andre maken om att maximeringsregeln skall tillämpas torde alltså inte behövas. Den make som har rättshjälp bör därför efter anmodan av domstol lämna uppgifter till ledning för tillämpning av regeln antingen genom sitt offentliga biträde eller på annat sätt. Det mest praktiska torde dock vara att uppgiftslämnandet sker i samband med att den gemensamma ansökningen inlämnas till domstolen.
När det gäller skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp att betala andre makens kostnader för skiftesman och för utredning som denne föranstaltat i ärende om bodelning anser utredningen att den föreslagna maximiregeln i sådant ärende skall äga motsvarande tillämpning. I detta fall är det dock rättshjälpsnämnden som meddelar beslutet. Det bör enligt utredningens mening ankomma på skiftesmannen att förse rättshjälpsnämnden med underlag för bedömning av betalningsskyldighetens storlek.
9 Rättshjälp genom offentligt biträde
9.1 Förutsättningar för förordnande av offentligt biträde
9.1.1 Nuvarande ordning
I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m. kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp genom offentligt biträde, utgå.
Rättshjälpsformen är inom sitt tillämpningsområde exklusiv. Allmän rättshjälp skall alltså inte meddelas i ärende i vilket förordnande av offentligt biträde kan komma i fråga. Uppgiften att administrera denna rättshjälpsform är i sin helhet lagd på rättshjälpsnämnderna.
Offentligt biträde kan enligt 41 8 RHL förordnas i olika situationer som gäller den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. Paragrafen upptar en katalog om 18 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Det kan t. ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller om omhändertagande för samhällsvård.
Det är inte tillräckligt att ärendet är sådant att det är hänförligt under någon av punkterna i katalogen utan därjämte måste de allmänna förutsättningarna enligt 42 § RHL föreligga.
Enligt 42 § första punkten skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Biträde kan alltså förordnas oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet, om den enskilde själv har möjlighet att bekosta hjälpen. Någon avgift uttas således inte från den enskilde;
Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall enligt 42 § andra punkten RHL särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter har lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.
Antalet framställningar om offentligt biträde vid de olika rättshjälpsnämnderna under år 1976 framgår av nedanstående uppställning.
Rättshjälpsnämnden i Stock- = Jön- Malmö = Göte- Sunds- = Umeå Samtholm köping borg vall liga 2071 171 392 274 64 42 3 014
Under år 1975 var motsvarande antal totalt 1 809.
Av den statistiska undersökning som utredningen har låtit utföra framgår att de 1360 ärenden om offentligt biträde som undersökningen avsåg fördelade sig på följande sätt efter angelägenhet.
Ärendetyp Procent av samtliga Utlänningsärenden (41 8 punkterna 6—12) 78,5 Omhändertagande för samhällsvård m. m. enligt ByL (41 § punkt 4) 10,2 Tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vårdanstalt enligt NvL (41 § punkt 3) 6,3 Intagning eller utskrivning enligt LSPV eller om-
| sorgslagen (41 § punkt 1—2) | 3,2 |
| Övriga (41 § punkterna 5, 13—18) | 0,2 |
| Utanför tillämpningsområdet | 1,5 |
| Summa | 99,9 |
En undersökning av 192 ärenden om offentligt biträde som inkommit till rättshjälpsnämnden i Göteborg under tiden januari—september 1976 visar följande ärendefördelning.
| Ärendetyp | Procent av samtliga |
| Utlänningsärenden | 84,9 |
| Omhändertagande för samhällsvård enligt BvL | 7,8 |
| Tvångsintagning m. m. enligt NvL | 3,7 |
| Övriga ärenden | 3,7 |
| Summa | 100,1 |
Utredningens undersökning avsåg också ärendenas fördelning efter
rättshjälpsnämndens avgörande. Resultatet av denna undersökning var
följande.
8 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 90
Prop. 1978/79: 90 114 Avgörande Procent av samtliga Bifall = 79,5
| Avslag | 11,9 |
| Övrigt (avskrivning) | 8,6 |
| Summa | 100,0 |
I 185 eller 14 96 av de 1360 ärendena var den som åtgärden avsåg frihetsberövad. Offentligt biträde förordnades i 164 eller 89 YZ, av dessa.
9.1.2 Tidigare reformförslag
I flera motioner till riksdagen har framställts yrkande om att det skall föreligga en ovillkorlig rätt att på begäran få offentligt biträde om parten är berövad friheten eller kan komma att bli berövad friheten genom beslutet. Så har skett i motionerna 1972: 1914 (yrkande 2), 1972: 1915 (b), 1974: 1259 (yrkande B), 1975: 136 och 1975/76: 2053.
I motionerna 1972: 1916 hemställdes om sådan ändring av rättshjälpslagen att möjligheterna att erhålla rättshjälp genom offentligt biträde vidgades så att biträde i princip skall förordnas om enskild begär det.
Yrkande om minskad restriktivitet i tillämpningen av bestämmelserna om rättshjälp genom offentligt biträde och om offentligt biträde i socialförsäkringsmål framställdes i motion 1974: 1259 (yrkande C). Även i motionen 1975: 451 hemställdes om minskad restriktivitet vid tillämpningen av reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde.
I motionen 1975: 1110, slutligen, hemställdes att den som blir föremål för intagning enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall alltid tillförsäkras ett kompetent juridiskt biträde som har att företräda den intagnes partsintresse.
Justitieutskottet har uttalat sig i anledning av dessa motioner i betänkandena JuU 1973: 1, 1974: 18, 1975/76: 17 och 1975/76: 24.
I 1973 års betänkande anförde utskottet bl. a. (s. 34).
Inom det vidsträckta område där enligt de föreslagna reglerna offentligt biträde skall kunna förordnas ryms en mångfald ärenden av mycket skiftande natur. En mängd olika sakfrågor inom vitt skilda ämnesområden kan komma under bedömning. Ärendenas omfattning och svårighetsgrad kan också växla i hög grad. Det kan vara fråga om komplicerade ärenden med oklara sakförhållanden och motstridiga sakuppgifter, men fall där både rättsläget och sakförhållandena är uppenbara kan också förekomma. Variationer mellan olika ärenden kan framträda även på det sätt att fråga om förordnande av biträde kan uppkomma i olika stadier av förfarandet. Ibland kan också en grundläggande saklig bedömning nyligen ha gjorts av annan eller samma myndighet i ärende där den enskilde haft biträde. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening uppenbart att en ordning som innebär att offentligt biträde skall förordnas så snart det begärs inte kan komma i fråga. Biträdes-
frågan måste i varje särskilt fall avgöras efter en objektiv bedömning av behovet i det föreliggande ärendet.
Enligt utskottets mening borde dock stor vikt fästas vid den enskildes egen inställning. Utskottet anförde i detta hänseende.
Det är i förekommande ärenden inte sällan fråga om personer som upplever sig vara illa behandlade av samhället. För att inte förstärka denna inställning, som inte sällan torde minska förutsättningarna för ett förtroendefullt samarbete vid en efterföljande vård eller behandling, kan det därför av psykologiska skäl ofta vara angeläget att tillgodose ett bestämt önskemål från den enskilde om biträdeshjälp. Den enskildes inställning kan dock enligt utskottets mening inte ses isolerad från de olika faktorer som bör påverka bedömningen av behovet av biträde.
Vad särskilt gäller betydelsen av att den enskilde är eller kan bli berövad friheten ville utskottet understryka att förhållandena kan vara mycket skiftande. Utskottet anförde.
På t. ex. social- och kriminalvårdsområdena är ofta fråga om mycket korta omhändertaganden eller taganden i förvar, medan i t. ex. utskrivningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad friheten under hela förfarandet. Det bör också beaktas att frihetsberövande på de områden där offentligt biträde kan förordnas som regel inte innebär en sådan isolering och begränsning i rörelsefriheten som t. ex. vid anhållande eller häktning. Jämförelsen med brottmålsprocessen och rättegångsbalkens bestämmelser om ovillkorlig rätt till offentlig försvarare, då sådana tvångsmedel tillgrips är därför redan av detta skäl missvisande. Än mera haltar jämförelsen om man betraktar de grundläggande skillnaderna mellan förvaltnings- och brottmålsprocessen. I förvaltningsförfarandet har vederbörande myndighet ett direkt ansvar för utredningen och skyldighet att på särskilt sätt tillvarata den enskildes intressen.
Utskottet ansåg sig inte kunna tillstyrka en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i sådana fall där den enskilde är eller kan komma att bli berövad friheten.
I 1974 års betänkande hänvisade utskottet till sitt tidigare utlåtande (s. 14). Utskottet sade sig dock i viss mån dela motionärernas uppfattning om behovet av minskad restriktivitet. I fråga om behovsprövningen ville utskottet liksom tidigare understryka att stor vikt i det enskilda fallet borde fästas vid den enskildes inställning samt att även andra faktorer, t. ex, att den enskilde är berövad friheten, borde beaktas. Beträffande yrkandet om offentligt biträde i socialförsäkringsmål ansåg utskottet, med hänvisning till yttrande av socialförsäkringsutskottet (SfU 1973: 12) och till en av socialministern tillsatt utredning som enligt sina direktiv även skulle undersöka frågekomplexet om allmänt ombud i socialförsäkringsmål, att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen inte behövdes.
I betänkandet JuU 1975/76: 17 fann utskottet skäl att på nytt uttala sin förståelse för motionärernas önskemål om en vidare tillämpning av institutet offentligt biträde. Med hänvisning till att frågorna härom skulle utredas av rättshjälpsutredningen ansågs dock någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandena inte behövlig (se s. 19). Samma ståndpunkt intogs i JuU 1975/76: 24 (s. 3).
Efter inspektion av länsrätten i Stockholm tog justitieombudsmannen Wennergren 1974 upp frågan om möjligheterna att i samhällsvårdsärenden bevilja såväl föräldrarna som barnet eller enbart föräldrarna rättshjälp i form av offentligt biträde. Därvid inhämtades yttrande från DON som bl. a. anförde.
Offentligt biträde skall enligt 42 3 RHL utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Detta innebär beträffande i 41 § punkt 4 angivna ärenden att offentligt biträde kan utses endast för barnet och inte för vårdnadshavaren, jfr DON:s beslut nr 16/73. Allmän rättshjälp kan å andra sidan i sådant fall inte komma i fråga för barnet. Detta gäller även om i det enskilda fallet förordnande av offentligt biträde inte sker på grund av att behov av sådant biträde inte anses föreligga. Om vårdnadshavaren i nu avsedda ärenden är i behov av biträde kan allmän rättshjälp med biträdesförordnande beviljas denne, jfr DON:s beslut nr 74/73. Detta kan bli fallet om t. ex. delade meningar uppstår mellan vårdnadshavaren å ena sidan och det offentliga biträdet, som har att iaktta barnets bästa, å andra sidan (jfr prop. 1972: 132 s. 315).
När vårdnadshavaren i nu berörda ärenden beviljats allmän rättshjälp med biträdesförordnande skall biträdet ta tillvara vårdnadshavarens rätt. Ett offentligt biträde skall som tidigare sagts iaktta barnets bästa. Om endast offentligt biträde förordnats i ärendet är sålunda vårdnadshavaren — även om barnets intressen många gånger sammanfaller med vårdnadshavarens — inte garanterad att hans intressen beaktas av det offentliga biträdet. Eftersom allmän rättshjälp för vårdnadshavaren och rättshjälp genom offentligt biträde för barnet i berörda ärenden fyller olika syften kan det inte sägas föreligga valfrihet mellan berörda rättshjälpsformer.
I beslut som meddelades den 7 oktober 1974 (Dnr 1928/74) tog JO särskilt upp frågan om det är barnet och/eller föräldrarna som är att förstå som ”den som åtgärden avser” enligt 42 § RHL och fann efter att ha redovisat uttalanden av olika ledamöter av lagrådet samt departementschefen (se härom prop. 1972: 132 s. 310—311 och 315) att det låg närmast till hands att anse att med ”den som åtgärden avser” i 42 8 RHL endast kan åsyftas barnet. JO anförde vidare.
Som anfördes från länsrättens sida vid min inspektion finns det risk för att ett ärende får en slagsida till fömån för barnavårdsintressena när dessa står emot föräldrarnas intresse att få vårda sitt eget barn och of-
fentligt biträde förordnas att tillvarata barnets intressen samtidigt som också beslutsinstansen — barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden respektive länsrätten och kammarrätten — kan vara inställd på att i första hand se till barnets skydd. Även om föräldrarna i ett sådant fall erhåller rättshjälp i form av allmän rättshjälp med biträdesförordnande, kan göras gällande att föräldrarna handikappas som parter i jämförelse med motparten i ärendet, som formellt utgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som knyter sig till uppgiften att skydda barnet. Enligt min mening hade det från flera synpunkter tett sig mest tillfredsställande och i linje med grundtanken för rättshjälp genom offentligt biträde om i ett fall där en verklig intressekonfrontation uppstår också föräldrarna skulle kunna anses som ”den som åtgärden avser” I 42 8 rättshjälpslagen och tillerkännas rättshjälp genom offentligt biträde. Det är ju i ett sådant fall i realiteten mot dem som ingripandet riktar sig. Med de motivuttalanden som finns till paragrafen och den praxis som utbildat sig på grundval härav synes en sådan tolkning och tillämpning dock nu inte möjlig. Endast genom en lagändring torde en ändring i rättsläget kunna nås som möjliggör den ifrågasatta ordningen. Jag anser mig dock för närvarande ej ha tillräckligt underlag för att göra framställning om en sådan lagändring men kommer att med uppmärksamhet följa hur den nuvarande ordningen fortsättningsvis utfaller i praktiken.
Efter inspektion av statens invandrarverk i maj 1974 uttalade justitieombudsmannen Lundvik bl, a. följande (se JO:s ämbetsberättelse 1975/ 76 s. 495).
Möjligheterna till rättshjälp genom offentligt biträde har främst tillkommit för sådana mål eller ärenden där fråga kan uppkomma om tvångsåtgärder som starkt begränsar den enskildes rörelsefrihet eller som har avseende på den kroppsliga integriteten. Ett för utlänningen negativt beslut i ett avlägsnandeärende kan innebära ett ingrepp av djupgående slag. Med hänsyn härtill måste stora krav ställas på utredningens inriktning och tillförlitlighet. Sådana omständigheter som språksvårigheter, bristande kunskap om gällande regler, utlänningens i vissa fall från hemlandet nedärvda respekt för polis och andra myndigheter medför att biträdesbehovet här ofta gör sig mer gällande än i andra typer av ärenden, i vilka offentligt biträde kan förordnas.
I propositionen 1972: 132 sade departementschefen att det var angeläget att en viss restriktivitet iakttogs vid bedömning av biträdesbehovet. Uttalandet grundade sig främst på de kostnadsaspekter som var knutna till reformen och på de bristande erfarenheterna för bedömningen av biträdesbehov i förvaltningsärenden. Det synes mig som om man inte bör stirra sig blind på departementschefens uttalande i denna del utan se det i förening med vad han i övrigt sade om förutsättningarna för förordnande av biträde. Lästa i sin helhet lägger departements-
chefens uttalanden i propositionen enligt min mening inte hinder i vägen mot en liberalisering av invandrarverkets praxis så som den i stora drag redovisades för mig vid inspektionen.
Jag vill också säga att det synes mig klart att ett offentligt biträde kan göra stor nytta redan i det inledande skedet av en utredning och att man därför inte bör vänta med förordnande till dess ärendet är klart för avgörande i sak. Jag konstaterar med tillfredsställelse att invandrarverket åtminstone numera synes dela denna åsikt.
9.1.3 Utredningen
Utredningen framhåller inledningsvis att tillgången till offentligt biträde har förbehållits vissa i lagen särskilt angivna typer av ärenden, där det framstått som angeläget att öppna möjlighet till denna form av rättshjälp. Offentligt biträde kan sålunda erhållas huvudsakligen på utlänningslagstiftningens område samt i ärenden inom mentalsjukvården,
nykterhetsvården, barnavården och kriminalvården. En viss restriktivitet
vid bedömningen av behovet av offentligt biträde har ansetts nödvändig. En allmän förutsättning för sådant förordnande skall vara att behov av biträde har kunnat konstateras vid en objektiv bedömning i det enskilda fallet.
Den restriktivitet beträffande användningen av rättshjälpsformen offentligt biträde som av kostnadsmässiga skäl har kommit till uttryck i förarbetena (prop. 1972: 132 s. 172 och 184) har slagit igenom också vid den praktiska tillämpningen av RHL. Det förefaller enligt utredningens mening som om riättshjälpsformen offentligt biträde därigenom inte har kommit att helt motsvara den önskan om förstärkta rättsskyddsgarantier för den enskilde som låg bakom rättshjälpsreformen. Delade meningar har uttalats om hur en ändring skall komma till stånd.
Utredningen anser för sin del att det inte är tillräckligt att enbart lita till att praxis så småningom ändras i liberaliserande riktning. Även om antalet förordnanden om offentligt biträde har ökat på senare tid och en viss liberalisering av praxis sålunda synes ha skett, anser utredningen att det behövs en lagändring beträffande förutsättningarna för offentligt biträde för att de önskemål som låg bakom rättshjälpsreformen skall bli heit tillgodosedda.
När det gäller att ta ställning till hur nuvarande regler bör ändras för att nå detta syfte bör självfallet viss försiktighet iakttas. Som justitieutskottet uttalat i 1973 års betänkande är det uppenbart att en ordning som innebär att offentligt biträde skall förordnas i alla situationer så snart enskilda begär det inte kan komma i fråga. Ett sätt att markera en önskvärd förskjutning i praxis är att det särskilda prövningskriteriet i 42 § andra punkten RHL utgår. Härmed klargörs att den omständigheten att utredningen i ett ärende är invecklad på grund av motstridiga sakuppgifter e. d. skall ingå enbart som ett av flera led i den objektiva
bedömningen av biträdesbehovet i det enskilda fallet. Omständigheter av annat slag — t. ex. språksvårigheter, den enskildes fysiska och psykiska tillstånd — bör kunna tillmätas lika stor betydelse. Som har framhållits under riksdagsbehandlingen av denna fråga bör också särskilt avseende fästas vid den enskildes egen inställning.
Utredningen ifrågasätter om ett slopande av det särskilda prövningskriteriet är tillräckligt för att tillgodose den enskildes rättsskyddsbehov. Starka önskemål har uttalats om en vidgad rätt till rättshjälp genom offentligt biträde i vissa utlänningsärenden. Det har också uttryckts önskemål om en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i sådana fall där den som åtgärden avser är berövad friheten eller kan komma att bli det genom beslutet.
När det gäller ärenden om avlägsnande av utlänning konstaterar utredningen att det har ansetts att offentligt biträde i princip alltid bör förordnas, om utlänningen begär det. Frågan om offentligt biträde i utlänningsärenden har varit föremål för utlänningslagkommitténs uppmärksamhet. Utlänningslagkommittén har i betänkandet SOU 1977: 28 föreslagit att rätten till offentligt biträde i utlänningsärenden görs generösare än nu. Huvudprincipen bör enligt kommittén vara att ingen — utom såvitt det gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövande beslutas av polisen — skall kunna avlägsnas ur riket utan att han har erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Detta erbjudande bör i princip ges honom så snart man börjar sätta i fråga om han skall avlägsnas, oavsett om detta sker när utredning påbörjas hos polisen eller senare hos invandrarverket.
Rättshjälpsutredningen ansluter sig i princip till utlänningslagkommitténs överväganden, Även rättshjälpsutredningen anser således att förutsättningarna för att få offentligt biträde i avlägsnandefall och de övriga fall som avses i 41 § 6—12 samt 18 bör göras generösare. Detta syfte bör kunna uppnås genom att bestämmelsen ändras så att offentligt biträde i nu avsedda fall skall förordnas om det inte är obehövligt. Presumtionen skall alltså i dessa fall vara för att offentligt biträde förordnas, Utredningen anser inte att det finns anledning att undanta utvisning från den sålunda föreslagna vidgade rätten till offentligt biträde.
När det gäller rätten till offentligt biträde i sådana fall där ett administrativt frihetsberövande skett i det aktuella ärendet eller kan komma att ske genom beslutet erinrar utredningen om jJustitieutskottets uttalande i denna fråga i 1973 års betänkande. Utskottet framhöll där att förhållandena kan vara mycket skiftande. Det kan sålunda på t. cx. socialoch kriminalvårdsområdena ofta vara fråga om mycket korta omhändertaganden eller tagande i förvar medan i t. ex. utskrivningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad friheten under hela förfarandet. Utskottet påpekade också att frihetsberövande på de områden där offentligt biträde kan förordnas som regel
innebär mindre av isolering och begränsning i rörelsefriheten än t. ex. anhållande och häktning.
Vad utskottet sålunda uttalat äger enligt utredningens uppfattning allt- Jämt giltighet. Utredningen är därför inte benägen att föreslå en obligatorisk rätt till offentligt biträde i nu avsedda fall. Utredningen anser dock att den omständigheten att frihetsberövande skett i det aktuclla ärendet eller kan bli aktuellt bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av om offentligt biträde skall förordnas, än som för närvarande sker. På grund härav anser utredningen att offentligt biträde även i nu avsedda fall skall förordnas, om det inte är obehövligt.
Frihetsberövande kan bli aktuellt i de fall som avses i punkterna 1—5 och 13—16 i 41 § RHL. Omhändertagande för samhällsvård enligt punkten 4 behöver visserligen inte innebära frihetsberövande men bör enligt utredningens mening med hänsyn till att åtgärden ändå är av mycket ingripande art jämställas med frihetsberövande i nu angivet hänscende.
Förutom i de kategorier av ärenden som nu berörts kan offentligt biträde förordnas i ärende om kastrering (41 § p. 17). Även kastrering är en åtgärd av mycket ingripande art för den enskilde. Utredningen anser därför att samma bedömning bör göras i fråga om rätten till offentligt biträde i ärende om kastrering som i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden.
Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att offentligt biträde i samtliga fall som avses i 41 § RHL skall förordnas, om det ej är obehövligt. Med en sådan lösning bör man vinna inte bara en liberalisering av förutsättningarna för offentligt biträde utan också en förenkling av de administrativa rutinerna. Utredningens ordförande har avvikande mening i fråga om hur förutsättningarna för att förordna offentligt biträde bör utformas och förordar en mer restriktiv reglering.
Såvitt gäller utlänningsärendena har regeringen, på grundval av förslag av utlänningslagkommittén, i prop. 1977/78:90 föreslagit ändringar i 41 och 42 §§ rättshjälpslagen. Förslaget ligger i linje med vad rättshjälpsutredningen förordat, dvs. det sägs att offentligt biträde skall utses, om det ej måste antas att behov av biträde saknas. I propositionen uttalas bl. a. följande om förslagets närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med visst undantag) vara att ingen skall kunna avlägsnas utan att ha erbjudits bistånd av offentligt biträde. Erbjudandet bör ske så snart man börjar sätta i fråga att utlänningen skall avlägsnas. Framstår det som klart att utlänningen skall få stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana att något behov av biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde inte heller förordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och att hinder inte finns mot förpassning till hemlandet.
I propositionen sägs vidare att en omfattande rätt till offentligt biträde i utlänningsärenden är av grundläggande betydelse när det gäller att ästadkomma ett samtidigt både rättssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Den kostnadsökning som bhr följden av en utvidgning av rätten till offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vinster som de förkortade handläggningstiderna medför. I avvaktan på en eventuell framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätt till biträde i detta skede införas endast i fråga om utlänningsärenden.
Riksdagen har antagit propositionsförslaget (AU 1977/78: 30, rskr 1977/78: 202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978.
Utredningen tar upp ytterligare ett problem som har samband med förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde nämligen det som togs upp av justiticombudsmannen Wennergren i det beslut som refererats ovan rörande samhälleligt bistånd i ärenden om samhällsvård.
Det kan med fog ifrågasättas om i vissa samhällsvårdsärenden inte också föräldrarna bör tillerkännas rätt till rättshjälp genom offentligt biträde. Även om föräldrarna i sådana fall kan få allmän rättshjälp med biträdesförordnande kan det göras gällande att föräldrarna får en sämre behandling än motparten i ärendet, som formellt utgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som knyter sig till uppgiften att skydda barnet. I sådana fall där barnavårdsintressena står emot föräldrarnas intresse att få vårda sitt barn synes föräldrarna i lika hög grad som barnet beröras av åtgärden. I realiteten är det ju mot dem som ingripandet riktar sig i dessa fall. För att en ändring i rättsläget skall kunna åstadkommas torde krävas en lagändring. Utredningen föreslår därför i fråga om samhällsvårdsärendena att inte bara den som avses med åtgärden utan även vårdnadshavare tillerkänns rätt till offentligt biträde.
9.2 Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde
9.2.1 Nuvarande ordning
Offentligt biträde förordnas enligt 43 § RHL av rättshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella ärendet är anhängigt. Ärendet skall i princip tas upp av den nämnd inom vilkens verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt.
Fråga om förordnande av offentligt biträde kan väckas antingen genom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Några formföreskrifter för ansökan eller anmälan är inte uppställda. I brådskande fall kan ärendet anhängiggöras genom telefonsamtal eller genom telegram.
Enligt särskild föreskrift i 25 § RHK skall rättshjälpsnämnden inhäm-
ta yttrande över ansökan om förordnande av offentligt biträde av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Det åligger den handläggande myndigheten att självmant beakta behovet av offentligt biträde och så snart anledning föreligger anmäla behovet till rättshjälpsnämnden.
Har den som åtgärden avser själv föreslagit lämplig person till offentligt biträde skall denne enligt 44 § RHL i princip förordnas. Ett villkor är emellertid att den föreslagnes anlitande inte medför avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Något krav på särskild juridisk utbildning hos biträdet gäller inte. Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå har formellt inte något företräde.
Ersättning till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet eller för utredning. Beträffande ersättningen gäller samma regel som i fråga om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp.
Offentligt biträde skall ge in sin kostnadsräkning till den myndighet som handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med eget yttrande översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Föreskrift härom finns i 28 § RHK.
Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 45 § RHL innefatta även införskaffande av utredning. Har rättshjälpsnämnden förordnat offentligt biträde, är den rättssökande utan ytterligare prövning från nämndens sida berättigad att i den mån som det behövs få utredning som avses i 45 § utförd. Undantagsvis kan rättshjälpen innefatta rätt att enbart få utredning utförd.
I det statistiska material som utredningen Jåtit inhämta ingår även en undersökning av hur ärendena om offentligt biträde fördelar sig efter sättet för anhängiggörande. Undersökningen visar att 72,8 95 anhängiggjordes genom ansökan av den enskilde och 27,2 22 genom anmälan av myndighet.
Undersökningen visar också att avvikelse från myndighets yttrande enligt 25 § RHK är ytterst sällsynt. Rättshjälpsnämndernas beslut avvek sålunda i endast 1,3 Z av fallen från det yttrande över anmälan eller ansökan som myndighet avgivit.
Liksom i ansökningsfasen förekommer det ytterst sparsamt att rättshjälpsnämnderna avviker från myndighets yttrande över kostnadsräkning när biträdesersättning fastställs. Sådan avvikelse förekom enligt undersökningen i bara 1,4 % av fallen.
9.2.2 Utredningen
Utredningen framhåller att det vid olika tillfällen har framförts den åsikten att förordnande av offentligt biträde borde ligga på den myndighet som handlägger det ifrågavarande målet eller ärendet. Det är sär-
skilt i sådana fall där frihetsberövande är aktuellt och i vissa utlänningsärenden som nuvarande ordning har ansetts medföra onödig omgång och tidsutdräkt.
Utredningen har tidigare föreslagit att offentligt biträde skall förordnas om det inte är obehövligt. Enligt utlänningslagkommittén, som rättshjälpsutredningen samrått med i fråga om utlänningsärenden, torde handläggningen av rättshjälpsärendena med en sådan regel gå snabbare därigenom att antalet avslag minskar. Men även i övrigt tar rättshjälpsfrågans handläggning alltför lång tid i sådana ärenden. Utlänningslagkommittén anser att den nuvarande ordningen med ansökan hos rättshjälpsnämnd, remiss till invandrarverket och därefter beslut av nämnden är onödigt byråkratisk och tidskrävande. Långt bättre vore enligt kommittén, om den myndighet som handlägger ärendet — invandrarverket eller regeringen — själv fick besluta i frågan. Betänkligheterna mot en sådan ordning blir knappast några om reglerna — som utlänningslagkommittén föreslår — utformas som en automatisk rätt för utlänningen till biträde.
Samråd i denna fråga har också ägt rum med socialutredningen. Enligt vad som inhämtats vid detta samråd kommer socialutredningen att föreslå att offentligt biträde alltid skall förordnas i ärenden om omhändertagande för utredning eller för vård av underårig. Förordnandet avses ske genom länsrätten.
Rättshjälpsutredningen har inte helt kunnat ansluta sig till utlänningslagkommitténs och socialutredningens åsikter i fråga om vem som skall förordna offentligt biträde. Visserligen innebär rättshjälpsutredningens förslag att presumtionen för offentligt biträde blir mycket stark. Rätten till sådant biträde blir emelertid inte helt obligatorisk utan visst utrymme för att avslå ansökningar kommer att kvarstå även med utredningens förslag. För en person som t. ex. berörs av en så ingripande åtgärd som frihetsberövande eller avlägsnande från riket — om han är utlänning — torde det vara svårt att inte betrakta den myndighet som beslutar om den aktuella åtgärden som sin motpart i ärendet. Om denna myndighet också skall kunna avslå en begäran från honom att få offentligt biträde som hjälp mot myndigheten, torde det föreligga stor risk för att han betraktar sig som helt utlämnad åt myndighetens godtycke. Utredningen anser därför att främst principiella skäl talar för att beslutanderätten i fråga om offentligt biträde skall ligga hos ett i förhållande till myndigheten fristående organ. Rättshjälpsnämnden bör alltså även i fortsättningen förordna offentligt biträde. Som har framgått ovan torde önskemålet om en snabbare och mindre byråkratisk handläggning till stor del uppnås genom att utrymmet för att avslå begäran om offentligt biträde blir betydligt mera begränsat än f.n. Nuvarande skyldighet för den handläggande myndigheten att avge yttrande till rättshjälpsnämnden bör enligt utredningens uppfattning gälla bara i de fall där rättsbjälpsnämn-
den överväger att avslå ansökan. Sådant avslag bör alltså inte få ske utan att den handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offentligt biträde.
Utredningen anser dock att undantag från vad som nu sagts bör gälla i fråga om sådana fall där regeringen handlägger ärendet. I dessa fall bör regeringen också få besluta om offentligt biträde.
Utredningens ordförande anser i reservation att den handläggande myndigheten bör få förordna offentligt biträde utom då ärendet handläggs av polismyndighet eller social centralnämnd. En expert har intagit samma ståndpunkt. Äger handläggningen rum vid en social centralnämnd bör det enligt ordföranden och experten ankomma på länsrätt att förordna offentligt biträde. Handläggs ärendet hos polismyndighet, vilket kan ske bara vid avvisning i visst fall enligt utlänningslagen, bör invandrarverket förordna offentligt biträde.
I fråga om vilken myndighet som skall fastställa ersättningen till det offentliga biträdet bör enligt utredningens mening gälla samma regler som vid allmän rättshjälp. Även regeringen bör emellertid få besluta om ersättning till offentligt biträde i nu avsedda fall. Ordföranden och en expert är skiljaktiga och föreslår att prövningen av ersättningsfrågorna bör anförtros den handläggande myndigheten, dock med undantag för fall då ärendet handläggs av polismyndighet eller social centralnämnd,
I samband med de ändringar i rättshjälpslagen som har berörts i avsnitt 9.1.3 har inte föreslagits någon ändring av förfarandet vid förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden.
10 Organisations- och kostnadsfrågor
10.1 Organisationsfrågor
10.1.1 Nuvarande ordning
Rättshjälpsnämnder finns — liksom hovrätter — i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Rättshjälpsnämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna.
Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara Jagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara advokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde. En advokat skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. De två övriga ledamöterna skall vara svenska medborgare, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare.
Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en inte är advokat. Vid avgörande av ärende som
är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samt-
liga ledamöter deltaga. |
Enligt vad som inhämtats från rättshjälpsnämnderna tillämpas följande sammanträdesordning.
Stockholm två dagar i veckan Jönköping en dag varannan vecka Malmö en dag i veckan samt ytterligare en dag var tredje vecka Göteborg en dag i veckan Sundsvall en dag varannan vecka Umeå en dag varannan vecka
Vid rättshjälpsnämndernas kanslier tjänstgör handläggare och biträden. En av handläggarna vid varje rättshjälpsnämnd är chef för nämndens kansli. Biträdespersonalen har i princip, med undantag för kanslierna i Sundsvall och Umeå, indelats i två kategorier, registerbiträden och granskningsbiträden. Registerbiträdena registrerar inkommande ärenden, lottar ärenden på handläggare, ombesörjer in- och utbetalning samt sköter avregistrering av ärenden. Granskningsbiträdena bistår i första hand handläggare med handläggning av ärendena.
Personalresurserna var enligt det för budgetåret 1976/77 gällande regleringsbrevet fördelade på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.
Handläggare Biträden + exp.-
vaktpersonal
| Stockholm | 9 | 23 |
| Jönköping | 2 | 9 |
| Malmö | 4 | 12 |
| Göteborg | 4 | 12 |
| Sundsvall | 1 | 4 |
| Umeå | 1 | 3 |
| Totalt | 21 | 63 |
Verksamheten vid rättshjälpsnämnderna är till innehåll och omfattning nästan helt och hållet styrd av gällande bestämmelser på rättshjälpsområdet och av ärendetillströmningen. Under budgetåren 1974/75 och 1975/76 var antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna följande.
| Prop. 1978/79: 90 | 1974/75 Antal | VA | 1975/76 Antal | 126 ” |
| Stockholm | 30 428 | 37 | 29 321 | 39 |
| Jönköping | 11 369 | 14 | 9 690 | 13 |
| Malmö | 13 611 | 17 | 12 190 | 16 |
| Göteborg | 16 114 | 20 | 14 786 | 20 |
| Sundsvall | 5 596 | 7 | 4 865 | 7 |
| Umeå | 4418 | 5 | 3 901 | 5 |
| Totalt | 81 536 | 100 | 74753 | 100 |
Enligt hovrätternas bedömning kommer antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna under budgetåren 1976/77 och 1977/78 att vara följande.
| 1976/77 Antal | N | 1977/78 Antal | ” | |
| Stockholm | 30 000 | 39 | 30 000 | 39 |
| Jönköping | 10 200 | 13 | 10 200 | 13 |
| Malmö | 13 400 | 17 | 13 500 | 17 |
| Göteborg | 14 180 | 18 | 14 200 | 18 |
| Sundsvall | 5150 | 7 | 5 150 | 7 |
| Umeå | 4 550 | 6 | 4 550 | 6 |
| Totalt | 77 480 | 109 | 77 600 | 100 |
Som framgår av framställningen ovan (avsnitt 2.2) har utredningen låtit utföra en statistisk undersökning av 6 119 ärenden om allmän rättshjälp som anhängiggjorts vid de olika rättshjälpsnämnderna under januari 1975 och slutförts senast i juli 1976. Under januari 1975 inkom sammanlagt 7 542 ärenden. Undersökningen omfattade alltså 81 94 av samtliga ärenden som inkom under den angivna perioden.
Ärendena om allmän rättshjälp fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.
| Antal | uU | |
| Stockholm | 2147 | 35.0 |
| Jönköping | 940 | 15,4 |
| Malmö | 1065 | 17,4 |
| Göteborg | 1241 | 20,2 |
| Sundsvall | 404 | 6,6 |
| Umeå | 322 | 5,3 |
| Totalt | 6 119 | 929,9 |
Utredningen har också låtit utföra en undersökning av totalt 1 360
ärenden om offentligt biträde som anhängiggjorts under år 1975 och slutförts senast i juni 1976. Under hela år 1975 inkom 1 809 ärenden om offentligt biträde och undersökningen omfattade alltså 75 2, av dessa.
Ärendena om offentligt biträde fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.
| Antal | ” | |
| Stockholm | 887 | 65,2 |
| Jönköping | 113 | 8,3 |
| Malmö | 169 | 12,1 |
| Göteborg | 122 | 9,0 |
| Sundsvall | 42 | 3,0 |
| Umeå | 31 | 2,2 |
| Totalt | 1360 | 99,8 |
I de 6 119 ärendena om allmän rättsbjälp bifölls ansökan i 5 695 fall
(93,1 92) och avslogs i 231 fall (3,8 96). Ansökan avskrevs i 189 fall. De
prövade ansökningarna fördelade sig på följande sätt med avseende på
saken.
| Saken | Antal | VA | |
| Äktenskapsskillnad | 3 184 | 53,7 I | 68.7 |
| Övrig familjerätt | 888 | 15,0 | ? |
| Bodelning | 336 | 5,7 | |
| Fordran, krav | 327 | 5,5 |
Tvist p. g. a. köp av fast
egendom m. m. 203 3,4 Arvsrätt, testamente och
äktenskapsförord 266 4,5 31,3
Skadestånd 288 4,9
Tvist rörande hyresför-
| hållande, arrende m. m. | 96 | 1,6 |
| Förvaltningsrättsliga ärenden = 202 | 3,4 | |
| Övrigt | 136 | 2,3 |
| Totalt | 5 926 | 100,0 |
De avslutade ärenden där allmän rättshjälp beviljats fördelade sig på följande sätt med avseende på var ärendet handlagts.
Allmän domstol 69,4 Förvaltningsmyndighet och/eller förvalt-
ningsdomstol 2,8 Utomprocessucllt 27,8
100,0
100,0
Undersökningen visar också att rättshjälpsnämnden som sådan beslutade i 264 av 5 926 ärenden dvs. i 4,5 94 av ärendena. I 182 fall (3,1 90) avsåg beslutet ansökan om allmän rättshjälp, i 79 fall (1,3 96) biträdesersättning och i 3 fall (0,5 25) både ansökan och biträdesersättning.
Enligt 5 § tredje stycket RHL får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden i den utsträckning regeringen bestämmer på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende. Regeringen har i 8 § instruktionen (1973: 250) för rättshjälpsnämnderna meddelat närmare föreskrifter om sådan delegation. Med stöd härav har rättshjälpsnämnderna meddelat särskilda beslut om degelation av beslutanderätten inom rättshjälpsnämnden. Delegation anses kunna ske beträffande alla ärenden som inte är av större vikt eller av principiell betydelse. Undantag gäller dock uttryckligen för beslut i vissa frågor. Delegationsbestämmelserna skiljer sig något vid de olika nämnderna. Gemensamt för alla nämnder utom Umeå-nämnden är att handläggare inte får fastställa ersättning eller besluta om förskott då yrkat belopp överstiger 5 000 kr. Vidare gäller bl. a. att handläggare vid rättshjälpsnämnd inte får avgöra frågor om rättshjälp åt dödsbo, i utländska angelägenheter med vissa undantag eller åt utländsk medborgare som inte är bosatt här. Hos flera nämnder får handläggare inte jämka kostnadsbidraget på grund av att den rättssökande eller ställföreträdare för honom förfarit vårdslöst eller försumligt och inte förordna att rättshjälpen skall upphöra. Även i fråga om biträdesbyte krävs i regel beslut av rättshjälpsnämnden som sådan. Handläggare får inte heller förordna biträde som inte är advokat, om inte biträdet tidigare godkänts av rättshjälpsnämnden i jämförbar angelägenhet. Har handläggare meddelat beslut om avslag på ansökan eller framställning skall beslutet anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Rättshjälpsnämnderna står under tillsyn av en centralmyndighet. Centralmyndighet för rättshjälpen är domstolsverket. Domstolsverket skall enligt sin instruktion (se SFS 1975: 506) leda och samordna verksamheten samt meddela föreskrifter, råd och anvisningar, tillse att verksamheten bedrivs effektivt, leda och övervaka rättshjälpsnämndernas tilllämpning av RHL, fastställa taxor enligt RHL samt företräda staten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp.
Inom verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över rättshjälpsnämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt RHL. Besvärsnämnden har det antal avdelningar som regeringen bestämmer. Varje avdelning består av ordförande och sex andra ledamöter. Besvärsnämnden är f. n. inte uppdelad på avdelningar.
Under 1976 inkom 1 222 ärenden till besvärsnämnden. Av dessa kom 545 från rättshjälpsnämnden i Stockholm, 125 från Jönköping, 169 från Malmö, 145 från Göteborg, 84 från Sundsvall och 107 från Umeå. Utgående balans i januari 1977 var 133 ärenden. Ändringsfrekvensen är ca 25 AZ, oftast beroende på att nytt material tillförs ärendena. Detta brukar anges i besluten.
Besvärsnämndens beslut kan inte överklagas. Däremot kan som tram"? går av vad ovan anförts domstolsverket företräda staten vid talan mot ersättningsbeslut som allmän domstol har meddelat.
10.1.2 Utredningen
Utredningen framhåller att dess förslag om de genomförs får stor betydelse för både ärendemängden och ärendestrukturen hos rättshjälpsnämnderna. Sålunda har föreslagits att rättshjälpsnämnden inte alls skall behöva kopplas in på handläggningen av rättshjälpsfrågan i familjerättsmål. Denna typ av rättshjälpsärenden utgör 68,7 26 av samtliga rättshjälpsärenden. Om antalet rättshjälpsärenden årligen uppgår till ca 72 000 skulle alltså rättshjälpsnämnderna befrias från ca 49 500 ärenden i ansökningsfas. Till detta antal skall läggas de fall där rättshjälpen avser ärenden enligt 21 kap. FB. Någon siffra kan här dock inte anges.
Det bör framhållas att nu angivna ärenden mestadels är av enkel beskaffenhet och inte särskilt betungande för personalen på rättshjälpsnämndernas kanslier. Att de blir föremål för prövning av rättshjälpsnämnden i dess helhet torde nästan aldrig förekomma.
Utredningen har föreslagit att advokat skall få bevilja allmän rättshjälp även i en del ärenden än familjerättsärenden. I dessa fall skulle dock gälla att advokaten får arbeta på ärendet sex timmar utan att rättshjälpsnämnd eller — i vissa fall — domstol behöver kopplas in på prövningen av rättshjälpsfrågan. Sex timmar skulle med nu gällande timkostnadsnorm motsvara ett arvode på 1 290 kr.
I undersökningen av slutreglerade ärenden antogs att kostnaden uppgår till högst 1 100 kr., vilket motsvarar ca fem timmars arbete, i omkring 6 350 ärenden per år och till högst 2 100 kr. (ca tio timmars arbete) i omkring 9 000 ärenden per år. Någon beräkning av hur många ärenden som skulle rymmas inom en tidsgräns av sex timmar har int: gjorts. Utredningen uppskattar emellertid antalet rättshjälpsansökningar som rättshjälpsnämnderna till följd av förslaget i förevarande hänseende skulle befrias från att pröva till 7 000.
Av dessa 7 000 ärenden torde enligt undersökningen omkring 1 100 ärenden kunna rymmas inom ramen för förlängd rådgivning och rättshjälpsnämnderna sålunda befrias från varje befattning med ärendet.
Med utgångspunkt från att antalet rättshjälpsärenden är 72 000 skulle allså enligt utredningens beräkningar antalet ansökningar om allmän rättshjälp vid rättshjälpsnämnderna minska med sammanlagt 56 500 (49 500 + 7 000). En viss ökning av antalet rättshjälpsärenden hos rättshjälpsnämnderna kan dock bli följden av utredningens förslag om massärenden, om rättshjälp för näringsidkare och om bodelning. Utredningen har vidare rekommenderat en mera liberal praxis i fråga om allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. Storleken av denna ökning torde kunna anges endast uppskattningsvis. Utredningen beräknar ökningen till 5 000 ärenden.
9 Riksdagen 1978/79. I saml. Ni 90
Även när det gäller rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m. torde enligt utredningen dess förslag komma att medföra en ökning av antalet ärenden hos rättshjälpsnämnderna. En fördubbling av nuvarande antal om ca 3 000 torde inte vara orealistisk.
En sammanfattning av vad som hittills har anförts ger enligt utredningen vid handen att antalet ansökningar om rättshjälp som även fortsättningsvis skall prövas av rättshjälpsnämnd kan uppskattas till 72 000 + 5 000 + 3 000 — 56 500 = 23 500.
Till detta antal skall dock läggas de fall där advokat inte vill bevilja allmän rättshjälp trots att han i och för sig är berättigad till det och de fall där den rättssökande har anlitat annan än advokat. Antalet sådana fall är ytterst svårt att uppskatta. Möjligen kan det i ett inledningsskede råda viss osäkerhet bland advokaterna, om allmän rättshjälp skall utgå, vilket kan leda till ett ökat antal ärenden hos rättshjälpsnämnd. Utredningen uppskattar antalet till 2 000.
För rättshjälpsnämnds prövning skulle då återstå ca 25 500 ärenden. Rättshjälpsnämnd skulle få att besluta i ärenden rörande dödsbo, näringsidkarärenden, utlandsärenden, bodelningar m. fl., i sådana fall där advokat inte vill bevilja den rättssökande allmän rättshjälp och i sådana fall där den rättssökande anlitat annan än advokat.
Vidare skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om fortsatt rättshjälp i vissa fall. Denna prövning torde emellertid i ej ringa omfattning komma att ske hos domstol, eftersom ärendet kan vara föremål för handläggning vid domstol när rättshjälpsfrågan skall prövas. Slutligen skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om förordnande av offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
Att beräkna antalet fall där mellankontroll skall ske hos domstol är svårt. Enligt föregående avsnitt handlades 69,4 Z av rättshjälpsärendena hos allmän domstol. Ett mycket stort antal av de ärenden som handlades vid allmän domstol utgörs emellertid av familjerättsmål varför de nyss nämnda procenttalen inte ger någon egentlig ledning. Utredningen räknar med ett antal av 2 500. Detta får betraktas som en grov uppskattning.
För rättshjälpsnämnd skulle alltså enligt utredningens uppfattning återstå 23 000 ärenden i ansökningsfas samt för mellankontroll.
Även när det gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt med rättshjälpsfrågor anser utredningen att dess förslag innebär en ganska avsevärd minskning av arbetsbördan. Prövningen av frågor om substitution av biträde — i den mån sådana ärenden över huvud taget kommer att finnas kvar — byte av biträde och entledigande i annat fall av biträde föreslås sålunda få ske hos domstolar, hyresnämnder, arrendenämnder samt överexekutor i sådana fall där ärendet handläggs hos sådan myn-
dighet när frågan om åtgärden uppkommer. Samma myndigheter före-
slås få pröva frågor om utredning och ersättningsfrågor samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp i sådana ärenden som handläggs vid
myndigheten.
En avsevärd minskning av arbetsbördan hos rättshjälpsnämnd antar
utredningen blir följden av förslaget om förenkling av slutregleringsförfarandet och ordningen för fördelning av motparts ersättningsskyldighet. Enligt förslaget befrias rättshjälpsnämnderna från att pröva rättshjälps-
avgiften och göra avräkning med offentligt biträde i samtliga de fall där ersättningsfrågor skall prövas av domstol, hyresnämnd, arrendenämnd och överexekutor. Själva slutregleringsförfarandet kommer dessutom enligt utredningens förslag att minskas ned till att bli ett led i det förfarande varigenom ersättningen enligt RHL prövas.
För prövning av rättshjälpsnämnd återstår alla frågor som kan uppkomma i rättshjälpsärenden som ej handläggs vid någon myndighet över
huvud taget eller som handläggs vid anan myndighet än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd samt överexekutor. De rent utomprocessuella
ärendena utgör enligt föregående avsnitt 27,8 2 av rättshjälpsärendena.
Detta motsvarar vid en årlig ärendevolym av 72 000 ca 20 000 ärenden.
Inom denna ram har man enligt utrednings uppfattning att hålla sig när
det gäller att beräkna det antal fall där rättshjälpsnämnd kan komma att få pröva frågor av det slag som nu avses.
Som framgår av föregående avsnitt sysselsätts inom rättshjälpsorganisationen 21 handläggare och 59 biträden. Därtill kommer 4 expeditionsvakter. Förslaget innebär enligt utredningen inte bara att ärendemängden hos rättshjälpsnämnderna minskas avsevärt utan också att
ärendestrukturen förändras. Ett mycket stort antal enkla ärenden försvinner sålunda från rättshjälpsnämnderna och vidare befrias nämnder-
na från en mycket stor del av den pappershantering som nu belastar dem. Kvar står ärenden av kavlificerad art som kräver mera ingående bedömningar. Detta bör föra med sig en annan fördelning mellan handläggare och biträdespersonal. F. n. är relationen mellan handläggare och biträden 1:3. Utredningen räknar med att relationen i fortsättningen
bör vara mellan 1: 1,5 och 1: 2.
När det gäller att bestämma antalet handläggare har man enligt vad
utredningen ovan har kommit fram till att utgå ifrån en ärendemängd
av 23 000 ärenden per år. Om man med hänsyn till helger, sedvanlig
semester och normal sjukfrånvaro räknar med en arbetstid av 205 da-
gar per år skulle detta motsvara 112 ärenden per dag. Enligt utred-
ningens mening bör en handläggare kunna klara av åtminstone 8 ären-
den per dag i genomsnitt cller omkring 1700 ärenden per år. Med det nu förda resonemanget skulle det behövas 13—15 handläggare och om-
kring 24 biträden för att klara av rättshjälpsärendena. Utredningen anser att man vid beräkningen av rättshjälpsorganisationens storlek bör
räkna med att det behövs 13 handläggare och 24 biträden. Relationen mellan handläggare och biträden skulle därmed bli 1: 1,7.
Utredningen tar vidare upp frågan om hur den ärendemängd om ca 23 000 ärenden som utredningen räknar med för rättshjälpsnämndernas del skulle kunna tänkas fördelad på de nuvarande sex rättshjälpsnämnderna. Fördelningen av ärenden mellan nämnderna är något olika i fråga om allmän rättshjälp och offentligt biträde enligt 41 §& RHL. Om man utgår ifrån att 17 000 ärenden avser allmän rättshjälp och 6 000 offentligt biträde enligt 41 § RHL blir fördelningen följande.
Allmän rättshjälp Offentligt biträde Samtliga
7 av Summa 2 av Summa
| 17 000 | 6 000 | |||
| Stockholm | 35,0 | 5 950 65,2 | 3912 | 9 864 |
| Jönköping | 15,4 | 2 618 8,3 | 498 | 3 116 |
| Malmö | 17,4 | 2958 12,1 | 726 | 3 684 |
| Göteborg | 20,2 | 3 434 9,0 | 540 | 3 974 |
| Sundsvall | 6,6 | 1122 3,0 | 180 | 1302 |
| Umeå | 5,3 | 901 2,2 | 132 | 1033 |
| Summa | 99,9 | 16 983 99,8 | 5 988 22 971 |
Om en handläggare beräknas klara av 1 700 ärenden om året skulle alltså Stockholm behöva 5,8 handläggare, Jönköping 1,8 handläggare, Malmö 2,2 handläggare, Göteborg 2,3 handläggare, Sundsvall 0,8 handläggare och Umeå 0,6 handläggare.
Rättshjälpsnämnder som inte bereder en handläggare full sysselsättning bör enligt utredningens mening inte komma i fråga. Också rättshjälpsnämnder med bara 1—2 handläggare är alltför små. Samtidigt finns det anledning utgå från att även stora nämnder kan vålla problem från olika synpunkter. Utredningen anser att 5-—6 handläggare är ett lämpligt antal. Flera skäl talar härför, inte minst rekryteringsskäl. Med hänsyn till den roll som policy- och prejudikatorgan som rättshjälpsnämnden föreslås få är det viktigt att nämnden får kvalificerad personal både på handläggare- och biträdessidan. I en nämnd med 5—56 handläggare kan en vara chef, en ställföreträdare och de övriga enbart handläggare.
Utredningen konstaterar att rättshjälpsnämnden i Stockholm med den tillämpade beräkningsgrunden skulle få 5,8 handläggare. Denna nämnd bör därför finnas kvar. Utredningen återkommer till frågan om verksamhetsområde för nämnden. Personalstyrkan hos övriga rättshjälpsnämnder blir däremot mindre än vad som enligt utredningens mening är idealiskt. En sammanslagning av rättshjälpsnämnderna bör därför enligt utredningen övervägas.
Därvid är flera alternativ tänkbara. Stockholmsnämnden med sina ca 9 900 ärenden skulle t. ex. kunna läggas ihop med rättshjälpsnämnderna i Sundsvall och Umeå. En på detta sätt sammanslagen rättshjälpsnämnd skulle med ca 12 200 ärenden kunna bereda sysselsättning åt ca 7 handläggare och 12 biträden. Nämndens kansli skulle i så fall lämpligen finnas i Stockholm.
Jönköpings-, Malmö, och Göteborgsnämnderna skulle tillsammans kunna bilda en nämnd. Denna skulle med ca 10 800 ärenden kunna bereda sysselsättning åt omkring 6 handläggare och 10 biträden. Denna nämnd skulle lämpligen kunna förläggas till Malmö.
Ett annat tänkbart alternativ är emellertid att låta Stockholmsnämnden behålla sitt nuvarande verksamhetsområde och bilda en särskild rättshjälpsnämnd av Sundsvalls- och Umeånämnderna. En sådan ”Norrlandsnämnd” skulle visserligen med hänsyn till ärendetillströmningen inte bereda sässelsättning åt mer än 2 handläggare och 3—-4 biträden. Den lämpligaste kansliorten för en Norrlandsnämnd är enligt utredningens uppfattning Sundsvall.
Majoriteten av utredningens ledamöter samt en expert har stannat för att föreslå tre rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med 6 handläggare och 10 biträden, en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i Sundsvall med 2 handläggare och 4 biträden. Utredningens ordförande har avvikande mening till vilken en expert ansluter sig. De anser att en rättshjälpsnämnd med 5—6 handläggare vore tillräckligt. Två experter har i särskilt yttrande hävdat att så små ingrepp som möjligt bör göras i nämndorganisationen. De anser att antalet rättshjälpsnämnder endast bör reduceras till fyra, förlagda till Stockholm, Göteborg och Malmö samt en nämnd för Norrlandslänen med sammanlagt 16 handläggare och 24 tjänster för övrig personal.
Den personal som skulle bli överflödig genom den reducering av personalstyrkan som skulle bli följden av utredningens förslag torde utan svårighet kunna beredas sysselsättning inom övriga sektorer av rättsväsendet.
Rättshjälpsnämnd bör enligt utredningen liksom f.n. bestå av ordförande samt fyra andra ledamöter. Två av dessa bör liksom f.n. vara myndiga svenska medborgare som är bosatta inom nämndens verksamhetsområde. Däremot torde det räcka med en advokat som antingen kan vara privatpraktiserande eller anställd på allmän advokatbyrå. Den återstående ledamoten bör liksom ordföranden vara erfaren i domarvärv. När domarrepresentanterna utses bör lämpligen tillses att både allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar blir företrädda.
Liksom f.n. kan det enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga att alla rättshjälpsärenden avgörs av nämnden i plenum utan delegation till handläggare bör vara möjlig. Med hänsyn till den ändrade ärendestrukturen hos nämnderna bör dock i ett övergångsskede propor-
tionellt sett fler ärenden än i dag handläggas av nämnden som sådan. Allteftersom praxis stabiliseras kan det sedan bli fråga om att delegera beslutanderätten till handläggare. Därvid är det tänkbart att ge kanslichefen och ställföreträdaren mera vidsträckt behörighet än övriga handläggare. Slutligen berör utredningen rättshjälpsnämndernas ställning som myndigheter. F. n. ingår rättshjälpsnämnderna som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna. Som skäl härför anfördes under förarbetena (prop. 1973: 74 s. 18) att nämnderna med undantag av Stockholmsnämnden var små enheter och att de vid tillfälliga vakanser och vid arbetstoppar kunde få hjälp från hovrätterna med personal för handläggare — och biträdesuppgifter. Om hela personalen vid något tillfälle inte hade full sysselsättning med kansligöromålen åt nämnden kunde den nyttiggöras i hovrättsorganisationen. Från hovrätterna skulle nämnderna också få hjälp med löpande personal- och ekonomiadministration. Dessa synpunkter torde enligt utredningens uppfattning ha giltighet även med det förslag till organisation som utredningen nu lägger fram. Rättshjälpsnämnderna bör alltså även i fortsättningen vara knutna till hovrätten i resp. kansfliort. Utredningens ordförande anser däremot att övervägande skäl talar för att nämnderna görs fristående. När det gäller domstolsverket anser utredningen inte att det finns anledning att ändra verkets funktion som tillsynsmyndighet när det gäller rättshjälpen. Genom utredningens förslag kommer besvärsnämnden i ökad utsträckning att få avgöra besvär över domstols beslut. Domstolsverket kan av naturliga skäl inte ingripa mot beslut som har meddelats av besvärsnämnden, eftersom denna ingår i domstolsverket. Avsaknaden av ingripande- och överklagningsmöjlighet för domstolsverket synes hittills inte ha känts som en brist. Enligt utredningens mening är det emellertid av principiella skäl anmärkningsvärt att domstolsverkets möjligheter att ingripa är så väsentligt mer begränsade när besvärsnämnden avgör ett ärende än när domstol gör det. Bristen kommer dessutom att bli mer framträdande om utredningens förslag genomförs. Ett sätt att skapa ökade gransknings- och överklagningsmöjligheter för domstolsverket är att göra besvärsnämnden fristående i förhållande till domstolsverket. Utredningen förordar en sådan lösning. Domstolsverket bör även i fortsättningen ombesörja att besvärsnämnden har tillgång till föredragande- och kanslipersonal. Inte heller behöver någon ändring ske i fråga om besvärsnämndens lokalisering. Däremot torde besvärsnämndens verksamhet behöva särskilt regleras i RHL och i instruktion. Utan att komma med något förslag vill utredningen dock peka på en annan metod att skapa bättre möjligheter att övervaka och granska myndigheternas hanterande av rättshjälpsfrågor. Vad utredningen åsyftar är att man inför någon form av allmänt ombud i rättshjälpsfrågor.
Prop. 1978/79: 90 | 135
Ett liknande organ föreslås för socialförsäkringsmålens del av utredningen angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen
m. m. i betänkandet Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol (SOU
1976: 53 s. 132). Förslaget innebär att en fristående enhet, ombudsman-
naexpeditionen, inrättas inom riksförsäkringsverket med uppgift bl. a. att vara part i socialförsäkringsmål.
10.2¶Kostnadsfrågor
10.2.1 Utredningen
Utredningen konstaterar inledningsvis att det är svårt att göra exakta beräkningar av de konsekvenser som utredningens förstag skulle komma att få i kostnadshänseende. Vad gäller de nuvarande sex rättshjälpsnämnderna med 21 handläggare, 59 biträden och 4 expeditionsvakter
beräknas dessa f.n. kosta statsverket omkring 8 milj. kr. per år. Ut-
redningen har föreslagit att antalet rättshjälpsnämnder skall vara tre
med sammanlagt 14 handläggare och 24 biträden. Dessutom torde viss expeditionsvaktspersonal behövas. Förslaget torde enligt utredningen —
åtminstone på sikt — innebära en reducering av kostnaderna med ca
50¶Zz. I stort sett är detta en reell besparing. De arbetsuppgifter som enligt
utredningens förslag i stor utsträckning försvinner från rättshjälpsnämn-
derna är handläggningen av frågor om beviljande av allmän rättshjälp
och slutreglering av rättshjälpsärenden. Dessa uppgifter överförs främst till advokater och domstolar. Det bör inte förorsaka advokaterna något
merarbete att själva få bevilja rättshjälp. Slutregleringsförfarandet förenklas avsevärt och det arbete som ett nytt avräkningsförfarande kom-
mer att medföra för domstolarna kan i stort sett anses motsvara det nuvarande arbetet med att skriva och expediera underrättelser till rättshjälpsnämnderna. När det gäller frågor som kan uppkomma efter det allmän rättshjälp har beviljats har utredningen föreslagit att prövningen i viss utsträckning skall handhas av den domstol som handlägger det ak-
tuella ärendet. Det merarbete som kan uppkomma hos domstolarna tor-
de bli obetydligt.
Förslaget om en enklare ordning för fördelning av motparts ersätt-
ningsskyldighet bör enligt utredningen kunna medföra vissa kostnadsbesparingar hos kronofogdemyndigheterna. Grovt räknat kan bespa-
ringarna antas uppväga kostnaden för övertagande av den rättssökandes
fordran på rättshjälpsavgift i vissa fall. Förslaget i denna del, nämligen att statsverket skall överta den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift
när denna inte överstiger 5 Z, av basbeloppet (ca 500 kr.), kan beräknas medföra en kostnad för statsverket om högst 100 000 kr.
Sammanfattningsvis beräknar utredningen att dess förslag om förenk- .
lingar av rättshjälpssystemet medför en kostnudsminskning om ca 4 milj. kr. per är.
Utredningen har vidare föreslagit en förlängning av rådgivningstiden och viss höjning av avgiften för rådgivning. Vidare föreslås något ändrade riktlinjer för nedsättning och eftergift av avgiften, vilka bör medföra en viss kostnadsminskning. Genom att subventionen blir något större i de ärenden där avgiften sätts ned uppkommer cmellertid en viss kostnadsökning. Dessa plus- och minusposter bör, menar utredningen, i stort sett jämna ut varandra.
Den förlängda tiden för rådgivning bör medföra att vissa ärenden kan handläggas som rådgivning i stället för allmän rättshjälp, vilket innebär en besparing. Vilken verkan i kostnadshänseende som den förlängda rådgivningen i övrigt kommer att få är svårt att bedöma. Även här får det betydelse i vilken utsträckning nedsättning eller eftergift av avgiften kommer att förekomma. Det är emellertid troligt att förlängd rådgivning kommer att ges i en del fall där allmän rättshjälp f. n. inte anses kunna förekomma, bl.a. i förvaltningsrättsliga ärenden. Det är vidare troligt att en del av dagens rådgivningsärenden i framtiden blir förlängda rådgivningar, eftersom rådgivningstiden i dag anses vara för kort. Möjligheten till förlängd rådgivning torde emellertid också kunna bidra till att kostnaderna begränsas i enklare ärenden där allmän rättshjälp i dag beviljas.
Sammanfattningsvis anser utredningen att dess förslag om ändringar i rådgivningsinstitutet kan beräknas medföra en viss kostnadsökning men storleken är inte möjlig att beräkna.
Utredningen menar även att ganska betydande kostnadsökningar torde bli följden av förslaget om ökade möjligheter till rättshjälp i massärenden, om ökade möjligheter för näringsidkare att få rättshjälp och om bättre förmåner vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Utredningen har också rekommenderat en generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. När det gäller förvaltningsärenden bör dock framhållas att en stor del av dessa bör kunna klaras av genom förlängd rådgivning.
De förslag som berörts i föregående stycke har beräknats medföra en ökning av antalet rättshjälpsärenden med ca 5 000. Enligt utredningens undersökning var genomsnittskostnaden per ärende ca 1050 kr. (med en timkostnadsnorm om 175 kr.) vilket i dagens kostnadsläge kan beräknas motsvara ca 1 200 kr. De nytillkomna ärendena kan dock antas vara svårare — och därmed dyrare — än ett genomsnittsärende i dag, främst därför att genomsnittet i så hög grad påverkas av mål om äktenskapsskillnad. En genomsnittskostnad om ca 1 500 kr. är inte osannolik. Detta skulle leda till en kostnadsökning om 7,5 milj. kr. Härifrån skall dock avräknas vad som flyter in i rättshjälpsavgift i dessa ärenden. Utredningen anser att man bör kunna räkna med en rättshjälpsavgift av
i genomsnitt 200 kr., vilket motsvarar I milj. kr. Kostnadsökningen in-
skränker sig därmed till 6,5 milj. kr. Förslaget att låta advokat själv bevilja rättshjälp och arbeta på ett ärende upp till sex timmar innan rättshjälpsfrågan underställs någon
myndighets prövning kan, som förut framhållits, innebära risker för en praxisförskjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.
Ett annat förslag som är ägnat att påverka rättshjälpskostnaderna rör
beslutanderätten i fråga om att införskaffa utredning. För att kontroll
skall kunna erhållas av att kostnaderna för utredning inte blir för höga har utredningen föreslagit att fråga om utredning skall prövas av myn-
dighet i andra fall än då utredningen avser intyg o. d. En sådan ordning bör kunna medföra viss minskning av utredningskostnaderna.
Sammanfattningsvis anser utredningen att dess fråga om allmän rätts-
hjälp beräknas medföra en kostnadsökning om ca 6,5 milj. kr. per år.
När det slutligen gäller förslaget om generösare regler för offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och i utlännings-
ärenden torde detta leda till vissa kostnadsökningar. Utredningen har
uppskattat ökningen av antalet sådan ärenden till 3 000. Enligt utredningens undersökning var genomsnittskostnaden i ett ärende om offent-
ligt biträde 770 kr., vilket i dag motsvarar ca 900 kr. Med en genom-
snittskostnad per ärende om 900 kr. skulle förslaget m. a. o. medföra en kostnadsökning om 2,7 milj. kr. per år.
11¶Föredraganden
11.1 Behovet av en översyn av rättshjälpssystemet
Samhällets rättshjälp reformerades åren 1972-73. Det nya rättshjälpssystemet, vars grunddrag är fastslagna i rättshjälpslagen (1972: 429), inne-
bär i huvudsak följande.
Rättshjälp kan i princip utgå i alla slag av rättsliga angelägenheter där behov av sådan hjälp föreligger. Det är utan betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller annan myndighet eller om det är fråga om ett ärende som ej handläggs vid någon myndighet. Rättshjälp kan med andra ord erhållas redan på konsultationsstadiet.
Det finns fyra olika former av rättshjälp. Huvudformen utgörs av allmän rättshjälp. Denna typ av bistånd lämnas i princip i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp utgår i annan form. Ersättning utgår för såväl biträde som kostnad för bevisning m. m. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rättshjälpsnämnd. Sådant
beslut krävs dock inte om den rättssökande anlitar advokat eller biträdan-
de jurist på advokatbyrå och kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger det kostnadsbidrag som sökanden har att betala.
Prop. 1978/79: 90 | 138
Vid sidan av allmän rättshjälp finns rättshjälp ät misstänkt i brottmål. som innefattar rätt till offentlig försvarare samt rätt till ersättning för kostnad för bevisning vid domstol och för resa och uppehälle m. m. Vidare
finns rättshjälp genom offentligt biträde i vissa ärenden om administrativa frihetsberövanden o. d. Denna form av rättshjälp omfattar — förutom rätt
till biträde efter särskild behovsprövning — rätt till ersättning för vissa utredningskostnader. Allmän rättshjälp kan ei förekomma inom de nu angivna bägge områdena. Den fjärde typen av rättshjälp, rådgivning, innefattar rätt till kortare konsultation eller därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet mot en fast mindre avgift. Rådgivning kan förekomma inom hela rättshjälpsområdet. Redan under arbetet med rättshjälpsreformen förutsattes att lagstiftningen på området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av
dess tillämpning (JuU 1972:12 s. 30, 36, 38 och 40 samt JuU 1973:1s. 38). I
fråga om enskilda punkter i den nya rättshjälpslagstiftningen har reformkrav framställts bl.a. i flera riksdagsmotioner. Vissa av kraven har tillgodosetts, medan andra alltjämt kvarstår. Kritik har också riktats mot rättshjälpssystemets konstruktion. Det har sålunda gjorts gällande att systemet är präglat av alltför mycket byråkrati och att det är svårtillgängligt och ägnat att medföra fördröjning av handläggningen av den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen skall avse. Inom domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), som var centralmyndighet för rättshjälpen innan domstolsverket den I juli 1975 trädde i funktion. gjordes under hösten 1974 en samlad genomgäng av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälpssystemet. Undersökningen har redovisats i promemorian Översyn av rättshjälpssystemet, som lämnades till justitiedepartementet i december 1974. DON:s promemoria innehåller bl. a. redvgörelser för hur de olika rättshjälpsformerna utnyttjades. En enkät hos ett drygt 8B0-tal enskilda advokatbyråer belyste inställningen till rättshjälpsformerna rädgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40 6 av byråerna inte någon rådgivning enligt rättshjälpslagen.
Beträffande allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd upplystes i
77 % av svaren att sådan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddela-
des. Samtidigt uppgav 87 4t att rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Flera av de tillfrågade rekommenderade att institutet
allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffades. År 1975 tillsattes rättshjälpsutredningen (Ju 1975:07) med uppgift att i första hand söka effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rättshjälpssystemet. Ett mål skulle vara att i större utsträckning än f. n. anpassa samhällets rättshjälp efter den rättssökande allmänhetens behov.
Rättshjälpsutredningen avlämnade i september 1977 betänkandet (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet. I betänkandet föreslås en ny rättshjälpslag.
Utredningen har företagit undersökningar om tillämpningen av rättshjälpslagens regler dels i ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd. dels i ärenden om offentligt biträde. Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 93 7 av de undersökta ärendena och avslagits i 450. I fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) visade undersökningen att hela 76 7% av ärendena gällde familjerättsfrågor. En jämförelse mellan avslagsfrekvensen och saken visade att avslagsfrekvensen var störst i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden där ansökan avslagits i 3277 av ärendena. I familjerättsliga ärenden utom bodelning var
avslagstfrekvensen lägre än 17. Av de ärenden som bifallits hade 28'z
handlagts helt utomprocessuellt. I övrigt hade 69 2: handlagts vid allmän domstol och 357 vid förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndighet.
I fråga om biträdesersättning i förvaltningsrättsliga ärenden visade undersökningen att rättshjälpsnämnden satt ner ersättningen i 32 och avvikit från myndighets yttrande över biträdes kostnadsräkning i 5 4 av fallen.
Ansökan om offentligt biträde avsåg till största delen ärenden enligt ut-
fänningslagen (1954:193). Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80 Zz av ärendena. Avslagsfrekvensen uppgick till 129. Framställning om offentligt biträde gjordes i 73 26 av ärendena genom ansökan och i 27 96 genom anmälan av handläggande myndighet. Rättshjälpsnämnds beslut hade nästan alltid följt myndighetens yttrande över ansökan eller förslaget i anmälan. Endast i I ££ av ärendena förekom avvikelse. Undersökningen visade vidare att sökanden i 1452 av samtliga ärenden på ett eller annat sätt var berövad friheten. I dessa fall bifölls ansökningarna till 89 22.
Utredningen föreslår att advokat (och därmed avses också biträdande
Jurist på advokatbyrå) får behörighet att bevilja allmän rättshjälp i mål om
äktenskapsskillnad och i vissa andra familjerättsliga mål och ärenden. Även i fråga om rättslig angelägenhet av annan art föreslås advokat få be-
vilja allmän rättshjälp. En myndighetsprövning förutsätts dock komma till
stånd när advokaten arbetat med ärendet viss tid, som regel sex timmar (sextimmarsregeln). Från advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp undantas vissa särskilt uppräknade fall.
När advokat inte är behörig föreslår utredningen att rättshjälpsnämnd skall pröva fråga om beviljande av allmän rättshjälp. Om frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter föreslås rättshjälp i viss utsträckning kunna beviljas av domstolen eller myndigheten.
Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp föreslås vidgat. Sålunda inne-
bär förslaget vissa ökade möjligheter att få allmän rättshjälp i s.k. mass-
ärenden. t. ex. lagfartsärenden, ärenden om fastighetsdeklaration m.m. Likaså föreslås näringsidkare kunna få rättshjälp i ökad utsträckning när
det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten.
Förmånerna vid allmän rättshjälp föreslås bli förbättrade. Detta gäller
t.ex. vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Viss medlingskostnad vid rättegång i tvistemål skall vidare kunna bli ersatt inom rättshjälpssystemet. Den som meddelats allmän rättshjälp bör enligt utredningen också befrias från vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader.
I utredningens uppdrag ingick att undersöka frågan om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad. I det hänseendet avstår emellertid utredningen — under hänvisning bl. a. till att frägor om rättegångskostnader övervägs inom rättegängsutredningen — från att lägga fram förslag.
Ökade möjligheter till rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsrärenden m. m. föreslås. Rätten att förordna om offentligt biträde föreslås ligga kvar hos rättshjälpsnämnd.
När det gäller rätten att bestämma ersättning till biträde m. m. innebär förslaget att alla domstolar får sådan rätt I mål eller ärende vid domstolen. Motsvarande behörighet föreslås tillkomma statens va-nämnd, arrendeoch hyresnämnder samt överexekutor.
Reglerna om den enskildes avgift för rättshjälpen (rättshjälpsavgiften)
föreslås bli förenklade. Vidare föreslås en förenkling av det nuvarande om-
ständliga och kostnadskrävande slutregleringsförfarandet.
Det nuvarande rådgivningsinstitutet föreslås bli utbyggt. Om den rättssökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom kortare rådgivning e.d... används formen rådgivning, som får lämnas under en halvtimme. Om handling behöver upprättas eller det av annan anledning krävs längre tid än en halvtimme men en timme bedöms vara tillräcklig för att klara av angelägenheten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning. Med ett på detta sätt utformat rådgivningsförfarande anser utredningen att enklare rättsliga angelägenheter, där f. n. allmän rättshjälp ofta blir aktuell, skall kunna klaras av på ett smidigt och enkelt sätt.
I fråga om organisationen föreslås en reducering av antalet rättshjälpsnämnder från sex till tre. Nämnderna föreslås — liksom f.n. — vara anknutna till hovrätt.
Utredningens ordförande och en expert är skiljaktiga i fråga om fördel-
ningen av beslutsfunktionerna inom rättshjälpssystemet. Med vissa undantag bör enligt deras mening alla statliga myndigheter, som handlägger en rättslig angelägenhet i vilken en part har eller önskar allmän rättshjälp. tillerkännas beslutskompetens i flertalet frågor som rör rättshjälpen. Motsvarande ordning föreslås beträffande förordnande av offentligt biträde och beslut om ersättning till offentligt biträde. Rättshjälpsnämnden bör i princip ha beslutanderätten bara i vissa särskilt kvalificerade ärenden och i ärenden där den handläggande myndigheten inte är statlig eller där någon handläggande myndighet inte finns. Polismyndighet bör ej ha beslutsfunk-
tioner. Också i fråga om organisationen är meningarna inom utredningen dela-'
de. Ordföranden och en expert anser — med utgångspunkt från majorite-
tens förslag i fräga om fördelningen av beslutsfunktionerna i rättshjälpssystemet — att antalet nämnder bör vara högst två och att nämnderna bör vara fristående myndigheter. Två andra experter anser att antalet nämnder bör vara fyra.
Utredningens förslag har fätt ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna. I fråga om beslutsfunktionerna är det dock vissa instanser som vill gå längre än utredningsmajoriteten och som biträder ordföran-
dens ständpunkt. Vidare riktas kritik mot förslaget att advokat skall få rätt att bevilja allmän rättshjälp enligt sextimmarsregeln. För min del anser jag det angeläget att man söker effektivisera de olika
rättshjälpsformerna och förenkla rättshjälpssystemet. Utgångspunkten bör vara att det rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen skall vidmakthåltas och i möjlig mån även förbättras. Samtidigt bör samhällets rättshjälp i större utsträckning än vad som följer av gällande lagstiftning anpassas efter den rättssökande allmänhetens behov.
Om man vill göra rättshjälpssystemet så effektivt och enkelt som möjligt är uppenbarligen de organisatoriska frågorna av stor vikt. Det är alltså av central betydelse var i systemet man förlägger nödvändiga myndighets-
funktioner såsom att pröva ansökningar om rättshjälp. utse biträde och pröva biträdes ersättningsanspråk.
Utredningens förslag om rätt för advokat att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter är väl ägnat att tillgodose önskemålet om
förenklad hantering av rättshjälpsfrågorna. Några risker i fråga om ökade
kostnader för rättshjälpssystemet föreligger inte utan tvärtom torde kost-
nadsbesparingar kunna uppnås. Jag ansluter mig därför i denna del i hu-
vudsak till utredningens förslag.
Beträffande sextimmarsregeln pekar åtskilliga remissinstanser på att förslaget i den delen innebär endast mättliga rationaliseringsvinster men stor risk för kostnadsökningar. Jag delar dessa synpunkter. Syftet med den föreslagna regeln bör kunna tillgodoses genom en utvidgning av rätten för biträde att få ersättning för arbete som utförts innan han förordnas.
I fråga om vilka myndigheter som skall få bevilja allmän rättshjälp anser Jag att man kan gå längre än utredningsmajoriteten har gjort. Sålunda bör
alla domstolar samt vissa förvaltningsmyndigheter med uppgifter som står
rättskipningen nära få rätt att bevilja allmän rättshjälp.
Utredningens förslag i fråga om utsträckning av rådgivningstiden är äg-
nat att befria rättshjälpsnämnderna från åtskilliga ärenden om allmän rätts-
hjälp. Jag anser att starka skäl talar för att förslaget genomförs i den delen.
Frågan om ökade möjligheter för näringsidkare att få rättshjälp har alltsedan rättshjälpslagens tillkomst ägnats stort intresse. I riksdagen har vid flera tillfällen framförts önskemål om regier som möjliggör en mindre återhällsam tillämpning. Utredningens förslag i näringsidkarfrågan anser jag i huvudsak vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.
Utredningens förslag i fråga om rättshjälp i massärenden samt ändrade förmåner vid bodelning torde medföra betydande kostnadsökningar. Av framför allt kostnadsskäl anser jag mig inte f.n. kunna lägga fram förslag i dessa hänseenden.
Utredningsförslaget om att viss medlingskostnad i tvistemål skall bli er-
satt inom rättshjälpssystemet har fått ett positivt bemötande av remissin-
stanserna. Även jag biträder förslaget, som är ägnat att begränsa samhäl- Jets kostnader för processer.
I likhet med utredningen anser jag att frågan om ansvaret för motparts rättegångskostnader bör tas upp i ett större sammanhang än det förevarande.
Det är naturligt att samma myndigheter som fär bevilja allmän rättshjälp också får besluta i övriga frågor som rör rättshjälpen, däribland frågor om ersättning till biträde. Jag förordar att en sådan ordning kommer till stånd. Utredningens förslag till ändrade regler om slutregleringsförfarandet innebär att samma myndighet som har beslutat om ersättning också skall företa slutreglering. Även detta förslag är ägnat att leda till förenklingar och
minskad pappershantering myndigheter emellan. Förslaget bör därför föranleda lagstiftning.
Som nämnts har utredningen också föreslagit ökade möjligheter till
rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberö-
vanden och vissa utlänningsärenden. Såvitt gäller utlänningsärenden, som f.n. utgör den största enhetliga grupp där offentligt biträde förekommer, har riksdagen redan antagit en proposition med förslag till ändringar i rätts-
hjälpslagen (prop. 1977/78:90, AU 1977/78:30. rskr 1977/78:202, SFS
1978: 361). Ändringarna, som trädde i kraft den 1 juli 1978, motsvarar i stort de förslag som rättshjälpsutredningen har lagt fram beträffande offentwligt biträde i utlänningsärenden.
Offentligt biträde kan f.n. förekomma även vid frihetsberövanden enligt barnavärds- och nykterhetsvärdslagarna samt lagen (1966: 293) om berec-
dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Genomgripande för-
ändringar som berör dessa lagar övervägs f.n. inom socialdepartementet.
Frågor om i vilka situationer offentligt biträde skall kunna förordnas beror
givetvis på innehållet i den lagstiftning som reglerar tvångsåtgärderna. Även utformningen av de allmänna förutsättningarna för att förordna offentligt biträde påverkas av vilket synsätt man anlägger på tvångsingripan-
dena. I samråd med chefen för socialdepartementet har jag därför funnit att de frågor om offentligt biträde som återstår efter ändringarna beträffande utlänningsärendena bör behandlas samtidigt med att man lägger fram nya regler om tvångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk vård. Så-
dana regler kommer att föreslås i en proposition om ny sociallagstiftning
m. m. som planeras att föreläggas riksmötet 1978/79. Regeringen kommer i propositionen att lägga fram förslag som i denna del i allt väsentligt över-
ensstämmer med vad rättshjälpsutredningen har föreslagit.
I fråga om vilken myndighet som skall förordna offentligt biträde anser Jag att övervägande skäl talar för den lösning som förordats av ordföranden och en expert. nämligen att den handläggande myndigheten i princip får förordna offentligt biträde. Vissa undantag från denna regel bör dock gälla. Med hänsyn till utlänningsärendenas speciella karaktär bör frågor om förordnande av biträde i dessa fall alltjämt handläggas av rättshjälpsnämnd. Vidare bör prövning av biträdesfrågor när de uppkommer i ärende hos barnavårdsnämnd eller motsvarande eller hos polismyndighet ske hos länsrätten. |
Som redan framgått av det sagda anser jag att rättshjälpsutredningens förslag i huvudsak är väl ägnat att ligga till grund för ny lagstiftning. Att
vissa förslag inte kan genomföras har främst sin orsak i det rådande statsfi-
nansiella läget. Vissa ändringsförslag får enligt min mening behandlas i samband med andra lagstiftningsfrågor. En del frågor bör också rent lag-
tekniskt regleras på ett annat sätt än vad utredningen föreslagit.
Jag anser att de nu aktuella ändringarna är av sådan karaktär att de låter sig infogas i gällande rättshjälpslag. Att, såsom utredningen föreslagit, införa en ny rättshjälpslag är alltså ej erforderligt.
Som cn följd av ändringarna i rättshjälpslagen kommer en huvuddel av
rättshjälpsärendena att flyttas över från rättshjälpsnämnderna till advoka-
ter och biträdande jurister på advokatbyrå samt till domstolar och därmed Jämställda myndigheter. Detta föranleder en översyn av nämndorganisationen. Behovet av personal vid nämnderna kommer att minska. Även antalet nämnder måste anpassas till den minskade ärendetillströmningen. Jag återkommer till dessa frågor i ett särskilt avsnitt.
11.2 Beviljande av allmän rättshjälp m. m.
Rättshjälpsnämnd fattar i dag som regel de grundläggande besluten enligt rättshjälpslagen. Nämnden prövar ansökningar om allmän rättshjälp, förordnar biträde och fastställer i vissa fall ersättning till biträdet. Nämnden handhar också de frågor som sammanhänger med kostnadsbidragssy-
" stemet. Vidare ankommer det på rättshjälpsnämnden att förordna offent-
ligt biträde och bestämma ersättning till sådant biträde.
Allmän rättshjälp kan emellertid lämnas även utan beslut av rättshjälpsnämnd. Detta kan ske så länge kostnaderna för rättshjälpen täcks av det kostnadsbidrag som den rättssökande skall betala och rättshjälpen sålunda inte medför någon kostnad för det allmänna. Möjligheten att lämna allmän
rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd gäller alla typer av ärenden utom bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Det är dock bara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå som får lämna
sådan rättshjälp och den kan inte ges åt dödsbo. Advokat och biträdande jurist på advokatbyrå får också meddela rådgivning utan beslut av rättshjälpsnämnd.
När det gäller rättshjälpsformen rättshjälp ät misstänkt i brottmål ligger myndighetsfunktionerna helt utanför rättshjälpsnämnderna. I detta fall är det den domstol som handlägger mälet som beslutar om rättshjälp.
Utredningen anser att det inte kan komma i fråga att flytta över samtliga
de arbetsuppgifter som nu ligger på rättshjälpsnämnd till annan myndighet. En överflyttning bör emellertid komma till stånd i den mån det visar sig att de funktioner som rättshjälpsnämnd f.n. har kan utföras på ett enklare, effektivare och mera rationelli sätt av annan myndighet. Utredningen konstaterar att varken rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd eller rådgivning har använts i den utsträckning som varit avsedd. I många fall har det i stället gjorts ansökan om allmän rättshjälp. Även om ärendet varit av tämligen enkel beskaffenhet har det därmed orsakat en viss belastning på rättshjälpsnämndsorganisationen. Utredningen anser att rätten att bevilja allmän rättshjälp i ökad utsträck-
ning bör flyttas över på den advokat som den rättssökande anlitar. I rätts-
hjälpsärenden som avser äktenskapsskillnad förordas att advokat får rätt att bevilja rättshjälp och slutföra ärendet utan att rättshjälpsnämnd kopp-
las in för att pröva rättshjälpsfrågan. Detsamma bör gälla i vissa andra fa-
miljerättsliga angelägenheter. nämligen sådana som rör boskillnad, under-
hållsbidrag till make eller barn, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätt samt omyndighetsförklaring eller dess hävande. Vidare förordas att advo-
kat får behörighet att bevilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av domstols dom eller beslut rörande vårdnad m. m. (21 kap. FB). 1 vissa fall bör enligt utredningen frågan om allmän rättshjälp i de uppräknade familjerättsliga angelägenheterna prövas av rättshjälpsnämnd. I rättshjälpslagen anges ett antal fall där särskilda förutsättningar skall vara uppfyllda för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rättshjälp lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet endast under vissa särskilt angivna förutsättningar. Likaledes gäller särskilda villkor för att erhålla allmän rättshjälp i angelägenhet som cj prövas eller på annat sätt behandlas här i landet eller när den rättssökande är bosatt utomlands. Möjligheterna att få biträde enligt rättshjälpslagen är vidare begränsade i angelägenhet
som kan antas bli prövad enligt den s. k. småmålslagen.
I nu angivna fall föreslår utredningen att prövningen av rättshjälpsfrågan skall göras av rättshjälpsnämnd. Samma ordning förordas också om den rättssökande är eller kan antas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I fråga om vissa typer av ärenden förordar utredningen att advokat skall få bevilja allmän rättshjälp och påbörja arbetet på ärendet men därefter vara skyldig inhämta besked från rättshjälpsnämnd eller annan myndighet om rättshjälp skall få lämnas även fortsättningsvis. I denna grupp ingår bl. a. fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav. tvist på grund av köp av fast egendom, arvsrätt, skadestånd samt hyres- eller ar-
rendetvist.
Utredningen anser att man främst med hänsyn till intresset av kostnadskontroll inte kan undvara en gräns för advokatens eget handhavande av rättshjälpsfrågan i de fall som nu är i fråga. Fortsätter ärendet över gränsen måste frägan om rättshjälpen skall få fortsätta hänskjutas till myndighet tmellankontroll). Har ärendet, när gränsen uppnås, ännu inte anhängiggjorts vid någon myndighet föresläs att frågan om fortsatt allmän rättshjälp avgörs av rättshjälpsnämnden medan allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter får göra denna prövning, om ärendet handläggs vid sådan myndighet när gränsen näs. Utredningen föreslår att gränsen bestäms på det sättet att advokat får
bevilia allmän rättshjälp och arbeta på ärendet upp till sex timmar utan att
rättshjälpsfrågan behöver prövas av myndighet (sextimmarsregeln). Är den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten. sker mellankontroll när arbetet pågått så lång tid att kostnaderna nätt upp till rättshjälpsavgiften. Utredningen förordar slutligen att, om frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter, rättshjälp i viss utsträckning skall kunna beviljas av myndigheten. Om handläggningen äger rum vid annan myndighet än nu sagts bör rättshjälpsnämnden pröva ansökan om rättshjälp även i ett sådant fall. Detta innebär att i nu nämnda situationer det inte kommer i fråga att låta den advokat som biträder den rättssökande avgöra rättshjälpsfrågan även om han i an-
nat fall skulle ha varit berättigad till det. Med allmän domstol jämställs i
detta sammanhang krigsrätt. arbetsdomstolen, bostadsdomstolen och statens va-nämnd. Även frågor om substitution och byte av biträde och entledigande av biträde i annat fall samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp bör enligt förslaget i vissa fall få avgöras av den handläggande myndigheten. Utredningens ordförande och cen expert anser att alla statliga myndigheter som handlägger en rättslig angelägenhet där en part har eller önskar allmän rättshjälp i princip bör ha rätt att besluta i alla frågor som rör rättshjäl-
pen.
Utredningens förslag att advokat skall få bevilja rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter har fått ett genomgående positivt mottagande. Däremot har förslaget att advokat bör få bevilja allmän rättshjälp enligt sextimmarsregeln fått ett skiftande mottagande. Ett antal remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. En majoritet ställer sig
emellertid negativ till sextimmarsregeln. Bland invändningarna mot den fö-
reslagna regeln märks följande. Genom förslaget skulle rättshjälpsnämnderna befrias från högst tio procent av det totala antalet ärenden varför rationaliseringsvinsten inte är så stor. Regeln innehåller inte heller någon verksam kontroll mot missbruk. Risken för betydande kostnadsökningar är därmed stor. Praxis kan komma att skifta i olika slag av ärenden. I ären- 10 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
den som kräver mindre tid kan en generösare praxis utveckla stg under det att ärenden som befaras ta mer än sex ummar underställs myndighet och blir föremål för en mer restriktiv prövning. För en advokat kan konflikt uppstå mellan ansvaret för behovsprövningen och klientlojaliteten.
När det gäller förslaget att domstol i vissa fall skall pröva rättshjälpsfrågor har några instanser ställt sig kritiska. Man har ifrågasatt det lämpliga i att domstolen prövar rättshjälpsfrågan och därmed före sakprövningen tar ställning till frågan huruvida rättssökanden har befogat intresse att få sin angelägenhet prövad. Flertalet av dem som yttrat sig över förslaget i denna del har emellertid varit positiva. Ett par remissinstanser föreslår att de myndigheter som enligt förslaget skall fastställa ersättning — alltså även t.ex. förvaltningsdomstol. arrendenämnd och hyresnämnd — bör få pröva ansökningar om allmän rättshjälp.
Flera remissinstanser har biträtt ordförandens förslag i fråga om bevil-
jande av allmän rättshjälp.
Som jag tidigare framhållit är det av stor betydelse för effektiviteten i rättshjälpssystemet hur olika beslutsfunktioner inom systemet fördelas. När det nuvarande rättshjälpssystemet genomfördes fick rättshjälpsnämnderna den klart främsta funktionen. Bakom denna ordning låg bl. a. önskemålet att åstadkomma en enhetlig tillämpning av rättshjälpslagens regler. Administrativa komplikationer till följd av att flera myndigheter hade att ta ställning till olika frågor i samma rättshjälpsärende skulle härigenom kunna undvikas. När det gällde utomprocessuella ärenden inom rättshjälpssystemet ansågs att det skulle innebära en betydande arbetsbelastning för de all-
männa domstolarna om dessa ålades administrationen av denna rättshjälp.
Delvis som en fölid av rättshjälpssystemets komplicerade natur utsattes rättshjälpsorganisationen i början av lagens giltighet för påfrestningar. Inledningssvårigheterna har emellertid numera bemästrats och det finns enligt min mening nu tillräckligt underlag för att pröva om inte rättshjälpsorganisationen kan förändras så att man uppnår ökad effektivitet och minskad byråkrati.
Rättshjälpsorganisationen i sin nuvarande utformning har utan tvivel haft stor betydelse för att upprätthålla en enhetlig tillämpning av rättshjälpslagens regler. Detta har varit viktigt bl. a. från kostnadskontrollerande synpunkt. Erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen av rättshjälpssystemet visar emellertid en sammansatt bild. Å ena sidan förekommer det hos rättshjälpsnämnderna ärendetyper där avslagsfrekvensen är
hög. Enligt en undersökning som utredningen har låtit utföra var avslags-
frekvensen sålunda så hög som 32 2 i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden. Å andra sidan var avstagsfrekvensen i familjerättsliga ärenden utom bodelning lägre än en procent. I förstnämnda typ av ärenden har sålunda nämndorganisationen haft en viktig roll att spela vid utformningen av praxis. I den senare typen framstår däremot nämndens medverkan som närmast en formalitet.
Enligt min uppfattning är det möjligt att åstadkomma cen betydligt enklare, effektivare och billigare administration av den allmänna rättshjälpen genom att flytta över beslutsfunktioner från rättshjälpsnämnderna till andra myndigheter eller till advokater och biträdande jurister vid advokatby-
rå. Det finns emellertid ärendetyper som inte lämpar sig att överföras från rättshjälpsnämnd. Jag tänker främst på ärenden helt utan myndighetsan-
knytning. Det faller sig naturligt att handhavandet av dessa ärenden allt-
jämt ligger på rättshjälpsnämnd som ju har erfarenhet av de bedömningar
som det här är fråga om.
När det gäller allmän rättshjälp i rättslig angelägenhet som har eller kan
få anknytning till domstol eller förvaltningsmyndighet kan övervägas en sädan ordning som föreslås av ordföranden och en expert. nämligen att den myndighet där ärendet är anhängigt eller skall anhängiggöras får beslu-
tanderätt ; rättshjälpsfrågan. En sådan lösning skulle emellertid innebära
att dessa frågor skulle komma att handläggas av ett mycket stort antal
myndigheter av vilka det helt övervägande antalet skulle få endast ett obe-
tydligt antal ärenden årligen. Vidare bör beaktas att flera av dessa myndigheter har att tillvarata statens rätt gentemot den sökande i det ärende som det är fråga om. Detta är t. ex. fallet när ett affärsdrivande verk prövat ett
privaträttsligt melanhavande med en enskild medborgare. Detta talar mot att man väljer den lösning som ordföranden och experten har förespråkat.
Även om man inte går så långt i fråga om delegering av uppgifter anser jag emellertid att det är möjligt att i det hänseendet gå avsevärt längre än vad
utredningens majoritet har föreslagit. Härvid bör vad utredningen föreslagit I fråga om funktionsfördelningen när ersättning skall bestämmas enligt
rättshjälpslagen kunna vara till viss ledning.
Är ett mål eller ärende anhängigt vid allmän domstol anser jag liksom utredningen att domstolen bör få besluta om beviljande av allmän rättshjälp i målet eller ärendet. Detsamma bör gälla förvaltningsdomstolar och specialdomstolar, dvs. regeringsrätten, kammarrätt, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt, marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen. mellankommunala skatterätten, länsrätt, länsskatterätt. fastighetstaxeringsrätt och krigsrätt. Med domstolarna bör likställas arrende- och hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor, vilka alla har funktioner som står rättskipningen nära. Det kan inte göras gällande alt någon av dessa myndigheter intar en sådan ställning i förhållande till part att en befogenhet att besluta i rättshjälpsfrågor vore oförenlig med myndighetens övriga funktioner i målet eller ärendet.
Har saken ännu ej blivit föremål för handläggning vid allmän domstol el-
ler därmed jämställd myndighet — angelägenheten handläggs utomprocessuellt — kan man välja att lägga ansvaret för rättshjälpsfrågan antingen på rättshjälpsnämnd eller på den myndighet som skulle vara behörig att pröva den rättsliga angelägenheten. Jag finner mig i detta val böra förorda rättshjälpsnämnd. Det kan knappast vara ändamålsenligt att lägga administra-
tionen av den utomprocessuella rättshjälpen på de angivna myndigheterna.
dvs. göra dessa till en sorts rättshjälpsnämnder. En sådan ordning skulle
innebära en betydande arbetsbelastning och dessutom utgöra en för myndighetsverksamheten främmande arbetsuppgift. När det gäller andra myndigheter än de nu angivna — dvs. det stora flertalet förvaltningsmyndigheter — är jag. som jag tidigare antytt. inte beredd att låta dem få rätt att bevilja allmän rättshjälp. I ärende som är anhängigt vid sådan myndighet bör alltså beslutsbefogenheten ligga kvar hos rättshjälpsnämnden. Detsamma bör självfallet gälla i de fall då den rättsliga angelägenheten ännu inte har blivit anhängiggjord hos förvaltningsmyndigheten.
Bland rättshjälpsärendena intar de som har anknytning till familjerättsli-
ga angelägenheter en särställning. Ansökan om rättshjälp i dessa fall bifalls regelmässigt. Handläggningen är rutinartad. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att advokat bör kunna anförtros uppgiften att i flertalet berörda mäl och ärenden bevilja allmän rättshjälp under förutsättning att målet eller ärendet ännu inte anhängiggjorts hos domstol. fag vill redan nu framhålla att en sådan ordning inte bara innebär en omfördelning utan även cen reell förenkling som torde medföra goda möjligheter till både direkta och indirekta kostnadsbesparingar. Visserligen fordrar varje enskilt ärende av denna typ inga ingående överväganden vid rättshjälpsnämnderna. Men genom att det är en så stor mängd papper som är i om-
lopp vid rättshjälpsnämnderna måste oproportionerligt lång tid ägnas åt
att hantera dessa ärenden exempelvis vid förfrågningar från rättssökande och vid kompletteringar. Utredningen har i en katalog angivit vilka ärenden som i detta sammanhang bör hänföras till kategorin familjerättsangelägenheter. Jag är med några undantag beredd att godta den föreslagna avgränsningen. Som påpekats av nägra remissinstanser bör, med hänsyn till möjligheterna att vid omyndighetsförklaring och dess hävande få biträdesbehovet tillgodosett utanför rättshjälpssystemet (10 kap. 13 § FB). frågan om allmän rättshjälp i sådan angelägenhet inte avgöras av advokat. Nägra remissinstanser har ifrågasatt om inte upprättande av äktenskapsförord och testamente i rättshjälpshänseende bör likställas med familjerättsmål. Med den ordning beträffande rådgivningsinstitutet som jag avser att förorda torde behovet att bevilja allmän rättshjälp i dessa angelägenheter komma att minska. Med hänsyn till att de i fråga om hanteringen vid rättshjälpsnämnderna torde vara tämligen likartade de egentliga fumiljerättsmälen är jag emellertid beredd att biträda remissinstansernas förslag. Det sagda inne bär alltså att allmän rättshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga angelägenheten avser äktenskapskillnad, boskillnad. under-
hållsbidrag till make eller barn. faderskap till barn, vårdnad. umgängesrätt. ärende om äktenskapsförord eller ärende om testamente.
Advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga ange-
lägenheter mäste. såsom utredningen funnit, underkastas vissa begräns-
ningar. Kravet på enhetlig praxis gör sig i vissa fall gällande med sådan
styrka att prövningen av rättshjälpsfrågan bör koncentreras till ett mindre
antal organ. Advokat bör sälunda inte få bevilja allmän rättshjälp, om den rättssökande är dödsbo eller är bosatt utom riket eller om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket. Inte heller bör advokat få pröva rättshjälpsfrågan om ärendet skall behandlas hos förvaltningsmyndighet. t.ex. i fall då det begärs införsel eller annan verkställighet av dom på underhållsbidrag. Advokat bör ej heller ha rätt att be vilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. enligt 21 kap. FB.
Med advokat bör I sammanhanget jämställas biträdande jurist på advokatbyrå. Även sädan jurist får enligt min mening anses ha sådana kvalifikationer att han kan anförtros uppgiften att besluta om allmän rättshjälp i de nyss berörda familjerättsangelägenheterna.
Utredningens förslag om att advokat i vissa ärenden skulle få bevilja allmän rättshjälp enligt en sexummarsregel har, som tidigare nämnts, utsatts
för omfattande kritik under remissbehandlingen, bl.a. från myndigheter
som har stor erfarenhet av rättshjälpsfrågor.
Även jag ställer mig kritisk till förslaget. Visserligen skulle den föreslagna ordningen utan tvivel kunna avlasta rättshjälpsnämnderna en icke obetydlig grupp ärenden. Mot förslaget kan dock resas vägande invändningar av principiell natur. Framför allt inrymmer emellertid det föreslagna syste-
met betydande risker för en okontrollerbar kostnadsökning. Jag är därför
inte beredd att godta den föreslagna regeln. Vill man avlasta rättshjälpsnämnderna ytterligare arbete. utöver vad som följer av de förslag som jag tidigare har lagt fram. kan man gå fram en annan väg.
Den möjlighet som här erbjuds är att i viss utsträckning låta domstols eller därmed jämställd myndighets beslut om rättshjälp få retroaktiv verkan så att det omfattar även biträdeskostnader som uppkommit före ansökan
om rättshjälp. Sker så bortfaller i motsvarande mån behovet att i det utom-
processuella skedet ansöka om allmän rättshjälp, vilket enligt vad jag tidigare har sagt skulle ha fått göras hos rättshjälpsnämnd. Biträdet kan dröja
med att ansöka om allmän rättshjälp till dess ansökan om stämning eller
motsvarande görs hos domstolen eller myndigheten.
När man bestämmer den tidsfrist varunder rättssökanden skall kunna vänta med att ansöka om allmän rättshjälp utan att möjligheten till retroak-
tiv biträdesersättning går förlorad bör man eftersträva en lösning som medför en reell avlastning av rättshjälpsnämnderna. Det torde inte vara till-
räckligt att. efter mönster av nuvarande regel om biträdesersättning för
kostnader före rättshjälpsansökan hos rättshjälpsnämnden, föreskriva att ansökan skall ske utan oskäligt dröjsmål. Denna regel torde nämligen, som den tolkats i praxis, ej medge försening av ansökning med mer än tio da-
gar. Tidsfristen bör vara längre. En lämplig lösning synes mig vara att före-
Frop. 1978/79: 90 150
skriva att ansökan skall göras utan väsentligt dröjsmål.
Även när ärendet är sädant att det endast är rättshjälpsnämnden som kan besluta om allmän rättshjälp. torde det innebära fördelar. om man i större utsträckning än nu kan ersätta biträdeskostnad retroaktivt. Om biträdet kan dröja något med att ansöka om allmän rättshjälp. torde beslut om ersättning och slutreglering många gånger kunna fattas samtidigt med
att ansökningen prövas. Även i det fallet avlastas alltså rättshjälpsnämn-
den arbete.
På grund av det sagda förordar jag en regel enligt vilken ersättning utgår för biträdeskostnad som har uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp. om ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål. Till den närma-
re innebörden av detta uttryck återkommer jag i specialmotiveringen.
Enligt utredningens förslag skall rättshjälpsnämnden 1 vissa fall pröva frågan om beviljande av allmän rättshjälp, även om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol eller därmed jämställd myndighet. Denna ordning skall tillämpas exempelvis när det var fråga om allmän rättshjälp åt dödsbo eller näringsidkare. Enligt min mening saknas det emellertid anledning att göra några sådana undantag. Domstolen eller motsvarande myndighet bör alltså även i nu angivna situationer få bevilja allmän rättshjälp. Några olägenheter när det gäller kravet på enhetlig praxis torde inte behöva befaras.
Som jag tidigare anfört bör rätten för advokat eller biträdande jurist att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter vara underkastad vissa begränsningar. exempelvis när den rättssökande är dödsbo. I dessa fall ankommer det allt efter omständigheterna på domstol eller rättshjälpsnämnd att pröva frågan om allmän rättshjälp.
Sedan i ett ärende allmän rättshjälp har beviljats av advokat, biträdande jurist, domstol eller rättshjälpsnämnd och i samband därmed eventuellt biträde förordnats kan under ärendets gång uppkomma nya frågor som kräver beslut enligt rättshjälpslagen. Exempel på sådana beslut är byte eller entledigande av biträde samt upphörande av allmän rättshjälp. I dessa fall kan ifrågasättas efter vilka grunder beslutsbefogenheterna skall fördelas. Är ärendet anhängiggjort hos domstol elter myndighet som får bevilja allmän rättshjälp bör detta organ besluta i den nya frågan. I övriga fall bör av praktiska skäl beslutsbefogenheten ligga på rättshjälpsnämnd. Uppuftien att utfärda ansvarsförbindelse enligt 10 § rättshjälpslagen bör dock under
alla förhållanden ligga hos rättshjälpsnämnd. Likaså bör de beslutsbefogenheter som aktualiseras vid fråga om tillstånd till sakkunnigutredning
enligt 25 § rättshjälpslagen förbehållas rättshjälpsnämnd. Frågor som gäller sakkunnigutredningar behandlas närmare i det följande (avsnitt 11.6.2).
Med den ordning som nu förordats kommer gällande regler om allmän
rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd att sakna praktisk betydelse. Reglerna därom kan därför avskaffas.
Ett system där ansvaret för den processuella rättshjälpen läggs på dom-
Prop. 1978/79: 90 . 151
stolarna och liknande organ och ansvaret för den allmänna rättshjälpen i
övrigt delas mellan advokater och rättshjälpsnämnder inrymmer givetvis vissa risker för administrativa komplikationer. Ett rättshjälpsärende kan
inrymma både ett processuellt och ett utomprocessuellt skede. Svårigheterna torde emellertid i praktiken inte bli så stora. Övergår ett utomprocesstellt ärende vari allmän rättshjälp beviljats i ett processuellt skede skall liksom i dag det tidigare beslutet gälla även det processuclla förfarandet.
Övergår omvänt ett rättshjälpsärende från ett processuellt till ett utompro-
cessuellt skede skall motsvarande gälla.
När det gäller besvärsordningen vid beslut som avser fråga om beviljande av allmän rättshjälp gäller f. n. att talan fullföljs hos domstolsverkets be-
de bäde när det gäller bestut av rättshjälpsnämnd och av de domstolar som
föreslås få befogenhet att pröva frågor om beviljande av allmän rättshjälp.
I fråga om besvär över rättshjälpsnämnds beslut anser jag att samma skäl som talar för att rättshjälp i vissa rättsliga angelägenheter skall be vil- Jas av rättshjälpsnämnd och inte av allmän domstol eller annan myndighet talar för att en särskild besvärsnämnd handlägger dessa besvärsärenden. Jag biträder alltså utredningens förslag i den delen. Jag vill i detta samman-
hang förutskicka att jag ämnar förorda att besvärsnämnden pörs fristående
1 förhållande till domstolsverket och att verket ges talerätt mot beslut om allmän rättshjölp.
När det gäller besvär mot beslut i en beviljundefråga som har meddelats av allmän domstol eller därmed jämställd myndighet bör emellertid enligt
min mening en annan lösning väljas. I de grupper av mäl och ärenden som lagts på allmän domstol finns i rättegängsbalken en enhetlig reglering av
besvärsordningen. Förhållandet är likartat beträffande de med allmän domstol jämställda myndigheterna, För att bryta detta mönster beträffande nägon särskild ärendegrupp mäste fordras starka skäl. Ärenden om allmän rättshjälp är inte av den arten att den besvärsordning bl. a. rättegångsbalken förutsätter bör frängås. Jag förordar alltså att vid besvär mot allmän domstols och därmed jämställd myndighets beslut i en beviljandefråga samma ordning tillämpas som i allmänhet gäller beträffande talan mot sådan myndighets beslut.
För att allmän rättshjälp skall få beviljas krävs f. n. bl. a. att den rättssökande har behov av bistånd och att han har ett befogat intresse av att få sin sak prövad. Dessa förutsättningar bör gälla även i fortsättningen.
Under rättshjälpslagens hittillsvarande tillämpning har utvecklats en jämförelsevis fast praxis i frågor om beviljande av allmän rättshjälp. Härvid har besvärsnämnden haft en viktig funktion. Det är angeläget att en motsvarande praxis tillämpas även i fortsättningen, i den mån inte en ändring direkt föranleds av de nya regler som nu föreslås.
11.3¶Rättshjälpsavgifter
I rättshjälpslagen föreskrivs att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp. Kostnadsbidragssystemet har konstruerats
som ett system med maximibelopp. Maximibeloppets storlek motsvarar
den rättssökandes betalningsförmåga. dvs. vad han högst kan betala. Vid allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd ankommer det på biträ-
det att beräkna maximibeloppet för kostnadsbidraget. För rättshjälps-
nämndens del gäller att nämnden vid bifall till ansökan om allmän rättshjälp skall fastställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden. Rättssökande i den ekonomiskt bäst ställda gruppen, dvs. de som har en beräknad årsinkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet för oktober året innän allmän rättshjälp begärs. är uteslutna från möjligheten att få allmän
rättshjälp. En rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda
gruppen om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar tre gånger basbeloppet. En rättssökande i sistnämnda grupp skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som motsvarar 1/125 (0.8 72) av basbeloppet. jämnat till närmast lägre tiotal kronor (grundavgiften). För rättssökande i denna kategori kan bidraget sättas ned etler efterges. om
särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna bestämmelse vid tillämpningen ge utrymme för en relativt vidsträckt handlingsfrihet.
Domstolsverket har meddelat anvisningar för rättshjälpsnämnderna när det gäller frågan om nedsättning och eftergift av grundavgift. I anvisningarnå för år 1978 uttalas bl. a. följande. Eftergift av avgift bör i första hand ske när den rättssökande saknar inkomst. vilket kan vara fallet i fråga om t. ex. hemmamakar. studerande m. fl. Avgift bör i allmänhet nedsättas till avgif-
tens halva belopp. Nedsättning bör inte komma i fråga om den rättssökan-
des ekonomiska förhållanden motsvarar en beräknad ärsinkomst av omkring 30000 kronor.
När det gäller rättssökande vars årsinkomst överstiger tre men inte ätta basbelopp har kostnadsbidragssystemet utformats så att maximibeloppet utgör viss kvotdel av skillnaden mellan den rättssökandes beriknade årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Systemet
har emellertid gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts för
olika inkomstskikt. Maximibeloppet utgör sålunda en tjugondel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger bas-
beloppet, en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men
inte sex gånger basbeloppet, en tiondet av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som
överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.
Vad beträffar dödsbo sägs i rättshjälpslagen att maxtmibeloppet utgör
ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållan-
den skäligt belopp. Bindande anvisningar till ledning för tillämpningen av denna bestämmelse saknas.
Prop. 1978/79: 90 1 'A SS
Utredningen har undersökt rättshjälpsnämndernas praxis när det gäller bestämmande och eftergift av kostnadsbidrag. Kostnadsbidraget hade en-
ligt undersökningen eftergetts helt i 37,94 av ärendena, satts ned till hälf-
ten i 5,17 av ärendena och utgått med grundbeloppet i 35.927 av ärendena. Endast i 21.196 av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften tagits ul.
Utredningen föreslår att termen kostnadsbidrag, som vållat missförständ. ersätts med termen rättshjälpsavgift. Grundavgiften bör enligt utredningen bestämmas till I 7 av basbeloppet. Om den rättssökandes årsinkomst understiger 2 basbelopp. bör grundavgiften kunna efterges helt.
Ligger inkomsten mellan 2 och 2 1/2 basbelopp bör avgiften kunna nedsättas till 1/2 "7 av basbeloppet. Är inkomsten högre än 2 1/2 basbelopp men
överstiger den inte 3 basbelopp bör avgiften sättas till I Zz av basbeloppet. I fråga om mellangrupperna föreslås ett enklare system att beräkna rättshjälpsavgiften genom att avgiftsskalan anknyts till vart tusental kronor av
den beräknade årsinkomsten i stället för som nu till hundratal. Är inkoms-
ten högre än tre basbelopp förordas att grundavgiften ökas med viss procent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten ökar. Avpgiften bör enligt utredningen ökas med 0.5 Zz för varje tusental kronor av inkomsten t. o. m. fem gånger basbeloppet och därefter med I £: av basbe-
loppet för varje tusental kronor t. o. m. sex gånger basbeloppet. med 2
av basbeloppet för varje tusental kronor t.o.m. sju gånger basbeloppet och med 47 av basbeloppet för varie tusental kronor av inkomsten t.o.m. åtta gånger basbeloppet.
När det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar domstolsverket varje år särskilda föreskrifter. Utredningen ifrågasätter om inte denna ordning kan förenklas. När det gäller att kontrollera en rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden pekar utredningen på möjligheten att undersöka hans sjukpenninggrundande inkomst, som ju anges på försäkringsbeskedet.
I fråga om beräkning av rättshjälpsavgift för dödsbo föreslår utredningen att domstolsverket skall få utfärda föreskrifter.
När allmän rättshjälp beviljas skall den rättsliga angelägenheten anges. Detta bör enligt utredningen gälla såväl när advokat eller biträdande jurist beviljar allmän rättshjälp som när beslutet fattas av domstol eller annan
myndighet. Visar det sig sedan att den rättssökandes problem är av vidare
omfattning än som antogs när allmän rättshjälp beviljades bör nytt beslut om allmän rättshjälp kunna meddelas. För det fall att den rättsliga angelägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den angelägenhet som avsågs med det första beslutet föreslår utredningen att den erlagda rättshjälpsavgiften skall kunna förklaras avse även det nya rättshjälpsären-
det och att någon ny rättshjälpsavgift alltså inte skall tas ut av den rättssö-
kande.
I gällande system skall kostnadsbidrag som fastställs i samband med att
allmän rättshjälp beviljas inbetalas utan dröjsmål ull biträdet när sådant förordnats. I annat fall skall bidraget betalas in till rättshjälpsnämnd. Närmare föreskrifter om anständ och förskottsbetalning har inte ansetts erforderliga. Utredningen föreslår i detta hänseende endast den ändringen att i de fall inbetalning av rättshjälpsavgift som skall erläggas till statsverket inte sker frivilligt. skall indrivning kunna ske på grundval av rättshjälpsnämndens
eller domstolens avgiftsbeslut. Det bör alltså föreskrivas att sådant beslut
fär verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom. Förslaget om beräkning av den rättssökandes avgift för rättshjälpen har
mottagits positivt av flera remissinstanser. Några rättshjälpsnämnder ifrå-
gasätter dock om förslaget innebär någon beaktansvärd förenkling. Det som vållar besvär är inte att hitta rätt i avgiftstabellen utan att fastställa den rättssökandes ekonomiska förhållanden. För egen del vill jag anföra följande. Nuvarande system med kostnadsbidrag från den rättssökandes sida har kritiserats framför allt för att det är
alltför detaljerat. Genom förslaget att advokater och biträdande jurister i ett betydande antal fall själva skall få bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter ställs ökade krav på att reglerna om rättshjälpsavgifter inte vållar tillämpningssvårigheter. En alltför tångt driven förenkling
kan emellertid medföra att den rättssökandes faktiska ekonomiska förhållanden inte beaktas i tillräcklig omfattning. Enligt min mening bör nämligen principen att den rättssökande skall bidra efter förmåga till kostnaderna behållas vavsett vad den rättsliga angelägenheten avser och t vilken
ordning den handläggs. I andra sammanhang förekommer det — såsom på-
pekats i remisskritiken — att offentliga avgifter bestäms enbart med utgångspunkt från inkomst av tjänst eller motsvarande. Med den karaktär av social lagstiftning som samhällets rättshjälp har skulle det emellertid te sig stötande om en tyngande försörjningsbörda inte beaktades eller om hänsyn inte togs till en betydande förmögenhet när den rättssökandes bidrag till
kostnaderna för rättshjälpen bestäms. Även med en decentralisering av be-
slutsfunktionerna inom rättshjälpssystemet bör det vara möjligt att undvika en alltför schablonartad bedömning av den rättssökandes betalningsförmåga. Jag anser sålunda att nuvarande bedömningsgrunder för beräkning av
den rättssökandes ekonomiska förhållanden i huvudsak bör bibehållas.
Termen kostnadsbidrag bör dock ersättas av termen rättshjälpsavgift. När det gäller att kontrollera de uppgifter den rättssökande lämnar om sin årsinkomst kan en undersökning av hans sjukpenninggrundande inkomst vara ett bland flera tänkbara tillvägagångssätt. Av betydelse för kontrollen är emellertid också att uppgifterna lämnas under straffansvar och att felaktiga uppgifter kan leda till förlust av rättshjälpsförmånen. Kontroll av den rättssökandes uppgifter om inkomstförhållanden torde
främst bli aktuell i fall då advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå
skall besluta om allmän rättshjälp och därvid bestämma maximibeloppet för rättshjälpsavgift. Kontrollen kan ske genom att den rättssökande vid
besök hos biträdet företer sitt försäkringsbesked. Har den rättssökande in-
te beskedet tillgängligt kan en möjlighet vara att advokaten eHer den biträdande juristen med den rättssökandes medgivande kontrollerar hans uppgifter hos allmän försäkringskassa.
För att kostnadsbidrag skall kunna nedsättas eller efterges krävs f.n. att särskilda skäl föreligger. En tillämpning som innebär att nedsättning eller eftergift sker i mer än 40 26 av alla ärenden synes stå i mindre god överens-
stämmelse med lagens ordalydelse. Med hänsyn till kostnadsutvecklingen
för den allmänna rättsbjälpen och till de resurser som är tillgängliga anser jag det motiverat med en viss restriktivitet när det gäller att medge nedsättning eller eftergift. Sålunda bör mer skärpta riktlinjer tillämpas än som f. n. gäller. Någon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av
rättshjälpsavgiften bör ske är inte nödvändig. Det bör i stället ankomma på
domstolsverket att meddela anvisningar till stöd för tillämpningen. Domstolsverket bör också utfärda närmare anvisningar om rättshjälpsavgifter
för dödsbo. Självfallet får de skärpta riktlinjerna inte innebära att männi-
skor i små ekonomiska omständigheter förhindras att erhålla allmän rättshjälp.
När det gäller utredningens förslag till närmare utformning av avgiftsskalan är jag beredd att godta att grundavgiften sätts till I 47 av basbeloppet. Förslaget om ändrad progressivitet har emellertid mötts av stark kritik av de remissinstanser som tagit upp frågan. Det har bl. a. gjorts gällande att förslaget innefattar en risk för att huvudsyftet med rättshjälpsreformen motverkas. Enligt min mening kan ej bortses från denna kritik. Åtgärder som är ägnade att förs våra för allmänheten att få tillgång till bistånd i rättsliga angelägenheter bör undvikas. Nuvarande grunder för beräkning av avgiftsskalan över grundavgiften bör därför bibehållas. Dock bör de olika stegen I skalan anknytas till jämnt tusental kronor av den beräknade årsinkomsten.
När det gäller förslaget att låta erlagd rättshjälpsavpift i ett tidigare rättshjälpsärende, som har nära samband med ett senare ärende, få avse även detta ärende, synes — såsom framhållits under remissbehandlingen — redan nu gällande regler möjliggöra en tillämpning som tillgodoser de syften
som åsyftas med förslaget. I nuvarande praxis tillåts nämligen efter fram-
ställning av sökanden att tidigare beviljad allmän rättshjälp får omfatta även annan angelägenhet, om nära samband mellan angelägenheterna föreligger i rättsligt eller sakligt hänseende. Jag anser därför att särskilda be-
stämmelser i detta hänseende kan undvaras. Frågan huruvida myndighets beslut om skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift till statsverket bör göras exigibelt behandlades redan under
förarbetena till gällande rättshjälpslag (prop. 1972:4 s. 335). Något behov .
av en sådan regel ansågs då inte föreligga. Såvitt känt har under lagens hit-
tillsvarande tillämpning avsaknaden av en regel om exigibilitet inte heller visat sig utgöra nägon påtaglig brist. Utredningens förslag i detta hänseende bör därför inte föranleda lagstiftning.
11.4 Rådgivning
Rådgivning enligt rättshjälpslagen lämnas i princip i alla slags rättsliga angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägenhet som avser upprättande av självdeklaration och angelägenheter i vissa vanliga ärenden av en-
kel beskaffenhet, t. ex. inskrivningsärende enligt jordabalken och bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken. Rådgivning kan meddelas alla fysiska
och juridiska personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsförhållanden. Rådgivning sker mot en indexreglerad avgift som motsvarar en
etthundratjugofemtedel av basbeloppet för oktober månad året innan rådgivningen lämnas, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Under år 1978 är
avgiften 90 kr. Avgiften är lika stor som grundavgiften vid allmän rättshjälp. Liksom grundavgiften kan rådgivningsavgiften sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Rådgivning meddelas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå utan beslut av rättshjälpsnämnd. Advokaten eller den biträdande juristen bestämmer om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller efterges. Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp. skall
erlagd kostnad för rådgivningen räknas den rättssökande till godo som be-
talning av kostnadsbidrag.
Eftersom rådgivningsavgiften utgör hela ersättningen till den som med-
delat rådgivningen, blir avgiftens storlek avgörande för hur lång tid en råd-
givning i genomsnitt får ta i anspråk. Med utgångspunkt från den s. k. timkostnadsnormen — dvs. den av domstolsverket fastställda norm efter vilken biträde i vissa äktenskapsskillnadsmål får debitera kostnad för varje arbetad timme, f.n. 230 kr. — anses rådgivningsavgiften motsvara 20-25 minuters arbete.
Utredningen konstaterar att rådgivningen inte fått den användning som man räknade med under förarbetena till rättshjälpslagen. Rådgivning begärs f.n. i knappt 30.000 fall mot beräknade 45.000 per år. Den främsta anledningen till att rådgivning inte fått avsedd användning torde enligt utredningen vara den korta rådgivningstiden. I många fall sträcks rådgivningstiden ut till omkring en halv timme vilket medför att advokaten inte får ersättning för den överstigande tiden. Detta drabbar i första hand de allmän-
na advokatbyråcrna vilka svarar för två tredjedelar av alla rådgivningar en-
ligt rättshjälpslagen.
Utredningen tar upp frågan om rådgivningsinstitutet bör bibehållas inom rättshjälpssystemet. Man konstaterar att det finns ganska goda möjligheter
för allmänheten att vända sig till olika myndigheter eller inrättningar och få råd eller annan hjälp i olika angelägenheter. Landsting och kommuner bi-
står allmänheten i olika frågor. Vid sidan härav finns viss serviceverksam-
het på den privata sidan. Sålunda hjälper exempelvis banker till med råd
när det gäller familje- och affärsjuridik. Begravningsföreningar lämnar hjälp med bl. a. bouppteckningar och arvskiften. Utredningen anser likväl att det alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten av att kunna vända sig till en advokat eller biträdande jurist för att få råd eller annan hjälp i enklare rättsliga angelägenheter. Utredningen föreslår att. om den rättssökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom kortare rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd. rättshjälp skall kunna lämnas genom rådgivning. Rådgivning får lämnas under en halvtimme. Befinns den rättsliga angelägenheten vara av sådan beskaffenhet att handling behöver upprättas eller
annan åtgärd vidtas eller krävs av annan anledning längre tid än en halvtimme men bedöms en timme vara tillräcklig för att klara av angelägenhe-
ten. lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.
Utredningens förslag innebär vidare att för rådgivning skall utgå en av-
gift som motsvarar I 7 av basbeloppet. För förlängd rådgivning utgår dubbel rädgivningsavgift. Avgiften utgör också ersättning till den som lämnar
rådgivningen. Möjlighet bör finnas att nedsätta eller efterge avgiften. Läm-
nas allmän rättshjälp efter det att rådgivning eller förlängd rådgivning meddelats. bör avgiften tillgodoräknas vid betalning av rättshjälpsavgiften.
Utredningen föreslår också riktlinjer för när nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiften bör ske. Sålunda bör avgiften kunna helt efterskänkas när den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2 basbelopp. Av-
giften bör därefter kunna tas ut i ökad omfattning för att vid en inkomst
överstigande 3,5 basbelopp motsvara full avgift för förlängd rådgivning. Hänsyn bör även tas till om den rättssökande har en omfattande försörjningsbörda eller tyngande skuldsättning. Liksom f.n. bör även förmögenhetsinnehav beaktas, varvid det dock synes motiverat med en tillämpning som är något mer generös mot den rättssökande än f. n.
Flera remissinstanser framhåller att behovet av rådgivning i rättsliga angelägenheter inom ramen för rättshjälpssystemet är stort. Förslaget att
förlänga rådgivningstiden får ett genomgående positivt mottagande.
Avgiftens storlek berörs av flera instanser som ifrågasätter om den inte borde subventioneras. Ett skäl härför är att den rådgivning i rättsliga angelägenheter som bl. a. konsumentverket och kommunernas konsumentvägledare och socialvårdsorgan ger är kostnadsfri. Rättviseskäl skulle tala för att rådgivning är kostnadsfri oberoende av vilken huvudman som står för
rådgivningsverksamheten. Förslag om en generell subventionering av råd-
givning i den del kostnaderna överstiger 50 kr. framförs från något håll.
Flera instanser understryker betydelsen av möjligheterna till subvention i
det enskilda fallet genom reglerna om nedsättning och eftergift av avgift.
Även jag anser att rättshjälpsformen rådgivning fyller ett klart behov vid sidan om andra rådgivningsformer utanför rättshjälpssystemet. Visserligen
finns vissa möjligheter för allmänheten att vända sig till olika myndigheter och andra instanser och där — ofta kostnadsfritt — få besked i rättsliga an-
gelägenheter. I många fall kan emellertid den rättssökande ha svårt att veta
vart han skall vända sig. F andra fall kan en myndighet för honom framstå
som en motpart. Rådgivningsinstitutet har hittills i relation till andra rättshjälpsformer använts I tämligen stor omfattning, även om användningen inte har blivit så vidsträckt som man räknade med vid tillkomsten av rättshjälpslagen.
Jag har tidigare förordat bestämmelser som innebär att beslutsfunktionen vid beviljande av allmän rättshjälp i stor omfattning flyttas från rättshjälpsnämnder ull advokater och biträdande jurister samt till domstolar och vissa med domstolarna jämställda myndigheter. En sådan ordning bör förenkla och förbilliga administrationen av samhällets rättshjälp. Utvidgas området för rådgivning kan ytterligare ärenden vari rättshjälpsfrågan annars skulle ha handlagts vid rättshjälpsnämnderna föras över ull advokater och biträdande jurister på advokatbyråer. Även detta är således ägnat att leda till en önskvärd minskning av byråkratin inom rättshjälpssystemet.
En viktig anledning till att rådgivningen inte kommit till användning i avsedd omfattning torde, säsom utredningen framhållit, vara att rådgivningstiden varit för kort. Grundtanken bakom rådgivningsinstitutet, nämligen alt vem som helst skall kunna vända sig till en advokat eller biträdande ju-
rist i nästan varje rättslig angelägenhet av inte alltför invecklad beskaffen-
het och få hjälp, har — främst på grund av den begränsade tidrymd för råd-
givning som nuvarande ersättning medger — inte blivit förverkligad. Star-
ka skäl talar därför enligt min mening för att rådgivningstiden förlängs.
Rådgivning innefattar en mycket långtgående delegation till advokater och biträdande jurister av beslutsuppgifter inom rättshjälpssystemet. Detta förhållande är positivt men bör också föranleda att en förlängning av rådgivningstiden sker med försiktighet. Begränsas inte tiden för rådgivning skapas ett system jämförbart med det som ett genomförande av sextimmarsregeln skulle ha inneburit. Den längsta tid som utredningen föreslagit. en timme, synes vara väl avvägd.
Från flera remissinstanser har påtalats de tröskeleffekter som uppstår om ett alltför stelt avgiftssystem tillämpas. I en del fall kan enkla frågor vid rådgivning klaras av på helt kort tid, exempelvis genom att den rättssökande hänvisas till rätt myndighet. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för ett system där avgiften för rådgivningen i högre grad än vad utredningen föreslagit ställs i relation till tidsätgången. En lämplig ordning bör vara att avgiften bestäms i relation till varje påbörjad period om 15 mi-
nuter. Ärenden med allmän rättshjälp inleds i inte så få fall med rådgivning. I
sådant fall får som tidigare nämnts den rättssökande tillgodoräkna sig er-
lagd rådgivningsavgift som betalning för kostnadsbidraget. Även i fortsätt-
ningen torde ärenden där allmän rättshjälp beviljas ofta komma att inledas med rådgivning. Sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp i vad avser avgiften bör därför om möjligt bibehållas. |
Rädgivningsavgiften bör bestämmas sä, att man så långt möjligt undviker subvention av rädgivningen. Detta innebär bl. a. att den tidigare nämndå timkostnadsnormen bör vara vägledande för nivån på rådgivningsavgiften. Avgiften kan som utredningen funnit sättas I relation till basbeloppet. Med dessa utgångspunkter bör avgiften för varje påbörjad period av 15 mi-
nuter sättas till 0.5 7 av basbeloppet för oktober mänad året innan rådgivning begärs. Det sammanlagda avgiftsbeloppet för rådgivningen bör jäm-
nas till närmast lägre tiotal kronor.
Liksom i fråga om rättshjälpsavgiften anser jag att man i fortsättningen bör vara mera återhållsam än f.n. när det gäller att sätta ned eller efterge
rädgivningsavpiften.
För det fall att rådgivningen tar längre tid än 30 minuter och rådgivningsavgiften därför överstiger grundavgiften vid allmän rättshjälp, I & av basbeloppet, bör parallellitet mellan de olika rättshjälpsformerna eftersträvas. Detta innebär att rådgivningsavgiften i det enskilda fallet inte bör få överstiga den rättshjälpsavgift som skulle ha utgått om i stället allmän rättshjälp
hade beviljats. Detta kan ske genom att möjligheten till nedsättning av rådgivningsavgiften utnyttjas.
Vid rådgivning är det särskilt angeläget att rådgivarens tid inte onödigtvis tas I anspråk för att utreda den rättssökandes ekonomiska förhållanden. I förarbetena till rättshjälpslagen uttalas att en förklaring av den rätts-
sökande att han saknar möjlighet att erlägga avgiften i viss utsträckning bör kunna godtas utan närmare undersökning av de ekonomiska förhållan-
dena. Jag har emellertid nyss förordat ökad restriktivitet när det gäller ned-
sättning och eftergift av rådgivningsavgift. Detta gör att skärpt kontroll av
den rättssökandes uppgifter är nödvändig om han påkallar nedsättning eller eftergift. I det hänseendet bör vad som i avsnitt 11.3 har anförts om kontroll vid fastställande av rättshjälpsavgift gälla även vid rådgivning.
11.5 Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp HSA Massärenden
I fråga om vissa slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet, s.k. massärenden, kan enligt rättshjälpslagen regeringen förordna att allmän rättshjälp inte skall lämnas. Med stöd av denna bestämmelse har i rättshjälpskungörelsen föreskrivits att allmän rättshjälp inte får lämnas i ärende om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891:35 s. 1), båtregisterärende enligt båtregistreringslagen (1975: 604), fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering. De ärenden som nyss nämnts har även undantagits från
tillämpningsområdet för rådgivning. Ärende om upprättande av självdeklaration faller helt utanför tillämpningsområdet för rättshjälpslagen.
Utredningen — vars uppdrag när det gäller massärenden ej omfattat självdeklaration — anser inte att det finns skäl att ändra på principen om att massärenden skall falla utom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen. Däremot förordas att allmän rättshjälp skall kunna beviljas i massärenden, om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen. Undantagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger, bör allmän rättshjälp dock kunna beviljas även i andra fall. I författningstekniskt hänseende föreslås att nuvarande konstruktion i rättshjälpslagen och rättshjälpskungörelsen i princip behålls.
Huvuddelen av de remissinstanser som berört frågan om allmän rättshjälp i massärenden har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i huvudsak utan erinran. Risken för kostnadsökningar framhålls dock från flera håll. En instans anser att den föreslagna utvidgningen bör ges låg prioritet. En reform i enlighet med förslaget kan nämligen komma att förorsaka rättshjälpsnämnderna betydande arbete. eftersom varje ansökan kommer att kräva
en ingående utredning. För egen del vill jag anföra följande. Bakom de nuvarande reglerna om
allmän rättshjälp i massärenden har legat tanken att vissa begränsningar är
nödvändiga av administrativa och ekonomiska skäl. Upprättande av själv-
deklaration uteslöts främst för att undvika en alltför stor belastning på rättshjälpsorganisationen. Även i övrigt ansågs det att vissa begränsningar | måste göras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var störst. Den belastning som massärendena kunde komma att utgöra för rättshjälpsorganisationen var emellertid svår att bedöma på förhand. Därför gavs regeringen också rätt att förordna om begränsningar i fråga om dessa ärenden.
Av de massärenden beträffande vilka utvidgning ifrågasatts är ärenden om bouppteckning och inskrivning i detta sammanhang de viktigaste. Dessa ärenden utgör sammanlagt en grupp som rymmer ett betydande antal potentiella rättshjälpsärenden. När det gäller bouppteckning torde det
emellertid i stor utsträckning förhålla sig så som antytts av en remissin-
stans, nämligen att de fall som är komplicerade och där behov av juridiskt biträde föreligger i allmänhet rör ekonomiskt välbeställda dödsbon. Är till-
gångarna i ett dödsbo obetydliga saknas oftast anledning att lägga ner något större arbete på bouppteckningen. Behovet av allmän rättshjälp i denna ärendetyp kan därför enligt min mening i jämförelse med många andra
ärendetyper inte anses stort.
När det gäller inskrivningsärenden lämnar, som utredningen också fram-
håller, många inskrivningsmyndigheter en långtgående service i form av råd och anvisningar. Motsvarande service torde i viss utsträckning lämnas av banker och förtroendemän. Detta förhållande får betydelse när det gäller att bedöma om det i inskrivningsärenden finns behov av allmän rätts-
hjälp inom ramen för rättshjälpssystemet.
Av den hittillsvarande tillämpningen av rättshjälpslagen kan enligt min mening inte utläsas att rättsskyddsbehovet i massärenden har blivit mer påtagligt än tidigare. Risken är alltjämt stor för betydande ökningar av bå-
de de direkta och de indirekta kostnaderna för samhällets rättshjälp om möjligheterna ull allmän rättshjälp i massärenden utvidgas. Att utforma en
lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka allmän rättshjälp bör kunna beviljas torde dessutom knappast låta sig göra. De knappa resurser som nu står till buds för reformer inom rättshjälpssystemet medger ej annat än att de mest angelägna reformbehoven tillgodoses. Massärenden tillhör uppenbarligen ej denna kategori. Jag är därför inte nu beredd att föreslå någon ändring av nuvarande regler i detta hänseende.
11.5.2 Näringsidkare
Som framgätt av den tidigare framställningen diskuterades det ingående
vid rättshjälpslagens tillkomst i vad mån näringsidkare borde komma i åt-
njutande av allmän rättshjälp i angelägenhet som hade samband med hans näringsverksamhet. Gällande ordning innebär att näringsidkare som regel
inte får sådan rättshjälp. Bakom denna ordning ligger tanken att rättshjälpen är en social förmån som i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden.
Kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter är däremot ofta en normal företeelse i affärslivet, jämförbara med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. För att undvika stötande konsekvenser av att rättsliga angelägenheter i näringsverksamhet ställs utanför rättshjälpens tillämpningsområde — exempelvis när fråga är om vissa småföretagare som står löntagarna nära — öppnades dock möjlighet att lämna allmän rättshjälp, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till näringsidkarens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.
Frågor om allmän rättshjälp åt näringsidkare har varit uppe till prövning i ett flertal avgöranden av DON:s och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Ärendena har avsett såväl frågan om sökanden är att anse som näringsidkare som frågan om allmän rättshjälp skall utgå. I praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska förhållanden varit sådana att de som kostnadsbidrag haft att betala enbart grundavgiften enligt rättshjälpslagen. Denna regel har dock ej varit undantagslös. Allmän rättshjälp har vägrats även I sådana fall, när rörelsen varit av sådan omfatt-
ning att den rättssökande av den anledningen inte kunnat järmställas med
en löntagare i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits till omsättningen, tillgångarna 1 rörelsen, antalet anställda m.m. När det gäller årsomsätt-
ningens storlek torde gränsen i praxis ligga vid 100.000 kr. eller något där-
över.
Utredningen förordar en mer generös tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Man diskuterar möjligheten av att — 11 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 90
efter viss förebild i bokföringslagen (1976: 125) — föreslå en regel som ute-
sluter endast sådana företagare från allmän rättshjälp som har flera än två
årsanställda personer och som har en årlig bruttoomsättning överstigande
200.000 kr. Utredningen avstår emellertid av statsfinansiella skäl från att
förorda en sådan regel generellt. Samtidigt framhålls att det it enskilda fall kan finnas skäl att medge allmän rättshjälp trots att antalet anställda överstiger två eller trots att omsättningen överstiger 200.000 kr.
Utredningen förordar i stället en regel av innebörd att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare, om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Utredningen framhäller att det inte torde komma att röra sig om någon mera betydan-
de mängd ärenden som tillförs rättshjälpsområdet genom den föreslagna
ändringen.
Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan anser att näringsidkare bör få allmän rättshjälp I större omfattning än f.n. Förslaget till lagreglering tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av en majoritet bland
remissinstanserna. Endast en instans ställer sig kritisk till förslaget i denna del och anser att
det bör ges låg prioritet. Avsaknaden av klara och enhetliga linjer i förslaget kommer enligt denna instans att skapa problem för rättshjälpsnämnder-
na. För egen del vill jag erinra om att frågan 1 vilken utsträckning allmän
rättshjälp skall kunna beviljas näringsidkare har ägnats betydande uppmärksamhet alltsedan rättshjälpslagens tillkomst. I skilda riksdagsmotio-
ner och utskottsuttalanden har framställts önskemål om en för näringsid-
karna mer liberal ordning än den som följer av gällande regler och praxis. I ett betänkande vid 1975/76 års riksmöte framhöll justitieutskottet (JuU 1975/76:17) bl.a. att det var uppenbart att de särskilda problem av jäm-
ställdhetsnatur som förelåg för mindre och medelstora företagare måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det angeläget att en pröv-
ning kom till stånd utan onödigt dröjsmål. Utskottet hemställde att riksdagen gav regeringen tillkänna vad utskottet sålunda anfört. Riksdagen anslöt sig ull utskottets ståndpunkt.
Med anledning av riksdagens beslut utfärdades tilläggsdirektiv till rättshjälpsutredningen. I direktiven framhölls bl.a. att frågan vilken personkrets som bör komma i åtnjutande av rättshjälp hänger nära samman med rättshjälpens karaktär av social förmån. När rättegångskostnaderna för den enskilde företagaren inte spelar annan roll än övriga kostnader i verk-
samheten — som kan dras av vid beräkning av skattepliktig intäkt av rörelsen och som påverkar priset på företagarens varor och tjänster — bör det inte komma i fråga att särskild ersättning för dessa kostnader skall utgå av
allmänna medel. Jag ansluter mig till den principiella ståndpunkt som sålunda kommit till
uttryck i direktiven. Även statsfinansiella skäl talar med styrka för att visså begränsningar måste gälla vid allmän rättshjälp ät näringsidkare. Å andra sidan måste en allmän utgångspunkt vara — såsom också uttalades under förarbetena tll rättshjälpslagen — att allmän rättshjälp inte vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är särskilt påtagligt.
Nuvarande praxis för beviljande av allmän rättshjälp åt näringsidkare är restriktiv. Antalet sådana fall där rättshjälp beviljats kan uppskattas till högst 500 årligen. Vid en avvägning mellan de nyss angivna motstående in-
tressena och med hänsyn till de uttalade önskemålen om en utvidgning av rättshjälpsområdet anser jag att utrymme bör beredas för en mer liberal
praxis i ärenden om allmän rättshjälp ät näringsidkare. Av statsfinansiella
hänsyn måste dock utvidgningen göras med försiktighet. Redan enligt gällande rättshjälpspraxis tillmäts årsomsättningens stor-
lek, tillgångarna i rörelsen och antalet anställda i rörelsen viss vikt. Detta gäller framför allt i situationer dä den rättssökandes årsinkomst ger ett maximibelopp som motsvarar högst grundavgiften. Gränsen för arsomsättningen torde f.n. sättas vid omkring 100000 kr. Jag kan i och för sig dela utredningens synsätt att varken antalet anställda eller omsättningens stor-
lek kan tjäna som säkert kriterium på ett företags storlek. Emellertid torde det med hänsyn till den praktiska tillämpningen inte vara möjligt att avvara
en gräns med vissa schablonartade inslag. Till de omständigheter som måste beaktas hör omsättningens storlek. Härvid kan hänsyn också tas till olika branschers lönsamhet och övriga möjligheter att ge näringsidkarna en tillfredsställande materiell standard. Räknat i dagens penningvärde bör det
I princip inte komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp vid en omsättning av 200000 kr. eller däröver. Vidare bör näringsidkaren i allmänhet inte få ha fler än två anställda. I branscher med låg lönsamhet eiler i fall med öm-
mande omständigheter av personlig eller ekonomisk art bör allmän rättshjälp dock undantagsvis kunna få förekomma t. o. m. om näringsidkaren
har fler än två anställda eller en ärsomsättning av mer än 200000 kr. Nä-
ringsidkare som saknar anställda, t.ex. konstnärliga och litterära yrkesutövare, bör med tillämpning av dessa principer i större utsträckning än övriga näringsidkare kunna komma t åtnjutande av rättshjälp.
I praxis har allmän rättshjälp vägrats näringsidkare med sådana inkomst-
förhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften. Många nä-
ringsidkare är emellertid att jämställa med vanliga löntagare även om deras
inkomst- och förmögenhetsförhållanden skulle medföra högre rättshjälpsavgift. Förhållandet kan vara det att näringsidkaren visserligen i sin rörelse förfogar över kapital såsom mark och utrustning, men värdena är
bundna och motsvaras inte av någon högre levnadsstandard hos den rätts-
sökande. Detta talar för att den nyss angivna principen mjukas upp. Utvidgningen av rätten till allmän rättshjälp bör dock även här ske med försiktighet. Personer med betydande förmögenhetsinnehav bör även framde-
les falla utanför rättshjälpssystemet.
Sammanfattningsvis förordnar jag en lagregel med i stort sett det innehåll utredningen föreslagit, nämligen att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare om skäl föreligger därttll med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning. hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Jämfört med nuvarande reglering och med utredningens förslag innebär det bl. a. att kravet på särskilda skäl utgår.
Jag är medveten om att den förordade utformningen av bestämmelsen
rörande näringsidkare kan ge utrymme för olika tolkningar. Lagtexten i
förening med de gjorda motivuttalandena bör dock kunna ge de tillämpan-
de myndigheterna tillräckligt underlag. Jag vill emellertid på nytt understryka att utvidgningen av beviljandepraxis måste ske med en betydande
restriktivitet. Jag bedömer, som kommer att framgå av ett följande avsnitt,
att det årliga antalet beviljade ansökningar kan komma att fördubblas från nuvarande ca 500 ärenden. Denna bedömning kan utgöra en riktpunkt för
myndigheterna, när praxis skall utvidgas. Utvecklingen på detta område bör följas med uppmärksamhet. Jag är inte främmande för tanken att — se-
dan tillräcklig erfarenhet vunnits — göra en översyn av näringsidkarregeln om förhållandena påkallar det.
11.6 Förmåner 1.6.1 Kostnad vid bodelning
Enligt rättshjälpslagen I dess ursprungliga lydelse kunde allmän rättshjälp i och för sig utgå i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till sär-
skild skiftesman ingick dock inte som förmån enligt lagen. Sådan kostnad fick parterna själva svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller inte. Allmän rättshjälp i bodelningsärende omfattade således endast kostnaden för biträde och eventuell utredning. Genom lagändring, som trädde i kraft den I januari 1976 (SFS 1975:1302), infördes en regel om att rättshjälpen skulle omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eler boskillnad om den rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt regeln be-
gränsades makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även biträde enligt rättshjälpslagen till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Lagändringen
innebar säledes en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträde ät endera elter båda parterna.
Utredningen förordar en ordning som i princip innebär att behovet av
allmän rättshjälp vid bodelning bedöms enligt vanliga regler. För att allmän
rättshjälp skall få beviljas bör emellertid krävas att boet är i något hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftesman. Den som gör ansökan om allmän rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och be-
stämmer vilken förmån som skall utgå. Valet skall ske med hänsynstagande till såväl partens önskemål och behov som till kostnadskonsekvenser-
na. Om biträde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan
undvaras, får nämnden på framställning bestämma att rättshjälpen skall inkludera även denna förmån. Härför bör dock enligt utredningen fordras
särskilda skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från början men parterna eller en av dem senare anse att biträde inte kan undvaras, bör motsvarande
gälla.
Förslaget har fått ett blandat mottagande. Med hänsyn till att nuvarande
system fungerar tillfredsställande och till intresset att kostnaderna hålls på en rimlig nivå ifrågasätter en rättshjälpsnämnd om ytterligare utvidgning
av möjligheterna att få allmän rättshjälp är befogad. Nämnden ifrågasätter
också om det inte finns områden där det ter sig mer angeläget med en utvidgning av möjligheterna.
En annan rättshjälpsnämnd framställer ftera invändningar och anför där-
vid bl.a. följande. Förslaget innebär att rättshjälpsnämnderna skall avgöra
vilken av förmånerna som skall ingå. Kostnadsaspekten skall vara avgörande. Denna avvägning ställer stora krav på nämnderna och på omfattande utredning i varje enskilt ärende för att prövningen skall bli meningsfull.
Kompletteringar av ansökningarna blir nödvändiga. Kontroll måste ske av
att inte motparten ansöker och får andra förmåner i samma bodelningsärende. En sådan kontroll förefaller ogörlig om parternas ansökningar handläggs av olika nämnder. Kostnadsökningar kan befaras.
Ett par remissinstanser tar upp frågan om allmän rättshjälp vid boupp-
teckning enligt UU kap. 12 § giftermålsbalken i anledning av talan om äkten-
skapsskillnad. De anser att kostnad för sådan bouppteckning, som f.n. ej
utgör rättshjälpskostnad, bör ersättas inom rättshjälpssystemet. Vidare
framförs uppfattningen att ersättning till bouppteckningsförrättare enligt 9
kap. 9 § giftermålsbalken bör kunna utgå av allmänna medel.
När det gäller behovet av allmän rättshjälp vid bodelning har lagstiftaren intagit en restriktiv hållning. Detta har kommit att prägla praxis. Som ut-
redningen framhåller grundas denna hållning ytterst på ekonomiska skäl. I första hand har man ansett att parterna bör kunna klara upp saken själva.
Om detta inte är möjligt måste samhället bistå dem och detta bör ske på billigast möjliga sätt, i första hand genom medverkan av eventuellt biträde i skillnadsmålet och i andra hand genom att allmän rättshjälp beviljas I bo-
delningsärendet. I det senare fallet bör rättshjälpen normalt lämnas genom skiftesman. Endast i undantagsfall bör också biträde kunna förordnas. Enligt min mening har de principer som ligger bakom nuvarande regler
fortfarande bärkraft. Det årliga antalet bodelningar är betydande. Ökade
möjligheter att få allmän rättshjälp i bodelningsärenden skulle innebära
risk för stora kostnadsökningar. I rådande statsfinansiella läge kan jag inte förorda någon ändring av nuvarande reglering i detta hänseende.
Av bl. a. kostnadsskäl kan jag inte heller biträda de under remissbehand-
lingen framförda önskemålen om att ersättning inom rättshjälpssystemet skulle utgå vid bouppteckning enligt 9 kap. 9 § eller I kap. 12§ giftermälsbalken.
IL6.2 Utredningskostnader
Allmän rättshjälp omfattar bl.a. den rättssökandes kostnad för bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen. Enligt 24 5 rättshjälpslagen utgår ersättning för bevisning, I den mån inte särskilda föreskrifter gäller, med skäligt belopp enligt domstolens bestärmmande. De särskilda föreskrifter som åsyftas är vissa bestämmelser i RB om ersättning för bevisning.
Enligt RB behandlas privat sakkunnig, dvs. sakkunnig som part anlitar, i huvudsak som vittne. Detta innebär bl. a. att de ersättningsregler som gäl-
ler för vittne skall tillämpas. Domstolen kan för privat sakkunnig endast bestämma ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med in-
ställelse inför rätten men däremot inte ersättning för utfört arbete. Bestämmelsen i 24 § rättshjälpslagen har tolkats så att hänvisningen till särskilda
föreskrifter gäller säväl i vilken omfattning ersättning kan utgå som efter
vilka nörmer ersättningen skall bestämmas. Detta innebär att domstol kan tillerkänna privat sakkunnig ersättning enligt rättshjälpslagen bara i den omfattning ersättning kan utgå enligt RB.
Allmän rättshjälp omfattar också nödvändig utredning i angelägenhet
som kan komma under prövning av allmän domstol, krigsrätt, arbetsdom-
stolen eller bostadsdomstolen eller som skall prövas av skiljemän (9 § andra stycket 2). Har biträde förordnats åt den rättssökande, beslutar biträdet
om vilken utredning som skall inhämtas (25 §). Annars ligger avgörandet
hos rättshjälpsnämnden, som även bestämmer ersättning ät den som har medverkat vid utredningen. Den som medverkat vid sådan utredning torde vara berättigad till ersättning även för eget arbete. Det förhållandet att den som medverkat vid utredning i utomprocessuell angelägenhet kan få ersättning för arbete medan privat sakkunnig ersätts enligt vad som gäller för vittne har ansetts leda till obalans mellan parterna i processen. Den ena
parten kan soöre rättegången föranstalta om sakkunnigutredning. Sedan talan väckts har motparten inte möjligheter att på motsvarande villkor anlita
privat sakkunnig.
Utredningens förslag innebär att biträde alltid får besluta om sakkunnig-
utredning av enklare beskaffenhet, intyg e. d., oavsett om ärendet är anhängigt vid någon myndighet eller ej. Om det i bodelningsärende inte förordnats biträde men bestämts att rättshjälpen skall omfatta kostnader för
skiftesman, bör skiftesman ha samma kompetens som biträde i detta hän-
seende. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträdet eller skiftesmannen ha skyldighet att inhämta tillstånd till utredningen.
Fordras tillstånd och har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet före-
slår utredningen att tillståndsfrågan prövas av rättshjälpsnämnd. Om ären-
det däremot anhängiggjorts vid alimän domstol, förvaltningsdomstol, krigsrätt. arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, statens va-nämnd eller arrende- eller hyresnämnd etler hos överexgkutor förordas att tillståndsprövningen skall ligga på vederbörande myndighet. Uppkommer behov av mer kostnadskrävande utredning. sedan ärendet anhängiggjorts vid annan myndighet än nyss nämnts, prövas frågan av rättshjälpsnämnd. Finns var-
ken biträde eller skiftesman föreslås att rättshjälpsnämnd skall besluta om
utredning. oavsett hur omfattande denna är.
Den som medverkat vid sakkunnigutredning som nu nämnts skall enligt utredningens förslag vara berättigad till ersättning med skäligt belopp. Kostnader för inställelse vid domstol eller annan myndighet föreslås dock
bli ersatta enligt vad som gäller när ersättning utgår av allmänna medel till
villne.
Flertalet av de remissinstanser som tagit upp frågan om privat sakkunnig ställer sig i huvudsak positiva till förslaget. Ett par rättshjälpsnämnder är
emellertid tveksamma till det föreslagna förfarandet. Härvid framhålls att en viktig skillnad mellan privat sakkunnig och sådan sakkunnig som utsetts av rätten. offentlig sakkunnig, är att parten disponerar över den privata sakkunniges utlåtande. vilket inte är fallet beträffande utlåtande av offentlig sakkunnig. Den föreslagna ordningen får förutsättas innebära att parten alltid måste inge den privata sakkunniges utlåtande för att domstolen skall kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Detta torde gälla också om parten inte vill åberopa utlåtandet, vilket måste vara otillfredsställande för parten. Av denna anledning förordas att biträdet ges rätt att besluta om utredning samt att rättshjälpsnämnden fastställer ersättning härför. En av
nämnderna anser att hithörande frågor bör uppmärksammas vid översynen
av rättegångsbalken och att lösningen därför bör anstå tills vidare.
I anslutning till frågan om privat sakkunnig tar ett par instanser upp frågan om tekniskt biträde. Därvid framhålls att i många mål, exempelvis vattenmål, expropriationsmål och mäl om byggnadsentreprenad, kan behov av tekniskt biträde till det juridiska biträdet föreligga. Anlitande av tekniskt biträde kan ofta förenkla handläggningen genom att onödigt utredningsarbete eller onödig argumentering undviks. Därför föreslås att biträde enligt rättshjälpslagen bör berättigas att i sin tur anlita erforderligt tekniskt biträde. Kostnaden härför bör anses utgöra rättshjälpskostnad.
Även jag anser det befogat att ändra nuvarande regler om ersättning till privat sakkunnig inom rättshjälpssystemet. Onekligen kan reglerna ibland leda till bristande balans mellan parterna. En part med allmän rättshjälp
kan innan talan väcks genom sitt biträde föranstalta om en sakkunnig-
utredning som ersätts ur rättshjälpssystemet. Sedan talan väckts kan motpart med allmän rättshjälp åstadkomma ytterligare utredning endast genom att rätten utser offentlig sakkunnig. Nuvarande tillämpning av reglerna om utomprocessuell utredning har också visat att en effektivare kost-
nadskontroll är påkallad.
Ett sätt att eliminera den påtalade obalansen är att biträde ges kompetens att ”förordna” privat sakkunnig med rätt till ersättning av allmänna medel för arbete oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detta alternativ
är det för den rättssökande fördelaktigaste. Lösningen innebär dock risk
för kraftiga kostnadsstegringar och bör därför inte komma I fråga.
Utredningens förslag innefattar en lösning som avses tillgodose både kravet på likställdhet mellan parterna och behovet av kostnadskontroll. Den föreslagna regleringen är dock icke sådan att parterna alltid blir jämställda. Med förslagets lösning kommer i de inomprocessuella fallen den myndighet som prövar den rättsliga angelägenheten även att få pröva be-
hovet och intresset av att utredningen kommer till stånd. Detta innebär alltså att myndigheten måste ha inblick i de omständigheter som ger anled-
ning till begäran om utredning. Därmed har också motparten möjligheter
att ta del av materialet. Med den föreslagna ordningen skulle den rättssö-
kande som vid domstolen begär privat sakkunnigutredning kunna komma i ett underläge i förhållande till motpart med allmän rättshjälp, som påkallat motsvarande utredning innan angelägenheten kommer till domstol.
Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har enligt direktiven att uppmärksamma bl. a. reglerna om bevisning. Resultatet av utredningsarbetet kan utifrån mer principiella synpunkter föranleda ändringar t reglerna om sakkunnigbevisning. F.n. finns enligt min mening inte anledning att företa sakliga ändringar i den nuvarande regleringen beträffande kostnader för privat sakkunnig. Detta innebär att parts behov att få till stånd inompro-
cessuell sakkunnigutredning alltjämt får tillgodoses genom möjligheten till
offentlig sakkunnig.
Även om man sålunda t. v. måste överge tanken att införa nya regler om
inomprocessuell sakkunnigutredning behöver detta inte betyda att man
lämnar den nuvarande situationen oförändrad. Bl. a. kostnadsskäl talar för att mun inskränker de nuvarande möjligheterna att få till stånd utredning utan beslut av myndighet. Jag förordar att den nuvarande generella befogenheten för biträde att i fall som avses i 25 § förordna om utredning upphävs. Sådan utredning bör i princip ej ske annat än efter beslut av rätts-
hjälpsnämnd. Kravet på tillstånd bör dock ej upprätthållas i alla situationer, utan biträde, liksom också i förekommande fall skiftesman, bör alltid
kunna förordna om mindre omfattande utredning såsom läkarintyg, värde-
ringsintyg och liknande. För rättshjälpsnämnds prövning bör gälla att be-
hovet och intresset av att utredningen kommer till stånd inte står i missförhällande till kostnaderna för utredningen. Genom en särskild beloppsgräns bestämd i relation till basbeloppet bör anges hur kostnadskrävande utredningen får vara utan att den kräver beslut av rättshjälpsnämnd. Regler härom kan ges i förordning.
I likhet med vad som gäller f.n. har biträdet att på eget ansvar ta ställ-
ning till om särskild utredning behövs och om han har befogenhet att förordna om utredning. Den som medverkat vid utredning har alltid rätt till
skälig ersättning. Visar det sig sedan att biträdet beslutat om utredning som blivit dyrare än beloppsgränsen medgav och har biträdet visat försumlighet kan detta beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Har parten själv genom vårdslöshet eller försummelse föranlett att biträdet ådragit statsverket onödiga utredningskostnader kan detta leda till att han själv får
stå för sådana kostnader (30 § i föreslagen lydelse).
Vad gäller beslutsbefogenheterna när ersättningen bestäms bör samma principer gälla som när ersättning bestäms till biträde.
Under remissbehandlingen har, som nämnts, ett par instanser tagit upp
frågan om ersättning ur rättshjälpssystemet för tekniskt biträde. Jag vill
med anledning därav påpeka att biträde i viss utsträckning redan f.n. torde
vara berättigad till ersättning för tekniskt biträde som han anlitat i målet. Främst av kostnadsskäl bör en utvidgning av denna rätt inte tas upp i detta
lagstiftningsärende.
11.6.3 Kostnad för medling enligt 42 kap. 17 § RB
Enligt 42 kap. 17 § RB får rätten, om saken är sådan att förlikning är tilllåten och särskild medling bör ske, utse medlare och förelägga parterna att inställa sig till förlikningssammanträde inför denne. Det åligger parterna att utge ersättning till medlaren.
Utredningen påpekar att den särskilda medlingen har till dirckt syfte att
få till stånd förlikning och därmed begränsa samhällets kostnader för pro-
cesser. Med hänsyn härtill anser utredningen att som kostnad för rättshjälpen bör anses också den rättssökandes kostnad för ifrågavarande medling.
De remissinstanser som särskilt behandlat frågan om ersättning för kost-
nad för medling har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
För egen del vill jag framhålla att det visserligen ingår i rättegångsutredningens uppdrag att överväga en reform av medlingsinstitutet. Det kunde
därför övervägas att man i avbidan på resultatet av detta arbete avstår från
att ändra nuvarande ordning. Å andra sidan måste beaktas att den särskilda medlingen även i den form den har i dag kan medföra att samhällets kostnader för processer ej oväsentligt begränsas. Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har framkommit att medlingsinstitutet un-
der senare tid på sina håll kommit till ökad användning och att erfarenhe-
terna av detta varit goda. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att den rättssökandes kostnad för medling skall anses som rättshjälpskostnad. Jag vill dock erinra om vikten av att rätten i mål vari part har allmän rätts-
hjälp förordnar om medling bara i sådana fall då det finns anledning räkna med att statsverkets kostnader på det sättet blir mindre än om målet skulle
handläggas i gängse former.
11.6.4 Kostnad för vissa inställelser
I 21 kap. föräldrabalken finns regler om verkställighet av dom eller be-
slut rörande vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av barn samt över-
flyttning av barn i vissa andra fall. Länsrätten prövar frågor av detta slag. Länsrätten kan i sådana ärenden förordna att barnet skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras att flyttning av
barnet för med sig för stora påfrestningar. Skall barn under 15 år kallas till
läkarundersökning, skall kallelse med föreläggande att vid vite inställa barnet delges den som har barnet i sin vård.
Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. föräldrabalken och de förhällandevis få fall det torde röra sig om förordar utredningen att möjlighet bör finnas att inom rättshjälpssystemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställelsekostnader vid läkarundersökning
enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken. För fall då allmän rättshjälp av någon
anledning inte ges bör det enligt utredningen finnas en möjlighet utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inställelsekostnad. Ersättning bör emellertid då kunna utgä endast om det är uppenbart att den som har barnet i sin vård inte själv kan svara för kostnaden. Ersättningen bör enligt utredningen bestämmas av länsrätten.
Samthga remissinstanser som har berört frågan tillstyrker förslaget, och även jag ansluter mig till det. För de fall då allmän rättshjälp ej beviljats bör det i föräldrabalken tas in en föreskrift om att den som har hand om barnet har rätt till skälig ersättning enligt bestämmelsen i 15 8 förvaltningsprocesslagen (1971: 291) för kostnad för resa och uppehälle i samband med
inställelse vid läkarundersökning.
[1.6.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter m.m. samt vissa
kungörelsekostnader
Rättssökandes kostnad enligt expeditionskungörelsen (1964: 618) för ansökan eller expedition vid allmän domstol, krigsrätt. arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt för avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskun-
görelsen (1971:1027) utgör rättshjälpskostnad vid allmän rättshjälp. I den
fortsatta framställningen avses med termen expeditionsavgift i förekommande fall också ansökningsavgift. I fråga om expeditionsavgift omfattar
förmånen dock inte sådan expedition som utfärdas bara på särskild begä-
ran, om den inte begärs innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft.
Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst vid allmän
rättshjälp i ärende om verkställighet. eftersom sådan rättshjälp som har lämnats för angelägenhet som kan leda fram till verkställbart avgörande in-
te omfattar själva exekutionen. Konsekvenserna av regeln att den allmän-
na rättshjälpen inte omfattar själva exekutionen har dock mjukats upp genom bestämmelser utom rättshjälpens ram. Enligt 6 a & exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) skall, om allmän rättshjälp beviljats av rätts-
hjälpsnämnden i angelägenhet som har lett till verkställbart avgörande i sa-
ken och kostnaderna för rättshjälpen överstigit maximibeloppet för kostnadsbidraget, den som åtnjutit rättshjälpen vid verkställighet av avgöran-
det vara befriad från skyldighet att förskottera avgifter enligt exekutions-
avgiftskungörelsen och att betala sådana avgifter. om de inte i målet kan tas utav motparten.
Allmän rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas utomlands omfattar endast utomprocessvell utredningskostnad och biträdeshjälp. Däremot ersätts inte lösen av expeditioner vid utländska domstolar eller kostnader för bevisning.
Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd, innebär nu-
varande regler att den rättssökande får betala expeditions- eller exekutionsavgifter men att han samtidigt får ullgodoräkna sig kostnaden vid betalning av kostnudsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslut av rättshjälpsnämnd, betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna me-
del. Beträffande expeditions- och exekutionsavgifter innebär detta att dom-
stolen eller den exekutiva myndigheten inte skall ta ut föreskrivna avgifter
av den rättssökande. Inte heller sker nägon stämpelbeläggning. När dom-
stolen eller den exekutiva myndigheten slutligen handlagt målet eller ären-
det. skall den emellertid underrätta rättshjälpsnämnden om bl. a. den rätts-
hjälpskostnad som motsvaras av de expeditions- eler exekutionsuvgifter som normalt skulle ha uttagits. Underrättelsen är nödvändig för att kostnaden skall kunna beaktas i samband med slutreglering enhgt rättshjälpsla-
gen.
Kostnad för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eHer bostadsdomstolen utgör kostnad för rättshjälpen och ersätts alltså enligt rättshjälpslagen.
Utredningen anser alt nuvarande system med expeditions- och exekutionsavgifter är omständligt att tillämpa och att det utgör en primär orsak till att slutregleringsförfarandet nu är så komplicerat. Utredningen förordar att den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter för dels allmänna expeditioner vid samtliga statliga myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid domstol, dvs. expeditioner enligt avdelningarna I och Ii den vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Utredningen föreslår också att den som beviljats allmän rättshjälp skall vara befriad från exekutionsavgift. Vidare föreslår utredningen att kostnader för kungörelse I mäl eller ärende vid allmän domstol och vissa andra myndigheter skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp. utgå av allmänna medel.
När det gäller angelägenhet som handläggs utomlands konstaterar utredningen att om man låter allmän rätishjälp i sådan angelägenhet omfatta
även kostnad för expeditioner skulle det innebära en väsentlig vidgning av
förmånerna med risk för betydande kostnader som följd. Utredningen anser inte tiden mogen för en sådan reform.
Förslaget om befrielse från expeditions- och exekutionsavgifter har fått
ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna. Vissa förslag om ytterligare utvidgning av avgiftsbefrielsen framförs dock. Sålunda föresläs
att avgiftstriheten bör utsträckas till att avse bl.a. expeditionsavgift vid
exekutiv myndighet.
En rättshjälpsnämnd föreslår att även kostnad för utländska expeditionsavgifter bör ingå som förmån vid allmän rättshjälp. En annan instans anser att i ärenden utanför Sverige kostnaden för klientens resa till dom-
stolen. lösen av dom och kostnaderna för bevisning bör, åtminstone vad
gäller de nordiska länderna, inrymmas I rättshjälpen.
Frän ett par instanser framförs erinringar när det gäller den närmare om-
fattningen av befrielsen från exekutionsavgifter. Vad gäller avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) tillstyrker dessa instanser en-
dast att befrielse sker från utsökningsavgift. Däremot föreslås att tilläggs-
och försäljningsavgift, som också är exekutionsavgifter, bibehålls som rättshjälpskostnader. Härigenom behålls möjligheten att förplikta motpart
att till statsverket återbetala dessa avgifter, som kan uppgå till förhållandevis stora belopp. Vidare sägs förslaget innebära att allmän rättshjälp ej kan beviljas den som endast kommer att ha kostnader för expeditions- och exe-
kutionsavgifter, eftersom bifall till ansökan förutsätter att sökanden kommer att ha kostnader som faller in under någon av reglerna om förmåner vid allmän rättshjälp.
För egen del anser jag att det på förevarande område finns utrymme för
förenklingar i systemet. Nuvarande regler om expeditionsavgifter innebär
att domstolen eller myndigheten beträffande den som beviljats allmän
rättshjälp skall bestämma och debitera avgifter som om avgiftsskyldighet förelåg, trots att avgifterna I realiteten endast I undantagsfall — via regler-
na om kostnadsbidrag — slutligen kan tas ut av den rättssökande. Som framgår av det följande föreslår jag att. om huvudärendet handläggs hos
myndighet som har rätt att bevilja allmän rättshjälp, slutregleringsförfaran-
det och förfarandet vid fördelning av ersättning som motpart ålagts att återbetala flyttas från rättshjälpsnämnd till den handläggande myndighe-
ten. En förutsättning för att detta skall kunna ske är bl. a. att myndigheten
vet hur stora de rättshjälpskostnader är som skall beaktas när rättshjälps-
avgiften fastställs. Om nuvarande system med debitering av expeditions-
avgifter behålls skulle det i viss utsträckning vara omöjligt och i andra fall vara komplicerat för myndigheten att slutreglera ärendet och fördela kost-
nader i samband med att ärendet i huvudsaken avslutas. Nu angivna skäl anser jag vara av sådan tyngd att de bör föranleda befrielse från vissa cxpe-
ditionsavgifter, trots att en sädan ordning kan medföra ett visst inkomst-
bortfall för statsverket. Att. som utredningen har föreslagit, låta avgiftsbefrielsen omfatta expeditioner enligt avdelningarna I och Hi den vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan innebär enligt min mening en lämplig avvägning. Därjämte bör — i enlighet med vad som framförts under remissförfarandet — vissa expeditioner I utsökningsärenden befrias från avgift.
När det gäller behovet av förenklingar beträffande exekutionsavgifter är läget inte helt likartat. Allmän rättshjälp i ärende som leder fram till verkställbart avgörande av saken innefattar enligt gällande rätt i princip inte
exekution av avgörandet. Undantag gäller för verkställighet som avser kvarstad, skingringsförbud eller annan säkerhetsåtgärd, om rättshjälp har lämnats i angelägenhet som föranlett säkerhetsåtgärden. Däremot kan allmän rättshjälp beviljas särskilt i verkställighetsärende. Denna ordning bör bestå. Svårigheterna med den nuvarande tillämpningen hänför sig i synnerhet till den reglering utanför rättshjälpslagen som innefattas i 6 a § exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). För att den exekutiva myndigheten skall kunna tillämpa denna bestämmelse fordras att uppgifter angående kostnadsbidraget inhämtats från rättshjälpsmyndigheten. Enligt min me-
ning bör även här en förenkling ske genom att avgifterna i viss utsträckning
lämnas oberörda av rättshjälpsavgiftssystemet.
Ansvaret för exekutionsavgifter har en något annorlunda uppbyggnad än vad som giller vid expeditionsavgifter. I princip skall exekutionsavgifterna, dvs. utsöknings-. försäljnings- och tilläggsavgift, i första hand tas ut av
utsökningssvaranden. Först om detta inte är möjligt skall kostnaden uttas av sökanden, som också är skyldig att på begäran förskottera beloppet. En
eventuell avgiftsbefrielse bör i detta sammanhang endast omfatta sökanden. Det finns således inte något skäl att förändra utsökningssvarandens
ansvar.
Av de olika exekutionsavgifterna kan framför allt tilläggsavgiften uppgå till betydande belopp. Om en rättshjälpstagare har en betydande betalningsförmåga skulle det te sig stötande om inte denna förmåga kunde tas i anspråk för betalning av en sådan tilläggsavgift. Med hänsyn härtill och till att rationaliseringsvinster främst står att vinna genom att föra bort de övriga exekutionsavgifterna från avgiftssystemet förordar jag att man nöjer sig med att införa befrielse från dessa avgifter. Tilläggsavgift bör däremot alltjämt utgöra förmån i rättshjälpslagens mening.
Reglerna om kungörelsekostnad vid allmän domstol m. ft. domstolar
skulle i vissa situationer kunna föranleda komplikationer i ett system där slutregleringen läggs på den handläggande myndigheten. Kungörelsekost-
naderna är i viss utsträckning, såsom exempelvis vid dom på boskillnad,
inte kända av domstolen när handläggningen av målet eller ärendet avslutas, Slutreglering skulle alltså inte kunna ske samtidigt med att målet eller ärendet avgjordes. För att undvika denna konsekvens bör kungörelsekostnaderna direkt ersättas av statsverket.
Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag framhålla att allmän rättshjälp skall kunna beviljas även i fall då parten ej har behov av annat bistånd än det som har behandlats i detta avsnitt.
Jag delar utredningens uppfattning att det av kostnadsskäl inte kan komma i fråga att låta allmän rättshjälp omfatta kostnaden för expeditioner i angelägenhet som behandlas utomlands.
11.7 Förfarandet vid allmän rättshjälp: arvodesprövningen m. m.
Ersättningen till biträde samt för bevisning i mål eller ärende vid allmän
domstol, krigsrätt. arbetsdomstolen och bostadsdomstolen fastställs f.n.
av domstolen, medan ersättningen i annat fall fastställs av rättshjälps-
nämnden. Avser allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd mål eller ärende vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet eller förfarande inför skiljenämnd, skall biträdet lämna in kostnadsräkning till myn-
digheten eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till rättshjälpsnämnden.
Utredningen har funnit att inte bara allmänna domstolar utan även förvaltningsdomstolar har bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnderna att utöva en effektiv kostnadskontroll. Vidare innebär det vissa rationaliseringsvinster om förvaltningsdomstol direkt får bestämma ersättningen i
stället för att som nu behöva lägga ned tid och möda på att avfatta och expediera yttrande till en annan myndighet. Utredningen föreslår alltså att förvaltningsdomstol får pröva frågor om ersättning i samband med allmän rättshjälp. Detsamma föreslås gälla marknadsdomstolen. Detta innebär
sammantaget att förutom allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och
bostadsdomstolen, även marknadsdomstolen, regeringsrätten, kammar-
rätterna, försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs. länsrätt, länsskatterätt och fastighetstaxeringsrätt, anförtros prövningen av nu förevarande ersättningsfrågor. När det gäller övriga myndigheter föreslås att endast arrendenämnd, hy-
resnämnd, statens va-nämnd och överexekutor skall få rätt att pröva ersättningsfrägor i rättshjälpsärenden. Utredningens ordförande och en expert anser emellertid att alla statliga myndigheter bör få pröva ersältningsfrågor I sådana ärenden som handlagts vid myndigheten.
För de fall domstol eller förvaltningsmyndighet meddelat beslut i ersättningsfrågan förordar utredningen att talan mot beslutet skall föras i samma ordning som talan mot avgörandet i huvudsaken.
Utredningens förslag i fråga om beslutandefunktionerna i ersättningsfrågor har fått ett blandat mottagande. Ett knappt flertal av dem som behandlar frågan godtar utredningsmajoritetens förslag under det att återstoden
tillstyrker reservationen. Remissinstanserna hänför sig därvid i huvudsak
till de skäl för de olika lösningarna som återfinns i betänkandet. Det fram-
hålls att förvaltningsmyndigheter ofta kommer att få en sorts partsställning. En instans säger sig kunna instämma I reservantens uppfattning att det är de handläggande myndigheterna som bäst känner till vilka åtgärder
som bör ha vidtagits av den rättssökandes biträde i ärendet och vilken tid som skäligen bör ha åtgått härför. Trots detta och även om arvodessättningen kan grundas på vissa fastställda taxor, framhålls att de administrati-
va funktioner som erfordras för utbetalning och bokföring m. m. av arvo-
den är en verksamhet som är främmande för handläggande förvaltnings-
myndigheter och som medför en inte önskvärd ökning av dessas arbetsuppgifter.
För egen del anser jag till en början att de myndigheter som anförtros uppgiften att bevilja allmän rättshjälp också bör få bestämma ersättning i
anslutning till rättshjälpen. Det kan ifrägasättas — som ordföranden och en
expert har gjort — all vidga rätten att bestämma ersättning tll ytterligare statliga myndigheter. Emellertid uppnås en enhetligare och enklare reglering om behörigheten att bevilja allmän rättshjälp och bestämma ersättning
sammanfaller. Av stor betydelse är också sambandet mellan bestämmande
av ersättning samt slutregleringsförfarandet och förfarandet vid fördelning av kostnader. Som jag senare skall återkomma till anser jag att slutregleringen och kostnadsfördelningen bör ske vid myndigheter som har rätt att bestämma ersättning. Åtgärderna slutreglering och fördelning av kostna-
der kräver sådana kunskaper och administrativa rutiner att de inte lämpar
sig att sprida ut på ett stort antal myndigheter med endast ett fätal rättshjälpsärenden årligen. Jag förordar alltså att kretsen av myndigheter som får bestämma ersättning vid allmän rättshjälp blir densamma som den krets
som får bevilja sådan hjälp. Jag vill samtidigt betona att skillnaden mellan den av mig förordade lösningen och den som förespråkas av ordföranden
och en expert är obetydlig mätt i antal ärenden.
I fråga om besvärsordningen bör — liksom vid besvär mot beslut rörande
beviljunde av allmän rättshjälp — gälla, att fullföljd sker till samma instans som är behörig när det gäller talan mot avgörandet i huvudsaken.
11.8 Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp 1.8.1 Byte av biträde m.m.
Enligt rättshjälpslagen fär biträde inte sätta annan i sitt ställe utan rätts-
hjälpsnämndens medgivande. Lämnas medgivande är det tillräckligt att i beslutet ange en viss personkrets, exempelvis jurist vid namngiven advokatbyrå. Att arbete på detta sätt överlåts på annan kan ha sin grund i sjukdom, andra åtaganden och liknande. Den som förordnats till biträde upp- - hör inte att vara biträde enligt rättshjälpslagen genom att han sätter annan i sitt ställe.
Utredningen. som anser att den nuvarande ordningen mänga gånger framstår som onödigt tyngande, förordar en regel som ger advokat generell rätt att sätta annan advokat i sitt ställe (substitution). Även biträde som inte är advokat föreslås få rätt att sätta advokat i sitt ställe. Vill biträde — advokat eller annan — sätta någon som inte är advokat i sitt ställe bör där-
emot tillstånd krävas. Enligt utredningen bör vid tillämpningen av regleringen biträdande jurist på advokatbyrå jämställas med advokat. När det gäller beslutsfunktionen föreslår utredningen att myndighet med
befogenhet att besluta om ersättning bör ha rätt att medge substitution, om den rättsliga angelägenheten handläggs där. I annat fall bör rättshjälps-
nämnd pröva om substitution skall få ske.
Till skillnad från förhållandet vid substitution innebär byte av biträde att
det tidigare biträdet entledigas och ett nytt biträde förordnas. Rättshjälpslagen innehåller ingen uttrycklig föreskrift om biträdesbyte. Det anses emellertid att rättshjälpsnämnd får förordna om byte, om skäl föreligger. Praxis har varit restriktiv när det gäller frågan om att tillåta biträdesbyte.
När det gäller entledigande i annat fall innehåller lagen en föreskrift att
rättshjälpsnämnden får återkalla förordnande som biträde, om skäl föreligger till det.
Utredningen förordar ingen ändrad praxis i fråga om byte. Den anser att
det är viktigt främst från kostnadssynpunkt att en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Denna synpunkt bör dock enligt utredningens mening komma till uttryck i rättshjälpslagen. Därför förordas en regel av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och att sådant till-
stånd fär lämnas bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträ-
det och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Beträffan-
de entledigande i annat fall föreslås ingen ändring.
När det gäller vilken myndighet som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och entledigande i annat fall av biträde hänvisar utredningen till vad som anförts härom i fråga om substitution.
Förslaget om substitution m. m. godtas eller lämnas utan erinran i sina huvuddrag av flertalet av de remissinstanser som behandlat frågan. Olika
meningar framförs dock om förutsättningarna för byte av biträde. Ett par
instanser framhåller att för byte av biträde bör det vara tillräckligt att all-
varliga meningsmotsättningar uppges ha uppstått mellan den rättssökande och biträdet. Från annat håll görs däremot gällande att det i en sådan situation dessutom måste krävas att motsättningarna vid en objektiv bedöm-
ning kan anses ha orsakats av att biträdet inte handlagt ärendet med om-
sorg eller att han eljest handlat felaktigt.
För egen del anser jag att utredningens förslag att biträde får sätta advo-
kat i sitt ställe bör genomföras. Med advokat bör jämställas biträdande ju-
rist på advokatbyrå. Den eventuella risken för att rätten till substitution missbrukas bör kunna mötas med att det införs möjlighet att i sådant fall jämka ersättningen till biträdet. Vill biträdet sätta någon som inte är advokat eller biträdande jurist i sitt ställe bör tillstånd krävas. Även när det gäller byte av biträde och entledigande av biträde i annat fall godtar jag utredningens förslag till lagreglering. Av kostnadsskäl bör nuvarande restriktiva praxis i fråga om byte av biträde bibehållas. Prövningen av om de förutsättningar som anges i lagen är uppfyllda bör ske
med noggrannhet. Det bör åligga den som begär byte att visa att skäl före-
ligger. Beslutsbefogenheten när myndighets tillstånd fordras i frågor som be-
rörts i detta avsnitt bör ligga hos den myndighet som handlägger den rätts-
liga angelägenhet vari frågan uppkommer. förutsatt att myndigheten har
behörighet att bevilja allmän rättshjälp. I annat fall bör rättshjälpsnämnd företa prövningen.
Beträffande besvärsordningen bör samma princip gälla som vid besvär mot beslut i fråga om beviljande av allmän rättshjälp och om ersättning till
biträde (se avsnitt 11.2 och 11.7). Här kan anmärkas att förvaltningsmyndighet i vissa fall kan besluta om ersättning för inställelse (9 § andra styc-
ket 4 och 26 § rättshjälpslagen). Besvär mot sådana beslut bör liksom f.n. anföras hos besvärsnämnden.
11.8.2 Slutreglering och fördelning av kostnader |
Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt upphört, skall rättshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp. Denna slutreglering sker
först sedan samtliga rättshjälpskosinader är kända. Detta förutsätter att så-
väl avgörandet i det mål eller ärende vari rättshjälpen förekommit som beslutet om rättshjälpskostnad har vunnit laga kraft. Rättshjälpsnämnden skall underrättas om de rättshjälpskostnader som uppstått och som skall beaktas vid slutregleringen. Denna reglering skall innehålla uppgift om den
preliminära avgiften för rättshjälpen, rättshjälpskostnaderna, den slutliga
avgiften för rättshjälpen, der eller de belopp som den rättssökande betalat i
kostnadsbidrag till rättshjälpsnämnden samt det belopp som den rättssö-
kande i förekommande fall skall betala till eller erhålla av rättshjälpsnämnden. Vilket detta belopp är beror av resultatet av den avräkning som skall ske.
Har biträde förordnats för den rättssökande, skall avräkning ske också med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdesersätt-
ning som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt. Från den fastställda er-
sättningen skall avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet. Avräkningen med biträdet sker som slutavräkning, om den rättsliga angelägenheten slutförts eller om rättshjälpen upphört på annat sätt, och som partiell avräkning, om den sker dessförinnan. Slutavräkning kan inte ske förrän samtliga rättshjälpskostnader är kända.
Detta innebär att biträdet inte får ut sin ersättning instans för instans med mindre partiell avräkning sker.
När slutreglering sker tas ingen hänsyn till den betalningsskyldighet för
rättshjälpskostnad som åvilar motpart. Slutregleringen avser enbart förhål-
landet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp. Bestäm-
melserna i rättegångsbalken om parts skyldighet att ersätta rättegångskost-
nad gäller emellertid även i fråga om kostnaderna för rättshjälpen i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostads-
domstolen. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen till statsverket. Tappande motpart
får alltså ersätta statsverket hela kostnaden för parts rättshjälp utan avräk-
ning för partens kostnadsbidrag. Denna ordning har föranletts av att dom-
12 Riksdagen 19781/79.1 saml. Nr 90
stolen inte berörs av kostnadsbidragsreglerna och därför. när kostnadsför-
delningen mellan parterna bestäms, saknar kunskap om vilka kostnader
som faller på statsverket och vilka kostnader den som haft rättshjälpen
svarar för via kostnadsbidraget. Detta avgörs av rättshjälpsnämnden först
vid slutregleringen av rättshjälpsärendet. Motsvarande fördelning av kost-
nader mellan parter förekommer bl. a. i fråga om skiljedomskostnader och
kostnader i utsökningsmål hos överexekutor.
I fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de
medel som motpart skall betala gäller att den som har haft allmän rättshjälp får ersättning för sitt kostnadsbidrag först sedan statsverket har fått full ersättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen. Rutinerna vid rättshjälpsnämnd och kronofogdemyndighet när motparts ersättningsskyldighet omfattar kostnadsbidrag eller del därav anses f.n. vara betungande.
I syfte att åstadkomma önskvärda förenklingar i slutregleringsförfarandet förordar utredningen att i de fall domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som tidigare föreslagits anförtrotts prövningen av ersättningsfrågor skall myndigheten också pröva rättshjälpsavgiften. En sådan ordning
förutsätter att förslaget om befrielse från expeditions- och exekutionsav-
gifter samt från kungörelsekostnader genomförs. I så fall kommer nämligen myndigheten, när den har att fatta beslut i ersättningsfrågan, att ha
kännedom om samtliga rättshjälpskostnader. Är det rättshjälpsnämnden som beslutar om ersättning blir det rättshjälpsnämnden som fastställer
rättshjälpsavgiften.
Utredningen föreslår även att avräkning med biträde skall ske i samband med att myndigheten fastställer ersättning till biträdet. Den förordade ord-
ningen innebär enligt utredningen att det särskilda förfarandet med slutavräkning och partiell avräkning med biträde inte behövs.
Om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas och den högre instansens beslut innebär att rättshjälpsavgiften skall utgå med högre belopp än det som tidigare fastställts — en situation som kan in-
träffa om kostnaderna i den lägre instansen understigit rättshjälpsavgiften
och ytterligare kostnader uppkommit i den högre instansen — föreslår utredningen att den rättssökande skall åläggas inbetala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som tidi-
gare fastställts, skall den rättssökande berättigas återfå vad som erlagts för
mycket.
Om ett biträde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned un-
der rättshjälpsavgiften och hans talan får till följd att rättshjälpsavgiften
höjs bör enligt utredningen biträdet tillerkännas mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den rättssökande betala mellanskillnaden mellan den först fastställda och den ändrade rättshjälpsavgiften till statsverket.
När det gäller fördelning mellan parterna av kostnaderna för rättshjälp föreslår utredningen i huvudsak ingen ändring av nuvarande regler. Det in-
nebär att bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnader skall tillämpas även I fråga om part som har allmän rättshjälp.
Vad beträffar fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av medel som flutit in från motpart föreslär utredningen att motpart eller an-
nan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader åläggs att utge hela
ersättningen till statsverket i de fall där den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift inte överstigit fem procent av basbeloppet. Den rättssökande skall i ett sådant fall berättigas att av statsverket återfå erlagd rättshjälpsavgift. Har jämkning av ersättningsskyldigheten
skett skall motsvarande jämkning göras av det belopp som den rättssökan-
de skall få tillbaka.
Om däremot rättshjälpsavgiften överstigit fem procent av basbeloppet föreslär utredningen att motparten förpliktas att utge rättshjälpsavgiften el-
ler del av den till den rättssökande och mellanskillnaden mellan rättshjälpskostnaderna och rättshjälpsavgiften till statsverket. Denna lösning innebär enligt utredningen att nuvarande omständliga förfarande med in-
drivning av den ersättning motpart är skyldig att återbetala kan undvikas.
Förslaget om ändrade regler i fråga om slutreglering har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. En rättshjälpsnämnd delar utred-
ningens uppfattning att förfarandet bör förenklas så mycket som möjligt
men menar att förslaget endast är ett principförslag som bör utredas när-
mare innan det kan ligga till grund för en praktisk tillämpning. Flera instanser uttalar cn mer negativ inställning till förslaget. Det ifrå-
gasätts starkt om förslaget till ändrade rutiner i fråga om slutreglering innebär en förenkling av nu gällande system.
En instans pekar på de praktiska problem som uppstår i de inte så få fall där ett utomprocessuellt skede följer efter det att domstol meddelat lagakraftägande dom. Endast fastställelsetalan om t. ex. skadeståndsskyldighet kan ha varit föremål för domstols prövning. Förhandlingar mellan parterna om skadeståndsbeloppets storlek kan återstå. För att rättshjälpsnämnd skall kunna pröva frågor som härvid uppkommer erfordras att nämnden underrättas om den biträdesersättning domstol — kanske i flera
instanser — fastställt och även om vilken rättshjälpsavgift som härvid av-
räknats.
Även förslaget om fördelning av kostnader mellan statsverket och den
rättssökande har fått ett blandat mottagande. Det godtas eller lämnas i hu-
vudsak utan erinran av åtskilliga instanser. Flera andra instanser anser
dock att det ter sig orättvist att den som har kostnadsbidrag om högst fem
procent av basbeloppet skall gynnas framför övriga rättshjälpsberättigade.
Den åsikten framförs att statsverket alltid bör överta den berättigades anspråk.
För egen del vill jag först påpeka att reglerna om slutreglering hör till de mer komplicerade inom rättshjälpssystemet. Att så är förhållandet sammanhänger med kostnadsbidragssystemet. Så länge man anser att den
rättssökande efter förmåga skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen är någon form av slutreglering med den rättssökande nödvändig. Vidare mås-
te avräkning ske med biträdet. Normalt tillkommer också utbetalningar av
ersättning till biträde när ett ärende avslutas. Vad jag nu anfört utgör för-
hållanden som ibland har förbisetts när slutregleringsförfarandet har utsatts för kritik. Till en del föranleds emellertid svårigheterna vid slutreglering av att olika myndigheter handlägger olika moment av samma rätts-
hjälpsärende. Övergången mellan olika myndigheters handläggning föran-
leder bl.a. att den mottagande myndigheten måste få vissa underrättelser
för att kunna fortsätta handläggningen.
Enligt min uppfattning står rationaliseringsvinster framför allt att vinna om uppgifter enligt rättshjälpslagen i samma rättsliga angelägenhet handläggs av en och samma myndighet. I den mån detta kan genomföras blir ätskilligt av den pappershantering som i dag förekommer på myndigheterna överflödigt. Med denna utgångspunkt bör uppgifterna i slutregleringsförfarandet om möjligt läggas på den myndighet som har att i ärendet bevilja allmän rättshjälp och bestämma ersättning. Jag har tidigare förordat en ord-
ning enligt vilken, förutom rättshjälpsnämnd, allmän domstol och vissa
därmed jämställda organ är behöriga att besluta i de angivna frågorna.
Slutregleringsförfarandet fordrar viss erfarenhet hos dem som handlägger
ärendet. Den krets av myndigheter som anförtrotts rätten att bevilja allmän rättshjälp och bestämma ersättning torde vara tillräckligt begränsad för att varje myndighet skall få ullräcklig sådan erfarenhet. Om man genomför de ändringar jag tidigare förordat beträffande expeditions- och exe-
kutionsavgifter samt kungörelsekostnader finns inte heller något direkt
hinder mot att den myndighet som bestämmer ersättning också får fastställa rättshjälpsavgift och svara för slutregleringen.
Sammanfattningsvis biträder jag utredningens förslag om att slutreglering skall ske hos den myndighet som bestämmer ersättning enligt rättshjälpslagen. Detta innebär bl. a. att om ett mål vandrar genom flera instanser rättshjälpsavgiften skall fastställas instans för instans.
Genom att avräkning sker instans för instans kommer den nuvarande partiella avräkningen med biträdet att motsvaras av en slutavräkning. Denna avräkning hänför sig till kostnaderna i den aktuella instansen och kan
följas av ytterligare slutavräkningar. Detta blir t. ex. fallet vid fullföljd.
Det belopp som den rättssökande är skyldig att utge i rättshjälpsavgift skall avräknas när ersättning till biträdet bestäms. Liksom enligt gällande regler skall den myndighet som fastställer ersättningen ha rätt att i samma
utsträckning som f.n. utgå från att biträdet uppburit avgiften. Biträdet sva-
rar alltså i normala fall för att beloppet inbetalas. Uppgår rättshjälpsavgiften till större belopp än som motsvarar den ersättning som fastställts för biträdets del får biträdet, om ytterligare kostnader uppstått i rättshjälpsärendet. betala äterstoden av rättshjälpsavgiften till statsverket. Därvid är dock att beakta att rättshjälpsavgiften aldrig får vara högre än de verkliga
rättshjälpskostnaderna. Överstiger rättshjälpsavgift som uttapits av den rättssökande biträdesersättningen och övriga kostnader I rättshjälpsärendet, skall mellanskillnaden äterbetalas till den rättssökande.
Som tidigare berörts kan vissa praktiska problem uppkomma om ett mål
eller ärende vari allmän rättshjälp beviljats överklagas. Den högre instansen får då också pröva rättshjälpsavgiften. I undantagsfall kan det komma i fråga att ändra rättshjälpsavgiften. Fastställs rättshjälpsavgiften till högre belopp än det som fastställdes i samband med att rättshjälpen beviljades. bör den rättssökande liksom f.n. betala mellanskillnaden till statsverket.
Fastställs rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som tidigare fast-
ställts, skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande. Med nu
angivna regler är det teoretiskt möjligt att del av en rättshjälpsavgift åter-
betalas till den rättssökande efter handläggningen i första instans varefter samma belopp återkrävs efter handläggning i högre instans. Möjlighet bör därför öppnas att låta anstå med återbetalning, om ärendet blir föremål för fortsatt handläggning. Genom regler i förordning om underrättelseskyldighet bör sörjas för att myndighet som skall företa slutavräkning får kännedom om tidigare slutavräkningar i den rättsliga angelägenheten.
När det gäller reglerna om fördelning mellan statsverket och den rätts-
hjälpsberättigade av ersättning som motpart eller annan förpliktats utge finns enligt min mening ett påtagligt reformbehov. Nuvarande ordning en-
ligt vilken statsverket bevakar rättshjälpstagarens anspråk på ersättning för kostnadsbidraget är onödigt tidsödande och kostnadskrävande. Förenklingar kan åstadkommas på flera sätt. En möjlighet är att begränsa ersättningsskyldigheten mot statsverket till den kostnad som återstår sedan
erlagd rättshjälpsavgift avräknats. Part som har betalat rättshjälpsavgift skuile då vara hänvisad till att på egen hand av motparten söka få ut ersätt-
ning enligt vanliga regler om rättegångskostnad. Genom den ordning för fastställande av rättshjälpsavgift som jag tidigare föreslagit är en sådan lösning i och för sig tekniskt möjlig. Mot en sådan ordning kan emellertid re-
sas invändningar. Den innebär att rättshjälpstagarna förlorar något som i
dag torde uppfattas som en förmån i rättshjälpssystemet. Det skulle också i en del fall uppstå onödigt arbete hos verkställighetsmyndigheterna, om rättshjälpstagarna alltid skulle behöva driva in fordringarna på rättshjälpsavgift för sig. Jag är därför inte beredd att förorda en ordning av nu angiven utformning.
Att välja den andra ytterligheten, nämligen att statsverket alltid övertar
den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift och alltså betalar ut rättshjälpsavgiften till den rättssökande, bör inte heller komma i fråga. Som
bl.a. utredningen påpekat skulle detta kunna medföra risk för att allmän rättshjälp söks — oavsett rättshjälpsavgiftens storlek — endast i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tilldömda rättegångskostnader. En
sådan ordning innefattar risk för betydande kostnadsökningar för stats-
verket. I stället bör enligt min mening cn kompromisslösning i enlighet
med utredningens förslag väljas. Det innebär att statsverket övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift förutsatt att den inte överstiger en viss gräns. Gränsen bör härvid sättas så att den grupp rättshjälpstagare. vars fordran inte övertas av statsverket, blir obetydlig. Utredningens förslag fär på den punkten anses lämpligt av vägt.
Jag förordar alltså att motpart eller annan som är ersättningsskyldig för
rättshjälpskostnader skall utge ersättningen tll statsverket, om ersättningen till den del den motsvarar den rättssökandes rättshjälpsavgift uppgår till högst fem procent av basbeloppet för oktober månad äret innan rättshjälp
begärdes. Den rättssökande skall i sådant fall berättigas att av statsverket
aterfå ett belopp motsvarande erlagd rättshjälpsavgift. Överstiger däremot den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift fem procent av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige utge belopp motsvarande rättshjälpsavgiften till den rättssökande och återstoden till statsverket. Har jämkning av ersättningsskyldigheten skett skall motsvarande
jämkning göras av det belopp som den rättssökande skall få tillbaka.
1.8.3 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall
När makar vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan och ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp skall rätten ålägga
andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen.
om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt (31 §& andra stycket rättshjälpslagen). I praxis torde bestämmelsen hittills ha tillämpats så att make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala mer än grund-
avgiften i kostnadsbidrag, inte åläggs någon betalningsskyldighet. Inte hel-
ler torde nägon betalningsskyldighet förekomma om maken i målet haft kostnader för eget ombud. I övriga fall förpliktas däremot i regel maken att betala hälften av den andra makens rättshjälpskostnader (jfr dock högsta
domstolens beslut den 22 maj 1978, SÖ 896).
Nu angivna bestämmelse har kritiserats. Därvid har föreslagits att betal-
ningsskyldigheten i högre grad anpassas till den betalningsskyldiges betalningsförmåga.
Även utredningen förordar att en sådan anpassning sker. Utredningen
föreslår att huvudregeln alltjämt skall vara att andra maken skall betala statsverket hälften av rättshjälpskostnaderna om det med hänsyn till omständigheterna inte är obilligt. Om andra makens rättshjälpsavgift skulle ha
motsvarat grundavgiften, bör betalningsskyldighet inte åläggas med hänsyn till den samhällsekonomiska belastning det skulle innebära om indriv-
ningsmyndigheterna skulle vara skyldiga att driva in så låga belopp. Om
den andra makens rättshjälpsavgift däremot skulle ha utgått med högre be-
lopp men ändå med belopp som understiger hälften av rättshjälpskostna-
derna skall åläggandet begränsas till vad som motsvarar rättshjälpsavgiften. Utredningens förslag innebär även att domstolen självmant prövar frågan om betalningsskyldighet. |
Rättshjälpsnämnden kan f.n. ålägga make som inte har allmän rättshjälp att betala statsverket hälften av kostnaderna för den andra makens rättshjälp i fräga om kostnaderna för skiftesman och för utredning som denne har föranstaltat om i ärende om bodelning.
Utredningen föreslår att den nyss förordade maximeringsregeln i fråga om betalning för kostnaderna för allmän rättshjälp vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad eller boskillnad skall gälla även med avseende på kostnaderna för skiftesmannen eller utredning som denne har föranstaltat
om.
Överstiger i något av nu berörda fall summan av ersättning som make ålagts att betala och den rättssökandes rättshjälpsavgift kostnaderna för rättshjälpen, föreslår utredningen att den rättssökande berättigas återfå den överskjutande delen.
Utredningens förslag i förevarande hänseenden har godtagits av huvud-
delen av de remissinstanser som berört frågan. En instans ser dock helst
att betalningsskyldigheten för make i skillnadsmäl helt upphävs. En rättshjälpsnämnd framhåller att förslaget innebär att en noggrann beräkning av motpartens rättshjälpsavgift måste göras. Detta medför ett visst merarbete för domstolarna.
För egen del anser jag att rättviseskäl starkt talar för den av utredningen föreslagna ordningen. Jag förordar alltså att lagregler med i huvudsak denna innebörd införs. Av praktiska skäl bör dock domstolarna inte åläggas att svara för att utredningen om den andra makens förhållanden införskaf-
fas. Det måste i stället i princip ankomma på part att förebringa utredning
om att hans ekonomi är sådan att han bör helt eller delvis befrias från betalningsskyldighet. Om utredningen inte ger underlag för exakt beräkning
av det tänkta maximibeloppet för rättshjälpsavgiften men det framstår som klart att detta inte uppgår till halva rättshjälpskostnaden, bör det kunna
komma i fråga att jämka betalningsskyldigheten till belopp som kan antagas ungefärligen motsvara maximibeloppet.
11.9 Offentligt biträde 1.9.1 Förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde
I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlännings-
ärenden m. m. kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp ge-
nom offentligt biträde, utgå. Offentligt biträde kan enligt 41 § rättshjälpsla-
gen förordnas i olika angelägenheter som rör den personliga rörelsefrihe-
ten eller den kroppsliga integriteten. Paragrafen upptar fr. o. m. den 1 juli
1978 en katalog i 17 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Det kan t.ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller omhänderta-
gande för samhällsvård. För förordnande krävs dessutom att vissa allmän-
na förutsättningar skall föreligga. Enligt 42 § skall sålunda offentligt biträ-
de i en del av fallen utses, om det behövs för tillvaratagande av den enskil-
des rätt. Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall särskilt
beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter har lämnats
under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara. I
utlänningsärenden är emellertid förutsättningarna för förordnande av bi-
träde annorlunda. Jag återkommer strax till den saken. Gällande regler innebär att biträde kan förordnas oberoende av om den
enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet, om den enskil-
de själv har möjlighet att bekosta hjälpen. Någon avgift tas inte ut av denne.
Antalet framställningar om offentligt biträde uppgick 1975 till 1809, 1976 till 3014 och 1977 ull 4723. Av den statistiska undersökning som utred-
ningen har låtit utföra avseende 1975 framgår att av 1360 ärenden om offentligt biträde avsåg i runda tal 787 utlänningsärenden samt 197 frihets-
berövanden enligt barnavårdslagen (1960:97), nykterhetsvårdslagen
(1954: 579). LSPV eller omsorgstagen (1967: 940). I knappt 80 Z av ärendena biföll rättshjälpsnämnden framställningen under det att i 1255 av ärendena framställningen avslogs. I olika sammanhang, bl. a. i riksdagen, har framställts önskemål om vid-
gade möjligheter att förordna om offentligt biträde. |
Utredningen förordar för samtliga de fall som upptas i 41 8 rättshjälpslagen en regel av innebörd att offentligt biträde skall utses för den åtgärden avser, om det ej är obehövligt. Förslaget innebär sålunda att en presumtion för förordnande av biträde ställs upp. I samhällsvårdsärenden föreslås att inte bara den som avses med åtgärden utan även vårdnadshavare tiller-
känns rätt till offentligt biträde.
I sin reservation, till vilken en expert har anslutit sig, hävdar utredningens ordförande att en viss uppmjukning bör ske av de nuvarande rekvisiten när det gäller förutsättningarna för förordnande av biträde. Ordföranden
anser emellertid att majoritetsförslaget går alltför långt. När det gäller fall
där ett administrativt frihetsberövande skett etler kan väntas ske kan den av majoriteten föreslagna regeln ofta vara väl avvägd. Förhållandena är emellertid mycket varierande. Man kan därför enligt ordföranden nöja sig . med en regel att biträde skall förordnas om det behövs och att man vid av-
görandet av behovet särskilt skall beakta om den ärendet gäller är berövad friheten eller kan bli det genom den åtgärd som det är tal om i ärendet.
Såvitt gäller utlänningsärendena har regeringen. på grundval av förslag av utlänningslagkommittén, i prop. 1977/78: 90 föreslagit ändringar i 4I och 42 §§ rättshjälpslagen. Förslaget ligger i linje med vad rättshjälpsutredningen förordat, dvs. det sägs att offentligt biträde skall utses. om det ej måste antas att behov av biträde saknas. I propositionen uttalas bl. a. föl- Jjande om förslagets närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med visst undantag) vara att ingen utlänning skall kunna avlägsnas från Sverige utan att ha erbjudits bistånd av offentligt biträde. Erbjudandet bör ske så snart man börjar sätta ifråga att utlänningen skall avlägsnas. Framstår det som klart
att utlänningen skall få stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana att nägot behov av biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde inte heller förordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och att hinder inte finns mot förpassning till hemlandet.
I propositionen sägs vidare att en omfattande rätt till offentligt biträde i utlänningsärenden är av grundläggande betydelse när det gäller att åstadkomma ett samtidigt både rättssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Den kostnadsökning som blir följden av en utvidgning av rätten till offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vinster som de förkortade handläggningstiderna medför. I avvaktan på en eventuell framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätt till biträde i detta skede införas endast i fråga om utlänningsärenden.
Riksdagen har antagit propositionsförslaget (AU 1977/78:30. rskr 1977/78: 202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978 (SFS 1978: 363).
När det gäller frågan om offentligt biträde i vissa fall där ett administrativt frihetsberövande skett eller kan komma att ske i det aktuella ärendet har ifrågasatts om inte en obligatorisk rätt till offentligt biträde bör införas. Socialutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg föreslagit en sådan regel när fråga är om omedelbart omhändertagande eller beredande av vård. Är det fråga om omhändertagande av barn skall offentligt biträde kunna utses både för barnet och för föräldrarna eller annan vårdnadshavare.
Samtliga remissinstanser som tar upp frågan med anledning av rättshjälpsutredningens förslag biträder tanken på en generösare inställning till rätt till offentligt biträde. Däremot finns delade meningar om hur långt man i det hänseendet bör gå. Till utredningsmajoritetens förslag ansluter sig huvuddelen av remissinstanserna medan ett något mindre antal i huvudsak ansluter sig till ordförandens reservation. I något fall förs tanken på obligatoriskt förordnande av offentligt biträde fram.
Socialstyrelsen framhåller att rätten till offentligt biträde måste avgrän- "sas av hänsyn till kostnaderna. För ordförandens linje talar enligt styrelsen att antalet ärenden kan bli mycket större än vad utredningen förutsett. Det är inte orimligt att anta att biträdeshjälp i enlighet med majoritetens förslag kan bli aktuell i uppemot 7 000-38 000 fall per år. Enbart det årliga antalet nyintagningar enligt LSPV är cirka 13000. Antalet LSPV-patienter kan beräknas normalt uppgå till 12000—13 000. Av LSPV följer att varje patient kan få sin begäran om utskrivning prövad i nämnd åtminstone var tredje månad. Dessutom kan patient utan inskränkning i tiden föra talan mot intagningsbeslut.
Förslaget att offentligt biträde skall kunna förordnas för vårdnadshavare vid omhändertagande av barn för samhälls vård godtas av flertalet av de instanser som berör frågan. Samtidigt påpekas dock att konstruktionen med
offentligt biträde för barn under 15 år är otillfredsställande ur formell synpunkt. Barn i de yngre åldrarna kan ej fungera som huvudmän gentemot sitt
offentliga biträde. Varken barnet eller biträdet har rätt att anföra besvär över det beslut som kommer att meddelas.
För egen del får jag anföra följande. Som en följd av de nyligen företagna ändringarna i rättshjälpslagen är förutsättningarna för att förordna offent-
hgt biträde i utlänningsärenden mer liberala än i övriga fall där offentligt bi-
träde kan komma i fråga. Bakom ändringarna beträffande utlänningsären-
dena ligger delvis förhållanden som saknar motsvarighet vid övriga fall av
offentligt biträde. De ändrade reglerna syftar bl. a. till att förkorta handtfäggningstiderna.
Frågan om offentligt biträde i andra ärenden än utlänningsärenden har nära samband med socialutredningens tidigare angivna betänkande. Detta har remissbehandlats och övervägs f.n. inom socialdepartementet. Reglerna om offentligt biträde berörs också av ett förslag från en inom socialstyrelsen tillsatt expertgrupp som har gjort en översyn av LSPV. Även detta
förslag har remissbehandlats. I en rapport (Ds S 1978: 8) som nyligen har överlämnats till chefen för socialdepartementet har en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet re-
dovisat ett beslutsunderlag för regeringens ställningstagande i frågor om
värd utan samtycke inom socialvård och sjukvård. I rapporten föreslås
ändringar i rättshjälpslagen som i fråga om möjligheterna att få offentligt biträde stämmer överens med rättshjälpsutredningens förslag.
Som jag redan tidigare berört (11.1) har jag efter samråd med chefen för
socialdepartementet funnit att de frågor om offentligt biträde som återstår
efter de genomförda ändringarna beträffande utlänningsärendena bör behandlas i den till riksmötet 1978/79 planerade propositionen om ny sociallagstiftning m. m. Denna proposition kommer bl. a. att innehålla nya regler om tvångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk vård. Regeringen kommer, som också tidigare sagts, att lägga fram förslag som i allt väsentligt överensstämmer med rättshjälpsutredningens förslag när det gäller möjligheterna att få offentligt biträde.
11.9.2 Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde m.m. Offentligt biträde förordnas f.n. av rättshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella målet eller ärendet är anhängigt. Fråga om
förordnande av offentligt biträde kan väckas antingen genom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Den handläggande myndigheten skall självmant
beakta och anmäla behov av offentligt biträde. Rättshjälpsnämnden skall inhämta yttrande över ansökan om offentligt biträde av den myndighet
som handlägger målet eller ärendet.
Av förarbetena till gällande ordning framgår att vid fördelningen av be-
slutsfunktionerna avgörande betydelse fåstes vid de fördelar i form av en-
hetlig rättstillämpning och möjlighet till kontroll och bevakning som kunde vinnas om rättshjälpsnämnd fick behörighet att förordna offentligt biträde.
Som tidigare berörts avviker rättshjälpsnämnd ytterst sällan från vad handläggande myndighet föreslagit i anmälan eller yttrande över ansökan.
Ersättning till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att åter-
gälda kostnad för biträdet eller för utredning. Offentligt biträde skall ge in
sin kostnadsräkning till den myndighet som handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med eget yttrande översända räkningen till rättshjälpsnämnden.
Liksom när det gäller ansökningar om offentligt biträde förekommer det ytterst sällan att rättshjälpsnämnd avviker från myndighets yttrande över kostnadsräkning när biträdesersättning fastställs. Sådan avvikelse förekom enligt utredningens undersökningar bara i 1,4 % av fallen.
Enligt utredningen talar främst principiella skäl för att rätten att förord-
na offentligt biträde skall ligga hos ett organ som är fristående i förhållande
till den handläggande myndigheten. Därför bör enligt utredningen rättshjälpsnämnden även i fortsättningen förordna offentligt biträde. Önskemålet att uppnå en snabbare och mindre byråkratisk handläggning kan enligt utredningen uppnås genom att utrymmet för att avslå begäran om offentligt biträde blir betydligt mer begränsat än f.n. Nuvarande skyldighet för den handläggande myndigheten att avge yttrande till rättshjälpsnämnden före-
slås gälla bara i de fall där rättshjälpsnämnden överväger att avslå ansökan. Sådant avslag bör alltså enligt utredningen inte få ske utan att den handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offentligt bi-
träde.
För fall som handläggs av regeringen föreslår utredningen dock att rege-
ringen skall få besluta om offentligt biträde. Vad avser rätten att besluta om ersättning till offentligt biträde föreslår
utredningen att samma princip skall gälla som föreslagits när det gäller allmän rättshjälp. Den myndighet som handlägger den rättsliga angelägenheten skall alltså också pröva frågan om ersättning.
Utredningens ordförande och en expert anser att den handläggande myndigheten bör få förordna offentligt biträde utom då ärendet handläggs av polismyndighet eller social centralnämnd eller motsvarande. Äger handläggningen rum vid social centralnämnd bör det ankomma på länsrätt
att förordna offentligt biträde. När ärende om avvisning enligt utlännings-
lagen (1954: 193) handläggs hos polismyndighet bör invandrarverket förordna offentligt biträde. I fråga om prövningen av ersättningsfrågorna föreslås att samma behörighet skall gälla som vid förordnande av offentligt biträde.
I samband med de ändringar i rättshjälpslagen som har berörts i avsnitt 11.9.1 har inte föreslagits någon ändring av förfarandet vid förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden.
Utredningsmajoritetens förslag om beslutsfunktionerna godtas av en del
remissinstanser. En majoritet av dem förordar emellertid i princip den lös-
ning som förespråkats av ordföranden och en expert. En instans förordar en ordning enligt vilken den handläggande myndigheten får beslutanderätten med den begränsningen att ärendet skall underställas rättshjälpsnämnd i de fall nämnden överväger avslå ansökan om offentligt biträde.
En rättshjälpsnämnd pekar på vissa praktiska svårigheter som i dag före-
ligger vid förordnande av offentligt biträde i utltänningsärenden. I det över-
vägande antalet av dessa fall ansöker enligt nämnden den enskilde själv. I allmänhet framgår inte av ansökan om något ärende ännu föreligger vari rättshjälp över huvud taget kan meddelas. I detta läge är rättshjälpsnämnden nödsakad att inhämta yttrande från vederbörande myndighet även av det skälet att nämnden måste få kännedom om något sådant ärende förefinns. Därtill skall också förutsättningarna för behovsprövningen uppfyl-
las. För egen del vill jag anföra följande. Nuvarande ordning vid förordnan-
de av biträde tillkom bl. a. för att möjliggöra kontroll och bevakning av rättstillämpningen. Utvecklingen visar emellertid att rättshjälpsnämnderna
endast i undantagsfall avviker från handläggande myndighets anmälan eller yttrande över ansökan. Därmed framstår kravet på prövning av rätts-
hjälpsnämnd som onödigt byråkratiskt. Även om utrymmet för att avslå
begäran om offentligt biträde minskar kan ett remissförfarande i allmänhet
inte undvaras i ett system där rättshjälpsnämnd är beslutande myndighet.
Som påpekats under remissbehandlingen behövs ett sådant förfarande bl. a. för att klarlägga om det existerar ett ärende vari offentligt biträde kan
förordnas. En ändring av förutsättningarna för förordnande av biträde le-
der alltså inte automatiskt till snabbare och effektivare handläggning.
De nu angivna förhållandena talar enligt min uppfattning starkt för att förordnande av offentligt biträde bör ligga på den myndighet som handlägger det ifrågavarande målet eller ärendet. Utredningen har hävdat att principiella skäl talar för att-beslutanderätten skall ligga hos ett organ som är fristående i förhållande till myndigheten. För egen del anser jag emellertid
att dessa principiella synpunkter har tillmätts alltför stor betydelse. I stället finner jag övervägande skäl tala för att handläggande myndighet i princip bör pröva frågor om förordnande av offentligt biträde. Vissa undantag från denna regel bör dock gälla. Med hänsyn till utlänningsärendenas specieila karaktär bör uppgiften att förordna biträde i dessa ärenden ligga kvar hos rättshjälpsnämnd. Vidare bör i ärende hos regeringen beslutsbefogen-
heten ligga på chefen för det departement till vilket ärendet hör, med möj-
lighet för departementschefen att delegera beslutsfunktionen till tjänste-
man i departementet. Prövning i ärende hos barnavårdsnämnd, social centralnämnd, social distriktsnämnd eller polismyndighet bör ske hos länsrätten.
Enligt min mening bör samma beslutsordning som jag nu har angett gälla
för andra beslut inom ramen för den nu ifrågavarande rättshjälpsformen, t.ex. ersättning till biträde. Beslutsfunktionen bör emellertid alltid ligga kvar på rättshjälpsnämnd då fråga är om att besluta om utredning när offentligt biträde ej har utsetts.
Beträffande besvärsordningen vid beslut rörande offentligt biträde bör gälla att i de fall domstol varit beslutande myndighet talan fullföljs hos
samma instans som har att pröva fullföljd i huvudsaken. Får fullföljd inte
ske i huvudsaken, innebär detta att talan är utesluten även vad avser beslut
som gäller rättshjälp genom offentligt biträde. När annan myndighet än domstol meddelat beslut i sådan fråga, fullföljs talan hos besvärsnämnden. Sådan fullföljsrätt bör finnas även i de fall då den beslutande myndighetens
avgörande i huvudsaken ej är överklagbart.
11.10 Organisationsfrågor I.A0.1 Rättshjälpsnämnderna
Rättshjälpsnämnder finns — liksom hovrätter — i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Nämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna.
Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara advokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde. En advokat skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. Ordföranden förordnas av regeringen. Domstolsverket utser övriga ledamöter. Av dessa utses den ledamot som skall vara enskilt verksam efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de ledamöter som ej skall vara advokater efter förslag av landsting eller. i vissa fall, kommun.
Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och de två ledamöter
som ej är advokater. Är ärende av principiell betydelse eller annars av särskild vikt eller är det i annat fall på grund av ärendets beskaffenhet påkallat
att de båda ledamöter som är advokater deltar. skall samtliga ledamöter deltaga.
År 1977 inkom till rättshjälpsnämnderna knappt 72 000 ärenden om allmän rättshjälp. Antalet inkomna ärenden om offentligt biträde uppgick samma år till omkring 4700. Ärendena fördelade sig mellan rättshjälpsnämnderna enligt följande uppställning.
| Allmän rättshjälp Antal | a | Offentligt biträde Antal | |
| Stockholm | 26 004 | 36.1 | 2915 |
| Jönköping | 9398 | 13,0 | 532 |
| Malmö | 11 936 | 16,6 | 633 |
| Göteborg | 14 731 | 20.5 | 447 |
| Sundsvall | 6 177 | 8,5 | 113 |
| Umeå | 3 603 | 5.0 | 83 |
| Summa | 71 849 | 99,7 | 4723 |
Vid rättshjälpsnämnderna finns f. n. sammanlagt 91,8 tjänster (inklusive
8.8 tjänster som hovrätterna inrättat inom ramen för tillgängliga medel). Tjänsterna fördelar sig mellan olika rättshjälpsnämnder och olika personalkategorier på följande sätt.
| Rättshjälps- Kansli- Övriga | Biträdes- Exp. | Totalt | |||
| nämnd | chef | hand- läggare | personal vakter | ||
| Stockholm | l | 8 | 26 | 1 | 36 |
| Jönköping | 1 | 1.8 | 9 | 1 | 12,8 |
| Malmö | | | 3 | 1,5 | || | 16,5 |
| Göteborg | || | 3 | 13 | || | I8 |
| Sundsvall | I | - | 4,5 | - | 5,5 |
| Umeå | 1 | - | 2 | - | 3.0 |
| Totalt | 6 | 15,8 | 66 | 4 | 91,8 |
Utredningen bedömer att dess förslag, om de genomförs, får stor betydelse för både ärendemängd och ärendetyper hos rättshjälpsnämnderna.
Utredningen beräknar att det sammanlagda antalet ärenden hos rätts-
hjälpsnämnd i ansökningsfas och för meltlankontroll där advokat arbetat sex timmar på ärendet kommer att uppgå till 23 000 årligen.
Även när det gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt med rätts-
hjälpsfrågor minskar arbetsbördan. Enligt förslaget befrias rättshjälps-
nämnderna från att pröva frågor om utredning. ersättning. slutreglering, fördelning av motparts ersättningsskyldighet m. m. i de fall där dessa frå-
gor prövas av domstol, hyresnämnd, arrendenämnd, statens va-nämnd eller överexekutor. Utredningen beräknar antalet ärenden där rättshjälpsnämnd kan komma att få pröva sådana frågor till sammanlagt omkring
20 000.
Utredningen framhåller att de ärenden som stannar kvar hos rättshjälpsnämnderna blir av förhållandevis kvalificerad art. vilket bör föra med sig en annan fördelning mellan handläggare och biträdespersonal. Relationen mellan handläggare och biträden, som f. n. är 1: 3, bör i fortsättningen vara mellan 1: 1,5 och 1:2. Utredningen räknar med att det behövs 14 handläg-
gare och 24 biträden. Med ledning av nuvarande fördelning av ärendemängden mellan de olika rättshjälpsnämnderna beräknar utredningen att Stockholm skulle behöva
5,8 handläggare, Jönköping 1,8, Malmö 2,2, Göteborg 2,3, Sundsvall 0,8
och Umeå 0,6 handläggare. Utredningen finner att vissa nämnder med
denna fördelning skulle bli för små och förordar därför att en sammanslagning sker. Majoriteten av utredningens ledamöter samt en expert föreslår
tre rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med sex handläggare och tio biträden, en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i
Sundsvall med två handläggare och fyra biträden. Två andra experter förordar fyra rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm, en i Malmö, en i Göteborg och en i Sundsvall, med sammanlagt omkring 16 handläggare och 24 tjänster för andra än handläggare.
Utredningens ordförande och en expert anser med utgångspunkt från ut-
redningens beräkningar av personalbehovet att antalet rättshjälpsnämnder bör vara högst två. I fråga om valet av kansliorter anser ordföranden och experten att den ena bör vara Stockholm, den andra Malmö eller Göteborg.
När det gäller rättshjälpsnämnds sammansättning anser utredningen att det kan räcka om det i nämnden ingår en advokat som antingen kan vara privatpraktiserande eller anställd på allmän advokatbyrå. Landstingens nomineringsroll har tagits bort i förslaget. Förslaget saknar också regler
om beslutförhet hos nämnden.
Vad beträffar rättshjälpsnämndernas ställning i administrativt hänseende förordar utredningen att de även i fortsättningen skall vara knutna till
hovrätten i resp. kansliort.
Förslaget kritiseras av flera remissinstanser som direkt skulle beröras om förslaget genomfördes. Rättshjälpsnämnden i Umeå avstyrker förslaget om reducering av antalet nämnder. Enligt denna rättshjälpsnämnds uppfattning medför förslaget inte sädana rationaliseringar att nämndernas arbetsuppgifter skulle minska. Nämnden ifrågasätter starkt riktigheten av de siffror utredningen arbetat med. Med ett alltför stort geografiskt verk-
samhetsområde skulle lokal- och personkännedomen försämras. Även lek-
mannainflytandet skulle göra sig gällande i mindre utsträckning än hittills. Vidare skulle allmänhetens och biträdenas många dagliga kontakter med nämndernas kansli fördyras och försvåras. De små nämnderna har fungerat mycket bra. Övriga rättshjälpsnämnder anför liknande synpunkter.
Domstolsverket anser att det underlag som utredningen grundat sitt ställningstagande på vad gäller antalet rättshjälpsnämnder och dimensioneringen av dessa är så osäkert att det ej möjliggör en säker bedömning.
Ytterligare undersökningar måste enligt domstolsverkets mening göras in-
nan definitiv ställning kan tas. Det förstag till organisation av nämnderna
som de två experterna presenterat i sitt särskilda yttrande förefaller enligt
domstolsverket på föreliggande material vara mer realistiskt än majoritetens förslag. Uppfattningen att underlag för ett principbeslut saknas delas av flera andra remissinstanser.
Utredningens förslag att endast en advokat skall ingå i rättshjälpsnämnd
avstyrks av samtliga instanser som tar upp frågan. Därvid anförs att det nuvarande advokatinslaget är från alla synpunkter värdefullt. Flera remissinstanser förordar också att nuvarande regler om rättshjälpsnämnds
beslutförhet bibehålls. Landstingsförbundet föreslår att landstingen fortfarande skall föreslå lekmannarepresentanter till rättshjälpsnämnderna.
Om antalet nämnder blir mindre än f.n., kan det enligt förbundet vara en
framkomlig väg att förbundet övertar nomineringen efter hörande av berörda landstingskommuner och kommuner utanför landsting.
Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har undersökts bl. a. hur rättshjälpsärendena fördelar sig på olika ärendegrupper. En ge-
nomgång har därvid gjorts av samtliga ärenden som kommit in till rättshjälpsnämnd under januari, maj och oktober 1977 och januari 1978. Samtliga ärenden som kom in under år 1977 har därefter fördelats på ärendegrupper med ledning av den procentuella fördelningen under de månader som
har granskats. Den beräknade fördelningen framgår av följande uppställning.
| Ärendegrupp | Antal ärenden i procent | Antal ärenden |
| Familjerättsärenden utom bodelning | 41 500 | S7.7 |
| Bodelningsärenden | 2 500 | 3,5 |
| Förvaltningsrättsliga ärenden | 2 500 | 3,2 |
| Övriga ärenden om allmän rättshjälp | 25 500 | 35,7 |
| Summa ärenden om allmän rättshjälp | 72 000 | 100 |
| Offentligt biträde | 4700 | 100 |
De förändringar i fråga om behörigheten att fatta beslut i rättshjälpsfrågor som jag har förordat i det föregående leder till att ett stort antal ärenden flyttas bort från rättshjälpsnämnderna.
För det första kommer rättshjälpsnämnderna med den nya ordningen att i fortsättningen endast i obetydlig utsträckning få befattning med familjerättsangelägenheter. Man borde kunna räkna med att nämnderna i vart fall när det gäller att bestämma ersättning kommer att handlägga endast omkring 1592 av det totala antalet familjerättsärenden med undantag av bodelning.
Reglerna om att domstol och därmed jämställd myndighet i fortsättningen skall handlägga rättshjälpsfrågor i mål elller ärenden som handläggs vid
domstolen eller myndigheten kombinerade med reglerna om att biträde i större omfattning än hittills skall få rätt till ersättning för arbete som utförts
före förordnandet kommer likaledes att leda till bortfall av ett stort antal ärenden från rättshjälpsnämnderna. Jag uppskattar detta bortfall till ca 5000 ärenden per år.
Förslaget till ändrade regler i fråga om rådgivning kan antas medföra att rådgivning i viss utsträckning kommer att utnyttjas som rättshjälpsform i
stället för allmän rättshjälp. Antalet sådana fall kan uppskattas till omkring 1000 per år.
Förslaget i fråga om offentligt biträde kan beräknas medföra att omkring 20 52 av dessa ärenden lämnar rättshjälpsnämnderna.
De utvidgade möjligheterna till allmän rättshjälp åt näringsidkare kan
uppskattas leda till en fördubbling av antalet sådana ärenden, dvs. en ökning med omkring 500. Dessa ärenden beräknar jag alltså i fortsättningen till ungefär 1000 per år, varav hälften kan antas falla på domstolarna. För
rättshjälpsnämndernas del betyder detta att de behåller samma antal ärenden av detta slag som i dag.
De beräknade förändringarna av antalet ärenden vid rättshjälpsnämnderna kan sammanfattas i följande uppställning
Ärendegrupp Antal ärenden = Bortfall/ Antal ärenden
år 1977 omkring efter reformen s
Familjerättsärenden utom bodelning 41500 —35 500 6 000
Bodelningsärenden 2500 - 2500
Förvaltningsrättsliga
| ärenden | 2500 | - 5000 |
| Övriga ärenden om | - 1000 22.000 | |
| allmän rättshjälp | 25 500 |
Summa ärenden om allmän rättshjälp 72000 —41 500 30 500 Offentligt biträde 4700 = 900 3 800
För att kunna göra en bedömning av det framtida behovet av personal vid rättshjälpsnämnderna har under ärendets beredning inom justitiedepartementet gjorts en undersökning bl. a. av hur personalens arbetsinsatser f.n. fördelar sig meilan olika ärendegrupper.
Undersökningen har tillgått på det sättet att rättshjälpsnämndsperso-
nalen, samtidigt som den tillställts två frågeformulär, ombetts att under en
vecka studera hur den egna arbetstiden fördelar sig mellan olika ärende-
grupper och olika arbetsmoment. Personalen har därefter enskilt eller gruppvis fått besvara frågeformulären och därvid bl. a. göra en normalfördelning av sin arbetstid mellan olika ärendegrupper. Den genomsnittliga
fördelningen för samtliga handläggare vid rättshjälpsnämnderna räknat i procent av hela arbetstiden framgår av följande uppställning.
Ärendegrupp m. m. Stock- Göte- Malmö Jönkö- Sunds- Umeå Samt-
holm borg ping vall liga
Familjerättsärenden utom bodelning . 11,3 10 12 10 10 12,3 HH Bodelningsärenden 6 10 S 10 6 4,1 Förvaltningsrätts-
liga ärenden 5,4 10 5 10 4 5,5 6,7
Övriga ärenden om allmän rättshjälp 48,9 SS 53 50 41 33.4 49,8 Årenden om offentligt biträde 9,3 S 10 5 3 2,8 7,5 Administrativa uppgifter 8.5 6 5 5 4 3,5 6,5 Fördelningstid 10 15 10 15 32 38,9 14,3
När det gäller frågan vilken personalminskning som de ändrade reglerna kan leda till för rättshjälpsnämndernas del gör jag följande bedömning på grundval av redovisningen av antalet ärenden som faller bort och persona-
lens uppgifter om fördelningen av sin arbetstid.
13 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 90
För den handläggande personalen innebär förändringarna i fråga om familijerättsangelägenheterna ett årligt bortfall av omkring 35500 ärenden
som var för sig är tämligen okomplicerade. Genom sitt stora antal är ären-
dena dock sammantagna en grupp som är personalkrävande. Åtskillig tid går åt för att ha kontroll över den stora pappersmängd som ärendena för med sig. Mycket tid måste vidare antas gå åt för telefonsamtal som har samband med dessa ärenden.
Regeln om att biträde i framtiden ska få arbeta under längre tid på ett ärende innan ansökan om allmän rättshjälp behöver ges in torde leda till — förutom bortfall av ett stort antal ärenden hos rättshjälpsnämnderna — att
de ansökningar som kommer in till nämnderna regelmässigt blir mer utförliga och fordrar mindre kompletteringar än f.n.
Den sammantagna effekten på volymen av arbetsuppgifter för den hand-
läggande personalen vid rättshjälpsnämnderna bör bli betydande. Jag uppskattar bortfallet till en tredjedel av den nuvarande arbetsmängden.
Vad gäller övrig personal torde bortfallet bli ännu större. För biträden
med granskningsuppgifter räknar jag med att minskningen i arbetsmäng-
den står i närmare proportion till minskningen av antalet ärenden än vad
som är fallet med handläggarna. För övrig personal bör arbetsmängden stå I direkt proportion till antalet ärenden. Jag uppskattar bortfallet till omkring 55 7 av den nuvarande arbetsmängden.
Effekterna på den nuvarande rätthjälpsnämndsorganisationen kan beräknas bli som framgår av följande uppställning.
Nuvarande personal Personalbehov efter reformen
Handläg- Biträdes- Totalt Handläg- Biträdes- Total
gare personal gare personal
(exkl. expe-
ditions-
vakter)
| Stockholm | 9 | 26 | 35 | 5,9 | 11.7 | 17,6 |
| Jönköping | 28 | 9 | 11,8 | 1,8 | 4 | 5,8 |
| Malmö | 4 | 11.5 | 15,5 | 2.6 | 52 | 78 |
| Göteborg | 4 | 13 | 17 | 2,6 | 5,9 | 8.5 |
| Sundsvall | I | 4,5 | 5,5 | 0,7 | 2 | 2.7 |
| Umeå | 1 | 2 | 3 | 0,7 | 0.9 | 1.6 |
Det minskade personalbehovet bör enligt min mening leda till en minsk-
ning av antalet rättshjälpsnämnder. Följande överväganden bör ligga till
grund för dimensioneringen och lokaliseringen av nämnderna.
Erfarenheterna av verksamheten vid de nuvarande rättshjälpsnämnder-
na visar att dessa ej får vara alltför små om verksamheten skall kunna bedrivas rationellt. Nämnderna bör vidare vara så stora att vikariatsfrågor och liknande frågor normalt kan lösas inom myndigheten. Om antalet rättshjälpsnämnder hålls lågt främjas också enhetlig praxis i de rättshjälpsfrågor som kommer att ligga kvar på nämnderna. Att en minskning av anta-
let nämnder medför att de kvarvarande nämndernas lokal- och personkännedom blir mindre får enligt min mening accepteras.
Vad jag nu har sagt bör enligt min uppfattning leda till att man i fortsättningen har två rättshjälpsnämnder. Ärendena om allmän rättshjälp fördelar sig f.n. nästan jämnt mellan å ena sidan stockholmsnämnden och norr-
landsnämnderna samt å andra sidan de tre sydliga nämnderna. Detta för-
hållande, som får antas bestå. kan lämpligen tjäna som ledning vid valet av
kansliorter. En nämnd bör förläggas till Stockholm, varifrån det allt över-
vägande antalet ärenden för den aktuella regionen kommer. Den andra nämnden synes lämpligen böra förläggas till Jönköping. Detta är ändamålsenligt med hänsyn bl. a. till att domstolsverket. som enligt vad jag senare
kommer att föreslå alltjämt skall vara tillsynsmyndighet för rättshjälpen, är beläget där.
Vid rättshjälpsnämndernas tillkomst blev dessa administrativt knutna till hovrätten på resp. kansliort. Det främsta skälet för att denna lösning valdes var att de flesta rättshjälpsnämnderna då ansågs alltför små för att
kunna utgöra bärkraftiga, självständiga enheter. Det föreligger dock inte något egentligt samband mellan verksamheten vid hovrätt och vid rätts-
hjälpsnämnd. Från hovrättshåll har också vid olika tillfällen uttalats önskemål om att rättshjälpsnämndsorganisationen frigörs från hovrätterna. Efter det att rättshjälpsnämnderna inrättades har domstolsverket tillkommit som
centralmyndighet för rättshjälpen. Med hänsyn till det sagda och då de av
mig förordade två rättshjälpsnämnderna kommer att utgöra bärkraftiga självständiga enheter, bör de göras till administrativt fristående myndighe-
ter som blir direkt underställda domstolsverket. Det ankommer på regeringen att besluta om verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd. Jag ämnar
återkomma till frågan om medel och tjänster för de två rättshjälpsnämnder
som utgör den nya nämndorganisationen i samband med behandlingen av
budgetpropositionen för budgetåret 1979/80.
När det gäller rättshjälpsnämnds sammansättning har utredningens förslag att endast en advokat skall ingå i nämnden fått ett genomgående negativt mottagande. Jag finner inte anledning att jämka gällande regler i detta hänseende. Likaledes saknas enligt min mening skäl att ändra gällande regler om beslutförhet för nämnderna.
Om antalet nämnder minskas i enlighet med vad jag har föreslagit och om upptagningsområdena ökas för de nämnder som bevaras, är det enligt min uppfattning inte längre lämpligt att Ilekmannarepresentanterna nomineras i den ordning som nu gäller. I stället förordar jag att Landstingsförbundet — i överensstämmelse med vad förbundet självt har föreslagit i sitt
remissvar — lämnar förslag till lekmannarepresentanter sedan berörda landstingskommuner och kommuner utanför landsting har hörts.
I1.10.2 Domstolsverket och besvärsnämnden
Rättshjälpsnämnderna står f.n. under tillsyn av domstolsverket. som
enligt sin instruktion skall leda och samordna verksamheten. I detta ingår bl. a. att meddela föreskrifter, råd och anvisningar, fastställa taxor enligt rättshjälpslagen samt företräda staten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp.
Inom verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över rättshjälps-
nämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt rättshjälpslagen.
Besvärsnämnden består av ordförande och sex andra ledamöter. Under år 1976 inkom 1222 ärenden till besvärsnämnden. Ändringsfre-
kvensen var ca 25 +, Besvärsnämndens beslut kan inte överklagas. Utredningen anser inte att det finns anledning att ändra på domstolsverkets funktion som tillsynsmyndighet när det gäller rättshjälpen. F.n. är det allmännas möjligheter att överklaga besthut i rättshjälpsfrågor
begränsade. Domstolsverket har i sin instruktion tillagts fullföljdsrätt mot
allmän domstols beslut om kostnad för rättshjälp, dvs. beslut om ersättning till biträde och offentlig försvarare samt beslut om återbetalningsskyldighet enligt 31 § rättshjälpslagen. Beslut av rättshjälpsnämnd kan överklagas endast av enskild part. Utredningen anser att detta förhållande är otill-
fredsställande och lägger fram förslag som innebär att domstolsverket ges
behörighet att överklaga även beslut av rättshjälpsnämnd. I samband därmed föreslås att besvärsnämnden görs fristående från domstolsverket. Verket bör emellertid även i fortsättningen ombesörja att besvärsnämnden har tillgång till föredragande- och kanslipersonal. Utredningen pekar också på att bättre möjligheter att övervaka och granska myndigheternas hantering av rättshjälpsfrågor kan skapas om man inför någon form av allmänt ombud i rättshjälpsfrågor. Något förslag har emellertid inte lagts fram i detta hänseende. De remissinstanser som behandlar besvärsnämndens ställning intar en positiv hållning till förslaget att göra nämnden fristående i förhållande till domstolsverket. I fråga om nämndens lokalisering anser ett par instanser
att nämndens fristående ställning bör betonas genom att nämnden flyttar
till annan ort, förslagsvis Stockholm. För detta skulle också rekryteringsskäl tala. Jag delar utredningens mening att domstolsverket även i fortsättningen
bör fungera som central tillsynsmyndighet över rättshjälpsnämnderna. Domstolsverket bör liksom f. n. dessutom ha vissa befogenheter som berör övriga myndigheters handhavande av rättshjälpen. Sålunda bör det an-
komma på verket att fastställa bl.a. taxa vid bestämmande av biträdeser-
sättning samt det närmare innehållet i ansökan om allmän rättshjälp.
Det är angeläget att alla beslut i rättshjälpsfrågor, således även t. ex. beslut som innefattar beviljande av rättshjälp. kan överprövas. Detta gäller
oavsett vilken myndighet som har fattat beslutet. Jag anser därför att en
representant för det allmänna bör få möjlighet att fullfölja talan inte bara
när beslutet har fattats av allmän domstol utan också i övriga fall. Det är
naturligt att denna talerätt läggs på domstolsverket. För de fall då talan
fullföljs hos besvärsnämnden förutsätter emellertid denna ordning att besvärsnämnden frigörs från verket och blir en självständig myndighet.
Jag förordar alltså att besvärsnämnden görs till en fristående myndighet och att domstols verket får rätt att fullfölja talan mot beslut i rättshjälpsfrågor av alla myndigheter i den mån beslutet är överklagbart. Nämnden bör liksom nu ligga i Jönköping.
11.11 Ikraftträdande m. m,
Det är givetvis angeläget att de ändrade reglerna i rättshjälpslagen träder I kraft så snart som möjligt. För att den nya ordningen skall kunna fungera
fordras emellertid ett visst förberedelsearbete. Genom att beslutsbefogen-
heter enligt lagen sprids ut på ett stort antal myndigheter samt advokater
och biträdande jurister vid advokatbyrå fordras en omfattande informations- och utbildningsverksamhet. Vidare måste nya rutiner beträffande bl. a. ekonomiadministrationen tillskapas.
Nedskärningen av rättshjälpsorganisationen ställer särskilda krav. Sålunda måste bl. a. eftersträvas att personalavvecklingen löses på ett för berörda parter tillfredsställande sätt.
Med beaktande av nu angivna synpunkter förordar jag att reformen i princip skall träda i kraft den 1 juli 1979. Jag avser emellertid att förorda övergångsbestämmelser som innebär att de ärenden vari rättshjälp har beviljats före reformens ikraftträdande i vart fall övergångsvis skall handläggas enligt äldre bestämmelser. Även vissa bestämmelser av materiell natur rörande ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd bör
efter reformen alltjämt gälla i dylika ärenden som inte avslutats vid ikraftträdandet. En sådan ordning ger möjlighet för regeringen att genomföra en
successiv avveckling av verksamheten vid de rättshjälpstämnder som skall upphöra. Även frågan om medel och tjänster under avvecklingsskedet för de rättshjälpsnämnder som skall upphöra avser jag att ta upp i samband med behandlingen av budgetpropositionen för budgetåret 1979/80.
11.12 Kostnadsfrågor
Utredningen framhåller att det är svårt att göra några exakta beräkningar av de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag.
Den nuvarande rättshjälpsorganisationen beräknas av utredningen kosta
omkring 8 milj. kr. per år. Utredningen anser att dess förslag åtminstone
på sikt innebär att kostnaderna bringas ned med omkring 50 <£ eller omkring 4 milj. kr. per år. Någon kostnadsökning av betydelse anses ej upp-
komma hos dem som övertar rättshjälpsnämndsuppgifter, nämligen advo-
kater och domstolar. Förslaget om en enklare ordning för fördelning av motparts cersättningsskyldighet torde enligt utredningen medföra vissa
kostnadsbesparingar hos kronofogdemyndighet. Summan av besparingarna hos kronofogdemyndigheterna motsvarar ungefär statsverkets utgifter för att i vissa fall överta den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift.
När det gäller kostnaderna för rådgivning räknar utredningen med en
viss kostnadsökning men anser att storleken inte kan anges. Utredningen föreslår vidare ökade möjligheter till rättshjälp i massären-
den och för näringsidkare samt bättre förmåner vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Utredningen har också rekom-
menderat en generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp i förvalt-
ningsärenden. Den kostnadsökning som föranleds av dessa förslag beräknår utredningen till 6,5 milj. kr.
Förslaget att låta advokat själv bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ett ärende upp till sex timmar innan rättshjälpsfrågan underställs någon myn-
dighets prövning kan enligt utredningen innebära risker för en praxisför-
skjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.
När det gäller den föreslagna generösare regleringen av förutsättningarna för offentligt biträde i ärenden om främst administrativa frihetsberövanden och utlänningsärenden uppskattar utredningen kostnadsökningen till
2.7 milj. kr. per år.
Sammanfattningsvis beräknar utredningen den sammanlagda kostnadsökningen till omkring 9 milj. kr. per år. Två av utredningens experter har
emellertid i särskilt yttrande uttalat att kostnadsökningarna för statsverket
kan väntas bli 4 milj. kr. större än vad utredningsmayjoriteten räknat med.
Vad gäller de inbesparingar som följer av att personalen och antalet nämnder minskas kan jag i stort sett biträda utredningens uppfattning att åtminstone på sikt kostnaderna bör minska med omkring 50 Z. Statsverkets kostnader för rättshjälpsnämnderna uppgick kalenderåret 1977 till i runda tal 9 milj. kr. För budgetåret 1977/78 kan kostnaderna beräknas ha uppgått till drygt 9.5 milj. kr.
De ändrade reglerna om beslutsfunktioner tillför främst tingsrätterna ökade arbetsuppgifter. Eftersom de ökade arbetsuppgifterna sprids till samtliga tingsrätter torde ökningen vara av mindre betydelse och rymmas inom ramen för befintliga medel.
Nägra större kostnadsökningar för rådgivning torde inte uppkomma med
hänsyn bl. a. till den mer restriktiva praxis som skall gälla för nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.
I fråga om antalet ärenden angående allmän rättshjälp torde endast de
ändrade reglerna om rättshjälp för näringsidkare medföra en ökning. Jag
räknar som tidigare nämnts med en fördubbling av antalet sådana ärenden, dvs. en ökning med 500. Om man uppskattar kostnaden per ärende till ca 1700 kr., skulle resultatet bli en kostnadsökning om 850 000 kr. Från denna summa skall avräknas vad som flyter in i rättshjälpsavgift.
Eftergift eller nedsättning av rättshjälpsavgift torde i fortsättningen bli
Prop. 1978/79: 90 | 199
mindre vanlig. Vad som kommer att inbetalas i sådan avgift är emellertid svårt att uppskatta.
Biträde enligt rättshjälpslagen kommer i fortsättningen att i större utsträckning utföra ersättningsgillt arbete utan föregående prövning av myndighet. Detta är en följd av förslagen om rätt för advokat och biträdande jurist vid advokatbyrå att bevilja allmän rättshjälp samt om rätt till retroaktiv
ersättning för arbete m. m. före biträdesförordnande. Genom att prövning-
en av ersättningen alltid ligger hos myndighet torde emellertid några kostnadsökningar inte behöva befaras.
De regler som har föreslagits i fråga om ersättning för vissa inställelsekostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. FB och om parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader vid gemensam ansökan om äkten-
skapsskillnad eller boskillnad kan antas föranleda endast obetydliga kostnadsökningar.
Vissa kostnadsökningar föranleds av nya regler som rör medling, expe-
ditions- och exekutionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader. Även de
ändrade reglerna om fördelning av motparts ersättningsskyldighet för kostnad för allmän rättshjälp kommer att leda till fördyringar. Det är vanskligt att närmare beräkna de samlade kostnadseffekterna av dessa förslag. Mer-
kostnaderna torde emellertid i stort sett uppvägas genom att förfarandet
förenklas i avsevärd mån.
Utredningens förslag till vidgade möjligheter att få offentligt biträde föranleder. som tidigare har nämnts, ej någon åtgärd från min sida i detta
ärende.
Sammanfattningsvis bedömer jag att de besparingar som följer av de organisatoriska förändringarna uppgår till ca 5 milj. kr. per år, räknat i dagens kostnadsläge. De kostnadsökningar som uppstår till följd av de olika
reformförslagen torde, under de förutsättningar som jag nyss har angett,
täckas av detta belopp.
12¶Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för-
slag till
1. Jag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),
lag om ändring i föräldrabalken,
lag om ändring i rättegångsbalken.
Bo lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),
"An . lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten.
6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder.
7. lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd, 8. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).
9. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
10. lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy-
kiskt utvecklingsstörda.
Vid upprättande av lagförslagen under 5 samt 9 och 10 har samråd skett med cheferna för handelsdepartementet resp. socialdepartementet.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
13¶Specialmotivering
13.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
Enligt departementsförslaget har rättshjälpslagen omdisponerats något. Paragrafindelningen har dock i möjligaste mån behållits oförändrad. Förevarande avsnitt upptar en fullständig genomgång av bestämmelserna i lagen. I de delar som inte berörs av departementsförslaget åsyftas ingen ändrad innebörd i förhållande till vad som gäller f. n.
Inledande bestämmelser
1 §
Av gällande lag torde följa att den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälp begärs måste angå den rättssökande personligen. Vid varje form av
rättshjälp anges det behov av bistånd som skall vara för handen. Att, som
utredningen har föreslagit, införa en generell föreskrift därom i de inledande bestämmelserna torde inte vara nödvändigt. Paragrafen kan sålunda bi-
behållas oförändrad.
28¶Första stycket i paragrafen behålls oförändrat.
I andra stycket finns f.n. en bestämmelse om att chef för allmän advokatbyrå skall vara advokat. Ifrågavarande bestämmelse kan lämpligen tas in i författning som i övrigt reglerar sådan advokatbyrås verksamhet. Andra stycket har därför fått utgå.
38¶Paragrafen innehåller liksom f.n. vissa centrala regler om rättshjälpsnämnderna. I två nya stycken införs forumbestämmelser, som avser samt-
liga rättshjälpsfrågor som handläggs av rättshjälpsnämnd. I huvudsak
motsvarar bestämmelserna vad som f.n. gäller om vilken nämnd som skall uppta ansökan om allmän rättshjälp och om offentligt biträde. I näst sista
stycket i 3 § ges föreskrift om att rättshjälpsnämnd skall stå under tillsyn av domstolsverket. Bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 11.10.2)
48¶Paragrafen motsvarar 4 § gällande rättshjälpslag. I sakligt hänseende har den ändringen dock gjorts att rättshjälpsnämndernas lekmannaledamöter utses efter förslag av Landstingsförbundet efter hörande av landstingskommuner och kommuner utanför landstingskommun inom rättshjälpsnämndens verksamhetsområde. Kommuner utanför landstingskommun tillhör numera Candstingsförbundet. Den angivna ordningen föranleds av
att antalet rättshjälpsnämnder minskas betydligt.
58¶Paragrafen. som behandlar beslutförhet m. m. vid rättshjälpsnämnd, har
behållits oförändrad.
Sa$ Paragrafens första stycke upptar en föreskrift om att det för prövning av
besvär I vissa frågor om rättshjälp finns en besvärsnämnd. Besvärsnämndens ställning har berörts närmare i den allmänna motiveringen.
Enligt andra stycket skall närmare bestämmelser om besvärsnämnden meddelas av regeringen.
Sb3 I paragrafen anges vilka organ som skall vara jämställda med allmän domstol vid tillämpningen av vissa bestämmelser i rättshjälpslagen. Om-
fattningen av den krets som jämställs med allmän domstol har närmare berörts i den allmänna motiveringen.
6§
Till paragrafen. som i övrigt behållits oförändrad i sak, har lagts en föreskrift om att det ankommer på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket att meddela närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.
Innebörden av allmän rättshjälp är att staten betalar kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Vilka dessa kostnader är
framgår av 9 och 10 §§. Den rättssökande skall efter förmåga själv bidra till
att betala kostnaderna. Vidare kan en tappande motpart förpliktas betala dessa kostnader. Beslut om rättshjälp har emellertid även andra verkningar som kan vara till fördel för den rättssökande. Sålunda är den som har rätts-
hjälp t. ex. i viss utsträckning befriad från avgiftsskyldighet (jfr 9 a §).
F.n. torde gälla att endast den är berättigad till allmän rättshjälp som har
kostnader som faller in under någon av reglerna om förmåner vid allmän
rättshjälp (9 och 10 §§). Finns inte sådana kostnader anses behov av allmän rättshjälp inte föreligga. Denna huvudprincip bör bestå även i den ändrade lagen. I 9 a & har emellertid, som antytts, införts bestämmelser om befrielse från vissa avgifter och kungörelsekostnader. Avgiftsbefrielsen gäller ex-
peditions- och exekutionsavpifter. Även den som endast skulle ha kostna-
der för sådan avgift eller kostnad bör kunna beviljas allmän rättshjälp. Av-
giftsbefrielsen utgör emellertid inte någon kostnad för rättshjälpen. Vid
tillämpning av bl.a. reglerna om återbetalningsskyldighet för tappande
motpart skall sålunda exempelvis kungörelsekostnad inte beaktas.
78 Paragrafen, som handlar om allmän rättshjälp till dödsbo, har, bortsett från en formell jämkning av samma art som i 6 § första stycket, lämnats oförändrad i sak.
83¶I denna paragraf har i punkterna I och 2 företagits en ändring av redaktionell natur i syfte att uppnå en terminologi som är ensartad med den i 16 8 andra stycket. Vidare har punkt 3 rörande näringsidkare ändrats. Syftet är att åstadkomma en viss liberalisering av möjligheterna för näringsidkare
att få allmän rättshjälp. Den närmare innebörden av bestämmelsen i denna
punkt framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 11.5.2). I andra styc-
ket' har företagits en jämkning av formell natur.
9 ö
I första stycket har andra meningen tagits bort som en följd av att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utmönstras. Till kretsen av domstolar t andra stycket punkt 2 har förts marknadsdomstolen. Som en ytterligare förmån i andra stycket punkt 4 har förts in kostnad för inställelse vid likarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken. Genom en ändring i 21 kap. 11 § föräldrabalken införs samtidigt en möjlighet att i viss utsträckning få ersättning för motsvarande kostnad utanför rättshjälpssystemets ram. Likartade bestämmelser utanför rättshjälpslagen finns bl.a. i förvaltningsprocesslagen (1971:291), utlänningslagen (1954:193) och LSPV. Beträffande förhållandet mellan de särskilda bestämmelserna om ersättning för inställelse enligt dessa lagar och bestämmelsen i 9 § andra stycket 4 rättshjälpslagen gäller att de särskilda bestämmelserna skall tillämpas i första hand. Först om ersättning inte kan utgå enligt dessa regler bör rättshjälpsreglerna tillämpas (prop. 1972:4 s. 261, 1972:132 s. 216). Motsvarande bör gälla i förhållandet mellan rättshjälpsla-
gen och den nu berörda bestämmelsen om ersättning enligt 21 kap. 11 §
föräldrabalken. 198 andra stycket 5 upptas f. n. bestämmelser om vissa expeditions- och exekutionsavgifter. I enlighet med vad som har förordats i den allmänna
motiveringen har huvuddelen av dessa avgifter fått utgå ur rättshjälpsla-
gens förmånskatalog samtidigt som avgiftsbefrielse införs i motsvarande mån. Endast tilläggsavgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen
(1971: 1027) kvarstår som förmån i punkt 5.
Normalt omfattas verkställighet inte av den rättshjälp som lämnats i den
angelägenhet som lett fram till exekutionstiteln. Föreligger behov av allmän rättshjälp i det exekutiva förfarandet får rättshjälp sökas särskilt i denna angelägenhet. Ett undantag från den angivna regeln finns emellertid.
Verkställighet som avser kvarstad, skingringsförbud eller annan säker-
hetsåtgärd omfattas nämligen av den rättshjälp som lämnats i den angelägenhet som föranlett säkerhetsåtgärden. Finns enligt vad som nu sagts beslut om allmän rättshjälp som omfattar även verkställigheten och skall tillläggsavgift utgå omfattas avgiften av förmånssystemet.
Kostnad för verkställighet av säkerhetsåtgärd kan. med det undantag
söm anges i 199 & I mom. andra meningen utsökningslagen (1877 nr 31 s. D), inte tas ut i verkställighetsärendet. Sådan kostnad kan däremot utdömas som en rättegångskostnad i mål som den rättssökande redan anhäng-
iggjort eller som han har att anhängiggöra i samband med att säkerhetsåtgärden beviljas. Kostnaden kommer följaktligen att falla in under bestäm-
melserna i 31 och 32 §§ samt 33 § första—tredje styckena rättshjälpslagen.
Genom att endast tilläggsavgift kvarstår som rättshjälpskostnad får regler-
na endast betydelse för denna typ av kostnad.
Såsom framgår av den allmänna motiveringen har ändringarna i reglerna om exekutionsavgifter föranletts bl. a. av önskemålet att domstolen skall ha kännedom om samtliga kostnader när ersättning fastställs så att slutreg-
lering kan ske av domstolen. Har i rättslig angelägenhet som handläggs vid
domstol uppkommit kända kostnader för verkställighet som ryms inom be-
slutet om rättshjälp torde det inte föreligga några problem för domstolen att beakta kostnaderna när rättshjälpsavgift skall fastställas och avräkning med biträde skall ske. Det bör åligga domstolen i nu angivna fall att inom
ramen för sin skyldighet jämlikt 32 § att självmant fastställa ersättningsskyldigheten enligt 31 § undersöka om någon sådan rättshjälpskostnad uppkommit. Blir det först efter domstolens slutreglering känt att verkställighet av säkerhetsåtgärd föranlett rättshjälpskostnad skall ny reglering ske. Av 29 § följer att ärendet då handläggs av rättshjälpsnämnd.
Vad som nu sagts rör de fall där allmän rättshjälp gäller för det ärende
där tilläggsavgiften uppkommit. Gäller inte sådant beslut — om exempelvis
den rättssökande har haft allmän rättshjälp i ärendet som lett till exekutionstiteln men ej har det i verkställighetsärendet — kan rättssökanden likväl få befrielse från avgiften genom bestämmelse därom i 6 a 8 exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027).
Kostnad för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt.
arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen enligt 9 § andra stycket 6 har ut-
gått ur förmånskatalogen. I stället har i 9 a & motsvarande befrielse från
kostnadsansvar införts.
Nuvarande punkterna 7 och 8 motsvaras i förslaget av punkterna 6 och 7.
Som sista punkt i andra stycket har upptagits kostnad för medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken. Bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.3).
Ja 8
I denna paragraf har tagits in de föreskrifter som reglerar befrielsen från vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader inom rättshjälpssystemet. Både i lagtekniskt och sakligt hänseende innebär bestämmelserna i huvudsak en återgång till det system som gällde enligt la-
gen om fri rättegång.
Första stycket innehåller bestämmelserna om befrielse från vissa expeditionsavgifter. Den närmare omfattningen av befrielsen har berörts i den allmänna motiveringen. Om den rättssökande samtidigt som han anhängiggör ett mål vid domstol ansöker om allmän rättshjälp skall ansökan behandlas innan frågan om ansökningsavgift tas upp. För att missbruk av rätten till kostnadsfri expedition skall kunna förhindras föreskrivs att befriel-
sen endast avser expedition som är erforderlig i målet eller ärendet.
I andra stycket har tagits in en regel om befrielse från skyldighet att för-
skjuta och betala utsöknings- och försäljningsavgifter enligt exekutionsav-
gftskungörelsen. Att regeln om befrielse frän betalningsansvar ej påverkar
utsökningssvarandens ansvar har berörts i allmänna motiveringen. Bestämmelsen avser såväl fallet att någon åtnjutit allmän rättshjälp i ärendet
fram till lagakraftvunnen dom som fallet att den som haft sådan rättshjälp begär allmän rättshjälp på nytt för exekution. Vidare inbegrips den situationen att allmän rättshjälp begärs först när verkställbart avgörande föreligger och begäran om rättshjälp således avser exekution.
Den nu förordade ordningen kommer att föranleda att bestämmelsen om befrielse från samma avgifter enligt 6 a § exekutionsavgiftskungörelsen
kan utgå. Däremot bör 6 a & bibehållas, såvitt avser tilläggsavgift.
I tredje stycket i paragrafen har intagits en föreskrift om befrielse från betalningsansvar från de kungörelsekostnader som tidigare omfattades av bestämmelsen om förmån i 9 § andra stycket 6. Befrielsen från kostnadsansvar i förevarande hänseende har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.5).
10 §
I denna paragraf föreslås ingen ändring i sak. Detta innebär att om rättshjälp beviljats, vare sig detta skett av advokat, biträdande jurist, allmän domstol eller därmed jämställd myndighet eller rättshjälpsnämnd. det bör ankomma på rättshjälpsnämnd att utfärda ansvarsförbindelse enligt paragrafen.
Vad i specialmotiveringen till 9 § andra stycket 5 sagts om kostnad för
verkställighet av säkerhetsåtgärd och behandlingen av sådan kostnad vid fastställande av ersättningsskyldighet är tillämpligt även på kostnad enligt
10 § (prop. 1972:132 s. 219). Det bör alltså åligga domstol att i förekom-
mande fall i samband med att ersättningsskyldighet enligt 31 § skall fast-
ställas undersöka om kostnad uppkommit i anledning av att säkerhet ställts enligt 10 8. Har ansvarsförbindelse enligt 10 § föranlett kostnad som blivit
känd först efter domstolens slutreglering följer av 29 § att ärendet då skall
handläggas av rättshjälpsnämnd.
HHS
I första stycket upptas regler om rättshjälpsavgift. Termen rättshjälpsavgift motsvarar den nuvarande termen kostnadsbidrag. Grundprinciperna för hur den rättssökande skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen undergår ingen förändring. Ett maximibelopp för rättshjälpsavgiften skall på förhand räknas ut så att den rättssökande får veta vad han högst får betala.
Överstiger rättshjälpskostnaderna rättshjälpsavgiften svarar staten för
dessa överskjutande kostnader. Är rättshjälpskostnaderna lägre än maximibeloppet motsvarar den avgift som slutligen skall betalas dessa kostnader. Maximibeloppet skall bestämmas när rättshjälpen beviljas (19 §). Vad den rättssökande slutligt får betala fastställs senare (29 §).
Genom formuleringen att den rättssökande skall bidra till kostnaderna
för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ klargörs att rättshjälpsavgiften aldrig får överstiga de faktiska rättshjälpskostnaderna i den rättsliga angelägenheten. Vidare framgår att kostnader som faller under 9 a § inte är att anse som rättshjälpskostnader.
Enligt andra stycket ankommer det på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. domstolsverket att meddela närmare föreskrifter för be-
räkning av rättshjälpsavgift.
12.8¶Ändringarna i paragrafen avser dels rättshjälpsavgiftens storlek, dels terminologin. Vid beräkning av rättshjälpsavgiften skall årsinkomsten jämnas till närmast lägre tusental kronor. Lägsta avgift skall utgöra I 92 av basbeloppet jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Föreskriften att avgiften får nedsättas eller cfterges, om särskilda skäl föreligger. undergår ingen saklig ändring. Här skall emellertid erinras om vad som framhällits i den allmänna motiveringen om att ökad restriktivitet bör eftersträvas vid nedsättning och eftergift (avsnitt 11.3).
Genom ändringar i paragrafen har termen kostnadsbidrag ersatts med rättshjälpsavgift. Termen kostnadsbidrag återfinns även i 31 kap. I $ första
stycket RB. Denna bestämmelse får därför jämkas. Även viss annan änd-
ring i 31 kap. 18 RB bör vidtas. Ändringen berörs närmare i specialmotive-
ringen till sistnämnda bestämmelse.
13 och 14 8§
Paragraferna behålls oförändrade.
15 § Utöver en ändring av samma art som i 12 8 har i överensstämmelse med
vad utredningen förordat tillagts en föreskrift om att jämkning av maximibeloppet skall ske. om väsentlig felbedömning gjorts, när beloppet tidigare bestämdes. I nu avsedda jämkningsfall bör hinder inte föreligga att jämka beloppet under vad som redan har betalats. I ett nytt andra stycke föreskrivs att allmän domstol beslutar om jämk-
ning, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstolen. Enligt 5
b $ jämställs med allmän domstol övriga domstolar och vissa förvaltningsmyndigheter. I annat fall arkommer prövningen på rättshjälpsnämnden. Möjligheten till jämkning enligt 15 § har hitintills i praktiken sällan utnyttjats. Fråga om jämkning torde f. n. upptas endast på förekommen anledning. Någon rutinmässig undersökning av den rättssökandes ekonomi när rättshjälpsärendet avslutas förekommer alltså inte. I syfte bl. a. att befästa denna ordning har i tredje stycket införts en regel om att fråga om
jämkning skall tas upp bara om särskild anledning därtill framkommit.
16 §
I denna paragraf regleras advokats och biträdande jurists rätt att bevilja
allmän rättshjälp. Befogenheten omfattar vissa i lagen angivna rättsliga
angelägenheter med anknytning till familjerätten. Den är begränsad till fall som är av den art att angelägenheten kan bli föremål för allmän domstols handläggning. Bestämmelsen är dock tillämplig även om det från början är klart mellan parterna att frågan skall lösas utomprocessuellt.
Ärende som skall anhängiggöras hos en förvaltningsdomstol eller för-
valtningsmyndighet faller icke under bestämmelsen. Någon skyldighet för advokat eller biträdande jurist att bevilja allmän rättshjälp när förutsättningarna enligt paragrafen är uppfyllda föreligger in-
te. I mål eller ärende som kan komma att anhängiggöras vid allmän dom-
stol bör dock advokaten eller den biträdande juristen i möjligaste mån utnyttja sin befogenhet eller vänta med att begära beslut om allmän rättshjälp tills målet anhängiggörs vid domstolen i stället för att vända sig till rättshjälpsnämnd för att få rättshjälpsfrågan prövad. Beviljar advokat eller biträdande jurist allmän rättshjälp innebär detta att
han också själv blir biträde (19 § andra stycket). Någon möjlighet för advo-
kat att förordna annan advokat som biträde finns inte. I första stycket i paragrafen anges i vilka typer av mål och ärenden allmän rättshjälp får beviljas av advokat eller biträdande jurist. I uppräkning-
en ingår äktenskapsskillnad och boskillnad. Här bör anmärkas att allmän rättshjälp i dessa fall inte innefattar bodelningsarbete i vidare mån än vad
som f.n. kan anses gälla. I begreppet upprättande av äktenskapsförord in-
begrips ingivande av förordet till domstol för att intagas I protokoll och
kungöras. Däremot bör åtgärder utan direkt samband med upprättandet,
såsom exempelvis föranstaltande om testamentsvittnesförhör inte omfattas av 168.
I andra stycket har vissa begränsningar förts in. Advokat eller biträdande jurist får sålunda inte bevilja allmän rättshjälp, om den rättssökande är dödsbo eller bosatt utom riket. Inte heller i fall då den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket får prövningen av rättshjälpsfrågan ske hos advokat eller biträdande jurist. Att advokat eller biträdande jurist ej får bevilja allmän rättshjälp i verkställighetsärenden
har berörts i den allmänna motiveringen.
17 8
I paragrafen har intagits en bestämmelse om befogenhet för allmän domstol och därmed enligt 5 b § jämställda organ att bevilja allmän rätishjälp. Har rättslig angelägenhet blivit föremål för handläggning vid sådan myn-
dighet, skall fråga om beviljande av allmän rättshjälp prövas av myndigheten. När ett familjerättsmål blivit anhängiggjort vid domstol upphör alltså
advokats och biträdande jurists behörighet att bevilja allmän rättshjälp i saken. Det innebär att det i fråga om beslutsbefogenheterna dras en skiljelinje mellan inom- och utomprocessuella ärenden. Om emellertid en advokat eller biträdande jurist har beviljat allmäm rättshjälp i en familjerättslig angelägenhet som sedan blir föremål för handläggning vid domstol gäller detta beslut även under domstolsförfarandet. Något nytt förordnande av
domstolen behövs alltså inte.
Domstol tar inom ramen för sin rättsvårdande verksamhet befattning
med ärenden närmast såsom en registreringsmyndighet. Så är fallet beträffande ärenden över vilka det enligt 26 § protokollskungörelsen (1971: 1066)
förs boupptecknings- eller avhandlingsprotokoHl. nämhligen bl.a. äktenskapsförord, testamentsbevakning och bodelningshandlingar. Även den rättsvårdande verksamheten innefattar handläggning i rättshjälpslagens
mening. Beslutsfunktionerna när det gäller rättshjälp i samband med bl. a.
upprättande av äktenskapsförord tillkommer alltså domstolen när äktenskapsförordet givits in till rätten för att tas in i protokoll och eventueilt kungöras.
18 §
Enligt föreskrift i paragrafen prövas fråga om allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnd, om rättshjälp inte har beviljats enligt 16 § och det inte föreligger fall som anges i 17 §. Detta innebär bl. a. att rättshjälpsnämnd är be-
hörig att pröva frågan om allmän rättshjälp i samtliga fall då ärendet ännu inte har anhängiggjorts vid allmän domstol eller därmed jämställt organ el-
ler då sådan handläggning avslutats i den rättsliga angelägenheten.
Motsvarighet till de bestämmelser om behörig rättshjälpsnämnd som nu
finns i 18 § andra stycket återfinns i 3 § första stycket.
i8a§
Paragrafen överensstämmer i stort sett med 18 §& första stycket i dess nuvarande lydelse.
19. $
Paragrafens första stycke har ändrats som en följd av att behörigheten
att bevilja allmän rättshjälp spritts ut på flera organ.
Även andra stycket har utan ändring i sak anpassats till de nya reglerna om beslutsfunktioner. Behörigheten att förordna biträde skall alltså följa de
principer som anges i 17 och 18 §§. Bestämmelse om detta finns i 21§ sista
stycket. Till stycket har lagts en bestämmelse enligt vilken advokat eller
biträdande jurist som enligt 16 § beviljat allmän rättshjälp är biträde åt den
rättssökande utan särskilt förordnande. Av denna bestämmelse följer också att advokat eller biträdande jurist inte kan bevilja allmän rättshjälp när den rättssökandes rättshjälpsbehov uteslutande avser andra förmåner än biträdeshjälp.
Tredje och fjärde styckena i paragrafen är oförändrade.
I första stycket behålls nuvarande föreskrift om att rättshjälpskostnader
som uppkommer efter det att beslut om allmän rättshjälp meddelats beta-
las av allmänna medel. Biträdeskostnad ersätts vidare för tiden efter det att ansökan om allmän rättshjälp har gjorts hos den myndighet som har att be-
sluta om allmän rättshjälp. När det gäller biträdeskostnad som har upp-
kommit före sådan ansökan vidgas möjligheterna till ersättning. Sålunda föreskrivs att av allmänna medel betalas även sådan biträdeskostnad. om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och om ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål. Regeln får betydelse i de fall advokat eller biträdande jurist inte själv beslutar om allmän rättshjälp.
Syftet bakom utvidgningen är bl. a. att i ärenden som anhängiggörs hos domstol eller därmed likställd myndighet rättshjälpsfrågan normalt skall prövas hos domstolen eller myndigheten och inte hos rättshjälpsnämnd. I ärenden som inte leder till process bör en strävan vara att rättshjälpsnämnden avgör frågan om beviljande av allmän rättshjälp samtidigt som ersättningsfrågan prövas.
Som nyss nämndes utgår ersättning liksom f.n. alltid för biträdeskost-
nad som hänför sig till tiden mellan ansökan om allmän rättshjälp och beviljundet. En förutsättning är alltså att ansökan bifalls antingen av myndighet som äger bevilja allmän rättshjälp eller efter besvär av besvärsinstansen. En annan förutsättning bör vara att det föreslagna biträdet får biträ-
desförordnande.
Enligt nuvarande ordning krävs för rätt till ersättning före ansökan om allmän rättshjälp att ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål. Bestämmelsen
syftar främst till att ge visst rådrum för att färdigställa själva ansökningen. Ibland kan den rättsliga angelägenheten vara så vidlyftig och invecklad att en mera omfattande genomgång med klienten är nödvändig, bl. a. för att den förutsatta intresseprövningen skall vara möjlig.
Genom bestämmelsens ändrade formulering blir det i begränsad ut-
sträckning möjligt för biträde att. innan allmän rättshjälp begärs, med rätt till ersättning av allmänna medel utföra arbete som inte direkt hänför sig till upprättande av ansökan. För att sådan retroaktiv ersättning skall utgå mäste det självfallet fordras att arbetet hänför sig till den rättsliga angelägenhet för vilken allmän rättshjälp sedan beviljas. Vidare måste det krävas att den rättssökandes förhållanden under hela den tid ersättningen avser varit sådana att allmän rättshjälp kunnat beviljas honom. Biträdet bör även ha åtagit sig att motta förordnande som biträde enligt rättshjälpslagen för den händelse huvudmannen får allmän rättshjälp.
När det gäller den närmare innebörden av kravet att ansökan gjorts utan väsentligt dröjsmål bör följande gälla. Är det fråga om allmän rättshjälp i ärende som skall anhängiggöras vid domstol eller därmed likställd myndighet bör ansökan som regel göras för kärande eller motsvarande senast när ärendet anhängiggörs och för svarande eller motsvarande senast när han första gängen ingår i svaromål i rättegången eller i förfarandet. Görs ansökningen senare bör retroaktiv ersättning dock kunna utgå om sökanden visar att godtagbara skäl för dröjsmålet föreligger.
Utsträcks den tidsperiod under vilken ett biträde skall få utföra arbete som berättigar till retroaktiv ersättning alltför långt uppstår svårigheter för handläggande myndigheter att bedöma om de allmänna förutsättningarna för biträdes rätt till ersättning av allmänna medel förelegat. En viss begränsning bör därför gälla. Normalt bör högst någon månads dröjsmål kunna godtas.
En begränsning bör även gälla avseende den tid ett biträde skall få lägga ned på ärendet innan myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp prövar rättshjälpsfrågan. Den längsta tid som bör kunna godtas utan att ansökan görs bör som en huvudregel vara den tid som kan anses motsvara vad en advokat debiterar under en arbetsdag. I vissa fall kan det emellertid vara befogat för ett biträde att under en begränsad tidsrymd göra en förhållandevis stor arbetsinsats utan att underställa rättshjälpsfrågan myndighetsprövning. Exempel på detta kan vara då uppdraget avser en svårbedömd fråga om kvarstad, där fara är i dröjsmål. Även eljest bör det finnas utrymme för retroaktiv ersättning, om extraordinära omständigheter är för handen. Därför har i paragrafen föreskrivits att sådan ersättning får utgå om synnerliga skäl föreligger.
Vad nu sagts bör kunna utgöra utgångspunkt både för domstol och därmed jämställd myndighet och för rättshjälpsnämnd vid tolkningen av retroaktivitetsregeln. Till skillnad från gällande rätt görs i detta sammanhang
ingen skillnad mellan å ena sidan advokat och biträdande jurist och å andra
sidan annat biträde. Den nu beskrivna ordningen anknyter till vad som gäller för offentlig försvarare och som gällde för biträde enligt lagen om fri rättegång (se NJA 1964: 368 och där anmärkta rättsfall).
Andra stycket i paragrafen har utgått som en följd av att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utmönstras. 14 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
Den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket har bibehällits i såk oförändrad.
218 I första stycket i paragrafen har tags upp gällande bestimmelser om
vem som får förordnas som biträde. Att advokat eller biträdande jurist i vissa fall får vara biträde utan särskilt förordnande framgår av 19 § andra
stycket. Vidare finns i stycket en bestämmelse om entledigande av biträde.
I andra och tredje styckena har upptagits bestämmelser om byte av biträde och om substitution. Bestämmelserna har kommenterats i den allmänna motiveringen i avsnitt 11.8.1.
Paragrafens sista stycke ger en regel om vem som beslutar i de frågor som omfattas av paragrafen.
I paragrafens första stycke har företagits ändring som föranleds av att
den rättssökandes kostnad för medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken utgör förmån enligt rättshjälpslagen. Därjämte har viss formell jämkning
skett. Till nuvarande andra stycket har lagts en bestämmelse om att ersätt-
ning för jämkas om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller att besluta om substitution eller om det eljest föreligger sär-
skilda skäl. Jämkning bör kunna ske till noll. Exempel på jämkningssitua-
tioner är då advokat eller biträdande jurist har beviljat allmän rättshjälp i strid mot bestämmelserna i 8 &. Även misskötsel av rättshjälpsärende eller
andra omständigheter som kan medföra att ombud avvisas jämlikt 12 kap. SY RB, 485 förvaltningsprocesslagen (1971: 291) eller 6 § förvaltningslagen (1971: 290) kan inverka på ersättningen.
Tredje stycket innehåller bestämmelser om vilket organ som fastställer bl. a. biträdesersättning. Vad gäller ersättning till medlare har endast allmän domstol fått befogenhet att bestämma ersättning. Sådan ersättning skall. säsom utgörande rättegångskostnad, yrkas innan handläggningen vid
domstolen avslutas. Ersättning till medlare enligt 22 8 skall avse uppdraget
1 dess helhet, även om blott den ena parten har allmän rättshjälp. Huruvida
part som inte har rättshjälp skall återbetala medlarkostnaderna eller någon
del därav är att bedöma enligt allmänna regler som rättegängskostnad (jfr 31 5 första stycket rättshjälpslagen).
23 § Paragrafen har gjorts tillämplig även på medlare. I övrigt har ingen änd-
ring gjorts.
24 8
I konsekvens med ändringen av 9 § andra stycket punkt 2 har marknadsdomstolen förts in i kretsen av domstolar I 24 §. Fövrigt är paragrafen som behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.2), oförändrad i sak.
258 F denna paragraf upptas som huvudregel att rättshjälpsnämnd beslutar om utredning i angelägenhet som ej handläggs vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt. Är
det fråga om utredning av mindre omfattning får biträde eller skiftesman
som förordnats It ärende om bodelning besluta i frågan. Närmare regler om
vad som skall anses som utredning av mindre omfattning kan meddelas i förordning. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (av-
snitt 11.6.2).
26 §
I andra stycket har tillagts en föreskrift som ger länsrätt befogenhet att
besluta om ersättning för vissa inställelsekostnader vid läkarundersökning
enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken.
27 8 I första stycket har termen kostnadsbidrag ersatts med rättshjälpsavgift.
Vidare saknas i paragrafen motsvarighet till gällande ordning enligt vilken
den rättssökande kan betala kostnadsbidrag genom att direkt betala kost-
nad för allmän rättshjälp. Vidare har i stycket företagits en ändring i syfte att klarlägga att även biträde som jämlikt 19 § andra stycket andra mening-
en inte fått förordnande av myndighet, faller under första stycket i paragrafen.
Andra stycket reglerar liksom gällande lag avräkning med biträdet. Sälunda skall från ersättning enligt 22 § avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet. I de allra flesta fall kommer den avgift som skall avräknas att utgöra samma belopp som maximi-
beloppet.
Ordningen för avräkning med biträde påverkas av att rättshjälpsavgiften kan komma att fastställas mer än en gång. Så är fallet t. ex. när ett mål eller en delfråga i ett mål överprövas i högre instans. Vid avräkning är utgångspunkten för hur rättshjälpsavgiften skall bestämmas följande. Överstiger rättshjälpskostnaderna maximibeloppet bestäms rättshjälpsavgiften till maximibeloppet med hänsyn tagen till eventuell jämkning. De kostnader som överstiger avgiften svarar statsverket för. Uppgär rättshjälpskostnaderna till lägre belopp än maximibeloppet, bestäms rättshjälpsavgiften till samma belopp som rättshjälpskostnaderna.
Om biträdets ersättning understiger den avgift som skall avräknas och kostnader utöver biträdesersättningen har uppkommit i rättshjälpsärendet.
svarar biträdet mot statsverket för mellanskillnaden och har att inbetala
denna. Av 28 a 8 följer att, för det fall rättshjälpsavgift som uttagits av den rättssökande överstiger biträdesersättningen och övriga kostnader i rättshjälpsärendet, mellanskillnaden skall återbetalas till den rättssökande,
med reservation för vissa fall då handläggningen av den rättsliga angelä-
Prop. 1978/79: 90 J [a
genheten fortsätter.
Ersättning och i samband därmed rättshjälpsavgift kan, som nyss berördes. komma att fastställas två eller flera gånger i ett och samma rättshjälpsärende t fall då beslut av lägre instans I huvudsaken överklagas. Flera på varandra följunde beslut kan också förekomma när besvär anförs över fast-
ställd biträdesersättning. Fall där högre instans fastställer ersättning och
rättshjälpsavgift före lägre instans kan även tänkas, t. ex. när interimistiskt
beslut I tingsrätt överklagas till hovrätt. Hovrätten skall därvid i samband
med att besvären avgörs fastställa biträdesersättning och rättshjälpsavgift.
Tingsrätten. där målet fortsätter under tiden, skall senare I samband med
att huvudsaken avgörs fastställa biträdesersättning för arbetet i tingsrätten och på nytt bestämma rättshjälpsavgift.
Fall kan också tänkas uppkomma där två myndigheter, som skall fast-
ställa biträdesersättning och rättshjälpsavgift, står i begrepp att fatta sädana beslut vid ungefär samma tidpunkt. Därvid måste myndigheterna samordna sina beslut i rättshjälpsfrågan. Dessa fall torde bli mycket sällsynta
och torde ej fordra särskilda bestämmelser.
När ett senare beslut om rättshjälpsavgift innebär en höjning av avgiften jämfört med tidigare beslut skall den beslutande myndigheten låta avräkna avgiften mot biträdesersättningen så länge den höjda avgiften ryms inom
maximibeloppet. Innefattar det senare beslutet även en jämkning av maxi-
mibeloöoppet på sä sätt att detta bestäms till högre belopp än det ursprunghgå maximibeloppet, skall den rättssökande av den beslutande myndigheten åläggas att till statsverket inbetala den del som överstiger det först fastställda maximibeloppet. Denna del skall följaktligen ej avräknas mot biträdesersättningen.
Finns ej biträde enligt rättshjälpslagen, skall enligt tredje stycket rättshjälpsavgiften betalas till statsverket.
Den myndighet som gör avräkning i rättshjälpsärende skall ombesörja att därav föranledda utbetalningar från statsverket verkställs. Föranleder avräkning att den rättssökande eller biträde skall inbetala belopp till statsverket skall i lämplig ordning bevakning ske av att betalning äger rum. Närmare föreskrifter i dessa hänseenden kan meddelas av regeringen.
2858 Paragrafen har ändrats i formellt hänseende, bl. a. som en följd av den
ändrade terminologin.
2834 §
I paragrafen regleras återbetalning av rättshjälpsavgift till den rättssökande. I tydlighetens intresse har sålunda föreskrivits att om rättshjälpsav-
giften fastställs till lägre belopp än det som den rättssökande tidigare inbetalat skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.
Den föreslagna ordningen innebär som tidigare framhållits bl.a. att er-
sättning och rättshjälpsavgift skall bestämmas instans för instans. Förs exempelvis I hovrätt talan mot ett interimistiskt beslut av tingsrätt skall hovrätten fastställa rättshjälpsavgilt. Är denna avgift lägre än maximibeloppet —- kostnaderna 1 hovrätten understiger detta belopp — föreligger enligt vad
som nyss sagts en återbetalningsskyldighet för biträdet eller. mer sällan.
statsverket gentemot den rättssökande. Om återbetalning bör komma till stånd är emellertid beroende också av andra faktorer. En vanlig situation torde vara att ärendets fortsatta handläggning ger upphov till ytterligare biträdeskostnader. En avräkning med biträdet och fastställande av rättshjälpsavgift blir då ånyo aktuell. Efter det att rättshjälpsavgift fastställts i
en instans kan i nästa instans också uppkomma kostnader för rättshjälpen som inte avser ersättning till biträde, exempelvis utredningskostnad. Det
framstår som mindre lämpligt att den rättssökande återfår medel som han vid ett senare tillfälle på nytt skall betala i rättshjälpsavgift. Å andra sidan kan den rättsliga angelägenheten fortsätta efter den första avräkningen men med ett annat biträde åt den rättssökande. I det fallet bör givetvis den rättssökande It förekommande fall av biträdet få tillbaka vad han erlagt för mycket.
I syfte att ge utrymme för rimliga bedömningar i varje särskilt fall har i
paragrafens andra mening föreskrivits att med återbetalning får anstå, om det finns anledning antaga att högre avgift kommer att fastställas på grund av ytterligare kostnader för rättshjälpen.
Genom lämpligt utformad blankettext bör den rättssökande i samband med avräkning informeras om att ny rättshjälpsavgift kan komma att bestämmas om den rättsliga angelägenheten inte är avslutad och att detta kan föranleda ytterligare betalningsskyldighet för honom. Med hänsyn till att det inte alltid med säkerhet kan sägas om en rättshjälpsavgift bestäms slutligt har termen slutlig rättshjälpsavgift undvikits.
29 &
Paragrafen innehäller bestämmelser om tidpunkt för bestämmande av rättshjälpsavgift och avräkning. Första och andra styckena avser fall då den rättsliga angelägenheten handläggs av allmän domstol och därmed jämställd myndighet. I tredje stycket finns en regel om när rättshjälpsnämnd skall vidta motsvarande åtgärder.
Fastställande av rättshjälpsavgift enligt 29 §& första och andra styckena
innebär i normala fall — beroende på om handläggningen av den rättsliga
angelägenheten fortsätter eller ej, exempelvis i annan instans eller utomprocessuellt — antingen en partiell fastställelse av vad den rättssökande får betala för rättshjälpen eller en slutlig sådan fastställelse. Det vanligaste fallet då domstol har att bestämma rättshjälpsavgift och göra avräkning torde
bli då domstolen skiljer angelägenheten i från sig och därmed också för sin
del avslutar handläggningen av rättshjälpsärendet. I vissa situationer finns behov av att dessförinnan kunna fastställa rättshjälpsavgift och göra
avräkning. Ett sådant fall är dä biträdet slutar att ta befattning med rättshjälpsärendet, t.ex. vid entledigande av biträdet. Ett annat fall kan vara då rättshjälpen upphör. När biträdets ersättning bestäms måste den rättshjälpsavgift som skall avräknas mot ersättningen fastställas. Bestämmelsen i första stycket avser sädana situationer. I andra stycket regleras fall då biträde ej finns eller biträdet ej begär ersättning.
Även när uppgiften att fastställa rättshjälpsavgift och göra avräkning ankommer på rättshjälpsnämnden kan enligt tredje stycket på motsvarande sätt olika tidpunkter för detta komma i fråga.
Uppstår under ärendets gång och utan att biträdet avslutat sitt uppdrag eller rättshjälpen upphört behov för biträde att genast få ersättning av allmiänna medel — exempelvis i äktenskapsmål i direkt anslutning till att tingsrätt meddelat beslut om betänketid — bör detta liksom f. n. lösas genom att biträdet får förskott på sin ersättning.
När myndigheten fastställer rättshjälpsavgift har den att utgå från maximibeloppet. Detta bör gälla även om rättshjälpsavgiften i samma angelägenhet fastställs flera gånger till följd av handläggning av angelägenheten i flera instanser. Som regel har maximibeloppet konsumerats av kostnader-
na i första instans. Det kan emellertid tänkas att kostnaderna i den första
instansen inte har uppgått till maximibeloppet och att avgiften enligt 29 § första stycket bestämts till kostnaderna. Nästa gång rättshjälpsavgiften fastställs. vilket sker i den högre instansen, skall, som framgått av special-
motiveringen till 27 8. maximibeloppet alltjämt vara utgångspunkten för
fastställelse av rättshjälpsavgift enligt 29 ö.
Det förhållandet att beslut om rättshjälpskostnad överklagas utgör inget hinder mot att företa åtgärder enligt 29 §.
30 §
Den föreslagna tydelsen av paragrafen motsvarar i sak nuvarande 29 8.
318 Fnligt första stycket tillämpas reglerna om fördelning av rättegångskostnader i fråga om rättshjälpskostnader i mål eller ärende vid allmän domstol och därmed likställda myndigheter. Som en följd av de ändrade reglerna i 33 § om fördelning mellan statsverket och den rättssökande av den ersättning som tappande motpart har att erlägga har den nuvarande föreskriften i andra meningen i stycket att ersättningen skall utges till statsverket fått jämkas.
Innehållet i andra—fjärde styckena har kommenterats i den allmänna motiveringen (uvsnitt 11.8.3).
Femte stycket överensstämmer med nuvarande fjärde stycket frånsett
en justering som motsvarar den som gjorts i första stycket andra mening-
en.
Prop. 1978/79: 90 ta nn
325§ I paragrafen har endast gjorts ändring av samma art som i 318 sista stycket.
33 8
I första stycket sägs att ståatsverket övertar den rättssökandes fordran på
ersättning för rättshjälpskostnader. om ersättningen till den « i uvn mot-
svarar den rättssökandes rättshjälpsavgift oppgår ull högst fem procent av basbeloppet för oktober äret innan rättshjälp begärs. Den rättssokande är i
sådant fall berättigad att av statsverket äterfå ett belopp motsvarande er-
lagd rättshjälpsavgift. Av praktiska skäl torde det inte vara möjligt att krä-
va alltför omfattande undersökningar av om avgiften blivit erlagd. En upp-
aft om att avgiften erlagts bör. om den ej framstår som osannolik. som regel godtas.
Andra stycket upptar en föreskrift för det fall att den del av ersättningen som motsvarar den rättssökandes rättshjölpsavgift överstiger fem procent av basbeloppet. I det fallet skall den ersättningsskyldige utge så stor det som motsvarar rättshjälpsavgilten till den rättssökande och äterstoden tull statsverket. Den rättssökande har att själv driva in den summa som tillkommer honom. Av 9 a § följer emellertid att den som söker verkställighet
av myndighetens avgörande i denna del är befriad från bl. a. utsökningsav-
oh. ”
Beträffande första och andra styckena kan i övrigt hänvisas till den all-
männa motiveringen (avsnitt 11.8.2).
"Fredje stycket innehåller en regel för den situationen att jämkad ersättningsskyldighet ålagts motpart.
Fjärde stycket motsvarar nuvarande andra stycket med vissa ändringar
som föranletts av tidigare ändringar i lagen rörande exekutionsavgifter.
Den närmare innebörden av reglerna i 33 § kan askädliggöras av följande exempel hämtade från utredningens betänkande. Förutsättningen är att A har haft allmän rättshjälp i mål mot B och vunnit målet helt. Gällande basbelopp antas vara 11800 kr.
I. Rättshjälpsavpiften uppgick till 450 kr. Rättshjälpskostnaderna upp-
gick till I 200 kr.
B skall till statsverket utge ersättning för rättshjälpskostnaderna med
1200 kr.
A skall av statsverket erhålla den del av ersättningen som motsvarar rättshjälpsavgiften eller 450 kr.
2. Rättshjälpsavgiften uppgick till 600 kr. Rättshjälpskostnaderna uppgick till 2 500 kr.
B skall utge ersättning för rättshjälpskostnaderna med 2 500 kr.
Av detta belopp skall 600 kr. eller den del av ersättningen som motsvarar rättshjälpsavgiften utges till A och återstoden 1900 kr. tll statsverket. I följande exempel har A:s yrkande i mål mot B bifallits endast till en del
och rätten har beslutat att B:s ersättningsskyldighet för rättshjälpskostna-
derna skall jämkas till hälften.
3. Rättshjälpsavgiften uppgick tll 700 kr. Rättshjälpskostnanderna upp-
gick ull 1500 kr.
B skall till statsverket utge ersättning för hälften av rättshjälpskostnaderna eller 750 kr.
A skall av statsverket erhålla den del av ersättningen som motsvarar hälften av rättshjälpsavgiften eller 350 kr.
4. Rättshjälpsavgiften uppgick till I 200 kr. Rättshjälpskostnaderna upp-
gick till 8000 kr. B skall utge ersättning för hälften av rättshjälpskostnaderna eller 4 000
kr.
Av detta belopp skall 600 kr. eller den del av ersättningen som motsvarar hälften av rättshjälpsavgiften utges till A och återstoden 3400 kr. till statsverket.
34 8
I paragrafens första —tredje stycken har i såk oförändrade tagits upp bestämmelserna om förutsättningarna för och verkningarna av upphörande av i'lmän rättshjälp. Till paragrafen har lagts ett fjärde stycke som reglerar beshisfunktionerna när fråga om upphörande av allmän rättshjälp uppkommer.
I samband med att domstolsverket anför besvär enligt 49 a § över beslut om rättshjälp med yrkande om undanröjande av beslutet kan det visa sig att grund för beslut om upphörande eventuellt också föreligger. Som exempel kan nämnas att talan förs mot beslut om allmän rättshjälp åt näringsidkare på den grund att förutsättningarna enligt 8 § 3 inte föreligger och det I samband därmed framkommer att den rättssökandes ekonomiska förhål-
landen ändrats i sådan mån att han inte längre är berättigad till allmän rättshjälp. Besvärsnämnden skall då jämlikt en särskild föreskrift i paragrafens fjärde stycke få meddela beslut om upphörande av den allmänna rätts-
hjälpen med stöd av 34 §.
I syfte att nå parallellitet mellan 34 och 49 a §§ har tredje stycket i 34 §
jämkats genom införandet av en bestämmelse av innebörd att om särskilda skäl föreligger får förordnas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas
av statsverket. Därmed åsyftas ingen ändring av vad som gäller f. n., nämligen att den rättssökandes kostnadsansvar när rättshjälp upphör på grund av förhållande som anges i 34 § första stycket 1 eller 4 ej skall överstiga maximibeloppet om ej annat följer av nuvarande 29 §. Har sålunda den rättssökande inte erlagt rättshjälpsavgiften enligt 27 eller 28 § skall hans
ansvar inte överstiga maximibeloppet om rättshjälpen förordnas upphöra.
35 och 36 8&
Paragraferna har behållits oförändrade.
37 §
Paragrafen har undergått viss jämkning med hänsyn till den nya 9 a §.
38 §
Paragrafen har behållits oförändrad.
39 8
I paragrafen har företagits en ändring av samma art som i 34 § tredje stycket.
40 §
Ändringen är av formell natur.
41 §
I paragrafen har gjorts en begränsad ändring i fråga om rättshjälp i utlänningsärenden. I likhet med vad som gäller i förpassningsärenden skall offentligt biträde kunna förordnas redan under polisutredningen, när fråga har uppkommit om utvisning. Det är även i dessa fall viktigt både för den enskilde och från utredningssynpunkt, att ett sakkunnigt biträde står till
förfogande från början.
I övrigt överensstämmer paragrafen i sak med lydelsen fr. o. m. den 1 ju-
li 1978. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 11.9.1 i den allmänna
motiveringen.
42 §
Paragrafen är i sak oförändrad i förhållande till dess lydelse fr. o. m. den
I juli 1978.
43 8
Paragrafen, som upptar bestämmelser om beslutsfunktionerna vid förordnande av offentligt biträde, har berörts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 11.9.2).
44 8
Första stycket har lämnats oförändrat.
I andra stycket har gjorts ändring som föranletts av ändring i 21 §.
I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om beslutsbefogenheterna vid beslut om entledigande, byte och substitution av offentligt biträde samt om ersättning till offentligt biträde. Beslutande myndighet är i dessa fall den handläggande myndighet som enligt 43 § äger förordna om offentligt biträde. Föreskriften om att ersättning till offentligt biträde utgår av all-
männa medel har behållits och återfinns i fjärde stycket i paragrafen. Den
enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet.
45 8 I första stycket har ej gjorts någon ändring i sak.
Andra stycket har ändrats till överensstämmelse med vad som i övrigt har föreskrivits i fråga om beslutsfunktioner, när det gäller offentligt biträde.
40 8
Paragrafen innehäller bestämmelser om vad som avses med rådgivning. Där anges att rådgivning får lämnas under högst en timme. Rådgivningens
längd har närmare berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.4).
47 8
Paragrafens första stycke upptar liksom f.n. bestämmelser om rädgiv-
ningsavgift. Bestämmelserna har kommenterats I avsnittet It.4i den all-
miänna motiveringen.
Enligt andra stycket får den rättssökande f.n. räkna sig erlagd rådgiv-
ningsavgift tillgodo såsom betalning på kostnadsbidrag. Motsvarande bör
gälla även fortsättningsvis. Överstiger rädgivningsavgiften rättshjälpsav- Öften bör den rättssökande kunna återfå mellanskillnaden i samma utsträckning som gäller vid ursprunglig allmän rättshjälp. Andra stycket har
justerats i enlighet härmed.
Paragrafens första stycke har undergått en mindre jämkning föranledd av rättshjälpsnämndernas förändrade ställning i rättshjälpssystemet. I öv-
49 8
Paragrafen upptar bestämmelser om fullföljd av talan.
Beträffande beslut av allmän domstol och därmed enligt 5 b § jämställd myndighet föreskrivs I första stycket att talan får föras i enlighet med de regler som allmänt gäller för fullföljd mot myndighetens beslut. I den mån
talan inte kan ske mot avgörande i huvudsaken, såsom exempelvis vid ar-
betsdomstolen, innebär detta att talan är utesluten även i rättshjälpsfrägan.
I visst fall är talan mot beslut i fråga om rättshjälp utesluten på grund av
särskild författningsbestämmelse (se 49 kap. 7 § rättegångsbalken). Fullföljdsbegränsningarna inskränker även domstolsverkets talerätt enligt
49 a§.
I andra stycket har föreskrivits att talan mot beslut enligt rättshjälpsla-
gen som meddelats av rättshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet som ej omfattas av första stycket förs hos besvärsnämnden genom besvär.
Förvaltningsmyndigheter som omfattas av första stycket är arrendenämnd, hyresnämnd, överexekutor och statens va-nämnd. I andra stycket
har också föreskrivits att departementschefs m.fl. beslut överklagas till
besvärsnämnden.
Enligt tredje stycket gäller att talan inte i något fall får föras mot besvärsnämndens beslut enligt rättshjälpslagen.
Någon besvärsrätt mot advokats eller biträdande jurists beslut i fråga om beviljande av allmän rättshjälp eller om fastställelse av maximibelopp
har inte införts. I det förra fallet torde något praktiskt behov inte föreligga av besvärsmöjlighet. I det senare fallet blir behovet av att ändra ett maximibelopp tillgodosett genom myndighets rätt att jämka enligt 15 §.
49a§
I första stycket i denna nya paragraf har tagits in en föreskrift som ger domstolsverket talerätt mot samtliga beslut i rättshjälpsfrågor, under för-
utsättning att beslutet är överklagbart enligt 49 §. Regeln har kommenterats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.10.2).
I andra stycket har meddelats bestämmelser rörande verkningarna av att beslut om allmän rättshjälp cHer beslut om rättshjälp genom offentligt biträde undanröjs efter överklagande. I sådant fall skall den som haft rättshjälpen som regel själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket. I vissa fall kan nämligen billigheten kräva att den rättssökandes ansvar för kostnader begränsas. Har frågan om beviljande av rättshjälp
varit tveksam bör staten i allmänhet stå för de kostnader som uppkommer i anledning av rättshjälpsförordnande.
Av 34 § sista stycket framgår att fråga om upphörande av allmän rättshjälp kan tas upp i samband med besvärstalan.
50 § Som en följd av att en vidgad krets myndigheter får befogenheter enligt
rättshjälpslagen har bestämmelsen i paragrafen gjorts tillämplig på allmän
domstol i den mening som avses i 5 b &$. Skälet till att de ifrågavarande
myndigheterna inte har ansetts böra få befogenhet att besluta om rättshjälp i ärenden som avser myndigheternas förvaltande verksamhet är att den rättssökande i dessa ärenden kan stå i ett sådant motsatsförhållande till myndigheten att det framstår som olämpligt att myndigheten avgör rättshjälpsfrågor. Som exempel kan nämnas fallet att den rättssökande vill ha allmän rättshjälp i ett disciplinärende där myndigheten har befogenhet att ålägga honom disciplinpåföljd.
51 §
Paragrafen har lämnats oförändrad.
Övergångsbestämmelserna
Ändringarna i rättshjälpslagen avses träda i kraft den 1 juli 1979.
Har allmän rättshjälp beviljats före ikraftträdandet bör vissa äldre be-
stämmelser av bäde formell och materiell natur alltjämt gälla. De formella reglerna bör dock endast gälla övergångsvis. Vilka reglerna är har särskilt angivits i övergångsbestämmelserna.
De ändrade reglerna om ersättningsskyldighet och om fördelning av er-
sättning som motpart eller annan förpliktats återbetala föranleder en sär-
skild övergångsbestämmelse. F.n. skall motpart eller annan som är ersätt-
ningsskyldig för rättegångskostnader enligt rättegångsbalken eHer annan
lag åläggas att utge ersättning till statsverket utan avräkning av partens kostnadsbidrag. Det ankommer på rättshjälpsnämnden att verkställa ersättningsbeslulen. Detta sker genom att rättshjälpsnämnden begär verkställighet hos kronofogdemyndigheten. Misslyckas indrivningsförsök finns det vissa möjligheter att med stöd av avskrivningskungörelsen (1965: 921) avskriva statsverkets fordran. I den del ersättningen avser rättshjälpstaga-
rens kostnadsbidrag kan emellertid någon avskrivning inte äga rum, vilket leder till att ärendet även fortsättningsvis måste bevakas. En sådan ord-
ning medför administrativa problem. Detta kan undvikas om statsverkets rätt att enligt nämnda paragraf uppbära ersättning som tillkommer den rättssökande övergår på denne, om ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat uttas inom ett år från beslutet om ersättningsskyldighet. En övergångsbestämmelse av detta innehåll har införts.
13.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
21 kap. 11 8
Som jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.4) och i specialmotiveringen till 9 § rättshjälpslagen föreslås att det utanför
rättshjälpssystemet införs viss rätt till ersättning för inställelse i samband
med läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken för den som har hand om barnet. En bestämmelse därom har tagits in I förevarande paragraf.
13.3¶Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
17 kap.
14 §
De föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen medför att allmän domstol får ökad behörighet att meddela beslut i fråga om allmän rättshjälp. Med anledning därav har andra stycket ändrats. Detta stycke har dessutom ändrats redaktionellt.
30 kap.
12 §
I paragrafen, som gäller rättegång i brottmål, har ändringar gjorts som motsvarar dem som för tvistemålens del vidtagits i 17 kap. 14 § rättegångs-
balken.
31 kap.
15¶Första stycket har ändrats till följd av den ändrade terminologin i rättshjälpslagen.
Andra stycket är oförändrat.
I tredje stycket har på grund av synpunkter som bl. a. framkommit under remissbehandlingen vidtagits en saklig ändring. F.n. gäller enligt första stycket att den tilltalades återbetalningsskyldighet till statsverket för vissa
kostnader m. m. är begränsad till maximibeloppet för hans kostnadsbidrag
vid allmän rättshjälp. I tredje stycket anges att om det belopp den tilltalade skulle ha att ersätta understiger visst av regeringen fastställt belopp. kostnaden skall stanna på statsverket. F.n. är grundbeloppet för kostnadsbidrag 90 kr. Det av regeringen med stöd av tredje stycket fastställda beloppet var ursprungligen 50 kr. men uppgår numera efter höjningar till 100 kr. Om den nuvarande ordningen behålls. kan det antas att beloppen även i fortsättningen kommer att ligga nära varandra. Enligt min mening innebär det en enklare och mer rationell ordning att i båda styckena anknyta till rättshjälpsavgiften. I tredje stycket har därför föreskrivits att om det belopp som den tilltalade skulle ha att ersätta statsverket understiger grundbeloppet för rättshjälpsavgiften. som alltså enligt förslaget utgör en procent av basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärs. skall kostnaden stanna på statsverket. Bestämmelsen får genom hänvisning återverkningar på innehållet i 38 § rättshjälpslagen.
Den nu föreslagna ändringen medför att den förordning varigenom det återbetalningsfria beloppet bestämts kan upphävas.
33 kap.
5§
I paragrafen har vidtagits en formell ändring föranledd av de ändrade beslutsfunktionerna Ii rättshjälpssystemet.
49 kap.
4§
De utökade beslutsbefogenheter enligt rättshjälpslagen som förslaget
327 Prop. 1978/79: 90
medför för de allmänna domstolarna har föranlett ändringar i denna paragraf. Genom hänvisningar återverkar ändringarna i paragrafen på innehål-
let i 54 kap. 3 och 8 §§.
7§
Genom en ändring i paragrafen har öppnats möjlighet för det allmänna att föra talan mot bifallande bestut om allmän rättshjälp. Liksom f. n. skall bifallande beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål ej kunna överklagas.
52 kap. I 8, 54 kap. 8 5 och 56 kap. I & Ändringarna är en följd av den ändrade utformningen av 49 kap. 4 8. Av 54 kap. 8 § följer att det i fortsättningen blir möjligt att till högsta domstolen fullfölja fråga om allmän rättshjälp som väckts i tingsrätt.
13.4 Förslaget till tag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)
33 §
I paragrafen har i tydlighetens intresse tagits in en erinran om domstolsverkets talerätt i rättshjälpsfrågor.
34 &
I första stycket har gjorts en ändring som motsvarar ändringen i 49 kap.
4 § första stycket 8 rättegångsbalken.
13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten
17 §
Ändringen är av samma natur som ändringen i 34 8 förvaltningsprocesslagen (1971: 291). I paragrafen har dessutom tagits in en erinran om domstolsverkets talerätt.
13.6 Förslagen till ändringar i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder, lagen (1976:839) om statens va-nämnd och utsökningslagen (1877:31s. 1)
Ändringarna är av samma karaktär som ändringen i 34 § förvaltnings-
processlagen (1971: 291).
13.7 Förslagen till ändringar i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. 23 resp. 45 §
Ändringarna har föranletts av att psykiatriska nämnden inte skalt vara
slutinstans såvitt gäller beslut i fräga om offentligt biträde (se 49 § andra stycket rättshjälpslagen).
34 resp. 22 § Genom tillägg till dessa paragrafer har ordförandena i de olika nämnder-
na fått befogenhet att ensamma besluta i frågor som rör rättshjälp genom
offentligt biträde.
14 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) lag om ändring i föräldrabalken WNA lag om ändring i rättegångsbalken . lag om ändring t förvaltningsprocesslagen (1971: 291) lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten Sva lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder N . lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd 2 lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. I) 9. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall 10. lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda.
15 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1978/79: 90 22 t tb "An
Bilaga I
Utredningens lagförslag
1¶Förslag till ny Rättshjälpslag
Härigenom föreskrives följande
Inledande bestämmelser 18 Rättshjälp enligt denna lag kan erhållas i egen rättslig angelägenhet, om
det föreligger behov av sådant bistånd som avses i lagen. Rättshjälpsformerna är rådgivning, förlängd rådgivning, allmän rättshjälp,
rättshjälp åt misstänkt i brottmål och rättshjälp. i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
För rådgivning, förlängd rådgivning och allmän rättshjälp utgår avgift enligt vad som sägs nedan.
25¶Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå eller, efter särskilt förordnande, av annan.
Den som lämnar eller förordnats att lämna annan rättshjälp enligt denna lag än rådgivning eller förlängd rådgivning benämnes offentligt biträde.
Vad i lagen sägs om advokat äger motsvarande tillämpning på biträdande jurist på advokatbyrå.
38¶Rättshjälp kan beviljas av advokat (5, 16 och 18 §§), rätthjälpsnämnd (17 §,
218 första stycket sista meningen och 47 §), allmän domstol (21 § första
stycket första meningen och 44 §) och departementschef eller tjänsteman
som departementschefen bestämmer (47 §).
4§
Med allmän domstol avses i lagen även arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, krigsrätt samt statens va-nämnd. 15 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Rådgivning och förlängd rådgivning
5§
Kan den rättssökandes behov av rättshjälp tillgodoses genom kortare råd-
givning eller därmed jämförlig åtgärd, lämnas rättshjälpen genom rådgiv-
ning. Rådgivning får lämnas under en halvtimme.
Befinnes den rättsliga angelägenheten vara av sådan beskaffenhet att handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtagas eller krävs av annan anledning längre tid än en halvtimme men bedömes en timme vara tillräckligt för att klara av angelägenheten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.
Om rådgivning och förlängd rådgivning beslutar advokat.
6§
Rådgivning och förlängd rådgivning får ej lämnas för upprättande av själv-
deklaration. Regeringen kan förordna att rådgivning och förlängd rådgivning
ej heller får lämnas i fråga om vissa andra slag av ärenden som är talrikt
förekommande och normalt är av enkel beskaffenhet (massärenden).
7§
Rådgivning meddelas mot en avgift som motsvarar en procent av det bas-
belopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, som gällde för oktober året innan rättshjälp begäres. Avgiften jämnas till närmast lägre tiotal kronor. För förlängd rådgivning utgår dubbel rådgivningsavgift.
Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För
vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till
den advokat som lämnat rådgivning. Beslut om nedsättning eller eftergift meddelas av denne.
Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet
8v
Allmän rättshjälp får lämnas endast fysisk person och dödsbo.
98¶Fysisk person kan få allmän rättshjälp, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det basbelopp som
anges i 78.
Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll,
minskas den beräknade årsinkomsten med ett belopp motsvarande ett halvt
basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt ned-
satt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller
fråndrages.
105¶Dödsbo kan få allmän rättshjälp, om boet behöver sådant bistånd och det
med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt.
Avlider den som har allmän rättshjälp, utgår rättshjälpen till dödsboet.
115¶Allmän rättshjälp får ej lämnas för upprättande av självdeklaration. I fråga om massärenden kan regeringen förordna om inskränkningar i rätten till allmän rättshjälp.
125¶Allmän rättshjälp får lämnas endast den som har befogati intresse av att få sin sak prövad. Rättshjälp får ej lämnas i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att ge möjlighet till rättshjälp eller vinna fördel vid prövningen av begäran om rättshjälp.
I fråga om rätten till allmän rättshjälp gäller i övrigt att sådan rättshjälp får lämnas
1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, bara om den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl för rättshjälp föreligger,
2. den som är bosatt utom riket, bara om han är svensk medborgare eller om särskilda skäl föreligger för rättshjälp,
3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga
förhållanden eller omständigheterna i övrigt.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.
. Förmåner vid allmän rättshjälp 13X8 Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.
Som kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för I. offentligt biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rätts-
sökandes rätt,
2. bevisning vid allmän domstol samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,
3. bevisning eller annan nödvändig utredning i angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet, om utredningen ej kan erhållas genom domstolen eller myndigheten,
4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och
för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför
allmän domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken
eller läkarundersökning enligt 21 kap. 105 samma balk, 5. vad av allmänna medel utgått för översättning eller enligt 4 eller 5 §
lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning om faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om,
6. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken, 7. skiftesman som förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, om rättshjälpsnämnden meddelat sådant förordnande som anges i 20 § andra stycket. Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.
148¶Den som beviljats allmän rättshjälp är i ärendet befriad från sådan avgift enligt expeditionskungörelsen (1964:618) som utgår för expedition enligt
avdelningarna I och Hi den vid kungörelsen som bilaga fogade avgiftslistan.
Avgiftsfrihet gäller dock ej i fråga om sådan expedition som utfärdas endast
på särskild begäran, om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft. Den som beviljats allmän rättshjälp är vidare befriad från avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol skall såvitt de belastar den som beviljats rättshjälp utgå av allmänna medel.
155¶Skall den rättssökande ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad, sking-
ringsförbud eller annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsök-
ningslagen (1877:31 s. D, får rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse
på statens vägnar.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet
enligt 41 eller 42 § utsökningslagen, om rättshjälp beviljats i verkställig-
hetsärende.
Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kostnad för rättshjälpen.
Beviljande av allmän rättshjälp m. m.
165¶Allmän rättshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga angelägenheten avser
äktenskapsskillnad = boskillnad - underhållsbidrag till make eller barn = faderskap till barn - vårdnad - umgängesrätt - omyndighetsförklaring eller dess hävande.
Vad nu sagts gäller bara om annat ej följer av 17 § första stycket 1, 3,
4, 6 eller 7, dock äger advokat bevilja allmän rättshjälp i ärenden enligt
21 kap. föräldrabalken.
178¶Frågan om allmän rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnden
1. om den rättssökande är dödsbo,
2. om den rättssökande är näringsidkare och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet,
3. om den rättssökande är bosatt utom riket,
4. om den rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande
vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet,
5. om den rättsliga angelägenheten avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,
6. om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt be-
handlas utom riket,
7. om den rättsliga angelägenheten kan antagas bli prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,
8. om den rättsliga angelägenheten avser massärende,
9. om den rättssökande vill anlita annan än advokat.
Efter framställning från den rättssökande äger rättshjälpsnämnden pröva frågan om allmän rättshjälp även i fall som avses i 16 och 18 53.
185¶I andra fall än i 16 och 17 §§ sägs får advokat bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet högst sex timmar. Har ärendet inte slutförts inom denna tid, skall frågan om fortsatt rättshjälp utan dröjsmål hänskjutas till rättshjälpsnämnden eller om den rättsliga angelägenheten blir föremål för
handläggning vid allmän domstol innan advokaten arbetat på ärendet sex
timmar, till domstolen.
Är den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift enligt 25 § högre än
vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten, sker prövningen av om fortsau rättshjälp skal! utgå, när arbetet pågått så många timmar att
kostnaderna nått upp till rättshjälpsavgiften.
Rättshjälpsnämnd eller domstol är ej skyldig att pröva frågan om fortsatt rättshjälp förrän advokaten arbetat på ärendet den tid som anges i första eller andra stycket.
195¶Anser sig advokat cj kunna bevilja allmän rättshjälp eller anser han att biträde ej behövs skall, om den rättssökande begär det, prövningen av rättshjälpsfrågan hänskjutas till rättshjälpsnämnden.
205 Beslutar rättshjälpsnämnd att allmän rättshjälp skall utgå, får nämnden på
sökandens begäran förordna advokat till offentligt biträde, om den rätts-
sökande ej kan behörigen tillvarata sin rätt själv eller genom någon som
i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd. Om särskilda skäl fö-
religger till det, kan annan lämplig person förordnas till offentligt biträde. Har den rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader
eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.
I fall som avses i 175 första stycket 5. får rättshjälpsnämnden med beaktande av makarnas förhållanden, boets beskaffenhet och omständighe-
terna i Övrigt antingen förordna offentligt biträde eller bestämma att rätts-
hjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman enligt 13 § andra stycket 7. I ansökan om rättshjälp skall den rättssökande ange vilken förmån han önskar och skälen till sitt önskemål. I samma ärende får båda dessa förmåner utgå bara om särskilda skäl föreligger.
I fall som avses i 178 första stycket 7. får offentligt biträde förordnas bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga för-
hållanden eler sakens beskaffenhet.
215 Uppkommer fråga om allmän rättshjälp sedan den rättsliga angelägenheten
blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och föreligger cj fall som avses i 17 § första stycket 1-6 eller 8, beviljas rättshjälpen av domstolen. Beslut om allmän rättshjälp gäller även när talan fullföljes eller meddelat
beslut underställes annan domstols prövning eller saken överlämnas till
annan domstols avgörande. Äger handläggningen rum vid förvaltnings-
domstol eller förvaltningsmyndighet, prövas frågan om allmän rättshjälp
av rättshjälpsnämnden.
Beslutar allmän domstol att rättslig angelägenhet vari allmän rättshjälp
beviljats, skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, skall domstolen pröva om rättshjälpen skall omfatta kostnaden för offentligt biträde. Vid prövningen skall 205 tredje stycket äga motsvarande tillämpning. Har offentligt biträde tidigare förordnats med stöd av 173 första stycket 7. och 203 tredje stycket skall vad nu sagts inte gälla.
Beviljas allmän rättshjälp av allmän domstol! får domstolen förordna offentligt biträde. Därvid äger 203 första och tredje styckena motsvarande
tillämpning. När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13§ föräldrabalken,
förordnas ej offentligt biträde enligt denna lag.
Prop. 1978/79: 90 LS [ES
Avuifter för allmän rättshjälp
228 Rättshjälpsavgiften utgör en procent av det basbelopp som anges i 7 3, jämnad till närmast lägre tiotal kronor, om den rättssökandes beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl förelgger.
Är inkomsten högre än som anges i första stycket ökar rättshjälpsavgiften
med 0,5 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppet och därefter
med 1 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med sex gånger basbeloppet och därefter
med 2 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppet och därefter
med 4 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet.
Vid ullämpning av andra stycket skall de belopp som motsvarar visst antal basbelopp jämnas till närmast lägre tusental kronor och avgiften i samtliga fall jämnas till närmast lägre tiotal kronor.
Rättshjälpsavgiften får inte i något fall överstiga kostnaderna i den rättsliga
angelägenhet som rättshjälpen avser.
235 Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, skall den beräknade årsinkomsten minskas med ett belopp motsvarande ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han bidrager.
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.
24 8
Rättshjälpsavgiften för dödsbo utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.
2585 Preliminär rättshjälpsavgift fastställes i samband med att rättshjälpen be-
viljas. Lämnas allmän rättshjälp efter rådgivning eller förlängd rådgivning
1 samma rättsliga angelägenhet, skall den rättssökande vid betalning av
rättshjälpsavgiften tillgodoräknas ett belopp som motsvarar erlagd rådgiv-
ningsavgift. Avser beslut om allmän rättshjälp rättslig angelägenhet som
har nära samband med angelägenhet för vilken allmän rättshjälp tidigare beviljats, får beslutas att rättshjälpsavgift som erlagts i det tidigare rätts-
hjälpsärendet skall avse även det nya ärendet.
26 8
Rättshjälpsavgift som fastställes i samband med att allmän rättshjälp beviljas inbetalas till det offentliga biträdet. Har allmän rättshjälp beviljats utan att offentligt biträde förordnats, inbetalas avgiften till statsverket.
Myndighets beslut om skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.
Byte av biträde m. m.
278 Offentligt biträde får sätta advokat i sitt ställe (substitution). I övrigt får
substitution äga rum bara efter särskilt tillstånd.
Byte av offentligt biträde får ske bara efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den
rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Entledigande i annat
fall av offentligt biträde får ske om skäl föreligger till det.
Beslut i fråga om tillstånd till substitution av biträde eliter i fråga om
tillstånd till byte av biträde eller entledigande av biträde i annat fall, meddelas
av rättshjälpsnämnden. Handlägges den rättsliga angelägenheten vid allmän
domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor, får domstolen eller myndigheten besluta om sådan åtgärd.
Beslut om utredning 28 5 Offentligt biträde får besluta om utredning genom intyg och om annan mindre omfattande utredning. Om allmän rättshjälp beviljats utan att offentligt biträde förordnats, får rättshjälpsnämnden besluta om motsvarande utredning. Har i ärende om bodelning offentligt biträde ej förordnats, men
finns skiftesman för vilken gäller förordnande enligt 203 andra stycket,
beslutar denne om sådan utredning som nu sagts.
Bedömer biträdet eller skiftesmannen att mera omfattande utredning krävs, skall frågan härom prövas av rättshjälpsnämnden. Handlägges den
rättsliga angelägenheten vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor beslutar domstolen eller myn-
digheten om sådan utredning.
Ersättningsregler
295 Offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. Ersättning till advokat får avse även kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp, om ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål.
Prop. 1978/79: 90 to ww a
Har det offentliga biträdet genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.
Om biträdet uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rätts-
hjälp, eller det eljest föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.
Offentligt biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av den
rättssökande eller motpart utöver vad som följer av första stycket. Har så skett är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket.
30 §
När ersättning första gången i ärendet fastställes till offentligt biträde skall
det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som rättshjälpsavgift
till biträdet avräknas. Understiger ersättningen rättshjälpsavgiften, skall bi-
trädet, om ytterligare kostnader uppkommit i rättshjälpsärendet till stats-
verket inbetala återstoden av rättshjälpsavgiften. Överstiger rättshjälpsavgiften biträdesersättningen och övriga kostnader i rättshjälpsärendet, skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.
31 8
Vad i 29 § sägs äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättning till skiftesman och medlare enligt 42 kap. 17§ rättegångsbalken.
325 Den som medverkat vid utredning som avses i 28 § har rätt till ersättning
med skäligt belopp. I fråga om ersättning för inställelse vid domstol eller annan myndighet äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel
till vittne motsvarande tillämpning.
33 8
Ersättning som avses i 29-32 §§ fastställes i mål eller ärende hos allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexeku-
tor av domstolen eller myndigheten och i annat fall av rättshjälpsnämnden. .
34 §
Ersättning som avses i 13 5 andra stycket 4 utgår enligt särskilda bestäm-
melser som regeringen meddelar och bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap.
föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen.
35 5
Den myndighet som enligt 33 § har att pröva ersättningsfrågan skall i sam-
band med att ersättningen fastställes också fastställa rättshjälpsavgiften. Där-
vid skall avgiften bestämmas till annat belopp än den preliminära rättshjälpsavgiften endast om fall föreligger som avses i andra stycket.
Har efter det att rättshjälp beviljats den rättssökandes ekonomiska situation undergått väsentlig förändring, skall rättshjälpsavgiften jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i avgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när avgilten först bestämdes. Om den rättssökande eller ställföreträdare för honom genom vårdstöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen får vid fastställandet av rättshjälpsavgiften det belopp som enligt 22 8 skall utgå överskridas efter vad som är skäligt.
Innebär myndighetens beslut att rättshjälpsavgilften skall utgå med högre belopp än det som tidigare fastställts, skall den rättssökande åläggas att inbetala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som tidigare fastställts, skall den rättssökande berättigas återfå vad som erlagts för mycket.
36 §
I mål eller ärende vid allmän domstol tillämpas bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnad även i fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp. Vad nu sagts gäller dock icke beträffande ersättning för ränta. Skall i annat fall bestut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Om ersättningen i sådant fall skall fastställas av rfättshjälpsnämnden, skall dock betalningsskyldighet åläggas för kostnaderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.
Har motpart eller annan enligt första stycket ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader, skall ersättningen utges till statsverket, om den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift ej överstiger fem procent av det basbelopp som anges i 75. Den rättssökande
skall i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp motsvarande
erlagd rättshjälpsavgift.
Överstiger den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift fem procent av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige utge motsvarande belopp till den rättssökande och återstoden till stutsverket.
Har ersättningsskyldighet ej ålagts till fullt belopp skall vad i andra och tredje styckena sägs om rättshjälpsavgift avse den del av avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten.
37. 8
Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall den domstol som handlägger målet ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Om andra makens rättshjälpsavgift skulle ha utgått med lägre belopp än som motsvarar hälften av rättshjälpskostnaderna skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar hans rättshjälpsavgift. Ersättningsskyldighet skall ej åläggas om rättshjälpsavgiften ej skulle överstiga
grundavgiften enligt 223 första stycket och ej heller om det med hänsyn till omständigheterna eljest är obilligt.
Har i fråga om skiftesman förordnande meddelats enligt 20 § andra stycket och har endast ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden i fråga om kostnaderna för skiftesmannen och för utredning som denne har föranstaltat om tillämpa bestämmelserna i första stycket. Beslut om
ersättningsskyldighet som rättshjälpsnämnd meddelar får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.
Överstiger i fall som avses i första eller andra stycket summan av ersättning som make ålagts att betala och den rättssökandes rättshjälpsavgift kostnaderna för rättshjälpen, skall den rättssökande berättigas återfå den överskjutande delen.
38 5
När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 36 eller 37 3.
Upphörande av allmän rättshjälp
39 8
Allmän rättshjälp skall upphöra om
1. preliminär rättshjälpsavgift ej erlägges,
2. rättssökanden lämnat oriktig uppgift och allmän rättshjälp ej skulle
ha beviljats om riktig uppgift lämnats, 3. rättssökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig upp-
gilt. som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift,
4. rättssökanden ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin
sak behandlad eller
5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att rättssökanden ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.
I fall som avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande om upphörande av rättshjälpen ej meddelas, om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör. Om allmän rättshjälp upphör, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. I fall som avses i första stycket I och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga rättshjälpsavgiften, om ej annat följer av 35 § andra stycket tredje meningen.
Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den
rättsliga angelägenheten handlägges av allmän domstol, förvaliningsdom-
stol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor, av domstolen eller
myndigheten och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Upphör allmän rättshjälp, skall beslut i fråga om ersättning till offentligt biträde eller annan meddelas utan dröjsmål.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål
40 X
Om offentligt biträde i brottmål (offentlig försvarare) finns särskilda bestämmelser.
413 Annan rättshjälp åt misstänkt i brottriål än som avses i 40 § får beviljas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 7X.
Vid prövning enligt första stycket äger 9 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.
Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rätishjälp ej beviljas.
425 Vid rättshjälp enligt 41 § utgår ej någon rättshjälpsavgift. I övrigt äger 13 X första stycket och andra stycket 2 och 4 samt 14, 32 och 34 §§ motsvarande uillämpning.
43.3¶Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande ullämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 41 5.
I fall som avses i 1935 andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, 183 lagen (1957:668) om utlämning för brott, 14 5 lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet samt 39 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäller vad där är föreskrivet.
44 §
Beslut om rättshjälp enligt 41 § meddelas på ansökan av den tilltalade. Ansökan skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan göras muntligen.
Rättshjälp enligt 41 § beviljas av den domstol där målet är anhängigt.
Har rätten skilt saken från sig, får den till dess talan fullföljts av den tilltalade
eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätt.
Föreligger omständighet som anges i 39 § första stycket 2 beträffande
den tilltalade, skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes
den ulltalade för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives
t 435 första stycket åläggas att betala hela kostnaden för rättshjälpen.
Ändras den tilltalades ckonomiska förhållanden i sådan mån att han ej längre är berättigad ull rättshjälp, skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra.
Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
45 8
I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden
m. m. utgår rättshjälp i den formen att offentligt biträde förordnas. Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende
1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8 eller 9 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskoleelev enligt 2835 samma lag,
3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,
4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 3 barnavårdslagen (1960:97) eller utredning enligt 30 5 samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,
5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960:97),
6. hos utlänningsnämnden enligt utlänningslagen (1954:193), 7. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954:193),
8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954:193) dock ej hos polismyndighet, såvida icke utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,
9. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954:193), om underställning skett hos centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket eller hänskjutits dit med stöd av 58 § tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,
10. angående uppehållstillstånd, om utlänningsnämndens yttrande på grund av 125 första stycket utlänningslagen (1954:193) skall inhämtas,
11. angående föreskrifter som meddelas enligt 10 3, 34 § eller 51 § femte
stycket utlänningslagen (1954:193),
12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 § första stycket
utlänningslagen (1954:193),
13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brotisbalken,
14. angående återintagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken, 15. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt
lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om interna-
iionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
16. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
17. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt samtycke ull åtgärden ej lämnats,
18. hos regeringen enligt I $ andra stycket lagen (1975:1360) om tvångs-
åtgärder i spaningssyfte i vissa fall.
46 §
Offentligt biträde enligt 45 § skall utses för den som åtgärden avser. om det cj är obehövligt. I fall som avses i 45 § 4 kan offentligt biträde även utses för vårdnadshavare.
47 §
Offentligt biträde enligt 45 § förordnas av rättshjälpsnämnden efter ansökan
av den som åtgärden avser eller anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. I ärende hos regeringen ankommer dock prövningen på chefen för det departement, till vilket ärendet hör, eller på tjänsteman som departementschefen bestämmer.
Förordnande av offentligt biträde gäller även när talan fullföljes eller med-
delat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.
48 §
Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.
I fråga om offentligt biträde enligt 45 § äger bestämmelserna i 27 § första och andra styckena motsvarande tillämpning.
Ersättning till offentligt biträde enligt 45 § fastställes, om målet eller ärendet handlägges hos regeringen eller hos förvaltningsdomstol, av regeringen
eller förvaltningsdomstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Ersätt-
ningen utgår av allmänna medel. Bestämmelserna i 29 X äger motsvarande tillämpning.
49 5
I mål eller ärende som avses i 45 § får offentligt biträde föranstalta om sådan utredning genom intyg eller annan mindre omfattande utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser
och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, eller uppkommer fråga om mera omfattande utredning får rättshjälpsnämnden på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.
Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpshämnd medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. I fråga om fastställandet av crsättningen äger 48 § tredje stycket motsvarande tillämpning.
Prop. 1978/79: 90 [5] 's2 Ne
Särskilda bestämmelser
50 S Är den rättssökande missnöjd med beslut som advokat meddelat enligt 7 eller 253 äger han begära att frågan hänskjuts till rättshjälpsnämnden.
SIS
Mot beslut av rättshjälpsnämnd föres talan genom besvär hos besvärsnämn-
den. Detsamma gäller i fråga om beslut av allmän domstol i fall som avses 1 18, 21 eller 25 3. I fråga om beslut som allmän domstol i övrigt meddelar enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot sådan domstols beslut.
Mot beslut av förvaltningsdomstol,arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor enligt denna lag föres talan genom besvär hos besvärsnämnden, om annat ej följer av tredje stycket.
I fråga om talan mot beslut om ersättning enligt denna lag som meddelats av sådan domstol eller myndighet som avses i andra stycket tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot sådan domstols eller myndighets beslut.
Talan får ej föras mot regeringens, departementschefs eller besvärsnämn-
dens beslut enligt denna lag.
528 Rättshjälpsnämnd finns i Stockholm, Malmö och Sundsvall. Verksamhets-
området för rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen. Besvärsnämnden
finns i Jönköping.
Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad på avdel-
ningar. |
Rättshjälpsnämnd och besvärsnämnden står under tillsyn av domstolsverket.
53 8
Rättshjälpsnämnd består av ordförande som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra andra ledamöter. Av ledamöterna skall ytterligare en vara lagfaren och erfaren i domarvärv, en vara ledamot av Sveriges advokatsamfund och de övriga vara myndiga svenska medborgare bosatta inom nämndens verksamhetsområde.
Ordföranden i nämnden förordnas av regeringen. Övriga ledamöter för-
ordnas av domstolsverket. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare.
Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande tillämpning på ersättare.
Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock
säga sin mening först.
An
48¶Vid rättshjälpsnämnd skall finnas kansh.
I den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid kansliet på
rättshjälpsnämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende.
55 8
Besvärsnämnden består av ordförande och sex andra ledamöter. För ordförande och övriga ledamöter finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses av regeringen.
Regeringen får förordna att besvärsnämnden skall vara delad på avdel-
ningar.
56 §
Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätt som är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverksamhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes till böter. Detsamma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i yrkesmässig verk-
samhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller benämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.
Denna lag träder i kraft den
Genom denna lag upphäves rättshjälpstagen (1972:429).
Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser fri rättegång, skall den i stället gälla rättshjälp som beviljats enligt denna lag.
Har ansökan om fri rättegång gjorts före ikraftträdandet av rättshjälpslagen (1972:429), äger bestämmelserna i lagen (1919:367) om fri rättegång fortfarande tillämpning. Har allmän rättshjälp beviljats före den nva lagens ikraftträdande gäller bestämmelserna i 16, 17, 20 samt 27-33 §§ rättshjälpslagen (1972:429) i fråga om sådan rättshjälp.
3 Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrives, att 21 kap. HIS föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande tIydelse Föreslagen lvdelse
11 §
Beträffande pars skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning. Kostnad för utförande av uppdrag Kostnad för utförande av uppdrag
enligt 2 § första stycket andra punk- enligt 2 § första stycket andra punk-
ten, hämtning eller omhändertagan- ten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkarundersökning de av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. Fråga om betalas av allmänna medel. ersättning för sådan kostnad prövas av länsrätten. Den som har barnet i sin vård har rätt till ersättning för inställelse vid läkarundersökning enligt 10 § samt till förskott enligt bestämmelserna i. vittnesersättningskungörelsen (1973:262). Sådan kostnad betalas av allmänna medel. Vad som sagts nu gäller dock endast om det är uppenbart att den som har barnet i sin vård ej själv kan svara för kostnaden.
Frågor om ersättning enligt andra
och tredje styckena prövas av länsrätten.
Denna lag träder i kraft den
16 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 90
4¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden
Härigenom föreskrives, att 8 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse
8 N
Ersättning för rättegångskostnad Ersättning för rättegångskostnad får cj avse annat än kostnad för får ej avse annat än kostnad för
1. rådgivning enligt rättshjälpsla- 1. rådgivning eller förlängd rådgivgen (1972:429) vid ett tillfälle för var- ning enligt rättshjälpslagen je instans, (1978:000) vid ett tillfälle för varje
instans,
2. ansökningsavgift, 2. ansökningsavgift, 3. resa och uppehälle för part eller 3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sam- ställföreträdare i samband med sam-
manträde eller, om personlig instäl- manträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppe- lelse ej föreskrivits, resa och uppe-
hälle för ombud, hälle för ombud,
4. vittnesbevisning, 4. vittnesbevisning, S. översättning av handling, 5. översättning av handling,
6. inkassoåtgärd som vidtagits 6. inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången. före rättegången.
Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.
Ersättning som anges i första Ersättning som anges i första
stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm- stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm-
melser som Konungen meddelar. melser som regeringen meddelar.
Med kostnad som sägs i första stycket 1 jämställes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå,
i den mån den ej överstiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.
Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.
Denna lag träder i kraft den
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden
1¶Allmänna synpunkter, rättshjälpslagens terminologi m. m.
1.1 Bostadsdomstolen
5. Terminologi
Det är känt att beteckningen ”kostnadsbidrag” ofta har vållat missuppfattningar hos de rättssökande och bostadsdomstolen anser det självklart att termen skall mönstras ut. Domstolen har inget att erinra mot utredningens förslag ”rättshjälpsavgift” som f.ö. ansluter till formuleringarna i
domstolsverkets blanketter för avräkning och slutreglering (bilagorna 9 och 11 till betänkandet). Ett väl så gott alternativ är emellertid den i Arr-
felts kommentar på sid. 80 använda termen ”egenavgift”.
Domstolen avstyrker bestämt att begreppet "offentligt biträde” ges in-
nebörden av biträde vid allmän rättshjälp. ” Offentligt biträde” torde nu
vara en väl inarbetad beteckning på den särskilda form av rättshjälp som behandlas i 41-45 §& RHL, och det skulle säkerligen vålla åtskilliga helt
onödiga missförstånd om termen gavs en annan innebörd. Härtill kommer
att det av utredningen föreslagna alternativet till nuvarande rättshjälp genom offentligt biträde ”rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberö-
vanden och vissa utlänningsärenden m. m.” inte kan anses särskilt välfunnet.
Utredningens förslag att bland de inledande bestämmelserna skall tas in regler enligt vilka biträdande jurist på advokatbyrå jämställs med advokat
(2 §) och specialdomstolar jämställs med allmän domstol (4 §) samt att
fortsättningsvis i lagen de kortare huvudbegreppen används utgör enligt domstolens mening en klar redaktionell förbättring. Lokutionen ”allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen”, som återfinns på ett flertal ställen i RAL, har sålunda tett sig lång och otymplig.
1.2 Göta hovrätt
När det nuvarande rättshjälpssystemet genomfördes för 4 1/2 år sedan, erhöll rättshjälpsnämnderna den klart dominerande myndighetsfunktionen. Departementschefen anförde i förarbetena (prop. 1972:4 s. 236) som motivering för detta bland annat att de administrativa komplikationer som
kan uppstå när flera myndigheter har att ta ställning till olika frågor i ett
och samma rättshjälpsärende härigenom skulle kunna undvikas och en enhetlig praxis lättare uppnås. Departementschefen uttalade vidare att det
skulle innebära en betydande arbetsbelastning för de allmänna domstolar-
na om dessa skulle handha administrationen av rättshjälpen. Enligt hovrättens mening äger dessa uttalanden fortfarande giltighet.
Det nuvarande rättshjälpssystemet innebar stora förändringar. Under den förhållandevis korta tid systemet tillämpats har dessutom förekommit
omfattande lagändringar, framförallt inom äktenskapsrätten, vilka i hög
grad påverkat rättshjälpsnämndernas arbete. Även rättshjälpslagstiftningen har ändrats på vissa punkter. Hovrätten anser det därför knappast
möjligt att för närvarande göra en rättvisande utvärdering av det nuvarande systemets funktion och kostnader. Det ställer sig till följd härav också
vanskligt att beräkna konsekvenserna från kostnadssynpunkt av en omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet.
Hovrätten, som anser att det nuvarande systemet allmänt sett fungerat tillfredsställande, kan därför inte biträda uppfattningen att detta system nu i sina huvuddrag bör ändras. Hovrätten avstyrker således, att det rättshjälpssystem som förordas av utredningens ordförande genomföres.
1.3 Hovrätten för Nedre Norrland
Allmänna synpunkter på rättshjälpssystemet
Säsom framhållits i direktiven till rättshjälpsutredningen förutsattes vid rättshjälpsreformens tillkomst att lagstiftningen på området skulle ses
över, sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av dess tillämpning. Det var na-
turligt att uppställa en sådan förutsättning för reformen, eftersom den inne-
bar i organisatoriskt hänseende ingripande nyheter och det var svårt att
förutse vad den nya ordningen skulle komma att innebära främst från effektivitets- och kostnadssynpunkt. Gjorda erfarenheter har givit vid han-
den att det är påkallat med en översyn av rättshjälpen främst för att förfarandet skall bli enklare och effektivare.
Antagandet av rättshjälpslagen utgjorde en mycket betydelsefull reform i svenskt rättsliv. Den innebar förverkligandet av principen att en svag
ekonomisk ställning inte skulle utgöra hinder för en rättssökande att kom-
ma till sin rätt i en betydelsefull rättslig angelägenhet. Samtidigt möjliggjordes för envar att få råd i rättsliga angelägenheter antingen kostnadsfritt eller mot en begränsad avgift. Eftersom reformen visat sig vara betydligt mera kostnadskrävande för det allmänna än förhandskalkylerna ger vid handen är det angeläget att understryka att översynen av rättshjälpen ej får le-
da till ett försvagande av de genom reformen uppnådda resultaten för den
rättssökande allmänheten.
Under arbetet på rättshjälpsreformen tilldrog sig frågan om kostnadskontrollen stort intresse. De föreslagna rättshjälpsnämnderna ansågs väl ägnade all utöva denna kontroll främst avseende arvoden titl biträden och
sakkunniga. I syfte att underlätta fullgörandet av kontrollfunktionen be-
träffande arvoden till biträden avsåg man vidare att i stor utsträckning taxebinda verksamheten. Förhoppningarna om att åstadkomma en effektiv kostnadskontroll av arvodena kan inte sägas ha infriats. Den under departementsberedningen ursprungligen framförda tanken att de regionala rättshjälpsnämnderna skulle pröva alla arvodesfrågor övergavs såtillvida att det skulle ankomma på de allmänna domstolarna att fastställa arvodena i angelägenheter som föranlett rättegång. Avsikten att i stor utsträckning genom taxar fixera arvodena har i endast begränsad omfattning kunnat förverkligas. Indirekt har emellertid fastställda taxor fått en mycket stor betydelse, i det timkostnadsnormer som lagts till grund för taxorna gjorts till-
lämpliga i alla fall då rättshjälpsnämnderna haft att fastställa biträdesarvo-
den och blivit helt vägledande även för de allmänna domstolarna. Det kan
med fog ifrågasättas om denna utveckling varit ägnad att göra kostnadskontrollen effektiv. Även om det ligger någon överdrift i utredningens ord-
förandes uttalande, att rättshjälpsnämnderna inte kan utöva någon kontrollfunktion i fråga om kostnaderna (betänkandet s. 280), är det uppenbart att i olika sammanhang framförd kritik mot systemet att bestämma arvode på grundval av uppgiven tidsåtgång är befogad.
Som ett led i en effektiv kostnadskontroll var det som nämnts från bör-
jan avsikten att införa ett längtgående system med taxor. Denna avsikt har kunnat förverkligas i endast begränsad omfattning. I stället har tillskapats en ordning, varigenom tidsåtgången blivit avgörande för biträdesersättningens storlek. Denna praxis är såsom antytts behäftad med uppenbara olägenheter och bör därför omprövas i samband med en översyn av rättegångsbalkens kostnadsregler.
1.4 Kammarrätten i Göteborg
Enligt kammarrättens uppfattning innehåller betänkandet åtskillga för-
bättringar i det nuvarande rättshjälpssystemet och är i de flesta hänseenden ägnat att läggas till grund för lagstiftning. När det emellertid gäller funktionsfördelningen inom systemet förefaller vissa av utredningens förslag gå omotiverat långt. Utredningen synes sålunda väl ensidigt ha inrik-
tat sig på att minska rättshjälpsorganisationen och inte tillräckligt ha beaktat behovet av ett sammanhållande administrativt organ inom systemet.
1.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Terminologien
Rättshjälpsnämnden delar utredningens åsikt att begreppet ”kostnadsbidrag” är olyckligt och givit anledning till missuppfattning. Utredningens
förslag att i stället införa benämningen ”rättshjälpsavgift” innebär en för-
bättring. Nämnden vill dock ifrågasätta om inte termen ”egenavgift” är lämpligare.
Rättshjälpsnämnden finner att utredningen inte kan anses ha förebragt bärande skäl att ändra beteckningen för den nuvarande rättshjälpsformen ”Rättshjälp genom offentligt biträde”. Som utredningen själv framhållit är
dess förslag långt och — enligt nämndens bedömning — svårtillgängligt för allmänheten. Begreppet ”offentligt biträde” har kommit att bli synonymt med ifrågavarande rättshjälpsform. Detta innebär i sin tur att begreppet in-
te bör användas för andra biträden inom rättshjälpsområdet. Nämnden vill därför ifrågasätta huruvida inte en annan term — förslagsvis rättshjälpsbiträde eller allmänt biträde — bör införas. Vidare vill nämnden framhälla att termen ”offentligt biträde” inte kan anses helt adekvat om utredningens förslag att enskild advokat skall kunna bevilja allmän rättshjälp genomfö-
res.
Sammanfattning
Det har i olika sammanhang gjorts gällande att rättshjälpssystemet är svårtillgängligt och byråkratiskt, varför det är ägnat att fördröja behandlingen av själva den rättsliga angelägenheten. Utredningen synes ha godtagit denna kritik utan att dock göra någon närmare analys. I viss mån föreligger fog för uppfattningen att lagstiftningen inte är helt lättillgänglig, men kritiken mot rättshjälpssystemet och dess regler är enligt rättshjälpsnämndens mening överdriven. Påståendet om lagstiftningens svårtillgänglighet torde enligt nämnden i viss mån bero på en otillräcklig kunskap om lagstift-
ningen på området. Det har nämligen visat sig att advokater, domare och
andra, som man förväntar sig skulle känna till gällande bestämmelser, i anmärkningsvärt hög grad saknar denna kännedom. Måhända beror detta
förhållande på att vederbörande anser rättshjälpsfrågan så perifer i förhål-
lande till själva saken, att rättshjälpsfrågan ägnas mindre uppmärksamhet.
Beträffande påstådd byråkrati beror kritiken härvidlag till stor del på att rättshjälpsnämnderna i mänga fall är nödsakade att — främst i ärendenas
ansökningsfas — begära kompletterande uppgifter. Allmän rättshjälp kan beviljas i rättslig angelägenhet om behov därav föreligger. I princip avses
en enda avgränsad angelägenhet. Som utredningen uttalar tsid. 1171 betänkandet) bör advokat därvid sträva efter att klart och avgränsat ange den rättsliga angelägenheten. Det har tyvärr visat sig att så långt ifrån alltid är fallet. Sädana ansökningar är inte ovanliga, vari angelägenheten utan närmare upplysningar om sakförhållande, motpart, värde etc. anges enbart som ”hyrestvist”, "förtal", ”fordran”, ”arvstvist” o.s.v. I dylika fall är
rättshjälpsnämnderna tvingade att infordra kompletterande upplysningar
för att rätt kunna fullgöra sin uppgift. Även advokaternas kostnadsräk-
ningar är i alltför stor utsträckning så bristfälliga att kompletterande upp-
gifter måste införskaffas för att nämnden skall kunna få ett riktigt underlag
för sin bedömning. Även om det inte kan anses åligga nämnden att infordra
ytterligare utredning beträffande kostnadsräkningar, görs dock detta i stor utsträckning och i advokaternas eget intresse. Därigenom besparas också besvärsnämnden en hel del arbete. Det kan väl inte läggas rättshjälpsnämnderna till last att advokaterna i många fall inte uppfyller den funktion som förväntades av dem vid tillkomsten av rättshjälpslagen och som an-
tyds av departementschefen i prop. 1972:4 (sid. 248 och 262). Om advoka-
terna i större utsträckning än vad nu är fallet kunde presentera klara och
precisa ansökningar och fullständiga kostnadsräkningar skulle komplette-
ringsförfarandet kunna nedbringas till ett minimum med stora tids- och kostnadsbesparingar som följd. Rättshjälpsnämnden vill i detta sammanhang påpeka ett förhållande som ej närmare behandlats av utredningen,
men där fog för kritik föreligger. Nämnden syftar på reglerna om ett biträdes rätt till ersättning för arbete utfört före ansökningens ingivande till rättshjälpsnämnd. Bestämmelse här-
om återfinns i 20 § första stycket nuvarande rättshjälpslag och innebär att advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå kan få ersättning för arbete
och kostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan
oskäligt dröjsmål. Utredningen föreslår oförändrad lydelse härvidlag (29 § första stycket lagförslaget). I praxis har tidsgränsen för vad som skall an-
ses med ”utan oskäligt dröjsmål” kommit att sättas snävt — i normala fall inte över tio dagar vilket medfört stora nackdelar. Följderna har blivit dels
att advokaterna i en del fall på grund av tidsnöd ser sig nödsakade att sända in ansökningarna i mer eller mindre ofullständigt skick (med därav för-
anledda kompletteringsanmaningar) och dels ett betydande merarbete vid
kontroll av kostnadsräkningar. Prutningar — många gånger dessutom rela-
tivt obetydliga — föranledda av regeln, upplevs från advokathåll som inte sakligt motiverade och har skapat irritation vid kontakterna mellan advo-
kater och nämndens personal. Nämnden vill inte sträcka sig så långt att re-
geln föreslås avskaffad men vill ifrågasätta om inte en väsentlig modifiering vore rimlig antingen i form av lagändring eller genom motivuttalande.
Rättshjälpsnämnden har med det ovan anförda velat fästa uppmärksamheten på att kritiken mot rättshjälpssystemet för svårtillgänglighet och by-
råkrati inte är helt rättvisande. Systemet har otvivelaktigt brister som det är angeläget att undanröja och utredningens förslag är i vissa delar ägnat att uppnå detta syfte. Dit hör föreslagen rätt för advokat att bevilja allmän
rättshjälp i angelägenheter, vari särskilda överväganden ur rättshjälpssyn-
punkt i allmänhet inte erfordras (16 § lagförslaget med av nämnden föreslagna modifikationer). Även förslaget att jämväl förvaltningsdomstol, ar-
rendenämnd, hyresnämnd och överexekutor skall äga fastställa biträdesersättning når i realiteten angivna syfte. Därest en i praktiken fungerande tilllämpningsform för slutavräknings- och slutregleringsförfarandet i enlighet
med utredningens intentioner kan tillskapas. skulle detta innebära en betydande minskning av nämndernas s.k. pappersexercis och vara till stort
gagn för verksamheten i övrigt.
Som framgår av rättshjälpsnämndens yttrande är nämnden positivt inställd till vissa delar av utredningens förslag men också kritiskt inställd till
andra delar. Den senare inställningen rör så fundamentala områden i betänkandet att — enligt nämndens mening — utarbetandet av en ny rätts-
hjälpslag i enlighet med det av utredningen framlagda förslaget inte synes
böra ifrågakomma. Nämnden anser däremot att man bör tillvarataga delar av utredningens förslag och intentioner i en omarbetning av gällande rätts-
hjälpslag.
1.6¶Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Inledning
Nuvarande rättshjälpssystem tillkom för att råda bot på vissa brister i tidigare rådande regler på området. Reformen innebar bl. a. att flertalet vanliga inkomsttagare kunde få rättshjälp, att rättshjälp utsträcktes till att omfatta även utomprocessuella angelägenheter och ärenden hos förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter samt att samhällets insatser på området centralt samordnades främst genom tillkomsten av rättshjälps-
nämnderna. Vid det nya rättshjälpssystemets tillkomst förutsattes att lag-
stiftningen på området skulle ses över sedan tillräcklig erfarenhet vunnits
av dess tillämpning.
I direktiv till utredningen, s. 49 n, utsägs att det nya rättshjälpssystemet
allmänt sett fungerat tillfredsställande. Enligt rättshjälpsnämndens mening
äger detta uttalande alltjämt sin riktighet.
Den kritik som riktats mot rättshjälpssystemet har främst avsett systemets konstruktion. Rättshjälpssystemet har sålunda ansetts vara alltför
byråkratiskt och svårtillgängligt och därmed ägnat att medföra fördröjning
av handläggningen av den rättsliga angelägenhet som är i fråga. I direktiv till utredningen, s. 69, påtalas också att kravet på enkelhet bör ges en framträdande plats, s. 52, samt att förbättringar möjligen kan uppnås genom en viss omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet. Enligt departementschefen finns dock anledning utgå från att rättshjälpsnämnderna även i fortsättningen skall svara för handläggningen av en stor . del av alla rättshjälpsärenden bl. a. ärenden där behovet av kostnadskontroll talar för att nämndernas kapacitet tas i anspråk. Beträffande kostna-
derna för rättshjälp betonas i direktiven — vad även riksdagen framhållit — att det är angeläget att utredningen vid fullgörande av sitt uppdrag noga be-
aktar de starkt stegrande kostnaderna för samhällets rättshjälp i stort.
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts om hittillsvarande erfarenheter
av det nya rättshjälpssystemet, om framförd kritik mot lagstiftningen på området och om vad som utsägs i utredningsdirektiven måste rättshjälps-
nämnden konstatera att utredningens förslag icke synes innebära en i för-
hållande till vad som gäller bättre konstruktion av rättshjälpssystemet. En-
ligt nämndens mening kommer bl. a. förslaget om att till advokat överflytta
rätten att bevilja rättshjälp i större utsträckning samt förlängning av råd-
givningstiden att medföra såväl administrativa problem som risk för okon-
trollerad ökning av samhällets kostnader för rättshjälpen. Utredningens förslag om beviljandefrågor och om ersättningsregler är komplicerade och kommer att medföra risk för uppkomst av svårbedömda gränsdragningsproblem och därmed för rättsförluster för allmänheten. Det statistiska underlag som utredningen själv eller på annat sätt införskaffat synes vidare ej vara av den kvalitet att det utgör en säker grund för de slutsatser utredningen drager därav. De brister som rättshjälpsnämnden sälunda funnit föreligga med utredningens förslag leder vidare till att de ändringar i organisationen som utredningen föreslår ej enligt nämndens mening kan genomföras.
Om rättshjälpsnämnden således anser att utredningens förslag såvitt avser ändring i rättshjälpssystemets konstruktion ej kan läggas till grund för lag, finner nämnden att vissa delar av förslaget bör genomföras. Detta gäller t. ex. frågorna om förlängning av rådgivning, överflyttning till advokat av rätten att bevilja rättshjälp i vissa familjerättsliga mål, förenklingen av avgiftssystemet, utvidgning av rätt till allmän rättshjälp för näringsidkare m.m.
Innan rättshjälpsnämnden övergår till att kommentera utredningen punkt för punkt vill nämnden beröra den terminologi som utredningen använder. Införande av termen rättshjälpsavgift hälsar nämnden med tillfredsställelse. Den terminologi som nu används är väl inarbetad. Den bör behållas oförändrad, bortsett från ovan nämnt uttryck, så mycket mer som det uttryck som utredningen föreslår skall sättas i stället för ”rättshjälp genom offentligt biträde” är otympligt att använda i såväl tal- som skriftspråk. I detta yttrande kommer rättshjälpsnämnden att använda den nu gängse terminologin.
Inom utredningen har förekommit olika meningar om innehållet i rättshjälpslagstiftningen i framtiden. Även beträffande organisation och funktionsfördeiningen har rått starkt delade meningar inom utredningen. Detta förhållande avspeglar sig i viss mån I betänkandet.
1.7¶Rättshjälpsnämnden i Malmö
Rättshjälpssystemet har i den offentliga debatten — och även av utredningens ordförande i dennes reservation —- betecknats som komplicerat och byråkratiskt. Det finns ingen anledning att inte hålla med om att omdömet är välgrundat. En reform av systemet är därför befogad. Frågan är emellertid hur långt man därvid skall gå och vilken inriktning reformen bör få. Rättshjälpsnämnden i Malmö vill i denna fråga framföra några mera principiella synpunkter.
Till en början bör framhållas att de svårigheter som uppstått genom att rättshjälpssystemet är komplicerat främst varit av engångsnatur. Det var i början av rättshjälpslagens giltighet som svårigheterna gav sig till känna för alla som tog befattning med rättshjälp. Efter hand har emellertid advokater. domstolar och olika myndigheter lärt sig systemet och det fungerar i dag ganska väl. Byråkratin kring rättshjälpen kan ofta vålla irritation, men man mäste hålla I minnet att byråkratin inte har ett självändamål utan tjänar I och för sig vällovliga syften såsom enhetlighet i tillämpningen, rättssäkerhet och skydd mot missbruk. Hur långt man vill gå i förenkling av avbyråkratisering blir ytterst beroende av vad man vid en avvägning är beredd att ge upp av de fördelar för samhället som inryms i det rådande systemet. Vad som särskilt bör understrykas är den stabiliserande och ledande roll som rättshjälpsnämnderna spelat för upprätthållandet av rätts-
Prop. 1978/79: 90 oe 249
hjälpslagens regler och en fast praxis. Vinsterna av en förenkling av systemet är svåra att beräkna med hänsyn till att det inte kan förutses hur praxis i framtiden kommer att utveckla sig.
Det gällande rättshjälpssystemet har gjort det nödvändigt att bygga upp en relativt omfattande organisation för dess administration. Efter en del initialsvårigheter fungerar denna organisation i dag väl. Det kan starkt ifrågasättas om det är försvarbart att genom drastiska åtgärder riva upp denna
organisation efter så relativt kort tid. I synnerhet gäller dessa betänklighe-
ter beträffande den av utredningens ordförande reservationsvis skisserade reformen. Enligt rättshjälpsnämndens mening finns det inte någon verklig anledning att genomföra en reform över hela linjen. Snarare bjuder klokhe-
ten att man går fram stegvis och börjar med reformen angående familje-
rättsmålen. Först sedan erfarenheter vunnits av denna i och för sig ej obe-
tydliga reform bör man överväga om ytterligare steg kan tas på den sålun-
da anträdda vägen. Fördelen med ett sådant förfarande består främst däri
att rättshjälpsnämndsorganisationen kan bantas på ett mjukare sätt än vad
utredningsförslaget kan leda till. Vidare får man en värdefull erfarenhet av advokatkäårens handläggning av rättshjälpsfrågorna att bygga på inför en
eventuellt fortsatt reform.
Slutligen vill rättshjälpsnämnden som ett allmänt omdöme om förslagen framhålla att dessa ofta har karaktären av en skenreform. Uppgifterna elimineras inte utan flyttas bara över till någon annan funktionär eller myn-
dighet. Skall man över huvud reformera på det sättet, måste det kunna vi-
sas på klara fördelar därmed. Det har utredningen inte alltid tyckats med.
Beträffande enskildheterna i betänkandet vill rättshjälpsnämnden anföra
följande.
Terminologi
Rättshjälpsnämnden är ense med utredningen om att benämningen kostnadsbidrag på den avgift, som den rättssökande skall betala. bör slopas.
Enligt nämndens mening är den föreslagna beteckningen rättshjälpsavgift
bra.
1282 st. förstaget till ny rättshjälpslag anges att den som lämnar eller
förordnats att lämna annan rättshjälp än rådgivning benämnes offentligt bi-
träde. Enligt nuvarande terminologi kallas endast den som förordnats till
biträde enligt 41 § rättshjälpstagen för offentligt biträde. Biträde i ärende
där allmän rättshjälp beviljats är däremot rätt och slätt biträde enligt rättshjälpslagen eller — kortare — rättshjälpsbiträde. Utredningen har ansett att det ligger nära till hands att i båda fallen använda den gemensamma be- "teckningen offentligt biträde, eftersom biträdena förordnas av myndighet och uppbär ersättning av allmänna medel. En större enhetlighet blir onekligen följden av förslaget. Å andra sidan måste då, såsom utredningen också funnit, beteckningen på den särskilda rättshjälpsformen '”Rättshjälp genom offentligt biträde” ändras. Utredningen har stannat för beteckningen ”Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m.” Nämnden anser att denna beteckning är otymplig
och svårhanterlig. Med hänsyn härtill och till att den nuvarande terminologin är väl inarbetad avstyrker nämnden förslaget i denna del.
1.8 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Betänkandet innefattar en förtjänstfull genomlysning av de olika frågorna inom rättshjälpens område. Förslaget är enligt nämndens uppfattning
väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning. Nämnden ansluter sig i allt väsentligt till de föreslagna lösningarna. På några punkter har nämnden
dock avvikande mening eller önskar anföra ytterligare synpunkter på sätt framgår av det följande.
1.9 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Allmänt om behovet av en reform av rättshjälpssystemet.
Nämnden vill till en början instämma i att det föreligger ett angeläget behov av att förenkla och effektivisera det nuvarande rättshjälpssystemet.
Även om nämnden —- såsom torde framgå av det följande — har åtskilliga invändningar att göra mot utredningsförslaget, har nämnden funnit detta i
väsentliga delar ha sådana förtjänster att det bör kunna läggas till grund för
fortsatta överväganden om ändringar : rättshjälpssystemet.
1.10¶Rättshjälpsnämnden i Umeå
Den av utredningen föreslagna nya lagen anser rättshjälpsnämnden icke
innebära förenklingar eller mindre byråkrati vid handhavandet av de olika beslutsfunktionerna. Utredningens förstag innebär endast en omfördelning av dessa funktioner med följd att lagen blivit än mer svärtillgänglig, vilket
kommer att medföra ökade kostnader och gå ut över rättssäkerheten på grund av bristande enhetlighet i praxis. I utredningen har ofta återkommit påståendet att rättshjälpsnämnden icke har ”högre kompetens” än andra myndigheter. Utredarna har därvid
bortsett från det faktum att nämnderna blivit specialister beträffande lagen om rättshjälp och fått långt gående erfarenhet i dessa problem bland annat
på grund av mångfalden av ärenden som nämnderna under årens lopp
handlagt. Enhetlig praxis och snabb handläggning vid tillämpningen av de i
huvudsak för all rättshjälp gemensamma reglerna kan självklart lättast uppnås genom att beslutandefunktionerna koncentreras till ett så litet antal myndigheter som möjligt.
Förslaget att införa begreppsändringar så att beteckningen maximibeloppet för kostnadsbidraget ersätts med rättshjälpsavgift tillstyrkes. Däremot avstyrkes att terminologin offentligt biträde används för alla former
av rättshjälp, eftersom olika regler i väsentliga avseenden gäller för de oli-
ka typerna av rättshjälp. Uttrycket offentlig försvarare bör bibehållas. då
det är en allmänt vedertagen och adekvat benämning som används i rättegång. Att ersätta nuvarande offentliga biträden med ett namn innehållande
11 ord är enbart ägnat att förknippas med byråkrati i dess negativa bemärkelse. De benämningar som för närvarande gäller är klara, precisa och ger
adekvata associationer till vad man talar om. Låter nuvarande beteckning
alltför enkel måste man väl kunna hitta någon ersättning för den som ej är ägnad att förvirra.
1.11 Domstolsverket
Enligt direktiven till rättshjälpsutredningen skulle kravet på enkelhet vid
förfarandet ges en framträdande plats under utredningsarbetet. Dubbelarbete och onödig pappershantering borde undvikas. Såvitt kan bedömas in-
nebär utredningens förslag att förfarandet också förenklas. I några hänse-
Prop. 1978/79: 90 | 251
enden synes det emellertid som om effekten av utredningens förslag kommer att bli den motsatta. Detta gäller särskilt de nya regler utredningen
föreslår beträffande fastställande av rättshjälpsavgift och avräkning med biträde. Ytterligare överväganden i några hänseenden torde som framgår
av det följande erfordras under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
I utredningen har enighet förelegat om att några rättshjälpsnämnder måste bibehållas. En utskiftning på andra myndigheter av alla de uppgifter som 1 dag fullgörs av rättshjälpsnämnd har inte ansetts möjlig. Domstols-
verket delar den uppfattningen. Funktionsfördelningen mellan nämnder,
andra myndigheter och advokater bör då ske så att systemet blir så enkelt
och säkert som möjligt utan att kostnaderna stiger. Särskilt bör därvid ad-
ministrationskostnaderna uppmärksammas men det är självfallet nödvändigt att se till så att inte besparingar genom förenklad hantering utlöser en
långt större fördyring av rättshjälpen.
Rättshjälp begärs i allmänhet innan angelägenheten anhängiggjorts vid myndighet. En spridning av beslutsfunktionerna vid allmän rättshjälp som går utöver vad utredningens majoritet föreslagit torde därför vad gäller antal ärenden endast vara av liten betydelse. En ytterligare spridning i enlig-
het med vad som nedan föreslås (s. 10-11) jämfört med de förslag ordfö-
randen med instämmande av experten Reuterwall framlagt i denna del tor-
de vara av helt marginelt betydelse. Såvitt domstolsverket kan bedöma
torde således sistnämnda förslag jämfört med verkets förslag på berörda punkt endast innebära en ytterligare minskning om högst 500 av antalet
ärenden vid rättshjälpsnämnderna.
Utredningens sekretariat har utarbetat ett utkast till rättshjälpsförord-
ning. Förslaget får närmast betraktas som en skiss. Såsom framgår av det
följande behöver en blivande förordning förses med ytterligare en rad bestämmelser. Domstolsverket vill i sammanhanget poängtera den betydelse som tillämpningsföreskrifterna har för förfarandet inom rättshjälpssyste-
met. Det kan nämnas att på grund av det samband som tillämpningsregler-
na har med de blanketter som behövs för rättshjälpens administration utarbetade på sin tid DON på uppdrag av justitiedepartementet utkast till den
nuvarande rättshjälpskungörelsen. Utredningens förslag till förändringar av rättshjälpssystemet är så ge-
nomgripande att det torde vara nödvändigt att i sin helhet arbeta om rättshjälpslagen (RHL). Utredningens omredigering av lagtexten har gjort den mer överskådlig. Domstolsverket anser emellertid att I $ första stycket förslaget till rättshjälpslag även fortsättningsvis har sin naturliga plats under lagens avsnitt om tillämpningsområdet.
RHLs terminologi har till viss del föreslagits bli ändrad. Domstolsverket
ställer sig positiv till att den missvisande benämningen kostnadsbidrag ersätts med termen rättshjälpsavgift. Däremot avstyrker domstolsverket den
föreslagna gemensamma termen ”offentligt biträde”. Enligt domstolsver-
kets mening är de nuvarande benämningarna för olika typer av biträde så vedertagna att någon förändring på denna punkt ej bör göras. Vidare finner
verket den föreslagna benämningen ”rättshjälp i ärenden om administrati-
va frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.” knappast utgöra en terminologisk förenkling.
1.12 Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen får inledningsvis anföra att utredningens förslag om behovsanpassning av rättshjälpsformerna och förenkling av rättshjälpssy-
stemet samt viss omfördelning av myndighetsfunktionerna synes i princip vara väl avvägda och lämpliga för att åstadkomma 1 direktiven avsedd förbättring och effektivisering av nuvarande rättshjälpssystem. Styrelsen instämmer därför i stort med utredningens allmänna överväganden och för-
slag.
1.13 Försvarets civilförvaltning
Civilförvaltningen delar utredningens uppfattning att det nuvarande
rättshjälpssystemet från 1972 präglas av alltför mycket byråkrati och att
det är svårtillgängligt såväl för handläggande myndigheter som för allmän-
heten.
Utredningen har lagt ned ett betydande arbete på att söka anpassa rättshjälpen till allmänhetens behov och även föreslagit beaktansvärda för-
enklingar av de olika rättshjälpsformerna med avseende på innehåll och tillämpningsområde. Civilförvaltningen anser att betänkandet i huvudsak
bör kunna utgöra underlag för ny lagstiftning på området.
Civilförvaltningen har sett som sin främsta uppgift att yttra sig över frågor som hänför sig till fördelningen av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet och vill därutöver endast något beröra advokats behörighet
vad avser rätten att besluta i olika rättshjälpsfrågor.
1.14 Socialstyrelsen
Socialstyrelsen vill inledningsvis understryka det väsentliga i att rättshjälpssystemet utformas så att det kan utnyttjas av så många som möjligt.
Samhällsutvecklingen mot alltmer komplicerade förhållanden på alla områden gör det alltmer angeläget att den enskilde har tillgång till kvalificerad
hjälp för att kunna tillvarata sina intressen och rättigheter också mot myndigheter, organisationer och företag. Det är också viktigt att hjälpinsatserna kan erhållas snabbt, enkelt och till rimlig kostnad.
Införandet av begreppet rättshjälpsavgift och offentligt biträde även be-
träffande allmän rättshjälp tillstyrks.
1.15 Landstingsförbundet I och med att reformen om samhällets rättshjälp trädde i kraft den 1 juli 1973 upphörde i stort sett det tidigare landstingskommunala engagemanget
på detta område. Det enda inflytande som finns kvar för landstingskommunernas del består i de relativt begränsade nomineringar av lekmannaleda-
möter i de sex rättshjälpsnämnderna, som landstingen i länen inom respek-
tive nämnds verksamhetsområde har att företa vart tredje år.
Det förutsattes redan vid reformens genomförande att en översyn ganska snart skulle behövas. Enligt det föreliggande förslaget skall i huvudsak
rättshjälpsformerna utökas och myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet fördelas om. Styrelsen finner för sin del, utifrån de synpunkter
landstingsförbundet har att bevaka, inte anledning att gå närmare in på be-
tänkandets mer allmänna innehåll och har ingen invändning mot att för-
slagen genomförs.
1.16 Sveriges domareförbund
Under den tid rättshjälpslagen varit i tillämpning har det varit naturligt för domarkåren att göra jämförelser mellan det tidigare systemet med fri
rättegång och rättshjälpsförfarandet. För de allmänna domstolarnas del har rättshjälpen tydligtvis medfört viss relativ lättnad i arbetsbördan men man har inte kunnat frigöra sig från tanken att denna lättnad vunnits till ett
alltför högt pris vid beaktande av den byråkrati som blivit följden av rätts-
hjälpssystemet i dess nuvarande utformning. Det nuvarande systemet har
dessutom ibland varit till hinders vid handläggning av mål i det ansökningar om rättshjälp inte varit avgjorda då mål företagits till förhandling, och det har förekommit att domstolen sett sig nödsakad vänta med meddelande av dom i avvaktan på att rättshjälpsärendet blivit avgjort. Det av rättshjälpsutredningen framlagda förslaget innebär för de allmänna domstolar-
nas del att de skall avgöra frågor om beviljande av allmän rättshjälp i hos
dem anhängiga mål och ärenden och om ersättning till biträden samt beslu-
ta om substitution, byte och entledigande av biträde och om upphörande
av rättshjälp. De föreslagna reglerna är ägnade att undanröja nyss antydda svårigheter utan att domstolarnas arbete med rättshjälpsärendena i mera betydande grad ökas. Förbundet tillstyrker därför i princip förslaget såvitt angår dessa domstolar.
1.17 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Då rättshjälpsreformen genomfördes 1973, innebar den en mycket om-
fattande och välkommen förbättring av allmänhetens möjligheter att ta till-
vara sin rätt. Att det efter en i ett slag genomförd reform av så stor omfattning skulle visa sig praktiska tillämpningssvårigheter och andra olägenhe-
ter, var nog ofrånkomligt.
Ganska snart blev det uppenbart, att det nya rättshjälpssystemet på oli-
ka punkter blivit byråkratiskt och medfört en del orättvisor. Även om vis-
sa mindre justeringar därefter gjorts, är den nu genomförda översynen
nödvändig och hälsas med tillfredsställelse.
Föreningen kan dock inte underlåta att beklaga att direktiven till rättshjälpsutredningen av ekonomiska skäl starkt har begränsat möjligheterna
att göra rättshjälpssystemet ännu bättre än vad utredningen nu kunnat föreslå.
1.18¶SACO/SR
En utgångspunkt för översynen av nuvarande rättshjälpssystem var att
det rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen skulle vidmakthållas samt att möjligheterna till samhällets rättshjälp i större utsträckning skulle anpassas till allmänhetens behov. SACO/SR vill därför uttala sin tillfredsställelse över att det nu föreliggande förslaget i flera hänseenden innebär
en utökad och för allmänheten förbättrad rättshjälpsservice. Sålunda föreslås bl. a. att möjligheter införs att erhålla rättshjälp i samband med bodelning och att ytterligare möjligheter införs till ersättning för privat sakkunnig och för inställelsekostnader. Vidare avses att rättshjälp skall kunna utgå vid s.k. massärenden och att en generösare tillämpning förordas vid prövning av rättshjälp åt näringsidkare.
2 Beviljande av allmän rättshjälp m. m.
2.1 Bostadsdomstolen
6. Allmänna synpunkter på fördelningen av myndighetsfunktionerna inom
rättshjälpssystemet Bostadsdomstolen delar utredningens uppfattning att vissa rationalise-
ringsvinster bör kunna göras genom en omfördelning av myndighetsfunktionerna. Domstolen är dock inte i alla delar ense med utredningen när det gäller det sätt på vilket denna omfördelning bör ske.
RHL:s system enligt vilken så gott som alla egentliga rättshjälpsärenden (här bortses från offentlig försvarare) administreras av rättshjälpsnämnd, oavsett om den rättsliga angelägenheten handläggs inför domstol eller annan myndighet eller helt utomrättsligt är i en del fall onödigt tungrott. Enligt domstolens mening bör det inte väcka betänkligheter att i betydligt större utsträckning än f.n. dela upp funktionerna på olika organ. Systemet
bör sålunda göras mer flexibelt så att det organ som i det enskilda fallet lig-
ger närmast till hands att vidta viss åtgärd också får behörighet att göra
detta. Att samma slag av åtgärd eller beslut därvid alltefter omständighe-
terna kan komma att vidtas av skilda organ synes inte innebära några olägenheter.
Bostadsdomstolen delar utredningens uppfattning att advokat eller biträ-
dande jurist på advokatbyrå bör få rätt att själv fatta beslut i sådana famil- Jerättsliga angelägenheter där rättshjälp erfarenhetsmässigt nästan alltid
beviljas och där rättshjälpsnämndens prövning därför framstår som en ren
formalitet. Däremot är domstolen utomordentligt skeptisk mot idén att ad-
vokat skulle ges en generell rätt att — med undantag för vissa speciella si-
tuationer — bevilja rättshjälp så att säga å conto för upp till sex timmars arbete. Med undantag för de nyss berörda familjerättsliga angelägenheterna
bör enligt domstolens mening allmän rättshjälp liksom f.n. beviljas av myndighet. Domstolen anser sig i detta sammanhang kunna bortse från den i praktiken inte använda rättshjälpsformen ”rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden”.
När det gäller frågan om vilken myndighet som skall bevilja rättshjälp
där detta ej ankommer på advokat finner bostadsdomstolen det naturligt att uppgiften som regel ankommer på domstolen i de fall där angelägenheten är anhängig vid allmän domstol (motsvarande) medan prövningen i utomprocessuella angelägenheter bör ligga på rättshjälpsnämnd. Vem som skall pröva ansökan om allmän rättshjälp t ärenden vid förvaltningsdom-
stol eler förvaltningsmyndighet kan vara mera tveksamt men påverkar med hänsyn till det ringa antalet sådana fall inte funktionsfördelningen i
stort. Enligt domstolens mening bör i allt fall de allmänna förvaltningsdomstolarna samt arrende- och hyresnämnderna ges sådan behörighet.
Det är självfallet ofta svårt för ett biträde att genast bedöma om den an-
gelägenhet i vilken han konsulteras skall dras inför domstol eller om den
kan lösas genom uppgörelse utom rätta. Bl. a. på grund härav bör, om rättshjälp beviljas, biträdet få tillgodoräkna sig sådant arbete som utförts före ansökan om rättshjälp i betydligt större omfattning än som f.n. följer av
205 första stycket RHL. Detta bör gälla vare sig ansökan görs vid rättshjälpsnämnd eller domstol. Härigenom undviks att särskild ansökan om
rättshjälp görs hos rättshjälpsnämnd trots att det är antagligt att domstolstalan inte kan undvikas. Med en sådan mer generös retroaktivitetsregel
torde också syftet med utredningsförslaget om ”sextimmarsrättshjälp” i
allt väsentligt bli tillgodosett.
Från det här skisserade systemet med parallell behörighet för allmän domstol m. fl. och rättshjälpsnämnd bör dock, såsom utredningen föreslår,
göras undantag för angelägenheter av mer speciellt slag där en enhetlig
rältstillämpning kräver att prövningen koncentreras till ett fåtal prövnings-
myndigheter.
9. Beviljunde av allmän rättshjälp
Bostadsdomstolen har redan under 6. angett sin principiella inställning till frågan om fördelningen av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet. Domstolen biträder i enlighet härmed förslaget att advokat i vissa upp-
räknade familjerättsliga angelägenheter skall äga rätt att bevilja allmän rättshjälp, oavsett storleken av rättshjälpsavgiften och den beräknade
rättshjälpskostnaden. Domstolen har i och för sig inga erinringar mot den i
16 § gjorda uppräkningen av sådana angelägenheter men kan föreställa sig att ytterligare ett par familjerättsliga ärendeslag skulle kunna tillföras,
t.ex. upprättande av äktenskapsförord och testamente.
Bostadsdomstolen tillstyrker även att ansökan om rättshjälp i de i förslagets 17 § uppräknade angelägenheterna skall prövas av rättshjälpsnämnd. Vad utredningen anför om intresset av fast och och enhetlig rättstillämpning i dessa rättshjälpsärenden finner domstolen övertygande. Det sagda gäller oavsett vilka befogenheter som i övrigt ges åt advokat, domstol eller förvaltningsmyndighet.
Som antytts under 6. finner bostadsdomstolen däremot anledning till invändningar mot utredningens förslag i 18 § att advokat i övriga angelägenheter skall ha rätt att själv bevilja allmän rättshjälp och arbeta upp till sex
timmar på ärendet med skyldighet att därefter begära besked om han får fortsätta eller inte. Enligt domstolens uppfattning är det verklighetsfräm-
mande att räkna med att den advokat som den rättssökande konsulterar för att få hjälp alltid skall kunna verkställa en strikt intresseprövning. Det sy-
nes inte uteslutet att advokatens yrkesmässiga grundinställning att hjälpa
den som söker hans bistånd ibland kan komma att leda till en mer liberal bedömning av sökandens intresse av att få sin sak prövad än som f.n. gäller enligt rättshjälpsmyndigheternas praxis. Domstolen delar experterna Joelssons och Annika Sehlstedts uppfattning att förslaget är ägnat att med-
föra ökade kostnader för det allmänna. Ett genomförande av förslaget le-
der vidare ofrånkomligen till betydande ojämnhet i tillämpningen genom att prövningen sprids på ett stort antal personer.
Bostadsdomstolen är också skeptisk till konstruktionen med underställ-
ning av frågan om fortsatt rättshjälp sedan sex timmars arbete lagts ner på ärendet. Om en advokat har beviljat allmän rättshjälp och arbetat med angelägenheten I sex timmar blir det säkerligen mycket svårt för rättshjälps-
nämnden eller domstolen att avbryta rättshjälpen, i synnerhet om ärendet närmar sig sitt avgörande. En ytterligare olägenhet med förslaget är att möjlighet öppnas för rätts-
hjälpssökande att i samma rättsliga angelägenhet vända sig till flera advo-
kater, som varandra ovetande beviljar rättshjälp. Sådant missbruk av rättshjälpen lär inte kunna kontrolleras från det allmännas sida. Av betänkandet framgår inte om utredningen tänkt sig att missbruk i efterhand skall
kunna beivras med stöd av 39 § i förslaget. Även om sådan möjlighet till-
skapas, vilket bl.a. synes förutsätta viss omarbetning av ansökningsformuläret, kommer uppenbarligen restilutionstalan att orsaka myndigheterna besvär och kostnader.
På grund av det anförda avstyrker bostadsdomstolen utredningens förslag i 18 §. Domstolen vill i stället erinra om sitt under 6. framförda förslag
om liberaliserad retroaktivitetsregel.
Enligt 20 § första stycket RAL kan advokat få ersättning för arbete och kostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskäligt dröjsmål. Enligt förarbetena (prop 1974:71 s. 21) bör bestämningen ”utan oskäligt dröjsmål” tolkas restriktivt. I praxis lär försening på mer än tio dagar inte godtas. Detta har medfört olägenheter av olika slag. Domstolen
föreslär att den nuvarande regeln ändras så att advokaten kan få ersättning
för arbete som utförts längre tid innan ansökan om allmän rättshjälp görs — hos domstol eller rättshjälpsnämnd — förslagsvis 2 månader. Möjligheten till retroaktiv ersättning kan f.ö. begränsas ytterligare genom ett beloppstak. En förutsättning för att arbete före ansökan om rättshjälp skall kunna ersättas är enligt domstolens förslag att ansökningen bifalls. Är frågan härom tveksam enligt advokatens uppfattning bör han naturligtvis liksom f. n. ge in ansökan efter rådgivningsfasen. Ett genomförande av domstolens förslag bör, I förening med den utvidgade tiden för rådgivning, tillgodose ett av syftena med den föreslagna bestimmelsen i 18 §.
Beträffande 21 §i förslaget anser bostadsdomstolen att inte bara allmän domstol och vissa specialdomstolar m. m. utan även allmän förvaltnings-
domstol dvs. regeringsrätten och kammarrätterna skall kunna bevilja allmän rättshjälp. Detsamma gäller hyres- och arrendenämnderna där handläggningen sker i domstolsmässiga former, liksom överexekutor.
23. Specialmotivering
20 § Enligt första stycket i paragrafen kan advokat, varmed jämställs biträdande jurist på advokatbyrå, förordnas till biträde. Endast om särskilda
skäl föreligger, kan annan lämplig person förordnas. Detta innebär en klar skärpning i förhållande till RAL av möjligheten att förordna annan än advokat till biträde.
För närvarande presumeras att en advokat (motsvarande) är lämplig att erhålla förordnande och någon ytterligare prövning görs ej. Beträffande andra biträdeskategorier sker en prövning av vederbörandes lämplighet.
Vid denna lämplighetsprövning torde vikt fästas vid arten och beskaffen-
heten av angelägenheten i fråga. I förarbetena till RHLI. framhålls t. ex. särskilt att ombudsman hos partsorganisation på hyresmarknaden bör kunna utses till biträde i hyrestvist och det oavsett om tvisten skall prövas av hyresnämnd eller av domstol (prop. 1972:4 s. 258). Enligt förslaget skall
emellertid särskilda skäl föreligga för att t.ex. en ombudsman som är expert på hyresfrågor skall kunna förordnas till biträde. Mot bakgrund av det anförda kan bostadsdomstolen inte dela utredning-
ens uppfattning att det här närmast skulle vara fråga om en redaktionell
jämkning. Några skäl för ändring i sak har inte framförts. Domstolen av-
styrker förslaget.
Prop. 1978/79: 90 tJ 'n N
2.2 Göta hovrätt
9. Beviljande av allmän rättshjälp
Hovrätten tillstyrker utredningens förslag att allmän rättshjälp i vissa familjerättsmål skall kunna beviljas av advokat. Härigenom synes stora fördelar kunna uppnås inte minst från kostnadssynpunkt. Den föreslagna be-
stämmelsen framstår också som föredömligt enkel att tillämpa.
Däremot avstyrker hovrätten utredningens förslag om rätt för advokat
att bevilja allmän rättshjälp och därefter arbeta viss tid på ärendet. Den
möjlighet en advokat enligt nuvarande rättshjälpslagsuftning har att bevilja
allmän rättshjälp har kommit till användning i mycket ringa utsträckning.
Vid en av DON är 1974 företagen enkät hos ett 80-tal enskilda advokautby-
råer (betänkandet sid. 105) angav 42 5 av de tillfrågade byråerna som skäl
härför, att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt. medan 43 Z. av byråerna ansåg att reglerna var för krångliga. 2096
av de tillfrågade motiverade den ringa användningen med att det vid even-
tuellt efterföljande allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden kunde visa sig att en felbedömning skett från byråns sida.
Enligt utredningens förslag skall advokat exempelvis i fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran, arvsrätt eller skadestånd få besluta om allmän rättshjälp och arbeta på ärendet i högst 6 timmar innan frågan om
fortsatt rättshjälp underställes rättshjälpsnämndens eller allmän domstols
prövning. Är den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten, äger han dock rätt att arbeta på ärendet till dess kostnaden når upp till rättshjälpsavgiften. Därjämte föreslår emellertid utredningen att frågan om rättshjälp i vissa slag av
ärenden alltid skall prövas av rättshjälpsnämnden. De undantag som görs
från advokatens beslutanderätt har, såsom utredningen framhåller, I rättshjälpsnämndernas hittillsvarande verksamhet ofta visat sig vara svärbedömda. Utredningens förslag innebär således att advokaten i många fall kommer att ställas inför svåra avvägningar. Den risk för felbedömningar
från advokatens sida, vilken redan nu uppfattas som ett problem, kommer
då att öka ytterligare. Som en följd därav kan advokaterna befaras komma att, i högre grad än för närvarande belasta rättshjälpsnämnderna genom underhandskontakter för att få vägledning vid sin bedömning. Att besluta om allmän rättshjälp kommer också att medföra en inte oväsentlig arbetsinsats från advokatens sida genom att han måste beräkna sökandens årsin-
komst, rättshjälpsavgift, skriva beslut m. m. Till detta kommer vidare det
merarbete som uppkommer för advokaten i de fall den tillåtna tidsfristen överskrides och beslut om fortsatt rättshjälp skall fattas av myndighet. Det av utredningen föreslagna systemet framstår säledes som än mer komplicerat att tillämpa än det som nu gäller och kan förväntas komma till användning i mycket ringa utsträckning.
Skulle mot förmodan en ökad användning bli följden av utredningens
förslag torde detta komma att medföra en avsevärd kostnadsökning för rättshjälpen som helhet. Hovrätten anser att utredningen i denna del inte
tillräckligt beaktat bland annat den konfliktsituation vari advokaten försättes när han skall tillvarataga statens intressen gentemot klienten. Det är
sannolikt att advokaten i denna situation mången gång låter klientens intressen vinna företräde, vilket kommer att medföra en utvidgning av tilllämpningsområdet för allmän rättshjälp. Det bör i detta sammanhang påpekas att en sådan utveckling inte heller torde kunna hejdas genom den prövning som vid den tillåtna tidsfristens utgång skall göras av myndighet. 17 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Myndigheten kan nämligen besluta att allmän rättshjälp inte vidare skall utgå i ärendet men endast undantagsvis underlåta att betala ut ersättning
till advokaten för det arbete som redan utförts, eftersom detta torde förut-
sätta att advokaten gjort en uppenbar felbedömning.
Sammanfattningsvis finner hovrätten således att utredningens förslag om rätt för advokat att bevilja allmän rättshjälp i andra mål än familjerättsmål är förenat med avsevärda olägenheter och avstyrker därför att detta
förslag genomföres. Hovrätten vill i sammanhanget ifrågasätta om icke
möjligheterna att bevilja allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden bör i övrigt helt borttagas ur rättshjälpssystemet. Detta skulle göra
rättshjälpslagstiftningen både enklare och mer lättöverskådlig.
Avskaffas advokats möjlighet att bevilja allmän rättshjälp i andra mål än familjerättsmål, medför detta att något egentligt behov av att låta allmän domstol besluta om allmän rättshjälp ej längre synes föreligga. Under
dessa förutsättningar torde det nämligen endast undantagsvis förekomma
att ett ärende, vari allmän rättshjälp önskas. anhängiggörs vid domstol utan att beslut i rättshjälpsfrågan föreligger. Det ringa antalet ärenden
kommer enligt hovrättens mening att motverka en rationell handläggning
av rättshjälpsärendena vid domstol och till följd härav relativt sett verka
kostnadsfördyrande. Sett i förhållande till det enskilda ärendet kommer vidare rättshjälpsfrågan att förorsaka domstolen ett inte oväsentligt merar-
bete genom de kontroller m.m. som ska utföras. Hovrätten anser därför att övervägande skäl talar för att inte belasta domstolarna med ärenden om
rättshjälp. Detta gäller — med hänsyn till det under alla omständigheter ringa antalet ärenden — även om advokats möjlighet att bevilja allmän
rättshjälp icke avskaffas.
Skulle rätten att bevilja allmän rättshjälp — : enlighet med utredningens
förslag — överflyttas på allmän domstol, motsätter sig hovrätten bestämt den begränsning av beslutanderätten som föreligger i lagförslagets 17 §.
Utredningens förslag i denna det medför endast att reglerna blir onödigt komplicerade och att i tillämpliga fall avgörandet av rättshjälpsfrågan blir fördröjt.
10. Rättshjälpsavgifter
Domstolsverket utger varje år tabeller över den rättssökandes rättshjälpsavgift (kostnadsbidrag) i olika inkomstlägen. I det praktiska arbetet
har således den myndighet eller advokat som skall beräkna rättshjälpsav-
giften endast att i tabellen läsa av vilken avgtft som motsvarar sökandens
inkomst. Utredningens förslag till enklare system att beräkna rättshjälps-
avgiften synes därför endast ha den mycket begränsade positiva effekten att domstolsverkets arbete med framtagandet av nämnda tabeller underlättas. Mot bakgrund härav vill hovrätten ifrågasätta om det kan anses motiverat att genomföra utredningens förslag i denna del, speciellt som detta
medför avsevärda höjningar av rättshjälpsavgiften i vissa inkomstlägen. Vid exempelvis en inkomst på 33 000 kr kommer sålunda avgiften för person som icke är underhållsskyldig gentemot annan person att bli 200 kr mot för närvarande 90 kr. Förslaget medför dessutom förstärkta s. k. trös-
keleffekter.
Beträffande utredningens förslag till beräkning av den rättssökandes inkomst har hovrätten i och för sig inget att erinra. Förslaget synes emellertid icke medföra några påtagliga fördelar i förhållande till vad som nu tilllämpas.
Prop. 1978/79: 90 tv 'n ce
2.3 Hovrätten för Nedre Norrland
I den mån vid bestämmande av arvode utrymme kan anses finnas för bedömning av utfört arbete och dess kvalitet oavsett den tid arbetet uppgivits ha krävt delar hovrätten den av utredningens ordförande framförda tesen att vid processuell rättshjälp den handläggande myndigheten bäst kan bedöma de frågor som påverkar arvodets storlek. Det kan tilläggas att denna myndighet även är mest lämpad att pröva om behov av rättshjälp föreligger. Det är även av betydelse att myndigheten ofta bättre än rättshjälpsnämnden känner till dem som förordnas till biträde i angelägenheter varom är fråga. Hovrätten hälsar därför med tillfredsställelse en omfördelning av beslutsfunktionerna. Hovrätten delar dock inte utredningsmajoritetens uppfattning att man tills vidare skall stanna så att säga på halva vägen. I stället för att tänka sig ett etappvis överflyttande av beslutsfunktionerna från rättshjälpsnämnderna bör i ett sammanhang genomföras de förslag
som utredningens ordförande framlagt i sin reservation till betänkande.
Redan det förenklade förfarande som förslaget innefattar motiverar dess genomförande. Hovrätten delar även ordförandens uppfattning att en snar vidare utbyggnad av advokaters och jämställdas möjligheter att själva bevilja allmän rättshjälp bör övervägas.
När det gäller beviljande av allmän rättshjälp erinras om vad tidigare anförts, nämligen att hovrätten delar utredningsordförandens mening (betänkandet s. 277) att olika beslut inom rättshjälpssystemet i princip bör anför-
trös den myndighet som handlägger det mål eller ärende i vilket den rätts-
sökande önskar eller har rättshjälp.
Om i enlighet med förstaget advokat beviljat allmän rättshjälp och den rättsliga angelägenheten blir föremål för handläggning vid allmän domstol, skall domstolen pröva frägan om fortsatt rättshjälp först sedan advokaten sysslat med ärendet visst angivet antal timmar. Principen bör vara att sedan allmän rättshjälp beviljats frågan om förmånens bestånd när som helst kan aktualiseras. När rättegången inletts, bör domstolen från biträdet övertaga ansvaret för frågan om rättshjälpen skall bestå. Befinnes det exempelvis vid anhängiggörande av talan att denna är obefogad — åberopade omständigheter kanske inte leder fram till den rättsföljd som yrkats — bör rättshjälpen genast bringas att upphöra (jfr 39 §& I st. 4 p. förslaget till ny rättshjälpslag).
Rättshjälpsavgiften har enligt hovrättens mening gjorts alltför starkt progressiv. I de övre inkomstskikten ökar avgiften med 470 kr för varje tusen » kr i inkomstökning. räknat på basbeloppet i oktober 1977 (11800 kr). Redan vid ett basbelopp på 15000 kr — detta synes inte alltför avlägset — kommer motsvarande ökning att vara 600 kr. Avgiftsökningen bör enligt hovrättens mening icke i något fall tillåtas överstiga nettolöneökningen.
2.4 Kammarrätten i Göteborg
Beviljandefrågor
Kammarrätten ansluter sig till utredningens förslag att advokat skall få besluta om allmän rättshjälp i familjerättsärenden.
Kammarrätten ställer sig däremot tveksam till förslaget att advokat skall få besluta om rättshjälp i vissa andra ärendetyper och arbeta upp till sex timmar innan beslutet underställs myndighets prövning. Enligt utredning-
ens egna beräkningar skulle nämnderna befrias från högst tio procent av det totala antälet ärenden genom denna del av förslaget. Rationaliseringsvinsten skulle säledes inte bli särskilt stor. Utredningens undersökningar visar att avslagsfrekvensen är betydligt högre i dessa ärendetyper än i familjerättsärendena. Detta tyder på att sakprövningen är svårare t förstnämnda ärendetyper. Enligt kammarrättens bedömning kan man därför inte bortse från att rättshjälpsområdet kan vidgas, om förslaget genomförs i
denna del, vilket skulle medföra ökade kostnader för statsverket. Enligt
den enkätundersökning angående tillämpningen av institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd som redovisades i DONsS PM angav
advokaterna som främsta anledning till den begränsade användningen av institutet att reglerna var krångliga. Kammarrätten anser att samma omdö-
me gäller för den av rättshjälpsutredningen föreslagna ordningen, varför det kan befaras att institutet skulle tillämpas endast i ringa omfattning.
Mot denna bakgrund är kammarrätten tveksam till om utredningens förslag att låta advokat besluta om rättshjälp i ärenden utanför familjerättsgruppen är lämpligt.
Utredningen föreslår vidare att vissa domstolar skall få besluta om allmän rättshjälp. om frågan om rättshjälp uppkommer först efter det att den
rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid domstolen.
Enligt kammarrättens bedömning bör samma befogenhet tilläggas de dom-
stolar och myndigheter som enligt förslaget skall fastställa ersättningar, så-
ledes även förvaltningsdomstolar, arrende- och hyresnämnder samt överexekutor. Dessa domstolar och myndigheter får anses vara väl lämpade att besluta om allmän rättshjälp. Att gå ännu längre, såsom utredningens ord-
förande föreslagit, och låta alla statliga myndigheter besluta om allmän
rättshjälp kan, såvitt kammarrätten kan bedöma, knappast bidra till ökad
effektivitet. Enhgt förslaget skall de allmänna domstolarna inte få besluta om allmän
rättshjälp i ärenden där det krävs särskilda skäl eller särskild prövning för att rättshjälp skall få beviljas. Som skäl för denna begränsning har utredningen anfört önskemålet om enhetlig praxis. Praxis torde emellertid inte bli mindre enhetlig, om domstolarna får rätt att besluta om allmän rättshjälp i alla ärendetyper. Genom sin sammansättning och verksamhet är de allmänna domstolarna inriktade på att avgöra juridiska frågor. Detta gäller även för de andra domstolar och myndigheter som enligt kammarrättens förslag skall få besluta om allmän rättshjälp. Kammarrätten förordar därför att de domstolar och myndigheter, som pes rätt att besluta om rättshjälp, får avgöra rättshjälpsfrågan t samtliga typer av ärenden.
Riätshjälpsavgifter
Kammarrätten tillstyrker utredningens förslag angående förenklingar
vid beräkning av den rättssökandes inkomst och fastställande av rättshjälpsavgift. De föreslagna avgifterna innebär en höjning jämfört med de
avgifter som utgår nu. Härigenom förändras den låginkomstprofil som rättshjälpssystemet ursprungligen fick. Utredningen redovisar inte några skäl för att nu gå ifrån den ursprungliga låginkomstprofilen. Kammarrätten
har svårt att se några andra skäl för ett sådant steg än rent statsfinansiella.
I 26 § tredje stycket föreslås att myndighets beslut om skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift skall få verkställas såsom dom. Enligt utredningens överväganden syftar stadgandet på de fall då avgiften skall betalas direkt till statsverket. Det torde inte finnas något behov av en motsvarande ord-
ning när avgiften skall betalas till biträdet. eftersom biträdet kan underlåta
att utföra något arbete innan avgiften betalats. Bestämmelsen bör utformas
så att den överensstämmer mer med motiven och förslagsvis få följande lydelse. ”Myndighets beslut om skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift till statsverket får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.”
2.5 Göteborgs tingsrätt
Från rent administrativa utgångspunkter tillstyrker tingsrätten med hän-
syn till den tidsvinst och förenkling av ärendenas behandling som vinnes
att advokat skall få bevilja rättshjälp och slutföra rättshjälpsärendet i de av utredningen angivna familjerättsmålen och familjerättsliga ärendena. För
en enhetlig bedömning — ärenden av förevarande slag kommer att behandlas av ett stort antal personer var för sig — bör noggranna och lättillämpade
bestämmelser meddelas om rättshjälpsavgiften.
De rent administrativa fördelarna, främst effektivisering och förenkling av rättshjälpssystemet, talar för utredningens förslag att advokat även i annan rättslig angelägenhet med viss begränsning skall få bevilja allmän rättshjälp. Dock bör, liksom beträffande familjerättsmålen och de familjerättsh-
ga ärendena, rätten att bevilja allmän rättshjälp ej tillerkännas biträdande jurist på advokatbyrå. Det är enligt tingsrätten viktigt att betydelsefulla
frågor av detta slag kommer under en advokats bedömning och står under dennes direkta ansvar.
Vad avser de särskilt uppräknade fall där det ankommer på rättshjälps-
nämnden att pröva rättshjälpsfrågan ifrågasätter tingsrätten om dit bör föras bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Det kan härvid anmärkas att advokat — om den rättshjälpssökande inte varit
gift utan sammanboende -— får bevilja rättshjälp i angelägenhet av ifrågava-
rande slag med den begränsning som följer av ”sextimmarsregeln””. Enligt
tingsrätten är sistnämnda regel i förening med en väl planerad kostnadskontroll tillfyllest beträffande bodelningsärenden.
Tingsrätten finner ej att sådana skäl framkommit att, såsom upptagits i
17 §i förslaget, begränsning bör föreligga i de allmänna domstolarnas rätt
att pröva frågor om allmän rättshjälp. Särskilt när det gäller massärenden
kan en sådan begränsning medföra en onödig byråkratisering samtidigt
som rättshjälpsnämnden kan antagas ha sämre möjligheter att bedöma frågan än tingsrätten.
Vidkommande frågan när part begär rättshjälp för handläggning vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet anser tingsrätten att i vart fall förvaltningsdomstol bör tillerkännas samma beslutskompetens t rättshjälpsärenden som utredningen föreslagit beträffande allmän domstol och vissa därmed jämställda domstolar. Viss tveksamhet kan föreligga huru vida samma kompetens skall tillerkännas statlig förvaltningsmyndighet, där
vid sådant förhållande myndigheten i rättshjälpsärendet skulle bli såväl
part som beslutande myndighet. De skäl utredningens ordförande anfört
för sitt ställningstagande för att samtliga statliga myndigheter skall få prövningsrätt i nu avsedda fall väger emellertid enligt tingsrätten så tungt att tingsrätten ansluter sig till den uppfattning utredningens ordförande intagit
i denna fråga. Samma ståndpunkt gäller för tingsrätten beträffande andra i utredningen upptagna frågor säsom tillstånd till byte av biträde, beslut om
ersättning osv. Tilläggas kan att information om praxis i rättshjälpsärenden och andra frågor rörande rättshjälpssystemet kan i tillräcklig omfatt-
ning föras ut till berörda myndigheter, förslagsvis av domstolsverket.
2.6 Kristianstads tingsrätt
I betänkandet föreslås, i enlighet med utredningens direktiv, åtgärder som helt klart skulle effektivisera de olika rättshjälpsformerna och för-
enkla rättshjälpssystemet utan att för den skulle försämra rättsskyddet. Enligt tingsrättens mening skulle emellertid de mycket angelägna syftena
med översynen av rättshjälpssystemet tillgodoses i än högre grad. om de förslag till åtgärder genomförs som utredningens ordförande med instämmande av experten Reuterwall framlagt i reservation till betänkandet. Tingsrätten vill för sin del bestämt förorda att så sker.
I det följande tar tingsrätten upp olika av utredningen behandlade spörsmål i samma ordning som de redovisats i betänkandet. Kommentarerna tar av naturliga skäl sikte främst på att lämna synpunkter i frågor som kan ha betydelse för de allmänna domstolarna.
Tingsrätten välkomnar att ordet kostnadsbidrag utmönstras ur rättshjälpslåagen och ersätts med det i sammanhanget mer lättförståeliga och adekvata uttrycket rättshjälpsavgift. Likaså anser tingsrätten det vara välbetänkt att, som föreslagits, beteckna alla biträden inom rättshjälpslagens ram som offentliga biträden. Såsom utredningen konstaterat (s. 70) behövs
för den sådan ändring av terminologin som sist nämnts en annan benämning för en rättshjälpsform som behandlas i nuvarande 41-45 §§. Tingsrät-
ten vill emellertid ifrågasätta om inte det av utredningen föreslagna uttrycket är för längt och otympligt. Enligt tingsrättens mening är ” särskild rätts-
hjälp” en lämpligare benämning för denna rättshjälpsform. Utredningen uttalar på s. 78 nederst att allmänna domstolar av praktiska
skäl i viss utsträckning bör kunna anförtros att pröva rättshjälpsfrågan i
fall när frågan uppkommit först sedan talan väckts eller målet eller ärendet
eljest anhängiggjorts. Uttalandet ger uttryck för tveksamhet beträffande de allmänna domstolarnas förmåga att handlägga rättshjälpsfrågor. Längre fram i betänkandet (s. 115) sägs emellertid att det i sådana fall är naturligt att allmän domstol beslutar om allmän rättshjälp skall utgå eller inte, eftersom domstolen ju är bäst insatt I vad målet eller ärendet rör och därför torde ha de bästa förutsättningarna att bedöma om behov eller rättsligt intresse av rältshjälp föreligger. Tingsrätten vill kraftigt understryka sistnämnda uttalande och tillägga att de allmänna domstolarna tidigare har skött mot-
svarande uppgift enligt lagen om fri rättegång väl. Enligt betänkandet (s.
116) talar önskemålet om en enhetlig praxis I rättshjälpshänscende likväl i vissa fall så starkt för att prövningen av rättshjälpsfrågan bör ligga på rätts-
hjälpsnämnden att inte ens allmän domstol där målet eller ärendet är an-
hängigt kan anförtros uppgiften. Tingsrätten är för sin del av den uppfatt-
ningen att det inte kan vara rimligt att tillmäta omsorgen om att rättspraxis blir enhetlig — om nu oenhetlighet av betydelse kan befaras — sådan vikt att man för att tillgodose ändamålet är beredd att lägga rättshjälpsprövningen på annan myndighet än den som ur alla andra synpunkter är bäst lämpad för uppgiften. Allmän domstol bör alltså anförtros att i sådana fall
som nu avses pröva rättshjälpsfrågor av alla slag. Tingsrättens nu redovi-
sade inställning till frågan om fördelningen av myndighetsfunktionerna
framgår I och för sig redan av vad inledningsvis anförts om att reservantens förslag bör genomföras. Frågan tillmätes emellertid av tingsrätten sådan vikt, i vad de allmänna domstolarna därav berörs, att rätten särskilt velat understryka sin uppfattning.
Enligt tingsrättens mening är det en sund princip att ät advokat i största möjliga utsträckning överlåta att bevilja allmän rättshjälp, eftersom en rättssökande av naturliga skäl i regel först vänder sig till en advokatbyrå med sina rättsliga spörsmål, och det leder till minskad byråkrati om rättshjälpsfrågan kan avgöras i detta sammanhang. Det kunde kanske tyckas att det vore behövligt med bestämmelser om kontroll mot missbruk av främst sextimmarsregeln. Härigenom skulle emellertid en stor del av smidigheten och vinsten med den valda lösningen gå förlorad. Tingsrätten har
därför ej något att erinra mot förslaget som det utformats i denna del.
Emellertid vill tingsrätten, i anslutning till uppräkningen av de olika ämnesområdena i 16 8 I st. lagförslaget, fästa uppmärksamheten på att i fråga om omyndighetsförklaring eller dess hävande möjlighet finns för domstol att enligt föräldrabalken (10 kap. 13 §) förordna rättegångsbiträde som får
ersättning av allmänna medel. Viss samordning torde vara önskvärd mel-
lan rättshjälpslagen och föräldrabalken i berört avseende. Vidare må påpe-
kas att 16 & 2 st. nämnda förslag fått en delvis felaktig avfattning. Anled-
ning saknas nämligen hänvisa till 17 § I st. 7, eftersom inget av de i 16 § I st. uppräknade mälen och ärendena kan handläggas enligt den s.k. småmålslagen.
Det föreslagna avgiftssystemet är starkt progressivt. För en person, vars inkomst uppgår till 50 000 kr, är rättshjälpsavgiften enligt förslaget 1090 kr.
medan avgiften för den, vars inkomst upppår till 83000 kr, är 8890 kr.
Skillnaden i rättshjälpsavgift för dessa inkomsttagare är således 7800 kr. Mot bakgrund av rådande skatte- och bidragsregler mäste det starkt ifrågasättas om en så avsevärd skillnad i rättshjälpsavgift för inkomsttagare i angivna inkomstlägen är sakligt motiverad. I förslaget till avgiftssystem har inte tillräcklig hänsyn tagits till den försörjningsbörda, som sökanden kan ha. Inte heller har reglerna om beskattning av inkomsterna inom en familj och de konsekvenser dessa regler får för familjeekonomin beaktats. Det sagda kan illustreras genom följande exempel. En person med fem barn och hemarbetande hustru utan inkomst samt en årslön på 110000 kr får själv svara för sina rättegångskostnader. Ett sammanboende eller gift
par utan barn, där var och en har en inkomst på 55 000 kr, har var och en en rättshjälpsavgift som är begränsad till 1500 kr. Det är dock uppenbart att
de senare har en betalningsförmåga, som avsevärt överstiger familjeförsörjarens, vars skenbart höga inkomst skall räcka till sju personer. Därtill kommer att denne får betala omkring 15000 kr. mer i statlig skatt än de båda andra tillsammans. Då alla bör ha samma möjlighet att skaffa sakkunnig hjälp i juridiska angelägenheter, synes skäl föreligga för att närmare undersöka om de föreslagna rättshjälpsavgifterna är rimliga och svarar mot den rättssökandes verkliga betalningsförmåga.
2.7 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Beviljande av rättshjälp
Utredningen föreslår att advokat i betydande omfattning skall få bevilja rättshjälp i mål eller ärenden som skall bli föremål för prövning i domstol.
Däremot skall rättshjälp alltid beviljas av rättshjälpsnämnden bl. a. i fall då
ärendet skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet.
Advokat skall alltså inte få bevilja rättshjälp i ärenden vid arrendenämnd
ceiler hyresnämnd. Hyresnämnden har inget att erinra mot att prövningen sålunda ligger kvar hos rättshjälpsnämnden. De ärenden som handlägges i
hyresnämnderna är nämligen sinsemellan av mycket olika beskaffenhet. Det är säledes viktigt att en viss enhetlighet iakttapes vid beviljandet av rättshjälp. I ärenden om förlängning av hyresavtal är rättshjälp ofta motiverad, men åtskilliga ärenden av andra typer kan inte sägas vara av sådan vikt för den rättssökande att rättshjälp normalt bör utgå.
Om frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning, föreslår utredningen att rättshjälp skall kunna beviljas av domstol men ej av förvaltningsdomstol eller av förvaltningsmyndighet. Utredningens ordförande och en expert anser att alla statliga myndigheter bör få pröva rättshjälpsfrågan i nu avsedda fall. Hyresnämnden instämmer i denna fråga med minoritetens förslag. När ett mål eller ärende blivit föremål för handläggning. måste det nämligen vara lättare för den handläggande myndigheten än för rättshjälpsnämnden att bedöma huruvida behov av rättshjälp verkligen föreligger. I synnerhet gäller detta förvaltningsdomstolar eller myndigheter, vilka hksom
hyresnämnden huvudsakligen arbetar med muntligt förfarande. Om det vid
det första sammanträdet visar sig att ärendet fordrar handläggning vid flera sammanträden eller att behov av rättshjälp av andra skäl föreligger, kan då rättshjälpsfrågan lösas på ett snabbt och smidigt sätt.
2.8 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Beviljande av allmän rättshjälp
Som utredningen framhållit inskränker sig rättshjälpsnämndens prövning i det stora flertalet fall av äktenskapsskillnader och vissa andra familjerättsmål till ett enkelt konstaterande att ansökningen skall bifallas och att maximibelopp för kostnadsbidraget skall fastställas. Nämnden har därför ingen erinran mot förslaget att advokat tilläggs befogenhet att — oavsett
vilket kostnadsbidrag som kan ifrågakomma — bevilja allmän rättshjälp i
denna typ av rättsliga angelägenheter. Dessa prövas ju till övervägande del av allmän domstol, vilket är ägnat att tillskapa viss kontrollmöjlighet och att minska riskerna för eventuellt missbruk. Undantag bör dock göras för
vissa typer av ärenden som kräver särskilda överväganden. Hit hör de fles-
ta ärenden angående verkställighet och dessa bör därför inte ingå i ”katalogen” enligt 16 5 i förslaget. Detta gäller även ärenden angående omyndighetsförklaring. vars införande i denna paragraf enligt nämndens uppfattning i viss mån kolliderar med bestämmelsen i förslaget till 21 § tredje stycket sista punkten.
Däremot torde ”katalogen” kunna utökas med i vart fall angelägenheter rörande upprättande av äktenskapsförord och av testamente. Dessa angelägenheter är till sin natur sådana att de för det mesta kan klaras av snabbt
och utan större kostnader samt att risken för ett obehöngt utnyttjande av förmånen torde vara minimal även om ärendena inte blir föremål för myn-
dighets behandling.
Enär angelägenhet angiven i 16 § lagförslaget inte torde komma att handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden er-
fordras i paragrafens sista stycke inte någon hänvisning till 17 § första
stycket 7.
Rättshjälpsnämnden vill fästa uppmärksamheten på att bland advokater den missuppfattningen inte är ovanlig att beviljad rättshjälp för boskillnad
omfattar jämväl arbete med förrättande av bodelning efter boskillnadsdomen. Denna missuppfattning har medfört ekonomiska konsekvenser för
advokaterna. Med hänsyn härtill och till att advokater ju enligt förslaget skall äga rätt att själva bevilja allmän rättshjälp för boskillnad synes ett uttryckligt klarläggande vara på sin plats.
Vad ovan anförts innebär att 16 § lagförslaget enligt rättshjälpsnämn-
dens uppfattning skulle få följande lydelse:
”Allmän rättshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga angelägenheter avser
— äktenskapsskillnad
— boskillnad — fastställande eller jämkning av underhållsbidrag till make eller barn
—- faderskap till barn —- fastställande eller överflyttande av vårdnad om barn
— fastställande av rätt till umgänge med barn —- upprättande av äktenskapsförord — upprättande av testamente
Vad nu sagts gäller bara om annat ej följer av 17 § första stycket I. 3, 4 eller 6.”
Rättshjälpsnämnden anser att flera tungt vägande erinringar kan riktas mot utredningens förslag att advokat skall äga rätt att — med vissa undantag enligt 17 8 lagförslaget — bevilja allmän rättshjälp i övriga angelägenheter och arbeta upp till sex timmar. I detta sammanhang må först hänvisas till det särskilda yttrandet av experterna Joelsson och Annika Sehlstedt om risken för praxisförskjutning och kostnadsaspekten (sid. 288 i betänkandet). Därtill kommer att advokaterna med all säkerhet bringas i konfliktsituationer beträffande sin lojalitetsplikt gentemot klienten. Det måste vara
svårt att vägra en klient allmän rättshjälp med motiveringen att befogat in-
tresse inte kan anses föreligga. Likaledes måste svårigheter uppstå när det i vissa fall gäller att objektivt bedöma huruvida ur utredningssynpunkt behov föreligger av juridiskt biträde. Även andra vanskliga bedömningssituationer kan tänkas. Erfarenheten har således visat att det inte är ovanligt att en rättsökande och hans ombud helt seriöst hävdar att en angelägenhet inte har samband med näringsverksamhet medan nämnden däremot finner att så är fallet. Om nu vederbörande advokat gör en felbedömning i berört
avseende kan detta leda till icke önskade kostnadskonsekvenser för stats-
verket. Möjligheten att vägra eller ens jämka en biträdesersättning på grund av en dylik felbedömning blir nämligen ytterligt beskuren enär ju enligt 29 § första stycket fagförslaget härför skall krävas att biträdet uppenhart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller det eljest föreligger särskilda skäl. I detta sammanhang vill nämnden inte underlåta
att framhålla risken för att en rättshjälpssökande kan komma att i en och
samma angelägenhet vända sig till flera advokater, som varandra ovetande var för sig beviljar vederbörande allmän rättshjälp. Någon kontrollmöjlig-
het i detta hänseende torde inte stå till buds med inte oväsentliga kostnads-
ökningar som följd.
Rättshjälpsnämnden kan inte heller finna att förslaget är ägnat att i nämnvärd grad minska nämndernas arbetsbelastning. Eftersom det enligt förslaget åligger advokaterna att avgöra om 17 § lagförslaget är tillämplig kan förväntas ett stort antal underhandsförfrågningar hos nämnderna här-
om och för övrigt även om tillämpningen i sig av 18 § lagförslaget. Fram-
ställningar enligt 17 § andra stycket och 19 § lagförslaget torde ävenledes bli vanliga. I detta sammanhang vill nämnden peka på de komplikationer som kan uppstå för det fall en advokat själv beviljat allmän rättshjälp i en angelägenhet, som senare visar sig nödvändiggöra prövning av förvalt-
ningsdomstol elter förvaltningsmyndighet. Uppkommer denna situation mäåste en särskild ansökan göras till nämnden enligt 17 § första stycket 4 lagförslaget. Fråga uppkommer då huruvida sökanden skall erlägga ny rättshjälpsavgift eller huruvida tidigare till advokaten erlagd avgift skall tilleodoräknas honom hos nämnden. Denna situation kommer inte att bli helt ovanlig i angelägenhet rörande ersättning på grund av trafikolycka och på grund av olycksfall i arbete. Dessa omständigheter i förening med den i 18 § första stycket lagförslaget intagna ”mellankontrollen”” innebär enligt nämndens uppfattning att arbetsbesparingen för nämnderna inte på långt
när kommer att uppgå till den av utredningen uppskattade. Enligt nämndens mening medför 18 § lagförslaget inte sådana fördelar att dessa uppväger de komplikationer som den kan förväntas tillskapa.
Slutligen vill rättshjälpsnämnden I detta sammanhang ställa sig den frå-
gan huruvida inte utredningens hela konstruktion i själva verket innebär en
utsträckning av den statliga myndighetsutövningen till enskild person med de konsekvenser som i skilda sammanhang kan följa därav. Huruvida utredningen beaktat denna synpunkt vid sina överväganden framgår inte av betänkandet.
Utredningen föresiår vidare (21 § lagförslaget) att allmän domstol skall
pröva frågan om allmän rättshjälp därest angelägenheten redan är föremål för behandling av domstolen och fråga inte är om fall som avses i 17 § första stycket 1—6 eller 8 lagförslaget. Frånsett att en prövning enligt angivna punkter i 17 § första stycket torde innebära ökad arbetsbelastning för domstolen anser rättshjälpsnämnden att principiella skäl talar mot förslaget. Nämnden ifrågasätter det lämpliga i att en domstol, som ju skall pröva den rättsliga angelägenheten, dessförinnan skull taga ställning i rättshjälpsfrågan och därmed också i princip till frägan huruvida vederbörande part har befogat intresse av att få angelägenheten prövad med stöd av allmän rättshjälp. Enahanda problematik torde bli aktuell vid domstols
tillämpning av 18 § lagförslaget. Nämnden anser sig därför inte kunna till-
styrka förslaget. Vid detta ställningstagande anser sig nämnden inte heller böra tillstyrka förslaget såvitt avser rätt att förordna biträde eller återkalla dylikt förordnande i angelägenhet. som handläggs enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.
Förordnande av biträde och därtill hörande frågor
I 20 § första stycket lagförslaget anges att advokat får förordnas till biträde. I fortsättningen stadgas — vilket är en nyhet — att annan lämplig
person kan förordnas till biträde om särskilda skäl föreligger. Enligt utredningen (specialmotiveringen sid. 260 i betänkandet) skulle detta inte vara
avsett att innebära någon avvikelse från gällande rätt utan en kodifiering av nuvarande ordning. Utredningen hänvisar I sammanhanget till prop.
1972: 4 5. 257, 258. Rättshjälpsnämnden delar inte denna utredningens upp-
fattning eller slutledning. Åtminstone Stockholmsnämnden — och såvitt denna har sig bekant även samtliga övriga nämnder — tillämpar gällande bestämmelse (21 § första stycket nuvarande lag) så att om advokat eller bi-
trädande jurist på advokatbyrå begärs som biträde presumeras vederbörande vara lämplig och förordnas utan prövning. När biträdesförordnande
begärs för andra kategorier — praktiserande jurister som inte är advokater eller anställda på advokatbyrå, bankjurister, personer utan juridisk examen (exempelvis ombudsmän, erfarna skadereglerare, personer med annån akademisk examen) — sker alltid en prövning av vederbörandes lämp-
lighet men detta är också den enda prövning som sker. Befinnes den föreslagna personen lämplig och lägger inte 21 § första stycket sista meningen rättshjälpslagen hinder i vägen — vilket ju dock gäller för alla kategorier, således även advokater, — förordnas vederbörande till biträde. Några särskilda skäl därutöver krävs inte även om det ligger i sakens natur att en prövning av lämpligheten hos en person utan juridisk examen blir mer inriktad på arten och beskaffenheten av den angelägenhet som är ifråga än i övriga fall. Mot bakgrunden av denna praxis — som alltså torde vara ge-
mensam för samtliga rättshjälpsnämnder — ter sig det redovisade motivet
för utformningen av lagförslaget svårförståeligt. Förslaget har fått en utformning som föga återspeglar praxis, och som — vilket synes betänkligt och knappast eftersträvansvärt — kan vara ägnat att utveckla ett advokatmonopol. Visserligen kan svårigheter ibland föreligga att utöva en effektiv lämplighetsprövning beträffande personer, som inte är advokater eller biträdande jusiter på advokatbyråer, men utredningens förslag löser enligt
nämndens åsikt inte detta problem. Möjligen skulle en ändring av nu gällande bestämmelse av innebörd att en dylik person åläggs visa att han är
lämplig kunna bidraga till problemets lösande. Enligt nämndens uppfattning saknas skäl att frångå lydelsen i nu gällande bestämmelse dvs. 21 8 första stycket rättshjälpslagen. Nämnden avstyrker på anförda skäl utredningens förslag.
Avgifterna för allmän rättshjälp
Rättshjälpsnämnden har i och för sig intet att erinra mot utredningens
förslag i 22—24 §§ lagförslaget även om nämnden vill påpeka att en viss fördyring i många fall kommer att uppstå för den enskilde rättssökanden. Nämnden vill i detta sammanhang erinra om vikten av att advokater — om dessa kommer att tilläggas rätt att bevilja allmän rättshjälp oavsett avgiftens storlek — erhåller fullödig information om hur avgiften beräknas. Ett flertal advokater tycks hitintills exempelvis inte ha uppfattat att det är den beräknade årsinkomsten, som skall ligga till grund för avgiften, eller att med årsinkomst inte avses inkomsten för kalenderåret utan inkomsten för tolvmånaders perioden sex månader före och sex månader efter ansökningsdatum.
Med hänsyn till den praxis som åtminstone Stockholmsnämnden ut-
vecklat förefaller 25 § sista meningen lagförslaget innebära en obcehövlig nyhet. Om en sökande beviljats allmän rättshjälp i en viss rättslig angelägenhet tillåter nämligen nämnden -— efter framställning av sökanden — att den sålunda beviljade rättshjälpen får omfatta även annan angelägenhet om nära samband mellan angelägenheterna föreligger i rättsligt eller sakligt hänseende. Denna ordning synes enligt nämndens uppfattning smidigare och mindre komplicerad än att — som utredningen föreslår — laborera med två rättshjälpsärenden och beträffande avgiften i det senare hänvisa till det tidigare. Nämnden avstyrker därför utredningens förslag såsom obehövligt. Därest en lagbestämmelse anses erforderlig föreslår nämnden att den utformas i enlighet med ovan redovisad praxis.
I 26 § tredje stycket lagförslaget stadgas, vilket är en nyhet, att myndighets beslut om skyldighet att erlägga avgift blir direkt exigibel. Rättshjälps-
nämnden tillstyrker förslaget. Två ledamöter av rättshjälpsnämnden, advokaterna Rune Ek och Bengt Ljungqvist, har såvitt yttrandet berör 18 och 19 §§ lagförslaget reserverat
sig och anfört.
Vi tillstyrker utredningens förslag avseende 18 § med det undantaget att sista stycket bör utgå.
Utredningens förslag i 18 § innebär en inledning till en decentralisering av beslutsfunktionen, som i en framtid kan leda till att advokat i alla ärenden, oavsett omfattningen kommer att kunna bevilja allmän rättshjälp.
Utredningen föreslår att advokat skall kunna bevilja allmän rättshjälp för ett arbete omfattande sex timmar. Åtskilliga ärenden är av den omfattningen att de kan slutföras inom nämnda tidsram. En stor mängd av ären-
dena är dessutom av den arten att svårighet inte föreligger vid bedömning-
en huruvida allmän rättshjälp kan komma ifråga eller inte. Advokaten bör dock ha möjlighet att, även före det sex timmars arbete är konsumerat, på den rättssökandes vägnar göra framställning till rättshjälpsnämnden om fortsatt allmän rättshjälp. Rättshjälpsnämnden bör då ha skyldighet att besluta i ärendet. En sådan ordning ger den rättssökande möjlighet att på ett tidigt stadium förvissa sig om allmän rättshjälp kan påräknas även efter rättshjälpsnämndens bedömning. Detta kan vara av värde i tveksamma fall. Därför bör sista stycket i den föreslagna paragrafen utgå.
Såsom rättshjälpsnämnden i sitt remissvar velat utforma 16 §& och med
ett bibehållande av utredningens 18 § med undantag för sista stycket, skulle en beaktansvärd mängd av rättshjälpsärendena kunna behandlas på ad-
vokatbyråerna. Detta förenklar för de rättssökande, rättshjälpsnämnderna
och advokaterna.
Det skulle möjligen kunna befaras att advokat kan komma i konfliktsi-
tuationer men hänsyn till sin lojalitetsplikt gentemot klienten och därige-
nom ha svårighet att vägra en klient allmän rättshjälp med motiveringen att
befogat intresse inte kan anses föreligga. Sådana farhågor torde emellertid
vara överdrivna. Skulle tveksamhet råda har advokaten möjlighet enligt vårt förslag att på klientens vägnar ansöka om rättshjälp hos rättshjälpsnämnden. Advokat bör alltså själv endast besluta i klara fall. Genom möjligheten att omgående erhålla rättshjälpsnämndens prövning befrias advo-
katen från ovannämnda konfliktsituation.
Skulle advokat likväl göra en felbedömning innebär det ökade kostnader för statsverket. Är felbedömningen flagrant torde emellertid statsverket kunna återkräva de ökade kostnaderna av advokaten. Härom skulle särskild regel kunna införas.
Det kan föreligga risk att en rättssökande i samma angelägenhet vänder
sig till flera advokater och låter dessa. varandra ovetande, agera i ärendet
och bevilja rättshjälp. En kontroll för att i möjligaste mån undanröja dessa risker skulle kunna ske genom att på tillämpliga blanketter ange att den rättssökande har att under edlig förpliktelse bekräfta att han ej i aktuell angelägenhet sökt rättshjälp på annat håll. Detta förfaringssätt tillämpas i många andra sammanhang. Dessutom verkar kostnadsbidraget i många fall
hämmande på dylikt missbruk. Som en följd av att sista stycket 18 § utgår kan även 19 § utgå i sin helhet eller ändras så att där anges att en ovillkorlig skyldighet föreligger för rätts-
hjälpsnämnd att på begäran av rättssökande pröva frågan om allmän rättshjälp.
2.9 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Funktionsfördelning
Utredningen har funnit, att funktionsfördelningen är av vital betydelse
för uppnående av de mål som uppsatts 1 direktiven. 1 princip delar rätts-
hjälpsnämnden denna inställning.
Eftersom fråga om rådgivningsinstitutets vara eller icke vara enligt rätts-
hjälpsnämndens mening hänger intimt samman med frägan om hur beslutsfunktionerna i övrigt beträffande beviljande av allmän rättshjälp skall konstrueras kommer rättshjälpsnämnden att behandla dessa frågor i ett sammanhang.
Rättshjälpsnämnden biträder utredningens förslag att advokat skall bevilja allmän rättshjälp i familjemål (16 § förf.förslaget). Enligt nämndens mening bör advokats rätt härvidlag även omfatta beviljande av allmän rättshjälp i bördsmål. Enligt 16 8 2 st. i den föreslagna författningstexten undantas från advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp - genom
en hänvisning till 17 § första stycket 7 — det fall att den rättsliga angelägenheten kan antas bli prövad enligt lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden (SFS 1974:8). I specialmotiveringen, s. 258, anmärker utredning-
en, att detta kan bli fallet i mål om underhållsbidrag till maka eller barn, om vad som sammanlagt yrkas i underhåll understiger ett halvt basbelopp (beloppsgränsen för mål som skall handläggas enligt småmålslagen). 3 § lagen om rättegång 1 tvistemål om mindre värden stadgar, att denna lag inte är
tillämplig på mål, som handläggs av tingsrätt i särskild sammansättning. Dit hör bi. a. mål om underhåll (GB 15:29). Rättshjälpsnämnden föreslår att hänvisningen till 17 8 I st. 7 p. utgår ur 16 § 2 st. förslaget till författ-
ningstext. Det kan ifrågasättas om ärenden angående omyndighetsförklaring och dess hävande bör hänföras till den kategori ärenden i vilka advokaten ges full frihet att bevilja allmän rättshjälp. Sådan söks ytterst sällan i dessa ärenden. Anledningen härtill är förmodligen att domstol enligt 10 kap. 13 § FB förordnar rättegångsbiträde. Behov av de ytterligare förmåner som kan erhållas genom rättshjälp uppträder med säkerhet ytterst sällan.
Advokat bör inte få tillstånd att åta sig rättshjälpsärenden enligt 16 § för-
slaget till författningstext utanför sitt naturliga verksamhetsområde. Ön-
skar den rättssökande att ett biträde med verksamheten förlagd till avläg-
sen ort skall förordnas bör det ankomma på rättshjälpsnämnden att ta ställ-
ning till frågan om denne skall förordnas. Detta förhållande bör framgå av lagtexten. .
Mot utredningens förslag i 18 § förslag till författningstext att för vissa ärenden i övrigt advokat skall utan nämndens hörande arbeta i 6 timmar är nämnden kritisk.
I den PM angående reform av samhällets rättshjälp (Ju 1970:14) som föregick rättshjälpsreformen poängteras behovet av kostnadskontroll. Där konstateras, att den kostnadskontroll som då utövades utfördes av domstolarna och visade betydande brister i enhetlighet och effektivitet. I pro- : memorian uttalas vidare, att det är ofrånkomligt att garantier skapas för att rättshjälpsreformen inte leder till att domstolar och andra myndigheter be-
lastas med onödiga mål och ärenden. Överhuvudtaget måste tillses, att all-
män rättshjälp icke kommer ifråga annat än då ett verkligt behov därav kan
konstateras. En intresseprövning måste ske. Även departementschefen
framför liknande tankegångar. I prop. till rättshjälpslagen (1972: 4 s. 289 ff) uttalas, att betydelsen av en effektiv och enhetlig kostnadskontroll gör, att ett särskilt organ för handhavandet av rättshjälpsreformen måste tillska-
pas. Varken i promemorian eller propositionen förs överhuvudtaget den tanken fram, att det skulle vara lämpligt att ge ”fritt fram” åt advokatkå-
ren annat än i ett specialfall som inte skulle medföra några kostnader för statsverket, nämligen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd (16 & rättshjälpslagen). Dessa tankegångar berörs endast flyktigt i utredningen. Anledningen till att man i stort sett ansett sig kunna bortse från dessa och
liknande tankegångar redovisas ej. Det är därför i viss mån svårt för rättshjälpsnämnden att bemöta utredningens päståenden i dessa avseenden. Nämnden kan nämligen inte med säkerhet fastslå vad utredningens påståenden grundar sig på. Förslaget i denna del kan starkt ifrågasättas. Statsmakterna har tidigare i skilda sammanhang med skärpa hävdat behovet av kostnadskontroll. Utvecklingen under de år rättshjälpsnämnden existerat har inte lett till slutsatsen att denna kostnadskontroll från det allmännas sida skulle vara obehövlig. Utredningens förmodanden — enligt rättshjälps-
nämndens mening kan det inte röra sig om annat än just förmodanden — att
riskerna är överdrivna är icke underbyggda, s. 113 i betänkandet.
En advokat kan varje arbetsdag genom 6-timmarsregeln förtjäna 1290
kr. Om det är 20 arbetsdagar per månad kan han från det allmänna få cirka 25000 kr, utan praktisk möjlighet till kontroll av motsvarande arbetsprestation. Exemplet kräver enligt nämndens mening ingen närmare kommentar. Det är rättshjälpsnämndens uppfattning att kostnadsökningar måste bli följden av utredningens förslag. Om fortfarande den principen skall gälla
att allmän rättshjälp skall utgå endast om uttalat behov därav föreligger,
bör det inte ifrågakomma annat än att lägga denna behovsprövning på ett organ som är fristående i förhållande till den rättssökande och hans biträde. Endast rättshjälpsnämnd kan därvid komma ifråga. Nämndernas tjäns-
temän är specialiserade på sitt område liksom advokater på sitt. Utred-
ningens tankegång att advokaterna utan vidare skall kunna ta över en stor
den.
Såväl i RB:s 12 kap. som I advokatsamfundets regler om god advokatsed
fastslås. att det är en advokats oavvishga plikt att så länge det inte strider mot god advokatsed tillvarata sina klienters intressen. Utredningen tilldelar därutöver advokaterna en helt ny funktion av offentlig myndighet, i det att den enskilde advokaten ålägges göra en objektiv bedömning av sin klients behov av bl. a. hans bistånd i måhända känsliga och svärbedömbara angelägenheter. Svåra konflikter kan uppstå för den ansvarskännande advokaten till följd av den dubbelroll han kommer att tvingas spela. Om förslaget genomförs kommer samtliga advokater i Sverige att bli beslutsfattande organ. Denna omständighet tyder på att praxis blir oenhetlig.
Såväl i tidigare utredningar angående hithörande frågor som i prop. 1972: 4
betonas vikten av enhetlighet i praxis. Utvecklingen har inte på något sätt tytt på att dessa krav på enhetlighet vid tillämpningen nu kan fränfallas. 1 landet finns 6 rättshjälpsnämnder med tillhopa cirka 20 handläggare. Kontakten mellan de olika nämnderna har fungerat utomordentligt väl. Härigenom har värdefull kunskap kunnat ”spridas” till handläggarna på ett smidigt och billigt sätt. Kontakterna med domstolsverket och dess besvärsnämnd har varit lätta att hantera. Samarbetet har fungerat väl. Nämndernas kontakter med advokaterna, olika myndigheter och den rättssökande allmänheten har också fungerat väl. Om utredningens förslag genomföres, torde med hänsyn till den enorma ökning av antalet beslutande organ som föreslås det föreligga mycket stor risk att praxis utvecklas på ett icke önskvärt sätt.
Om 6-timmarsregeln införs kan följden bli att advokat i samma angelä-
genhet biträder flera klienter. Lagtexten ger enligt rättshjälpsnämndens mening utrymme för olika tolkningar huruvida advokaten skall få arbeta 6 timmar på angelägenheten i dess helhet eller om han skall få lägga ner arbete motsvarande 6 timmar för varje klient.
Utredningen tänker sig att 6-timmarsregeln skall kunna tillämpas t. ex.
på ärenden om namnbyten och adoption. Allmän rättshjälp utgår sällan för detta slags angelägenheter men det betyder inte att allmän rättshjälp sällan
söks i dessa ärenden. Om allmän rättshjälp skall utgå eller ej är ofta en be-
dömningsfråga. Det är ej realistiskt att anta att en advokat utifrån sina utgångspunkter anlägger samma synpunkter på dessa bedömningsfrågor som de specialiserade tjänstemännen på nämndernas kanslier, som bl. a. på ett
helt annat sätt än advokater har tillgång till den praxis som utövats på området sedan 1973. Med den konstruktion regeln föreslås få kommer t. o. m.
ärenden om förtal och skadestånd för ärekränkning att inrymmas under 6timmarsregeln. I ärenden av denna art beviljas allmän rättshjälp i allmän-
het inte eftersom den rättssökande ej anses ha befogat intresse av att få sin
sak behandlad. Avgöranden av ifrågavarande slag är kontroversiella och känsliga. Det bör inte ifrågakomma annat än att en prövning av detta slag utförs av offentlig myndighet. Experterna Sehlstedt och Joelsson är inne på liknande tankegångar och anför bl. a.. s. 288 i betänkandet, att det inte är helt givet, att blott och bart en ärendetyps frekvens utsäger något om hur bedömningen av denna ärendetyps framtida handläggning skall ske. Det är troligt att advokaterna, sedan de väl vunnit kunskap om nämndens benägenhet att avslå ärenden av viss kategori, undviker att ansöka om allmän rättshjälp i sådana ärenden.
Institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd har som be-
kant inte blivit någon succé. Utredningen har tänkt att bl. a. 6-timmarsre-
geln skall träda i dess ställe. Med den konstruktion regeln föreslås få kan man inte bortse från risken att den går samma öde till mötes som ovan
nämnda institut. Det torde nämligen bli svårt för vederbörande advokat att avgöra när ett ärende passerar 6-timmarsgränsen och alltså allmän rätts-
hjälp måste sökas. Det kan också vara svårt att i initialskedet urskilja vilka
ärenden som faller inom och vilka som faller utom gränsen för 6-timmars-
regelns tillämpningsområde.
Eftersom rättshjälpsnämnden, som ovan redovisats, anser att 6-tim-
marsregeln ej bör genomföras, saknar rättshjälpsnämnden anledning gå in på frågor i vilken mån domstolarna skall anförtros beslutsfunktion beträffande den av utredningen föreslagna mellankontroll som skall ske efter 6 timmar.
Utredningen har tänkt att missbruk av rätten att bevilja allmän rättshjälp skall kunna bestraffas genom att den myndighet som fastställer ersättningen sätter ned biträdes ersättning under begärt belopp. Det kan emellertid bli förenat med vissa svårigheter för myndigheten att i förekommande fall erhålla tillgång till ett godtagbart beslutsunderlag. I detta sammanhang kan
nämnas, att svårigheter att få uppgift om vad som verkligen hänt i ett ären-
de ibland uppkommit vid rättshjälpsnämnden, nämligen i fall då den som erhållit allmän rättshjälp anmäler missnöje med sitt biträde och uttrycker önskemål att rättshjälpsnämnden måtte förordna nytt biträde. Vederbörande biträde uttalar inte sällan i sitt yttrande, att han med hänsyn till de sekretessbestämmelser advokatsamfundet ställer upp för sina medlemmar icke kan yttra sig om vad som förevarit i saken. Rättshjälpsnämnden anser sig i sådana fall kunna misstänka, att det är en rättshaverist i farten, men kan inte göra något för att stoppa vederbörande. Något beslutsunderlag för att förordna om upphörande av allmän rättshjälp går nämligen inte att få fram utan biträdets medverkan.
20 5 I st. författningsförslaget stadgar bl. a. att annan lämplig person är
advokat skall kunna förordnas till biträde om särskilda skäl härtill föreligger. I specialmotiveringen, s. 260, anförs, att rädande praxis härigenom skulle kodifieras. Då en rättssökande begär att annat biträde än advokat skall förordnas gör nämnden en undersökning huruvida vederbörande är
lämplig att förordna som biträde t ifrågavarande angelägenhet. Uppfylls
lämplighetskriteriet förordnas vederbörande. Särskilda skäl härutöver krävs icke.
Rättshjälpsavgift
Rättshjälpsnämnden är ense med utredningen om att avgiftssystemet för
den allmänna rättshjälpen bör förenklas. Det senaste försäkringsbeskedet
bör kunna ligga till grund för beräkning av rättshjälpsavgiften. Det är emel-
lertid inte helt säkert att det föreslagna systemet blir så mycket enklare att tillämpa än nu gällande system. För näringsidkare torde specialregler er-
fordras. Förmögenhet resp. skuldsättning framgår ej av försäkringskas-
sans besked om sjukpenninggrundande inkomst (SGD. Rättshjälpsnämnden anser för sin del att den progressivitet som kommer till synes i den av utredningen förordade modellen inte är godtagbar. Rättshjälpsavgifternas progressivitet är mellan vissa näraliggande inkomstlägen mer än dubbelt så stor som progressiviteten I de skatteskalor som ligger till grund för beräkningen av den statliga inkomstskatten. Därvid är väl att märka att denna höga progressivitet drabbar även inkomsttagare med medelgoda inkomster och att rättshjälpsavgifterna skall betalas med redan skattade pengar. Förslaget bör därför omarbetas på denna punkt.
2.10 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Beviljande av allmän rättshjälp Fanuljerättsmålen Det är riktigt som utredningen framhåller ati familjerättsmålen utgör en stor del av ärendena hos rättshjälpsnämnden. Utredningens förslag att advokater skall få bevilja rättshjälp i sådana ärenden skulle därför innebära att ett stort antal ärenden flyttades från rättshjälpsnämnderna. Som utredningen också framhållit är emellertid dessa ärenden av enkel beskaffenhet. Besluten om allmän rättshjälp I sådana saker fattas regelmässigt av handläggare på kansliet och sällan eller aldrig av rättshjälpsnämnden som sådan. Om fullständiga uppgifter lämnats i ansökningen och sökandens förmögenhetsförhållanden inte är alltför komplicerade, går behandlingen av ärendet snabbt. Någon egentlig behovsprövning blir sällan aktuell. Antalet ärenden som försvinner från rättshjälpsnämnderna är således stort, medan
den handläggningstid som sparas är relativt obetydlig. Ytterligare vill
nämnden anföra följande. I familjerättsmål — särskilt äktenskapsskillnadsmål — är det mycket
vanligt, och tenderar att bli allt vanligare, att rättssökandena vänder sig till flera advokater i samma ärende. Detta skapar förvirring I ärendehanteringen och medför ökade kostnader. Rättshjälpsnämnden i Malmö har byggt upp en effektiv kontroll av ”dubbelärenden”. Genom denna förhindras
byten av biträde i en omfattning, som medför ej obetydliga besparingar för det allmänna. Om rättshjälpsnämnderna framdeles inte alls skall ha befattning med familjerättsmålen, blir det nödvändigt att på annat sätt förhindra
att rättssökande går från en advokat till en annan. Ett sätt att undvika detta kunde vara att på ansökningsblanketten lämna särskilt utrymme för uppgift huruvida sökanden tidigare anlitet annan advokat.
Det förekommer i stor utsträckning att äktenskapsskillnadsärendena avslutas innan domstolen tagit någon befattning med dem. Parterna flyttar samman igen. Även andra familjerättsärenden handläggs enbart utomprocessuellt i viss omfattning. I dessa fall skall enligt förslaget kostnadsräkningen liksom f.n. inges tull rättshjälpsnämnden, som har att fastställa biträdesersättningen. Härigenom får rättshjälpsnämnden även med den ordning som föreslås i många fall ta befattning med familjerättsärendena.
Sammanfattningsvis biträder rättshjälpsnämnden förstaget att advokat skall få bevilja allmän rättshjälp i familjerättsärenden. Med vad ovan anförts har nämnden velat peka på att en sådan ordning inrymmer risker för vissa kostnader och även vissa komplikationer som inte beaktats av utredningen.
Nämnden vill ytterligare påpeka följande. Bland familjerättsmål där advokat fär bevilja allmän rättshjälp har utredningen upptagit omyndighetsförklaring eller dess hävande. Rättshjälpsnämnden kan inte biträda förslaget i denna del. Enligt FB 10:13 skall, då ansökan om omyndighetsförklaring gjorts, rätten förordna biträde åt den ansökan gäller. Ersättning till sådant biträde utgår av allmänna medel. Samma regel gäller vid hävande av omyndighetsförklaring. I angivna fall kan biträde enligt rättshjälpslagen ej förordnas vare sig enligt nu gällande lag eller enligt förslaget. Omyndig-
hetsförktaring eller dess hävande bör därför utgå ur listan över familje-
rättsmål. Enligt nämndens mening kan det däremot vara lämpligt att till denna lista flågga ärenden angående upprättande av äktenskapsförord och testamente. Dessa är liksom övriga uppräknade mål enkla och kräver ringa
behovsprövning.
Nämnden föreslår därför att listan över mål och ärenden där advokat skall få bevilja allmän rättshjälp får följande utseende:
äktenskapsskillnad
boskillnad underhållsbidrag ull make eller barn
faderskap till barn
värdnad umgängesrätt upprättande av äktenskapsförord upprättande av testamente
Advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsmål skall gälla med vissa undantag. Ett sådant har angetts föreligga om den rättsliga angelägenheten kan antas bli prövad enligt småmålslagen. Utredningen tycks ha den uppfattningen att underhållsmål. som rör bidrag under halva basbeloppet. handläggs som småmål. Emellertid torde underhållsmål alltid
fordra särskild sammansättning av domstolen och kan därför inte handläg-
gas som småmål. Den föreslagna undantagsregeln är således obehövlig.
Övriga mål och ärenden
Rättshjälpshämnden delar utredningens uppfattning att vissa ärenden
alltid bör prövas av nämnden och har ingen erinran mot utredningens bedömning beträffande arten av dessa ärenden.
Beträffande andra ärenden än familjerättsärenden och ärenden som alltid skall prövas av rättshjälpsnämnden föreslår utredningen att advokat skall
få bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet 6 timmar, innan det un-
18 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 90
derställs någon myndighetsprövning. Har ärendet inte slutförts inom 6 timmar, skall frågan om allmän rättshjälp hänskjutas till rättshjälpsnämnden eller allmän domstol. I samband med att advokat beviljar allmän rättshjälp skall han fastställa rättshjälpsavgift. Avser beslutet om allmän rättshjälp rättslig angelägenhet som har nära samband med angelägenhet för vilken advokat tidigare beviljat allmän rättshjälp, får han besluta att rättshjälpsavgift som erlagts I det tidigare rättshjälpsärendet skall avse även det nya
ärendet. Visar det sig vid senare myndighetsprövning att advokaten genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall det-
ta beaktas vid bestämmande av ersättning. Har advokaten felaktigt beviljat
allmän rättshjälp, kan ersättningen till honom jämkas. Förutsättningen
härför är att advokaten befunnits uppenbart ha missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp.
Rättshjälpsnämnden vill inledningsvis sätta i fråga om det från principlell synpunkt kan anses vara en god ordning att advokaten, som har till uppgift att gå den rättssökande till handa och biträda denne i hans rättsliga angelägenhet, redan i initialskedet uppträder som utövare av en myndighetsfunktion i det han prövar frågan om rättshjälp helt utifrån det allmännas synpunkt. Advokaten har här två roller som är svåra att förena. Invändningen gäller beträffande alla slags ärenden men i synnerhet sådana som fordrar någon grad av behovs- och intresseprövning. Sådan prövning förekommer knappast i familjesaker och nämnden har därför inte ansett att invändningen har sådan tyngd i det sammanhanget att den bör utgöra hinder för reformen beträffande familjesakerna. Annorlunda förhåller det sig
med ärenden som faller under den föreslagna 6-timmarsregeln. Även det
förhållandet att advokaten har ett personligt intresse av ekonomisk art i ärendet gör myndighetsfunktionen svårbemästrad.
Som nämnts skall advokat själv få bevilja allmän rättshjälp i dessa slag av ärenden och arbeta på ärendet i 6 timmar innan någon kontroll förekommer. Enligt nämndens bestämda uppfattning kommer detta förslag att medföra väsentligt ökade kostnader. Sex timmars arbete motsvarar i dag en kostnad av 1290 kr. Om man drar ut de yttersta konsekvenserna av förslaget. skulle detta kunna innebära att advokat för arbete som han själv beslutat om uppbär ersättning av allmänna medel med 1290 kr per dag hur många dagar som helst. Möjligheterna för myndigheterna att nedsätta ersättningen är hårt beskurna. Uppenbart missbruk av behörigheten att bevilja allmän rättshjälp skall konstateras för att jämkning skall kunna ske. I
praktiken torde det bli fråga om begränsad jämkning även om det anses att
advokaten gjort en felbedömning.
Ökade kostnader kommer också att bli följden av den del av förslaget
som innebär att advokat får besluta att utnyttja redan beviljad rättshjälp i ett annat ärende, som har nära samband med det första. Det skall ankomma på advokaten att göra bedömningen om ärendena har så nära samband med varandra att inte mer än en rättshjälpsavgift bör erläggas. Även här kan uppkomma intressekollision för advokaten. Utrymmet för felbedömningar är stort. Vad som nyss sagts om svårigheterna för myndigheterna alt pröva arvodet kan således komma att gällaläven här.
En fördel med den nya ordningen är enligt utredningen att den myndighetsprövning av rättshjälpsfråga, som skall skå om arbetet på ärendet drar över 6 timmar, kan bygga på ett väsentligt bättre material än det som normalt sett föreligger, när ansökan om rättshjälp görs i initialskedet. Så är ju fallet enligt nuvarande ordning. Utredningen utgår ifrån att advokaterna genomgående bedömer ärendena rätt från rättshjälpssynpunkt. Helt mot-
satt situation är emellertid också tänkbar. Ersättning för 6 timmars arbete
torde — som nämnden ser det — likväl i allmänhet komma att utbetalas.
Ett av skälen till att rättshjälpsnämnderna vid införandet av det nya rättshjälpssystemet 1973 fick en dominerande roll som beslutsmyndighet
var att det därigenom ansågs vara lättare att uppnå en enhetlig praxis. Utredningen har uttryckt farhågor för att förslag om rätt för advokat att få be-
vilja allmän rättshjälp kan innebära viss risk för förskjutning av praxis.
Samtidigt menar utredningen emellertid att riskerna bör minska genom en lämplig begränsning av de ärendetyper i vilka advokaterna får sådan rätt.
Av vad ovan anförts om de ärenden i vilka enligt utredningens förslag be-
slutanderätten flyttas över på advokaterna anser nämnden det framgå att riskerna för uppmjukning av förutsättningarna för beviljande av allmän
rättshjälp är mycket stora. Advokaternas nuvarande kännedom om rätts-
hjälpsnämndernas praxis är mycket ojämn. Detta kommer till uttryck bl. a. i det stora antal kompletteringar av ansökningar som sker hos nämnden.
Utredningen har låtit göra en undersökning av avslagsfrekvensen inom de ärendegrupper, där 6-timmarsregeln kan tänkas bli aktuell. Undersökningen visar — menar utredningen — att avslagsfrekvensen är förhållandevis låg inom en hel del stora ärendegrupper. Anledning finns därför att överflytta den första prövningen om allmän rättshjälp skall beviljas från
rättshjälpsnämnderna till advokaterna. I uppräkningen av ärendegrupper,
lämpliga för advokaters bedömning, finns bl.a. ärenden om arvsrätt. Avslagssiffran i dessa ärenden har angetts till 4,96. Den siffran är säkerligen inte nktig i dag. Praxis har nämligen ändrats beträffande arvsärenden. Rättshjälpsnämnden har under åtminstone det senaste året lämnat de flesta
ansökningarna om allmän rättshjälp i dessa ärenden utan bifall. — Avslags-
frekvensen i de undersökta ärendegrupperna ligger meltan 4.2 och 12,2 4. Rättshjälpsnämnden kan — med hänvisning också till vad ovan sagts om utredningens bedömning av ärendena om arvsrätt — inte dela utredningens uppfattning att siffrorna är så låga att prövningen av ärendena utan risk kan överflyttas på advokat. När det erfordras behovsprövning och avslag säledes kan ifrågakomma, bör prövningen ligga kvar hos rättshjälpsnämnderna. Den av utredningen gjorda undersökningen av ärenden som bör
överföras på advokaterna omfattar en del stora ärendegrupper, såsom ska-
destånd, köp av fast egendom o. dyl. Härtill kommer ”övriga ärenden”,
dvs. sådana. som inte kan inrymmas under någon gemensam beteckning. Sistnämnda ärenden är ofta litet udda och fordrar en särskilt noggrann
prövning. De behandlas mestadels av rättshjälpsnämnden som sådan. Även beträffande ovan nämnda stora ärendegrupper gäller att de i mycket stor utsträckning prövas av rättshjälpsnämnden. Svårighetsgraden har ökat markant.
Bland de ärendegrupper, där enligt förslaget prövningen av rättshjälps-
frågan lämpligen kan överflyttas på advokat, har, som ovan sagts. upptagits tvist p. g. a. köp av fast egendom. I dessa ärenden är det mycket vanligt att biträdet så snart rättshjälp beviljats beslutar om utredning genom
sakkunnig. I betänkandet har i annat sammanhang föreslagits att biträde
själv skall få beshita endast om utredning genom intyg eller om annan mindre omfattande utredning. Krävs mer omfattande utredning — vilket är vanligt i fastighetstvister — skall frågan i utomprocessuella ärenden underställas rättshjälpsnämndens prövning. Om förslaget går igenom, har man anledning räkna med att rättshjälpsnämnden får pröva behovet av utred-
ning i ett betydande antal fastighetsärenden. Erfarenheten har visat att
ärenden av detta slag ofta avslutas utan att talan vid domstol anhängiggörs.
Kostnaderna uppgår i regel till höga belopp. Rättshjälpsnämnderna kommer därför även i fortsättningen att i stor utsträckning få fastställa biträdesersättningen. Samma sak gäller i fråga om skadeståndsärenden. Mestadels avser dessa numera skadereglering med försäkringsbolag, vitka handläggs helt utomprocessuellt. Ärendena drar ofta ut på tiden och blir kostsamma. Man kan starkt ifrågasätta Jämpligheten av att under sådana förhållanden lägga prövningen av rättshjälpsfrågan på advokat. Rättshjälps-
nämnden har svårt att inse att en på detta sätt uppdelad handläggning kan innebära sådan förenkling som man vill eftersträva.
För att få en uppfattning om hur många rättshjälpsärenden som skulle komma att omfattas av advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp enligt 6-timmarsregeln har utredningen låtit utföra en undersökning vid rättshjälpsnämnderna i Stockholm och Malmö. Av denna framgår att av de ärenden som undersökningen omfattar avsåg 27,77. skadestånd. 19.7 4 arvsrätt, 15.824 fordran/krav, IS tvist p.g.a. köp av fast egendom, 8,5 7e tvist rörande hyra, arrende m. m. och 13,5 2: övrigt. De högsta procenttalen ligger på de ärendegrupper som rättshjälpsnämnden — enligt vad ovan sagts — anser olämpliga att överlåta åt advokat.
I ärendegruppen ”Övrigt”” torde ingå bla upplösning av saumboendeför-
hållande. Hos rättshjälpsnämnden i Malmö har utbildats en praxis i dessa
ärenden liknande den som tillämpas i bodelningsärenden. Behov av allmän
rättshjälp anses endast föreligga om i boet ingår fast egendom eller annan svårskiftad egendom. Även namn- och adoptionsärenden torde ingå i denna grupp. Avslagsprocenten i alla dessa ärenden är hög och det blir oftast rättshjälpsnämnden som sådan som får fatta besluten.
Uppgiften att utfärda ansvarsförbindelse skall enligt utredningens förslag ligga kvar hos rättshjälpsnämnden. Ansvarsförbindelse blir aktuell
framför allt i ärenden rörande fordran. Med utredningens förslag kan det
bli ganska vanligt att gången i ett fordringsärende blir att advokat beviljar allmän rättshjälp, rättshjälpsnämnden utfärdar ansvarsförbindelse och domstol fastställer biträdesersättningen. Man kan fråga om enkelheten
främjas av att behandlingen av ett ärende delas upp på så många händer. Den föreslagna ordningen innebär en utvidgning av institutet rättshjälp
utan beslut av rättshjälpsnämnden. Detta institut tillkom från början i syfte att förenkla förfarandet i ärenden om allmän rättshjälp. Handläggningen antogs bli smidig och snabb, och man räknade med att minska belastningen
på rättshjälpsnämnderna. Enligt undersökningar som gjorts har institutet
kommit till mycket liten användning. Ett skäl härför har sagts vara att rättshjälpsavgifterna i det stora flertalet fall är så låga att de inte täcker kostnaderna. Ett alltför komplicerat och byråkratiskt regelsystem har an-
förts som en annan orsak. Vid en av utredningen gjord enkät hos advoka-
ter har 2022 av de tillfrågade som ett ytterligare skäl för den ringa använd-
ningen anfört att det vid eventuellt efterföljande allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd kunde visa sig att en felbedömning skett från byråns sida beträffande klientens kostnadsbidrag eller beträffande frågan huruvida klienten över huvud taget var berättigad till allmän rättshjälp.
Rättshjälpsnämnden är inte övertygad om att det nya förslaget skulle medföra sådana förenklingar och förbättringar att man har anledning räkna med att systemet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden kommer till ökad användning.
Vid tillämpningen av systemet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämn-
den har advokaterna att hålla reda på kostnaderna i ärendet. Så fort dessa
överstiger klientens kostnadsbidrag måste nämligen ärendet underställas
rätt shjälpsnämndens prövning. Många advokater har som sin åsikt framfört att detta blir krångligt. De har avstått från att själva bevilja allmän rättshjälp för att de inte velat riskera att få stå för en felbedömning. Man
bör nog räkna med att de inte blir mer hågade att ta sådana risker med det
nya förslaget. Riskerna att göra felbedömningar ökar ju i takt med de utökade möjligheterna att bevilja rättshjälp.
Intervjuade advokater har vidare uttalat att de ansett systemet rättshjälp
utan beslut av rättshjälpsnämnden vara för komplicerat såvitt gäller regler-
na om fastställande av kostnadsbidrag. Nämnden vill i detta sammanhang ifrågasätta om de av utredningen föreslagna förenklingarna är så genomgripande att man kan räkna med att advokaterna blir mer benägna än tidigare
att bestämma rättshjälpsavgiften.
Sammanfattningsvis avstyrker rättshjälpsnämnden förslaget om rätt för advokat att bevilja allmän rättshjälp i vissa ärenden och arbeta i 6 timmar på dessa. Därest utredningens förslag om rätt för advokaterna att bevilja
allmän rättshjälp i familjerättsärenden genomförs och erfarenheterna härav blir goda, anser nämnden emellertid att det kan övervägas att låta advo-
katerna få samma rätt även beträffande andra ärenden där behovsprövningen är mindre framträdande. Som exempel härpå kan nämnas ärenden rörande skadereglering med försäkringsbolag.
Rättshjälpsbiträde
20 § första stycket i förslaget upptar bestämmelse om vem som kan förordnas till biträde. För att annan än advokat skall kunna förordnas till bi-
träde har upptagits villkoret särskilda skäl”. I specialmotiveringen till pa-
ragrafen anges att detta inte innebär någon avvikelse från gällande rätt utan endast är en kodifiering av denna. Rättshjälpsnämnden anser detta oriktigt. Varken i gällande rätt eller i praxis har uppställts sådant villkor. Nämnden skall vid förordnande av biträde pröva om vederbörande är
lämplig för uppdraget. Det allmänna lämplighetskravet avser alla biträden,
även advokater och biträdande jurister på advokatbyrå. Nämnden har un-
der årens lopp haft att pröva lämpligheten främst hos nyetablerade jurister.
Något krav på att särskilda skäl skall föreligga för förordnande av dessa har därvid inte uppställts. Den omständigheten att nämnden gör en viss un-
dersökning av nya jurister är inte ett uttryck för att man kräver särskilda
skäl utan enbart en följd av den allmänna lämplighetsprövningen. Den fö-
reslagna lydelsen av bestämmelsen skulle i praktiken innebära att andra än
advokater så gott som aldrig kunde komma i fråga för förordnande.
Nämnden föreslär därför att paragrafen får följande utformning. Beslutar rättshjälpsnämnd att allmän rättshjälp skall utgå, får nämnden på sökandens begäran förordna biträde. om den rättssökande ej kan behörigen tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar bistånd. Till biträde förordnas advokat eller annan lämplig person.
Har den rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne
förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader
eller i övnigt särskilda skäl föranleder annat.
Rättshjälp efter beslut av allmän domstol
Utredningen föreslår att allmän domstol och därmed likställda domsto-
lar skall besluta om allmän rättshjälp i de fall då fråga om sådan uppkommer först sedan den rättsliga angelägenheten blivit föremål för handläggning där. Med hänsyn till de många undantag från huvudregeln som görs i 218 första stycket förslaget till ny rättshjälpslag ifrågasätter nämnden om
förslaget inte i stället för att leda till förenkling onödigtvis komplicerar systemet. Nämnden vill dock inte motsätta sig förslaget.
Rättshjälpsavgifter
Utredningen har velat förenkla reglerna om beräkningen av rättshjälpsavgift. I detta syfte har utredningen tillskapat ett nytt system för beräkning av avgiftens storlek. Systemet innebär i sig inga större förenklingar i arbetet med att bestämma storlek på avgiften. Rättshjälpsnämnden har emellerud inte någon erinran mot förslaget.
Utredningen har också lagt synpunkter på ändrade föreskrifter för beräkning av inkomstunderlag. Föreskrifter härom utfärdas nu av domstolsverket och så bör enligt utredningen ske även i fortsättningen. Några
egentliga förslag på tänkbara förenklingar läggs därför inte fram. Visserli-
gen föreslås att den rättssökande genom att uppvisa sitt försäkringsbesked skall styrka uppgiven inkomst av eget arbete. Detta innebär emellertid
dan inkomst. Någon förenkling är inte heller behövlig härvidlag. Beräkningen av sådan inkomst har nämligen hittills inte vållat några svårigheter. Svårigheterna nu ligger främst i beräkningen av inkomst av förmögenhet.
Rättshjälpsnämnden anser att det framför allt är på detta område som åtgärder för förenklingar bör sättas in. Särskilt stort är behovet härav med
tanke på det framlagda förslaget att advokat som beviljar allmän rättshjälp också skall fastställa rättshjälpsavgiften. En tänkbar möjlighet till förenkling är att låta all förmögenhet över en viss gräns tagas med i bedömningen vid beräkning av rättshjälpsavgift. En sådan regel skulle få betydelse också vid bestämmande av slutlig rättshjälpsavgift i de fall då en rättssökande genom utgången i ett ärende erhållit kanske avsevärda tillgångar.
2.11 Rättshjälpsnämnden i Göteborg Beviljande av allmän rättshjälp
Rättshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att de beslutsfunktioner, som kan utföras på ett enklare, effektivare och mera rationellt sätt, om de flyttas över till annan än rättshjälpsnämnd, bör överflyttas. Därvid
måste dock även beaktas risken för en icke önskvärd utvidgning av rätts-
hjälpsområdet samt kravet på enhetlig praxis. Nämnden anser det vidare väsentligt att systemet och därmed lagtexten får en enkel och lättillgänglig utformning.
Nämnden ansluter sig till förslaget att advokater, utan tidsram, skall få
besluta om allmän rättshjälp i familjerättsärenden. Härigenom skulle
nämnderna befrias från bortemot hälften av den nuvarande mängden an-
sökningar. Såsom framhållits i utredningen består nämndens arbete i dessa ärenden nästan enbart av ”pappershantering”. De i lagförslaget angivna ärendetyperna är väl avgränsade, och något behov av att i lagen ange någon tidsram för biträdets arbete med ärendet torde inte föreligga. Nämnden förordar emellertid med stöd av sin erfarenhet att ytterligare två typer av ärenden föres in under tillämpningsområdet för 16 § nämligen upprättande av äktenskapsförord och upprättande av testamente.
Utredningen föreslår att advokater även skall få besluta om allmän rätts-
hjälp i vissa andra ärendetyper och arbeta upp till sex timmar innan beslutet prövas av myndighet. Nämnden anser att det inte går att bortse från att
förslaget i denna del kan medföra en viss utvidgning av rättshjälpsområdet.
Prop. 1978/79: 90 . 279
Kostnadsökningen på grund härav bör dock kunna begränsas genom den
kontroll som enligt förslaget kommer att ske, då ersättning skall fastställas
till biträdet. Den föreslagna ordningen kommer att medföra en förenkling
av handläggningen för dessa rättshjälpsärenden. Nämnden tillstyrker med hänsyn härtill, att advokater skall få besluta om allmän rättshjälp även i andra ärenden än familjerättsliga med en tidsgräns av sex timmar.
I fråga om vilka myndigheter som bör få besluta om allmän rättshjälp föreligger olika uppfattningar hos utredningens ledamöter. Rättshjälpsnämnden föreslår att de domstolar och myndigheter som enligt förslaget
skall fastställa ersättning (33 § i förslaget till RHL) även betros med att pröva ansökningar om allmän rättshjälp. Ifrågavarande domstolar och
myndigheter torde — med hänsyn till den insikt de har i de särskilda frågor
som kan uppkomma i den rättsliga angelägenhet där rättshjälp begärs —
vara lika lämpade som rättshjälpsnämnd att besluta om allmän rättshjälp.
En nödvändig följd av nämndens förslag i denna del är att dessa domstolar och myndigheter tillägges rätt att besluta om rättshjälp i ärenden där
den rättssökande är eller kan antagas bli part. sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Enligt förslaget är rättshjälpsbeslut i denna typ av ärenden förbehållna rättshjälpsnämnd (17 8 1 st. 4 p. samt 21 8 I st.).
Nämnden ifrågasätter dock om man inte bör gå ännu längre och ge de
domstolar och myndigheter som enligt vad förut sagts bör anförtros beslutanderätt i rättshjälpsärende befogenhet att besluta i samtliga ärenden,
dvs. även sådana som kräver särskilda skäl enligt 17 § i förslaget. Enligt nämndens uppfattning torde en sådan ordning inte behöva medföra att
praxis blir mindre enhetlig. Att, såsom utredningens ordförande föreslagit. överföra beslutanderätten på alla statliga myndigheter, skulle enligt nämndens uppfattning motverka kravet om enkelhet och effektivitet. Mot ett sådant överförande ta-
lar emellertid också och kanske främst starka principiella skäl, då myndighet ofta utgör motpart till den rättssökande.
Rättshjälpsavgifter
Enligt nämndens erfarenhet är det önskvärt att förenklingar införes för
rutinerna att beräkna den rättshjälpssökandes inkomst samt sättet att bestämma rättshjälpsavgiften.
Vid kansliet i Göteborg har vid tveksamhet beträffande sökandens inkomst ofta uppgift per telefon inhämtats från försäkringskassa angående sökandens sjukpenningsgrundande inkomst (Sgi), på sätt som föreslagits av utredningen. Nämnden anser mot bakgrund av sin erfarenhet därför att
Sgt är lämplig att lägga till grund för inkomstberäkningen. Förslaget angående nya rättshjälpsavgifter innebär en kraftig höjning av
dessa. Särskilt markant är den procentuella höjningen i tabellens (sid. 126)
lägre inkomstskikt. Något skäl för höjningen har inte anförts av utredning-
en. I utredningsdirektiven uttalas att en given utgångspunkt för översynen skulle vara att det rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen skulle
vidmakthållas. Nämnden, som anser att de föreslagna höjningarna inte
stämmer överens med den givna utgångspunkten, tar för sin del bestämt
avstånd från att avgifterna höjs — med undantag för grundavgiften — ut-
över sin nuvarande nivå.
En ledamot av rättshjälpsnämnden, hovrättslagmannen Lars Öhrbom, med vilken föredraganden kammarrättsfiskalen Sven Nyström är ense, är
såvitt yttrandet berör beviljande av rättshjälp skiljaktig och anför.
I fräga om 16 8 i förslaget ansluter jag mig till majoritetens ståndpunkt.
Den överflyttning av beslutsfattandet från nämnd till biträde som 16 § in-
nefuttar avser ärenden, vari prövningen i stort sett inskränker sig till den. för advokaten ofta nog olustiga, bedömning av den rättssökandes ekonomi som erfordras dels för konstaterande av att rättshjälp över huvud taget kan
meddelas och dels för fastställande av rättshjälpsavgift. Den föreslagna regleringen kommer att för nämnderna medföra en välbehövlig avlastning
uv i och för sig föga arbetskrävande rutinärenden utan att någon beaktansvärd risk uppkommer för en okontrollerad utvidgning av rättshjälpsområ-
det. Beaktas bör emellertid att såväl ifrågavarande utvidgning av biträdets
beslutsfunktion som den utvidgning som föreslås beträffande rådgivningsinstitutet innebär att en ganska omfattande myndighetsutövning anförtros åt advokatkåren, en verksamhet som i och för sig är främmande för advokaten som fri yrkesutövare och som kan ge upphov till konfliktsituationer it förhållande till klienten.
Genom den föreslagna regleringen i 18 § (6-timmarsinstitutet) går utredningen ett betydande steg vidare på den inslagna vägen. Förslaget i denna del innefattar en radikal utvidgning av det nuvarande institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.
För egen del ställer jag mig avvisande till de föreslagna utvidgningarna
såväl av praktiska som principiella skäl.
Ett genomförande av förstaget I denna del skulle enligt utredningens be-
räkningar medföra att nämnderna befriades från omkring (7 000—1 100 =)
5900 ansökningar per år (s. 243), under förutsättning dock att advokat
själv alltid beslutar om allmän rättshjälp, när han har rätt därtill. Antalet motsvarar 8,2 procent av en total ärendemängd om cirka 72 000 ärenden.
Denna ”rationaliseringsvinst” måste bedömas som tämligen måttlig. Det
nya 6-timmarsinstitutet motsvarar som förut sagts närmast den nuvarande rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Detta har enligt utredningen hittills vunnit mycket ringa tillämpning, vilket anges bero bl. a. på att reglerna ansetts krångliga. varför det bjuder advokaterna emot att tillämpa dem. Det nya 6-timmarsinstitutet är onekligen mer komplicerat än sin gamla motsvarighet och det kan med skäl befaras att advokaterna vid tillämpning av det nya institutet kommer att visa en betydande återhållsamhet när det gäller att begagna detsamma. Lättnader för nämnderna kan således inte antas bli av större omfattning.
I de ärendetyper varom här är fråga förekommer nu till skillnad från vad
som är fallet i familjerättsärenden en ingående sakprövning från nämndernas sida. Detta återspeglas i en relativt hög avslagsprocent. En följd av förslaget blir att det skall ankomma på advokaten att avgöra sådana frågor
som om den rättssökande är näringsidkare och om den rättsliga angelägen-
heten uppkommit i näringsverksamheten och om den rättsliga angelägen-
heten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket. Frågor av detta slag har vid nämnderna inte ansetts böra avgöras av handläggare utan har
regelmässigt hänskjutits till nämnd. Enligt min uppfattning föreligger, om beslutsfattandet i dessa ärenden skall slås ut på halvtannat tusental advokater och biträden på advokatbyråer, en överhängande fara för en icke avsedd utvidgning av rättshjälpsområdet. Vid denna bedömning har jag inte kunnat bortse från de konfliktsituationer som vid prövningen ofta nog kan uppkomma mellan advokaten och den rättssökande och ej heller från de risker som kan följa av den måhända nyetablerade advokatens eget välförstådda intresse av att utan egentlig ekonomisk risk utöka klientbestån-
det. I utredningen pekas på den kontrollmöjlighet Som ligger i att biträdes-
Prop. 1978/79: 90 oas 281
ersättningen kan påverkas av biträdets bedömning av ärendet i ansök-
ningsskedet. Enligt min uppfattning är värdet av denna kontrollmöjlighet
mycket begränsat. Vid bedömandet äv lämpligheten av det hya institutet
bör cj heller bortses från den minskning av lekmannainflytandet inom rättshjälpsområdet som skulle bli en följd av förslagets genomförande i denna del. Under alla omständigheter måste det anses vara klok politik att
skynda längsamt när det gäller att införa ett i praktiken hittills helt oprövat
förfarande. Jag anser därför att man för närvarande bör nöja sig med den utvidgning av beslutsfattandet på advokatsidan som den föreslagna 16 § innefattar och avvakta utfallet av denna nyskapelse inom rättshjälpsområdet innan man gär vidare på den inslagna vägen.
2.12¶Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Beviljande av allmän rättshjälp
Hittills har huvudsakligen endast, utöver rättshjälpsnämnderna och be-
svärsnämnden. allmänna domstolar haft beslutsfunktioner inom rättshjälpssystemet. Rättshjälpsnämnderna tillskapades som bekant eftersom man lade vikt vid att praxis i rättshjälpsärende skulle bli så enhetlig som möjligt och för att åstadkomma en kostnadskontroll. Rättshjälpssystemet har inneburit stora kostnader för statsverket. Det är därför viktigt med effektiv kostnadskontroll. Utredningen vill flytta över dels beviljandefunktioner och dels kostnadskontrollfunktioner från rättshjälpsnämnderna till i det första fallet huvudsakligen advokaterna och i det andra fallet domstolarna. Endast beträffande vissa typer av ärenden har utredningen stannat för att låta beviljandefunktioner ligga kvar hos rättshjälpsnämnderna. Det
är svårt att se hur en enhetlig praxis skall kunna vidmakthållas utan någon
möjlighet till kontroll av i vilka ärenden rättshjälp beviljas. Denna invändning gäller främst de s.k. 6-timmarsärendena. Skulle en advokat bevilja rättshjälp i någon angelägenhet där rättshjälpsnämnden ansåg att rättshjälp inte erfordrades fick han riskera att inte få ersättning för sitt arbete. Detsamma skulle bli fallet om advokaten beviljade rättshjälp i ärende där
prövningen ligger hos rättshjälpsnämnden. Enligt nämndens mening kom-
mer dessa vanskligheter säkerligen att medföra ett otal förfrågningar och ansökningar om förhandsbesked. Detta skulle ur nämndens synpunkt innebära en väsentlig ökning av arbetet med att handlägga ärenden av denna art. Någon kontroll av om den rättssökande samtidigt anlitar mer än en advokat i samma angelägenhet — något som tyvärr är långt ifrån ovanligt — kan inte heller ske. Dessutom öppnar den föreslagna bestämmelsen möjligheter till missbruk. Att såsom utredningen föreslagit i familjeärende överlåta åt biträdet att bevilja rättshjälp förefaller dock vara en praktisk förenkling. Med den inställning nämnden har till s. k. 6-timmarsärenden anser nämnden, att uppräkningen i 16 § i förslaget till rättshjälpslag bör kompletteras med ärenden om testamente och äktenskapsförord. Däremot bör ärenden om omyndighetsförklaring eller dess hävande inte medtagas bland dessa ärenden, eftersom advokaten inte kan förordnas som biträde enligt
rättshjälpslagen. enär biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabal-
ken (21 § 3 st. sista p. i förslaget till rättshjälpslag).
Det har hos nämnden uttryckts farhågor för att advokatens situation kan bli besvärlig ur yrkesetisk synpunkt. Han skall dels utöva sitt yrke, vari ingår att tillvarata klientens intressen och dels vara delegationsmyndighet åt rättshjälpsnämnderna. Såvitt nämnden förstår kan situationer uppkomma där dessa intressen ställs mot varandra. En annan komplikation om man
tilldelar en advokat — såväl enskilda som allmänna — myndighetstunktioner är, att olika regler om handlingars offentlighet är tillämpliga. Det torde inte bli ovanligt, att den domstol, som skall fastställa den slutliga rättshjälpsavgiften, begär att få ta del av det underlag som finns hos advokaten för rättshjälpens beviljande och rättshjälpsavgiftens bestämmande. Om advokaten i klientens intresse inte villfar denna begäran lär erforderligt material för eventuell omprövning av rättshjälpsavgiften saknas.
Rättshjälpsavgiften
Rättshjälpsnämnden noterar, att det föreslagna nya systemet för rättshjälpsavgiftens beräkning innebär en icke oväsentlig fördyring av rättshjälpen för klienten. Detta drabbar relativt sett hårdast i de lägre inkomstskikten. men över hela linjen blir rättshjälpsavgiften väsentligt höjd. Tillräcklig
förenkling av avgiftsberäkningen bör kunna ske även om beräkningen görs på samma sätt som för närvarande. Man bör kunna undvika att finfördela
inkomstskikten så mycket som nu är fallet.
2.13 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rättshjälpsnämnden tillstyrker att advokat även fortsättningsvis skall få ge rättshjälp och arbeta upp till rättshjälpsavgiften i enlighet med nuvarande regel om rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden.
Att det i princip förbehålles rättshjälpsnämnden att besluta om rättshjälp
ide i 17§ angivna typerna av ärenden tillstyrks med motiveringen enhetlig praxis och kostnadskontroll.
Utredningen har tillskapat administrativa komplikationer genom sitt förslag, varigenom flera myndigheter skall åläggas ta ställning till olika frågor
av samma typ, som kan uppstå under handläggning i skilda instanser. Rättshjälpsnämnden avstyrker med hänsyn till enhetlig praxis vid dessa särskilt kvalificerade bedömningar, att olika instanser — rättshjälpsnämnd respektive domstol — skall avgöra om särskilda skäl föreligger för rättshjälp beroende på om det är stämt eller icke enligt småmålslagen. Risk finns kanske för att part som fått negativt beslut om rättshjälp kan uppfatta domstolen som mindre objektiv och avslaget som ett halvt avgörande i sak redan innan rättegången påbörjats. Om rättshjälpsnämnden beslutat om rättshjälp med biträdesförordnande och målet kommer att handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden skall domstolen
pröva om rättshjälp fortsättningsvis skall omfatta förmånen av biträde, nämligen om rättshjälpsnämnden förordnat biträde, men icke gjort prövningen med beaktande av småmålslagen. Domstolen har för sin prövning ej
kännedom om nämndens beslutsunderlag, om ej nämndens akt rekvireras
eller domstolen inhämtar yttrande från nämnden med förseningar av beslut som följd. Vissa andra arbetskrävande komplikationer införs i och med att
flera myndigheter (härmed avses även advokat som ju får en myndighetsfunktion) kan komma ifråga som rättshjälpsbeviljande instans. Rättshjälpsnämnden måste t. ex. för prövning av sin behörighet inhämta uppgift huruvida angelägenheten måhända handlägpges vid allmän domstol. Beträffande kontrollen av rättshjälpsavgiften i ett ärende, som passerar flera instanser
och pågår flera år, så blir denna prövning byråkratisk och tidsödande, om lagrummet och dess syfte skall fylla någon funktion. Vederbörandes ekonomiska förhållanden kan ändras väsentligt många gånger. Vidare frågar
man sig vad rättshjälpsnämnden 1. ex. skall göra av ett ärende. när den beviljat rättshjälp och cj vet, om det blir aktuellt med fler beslut eller åtgärder för nämndens del. Skall akten arkiveras genast eller hänga med ett tag
blund pågående ärenden? Om akten arkiveras och det blir aktuellt med
nytt beslut av rättshjälpsnämnd skall akten då plockas fram ur arkivet och
ärendet återupptas eller blir det ett nytt ärende?
Beträffande familjerättsliga mål är det helt klart att prövningen av rättshjälpsfrågan är av synnerligen enkel beskatfenhet och att rättshjälp regel-
mässigt beviljas i dessa mål. Nämnden tillstyrker att uppgiften överförs på advokater. En fråga som utredningen emellertid icke beaktat i detta sam-
manhang är att erfarenheterna från nuvarande system visar, att det ej är ovanligt, att en sökande undan för undan vänder sig till olika ombud utan att uppge att rättshjälp beviljats och biträde redan förordnats. Härigenom
kan begränsningen av rätten till biträdesbyte sättas ur spel. Det synes därför nödvändigt att ålägga biträdet att anmäla beslut om rättshjälp till någon
myndighet. Enär det icke är ovanligt att rättshjälp i dessa ärenden icke leder till domstolshandläggning finner nämnden att rättshjälpsnämnden är den lämpligaste myndigheten att bevaka dessa ärenden.
Mot bakgrund härav finner nämnden att det relativt enkla registrerings-
mässiga administrativa arbete som för närvarande fullgörs i dessa ärenden
inte kan undvaras. Att överföra detta arbete till kontorspersonal på advo-
katbyråer kan innebära en ökning av byråns kontorsomkostnader. Rättshjälpsnämnden noterar, att utredningen icke diskuterat det i Dons PM 1974
framlagda förslaget att delegera till kvalificerad biträdespersonal utan juris kandidatexamen att fatta dessa beslut. Beträffande den uppräkning av de angelägenheter i vilka advokat skall få bevilja rättshjälp enligt förslaget 168 anser nämnden, att boskillnad och omyndighetsförklaring eller dess hävande bör utgå. Boskillnad kan lämpligen hänföras till massärenden. där rättshjälp endast undantagsvis efter särskild prövning skall beviljas. Nämnden anser ej att omyndighetsärenden bör medtagas. enär rättegångs-
biträde jämlikt FB 10:13 kan förordnas och anledning att förordna biträde
enligt rättshjälpslagen därför ej föreligger. Om behov av rättshjälp utan biträde uppkommer kan domstolen besluta om rättshjälp.
Mot utredningens förslag avseende 6-timmars regeln föreligger ur principiell synpunkt starka invändningar. Att advokatverksamhet och myndighetsutövning icke bör bedrivas av samma person finner nämnden uppen-
bart. Rättshjälpsnämnden finner det olämpligt och för svenskt rättsväsen-
de främmande att anförtro åt advokater att avlöna sig själv av allmänna
medel. Man fär icke heller bortse från biträdets intresse av att få in pengar :
sin näringsverksamhet. Om en advokat tar ett 6-timmars ärende om dagen under månadens omkring 20 arbetsdagar tillförs byrån 25.800 kr. Reglerna I rättshjälpslagen är och kommer att förbli krångliga. Det synes omöjligt för domstolsverket att nå ut och informera om praxis. Den arbetsbörda advokaterna har gör det svårt för många biträden enligt nämndens erfarenhet
att ta del av och framför allt hålla aktuell den information som advokat-
samfundets tidsskrift ger. Den kontroll och tillsyn som myndigheter etc. utsätts för kan ju ingalunda utövas av det allmänna mot privatpraktiserande samfundsledamöter. För övrigt föreslår utredningen inte någon kon-
troll. Utredningen anför att direkta missbruk förhindras genom att biträ-
desersättningen skall påverkas av det sätt på vilket biträdet skött ärendet
och genom mellankontrollen. Men om någon vill missbruka systemet torde vederbörande också avsluta ärendet inom 6 timmar för att undvika kon-
troll. Rättshjälpsnämnden anser vidare att ett ansvarskännande biträde, när han skall göra den lagenliga prövningen av behov och befogat intresse, ofta kan antagas komma I konflikt med klientlojaliteten. Intressekollisioner uppkommer givetvis icke sällan, varvid advokaten enligt samfundets regler om god advokatsed, uttalade t. ex. i cirkulär 32/76 inte fär vara verksum I uppenbar strid mot vad hans klient önskar och icke vidtaga åtgärder så att klient berövas rättshjälp. Departementschefen har i proposition 1972:4 uttalat. att någon anmälningsplikt gentemot rättshjälpsnämnden icke föreligger för advokat, om han anser att saken icke motiverar vidare rättshjälp. Advokat har också tystnadsplikt och är skyldig att följa sin huvudmans anvisningar. Något som lätt kan inbjuda till missbruk. som ej lätt kan uppdagas, är att det föreslagits att, om rättshjälp beviljas i näraliggande angelägenhet kan det motiveras, att ej mer än ett kostnadsbidrag uttages och att biträdet får besluta därom. Det är ofta en svår bedömningssak att göra denna prövning: rättshjälpsnämnden och domstolsverket har icke
så sällan haft annan uppfattning än biträdet, då det gällt att bedöma vad
som är tillåten utvidgning av angelägenheten respektive om de i arvodesräkningen redovisade ätgärderna ingått i beviljad rättshjälp. Systemet inbjuder vidare klienten att gå till ny advokat och förtiga att han redan fått rättshjälp i angelägenheten. För övrigt kan ju angelägenhet benämnas på ett nytt sätt. Eftersom så många har låg rättshjälpsavgift är denna icke nå-
got korrektiv emot missbruk. vilket utredningen tror. Rättshjälpsnämnden vill påpeka att om avslagsfrekvensen beträffande vissa ärenden är låg, beror det på att advokat känner till eller informerats
av kanslitet om rättshjälpsnämndens praxis och därför ej finner anledning
att ansöka om rättshjälp. Om 6-timmarsregeln införs föreligger enligt
nämndens mening risk för en avsevärd utvidgning av när behov av respektive befogat intresse för rättshjälp föreligger med starkt stegrade kostnader för det allmänna som följd. Det är icke säkert att de som har största behovet av rättshjälp kommer att tillgodoses i större utsträckning än för närvarande.
Reglerna i rättshjälpslagen har av advokaterna ansetts krängliga och likaså beräkningen av avgifterna, Det av utredningen föreslagna systemet är icke mindre invecklat och blir det icke heller om reglerna skall tillämpas i enlighet med lagen. Beträffande kostnadsbidragets storlek kan advokat cj med hänsyn till lojalitet mot klienten färväntas vara på samma sätt som en myndighet aktivt verksam för att få fram objektivt underlag för beräkning av avgiften. Den omständigheten att institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden cj använts kan tyda på att advokaten föredragit att
myndighet fastställer beloppet i de fall där det kan bli högre. För övrigt har advokater ofta klagat över det besvärliga förfarandet, när de sökt kontrol-
lera det av nämnden fastställda kostnadsbidraget. De nu föreslagna reglerna för beräkning är på intet sätt enklare än de nu gällande. I tveksamma fall kan befaras att biträdet bestämmer avgiften för lågt.
Om 6-timmarsregeln införs tillstyrks föreslagen mellankontroll. Med av-
seende på förslaget om att allmän domstol skall bevilja rättshjälp vill rätts-
hjälpsnämnden endast påpeka att det möjligen skulle kunna råda tveksam-
het beträffande lämpligheten av att domstolen, som skall avgöra ärendet eller målet i sak, kan anses föregripa sitt kommande avgörande genom den
lagstadgade prövningen avseende befogat anspråk. Vidare vill nämnden
erinra om att domstolarna kommer att åläggas nya uppgifter, som kan medföra att ytterligare tjänster måste inrättas. Självklart kommer facket att bevaka denna fråga. Rättshjälpsnämnden vill även i detta sammanhang
päpeka att enhetlig praxis är lättare att hälla för nägra få nämnder, som lätt kan samråda än för 100-talet underrätter.
I syfte att uppnå förenkling förordar utredningen ett mindre komplicerat uvgiftssystem beträffande de administrativa rotinerna. Förslaget innebär att hundrakronorsstegen utmönstras, vilket är bra t och för sig. men någon
beaktansvärd förenkling innebär detta icke, enär det inte är svårigheten i
att hitta rätt räd i Jathunden som vållat problem. Det som vållar besvär är beräkningen av den rättssökandes ekonomiska förhållanden. För underlättande av detta har utredningen icke kommit med nägot förslag. Rättshjälpsnämnden har observerat att rättshjälpsavgifterna kommer att bli högre än för närvarande. I detta sammanhang behandlas också frågan om nytt
beslut och eventuellt nytt kostnadsbidrag i annan angelägenhet som har
nära samband med den angelägenhet, i vilken rättshjälp redan beviljats. Rättshjälpsnämnden som har erfarenhet av att biträdena ser på frågan om sambandet mellan två angelägenheter på ett generösare sätt än rättshjälpsnämnden, anser bestämt, att sådan prövning bör ligga på myndighet och detta för att främja enhetlig tillämpning samt ur kostnadskontrollsynpunkt. Rättshjälpsnämnden tillstyrker förslaget att beslut om rättshjälpsavgiftens fastställande blir exekutionstitel.
Skiljaktig mening (Berglöf och Hallström) Ledamöterna Ulf Berglöf och Paul Hallström anmäler skiljaktig mening beträffande den så kallade 6-timmarsregeln. De ansluter sig icke till den uppfattning nämnden gett uttryck ät utan tillstyrker utredningens förslag.
2.14 Domstolsverket
Beviljande av allmän rättshjälp m.m.
Institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd har utnyttjats i mycket liten utsträckning. Med hänsyn till att institutet är en av de bidragande orsakerna till att det nuvarande rättshjälpssystemet är invecklat är därför någon form av förändring av institutet i hög grad påkallad. Utredningen har föreslagit att advokat skall utan begränsning få lämna rättshjälp i flertalet familjerättsliga angelägenheter. Vidare har föreslagits — vad beträffar andra rättsliga angelägenheter och sådana angelägenheter där beslutanderätten föreslås förbehållen rättshjälpsnämnd — att advokat skall få bevilja rättshjälp och arbeta på ärendet under högst sex timmar (1 fortsättningen kallad sextimmarsregeln). Har ärendet inte slutförts inom denna tid, skall frågan om fortsatt rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnd eller allmän domstol.
Regelmässigt bifalls ansökan om rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter. Handläggningen av dessa ärenden vid rättshjälpsnämnderna är van-
ligen rutinartad. Det måste därför anses innebära en avsevärd förenkling av handläggningen om rättshjälp får beviljas av advokat i merparten av be-
rörda ärenden. Någon nämnvärd ökning av kostnaderna för rättshjälpen torde inte behöva befaras genom en sådan ordning. Domstolsverket tillstyrker därför med ett undantag utredningens förslag på denna punkt;
bland de angelägenheter som föreslas omfattade av berörda regel har upptagits omyndighetsförklaring eller dess hävande. Enligt 10 kap. 13§ föräldrabalken kan biträde förordnas i mål vid allmän domstol rörande sådan angelägenhet. Utredningen har därför föreslagit att rättshjälpsbiräde i sådant fall ej skall kunna förordnas (218 tredje stycket). Med hänsyn till att biträdesbehovet många gänger blir tillgodosett utanför rättshjälpssystemet och säledes behov av rättshjälp i övrigt endast sällan torde föreligga bör enligt domstolsverkets mening frågan om rättshjälp i angelägenhet rörande omyndighetsförklaring etler dess hävande alltid prövas av rättshjälpsnämnd eller av domstol.
Domstolsverket ansluter sig till de till huvudregeln i 168 föreslagna undantagen att advokat inte skall få bevilja rättshjälp om särskild prövning av rättshjälpsnämnd är föreskriven enligt 178 1. 3. 4 celler 6. Eftersom ingen av de I 16 § upptagna angelägenheterna kan handläggas enligt småmålslagen synes dock hänvisningen i 16 § andra stycket tull 17 § 7 onödig.
Sextimmarsregeln accentuerar betydelsen av den intresseprövning som i första hand ävilar den anlitade advokaten. (Jfr prop. 1972:4s. 248.) Regeln
förutsätter vidare att advokaten funnit att det ej står i strid med gällande
praxis att lämna rättshjälp i angelägenheten. Han skall således vid en ob-
Jektiv bedömning kunna konstatera att behov av rättshjälp föreligger. Ad-
vokatens myndighetsfunktioner inom rättshjälpssystemet ges således en framträdande plats. En sådan ordning kan i mänga fall bidra till att rubba förtroendeförhållandet mellan rättssökande och advokat.
Det mäste vidare anses att praxis kommer att skifta i ärenden av olika längd. Bedömer advokaten att ärendet kan klaras av inom sex timmar torde han i flertalet fall bevilja rättshjälp. Advokaten och klienten har ju båda intresse av att rättshjälp lämnas. Gör advokaten den motsatta bedömningen
måste han försöka förutse vilken bedömning som rättshjälpsnämnden eller
domstolen kan komma att göra vid den kommande mellankontrollen, nå-
got som för övrigt kan leda till att advokaten redan i inledningsskedet ”för
säkerhets skull” ansöker om rättshjälp. Sextimmaursregeln kommer således troligen att leda till att en generösare praxis utvecklar sig i ”kortare” och därmed enklare ärenden än i andra ärenden.
Såsom tidigare nämnts är en av huvudanledningarna till att det nuvaran-
de rättshjälpssystemet blivit invecklat och svåröverskådligt förekomsten i
den nu gällande rättshjälpslagen av institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Bl.a. krävs efter övergång till allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd att biträdet underrättat rättshjälpsnämnden om de kostnader som uppkommit medan allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd lämnats (18 § rättshjälpskungörelsen). Införandet av sextimmarsregeln, som i princip endast utgör en utvidgning av det senare in-
stitutet medför inte i denna del någon förenkling av regelsystemet. Det kan snarare ifrågasättas om inte sextimmarsregeln bidrar till att göra rätts-
hjälpssystemet i denna del än mer invecklat. Biträdet måste t. ex. ta ställning till om den rättssökande är näringsidkare eller ej. Han måste vidare fortlöpande hålla reda på uppkommande kostnader för att i rätt tid kunna göra ansökan om rättshjälp. Även dessa omständigheter kan leda till att advokaten redan frän början ansöker om rättshjälp. Bestämmelsen kräver vidare samma form av underrättelse som f.n. om rättshjälpskostnader,
som uppkommit under det att rättshjälp lämnats enligt sextimmarsregeln (fr 118 andra stycket förslaget till rättshjälpsförordningen).
Domstolsverket avstyrker på anförda skäl sextimmarsregeln.
Enligt 218 får allmän domstol bevilja allmän rättshjälp om fråga om
rättshjälp uppkommit sedan den rättsliga angelägenheten blivit föremål för domstolsbehandling. Angelägenheter som anges i 178 första stycket 1-6 eller 8 skall dock alltid vara förbehållnå rättshjälpsnämnds prövhing. Undantagen har motiverats av önskemålet om en enhetlig praxis i dessa angelägenheter. Enligt domstolsverkets mening är farhågorna för att praxis skall skifta i berörda angelägenheter överdrivna. Härtill kommer att undantagsbestämmelsernua medverkar till att göra reglerna komplicerade och i förekommande fall fördröja avgörande i rättshjälpsfrågan. Enligt domstolsverkets mening bör allmän domstol utan undantag pröva fråga om be-
viljande av rättshjälp om frågan väckts sedan angelägenheten blivit före-
mäl för handläggning vid domstol. Av summa skäl bör också förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd och överexekutor i förekommande
fall och utan undantag besluta om rättshjälp (jfr 33 8).
Enligt 208 första stycket skall särskilda skäl föreligga för att annan än jurist på advokatbyrå skall få förordnas till biträde. Utredningen som ej an-
gett exempel på särskilda skäl har i motiveringen anfört bl. a. att rekvisitet
"särskilda skäl” är avsett att utgöra en kodifiering av gällande ordning. Det måste konstateras att utredningen har en felaktig uppfattning om gällande rätt på berörda punkt. Varken enligt den nuvarande rättshjälpslagstiftningen eller dess förarbeten eller av praxis framgår att jurist på advokatbyrå har företräde framför jurist som ej är anställd på byrå eller annan
när det gäller att förordna biträde. I och för sig torde det inte vara helt säll-
synt när det gäller andra än jurister på advokatbyråer att biträdesförordnande vägras. Detta torde dock bero på att vederbörande helt enkelt inte ansetts lämplig som biträde. Domstolsverket motsätter sig bestämt införandet av en bestämmelse som innebär att annan än jurist på advokatbyrå skall förordnas till biträde bara om särskilda skäl föreligger.
I detta sammanhang bör påpekas att enligt förarbetena till den nuvarande RHL omfattar rättshjälp som lämnats i angelägenhet som lett fram till verkställbart avgörande i princip ej verkställighet av avgörandet (jfr prop. 1972:4 s. 411 och 420). Detta förhållande kan också sägas indirekt framgå
av bestämmelsen i 108 RHL, som innehåller vissa undantag från den nyss
nämnda huvudprincipen. Utredningen synes ej ha berört denna fråga. Enligt domstolsverkets mening bör ej någon ändring göras i berört hänseende. Det vore önskvärt med ett uttalande härom i förarbetena till en kom-
mande lagstiftning.
Rättshjälpsavgifter Domstolsverket tillstyrker den föreslagna förenkling av reglerna för beräkning av rättshjälpsavgifter som innebär att avgiftsskalan anknyts till rättssökandes årsinkomst beräknad i helt tusental kronor. Utredningens förslag innebär dock även en allmän höjning av avgifterna. Huruvida den nuvarande nivån på avgifterna är ”den rätta” låter sig knappast säga. För vissa inkomstlägen kan kanske avgiften synas något låg. Den föreslagna avgiftshöjningen, som utredningen ej har motiverat på något sätt, innebär emel-
lertid bl. a. att rättssökande i lägre inkomstskikt kan få betala en avgift som
är mer än dubbelt så stor som den som följer av nuvarande regler. Även i
högre inkomstskikt är de föreslagna höjningarna uppseendeväckande
stora. Domstolsverket motsätter sig bestämt så kraftiga höjningar av avgifterna vilka, med hänsyn till att den genomsnittliga rättshjälpsavgiften ändock kommer att bli förhållandevis låg, från statsfinansiell synpunkt närmast saknar betydelse.
Advokaten Sven-Inge Söderberg är av skiljaktig mening och anför.
Pa av rättshjälpsutredningen angivna skäl anser jag att advokat bör medglvas rätt att bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet i sex ummar enligt 188 RAL.
2.15 Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen delar ordförandens uppfattning om vem som bör pröva ansökningar om rättshjälp och anspråk på arvode. Styrelsen får därför på de av ordföranden framlagda skälen bestämt förorda att såväl (handläpggande) statliga myndigheter som förvaltningsdomstolar bör tilldelas be-
slutsfunktion iträga om beviljande av allmän rättshjälp och därtill hörande
frågor. samt att staätbga myndigheter även erhåller beslutskompetens beträffande arvodesprövningen.
2.16 Kriminalvårdsstyrelsen
Utredningens majoritet har föreslagit att rättshjälpsnämnden skall ha behörighet att bevilja allmän rättshjälp bl. a. om den rättssökande är eller kan antas bli part. sökande eller klagande vid förvaltningsdomstot eller förvaltningsmyndighet. Även i de fall frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten blivit föremål för prövning vid sådan domstol eller myndighet bör, enligt utredningsmajoriteten. rättshjälpsnämnden pröva frågan om rättshjälp. På skäl utredningsmajoriteten anfört. dvs. I första hand angelägenheten i en fast praxis, finner även styrelsen att prövningen i dessa fall bör ligga på rättshjälpsnämnden. I detta sammanhang vill styrelsen också, i likhet med vad som anförts i betänkandet. betona önsk värdheten av en liberalare hållning när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden.
2.17 Försvarets civilförvaltning
Utredningen har föreslagit att allmänna domstolar (inkl. arbetsdomsto-
len. bostadsdomstolen, krigsrätt och statens va-nämnd), förvaltningsdom-
stolarna, hyres- och arrendenämnderna samt överexekutor tillerkännes rätt att pröva ersättningsfrågor enligt rättshjälpslagen i de mål eller ärenden som i övrigt handlägges av myndigheten. Utredningen har vidare givit samma myndigheter beslutanderätten i andra rättshjälpsfrågor som kan uppkomma under handläggningen av en rättslig angelägenhet, t. ex. frågor om byte och entledigande av biträde samt frågor om huruvida omfattande utredning skall få införskaffas. Civilförvaltningen har ingen erinran här-
cmot. Det torde emellertid inte råda någon tvekan om att samtliga ovan nämnda myndigheter besitter sådan kompetens att de även kan anförtros rätten att pröva ansökningar om allmän rättshjälp i det fall då ärendet eller
målet är anhängigt vid myndighet. Någon risk för att praxis skulle bli oenhetlig om dessa myndigheter får bevilja allmän rättshjälp synes enligt vad
civilförvaltningen kan finna inte heller föreligga. Civilförvaltningen har
dock inte någon erinran mot att — med hänsyn till de av utredningen givna motiveringarna — undantag görs för de troligen relativt sällan förekom-
mande fallen där särskilt rekvisit uppställs för beviljande av allmän rätts-
hjälp. dock inte vad avser massärenden.
Beträffande övriga myndigheter vill civilförvaltningen anföra följande.
Dessa myndigheter, till vilka civilförvaltningen räknas, bedriver ofta lik-
som civilförvaltningen en förvaltningsrättslig verksamhet som kan delas i sädan verksamhet som är att hänföra till myndighetsutövning och sådan verksamhet som är att hänföra till partsförhållande. som t. ex. då civilförvaltningen företräder staten vid skadeståndsanspråk riktade mot försvarsmakten. I de fall där myndigheterna är att betrakta som motpart till rättssökande kan det i allmänhetens ögon verka stötande om myndigheterna har att besluta om allmän rättshjälp. Civilförvaltningen anser sig böra göra detta påpekande med anledning av att utredningens ordförande i reservation
till betänkandet — i vilken experten L. Reuterwall instämt - deklarerat
den uppfattningen att alla statliga myndigheter bör anförtros rätten att bevilja allmän rättshjälp.
Vad avser förvaltningsmyndighets rätt att bevilja allmän rättshjälp när
det gäller den del av myndighetens förvaltningsrättsliga verksamhet som är
att hänföra till myndighetsutövning har helt säkert många förvaltnings-
myndigheter i likhet med civilförvaltningen i och för sig den kompetens
som krävs för att bedöma rättshjälpsfrågor. Emellertid utgör — enligt den i
betänkandet redovisade statistiken — de rättsliga ärenden där förvaltnings-
myndigheterna fungerar som myndighet och inte som motpart och där all-
män rättshjälp är aktuell ett förhållandevis litet antal, varför det synes lämpligare ur såväl enhetlighets- som arbetsinsatssynpunkt att lägga pröv-
ningen på rättshjälpsnämnderna.
Vad härefter angår frågan om advokats behörighet att bevilja allmän
rättshjälp vill civilförvaltningen lämna följande kommentar. Civilförvaltningen delar utredningens uppfattning att advokat bör äga
rätt att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga ärenden liksom att rätts-
hjälpsnämnd bör vara exklusiv beslutsfattande myndighet i ärenden där
särskilda rekvisit uppställs för beviljande av allmän rättshjälp. Civilförvalt-
ningen ställer sig emellertid tveksam till utredningens förslag att advokat i
övriga ärenden skall få bevilja allmän rättshjälp i enlighet med förslaget och att om ärendet inom den föreslagna tidsramen inte slutförts han skall hänskjuta frågan om fortsatt rättshjälp till rättshjälpsnämnd eller domstol. Civilförvaltningen ifrågasätter om inte detta system, trots dess många fördelar, kan leda till en ökad ekonomisk osäkerhetskänsla hos den rätts-
hjälpssökande allmänheten. En klient riskerar såvitt civilförvaltningen kan
finna att få betala för upp till sex timmars arbete eller mer, varefter rätts-
hjälpsnämnd eller domstol kan komma att besluta att rättshjälpen skall upphöra trots att klientens ärende inte blivit slutfört. Civilförvaltningen
anser det otillfredsställande att frågan om fortsatt rättshjälp på detta sätt hålles svävande. Konsekvenserna av bristen i systemet kan härigenom komma att få bäras av rättshjälpssökanden.
2.18¶Socialstyrelsen
Organisatoriska förändringar
Utredningen har enligt sina direktiv även haft att överväga en ändrad fördelning av beslutsfunktionerna, vilket bl. a. skulle kunna ske genom att överlåta rättshjälpsfrågorna på den myndighet som har hand om sakprövningen. Utredningens majoritet har här föreslagit tämligen obetydliga ändringar som ej torde komma att beröra styrelsen. Ordförandens längre gående förslag kommer däremot att innebära ändrade arbetsuppgifter för sty-
relsen. 19 Riksdagen 1978179. 1 samt. Nr 90
Nuvarande rättshjälpssystem framstår som byråkratiskt och tungrott. I
direktiven framhålls bl.a. ”vikten av enkelhet i arbetet” och ”att dubbel-
arbete och onödig pappershantering bör undvikas”. Det kan tilläggas att
snabb hantering i dessa ärenden också är en rättssäkerhetsfråga. Utred-
ningens ordförande har pekat på en rad faktorer som enligt hans uppfatt-
ning talar för att majoritetens förslag inte tillgodoser dessa krav på ett tillfredsställande sätt. Socialstyrelsen delar reservantens synsätt och förordar att dennes förslag läggs till grund för översynen av rättshjälpssystemet.
Detta förutsätter att förslaget inte medför kostnadsstegringar i stort och att det går utt genomföra hos de myndigheter som berörs av förändringarna.
För utskrivningsnämndernas del medför förslaget komplikationer. Följan-
de kan anföras beträffande styrelsen och nämnderna.
Allmän rättshjälp
Allmän rättshjälp förekommer i viss utsträckning hos socialstyrelsen, bl.a. i ärenden om utbetalningar ur rymlingsanslaget och i ärenden hos medicinalväsendets ansvarsnämnd. Från juridisk synpunkt föreligger inga svårigheter att hantera dessa ärenden. I vad mån förslaget kommer att medföra en ökad arbetsbelastning är svårt att närmare beräkna. Förslaget anger att det merarbete som följer av handläggningen av rättshjälpsären-
den uppvägs av att yttranden inte längre behöver avges till rättshjälps-
nämnd. Styrelsen instämmer I denna bedömning. En ytterligare fördel är att rättshjälpsärenden kan handläggas snabbt. vilket är väsentligt från bl. a.
social synpunkt.
Övriga frågor
Styrelsen tillstyrker förslaget att advokater i större utsträckning skall få
handlägga rättshjälpsärenden på egen hand.
2.19 Riksförsäkringsverket
De frägor, som rättshjälpsutredningen behandlat i betänkandet och som
berör riksförsäkringsverket i dess egenskap av förvaltningsmyndighet. är i
huvudsak följande
— beslutsfunktionerna i fråga om beviljande av allmän rättshjälp m. m.,
—- beslutsfunktionerna i fråga om arvodesprövning m.m. i ärenden om all-
män rättshjälp, — beslutsfunktionerna i fråga om substitution, byte och entledigande av biträde samt i fråga om beslut att allmän rättshjälp skall upphöra. Rättshjälp enligt den av utredningen föreslagna rättshjälpslagen skall kunna erhållas av rättssökande i egen rättslig angelägenhet, om det föreligger behov av sådant bistånd som avses i lagen. Rättshjälpen avser bl. a.
rådgivning, förlängd rådgivning och allmän rättshjälp.
Rådgivning, förlängd rådgivning och rättshjälp beträffande familjemålen
föreslås få bli beviljade av advokat. Även i vissa andra fall skall advokat få bevilja rättshjälp och då arbeta på ärendet högst sex timmar. I fall där särskilda rekvisit uppställs för rättshjälp skall enligt utredning-
en rättshjälp beviljas av rättshjälpsnämnden. Detta gäller bl.a. om den
rättssökande är eller kan antas bli part, sökande eller klagande vid förvalt-
ningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Då rättssökande begär rätts-
hjälp för att anföra besvär hos riksförsäkringsverket eller försäkringsdom-
stolen, är det således enligt utredningens förslag rättshjälpsnämnden som = liksom hittills — skall bevilja rättshjälp.
Till beviljandet av rättshjälp hör att bestämma den rättssökandes bidrag till kostnaderna för rättshjälpen. Reglerna härom föresläs enligt förslaget
bli förenklade men de innebär fortfarande, att den beviljande myndigheten
skall bestämma rättshjälpsavgiftens storlek med hänsyn till den enskildes
ekonomiska förhållanden. I detta avseende föreslås bl.a. följande. För
personer med en ärsinkomst, som understiger tre basbelopp, skall rätts-
hjälpsavgiften utgå som en grundavgift på Iz av basbeloppet. Om särskil-
da skäl föreligger skall avgiften kunna nedsättas eller efterges. För personer med årsinkomster mellan tre och åtta basbelopp skall rättshjälpsavgiften utgå efter en stigande skala. Hänsyn skall tas till den rättssökandes förmögcenhetsinnehav och försörjningsbörda. Vidare skall den rättshjälpsbe-
viljande myndigheten bevaka. att rättshjälpsavgiften betalas och i före-
kommande fall föranstalta om indrivning av densamma.
I reservation av utredningens ordförande, JK Gullnäs, har med instämmande av experten Reuterwall föreslagits, att prövningen av frågor om be-
viljande av rättshjälp med vissa undantag skall anförtros den statliga myndighet, som har hand om sakprövningen av målet eller ärendet. Förslaget motiveras bl. a. av önskemålet om att förenkla rättshjälpssystemet och att reducera kostnaderna för administrationen.
Riksförsäkringsverket vill ifrågasätta det lämpliga i att i enlighet med reservantens förslag ålägga handläggande förvaltningsmyndigheter att bevilja allmän rättshjälp och i samband därmed utreda frågor om rättshjälpsavgiftens storlek m. m. Som reservanten påpekat men inte anser böra tillmätas alltför stor betydelse, saknar de handläggande förvaltningsmyndigheterna ofta erfarenhet av rättshjälpsfrågor. Den enligt reservanten bättre insikten än rättshjälpsnämnderna i de särskilda frågor, som kan uppkomma i
den rättsliga angelägenhet där rättshjälp begärs, besitter förvaltningsmyndigheterna visserligen, men riksförsäkringsverket anser trots detta, att de
inkomstprövningsfrågor m. m., som uppkommer i samband med beviljande av rättshjälp och fastställande av rättshjälpsavgift, ligger utanför de handläggande förvaltningsmyndigheternas ämbetsområde.
Som torde ha framgått av ovanstående är verkets inställning den, att
ovannämnda rättshjälpsfrågor även i framtiden bör handhas av de i dessa frågor mest insatta myndigheterna, nämligen rättshjälpsnämnderna. Detta innebär givetvis inte att verket inte tillstyrker övriga åtgärder, som kan för- ' enkla rättshjälpsförfarandet och därmed reducera kostnaderna för detsam-
ma.
Slutligen vill riksförsäkringsverket — om ovan behandlade funktioner skulle komma att läggas på handläggande förvaltningsmyndigheter — peka på frågan, hur rättshjälp till allmänheten i ärenden, som handläggs av de
allmänna försäkringskassorna, skall administreras. Försäktingskassorna
har i motivuttalanden till förvaltningslagen och genom den speciella konstruktionen av myndighetsbegreppet i denna lag klassats som förvaltningsmyndighet.
Utredningens ordförande och experten Reuterwall har dock velat ge beslutsfunktioner endast till statliga myndigheter. Försäkringskassorna är in-
te formellt statliga myndigheter. Om beslutsfunktioner avses ges åt försäk-
ringskassorna, måste detta därför direkt anges i rättshjälpslagen.
2.20 Kammarkollegiet
I Betänkande Översyn av rättshjälpssystemet av rättshjälpsutredningen (SOU 1977: 49) har föreslagits vissa ändringar av rättshjälpssystemet, syftande till förenkling och effektivisering av detsamma. Beslut om rättshjälp
skall sälunda enligt utredningen i betydande utsträckning läggas på advo-
katerna i stället för på rättshjälpsnämnderna. I ärenden som är eller kan bli anhängiga hos förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol skall dock enligt 178 p. 41 förslaget till ny rättshjälpstlag exklusiv beslutanderätt tillkomma rättshjälpsnämnd. Häremot har ordföranden och en expert reserverat sig och föreslagit. att beslutanderätt i dessa ärenden överlämnas till den förvaltningsmyndighet respektive förvaltningsdomstol som handlägger huvudärendet. Kammarkollegiet har begränsat sitt yttrande över betänkandet till detta avsnitt. Utredningen framhåller kravet på enhetlig praxis som skäl till att förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstol inte bör få besluta om rättshjälp (bet. s. 76 0. 82). På sidan 82 anföres sålunda: ”En ordning som skulle innebära att även myndigheter med fätal rättshjälpsärenden per är skulle få fatta beslut inom rättshjälpssystemet synes inte vara rationell och befordrar inte heller en jämn rättspraxis”. Förvaltningsdomstol men inte förvaltningsmyndighet skall dock enligt utredningsförslaget äga besluta om ersättning för rättshjälpen.
I ordförandens reservation framhålles att. även om förvaltningsmyndig-
heterna saknar erfarenhet av rättshjälpsfrågor, de i gengäld har bättre insikt än rättshjälpsnämnderna i de särskilda frågor som kan uppkomma i den rättsliga angelägenhet där rättshjälp begärs (bet. s. 279). Antalet förvaltningsärenden, där rättshjälp sökts. har utgjort endast några få procent av samtliga handlagda rättshjälpsärenden (bet. s. 241 o. 242). Avslagsfrekvensen beträffande begäran om rättshjälp är i förvaltningsärenden så hög som 231,7 7 (bet. s. 76). Kollepiet får vidare hänvisa till Jan-Åke Nyström, Rättshjälp i förvaltningsärenden (Svensk juristtidning
1977 s. 179 ff).
Kammarkollegiet delar reservanternas uppfattning. att en myndighet som handhar ett ärende är mer kompetent att avgöra huruvida sökanden är i behov av rättshjälp och också att besluta om ersättning härför, varvid
tidsåtgängen för advokatens arbete på ärendet får bedömas. Den omstän-
digheten att rättshjälp i så relativt många förvaltningsärenden avslagits sy-
nes ätminstone delvis kunna tillskrivas rättshjälpsnämndernas oförmåga
att bedöma behovet av rättshjälp I dylika ärenden. I likhet med utredningens majoritet får dock kollegiet betona, att för en myndighet som endast har att behandla ett fåtal ansökningar om rättshjälp om året, kommer arbetet med bestämmande av rättshjälpsavgift och ersättning för rättshjälpen att bli förhållandevis tidskrävande med hänsyn till de ekonomiska utredningar som krävs härför. Kollegiet förutsätter dock, att domstols verket utfärdar anvisningar härom. Kammarkollegiet har under sista 5-ärsperioden handlagt högst 5 ärenden om året, där rättshjälp beviljats och kollegiet sålunda avgivit yttrande rörande ersättningens storlek. I den omnämnda artikeln i Svensk juristtidning s. 197 påtalas att rättshjälpsreformen inte synes ha slagit igenom hos allmänheten såvitt gäller
förvaltningsärenden samt att detta torde kunna tillskrivas bristfällig infor-
mation från domstolsverkets sida. Rättshjälpsutredningen rekommenderar '
även I betänkandet en mer liberal praxis i fråga om allmän rättshjälp i I förvaltningsärenden (s. 243).
En viss ökning av antalet rättshjälpsärenden hos förvaltningsmyndigheterna torde med hänsyn till det anförda vara att förvänta. Ärendenas svårighetsgrad lärer knappast bli sådan att inte alla myndigheter oberoende av om de har kvalificerad juridisk personal eller ej är i stånd att själva fatta be-
slut i desamma.
Kollegiet tillstyrker sälunda reservanternas förslag, att förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar själva skall få besluta om rättshjälp och ersättning härför.
Enligt 18§ i den föreslagna nya rättshjälpslagen får advokat bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet högst sex timmar. Detta gäller även ärenden som därefter blir före mål för allmän domstols handläggning. Befogenhet för advokat gäller inte i 178 omförmälda ärenden dvs. bl.a. ärenden hos förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstol.
Därest dessa myndigheter själva får besluta om rättshjälp i sina ärenden, kan ifrågasättas om inte även advokat bör få bevilja rättshjälp i desamma och arbeta på dem i högst sex timmar. Ett överlåtande till advokat av sädan beslutanderätt skulle förmodligen innebära en avsevärd minskning av antalet rättshjälpsärenden hos förvaltningsmyndigheterna, då många sådana ärenden inte torde kräva mer arbete från advokatens sida än vad som kan uträttas under sex timmar. Kollegiet tillstyrker att sådan befogenhet lämnas advokat.
2.21 Riksrevisionsverket
Rättshjälpens administration och fördelningen av beslutsfunktioner
Riksrevisionsverket (RRV) delar i huvudsak den syn på administrationen av rättshjälpssystemet och fördelningen av beslutsfunktionerna som utredningens ordförande gett uttryck för i sin reservation. Beslut inom rättshjälpssystemet bör sålunda i princip anförtros den myndighet som handlägger det mål eller ärende, i vilket den rättssökande önskar eller har rättshjälp. Det är denna myndighet som bäst kan bedöma behovet av rättshjälp och samma myndighet bör därmed vara mest skickad att bedöma biträdets anspråk på ersättning. Beslutskompetens i rättshjälpsfrågor bör därför enligt RRVs mening tillerkännas alla statliga myndigheter som har hand om sakprövningen i målet eller ärendet.
Utvidgningen av advokats rätt att bevilja allmän rättshjälp innebär att staten i praktiken överlåter beslutsrätten för statsverkets kostnader till privata advokatbyråer. Den spärr mot missbruk som utredningen pekar på — att rättshjälpsnämnd eller domstol kontrollerar att advokat inte uppenbart missbrukat sin behörighet eller förfarit vårdslöst — torde enligt RRYVs mening bli svår att tillämpa. Vidare anför utredningen själv I avsnittet 22.4 att utvidgningen av advokats rätt att bevilja rättshjälp innebär risker för en praxisförskjutning som kan medföra kostnadsökningar. Utredningen räknar emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.
RRV anser att riskerna för kostnadsökningar är betydande. Vidare är det inte osannolikt att merkostnader kan uppkomma hos domstolarna för handläggning av ytterligare mål och ärenden som orsakas av en praxisför-
skjutning. RRV anser därför att utvidgningen av advokats rätt att bevilja rättshjälp bör begränsas till mål där riskerna för praxisförskjutningar är
minst, nämligen äktenskapsskillnadsmål och andra familjemäl. Även med
en sådan begränsning bör en betydande minskning av antalet ärenden hos rättshjälpsnämnderna komma till ständ.
2.22 Riksskatteverket
Beträffande verkställighet av domar m. m. vid kronofogdemyndigheter finns från RSVs sida inga invändningar mot att rättshjälpsnämnderna prövar dels ansökan om rättshjälp (17 § RHL), dels ersättningsanspråk (338
RHL) i samband med måls handläggning.
Det är önskvärt att rättshjälpslagstiftningen klart uttalar om part som
haft allmän rättshjälp i fråga som lett fram till verkställbart avgörande mäs-
te söka ny rättshjälp om juridiskt biträde behövs i samband med verkställigheten hos kronofogdemyndighet. Om så är fallet och rättshjälpstagaren senare I samband med den s. k. exekutiva besvärsordningen behöver juridiskt biträde, är detta en situation för vilken RSV förutsätter utt ny rättshjälpsavgift inte tas ut Gfr betänkandet s. 128).
Beträffande förslaget i 148 RHL om avgiftsfrihet enligt expeditionsav-
giftskungörelsen kommer inskränkning till avdelningarna I och II att med-
föra att utsökningsprotokoll inte kan erhällas avgiftsfritt. I denna del bör
ändring av förslaget övervägas.
RSV har i december 1975 till dåvarande finansdepartementet avgett förslaget ADB inom exekutionsväsendet. Författningsförslag för kronofogde-
myndigheterna. Nägot slutligt ställningstagande om ADB har ännu inte fat-
tats. De I detta yttrande framlagda synpunkterna avser handläggningen enligt nu gällande rutiner. Vid genomförandet av ett ADB-system hänvisas till
de av RSV tidigare framlagda förslagen till författningsändringar.
2.23 Länsstyrelsen i Stockholms län
Nuvarande rättshjälpssystem har i många avseenden visat sig vara svårtillgängligt och präglat av alltför mycket byråkrati. En bidragande orsak härtill torde vara den starka centraliseringen av beslutsfunktionerna till
rättshjälpsnämnderna. Länsstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag
alt I vidgad utsträckning överlåta på advokat och handläggande myndighet att besluta i rättshjälpsfrågor i syfte att eliminera dessa olägenheter.
Utredningen: föreslår att advokat skall överta bland annat rättshjälpsnämndernas uppgift att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga mål
och ärenden samt även i viss utsträckning i rättsliga angelägenheter av an-
nan art. Behovet av rättshjälp I förvaltningsrättsliga ärenden är mycket va-
rierande med hänsyn till dessa ärendens mångskiftande karaktär och mot
bakgrund av förvaltningsmyndigheternas mer eller mindre omfattande service- och utredningsskyldighet. Utredningens uppfattning att advokats behörighet att be vilja allmän rättshjälp inte skall omfatta förvaltningsrättsliga ärenden, med undantag av ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken (FB), delas av länsstyrelsen.
2.24 Länsstyrelsen i Kronobergs län
Allmänna synpunkter på fördelningen av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet
Länsstyrelsen vill i princip ansluta sig till de överväganden som utred-
ningens ordförande redovisar i sin reservation. I likhet med denne anser
länsstyrelsen det givet att förvaltningsdomstolarna bör ha samma kompetens som de allmänna domstolarna. Enligt länsstyrelsens uppfattning väger nackdelarna med en utspridd beslutskompetens lätt mot fördelarna med ett effektivare rättshjälpssystem än det nuvarande, inte minst från den enskilde rättshjälpssökandens synpunkter.
Beviljande av allmän rättshjälp
Utredningsmajoritetens skäl för att inte tillerkänna förvaltningsdomstol och förvaltningsmyndighet kompetens att besluta om rättshjälp i mål hos sig är inte bärande. Länsstyrelsen anser att det inte är fråga om mer komplicerade ärenden än att beslutsbefogenheten kan spridas ut. Inte minst
mot bakgrund av att utredningsmajoriteten i avsnitt 16 föreslår att förvalt-
ningsdomstol och överexekutor skall kunna besluta om biträdesersättning anser länsstyrelsen att i vart fall dessa myndigheter också skall kunna be-
sluta om beviljande och upphävande av rättshjälp.
2.25 Länsstyrelsen i Malmöhus län
2. Beslutsfunktionerna
Länsstyrelsen anser sig ej böra framställa någon erinran mot utredningens förslag om rätt för advokat att bevilja allmän rättshjälp.
Utredningens förslag innebär i övrigt att beviljande av allmän rättshjälp skall kvarligga hos rättshjälpsnämnderna med det enda undantaget att all-
män domstol får sådan befogenhet. Utredningens ordförande har emeller-
tid föreslagit att alla förvaltningsdomstolar och alla statliga förvaltningsmyndigheter skall få befogenhet att bevilja allmän rättshjälp. Länsstyrel-
sen delar i princip ordförandens mening. Huvudfrågan vid prövning av an-
sökan om allmän rättshjälp är om behov av sådan rättshjälp föreligger i den
rättsliga angelägenheten. Då det gäller förvaltningsärenden måste vid be-
hovsprövningen särskilt bedömas huruvida behovet ej kan tillgodoses genom den rättshjälp som myndigheterna faktiskt utövar genom den hjälp de enligt servicecirkuläret eller på grund av lag är skyldiga lämna och ge-
nom den tillsyn som utövas över förvaltningen, till följd varav den enskilde
kan vända sig till överordnad myndighet och begära dess ingripande. Länsstyrelsen har den uppfattningen att denna huvudfråga — om den enskilde
för utövande av sina rättigheter och uppfyllande av sina skyldigheter inom
förvaltningens vittförgrenade område är i behov av allmän rättshjälp — bör avgöras av de statliga myndigheter, som handlägger sakfrågorna och till
" följd därav bör ha de bästa förutsättningarna att bedöma vad den enskilde
kan behöva.
En fråga varom delade meningar kan råda är om rättshjälp bör beviljas av myndighet även i sådant fall då myndigheten har att tillgodose sådana allmänna intressen att den i ärendet framstår som motpart till den enskilde. Detta förekommer hos länsstyrelsen t. ex. i taxerings-, revistons-, mervärdes- och uppbördsärenden samt i ärenden angående utskänkningskontrollen. Utredningens ordförande framhåller att det i rättshjälpsfrågan är rättslig prövning som skall göras och att. om myndighet kan anförtros att avgöra ärendet i sak, den också bör kunna anförtros avgörandet i rättshjälpsde-
len. Utredningens ordförande pekar också på att de allmänna domstolarna
förordnar försvarare i brottmål. Det kan tilläggas att före rättshjälpslagens införande enligt utlänningslagstiftningen gällde att länsstyrelsen förordna-
de biträde åt utlänning i utvisningsärende som länsstyrelsen handlade.
Länsstyrelsen anser att övervägande skäl talar för den mening utredningens ordförande framfört.
Även om fkäinsstyrelsen sålunda i princip anser att beslutanderätten bör läggas på de statliga myndigheterna är länsstyrelsen ej förbehållslöst beredd tillstyrka en sådan ordning. Rättshjälpslagstiftningen är invecklad och dess administration är tungarbetad. Ett belysande exempel härpä är bestå mmelserna om kostnadsbidrag eller, som det enligt förslaget skall heta, rättshjälpsavgift. Till grund för avgiftens bestämmande skall ligga inkomst, förmögenhet. skuldsättning och försörjningsplikt m. m. såsom närmare anges I av centralmyndigheten utfärdade föreskrifter. Dessa föreskrifter. liksom de bestämmelser i lagen de bygger på, är alltför komplicerade även om de förslag till förenklingar utredningen framställer beaktas. Rättshjälpen är en social förmån i likhet med t.ex. barnomsorgen. Länsstyrelsen har på det senare området sett kommunala taxor av föredömlig enkelhet. Utredningen hade bort konstruera en enkel taxa byggd på förslagsvis endast inkomst. Länsstyrelsen vill erinra om att I de av staten bestämda
grunderna för ålderdomshemsavgift hänsyn ej tages till vare sig förmögen-
het eller skuldsättning. Det bör då ej heller vara nödvändigt ifråga om rättshjälp. Även i övrigt måste de administrativa rutinerna förenklas. Kan detta genomföras bör beslutanderätten om allmän rättshjälp läggas på de statliga förvaltningsmyndigheterna.
2.25.14 Länsstyrelsen i Malmöhus län, juridiska enheten
Juridiska enheten delar reservanten Gullnäs” mening att det borde vara självklart att olika beslut inom rättshjälpssystemet anförtros den myndighet som handlägger det mål eller ärende i vilket den rättssökande önskar eller har rättshjälp.
Även om -- som reservanten anfört — skäl talar mot att konsekvent anförtro rättshjälpsbesluten åt den mälhandläggande myndigheten, anser länsstyrelsen liksom reservanterna att det även i rättshjälpsfrågor är en rättslig bedömning som skall göras. Kan då myndigheten anförtros att avgöra ärendet i saken bör den också kunna anförtros avgörandet i rättshjälpsdelen.
Någon anledning att ifrågasätta förvaltningsdomstols och förvaltningsmyndighets juridiska kompetens i dessa frågor finns inte.
Flertalet handläggande jurister torde vara tingsmeriterade.
När förvaltningsmyndighet avgjort ett ärende i vilket part beviljats rättshjälp skall myndighet med eget yttrande översända kostnadsräkningen till rättshjälpsnämnden.
Den beslutande myndigheten skall alltsä i vilket fall som helst företa en skälighetsbedömning beträffande begärd kostnadsersättning. Det är därför
mera praktiskt och även tidsbesparande om myndigheten själv fattar be-
slutet om ersättning I samband med att ärendet avgöres. Med hänsyn till det relativt ringa antalet ärenden i vilka rättshjälp sökes när det gäller för-
valtningsdomstol/myndighet torde man kunna bortse från den ökande
ärendebelastning som ett överförande av rättshjälpsfrågorna skulle innebä-
ra.
2.25.2 Länsstyrelsen i Malmöhus län. skatteavdelningen
Enligt förslaget tilläggs varken förvaltningsdomstolar eller förvaltningsmyndigheter rätt att bevilja allmän rättshjälp. Detta gäller oberoende av om rättshjälpsfrågan uppkommer innan ärendet anhängiggjorts eller under handläggningen. Majoriteten av utredningens ledamöter och experter an-
ser att prövningen av rättshjälpsfrågan bör ske hos rättshjälpsnämnd, främst med hänsyn till önskemålet om en fast praxis i fråga om rättshjälp i förvaltningsrättsliga mål och ärenden, 1 vissa fall saknar förvaltningsmyndigheterna juristinslag och deras förutsättningar att ta ställning till rättshjälpsfrägor bedömes även i övrigt kunna vara sämre än rättshjälpsnämndens.
Utredningens ordförande och experten Reuterwall har reserverat sig mot majoritetens förslag i detta hänseende. De anser att alla statliga Myndigheter bör tilkiggas rätt att bevilja allmän rättshjälp.
Utan att närmare gå in på frågan om förvaltningsdomstol borde tilläggas nämnda rätt kan konstateras att det vore olämpligt om taxerings-, revi-
stons-, mervärdes- eller uppbördsfunktionen skulle bevilja allmän rätts-
hjälp. Det främsta skälet härför är att dessa funktioner i stor omfattning
har ställning som reell eller formell part i mål eller ärende. Det måste i
dessa fall vara ur rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande om bevillandet av rättshjälp åligger förvaltningsdomstotl eller rättshjälpsnämnd.
2.26¶Länsstyrelsen i Jämtlands län
Länsstyrelsen har intet att erinra emot förslaget att rätten att besluta om allmän rättshjälp bl. a. i mål enligt 21 kap. FB lägges på advokat. Beträffan-
de beslutanderätten i fräga om beviljandet av allmän rättshjälp m. m. delar länsstyrelsen emellertid reservanten Gullnäs” uppfattning att beslutanderätten bör tilläggas även förvaltningsdomstolar och statliga förvaltningsmyndigheter. Anledning saknas antaga att länsdomstolarna eller länsstyrelserna icke skulle kunna lika väl bedöma behovet av rättshjälp i där anhängiga mäl och ärenden som t.ex. bostadsdomstolen eller statens VAnämnd. Även beslutsfunktionen då fråga uppkommer om beviljande av rättshjälp i ett ärende som redan är anhängigt hos en myndighet bör tillkomma myndigheten.
Med instämmande i vad Gullnäs anfört härom anser länsstyrelsen även att arvodesprövning i de ärenden som handlagts av viss myndighet bör tillkomma myndigheten. Att — som skulle bli följden av majoritetens förslag — länsstyrelsen väl i egenskap av överexekutor skulle få besluta om arvode men däremot samma tjänstemän inte t. ex. i samband med prövning av besvär i socialärende, eller kommunalbesvär framstår som märkligt.
2.27 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Beviljunde av allmän rättshjälp
Utredningens förslag om delegation till advokater av rätten att bevilja rättshjälp måste få till följd att tid frigörs till debiterbart arbete. Kommittén är därför positiv till delegation. Den hyser dock farhågor för att förslaget om att advokaterna själva skall få bevilja rättshjälp för upp till sex timmars
arbete i ett ärende inte kommer att få åsyftad effekt. Inför svårigheten att
på förhand bedöma om ett ärende kommer att tarva mera än sex timmars arbete väljer nog många advokater att för säkerhets skull ansöka om rättshjälp. Det måste ifrågasättas om inte majoritetens förslag till fördelning av
kompetensen att i anhängiga mål göra s.k. mellankontroll eller bevilja
rättshjälp är alltför sofistikerat för att inte motverka den med utredningen eftersträvade förenklingen. Reservantens förslag att ge alla statliga myn-
digheter sådan kompetens i hos dem anhängiga mål synes mera hanterligt.
Rättshjälpsavgifter Kommittén delar uppfattningen att tillräcklig progressivitet uppnås, om stegen I avgiftsskalan anknyts till tusentals kronor av den beräknade årsin-
komsten. Utredningens förslag innebär väsentligt höjda avgifter. Kommittén ser i kostnadsutvecklingen en risk för att huvudsyftet med rätts-
hjälpsreformen motverkas. Människor får inte av kostnadsskäl dra sig för
att begära sin rätt. Eftersom de allmänna advokatbyråerna huvudsakligen
ägnar sig ät uppdrag inom rättshjälpsomrädet, skulle en sådan reaktion
kunna resultera i en icke önskvärd nedgång i efterfrågan på dessa byråers
tjänster och följaktligen försämrad lönsamhet. Som framgått av kommen-
taren till rådgivningsavgiften anser kommittén inte att den lägsta rättshjälpsavgiften behöver överensstämma med rådgivningsavgiften.
2.28 Svenska kommunförbundet Vad gäller frågan om fördelningen av beslutsfunktionerna inom rätts-
hjälpssystemet ansluter sig styrelsen till den av utredningens ordförande
framförda reservationen. Med vissa undantag bör sålunda alla statliga myndigheter som handlägger rättsliga ärenden få kompetens att besluta i flertalet ärenden som rör rättshjälpen. Endast i särskilt kvalificerade ärenden eller där det inte finns någon statlig handläggande myndighet bör beslutanderätten förbehållas rättshjälpsnämnd. Härigenom kan antalet rättshjälpsnämnder begränsas i förhållande till utredningens förslag.
Enligt utredningsförslaget får endast advokat elter jurist anställd hos ad-
vokat meddela rådgivning enligt rättshjälpslagen. Till offentligt biträde enligt rättshjälpslagen däremot kan även annan person än advokat och an-
ställd vid advokatbyrå förordnas under förutsättning att vederbörande bedöms vara lämplig för uppdraget. Har den rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas om inte särskilda skäl föranleder
annat.
Den anpassning av rättshjälpsverksamheten till den rättssökande all-
mänhetens behov som uppställs i direktiven som målsättning för verksamheten och som också styrelsen finner angelägen torde inte kunna uppnås
om inte också kretsen av experter som skall biträda allmänheten vidgas
och rådgivare och biträden blir lättare tillgängliga för allmänheten. Det gäller inte minst rådgivningsverksamheten. En utvidgning av de allmänna advokatbyråernas verksamhet och en yt-
terligare decentralisering av denna, exempelvis genom mottagning ute i
kommunerna vissa dagar synes därför angelägen. Jämsides med en sådan
utveckling ifrågasätter styrelsen om inte också möjlighet bör öppnas för
annan jurist att efter särskild prövning av rättshjälpsnämnden inom visst eller vissa rättsområden meddela rådgivning enligt rättshjälpslagen för viss tid eller tills vidare. Den av utredningen uttalade risken för missbruk om
rådgivningsverksamhet enligt rättshjälpslagen anförtros även andra än advokater och deras biträden synes överdrivna. Rättshjälpsnämnderna har ju för övrigt möjlighet att genom granskning av juristens redovisning följa hur
rådgivningen handhas. Vid eventuellt missbruk bör medgivandet att med-
dela rådgivning kunna dras in.
Den här föreslagna utvidgningen av kretsen av rådgivare i rättsliga frågor ser styrelsen som angelägen bl. a. från den synpunkten att den torde kunna medverka till en utbyggnad av juridisk rådgivning i anslutning till så-
dana servicecentraler i kommunerna som ovan omnämnts. Kan rätts-
Prop. 1978/79: 90 , 299
hjälpsjurister i ökad utsträckning knytas till samhällets allmänna serviceoch rådgivningsverksamhet blir det lättare och naturligare för allmänheten att söka kontakt med juristen för råd och hjälp.
2.29 Sveriges advokatsamfund
I beviljandefrågorna ansluter sig samfundet till ordförandens i utredningen mening som denna kommit till uttryck i reservationen. Samfundet. som
alltså finner det vara en riktig reform att tillägga advokat behörighet att
bevilja rättshjälp (9)1 åtskilliga typer av ärenden, vill i det sammanhanget fästa uppmärksamheten vid två frågor.
Den ena frågan gäller insamlandet av statistiska uppgifter om de rättshjälpsärenden som på detta sätt i varje fall inte i ärendets början registreras hos myndighet. Samfundet föreslår att det formulär som skall begagnas vid ansökan om allmän rättshjälp hos advokat utformas på sådant sätt att erforderliga statistikuppgifter kan lämnas genom en kopia av ansökningshandlingen. Skulle uppgifter anses erforderliga som inte är tillgängliga på
ansökningsstadiet föreslås i stället att statistiken avges på ett särskilt for-
mulär samtidigt med att sluträkning avlämnas. Med en sådan ordning skulle man undvika eller i vart fall begränsa behovet av It efterhand infordrade uppgifter, vars sammanställande hos de olika advokatbyråerna kan bli tidsödande och även It övrigt betungande.
En helt annan fråga som samfundet funnit anledning att här beröra är följande. När beslutanderätten i vissa ärendetyper flyttas från rättshjälps-
nämnd till advokat, kan det inte undvikas att en och annan rättssökande
kan komma att beviljas allmän rättshälp i en och samma angelägenhet av flera än en advokat. Skälen härtill kan vara flera. Någon rättssökande kan tycka sig inte finna tillräcklig förståelse för sin sak hos den förste advoka-
ten och då vilja söka bättre gehör hos en annan. En annan rättssökande kan anse sin sak så betydelsefull att det inte vore mer än rimligt att ”för säkerhets skull” konsultera flera jurister. Sådana, i allmänhet onödiga förfaranden bör å ena sidan hållas tillbaka, men fall kan å andra sidan förekom-
ma där det inte behöver vara oförenligt med rättshjälpslagstiftningens ändamål att flera än en advokat anlitas. Samtidigt torde man knappast behöva befara någon större frekvens av nu beskrivna fall eller mera betydande kostnadskonsekvenser därav. I viss mån torde också verkligt dubbelarbete genom att flera advokater engageras i samma sak undvikas i den mån motpart eller motpartsombud reagerar mot förfarandet. Samfundet, som i den-
na fråga inte ser något skäl mot den föreslagna delegationen till advokat av
beslutandefunktionen i vissa ärenden, vill dock som ett sätt att möta befarade olägenheter föreslå att den rättshjälpssökande i ansökningsformulär får — på heder och samvete — besvara frågan huruvida rättshjälp tidigare
sökts i samma angelägenhet. Det blir då advokatens sak att allt efter omständigheterna antingen ändå bevilja eller avslå ansökan om allmän rätts-
hjälp. — För övrigt möter principiellt samma frågeställnig i rådgivningsfallen, men där har det åtminstone ekonomiskt mindre betydelse, vartill kom-
mer att det kanske inte bör motarbetas generellt att den som har en viktig
sak att rådfråga om vänder sig till flera än en rådgivare.
2.30 Sveriges domareförbund
Likaså ansluter sig förbundet till förslaget att advokater skall ha behörig-
het att bevilja rättshjälp i mål eller ärende om äktenskapsskillnad, boskill-
nad, underhållsbidrag till make och barn, faderskap till barn, vårdnad. um-
gängesrätt. omyndighetsförklaring eller dess hävande samt ärende enligt 21 kap. föräldrabalken. Kanske man här rentav kunde gå ett steg längre genom att låta behörigheten gälla alla mål och ärenden enligt giftermålsbalken med undantag för bodelning samt enligt föräldrabalken. Inte heller vill förbundet motsätta sig förslaget att advokat skall få rätt att bevilja rättshjälp i fråga om rättslig angelägenhet av annan art om hans arbete begränsas till sex timmar. Det förefaller emellertid förbundet i hög grad tveksamt om rätten för advokat att sålunda på eget ansvar bevilja rättshjälp utan reservation också bör tillerkännas biträdande jurist på advokatbyrå (2 § tredje stycket i lagförslaget). Nyanställda biträdande jurister saknar ofta nog
egentlig yrkeserfarenhet. Man bör inte bortse från möjligheten att en sådan jurist kan vara benägen att till vinnande eller tillfredsställande av klienter se alltför välvilligt på rättshjälpsfrågorna. Att utredningen vid sina kontak-
ter med biträdande jurister funnit att dessa i och för sig inte har något emot att pröva rättshjälpsfrägor i större utsträckning än nu är fallet är inte särskilt överraskande. Utredningen uttalar i detta sammanhang att biträdande
jurist hos advokat står under advokatens tillsyn och därför bör kunna omfattas av samma regler som advokat. Den tillsyn varom sålunda talas är emellertid. domareförbundet veterligt. inte föreskriven vare sig i författ-
ning eller i Advokatsamfundets interna regler, och den tillsyn som må utövas torde i hög grad växla mellan olika advokater. Den moraliska tillsynsskyldighet som flertalet advokater torde känna lär knappast kunna grunda
nägon ekonomisk ansvarighet för advokaten när det gäller fel vid bedömning av ett rättshjälpsärende. Domareförbundet är medvetet om att det skulle medföra visst merarbete för en advokat om han skulle åläggas att di-
rekt svara för den biträdande junistens bedömning av en rättshjälpsfråga
men ifrågasätter om detta inte likväl är sakligt befogat åtminstone såvitt
gäller andra ärenden än de familjerättsliga. Alternativt skulle man kunna
tänka sig att biträdande jurister tillerkänns rätt att bevilja rättshjälp i såda-
na ärenden först efter det de tjänstgjort viss tid — förslagsvis ett är — som biträdande jurister. — Såsom utredningen föreslår bör advokat ej vara be-
rättigad att bevilja rättshjälp i de fall som avses i 17 § i lagförslaget.
Kärnpunkter i utredningens förstag gäller förenklingen av de administrativa rutinerna vid beviljandet av rättshjälp och förenklingen av slutregleringsförfarandet. När det gäller rutinerna vid beviljandet av rättshjälp har
utredningen enligt domareförbundets mening skilt sig från sin uppgift på
ett lyckligt sätt. Sättet för beräkningen av rättshjälpsavgiften enligt försla-
get är enkelt och klart. För den som känner storleken av det basbelopp som skall läggas till grund för prövningen av en ansökan är det i stort sett
enkel aritmetik att avgöra om förutsättningar för rättshjälp är för handen och, om så är fallet, vilken rättshjälpsavgift som skall erläggas.
Domareförbundet är som redan inledningsvis sagts av den uppfattningen att med de förenklingar som utredningen föreslagit i fråga om rutinerna för
beviljande av rättshjälp och slutreglering av rättshjälpsärendena de allmän-
na domstolarnas totala arbete med rättshjälpsfrågorna inte skulle i mera betydande grad öka om en reform genomföres enligt de riktlinjer utredningen föreslagit. Sysslandet med rättshjälpsfrågorna torde i varje fall
knappast bli mer omfattande än det arbete som tidigare fick ägnas frågorna om fri rättegång. Dock vill förbundet göra den reservationen att den admi-
nistration som erfordras när det gäller slutregleringen åtminstone vid de
större domstolar där central behandling blir erforderlig inte kan genomföras utan viss personalförsiärkning.
För de allmänna domstolarnas del ställer sig förbundet frågande till de av utredningen föreslagna reglerna endast vad gäller de i 17 §i förslaget gjorda begränsningarna i domstolarnäs befogenhet att bevilja rättshjälp. Domstolarna skall enligt förslaget ej vara behöriga att pröva frågor om allmän rättshjälp bla om den rättssökande är dödsbo etter om han är närings-
idkare och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i
hans nänngsverksamhet eller om den rättsliga angelägenheten avser massärende. Domareförbundet finner dessa begränsningar opåkallade. I fråga om massärendena är det enligt förbundets mening närmast olämpligt att rättshjälpsfrågorna skall behandlas av rättshjälpsnämnd. Förbundet vill här hänvisa till de synpunkter som anförts av utredningens ordförande på
s. 281 i betänkandet.' Domareförbundet har hittills uppehållit sig endast vid de frågor som be-
rör de allmänna domstolarna. När det gäller förvaltningsdomstolarna har utredningen gjort den åtskillnaden att beviljandet av rättshjälp 1 mål anhängigt vid sådan domstol ej skall få göras av domstolen själv under det att domstolen däremot skall få fastställa ersättning. Förbundet har svårt att
ansluta sig till utredningens resonemang härvidlag. Mot tanken att förvaltningsdomstol skall få bevilja allmän rättshjälp har majoriteten endast an-
fört "önskemålet om en fast praxis i fråga om förvaltningsrättsliga mål och ärenden" (9.5.6.). Ingen kan väl rimligtvis ifrågasätta förvaltningsdomstolarnas kompetens att pröva en ansökan om rättshjälp. De torde undantagslöst vara i besittning av ett tillräckligt underlag för bedömande av om rättshjälp är påkallad i det enskilda fallet. En på sådant material gjord individuell prövning av en förvaltningsdomstol i ett där anhängigt mål eller ärende
ter sig mer eftersträvansvärd än en schematisk bedömning hos en rätts-
hjälpsnämnd som saknar närmare upplysning om de omständigheter som talar för eler emot beviljande av rättshjälp.
Förbundet vill i detta sammanhang tillägga att högsta domstolen och regeringsrätten bör upptagas bland undantagen i 51 8 sista stycket i lagförsla-
get. Fhuru den principiella fråga om vilken framför allt oenighet råder inom
utredningen — frågan om statliga myndigheter generellt skall bemyndigas
handlägga rättshjälpsfrågor inom sitt verksamhetsområde — strängt taget
inte faller inom domareförbundets intressessfär, anser sig förbundet dock med hänsyn till spörsmålets vikt böra redovisa sina synpunkter även därpå. Förbundet vill därvid till en början anmärka att frågan är svärbedömd
särskilt med hänsyn därtill att majoritetens motivering för en restriktiv
hållning i detta hänseende är mycket knapphändig under det att utredningens ordförande utförligt motiverat sin skiljaktiga mening.
Lika med utredningens ordförande (s. 278) anser domareförbundet det vara riktigt att som utgångspunkt vid fördelning av beslutsfunktionerna anlägga ett totalekonomiskt synsätt och förbundet utgår fortsättningsvis från
denna förutsättning.
Vad till en början angår reglerna om beviljande av allmän rättshjälp sy-
nes utredningens samtliga ledamöter vara ense om att viss restriktivitet är påkallad i fall som avses i 17 § i förslaget inte endast när det gäller advo-
kats rätt att bevilja rättshjälp utan även när fråga är om sådan rätt för andra myndigheter än domstolar och därmed jämställda organ. I denna del synes
förslaget vara välbetänkt. Skiljaktigheten i uppfattning mellan majoriteten
|! Förbundet vill i detta sammanhang parentetiskt anmärka att uttalandet på sid. 258 i betänkandet om prövning av mål om underhåll enligt småmålslagen är felaktigt.
och reservanten visar sig när det blir fråga om rättshjälp i de mera alidaghi-
gå ärenden som inte omfattas av denna undantagsbestämmelse.
Det förhäller stg onekligen så att frågor om rättshjälp hos åtskilliga myn-
digheter är mycket sällsynta och att det i enskilda fail — bl.a. på grund av
frånvaron av juridiskt skolade tjänstemän - kan vara i viss mån betungande för myndigheten att pröva en rättshjälpfråga. Detta problem bör emellertid enligt domareförbundets mening inte överdimensioneras. Som redan framhållits är det system som utarbetats av utredningen när det gäller beviljande av rättshjälp mycket enkelt. Redan det nuvarande förfarandet, som väl belyses av bilagan 5 till förslaget, är inte mera komphicerat än att det bör kunna tillämpas av en något så när kvaliftcerad tjänsteman utan juridisk utbildning inom praktiskt taget all statsförvaltning. Med de förenklingar varom utredningen är ense bör det bli ännu lättare att pröva sådana frågor. Vad förbundet förut anfört i fråga om förvaltningsdomstolarnas större praktiska möjligheter än en rättshjälpsnämnds att bedöma behovet av rättshjälp i ett anhänpigt mäl eller ärende torde äga generell giltighet
för de statliga myndigheterna. Den av utredningen framlagda statistiken vi-
sar en tämligen hög avslagsprocent när det gäller ansökningar om rättshjälp i förvaltningsärenden. Huruvida förvaltningsmyndigheterna själva.
om de haft att pröva ärendena, skulle ha varit mer eller mindre restriktiva
än nämnderna är väl omöjligt att bedöma. Förvaltningsmyndigheterna har var inom sitt område större kännedom än en rättshjälpsnämnd om den service som allmänheten kan få genom myndighetens egen försorg och bör ej
sällan kunna genom anvisning till den rättssökande att anlita sådan service
göra allmän rättshjälp onödig. Anmärkas bör I övrigt att en advokat, som
åtagit sig att biträda en part i ett förvaltningsärende, i regel torde ha anled-
ning väcka frågan om rättshjälp innan ärendet anhängiggörs och att frågan i sådana fall enligt förslaget skall prövas av rättshjälpsnämnd. På grund av vad nu sagts och med hänsyn även till utredningens uttalande att en libera-
lare bedömning än hittills bör äga rum när det gäller beviljande av rätts-
hjälp i förvaltningsärenden torde det från finansiell synpunkt inte te sig särskilt äventyrligt att överlåta åt förvaltningsmyndigheterna att bevilja rättshjälp i ärenden som är anhängiga hos dem. Den av utredningens majoritet särskilt åberopade synpunkten att en koncentration av beslutsfattandet till
rättshjälpsnämnderna är önskvärd för att ernå fast praxis har enligt vad do-
mareförbundet föreställer sig relativt begränsad räckvidd. Någon allmän praxis för hela förvaltningsområdet kan det knappast vara fråga om. FH stället måste det väl vara så att rättshjälpsbehovet växlar från myndighet till myndighet beroende på karaktären av de ärenden som där behandlas.
På grund av vad nu anförts och med beaktande av de skäl utredningens ordförande i övrigt anfört finner domareförbundet det principiellt önskvärt alt varje statlig förvaltningsmyndighet själv får pröva frågor om beviljande av allmän rättshjälp i ärenden som är anhängiga inför myndigheten. Detsamma bör vara förhållandet beträffande substitution och byte av biträde
samt upphörande av allmän rättshjälp.
2.31¶Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Beviljande av allmän rättshjälp
Det nuvarande systemet för allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälps-
nämnd tillämpas sparsamt och torde inte fylla någon nämnvärd funktion. Det kan därför avskaffas.
Föreningen hälsar med stor tillfredsställelse att utredningen föreslår större befogenheter för advokat att bevilja allmän rättshjälp. nägot som föreningen även tidigare förordat i yttrande till departementet. Dock förutsätter föreningen att förslaget inte medför att advokatbyråerna åläggs någon statistikföring.
I vilken utsträckning en advokat själv skall få bevilja allmän rättshjälp kan givetvis diskuteras. I de fall, dä rättshjälpsnämndens prövning visat sig vara av endast formell natur, framstår det som självklart att sådan rätt skall föreligga. Vad angår övriga ärenden bör den av utredningen föreslagna tidsfristen om 6 timmar I vart fall inte göras kortare.
I frågan om vem som skall bevilja allmän rättshjälp i övrigt vill föreningen med bestämdhet förorda utredningsmajoritetens förslag, dvs. att rättshjälpsnämnden och domstolar skall anförtros denna upppift.
Mot minoritetens förslag måste anföras att det från rättssäkerhetssynpunkt inte under några omständigheter kan accepteras att klientens motpart skall avgöra huruvida allmän rättshjälp skall beviljas eller inte. Förvaltningsmyndigheter av olika slag får ofta karaktär av motpart i förvaltningsärende.
Rättshjälpsavgiften
Som föreningen tidigare anfört i fråga om rådgivningsavgiften, anser föreningen på där anförda skäl, att avgifterna inte bör höjas, något som ju tyvärr är utredningens förslag.
I många rättshjälpsärenden — inte minst i äktenskapsskillnadsärendena, som utgör ca 50 & — gäller det för klienten att snabbt nå ett resultat. Samtidigt krävs omedelbar betalning av rättshjälpsavgift. Erfarenheten visar att
många klienter, inte minst i skilsmässoärendena, har stora ekonomiska
svårigheter genom utgifter för bostad, ny bosättning. underhållsbidrag
m. m. Fördröjning av ärendenas handläggning p.g.a. bristande betalning
av avgift vållar både rättsförluster och lidande.
Innan en höjning av avgiften vidare övervägs, bör en jämförelse göras
med de föreskrifter, som riksskatteverket utfärdat om beräkning av förbehållsbelopp vid införsel. En sådan jämförelse visar att rättssökande med mycket måttliga kostnadsbidrag om några hundra kronor inte kan betala dessa utan att nagga på existensminimum.
Föreningen tillstyrker att årsinkomst skall avrundas till jämnt 1000-tal kronor men förordar ett system som ej innebär höjning av nuvarande avwvft.
Underlaget för beräkning av rättshjälpsavgift
Förslaget innebär en förenkling, som hälsas med tillfredsställelse. Den till försäkringskassan uppgivna inkomsten överensstämmer emellertid inte
alltid med den aktuella. Klienterna komma därför i ej ringa utsträckning att begära annan bedömningsgrund.
2.32 LO
Rättshjälpsutredningen har haft till uppgift att söka förenkla rättshjälpssystemet och effektivisera de olika rättshjälpsformerna. I detta syfte har en noggrann genomgång av rättshjälpssystemet genomförts. Resultatet har
blivit en rad olika förslag till förändringar av det nuvarande systemet. Det
kan dock ifrågasättas om utredningen lyckats i tillräcklig grad uppnå mål-
sättningen att effektivisera och förenkla rättshjälpssystemet. Enligt 1.Os
uppfattning kan utredningens förslag karaktäriseras som försiktiga. Det borde exempelvis varit möjligt att i ökad utsträckning delegera frågor om beviljande av rättshjälp till domstolar och statliga myndigheter. Detsamma gäller advokats rätt att bevilja allmän rättshjälp.
Även beträffande prövningen av arvodesanspråken borde det enligt LÖs uppfattning varit möjligt att generellt delegera sådana frågor till domstolar och statliga myndigheter.
En delegering av ovan angivet slag skulle i hög grad underlätta rättshjälpsnämndernas arbetsbörda. förenkla förfarandet och åstadkomma kostnadsbesparingar.
Advokater och jämställda
I rättshjälpsutredningens förslag ges advokat och biträdande jurist hos advokat eller på allmän advokatbyrå behörighet att bevilia allmän rättshjälp i flertalet familjerättsmål och i vissa andra mål. I det senare fallet skall frägan om rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnd resp. allmän domstol om ärendet inte slutförs imom en tid av högst sex timmar. Andra än advokater och biträdande jurister hos advokat och på allmän advokatbyrå har inte sådan rätt men får däremot efter beslut av rättshjälpsnämnd upp-
träda som offentligt biträde. Den skillnad som görs i detta fall mellan advo-
kat och annan jurist är enligt LÖs mening svärförståelig. Å ena sidan kan båda kategorierna i och för sig anses kompetenta och få uppträda som offentligt biträde, dvs. tilläggas förtroendet att sakhandlägga ärenden inom
ramen för rättshjälpssystemet. Å andra sidan anses enbart den ena kategorin. nämligen advokaterna och därmed jämställda. kunna tilläggas för-
troendet att inom ramen för rättshjälpssystemets regler bevilja allmän rättshjälp. Skälet till denna skillnad sägs vara att medlemskap i advokatsamfundet utgör tillräcklig garanti för att systemet inte missbrukas.
LO anser att en begränsning av det slag och på det sätt rättshjälpsnämn-
den föreslår inte är acceptabelt. Inom fackföreningsrörelsen handläggs ett icke oväsentligt antal ärenden. Arbetstekniskt handläggas de flesta av dessa av LO-förbundens Rättsskydd AB, som för närvarande har tretton förbundsjurister anställda. Följande tablå visar antalet inkomna ärenden
till bolaget och i vilken utsträckning allmän rättshjälp sökts.
Tabell I: Till bolaget inkomna ärenden
| t.0o.m.1974 | 3453 |
| 1975 | 848 |
| 1976 | 986 |
| 1977 jan — okt | 828 |
Tabell I: Antal ärenden i vilka allmän rättshjälp sökts
1.0. m.1974 ca 1000
| 1975 | 340 |
| 1976 | 462 |
| 1977 jan — okt | 410 |
Tablån visar att ett icke obetydligt antal ärenden är av sådan beskaffenhet att allmän rättshjälp kan utgå. Det stora antalet ansökningar om allmän rättshjälp som brukar inges årligen beviljas regelmässigt av rättshjälps-
nämnderna! I fråga om arvodesanspråken förekommer sällan prutningar
av kostnadsberäkningen.
LO anser att en utvidgning av rätten att bevilja allmän rättshjälp till annan än advokat och biträdande jurist hos advokat eller på allmän advokat-
byrå skulle medföra betydande kostnadsbesparingar särskilt i administrativt hänseende. Den förenkling och förkortning av handläggningstiden som en sådan utvidgning skulle medföra bör inte heller underskattas. En utvidgad rätt av ovan angivet slag bör enligt LOs mening ges den grupp av jurister som enligt nuvarande praxis förordnas som offentliga biträden av rätts-
hjälpsnämnderna. Tekniskt kan det ske genom ett dispensförfarande.
2.33 Hyresgästernas riksförbund
Förbundet ansluter sig i allt väsentligt till utredningsordförandens synpunkter på en ytterligare förenkling av rättshjälpssystemet. Därvid bör även övervägas att göra det möjligt för partsorganisationer. som ofta samtidigt och i samma mål har att företräda ett flertal medlemmar, att träffa överenskommelse med rättshjälpsnämnderna om ännu längre gående administrativa förenklingar.
Det får också anses angeläget att ur de synpunkter som anförts i betän-
kaändet ge den handläggande myndigheten rätt att pröva såväl ansökan om rättshjälp och utseende av biträde som storleken av biträdets arvode och sökandens rättshjälpsavgift. Detta bör gälla även hyresnämnderna.
2.34 Lantbrukarnas riksförbund
Enhligt förslaget ($ 2) lämnas rättshjälp av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå eller, efter särskilt förordnande, av annan. Advokater ges härigenom en prioriterad ställning. Bakgrunden härtill är den övervakande myndighet som advokatsamfundet anses vara. Olika organisationer, där-
ibland ERF. har egna juridiska byråer, som mottar uppdrag inte enbart
från medlemmar utan även från andra. Specialisering inom olika rättsliga områden har därigenom utbildats. Allmänt torde man våga göra det påstå-
endet att inom specialfacken större kunskaper och längre erfarenhet sam-
las hos nyssnämnda byråer än hos allmänpraktiserande advokater. Enligt förslaget ($ 17 punkt 9) skall fråga om allmän rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnden, om den sökande vill anlita annan än advokat.
De nu angivna bestämmelserna medför följaktligen att olika organisationers juridiska byråer utestängs från de möjligheter advokater tillerkännes. Rimligheten av detta kan med skäl diskuteras. Organisationernas jurister har ansvar inför förbundsledningar och styrelser, vilket måste anses medföra minst samma uppsiktsmöjligheter som advokatsamfundet besitter. Någon anledning att befara att organisationernas jurister skulle missbruka sin ställning kan följaktligen inte föreligga. Redan av denna anledning kan det vara skäl att jämställa organisationernas jurister med advokater. Å andra sidan skulle det naturligtvis kunna uppkomma vissa komplikationer om rättshjälp finge beviljas av sådana personer som bedriver juridisk verksamhet i egen regi utan att vara advokater eller vara anställda i viss organisation. Mot bakgrund härav vill förbundet föreslå att möjlighet öppnas för ett dispensförfarande. Detta skulle kunna konstrueras så att vederbörande rättshjälpsnämnd finge bevilja. efter ansökan, tillstånd för juridiska byråer inom olika organisationer att i full utsträckning utöva de befogenheter som enligt förslaget skall tilläggas advokater. Rättshjälpsnämnd bör därvid ha möjlighet att innan dispens meddelas infordra de uppgifter som erfordras för en bedömning av vederbörande byrås status och lämplighet.
En bestämmelse i enlighet med vad som nyss sagts måste medföra mind-
re belastning på rättshjälpsnämnderna och därmed inskränka en byråkrati- 20 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
sering som mäste betecknas som onödig. Förbundets jurister har redan nu många ärenden och mål, där rättshjälp beviljats efter ansökan. Det är troligt att antalet ärenden kommer att öka i framtiden, vilket förhällande bör leda till ett förenklat förfarande.
Beviljunde av allmän rättshjälp m.m. ($$ 16 --21)
Förbundet hinvisar här till vad som inledningsvis anförts.
Avgifter för allmän rättshjälp ($$ 22 —26)
De i förslaget angivna rättshjälpsavgifterna bör kunna godtas.
I fråga om jämkning av avgifterna vill förbundet hänvisa till vad ovan angivits under rubriken ”Tillämpningsområdet”. Den omständigheten att
den rättssökandes betalningsförmåga är väsentligt ökad på grund av för-
mögenhetsinnehav ($ 23 andra stycket) bör inte få vara helt avgörande för '
jämkning. Hänsyn måste i det individuella fallet tas till arten av förmögenheten och möjligheten att disponera kontanta medel. Det nu anförda kan böra föranleda till en översyn av den till utredningen hörande bilagan 1.
Vad förbundet anfört tidigare 1 detta yttrande har grundats på det framlagda förslaget. Utredningen har emellertid ej varit enhällig. Sålunda har utredningens ordförande i ett flertal fait haft en avvikande mening. Enligt förbundets uppfattning talar övervägande skäl för de åsikter som kommit till uttryck i ordförandens reservation. Förbundet ansluter sig följaktligen till de skisserade förslag som finns upptagna i reservationen. En omarbetning av förslaget för anpassning till reservationen synes inte behöva kräva någon större tidsförskjutning och bör därför komma till stånd.
2.35 Sveriges köpmannaförbund
Vidkommande biträdesfrågan, konstaterar också utredningen att annan än advokat kan utses som biträde. Våra egna förbundsjurister har också enligt nu gällande system vid ett flertal tillfällen blivit förordnade jämlikt rättshjälpslagen. Ett förhållande som vi särskilt vill påpeka bör fortgå. Våra medlemmar vänder sig i allt större utsträckning till våra egna organisationsjurister vid tvister som är speciella för resp. bransch. Organisationen tvingas därvid debitera efter sedvanlig taxa som nära nog överensstämmer med rättshjälpstaxan. Någon gratis konsultation i detta stycke förekommer således icke och försäkringsfrågan vad gäller rättsskydd för företagets angelägenheter, är i ringa omfattning utnyttjad. Det finns således all anledning att av dessa skäl bevaka näringsidkarens rättmätiga möjligheter att på sedvanligt sätt erhålla rättshjälp om de ekonomiska förutsättningarna inom
ovan angivna ramar föreligger.
3 Rådgivning
3.1 Bostadsdomstolen
Som framgår av utredningens redogörelse i betänkandet kan upplysning-
ar och råd i rättsliga angelägenheter erhållas på åtskilliga håll inom samhället. Förutom vad som nämnts i betänkandet kan bostadsdomstolen peka på
den service i hyresrättsliga frågor som allmänheten får från hyresnämndernas kanslier liksom självfallet det bistånd som organisationerna på hy-
resmarknaden lämnar sina medlemmar. Även om det sålunda finns olika möjligheter att få råd och upplysningar på annat häll kan emellertid dom-
stolen ansluta sig till utredningens bedömning att det genom RHL införda
rädgivningsinstitutet bör behållas. Intresset av att medborgarna ges möjlighet att till överblickbar kostnad konsultera en kompetent person kvarstår
sålunda enligt domstolens mening alltjämt. Därigenom motverkas allmän-
hetens sikerligen kvarstående benägenhet att i förment besparingssyfte
anlita okvalificerad hjälp i juridiska angelägenheter (jfr prop. 1972:4 s.
271).
Bostadsdomstolen delar utredningens uppfattning att den nuvarande rådgivningstiden, ca 20 minuter, är alldeles för kort för att rådgivningsinstitutet tillfredsställande skall kunna fylla sitt syfte. Många ärenden som borde
kunna klaras av genom rådgivning har i stället föranlett ansökan om allmän
rättshjälp med därav följande administrativ omgång och kostnad. Exempel på angelägenheter som ofta bör kunna klaras av genom rådgivning är inom domstolens verksamhetsområde upprättande av hyresavtal, uppsägning av
sådant avtal, fråga om avstäende av rätt till förlängning av hyresavtal etc.
Domstolen godtar utredningens förslag att rådgivningstiden sätts till en
halv timme i normalfallet och har i och för sig inte något att erinra mot att rådgivningen i vissa fall får utsträckas upp till en timme. Enligt domstolens
mening är det dock tveksamt om möjligheten till förlängd rådgivning är
motiverad därest utredningens förslag i 18 § att advokaten själv skall kunna meddela allmän rättshjälp för upp till sex timmars arbete skulle genomföras. Att rättshjälpssystemet tillhandahåller två olika av advokat administrerade biståndsformer för angelägenheter som tar 1/2—1 timme i anspråk
synes sålunda innebära en onödig dubblyr. Som framgått under avsnitt 6. avstyrker emellertid bostadsdomstolen att advokat generellt ges rätt att bevilja rättshjälp för viss tids arbete, och med den förutsättningen framstär
det enligt domstolens uppfattning som befogat att rådgivningen ibland kan
utsträckas på sätt utredningen har föreslagit. Domstolen vill dock ifrågasätta om det är nödvändigt att arbeta med rådgivning och förlängd rådgiv-
ning som skilda lagtekniska begrepp. Det bör övervägas om inte rådgiv-
ningstiden lika väl kan bestämmas till högst en timme mot en avgift av en
procent av basbeloppet per påbörjad halvtimme.
3.2 Göta hovrätt
Förutsättningarna för rådgivning och förlängd rådgivning
Hovrätten delar utredningens uppfattning att rådgivningsinstitutet bör
" finnås kvar samt att rådgivningstiden bör förlängas. Hovrätten har inte något att erinra mot den föreslagna konstruktionen, innebärande att rådgivningen uppdelas i vanlig rådgivning och förlängd rådgivning. Utredningens förslag får enligt hovrättens mening antagas komma att medföra en ökad användning av rådgivningsinstitutet. Då rådgivningsavgiften även i framti-
den torde komma att nedsättas eller efterges i stor omfattning, kan vidare
avsevärda kostnadsökningar för rättshjälpen förväntas. Såsom utredningen framhåller synes det därför nödvändigt att viss höjning sker av rådgivningsavgiften. För att möjliggöra att rådgivningsinstitutet liksom f. n. skall stå öppet både för fysiska personer, oavsett inkomstläge, och för juridiska personer torde, som utredningen föreslår, denna höjning böra ha sådan omfattning att avgiften kommer i nivå med timkostnadsnormen för tvistemål. Hovrätten vill emellertid i detta sammanhang framhålla vikten av att det i den information domstolsverket förutsättes lämna om rådgivning
klart anges de vidsträckta möjligheter som finns att få avgiften nedsatt eller efterskänkt. Eljest föreligger enligt hovrättens mening risk för att de förhållandevis höga avgifterna kommer att motverka syftet med den föreslagna ändringen.
Rådgivningsavgifter
I de fall advokat vid rådgivning nedsatt eller eftergivit den avgift den rättssökande har att erlägga erhåller advokaten motsvarande belopp av statsverket utan att någon prövning av hans beslut företages. Mot bakgrunden härav vill hovrätten understryka betydelsen av att domstolsverket utfärdar enkla anvisningar till stöd för advokatens beslutsfattande i dessa frågor. Hovrätten vill i detta sammanhang vidare ifrågasätta om inte domstolsverket bör tillerkännas rätt att utfärda inte enbart rekommendationer utan även föreskrifter i detta avseende. Detta förutsätter emellertid, jämlikt 8 kap. 13 3 regeringsformen, ett uttryckligt bemyndigande för domstolsverket från regeringen.
3.3 Hovrätten för Nedre Norrland
Hovrätten delar utredningens åsikt att ett rådgivningsinstitut bör finnas
kvar i rättshjälpssystemet och att rådgivningstiden bör förlängas för att rättshjälpsformen skall få avsedd verkan. Utredningens förslag att rådgivningen får ta högst en timme i anspråk synes väl avvägt. Institutet har dock enligt hovrättens mening fått en konstlad utformning. Några övertygande
skäl för att skilja mellan rådgivning under högst en halvtimme och förlängd
rådgivning under högst en timme har icke framförts. Naturligare synes vara att advokat utan prövning av den rättssökandens ekonomi får meddela rådgivning under högst en timme och inom denna tidsram debitera enligt timkostnadsnormen efter ianspråktagen tid. Om bestämda avgifter skall fastställas bör de i vart fall vara flera än två.
Den ökade användning av institutet rådgivning som är att emotse bör föranleda en uppföljning ur kostnadssynpunkt. Det är möjligt att det blir nödvändigt med någon form av kostnadskontroll. som bör kunna åvägabringas utan tillskapande av en tyngande administration.
3.4 Kammarrätten i Göteborg
Kammarrätten delar utredningens uppfattning att institutet rådgivning
bör finnas kvar i ett förändrat rättshjälpssystem och att rådgivningstiden bör förlängas. Därvid synes 30 minuter vara en lämplig tidsram för vanlig
rådgivning.
Liksom utredningen bedömer kammarrätten att det emellanåt finns be-
hov av en mer kvalificerad rådgivning. Detta är exempelvis fallet i många
förvaltningsrättsliga ärenden av enklare art där allmän rättshjälp inte beviljas men där den rättssökande ändå behöver juridiskt biträde. Det av utredningen föreslagna institutet förlängd rådgivning har emellertid utformats så att en icke önskvärd tröskeleffekt uppkommer. Pågår rådgivningen längre
än 30 minuter, kostar det 100 kr. till, även om den ytterligare rådgivningsti-
den inte är längre än några minuter. För den rättssökande måste detta upp-
fattas som stötande. För att eliminera denna effekt föreslår kammarrätten att instituten rådgivning och förlängd rådgivning slås samman till ett insti-
tut, benämnt rådgivning, och att rådgivning skall få lämnas under högst 60
minuter. För rådgivning skall utgå en grundavgift om f.n. 100 kr. Om råd-
givningen tar längre tid än 30 minuter i anspråk, skall avgiften få ökas i proportion till den ytterligare tid som gått ät. Avgiften skall dock inte få överstiga dubbel grundavgift. f.n. 200 kr.
3,5 Göteborgs tingsrätt
Tingsrätten delar utredningens uppfattning att den nuvarande rådgivningstiden bör förlängas. Den erfarenhet som tingsrätten erhållit genom rådgivningsverksamheten i tvistemål om mindre värden visar att ett behov
föreligger med en uppdelning av rådgivningsinstitutet: ett flertal ärenden
kan t.ex. lösas genom hänvisning till annan myndighet. För att rådgiv-
ningsinstitutet skall få sådan ökad användning att flertalet ärenden av enk-
lare beskaffenhet skall kunna behandlas inom den föreslagna tidsrymden bör enligt tingsrättens mening samhällets tolkservice utökas. Det synes väsentligt att denna fråga löses när det gäller rättshjälpen.
Den föreslagna rådgivningsavgiften kan i och för sig inte anses som oskälig. Förslaget innebär dock en kraftig höjning i jämförelse med vad rådgivningen kostar idag. Tingsrätten befarar att den nya avgiften — som ofta kan komma att utgå med 27: av basbeloppet — för många kan te sig avskräckande och leda till att rådgivningsinstitutet inte kommer att fungera på det sätt som är avsett.
Noggranna och lättfattliga tillämpningsföreskrifter beträffande nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften bör lämnas.
3.6¶Kristianstads tingsrätt
Tingsrätten vill starkt framhålla behovet av en utökning av rådgivningstiden men ifrågasätter om det behövs och är lämpligt med en uppdelning av : rådgivningsinstitutet i två kategorier. Uppdelningen synes i verkligheten inte få någon för missbruk av rådgivningsinstitutet begränsande betydelse men ger upphov till onödig byråkrati — med därav föranledd tidsförlust —
och lagtekniska komplikationer. Man bör alltså inte laborera med rätts-
hjälpsformen förlängd rådgivning, utan det bör räcka att kalla den form av rättshjälp som här avses för rådgivning hela tiden den fortgår och i 7 8 lagförslaget föreskriva att för varje påbörjad halvtimme av rådgivningstiden
skall utgå en avgift som motsvarar en procent av det i förslaget angivna
basbeloppet. Tingsrätten ifrågasätter om inte maximitiden borde höjas något utöver den föreslagna tiden en timme, så att upprättandet av handlingar och andra tidskrävande åtgärder verkligen hinns med inom tiden för rädgivningen.
3.7 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Utredningen diskuterar på sid. 89 och följande förhållandet mellan den rådgivning som lämnas av advokater och den skyldighet att gå allmänheten tillhanda med upplysningar, som föreligger för domstolar och andra statli-
ga myndigheter enligt servicecirkuläret. Vid hyresnämnderna bedrivs en mycket omfattande sådan upplysningsverksamhet bl. a. av ordförandena.
Därjämte finns vid hyresnämnderna i Stockholm och Göteborg flera tjäns-
temän med huvudsaklig uppgift att lämna upplysningar under det att registratorn vid hyresnämnden i Malmö ägnar ungefär hälften av sin arbetstid åt upplysningsverksamhet. Tjänstemännen lämnar uppgift om lagens inne-
håll och hänvisar till kommentarer och annan litteratur där ytterligare in-
formation kan inhämtas. Vidare ger man upplysningar om ansökningshandlingar, blanketter och formulär. Tjänstemännen ger dock inga råd. Den frågande har nämligen i regel en motpart vilkens intresse inte får trädas för nära. Detta skulle ske om hyresnämndens tjänstemän skulle hjälpa den frågande genom att ge råd i en föreliggande tvist. Fråga är alltså bara om upplysningsverksamhet av nyss nämnt slag. Gränsen härför får inte överskridas. Resonemanget måste vara tillämpligt på alla mål och ärenden där det kan förekomma en motsättning mellan två parter. Däremot är situationen inte densamma i ärenden där sökanden inte har eller kan få nå-
gon motpart, t.ex. i de flesta ansökningsärenden. I sådana ärenden bör
myndigheten kunna ge en längre gående upplysning och rådgivning.
Med hänsyn till att domstolarna och myndigheterna således har begränsade möjligheter att tillhandagå rättssökande i tvister anser hyresnämnden att det finns ett klart behov hos allmänheten att kunna vända sig till en ad-
vokat för att få råd. Hyresnämnden delar utredningens uppfattning att anledningen till att rådgivning inom rättshjälpens ram fått en så begränsad omfattning måste vara att rådgivningen inte hinns med inom den tid för vil-
ken advokaten har rätt till ersättning. Hyresnämnden tillstyrker därför utredningens förslag att rådgivningstiden skall kunna utsträckas till en timme. Inom hyresrättens område torde föreligga ett stort behov av rådgivning. Bland frågor där råd kan lämnas av advokat men inte gärna av tjänste-
man hos hyresnämnden kan nämnas hjälp med tolkning av avtalsvillkor,
diskussion av lämpliga åtgärder med anledning av försummelse av motpart (hyresvärd eller hyresgäst). Under utsträckt tid för rådgivning kan medhinnas uppsättande av brev till motparten, upprättande av ansökningshandling eller uppsägning, upprättande av hyreskontrakt för andrahandsuthyrning eller uthyrning av fritidsbostad samt hjälp med ansökan om avstående från besittningsskydd. Vad som nu nämnts torde vara exempel på vanliga
hos advokater förekommande uppdrag. Genom att sådana uppdrag kan ut-
föras inom rättshjälpens ram och på ett enkelt och för den rättssökande billigt sätt, kan man vänta sig att allmänheten i större utsträckning än nu vänder sig till advokat. I många fall är det bättre om en advokat kopplas in på exempelvis upprättande av ett hyresavtal än att ovana parter själva försöker sig på upprättande av ett sådant avtal.
Fråga är emellertid om det finns någon anledning att laborera med ”rådgivning” och ”förlängd rådgivning” som skilda begrepp. Det borde räcka
att kalla institutet rådgivning och föreskriva i 7 § att avgift utgår med en procent av basbeloppet per halvtimme.
3.8 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden har tidigare framhållit — i yttrande 1975-02-06 över DON:s PM -— att den nu gällande utformningen av institutet inte är till-
fredsställande på grund av den knappa rådgivningstiden, vilken i sin tur
medför ekonomisk förlust i många fall — något som främst drabbar de allmänna advokatbyråerna. Privata byråer har ju möilighet att avböja att
meddela rådgivning, vilket torde förekomma tämligen ofta just med hän-
syn till lönsamhetsfrågan. Nämnden anser att utredningens förslag till ny
utformning av institutet är ägnat att eliminera angivna olägenhet och väl
värt att beakta. Därtill kommer att nämnderna genom den s.k. förlängda
rådgivningen torde bli besparade en hel del ansökningar om allmän rätts-
hjälp, som nu måste göras i angelägenheter, vilka i och för sig kan avslutas inom loppet av en timme (enklare testamenten. hyresavtal, körkortsären-
den o. dyl). Det mäste därför anses tillfredsställande att ett ärende som av vederbörande advokat bedöms kunna slutföras inom loppet av en timme kan handläggas som ett rädgivningsärende. Dock bör betonas att en advokat inte fär meddela förlängd rådgivning därest han redan från början kan
förutse att en tidsåtgång av en timme inte är tillfyllest. Om så är fallet skall
han vara skyldig låta klienten söka allmän rättshjälp.
Rättshjälpsnämnden har intet att erinra mot utredningens förslag till bestämmande av rådgivningsavgift(er). Även om avgiften för en enskild rättssökande kan synas hög skall ju möjlighet finnas till nedsättning eller
eftergift av densamma. Nämnden utgår från att erforderlig information härom på ett effektivt sätt kommer att spridas till allmänheten av vederbö-
rande myndighet.
3.9 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rädgivningsinstitutet är en av hörnstenarna i rättshjälpskomplexet. Det står öppet för envar, såväl fysisk som juridisk person. Utredningen har funnit att det bör vara kvar men att tiden för en rådgivning bör utsträckas till att omfatta 1/2 timma. Dessutom anser utredningen att det föreligger behov av ytterligare ett rådgivningsinstitut, förlängd rådgivning. Rättshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att det ur många synpunkter är värdefullt med ett enkelt. lättadministrerat och billigt system för att tillgodose allmänhetens behov av rättshjälp i okomplicerade angelägenheter och vill därför tillstyrka utredningens förslag. 5§ 2 st. författningstex-
ten har dock fått en ur språklig synpunkt mindre lyckad formulering. Stad-
gandet bör enligt rättshjälpsnämndens mening ha följande lydelse: Om rättslig angelägenhet på grund av att handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtagas eller av annan anledning bedömes kräva längre tid än en halvtimma men högst en timma lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.
Under förutsättning att utredningens förslag om rådgivning genomförs har rättshjälpsnämnden ingen erinran mot utredningens förslag beträffande rådgivningsavgifter.
3.10 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Domstolsväsendets organisationsnämnd utarbetade i december 1974 en promemoria med förslag till vissa ändringar 1 rättshjälpssystemet. Därvid upptogs även frågor kring rådgivningsinstitutet. I det yttrande som rättshjälpsnämnden avgav över promemorian uttalade nämnden som sin uppfattning att rådgivning borde pågå så lång tid att enklare juridiska ärenden kunde handläggas inom ramen för denna. Rättshjälpsnämnden hyser sam-
ma uppfattning i frågan i dag. Statistik för år 1976 visar att rådgivningarna minskat i antal. Anledningen härtill torde bl. a. vara att rådgivningstiden
ansetts för kort. Förlängning av tiden borde kunna medföra att rådgivning
kommer till större användning. Emellertid anser nämnden att även en halv timme är för kort tid för en rådgivning. Advokaterna i nämnden har upp-
fattningen att det hör till sällsyntheterna att tiden för en rådgivning under-
stiger 45 minuter. Vanligast är att det går åt en timme. Det mest lämpliga vore därför enligt nämndens mening att bibehålla institutet rådgivning och fastställa rådgivningstiden till högst en timme. En sådan rådgivningsform
skulle bättre svara mot det verkliga behovet och därigenom också kunna
komma att tillämpas i större utsträckning än rådgivningen i dag. Härigenom kan man dessutom avstå från att införa den av utredningen föreslagna särskilda räådgivningsformen förlängd rådgivning. Den innebär enligt nämndens mening en onödig komplikation.
Avgift för rådgivning under högst en timme borde kunna uttas efter gängse timkostnadsnorm och beräknas efter den tid som åtgår för rådgivningen. Möjlighet till eftergift och nedsättning av avgifterna bör finnas även med en sälunda föreslagen ordning. Riktlinjer härför bör utarbetas efter ett mer generöst system än det av utredningen föreslagna.
Nämnden föreslår således att rådgivning skall få tämnas under högst en
timme mot en avgift som beräknas efter den tid som verkligen åtgått och
uttas enligt gängse timkostnadsnorm. att avgift skall kunna efterges eller
nedsättas samt att detta skall få ske efter ganska generösa regler. Anmär-
kas bör dock att med utredningens förslag om 6-timmarsregeln rådgivningen inte torde ha någon funktion att fylla annat än i de fall då nämnda regel inte kan tillämpas.
3.11 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Liksom rättshjälpsutredningen finner nämnden det angeläget att rådgivningsinstitutet finns kvar I rättshjälpssystemet. Erfarenheten har dock visat att den tidsram som den nuvarande rådgivningsavgiften medger, om-
kring 22 minuter, är alltför kort för att någon mera kvalificerad hjälp skall
kunna ges. Av utredningen föreslagen tidsram för vanlig rådgivning, 30 minuter, synes lämplig. Avgiften. som kommer att uppgå till en procent av
basbeloppet eller f. n. 100 kr, är enligt rättshjälpsnämndens bedömning inte så hög att ”reklamvärdet” går förlorat.
Behov av en mera kvalificerad rådgivning torde emellanåt ofta föreligga. Som särskilt viktigt ser nämnden att en sådan rådgivning skulle medge juri-
diskt bistånd i många förvaltningsrättsliga ärenden där allmän rättshjälp
normalt inte medges. Som exempel på sådana ärenden kan nämnas upprättande av inlaga eller besvärsskrivelse i körkortsärende eller i ärende angå-
ende eftergift av återkravsrätt för bidragsförskott.
Samtidigt vill dock nämnden antyda vissa nackdelar med det föreslagna
institutet förlängd rådgivning. Rättshjälpssystemet blir otvivelaktigt mera invecklat med två olika typer av rådgivning. Vidare medför övergången från vanlig rådgivning till förlängd rådgivning en icke önskvärd tröskelef-
fekt. Således kostar för den rättssökande en rådgivning om 30 minuter 100
kr. medan en rådgivning om exempelvis 35 minuter kostar 200 kr. För allmänheten måste det framstå som egendomligt att de sista fem minuterna
kostar 100 kr.
Trots de nackdelar som redovisas ovan anser rättshjälpsnämnden att institutet förlängd rädgivning medför så stora fördelar att det bör införas i den föreslagna formen.
De av utredningen föreslagna reglerna för nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift stämmer väl överens med de regler som tillämpas vid rättshjälpsnämnden i Göteborg. Nämnden tillstyrker de föreslagna reglerna härför.
3.12¶Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Rädgivningsinstitutet har kritiserats inte minst från advokathåll på den
grund att den anslagna tiden mestadels inte räcker till. Det bör därför ses
söm en förbättring att tiden för rådgivning förlängs. Detta medför tyvärr kostnadsstegring för att ersättningen skall täcka arbetet. Möjlighet ges också till förlängd rädgivning. Denna är avsedd för ärenden som beräknas kunna slutföras inom en timmas tid. För förlängd rådgivning utgår dubbel
avgift. Eftersom den nu gällande rådgivningstiden, 20 minuter, är alltför knapp måste ifrågasättas om inte också 30 minuter i de flesta fall är otill-
räckligt. Sannolikt kommer därför de flesta rådgivningarna att bli förlängda rådgivningar. Om den sålunda befarade utvecklingen äger rum, kommer
förmodligen kostnaderna för rädgivningssystemet att nästan fördubblas.
Det föreslagna avgiftssystemet, enkel respektive dubbel avgift, ger mindre tilltalande tröskeleffekter. Det kan nog tyckas stötande att behöva betala 100 kr. ytterligare för 5 äå 10 minuters samtal. Nu berörda olägenheter synes kunna undvikas om man i stätlet för de föreslagna två hade en enda typ
av rättshjälp genom rådgivning under högst en timma. Avgiften borde därvid vara på något lämpligt sätt graderad i förhållande till den tid som faktiskt använts för rådgivningen. En annan lösning vore att ha en typ av rådgivning under 45 minuter mot en fast avgift om t. ex. 150 kr. En fördel därmed synes vara, att handhavandet av rådgivningsinstitutet blir enklare.
3.13¶Rättshjälpsnämnden i Umeå
Förslaget med längre rådgivningstid och förlängd rådgivning tillstyrkes. Enligt nämndens bestämda mening kommer en hel del ärenden, där man
nu mäste söka rättshjälp att kunna klaras av inom en timme. Nämnden an-
ser att kostnaderna möjligen till och med skulle kunna nedbringas genom praxis så att vissa enkla ärenden normalt inte ska motivera att rättshjälp beviljas utan att det krävs av biträdet att angelägenheten klaras av inom en timme, som blir en slags taxa. Instituten är i hög grad ägnade att förenkla
på ett smidigt sätt. Att rådgivningsavgiftens storlek relateras till basbelop-
pet tillstyrks. Emellertid anser nämnden att rådgivningen skall subventioneras av det allmänna för den del av kostnaderna som överstiger förslagsvis 50 kr. och detta oberoende av klientens inkomst. På sikt kan möjligen
en sådan subventionering visa sig vara nationalekonomiskt lönsam, eftersom allmänheten i förväg låter specialister reglera sina ekonomiska och privata förhållanden på det att antalet tvister vid domstolar etc. kan komma att reduceras. Om nu icke lagstiftaren anser att nämndens förslag om
allmänt bidrag kan införas anser nämnden att den som begär nedsatt avgift
skall åläggas förete t.ex. senaste skattsedel eller färskt försäkringsbevis
för att styrka sitt behov av nedsatt avgift. Utredningens förslag att förkla-
ring från sökanden att han saknar pengar kan godtas vittnar om aningslöshet. När klienten bestämmer tid för rådgivning skall han anmodas medtaga
föreslagen dokumentation, om han vill påkalla nedsättning.
3.14 Domstolsverket
Ett av syftena med rådgivningsinstitutet var att om möjligt undanröja all-
mänhetens obenägenhet att anlita kvalificerad juridisk hjälp. Bl. a. anför-
des i förarbetena (prop. 1972:4s. 271) att allmänheten, framförallt i mindre angelägenheter, drar sig för att anlita advokat. Det ansågs angeläget att till-
skapa en rättshjälpstorm genom vilken allmänheten mot fast avgift och i enkla former kunde få kvalificerad rädgivning i rättsliga angelägenheter. De tankegångar som sålunda hiigger bakom rådpivningsinstitutet får alltjämt anses ha bärkraft. Institutet rådgivning har ett så stort ”reklamvärde” för rättshjälpen som sådan att någon form av motsvarighet till institutet även i fortsättningen bör finnas inom rättshjälpssystemet.
Det torde emellertid stå klart att det nuvarande rådgivningsinstitutet behöver reformeras. Flera typer av ärenden har den karaktären att de mestadels inte ryms inom rådgivningens ram. En förlängning av rådgivningstiden skulle kunna fånga upp flertalet av dessa ärenden och innebära en minskning av antalet ansökningar till rättshjälpsnämnderna och därmed även en minskning av kostnaderna för rättshjälpens administration. Från de rättssökandes synpunkt skulle en ”avbyråkratisering” äga rum när det gäller frågan om rättshjälp i dessa ärenden.
Utredningens förslag med rådgivning som får lämnas under en halv tim-
me och, om det krävs, får förlängas till en timme torde i och för sig uppfylla de önskemål som sålunda kan ställas på rådgivningsinstitutet. Enligt
domstolsverkets mening bör emellertid ramen för rådgivningen ej bestämmas genom att rådgivningstiden explicit anges i lagtexten. En sådan regel
kan bli stelbent genom att icke önskvärda tröskeleffekter uppstår vid över-
gång från kort till förlängd rådgivning. Det torde enligt domstolsverkets mening vara tillfyllest att ramen för de olika formerna för rådgivning framgår indirekt genom ersättningen till biträdet.
Statliga myndigheter, kommuner m. fl. organ bedriver ofta en bred rådgivningsverksamhet i rättsliga angelägenheter. Mestadels sker sådan form av rådgivning inom ramen för mera vidsträckt upplysningsverksamhet. Sålunda utgör t.ex. rådgivning i rättsliga angelägenheter, som konsumentverket och kommunernas hemkonsulenter bedriver en del av nämnda organs allmänna konsumentupplysning. Den rådgivning som konsumentver-
ket och hemkonsulenterna lämnar är kostnadsfri. Detsamma torde gälla
även andra myndigheters rådgivning i rättsliga angelägenheter. Mot denna bakgrund framstår det som något paradoxalt att det enligt huvudregeln utgår avgift för den rådgivning som samhället tillhandahåller inom ramen för rättshjälpen och att denna avgift skall täcka i princip hela kostnaden för rådgivningen. Det kan ifrågasättas om inte en subventionering av rädgivningen utan behovsprövning därför bör övervägas.
Ett.annat skäl som kan tala för någon form av generell subventionering
av rådgivningen är att avgiften för en förlängd rådgivning blir förhållande-
vis hög (230 kr i 1978-års kostnadsläge). En så hög avgift kan motverka det ovan nämnda syftet med institutet. En omständighet som enligt domstols-
verkets mening är särskilt betydelsefull i detta sammanhang är vidare att
rådgivningsinstitutet enligt utredningens förslag liksom i sin nuvarande
tappning visat sig lägga hinder i vägen i visst hänseende när det gäller att utforma principerna för att bestämma ersättning till offentlig försvarare och till biträde enligt rättshjälpslagen. I de två taxor för ersättning till offentlig försvarare i vissa brottmål resp. till biträde enligt rättshjälpslagen i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan som domstolsverket hittills fastställt, ingår cn på visst sätt
beräknad timkostnad, d. v. s. ersättning per arbetstimme (timkostnadsnormen). Den timkostnadsnorm som ingår som ett moment i taxan för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan bygger på den beräknade ge-
nomsnittliga timkostnaden per debiterbar juristtimme vid de allmänna advokatbyråerna. Med debiterbar tid avses 75 procent av det totala antalet Juristtimmar per år.
Det har visat sig att efter det att rättshjälpslagen trätt i kraft den I juli
1973 har såväl domstolar som rättshjälpsnämnder och besvärsnämnden för
rättshjälpen tillmätt biträdets tidsåtgång stor betydelse vid prövning av biträdesersättning (jfr. prop. 1972:4 s. 279). Tidsåtgängen har i praxis regelmässigt tjänat som utgångspunkt vid arvodesprövningen. När det gäller ersättning per arbetstimme i brottmål och andra ärenden har som regel ersättningen beräknats efter timkostnadsnormen i brottmålstaxan resp. i taxan för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Genom denna
utveckling har behovet av fastställda taxor för specifika mål- och ärende-
grupper minskat. Timkostnadsnormerna som sådana har blivit fullgoda instrument för domstolsverket att i egenskap av centralmyndighet för rätts-
hjälpen kunna kontrollera kostnadsutvecklingen inom rättshjälpsområdet. Denna utveckling har å andra sidan accentuerat betydelsen av att timkost-
nadsnormerna ligger på ”rätt” nivå och att de är neutrala i förhållande till
olika kategorier av mål och ärenden inom rättshjälpsområdet.
Undersökningar som domstolsverket utfört ger vid handen att i varje
rättshjälpsärende uppkommer en kostnad för rättshjälpsbiträdet för bl. a. diarieföring, bokföringsåtgärder och arkivering som är lika stor oberoende
av vilket slag av ärende det är fråga om. Den enda skillnaden som kunnat
tlakttagas finns mellan brottmål och andra mål och ärenden inom rätts-
hjälpsområdet. Denna ”fasta” kostnad har vid preliminära beräkningar i
brottmål kunnat uppskattas till 40 kr. och i andra ärenden till 80 kr. Av
dessa iakttagelser kan den slutsatsen dras att i ärenden med kort tidsåtgång
blir biträdet underkompenserat när ersättningen till honom bestäms med
utgångspunkt för nedlagd tid och tillämplig timkostnadsnorm. I ärende med längre tidsåtgång sker en överkompensation. Ftt sätt att komma tillrätta med dessa förhållanden är att låta ersättningen för den första arbetstimmen utgå med högre belopp, d.v.s. att bestämma en högre timkost-
nadsnorm för första arbetstimmen.
Den tid som högst får åtgå för rådgivning utan att denna av biträdet an-
ses förlustbringande står enligt gällande ordning liksom enligt utredningens förslag i direkt samband med den i taxan för äktenskapsskillnadsmål ingå-
ende timkostnadsnormen. En timmes arbete för advokat berättigade enligt 1977 års timkostnadsnorm till en ersättning om 215 kr eller nästan exakt
två procent av under 1977 tillämpligt basbelopp, vilket belopp utgör biträ-
dets ersättning för förlängd rådgivning enligt förslaget. En höjning av timkostnadsnormen för den första arbetstimmen skulle därför sannolikt leda
till att advokaterna ansåg att ersättningen för rådgivning är för liten. Insti-
tutet skulle således ej komma till användning. Mot denna bakgrund har domstolsverket ansett sig förhindrat att ändra timkostnadsnormerna på sätt nyss angivits. En subventionerad rådgivning skulle medge en sådan ändring.
Utredningen har ansett att en allmän rådgivningssubvention skulle med
all säkerhet leda till en avsevärd ökning av statens kostnader för rättshjäl-
pen. Domstolsverket har gjort en överslagsmässig beräkning av vad en subventionering av rådgivningsinstitutet liksom alla övriga rättshjälpsären-
den (allmän rättshjälp) skulle kosta statsverket vid några olika grader av
subventionering; för att undvika att tröskeleffekter vid övergång från råd-
givning till allmän rättshjälp uppstår måste alla ärenden subventioneras.
Beräkningarna bygger till en början på att någon efterfrågeökning inte uppstår p.g.a. subventioneringen. En subventionering av hela första timmens
Juristarbete (215 kr.) skulle totalt kosta statsverket 4.033.000 kr. Om sub-
ventionen begränsas till den ovan redovisade ”fasta” kostnaden om 80 kr.
stannar statsverkets merkostnader vid 2.491.000 kr. (beräkningarna redovisas närmare I bilaga 2 a och b). Självfallet kommer en subventionering I
nägon nu redovisad form att öka efterfrågan på framför allt rådgivning. Lika självklart är inte att antalet övriga rättshjälpsärenden ökar. En fördubb-
ling av antalet rådgivningar skulle innebära en ytterligare kostnadsökning för statsverket om 2.256.380 kr. vid en subventionering av 80 kr. Det bör påpekas att vid en förhöjning av ersättningen för den första arbetstimmen måste relativt sett en sänkning av ersättningen för följande arbetstimmar ske. En subventionering i nägon form bör inte leda till en allmän inkomst-
ökning för advokaterna. Domstolsverket är f.n. inte berett att ta definitiv ställning till om någon
form av subventionering av berört slag bör ske. Flera praktiska frågor som kan uppstå vid subventionering måste lösas. Såvitt domstolsverket nu kan bedöma synes emellertid så stora fördelar vara förknippade med ett sådant system att frågan bör utredas ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Domstolsverket är självfallet härvid berett att biträda med de kost-
nadsberäkningar som kan visa sig erforderliga.
Bilaga 2 a
Tabell b) Staten subventionerar första timmens juristarbete helt. Kostnadsbidrag = 225 kronor. Timkostnadsnorm = 215 kronor.
| Tid ttim) | Antal ärenden metod | Nuvarande Föreslagen Nettoeffekt | metod | |
| 0- 1,0 | 2740 | = | 108 | +295 920 |
| 1,0—- 1,8 | 3884 | 76 | 215 | +539 876 |
| 1.8- 2,7 | 7958 | 259 | 259 | 0 |
| 2,7-— 3,5 | 4692 | 442 | 442 | 0 |
| 3,5- 4,4 | 8510 | 517 | 517 | 0 |
| 4,4— 6,6 | 6348 | 958 | 958 | 0 |
| 6,6- 8,9 | 4002 | 1441 | 1441 | 0 |
| 8,9-11,1 | 2254 | 1925 | 1925 | 0 |
| H.1—13,3 | 1564 | 2398 | 2398 | 0 |
| 13,3—-17,7 | 1748 | 3 108 | 3108 | 0 |
| 17,7—26,6 | 1564 | 4537 | 4537 | 0 |
| 26,6—-44.3 | 782 | 7397 | 7397 | 0 |
+835 796 Rådgivningarna: 28 000Xx0,415X 161 = + 1870 820
28 000Xx0,585X81 = + 1326 780 Totalkostnad: 1870 820 + 1326 780 + 835 796 = 4 033 000
Från detta belopp kan dras de allmänna byråernas förluster på rådgivningsärendena = ca 700000 kr. Resultat: ca 3 300 000 kronor.
' Bilaga 2 b Tabell a) Staten subventionerar första timmens juristarbete med 80 kronor. Kostnadsbidrag = 225 kronor. Timkostnadsnorm = 215 kronor.
| Tid (tim) | Antal ärenden metod | Nuvarande Föreslagen Nettoeffekt | metod | |
| 0- 1.0 | 2740 | - | 80 | +219 200 |
| 1.0—- 1,8 | 3 884 | 76 | 80 | + 15536 |
| 1,8- 2,7 | 7958 | 259 | 259 | 0 |
| 2,7— 3,5 | 4692 | 442 | 442 | 0 |
| 3,5— 4,4 | 8510 | 517 | 517 | 0 |
| 4,4— 6,6 | 6 348 | 958 | 958 | 0 |
| 6,6- 8,9 | 4002 | 1441 | 1441 | 0 |
| 8,9- 11.1 | 2254 | 1925 | 1925 | 0 |
| [1,1- 13,3 | I 564 | 2398 | 2398 | 0 |
| 13,3—-17,7 | 1748 | 3 108 | 3 108 | 0 |
| 17,7—26.,6 | 1564 | 4537 | 4537 | 0 |
| 26,6—44,3 | 782 | 7397 | 7397 | 0 |
+234 736
Räådgivningarna: 28000x0,415Xx80 = +929 600
28000x0,585x&81! = + 1326 780
t F.n. betalar staten för denna grupp nuvarande rådgivningskostnad (80 kr.). 45 minuters rättshjälp ger 45 x215 = 161 kr. 161 — 80 = 81
Total kostnad: 929600 + 1326 780 + 234 736 = 2491 000
Från detta belopp kan dras de allmänna byråernas förluster på rådgivningsärendena = ca 700 000 kr. Resultat: ca 1 800000 kronor.
3.15 Socialstyrelsen
De redovisade skälen för en utvidgning av rådgivningsinstitutet är välmotiverade och tillstyrks.
3.16¶Länsstyrelsen i Stockholms län
Utredningen föreslår att rättshjälpsformen rådgivning skall uppdelas i "enkel rådgivning” som skall kunna ges under högst en halvtimme och "förlängd rådgivning” som skall kunna ges under högst en timme. Den föreslagna utvidgningen av rådgivningsinstitutet bör medföra att behovet av rättshjälp i betydligt flera ärenden än nu kan tillgodoses inom ramen för " denna förenklade rättshjälpsform. Så torde förhållandet vara i många ären-
den av enklare beskaffenhet inom förvaltningsområdet.
3.17 Länsstyrelsen i Malmöhus län
Länsstyrelsen tillstyrker att rådgivningstiden förlängs till en timme.
Härigenom bör syftet med rådgivningsinstitutet kunna uppnås. Det förefaller överflödigt att för den längre rådgivningstiden införa ett särskilt begrepp ”förlängd rådgivning”. Det räcker att ange vad avgiften är för högst en halvtimme och för längre tid. Viktigt är att förutsättningarna för ned-
sättning av rådgivningsavgiften göres enklare. De bör i princip enbart kunna anknyta till inkomsten, bestämd lämpligen på grundval av försäkringsbeskedet. Den korta rådgivningstiden får ej spillas bort på ekonomiska utredningar.
3.18 Allmänna advokatbyråkommitten (Ju 1977:11)
Kommittén skall enligt sina direktiv belysa taxefrågorna. Arbetet i kommittén har icke kommit så längt att några ställningstaganden i dessa frågor varit möjliga. Vad kommittén i det följande anför sker därför enbart på
grundval av nu föreliggande material och föregriper på intet sätt vad kom-
mittén slutligen kan föreslå.
Kommittén har i likhet med utredningen kunnat konstatera, att den stipulerade rådgivningstiden i många fall inte räcker till, och att de ekonomiska konsekvenserna härav är kännbara för de allmänna advokatbyråerna. Kommittén är därför positiv till att vanlig rädgivning föreslås kunna pågå upp till 30 minuter. Kommittén delar uppfattningen att institutet förlängd rädgivning har en uppgift att fylla. Att bestämma rådgivningsavgifterna till 1 respektive 2 procent av basbeloppet innebär enligt kommitténs uppfattning ett så stelt system att rådgivningsinstitutet kan komma att förbli olönsamt för de allmänna advokatbyråerna. Det föreligger nämligen en risk för
att advokaterna där vid kortare tidsöverdrag kommer att debitera för låg
avgift. Kommittén vill därför föreslå att avgiften för en tummes rådgivning
sätts lika med timkostnadsnormen för allmän rättshjälp och att rådgiv-
ningstiderna differentieras ytterligare, så att rådgivning kan ges i 30, 45 eller 60 minuter och betalas därefter. Med en antagen timkostnadsnorm på
230 kr. skulle avgiften då bli 115, 175 respektive 230 kr. Detta bör jämföras med rättshjälpsutredningens förslag som år 1978 skulle ge en rådgivnings-
avgift om 120 kr. för 30 minuter och 230 kr. för 60 minuter. De föreslagna avgifterna bör kunna efterges eller nedsättas. De bör vidare avräknas, om det senare beviljas allmän rättshjälp i frågan. Vid sidan av nu berörda rådgivningsinstitut kan man diskutera att införa en möjlighet att få enkla småfrågor, som klaras av på 10 å IS minuter, besvarade. Avgiften kunde då
sättas lågt (35-40 kr.) och betalas av alla. Med hänsyn till att inte någon återbetalning och heller ingen avräkning skulle ske, kunde den formella
hanteringen göras minimal. Ett tryckt kvitto på mottaget belopp borde räcka.
3.19 Utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt
Till en början vill vi ifrågasätta om det inte borde införas ökade möjligheter för allmänheten att erhålla kostnadsfri juridisk rådgivning i familjerättsliga frågor. BL. a. de nya reglerna om gemensam vårdnad har visat att det finns ett behov av rädgivning i sådana frågor. I den mån familjerättsassistenterna inte kan stå till tjänst med denna rådgivning borde det finnas möjligheter att på annat sätt utan kostnad få sådan hjälp.
3.20 Konsumentverket
Rättshjälp till konsumenter
Allmänhetens behov av juridiskt bistånd i samband med förvärv av vara. tjänst eller annan nyttighet för konsumtion är stort. Detta behov kan tillgodoses både inom ramen för samhällets rättshjälpssystem och på annat sätt.
Rättshjälpssystemet har för konsumenterna haft sin största betydelse
genom rådgivningsinstitutet. Denna rättshjälpsform ger konsumenterna
möjlighet att få sakkunnig rättshjälp både innan rättshandlingar företas och
efter det att tvister uppstätt med näringsidkare. Allmän rättshjälp däremot har fått mindre betydelse i konsumentsammanhang beroende på bepränsningen I rätten att få biträde i tvister söm kan handläggas enligt lagen (1974: 8) om rättegång i tvistemål om mindre värden.
Konsumentverket vill allvarligt ifrågasätta om det nuvarande rådgivningsinstitutet svarar mot det behov av rättshjälp som konsumenterna har.
Vid tillkomsten av det nuvarande rättshjälpssystemet beräknades antalet rådgivningsfall bli cirka 45000. År 1976 lämnades rådgivning i endast 27 000 fall. Det finns emellertid inte anledning anta att 1976 års siffra redovisar det faktiska behovet hos allmänheten av juridisk rådgivning. Tvärtom, behovet ligger långt över vad prognosen angav. Det måste tyvärr konstateras att grundtanken bakom rådgivningsinstitutet — att vem som helst skall kunna vända sig till advokat och få hjälp i nästan vilken rättslig angelägenhet som helst — inte har förverkligats. Enligt utredningens uppfattning (s. 88) beror detta främst på den korta rådgivningstiden, 20-25 mi-
nuter. Enligt konsumentverkets uppfattning kan orsakerna till rådgivningsinsti-
tutets nuvarande begränsade betydelse antas vara flera. En omständighet är säkerligen att allmänheten inte tillräckligt känner till att den mot en fast
avgift kan få räd av advokat. Att rådgivningen är förenad med kostnad har
säkerhgen mycket stor betydelse. Till detta kommer att rådgivningen är svårtillgänglig i den meningen att tidsbeställning måste ske och hjälp således inte kän erhållas i direkt anslutning till att behovet uppstår. Rådgivningen förutsätter dessutom personligt besök, i regel på dagtid.
Den rådgivning som lämnas av advokater utgör på konsumentområdet
ett komplement till den rådgivningsverksamhet som bedrivs av de kommunala och regionala konsumentorganen samt av konsumentverket. Det finns
därför anledning att här något redovisa denna verksamhet.
Konsumentverket bedriver t dag en omfattande rådgivning till allmänheten dels per telefon dels per brev. Konsumentverket inklusive Allmänna reklamationsnämnden (ARN) mottar årligen cirka 75000 telefonsamtal från konsumenter som vill ha råd. Hur många av dessa samtal som gäller
Juridiska frågor saknas f. n. exakt uppgift om. Under innevarande höst genomför verket en undersökning av rådgivningsverksamheten. Resultatet
av undersökningen kommer att föreligga i början av nästa år. Antalet telefonrådgivningsfall i juridiska frågor kan dock redan nu uppskattas till cirka 40000 per år. Av nämnda undersökning framgår även att verkets rådgivning i mycket stor utsträckning avser storstockholmsområdet. 60 procent av samtliga rådgivningssamtal till verket kommer från detta område.
Antalet telefonsamtal som når fram till en rådgivare utgör dock mindre än hälften av alla till verkets växel inkommande rådgivningssamtal. Konsumentverkets begränsade kapacitet i detta avseende gör det ej möjligt att
ta emot alla samtal. Med hänsyn till detta kan konsumenternas behov av
rådgivning i juridiska angelägenheter antas vara väsentligt större än vad
antalet rådgivningsfall utvisar.
Utöver telefonrådgivning lämnar verket även rådgivning i samband med handläggning av ärenden föranledda av anmälan eller skriftlig förfrågan
från konsumenterna. En stor del av dessa ärenden avser tvist mellan konsument och näringsidkare som inte kan prövas av Allmänna reklamations-
nämnden. Verkets åtgärder i dessa ärenden inskränker sig i stor utsträcknin till rådgivning.
Verkets centrala rådgivning direkt till allmänheten kommer efter hand att minska. Konsumentverkets styrelse har beslutat att utarbeta en plan
för avveckling av verkets direktrådgivning. Rådgivningsverksamheten
skall i framtiden överföras till de kommunala konsumentpolitiska organen.
En huvuduppgift för dessa organ är att ge vägledning till enskilda konsumenter. För närvarande finns konsumentpolitisk verksamhet i cirka 150 av landets kommuner. Cirka 75 procent av landets befolkning bor i dessa kommuner. I avvaktan på att den kommunala verksamheten blir helt utbyggd svarar även de regionalt verksamma hemkonsulenterna för rädgivning till konsumenter. Någon säker statistik över den totala omfattningen av allmänhetens kontakter med de kommunala och regionala rådgivarna finns f.n. inte, men antalet rådgivningsfall kan beräknas till över 200 000 per år. Inte heller finns exakta uppgifter om i vilken utsträckning rädgivningen avser juridiska frågor. Nämnas kan dock att en mindre undersökning av rådgivningsverksamheten i sju kommuner under 1975 visade att hälften av kontakterna avsåg juridiska spörsmål. Senare uppgifter från enskilda kommuner bekräftar att andelen är ungefär så stor. Den regionala rådgivningen omfattar i något mindre utsträckning juridiska frågor. Andelen juridisk rådgivning kan för den kommunala och regionala konsumentrådgivningen tillsammans uppskattas till minst 1/3 av den totala rådgiv-
ningen, dvs. minst 70000 fail per år.
Enligt konsumentverkets mening är det angeläget att samhället vid sidan av den verksamhet, som bedrivs av de konsumentpolitiska organen bereder konsumenterna tillgång till kvalificerad juridisk rådgivning inom ramen för rättshjälpssystemet. Den konsumentpolitiska rådgivningen kan av naturliga skäl inte avse mer invecklade juridiska frågor.
Som inledningsvis anförts anser konsumentverket inte att det nuvarande rådgivningsinstitutet inom ramen för rättshjälpssystemet fyller den funk-
inte innebära någon väsentlig förbättring härvidlag. Som tidigare konstaterats beror allmänhetens obenägenhet att anlita advokat för rådgivning bl. a. på att denna rådgivning är svårtillgänglig. Konsumentverkets erfarenheter visar att allmänheten har stort behov av att
snabbt, enkelt och utan kostnad få rådgivning i juridiska angelägenheter. Detta behov tillgodoses ofta bäst genom rådgivning per telefon. Det är därför angeläget att möjlighet skapas för advokater att lämna rådgivning till allmänheten per telefon. Resurser bör enligt verkets mening avsättas som gör det möjligt för de allmänna advokatbyråerna att ett par timmar om dagen lämna telefonrådgivning. Någon ersättning för telefonrådgivning kan redan av praktiska skäl knappast komma i fråga.
För närvarande förekommer hänvisning från advokatbyråer till den
kommunala och regionala konsumentverksamheten under åberopande av
kostnadsaspekter och avsaknad av mera ingående kunskaper i konsument-
juridiska frågor. Det finns anledning att i samband med utvidgning av ad-
vokaternas rådgivningsverksamhet bereda dem möjlighet till vidareutbild-
ning i konsumenträtt.
Utredningen föreslår att rådgivningen skall kunna förlängas upp till en timme när normal rådgivning på en halv timme inte är tillräcklig. Detta är i
och för sig en förbättring från allmänhetens synpunkt. Med hänsyn till att
avgiften för rådgivning ökar till 200 kronor för större delen av inkomsttagarna har dock en sådan förändring begränsat värde. Utredningens förslag innebär för flertalet inkomsttagare att de betalar vad rådgivningen i stort sett kostar. Samhället påtar sig helt eller delvis
kostnaden för rådgivningen bara för inkomstgrupperna under 26000 kr.
(vanlig rådgivning) respektive 36.000 kr. (förlängd rådgivning). För de
Prop. 1978/79: 90 . 321
stora inkomstgruppernas del subventioneras rädgivningen inte alls. Detta finner konsumentverket otillfredsställunde. En viktig anledning till att råd-
givningsinstitutet f.n. utnyttjas i så liten utsträckning kan sökas här. Om
rådgivningsinstitutet skall få den betydelse som varit avsedd och komma till bred användning mäste avgiftssystemet för den rådgivning som lämnas
vid personligt besök ändras.
Enligt konsumentverkets mening bör rådgivningsverksamheten -— som nu är fallet på konsumentområdet — till stor del bekostas av samhället. Verket anser rimligt att ett avgiftssystem utformas så att flertalet inkomsttagare kan få rådgivning mot en låg enhetlig avgift. För att rådgivningsinstitutet skall bli ett realistiskt alternativ för flertalet människor bör avgiften inte sättas högre än 50 kr. Liksom idag bör dock personer som saknar in-
komst erhålla rådgivning utan kostnad.
Sammanfattningsvis anser konsumentverket att rådgivningsinstitutet inom ramen för rättshjälpssystemet måste starkt utvidgas för att få den betydelse som varit avsedd och för att motsvara allmänhetens behov. Detta
bör ske dels genom att det införs möjlighet till kostnadsfri telefonrådgiv-
ning. dels genom att den rådgivning som sker vid personligt besök beläggs med en låg enhetlig avgift, ej överstigande 50 kronor.
3,21 Svenska kommunförbundet
Enligt sina direktiv har utredningen haft att i första hand söka finna former för en effektivisering av de olika rättshjälpsformerna och förenkling av rättshjälpssystemet. Målet skulle enligt direktiven vara att samhällets rättshjälp i större utsträckning än nu skulle anpassas efter den rättssökande allmänhetens behov. Direktiven ger emellertid ingen närmare anvisning om hur det eftersträvade målet skall uppnås. Utredningen har också be-
gränsat sig till en i det närmaste teknisk översyn av rättshjälpssystemet. Någon mera ingående genomgång och analys av vilket behov av räd och
hjälp i rättsliga frågor som den enskilde medborgaren ställs inför inom olika samhällssektorer har utredningen inte företagit. Utredningen bygger sina slutsatser främst på erfarenheter redovisade av företrädare för etablera-
de rättshjälpsorgan, Att en bredare undersökning och beskrivning av dessa
behov inte kommit till stånd ser styrelsen som en brist. Det torde nämligen i dagens samhälle finnas ett vida större behov hos enskilda att få råd och hjälp i rättsliga angelägenheter än vad utredningen redovisat. Särskilt uttalat torde detta behov vara på vissa områden, såsom inom offentlig myndighetsutövning, där rättshjälp i olika former är påkallad i syfte att stärka den enskildes ställning i dennes mellanhavande med myndigheten, på familjeoch äktenskapsrättens område i fråga om samlevnadsformer. äktenskapsskillnad och annan separation, vårdnad och umgängesrätt med barn samt
på konsumentområdet, i förhållande till enskilda affärsföretag, hyresvär-
dar m.fl. Även på de olika vårdområdena finns ett behov av rådgivning i
rättsliga frågor. Hos vissa grupper medborgare kan behov av rättshjälp va-
ra särskilt påtagligt, såsom hos invandrare, som på grund av bristande kännedom om svenska lagar och bestämmelser kan ha svårare än svenska medborgare att hävda sin rätt.
Att det rättshjälpsbehov som styrelsen bedömer faktiskt föreligga hos allmänheten inte når fram till rättshjälpsverksamheten kan antas sammanhänga med rättshjälpssystemets konstruktion. Rättshjälpssystemet präglas onekligen av mycken byråkrati, det är inte särskilt lättillgängligt för allmänheten och allmänheten har svårt att på förhand bedöma vilka kostna-
21 Riksdagen 1978/79, I saml. Nr 90
der det kan innebära att söka rättshjälp i olika former. Inte ens i fråga om rådgivning kan kostnaderna förutses.
Det är enligt styrelsens mening ett viktigt rättsskyddsintresse att enskil-
da får information om sina rättigheter och skyldigheter i olika sammanhang och att den enskilde ges en faktisk möjlighet att hävda sina rättsliga intres-
sen.
På flera samhällsområden har nämnda informationsbehov uppmärksammats. Det gäller bl. a. samhällets konsumentpolitik. 1975 uttalade sig riksdagen för ett ökat kommunalt engagemang i de konsumentpolitiska frågorna. Över hälften av kommunerna har numera sådan verksamhet. En betydande del av denna avser rådgivning till enskilda före eller efter köp. Den av kommunerna bedrivna rådgivnings- och upplysningsverksamheten är avgiftsfri för den som anlitar tjänsterna.
Vid de allmänna försäkringskassornas olika kontor ges kostnadsfri upp-
lysning om allmän försäkring och dess tillämpning, om den enskildes rätt
till rehabilitering m. m.
Den kommunala socialvårdsorganisationen lämnar kostnadsfri information och rådgivning i sociala frågor, inte sällan når rådgivningen också in på samlevnadsfrågor och familjerättsliga frågor. Vanligen kan den enskilde också få hjälp med att anföra besvär över beslut av myndigheten. I flera kommuner medverkar jurister i rådgivningen i rättsliga frågor. Familjeråd-
givningen ger råd i samlevnadsfrågor men förfogar ofta också över juridisk
expertis som lämnar råd i rättsliga frågor inom familje- och äktenskapsrättens område.
Gemensamma drag I här redovisade former av rådgivning — i vilken så-
lunda ingår mer eller mindre rådgivning i rättsfrågor — är att informationen
meddelas av experter var och en inom sitt specialområde, att rådgivningen är för den enskilde helt kostnadsfri och att rådgivningsverksamheten är fri från formalism och vanligen är lättillgänglig för den enskilde medborgaren. En allmän strävan i kommunerna är att så långt det befinnes möjligt geo-
grafiskt samordna samhällets service åt allmänheten. På flera håll har en
lokalmässig samordning kommit till stånd i form av särskilda servicecen-
traler, där allmänheten kan nå socialarbetare, familjerådgivare, konsumentupplysare. försäkringskassepersonal m. fl. Härigenom avser man att
nå ut till allmänheten och fånga upp det behov av information och rådgiv-
ning i olika personliga, sociala, ekonomiska och rättsliga frågor. som den enskilde kan bära på.
Det finns emellertid stora områden inom vilka en kommunal service av här angivet slag inte är möjlig. Exempel på detta är fastighetsrätten i vid
omfattning, vatten och avloppsområdet samt renhållningsfrågor. Hithö-
rande frågor är inte sällan mycket komplicerade och kräver särskilt sak-
kunniga rådgivare. Kommunen har också här ofta motstående intressen av kommersiell natur.
Det förhållandet att den allmänna rättshjälpen inte är anpassad efter den rättssökande allmänhetens behov har sålunda medfört att inom ramen för
kommunernas allmänna serviceverksamhet även rådgivning i rättsfrågor inom vissa specialområden tagits upp. En utveckling som kan leda till att det vid sidan av det statliga rättshjälpssystemet växer fram en kommunal
juridisk rådgivning kan emellertid inte accepteras. Flera skäl talar emot en
sådan utveckling. Bl. a. finns risk för intressekonflikter för den kommunalt anställde rådgivaren då den enskilde i en rättstvist har kommunen, visst
kommunalt organ eller företag som motpart. Rättshjälp, inklusive rådgivning åt allmänheten i rättsliga frågor är och bör enligt styrelsens mening
förbli en angelägenhet för det statliga rättshjälpssystemet.
Samtidigt måste behovet av en vidgning av rättshjälpen uppmärksammas. Styrelsen återkommer till den frågan längre fram i yttrandet.
Den målsättning för rättshjälpen som anges i utredningsditrektiven, näm-
ligen att anpassa samhällets rättshjälp efter den rättssökande allmänhetens behov, kräver enligt styrelsens mening egentligen att också de jurister som är verksamma inom det statliga rättshjälpssystemet kan Jämna rådgivning
på samma villkor som erbjuds den enskilde av kommuner och vissa statliga
organ inom de specialområden som beskrivits ovan. Även rådgivningen i rättsfrågor borde sålunda ges utan kostnad för den enskilde. Det kan enligt
styrelsens mening ses som ett rättvisekrav att information och rådgivning
för den enskilde som anlitar av samhället förordnad expert är kostnadsfri oberoende av frågans karaktär och oberoende av vilken huvudman som
står för rådgivningsverksamheten. Utredningens förslag går emellertid ut på en höjning av rättshjälpsavgiften för den enskilde från för närvarande 80 kronor till 100 kronor, samtidigt som rådgivningstiden förlängs från 20 till 30 minuter. Avgiften kan nedsättas eller efterges.
Inte heller enligt de föreslagna avgiftsreglerna torde den enskilde själv på förhand kunna bedöma vilken avgift som kommer att uttas vid rådgivning.
Möjligheten till nedsättning av avgiften utnyttjas redan nu enligt utredningen i ca 6070 av ärendena. I de allra flesta fall efterges avgiften helt.
Samtidigt påpekar utredningen (s. 91) att frågan om huruvida rådgivnings-
möjligheterna är tillräckligt kända bland den stora allmänheten och särskilt bland dem som har det sämst ställt förtjänar uppmärksamhet.
Finansieringen av rådgivningsverksamheten genom avgifter kan i framti-
den komma att spela en procentuellt sett ännu mindre roll än i dagsläget.
Frågan är om avgifterna då kommer att få sådan betydelse för verksamhetens finansiering att det därför finns anledning att fortsättningsvis laborera
med avgiftsuttag av enskilda. Avgiftsuttaget för ju onekligen genom prövning och redovisningsförfarande med sig mer omfattande administration för såväl rättshjälpsjuristen som för domstolsverket än ett system med full
kostnadstäckning från statens sida.
Utredningens förslag vad avser rådgivningsverksamhetens begränsning till angivna ärendegrupper biträder styrelsen.
3.22 Sveriges advokatsamfund
Mot den av utredningen föreslagna ordningen för rådgivning och för-
längd rådgivning samt systemet för avgifter härför har samfundet ingen er-
inran. Tvärtom delar samfundet utredningens syn på möjligheten att härigenom såväl effektivisera rådgivningsinstitutet som avlasta rättshjälpssystemet i övrigt från åtskilliga enklare ärenden.
3.23 Sveriges domareförbund
Domareförbundet vill innan förbundet går närmare in på frågan om dom-
stolarnas funktioner i sammanhanget uttala sin anslutning till förslaget om utsträckning av tiden för rådgivning och om förlängd rådgivning. Det torde vara helt uppenbart att den rådgivning, begränsad till 20 minuter, som nu gäller är helt otillräcklig.
3.24 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Av tillgänglig statistik framgår, att de allmänna advokatbyråerna lämnar rådgivning enligt rättshjälpslagen i mycket stor utsträckning, vilket visar, att ett stort behov av sådan rådgivning för en överkomlig summa förelig-
ger. Att det nuvarande rådgivningsinstitutet medfört stora inkomstförluster för de allmänna advokatbyråerna, har även klart framgått av olika utred-
ningar. Den genomsnittliga tiden för rådgivning överstiger vida ersättningsnivån för rådgivningsavgiften. Emellertid fyller enligt föreningens bestämda uppfattning institutet en mycket stor uppgift, som inte kan mätas i
pengar. Genom rådgivningen hindras i många fall tvistigheter och andra
framtida problem, som kun föra med sig oanade följder i form av proces-
ser. Föreningen vill därför starkt framhålla, att rådgivningsinstitutet hittills fyllt en viktig funktion och även för framtiden måste förbli attraktivt för att kunna behålla denna funktion och ge resultat.
De spörsmål som behandlas under en rådgivning är mycket varierande liksom svårighetsgraden av den juridiska bedömningen. Erfarenheten visar dock att det är sällsynt, att en rådgivning tar mindre tid än 15—20 minu-
ter. I de fall en rådgivning klaras av på kortare tid tar juristen nog oftast in-
te ut någon avgift, enär klienten vänt sig till fel forum.
Mänga rädgivningar är komplicerade och därför bör — som föreningen tidigare förordat — ett institut med dubbel rådgivningstid övervägas. Att behov därav föreligger, framgår klart av den tid som nu genomsnittligen åtgår för rådgivning.
Föreningen kan därför i princip väl tänka sig ett system med enkel resp. förlängd rådgivning, även om ett sådant kan medföra vissa praktiska problem för den handläggande juristen.
Den av utredningen föreslagna avgiften kan dock inte accepteras. Som
tidigare nämnts kan fördelarna med institutet inte redovisas i pengar.
Emellertid föreligger stor fara för att en alltför hög avgift medför bortfall av klienter och detta gäller främst klienter med svag ekonomi. En avgift på över 100 resp. 200 kronor torde tyvärr medföra att klienterna i stor utsträckning kan komma att avstå från att söka råd, då dylika belopp — oavsett vilka kostnader som I framtiden kan uppkomma för klienten p. g. a. avståendet — är alltför påfrestande för ekonomin.
Det kan anmärkas att klienten inte sällan jämför avgiften för rådgivning med avgiften för läkar- resp. tandläkarbesök.
Redan nuvarande avgift uppfattas enligt många byråers erfarenhet av klienterna som alltför hög.
Det är svårt att avväga fördelarna av ett attraktivt rådgivningsinstitut
och nackdelarna av ett olönsamt, men föreningen vill i första hand — med hänsyn till institutets preventiva verkan — förorda att ett system med generella subventioner övervägs. Om sådana inte anses kunna införas, bör reglerna för eftergift resp nedsättning av rådgivningsavgift göras mer libe-
rala mot klienterna. Av utredningen föreslagen höjning av gränserna för
förmögenhetsinnehav är riktig.
För de allmänna advokatbyråerna är det från lönsamhetssynpunkt väsentligt att reglerna för rådgivning ändras så snart det någonsin är möjligt.
Prop. 1978/79: 90 : 325
3.25 Lantbrukarnas riksförbund
Mot vad förslaget innehåller i 8 5 har förbundet ingen erinran. De för rådgivning respektive förlängd rådgivning föreslagna tiderna synes följaktligen vara lämpligt avpassade.
Ej heller synes något vara att erinra mot att rådgivning och förlängd rådgivning ej får lämnas för upprättande av självdeklaration ($ 6 första meningen).
I fråga om massärenden innehåller förslaget till rättshjälpsförordning
bl. a. att rådgivning eler förlängd rådgivning ej får lämnas i inskrivnings-
ärende enligt jordabalken ($ 3). Förbundets erfarenheter av dylika inskrivningsärenden pekar på att många av dessa ärenden kan vara mer eller
mindre komplicerade och att inskrivningsmyndigheterna på grund av ar-
betsbelastning inte förmår att lämna de sökande den hjälp som i vissa avse-
enden erfordras. Förbundet ifrågasätter därför om ej en viss uppmjukning
kan vara nödvändig, förslagsvis så att rådgivning och förlängd rådgivning bör medges i ärenden som i svårighetsgrad avviker från normalfallen.
Den avgift som föreslagits för de två rådgivningsfallen synes vara acceptabel. Detsamma gäller möjligheten att avgiften får nedsättas eller efterges
($ 7). I detta sammanhang erinras om vad förbundet inledningsvis anfört. Det
bör alltså efter dispens föreligga möjligheter för annan än advokat att utöva de befogenheter som föreslagits i $$ 5 och 7.
4¶Tillämpningsområdet
4.1 Massärenden 4.1.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen är positiv till utredningens förslag att allmän rätts-
hjälp skall kunna beviljas i massärenden av komplicerad beskaffenhet.
Den nuvarande ordningen härvidlag synes alltför onyanserad. Av kostnadsskäl synes dock liberaliseringen böra ske med varsamhet. Förslaget att rättshjälpsnämnd skall pröva framställning om rättshjälp i detta slags angelägenheter tillstyrks därför.
4.1.2 Göta hovrätt
Hovrätten har inte något att erinra mot utredningens förslag i denna del.
4.1.3 Kammarrätten i Göteborg
Enligt gällande ordning behandlas ansökningar som avser upprättande av självdeklaration och upprättande av fastighetsdeklaration olika. Det rå-
der också en skillnad mellan möjligheterna att få rättshjälp i fastighetstaxe-
ringsmål, som räknas till massärenden, och möjligheterna att få rättshjälp i
andra taxeringsmål. Utredningen föreslår visserligen den förändringen att
allmän rättshjälp skall kunna beviljas i mer komplicerade massärenden.
Även med denna ändring kommer det att finnas en skillnad i behandlingen
av de båda ärendetyperna. Enligt kammarrättens erfarenhet är denna skill-
att få rättshjälp för att upprätta självdeklaration och för att upprätta fastighetsdeklaration. Av samma skäl bör alla taxeringsmål behandlas lika.
4.1.4 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Med hänsyn till direktiven för utredningen anser sig rättshjälpsnämnden böra tillstyrka förslaget att i princip s.k. massärenden skall falla inom rättshjälpsområdet. Nämnden anser sig dock inte kunna tillstyrka att förrättande av bouppteckning skall falla inom tillämpningsområdet. Även om ett förenklat bouppteckningsförfarande numera införts i vissa fall kan dock ett betydande antal ansökningar om allmän rättshjälp förväntas. Med hänsyn till att rättshjälp skall kunna beviljas endast ”om ärendet avsevärt av-
viker från vad som kan anses normalt för ärendetypen eller om eljest särskilda skäl föreligger” finns också risk för att i och för sig välbeställda
dödsbon kan komma att gynnas. Enligt specialmotiveringen skall ju rätts-
hjälpsfrågan bedömas med utgångspunkt från bouppgivarens ekonomiska förhållanden. Detta kan leda till stötande konsekvenser. Nämnden vill i
sammanhanget påpeka att förrättande av bouppteckning närmast är ett led i boutredningen som ju åvilar dödsbodelägarna samfällt och som normalt
inte — även om boet är omfattande — berättigar till rättshjälp. Om någon
särskilt svår och krånglig delfråga föreligger har den enskilde dödsbodel-
ägaren däremot möjlighet att få allmän rättshjälp i just den delen.
Rättshjälpsnämnden föreslår därför att även förrättande av bouppteck-
ning I likhet med upprättande av självdeklaration utesluts från rättshjälps-
området.
4.1.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot utredningens förslag.
4,1.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Nämnden har ingen erinran mot förslaget.
4.1.7 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Enligt nämndens bedömning torde utredningens förslag om att allmän
rättshjälp skall kunna beviljas i massärenden av mera komplicerad beskaffenhet medföra en inte obetydlig ökning av samhällets kostnader för rättshjälp. Nämnden ser förslaget som en önskvärd förbättring av rättshjälpssystemet och tillstyrker detta trots befarade kostnadsökningar. Bestäm-
melserna bör dock inte som föreslagits ingå i rättshjälpsförordningen utan inarbetas i rättshjälpslagen.
4.1.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Beträffande massärenden gäller för närvarande att rättshjälp inte kan be-
viljas. Utredningens förslag att möjliggöra beviljandet av rättshjälp i ären-
den av ovanlig svårhetsgrad kan godtas. I brist på närmare riktlinjer över-
låts åt praxis att på lämpligt sätt begränsa området för rättshjälp, vilket under en övergångstid kommer att medföra osäkerhet och svårigheter.
4.1.9¶Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rättshjälpsnämnden anser också, om än med tveksamhet, att det på vis-
sa av utredningen anförda skäl är motiverat att införa möjligheten att få
rättshjälp i massärenden. Nämnden anmärker dock att några av dessa ärenden väl icke såsom utredningen påstår berör personer i små omständigheter även om deras rättshjälpsavgift blir låg. Att som utredningen anmärkt spärr mot missbruk ligger i att avgift skall utgå är enligt nämndens
mening icke någon vägande invändning, eftersom avgiften i omkring 80 22
av ärendena fastställes till högst grundavgiften.
Prop. 1978/79: 90 : 327
4.1.10 Domstolsverket
Som utredningen konstaterat lämnar olika myndigheter gratis omfattan-
de service i massärenden. Mot avgifter bistår banker, begravningsför-
eningar och kommunala förtroendemän med hjälp. När det gäller inskrivningsärenden lämnar inskrivningsmyndighet hjälp även i mera komplicerade ärenden. som exempelvis relaxationer. Då komplikationer uppstår i bouppteckningsärenden torde detta regelmässigt bero på att dödsboet har omfattande tillgångar. Enligt domstolsverkets uppfattning kan det med hänsyn till det anförda ifrågasättas om det finns behov av att kunna bevilja
rättshjälp ens om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som
kan anses vara normalt för ärendetypen. En utvidgning på sätt utredningen
föreslagit av möjligheten att erhålla rättshjälp I massärenden kan dessutom
medföra stora tillämpningssvårigheter.
Enligt domstolsverkets uppfattning finns det emellertid en typ av inskrivningsärenden enligt jordabalken som knappast kan betecknas som massärenden, nämligen ärenden angående lagfartssammanträde. Här bör rättshjälp kunna beviljas om ärendet är svårare än normalt. I övriga fall avstyrker domstolsverket utredningens förslag i denna del.
Advokaten Sven-Inge Söderberg är skiljaktig och anför att rättshjälp bör kunna beviljas i massärenden av mer komplicerad beskaffenhet enligt utredningens förslag.
4.1.11 Försvarets civilförvaltning
När det gäller massärenden skall enligt författningstörslaget — även om ärendet är anhängiggjort vid myndighet — endast rättshjälpsnämnd få bevilja allmän rättshjälp. Enligt civilförvaltningens uppfattning bör utöver rättshjälpsnämnd i föregående stycke nämnda myndigheter tilläggas upp-
gften att pröva rättshjälpsfrågor i dessa ärenden. Frågan huruvida ett
ärende i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen bör enligt civilförvaltningens mening bäst kunna bedömas av den myndighet som handlägger ärendet. Enligt civilförvaltningens bedömning skulle det därför innebära en förenkling och besparing om domstolarna m.fl. fick bli rättshjälpsbeviljande myndighet i de ärenden som här avses.
Vad som tidigare nämnts om massärenden i allmänna domstolar m. fl.
gäller i och för sig även övriga statliga myndigheter. Med hänsyn till den
ringa erfarenhet flertalet av dessa övriga myndigheter torde ha av rätts-
hjälpsfrågor, synes det emellertid mer rationellt att lägga även rättshjälps-
prövningen i dessa myndigheters massärenden på rättshjälpsnämnderna.
4.1.12 Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att allmän rättshjälp skall kunna utgå
i vissa massärenden när de är av komplicerad art eller eljest särskilda skäl
föreligger.
4.1.13 Riksrevisionsverket
Departementschefen framhöll i tilläggsdirektiven det angelägna i att ut-
redningen noga beaktade de starkt stegrade kostnaderna för samhällets rättshjälp. En prioritering mellan olika rättsskyddsändamål kunde av detta
skäl visa sig nödvändig. RRV får i anslutning härtill anföra följande.
= Allmän rättshjälp I massärenden
Utredningen frumhåller att beträffande samtliga typer av s. k. massären-
den — dvs. främst bouppteckningar, inskrivningsärenden, fastigchetsdeklarationer samt mål och ärenden angående fastighetstaxering — finns myndigheter och organisationer som tillhandahåller hjälp vad avser enklare ärenden. Av detta skäl anser utredningen att rådgivning inte bör införas. Däremot bör enligt utredningens förslag möjligheter till allmän rättshjälp finnas, om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen.
RRV finner att en reform i enlighet med utredningens förslag kan kom-
ma att förorsaka rättshjälpsnämnderna betydande arbete, eftersom varje ansökan som en konsekvens av den föreslagna konstruktionen kommer att kräva en ingäende utredning. RRV anser därför att den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för rättshjälp i massärenden bör ges låg
prioritet.
4.1.14 Länsstyrelsen i Malmöhus län
Enligt förslaget kan man inte erhålla rådgivning när det gäller upprättande av självdeklaration och fastighetsdeklaration. Allmän rättshjälp kan inte heller erhållas för upprättande av självdeklaration. Däremot kan allmän rättshjälp erhållas för upprättande av fastighetsdeklaration, om ärendet avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen eller om el-
jest särskilda skäl föreligger. De rättssökandes behov av hjälp torde i och för sig vara större när det
gäller upprättande av en komplicerad självdeklaration än när det gäller upprättande av en komplicerad fastighetsdeklaration. Av praktiskt administrativa och ekonomiska skäl har en viss begränsning av de rättsliga angelägenheter i vilka rättshjälp kan erhållas varit nödvändig. Av denna anledning har enligt förslaget upprättandet av självdeklaration uteslutits från tillämpningsområdet. Det kan ifrågasättas om ej även upprättandet av fastighetsdeklaration av samma skäl borde ha uteslutits.
4.1.15 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Förslagen att allmän rättshjälp skall ges i vissa komplicerade massärenden och åt näringsidkare, vilken med hänsyn till verksamheten är jämför-
bar med fysisk person som inte är näringsidkare, innebär en välkommen
vidgning av de allmänna byråernas verksamhetsområde.
4.1.16 Sveriges advokatsamfund
När det gäller massärenden (11) vill samfundet i anslutning till vad utredningen uttalat främst på sid. 135 i betänkandet framhålla vikten av att
dessa ärenden varken genom direkt lagreglering eller genom en restriktiv lagtiltämpning försummas i rättsskyddshänseende i sådana fall där de väl är så komplicerade att de kan likställas med andra ärendetyper vari rätts-
hjälp regelmässigt beviljas. Enligt den erfarenhet som är företrädd inom
samfundet kan massärendena inte sällan kräva en juridiskt kvalificerad be-
dömning och arbetsinsats som ingalunda tillhandahålls eller kan tillhandahållas inom ramen för den service som myndigheter, banker, begravnings-
byråer m. fl. lämnar.
4.1.17 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Enligt föreningens mening finns skäl för att rådgivningsinstitutet öppnas
för massärenden utom dektarations- och registreringsärenden. Detta gäller
Prop. 1978/79: 90 . 329
i trots av den hjälp klienten kan få från vederbörande myndighet. Som tidi-
gare påpekats är denna hjälp huvudsakligen formell.
Föreningen vill varmt tillstyrka, att möjlighet till allmän rättshjälp i mer komplicerade massärenden öppnas och påpekar att själva avgiften avskräcker klienterna från ”okynnesrädfrågningar” i enklare ärenden.
4.2 Näringsidkare
4.2.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen delar den av riksdagen vid flera tillfällen framförda
uppfattningen att en generösare inställning till vissa näringsidkare är önsk-
värd. Vad beträffar domstolens eget verksamhetsområde kan nämnas att det är utomordentligt vanligt förekommande att en av parterna är närings-
idkare. Fastighetsägare som hyr ut lägenhet i flerfamiljshus är sålunda en-
ligt förarbetena till RHI (prop. 1972:4 s. 314) att betrakta som näringsidkare. Och i de s.k. lokalmålen. vilka dock endast i begränsad utsträckning
kan komma under bostadsdomstolens prövning, är hyresgästen regelmäs-
sigt rörelseidkare. Det är domstolens uppfattning att det bland nu berörda parter finns ett inte obetydligt antal som av ekonomiska skäl drar sig för att anlita biträde, ehuru detta kunnat gagna deras sak.
Utredningens förslag till omformning av kriterierna för rättshjälp åt näringsidkare i förening med de anslutande motivuttalandena synes ägnat att
öppna större möjligheter än hittills att bevilja näringsidkare allmän rättshjälp. Det skulle självfallet ha varit önskvärt om de närmare förutsättning-
arna för beviljande av rättshjälp angivits mindre vagt än som skett i betän-
kandet. Domstolen är emellertid medveten om de svårigheter som här upp-
ställer sig och godtar utredningens allmänt hållna formulering. Det är dock nödvändigt att prövningen av ansökan i dessa fall hålls samman hos rättshjälpsnämnderna så att tillämpningen blir enhetlig. Att kostnadsökningar
för det allmänna uppkommer torde ändå vara ofrånkomligt.
4.2.2 Göta hovrätt
Hovrätten har inte något att erinra mot utredningens förslag i denna del men finner det önskvärt att de förutsättningar, som skall föreligga för att
en generösare tillämpning i vissa fall skall kunna ske, om möjligt anges mer explicit.
4.2.3 Hovrätten för Nedre Norrland
Hovrätten delar den uppfattning som kommit till uttryck i förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 89) att sociala skäl i undantagsfall kan tala för att bevilja näringsidkare rättshjälp liksom att näringsidkarens ekonomiska förhållanden kan vara sådana att det framstår som stötande att vägra rättshjälp. Utredningen anser att reglerna om allmän rättshjälp åt nä-
ringsidkare nu bör ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Vad som av-
ses med verksamhetens art har utredningen icke klargjort i betänkandet. Svårigheten att i lagtexten ange vilka kriterier som bör uppställas för att
allmän rättshjälp till näringsidkare skall få utgå är uppenbar. Enligt hovrättens mening är det tveksamt om den åsyftade utvidgade möjligheten för näringsidkare att få rättshjälp framgår av den föreslagna bestämmelsens lydelse. En hänvisning i lagtexten till ”omständigheterna i övrigt” är ju föga
upplysande. Hovrätten förordar att i bestämmelsen göres enbart den begränsningen, att rättshjälp ät näringsidkare i angelägenhet som uppkommit
i hans näringsverksamhet får lämnas bara om särskilda skäl föreligger. Vad man varit orolig för har väl varit att näringsidkare skulle få tillgång till all-
män rättshjälp för indrivning av fordringar som uppkommit i rörelsen. Det
kan vara anledning att i lagen uttryckligen undantaga sådana angelägenhe-
ter.
4.2.4 Kristianstads tingsrätt Tingsrätten delar utredningens uppfattning att det finns skäl att åstad-
komma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få
rättshjälp (s. 148). Det kan emellertid ifrågasättas, om inte den föreslagna
lagtexten kommer att tolkas lika restriktivt som den nuvarande. Tingsrät-
ten är av den uppfattningen att man skulle råda bot för sådana farhågor genom att ur [2 § 2 st. 3 lagförslaget taga bort orden bara” och "särskilda". Om skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till angivna omständigheter, skulle alltså rättshjälp kunna beviljas för näringsidkare.
4.2.5 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö Enligt nu gällande lag (8 § 3.) får rättshjälp inte lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, om inte sär-
skilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska för-
hållanden eller sakens beskaffenhet. Utredningen anför att det finns skäl
att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Detta kan ske, säger utredningen (sid. 148), genom att reglerna ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. I lagförslaget (12 §
3.) uttrycks detta så, att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare, bara
om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens
art och begränsade omfattning. hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Den nuvarande lagregeln synes ha lett till att rättshjälp beviljats näringsidkare endast i mycket begränsad omfattning. Enligt. Arrfelts kommentar till rättshjälpslagen (2 uppl. sid. 52) anses allmän rättshjälp kunna lämnas
bara den näringsidkare som har en ställning som är jämförbar med en lön-
tagares i lägre inkomstläge. Denna ståndpunkt har enligt Arrfelt lett till att allmän rättshjälp vägrats även den som i och för sig bara skulle betala
grundavgiften i kostnadsbidrag, när rörelsen varit av sådan omfattning att han av den anledningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre in-
komstläge. Utredningen uppger (sid. 146) att när det gäller årsomsättningens storlek har enligt uppgift från besvärsnämndens kansli gränsen i praxis satts vid 100000 kr.
I hyresnämnderna förekommer ett mycket stort antal ärenden där enskilda näringsidkare uppträder som parter. En vanlig typ av ärenden är medling enligt 57 § hyreslagen i anledning av uppsägning av lokal. Under
första halvåret 1977 inkom till hyresnämnden i Malmö 97 sådana ärenden.
Dessa ärenden är av stor betydelse för lokalhyresgäster. Mycket ofta är
det fråga om näringsidkaren alls skall kunna fortsätta sin verksamhet. Det är alltså rörelsens existens som står på spel. Näringsidkarna, som ofta är
hantverkare eller innehavare av små butiker, är tydligen i hög grad beroende av kunnigt biträde. Rättshjälp förekommer emellertid ytterst sällan i dessa ärenden. Om näringsidkaren uppträder utan biträde, brister det lätt i
Prop. 1978/79: 90 Ne 331
Jämställdheten mellan parterna, i synnerhet som hyresvärden ofta är en
kommun eller en fastighetsägare med erfarenhet av fastighetsjuridik och ekonomisk möjlighet att låta sig företrädas av kunnigt biträde. Det undan-
drar sig hyresnämndens bedömning huruvida näringsidkaren, när han inte har biträde. sökt rättshjälp och fått avslag eller inte funnit det lönt att söka
rättshjälp alls. En gissning är att det bland näringsidkare finns den uppfattningen att rättshjälp överhuvudtaget inte kan beviljas dem. Som exempel
på näringsidkare som nyligen uppträtt i hyresnämnden och som redan med nuvarande lagregel bort kunna erhålla rättshjälp kan nämnas följande: gravör som innehade en liten gravyrverkstad, innehavarinna av en tobaksaf-
fär med liten omsättning, frisör med obetydlig verksamhet, innehavarinna
av symaskinsaffär som sålde ett 70-tal symaskiner om året och dessutom i
någon omfattning bedrev reparation av symaskiner.
Hyresnämnden finner det alltså väl motiverat att reglerna ändras så att näringsidkare i större omfattning än nu kan få rättshjälp. Nämnden finner det tveksamt om utredningen i detta hänseende gått tillräckligt långt. Enligt både den nuvarande och den föreslagna lagtexten krävs särskilda skäl
för rättshjälp. I den gällande lagtexten (8 § 3.) åberopas sökandens ”eko-
nomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet”. Enligt den föreslagna
lagtexten får rättshjälp beviljas, ”bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, sökandens ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheter-
na i övrigt”. Enligt hyresnämndens mening kan den föreslagna lagtexten mycket väl komma att tolkas lika restriktivt som den nuvarande. Utred-
ningens intentioner skulle bättre komma fram om orden ”bara” och ”särskilda” togs bort. Rättshjälp skulle alltså kunna beviljas näringsidkare, om
skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till de angivna kriterierna.
Lantbrukare är också näringsidkare i lagens mening, och vad som sagts om behovet av rättshjälp för näringsidkare i allmänhet är också tillämpligt på dessa. I synnerhet gäller detta de för jordägare och arrendator viktiga ärendena om förlängning av arrendeavtal.
Utredningen diskuterar på sid. 146 och 147 hur en gräns skall kunna dras mellan de näringsidkare som bör och de som icke bör kunna erhålla rätts-
hjälp. Hyresnämnden delar utredningens slutsats att varken antalet anställda eller omsättningens storlek kan tjäna som säkert kriterium på behov av rättshjälp. Vad gäller t. ex. detaljhandeln varierar lönsamheten mycket mellan olika branscher, varför bruttoomsättningen inte anger branschens lönsamhet. En bättre uppfattning om ett företags ekonomiska styrka får man genom att undersöka ägareuttag och rörelseöverskott. Eftersom resultatet kan variera olika år, torde mest rättvisande vara att göra ett genomsnitt av de tre sista årens sammanlagda ägareuttag och rörelseöverskott. Om det vid en sådan undersökning visar sig att näringsidkarens ekonomiska situation är jämförbar med en löntagares, bör rättshjälp beviljas.
4.2.6 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att det inte bör komma ifråga att ge näringsidkare som är fysisk person rätt till allmän
rättshjälp utan begränsning. Nämnden — som inser de svårigheter utred-
ningen haft i berört avseende — anser att förslaget är godtagbart även om en mera konkret utformning varit önskvärd exempelvis i form av anknyt-
ning till verksamhetens årsomsättning och/eller antalet anställda. Man måste dock ha förståelse för tveksamheten härvidlag. Nämnden finner
emellertid att den föreslagna lydelsen är ägnad att vidga möjligheten att bevilja näringsidkare allmän rättshjälp.
Utredningen föreslår att nuvarande lydelse som talar om "angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet” ändras till ”angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet”. Rättshjälpsnämnden uppfattar ändringen så att nägon begränsning inte skall föreligga beträffande rätt att erhålla allmän rättshjälp i angelägenhet, som avser tillämnad näringsverksamhet.
4.2.7 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Utredningens förslag innebär en viss utvidgning av möjlighet att få allmän rättshjälp. Allmän rättshjälp skulle för många näringsidkare ha karaktären av en rimlig social förmån. Denna rättshjälpens karaktär medför emellertid att utvidgning måste ske med en viss försiktighet. Om näringsidkares möjligheter att erhålla allmän rättshjälp utvidgas kommer otvivelaktigt fördyringar att bli följden.
Utredningen vill ändra lagtextens ordalydelse till "uppkommit i hans nä-
ringsverksamhet”. Rättshjälpsnämnden vill påpeka att ”uppkommit i hans näringsverksamhet” är ett snävare uttryck än "i samband med hans näringsverksamhet”. Användes uttrycket "uppkommit i" kommer detta att
medföra att näringsidkares rätt att få allmän rättshjälp utvidgas.
4.2.8 Rättshjälpsnämnden i Malmö
I utredningens förslag upprätthålles kravet på att näringsidkare skall erhålla allmän rättshjälp endast om särskilda skäl föreligger härför. Rätts-
hjälpsnämnden anser en sådan begränsning erforderlig. Till skillnad från
nu gällande rätt har i den nya bestämmelsen intagits en närmare bestäm-
ning av vilka olika omständigheter man skall ta hänsyn till för att särskilda
skäl skall anses föreligga. Bestämmelsens utformning torde innebära vidga-
de möjligheter för näringsidkare till allmän rättshjälp. Nämnden har ingen
erinran häremot.
4.2.9 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Nämnden delar utredningens uppfattning att näringsidkare bör kunna erhålla allmän rättshjälp i större omfattning än för närvarande i angelägenhet
som uppkommit i hans näringsverksamhet.
Enligt nuvarande praxis har storleken av omsättningen i rörelse kommit alt tillmätas avgörande betydelse för näringsidkares möjlighet att erhålla allmän rättshjälp. Med hänsyn till att förhållandena varierar mycket mellan olika branscher ifrågasätter nämnden lämpligheten härav. Nämnden ställer sig också tveksam till om den föreslagna utformningen av lagtexten (12 § 2
st. 3 p.) medger någon nämnvärd utvidgning av praxis.
4.2.10 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Önskemål om utvidgad möjlighet att ge rättshjälp åt näringsidkare har
framförts från flera håll. Den av utredningen föreslagna utvidgningen är
emellertid så vagt angiven, att det helt har lagts på rättshjälpsmyndigheterna att dra upp de nya gränserna. Det hade varit önskvärt med en mera klargörande avgränsning. Med föreslagen konstruktion kommer det att ta tid
innan tillräckligt säkra gränser kan ges för de fall där näringsidkare skall
erhålla allmän rättshjälp.
4.2.11 Domstolsverket
Som utredningen påpekat har det inom besvärsnämnden för rättshjälpen och i rättshjälpsnämnderna utbildats en restriktiv praxis i fråga om rätt för näringsidkare till allmän rättshjälp. Domstolsverket delar utredningens uppfattning att det finns skäl som talar för att man bör åstadkomma cen ge-
nerösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Det vill också synas som om departementschefen i propositionen till
rättshjälpslagen ansäg att näringsidkare skulle kunna få rättshjälp i något
större omfattning än vad praxis tillåtit.
Tillämpningen av gällande bestämmelser har inneburit betydande svå-
righeter dels i fråga om vem som skall anses vara näringsidkare, dels i frå-
ga om angelägenhet kan anses ha samband med näringsverksamhet dels
ock i fråga om särskilda skäl skall anses föreligga. Det torde emellertid som
utredningen konstaterat vara omöiligt att konstruera en regel som enkelt anger under vilka omständigheter en näringsidkare skall erhålla rättshjälp. En sådan bestämmelse måste, för att inte bli stelbent och föranleda stötan-
de konsekvenser, vara försedd med betydande undantag. Därför bör det också fortsättningsvis ske en sammanvägning av samtliga omständigheter
som kan anses våra av betydelse i sammanhanget såsom omsättningens storlek, antalet anställda, verksamhetens art och omfattning samt näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden.
Utredningen synes genom att formulera om ifrågavarande bestämmelse ha velat markera sin inställning att en generösare tillämpning av möjlighe-
terna Yör näringsidkare att få rättshjälp bör åstadkommas. Som tidigare framkommit anser domstolsverket att lagregeln bör ges en utformning. som inte alltför mycket avviker från den gällande. Den av utredningen fö-
reslagna uppfyller detta krav. Utredningen har emellertid inte närmare angett i vilka situationer man tänkt sig en mera generös tillämpning. Som
en allmän princip för en mera generös tillämpning av möjligheterna till allmän rättshjälp för näringsidkaré har utredningen angett att det skall röra
sig om näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Det hade varit önskvärt att utredningen på denna punkt angivit vilka typer av näringsidkare som här avsetts eller åtminstone gett exempel på sådana näringsidkare. Det är nödvändigt att en exemplifiering göres i samband med den vidare behandlingen av denna lagstiftningsfråga. Detsamma gäller även den nivå till vilka man vill lägga kriteriet som avser verksamhetens begränsade omfattning. Här blir det ofrånkomligt att bygga på bruttoomsättning och antal anställda som två väsentliga faktorer vid bedömningen. Vidare bör vid den fortsatta behandlingen även klart framgå vilken behandling som skall vederfaras även de näringsidkare som inte skall anses som likställda med löntagare. I vilka fall kan man tänka sig att
meddela rättshjälp för dem i angelägenheter som uppkommit i näringsverk-
samheten? I praxis har även uppkommit andra frågor som vore förtjänta av att ytterligare granskas i förevarande sammanhang. Domstolsverket tänker då närmast på personer som göransökan om allmän rättshjälp i angelä-
genhet som har samband med tidigare bedriven näringsverksamhet. I
många fall har vederbörande övergått till vanlig anställning som arbetstagare men har där en inkomst som föranleder högre rättshjälpsavgift än grundavgiften. I vilken mån har man här att beakta vilken omfattning den
tidigare rörelsen hade? Även de fall där löntagare i större eller mindre om-
fattning som ”extraknäck”' bedriver näringsverksamhet med vilken en ak-
tuell angelägenhet har samband bör uppmärksammas i förevarande sam-
manhang.
Enligt domstolsverkets uppfattning krävs således på denna punkt en omfattande diskussion i motiven om i vilka fall man anser att rättshjälp bör beviljas. I annat fall riskerar man att praxis på nytt blir alltför restriktiv eltler 1 vart fall att det tar lång tid innan uillämpningen av bestämmelsen nått erforderlig stadga.
4.2.12 Socialstyrelsen
Utredningen har ansett att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för enskilda näringsidkare att erhålla rättshjälp. Styrelsen delar utredningens uppfattning och vill särskilt framhålla att många småföretagare är arbetshandikappade som genom olika samhällsinsatser, t.ex. näringshjälp, fått möjlighet till försörjning i form av
egen rörelse. Av betänkandet Arbete med näringshjälp (SOU 1977: 22)
framgår att de handikappade i allmänhet har låga inkomster från stna rörel-
ser.
4.2.13 Riksrevisionsverket
Enligt utredningen finns det skäl att åstadkomma en generösare tillämp-
ning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp i angelägenhet som
uppkommit i hans näringsverksamhet. Genom den praxis som har utbildats hos rättshjälpsnämnderna och besvärsnämnden har allmän rättshjälp i princip kommit att vägras alla näringsidkare med sådana inkomstförhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften. Utredningen konstaterar emellertid att gränsdragsningsproblemen kan bli omfattande, när det gäller att avgöra om allmän rättshjälp skall utgå eller inte.
Enligt RRVs uppfattning torde avsaknaden av klara och enhetliga linjer
komma att skapa problem för rättshjälpsnämnderna. Därutöver vill RRY
peka på några förhållanden av betydelse i sammanhanget:
0 En näringsutövare måste förutsättas ha övervägt riskerna i verksamhe-
ten och möjligheterna att gardera sig mot oförutsedda händelser. e För näringsidkare gäller till skillnad från löntagare att kostnader för ju-
ridiskt biträde ofta torde vara avdragsgilla enligt 29 § kommunalskatte-
lagen.
Det är vanligt att näringsidkare ingår avtal om skiljemannaförfarande
vid upprättande av avtal. Detta förfarande minskar samhällets kostna-
der för rättsskipning och det torde vara olyckligt om denna praxis änd-
rades av en reform på rättshjälpsområdet.
Med hänsyn till vad som anförts anser RRV att utredningens förslag om
vidgade möjligheter för näringsidkare att i denna egenskap få rättshjälp bör ges låg prioritet.
4.2.14 Länsstyrelsen i Stockholm
Allmän rättshjälp får enligt 8 § första stycket 3 p. i nuvarande rättshjälpslag (RHL) inte lämnas näringsidkare i angelägenhet som har sam-
band med hans näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Utredningen anser att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för de näringsidkare som standardmässigt och i övrigt är jämställda med vanliga löntagare att få rättshjälp. All-
män rättshjälp föreslås sålunda kunna beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt måste anses jäm-
ställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Som näringsidkare betraktas i praxis den som i egenskap av fastighets-
ägare hyr ut lägenheter i flerfamiljshus. Överexekutor vid denna länssty-
relse har i flera handräckningsmål inte dispenserat trån kravet på borgen enligt 194 § utsökningslagen (UL) då fastighetsägare uppgett sig vara me-
dellösa. Grunden härför har varit att dessa med hänsyn till fastighetsinnehavet måste anses äga en förmögenhet som ger en betydande och regelbunden avkastning. På fastighetsmarknaden förekommer uppenbarligen en hel del förvärv av hyresfastigheter där avsikten huvudsakligen är att få tillgång till hyresavkastning och att utnyttja fastigheten som kreditobjekt, dvs. rena spekulationsförvärv där normalt underhåll av fastigheterna inte
kommer i fråga. Mot bakgrund härav bör stora krav ställas beträffande ut-
redning av fastighetsägarnas ekonomiska förhållanden innan rättshjälp medges.
4.2.15¶Länsstyrelsen i Kronobergs län Länsstyrelsen anser i likhet med utredningen att förutsättningarna för
rättshjälp inte kan knytas till exempelvis antalet anställda eller årsomsättningen. Det bör vara en rimlig utgångspunkt att näringsidkare som har ungefär samma standard som vanliga löntagare skall kunna få rättshjälp. Länsstyrelsen anser att denna mer generösa tillämpning kommit till ut-
tryck i den föreslagna lagtexten på ett godtagbart sätt.
4.2.16 Konsumentverket
Utredningen föreslår i 12 § 2 st. 3 rättshjälpslagen en utvidgning av den möjlighet som nu föreligger för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Konsumentverket finner rimligt att en sådan reform sker. Småföretagare kan i vissa fall ha en helt underlägsen ställning i förhållande till större företag.
Det är då motiverat att jämställa dem med fysisk person som inte är näringsidkare. Det är också önskvärt att näringsidkare i något större ut-
sträckning än för närvarande bereds möjlighet att få allmän rättshjälp i ärenden som marknadsdomstolen prövar enligt lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor och enligt marknadsföringslagen (1975:1418).
4.2.17 Sveriges advokatsamfund
Samfundet har ingen annan erinran mot förslaget rörande näring sidka-
res rätt till allmän rättshjälp (12) än i fråga om utformningen av lagtexten i
12 § andra stycket 3. Den mera generösa tillämpning av möjligheten för näringsidkare att få rättshjälp som utredningens överväganden och förslag syftar till kommer inte så väl till uttryck i lagtextens rätt återhållsamma or-
dalag.
4.2.18 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Föreningen har inte något att erinra mot förslaget och ser med tillfreds-
ställelse att möjligheterna för näringsidkare att erhålla allmän rättshjälp utvidgas.
4.2.19 Hyresgästernas riksförbund
Förslaget att ge mindre näringsidkare ökade möjligheter till ekonomiskt
stöd i rättstvister vill förbundet ge sitt fulla stöd.
4.2.20 Sveriges fastighetsägareförbund
Sedan Sveriges Fastighetsägareförbund beretts tillfälle att avge yttrande över Rättshjälpsutredningens betänkande (SOU 1977:49) ”Översyn av rättshjälpssystemet” får förbundet anföra följande.
Förbundet inskränker sig till att beröra frågorna om i vilken mån förbundets medlemmar — ägare av hyreshus — dels skall kunna få rättshjälp i rättsliga angelägenheter avseende fastigheten, dels såsom vinnande part i rättegång av statsverket skall kunna få ersättning för rättegångskostnad som skulle ha betalats av tappande motpart med rättshjälp men som inte kunnat uttagas av denne.
Både enligt gällande rättshjälpslag och enligt förslaget är ägare av hyreshus att betrakta som näringsidkare. Mot detta synsätt har förbundet inget
att erinra. Möjligheterna för ägare av hyreshus att få rättshjälp har emeller-
tid hittills varit alltför begränsade. Förbundet noterar därför med tillfredsställelse att möjligheterna härtill föreslås utökade. Förbundet hade dock helst sett en generösare och mer precis gränsdragning än vad som nu föreslås. Det finns annars riks för en mer inskränkt tillämpning än vad som äsyftats.
Htilläggsdirektiven påpekas rättshjälpens karaktär av social förmån samt
framhålls att när rättegängskostnader för den enskilde företagaren inte spelar annan roll än övriga kostnader i verksamheten — som kan dras av vid beräkning av skattepliktig intäkt av rörelsen och som påverkar priset på företagarens varor och tjänster — bör det inte komma ifråga att särskild ersättning för dessa kostnader skall utgå av allmänna medel.
Med hänsyn härtill och då missuppfattningar ofta förekommer vill förbundet särskilt framhålla att rättegångskostnader för ägaren av hyreshus i och för sig torde vara avdragsgilla, men att de inte påverkar priset på varan, dvs. hyran. För enskilt ägda hyresfastigheter gäller nämligen bruksvärdeprincipen, dvs. hyresvärden får ta ut ”samma”” hyra som hyran för
lik värdiga lägenheter (1 främst allmännyttiga företag). Hyrorna i enskilt äg-
da fastigheter är således inte knutna till kostnaderna i fastighetsförvahningen.
Genom att göra den allmänna rättshjälpen tillgänglig för nädringsidkare då det "med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt” finnes särskilda skäl härtill, har utredningen velat utvidga rättshjälpsmöjligheten för dem, som ”både standardmässigt och i övrigt är jämställda
med vanliga löntagare”. Bedömda efter detta flexibla kriterium bör åtskilli-
ga ägare av smärre eller t. o. m. medelstora hyresfastigheter kunna beviljas allmän rättshjälp i angelägenhet rörande fastigheten. Hit torde exempelvis höra sådana. som tidigare bedrivit byggnadsverksamhet (kanske i mindre
skala) men övergått till att förvalta en eller ett par behållna fastigheter,
andra rörelseidkare som pensionerat sig elier "varvat ned” med förvärv av hyresfastighet och praktiskt lagda personer som funnit det möjligt att få sin
huvudsakliga utkomst från en eller några fastigheter genom att själva såväl
förvalta som sköta och i görligaste mån även underhålla fastighetsbeståndet. Denna kategori har också utomordentligt små om ens några möjligheter att med en rättsskyddsförsäkring gardera sig mot opåräknade utgifter i rättsliga angelägenheter.
Enligt förslaget kan, efter särskilt förordnande, rättshjälp lämnas även av annan än advokat eller biträdande jurist.
Även om frågan berörts redan i prop. 1972: 4 och någon ändring ej föreslås nu vill förbundet ändock framhålla lämpligheten av att man, när en ny
rättshjälpslag tillskapas och näringsidkares möjlighet till rättshjälp utvidgas, I lagmotiven understryker att annan än advokat eller biträdande jurist t.ex. ombudsman, anställd hos partsorganisationen på hyresmarknaden, kan utses till biträde.
I fråga om ersättning av statsmedel till vinnande part för rättegängskostnad. som rättshjälpsunderstödd tappande motpart dömts att betala men som inte kunnat uttas av denne. inleder utredningen med en redogörelse för frågans tidigare behandling. Utredningen konstaterar därefter art man uppenbarligen inte kan hantera problematiken utan att röra vid nuvarande grundvalar för rättegångskostnadsansvarets fördelning, aft man genom en sådan fördjupning av utredningen skulle komma att överskrida gränserna för utredningsuppdraget och att man därför tvingas avstä från att lägga ett förslag i frågan -- som i stället får bli föremål för behandling av den senare tillsatta utredningen för översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol.
Förbundet finner det beklagligt att man härigenom inte kommit närmare en positiv lösning i denna angelägna fråga. Inom hyresjuridikens område förekommer alltför ofta att personer med rättshjälp driver en process, som
åtminstone av den initierade juristen måste anses vara meningslös. Den
vinnande motparten åsamkas därigenom en rättegängskostnad. som han
berättigas få ersättning för av den rättshjälpsunderstödde men realiteter
aldrig kan uttaga av denne. Den till skydd mot missbruk ofta åberopade bestämmelsen, som säger att det förordnade rättshjälpsbiträdet kan gå miste om ersättning av allmänna medel om han driver helt obefogade anspråk, synes efter förbundets erfarenhet inte vara någon effektiv spärr mot omoti-
verade processer. Nämnda bestämmelse lär utomordentligt sällan komma
till användning. I första hand är det biträdet som skall avgöra om parten har ett befogat intresse av att få sin sak behandlad. Vidare skall rättshjälpsnämnden och domstolar övervaka att missbruk ej förekommer. Däremot torde motpart sakna möjlighet att påverka frågan. Med hänsyn till att biträdet för sitt uppehålle är beroende av ersättning är det risk för att vederbörande ej gör en riktig bedömning av om befogat intresse föreligger eller ej.
Beträffande tvistemål förekommer ofta att ena parten är övertygad om att han har rätt i sak, men att han ändå går med på en förlikning därför att han vet att motparten har rättshjälp och utan risker kan driva saken i flera instanser. Parten köper sig — låt vara för ett ofta begränsat belopp — sålunda fri från en process som vederbörande normalt ej bort vara utsatt för.
Fall förekommer även när motpartens biträde åberopar rättshjälpen som argument för en förlikning. Det anförda visar att förhållandena är otill- "fredsställande och borde ändras.
Förbundet vill med dessa anmärkningar understryka vikten av att man snarast finner en möjlighet att kompensera dem som genom cen rättshjälpsfinansierad aktion från motparten drabbas av en rättegångskostnad, ehuru de såsom vinnande part inte skulle behöva betungas därav, i vart fall då
motpartsbiträdet rimligen måste ha bedömt klientens talan såsom utsikts-
lös.
4.2.21 Lantbrukarnas riksförbund
I förhållande till vad som nu gäller innehåller förslaget i denna del vissa förbättringar.
Begreppet näringsidkare är möjligen inte till sin definition helt fastställd. Så mycket torde emellertid vara klart att med nuvarande tolkning som näringsidkare betraktas jordbrukare och fiskare. Dessa kategorier är av särskilt intresse för förbundet. De faller under $ 12 punkt 3. 22 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90
Vissa möjligheter föreligger för näringsidkare att skydda sig genom rättsskyddsförsäkring, men hittills har detta skett i begränsad omfattning. Av den anledningen och med hänsyn till att många små näringsidkare i ekonomiskt avseende intar en ogynnsam ställning, synes den enda utvägen vara att förbättra rättshjälpen.
Här bör inskjutas att förbundet i skrivelse den 18 september 1975 invänt
mot att jordbrukare i samband med rättsfrågor bedöms som näringsidkare. Det har därvid framhållits att jordbrukare i allmänhet har sådan ekonomisk ställning att det är oriktigt att inte jämställa dem med löntagare. Vad som då anförts gäller med samma styrka även nu. Samtidigt bör det emellertid fastslås att mänga jordbruksföretag drivs i sådan form och lämnar sådant netto att jämställdhet inte föreligger med vanliga löntagare. I förslaget har detta beaktats och olika system har diskuterats i gränsdragningsfrågorna, bl.a. med utgångspunkt från reglerna i bokföringslagen. Utredningen har emellertid förkastat en tänkt regel av innebörd att allmän rättshjälp i princip inte får utgå till andra näringsidkare än sådana med högst två anställda
och en årsomsättning av högst 200000 kronor. Detta ståndspunktstagande
anser förbundet riktigt. Den stelhet i tillämpningen som en regel med angivet innehäll skulle få måste utesluta många näringsidkare från rättshjälp.
Utredningen har stannat för att föreslå vissa uppmjukningar i förhållande till nuläget. Därvid är tanken den att reglerna om allmän rättshjälp bör ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Även om förslaget till lagtext ($ 12 andra stycket punkt 3) kan diskuteras, synes emellertid mot bakgrund av vad som anförs i motiven förslaget i denna del kunna godtas. Förbundet vill emellertid betona att vid hänsyntagandet till de ekonomiska förhållandena det måste beaktas att jordbrukare kan äga fastigheter och utrustningar som 1 förmögenhetsavseende kan uppgå till betydande belopp men att kapitalet är bundet och att därför kontanttillgångarna är begränsade. Till sådana förhållanden bör hänsyn tas vid bedömningen.
Frägan om allmän rättshjälp skall enligt förslaget prövas av rättshjälpsnämnden, om den rättssökande är näringsidkare och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet ($ 17 punkt 2). För uppnående av en enhetlig bedömning torde detta vara nödvändigt.
4.2.22 Sveriges hantverks- och industriorganisation
Utredningen har gjort en allmän översyn över rättshjälpssystemet och
har föreslagit en allmän reformering av rättshjälpslagen. En del av försla-
gen går ut på att förenkla förfarandet och därmed minska de administrativa
kostnaderna för systemet. Andra förslag syftar till att utvidga systemet att
omfatta ytterligare kategorier av rättshjälpssökande. SHIO tillstyrker utredningens förslag härvidlag. Vad gäller utredningens förslag angående all-
män rättshjälp åt näringsidkare vill vi framföra följande.
Enligt nuvarande rättshjälpslag begränsas näringsidkarens möjligheter till rättshjälp i angelägenheter som rör näringsverksamhet. Särskilda skäl, såsom näringsidkarens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffen-
het, fordras i sådana fall. Vid en bedömning av om särskilda omständigheter förelegat har hänsyn tagits till omsättningen och tillgångarna i rörelsen, antalet anställda m.m. En praxis har härvid utvecklats från rättshjälps-
nämnden att anse sådana omständigheter föreligga, när årsomsättningen understigit 100 000 kronor.
Sedan lagens tillkomst har från företagarhåll framhållits att lagen och
dess tillämpning i många fall missgynnat näringsidkare som kunnat jämställas vid fysiska personer i rättshjälpsfrågor. Genom motioner i riksda-
gen och skrivelse till justitiedepartementet har förslag till ändringar av la-
gen framförts.
Utredningen har tagit fasta på den kritik som riktats mot nuvarande
rättshjälpssystem och anser att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Man anser att många näringsidkare i praktiken är att betrakta på samma sätt som vanliga löntagare. Möjligheterna för dessa näringsidkare att genom försäkring eller på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av ekonomisk art är ytterst små eller rent av obefintliga.
Utredningen har därför ansett att reglerna om allmän rättshjälp åt nä-
ringsidkare bör ändras så att rättshjälp får beviljas näringsidkare som med
hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning mäste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Hans ekonomiska och personliga förhällande eller omständigheterna i övrigt skall därvid beaktas.
SHIO tillstyrker utredningens förslag även på denna punkt. I sina överväganden har utredningen emellertid även diskuterat möjligheten av att
sätta en gräns för allmän rättshjälp som går ut på att sådan hjälp ej får utgå
till andra näringsidkare än sådana med högst två anställda och en årsomsättning av högst 200000 kronor, vilket motsvarar bokföringslagens undantagsregel från skyldighet till årsbokslut. Vi vill därför i detta samman-
häng framföra vår mening att cn praxis ej mätte utvecklas enligt vilket dettå resonemang skulle bli normgivande för rättshjälpsnämndens bedömning av om skäl till rättshjälp föreligger. Antalet anställda och bruttoomsätt-
ningen är ingen värdemätare på det praktiska rörelseresultatet, vilket ju
avgör de ekonomiska betingelserna för rörelseidkaren. Bruttoomsättningen
varierar också kraftigt branschvis, framför allt beroende på förädlingsgraden i verksamheten. Ett bättre mått på lönsamheten för företagaren och därmed hans ekonomiska bärkraft, är nettoomsättningen, med vilken me-
nas dennes egna löneuttag jämte eventuell vinst.
I övrigt har utredningen föreslagit att en viss omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet bör ske. Rätten att bevilja rättshjälp bör kunna flyttas över på den advokat som den rättssökande anlitat i större utsträckning än som nu är möjligt. Med advokat avser utredningen därvid både advokat och biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå.
I detta vill vi instämma. Redan nu anlitas exempelvis organisationernas egna förbundsjurister i ärenden som berörs av rättshjälpslagen. Detta har betydande fördelar, då förbundsjuristerna oftast har god kännedom om de branscher där dessa näringsidkare är verksamma. Organisationernas medlemmar vänder sig också i allt större utsträckning till sina egna organisationsjurister vid tvister som berör deras näringsverksamhet. Medlemmarna debiteras därvid efter sedvanlig taxa som nära nog överensstämmer med rättshjälpstaxan.
Vad sedan gäller problemet med formen för näringsidkarens verksam-
het, vill SHIO framföra att neutralitet härvid skall råda. Sålunda skall en näringsidkare inte premieras i exempelvis rättshjälpshänseende för att han
driver verksamheten i enskild firma hellre än i aktiebolagsform. Det måste vara näringsidkarens egna ekonomiska situation som skall vara avgörande
I sådana fall, inte hans företags juridiska status.
4.2.23 Sveriges köpmannaförbund
Sedan Sveriges Köpmannaförbund beretts tillfälle att yttra sig över Rättshjälpsutredningens betänkande (SOU 1977:49) "Översyn av rättshjälpssystemet””, får vi anföra förljande.
Vi får härmed ansluta till betänkandet rörande reformerning av det nu gällande rättshjälpssystemet i huvuddrag. Dock har vi vissa erinringar och synpunkter med förslag till avdelning nr 12 som behandlar allmän rättshjälp åt näringsidkare.
Eftersom rättshjälp åt näringsidkare som princip behandlas som särfall liksom nu gällande system, har vi intet att erinra emot att prövning i varje enskilt fall sker genom rättshjälpsnämndens försorg. På så vis får man i det individuella fallet möjlighet att åberopa den ekonomiska utredning som
tarvas för en bedömning om skäligheten.
Vad sedan gäller den praxis som utbildats under det nuvarande systemet kan anföras följande.
Vi har själva en relativt god erfarenhet vid tillämpning av nuvarande undantagsbestämmelser för näringsidkare, varvid dock kan konstateras att rättshjälp har medgivits för företagare där omsättningen i och för sig vida överstigit 100 000 kronor, men man mer sett på det faktiska ekonomiska ut-
fallet, dvs. nettointäkten eller vad den enskilde företagaren realiter uppbär för lön och dennes ekonomiska omständigheter i övrigt.
I betänkandet föreslår man som riktpunkt att gränsen för rättshjälpen för enskild näringsidkare skulle gå vid normtalen 2 anställda och en bruttoomsättning om ca 200000 kronor. Visserligen föreslår utredningen att man icke skall vara slaviskt bunden av dessa normtal, men vi är dock rädda för att dessa normtal kan få alltför stor genomslagskraft. Tvärtemot dessa synpunkter, anser vi att några dylika normtal över huvud taget icke skall vara gällande, eftersom antal anställda och framförallt bruttoomsättningen inte säger något som helst om det faktiska resultatet, dvs. under vilka ekono-
miska betingelser rörelseidkaren driver verksamheten och får ut av den-
samma. Dessutom skiljer sig dessa två normtal visavi lönsamheten på ett oroväckande sätt från bransch till bransch. För att rätt belysa detta, kan nedanstående sammanställning tjäna som ledning.
Bransch Brutto- Antal Personal- Brutto- Netto-
omsättn. anställda kostn. i vinst intäkt
0 på oms.
| Livsmedel I 750000:—- | 5,50 | 16,57 48 000:- | |
| Livsmedel II 400 000: — | 3 24 | 15.220 29000: — | |
| Bageri | 150 000:— | 18 Xx | 60 I 37 000:- |
| Gatukök | 320 000:- | 13,00 | 42,97 56 000: — |
| Frisör I | 100 000:—- 2st | 39,1 22 | 9L7 2 28 000: — |
| Frisör II | 356.000: —- 3 st | 50 I | 85.920 72 000:— |
| Textil I | 193 000:- 1,2 st | 4.290 | 27 AR 23 000:—- |
| Textil II | 370 000:- 2st | 10 | 35,54 49 000: — |
| Guld 1 | 133 000:- 0 | 0 | 58,97 65 000: — |
Som förklaring kan anges, att med bruttoomsättning menas inklusive mervärdeskatt; med nettointäkt menas ägarens eget löneuttag jämte ev. vinst. Uppgifterna är hämtade och sammanställda av Handelns Utredningsinstitut, som genomsnitt för flera företag i olika omsättningsgrupper, bransch för bransch.
Som framgår av denna sammanställning skiljer sig snart sagt samtliga kolumner från bransch till bransch och i förhållande till ökad eller minskad omsättning. Det egentligen mest intressanta I förevarande hänseende rör
alltså nettointäkten, dvs. vad ägaren får ut i egen lön. Därvid kan konstate-
ras att för livsmedel, grupp I, med en omsättning på 750000 kronor, ger
nettointäkten ej ens marknadsmässig lön åt ägaren av livsmedelshandeln. Å andra sidan kan konstateras att det hantverksmässigt betonade guld, grupp I, med en omsättning på allenast 133 000 kronor i vart fall ger en årslön på 65 000 kronor. Vidare framstår väsentliga avvikelser på framförallt personalkostnaderna och bruttovinsten beroende på hur stor del av hantverksmässig verksamhet som ingår i totalomsättningen. Vid jämförelse med textil, grupp Il, med en omsättning på 370 000 kronor befinns t. ex. personalkostnaderna i procent på omsättningen ligga på allenast 1076 och en bruttovinst på 35.5 26 med en nettointäkt, ägaren tillgodo, på 49 000 kronor per år medan livsmedel, grupp II, har personalkostnader på endast
3 26, en bruttovinst på 15,2 26 och en omsättning på 400 000 kronor ger äga-
ren en nettointäkt på 29000 kronor vida understigande ersättning för nedlagt arbete.
Detta resonemang är ägnat att påvisa att några uppställda gränser i förhållande till omsättning eller antal anställda i rörelsen ej bör föreligga utan i stället anvisningar för rättshjälpsnämnden att fullständigt analysera det bokföringsmässiga underlaget som utvisar den faktiska nettointäkten.
Vad som ytterst bör bli föremål för rättshjälpsnämndens bedömning huruvida rättshjälp skall utgå eller inte torde således vara betingat av huruvida redovisad nettointäkt i vart fall ger utrymme för näringsidkaren att uttaga marknadsmässig lön i förhållande till den arbetsinsats som erfordras. Även i detta stycket. t. ex. livsmedelshandeln med en omsättning översti-
gande 1 milj. kronor kan sägas att ägaren i praktiken utför nära nog två hel-
tidsanställdas arbete per dag.
Vad sedan gäller gränsdragningen mellan näringsidkare, som driver sin verksamhet som enskild firma contra bolagsform, får vi anföra följande.
I och för sig ser vi inte annat än en principiell skillnad på dessa två former att driva verksamheten i. När det gäller de ekonomiska förhållandena
finns det i många fall lika stora skäl för gränsen för rättshjälp, enligt ovan redovisade ekonomiska resonemang för en företagare som driver sin verksamhet i aktiebolagsform. Övergången från enskild firma till aktiebolagsform har ju bl. a. de nuvarande skattereglerna underbyggt, särskilt i de fall då den egna företagaren även har sin hustru heltidsanställd i företaget. Vi anser således att enbart den omständigheten att verksamheten bedrivs i aktiebolagsform icke skall utgöra något hinder för prövningen om rättshjälp efter de allmänna ekonomiska förutsättningarna, dvs. efter samma regler som om bolaget drevs under betingelserna enskild firma.
Vi får i övrigt tillstyrka utredningens förslag och hemställer att ovan angivna synpunkter måtte beaktas vid ärendets fortsatta handläggning.
4.2.24 Svenska Företagares riksförbund
Förbundet anser sig inte ha anledning att granska rättshjälpsutredningens förslag I andra avseenden än de som berör rättshjälp åt näringsidkare. Förbundet konstaterar, att utredningsförslaget i denna del endast medför en marginell förbättring för denna grupp. Dessutom ställs — liksom hittills — näringsidkare, som bedriver sin rörelse i form av aktiebolag eller han-
delsbolag utanför rättshjälpssystemet. Några vägande sakskäl för en sådan
olikhet finns enligt Förbundets mening inte. Trots detta har denna problematik inte diskuterats av utredningen, vilket Förbundet anser vara en
brist. Det finns trots allt ett mycket stort antal företag, vilka, bl.a. som en
följd av tidigare olikheter på beskattningens område, för närvarande drivs i
bolagsform. Åtskilliga är aktiebolag med endast ett aktiekapital på 5000
kronor. Sedan av kända skäl tidpunkten för en slutlig avveckling av dessa
bolag uppskjutits till utgången av 1981, kommer förmodligen flertalet av
dem att bestå så länge som möjligt. Förbundet anser därför, att möjligheterna utt åtnjuta allmän rätishjälp inte skall vara beroende av under vilken företagsform en rörelse bedrives.
Vid rättshjälpslagens tillkomst uttalades bl. a., att det inte förelåg något
nämnvärt rättsskyddsbehov i näringsverksamhet, eftersom företagen kun-
de tillgodose detta genom försäkringar eller med anlitande av intresseorganisationer. Såsom utredningen funnit, har försäkringsmöjligheten emellertid visat sig närmast obefintlig. I detta sammanhang kan för övrigt nämnas,
att Förbundets egna försök att intressera försäkringsbolagen för rätts-
skyddsförsäkring inom näringslivet inte givit något resultat. Då vidare ett mycket stort antal företag inte är anslutna till någon intresseorganisation,
kan man utan överdrift konstatera, att företagens rättsskyddsintresse inte lösts på ett ullfredsställande sätt. Vilka förmåner, som intresseorganisatio-
ner bereder sina medlemmar i detta hänseende. är obekant för Förbundet.
Utredningen har framlagt ett förslag, som är avsett att vidga möjligheter-
na till allmän rättshjälp för näringsidkare. Som ovan nämnts torde emeller-
tid effekten av förslaget bli marginell, eftersom enligt detta som ett kriterium för rättshjälp uppställts "verksamhetens art och begränsade omfattning”. Enligt Förbundets mening har detta kriterium, som närmast syftar på omsättningens storlek, ingen relevans, när det gäller att bedöma betalningsförmågan. Den föreslagna bestämmelsen får härigenom till följd, att — som hittills skett i Domstolsverkets praxis — näringsidkare, som har lika ekonomiska förutsättningar, bedömes olika beroende på storleken hos det företag vederbörande driver. Därmed avses inte företagets relativa storlek inom sin bransch utan storlek överhuvudtaget. Förbundet menar, att en sådan måttstock inte tillgodoser rättvisesynpunkter mellan företag, varför i stället för företagsstorleken företagets betalningsförmåga bör vara avgörande för rätt till rättshjälp. Av denna anledning synes ovan citerade kriterium helt böra utgå ur den föreslagna texten och undantagsregeln i 128 3 p. rättshjälpslagen bli tillämplig enl. följande: ”så snart näringsidkarens eko-
nomiska och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt föranleder därtill”.
Förbundets förslag till ändring av rättshjälpssystemet kommer givetvis att öka kostnaderna härför. För att mildra de statsfinansiella verkningarna
härav skulle en betydande begränsning av denna ökning kunna uppnås, om speciella, mindre gynnsamma, regler för kostnadsbidrag infördes för näringsidkare. Åtskilliga mindre ärenden behövde överhuvudtaget inte belas-
ta systemet ekonomiskt. Näringsidkarna skulle emellertid uppnå trygghet
vad gäller möjligheten att tillvarataga sina rättsliga intressen i större och/eller mera komplicerade ärenden. Behovet härav har för övrigt vuxit
kraftigt under senare år genom främst ny lagstiftning inom kunsumenträt-
ten och arbetsrätten.
Sammanfattning
På grundval av vad ovan framförts föreslår sålunda Förbundet att möjligheterna för näringsidkare att åtnjuta allmän rättshjälp inte skall
vara beroende av under vilken företagsform en rörelse bedrives,
att företagets betalningsförmåga ensamt bör vara avgörande för rätt till
rättshjälp samt
att en viss begränsning av det allmännas kostnader skulle kunna uppnäs om en viss minimigräns uppställdes för rätt till rättshjälp.
4.2.25¶Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
KLYS berör i sitt yttrande endast det avsnitt som kan direkt avse kulturarbetarna dvs. kapitel 12 "Allmän rättshjälp ät näringsidkare”.
Allmänt om kulturarbetarna t lagstiftningen
När lagstiftaren drar upp de stora riktlinjerna för åtgärder eller bestäm-
melser. som anknyter till yrkesutövning och yrkesgruppering, måste man med nödvändighet begagna sig av mycket schematiska definitioner. Det
ligger i sakens natur, att sådana definitioner också kommer att omfatta grupper, vilkas villkor avsevärt avviker från det genomsnitt, som man med definitionen velat inringa. Vad här sagts gäller i mycket hög grad de litterärt och konstnärligt verksamma, de som i dagligt tal kallas kulturarbetare.
Tillämpningen av sådana schablonmässiga definitioner får på en rad om-
råden helt orimliga konsekvenser, när de appliceras på kulturarbetare. Ex-
empel härpå utgör skattelagstiftningen, där yrkesmässigt bedriven litterär och konstnärlig verksamhet hänförs till rörelse, men där dessa rörelseidka-
re ändå i praktiken ofta frånkänns de fördelar, som skulle kunna följa med
denna skatterättsliga status. Sålunda visar det sig ofta, att skattemyndigheterna underkänner avdrag för arbetslokal och material med motivering, att inkomsten visst år är så låg, att det knappast kan vara fråga om rörelse. Verksamheten bedöms alltså ibland under förlustår som hobbyverksamhet. Å andra sidan grundar inkomsterna skyldighet för utövaren att erlägga allmän arbetsgivaravgift, trots att dessa rörelseidkare inte har möjlighet att vare sig ha anställda, att rationalisera rörelsen eller att på avnämare över-
vältra kostnaden för avgiften. Rörelseidkare ska själva erlägga avgift för
ATP; esomoftast underkänns reguljära konstnärliga inkomster som förfat-
tarpenning och royalties som underlag för ATP.
Kulturarbetarna i nuvarande rättshjälpslag
Ett annat exempel på fall där en schablonmässig definition får orimliga
konsekvenser är rättshjälpslagens näringsidkarbegrepp. Enligt 8§ första
stycket punkt 3 rättshjälpslagen får allmän rättshjälp inte lämnas ”näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet. om ej särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ckonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet”. Av förarbetena till vissa av de tagar som berörs av begreppet näringsidkare framgår, att med näringsidkare förstås ”den som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk natur”. Som skäl till att rättshjälp inte ska kunna utgå i dylika sammanhang anges vidare I förarbetena, att "kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta är en normal företeelse i affärslivet, jämförbar med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat”.
KLYS har vid upprepade tillfällen i olika skrifter samt i särskild skrivel-
se till rättshjälpsutredningen visat, att kulturarbetarnas verksamhet har
mycket litet — om alls något — gemensamt med de verksamheter som traditionellt hänförs under begrepp som affärsliv, verksamhet av ckonomisk natur, näringsidkare, rörelseidkare osv. Istället står kulturarbetarna löntagarna nära — både standardmässigt och i andra avseenden. Sålunda tiknar
en bildkonstnärs förhållande till en kommun vid förhandling om utförande
av en konstnärlig utsmyckning mycket en vanlig löntagare, även om konstnären formellt uppträder som anbudsgivare. På samma sätt kan man be-
trakta en författares förhällande till ett förlag. en fotografs i förhållande till ett stort industriföretag. en glaskonstnärs i förhållande till ett glasbruk osv.
Utredningens förslag
Mot bakgrund av det ovan sagda är det med besvikelse som KLYS
konstaterar att rättshjälpsutredningens förslag till ny rättshjälpslag inte in-
nehåller var sig några generella eller några speciella lösningar, uttryckligen
ägnade att förbättra kulturarbetarnas situation vad gäller möjligheterna att
få rättshjälp. Visserligen anför utredningen på sidan 144 i betänkandet, att den ”anser att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Många näringsidkare är —
även om deras inkomstförhållanden skulle medföra att rättshjälpsavgiften
blev högre än grundavgiften — i praktiken inte att betrakta på annat sätt än vanliga löntagare. Både standardmässigt och i övrigt är de jämställda med vanliga löntagare. Möjligheterna för dessa närmgsidkare att genom försäkring eller på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av eckonomisk art är ytterst små eller rent av obefintliga. Det nu sagda gäller flera
av de kategorier som nämnts i riksdagsmotionerna och i de skrivelser som överlämnats till utredningen” (KLYS" understrykning). KLYS utgår ifrån
att bland dem, som enligt utredningens förslag skulle komma 1 åtnjutande av den generösare tillämpningen av rättshjälpslagen, befinner sig just kul-
turarbetarna. KLYS anser emellertid att detta borde kommit till klart ut-
tryck i texten.
"Särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art”
Enligt förarbetena till rättshjälpslagen bör rättshjälp inte vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med
de privata förhållandena är sådant att allmän rättshjälp inte bör vägras.
KLYS menar att en kulturarbetares verksamhet överhuvudtaget knappast kan skiljas från hans privata sfär. Arbetet är strikt knutet till hans person och kan inte delegeras till någon annan. Med hänsyn bland annat härtill borde uttrycket "särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art” alltid föreligga när det gäller kulturarbetare. KLYS efterlyser ett motivuttalande av denna innebörd.
Tvister om upphovsrätt
De vanhgaste tvisterna på kulturarbetarområdet är tvister om upphovsrätt. Upphovsmännens legala situation är sådan, att presumtiva motparter kan komma att göra intrång i upphovsrätten, ibland avsiktligt och ibland
utan avsikt. F andra kapitlet upphovsrättslagen finns en serie bestämmelser, som inskränker upphovsrätten och det finns ibland anledning att tvista
om, var den av lagstiftaren åsyftade gränsen mellan fritt och skyddat utnyttjande går. I sin verksamhet har emellertid den enskilde upphovsmannen varken anledning eller möjlighet att förutsätta dessa situationer. Den enskilde upphovsmannen har i regel mot sig parter. som är honom vida överlägsna i fråga om ekonomiska resurser. Så snart en fråga rör intrång i upphovsrätt är också problemen om droit moral, konstnärens ideella rätt,
hans anseende som konstnär inbegripna och dessa är att hänföra till upphovsmannens personliga sfär. Enligt utredningen (s. 140) är de företagarförsäkringar som finns på
marknaden begränsade på så sätt att försäkringen inte gäller tvister, mål eller ärende som avser patent eller annan immaterialrätt"!
Många kulturarbetare bedriver sin verksamhet i anställningens form:
Detta gäller i första hand skådespelare. musiker, journalister m. fl. men det förekommer också bland författare, fotografer och andra bildkonstnärer. Eftersom dessa driver sin verksamhet på grund av tjänst. skulle de inte kunna anses vara näringsidkare. Dessa personer skulle alltså vid en tvist angående intrång I deras upphovsrätt vara berättigade till allmän rättshjälp bäde enligt nu gällande och av utredningen föreslagna bestämmelser. Att samma typ av tvister gällande samma yrkesgrupper skall behandlas olika allt efter om vederbörande person uppträder som ”free-lancer” eller som anställd finner KLYS orimligt.
Mot bakgrund av det sagda efterlyser KLYS antingen en uttrycklig regel eller klara motivuttalanden av innebörd att tvister om upphovsrätt där upphovsmannen själv är part skall anses vara en sådan omständighet att allmän rättshjälp alltid skall utgå till upphovsmannen.
Undantag från rättshjälpslagens näringsidkarbegrepp
Den allra bästa fösningen för kulturarbetarna, när det gäller rätten till all-
män rättshjälp torde emellertid vara, om en speciell lösning kunde åstadkommas, som i detta sammanhang uteslöt kulturarbetarna från näringsidkarbegreppet. Själva roten till vad som av kulturarbetarna betraktas som
en djup orättvisa torde nämhegen ligga i själva detta begrepps omfattning. Kulturarbetarna blir med utredningens förslag återigen ”offer” för en schablonlagstiftning. Kan då inte detta undvikas?
Utredningen har förvisso diskuterat möjligheterna av att med olika metoder skilja ut så kallade småföretagare ”som praktiskt sett står löntagarna nära". Resonemangen i utredningen har gått ut på att försöka finna en genereHl lösning, att med ett enkelt handgrepp lösa hela problematiken. Det ligger I sakens natur. att sådana generella lösningar för en så heterogen grupp personer är mycket svåra att finna. Utredningen kommer också fråm till att en lämplig generell lösning inte går att åstadkomma, om denna inte samtidigt skulle medföra ”en väsentlig ökning av kostnaderna för rättshjälpen””. Detta skulle enligt utredningen bli fallet, om man valt att efter förebild av undantaget i I $ sista stycket bokföringslagen slå fast, att allmän rättshjälp inte fick utgå till näringsidkare som driver rörelse med flera
än två årsanställda personer och med en årlig bruttoomsättning överstigan-
de 200000 kronor”.
KLYS anser för sin del att — om det inte går att komma tillrätta med samtliga problem genom en generell lösning —- utredningen hade bort kun-
nå föreslå speciallösningar för olika grupper av ”småföretagare”. i den mån sådana grupper vore möjliga att särskilja och definiera.
Kulturarbetarna är en mycket speciell grupp. ”Näringsutövningen” är som ovan påpekats knuten till den enskilde konstnärens person på ett sätt som skiljer honom från alla andra så kallade självsysselsatta. Konstnären
kan inte genom att delegera sitt arbete till annan rationalisera verksamhe-
ten. Skapandet av konstnärliga verk kan naturligtvis bara utföras av konstnären själv. Inte heller är de ”varor” eller ”tjänster” som kulturarbetare tillhandahåller av en sådan art att konstnären kan övervältra ökade kostnader — för t.ex. biträde i rättsliga angelägenheter — på avnämarna genom
att ta ut högre ”priser”. Det torde vara allmänt bekant att biblioteksersätt-
ning, bidrag ur Författarfonden, konstnärsbidrag, royalty, reproduktionshonorar eller ersättning för överlåtelse av konstverk inte är belopp, som fastställs genom några företagsekonomiska överväganden.
Mot bakgrund av det anförda vill KLYS föreslå, att i rättshjälpslagen tas
in en särskild bestämmelse innebärande att den som utövar litterär och
konstnärlig verksamhet inte ska anses som näringsidkare i rättshjälpslagens mening.
Några större svärigheter att definiera vilka som ska anses som konstnärliga eller litterära yrkesutövare torde inte uppstå. Sålunda ställer sig pensionskommittén i sitt betänkande ”Pensionsfrågor m.m.” (SOU 1977: 46) inte avvisande till KLYS förslag om ett särskilt inkomstslag för kulturarbetare: ”Inkomst av konstnärligt och litterärt arbete.” Någon tveksamhet inför definitionsfrågan uttrycks inte. Vidare kommer den så kallade före-
tagsskatteberedningen med stor sannolikhet att föreslå vissa särregler för just de konstnärligt och litterärt verksamma.
KLYS vill i detta sammanhang än en gång beklaga den brist på samordning, som gör, att inte mindre än fyra utredningar samtidigt, nämligen Rättshjälpsutredningen, pensionskommittén, skatteutredningen och företuagsskatteberedningen, helt oberoende av varann alla har att ta ställning till fråga om kulturarbetarnas ställning som näringsidkare”, företagare el-
ler rörelseidkare.
Alta dessa frågor är enligt KLYS mening oskiljbara och bör utredas och
behandlas i ett sammanhang. Nuvarande ordning skapar stora svårigheter
elter hindrar att det skapas förståelse för kulturarbetarnas situation. Problematiken måste ses och behandlas i ett sammanhang, om den ska kunna
förstäs och lösas på ett fruktbart sätt.
5¶Förmåner
5.1 Kostnad vid bodelning
5.1.1 Hovrätten för Nedre Norrland
Valet mellan bistånd av biträde och av skiftesman vid bodelning med an-
ledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad blir enligt förslaget formellt sett neutralt; den lösning kan väljas som i varje särskilt fall är lämpligast. Enligt hovrättens uppfattning kommer emellertid i praktiken biträdesförordnande att dominera, om förslaget upphöjes till lag. En advokat som blir uppsökt av ena maken med begäran om bistånd inför en förestående bodelning kommer nämligen med säkerhet att i första hand uppfatta sig som partsbiträde och begära förordnande som sådan. Man kan därför utgå från att framdeles ofta flera personer — maximalt två biträden och en skiftes-
man — kommer att bli engagerade i makars bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.
5.1.2 Göta hovrätt
Utredningens förslag innebär enligt hovrättens mening att kostnaden för rättshjälpen med stor säkerhet kommer att öka väsentligt. Utredningen synes förutsätta att ett bodelningsförfarande normalt skall ombesörjas av biträden och att skiftesman skall anlitas först sedan dessa misslyckats med
att åstadkomma en delning. Enligt hovrättens erfarenhet kan ett bodel-
ningsförfarande ofta pågå under avsevärd tid. Om biträdesersättning i sådant fall utgår av allmänna medel kan det befaras att ytterligare tidsutdräkt
uppkommer enär ”kostnadspressen” på parterna försvinner. Den kost-
nadsökning som blir följden härav kan förväntas bli endast till ringa del kompenserad av den kännedom om parterna och deras förhållanden. som
biträdena kan ha förvärvat i skillnadsmålet. Kan överenskommelse ej nås
mellan parterna måste skiftesman anlitas, eftersom endast han har möjlighet att tvångsvis skifta boet. Utredningen förutsätter att endast undantapsvis både biträde och skiftesman kommer att anlitas i samma ärende. Hovrätten kan inte dela denna uppfattning. Enligt hovrättens mening ger utredningens förslag rättshjälpsnämnderna inte heller möjlighet att i praktiken förhindra en sådan utveckling. Hovrätten delar i och för sig utredningens
uppfattning att det vore önskvärt om parterna själva kunde avgöra om i
första hand biträde eller skiftesman skall anlitas. Enligt hovrättens mening måste emellertid en avvägning göras mellan rättsskyddsintresset och kostnadssynpunkterna. Hovrätten anser att reglerna i den nuvarande rättshjälpslagstiftningen i förevarande hänseende utgör ett rimligt resultat av en sådan avvägning. Hovrätten avstyrker därför att utredningens förslag i denna del genomförs.
5.1.3 Göteborgs tingsrätt
Beträffande rättshjälp vid bodelning är det på skäl som anförts under rubriken ”beviljandefrågor” tingsrättens uppfattning att det bör kunna anförtros ät advokat att få bevilja rättshjälp i de fall förmånen avser biträde eller skiftesman. Endast när till biträde eller skiftesman skall utses person. som ej är advokat, eller när rättshjälpen skall omfatta både biträde och skiftesman bör rättshjälpsnämnden pröva frågan. I övrigt ansluter sig tingsrätten till det framlagda förslaget angående behov av rättshjälp vid bodelning och hur detta bäst skall tillgodoses.
5.1.4 Kristianstads tingsrätt
Enligt utredningen är det ett samhällsintresse att bodelning kommmer
till stånd (s. 159). Att svårigheterna vid bodelning ofta inte är sakligt betingade utan beror på känslomässiga attityder, medförande att även mycket små och juridiskt okomplicerade bon kan vålla problem, måste enligt
utredningen likväl framtvinga någon form av restriktivitet i rättshjälpsfrå-
gun. Som tingsrätten ser saken gör sig emellertid intresset av att bodelning
sker särskilt starkt gällande i fall när svårigheterna främst ligger på det
känslomässiga planet. Det torde för övrigt vara en naturlig regel att svårigheterna ligger på detta plan när parterna inte klarat bodelningen i skillnadsmålet; motstridiga uppgifter lämnas och sakförhållandena blir svåra att ut-
reda utan att det för den skull uppkommer några rent juridiska problem.
Avsevärd risk föreligger att makes känslomässigt betingade agerande i bodelningsfrågan kan medföra så tidskrävande arbete för bodelningsförrättaren och bli så dyrbart att den make som sökt bodelningen inte har råd att stå för sin del av kostnaden. Finns i sådant fall ingen möjlighet att få rättshjälp, blir resultatet att bodelning inte kan företagas. Detta vore självfallet mycket otillfredsställande. Att svårigheterna att genomföra en bodelning beror på att relationerna mellan parterna är känslomässigt infekterade gör det inte mindre angeläget att lämna rättshjälp än om bodelningen inrymmer juridiskt besvärliga överväganden. Statsfinansiella synpunkter bör inte va-
ra avgörande för människors möjligheter att få rättshjälp i dessa fall, utan
målet bör vara att rättshjälp skall beviljas när sådan verkligen behövs. Tingsrätten anser alltså att rättshjälp för bodelning skall kunna beviljas utan annan inskränkning än den som nu stadgas, nämligen att behov före-
ligger av rättshjälp. En viss besparing i fråga om handläggningskostnader
torde uppnås om prövningen av rättshjälpsfrågan blir mindre komplicerad.
Tingsrätten har i fråga om valet mellan biträde och skiftesman inget att
erinra mot en lösning som är neutral, dvs. det alternativ väljs som i varje
särskilt fall är lämpligast. Enligt utredningen bör bäda förmånerna få utgå endast om särskilda skäl föreligger. Härmed avses att restriktivitet skall iakttagas i detta avseende. Risken är emellertid. enligt tingsrättens mening, att vid tillämpningen av en sådan regel en alltför sträng och oförnuftig praxis växer fram. Det kan exempelvis under inga förhällanden accepteras att av förordnat biträde påbörjad bodelning skall behöva avstanna därför
att rättshjälp för skiftesmans arbete inte kan beviljas. Finns skäl för att bå-
da de angivna rättshjälpsförmånerna skall utgå bör så ske. Vad tungsrätten här föreslagit torde även underlätta handläggningen hos rättshjälpsnämn-
den och därigenom verka besparande. Med de erinringar och synpunkter som här framförts vill tingsrätten till-
styrka att förslaget i övrigt läggs till grund för lagstiftning.
5.1.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
I 20§ andra stycket lagförslaget föreslås införandet av valmöjlighet meltan förmånen av bodelningsförrättare eller av biträde i bodelningsangelä-
genhet. Rättshjälpsnämnden konstaterar till en början att avsikten är att
det är nämnderna som skall avgöra vilken av förmånerna, som i inlednings-
stadiet skall ingå. Kostnadsaspekten skall därvid vara avgörande. Att göra denna avvägning kommer att ställa stora krav på nämnderna inte minst
med hänsyn till att en tämligen omfattande utredning erfordras i varje enskilt ärende för att den avsedda prövningen skall bli meningsfull. För att kunna fullgöra denna uppgift kommer i ett inte ringa antal fall komplette-
ringar av ansökningarna att behöva infordras. När väl så skett skall beslut
fattas. Innan en fast praxis utvecklats på berört område nödgas då vederbörande tjänsteman (handläggare) vid nämndkansliet föredraga åtminstone merparten av ansökningarna inför rättshjälpsnämnden. Därtill kommer att
nämnden i förekommande fall måste ”bevaka” även motpartens eventuel-
la ansökan för att undvika att i samma bodelning parterna erhåller olika förmåner. En dylik kontroll förefaller närmast ogörlig om parternas ansökningar handläggs av olika nämnder. Ett införande av förslaget skulle med andra ord inte i sig innebära någon minskad arbetsbörda för nämnderna utan snarare tvärtom. Det kan starkt ifrågasättas om nämnderna har någon möjlighet att klara av dessa arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Nämnden vill också ifrågasätta huruvida inte ett genomförande av förstaget kommer att leda till icke obetydliga kostnadsökningar för det allmänna. Erfarenheten har visat att i bodelningsärendenas inledningsskede såväl kli-
enten som ombudet ofta är optimistiska om att kunna slutföra angelägenheten utan att behöva anlita en bodelningsförrättare och därför begära att
biträdesförmånen skall ingå. Nämnderna torde i denna situation svårligen kunna underlåta att bifalla en begäran om biträdesförordnande. Erfarenheten har emellertid också visat att optimismen inte sällan varit felgrundad —
ofta beroende på emotionella men också på sakliga faktorer — och att en bodelningsförrättare måste begäras förordnad. I angivna situation kan man
räkna med att framställning görs att även kostnaden för förrättningsmannens anlitande skall ingå som förmån i den beviljade rättshjälpen. Med hänsyn till att denna förmån enligt nuvarande lag ingår som ett obligatorium ligger det nära till hands att nämnderna anser sig föranlåtna att bifalla
även denna framställning oaktat att biträdesförmånen redan ingår. Det är enligt nämndens uppfattning nämligen mindre svårmotiverat och i viss
mån mindre stötande att med nuvarande konstruktion av systemet avslå en
begäran om biträdesförordnande än vad det kan förväntas bli att säga nej
till att en bodelningsförrättares kostnad skall ersättas av allmänna medel.
Nämnden anser alltså att utredningens förslag kan vara ägnat att leda till att beviljad rättshjälp för bodelning i framtiden i ökad utsträckning kommer att omfatta båda formerna av förmåner. Nämnden vill understryka att möjlighet finns att i viss mån tillgodose de behov utredningen velat tillmötesgå med sitt förslag redan inom nu gällande system. För det första finns ju trots allt möjlighet att få ett biträde förordnat — något som för övrigt inte är alldeles ovanligt — och för det andra skulle syftet till stor del uppnås med en liberalare tolkning från de allmänna domstolarnas sida av möjligheterna att i äktenskapsskillnadsmålen ersätta biträdena för arbete med bo-
delning inom ramen för skillnadsmålet. Nämnden anser på anförda skäl att
anledning saknas att ändra nuvarande regler för allmän rättshjälp i bodel-
ningsärenden och avstyrker utredningens förslag.
5.1.6 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Utredningens förslag innebär. att den rättssökande i normalfallet skall medges valfrihet mellan biträdesförmån och skiftesmannaförmän.
Nuvarande system har utan tvekan sina brister. De problem som uppkommer vid en bodelning kan vara så komplicerade och de motsättningar som finns mellan makarna så svåra, att vardera maken kan ha ett uttalat behov av att ha ett biträde vid sin sida vid bodelningen. Nuvarande regelsystem medges endast i undantagsfall att biträde förordnas.
Skiftesamannaförmånen har getts starkt företräde. Som utredningen konstaterat, tenderar bodelningsärenden att bli dyrbara. Dessa ärenden är känsliga. Personliga motsättningar mellan de inblandade parterna medför icke sällan att ärenden av detta slag tar lång tid och blir kostnadskrävande. Med hänsyn till det allmännas intresse av att kostnaderna för den allmänna rättshjälpen hålls på en rimlig nivå ifrågasätter rättshjälpsnämnden om en ytterligare utvidgning av möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp är befogad. Ansökningar om allmän rättshjälp för bodelning är vanligt förekommande. Det kan därför förväntas att avsevärda fördyringar blir följden av en liberalisering av möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp. Fråga är. om nuvarande system verkligen är förenat med sådana brister, att det är
ett samhällsintresse, att förmånerna utvidgas på det sätt utredningen före-
slår. Rättshjälpsnämnden ifrågasätter, om det inte finns områden ifråga om vilka det ter sig mer angeläget med en utvidgning av möjligheterna att få allmän rättshjälp. Detta är så mycket mer fallet som det nuvarande systemet fungerar tillfredsställande.
5.1.7¶Rättshjälpsnämnden i Malmö
Utredningen föreslår att möjligheterna att få allmän rättshjälp i bodelningsärenden skall utökas. En ganska betydande restriktivitet skulle dock fortfarande råda. Nämnden vill som sin mening uttala att det kan starkt ifrågasättas om det finns anledning att vara mera restriktiv vid bedömningen av behov av allmän rättshjälp i bodelningsärenden än i andra ärenden.
Bodelning är för många människor en viktig rättslig angelägenhet och det är
fel att tro att behovet av rättshjälp här är mindre påtagligt än eljest. Giftermålsbalkens regler om bodelning är inte lättillgängliga och ingår inte i var mans kunskapsförråd. Risken för rättsförluster för den som inte får rättshjälp är inte obetydlig.
Mot förslaget i övrigt har rättshjälpsnämnden ingen erinran. Sedan re-
formen om ersättning för skiftesman vid bodelning genomfördes 1976 har
till nämnden gjorts uttalanden från advokathåll, som genomgående tyder på att prioriteringen av skiftesman inte stämmer överens med det förfaran-
de i bodelningsärenden som tillämpas i praktiken. Det finns därför anledning tro att förslaget om valfrihet mellan biträde eller skiftesman — utan prioritering av den scnare — kommer att medföra en smidigare handläggning av dessa ärenden. Rättshjälpsnämnden räknar inte heller med ökade kostnader till följd av det nya systemet, i varje fall inte i någon större omfattning eller på längre sikt. Det har sagts att skiftesman har möjlighet att tvångsvis skifta boet. Frfarenheterna hos nämnden visar emellertid att det endast i undantagsfall förekommer tvångsskifte. Som utredningen påpekat
kan nämnderna genom att utöva en effektiv kostnadskontroll hålla kostna-
derna för biträdes arbete med bodelningar nere.
Problem kan möjligen uppstå om båda parter söker allmän rättshjälp för bodelning och har olika önskemål beträffande frågan om biträde eller skiftesman skall förordnas. Rättshjälpsnämnderna får i sådana fall noggrant pröva vilken förmån som är lämpligast.
5.1.8 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Nuvarande regler för erhållande av rättshjälp vid bodelning är i vart fall i
sin tillämpning alltför restriktiva. Det är i hög grad angeläget att bestämmelserna ges en annan och mer liberal utformning. Det finns inte något bärande skäl för att just rättshjälp vid bodelning skall ges en särställning. Rättshjälp bör i sådana ärenden kunna erhållas efter samma bedömande som i vilket annat rättshjälpsärende som helst.
5.1.9¶Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Förmånerna vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad och boskillnad föreslås på nytt ändrade. Det nu framlagda förslaget har fördelen att ge valfrihet beträffande formen för den beviljade rättshjälpen. Det kommer därför sannolikt att bli vanligast att parterna biträds av egen jurist i första hand. Denna situation ter sig i allmänhet som den mest logiska fort-
sättningen på äktenskapsskillnadsärendet. Om biträdena inte lyckas ena
parterna, kan man undantagsvis få anlita även skiftesman för allmänna
medel. Skiftesmannakostnaden kommer säkerligen att bli måttlig, efter-
som det kan förutsättas att partsbiträdena renodlat tvistefrågorna. Den föreslagna konstruktionen har utsikter att fungera tillfredsställande. Kost-
nadsökningen bör bli måttlig. — Nämnden tillstyrker förslaget i denna del.
5.1.10 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rättshjälpsnämnden var i sitt yttrande över rättshjälp för skiftesman vid bodelning (Ds Ju 1975:15) skeptisk till regeln om att skiftesman skulle vara den förmån som prioriterades inom rättshjälpssystemet framför biträdesförordnande. Emellertid har enligt nämndens mening systemet fungerat
synnerligen väl och nämnden kan för sin del ej finna anledning att ändra lagen i det avseendet, vilket utredningen föreslagit. Skiftesman är ett effektivare, snabbare och billigare alternativ och bör därför för att undvika kost-
nadsök ningar för det allmänna prioriteras som förmån. Eftersom det arbe-
te biträde i äktenskapsskillnad lägger ner i bodelningsfrågan ej sällan är ringa, då bodelning i och för sig är annan angelägenhet, anser nämnden i motsats till utredningen inte denna omständighet ha relevans ur kostnads-
synpunkt. Om biträden förordnas primärt torde det i praktiken bli svårt att vägra rättshjälp för skiftesmannakostnader, när biträde uppger att för-
handlingarna strandat och saken ej kan klaras av utan skiftesman.
$.1.11 Domstolsverket
För att rättshjälp skall beviljas vid bodelning krävs enligt gällande be-
stämmelser att boet är i något hänseende komplicerat. Domstolsverket de-
lar utredningens uppfattning att det kravet bör bibehållas.
Reformen den I januari 1976 innebar att rättshjälp vid bodelning skulle
omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman. Samtidigt begrän-
sades möjligheten att dessutom erhålla biträde till fall där särskilda skäl
förelåg. Lagstiftaren prioriterade med andra ord skiftesman. Anledningen
härtill var bland annat att det kunde antas bli effektivare, snabbare och billigare med skiftesman än med biträde.
Utredningen har stannat för att lagstiftaren bör vara neutral i valet mellan biträde och skiftesman; parterna skall själva få välja vilken förmån de vill ha. Båda förmånerna skall dock få utgå bara om särskilda skäl föreligger. Domstolsverket kan i denna del inte instämma i utredningens uppfattning. Anledningen härtill är följande.
Det torde vara riktigt som utredningen påpekat att prioriteringen av skiftesman inte överensstämmer med det i praktiken vanliga förfarandet vid bodelning. Enligt domstolsverkets uppfattning är det därför sannolikt att
utredningens förslag kommer att leda till att biträdesförordnande begärs i
flertalet bodelningsärenden där rättshjälp kan komma i fråga. Visar det sig därefter att det inte går att komma överens om bodelningen krävs, som tidigare nämnts. särskilda skäl för att förmånen av skiftesman skall ingå i
försöker förlika parterna. Biträdena kommer att pröva alla tänkbara möjlig-
heter till uppgörelse innan begäran om skiftesman lämnas in till rättshjälps-
nämnden. I det läget torde nämndens möjlighet att vägra skiftesman vara
mycket liten; en skiftesman blir i den uppkomna situationen det billigaste
alternativet. Möjligheten att via prutningar i biträdenas konstnadsräkningar kommer tillrätta med problemet torde vara mycket små. Enligt domstolsverkets mening kommer alltså "särskilda skäl” att anses föreligga i så gott som samtliga de fall där biträde först förordnats och där det senare visar sig att bodelningen inte går att lösa med hjälp av bara biträde. Om däremot skiftesman först förordnats får "särskilda skäl” en annan styrka. Skiftesmannen har ju alltid möjlighet att lösa sin uppgift genom ett tvångsskifte. Enligt domstolsverkets mening kan den av utredningen föreslagna lösningen därför inte sägas vara neutral i valet mellan biträde och skiftesman; förslaget prioriterar biträde.
Utredningen har ansett att det inte är självklart att kostnaderna för skiftesman blir lägre än kostnaderna för biträde. Med hänsyn till vad dom-
stolsverket ovan anfört torde en avsevärd kostnadsökning bli en följd av
utredningens förslag.
Domstolsverket anser alltså att den nuvarande prioriteringen av skiftes-
man bör bestå. Även i fortsättningen bör särskilda skäl föreligga för att bi-
träde skall förordnas. Enligt domstolsverkets mening bör dock i motiven
en viss uppmjukning ske beträffande kravet på särskilda skäl. Det kan sålunda ifrågasättas om inte biträde bör förordnas för make när andre maken har eget biträde.
Advokaten Sven-Inge Söderberg är skiljaktig och anför att parterna på sätt
föreslås i 20 §&$ RHL medgives rätt att själva välja vilken förmån de vid bodelning önskar i valet mellan biträde och skiftesman.
Förslaget kommer väl att prioritera valet av biträde framför skiftesman för att därigenom kunna tillvarataga den icke obetydliga insikt om boet
som partsbiträdena erhållit under arbetet med äktenskapsskillnaden resp. boskillnaden. I flertatet fall torde bodelningsärende kunna slutföras inom sex timmar. För undvikande av pätalade risker för att biträdena skulle komma att draga ut på handläggningen för att ”pröva alla tänkbara möjligheter till uppgörelse innan begäran om skiftesman lämnas in till rättshjälpsnämnden” synes mig därför den begränsningen kunna göras vid förordnande av biträde i bodelningsärende att biträdets rätt att arbeta med bodelningen begränsas till sex timmar. varefter han har att underställa rättshjälpsnämnden frågan om förordnande av skiftesman för möjliggörande av tvångsskifte eller rätt för biträdet att slutföra ärendet då enighet i och för
sig föreligger mellan makarna men vissa redovisade atgärder kvarstår in-
nan ärendet kan slutföras. Det skall givetvis vid förordnande av skiftesman också åligga biträde att till skiftesmannen överlämna verkställd uppteckning av boet liksom att redogöra för i vilka avseenden skiljaktig mening föreligger mellan makarna så att skiftesmannen snabbt kan slutföra ärendet.
5.1.12 Allmänna advokatbyråkommittén (1977:11)
Även den föreslagna regeln om att skiftesman inte längre skall vara den prioriterade förmånen vid rättshjälp i bodelningsärenden bör gagna de allmänna advokatbyråerna. Advokaterna där kommer i större utsträckning än nu att kunna ätaga sig också handläggningen av de klienters bodelnings-
ärenden som de biträtt i skillnadsprocess. Eftersom de allmänna advokat-
byråernas ärendestruktur är starkt präglad av skillnadsmål. kommer den nya regeln att ge byråerna ett visst tillskott av ärenden. där advokaterna p.g.a. sin bakgrundskunskap kan gripa sig an problemlösningen tidigare än i andra nya ärenden. Det blir alltså ett effektivare utnyttjande av Iuristresurserna.
5.1.13 Sveriges advokatsamfund
Hur rättshjälpen skall utformas vid bodelning — främst efter äktenskapsskillnad — för att motsvara de ambitioner i fråga om juridiskt bistånd som präglar rättshjälpsfagstiftningen i övrigt har länge diskuterats. Samfundet konstaterar att denna fråga kan anses genom förslaget vara löst på ett godtagbart sätt under förutsättning att tolkningen av begreppet särskilda skäl (20 §) inte blir restriktiv. Härvid beaktar samfundet att bodelningen många gånger för den enskilde framstår som mera betydelsefull och intrikat än de egentliga skilsmässofrågorna, där rättshjälpsbehovet är bättre tillgodosett.
Samfundet vill i detta sammanhang beröra frågan om kostnaderna för sådan uppteckning av tillgångar och skulder som avses i 9 kap. 9 § och 11 kap. 12§ giftermålsbalken. I rättstillämpningen förekommer i vart fall tveksamhet huruvida den person som av rätten förordnats jämlikt 11 kap.
12 § giftermålsbalken kan tillerkännas ersättning enligt rättshjälpslagen för sitt arbete. Kostnaden har av domstol ansetts inte utgöra sådan kostnad
för bevisning eller annan ersättningsgill kostnad enligt 9 § rättshjälpslagen som kan utgå på grund av beviljad rättshjälp för äktenskapsskillnad. Inte
heller har kostnaden ansetts kunna utgå i senare beviljad rättshjälp för bodelning, eftersom kostnaden uppkommit i äktenskapsskillnadsmålet och
alltså innan rättshjälp för bodelning ens kan beviljas. Det kan många gånger vara av väsentlig betydelse för make att få till stånd sådan bouppteck-
ning som nu avses. Möjligheten härtill är dock i det närmaste spohierad. om
maken inte har egna medel att själv betala boupptetkningsförrättaren med.
Samfundet vill därför föreslå att möjlighet beredes — genom ändring av författningstexten i 13 §& — att av allmänna medel tillerkänna bouppteckningsförrättare ersättning I nu angivna båda fall.
5.1.14 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Detta institut har enligt föreningens uppfattning i det hittillsvarande rättshjälpssystemet blivit alldeles för styvmoderligt behandlat. Man har uppenbarligen inte satt sig in i de svåra problem en bodelning nu kan med-
föra. Det skall också klart utsägas, att de rättssökande inte förstår varför
denna fråga behandlas på detta sätt.
Föreningen vill med bestämdhet förorda att allmän rättshjälp skall kun-
na erhållas som i vilket annat ärende som helst.
Enligt nuvarande praxis kan rättshjälp ej erhållas, om bodelningen endast avser lösöre eller mindre skulder. Man har därvid inte tillräckligt beaktat
1) att bodelningen ofta omfattar hyresrätt till lägenhet och eventuellt överförande av sådan rätt.
2) att det i fråga om ogifta samboende och i fall där giftorätt är utesluten
genom äktenskapsförord eller då utländsk rätt är tillämplig går bra att få allmän rättshjälp.
3) att bodelning inte kan erhållas med hjälp av småmålslagen.
I det fall bodelningstvisten endast rör mindre värden torde man kunna
förutsätta, att skiftesmannen snabbt kan fatta beslut. varigenom kostna-
derna hålls nere. |
Då man överväger de ekonomiska konsekvenserna från samhällets synpunkt, bör beaktas att många av de mindre bemedlade i stället för att få ut egendom genom bodelning, nödgas begära socialhjälp för att kunna inköpa nödvändiga inventarier.
Den inställning. som intas i nu gällande praxis, gynnar den rike men
missgynnar den fattige. För den senare är det av stort personligt intresse att kunna få ut möbler eller att få hyresrätten sig tillerkänd, men för detta
saknas möjligheter. Det skall även påpekas, att det biträde som hjälpt klienten med skilsmäs-
sa har omfattande kunskaper om dennes ekonomiska förhållanden. Biträdet bör därför få bevilja allmän rättshjälp enligt huvudregeln och arbeta
upp till 6 timmar. Fråga om allmän rättshjälp för tid därefter bör avgöras av
rättshjälpsnämnd, varvid nu rådande stränga restriktivitet bör minskas.
Skiftesman bör alltid förordnas och ersättas av rättshjälpsnämnd.
5.1.15 Hyresråden Frans-Gösta Svanberg och Jan Bergendal
Undertecknade, hyresråden Frans-Gösta Svanberg och Jan Bergendal vid hyresnämnden i Malmö, brukar av Malmö tingsrätt förordnas att förrätta bouppteckning och bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. Vi
är därför insatta i de frågor som är förbundna med behovet av rättshjälp
vid bodelning och vill med anledning därav avgiva följande yttrande.
Behovet av rättshjälp
De nu gällande reglerna om rättshjälp vid bodelning tillkom 1.1.1976. I 9 § andra stycket rättshjälpslagen stadgas att kostnad för rättshjälp är bl. a.
den rättssökandes kostnad för skiftesman som förordnats att verkställa bodelning. 1 19 § tredje stycket stadgas att biträde får förordnas i bodelnings-
ärende endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas för- 23 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
hållanden eiler boets beskaffenhet. Den grundläggande förutsättningen för
beviljande av rättshjälp är den allmänna regeln i 6 § att allmän rättshjälp får lämnas fysisk person i rättslig angelägenhet om han behöver sådant bistånd. Någon särskild restriktivitet vad gäller beviljande av rättshjälp för bodelning är således inte föreskriven i lagtexten; av lagen framgår endast att skiftesman prioriterats framför biträde. eftersom biträde får förordnas bara om särskilda skäl föreligger. 1 förarbetena (prop. 1975/76:47) göres emellertid vissa inskränkande uttalanden. Det sägs (sid. 40) att det huvud-
sakliga tillämpningsområdet för rättshjälp blir fall där fastighet, rörelse el-
ler annan mera svärskiftad egendom ingår i boet. Andra omständigheter kan ibland motivera rättshjälp, t.ex. tillämpning av jämkningsregeln i 13
kap. 12 a § giftermålsbalken eller förekomsten av tvistiga vederlagsfrågor.
Det angivna motivuttalandet har enligt vår mening på ett olyckligt sätt kommit att prägla praxis. Rättshjälpsnämnden i Malmö beviljar enligt vår erfarenhet praktiskt taget aldrig rättshjälp i andra fall än när fastighet, rö-
relse eller någon gång bostadsrättslägenhet ingår i boet. Förekomsten av fastighet, rörelse eller bostadsrätt ger emellertid dåligt uttryck för de fall
då behov av rättshjälp verkligen föreligger. Andra fall kan vara de i motiven nämnda, då den särskilda jämkningsregeln eller tillämpning av vederlagsreglerna är aktuell. Rättshjälpsutredningen anser (s. 159 n— 160) att
även en rad andra förhållanden bör tillmätas stor betydelse vid prövning-
en. Som exempel nämner man att fordringar eller skulder av skilda slag in-
går i boet, att avbetalningsgods av större värde ingår eller att enskild egendom eller försäkringar finnes. Vi vill helhjärtat instämma 1 dessa uttalan-
den av utredningen och kommer i det följande att belysa vår ståndpunkt i
denna fråga. Samtidigt vill vi framhålla att förekomsten av en fastighet ingalunda alltid gör bodelningen komplicerad. Fastigheten kan t. ex. vara en villa i gruppbebyggelse, vars värde är relativt lätt att fastställa. I dessa fall är dessutom makarnas ekonomiska ställning ofta sådan att behovet av
rättshjälp inte är särdeles stort. Vi anser alltså att rättshjälp bör beviljas efter en betydligt friare prövning än den rättshjälpsnämnderna nu anser sig kunna göra.
En i praktiken ofta förekommande situation är följande: En make har, kanske mer eller mindre handgripligen av den andre maken, tvungits att fåämna hemmet och har kanske bara fått med sig ett fåtal personliga tillhörigheter. Den make som bor kvar motsätter sig bodelning. Maken anser sig kanske ha rätt till detta för att han utsatts för personliga oförrätter av den andre maken, för att denne underlåtit att bidraga till familjens försörjning,
på grund av gamla skuldförhållanden e.d. I dessa fall är bodelningen som
regel inte komplicerad i den meningen att svårvärderad egendom ingår. Of-
tast består boet av lösöre och möjligen en bil eller en insatslägenhet. Kom-
plikationen ligger i makarnas eller den ena makens inställning till själva bodelningen. Att få till stånd en uppgörelse i godo är oftast meningslöst, och
biträdena i äktenskapsskillnadsmålen inser snart att bodelningsförrättare
måste förordnas. Denne har att med ledning av makarnas motstridiga uppgifter och anspråk söka göra en så rättvis delning som möjligt. Arbetet kan
många gånger bli tidskrävande och därför dyrbart. Om nu den make som
söker bodelning inte har råd att stå för sin del av kostnaden blir helt enkelt
resultatet att bodelning inte kan företagas. Maken får alltså inte sin rätt. Det säger sig självt att detta inte är tillfredsställande. Det förekommer ofta att en av makarna gör gällande skuld till föräldrar
eller andra anhöriga under det att den andre maken hävdar att inget verk-
ligt skuldförhållande föreligger. En annan liknande situation är att en av
makarna påstår företrädesrätt vid delningen till viss egendom med pästä-
ende att den är gåva från anhöriga. Sådana förhällanden kan vara svåra att
reda ut. och utgången av tvisten kan vara betydelsefull för parterna, framför allt sedd i relation till de blygsamma ekonomiska villkor parterna ofta lever under. Behov av rättshjälp föreligger således ofta i dessa fall.
Andra komplicerade bodelningsfall kan vara sådana. där det gäller att fastställa vad som är enskild egendom och vad som är giftorättsgods och
om förkovran skett av enskild egendom. Avgörandet av sådana frågor har i
regel stor betydelse för det ekonomiska utfallet av bodelningen. Detta gäller också när ena maken hävdar rätt till vederlag enligt 13 kap. 6 § giftermälsbalken, t. ex. med påstående att andra maken spelat bort egendom eller avhänt sig egendom till anhöriga. Bodelningen blir i dessa fall närmast att jämföra med en rättegång i första instans och behovet av rättshjälp det-
samma som I en rättegång.
Sammanfattningsvis anser vi att rättshjälp för bodelning skall kunna be-
viljas utan annan inskränkning än den som nu stadgas t 6 § rättshjälpslagen och skall vara oförändrad enligt I & förslaget till ny lag, nämligen att behov
föreligger av rättshjälp. Att i en enkel formel angiva när behov föreligger är inte möjligt. Rättshjälpsnämnderna bör kräva att redogörelse för det på-
stådda behovet ordentligt lämnas i ansökningshandlingen, och de bör i
större utsträckning än nu rätta sig efter detta. Om skiftesman förordnats. bör betydelse tillmätas vad denne har att säga i fråga om behovet av rättshjälp. Rättshjälpsnämndens omsorg bör inte i första hand gälla statskassan. Målet för nämndens verksamhet bör vara att rättshjälp skall beviljas när sädan verkligen behövs.
Rättshjälp för biträde eller skiftesman
Vi instämmer i vad utredningen anför på sid. 160 om det praktiskt vanliga förfarandet vid bodelningar. Det är vanligt och också lämpligt att biträdena i äktenskapsskillnadsmålet påbörjar arbetet med bodelningen och fortsätter detta så långt som möjligt. När det visar sig att de inte kan ästadkomma en uppgörelse i godo anlitas skittesman. Denne behöver i regel då inte göra arbetet med bouppteckning och delning från början utan kan be-
gränsa sitt arbete till avgörande av bestämda tvistefrågor. Han kommer alltså att fungera som en domare i första instans. Vi tillstyrker utredningens förslag att rättshjälpsreglerna konstrueras så att de inte motverkar denna naturliga gång. Vi tillstyrker därför den ifråga om prioriteringen neutrala regel, som utredningen framlägger i 20 8. Mera tveksamma är vi om båda förmånerna tillsammans skall få utgå bara om särskilda skäl före-
ligger. En sådan inskränkning kan komma att tolkas alltför restriktivt. Om
biträden förordnats men dessa misslyckas med att få till stånd en uppgörelse. får bodelningen inte avstanna därför att rättshjälp för skiftesmans arbete inte kan beviljas. Om biträdena påvisar att de gjort vad de kan, att bestämda tvistefrågor återstår och att en eller båda av makarna har behov av rättshjälp för att bekosta skiftesmansarbete, bör rättshjälpen omfatta kostnaden för skiftesmannen.
Kostnad före ansökan om rättshjälp
Enligt 20 § nu gällande lag och 29 § förslaget får ersättning till advokat
avse även kostnad som uppkommit före ansökan om rättshjälp, om ansö-
kan gjorts utan oskäligt dröjsmål. Denna regel bör utsträckas att gälla även
ersättning till skiftesman. Motivet härför är följande.
När någon av oss erhållit förordnande som skiftesman brukar vi kalla
parterna till sammanträde. Konstateras det därvid att en eller bäda av ma-
karna bör vara berättigad till rättshjälp anmodar vi dem att ansöka därom.
Vid det fortsatta sammanträdet går man igenom vad som finns i boet och vilka tvistefrågor som föreligger i syfte att driva delningsfrågan så långt
som möjligt och eventuellt slutföra den. Men ersättning för detta arbete
kan inte utgå enligt rättshjälpslagen. Skiftesmannen får därför avbryta ar-
betet så snart han konstaterat att det finns anledning att söka rättshijälp el-
ler också försöka få ut ersättning av parterna själva. En tredje utväg är att skriftligen eller teletonledes uppmana makarna att söka rättshjälp innan de kallas till sammanträde. Även detta är emellertid en dålig lösning med hänsyn till att utredningen av boet och utredningen av makarnas ekonomiska förhållanden hör nära ihop och det dessutom enligt nu tillämpad praxis hos rättshjälpsnämnden i ansökan om rättshjälp för bodelning gäller att ange vilka särskilda skäl som finns.
Rättshjälp för bouppteckning
Enligt 13 kap. I $ giftermålsbalken i dess lydelse före 1.1.1974 skulle bodelning förrättas redan i anledning av hemskillnad. Genom den nya lag-
suftningen om äktenskapsskillnad försvann institutet hemskillnad, och bodelning kan nu förutom vid makes död endast förrättas i anledning av boskillnad eller äktenskapsskillnad. Detta innebär när betänketid förekom-
mer att bodelningen mäste vänta minst sex månader till efter äktenskapsskillnaden. Bodelningsproblemen aktualiseras emellertid redan vid ansö-
kan om äktenskapsskillnad. Visar det sig att dessa problem är svärlösta, brukar biträdena i äktenskapsskillnadsmålet jämlikt 11 kap. 12 § gifter-
målsbalken ansöka om rättens förordnande för någon att uppteckna ma-
karnas tillgångar och skulder. Det förutsätts att denne person efter äkten-
skapsskillnaden om så behövs skall förordnas till bodelningsförrättare. Arbetet med bouppteckningen är naturligtvis nära förbundet med den kommande delningen och går i själva verket inte att skilja från denna. Ofta kan bouppteckningsförrättaren åstadkomma en uppgörelse i godo om hur delningen skall gå till. Denna uppgörelse får sedan bekräftas efter äktenskapsskillnaden. Den har kanske då redan verkställts.
Bouppteckningen skall avse förhållandena då talan väcktes, alltså ske per den dag, då ansökan om äktenskapsskillnad inkom till rätten. Det är därför angeläget att arbetet med bouppteckningen kommer igång så snart som möjligt. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att fastställa förhållandena på bouppteckningsdagen och desto mera invecklade avräkningar blir det för tiden mellan bouppteckningsdagen och delningsdagen.
Rättshjälpslagen anses f.n. inte medge att rättshjälp utgår för boupp-
teckningsförrättarens arbete. Som framgår av vad som förut sagts är detta en brist. Bouppteckning enligt 11 kap. 12 § giftermålsbalken kan inte jäm-
föras med bouppteckning efter dödsfall, som ingår bland vad utredningen
(sid. 131 ffy betecknar massärenden. Förutsättningarna för rättshjälp bör
vara desamma som vad gäller rättshjälp för skiftesman. Vi anser därför att
13 § andra stycket 7. i förslaget bör gälla skiftesman eller bouppteckningsförrättare enligt 11 kap. 12 § giftermålsbalken. I 20 §& andra stycket bör stadgas att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman eller bo-
uppteckningsförrättare enligt 13 § andra stycket 7. 17 § första stycket 5. bör i konsekvens härmed innefatta fall, då den rättsliga angelägenheten av-
ser bouppteckning enligt 11 kap. 12 § giftermålsbalken eller bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.
5.2 Kostnad för privat sakkunnig
5.2.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen har i sak ingen erinran mot förslaget i denna del
(28 8). Vissa tolkningssvårigheter kan emellertid uppstå om vad som skall
förstäs med ”mindre omfattande” resp. ”mer omfattande” utredning. Be-
tänkandet är högst lapidariskt härvidlag. Klargörande motivuttalanden bör
göras i det kommande lagförslaget.
5.2.2 Göta hovrätt
Hovrätten tillstyrker utredningens förslag angående ersättning till privat
sakkunnig och befrielse från vissa expeditions- och exekutionsavgifter
samt lämnar vad utredningen i övrigt anför i rubricerade avsnitt utan erin-
ran.
Beträffande ersättning till privat sakkunnig vill hovrätten emellertid föreslå följande ändringar. Beslut om utredning av enklare beskaffenhet bör i de fall rättshjälp beviljats utan att biträde förordnats meddelas av de i 28 § 2 st. 2 p. angivna myndigheterna, om den rättsliga angelägenheten handläggs vid någon av dessa, och inte, såsom utredningen föreslår, av rättshjälpsnämnden. Vad angår de mer kostnadskrävande utredningarna bör finnas möjlighet för den beslutande myndigheten att ange utredningens inriktning och omfattning. Eventuellt bör också sökanden vara skyldig att lämna uppgift om bl. a. beräknad utredningskostnad. Bestämmelser i dessa
avseenden bör lämpligen intagas i rättshjälpsförordningen.
5.2.3¶Göteborgs tingsrätt
Vad avser frågan om ersättning för privat sakkunnig vill tingsrätten fästa uppmärksamheten på svårigheten att här kontrollera kostnadsutveckling-
en, Bestämmelser om någon form av ”kostnadstak” för utredning av
enklare beskaffenhet bör lämnas.
5.2.4 Rättshjälpsntämnden i Stockholm
Utvecklingen har visat att en viss kontroll av möjligheten för ett biträde
att besluta om utredning är nödvändig. Rättshjälpsnämnden har därför i princip ingen erinran mot förslaget. Däremot kommer naturligtvis frågan att uppstå vad som skall avses med begreppet ”mindre omfattande utredning”. För att undvika oklarheter och inte minst underhandsförfrågningar föreslår nämnden införandet av en beloppsgräns varvid basbeloppet synes vara lämpligt relationsobjekt. Nämnden vill tillråda att gränsen inte sätts
alltför lågt och föreslår för sin del att ett belopp motsvarande 1/3 av aktu-
ellt basbelopp anges som gräns för den sammanlagda kostnad beträffande utredning som ett biträde eller skiftesman äger föranstalta om. Utredningens förslag att ett biträde skall kunna föranstalta om utredning även om angelägenheten redan är föremål för domstols behandling är beaktansvärt och föranleder ingen erinran från nämndens sida. Vid angivna förhållande föranleder utredningens förslag att domstolen m. fl. myndigheter då skall besluta om mera omfattande utredningar inte heller någon erinran. Praktiska skäl talar i stället för förslaget.
5.2.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden ifrågasätter, om den modell som utredningen tänker sig vid tillämpningen icke skulle kunna leda till mindre önskvärda re-
sultat. En av hörnstenarna i rättshjälpslagstiftningen är, att biträdet själv-
ständigt tänkes sköta det uppdrag han fått av sin klient. Denna självständighet har gäng på gång poängterats. såväl i motivuttalanden som i olika
kommentarer. I Arrfelts kommentar till rättshjälpslagen, 2 uppl. s. 121, finns till och med uttalat ett förbud för rättshjälpsnämnden att på biträdets
önskemål lämna förhandsbesked i ena eller andra riktningen. Även i nu föreliggande utredning har vikten av att biträdets självständighet vidmakt-
hålles. ja t.o.m. utvidgas, poängterats. Om utredningens förslag i nu ifrå-
gavarande avseende geromföres torde det innebära en knäck för biträdets självständighet. Förslaget torde också leda till att mål där ena eller båda parterna har allmän rättshjälp av domstol handläggs på ett annat sätt än
andra mål, något som i andra sammanhang ansetts mindre önskvärt. En
privat utredning av det slag varom här är fråga är dessutom ett vapen av vital betydelse i ifrågavarande tvist. För det biträde som är mån om sin klients bästa torde det därför te sig oacceptabelt att bringa till myndighets kännedom vilken utredning han tänker vidta med ty åtföljande risker att motparten får kännedom om efter vilka riktlinjer han tänker arbeta.
Rättshjälpsnämnden vill inte föra fram något eget förslag i detta avseen-
de. Nämnden anser dock att hithörande spörsmål bör uppmärksammas i
den allmänna översyn av rättegångsbalken som påbörjats och ifrågasätter
om inte lösningen av hithörande frågor bör anstå tills vidare.
5.2.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö
I yttrandet över DON:s promemoria förordade rättshjälpsnämnden att ersättning för privat sakkunnig skulle utgå av allmänna medel även om uppdraget utförts efter det talan väckts vid domstol samt att denna ersättning skulle bestämmas av domstolen i en där anhängig rättegång. Nämnden pekade också på behovet av kostnadskontroll och föreslog möjlighet
för rättshjälpsnämnderna att få sätta ett visst högsta belopp för utrednings-
kostnader.
Utredningen synes mena att det för en effektiv kostnadskontroll är tillräckligt med regeln att biträdet hos rättshjälpsnämnd eller domstol måste begära tillstånd till mer omfattande utredning. Rättshjälpsnämnden ifrågasätter om man inte bör gå ett steg längre. Utredningskostnaderna har i många fall visat sig uppgå till mycket höga belopp. För att förhindra att kostnaderna blir alltför höga i jämförelse med tvisteföremålets värde bör
därför beslutande myndigheter ges möjlighet att sätta ett visst tak för utredningskostnaderna.
I övrigt ansluter sig rättshjälpsnämnden till förslaget i denna del med anmärkning att härigenom nya och svåra uppgifter anförtros rättshjälps-
nämnderna.
5.2.7¶Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Nämnden tillstyrker att kostnad för privat sakkunnig införes som för-
mån vid allmän rättshjälp men ställer sig tveksam till det föreslagna förfarandet. En för parten viktig skillnad mellan privat sakkunnig och sådan sakkun-
nig som nämnts av rätten är att parten disponerar över den private sakkunniges utlåtande, något som inte är fallet beträffande rättens sakkunnige. Orsak till att inhämtat utlåtande inte åberopas kan exempelvis vara att det-
ta visar sig ge stöd för motpartens talan. Enligt utredningens förstag skall beslut om mera omfattande utredning i vissa fall fattas av domstol eller
myndighet. Även ersättning för utlåtande skall fastställas av domstolen eller myndigheten. Den föreslagna ordningen får förutsättas innebära att
part alltid mäste ingiva den private sakkunniges utlåtande för att domstolen skall kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Detta torde bli fal-
let även när parten valt att inte åberopa utlåtandet i målet, vilket måste te
sig otillfredsställande för parten. För att undvika denna olägenhet förordar
nämnden att advokaten även i fortsättningen ges rätt att besluta om utred-
ning samt att rättshjälpsnämnd fastställer ersättning härför.
5.2.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Möjligheterna att anlita privat sakkunnig föreslås av utredningen få den utformning som väl närmast var avsedd med 1972 års proposition med förslag till rättshjälpslag. Denna återgång torde vara motiverad av ekonomiska skäl. Såvitt nämnden har sig bekant har något missbruk av gällande reg-
ler inte förekommit. Den möjlighet som biträde har att införskaffa utred-
ning bör givetvis få en sådan utformning att parternas likställighet i en tvist kan upprätthållas. Den bör alltsä inte begränsas till det förprocessuella stadiet. Svarandeparten, som kan bli överrumplad av en stämningsansökan, skulle därmed kunna betas möjligheten att införskaffa egen utredning i ärendet. Inte heller är det lämpligt att utredningens art eller omfattning på förhand begränsas. Hur en bestämmelse i ämnet skall utformas vill rättshjälpsnämnden inte ta ställning till i annan mån än att dess huvudsyfte
måste vara att processande parter skall bli likställda i berörda avseende.
5.2.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Utvidgning av de förmåner som ingår i rättshjälp på sätt utredningen föreslagit tillstyrkes. Förslaget att biträdet skall ha skyldighet att inhämta
tillstånd till mer omfattande utredning finner nämnden vara utmärkt. Emellertid måste i anvisningar eller i rättshjälpsförordning intagas bestäm-
melser om att I ansökan om tillstånd till utredning skall lämnas detaljerade uppgifter bland annat om vad man tänkt sig för utredning, vem man tänkt anlita, kostnadsförslag från utredaren och vad som skall visas. Beslutande myndighet måste för sin prövning för att hålla kostnaderna under kontroll ha ordentligt med material.
5.2.10 Domstolsverket
Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag att biträdet på egen
hand skall få besluta bara om utredning av enklare beskaffenhet. Härmed lagfästs vad som enligt förarbetena till den nuvarande rättshjälpslagen kan
sägas egentligen ha varit avsett med reglerna om utredning i utomprocessuell angelägenhet (prop. 1972:4 s. 259). Till ledning för bedömning av frågan av vad som kan anses vara sådan enklare utredning bör emellertid i
förarbetena till en kommande lagstiftning anges till hur stort belopp kostnaden för sådan utredning ungefärligen bör få uppgå. Om allmän rättshjälp
beviljats utan att biträde förordnats skall enligt förslaget rättshjälpsnämnd
besluta om mindre omfattande utredning. Beslut om sådan utredning bör
när angelägenheten handläggs vid någon av de i 28 § andra stycket andra punkten angivna myndigheterna, i stället meddelas av sådan myndighet.
Beträffande mera kostnadskrävande utredning föreslås att tillstånd skall inhämtas av rättshjälpsnämnd, allmän domstol, förvaltningsdomstol samt
vissa andra myndigheter. Utredningens förslag innebär vidare att privat sakkunnigutredning i ersättningshänseende behandlas lika med utredning i utomprocessuell angelägenhet och i förvaltningsärende. Domstolsverket
tillstyrker utredningens förslag även i nu berörda delar. Den föreslagna
ordningen är ägnad att undanröja den bristande balans, som nu kan förelig-
gå mellan parter i rättegång på grund av ersättningsreglerna. De föreslagna
reglerna bör emellertid i en blivande rättshjälpsförordning kompletteras
med föreskrifter som kan möjliggöra en reell kontroll av utredningsbehovet och av kostnaderna. Sålunda bör i förordningen klart anges vilka uppgifter rättssökande skall lämna till tillståndsprövande myndighet. Det kan
t.ex. ifrågasättas om inte sökanden skall lämna uppgift om beräknad ut-
redningskostnad. Uppgift härom torde vara möjligt för sökanden att införskaffa genom att begära anbud av den som skall medverka vid utredningen. I likhet med reglerna om utredning i 5 kap. 12 §& expropriationslagen (1972: 719) bör myndighet som skall ge tillstånd till utredning kunna genom direktiv ange utredningens inriktning och omfattning. Möjlighet bör vidare finnas för myndigheten att ange ett högsta belopp för utredningskostnader-
na.
5.2.11 Sveriges advokatsamfund
I sitt yttrande 1975 över DON:s promemoria anförde samfundet på denna punkt följande.
Beträffande kostnaden för privat sakkunnig anser samfundet att ersättningsreglerna bör ändras på sådant sätt att privat sakkunnig kan erhålla er-
sättning enligt rättshjälpslagen även för arbete under processen. Det borde
principiellt inte medföra någon skillnad i ersättningshänseende om den pri-
vate sakkunnige anlitats före eller under processen. Medan käranden redan före målets anhängiggörande kan ha föranstaltat om utredning, har svaranden måhända inte ansett sig behöva sörja för sakkunnigutredning
förrän målet blivit anhängiggjort. Visserligen kan man då hemställa att rät-
ten förordnar en sakkunnig. Därigenom skulle processen kunna komma att
tillföras material som visar sig vara till nackdel för den som begärt utred-
ningen. Genom att påkalla rättens hjälp med förordnande av en sakkunnig berövar parten sig möjligheten att själv bestämma över den bevisning med vilken han vill stödja sin talan. En bristande jämlikhet mellan parterna i processen kan även uppkomma om endast den ena parten fått förmånen att åberopa utlåtande från en sakkunnig som tillsatts av rätten. Man kan fråga sig, varför parten måste anlita sakkunnig före talans väckande för att kunna få betalt för kostnaden för den sakkunniges arbete.
Vad samfundet då framförde har fortfarande giltighet. Utredningen konstaterar i betänkandet (sid. 168) att det för parten fördelaktigaste alternativet vore att, även efter det att talan väckts, tillämpa samma ordning som f.n. endast tillämpas utomprocessuellt, innebärande rätt för biträdet att själv besluta om utredning, bl. a. anlitande av privat sakkunnig. Att ut-
redningen ändå förordar en annan principlösning motiveras delvis av öns-
kemålet om kostnadskontroll. Men framför allt poängterar utredningen
fördelen med den förordade lösningen, innebärande att denna skulle eliminera obalansen mellan parterna. Denna syn är emellertid riktig endast vid
en jämförelse mellan två parter som båda bygger sina processkostnader på allmän rättshjälp. Däremot kvarstår obalansen mellan en part med allmän rättshjälp och en annan part med egna ekonomiska resurser. För att ex-
emplifiera detta förhållande räcker det att omnämna processen mellan ett
större husbyggnadsföretag och en enskild villabyggare. Den senare parten med allmän rättshjälp kommer i ett ohjälpligt underläge gentemot entreprenören, när han måste basera sin talan på utredning vars behov förhandsgranskas av rätten och vilken utredning läggs fram inför rätten och motparten utan möjlighet för parten att sovra i materialet.
Den av utredningen föreslagna lösningen har onekligen den fördelen -
Prop. 1978/79: 90 | 361
med sig att biträdet inte behöver ensam bära ansvaret för sådan mera omfattande utredning som avses i 28 § andra stycket författningsförslaget. Av ovan angivna skäl föreslår samfundet emellertid en regel av innebörd att biträdet säväl utomprocessuellt som i processen själv får besluta om anlitande av privat sakkunnig och om övrig erforderlig utredning. Risken för missbruk av denna relativa frihet får anses motverkad av den risk för kost-
nadsansvar som biträdet löper genom möjligheterna till jämkning av ho-
nom tillkommande ersättning.
Nära den nu behandlade frågan ligger den av utredningen inte behandlade frågan om möjligheter för biträde att i sin tur anlita tekniskt biträde. Den rättssökandes behov av bistånd förutsätts bli täckt genom att det allmänna
betalar kostnaderna i huvudsak för juridiskt biträde och för erforderlig ut-
redning. Så snart det gäller tekniskt komplicerade ärenden föreligger emellertid ytterligare ett behov av bistånd. nämligen i form av teknisk rådgivning närmast åt det juridiska biträdet.
Detta behov är särskilt kvalificerat i mål av typen fastighetsbildningsmål. mål enligt anläggningslagen. mål enligt miljöskyddslagen samt vatten-
mål och expropriationsmål i överinstans. Men redan i så pass ”alldagliga”
tvister som angående byggnadsentreprenad. bilreparation eller personskada genom maskin på arbetsplatsen kan behovet av tekniskt biträde göra sig gällande. Det kan inte utan vidare förutsättas att den som fyller kraven på att vara (juridiskt) biträde enligt rättshjälpslagen även har tillräckliga kvalifikationer för att själv tränga in i de med nämnda ärendetyper sammanhängande tekniska sakförhållandena eller för att ens kunna rätt bedöma behovet av teknisk utredning i sådana fall. Behovet att anlita tekniskt biträde föreligger exempelvis under förlikningsförhandlingar. vid förberedande
av stämningsansökan eller utarbetande av svaromål samt i den muntliga
processen. Till skillnad från sakkunnig, som är ett bevismedel, skall det tekniska biträdet principiellt inte bidra till bevisningen utan i stället vara en
rådgivarens rådgivare. Om kostnadsskäl verkar tillbakahållande för denna frågas lösning. bör man ha i minnet att anlitandet av tekniskt biträde ofta
kan förenkla handläggningen genom att onödigt utredningsarbete eller onödig argumentering undviks och att anlitandet alltså i lika mån kan vara kostnadsbesparande. Samfundet föreslår därför att biträde enligt rätts-
hjälpslagen berättigas att i sin tur anlita erforderligt tekniskt biträde och att
kostnaderna härför anses utgöra kostnad för rättshjälpen.
5.2.12 Sveriges domareförbund
Domareförbundet vill avslutningsvis beröra två detaljspörsmål.
Enligt 29 § i lagförslaget har offentligt biträde rätt till skälig ersättning förutom för arbete och tidsspillan också för de utlägg som uppdraget krävt. I detta avseende innebär förslaget inte någon ändring i förhållande till vad som för närvarande gäller. Begreppet utlägg ges i praxis i anslutning till tidigare motivuttalanden en mycket snäv räckvidd. Därunder inbegrips sålunda i huvudsak endast kostnader som biträde haft för resa och uppehälle, utomprocessuell tolkning och översättning. Emellertid förekommer det stundtals mål där en advokat saknar praktisk möjlighet att utan sakkunnig
hjälp nöjaktigt utföra sin huvudmans talan. Så är t. ex. fallet med en del mål rörande medicinska förhållanden och flertalet patentmål. Det är otill-
fredsställande att ett offentligt biträde inte i sådana mål skall kunna under
rättshjälpssystemet anlita biträde av sakkunnig person vid utarbetande av
inlagor och vid inställelse vid förhandling. Domareförbundet anser att möj-
lighet härtill bör öppnas. Särskild prövning av behovet bör dock krävas i
analogi med vad som föreslagits skola gälla I fråga om sådan mera omfattande utredning varom talas i 28 § andra stycket i lagförslaget.
5.2.13 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Den föreslagna ändringen av hittills gällande, på flera sätt otillfredsställande regler tillstyrks och torde medföra önskvärda förbättringar.
5.3¶Kostnad för medling jämlikt 42 kap. 17 § RB
5.3.1 Göteborgs tingsrätt
Hovrätten för Västra Sverige har genom lagakraftvunnet beslut
14.5.1976, SÖ 78, avd. 3, förklarat att kostnad för sådan medling som av-
ses I 42 kap. 17 § rättegångsbalken skall anses som kostnad för rättshjäl-
pen. Domstolsverket avstyrkte bifall till besvären men överklagade ej hovrättens beslut. Beslutet har vunnit tillämpning vid domstolarna i Göteborg.
5.3.2 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Som utredningen konstaterar torde det "ligga i tiden” att detta institut
fortsättningsvis kommer till ökad användning. Rättshjälpsnämnden delar utredningens överväganden och tillstyrker förslaget.
5.3.3 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot förslaget.
5.3.4 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Rättshjälpsnämnden biträder förslagen.
5.4 Kostnad för vissa inställelser 5.4.1 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden anser det tillfredsställande att vårdnadshavares kostnader för inställelse vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldra-
balken skall kunna ersättas och tillstyrker därför förslaget att dessa utgifter
skall anses som en kostnad för rättshjälpen.
5.4.2 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot förslaget.
5.4.3 Socialstyrelsen
Socialstyrelsen noterar vidare med tillfredsställelse att läkarundersök-
ning enligt 21 kap. 10 § FB föreslås bli ersättningsgrundande.
5.4.4¶Länsstyrelsen i Stockholms län I 21 kap. 10 § FB stadgas att länsrätten i ärende angående verkställighet
av dom eller beslut rörande vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av barn samt överflyttning av barn i vissa andra fall kan förordna att barnet
skall undersökas av läkare. Utredningen föreslår att rese- och uppehällskostnader för föräldrar eller annan vårdnadshavare vid inställelse i samband med sådan läkarundersökning ersätts inom rättshjälpssystemet.
Förslaget — som tidigare framförts av länsstyrelsen i yttrande 5.2.1975
över domstolsväsendets organisationsnämnds promemoria ”Översyn av
rättshjälpssystemet”" — tillstyrks. I likhet med utredningen anser länssty-
relsen att det för fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte föreligger
bör finnas möjlighet även utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inställelsekostnad om det är uppenbart att denne inte själv kan svara för kostnaden och att ersättningen bör bestämmas av länsrätten.
5.4.5 Länsstyrelsen i Malmöhus län
Länsstyrelsen anser det angeläget, att möjighet finns att inom rättshjälpssystemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställningskostnader vid läkarundersökning enl. 21 kap. 10 & FB. Det synes också värdefullt att det finns möjligheter utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel
ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inställelsekostnad då up-
penbart behov föreligger.
5.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter
5.5.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen vill varmt tillstyrka utredningens förstag i denna del för vilket goda skäl kan anföras även om den föreslagna omfördelningen av myndighetsfunktionerna inte skulle komma till ständ.
5.5.2 Göta hovrätt
Hovrätten tillstyrker utredningens förslag angående ersättning till privat
sakkunnig och befrielse från vissa expeditions- och exekutionsavgifter
samt lämnar vad utredningen 1 övrigt anför i rubricerade avsnitt utan erin-
ran.
Vidkommande förslaget om befrielse från exekutionsavgifter vill hovrät-
ten påpeka att detta i sin nuvarande utformning medför att rättshjälp ej kan
beviljas den som endast kommer att ha dessa kostnader, eftersom kostnaderna inte är hänförliga till någon av förmånerna vid allmän rättshjälp. Då befrielse från avgift emellertid förutsätter att allmän rättshjälp beviljats kommer sökanden själv att få stå kostnaderna i dessa fall. En lagändring är således påkallad i detta avseende.
5.5.3 Kammarrätten i Göteborg
Kammarrätten ansluter sig till förslaget att expeditions- och exekutionsavgifter inte skall utgå för den som har beviljats allmän rättshjälp. Enligt kammarrättens uppfattning bör dock ett stadgande härom -— eller i vart fall en hänvisning till rättshjälpslagens bestämmelser — intas i expeditionskungörelsen och i exekutionsavgiftskungörelsen.
5.5.4 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden anser att praktiska skäl talar för utredningens för-
slag och tillstyrker detsamma.
Rättshjälpsnämnden vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på följande förhållande. Enligt beslut av domstolsverkets besvärsnämnd — bl. a. 1976-06-21 nr 630/76 — kan en kostnad för blodundersökning eller an-
nan undersökning som rör ärftliga egenskaper uppkommen innan talan
väckts om t. ex. ogiltigförklaring av faderskapserkännande inte ersättas
inom rättshjälpens ram. Detta har från advokathåll upplevts som otillfredsställande och i vissa fall ägnat att i onödan föranleda rättegång.
5.5.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden godtager förslaget 1 dess helhet. Enligt nämndens
mening bör dock avgiftsfriheten utsträckas att avse även expeditionsavgifter vid vissa förvaltningsmyndigheter exempelvis länsstyrelser. I olika
sammanhang har flera gånger påpekats vikten av att regleringen av hithö-
rande frågor göres så enhetlig som möjligt. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att även de expediuonsavgifter som uppkommer vid förvaltningsmyndighet blir föremål för avgiftsfrihet.
5.5.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Rättshjälpsnämnden instämmer i att praktiska skäl talar för den föreslagna avgiftsbefrielsen. Särskilt värdefullt är att en sådan ordning kan bidra
till ett förenklat slutregleringsförfarande. Nämnden vill dock föreslå att sökande befrias från expeditionsavgift även hos överexekutor.
5.5.7 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Nämnden tillstyrker att den som erhållit rättshjälp befrias från expeditions- och exekutionsavgifter i enlighet med förslaget.
Beträffande utländska expeditionsavgifter anser nämnden att kostnaden härför även bör ingå som förmån vid allmän rättshjälp. Som skäl mot en så-
dan ordning har utredningen anfört kostnadsskäl. Enligt nämndens bedömning torde införande av denna förmån endast medföra en marginell kost-
nadsökning.
5.5.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall Expeditions- och exekutionsavgifter
Den föreslagna befrielsen från expeditions- och exekutionsavgifter innebär en praktisk förenkling av handläggningen hos flertalet berörda myndigheter. Det bör emellertid påpekas, att om man begränsar befrielsen från expeditionsavgift till att gälla endast avdelning I och II i den till expeditionsavgiftskungörelsen fogade avgiftslistan kommer inte avgift för mantaisskrivningsbevis att innefattas i avgiftsfriheten. Sådan kostnad är för närvarande rättshjälpskostnad. Registreringsbevis för bolag och föreningar kommer inte heller att innefattas. Nämnden anser, att även dessa för en process nödvändiga behörighetshandlingar borde omfattas av avgiftsfriheten.
Utlandsärenden
Beträffande de s.k. utomlandsangelägenheterna innebär utredningens
förslag ingen ändring av nu gällande bestämmelser. Det krävs alltså fort-
farande "särskilda skäl” för att en här i landet bosatt person skall få rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas utom riket. Praxis har i dessa fall
varit mycket restriktiv. Detta har nämnden i många fall funnit synnerligen otillfredsställande. Det torde vara uppenbart att det för det stora flertalet människor framstår som en omöjlighet att på egen hand och utan sakkunnig hjälp ordna upp en rättslig angelägenhet i ett ffrämmande land. Nämnden anser att det är rimligt att t.ex. den som skadats vid en trafikolycka skall kunna få rättshjälp oberoende av om olyckan inträffat här i landet eller utomlands. Enligt nämndens uppfattning är det därför angeläget att det
öppnas ökade möjligheter att få allmän rättshjälp i utlandsärenden. Detta
synes svårligen kunna ske utan att lagstiftningen ändras.
5.5.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rättshjälpsnämnden tillstyrker avgiftsbefrielse beträffande vissa expeditions- och exekutionsavgifter. Emellertid är detta arbete av synnerligen
enkel beskaffenhet och tidsåtgången ringa, varför rationaliseringsvinsten
säkert uppvägs av ökade kostnader för samhället. Om avgiftsbefrielse innebär så liten kostnadsökning som utredningen antyder, finner rättshjälps-
nämnden, att det vore motiverat, att avgifterna borttoges för samtliga med-
borgare oberoende av om vederbörande har rättshjälp eller ej. Det skulle medföra att de som nu söker rättshjälp utan biträde just för att slippa dessa
kostnader icke behövde söka rättshjälp i framtiden. Avgiftsbefrielse bör enligt nämndens mening utvidgas att gälla även vid andra expeditioner än
enligt avdelningarna I och II i avgiftslistan såsom t. ex. lösen av utslag hos
överexekutor I handräckningsärenden enligt 8 kapitlet utsökningslagen.
5.5.10 Domstolsverket
Domstolsverket tillstyrker förslaget att den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter enligt expeditionskungörelsen (1964: 618) vilka utgår för expedition enligt avdelningarna I och IFi den till kungörelsen som bilaga fogade avgiftslistan. Avgiftsbefrielsen innebär som utredningen konstaterat många fördelar. Domstolsverket vill emellertid erinra om den
utredning om expeditionsavgifter i tvistemål som chefen för justitiedepartementet nyligen uppdragit åt verket att utföra. I uppdraget diskuteras
möjligheten av att slopa lösningsskyldigheten för vissa målgrupper och i
stället i viss omfattning höja ansökningsavgifterna. Även en allmän avgifts-
höjning anmodas verket överväga. Det bör anmärkas att en allmän höjning av avgifterna som innebär att flertalet avgifter överstiger grundavgiften vid
allmän rättshjälp är till nackdel för rättssökande med låg rättshjälpsavgift i
de fall avgifterna är de enda kostnader som vederbörande kommer att ha i ärendet.
Vad gäller avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen tillstyrker dom-
stolsverket endast att befrielse sker från utsökningsavgift. Tilläggsavgift och försäljningsavgift, som är exekutionsavgifter, bör bibehållas som rättshjälpskostnader och således ingå bland rättshjälpsförmånerna. För det
första behålls härigenom möjligheten att förplikta motpart att till statsverket återbetala dessa avgifter, som kan uppgå till förhållandevis stora be-
lopp. För det andra innebär utredningens förslag på denna punkt att rättshjälp ej kan beviljas den som endast kommer att ha dessa kostnader, efter-
som bifall till ansökan förutsätter att sökanden kommer att ha kostnader som faller in under någon av reglerna om förmåner vid allmän rättshjälp.
Är detta ej fallet kan med hänsyn till rättshjälpssystemets konstruktion behov av rättshjälp inte anses föreligga.
Domstolsverket godtar utredningens ställningstagande vad avser den av domstolsverket väckta frågan om en utvidgning av förmånerna vid allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands. Kostnaderna för expeditioner och bevisning vid utländsk domstol kan som utredningen påpekar uppgå till avsevärda belopp. I sammanhanget vill domstolsverket påpeka vad gäller de förmåner som upptas i 13 § första stycket 5, att motsvarighet till den i den nuvarande rättshjälpslagen till nämnda regel (9 § första stycket 7) korresponderande
bestämmelsen i 20 § tredje stycket saknas i lagförslaget. En sådan regel
torde vara nödvändig för att förmånen skall ha någon innebörd.
5.5.11 Riksskatteverket
Förslaget enligt 14 § RHL att den som beviljats allmän rättshjälp är be-
friad från exekutionsavgift tillstyrks. De nuvarande reglerna i detta hänseende är svåra att tillämpa, varför den i betänkandet föreslagna avgiftsbefri-
elsen är mycket välkommen. Rätteligen bör dock en generell bestämmelse
med detta innehåll skrivas in i 6 § tredje stycket exekutionsavgiftskungö-
relsen. Härvid blir rätishjälpstagaren jämställd med kommun och målsägare i brottmål beträffande möjligheten att få fri verkställighet. Till skillnad mot 6 a & exekutionsavgiftskungörelsen avser inte denna bestämmelse den del av exekutionsavgiften som enligt kungörelsens I & benämns tilläggsavgift. Eftersom denna del av avgiften i vissa handräckningssituationer kan bli mycket hög bör den inte medtas i en generell regel om avgiftsbefrielse. Som exempel på stor tilläggsavgift kan här redovisas en inträffad situation avseende en rättshjälpstagare som erhällit handräckningsutslag angående återuppbyggnad av en väg som förstörts av motparten. Krono-
fogdemyndigheten fick i samband med verkställighet uppföra vägen och
enligt exekutionsavgiftskungörelsen ansågs kostnaden för vägbygget vara
en tilläggsavgift. Eftersom avgiften inte kunde tas ut i målet fick den slutli-
gen bestridas av rättshjälpsmedel.
5.5.12 Länsstyrelsen i Stockholms län
Enligt 9 § andra stycket 5 i nuvarande RHL anses som kostnad för rättshjälpen expeditionsavgift vid allmän domstol enligt expeditionskungörel-
sen samt avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen. Av detta följer att avgift enligt expeditionskungörelsen hos exekutiv myndighet inte är att anse som kostnad för rättshjälpen. Utredningen föreslår — framför allt i syfte att möjliggöra en angelägen förenkling av slutregleringsförfaran-
det — att den som beviljats rättshjälp befrias från dels avgifter för allmänna
expeditioner vid samtliga statliga myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid domstol.
Förslaget innebär ej någon förändring beträffande parts avgifter för ex-
pedition enligt expeditionskungörelsen hos exekutiv myndighet. I beslut om fördelning av kostnader i mål hos överexekutor måste — i de fall mot-
part till sökande som har rättshjälp åläggs betalningsskyldighet till statsverket — expeditionsavgiften tas upp separat. Den tappande parten blir sålunda återbetalningsskyldig dels till statsverket såvitt avser motpartens
rättshjälpskostnader och dels till motparten såvitt avser avgiften för expeditionen. Huruvida rättshjälpstagare skall erlägga avgift för utslag i exem-
pelvis ett avhysningsmål blir enligt utredningens förslag beroende av om målet handläggs vid överexekutor eller hos fastighetsdomstol. Det kan an-
märkas att det i justitiedepartementets promemoria ”Summarisk process” (DsJu 1977:5) föreslås att de summariska processerna lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning enligt 191 och 192 §§ UL slås ihop till ett enda institut, varför redan nu en samordning av reglerna i förevarande
sammanhang bör övervägas. Länsstyrelsen anser att reformen även bör omfatta befrielse från avgift för expedition hos överexekutor i mål om
verkställighet av dom eller skiljedom samt i handräckningsmål enligt 8
kap. UL.
5.5.13 Sveriges domareförbund
I fråga om sluträkningen sammanhänger förenklingen i hög grad med förslaget om avskaffandet av exepditionsavgifter för den som åtnjuter
rättshjälp. Expeditionsavgifterna, vilkas finansiella betydelse uppenbarli-
gen är relativt obetydlig, gör det nuvarande förfarandet komplicerat och
tungrott. Domareförbundet skulle med tillfredsställelse hälsa ett avskaffande av dessa avgifter i rättshjälpssystemet. Även slutregleringsförfaran-
det skulle, om utredningens förslag antas, bli synnerligen enkelt.
5.5.14 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Rättshjälpsnämnderna har I undantagsfall förordnat om rättshjälp i mål
och ärenden som handläggs utanför Sverige. Det gäller framförallt status-
mål, typ äktenskapsskillnad, i våra nordiska grannländer. Med nuvarande praxis får khenten själv dock svara för resa till domstolen. lösen av dom
och kostnaderna för bevisning. Nu nämnda kostnader bör kunna inrym-
mas I rättshjälpen, åtminstone vad gäller de nordiska länderna.
5.6¶Kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad
$S.6.1 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden ansluter sig helt till vad utredningen anfört.
5.6.2 Tjänstemännens centralorganisation
Enligt rättshjälpslagen, som kom 1973, kan staten, genom ekonomisk
och annan hjälp, underlätta för enskilda att tillvarata sina rättsliga intres-
sen. Rättshjälp utgår i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkta i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde i vis-
sa förvaltningsärenden och juridisk rådgivning. Biträdeshjälp lämnas nor-
malt av advokater eller andra jurister vid advokatbyråer men kan även
lämnas av t. ex. funktionärer på fackförbund. Vid sidan om rättshjälp från staten brukar också många fackförbund erbjuda rättshjälp åt sina medlem-
mar. Denna rättshjälp avser normalt sådan kostnadsersättning m.m. som
ej täckes genom den allmänna rättshjälpen.
Vid rättshjälpslagens tillkomst var man medveten om att rättshjälpssystemet skulle behöva ses över när man fått tillräckliga erfarenheter av dess
tillämpning. Enligt sina direktiv skulle rättshjälpsutredningen därför i
första hand göra en allmän översyn av rättshjälpslagen. Utredningsarbetet
skulle inriktas på att effektivisera de olika rättshjälpsformerna och att för-
enkla och förbilliga rättshjälpssystemet. Målet för översynen skulle vad att samhällets rättshjälp i större utsträckning än nu anpassades efter de rättssökande allmänhetens behov.
Rättshjälpsutredningens olika ändringsförslag med bl.a. förlängd rådgivning, rätt för advokat att i vissa fall bevilja rättshjälp, ökade möjligheter att få rättshjälp vid enklare ärenden, förenklat s. k. slutreglerings- och fördelningsförfarande kommer säkerligen att innebära viss effektivisering och förenkling av rättshjälpssystemet. Någon fullständig anpassning till den rättssökande allmänhetens behov innebär de dock knappast. Detta beror
framför allt på att den stora frågan i rättegångar om förlorande parts ansvar
för motparts rättegångskostnader ej lösts utan ånyo skjuts på framtiden.
Enligt RBs huvudstadgande om rättegångskostnader i tvistemål skall part som förlorar målet ersätta motparten dennes rättegångskostnader, om inte annat är stadgat. Även part som har allmän rättshjälp åläggs betalningsskyldighet för motpartens kostnader enligt detta stadgande.
Frågan om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad togs under beredningen av rättshjälpsreformen upp till behandling men blev inte föremål för lagreglering. Som främsta skäl härför angavs i propositionen att en
betalningsskyldighet för motpartskostnaden skulle tjäna som spärr mot oöverlagda processer. Som ett ytterligare skäl angavs att ersättningsskyldigheten istället borde regleras genom rättsskyddsförsäkringar.
Sedan rättshjälpslagens ikraftträdande 1973 har frågan tagits upp i ett
par motioner till riksdagen utan att föranleda någon ätgärd. Frågan togs också upp i tilläggsdirektiv till rättshjälpsutredningen och kom sålunda att
ingå som en del i utredningsuppdraget. Utredningen avstär emellertid från att lägga fram förslag I frågan under hänvisning till att frågan inte enbart bör lösas inom ramen för rättshjälpssystemet samt att en under 1977 tillsatt utredning om rättegångsförfarandet vid allmänna domstolar enligt sina direktiv också har i uppdrag att utreda frågan.
TCO ser frågan om det personliga kostnadsansvaret för motpartens rättcegångskostnader som en viktig jämlikhetsfråga för lägre inkomsttagare. Risken att få betala motpartens hela rättegångskostnad och svårigheten att beräkna denna innebär idag att många låg- och mellaninkomsttagare drar
sig för att öppna en process för att få en tvistefråga löst. Syftet bakom
rättshjälpsreformen att ge allmänheten ett grundläggande rättsskydd blir härigenom inte helt förverkligat. Av denna anledning finner TCO det angeläget att frågan om kostnadsansvaret för motpartens rättegångskostnader snarast möjligt får en positiv lösning.
£.6.3 Lantbrukarnas riksförbund
Förbundet har ingen erinran mot vad förslaget innehåller i dessa delar
($$ 13—15). Förbundet vill emellertid betona nödvändigheten av att frågan om vinnande parts rätt till ersättning för kostnader inom rättshjälpssystemets ram snarast löses. Härvid intar förbundet samma ställning som redo-
visats I tidigare remissyttranden.
6¶Förfarandet vid allmän rättshjälp; arvodesprövningen m. m.
6.1 Bostadsdomstolen
När det gäller frågan om fastställande av ersättning finner domstolen övervägande skäl tala för att denna uppgift, såsom utredningens ordförande föreslår i sin reservation, får arkomma på domstol eller statlig förvaltningsmyndighet, om angelägenheten handläggs inför sådan, och i övrigt på rättshjälpsnämnden. Vad som sagts nu bör också gälla sådana under målets eller ärendets handläggning uppkommande frågor som byte av biträde eller införskaffande av utredning som inte biträdet själv får besluta om.
För att det här skisserade systemet verkligen skall leda till förenklingar och besparingar torde det vara nödvändigt att sådana åtgärder som slutreg-
lering och slutavräkning läggs på det organ som fastställer ersättningen. En
förutsättning för att de f. n. till rättshjälpsnämnderna koncentrerade administrativa åtgärderna skall kunna ”decentraliseras” är att expeditionsavgifterna avskaffas för part som har rättshjälp. Bostadsdomstolen vill redan i
detta sammanhang framhålla angelägenheten härav.
Som bostadsdomstolen redan har antytt anser domstolen att alla statliga myndigheter bör få rätt att pröva frågor om ersättning enligt rättshjälpsla-
gen som uppkommer i vid myndigheten anhängigt mål eller ärende. Med hänsyn till den betydelse den s. k. timkostnadsnormen kommit att få för ar-
vodesprövningen bör själva ersättningsnivån som regel inte välla nägra större svärigheter. Och när det gäller att bedöma arbetets kvalitet och skälig tidsätgång bör den handläggande myndigheten besitta minst lika goda kvalifikationer som rättshjälpsnämnden. Som framgår av betänkandet följer ju också rättshjälpsnämnderna nästan alltid prövningsmyndighetens yttrande.
I andra fall än som angetts ovan bör, såsom utredningen föreslår, ersättningen prövas av rättshjälpsnämnd.
6.2 Göta hovrätt
16. Ersättningsregler
I mål eller ärende som handlägges vid annan myndighet än allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen fastställes ersättning till biträde för närvarande av rättshjälpsnämnden. Innan nämnden be-
slutar om ersättning skall den handläggande myndigheten avge yttrande
över biträdets kostnadsräkning. En av de främsta anledningarna till att det-
ta, I och för sig föga rationella, system genomfördes torde ha varit önskemålet om en effektiv kostnadskontroll. Av den undersökning utredningen
företagit (sid. 65) framgår emellertid att rättshjälpsnämndernas beslut i ersättningsfrågan i praktiken endast i mycket ringa utsträckning kommit att avvika från respektuve myndighets förslag. Enär det nuvarande beslutssystemet således ej synes medföra en förbättrad kostnadskontroll, vilket tidigare antagits, delar hovrätten utredningens uppfattning att praktiska skäl talar för att kretsen av myndigheter med beslutanderätt i ersättningsfrågan
utvidgas.
Vad gäller frågan om omfattningen av denna utvidgning anser hovrätten i likhet med utredningens majoritet att tiden ännu icke är mogen att utsträcka beslutanderätten till samtliga statliga myndigheter. Beträffande skälen härför får hovrätten hänvisa till vad som inledningsvis anförts i detta yttrande. Den krets av myndigheter, som enligt utredningens majoritet
skall tillerkännas beslutanderätt i den aktuella frågan, är enligt hovrättens
mening väl avvägd.
Hovrätten anser emellertid — av skäl som närmare redovisas under punkt 17 nedan — att myndigheternas beslutanderätt endast skall gälla att fastställa ersättning. Hovrätten avstyrker således att myndigheterna skall fastställa även rättshjälpsavgift.
Hovrätten vill vidare i detta sammanhang starkt ifrågasätta om inte bestämmelsen i lagförslaget 29 8 om att ersättning till advokat får avse även kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp, om ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål, nu bör utvidgas till att gälla för samtliga rätts-
hjälpsbiträden. Den nuvarande ordningen synes föranleda stora praktiska
problem för jurister som ej är verksamma vid advokatbyrå liksom för dom-
stolarna vid fastställande av ersättning till dessa biträden. Då biträdets möjlighet till ersättning alltid blir beroende av myndighetens beslut i beviljandefrågan synes ej heller någon risk för omotiverade kostnadsökningar bli följden av den föreslagna utvidgningen.
6.3 Kammarrätten i Göteborg
Kammarrätten tillstyrker att de av utredningen föreslagna domstolarna
och myndigheterna får rätt att fastställa ersättningar enligt rättshjälpslagen.
24 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 90
Kammarrätten vill dock uppmärksamma ett problem som uppkommer när förvaltningsdomstol skall fastställa ersättning i rättshjälpsärende. I 18 kap. 14 § rättegångsbalken föreskrivs att yrkande om ersättning för rättegångskostnad skall framställas innan rättens handläggning av mål avslutas. Bestämmelsen innebär att ett yrkande om ersättning enligt rättshjälpslagen som framställts efter handläggningens avslutande skall lämnas utan bifall.
Någon bestämmelse av motsvarande innebörd finns inte i förvaltningspro-
cesslagen. I utredningens förslag till rättshjälpsförordning har i 12 § första stycket föreskrivits att kostnadsräkning skall inges. innan domstol etter myndighet avslutat handläggningen av mål eller ärende. En administrativ föreskrift torde inte vara tillfylest för att uppnå åsyftat resultat. Bestämmelsen bör därför tas in i rättshjälpslagen.
Enligt kammarrättens mening bör emellertid frågan ses i ett större sammanhang. En förvaltningsdomstol handlägger vissa mål mellan enskilda parter, och i dessa mål kan det uppkomma frågor om rättegångskostnader. Dessa frågor är av principiellt samma karaktär som rättegångskostnadsfrågor vid allmän domstol. Eftersom det inte finns någon allmän bestämmelse som tvingar part att framställa sitt yrkande om rättegångskostnader innan
handläggningen avslutats, kan domstolen kanske inte underlåta att pröva
ett ersättningsyrkande som framställs först efter det att dom har meddelats i målet. Detta är otillfredsställande för motparten och kammarrätten anser att en bestämmelse av samma innebörd som den i 18 kap. 14 § rättegångsbalken bör tas in i förvaltningsprocesslagen.
6.4 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Utredningen föreslår att alla domstolar får rätt att fastställa ersättning i mål eller ärenden vid domstolen. Detta innebär att även förvaltningsdomstolar anförtros prövningen av ersättningsfrågor. Vissa förvaltningsmyndigheter, nämligen hyresnämnder, arrendenämnder och överexekutor tillläggs samma behörighet. När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter skall emellertid enligt utredningens majoritet prövningen av ersättningsfrägorna ligga kvar hos rättshjälpsnämnden. Utredningens ordförande och en expert anser däremot att alla statliga myndigheter bör få pröva ersättningsfrågor i sådana ärenden som handlagts av myndigheten.
Hyresnämnden instämmer med utredningen i att den domstol eller myndighet som handlagt målet eller ärendet är bäst skickad att bedöma ersättningsfrågan. I all synnerhet gäller detta när muntlig förhandling ägt rum. Vid en muntlig förhandling får domstolen eller myndigheten en god uppfattning av det arbete biträdet lagt ner och hur detta bör ersättas. Det kan
föranleda ett långt och nyanserat yttrande att till ett annat beslutsfattande organ förmedla detta omedelbara intryck. I hyres- och arrendenämnderna
förekommer i helt övervägande grad muntlig förhandling och förmodligen hundraprocentigt i de ärenden där rättshjälp beviljas. Förslaget att hyresnämnder och arrendenämnder skall få pröva ersättningsfrågor tillstyrkes därför. Att överexekutor tilläggs sådan behörighet har nämnden heller inget att erinra emot.
När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter är frågan som framgår av utredningen mera tveksam. För att myndigheterna skall få tillräcklig erfarenhet och för att likformighet i bedömningen skall erhållas är det nödvändigt att en myndighet inte har att pröva alltför få ärenden om ersättning en-
ligt rättshjälpslagen. Häremot står den av de två skiljaktiga ledamöterna
hävdade synpunkten att den som bedömt själva saken också är bäst skic-
kad att bedöma ersättningsfrågan. Hyresnämnden anser sig inte ha tillräckligt underlag för ett ställningstagande i denna fråga.
6.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden ansluter sig till de överväganden som ligger till grund för förslaget att — förutom allmän domstol — även förvaltningsdom-
stol, arrendenämnd., hyresnimnd och överexekutor äper fastställa ersätt-
ning till biträde. Förslaget tillgodoser ett gammalt önskemäl och tillstyrkes.
6.6¶Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden biträder utredningens förslag men ifrågasätter om inte även statens invandrarverk (SIV) borde kunna anförtros bestämmande av ersättning i de ärenden som handlagts av SIV. Vissa av de myndigheter som av utredningen föreslås få självständigt avgöra ersättningsfrågor handlägger ärenden där rättshjälp utgår i form av offentligt biträde. SIV är den myndighet som rimligtvis kommer att få den största erfarenheten av ärenden av ifrågavarande slag.
Det kan enligt rättshjälpsnämndens mening diskuteras om det går att se frågan om fastställande av ersättning isolerad från den viktiga frågan om
bur slutreglering skall ske. Rättshjälpsnämndens ställningstagande i frågan
vilken myndighet som skall bestämma ersättning åt biträde grundar sig på rent praktiska överväganden. Man kan anta att puppershanteringen med utredningens förslag kan minskas, varigenom rationaliseringsvinster kan ske. Beträffande slutregleringsfasen intar rättshjälpsnämnden som nedan skall redovisas den bestämda ståndpunkten att slutreglering bör vara en angelägenhet för rättshjälpsnämnden. Skulle det vid en närmare undersökning visa sig att — om slutreglering ligger kvar hos rättshjälpsnämnderna —
det är mer rationellt att även låta ersättningsfrågorna i förekommande fall
handhas av rättshjälpsnämnderna, bör dessa frågor bli föremål för ytterligare överväganden.
I detta sammanhang vill rättshjälpsnämnden ta upp ett förhållande som lett till oönskade konsekvenser vid tillämpningen av rättshjälpslagen. Anta att en person först efter besvär erhåller allmän rättshjälp av besvärsnämnden. Avser angelägenheten ett domstolsärende kan det inträffa att domstolen hunnit avgöra målet innan frågan om allmän rättshjälp är avgjord. Har målet vunnit laga kraft kan ersättning till biträde ej utgå. Rättshjälpsnämnden är ej behörig bestämma ersättning i fall som detta. Enligt rättshjälpsnämndens mening bör förutsättningarna för en lagändring härvidlag undersökas.
6.7 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Rättshjälpsnämnden har inte något att erinra mot utredningens förslag i denna del. I fråga om utformningen av 29 § förslaget till ny rättshjälpslag vill nämnden dock anmärka följande. 1 29 § första stycket sista meningen
stadgas att ersättning till advokat får avse även kostnad som uppkommit
före ansökan om allmän rättshjälp, om ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål. Enligt vad som anförs i specialmotiveringen är denna bestämmelse direkt överförd från 20 § första stycket nuvarande rättshjälpslag. Nämnda paragraf reglerar emellertid också frågan om ersättning för annan än biträ-
dets kostnad, exempelvis rättssökandens kostnad för intyg. Den delen av
20 § återfinns inte i förslag till ny rättshjälpslag. Det framgår inte om utred-
ningen avser en ändring av gällande lag eller menar att särskilda bestämmelser I angivet hänseende är obehövliga. Ett klarläggande på denna punkt är önskvärt.
6.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
När det gäller fastställandet av ersättning till biträde har nämnden ingen principiell invändning mot utredningens förslag. Nämnden anser det angeläget, att uppdelningen inte sker på ett sådant sätt att myndigheter med få rättshjälpsärenden tilläggs kompetens att fastställa arvode till biträdet. —
Den uppdelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet som
förslaget innebär leder till ett mycket disparat besvärsförfarande. Därvid uppkommer flera svårlösta frågor. Om tingsrätt har fastställt ersättning till
biträde samt klientens slutliga rättshjälpsavgift och båda två är missnöjda
och anför besvär, går biträdets besvär till hovrätten och klientens till Domstolsverkets besvärsnämnd. Hur skall kommunikationen mellan myndigheterna ske för att hovrätten skall få veta hur mycket av arvodet som skall betalas ut av rätten och hur stor del klienten skall betala?
Vad händer om båda instanserna ändrar tidigare beslut och hovrätten fattar sitt beslut först? För närvarande sker prövningen av den slutliga rättshjälpsavgiften hos rättshjälpsnämnderna i efterhand och vid eventuell höjning betalas mellanskillnaden in till rättshjälpsnämnden. Skall man be-
höva göra på samma sätt I fortsättningen?
6.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Införandet av en skyldighet för biträdet att underrätta myndighet, som skall fastställa ersättning, om arvode tidigare fastställts eller yrkats i samma rättshjälpsärende tillstyrkes. När ersättning skall beslutas är det givetvis av vikt för myndigheten att, för att kunna bedöma anspråkets skälighet. få information om vad biträdet tidigare tillerkänts i angelägenheten.
Rättshjälpsnämnden tillstyrker på av utredningens majoritet anförda skäl att på i 33 § uppräknade instanser lägges att fastställa ersättning. Enligt rättshjälpsnämnden är det självklart att kretsen av myndigheter måste begränsas. Den myndighet som iakttagit biträdets agerande har bästa för-
utsättningarna att bedöma om skälig tidsåtgång och om verkställd utred-
ning varit nödvändig. Rättshjälpsnämnden finner det troligt att kostnads-
kontrollen utövas noggrannare om instansen själv har att fatta beslutet än
om den enbart får yttra sig. Rättshjälpsnämnden vill i detta sammanhang påpeka att kravet på att ansökan om rättshjälp skall göras utan oskäligt dröjsmål år synnerligen befogat och detta med hänsyn till klienten, som på
ett så tidigt stadium som möjligt skall få veta, om han själv skall betala
kostnader som uppstår eller om det allmänna träder in.
6.10 Domstolsverket
Domstolsverket ställer sig positivt till utredningens förslag att utöka det antal myndigheter som skall få pröva frågor om ersättning enligt RHL. Den myndighet som tagit befattning med den rättsliga angelägenheten tor-
de mestadels ha större möjligheter att på ett riktigt sätt bedöma uppkom-
mande ersättningsfrägor. Genom den föreslagna ordningen blir också förfarandet snabbare. De myndigheter som endast i ett fåtal föll handlägger ärenden vari rättshjälp lämnas, bör enligt domstolsverkets mening dock ej
komma ifråga för denna uppgift. Sådana myndigheter saknar ofta tillräck-
lig kunskap om rättshjälpssystemet och praxis. Att rättshjälpsnämnd fortfarande efter yttrande från dessa myndigheter fastställer ersättning är därför lämpligast från såväl kostnadskontrollsynpunkt som av effektivitetsskäl. Den krets av myndigheter som föresläs få rätt att pröva frågor om ersättning enligt RHI. förefaller enligt domstolsverkets mening väl avvägd. Såsom dovmstolsverket nedan anfört bör därjämte SIV kunna fastställa ersättning till biträde i utlänningsärenden (se avsnitt 6).
Genom förslaget ges bl. a. förvaltningsdomstol rätt att pröva ersättningsfrågor. Det kan därför övervägas om motsvarighet till 18 kap. 14 §& RB bör
införas i förvaltningsprocesslagen t 1971: 291).
6.11 Försvarets civilförvaltning
Civilförvaltningen har endast undantagsvis beretts tillfälle att yttra sig
över biträdes kostnadsräkningar. Enligt civilförvaltningens mening är de
handläggande myndigheterna bättre skickade än rättshjälpsnämnderna att bedöma de faktorer som påverkar ersättningens storlek. Det bör därför klart uttalas i rättshjälpslagen att handläggande myndighet alltid skall yttra
sig över biträdes kostnadsräkning innan rättshjälpsnämnden slutligen fast-
ställer ersättningen. I reservation till betänkandet har utredningens ordförande fört fram tanken att samtliga statliga myndigheter bör anförtros rätten att slutligt pröva ersättningsyrkanden från biträde enligt rättshjälpslagen. Civilförvaltningen vill emellertid framhålla att det i vart fall för civilförvaltningen inte känns särskilt angeläget att handha ersättningsprövningen. Under förutsättning av att den handläggande myndigheten alltid ges tillfälle att yttra sig över ett biträdes kostnadsräkning synes detta ge en
fullt tillräcklig säkerhet vid prövning av ersättningsfrågorna. Skulle det
emellertid visa sig innebära en förenkling av rättshjälpssystemet att förvaltningsmyndigheterna anförtros ersättningsprövningen, anser civilförvaltningen att de olika myndigheterna redan nu torde ha tillgång till den kompetens som prövningen kräver. Enligt vad som framgår av utredningen följer också rättshjälpsnämnderna i det närmaste 100 Sz-igt myndigheternas yttranden över kostnadsräkningarna.
6.12 Riksförsäkringsverket
Beträffande frågan om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd i mål eller ärende vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller förfarande inför skiljenämnd gäller för närvarande, att biträdet skall lämna in sin kostnadsräkning till myndigheten eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställs av domstolen.
Enligt utredningens förslag bör alla domstolar få rätt att fastställa ersätt-
ning i mål eller ärende vid domstol. När det gäller förvaltningsmyndigheter anser majoriteten av utredningens ledamöter och experter, att förvalt-
ningsmyndigheternas förutsättningar att bedöma biträdesarvoden och andra ersättningar enligt rättshjälpslagen är klart sämre än rättshjälpsnämn-
dernas. Ersättningsfrågor 1 rättshjälpsärenden, som handläggs vid andra förvaltningsmyndigheter än arrendenämnder. hyresnämnder och överexe-
Även i detta avseende har utredningens ordförande och experten Reuterwall reserverat sig. De anser, att bestlutsfunktionerna i fråga om arvo-
desprövning m. m. i princip bör läggas på de handläggande statliga myndigheterna. Reservanterna framhåller, att de handläggande myndigheterna,
även om den formella kompetensen I juridiskt hänseende i några fall skulle
vara större hos rättshjälpsnämnderna. ändå har ett så väsentligt mycket bättre underlag för sin bedömning, att reservanterna för sin del inte tvekar
att påstå, att myndigheterna har fullt tillräckliga möjligheter att träffa ett korrekt avgörande. I fräga om beslutsfunktionerna beträffande arvodesprövning m.m. i rättshjälpsärenden kan riksförsäkringsverket instämma i reservanternas
uppfattning, att det är de handläggande myndigheterna som bäst känner till
vilka åtgärder som bör ha vidtagits av den rättssökandes biträde i ärendet
och vilken tid som skäligen bör ha åtgått härför. Trots detta och även om arvodessättningen kan grundas på vissa fastställda taxor, anser riksförsäkringsverket de administrativa funktioner som erfordras för fastställande,
utbetalning och bokföring m. m. av arvoden vara en för handläggande förvaltningsmyndigheter främmande verksamhet och medföra en icke önsk-
värd ökning av dessas arbetsuppgifter.
6.13 Kammarkollegiet
Se yttrandet under 2.19.
6.14 Länsstyrelsen i Stockholms län
Ersättning till biträde vid allmän rättshjälp fastställs nu i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstol eller bostadsdomstol av domstolen. I mål eller ärenden som handläggs vid annan myndighet fastställs ersättningen av rättshjälpsnämnden. Nämnden bestämmer också ersättning till offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden. Innan rättshjälpsnämnden beslutar om ersättning skall den myndighet som handlägger målet eller ärendet avge ytt-
rande över biträdets kostnadsräkning. Utredningen föreslår på goda grunder att även förvaltningsdomstol, arrende- och hyresnämnd samt överexckutor tilläggs behörighet att besluta om ifrågavarande ersättning. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del.
6.15 Länsstyrelsen i Malmöhus län
Enligt förslaget skall ersättning till offentligt biträde fastställas i mål eller
ärende hos allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutur av domstolen eller myndigheten och i annat fall
av rättshjälpsnämnden. Länsstyrelsen anser att sådan ersättning bör kunna bestämmas av alla statliga myndigheter. Bestämmandet av ersättning innebär med hänsyn till skyldigheten att yttra sig i ersättningsfrågan till rättshjälpsnämnden ej något administrativt merarbete för myndigheten. Rättshjälpsnämnden avviker enligt utredningen sällan från myndighetens förslag. Det är också naturligt då underlag för annan bedömning i regel saknas.
I samband härmed skall något beröras frågan om taxor och normalarvoden. I förarbetena ägnas denna fråga stor uppmärksamhet och departe-
mentschefen förordade att taxor skulle komma till användning i betydande
utsträckning. Han uttalade att taxor ifråga om tvistemål i utomprocessuel-
la ärenden och förvaltningsärenden borde konstrueras som saktaxor. Taxorna skulle fastställas av centralmyndigheten. Man finner emellertid nu av utredningen ati förutom en taxa för offentliga försvarare endast timkostnadsnorm har fastställts. Att ej mer äåtgjorts är förvånande med hänsyn till departementschefens uttalande. Det bör ur kostnadskontrollsynpunkt vara angeläget att taxor upprättas på olika områden. Den timkostnadstaxa som nu gäller kan ej antagas medföra någon effektiv kostnadskontroll.
6.16 Länsstyrelsen i Kronobergs län
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att förvaltningsdomstol och överexe-
kutor skall få rätt att pröva ersättningsfrågor enligt rättshjälpslagen i mål eller ärenden som handlagts hos dem. Mot bakgrund av att länsstyrelsen
principieltt ansluter sig till utredningsordförandens reservation kan dock ifrågasättas om inte — med hänsyn till dess omfattande förvaltningsrättsli-
gå erfarenhet — i vart fall länsstyrelse borde få samma befogenhet.
6.17 Sveriges advokatsamfund
I frågan vilka myndigheter som skall pröva ersättningsfrågor enligt
rättshjälpslagen (16.3.1) delar samfundet den uppfattning som kommer tiil
uttryck i ordförandens I utredningen reservation.
6.18 Sveriges domareförbund
När det så gäller fastställande av ersättning i ärenden om allmän rätts-
hjälp ansluter sig domareförbundet också principiellt till det synsätt som företräds av utredningens ordförande.
Enligt 12 § i det av utredningen framlagda förslaget till rättshjälpsförord-
ning skall den förvaltningsmyndighet där ärendet är anhängigt avge yttrande till rättshjälpsnämnden i varje mål eller ärende som avgjorts av myndigheten. Så sker även under det nuvarande förfarandet. Den av utredningen redovisade statistiken utvisar att rättshjälpsnämnderna praktiskt taget undantagslöst följt myndigheternas förslag. Utvecklingen på rättshjälpsområdet har dessutom. såsom utredningen själv vitsordar, fört därhän att de timkostnadsnormer för biträdesersättning som ingår i fastställda taxor nu-
mera I princip tillämpas inom hela området. Det är uppenbarligen biträdets
arvode som är den tunga posten i det helt övervägande antalet rättshjälpsärenden. Beräkningen av detta arvode kan ju inte gärna föranleda andra svårigheter än att myndigheten måste ta ställning till frågan om den uppgivna tidsåtgången är rimlig med hänsyn till ärendets beskaffenhet. I sistnämnda hänseende lär ingen annan än den myndighet som handlagt det ärende som avses med rättshjälpen kunna ha någon grundad uppfattning.
Om expeditionsavgifterna avskaffas för den som åtnjuter rättshjälp åter-
stär i regel att pröva endast biträdets eventuella expensanspråk. Sådana
anspråk torde emellertid ytterst sällan vara av sådan omfattning att det ej kan uppdras åt förvaltningsmyndigheterna att bedöma dem. Slutligen bör
anmärkas att ingenting torde hindra en förvaltningsmyndighet som känner tveksamhet inför en kostnadsräkning att begära yttrande däröver hos rätts-
hjälpsnämnd.
Domareförbundet har när det gäller förvaltningsmyndigheterna inte vägt in de administrativa problem som kan vara förknippade med en sådan uppdelning av beslutsfunktionerna som förbundet i det föregående funnit principiellt lämpligast. Ehuru dessa problem i olika sammanhang antytts av utredningen är det vanskligt att av betänkandet utläsa vilken räckvidd de
har. Endast om de administrativa olägenheterna av en till de olika förvalt-
ningsmyndigheterna delegerad beslutsrätt vid närmare granskning befinns påtagligt överväga de fördelar som en sådan delegation ur andra synpunkter mäste anses bereda. bör den av utredningen föreslagna centraliseringen
av funktionerna till rättshjälpsnämnder väljas som grund för lagstiftningen
på området.
6.19 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Enligt föreningens uppfattning är förutom rättshjälpsnämnder och be-
svärsnämnd endast domstolar ägnade av fastställa ersättning. Som berörts under avsnittet Beviljande av allmän rättshjälp kommer förvaltningsmyndigheter av andra slag ofta att få en sorts partställning. Gällande instans-
ordning medför också olägenheter om kretsen av ersättningsfastställare vidgas på sätt som föreslagits.
7¶Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp
7.1¶Byte av biträde m. m.
7.1.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen har i och för sig ingen erinran mot att biträde generellt skall äga rätt att sätta annan i sitt ställe om ersättaren är advokat (motsva-
rande). Detta torde i praktiken inte innebära någon nämnvärd förändring i förhållande till vad som nu gäller eftersom rättshjälpsnämnderna så gott som alltid bifaller yrkande om substitutionsrätt.
Bostadsdomstolen delar också utredningens uppfattning att byte av bi-
träde inte bör medges utan vägande skäl. En okontrollerad rätt till biträdesbyte skulle kunna leda till onödiga kostnadsökningar för statsverket.
Den föreslagna generella substitutionsrätten kan emellertid öppna vissa möjligheter till ett maskerat biträdesbyte. De myndigheter som skall fastställa biträdesersättningarna bör ha sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande. Har på grund av substitution omotiverat dubbelarbete utförts bör detta arbete ej ersättas av det allmänna.
7.1.2 Göta hovrätt Byte av biträde
Hovrätten har ej något att erinra mot utredningens förslag i denna del.
7.1.3 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Utredningen föreslår en lagregel som ger offentligt biträde rätt att sätta advokat i sitt ställe. Utredningen anför (sid. 186) att biträdet härigenom
skulle få rätt att för viss tid, vissa åtgärder eller för återstoden av uppdraget sätta annan i sitt ställe men att biträdet för den skull inte upphör att vara biträde enligt rättshjälpslagen. Vill offentligt biträde sätta någon som in- '
te är advokat i sitt ställe bör däremot tillstånd krävas av rättshjälpsnämnden. Från rätt att sätta annan i sitt ställe, av utredningen benämnd substitution, skiljer utredningen byte av biträde, som innebär att det tidigare bi-
trädet entledigas och nytt biträde förordnas. Sådant byte fär bara ske efter
tillstånd av rättshjälpsnämnden, och tillstånd får lämnas bara om särskilda skäl föreligger.
Hyresnämnden ansluter sig till vad utredningen sälunda föreslagit men anser att den föreslagna ordningen inte kommer fram tillräckligt tydligt genom lagtexten (27 §). Ordet substitution torde vara mindre väl valt för att
ange att biträdet anmodat annan att tillfälligt vidtaga viss åtgärd i målet eller ärendet. Det bör vara möjligt att formulera lagtexten så att skillnaden
mellan byte och vad utredningen kallar substitution framgår tydligare.
Det synes riktigt att de domstolar och myndigheter som får rätt att fast-
ställa ersättning också får rätt att besluta om byte av biträde. Fråga om by-
te kan väl knappast uppkomma i andra fall än när ärendet drar ut på tiden och flera muntliga förhandlingar äger rum. Det är då klart att den handläggande myndigheten eller domstolen bäst kan bedöma huruvida sådana motsättningar uppstätt mellan biträdet och huvudmannen att skäl till byte föreligger.
7.1.4¶Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden har intet att erinra mot att biträde skall äga rätt att
sätta advokat i sitt ställe men anser att bestämmelsen bör kompletteras
med skyldighet för biträdet att — i förekommande fall — omgående underrätta den myndighet som beviljat rättshjälpen härom. Nämnden har tnte heller någon erinran mot förslaget att allmän domstol, förvaltningsdomstol. arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor skall äga rätt besluta om substitution, biträdesbyte eller entledigande av biträde. I sådant fall bör dock ordet ”får” i paragrafens sista mening utbytas och slutet av meningen lyda "beslutar domstolen eller myndigheten om sådan åtgärd”. En
liknande underrättelseskyldighet som ovan angivits vid utövande av substitutionsrätten bör dock — i förekommande fall — införas.
7.1.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden vill erinra om vad som anförs i justitiedepartementets PM angående reform av samhällets rättshjälp (Ju 1970:14 s. 272), i prop. till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 329) och i DON:s promemoria. I samtliga här relaterade arbeten uttalas vikten av kostnadskontroll, varför det kan diskuteras om inte rättshjälpsmyndigheten bör handha frågor av detta slag. Som DON 1 sin promemoria funnit, kan man inte utesluta möjligheten av att liberala substitutionsregler av liknande slag som de som utredningen förordar undantagsvis Aan användas på ett mindre önskvärt satt.
Utredningen föreslår en allmän substitutionsrätt men anför som stöd härför endast, att en sådan i vissa speciella situationer kan medföra arbetslättnad för advokaten ifråga, s. 186f. Utredningen medger dock — lika med
Ju 1970:14, departementschefen (prop. 1972: 4) och DON — att fördyringar
kan bli följden av förslaget. Det kan ifrågasättas huruvida vad utredningen
anfört angående skälen till en förändring i nu berört avseende har sådan tyngd att det uppväger riskerna för kostnadsökningar.
Utredningens förslag angående byte och entledigande av biträde föranleder inte någon rättshjälpsnämndens erinran.
7.1.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Som utredningen påpekat medför generell substitutionsrätt risk för öka-
de kostnader. DON var i sin promemoria 1974 av samma uppfattning och
ansåg framför allt på grund härav att det inte fanns skäl att införa en sådan
rätt. Rättshjälpsnämnden framförde liknande synpunkter i sitt yttrande
över promemorian.
Den nuvarande regeln har i praktiken inte medfört några olägenheter. Regelmässigt begär biträdet redan från början tillstånd att få sätta annan i sitt ställe och lika regelmässigt bifalles sådan begäran. Inträffar sjukdoms-
fall eller annat tillfälligt hinder för biträdet att utföra sitt uppdrag finns allt-
så redan möjlighet att sätta in ersättare. På ansökningsblanketten finns särskilt utrymme för begäran om substitution. Separat ansökan till rättshjälpsnämnden behövs egentligen endast då det gäller att sätta in ett platsombud. Handläggningen av sådana ärenden sker snabbt.
Några olägenheter med den gällande regeln kan man inte tala om. Om
utredningens förslag om ändring av beslutsfunktionerna genomförs, torde emellertid olägenheter kunna uppstå. Rättshjälpsnämnden ställer sig där-
för positiv till förslaget om generell substitutionsrätt endast under förut-
sättning att advokaterna får vidgad rätt att besluta om allmän rättshjälp.
Byte av biträde och entledigande av biträde i annat fall
Förslaget tillstyrkes.
7.1.7 Rättshjälpsnämnden i, Göteborg
Nämnden delar utredningens uppfattning att frågan om byte av biträde bör regleras i rättshjälpslagen. Den föreslagna rättsregeln (28 8) innebär
kodiftering av nuvarande praxis. Nämnden anser att nuvarande praxis är
biträde.
7.1.8 Rättshjälpsnämnden i Umeå
Med hänsyn till dels enhetlighet i praxis och dels den återhållsamhet som ur kostnadssynpunkt måste iakttagas, finner nämnden att det bör förbehållas nämnden att avgöra frågan om biträdesbyte. I fråga om substitution tillstyrkes förslaget, men nämnden anser att det bör exemplifieras, när substitution är tillåten. Av samma skäl som ovan anförts anser nämnden också, att frågan om upphörande av rättshjälp bör avgöras av rättshjälpsnämnden.
7.1.9 Domstolsverket Byte av biträde.
Som utredningen föreslagit bör frågan om biträdesbyte regleras i RHL.
Domstolsverket godtar utredningens förslag att biträdesbyte skall få ske bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller eljest särskilda skäl föreligger för det. Ett byte av biträde är
oftast förenat med stora kostnader. Det är därför nödvändigt med en noggrann prövning. Det kan emellertid vara svårt att avgöra när djupgående motsättningar skall anses föreligga. Enligt domstolsverkets uppfattning
måste motsättningarna vid en objektiv bedömning anses ha orsakats av att
biträdet inte handlagt ärendet med tillräcklig omsorg eller eljest handlat
felaktigt. Uppställes inte detta krav kan den rättssökande utan att befogad
anmärkning kan riktas mot biträdet framtvinga ett byte genom att t. ex. återkalla fullmakten för biträdet. Har stora kostnader uppkommit i ärendet
bör I sådant fall biträdet entledigas men något nytt biträde bör inte förordnas. I de fall biträdet arbetat endast en kortare tid på ärendet bör man kunna se något mera liberalt på frågan om byte; merkostnaderna kommer då inte att bli så stora. Har biträdet och huvudmannen olika uppfattningar om hur ärendet skall handläggas kan det uppstå konflikt mellan dem. Biträdet kan exempelvis anse det meningslöst att föra ärendet vidare medan huvudmannen vill överklaga. Som framgår av Sveriges advokatsamfunds cirkulärskrivelse nr 32/1976 bör biträdet vid sådant förhållande begära sitt entledigande. På grund av sin lojalitetsplikt mot huvudmannen skall han emellertid inte uppge vari motsättningarna består. Även om biträdet härigenom försätts i en svår situation bör enligt domstolsverkets mening nu gällande
praxis fortfarande tillämpas. Byte av biträde skall alltså inte tillåtas enbart
på grund av uppgift om att djupgående motsättningar mellan biträde och huvudman uppkommit.
Substitution av biträde
Domstolsverket delar utredningens uppfattning att offentligt biträde bör
ges generell rätt att sätta advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå i
sitt ställe. En sådan rätt torde vara nödvändig om utredningens förslag att advokat skall få bevilja rättshjälp i vissa typer av ärenden genomförs.
Domstolsverket vill emellertid göra några påpekanden. Det finns en viss
risk för att en generell substitutionsrätt utnyttjas i alltför stor utsträckning
med ökade kostnader som följd. Det bör därför understrykas, att biträde endast tillfälligtvis får använda sig av möjligheten till substitution och att ett verkligt behov då måste föreligga. Är det inte fråga om att sätta in platsombud bör biträde inte få sätta advokat på annan ort i sitt ställe om detta medför ökade kostnader. Den myndighet som har att fastställa ersättning-
en åt biträdet måste vara observant på att visst onödigt dubbelarbete kan
föreligga genom att biträdet onödigtvis utnyttjat rätten till substitution.
7.1.10 Riksförsäkringsverket
Beslutsfunktionerna i fråga om substitution, byte och entledigande av biträde vid allmän rättshjälp samt beslut om att rättshjälp skall upphöra före-
slås av utredningens majoritet skola ankomma på samma myndigheter som prövar frågan om arvodessättningen. d.v.s. allmän domstol och förvaltningsdomstol, Förvaltningsmyndighet anses däremot inte besitta tillräcklig kompetens i dessa frågor.
Utredningens ordförande och experten Reuterwall har även beträffande dessa funktioner reserverat sig för att de bör tillkomma även statlig förvalt- " ningsmyndighet. Reservanterna anser, att besluten i dessa frågor i praktiken kommer att dikteras av de handläggande myndigheterna, som bäst känner till de omständigheter som bör påverka besluten.
Riksförsäkringsverket ställer sig även i detta avseende tveksam till re-
servanternas uppfattning. De omständigheter, som kan föranleda substitu-
tion, byte och entledigande av biträde i rättshjälpsfrågor, torde mera sällan
framgå av de utredningar handläggande förvaltningsmyndigheter företar i olika ärenden. Att avgöra när rättshjälp inte längre är erforderlig synes
däremot ställa sig något lättare för dessa.
7.1.11 Allmänna advokatbyråkommittén (1977:11)
Att offentligt biträde i lag ges rätt att sätta advokat i sitt ställe tillstyrks.
7.1.12 Sveriges advokatsamfund
Vad som föreslås i fråga om byte av biträde (15) hälsar samfundet med ullfredsställelse. Eftersom tillstånd ull biträdesbyte i vissa fall skall lämnas av den domstol eller myndighet där den rättsliga angelägenheten är anhängiggjord — något som i och för sig är praktiskt — synes det olämpligt att biträdet och den rättssökande ingående behöver redovisa varför de inte kan samarbeta. Det borde räcka för biträdesbyte ati biträdet och den rättssökande samstämmigt förklarar att djupgående motsä ningar har uppstått och att därför biträdesbyte är nödvändigt. Risken torde vara ringa att statsverket skulle drabbas av några större kostnadsökningar.
7.1.13 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer Byte av biträde
Advokatens tystnadsplikt medför att det ofta är omöjligt att röja bakgrunden till en begäran om biträdesbyte. En anmälan om att allvarliga motsättningar — utan närmare angivande av dessas innehäll — måste därför
alltid utgöra tillräckligt skäl för biträdesbyte.
Rätt att sätta annan i sitt ställe
Utredningens förslag tillstyrks.
7.2 Slutreglering och fördelning av kostnader
7.2.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen har i och för sig inte några erinringar mot det av utredningen skisserade avräkningssystemet, Domstolen vill dock framhålla att domstolen saknar underlag för att bedöma hur detta system kan antas fungera i den praktiska tillimpningen.
7.2.2 Göta hovrätt
Slutregleringsförfarandet enligt det nuvarande rättshjälpssystemet är som utredningen framhållit omständligt och tidsödande. Starka skäl talar således för att en förändring kommer till stånd. Hovrätten anser emellertid att utredningens förslag i denna del är bristfälligt underbyggt och inte heller i tillräcklig utsträckning belyser de konsekvenser som förslaget kom-
mer att få. Detta gäller bland annat det inte ovanliga fallet att ett mål eller
ärende handläggs såväl vid domstol som utomprocessuellt. Ett typexempel är det fall att fråga om skadeståndsskyldighet avgöres av domstol, medan skadeståndsbeloppens storlek bestämmes genom förhandlingar med för-
säkringsbolaget. Skall i ett sådant fall rättshjälpsnämnden äga ompröva
domstolens beslut om rättshjälpsavgift m. m.? Är detta avsikten torde rättshjälpsnämnden, för att kunna bedöma om den rättssökandes ekonomiska situation undergått väsentlig förändring (35 §) eller om rättshjälpsavgift avräknats. alltid behöva få del av domstolens bedömning av den sökandes ekonomi och rättshjälpsavgift. Domstolarnas underrättelseskyldig-
het kommer således i stor utsträckning att kvarstå. Samordningsproblem torde också uppstå bland annat i de fall ärenden, vari rättshjälp beviljats,
handläggs parallellt vid olika myndigheter. Förutom de problem som utredningens förslag om decentralisering av slutregleringsförfarandet såle-
des medför, motverkar det också enligt hovrättens mening möjligheterna
att med hjälp av ADB och andra moderna hjälpmedel rationalisera handläggningen.
Beträffande fördelarna med utredningens förslag framhåller utredningen de kostnadsbesparingar som kan uppkomma för rättshjälpsnämnderna genom att det särskilda förfarandet med slutavräkning och partiell avräkning med biträdet inte behövs. Sävitt hovrätten kan bedöma innebär förslaget
emellertid i huvudsak ej annat än att hela detta arbete överflyttas på andra myndigheter. Exempelvis skall således domstolarna göra slutavräkning instans för instans i stället för den nuvarande partiella avräkningen. Allt ar-
bete med ersättningsbesked och underrättelser m. m. skall likaså ombesörjas av den enskilda myndigheten. Hovrätten anser således att utredningens förslag inte kan förväntas medföra några fördelar från kostnadssynpunkt för rättshjälpen som helhet. Tvärtom föreligger påtaglig risk för kostnadsökningar. Då det föreslagna systemet dessutom, såsom tidigare påtalats, medför praktiska svärigheter avstyrker hovrätten bestämt att det genomfö-
res.
Utredningen föreslår vidare att staten skall åtaga sig ett garantiansvar
för motparts skyldighet att erlägga den del av rättegångskostnaden som ut-
gör sökandens rättshjälpsavgift, om denna ej överstiger 57 av basbeloppet. Är rättshjälpsavgiften högre får sökanden på egen hand driva in avgiften. Detta system torde i och för sig vara till fördel för exekutionsväsendet som härigenom får vidgade möjligheter att avskriva ärenden. Däremot medför det påtagliga nackdelar för den myndighet som skall besluta om återbetalningsskyldigheten. Utredningens förslag kommer enligt hovrättens mening att medföra kostnadsökningar för rättshjälpen. dels direkt genom förluster i anledning av garantiåtagandet (av DON beräknade till
100 000 kr./ån), dels genom merarbete vid domstolar och andra myndighe-
ter. Hovrätten anser därför att nuvarande system bör bibehållas men förenas med en bestämmelse som möjliggör att enskilds krav på gottgörelse för
rättshjälpsavgift kan överlåtas på den enskilde så snart ett indrivningsför-
sök misslyckats. Härigenom skulle exekutionsväsendets önskemål kunna tillgodoses utan de påtalade svårigheterna för den beslutande myndigheten. Då möjligheterna att få ut ersättning i de fall ett indrivningsförsök misslyckats torde vara ringa, synes den föreslagna ordningen ej heller medföra några cgentliga nackdelar för den sökande.
7.2.3 Kammarrätten i Göteborg
Rättshjälpen är nu organiserad så att de enskilda rättshjälpsärendena från den första åtgärden med att lägga upp akten till den sista med att betala ut ersättningen handläggs vid rättshjälpsnämnden. Däremellan kan mänga frågor uppkomma i ärendet, såsom exempelvis begäran om förskott, biträdesbyte, ersättning för utredning m. m. Nämnden beslutar i
flertalet av dessa frågor. I viss utsträckning, såsom när allmän domstol
fastställer biträdesersättning. förekommer det att annan myndighet fattar beslut i rättshjälpsärendet. I dessa fall underrättas dock nämnden om beslutet. Nämnden sköter slutregleringen i alla ärenden. I akten hos nämnden finns då uppgift om samtliga beslut som rör ärendet. Det nuvarande systemet bygger säledes på att ett ärende administrativt hålls samman hos nämnden. Nämnderna har ett mycket stort antal ärenden. Härigenom har en hög specialisering kunnat uppnås. Ärendena handläggs till stor del av biträdespersonal. Ansökningarna förgranskas och beslut förbereds av granskningsbiträden. Flertalet slutregleringar ombesörjs i praktiken av biträdespersonal. Koncentrationen av arbetsuppgifter till nämnderna ger
förutsättningar för en längt driven specialisering, som medför att arbetet
kan bedrivas på ett rationellt sätt. Enligt kammarrättens bedömning kan
rationaliseringsvinster egentligen uppnäs endast i den mån som en ny ordning innebär att vissa arbetsmoment kan avskaffas.
Varje omfördelning av beslutsfunktionen inom systemet päverkar de praktiska handläggningsrutinerna. Enligt kammarrättens uppfattning är
det viktigt, när man överväger att överföra beslutsfunktioner från rätts-
hjälpsnämnd till annan myndighet. att man inte ser endast till var en upp-
gift organisatoriskt lämpligen hör hemma utan även till vem som i prakti-
ken kommer att utföra uppgiften på de myndigheter dit den överförs. Det kan exempelvis inte anses vara rattonellt att föra över uppgifter som i dag utförs av biträdespersonal vid rättshjälpsnämnd till juristpersonal vid domstolarna.
Vidare måste man vid varje förändring noga överväga vilken inverkan förändringen kan tänkas ha på samordningen mellan myndigheterna. Som ett exempel kan anföras det fall att rättshjälpsnämnden har beslutat om all-
män rättshjälp och betalat ut förskott på biträdesersättning samt talan sedan väcks vid domstol. Enligt utredningens förslag skall ärendet dä slutregleras av domstolen. Om inte nämnden lämnar över sina handlingar, kommer domstolen att sakna kännedom om de ekonomiska förhållanden som angetts i ansökningshandlingen. Sådan kännedom är nödvändig för att domstolen skall kunna pröva frågan om rättshjälpsavgiften skall jämkas på
grund av ändrade ekonomiska förhållanden. Om biträdet förbiser sin skyl-
dighet att uppge det förskott som har utbetalats av rättshjälpsnämnden, kommer domstolen vidare att sakna kännedom om förskottet.
Härutöver är att märka att arbetet med slutreglering av rättshjälpen i dag utförs nästan enbart av biträdespersonal vid nämnderna. Enligt förslaget skall de beräkningar som behövs för slutregleringen utföras av den domstol eller den myndighet som fastställer den slutliga ersättningen. Sifferuppgifterna skall anges i domen och kommer därmed att utgöra en integrerande del av denna. Detta innebär att de som dömer i saken även har att svara för att uppgifterna i slutregleringsdelen är korrekta. För kammarrättens del innebär detta att tre domare tar ansvaret för och därmed blir skyldiga att kontrollera sifferuppgifterna, ett arbete som idag utförs av kontorsbiträden på rättshjälpsnämnderna. Man kan i och för sig tänka sig en lösning som innebär att arbetet med slutregleringar även vid domstolarna utförs av biträdespersonal. En förutsättning härför är att slutregleringen inte skall flyta in I domen. En sådan ordning skulle emellertid inte innebära någon rationalisering utan snarare motsatsen. Med hänsyn till den stora
specialiseringen vid nämnderna torde arbetet utföras mera effektivt där. Mot ovanstående bakgrund ifrägasätter kammarrätten starkt att förstaget till ändrade rutiner i fråga om slutreglering innebär en förenkling av nu gällande system.
Fördelning av motparts ersättning för kostnad för allmän rättshjälp
Utredningens förslag i denna fråga är uppbyggt efter samma principer som det förslag som fanns i DONs PM. Kammarrätten yttrade sig år 1975 över DONS förslag och yttrandet redovisas i rättshjälpsutredningens betänkande (s. 204). Kammarrätten vidhåller den uppfattning som då kom till uttryck och anser således att det ter sig orättvist att den som har lägre kost-
nadsbidrag än fem procent av basbeloppet skall gynnas framför övriga rättshjälpsberättigade. I stället bör fördelningen av inflytande betalningar förenklas och förmånsordningen bestämmas på följande sätt.
I. Statsverkets kostnader för rättshjälpen
2. Partens ersättning för rättshjälpsavgiften .
3. Statsverkets kostnader som belastat anslaget Ersättning åt vittnen
m.m.
7.2.4 Göteborgs tingsrätt
Beträffande de förslag till förenklingar som utredningen här har lagt fram vill ungsrätten anmärka att den ökade arbetsbelastning som dessa kommer att medföra för de allmänna domstolarna — i vart fall för en större tingsrätt = inte kommer att kunna bemästras inom ramen för nuvarande personal-
Organisation.
7.2.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm Slutavräknings- och slutregleringsförfarandet
Rättshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att förfarandet vid slutavräkning och slutreglering bör förenklas så mycket som möjligt. Förslaget att låta den myndighet, som skall pröva ersättningsfrågan, samtidigt slutligt fastställa rättshjälpsavgiften synes också i och för sig vara ägnad att minska handläggningstiden. Härtill bidrar givetvis också förslaget om befrielse från vissa avgifter enligt expeditionskungörelsen och avgifterna enligt exekutionsavgiftskungörelsen. Enligt nämndens uppfattning innebär dock vad utredningen anfört I huvudsak endast ett principförslag. Utredningen påpekar själv vissa komplikationer som kan uppkomma (sid. 209 i betänkandet) dock utan att presentera någon helt genomförd lösning. En annan komplikation, som inte berörts, är om vederbörande myndighet anser sig böra ha tillgång till underlaget för fastställandet av den preliminära rättshjälpsavgiften, därest rättshjälp beviljats av annan myndighet än den som prövar ersättningsfrågan, för att kunna bedöma huruvida någon jämk-
ning av rättshjälpsavgiften skall ifrågakomma på grund av väsentligt ändrade ekonomiska förhållanden. Andra exempel på komplikationer kan säker-
ligen anföras. Nämnden hälsar med tilfredsställelse utredningens målsättning men anser att förslaget inte är så genomarbetat att det i nuvarande skick kan ligga till grund för en praktisk tillämpning.
Fördelning av kostnader
Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot utredningens förslag (36 8 lagförslaget) till kostnadsfördelning.
7.2.6 Rättshjälpsnämnden i Jönköping Slutreglering
Utredningen föreslår en lösning som skall förenkla förfarandet, s. 205 ff. Rättshjälpsnämnden har funnit det förenat med vissa svårigheter att av texten utläsa både grunden till förslaget och hur utredningen tänkt sig den praktiska tillämpningen. Nämnden kommer att peka på några svårigheter som nämnden anser kommer att bli förenade med det nya systemet.
I. Fastställande av rättshjälpsavgift
Den myndighet som skall ta ställning till ersättningsfrågan skall också
fastställa slutlig rättshjälpsavgift. Preliminär rättshjälpsavgift kan ha fast-
ställts av annan myndighet eller motsvarande. Eftersom det kan gå lång tid
mellan bestämmande av preliminär avgift och fastställande av slutlig avgift kan man inte bortse ifrån att det i ett antal fall kan bli fråga om ändring av rättshjälpsavgiften. Av betänkandet framgår ej vilket beslutsunderlag utredningen har tänkt sig för den myndighet som skall ta ställning till ce ventuell jämkning av slutlig rättshjälpsavgift. Ifrågavaraunde myndighet kan knappast ta ställning till frågan utan att ha tillgäng till det material varpå myndighet nr I grundat sitt ställningstagande. Det blir alltså en ny omgång pappershantering jämfört med det system som gäller idag. Man slipper omgängen med underrättelser om rättshjälpskostnader men får i stället omgången med underlag för fastställande av slutlig rättshjälpsavgift. Rationaliseringsvinsterna med utredningens förslag blir nog inte stora.
2. Utomprocessuell utredning Om utredningens förslag genomföres kommer den myndighet som gör slutavräkningen att sakna kunskap om huruvida det i ärendet förekommit
någon utomprocessuell utredning.
3. Tidpunkten då ett ärende är avslutat
Om utredningens förslag går igenom bortfaller avslutandefasen hos rättshjälpsnämnderna. Ett hos rättshjälpsnämnden anhängiggjort ärende är i princip avslutat då allmän rättshjälp beviljats. Detta betyder emellertid inte att ärendet kan avföras från nämndens verksamhet, plockas ur diarierna och arkiveras. Rättshjälpsnämnden kan få anledning ”ta fram” ärendet
för att ta ställning till uppkommande frågor — biträdesbyten. utvidgning av
allmän rättshjälp. jämkning av rättshjälpsavgift etc, — ända till slutreglering av ärendet sker. Utredningens förslag innebär emellertid att rättshjälpsnämnden i ett stort antal fall inte får kännedom när ett ärende slutförts. Någon föreskrift för annan myndighet att underrätta rättshjälps-
nämnden om när ett ärende är avslutat och har vunnit laga kraft finns näm-
ligen ej i betänkandet. Resultatet härav blir att ett rättshjälpsärende, i vart fall om det är anhängiggjort hos rättshjälpsnämnden, aldrig avslutas. Nackdelarna är uppenbara. Risk för missbruk, arkivproblem, administrativa svårigheter hos rättshjälpsnämndena, m. fl. svårigheter.
Som utredningen anfört, kräver slutregleringsfasen mycket arbete. Anledningen härtill är enligt rättshjälpsnämndens mening inte bara den byrå-
kratiska apparaten. Slutreglering av ett ärende handlar i grund och botten
om pengar, ut- och inbetalningar, krav och motkrav. Det är i denna fas den slutliga kontrollen sker. Hos rättshjälpsnämnden i Jönköping arbetar 2.8 biträden med avslutandefasen. Dessa tjänstemän är specialiserade på sina arbetsuppgifter. Öm dessa arbetsuppgifter släs ut på flera myndigheter
kommer specialiseringen att minska. Behovet av bl.a. kostnadskontroll gör, att det ter sig önskvärt, att den viktiga avslutningsfasen får ligga på
specialiserade tjänstemän. Utredningen påstår att slutregleringsfasen kommer att förenklas avsevärt. Detta påstående är icke tillfredsställande underbyggt. Vid genomgång av utredningens förslag har rättshjälpsnämnden funnit, att ytterligare en pappersomgång erfordras. Detta manar till eftertanke. Så länge förlorande part åläggs återbetalningsskyldighet för vinnande parts kostnader, kvarstår behovet av detaljerade regler om hur slutreg-
nu vara möjliga. I avsaknad av stabilare underbyggnad för en förändring av en viktig del i rättshjälpssystemet kan det inte ifrågakomma annat än att fortfarande låta avslutandefasen kvarligga hos rättshjälpsnämnderna.
Fördelning av vissa kostnader
Utredningens förslag, s. 209 ff. angående fördelning av ersättning som motpart eller annan förpliktas återbetala medför en del rationaliserings-
vinster men rättshjälpsnämnden ifrågasätter om de blir så stora som utred-
ningen antar. Två rutiner måste skapas, en för sådana fall där den berättigade skall få sina pengar från statsverket, en för sådana fall där fordran skall överlåtas på den berättigade. Erfarenheter från skilda sammanhang
talar för att rationaliseringsvinster i regel motverkas av att flera rutiner till-
lämpas.
Utredningens antaganden, s. 210, att allmän rättshjälp kan komma att sökas endast för att erhålla förmån i återbetalningshänseende unser rättshjälpsnämnden vara försumbar. Enligt rättshjälpsnämndens mening bör statsverket alltid överta den berättigades anspråk. Rättshjälpslagstiftningens karaktär av social förmån kräver det. Dessutom torde det finnas skäl att anta att de ökade kostnader som kan uppstå mer än väl ätminstone på sikt uppväges av de besparingar som kan göras med avseende på arbets-
kostnader hos domstolar, rättshjälpsnämnder och exekutionsväsen.
7.2.7 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Arbetet med slutregleringar och avräkningar anses av rättshjälpsnämndens personal som relativt betungande. Begränsning av pappersexercisen har länge stått på önskelistan. Rättshjälpsnämnden ser därför i och för sig positivt på utredningens förslag att slopa de särskilda slutregleringarna och avräkningarna. Det måste emellertid framhållas att en del av arbetet i stället flyttas över på andra myndigheter. Sålunda skall domstolar och andra myndigheter fastställa slutlig rättshjälpsavgift och göra avräkning med biträde. Detta innebär en ökad arbetsbelastning av icke ringa betydenhet.
Härtill kommer att de myndigheter som skall fastställa ersättning till biträ-
de också skall svara för utbetalning av denna. Uppgifterna försvinner alltså inte helt. De delas bara upp på ett flertal myndigheter. Lämpligheten härav kan ifrågasättas.
Förslaget innebär att underrättelse om rättshjälpskostnader inte längre
skall insändas till rättshjälpsnämnden. Genom dessa underrättelser har
nämnden hittills också fått besked om ärendet slutförts eller ej. Med det nya systemet fär rättshjälpsnämnden inte några sådana besked. Ett ärende gällande t. ex. näringsidkare, där rättshjälpsnämnden beslutat om allmän rättshjälp, kan på så vis stå öppet lång tid efter det att målet avgjorts. Nämnden anser detta otillfredsställande. Ett sätt att lösa problemet är att ålägga den myndighet som avgör ärende. där rättshjälpsnämnden be viljat allmän rättshjälp, att sända kopia av dom eller beslut till nämnden. Det innebär emellertid i sin tur att viss pappersexercis ändå blir otrånkomlig. Nämnden anser att utredningen inte i tillräcklig grad beaktat de svårigheter, som uppstår vid borttagande av de särskilda slutregleringarna. Problem som berör frågor när ärende skall anses avslutat, diarieföring, akt-
bildning och arkivering fordrar en närmare undersökning.
Från rättshjälpsnämndens synpunkt är det en fördel att slopa förfarandet med upprättande äv fördelningskort. om än det arbetet numera inte vållar
personalen några egentliga svårigheter. Sett från den enskilde rättssökan-
dens synpunkt kan däremot den av utredningen föreslagna ordningen för
fördelning av belopp, som motpart förpliktas att återbetala, enligt nämn-
dens mening te sig mera tveksam. Syftet med förändringar i systemet bör
vara att I främsta hand tillgodose den enskildes intressen. Det kan då före-
falla egendomligt med ett förslag som innebär att den som har en lägre 25 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
rättshjälpsavgift blir gynnsammare behandlad än den som har en högre. De ökade kostnader som skulle bli följden om statsverket i stället helt övertog den enskildes anspråk uppvägs — om än inte helt — till stor del av de besparingar som görs beträffande arbetskostnader dels hos de myndigheter som har att besluta om fördelningen och dels hos exekutionsväsendet. Det är också av vikt att inte ålägga domstolar och andra myndigheter för många nya arbetskrävande uppgifter. Den förenkling som bör eftersträvas genomförs bäst om statsverket övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift. oavsett hur stor avgiften är. Sammanfattningsvis föreslår rättshjälpsnämnden därför en regel av denna innebörd. Accepteras inte detta. anser nämnden det vara bäst om det nuvarande systemet bibehålls.
7.2.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
De föreslagna förändringarna beträffande avräkningssystemet ter sig måhända vid en första anblick tilltalande enkla. Vid närmare studium finner man emellertid, att en del invändningar kan riktas mot förslaget. Detta innebär att i de fall rättshjälpsnämnden beviljat rättshjälpen någon underrättelse om att ärendet slutförts inte kan erhållas. I sådant fall då det i ärendet förekommit en utomprocessuell utredningskostnad under ärendets handläggning. kan det inträffa att denna kostnad helt tappas bort när motpartens återbetalningsskyldighet skall fastställas. Det är nämligen inte sä-
kert. att det biträde som föranstaltat om utredningen och erhållit ersätt-
ning, men som av en eller annan orsak inte åberopar utredningen, uppger att kostnaden uppkommit. Med det föreslagna avräkningssystemet blir det sålunda omöjligt att kontrollera vad det enskilda rättshjälpsärendet kostat statsverket. Det måste också te sig betungande att för varje instans fastställa en slutlig rättshjälpsavgift, liksom det ter sig mindre tilltalande att man i en del fall först betalar tillbaka överskjutande del av rättshjälpsavgiften för att i nästa instans kräva den som har rättshjälp på beloppet. Det är emellertid önskvärt att slutavräkningsarbetet förenklas på lämpligt sätt.
Återkravsrutinerna för motparts återbetalningsskyldighet bör också förenklas. Det i förslaget skisserade tillvägagångssättet kan kanske ge statsverket någon kostnadsbesparing men medför å andra sidan för den som haft rättshjälp uppenbara försämringar i de fall rättshjälpsavgiften överstiger 59 av basbeloppet. Det innebär inte bara att den som haft rättshjälp själv måste apera för att få ut sin rättshjälpsavgift från motparten. Det kan dessutom medföra kostnader om motparten vid utmätningsförsök visar sig sakna tillgångar. Den försvagning av de förmåner som tillkommer den som har rättshjälp som förslaget I denna del innebär kunde måhända kompenseras nägot om befrielsen från exekutionsavgift utsträcktes till att omfatta
även kravet på återbetalning av rättshjälpsavgiften. Någon sådan förmån
synes förslaget dock inte innefatta. Nämnden anser emellertid, att man borde kunna ändra reglerna om återbetalningsskyldigheten så att antingen återbetalningsskyldighet för rättshjälpsavgiften alltid skulle åläggas direkt till den som har rättshjälp eller också skulle statsverket träda in och överta den enskildes fordran i alla fall. Det av utredningen framlagda förslaget
kommer att gynna dem som har en rättshjälpsavgift understigande 5 'z av basbeloppet, medan de vars rättshjälpsavgift överstiger 5 92 av basbelop-
pet inte får någon hjälp alls av statsverket. De kunde kanske få tillbaka 5 7 av basbeloppet av statsverket, men få driva in belopp därutöver själva.
7.2.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå
I kapitlet om slutreglering och fördelning av kostnader har utredningen menat att en av anledningarna till att nuvarande system kritiserats är att kostnadsbidraget inte skall fastställas slutligt förrän ärendet är hel avslutat. Emellertid innebär förslaget att ersättning och rättshjälpsavgift skall fastställas i varje instans ingalunda att förfarandet blir mindre omständligt och tidsödande. Snarare tvärtom, eftersom flera instanser kommer att göra dessa avräkningar. Om t. ex. rättshjälpsavgiften i lägre instans överstiger
kostnaderna skall klienten ha tillbaka mellanskillnaden och om ärendet
därefter överklagas med kostnader som överstiger först fastställd avgift som följd skall vad som just återbetalats till klienten återkrävas. Samma problem kan komma att uppstå, när prutad ersättning höjs. Rättshjälps-
nämnden vill fåsta uppmärksamheten på att det vore av vikt för den rätts-
sökande allmänheten att redan när rättshjälp sökes få reda på den slutliga rättshjälpsavgiften. Rättshjälpsnämnden ifrågasätter om allt detta verkligen sammanlagt medför mindre byråkrati och smidigare handläggning. Klart är att utredningens på sidan 208 uppställda mall för dessa beslut är lättare att läsa och förstå för dem det angår än nuvarande blanketter med de ordval som används. Rättshjälpsnämnden tillstyrker varmt ändring av blanketterna. Dessutom tillkommer att vederbörandes ekonomiska förhållanden kan på ett sätt som päverkar avgiften fluktuera väsentligt under ärendets gång. Beträffande fördelning av kostnaderna tillstyrks en ändring.
Emellertid finner rättshjälpsnämnden det icke vara motiverat att staten
överhuvudtaget skall träda emellan och förskottera avgiften, som ju är relaterad till vederbörandes betalningsförmåga. Icke heller finner nämnden det rimligt att ge särskild service åt dem som har fätt rättshjälpsavgift un-
derstigande visst belopp. Anledning till differentiering så att den som har
lägre avgift skall få samhällets hjälp att få in sin fordran föreligger icke. Sedan avgiften fastställts i förhållande till betalningsförmågan skall medborgarna ha lika rättigheter och samma service.
7.2.10 Domstolsverket Slutreglering
Slutregleringsförfarandet föreslås bli ett led i det förfarande varigenom myndighet fattar beslut om ersättningen till biträde. Den myndighet som prövar ersättningsfrågan skall enligt förslaget fastställa rättshjälpsavgift i samband med att ersättningen bestäms. Myndigheten skall vidare göra av-
räkning med biträdet och låta utbetala ersättningen till denne. Biträdet
åläggs därför att underrätta den myndighet, som har att fastställa ersättning, om ersättning till honom tidigare utgått eller begärts i rättshjälpsärendet. Sådan underrättelseskyldighet för biträdet föreslås också föreligga om annan ersättning tidigare utgått i ärendet.
Domstolsverket hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att slopå den nuvarande omständliga och tidsödande särskilda slutregleringen. Dubbelarbete och onödig pappershantering torde härigenom kunna undvi-
kas. Utbetalning av olika ersättningar skulle kunna ske snabbare, Vissa
praktiska problem är emellertid förenade med utredningens förslag, vilka utredningen inte synes ha uppmärksammat och som måste lösas. Risken är annars att någon enkelhet i förfarandet inte uppnås.
I inte så få fall kan i ett rättshjälpsärende ett utomprocessuellt skede
följa efter det att domstol meddelat dom som vunnit laga kraft. Endast fastställelsetalan om t.ex. skadeståndsskyldighet kan ha varit föremål för
domstols prövning. Förhandlingar mellan parterna om skadeståndsbelopps storlek kan återstå. Ytterligare kostnader i rättshjälpsärendet kan uppkomma under ett sådant utomprocessuellt efterspel till rättegången. Rättshjälpsnämnd torde få pröva frågor som härvid uppkommer. För att rättshjälpsnämnd härvid skall kunna pröva biträdets anspråk på ytterligare ersättning och låta utbetala sådan erfordras att nämnden underrättas om den biträdesersättning domstol — kanske i flera instanser — fastställt och även om vilken rättshjälpsavgift som härvid avräknats. Det kan ej vara rimligt att lägga denna uppgiftsskyldighet på biträdet. Det kan också i undantagsfall inträffa att biträde ej är förordnat. Utredningens förslag om slutreglering och avräkning med biträdet kan såvitt domstolsverket kan bedöma tillämpas bara på enklare ärenden, exempelvis flertalet familjerättsli-
ga ärenden. Reglerna om slutreglering och avräkning med biträde måste
dock för att praktiska svärigheter inte skall uppkomma kunnat tillämpas på alla förekommande ärenden. Enligt domstolsverkets mening bör därför berörda regler övervägas ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Fördelning av ersättning som motpart eller annan förpliktats återbetala Utredningens förslag, som i denna del i huvudsak överensstämmer med vad DON tidigare föreslagit, kan i princip godtas av domstolsverket. Verket vill emellertid göra några påpekanden.
Utredningen föreslår att avgörande för frågan om ersättningsskyldighet i sin helhet skall fullgöras till statsverket skall vara rättshjälpsavgiftens storlek i förhållande till basbeloppet. Det anges inte vilket basbelopp som skall
bilda utgångspunkt för beräkningen. Enligt domstolsverkets uppfattning
uppstår komplikationer om olika basbelopp skall kunna tillämpas i samma
mål. Det torde därför vara lämpligt att anknyta till det basbelopp som gäl-
ler för fastställande av rättshjälpsavgift.
Har domstol beslutat om rättshjälpsavgift och om ersättningsskyldighet för motparten kan tillimpningssvårigheter uppkomma om ärendets fortsatta utomprocessuella handläggning föranleder rättshjälpsnämnden att jämka rättshjälpsavgiften. Denna fråga torde också ha nära anknytning till de
problem som kan vara förknippade med utredningens förslag till slutregie-
ring och avräkning med biträde.
7.2.11 Riksskatteverket
136 § förslaget till rättshjälpslag (RHL) anges förfarandet när motpart är
ersättningsskyldig för rättshjälpskostnad. De föreslagna bestämmelserna
tillstyrks eftersom de är tydliga och kommer att förenkla handläggningen
hos kronofogdemyndigheterna genom den klart markerade skillnaden mellan rättshjälpstagarens och statsverkets fordringsanspråk. RSV förutsätter att förslaget avsetts medge rättshjälpstagare fri verkställighet hos krono-
fogdemyndighet för att ta ut kostnadsanspråket i de situationer kostnaden
överstiger fem procent av basbeloppet. I förslaget till rättshjälpsförordning (RHPF) har helt förbigåtts motsvarigheten till 34 och 35 88 i nuvarande rättshjälpskungörelse. Det är nödvändigt att även fortsättningsvis i författning reglera borgenärsfunktionerna vid indrivning hos kronofogdemyndig-
het och det rent praktiska förfarandet i samband härmed. De inbördes befogenheterna mellan kronofogdemyndighet, länsstyrelse, rättshjälps-
nämnd och RSV beträffande vem som vid indrivning skall tillvarata statens rätt måste klargöras. Härvid åsyftas följande situationer — beslut om avskrivning från fortsatt indrivning hos kronofogdemyndighet
Prop. 1978/79: 90 | 389
= ansökan om utmätningsed
I
begäran på statens vägnar att gäldenären försätts i konkurs och anföran-
de av besvär över tingsrätts beslut att ogilla konkursansökan = bevakning av statens rätt I samband med ackord = bevakning av statens rätt i samband med överklagande enligt den s. k.
exekutiva besvärsordningen.
Länsstyrelsen bör fortsättningsvis enligt uttrycklig bestämmelse i RHF vara den myndighet som bevakar statens rätt beträffande statsverkets fordringsanspräk enligt rättshjälpslagstiftningen samtidigt som en femårig pPreskriptionsregel införs. Detta uttrycks lämpligen genom en bestämmelse av följande innehåll.
Vad i 59—62 och 65—67 §§ uppbördslagen (1953: 272) är stadgat om in-
drivning av restförd skatt och om avkortning och avskrivning av skatt
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan ersättning till stats-
verket som avses I 36 § rättshjälpslagen. Angående efterkrav och pre-
skription skall vad i 70 och 71 §§ uppbördslagen är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Vidare bör RHF innehålla en bestämmelse om domstols underrättelse till länsstyrelse motsvarande den som finns I 8 § kungörelsen (1973: 261) om utbetalning av vissa ersättningar i mäl eller ärende vid domstol m. m. Sådan underrättelse skall dock inte skickas förrän den betalningsskyldige
beretts tillfälle att betala. Härigenom kommer handläggningen att ske i enlighet med departementschefens uttalande i proposition 1975/76:47 med
förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429), s. 36. För att få en enhetlig ullämpning vid indrivning av rättshjälps- och domstolskostnader bör kungörelsen om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol ändras på motsvarande sätt samtidigt som I & i kungörelsen anpassas till de nya rättshjälpsbestämmelserna. På grund av den ställning som länsstyrelserna här föreslås få bör ändring även ske 1 18 § kungörelsen (1965: 921) om bevakning och avskrivning av vissa statens fordringar så att länsstyrelserna övertar rättshjälpsnämndens befogenheter beträffande
fordran enligt RHL.
RSV har den I juli 1973 från JK övertagit dennes uppgift att i vissa s.k. kronomål bevaka statens rätt i hovrätt och högsta domstolen i fråga om bl. a. fordran som vid bristande betalning eller eljest indrivs av utmätnings-
man som fordran i allmän mål i den mån uppgiften inte ankommer på an-
nan. Härigenom kommer statsverkets fordran enligt 36 & RHL att handläggas som ett s. k. kronomål vid RSV. I övriga situationer av processrättslig art bör handläggning ske på samma sätt som vid indrivning av skatt.
Utredningen har inte tagit ställning till det framtida förfarandet i de fall äterkrav avser både rättshjälpstagares och statsverkets anspråk enligt gällande Jagstiftning. I dessa fall skall från kronofogdemyndighet redovisad betalning förmedlas av rättshjälpsnämnderna till rättshjälpstagaren. Kronofogdemyndigheterna måste genom en särrutin ha en särskild bevakning i dessa ärenden. Frågan om när kronofogdemyndighet kan släppa denna bevakning är inte reglerad lika litet som frågan om preskriptionsavbrytande åtgärd skall vidtas för att bevaka rättshjälpstagarens anspråk. Inför den kommande lagstiftningen fordras ett ställningstagande till det fortsatta förfarandet beträffande de äldre målen. En lösning är att rättshjälpsnämnderna får rätt att till rättshjälpstagarna överlåta den del av det statsverket tillerkända anspråket som svarar mot erlagt kostnadsbidrag. Härigenom kan rättshjälpstagaren själv i fortsättningen bevaka denna kostnadsdel tillsammans med eventueilt kapitalanspråk. En sådan rutin skulle dessutom administrativt underlätta arbetet vid kronofogdemyndigheterna.
Den nu gällande regeln om att ränta inte skall utdömas för rättshjälpskostnad har samma utformning i 36 § RHL. Bestämmelsen är välgrundad och tillstyrks. I det stora flertalet fall utgår numera inte ränta i samband med att domstolskostnad utdöms till statsverket. För att underlätta den praktiska tillämpningen vid kronofogdemyndigheter och domstolar bör om möjligt ändring ske så att ränta inte utgår för kostnad enligt RB 18:13 och 31:11. I så fall skulle ränta aldrig förekomma vid domstolskostnad med återbetalningsskyldighet till statsverket.
Enligt 26 § RHL skall myndighets beslut om skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift få verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom. Advokat som har fordran avseende rättshjälpsavgift måste enligt RSVs tolkning utverka betalningsföreläggande eller dom för fordringsanspråket, vilket verkställs hos kronofogdemyndigheterna som enskilt mål. I de fall myndighet har krav bör precis som i advokatfallet verkställighet ske som enskilt mål, vilket innebär att myndigheten kommer in med ansökan direkt till kronofogdemyndigheten.
Enligt RB 31: 3 tredje stycket skall kostnad stanna på statsverket om den understiger visst av regeringen fastställt belopp. Detta gränsbelopp är numer enligt förordningen (1977:126) om lägsta belopp för återbetalning enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken 100 kr. Genom hänvisning i RB 31:3 till maximibelopp för kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen undantas från återbetalningsskyldighet personer med lägre inkomster, under förutsättning att kostnaden enligt förordningen överstiger maximibeloppet för kostnadsbidrag. I början av år 1977 rådde emellertid motsatt ordning, varför en automatik förordas i RB 31:1 tredje stycket. Detta skulle kunna erhållas genom att bestämmelsen får följande lydelse.
Om det belopp den tilltalade skulle hava att ersätta inte överstiger
lägsta rättshjälpsavgift enligt rättshjälpslagen skall kostnaden stanna å
statsverket.
Översyn måste göras av RB 31:1 första stycket då begreppet ”maximibelopp för kostnadsbidrag” försvinner.
7.2.12 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Förslaget beträffande slutreglering innebär en förenkling av förfarandet
som för de allmänna advokatbyråernas del innebär tidigare betalning för nedlagt arbete. Kapitalbehovet kommer att påverkas i positiv riktning.
7.3 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall
7.3.1 Göta hovrätt
Hovrätten tillstyrker utredningens förslag att i mål angående gemensam ansökan om äktenskapsskillnad återbetalningsskyldigheten för den make som inte har rättshjälp anpassas till vederbörandes betalningsförmåga.
Hovrätten förmenar emellertid att det, för att utredningens förslag skall
fungera tillfredsställande, i rättshjälpsförordningen bör inskrivas skyldig-
het för biträdet att till domstolen lämna uppgift om de ekonomiska förhål-
landena för den make som ej har rättshjälp.
En förutsättning för tillämpning av 31 § 2 st. rättshjälpslagen är att ma-
karna vunnit boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Hovrätten vill därför i detta sammanhang beröra frågan om vad som skall
avses med "gemensam ansökan”. Skiftande praxis synes nämligen i detta avseende ha utbildats hos domstolarna. Sålunda råder till exempel delade
Prop. 1978/79: 90 | 39 I
meningar huruvida bestämmelsen skall tillimpas i mäl som anhängiggjorts genom stämning men där makarna sedermera enas om villkoren och vinner äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan innan förhandling bållits i målet. I den av domstolsverket utfärdade taxan för 1978 har angivits att nämnda lagrum skall tillämpas även i det avsedda fallet. Det synes lämpligt att lagtexten ges ett otvetydigt innehåll i ifrågavarande avseende.
7.3.2 Göteborgs tingsrätt
Tingsrätten vill i detta sammanhang endast uppmärksamma det förhål-
landet, som ej direkt berör rättshjälpslagen, att om den andra maken motsatt sig gemensam ansökan men vid domstol medgivit samtliga yrkanden någon återbetalningsskyldighet ej kommer att åläggas denne.
7.3.3¶Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot utredningens förslag (37 & lagförslaget) att begränsa makes återbetalningsskyldighet gentemot stats-
verket till ett belopp motsvarande egen ev. rättshjälpsavgift. därest denna
understiger hälften av rättshjälpskostnaden.
7.3.4 Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Rättshjälpsnämnden har inte någon erinran emot förslaget, s. 216 ff.
I detta sammanhang måste emellertid beaktas dels vilket beslutsunder- Jag beslutande myndighet skall ha dels vem som skall ha ansvaret för att detta beslutsunderlag kommer myndighet till handa. Liknande problem uppstår då rättshjälpsnämnden skall fastställa motparts återbetalningsskyldighet för skiftesmannakostnader. Skiftesmannen kan vägra att medverka
till utredning angående den rättssökandes motparts ekonomiska omstän-
digheter. Rättshjälpsnämnden får ta reda på vederbörandes SGI, delge honom eller henne detta och ge vederbörande tillfälle inkomma med yttrande
häröver. På grundval av vad sålunda framkommit bestämmer rättshjälps-
nämnden om återbetalningsskyldighet skall åläggas eller ej.
Rättshjälpsnämnden har svårt att tänka sig att ena partens biträde skall vara mer benäget än skiftesmannen att lämna uppgifter om motpartens ekonomiska omständigheter till domstol. I vart fall måste föreskrift härom tas in i lagstiftningen. Eljest kan det ifrågasättas om rättshjälpsbiträde verkligen kommer att anse sig vara skyldig att lämna dessa uppgifter.
Från domarhåll har påpekats, att man vid domstolarna haft svårigheter att tolka bestämmelsen I 31 § 2 st. rättshjälpslagen vilket stadgande be- — stämmer i vilka fall återbetalningsskyldighet för andre maken föreligger. Föreligger äterbetalningsskyldighet t. ex. i fall då makar lämnat in gemensam ansökan men blott den ene efter betänketidens utgång fullföljer förfarandet och den andre maken förblir passiv? Skall i sådant fall den av ma-
karna som inte har allmän rättshjälp åläggas återbetalningsskyldighet? Ordalydelsen i 31 § 2 st. rättshjälpslagen vållar vissa domstolar tolkningsproblem: Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äkten-
skapsskillnad. — — — Denna passus återfinnes oförändrad i förslaget.
7.3.5 Rättshjälpsnämnden i Malmö
Rättshjälpsnämnden har inget att erinra mot de föreslagna reglerna. Domstolarna torde sedan länge ha tillämpat den principen i äktenskaps-
skillnadsmål att make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala
mer än grundavgiften i kostnadsbidrag, inte heller ålagts någon återbetalningsskyldighet. Rättshjälpsnämnden i Malmö har anlagt samma synsätt
på återbetalningsfrågan vid behandling av ärenden om bodelning med skiftesman. Utredningen vill nu gå något längre i det att återbetalningsskyldigheten föreslås begränsad till vederbörandes rättshjälpsavgift, om denna
skulle blivit lägre än hälften av rättshjälpskostnaderna. Det innebär att en
noggrann beräkning av rättshjälpsavgiften måste göras. De uppgifter om vederbörandes ekonomiska förhållanden som erfordras härför skall, menar utredningen. kunna lämnas av biträdet till den part, som har allmän rättshjälp. Som rättshjälpsnämnden anförde redan i yttrandet över DONSsS
promemoria kan man inte alltid utgå från detta. Nämnden kan heller inte
inse att utsikterna till hjälp från biträdet i detta hänseende ökar om advoka-
terna själva får bevilja allmän rättshjälp i familjerättsmålen. Man får därför
- enligt nämndens mening — räkna med i varje fall visst merarbete för Jomstolarna för att infordra ifrågavarande uppgifter.
Utredningen föreslår att återbetalningsskyldighet ej skall äläggas om det med hänsyn till omständigheterna är obilligt. Som exempel på sådant fall nämns att andre maken haft kostnader för eget ombud. Avsikten torde vara att denna regel skall gälla såväl i äktenskapsskillnadsmål som i bodelningsärenden. Rättshjälpsnämnden delar inte denna uppfattning. Förhållandena är klart olika i dessa ärendegrupper vad gäller anlitande av biträde. Väljer i ett bodelningsärende med skiftesman den som inte har allmän rättshjälp att anlita eget biträde, bör detta inte medföra att han befrias från skyldighet att ersätta kostnaderna för skiftesmannen, eftersom han ju också drar fördel av skiftesmannen. Däremot tillstyrker nämnden förslaget i
fråga om äktenskapsskillnadsmål.
7.3.6 Rättshjälpsnämnden i Umeå
En ändring av nuvarande regler och praxis för återbetalningsskyldig-
heten tillstyrks. Det bör ej komma ifråga att slopa möjligheten att ålägga andre maken vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad viss betalningsskyldighet, eftersom även denne har nytta av den rättshjälp, som be-
viljats motparten. Rättshjälpsnämnden anser 1 likhet med utredningen att
äterbetalningsskyldigheten skall begränsas till ett belopp motsvarande den för den återbetalningsskyldige tänkta rättshjälpsavgiften dock maximerat till hälften av kostnaderna. Någon anledning att slopa betalningsskyldigheten, om den tänkta rättshjälpsavgiften endast uppgår till grundavgiften, finner rättshjälpsnämnden ej föreligga. Hela systemet bygger ju på att om rättshjälpsavgift beräknats till 80 kr. skall vederbörande också kunna bidraga med den summan. Anses grundavgiften vara ett för lågt belopp i förhållande till kostnaderna att få in det, vore konsekvensen att i hela systemet efterskänka avgiften. Det tillstyrkes vidare att domstol ex officio in-
förskaffar de erforderliga ekonomiska uppgifterna via biträdet. Det blir fråga om enkla rutiner och alla möjligheter, som kan innebära kostnadsbespa-
ringar för det allmänna skall utnyttjas. Att samma regler beträffande åter-
betalningsskyldighet skall gälla avseende kostnaderna för skiftesman vid
bodelning tillstyrkes. Den hittillsvarande återbetalningsregeln med hälften eller inget alls har enligt rättshjälpsnämndens erfarenhet varit synnerligen
otillfredsställande.
7.3.7 Domstolsverket Allmänt
Utredningen har föreslagit en utvidgning av den krets av myndigheter som äger pröva frågor om ersättning enligt RHL (33 §). Med anledning här-
Prop. 1978/79: 90 | 393
av bör även samma myndigheter enligt 36§ I stycket få ålägga betalnings-
skyldighet med angivande av bestämt belopp. I förslaget till RHF har utredningen helt utelämnat motsvarigheten till de regler som återfinns i 34 och 35 §§ RHK. Även med den lösning av slutreg-
leringsförfarandet som utredningen föreslår torde det vara nödvändigt att särskilt reglera vilken myndighet som skall begära indrivning hos kronofogdemyndigheten och hur det-praktiska förfarandet i samband härmed
skall ordnas.
Gemensam ansökan om äktenskapsskillnad
Som utredningen och tidigare DON föreslagit bör i mål angående gemensam ansökan om äktenskapsskillnad återbetalningsskyldigheten för den make som inte har rättshjälp anpassas till vederbörandes betalningsförmåga. Den rättshjälpsavgift som skulle utgått om allmän rättshjälp beviljats
bör därvid vara ett mått på betalningsförmågan.
Utredningen har föreslagit att biträdet skall lämna uppgifter som skall ligga till grund för rättens bestämmande av återbetalningsskyldigheten. I mål angående äktenskapsskillnad har rättshjälp regelmässigt beviljats av
biträdet, som i samband därmed fastställt en preliminär rättshjälpsavgift. När domstolen fastställer biträdesersättningen skall den slutliga rätts-
hjälpsavgiften bestämmas. Härför erfordras att biträdet lämnar domstolen vissa uppgifter om huvudmannens ekonomiska förhållanden. Enligt dom-
stolsverkets uppfattning måste samma krav ställas på biträdets uppgifter
vare sig de rör huvudmannen eller den andre maken.
Skall domstol, som utredningen föreslagit (s. 217). i varje särskilt mål anmoda den make som har rättshjälp att lämna uppgift om den andre makens ekonomiska förhållanden torde detta bli onödigt tungrott. Enligt domstolsverkets uppfattning bör i rättshjälpsförordningen inskrivas skyldighet för biträdet att lämna ifrågavarande uppgifter i samband med att den
gemensamma ansökan ges in till domstolen.
En förutsättning för tillämpning av 318 andra stycket RHL är att makarna vunnit boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Frågan om vad som skall avses med ”gemensam ansökan” är föremål för
skiftande praxis vid tingsrätterna. Sålunda råder exempelvis delade meningar huruvida bestämmelsen skall tillämpas i mål som anhängiggjorts ge-
nom stämning men där makarna sedermera enas om villkoren och vinner
äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan innan förhandling hållits i målet. Enligt domstolsverkets uppfattning bör denna osäkerhet klarläggas genom uttalanden i förarbetena till en ny rättshjälpslag. Det kan påpekas att liknande problem uppkommit vid tillämpningen av taxan för biträdesersättningen vid gemensam ansökan.
7.3.8 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Liksom tidigare ser föreningen helst att regeln om återbetalningsskyldighet för make i skillnadsmål helt upphävdes. Om detta inte befinns möjligt, är utredningens förslag godtagbart.
8 Rättshjälp genom offentligt biträde
8.1 Göta hovrätt
Rättshjälp t ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa uttänningsärenden m.m.
Hovrätten finner ej anledning att närmare granska utredningens förslag i denna del. Hovrätten hänvisar dock till de synpunkter hovrätten anfört under rubrikerna ”Allmänt” och 16. Ersättningsregler” andra st.
8.2 Hovrätten för Nedre Norrland
Rättshjälp i förvaltningsärenden har i rättshjälpslagen reglerats särskilt. Denna reglering — rättshjälp genom offentligt biträde — gjordes av kostnadsskäl mera restriktiv än annan rättshjälp. Denna olikhet kvarstår i viss mån även enligt förslaget. Det är inte tillfredsställande att det skall mätas med olika mätt vid olika slag av rättshjälp. Vid rådgivning är generositeten
från det allmännas sida mycket stor. Den kan anlitas av envar, även juri-
diska personer, och behov av rådgivning kan antagas så gott som alltid
föreligga. Vid allmän rättshjälp visar erfarenheten att sedan angelägenhe-
ten utretts behovet många gånger varit obetydligt eller obefintligt. Häremot kontrasterar tämligen bjärt att exempelvis rättshjälp ej någon gång kan erhållas i angelägenhet hos nykterhetsnämnd. Enligt hovrättens mening bör det därför övervägas om behov alltjämt kan anses föreligga av en särreglering. Hovrätten vill i alla fall ifrågasätta om inte den särskilda form av rättshjälp. som i utredningens förslag benämnes rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m., kan inarbetas i reglerna för den allmänna rättshjälpen.
8.3¶Kammarrätten i Göteborg
Kammarrätten ansluter sig till utredningsmajoritetens förslag att offent-
ligt biträde skall förordnas i dessa ärenden, när det inte är obehövligt.
Kammarrätten förordar liksom utredningens ordförande att den myndighet eller domstol som handlägger den rättsliga angelägenheten får besluta
om rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa ut-
länningsärenden m.m. I många utlänningsärenden saknar säkerligen den rättssökande kunskap om att olika myndigheter handlägger sakfrågan och rättshjälpsfrågan. Enligt kammarrättens bedömning torde den rättssökan-
des känsla av att vara utsatt för myndighets godtycke vid ett avslag på rättshjälpsansökan inte påverkas av vilken myndighet som vägrat honom
rättshjälp. Genom en ordning, som innebär att besvär över myndighets el-
ler domstols avslagsbeslut alltid anförs hos besvärsnämnden, kan den rättssökande alltid få frågan om rättshjälp hänskjuten till en ”opartisk” myndighets prövning.
8.4¶Rättshjälpsnämnden i Stockholm
Som tidigare framhållits i detta yttrande anser rättshjälpsnämnden ati
nuvarande beteckningen ”Rättshjälp genom offentligt biträde” är att föredraga för denna form av rättshjälp och att därför termen "offentligt biträde” bör förbehållas dem, som förordnas att biträda sökande av rättshjälp i denna ärendetyp. Dessa ärenden skiljer sig från ärenden avseende allmän
Prop. 1978/79: 90 39 'n
rättshjälp såtillvida att allmän rättshjälp kan beviljas i en rättslig angelägenhet oavsett hur den behandlas (utomprocessuellt, vid domstol eller för-
valtningsmyndighet osv.) medan denna form av rättshjälp alltid avser ett
visst angivet mål eller ärende vid viss angiven myndighet. Med denna konstruktion måste den beslutande myndigheten — för närvarande rättshjälpsnämnden — för att kunna bevilja rättshjälp få utrett dels att ett mål
eller ärende, vari rättshjälp kan meddelas, verkligen föreligger, och dels att den person. som förvaltningsåtgärden avser, är i behov av biträde. I det övervägande antalet fall av ansökningar om denna form av rätts-
hjälp i avlägsnandeärenden enligt utlänningslagen — och det är dessa ären-
den som i vart fall för Stockholmsnämnden är i övervägande majoritet (för
innevarande år drygt 2000) — ansöker den enskilde själv på en enkel blan-
kett, som i stort inte ger upplysningar om annat än vederbörandes personliga data och aktuell adress samt att fråga är om ett avlägsnandeärende. I allmänhet anges därvid inte hur långt ärendet avancerat och därmed besva-
rande frågan huruvida något ärende föreligger, vari rättshjälp överhuvudtaget kan meddelas. I detta läge är nämnden — förutom att det författningsenligt åligger den (jfr 258 rättshjälpskungörelsen) — nödsakad att inhämta yttrande från vederbörande myndighet även av det skälet att nämnden måste få kännedom om huruvida något sådant ärende förefinns att rättshjälp ens kan ifrågakomma. Därtill skall ju också förutsättningarna för be-
hovsprövningen uppfyllas. Mot bakgrunden av vad som här redovisats
framstår utredningens tanke att nämnden skulle behöva inhämta yttrande från vederbörande myndighet bara i de fall där nämnden överväger att av-
slå en ansökan som märklig 1 all synnerhet som utredningens förslag i sak
inte innebär någon ändring i rättshjälpsformens konstruktion. Behovspröv-
ningen skall ju även fortsättningsvis vara kvar även om rekvisitet föreslås ändrat till "ej obehövligt”. Utredningen hävdar att härigenom utrymme
för att avslå en ansökan blir betydligt mera begränsat än för närvarande.
Nämnden anser viktigare och korrektare uttryck vara att vad som blir mera begränsat är utrymmet för att avstyrka bifall till en ansökan. Utredning-
en tycks mena att den föreslagna uppmjukningen av behovsprövningen au-
tomatiskt skulle medföra förenklade och snabbare rutiner vid remissförfa-
randet hos nämnden genom att telefonkontakter med handläggande myndighet skulle komma till ökad användning. Nämnden hävdar under hänvisning till vad ovan anförts om hur ansökningsförfarandet i praktiken går till och om antalet ärenden, att utredningens slutsats är orealistisk och faktiskt
mer personalkrävande än nuvarande rutiner. Remisshandlingen som an-
vänds är stencilerad och behöver endast kompletteras med personuppgifter för vederbörande sökande. Detta går för nämndens del betydligt fortare än att telefonledes inhämta erforderliga sakuppgifter och ett underhandsyttrande från vederbörande myndighet, något som i och för sig inte är till-
talande. Risken för missuppfattningar borde rimligtvis också bli större vid ett dylikt förfarande. Vad nämnden nu anfört har avsett problematiken
med avlägsnandeärenden enligt utlänningslagen. I fråga om dessa ärenden
vill nämnden ifrågasätta huruvida inte det mest rationella och ur samhällsekonomisk kostnadsaspekt billigaste vore att tillskapa en obligatorisk rätt
till biträde i alla avlägsnandeärenden och överlåta samtliga beslutsfunktioner härutinnan till statens invandrarverk (SIV) och regeringen. Nämnden
vill i detta sammanhang hänvisa till vad utlänningslagkommittén anfört i sitt delbetänkande ”Kortare väntetider i utlänningsärenden” (SOU 1977: 28 särskilt sid. 92-96). Genom tillskapandet av ett dylikt obligatorium elimineras de principiella skälen — som utredningen anfört och som
nämnden i och för sig ansluter sig till — mot att beslutanderätten i fråga om rättshjälpen skall ligga hos den handläggande myndigheten. En annan tanke är att visserligen bibehålla behovsprövningen men ändå överföra beslutanderätten till den handläggande myndigheten (således SIV och regeringen) med den begränsningen att ärendet skall underställas rättshjälpsnämnd. därest myndigheten överväger att avslä en ansökan. Skulle ovannämnda synpunkter inte vinna gehör finns ingen erinran mot utredningens förslag även om — som nämnden ovan framhållit — detta inte löser problematiken med remissrutinerna. Den fördelen har förslaget att — såsom ju också tidigare framhållits — utrymmet för att avstyrka bifall till en ansökan begränsas i icke oväsentlig grad. Förslaget torde också vara ägnat att öka benägenheten hos berörda myndigheter att ex officio göra anmälan om behov av biträde, vilket nämnden anser vara tillfredsställande.
Beträffande övriga kategorier av ärenden inom denna rättshjälpsform
föreligger inte samma problematik som beträffande avlägsnandeärenden.
De är relativt få till antalet — för Stockholmsnämndens del nägra hundra
om året — och därmed möjliga att handlägga på det sätt utredningen förut-
skickat. Några klagomål på snabbheten i handläggningen har såvitt Stock-
holmsnämnden kan erinra sig inte framförts. Med hänsyn till den heterogena samling av ärendetyper som innefattas i rättshjälpsformen torde be-
hovsprövningen inte kunna undvaras. Samtliga beslutsfunktioner bör där-
för kvarligga hos rättshjälpsnämnderna av främst principiella skäl. Fördelarna med förslaget till ändring av behovsrekvisitet — varom ovan talats — blir för dessa ärendetyper ytterligare accentuerade och torde dessutom vara ägnade att i än högre grad reducera handläggningstiderna.
Rättshjälpsnämnden noterar att utredningen föreslår att även föräldrar till barn vars omhändertagande för samhällsvård är ifråga skall komma att
omfattas av förevarande rättshjälpsform. Nämnden har ingen erinran här-
emot. Vad rättshjälpsnämnden tidigare i detta yttrande anfört beträffande 28 §
lagförslaget gäller givetvis också 498 lagförslaget.
Rättshjälpsnämnden vill i detta sammanhang slutligen anföra följande synpunkter. Nämnden anser en allvarlig brist föreligga i nu gällande regelsystem genom att det inte är lagfäst vilka rättigheter och skyldigheter ett
offentligt biträde har. Framför allt i utlänningsärenden kan detta förhållande få menliga följder för såväl det allmänna som den enskilde. Någon lag-
fäst rättighet för en utlänning, som hålls i förvar, att I enrum få meddela sig med sitt offentliga biträde finns ej. Enligt nämndens mening är det ett rättssäkerhetskrav att lagfästa en regel liknande den som finns för offentlig för-
svarare i 21 kap. 9§ rättegångsbalken.
Vidare bör det starkt ifrågasättas om inte en regel motsvarande den som
finns i 21 kap. 7§ rättegångsbalken bör inskrivas i rättshjälpslagen, i vart
fall beträffande utlänningsärenden, så att det klart utsäges, att offentligt biträde skall med nit och omsorg tillvarataga utlännings rätt och i detta syfte
verka för sakens riktiga belysning.
Nämnden vill även framhålla de språksvårigheter som nämndens tjänstemän dagligen får brottas med vid de personliga besöken av utlänningar på nämndens kanskh. Detta problem måste lösas på ett tillfredsställande
sätt om utlänningsärendena även fortsättningsvis skall handläggas av rättshjälpsnämnderna. Ett sätt är att översätta kommande regelsystem till de mer allmänt förekommande främmande språken. För närvarande får tjänstemännen avsätta alltför mycket arbetstid för att, stundom med hjälp av tolk, förklara gällande regler. |
Prop. 1978/79: 90 - 397
8.5¶Rättshjälpsnämnden i Jönköping
Utredningens förslag att offentligt biträde skall förordnas om det inte är
obehövligt anser sig rättshjälpsnämnden icke kunna stödja.
Grundtanken 1 rättshjälpslagen är, att den enskilde skall erhålla det bi-
stånd som behövs i snart sagt varje rättslig angelägenhet. Med hänsyn till
det utredningsansvar som ävilar varje förvaltningsmyndighet anses i ärenden som handlägges vid sådan myndighet allmänheten ha behov av allmän rättshjälp endast i ärenden där betydelsefulla sakförhällanden är oklara eller motstridiga sakuppgifter lämnats. Samma förutsättningar föreligger för
förordnande av offentligt biträde.
Som framhållits från flera häll är ärenden där offentligt biträde kan förordnas av sinsemellan mycket olika karaktär. Ärendets svårighetsgrad och omfattning kan vara ytterst varierande, sett från rent objektiv synvinkel. Ärenden av ifrågavarande art rör ofta människor med sociala handikapp av olika slag. Många av de ärenden i vilka offentligt biträde kan förordnas gäller frågor som för den enskilde är av avgörande betydelse.
Utlänningskommissionen har i sitt betänkande SOU 1977: 74 s. 93 f påpekat att det har stor betydelse för den som riskerar att bli förpassad ur ri-
ket att ha någon vid sin sida som bl. a. är väl förtrogen med de bestämmel-
ser som gäller i Sverige. Huvudprincipen bör enligt kommittén vara, att
ingen skall kunna avlägsnas ur Sverige utan att ha erbjudits bistånd av offentligt biträde.
Rättshjälpsnämnden anser det vara av yttersta vikt att institutet offentligt biträde erbjudes den som behöver det. Utredningens förslag för
dock alltför långt. Om förslaget genomföres, kan man förvänta sig att offentligt biträde kommer att förordnas i praktiskt taget samtliga fall, inte minst med hänsyn taget till att praktiskt taget ingen materiell utredning
tänkes föregå ett eventuellt beslut av rättshjälpsnämnden. Ett sådant förfarande måste leda till oproportionerligt stora kostnadsökningar för det allmänna utan att motsvarande vinster för den enskilde erhålles.
Offentligt biträde förordnas i de ärenden där det objektivt sett kan anses vara försvarligt. Tillämpningen av reglerna torde därför numera kunna sägas ha bringats att överensstämma med lagstiftarens intentioner. Det kan ifrågasättas om inte de principer som nu tillämpas bör komma till uttryck i lagtext. Lagtexten beträffande offentligt biträde borde kunna utformas sålunda: rättshjälp genom offentligt biträde får lämnas den som har behov därav. Lika med utredningen anser rättshjälpsnämnden att de särskilda
kriterierna enligt 43§ rättshjälpslagen bör utgå ur lagstiftningen. Från olika håll har framförts kritik mot att rättshjälpsnämndernas befatt-
ning med ärenden av ifrågavarande slag regelmässigt resulterat i att avgö-
randena av ärendena fördröjts. Rättshjälpsnämndens befattning med ärenden av denna art har uppfattats som en onödig byråkratisk omgång. Utlänningskommissionen har föreslagit, att avgörande huruvida offentligt biträ-
de skall förordnas eller ej i ärenden som berör utlänningslagstiftningen bör läggas på berörda myndigheter, i normalfallet SIV. Av den uppfattningen
är även rättshjälpsutredningens ordförande samt experten Reuterwall. Enligt rättshjälpsnämndens mening kan emellertid flera alternativ ifrågakomma. Utan tvekan är det med hänsyn till den rättssökande allmänhetens tilltro till den handläggande myndighetens objektivitet av värde att beslut angående offentligt biträde fattas av ett fristående organ. Det är emellertid ostridigt, att rättshjälpsnämndens befattning med ifrågavarande ärenden mestadels är en ren formalitet. Med hänsyn till att det är ett samhällsintres-
se att statliga myndigheter inte lägger ner arbete på meningslösa rutiner kan det ifrågasättas om rättshjälpsnämnden verkligen skall handha ifrågavarande ärenden. Intresset av statsförvaltningens effektivitet talar för att så inte bör vara fallet. Utlänningskommittén anser, att i princip offentligt biträde skall förordnas I snart sagt alla utlänningsärenden. Det är i och för sig en tilltalande tanke, men det kommer att orsaka åtskilliga fördyringar.
Rättshjälpsnämnden anser sig inte kunna förorda vilket alternativ som är det bästa ur principiell och statsfinansiell synpunkt. Vare sig för- eller
nackdelarna hos de ovan redovisade modellerna har ensamma den tyngd att det enligt nämndens mening är ställt utom diskussion att den eller den lösningen är den enda tänkbara. |
Om rättshjälpsnämnden även fortsättningsvis skall bevilja rättshjälp i dessa ärenden bör detta gälla även ärenden som handläggs av regeringen (478 sista p. förslaget till författningstext).
8.6¶Rättshjälpsnämnden i Malmö
Utredningen föreslår till en början att offentligt biträde skall förordnas i de ärenden som upptas under 418 rättshjälpslagen, om det ej är obehöv-
ligt. Rättshjälpsnämnden ansluter sig till detta förslag och instämmer i de
synpunkter som anförts till stöd därför. Liknande synpunkter anlades av nämnden i dess yttrande över DON:s promemoria. Resonemangen kring
dessa frågor utmynnade i ett förslag från nämnden, innebärande att den enskilde — om han blev föremål för åtgärd enligt 41 § rättshjälpslagen — skul-
le ha en generell rätt att efter ansökan erhålla hjälp av offentligt biträde.
Undantag härifrån borde göras endast för sådana fall, då biträde uppenbar-
ligen inte behövdes. Bestämmelsen om rätt till offentligt biträde borde —
enligt nämnden — utformas efter mönster av 8§ I st. 6 p. rättshjälpslagen, enligt vilken allmän rättshjälp cj får lämnas den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad. Utredningen föreslår att offentligt biträde skall
utses om det ej är obehövligt. Presumtionen är alltså för att biträde skall förordnas. Även förslagets utformning av bestämmelsen medför att endast de. som cj har befogat intresse av att få sin sak behandlad, utesluts från rätten till offentligt biträde i dessa ärenden.
Förslaget om rätt även för vårdnadshavare att få offentligt biträde till-
styrkes. Rättshjälpsnämnden ansluter sig också till utredningens förslag att nämnden även i fortsättningen skall förordna offentligt biträde i ifrågavarande ärenden. I likhet med utredningen anser rättshjälpsnämnden att främst principiella skäl talar för detta. En annan ordning skulle dessutom
enligt nämndens mening innebära att beslutanderätten lades på alltför många olika myndigheter med risk för skiftande praxis. Det torde inte hel-
ler vara lämpligt att låta sådana myndigheter, som sällan kommer i kontakt
med ärenden av detta slag och som därför saknar erforderlig erfarenhet, få överta ansvaret att besluta i och för den enskilde så betydelsefulla frågor.
Ett annat skäl till att rättshjälpsnämnderna bör besluta om rättshjälp i angivna ärenden är nämndens kännedom om biträdena inom verksamhets-
området. Det är av särskilt stor betydelse att den rättssökande i ärenden av så känsligt slag, som det här är fråga om, får ett lämpligt biträde. Nämnderna har den kunskap om biträdena som erfordras härvidlag. Utredningen föreslår att yttrande från vederbörande myndighet skall in-
hämtas endast, då rättshjälpsnämnden överväger att avslå ansökan. Förslaget bör innebära besparing av tid för ärendebehandlingen, även om
rättshjälpsnämnden alltid måste tillställas akterna i ärendena som underlag
för kommande beslut. Ytterligare tid kunde sparas om myndigheterna i större utsträckning än som nu är fallet gjorde anmälan till rättshjälpsnämnden om behov av biträde och i samband därmed översände akten. Mer information borde kunna medföra förbättringar i detta hänseende.
8.7 Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m.
Nämnden ansluter sig till utredningsmajoritetens förslag att biträde skall förordnas i dessa ärenden när det inte är obehövligt. Liksom majoriteten anser nämnden att principiella skäl talar emot att handläggande myndigheter skall besluta i beviljandefrågan.
8.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Förordnande av offentligt biträde i ärenden enligt 458 förslaget till rätts-
hjälpslag bör enligt nämndens mening ligga kvar hos rättshjälpsnämnder-
na. Detta är av särskild betydelse i utlänningsärendena. Det synes nämn-
den på goda grunder kunna antagas att utlänningen ej sällan ser myndighe-
ten som något av en motpart och därför måste finna det otillfredsställande att samma myndighet som prövar hans ärende i sak också skall avgöra om han har behov av juridiskt biträde.
8.9¶Rättshjälpsnämnden i Umeå
Rättshjälpsnämnden tillstyrker föreslagen ändring så att offentligt biträ-
de kan förordnas i större utsträckning än vad nu gällande lagrum medger. Behov av biträde i dessa ärenden som avser tvångsätgärder. som starkt begränsar den enskildes rörelsefrihet, föreligger enligt nämndens mening i större utsträckning än då det gäller många av de vanliga rättsliga angelägenheterna. Tvångsåtgärderna riktar sig ofta mot människor som är handikappade språkligt eller på annat sätt och som därför har svärt att ta tillvara
sin rätt. Om beslutandet skall ligga hos rättshjälpsnämnden bör anvisning-
ar meddelas den myndighet som skall avgöra saken, att den så snart det kan bli fråga om ett för den det angår negativt besked — annars tveksamt om behov av rättshjälp — myndigheten skall anmäla detta till nämnden. Utredningens förslag att rättshjälpshämnden regelmässigt skall besluta utan inhämtande av upplysningar från handläggande myndighet, är icke praktiskt genomförbart. Utan att veta något om ärendet kan nämnden givetvis ej bedöma om biträde ”ej är obehövligt”. För närvarande gäller att
t.ex. utlänningar underrättas av invandrarverket om sin rätt till rättshjälp
och anvisas att, om han vill ha sådan, söka rättshjälp. Enligt nämndens mening bör det ankomma även fortsättningsvis på utlänningen att ta initia-
tiv till rättshjälp och vara aktivt verksam. Om beslut i dessa ärenden även i framtiden skall handläggas av rättshjälpsnämnden, vilket inte endast de
principiella skälen — motpartsförhållandet — talar för utan också den omständigheten att den person det angår ofta personligen besöker nämnden, saknas enligt nämndens mening anledning att ha annan beslutsordning beträffande ärenden, som handläggs på departementsnivå. Anledningen till att utlänningen uppsöker nämnden är, att han icke känner till något lämpligt biträde. Rättshjälpsnämnden har därför en liggare över advokater
verksamma inom området och förordnar dem i lämplig ordning. För depar-
tement respektive invandrarverket torde föreligga vissa svårigheter att föra sådan liggare. Förslaget att inte bara barnet utan även vårdnadshavarna skall få rätt till ifrågavarande rättshjälpsform i samhällsvårdsärenden tillstyrks på av utredningen anförda skäl.
8.10 Domstolsverket
Domstolsverket har i yttrande den 24 augusti 1977 över utlänningslagskommitténs betänkande ”Kortare väntetider i utlänningsärenden” (SOU 1977: 28) diskussionsvis framlagt i huvudsak följande synpunkter vad gäl-
ler rätt till rättshjälp genom offentligt biträde i utlänningsärenden. Praxis vid prövning av ansökningar om offentligt biträde har allmänt sett
varit restriktiv. Under senare tid synes en mera Kberal tillämpning av bestämmelserna ha kommit till stånd. En ytterligare uppmjukning av den senare tidens något liberalare praxis är dock önskvärd. Domstolsverket vill
emellertid inte förorda en ovillkorlig rätt för utltänningen att få offentligt bi-
träde. En viss prövning av biträdesbehovet synes nödvändig i dessa ären-
den liksom på andra områden tnom förvaltningsrätten. Skall en viss behovsprövning företas i dessa ärenden vill domstolsverket ifrågasätta om
inte rättshjälpsnämnden, som ej har att ta ställning till det bakomliggande ärendet. av principiella skäl skall besluta i frågan.
Vad domstolsverket anfört överensstämmer 1 stort sett med utredningens ståndpunkt i denna del.
1 468 lagförslaget anges de allmänna förutsättningarna som skall gälla
för att biträde skall kunna förordnas. Bestämmelsen är så utformad att presumtion för behov av biträde skall anses föreligga.
Domstolsverket är ense med utredningen om att en uppmjukning är
önskvärd av den förhållandevis restriktiva praxis som nu gäller vid prövningen av om behov av offentligt biträde föreligger. En regel innebärande att behov av biträde presumeras föreligga torde emellertid leda till att bi-
träde förordnas i praktiskt taget alla ärenden där sådant begärs. Enligt
domstolsverkets mening är inte behovet av biträde i ifrågavarande ärenden generellt sett så uttalat att regeln i 46§ bör ges en sådan utformning. Det
kan sålunda inte anses att behovet av biträde i allmänhet är större i dessa
ärenden än i t. ex. brottmål, i vilka offentlig försvarare skall utses i princip bara om behov av försvarare konstateras. Enligt domstolsverkets mening bör i stället en mera generös tillämpning av institutet rättshjälp genom of-
fentligt biträde åstadkommas genom en diskussion i förarbetena om i vilka kategorier av ärenden och i vilka typsituationer denna form av rättshjälp bör utgå. Domstolsverket vill därför förorda att regeln i 46§ utformas på ungefär samma sätt som bestämmelsen i 42§ första punkten i den nuvarande RHL. Biträde i berörda ärenden bör således förordnas när behov anses
föreligga.
I utlänningsärenden liksom i många andra förvaltningsrättsliga ärenden
kan myndigheten sägas ha den dubbla funktionen av motpart och domstol.
När en viss behovsprövning skall företas i dessa ärenden kan det därför av principiella skäl kanske synas olämpligt att frågan om förordnande av offentligt biträde avgörs av den myndighet som handlägger ärendet. Domstolsverket anser emellertid att det ej föreligger några betänkligheter mot
att låta huvudparten av berörda myndigheter förordna offentligt biträde i
det fall det står klart att behov föreligger. Endast när myndigheten bedömer frågan om biträde skall förordnas som tveksam bör frågan underställas
Prop. 1978/79: 90 | 401
rättshjölpsnämnd för prövning. Genom en sådan ordning vinner man I flertalet ärenden den förenkling och snabbhet i förfarandet som är önskvärd.
Domstolsverket anser vidare att invandrarverket (SIV) bör få pröva frå-
gu om ersättning till biträde i nu berörda ärenden. SIV skiljer sig bl.a. till sin sammansättning från andra myndigheter, som enligt förslaget föreslås få fastställa biträdesersättning. SIV handlägger emellertid ett stort antal ärenden av ifrågavarande slag vilka ärenden till sin art och omfattning är I stort sett lika. SIV torde därför få anses väl skickat att pröva frågor om ersättning till biträde i dessa ärenden.
8.12 Rikspolisstyrelsen
Enhet förstaget skall rättshjälpsnämnderna finnas kvar — om än i minskat antal men — medi stort sett samma arbetsuppgifter. Beträffande administrativa frihetsberövande och vissa utlänningsärenden skall offentligt biträde kunna förordnas av nämnden i samma typ av ärenden som nu är fallet. Det nu gällande kravet på viss restriktivitet vid förordnande av offenthet biträde. som för närvarande uttrycks i 42§ genom satsen ”om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt ”, skall dock utgå och ersättas i 46 § av förslaget med att offentligt biträde ”skall utses för den åtgärden avser om det ej är obehövhgt”. Presumtionen skall alltså vara för att offentligt biträde förordnas i dessa ärenden. Detta bör enligt utredningen innebära att de krav som från olika häll — bl.a. i riksdagsmotioner — ställts på att
offentliga biträden skall förordnas i mer liberal omfattning nu kommer att
uppfyllas. Utredningen har dock inte närmare berört de fall i vilka offentligt biträde bör förordnas. Reservationen däremot ger uttryck för en mera restriktiv hållning genom att — som Ii dag — behov av offentligt biträde skall vara för handen. Det fär i och för sig anses ur rättssäkerhetssynpunkt angeläget att en utvidgning av möjligheterna till rättshjälp i form av offentligt biträde genomföres. även om samhällets kostnader till följd härav kommer att öka avsevärt.
Rikspolisstyrelsen delar reservantens uppfattning att ett behov av biträ-
de bör föreligga för att förordnande skall ifrågakomma. Om utredningens förslag skulle vinna gehör kommer framförallt beträffande s. k. utlänningsärenden handläggningen att göras osmidig och onödigt fördröjas. enär det kan bli aktuellt med att offentligt biträde skall förordnas i stort sett i varje
ärende. Ett visst utrymme bör finnas för behovsprövning av frågan om ett
offentligt biträde erfordras eller ej för sakens rätta handläggning utan att rättssäkerheten kan anses mindre.
Vad sedan gäller beslutande organ är följande att särskilt beaktas.
Som framgår av utredningen utgör f.n. utlänningsärendena närmare 80 22 av samtliga ärenden, i vilka offentligt biträde begärts. Det är därför av stor vikt att bestämmelserna blir utformade på så sätt att de gagnar hand-.
läggningen av utlänningsärendena. Även om det skulle medges att i större
omfattning än tidigare kunna förordna om offentligt biträde, innebär detta dock i sig inte att kortare handläggningstider kommer att uppnås. Orsaken till detta står sannolikt att finna i det förhållandet att statens invandrarverk inte självt får förordna om offentligt biträde. Att invandrarverket har förordnanderätt skulle i praktiken innebära att polismyndighet ex officio anmälde behovet av offentligt biträde till invandrarverket, som därvid borde kunna fatta beslut snabbare även vid sakprövningen av ärendet. Majoriteten av utredningen har avvisat denna tanke på principiella grunder och ut-
talat att en utlänning kan, då han förvägras offentligt biträde, uppleva sig
26 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 90
som helt rättslös, om den myndighet som handkKigger ärende även skall be-
sluta om offentligt biträde. På grund härav bör enligt utredningen beslutan-
derätten Hegga hos ett fristående organ. Naturligtvis finns visst fog för en sådan argumentatton men den kan dock inte väga tungt, då offentligt biträde förutsätts förordnas mer eller mindre regelmässigt i utlänningsärenden. Även vid en jämförelse med brottmålsprocessen förefaller invändningen
vagt grundad. I denna process både förordnar domstolen offentlig försva-
rare och dömer den tilltalade utan att denna dubbla myndighetsfunktion överhuvudtaget ifrågasätts. I direktiven till utredningen sägs att rättshjälpssystemet bör förenklas.
En snabb och smidig handläggning av biträdesfrägan är av godo såväl för handläggande myndighet som den ärendet berör. En centralisering av be-
slutsfunktionerna till rättshjälpsnämnden innebär ofta en med hänsyn till ärendets art onödig och tidskrävande omgång. Dessutom torde ett sådant
system inte innebära lägre kostnader än om beslutsrätten lägges på hand-
läggande myndighet. Med hänsyn till vad som anförts ansluter sig rikspolisstyrelsen till reservanternas uppfattning att vissa handläggande myndigheter, bl.a. statens invandrarverk och länsrätt. bör anförtros uppgiften att pröva behovet av offentligt biträde och att förordna biträde. Av samma anledning bör beslutsfunktionen i fråga om arvodesprövningen delegeras till vissa handläggande myndigheter. Styrelsen finner — i tlikhet med reservationen - ej skäl föreligga till att polismyndighet såsom första instans tilläggs beslutsfunktion.
8.13 Kriminalvärdsstyrelsen
I fråga om rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden
föreslår utredningens majoritet en utvidgad rätt till offentligt biträde. Styrelsen tillstyrker utredningsmajoritetens förslag även härvidlag. Som anförts I betänkandet bör av principiella skäl beslutanderätten i dessa fall ligga på ett från den handläggande myndigheten fristående organ, dvs. rättshjälpsnämnden. Styrelsen instämmer i den uppfattning som utredningsmajoriteten gett uttryck för. nämligen att det finns risk för att den som begär
offentligt biträde finner sig utlämnad åt myndighetens godtycke om myn-
digheten också är det organ som avslår en sådan begäran. Även såvitt avser övriga frågor som rör allmän rättshjälp vid förvaltningsmyndighet och i ärenden om administrativa frihetsberövanden m. m. tillstyrker styrelsen utredningsmajoritetens förslag.
8.14 Socialstyrelsen
Utredningens förslag att även vårdnadshavare vid behov skall kunna erhålla eget biträde tillgodoser ett gammalt önskemål från styrelsens sida och tillstyrks sålunda.
Vidare föreslås förbättrade möjligheter att erhålla biträde enligt 428 RHL. Från de synpunkter socialstyrelsen har att företräda är det primära att ingen som är i behov av offentligt biträde skall förmenas detta på for-
mella grunder. Som exempel på ärenden där biträde normalt bör forordnas kan nämnas ingripanden mot barn och ungdom, alkoholmissbrukare och
utlänningar. Styrelsen ansluter sig här till vad utredningen anfört i saken (s. 231). Detta synsätt talar för en generös inställning. Mot detta skall stäl-
las samhällets intresse av att kostnaderna för rättshjälp hålls inom rimliga gränser, vilket förutsätter att biträde inte alltid skall kunna komma i fråga.
Utredningens majoritet och ordförande har olika uppfattningar om hur denna avgränsning skall utformas. Styrelsen delar reservantens uppfattning att majoritetens förslag kan göra det alltför svärt att avslå en begäran om biträde.
För reservantens linje talar även det förhållandet avt antalet ärenden en-
ligt styrelsens uppfattning kan bli mycket större än vad utredningen förutsett. Även om den nuvarande omfattningen är liten och inte uppgår till det
antal som ursprungligen beräknades, är den potentiella volymen ärenden
där biträde kan komma i fråga enligt 41 & RHI högst betydande. Enbart för det psykiatriska området (1) prövades under 1976 cirka 3400 ärenden i ut-
skrivningsnämnderna. I cirka 2000 av dessa kan, enligt de krierier utredningens majoritet föreslagit, förutsättningar för biträde anses ha förelegat. Härtill kommer de fall som inte varit föremål för prövning t nämnd. exempelvis på grund av bristande information om möjligheterna till besvär. Årli-
ga antalet nyintagningar enligt LSPV uppgår till cirka 13000 vartill kom-
mer ytterligare cirka 8000-9000 återintagningar efter utskrivning på för-
sök. För återintagningar föreligger f.n. inte rätt till biträde men I.SPV-
gruppen har föreslagit detta (förslaget s. 239-240). Antalet inneliggande I.SPV-patienter kan beräknas normalt uppgå till 12 000-13 000. Av 18 och
24§8 LSPV följer att varje patient kan få sin begäran om utskrivning prö-
vad I nämnd åtminstone var tredje månad. Dessutom kan patient utan inskränkning i tid föra talan mot intagningsbeslut enligt 8 och 9 §§ LSPV. Vid en i och för sig önskvärd och av styrelsen eftersträvad utökning av informationen om biträdeshjälp kan en ökad tillströmning av antalet biträdesansökningar förväntas. Det är inte orimligt antaga att biträdeshjälp i enlighet med utredningsmajoritetens förslag kan bli aktuell i uppemot 7000-38 000 fall per år. Enligt styrelsens uppfattning är reservantens linje bäst ägnad att tillgodose en lämplig avgränsning för rätten att erhålla biträde. Författningen måste då utformas så att biträdesbehovet i de av styrelsen ovan särskilt angivna fallen tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.
Vid en oförändrad omfattning av ärendegrupperna i 41§ RHL kommer socialstyrelsen inte i nämnvärd grad att få några nya arbetsuppgifter. Hemsändning av utländsk patient enligt 78 tillämpningskungörelsen (1966: 585) till LSPV kan exempelvis bli aktuell (418 12). LSPV-gruppen föreslår att dessa ärenden förs över till invandrarverket (förslaget s. 394-395). Där-
emot kommer utskrivnings- och beslutsnämnderna att få väsentligt ökade
arbetsuppgifter. Nämnderna saknar med undantag för psykiatriska nämnden egna kanslier. Vad gäller beslutsnämndernas verksamhet kan denna beräknas bli behandlad av en särskild utredning — omsorgskommittén — (S 1977: 12). Frågan om offentligt biträde i beslutsnämnd behandlas därför inte I detta sammanhang. Utskrivningsnämnderna kan inte med nuvarande organisation förväntas tillfredsställande klara rättshjälpsärendena. Vidare kan framhållas att JO vid inspektioner av utskrivningsnämnder framfört kritik mot den administrativa handläggningen av ärenden i nämnderna (fr bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 280). Det kan erinras att utbetalningar av allmänna medel enligt 32 och 33 §§ LSPV ombesörjs av socialsty-
relsen. Dessa rutiner är komplicerade och tidsödande varför en motsva-
rande rutin för rättshjälpsersättningar inte skulle fungera tillfredsställande.
Så skulle exempelvis vissa nämndbeslut om förskott ej hinna effektueras i
tid. Frågan kompliceras också av att nämnderna är självständiga myndigheter med domstolsliknande ställning och ej underställda styrelsen eller
psykiatriska nämnden. En sådan utbetalningsrutin av det slag som gäller
för ersättningar enligt 32 och 33§§ LSPV skulle givetvis ocksä innebära ökad belastning på socialstyrelsen. LSPV-gruppen har i sitt förslag behandlat dessa problem och bl.a. föreslagit att utskrivningsnämnderna förstärks med kanstier (förslaget s. 248). LSPV-gruppen har vidare behandlat problemet med att ersättning kan utgå enligt såväl RHL som 328 LSPV för samma kostnad (förslaget s. 207). Frägan om nämndernas ställning i fråga om rättshjälpsärenden bör därför behandlas i samband med LSPV-gruppens förslag.
Styrelsen ansluter sig till reservantens förslag att länsrätt skall handlägga rättshjälpsfrågor i ärenden hos social centralnämnd (motsvarande). Förslaget ansluter också till socialutredningens linje.
8.15 Statens invandrarverk
Det har länge ansetts nödvändigt att förenkla handläggningsrutinerna i utlänningsärenden för att förkorta de oacceptabelt långa väntetiderna. som
är betänkhiga ur rättssäkerhetssynpunkt och som utgör ett allvarligt administrativt problem. Att ändra rättshjälpsreglerna är ett viktigt led i dessa strävanden. De nuvarande reglerna för att få offentligt biträde och proce-
duren vid förordnande av sådant fördröjer ofta ärendenas handläggning i
icke ringa utsträckning. I de fall invandrarverket avstyrker en ansökan om
offentligt biträde i sitt yttrande till rättshjälpsnämnden kan ärendet fördröjas avsevärt. Det är inte ovanligt att fördröjningen uppgår till tvä—tre må-
nader. För att få ett enklare och mindre tidsödande förfarande måste reglerna i rättshjälpslagen göras generösare. Statens invandrarverk ser därför mycket positivt på förslag i denna riktning och instämmer i rättshjälpsutredningens förslag att offentligt biträde skall förordnas om det inte är obehövligt. Verket anser att utlänning som söker uppehållstillstånd och anser sig i behov av juridiskt biträde ska få sådant om man kan förmoda att det blir avslag på ansökan. Det enda tillfälle då man kan anse att det är obehövligt att förordna offentligt biträde är i fall då man vet att sökanden kommer att få ett positivt svar på sin ansökan om uppehållstillstånd.
Handläggningstiden fördröjs också vanligen av att biträdet kommer in i ärendet först efter att polisutredning gjorts och invandrarverket avslagit ansökningen om uppehållstillstånd. Biträdet måste då få tid att sätta sig in i ärendet för att kunna upprätta och komma in med en inlaga. Invandrarver-
ket tillstyrkte därför utlänningslagkommittén förslag att ändra reglerna i rättshjälpslagen så att offentligt biträde kan förordnas redan när ärendet befinner sig hos polisen i de fall det är sannolikt att det blir avslag på ansökan om uppehållstillstånd. På det sättet vinner man mycket tid genom att
biträdet kan sätta sig in i ärendet från början och i förekommande fall komplettera polisutredningen. Under förutsättning att det finns tillgång till kun-
niga biträden bör det även innebära att kvaliteten ökar på såväl polisutredningen som biträdenas inlagor. Invandrarverket delar helt rättshjälpsutredningens uppfattning att rättshjälpsnämnderna även i fortsättningen bör förordna offentligt biträde. Man vinner ingenting på att överföra den uppgiften till invandrarverket från
rättshjälpsnämnderna. som på alla andra områden handhar rättshjälpen.
Rättshjälpsnämnderna är geografiskt fördelade och har därigenom närmare kontakt med biträden. Dessutom finns hos rättshjälpsnämnderna redan personal och rutiner. För invandrarverket skulle det vara en onödig ökning
av arbetsbelastningen att överta uppgifterna att förordna offentliga biträ-
den, vilket sannolikt skulle innebära att verket också övertar handlägg-
ningen av kostnadsräkningarna. Om rättshjälpsnämnderna även i fortsättningen förordnar offentliga biträden i utlänningsärenden föreslås således ordningen bli den att polismyndigheten anmäler behov av biträde till närmaste rättshjälpsnämnd som beslutar utan att tillfråga invandrarverket.
Under tiden 1 juli 1976 tull 30 juni 1977 uppgick antalet rättshjälpsärenden hos verket, dvs. ansökningar om offentligt biträde samt kostnadsräkningar i vilka rättshjälpsnämnderna begärde yttrande från invandrarver-
ket, till 3 130. Ungefär 1700 av dessa utgjordes av kostnadsräkningar. Ge-
nom de generösare rättshjälpsregler som nu föreslås kan man räkna med
att antalet rättshjälpsärenden kommer att öka. Detta kommer naturligtvis
att medföra kostnadsökningar. Mot dessa måste ställas de vinster en snab-
bare handläggning innebär. Den genomsnittliga kostnaden för ett offentligt
biträde är ungefär I 200 kronor. Samhällets utgifter för soctalhjälp i avvaktan på besked i tillståndsärenden kan beräknas till 1000-2000 kronor per person och månad. De kostnadsökningar som de generösare rättshjälpsreglerna medför kommer att understiga de utgifter samhället idag har för
utlänningars uppehälle till följd av de långa väntetiderna. Totalt sett med-
för de föreslagna åtgärderna således att samhällets utgifter i detta sammanhang minskar, men framförallt minskas de väntandes ovisshet och lidande.
8.16 Länsstyrelsen i Stockholms län
Rätten till offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövan-
den och vissa utlänningsärenden föreslås bli generösare. Länsstyrelsen har
intet att erinra mol denna utvidgning av rättshjälpen. Beträffande frågan om vilken myndighet som skall anförtros att förordna offentligt biträde i
dessa ärenden har länsstyrelsen, som redovisas i det följande, en annan mening än utredningen.
Vissa frågor har länsstyrelsen funnit sig böra ta upp till närmare granskning. De behandlas nedan i anslutning till föreslagna författningsbestäm-
melser.
46 § första punkten
Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 41 § i nuvarande RHL erhållas i vissa ärenden bland annat inom utlänningslagstiftningens område,
nykterhetsvården, barnavården och kriminalvården. Offentligt biträde
skall enligt 42 § samma lag utses för den som åtgärden avser, om det be-
hövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall
särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara. Utredningen föreslår att förutsättningarna för offentligt biträde i nu
avsedda ärenden utformas så att sådant biträde förordnas, om det ej är obehövligt. Uppmjukningen av rekvisiten motiveras av att denna form av
rättshjälp inte har kommit att helt motsvara den önskan om förstärkta rättsskyddsgarantier för den enskilde som lag bakom rättshjälpsreformen.
Gällande bestämmelser om förutsättningarna för förordnande av offent-
ligt biträde har enligt länsrättens i Stockholms län erfarenhet inte utgjort något hinder för förordnande av offentligt biträde i de fall behov av sådant
biträde förelegat. Ej heller utvisar erfarenheterna från länsstyrelsens befattning med ärenden angående verkställighet av avlägsnandebeslut enligt utlänningslagen att det föreligger behov av någon ändring av gällande bestämmelser. Länsstyrelsen har emellertid inte något att erinra mot att en
viss uppmjukning av rekvisiten för förordnundet av offentligt biträde sker
för att denna rättshjälpsform skall få den enligt utredningen önskvärda an-
vändningen. Samtliga åtgärder som avses I 41 8 innebär djupa ingrepp i den enskildes liv och personliga förhållanden. Behovet av biträdeshjälp förstärks också därav att parternas förmåga att själv bevaka sin talan ofta är begränsad på grund av språksvårigheter, bristande kännedom om pällande regler, psykiska insufficienstillstånd till följd av alkohol- eller annat missbruk m.m.
46 § andra punkten
Rättshjälp genom offentligt biträde i de samhällsvårdsmäl som avses i 41 5 4. i nuvarande RHL kan enligt gällande bestämmelser endast förordnas för barnet. Utredningen föreslär att även barnets vårdnadshavare tillerkänns sådan rättshjälp.
Länsstyrelsen biträder förslaget. I praktiken förordnas offentligt biträde i dessa mål över huvudet på vårdnadshavarna. Dessa torde inte sällan upp-
fatta förordnandet som ett intrång i deras befogenhet att företräda barnet.
Barnets intressen bevakas inte bara av det offentliga biträdet utan även av
de beslutande myndigheterna. I sådant fall där barnavårdsintressena står
emot vårdnadshavarnas intresse att få vårda sitt barn är det ju i realiteten mot vårdnadshavarna som ett omhändertagande riktar sig. Värdnadshavarna bör därför i dessa mål ha rätt till summa form av rättshjälp som barnet.
I detta sammanhang önskar länsstyrelsen framhålla följande. Konstruktionen med offentligt biträde för barn under 15 år är otillfredsställande ur formell synpunkt. Barn i de yngre åldrarna kan ej fungera som huvudmän gentemot sitt offentliga biträde och varken barnet eller biträdet har rätt att
anföra besvär över det beslut som kommer att meddelas. Länsstyrelsen
vidhåller i denna fråga de synpunkter länsstyrelsen framfört i sitt tidigare nämnda yttrande 5.2.1975 och som utmynnade i ett förslag att god man i vissa fall skulle förordnas för barnet.
47 8
Offentligt biträde förordnas nu av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Myndigheten skall i förekommande fall yttra sig över ansökan. Enligt utredningen talar främst principiella skäl för att beslutan-
derätten angående förordnande av offentligt biträde skall ligga hos ett i för-
hållande till den handläggande myndigheten fristående organ. Uppgiften
att förordna offentligt biträde bör därför enligt utredningen alltjämt ligga
kvar hos rättshjälpsnämnden. Undantag härifrån bör dock gälla i fall där regeringen handlägger ärendet.
Anmälan till rättshjälpsnämnd från länsrätten i Stockholms län om behov av rättshjälp genom offentligt biträde sker av tidsskäl ofta per telefon. Även om anmälan sker skriftligt får nämnden en mycket kortfattad redogö-
relse för de omständigheter i målet som är av betydelse för bedömning av
biträdesfrågan. Nämndens prövning torde därför i dessa fall inskränka sig
huvudsakligen till kontroll huruvida rättshjälp genom offentligt biträde författningsenligt kan lämnas i det aktuella målet. Av en av utredningen redovisad undersökning framgår att rättshjälpsnämndernas beslut ytterst sällan
(drygt 17 av de undersökta fallen) avviker från myndighetens yttrande till nämnden genom anmälan eller efter ansökan om behov av offentligt biträ-
de. Genom den av utredningen föreslagna liberaliseringen av förutsättning-
arna för förordnande av offentligt biträde kommer utrymmet för avslag på begäran om sädant biträde att bli mer begränsat än tidigare. Mot bakgrund av det anförda torde nuvarande system innebära en onödig omgång och
analogi med vad som gäller i fråga om förordnande av offentliga försvarare - anförtros uppgiften att förordna biträde.
8.17 Länsstyrelsen i Kronobergs län
Förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att offentligt biträde skall kunna för-
ordnas även för föräldrarna till ett barn vars omhändertagande för samhällsvärd är i fråga.
Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde mm
Länsstyrelsen kan inte inse att det skulle innebära några väsentliga olägenheter om förvaltningsdomstol skulle anse sig böra avvisa en begäran
om offentligt biträde. Utredningsmajoritetens farhågor för att ett avslag skulle upplevas av parten som ett ställningstagande mot honom kan inte
anses vara ett bärande skäl mot att inte ge förvaltningsdomstol befogenhet att besluta i frågan om offentligt biträde. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant har inte allmän domstols opartiskhet ifrågasatts när domstolen avslagit en
begäran om förordnande av offentlig försvarare enligt 21:4 rättegångsbal-
ken. Länsstyrelsen anser att förvaltningsdomstol bör ges befogenhet att bifalla eller avslå en begäran om förordnande av offentligt biträde.
8.18 Länsstyrelsen i Malmöhus län
Vad gäller förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde i dessa
ärenden delar länsstyrelsen den mening utredningens ordförande gett ut-
tryck åt i sin reservation. Det synes här lämpligt att skilja mellan de fall där
biträde regelmässigt bör förordnas och övriga fall. Till de fall där biträde regelmässigt bör förordnas och där den föreslagna regeln ”om det ej är obehövligt” är lämplig hör de mål som handlägges av länsrätten. dvs. frihetsberövanden enligt barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna samt utvisning enligt utlänningslagen.
Enligt förslaget skall med visst undantag det alltjämt ankomma på rätts-
hjälpsnämnd att förordna biträde. Länsstyrelsen anser att biträde bör för-
ordnas av vederbörande statliga myndighet. En sådan ordning medför endast ringa merarbete för myndigheten. Likaså anser länsstyrelsen att dessa myndigheter bör avgöra arvodesfrågan.
Länsstyrelsen vill i övrigt något beröra frågan om offentligt biträde i mål om omhändertagande av barn för samhällsvård. Enligt 42 § rättshjälpsla-
gen i dess nuvarande lydelse skall offentligt biträde utses för barnet om det behövs för att tillvarataga dess rätt. Föräldrarna kan däremot ej erhålla offentligt biträde. Däremot kan de erhålla allmän rättshjälp med biträdesförordnande.
Vid härvarande länsrätt tillämpas den ordningen att länsrätten hos rätts-
hjälpsnämnden regelmässigt begär offentligt biträde för barnet. Därest vid den muntliga förhandlingen biträdet skulle visa sig ha annan inställning till
omhändertagandefrågan än föräldrarna brukar länsrätten — om föräldrarna ej har eget biträde — uppskjuta målet för att bereda föräldrarna tillfälle att
söka allmän rättshjälp.
Utredningens förslag innebär att offentligt biträde skall förordnas för barnet om det ej är obehövligt samt att offentligt biträde kan utses för föräldrarna. Detta innebär en förbättring därigenom att länsrätten i praktiken kommer att kunna tillse att föräldrarna alltid har erforderlig biträdeshjälp.
Länsstyrelsen föreslår emellertid att istället följande regler skall införas. I mål angående omhändertagande av barn för samhällsvård skall alltid offentligt biträde förordnas för föräldrarna. Offentligt biträde skall därjämte
förordnas för barnet om det uppnått 15 års ålder och har annan inställning till omhändertagandet än föräldrarna.
Skälet för länsstyrelsens ståndpunkt är följande. Omhändertagande för samhällsvård är ett ingripande mot föräldrarna som därigenom berövas sin
rätt att vårda barnet. Föräldrarna bör därför självfallet som parter i målet och på grund av ingreppets natur alltid ha möjlighet att erhålla biträdes-
hjälp. Det får också anses motiverat att i angivet fall ge barn över 15 år biträdeshjälp. Offentligt biträde åt ett litet barn synes däremot ej böra förekomma. Det är i själva verket här ej fråga om en försvarare i vedertagen
bemärkelse som skall bistå parten och utveckla hans talan. Det offentliga
biträdet för det lilla barnet kan ej framföra barnets mening och framför ej
heller föräldrarnas. Han är närmast en juridisk sakkunnig som tar ställning
till om de lagliga förutsättningarna för barnets omhändertagande föreligger och framlägger sin egen åsikt om omhändertagandet. En sådan medverkan är — även om den mängen gång visat sig värdefull — cj erforderlig för målets prövning. Det är tillräckligt att omhändertagandefrågan i länsrätten be-
lyses av barnavårdsnämnden och föräldrarna därvid båda parter bör vara
biträdda av juridisk sakkunskap. Erfarenheten är att nämnderna trots stadgandet i 10 § barnavårdslagen tyvärr ej anlitar biträde av lagfaren person. Länsstyrelsen avser att taga upp denna fråga med nämnderna.
8.19 Länsstyrelsen i Jämtlands län
Länsstyrelsen har intet att erinra emot förslaget att i ärenden om administrativa frihetsberövanden m. fl. offentligt biträde skall utses om det ej är obehövligt. Den reella skillnaden mellan majoritetens förslag och reservantens är dock såvitt gäller målen i länsrätt ringa. Beslutanderätten bör emellertid — som framgår av det ovan anförda — tillkomma länsrätten i stället för rättshjälpsnämnd.
I de delar utredningens förslag icke berörts ovan har länsstyrelsen intet att erinra mot förslaget.
8.20 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Vidgade möjligheter att förordna biträde i ärenden om administrativa fri-
hetsberövanden och i vissa utlänningsärenden skulle säkert öka de allmänna advokatbyråernas marknadsandelar. Redan idag har byråerna en förhållandevis stor andel av förordnandena som offentligt biträde, varför de
antas kunna absorbera en ökad efterfrågan på sådan hjälp.
8.21 Utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt
Rättshjälpsutredningen föreslår att offentligt biträde skall förordnas om
det ej är obehövligt. Som nämns i betänkandet har socialutredningen föreslagit att offentligt biträde alltid skall förordnas när fråga är om omedel-
bart omhändertagande av underårig eller när fråga är om vård enligt den av
utredningen föreslagna lägen med särskilda bestämmelser om värd av un-
derärig (Se Socmhjänst och socialförsäkringstillägg, SOU 1977:40.s. 52). Soctalutredningen har som skäl för sitt ställningstagande bl.a. anfört
följunde. En vidgad information till såväl myndigheter som enskilda får an-
tas leda till att möjligheterna till hjälp genom offentligt biträde bättre tas tillvara. Kvar står emellertid att en fakultativ bestämmelse medför risk för
att offentligt biträde inte alltid utses i situationer där det är påkallat. Beslut om vård som nu sagts aktualiseras först sedan samförstånd ej kunnat vin-
nas rörande behovet av vård eller vårdens utformning. Länsrättens beslut
kan leda till väsentliga ingrepp i den enskildes rätt att slälv bestämma rörande sina personliga förhållanden (SOU 1977: 40 s. 823).
Vi vill — med instämmande av de skäl som socialutredningen åberopat
- framhålla vikten av att offentligt biträde alltid förordnas när fråga upp-
kommer om att omhändertaga barn. Följaktligen anser vi att bestämmel-
sen bör utformas på sätt socialutrednigen föreslagit. I det här sammanhanget vill vi nämna att vi i vårt eget utredningsarbete
avser att ta upp frågan om vilka befogenheter ett offentligt biträde bör ha
när han företräder en underårig. Vi har därför beslutat att i detta yttrande
inte beröra denna fråga.
Vi anser det tillfredsställande att rättshjälpsutredningen föreslagit att såväl barnet som dess vårdnadshavare skall kunna erhålla offentligt biträde. Vi tillstyrker således förslaget i denna det.
Vad härefter angår frågan om vilken myndighet som skall pröva behovet av biträde och förordna biträde anser vi i likhet med reservanten Ingvar Gullnäs att denna uppgift liksom uppgiften att besluta om ersättning till det offentliga biträdet bör anförtros åt länsrätten.
8.22 Sveriges advokatsamfund
Rörande rättshjälp i ärenden enligt utlänningslagen vill samfundet endast erinra om vad samfundet i sitt yttrande över utlänningslagskommitténs
betänkande ”Kortare väntetider i utlänningsärenden” (se TSA 1977 sid
427 ff) anfört om angelägenheten av att beviljad rättshjälp får omfatta alla de åtgärder som måste vidtas för att ta tillvara utlänningens rätt inför hotet om ett avlägsnande.
I övriga frågor under rubriken Förfarandet vid allmän rättshjälp (VIH) har samfundet ingen erinran emot utredningens förslag.
8.23 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Utredningsförslaget tillstyrks.
8.24 Tjänstemännens centralorganisation
I likhet med utredningens ordförande anser TCO att invandrarverket för att kunna förkorta handläggningstiden i utlänningsärenden bör anförtros uppgiften att pröva behovet av biträde och förordna biträde. Förslaget ligger helt i linje med vad utlänningslagskommittén föreslog i sitt betänkande Kortare väntetider i utlänningsärenden (SOU 1977: 28) och har redan tidigare tillstyrkts av TCO i sitt yttrande över detta betänkande.
8.25 Riksförbundet för social och mental hälsa
Förbundet hälsar med tillfredsställelse de ökade möjligheterna till rätts-
hjälp som förslaget innebär.
Så länge nuvarande LSPV gäller bör i likhet med vad majoriteten föreslär förordnandet av offentligt biträde liksom nu göras av rättshjälpsnämnd.
Frågan bör dock omprövas om det förslag till lag om viss psykiatrisk
vård som utarbetats av en arbetsgrupp inom socialstyrelsen genomföres. I ovannämnda förslag från arbetsgruppen konstateras att "en anledning till det ringa antalet ansökningar om offentligt biträde kan vara bristande kännedom om bestämmelserna såväl hos patienterna som sjukhusets personal. Någon särskild information till sjukhusen och utskrivningsnämnderna har såvitt bekant inte heller lämnats”.
Detta är ett anmärkningsvärt konstaterande av representanter för den ansvariga tillsynsmyndigheten. Framför allt när man redan 1969 i samband
med en enkät i ärendet konstaterade: I anledning av dessa brister i informationen föreslås i enkätsvaret att föreskrift ges om att varje person, som intas på mentalsjukhus enligt LSPV, skall få skriftlig upplysning om lagens bestämmelser beträffande hans rättssäkerhet. Samma information bör också lämnas till patientens närmaste anhöriga och den bör vara uvfattad på sådan svenska som är fullt begriplig även för den enklaste män- Hisku.
Med stöd av ovanstående kräver RSMH att i samband med genomförandet av den föreslagna rättshjälpstlagens del inom justitiedepartementet eller
att det uppdras åt domstolsverket att utarbeta en lättillgänglig information
om den nya lagen till hjälp för alla berörda såväl myndigheter som enskil-
da.
9¶Organisations- och kostnadsfrågor
9.1 Bostadsdomstolen
Bostadsdomstolen biträder utredningens förslag att besvärsnämnden
bryts ut ur domstolsverket och liksom tjänsteförslagsnämnden och nota-
rienämnden görs till en från verket fristående enhet. Vad angår nämndens lokalisering vill domstolen ifrågasätta om inte en omlokalisering till Stock-
holm borde övervägas. Det torde sålunda komma att bli svårt att I framtiden rekrytera tillräckligt antal ledamöter med den förutsatta erfarenheten av riksdagsarbete (se prop 1972:4 s. 298) om nämnden skall vara förlagd
till Jönköping. F.n. har endast en av ersättarna för de inte lagfarna leda-
möterna sådan erfarenhet.
Om besvärsprövningen avskiljs kan domstolsverket renodlat ägna sig åt
sina ledande och övervakande uppgifter. Verket bör kunna på det allmän-
nas vägnar föra talan till besvärsnämnden mot beslut av rättshjälpsnämnd på motsvarande sätt som verket är behörigt att överklaga allmän domstols
beslut i rättshjälpsfråga. Vad utredningen antyder om olägenheten av att domstolsverket inte kan
få besvärsnämndens beslut överprövade är svårförståeligt. Detta är ju en
ren konsekvens av att besvärsnämndens beslut inte får överklagas. Bostadsdomstolen anser inte att det finns anledning att överväga borttagande av fulliföljdsförbudet.
9.2 Göta hovrätt
Organisationsfrågor
Såsom framgår av vad som tidigare anförts avstyrker hovrätten på flera väsentliga punkter utredningens förslag. Om de synpunkter hovrätten framfört blir beaktade, innebär detta sannolikt ati rättshjälpsnämndernas personalbehov i huvudsak blir detsamma som för närvarande. De rationaliseringsvinster, som med hovrättens inställning uppkommer bland annat
genom att familjerättsmålen försvinner och genom att slutavräkningsförfa-
randet förenklas, är svåra att bedöma och kommer dessutom förmodligen att i huvudsak uppvägas av ökad ärendetillströmning.
Med utgångspunkt i utredningens förutsättningar vill hovrätten beträf-
funde personalbehovet framhålla följande:
Utredningens beräkningar vidlädes stor osäkerhet och de antaganden som görs är I flera fall dåligt underbyggda. Beräkningarna bygger säledes väsentligen på utredningens egna undersökningar, omfattande endast ett förhållandevis begränsat statistiskt material (6 119 ärenden av sammanlagt
7542 ärenden, anhängiggjorda vid rättshjälpsnämnd under januari månad
1975). Sammanlagt 1423 ärenden eller omkring 1924 av ärendena för angiven månad har inte täckts av undersökningen, enär de inte varit avslutade senast under juli månad 1976. Oaktat det därför måste antagas att de ärenden som bortfalllit varit genomsnittligt av mer komplicerad beskaffenhet än de som medtagits har detta inte päverkat utredningens beräkningar. Det
av utredningen angivna relativa antalet familjerättsmål måste därför anses alltför högt. Även i övrigt torde utredningens siffermaterial förete vissa brister. Exempelvis synes sålunda procenten familjerättsmål — 68.7 <c ts.
241) — ha framräknats med bortseende från ärendena angående oftentligt biträde. När utredningen därefter (s. 243) beräknar hur många familjerättsärenden som kommer att försvinna från rättshjälpsnämnderna görs emellertid avdrag med nämnda procentsats från en summa (72 000) som inkluderar ärendena om offentligt biträde. Antalet ärenden som beräknas bort-
falla blir därför än mer missvisande. Enligt uppgift från rättshjälpsnämn-
den i Jönköping är vidare den av utredningen åberopade statistiken föråldrad. Rättshjälpsnämnden beräknar att den nuvarande ärendetillströmningen, med utgångspunkt från utredningens bedömning, medför ett behov av 2,9 handläggare. Det anförda belyser enligt hovrättens mening det nödvändiga i att — såsom också framhållits i det särskilda yttrandet i denna del — minskningar av antalet tjänster görs med stor försiktighet. Hovrätten vill därvid ifrågasätta om inte också experterna Joelsson och Annika Sehlstedts förslag innebär en alltför drastisk nedskärning. Slutligen bör i detta sammanhang också påpekas att utredningen ej anger någon tidsplan för de
föreslagna nedskärningarna av personal. Hovrätten vill därför framhålla
att det, om utredningens förslag genomföres, måste beaktas att under en
inte oväsentlig övergångsperiod handläggning av rättshjälpsärenden kom-
mer att ske enligt det nuvarande systemet.
Vad härefter gäller frågan om antalet rättshjälpsnämnder och deras stor-
lek anser hovrätten i Jikhet med utredningen att alltför små rättshjäps-
nämnder kan föranleda svårigheter. Enligt hovrättens mening finns emel-
lertid ingen möjlighet att på grundval av det material som utredningen pre-
senterar på denna punkt ta ställning till hur rättshjälpsnämndernas organisation i framtiden bör vara uppbyggd. Hovrätten finner det angeläget att en
omorganisation genomförs på ett sådant sätt att den kan beräknas bli be-
stående och anser därför att ytterligare utredning är nödvändig i detta av-
seende.
Slutligen vill hovrätten beträffande utredningens förslag i organisattonsdelen ifrågasätta lämpligheten av att ytterligare en domare skall ingä i
rättshjälpsnämnden i stället för en av de båda advokater som för närvarande tjänstgör där. Hovrätten konstaterar därvid att utredningen inte anfört nägon som helst motivering för den föreslagna ändringen.
Kostnadsberäkningar
Mot bakgrund av den stora osäkerhet, som enligt hovrättens mening vidlåder utredningens förslag i organisationsdelen, framstår det som i det närmaste ogörligt att på grundval av det material som utredningen presenterar göra en meningsfull bedömning av de kostnadsmässiga konsekvenserna av utredningens förslag I dess helhet. Till de osäkerhetsfaktorer som finns I det grundläggande materialet, exempelvis ifråga om personalbehovet, kommer nämligen ytterligare svårigheter när det gäller att bedöma de kostnadsmåässiga effekterna av förslaget. Rent allmänt vill hovrätten emellertid
framhälla — vilket också framgår av vad som tidigare anförts — att förslaget om det genomföres kommer att föranleda avse värda kostnadsökningar. Utan att göra något försök till närmare bedömning i denna del uppskattar
hovrätten i likhet med experterna Joelsson och Annika Sehlstedt denna kostnadsökning till minst 8 miljoner kr. per är.
9.3 Hovrätten för Nedre Norrland
Administrerandet av den utomprocessuella rättshjälpen har ansetts kräva ett bibehållande av ett antal rättshjälpsnämnder. I och för sig hade det
väl varit möjligt att lägga uppgiften på de allmänna domstolarna eventuellt
I särskild sammansättning med deltagande av advokat. En olägenhet med rättshjälpsnämnder med mycket stora verksamhetsområden är att nämnden inte har kännedom om de personer som förordnas till biträden, vilkt i sin tur försvårar arvodesbedömningen. Från denna synpunkt bör en särskild nämnd finnas för Norrland och kan det ifrågasättas om inte utom denna och nämnderna i Stockholm och Malmö en fjärde nämnd borde finnas, antingen i Jönköping eller i Göteborg.
9.4 Göteborgs tingsrätt
När det gäller rättshjälpens organisation vill tingsrätten framhålla att det
är av betydelse. särskilt om det vid biträdesförordnanden föreligger tveksamhet om persons lämplighet, att rättshjälpsnämnden besitter lokalkän-
nedom. De olika förslag om antalet rättshjälpsnämnder och dessas place-
ring som framkommit inom utredningen synes dock vara i huvudsak lik-
värdiga med hänsyn till önskvärdheten av en god personkännedom. Enligt tingsrättens uppfattning kommer utredningens olika förslag i sin helhet att medföra en betydande kostnadsökning. Antalet rättshjälpsfall
kommer att öka och tiden för rådgivning att förlängas. Sakkunniga kommer att utnyttjas I större omfattning. Självfallet är en omsorgsfull bedömning av kostnaderna för reformen angelägen innan man fattar beslut om den men svårigheterna att åstadkomma en någorlunda exakt beräkning torde vara betydande. Det är därför desto viktigare att reformen och kost-
nadsutvecklingen följs upp noga.
9.5 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö
Utredningens förslag kan väntas få till följd en minskning av rättshjälpsnämndernas arbetsuppgifter. Utredningens majoritet föreslår därför en reducering av antalet rättshjälpsnämnder till tre, medan ordföranden och en expert. som föreslår en längre gående överföring av arbetsuppgifter, menar att det bör finnas endast tvä.
Hyresnämnden finner de föreslagna begränsningarna av antalet rättshjälpsnämnder vara alltför långt gäende. De kvarvarande nämnderna skul-
Ie nämligen få alltför stora geografiska områden att täcka. Antalet personer
med biträdesförordnande vars ersättningsanspråk nämnden skulle få bedöma skulle bli så stort att nämnden knappast skulle kunna få nägon säker uppfattning om de skilda biträdena. Nämndens uppfattning om förhällandena i de mera avlägset liggande delarna av området skulle förmodligen heller inte bli tillräckligt god. Såvitt hyresnämnden kan finna bör om organisationen krymps det dock finnas kvar en rättshjälpsnämnd i Stockholm, en i Göteborg. en i Malmö och en i Norrland.
Liksony' f.n. bör det finnas en besvärsnämnd för överprövning av rättshjälpsnämndernas beslut. Hyresnämnden vill betona vikten av att denna besvärsnämnd får sådana resurser att den fär möjlighet att intaga en stark ställning när det gäller prejudikatsbildningen på sitt rättsområde. Stor omsorg bör alltså läggas ned på referat och publicering av rättsfall. I all synnerhet gäller detta om såsom utredningen föreslår beslutsfunktionerna i stor utsträckning flyttas över från rättshjälpsnämnderna till advokater och myndigheter.
9.6 Domstolsverket
Rättshjälpsnämnderna
Som grund för utredningens beräkningar av hur stort antalet rättshjälps-
ärenden kan tänkas bli om utredningens förslag genomförs ligger en statis-
tisk undersökning av 6 119 ärenden om allmän rättshjälp som anhängiggjorts vid de olika rättshjälpsnämnderna under januari 1975 och slutförts senast i juli 1976. Undersökningen omfattar således ej de ”längre” ärenden som kom in under januari 1975 vilka ärenden kan antas vara de mest komplicerade och fordrar flera åtgärder från rättshjälpsnämndens sida rörande t.ex. frågor om förskott, biträdesbyte. ersättning för utredning m. m. Antalet ärenden i vilka angelägenheten rörde äktenskapsskillnad eller annan familjerätt uppgick i undersökningen till 4072. Dessa ärenden utgjorde således 68,7 "7 av det antal ärenden som undersökningen omfattade. Av vad domstolsverket erfarit skiljer sig rättshjälpsansökningarnas fördelning med avseende på saken fn väsentligt från vad som anges i tabell 2 a i bilaga 2 till betänkandet. Domstolsverket har från rättshjälpsnämnderna låtit inhämta uppgifter om antalet inkomna ansökningar om allmän rättshjälp under oktober månad 1977 och hur dessa ärenden fördelar sig med avseende på saken (se uppställning i bilaga 3). Av de inhämtade uppgifterna fram-
går, att av de 6499 ansökningarna som kom in under oktober månad 1977 vid samtliga rättshjälpsnämnder rörde 3 458 ärenden äktenskapsskillnad elt-
ler annan familjerätt. Familjerättsärendena utgjorde således 53.277 av samtliga inkomna rättshjälpsärenden under perioden. Fördelning av dessa ärenden på de olika rättshjälpsnämnderna var följande: Stockholm 51,9 26, Jönköping 53.8, Malmö 51.2 +, Göteborg 59,2 2, Sundsvall 45,7 "& och
Umea 52.74. Det bör också påpekas att ärendetillströmningen till rättshjälpsnämnderna tycks ha ökat efter utredningens undersökning.
Vad ovan anförts för anses ge vid handen att utredningens undersökning bygger på ett för litet material för att säkra slutsatser ang. ärendefördelning ete. skall kunna göras. Till detta kommer att utredningens antagande om förändringar vad gäller ärendemängd och ärendestruktur vid rättshjälpsnämnderna om förslaget genomförs till stor del tycks bygga på rena uppskattningar. Enligt domstolsverkets mening kan sålunda ifrågasättas om
inte utredningens förslag beträffande massärenden, näringsidkare. bodel-
ning och förvaltningsärenden kan medföra en större tillströmning till rättshjälpsnämnderna än 5000 ärenden. Utredningens uppskattning av ökningen av utlänningsärendena synes också vila på osäker grund. Utredningens antagande att det för rättshjälpsnämnderna skulle återstå ca 23 000 ärenden
tansökningsfas samt för melankontroll måste mot bakgrund av det anför-
da anses i hög grad osäker.
De ytterligare ärender: som rättshjälpsnämnderna tillförs om förslaget genomförs torde vidare vara mer komplicerade och svårbedömda än exempelvis de ärenden som försvinner från rättshjälpsnämnderna genom att advokaterna själva enligt I8 § får lämna rättshjälp. Utredningen antar att
det i ett utredningsskede kan råda viss osäkerhet bland advokaterna om
allmän rättshjälp skall utgå och uppskattar den ärendeökning som detta torde medföra till 2000. Även om advokat ej hänskjuter prövningen av
ärendet enligt 19 § till rättshjälpsnämnden, kommer med hänsyn till det invecklade regelsystem som även utredningens förslag utgör ett inte ringa ar-
bete för rättshjälpsnämnderna under i vart fall inledningsskedet att bestå i att besvara underhandsförfrågningar från advokater.
Sammanfattningsvis anser domstolsverket att det underlag som utredningen grundat sitt ställningstagande på vad gäller antalet rättshjälpsnämnder och dimensioneringen av dessa är så osäkert att det ej möjliggör en sä-
ker bedömning. Ytterligare undersökningar måste enligt domstolsverkets
mening göras innan definitiv ställning kan tas. Det förslag till organisation av nämnderna som experterna Joelsson och Annika Sehlstedt presenterat i sitt särskilda yttrande förefaller dock på föreliggande material vara mer realistiskt än majoritetens förslag.
Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag att rättshjälpsnämndernas organisatoriska anknytning till hovrätterna bibehålls.
Utredningen har slutligen föreslagit att sammansättningen i rättshjälpsnämnden som sådan ändras. Bara en advokat som antingen kan vara privatpraktiserande eller anställd på allmän advokatbyrå skall enligt förslaget
ingå i nämnden. Istället skall ytterligare en lagfaren domare ingå i rätts-
hjälpsnämnd. Domstolsverket, som funnit det nuvarande advokatinslaget
mycket värdefullt. avstyrker den föreslagna förändringen av rättshjälps-
nämnds sammansättning.
i detta sammanhang bör påpekas att inte i något av författningsförslagen finns regler som anger hur advokat- och lekmannaledamöter i rättshjälpsnämnd skall nomineras. Det torde vara nödvändigt med bestämmelser här-
om, i vart fall såvitt avser lekmannaledamöterna.
Domstolsverket och besvärsnämnden
Domstolsverket tillstyrker att besvärsnämnden görs till en i förhållande till verket fristående nämnd. Genom sin instruktion företräder verket sta-
ten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp.
Om besvärsnämnden blir fristående finns även möjlighet att låta domstols-
verket granska och företräda staten vid talan mot beslut om beviljunde av rättshjälp. Domstolsverkets kontroll av beslut rörande kostnad om rättshjälp som meddelats av allmän domstol har under det senaste året intensifierats. Erfarenheterna härav är positiva. Genom denna granskningsverksamhet har inte bara statsverkets rättshjälpskostnader till viss del kunnat hållas nere. Vissa prejudikat har kunnat åstadkommas. Enligt domstolsverkets mening bör därför en utvidgning av verkets behörighet övervägas om utredningens förslag genomförs. I sammanhanget vill verket påpeka att bestämmelsen i 13 §i förslaget till rättshjälpsförordning bör avse alla beslut enligt RHL mot vilka verket är behörigt att föra talan.
9.7 Riksrevisionsverket
Riksrevisionsverket (RRV) delar i huvudsak den syn på administrationen av rättshjälpssystemet och fördelningen av beslutsfunktionerna som
utredningens ordförande gett uttryck för i sin reservation. Beslut inom rättshjälpssystemet bör sålunda i princip anförtros den myndighet som händlägger det mål eller ärende, i vilket den rättssökande önskar eller har
rättshjälp. Det är denna myndighet som bäst kan bedöma behovet av rätts-
hjälp och samma myndighet bör därmed vara mest skickad att bedöma bi-
trädets anspråk på ersättning. Beslutskompetens i rättshjälpsfrågor bör
därför enligt RRVs mening tillerkännas alla statliga myndigheter som har hand om sakprövningen i målet eller ärendet.
Utvidgningen av advokats rätt att bevilja allmän rättshjälp innebär att staten i praktiken överlåter beslutsrätten för statsverkets kostnader till priväta advokatbyråer. Den spärr mot missbruk som utredningen pekar på — att rättshjälpsnämnd eller domstol kontrollerar att advokat inte uppenbart missbrukat sin behörighet eller förfarit vårdslöst — torde enligt RRVs mening bli svår att tillämpa. Vidare anför utredningen själv i avsnittet 22.4 att utvidgningen av advokats rätt att bevilja rättshjälp innebär risker för en praxisförskjutning som kan medföra kostnadsökningar. Utredningen räk-
nar emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp. RRV anser att riskerna för kostnadsökningar är betydande. Vidare är
det inte osannolikt att merkostnader kan uppkomma hos domstolarna för handläggning av ytterligare mål och ärenden som orsakas av en praxisförskjutning. RRV anser därför att utvidgningen av advokats rätt att bevilja rättshjälp bör begränsas till mål där riskerna för praxisförskjutningar är minst, nämligen äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Även med en sådan begränsning bör en betydande minskning av antalet ärenden hos rättshjälpsnämnderna komma till stånd.
9.8 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)
Kommittén anser det viktigt att i rättshjälpsnämnd finns företrädare bå-
de för advokater som är anställda på allmän advokatbyrå och för advokater som är enskilt verksamma. Att uppställa krav på närvaro av bägge ka-
tegoriernas representanter för beslutförhet finner kommittén dock inte
nödvändigt. Kommittén vill erinra om att en rättshjälpsnämnds verksam-
hetsområde inte får bli så stort att den personkännedom som nämndens le-
damöter bör besitta går förlorad.
Kommittén vill i likhet med utredningens ordförande anlägga ett totalekonomiskt synsätt på förslaget. Det förefaller som det av två experter lämnade särskilda yttrandet innehåller de mest realistiska beräkningarna av vad de föreslagna ändringarna kommer att kosta statsverket.
9.9 Landstingsförbundet
Om utredningens förslag förverkligas kommer ärendemängden hos rättshjälpsnämnderna att minska mycket påtagligt. Som en konsekyens härav föreslär utredningen att antalet nämnder minskas. Beträffande untalet
nämnder I den kommande rättshjälpsorganisationen är utredningen inte
enig: mot majoritetsförslaget om tre nämnder har ordföranden Jämte en ex-
pert förordat två nämnder och ytterligare två experter fyra nämnder. I denna fräga finner styrelsen att övervägande lokaliseringspolitiska skäl talar för utt majoritetens förslag bör följas och att de tre blivande nimnderna bör ha säte i Stockholm, Malmö och Sundsvall.
Tekniken för nominering av lekmannarepresentamterna i rättshjälpsnämnderna berörs inte i utredningens betänkande. Fastän två ”myndiga svenska medborgare bosatta inom nämndens verksamhetsområde” alltfämt förutsätts ingå I varje nämnd, anger den nya författningstexten endast att förordnandena skall ges uv domstolsverket. Landstingens nuvarande nomineringsroll har alltså tagits bort i förslaget. och detta förhållande kommenteras inte I den anslutande texten.
Det bör naturhgen inte ankomma på domstolsverket att välja ut företrädare för det allmänna t rättshjälpsnämnderna. I stället förefaller det enligt styrelsens mening lämpligt att dessa alltjämt föreslås av landstingen. Med ett mindre antal nämnder var och en med större verksamhetsområden än
vad som nu gäller. kan det därvid vara en framkomlig väg att landstingsförbundet övertar nomineringen efter hörande av berörda landstingskommu-
ner och kommuner utanför landsting. De senare är sedan den I januari
1977 medlemmar i förbundet. En förebild för ett sådant förfarande åter-
finns I viss mån I 7 § instruktionen (1973: 847) för yrkesinspektionen, där proceduren för utseende av ledamöter i yrkesinspektionsnämnderna regleras. Att domstolsverket slutligt utser ledamöterna i rättshjälpsnämnderna behöver inte päverkas härav.
I sammanhanget kan behöva beaktas att riksdagen nyligen — med anledning av motionen 1976/77:1001 — begärt en utredning om rätt till proportionellt val vid kommunfullmäktiges och landstings utseende av ledamöter i statliga och liknande nämnder och styrelser.
9.10 Sveriges advokatsamfund
Enligt förslaget skall det fortsättningsvis vara till fyllest med endast en advokatrepresentant i rättshjälpsnämnd. Någon motivering härför lämnar utredningen icke. Samfundet har i sitt yttrande över DON:s promemoria
förordat en nämndsammansättning med två advokater, den ene represen-
terande enskild advokatverksamhet och den andre verksamhet på allmän advokatbyrå. De samlade erfarenheterna från rättshjälpsnämndernas verksamhet visar klart att de båda advokatledamöterna har stor betydelse när
det gäller att tillföra nämnderna erforderlig sakkunskap, inte minst i praktiska frågor. Vidare förhåller det sig utan tvekan så att en advokat från all-
män advokatbyrå och en privatpraktiserande advokat täcker i viss mån oli-
ka områden men att de sammantaget täcker hela fältet. Bl. a. har framhål-
lits att advokaten från den allmänna sektorn har särskilda kunskaper när det gäller de mindre bemedlade klienternas förhållanden. Under hänvis-
ning till dessa överväganden motsätter sig samfundet på det bestämdaste
alt rättshjälpsnämndens sammansättning förändras på föreslaget sätt, vilket samfundet betraktar som en klar försvagning av nämnderna.
I fråga om antalet rättshjälpsnämnder och deras lokalisering tar samfundet inte ställning. Däremot finns det anledning att starkt betona vikten av att under alla förhållanden säkerställa möjligheten för rättshjälpsnämnderna att ätminstone behålla nuvarande behandlingstakt samt att i förekommande fall skaffa erforderlig kännedom om lokala förhållanden, som kan påverka ställningstagandet i särskilda fall. Samfundet avser då frågor om godkännande av nyetablerade praktiserande jurister som biträden enligt
rättshjälpslagen, intresseprövningsfrågor som kan sammanhänga med spe-
ciella förhållanden i orten, ersättningsfrågor som kan sammanhänga med speciella glesbygdsförhållanden m. m.
9.11 Sveriges domareförbund
När det gäller fullföljd av talan mot beslut i rättshjälpsärende föreslår utredningen för vissa fall (se 518 i lagförslaget) att talan mot allmän domstols beslut skall föras hos den för rättshjälpsfrågor särskilt inrättade besvärs-
nämnden. Domareförbundet har inget att erinra mot förslaget i denna del
under den av utredningen (21.2) uttalade förutsättningen att besvärsnämnden blir fristående i förhållande till domstolsverket. Emellertid sägs 1 528 tredje stycket i lagförslaget att besvärsnämnden skall stå under domstolsverkets tillsyn. Motivuttalandena och lagtexten synes motsägelsefulla. I likhet med vad som gäller för tjänsteförslagsnämnden bör, om detta är avsikten, I lagen bara utsägas att besvärsnämndens kansligöromål fullgöres av domstolsverket.
9.12 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Rättshjälpsnämnds sammansättning
Även om advokat från allmän resp. enskild byrå inte representerar olika synsätt eller intressen. så tillför de rättshjälpsnämnderna erfarenheter från skilda specialiteter och kompletterar varandra på ett sätt som enligt föreningens uppfattning varit mycket värdefullt för nämnderna. Föreningen vill bestämt förorda att de kvarvarande rättshjälpsnämnderna, liksom besvärsnämnden, alltjämt skall inrymma representanter för båda kätegoriernä av advokatbyråer.
Antalet rättshjälpsnämnder
Föreningens göteborgssektion har starkt betonat vikten av att rättshjälpsnämnderna har så god lokalkännedom som möjligt och har god och
nära kontakt med anlitade biträden.
9.13 Tjänstemännens centralorganisation
Om det framlagda förslaget genomförs kommer det att få vissa organisa-
toriska konsekvenser. Enligt förslaget skall rättshjälpsnämnd finnas i
Stockholm, Malmö och Sundsvall, dvs. en minskning med tre nämnder. nämligen Göteborg. Jönköping och Umeå. Utredningens förslag innebär
vidare en minskning av ärendemängden och förändring av ärendestruktu-
ren. Detta innebär en ofrånkomlig minskning på personalsidan. Utredningen har kommit fram till att det behövs 14 handläggare och 24 biträden mot nuvarande 21 handläggare och 59 biträden. Detta innebär en minskning med sammanlagt 42 tjänstemän, varav 35 biträden. 27 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 90
Utredningen utgår ifrån att överflödig personal utan svårighet skall kunna beredas sysselsättning inom övriga sektorer av rättsväsendet. Detta måste anses vara väl optimistiskt tänkt. Även om anställning kan erhållas
inom rättsväsendet så blir det måhända på en helt annan ort, dit vederbö-
rande av familje- eller andra skäl kanske inte kan flytta. Om förslaget gär igenom krävs det därför särskilda insatser som förhindrar, utt den övertaliga personalen blir tidande.
Experterna Joelsson och Annika Sehlstedt har varit skiljaktiga och föreslagit ytterligare en nämnd i Göteborg eller sammanlagt fyra nämnder med tillhopa 16 handläggare och 24 tjänster för övrig personal och bl. a. menat, att ett sådant förslag skulle minska svårigheterna för personalen. Förslaget ger personalmässigt endast en ökning med två handläggare. I någon mån kan kanske olägenheterna för personalen minskas om detta förslag genomförs men minskningen av antalet biträden blir ändock 35, varav alla måste
omplaceras. |
TCO har i övngt inte något att erinra mot utredningens förslag.
9.14 Centralorganisationen SACO/SR
Utredningens förslag innebär för de allmänna domstolarnas del (och därmed jämförliga domstolar) att dessa nu skall pröva och avgöra frågor om
beviljande av rättshjälp, om ersättning till biträden, om byte och entledi-
gande av biträden m. m. och om slutreglering av rättshjälpsärende. Med de förbättringar och förenklingar som utredningen föreslår i olika hänseenden I fråga om de administrativa rutinerna torde någon väsentligt ökad arbetsbelastning för domarpersonalen knappast vara att befara. Möjligen kan den administration som erfordras vad avser slutregleringsfrågorna medföra behov av viss personalförstärkning.
Svårare är att bedöma vilka konsekvenser utredningens förslag kan få
för rättshjälpsnämndernas del. Utredningens målsättning är att föreslagna
utökningar av förmåner skall betalas genom kostnadsbesparingar. Med den uppläggningen är det viktigt att i tid rikta anmärkningar mot brister i underlaget för utredningens beräkningar om möjlig avlastning i nämndernas arbetsbörda.
Utredningen har vid sin behandling av organisationsfrågorna beträffande rättshjälpsnämnderna utgått ifrån i utredningen redovisat statistiskt material. Denna har omfattat de ärenden som anhängiggjordes i januari 1975 och var slutförda under juli 1976. Undersökningen har täckt 81 procent av i
januari 1975 inkomna ärenden. Härigenom har omkring en femtedel av aktuella ärenden ej medtagits i undersökningen. Undersökningen kan jämfö-
ras med en undersökning som domstolsväsendets organisationsnämnd
(DON) vid sin översyn av rättshjälpssystemet lät utföra på motsvarande
material] från januari 1974. Den undersökningen omfattade i princip samtli-
ga ärenden, såväl pågående som avslutande. De skillnader mellan undersökningarnas resultat som utredningen redovisar på sid. 62 f. torde bero på olikhet i undersökningarnas uppläggning. Underlaget för utredningens överväganden i organisationsfrågor (sid. 292 ff) torde kunna ifrägasättas. Utredningen förutsätter att nämnderna genom att befrias från äktenskapsskillnader och vissa andra familjerättsliga ärenden skulle avlastas
med ca 70 procent av ärenden i ansökningsfas. En kompletterande undersökning som utförts vid rättshjälpsnämnderna i Sundsvall och Umeå har visat att andelen av nu nämnda familjerättsliga ärenden (avseende bifallna
ansökningar) utgör ca 45 procent i Sundsvall och 50 procent i Umeå att
Jimföras med utredningens resultat (sid. 302 tabell 2 a) 59 procent respekti-
ve 60 procent. En stickprovsmässig undersökning beträffande rättshjälps-
nämnden i Stockholm ger vid handen att utredningens resultat, 75 procent, snarare torde ligga omkring 60 procent. Utredningen synes alltså ha över-
skattat den arbetsavlastning för rättshjälpsnämnderna dess förslag skulle
medföra. Detta gäller särskilt Norrlandsnämnderna på grund av högre bortfall i det statistiska materialet och från övriga riket avvikande ärendestruktur. Vidare har andelen ärenden avseende allmän rättshjälp vid Sundsvallsnämnden, vars verksamhetsområde utvidgats, ökat från ca 6,6
procent till 8.5 procent utan att ärendestrukturen i här aktuellt hänseende mer än obetydligt ändrats. En jämförelse mellan antalet inkomna ärenden
per 31 oktober 1976 och 31 oktober 1977 utvisar en ökning med 6 procent. Antalet rättshjälpsärenden år 1977 kan väntas överstiga 76 000.
En genomgång av under oktober månad 1977 inkomna rättshjälpsären-
den (allmän rättshjälp och offentligt biträde) utföres för närvarande på nämnderna. Den visar att ca 50—55 procent är äktenskapsskillnad och öv-
riga familjemål. Redan med godtagande av utredningens resonemang på
sid 243 ff. i övrigt torde ca 35 000 ärenden återstå för nämndens prövning och ej som utredningen anger ca 23000. Arbetsbördan kan beräknas bli mer än 50 procent större än utredningens beräkning angående organisationsinskränkningar förutsätter.
Utöver vad experterna Joelsson och Annika Sehlstedt anfört rörande nämndernas organisation (sid. 285 ff) måste med skärpa framhållas som ett krav, att redan innan ett principbeslut fattas, en noggrann undersökning göres för att kartlägga i vilken utsträckning arbetsbelastningen vid nämnderna skulle minska, om utredningens förslag genomfördes. Först därefter är det möjligt att bedöma frågan om lämplig dimensionering av nämndorganisationerna. Härvid måste även behandlas frågan hur enligt föreliggande regler pågående ärenden skall avslutas samt den visserligen temporära ök-
ning av arbetsbelastningen som en flyttning av vissa nämnder skulle medföra.
SACOJ/SR utgår emellertid i så fall från att ytterligare utredning och
överväganden måste göras under den fortsatta departementsbehandlingen
innan ett sådant förslag kan framläggas för riksdagen och att under detta arbete blir beaktade de eventuella konsekvenser lagförslaget kan få för berörda tjänstemän vid nämnderna så att eventuella personalinskränkningar genomförs under skälig övergångsperiod och att personalen garanteras an-
ställningstrygghet, i förekommande fall i form av annan statlig anställning.
9.15 Utredningen (B 1977: 07) med uppdrag att utreda frågan om lokalisering av ny verksamhet till Västerbottens län
Rättshjälpsutredningen har i sitt betänkande SOU 77:49 föreslagit att
rättshjälpsnämnden i Umeå, vars verksamhetsområde är Väster- och Norrbotten skall sammanslås med Sundsvallsnämnden samt att kansliet skall förläggas till Sundsvall.
Remissinstansen vill betona att en förläggning av kansliet till Umeå skulle vara angelägen dels av geografiska skäl dels eftersom kansliet skulle
kunna utgöra en första ersättning för den sysselsättning som en flyttning av statens bakteriologiska laboratorium till Umeå skulle ha medfört.
10¶Lagregleringen
10.1 Bostadsdomstolen
4§ Med domstolens tidigare redovisade uppfattning bör även allmän förvaltningsdomstol, arrende- och hyresnämnd och överexekutor jämställas med allmän domstol.
Bostadsdomstolen anser att paragrafen bör ges en med 2§ tredje stycket analog avfattning: ” Vad i lagen sägs om allmän domstol äger motsvarande tillämpning på arbetsdomstolen ete."".
16 § Bostadsdomstolen vill här endast anmärka att familjerättsliga under-
hållsmål över huvud inte torde kunna bli prövade enligt småmålstagen (se
prop. 1973:87 s. 173). Hänvisningen i sista stycket till 17 § första stycket 7. kan därför utgå.
295 Det kan ifrågasättas om den nuvarande i 208 första stycket RHL in-
tagna retroaktivitetsbestämmelsen behöver behållas om utredningens förslag — vilket bostadsdomstolen avstyrker — till ”sextimmarsrättshjälp”" i 188 skulle genomföras.
33§ Av utredningens motiv framgår att meningen är att rätten till ersätt-
ning skall vara prekluderad när domstolen eller myndigheten avgjort målet
eller ärendet (jfr. 18 kap. 14§ RB). Enligt bostadstomstolens uppfattning bör detta komma till uttryck i lagen och inte bara i tillämpningsförordning-
en.
10.2 Göta hovrätt
Beträffande den av utredningen föreslagna lagtexten avseende nu ifrågavarande avsnitt (18 §—21 §) vill hovrätten framhålla följande:
Enligt 16 8 1 st. får advokat bevilja allmän rättshjälp bland annat om den rättsliga angelägenheten avser omyndighetsförklaring eller dess hävande.
Enligt 21 & 3 st. gäller emellertid därvid det undantaget att offentligt biträde enligt rättshjälpslagen ej skall förordnas när biträde kan förordnas enligt
10 kap. 13 § föräldrabalken. I sistnämnda lagrum stadgas att rätten, om ansökan gjorts om omyndighetsförklaring eller dess hävande, skall förordna biträde om det ej är uppenbart att biträde ej erfordras. Något behov av att advokat skall kunna bevilja allmän rättshjälp i nu ifrågavarande fall förelig-
ger därför enligt hovrättens mening ej. Det behov av rättshjälp som eventuellt kan föreligga innan ansökan ingives till rätten torde kunna tillgodoses
inom ramen för det föreslagna rådgivningsinstitutet. Hovrätten förordar
därför att rätten att bevilja allmän rättshjälp i angelägenhet angående
omyndighetsförklaring eller dess hävande utmönstras ur 16 §.
I 16 § 2 st. föreskrivs undantag från advokats beslutanderätt i familje-
rättsmål för de fall att den rättsliga angelägenheten kan antagas bli prövad enligt lagen om tvistemål om mindre värden (17 & 7 p. i rättshjälpsutred-
ningens lagförslag). Enär sådan handläggning aldrig kan förekomma med
hänsyn till bestämmelserna i 15 kap. 29 3 giftermålsbalken och 20 kap. I $ föräldrabalken om rättens sammansättning i sådana mål, bör detta undantag utgå ur 16 8.
Advokat tillerkänns i 16 § 1 st. rätt att bevilja allmän rättshjälp om den
rättsliga angelägenheten avser vårdnad och umgängesrätt. Från denna rätt
undantages emellertid i 2 st. samma paragraf fall då den rättssökande är eller kan antagas bli part. sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Slutligen görs i 16 & 2 st. undantag från undan-
att lagförslaget i denna del är onödigt komplicerat och svårtillgängligt och
vill därför föreslå att 16 §& och 17 § omarbetas på följande sätt. I 16 § I st. tilläggas ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken”. En uppdelning görs således mellan ärenden om vårdnad och umgängesrätt samt ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken. Denna uppdelning förekommer för övrigt redan i dag i handläggningen vid rättshjälpsnämnderna. Vidare borttages undantaget
för ärende enligt 21 kap. föräldrabalken i 16 § 2 st. Detta undantag fogas i
stället ull 17 § 4 p.
Den föreslagna 19 § bör enligt hovrättens mening förtydligas genom tilllägg att hänskjutandet skall ske ”utan dröjsmål”.
Beträffande den föreslagna 20 § delar hovrätten inte utredningens uppfattning (sid. 260), att kravet på att särskilda skäl” skall föreligga för att
annan lämplig person än advokat skall kunna utses till offentligt biträde en-
dast utgör en kodifiering av gällande rätt. Hovrätten anser i stället att den föreslagna lydelsen kan komma att på ett icke önskvärt sätt försvåra för andra än advokater och biträdande jurister på advokatbyråer att bli förord-
nade som offentligt biträde. Hovrätten föreslår därför att kravet på ”sär-
skilda skäl” borttages ur paragrafen.
Slutligen vill hovrätten i detta sammanhang framhålla att det i anslutning till utredningens förslag beträffande de förmåner som upptages i 138 5 p. saknas en motsvarighet till bestämmelsen i 20§ 3 st. i den nuvarande rätts-
hjälpslagen. En sådan regel torde ej kunna undvaras.
Slutligen vill hovrätten i detta avsnitt påpeka följande beträffande 35 § i lagförslaget. Utredningen anför i specialmotiveringen till stadgandet (sid.
265) att i de fall jämkning av rättshjälpsavgiften föranleds av att väsentlig felbedömning gjorts när avgiften först bestämdes, hinder inte bör föreligga att jämka avgiften under vad som redan har betalts i avgift. Hovrätten anser emellertid att 358 2 st. i sin föreslagna lydelse ej ger utrymme för den avsedda jämkningen och att stycket därför bör ändras.
10.3 Hovrätten för Nedre Norrland
Förslaget till ny rättshjälpslag
Såsom nämnts förordar hovrätten i anslutning till utredningsordförandens reservation en annan fördelning av beslutsfunktionerna än utredningsmajoriteten föreslagit. Även i övrigt innefattar hovrättens yttrande i olika hänseenden förslag vilkas genomförande föranleder ändringar i det
av utredningen framlagda förslaget till ny rättshjälpslag. Härutöver vill
hovrätten fästa uppmärksamheten på förhållanden som kan föranleda ändringar. till en del av enbart redaktionell natur.
18 Den ti första stycket angivna förutsättningen för rättshjälp enligt lagen,
att behov av bistånd skall föreligga, torde kunna utgå. Vid varje form av rättshjälp anges nämligen det behov av bistånd som skall vara för handen.
58¶Andra stycket är utformat på sådant sätt att det förutsättes att om skrift-
lig handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtagas rådgivningen varar längre tid än en halvtimme. Så behöver naturligtvis inte alltid vara fallet. Det torde inte vara nödvändigt att I lagtexten särskilt nämna upprättande av handling och vidtagande av annan åtgärd.
7§8
I tredje stycket bör efter ordet ”efterges” tillfogas ”genom beslut av den advokat som lämnar rådgivningen” och fortsättningen anpassas till utformningen efter tillägget.
12 §
Paragrafen bör placeras före 10 och 11 §§.
16—18 §§
17 § bör placeras före 16 § så att inte förstnämnda paragraf, som anger fall då rättshjälpsnämnden exklusivt prövar frågan om beviljande av allmän rättshjälp, inramas av paragrafer som upptar fall då advokat får bevilja rättshjälpen.
25 §
Uttrycket ”som har nära samband med” är så vagt att tillämpningssvårigheter lätt uppkommer. Hovrätten ställer sig tveksam till utredningens exempel på angelägenheter med nära samband — fordringsanspråk mot B, angelägenhet nr 1, och senare aktualiserat anspråk på C på grund av borgen avseende B:s skuld, angelägenhet nr 2. Om mot skilda personer riktade, på olika omständigheter grundade krav skall anses ha i paragrafen nämnt samband, lämnas fältet tämligen fritt. Man kan då tänka sig en räcka av angelägenheter som var för sig och efter varandra föranleder beviljande av allmän rättshjälp med uttagande av endast en rättshjälpsavgift — t. ex. fastställelsetalan mot A, fullgörelsetalan mot B och verkställighetsåtgärder vid olika tillfällen mot B. Hovrätten är närmast böjd för att avstyrka förslaget i denna del.
27 §
I paragrafen stadgas bland annat att domstolen eller myndigheten får besluta i fråga om byte av biträde m.m. om den rättsliga angelägenheten handlägges vid allmän domstol eller vissa angivna myndigheter. Enligt hovrättens mening bör här gälla att domstolen eller myndigheten är exklusivt behörig, när den rättsliga angelägenheten handlägges där. Orden ”får... besluta” bör därför utbytas mot ”beslutar”.
28 §
Det bör klargöras att begreppet ”utredning” icke omfattar utlåtande i rättsligt hänseende utan är begränsat till utlåtande i sak.
37 §
I tredje stycket bör icke användas ordet ”rättssökande” med syfte på rättshjälpssökande make, enär båda makarna är rättssökande i huvudsaken.
Prop. 1978/79: 90 Nr 423
10.4 Kammarrätten i Göteborg
Övriga förmåner
19 § 4 rättshjälpslagen stadgas nu att bl. a. den rättssökandes kostnader
för inställelse vid domstol eller annan myndighet anses vara en kostnad för
rättshjälp. I utredningens förslag till rättshjälpslag finns motsvarande stadgande i 13 § 4. Bestämmelsen har emellertid begränsats till att omfatta inställelsekostnad vid "allmän domstol eller annan myndighet”. Ändringen har inte motiverats. Den föreslagna bestämmelsen är oklar, eftersom uttrycket "myndighet omfattar även domstol. Det kan därför med visst fog göras gällande att ”annan myndighet” avser även förvaltningsdomstol.
Det får emellertid anses mera sannolikt att utredningen avsett att utesluta inställelsekostnad vid förvaltningsdomstol. Detta borde ha uttryckts genom orden ”allmän domstol eller annan myndighet än förvaltningsdomstol”. Kammarrätten anser emellertid att inställelsekostnad vid förvaltningsdomstol även fortsättnigsvis bör ingå bland förmånerna vid allmän
rättshjälp. Trots att denna kostnad i allmänhet kan ersättas enligt förvalt-
ningsprocesslagen, finns det ett visst utrymme för ersättning enligt rätts-
hjälpslagen. Kammarrätten avstyrker därför ändringen i denna del.
Övrigt
I 18 § första stycket föreslås en bestämmelse som innebär att frågan om
fortsatt rättshjälp skall hänskjutas till domstol, om den rättsliga angelägen-
heten ”blir föremål för handläggning” vid allmän domstol. Det är oklart vilken tidpunkt som åsyftas med uttrycket ”blir föremål för handlägg-
ning”. Om tidpunkten för talans väckande avses, bör detta anges i lagtexten eller klargöras genom ett motivuttalande. Ordet ”blir” bör i vart fall
bytas ut mot ”blivit”. Samma kritik gäller den bestämmelse som föreslås i
21 § första stycket.
121 § andra stycket sista meningen bör "17 § första stycket 7. och” utgå
ur meningen för att bestämmelsens innebörd skall bli tydligare.
10.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm Rättshjälpsförordningen
Beträffande utredningens förslag till Rättshjälpsförordning vill rätts-
hjälpsnämnden framhålla att det ter sig svårt att nu avge något mer ingående yttrande, enär det föreslagna regelsystemet är beroende av rättshjälpslagens slutliga utformning. Redan nu bör dock uppmärksammas följande förhållanden.
2§ Nuvarande bestämmelse i 18 § tredje stycket rättshjälpslagen, att ansö-
kan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd, om nämnden finner särskilda skäl föreligga, bör inte borttagas, Undantagsregeln har under årens lopp fått en praktisk betydelse, enär det i vissa situationer kan upplevas som mycket besvärande och byråkratiskt att hänvisa en sökande till den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde han eller hon är bosatt.
5§ Det bör klart framgå att man inte är betagen sin rätt att få ersättning om man försitter tidsfristen. Domstolsverket genom dess besvärsnämnd för
rättshjälpen har 1. ex. i beslut 1977-03-28 nr 321 förklarat att bestämmelsernä i nuvarande 5 och 6 §§ rättshjälpskungörelsen är ordningsregler. Mot bakgrunden härav är det av vikt att det klart utsäges vilka bestämmelser som i kommande rättshjälpsförordning är regler som kan medföra en rättsförlust och vilka som endast är någon form av ordningsregler.
Beslut om nedsättning eller eftergift meddelas av advokat (7 § förslaget till ny rättshjälpslag). Rättshjälpsnämnden torde i regel inte kunna kontrollera att nedsättning eller eftergift skett på rätt sätt. Nämnden vill dock ifrågasätta om det inte vore lämpligt att advokat i samband med framställning om ersättning av allmänna medel bifogade kopia av utfärdat rådgivningsbevis, om inte annat så för att nämnden skall ha ett något bättre underlag än hittills för sina utanordningsbeslut som avser statsverkets medel.
7§
Ansökningsformulären bereder fortfarande de rättssökande och en del biträden stora besvär vid ifyllandet. De blanketter m.m. som i övrigt används av rättshjälpsnämnden är inte utformade på ett enhetligt sätt. En ordentlig översyn av hela blankettfloran är därför erforderlig.
11 §
Enligt rättshjälpsnämndens mening bör det av kostnadsräkningen framgå när ärendet började och när det avslutades. I stor omfattning måste komplettering för närvarande ske i dessa avseenden för att kunna avgöra om ersättning kan utgå enligt rättshjälpslagen och om ärendet kan slutregleras och arkiveras.
16 §
Utredningsförslaget medför i praktiken att yttrande måste inhämtas i varje särskilt fall. Rättshjälpsnämnden instämmer helt i den kritik som utredningens ordförande framfört i förevarande hänseende (s. 283 i betänkandet). Det kan förtjäna framhållas att nuvarande regler om inhämtande av yttrande kan medföra att nämnden får vänta månader på ett svar från SIV.
18 §
Det bör föreskrivas att myndigheten skyndsamt/omgående skall med eget yttrande översända räkningen till rättshjälpsrämnden. Nuvarande regler har medfört att biträde i vissa fall har fått vänta nästan ett helt år för att få betalt för utfört arbete hos SIV.
Om förskott till biträde skall utbetalas kontant måste rutinerna för utbetalning ändras. Rättshjälpsnämnden måste ur arbetssynpunkt få använda redovisningscentralen vid domstolsverket när förskottsutbetalning skall göras.
Det bör slutligen uppmärksammas att det enligt nämndens mening inte framgär klart hur rättshjälpsärendena enligt utredningsförslaget skall avslutas i den så kallade slutregleringsfasen. Eftersom nämnden är arkivmyndighet måste klara regler finnas när ett ärende är slut och således kan slutgiltigt arkiveras.
Prop. 1978/79: 90 : 425
10.6¶Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Redaktionella påpekanden
I gällande rättshjälpslag (18 §) ges föreskrifter om till vilken rättshjälpsnämnd ansökan om rättshjälp skall inges. Motsvarande bestämmelse har i förslaget utan motivering flyttats till den föreslagna rättshjälpsförordningen. Nämnden kan inte finna det vara en lämplig anordning att den rättssökande inte skall kunna omedelbart i själva rättshjälpslagen få besked om vart han skall vända sig i ett rättshjälpsärende. Det synes också kunna föranleda svårigheter att i förslaget motsvarighet saknas till den nuvarande bestämmelsen att den rättssökande i vissa fall kan vända sig till annan nämnd än den "ordinarie".
Ordet ”avgift” i I $ 3 st. i förslaget till rättshjälpslag bör ersättas med rättshjälpsavgift (jfr 22 § i förslaget).
128 I st. synes orden "eller biträdande jurist på advokatbyrå” kunna utgå, jfr 3 st.
Lokutionen "om boet behöver sådant bistånd” i 10 § 1 st. bör utgå, då den angivna förutsättningen framgår redan av 1 §.
Ordet ”prövat” i 12 8 bör ersättas av det nuvarande "behandlad", då fråga ej alltid är om prövning i teknisk mening genom domstol eller annan myndighet.
I 13 8 I st. bör efter staten inskjutas orden ”-— med den begränsning som följer av bestämmelserna nedan om rättshjälpsavgift —"". Jfr nu 9 § 1 st. 3 2p.
I 138 2 st. p. I synes orden ”som varit behövligt etc. ...” kunna utgå med hänsyn till lydelsen av 20 § 1 st.
I fråga om 13 §& 2 st. p. 3 synes den nuvarande lydelsen i motsvarande stadgande i 9 8 vara att föredraga.
I 15 § I st. bör ordet ”rättssökande” utbytas mot ”den som åtnjuter allmän rättshjälp” el. dyl.
Efter allmän rättshjälp” i 16 § I st. bör som ett förtydligande inskjutas ”"om annat inte följer av 17 §".
Ordet ”rättshjälpsavgiften” 1 35 § I st. bör utbytas mot "slutlig rättshjälpsavgift”'; jfr nu "slutligt kostnadsbidrag”.
46 & Förordnande av biträde enligt 45 § skall föregås av viss behovsprövning. Tanken torde emellertid vara att en begäran om biträdesförordnande får avslås endast i det fall då biträde uppenbarligen inte behövs. Lokutionen "om det ej är obehövligt” förefaller i sammanhanget mindre lyckad då den ej uttrycker annat än en ren självklarhet. Nämnden föredrar en formulering motsvarande den som finns i 10 kap. 13 § föräldrabalken: ”om det ej är uppenbart att biträde ej erfordras”.
Rättshjälpsförordningen
118 Paragrafen specificerar vad en kostnadsräkning skall innehålla. De angivna uppgifterna är emellertid för knapphändiga. I räkningen bör upptas alla uppgifter som kan vara av betydelse för ersättningens bestämmande.
16 § Vad som sagts vid 46 8 förslaget till rättshjälpslag angående uttrycket ”om det ej är obehövligt”" gäller även denna paragraf.
10.7 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall
Upphörande av allmän rättshjälp
Beträffande bestämmelsen i 39 § förslaget till rättshjälpslag om upphö-
rande av allmän rättshjälp borde det kanske övervägas om i $:ns andra stycke infördes en möjlighet för den som har rättshjälp att i fall av uppen-
bar obillighet slippa att bära kostnaderna för rättshjälpen, när denna förordnas upphöra enligt 1 st. p. 2.
Författningsförslagen Rent allmänt kan om utformningen av författningsförslagen sägas, att
bristande språklig stringens och tydlighet gör många bestämmelser otydliga och svårtolkade. Det är därför önskvärt att lagtextförslaget blir föremål för ytterligare bearbetning.
16 8 2 st. Hänvisningen till 17 & I st. 7 p. bör utgå. Nämnden ifrågasätter
riktigheten av vad som sägs i betänkandet s. 258 m om prövning av under-
hållsmål enligt bestämmelserna om rättegången i tvistemål om mindre vär-
den. Beträffande ärenden om omyndighetsförklaring eller dess hävande
hänvisas till vad ovan anförts.
208 För närvarande gäller enligt 21 § rättshjälpslagen att till biträde skall förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller ”annan som är lämplig för uppdraget”. Det föreslås nu att det skall föreligga ”särskilda skäl” för att man till biträde skall förordna annan än advokat. Detta
innebär en väsentlig skärpning i förhållande till gällande rätt. Nämnden
kan inte finna ändringen motiverad och avstyrker därför förslaget i denna del.
11¶Övriga frågor
11.1 Göta hovrätt
Utredningens förslag kommer att medföra — förutom ökade kostnader — avsevärt merarbete för de allmänna domstolarna. Detta arbete kommer i
huvudsak att utgöras av rutingöromål såsom insamlande av uppgifter, ifyl-
lande av blanketter och dylikt. Arbetet kommer emellertid även att i stor
utsträckning behöva utföras av lagfaren personal. Detta kommer i sin tur
att medföra att ökade resurser måste anslås eller att mindre tid kan ägnas åt den dömande verksamheten. Hovrätten anser att detta är en felaktig ut-
veckling och att den dömande personalen i stället i så hög grad som möjligt
bör disponeras för den materiella prövningen i mål och ärenden.
Det framlagda förslaget till rättshjälpsförordning måste enligt hovrättens mening kompletteras på åtskilliga punkter. Förutom de påpekanden som i detta avseende redan gjorts i yttrandet vill hovrätten framhålla exempelvis
avsaknaden av regler för hur ledamöter i rättshjälpsnämnden skall nomineras samt avsaknaden av motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i
34 och 35 §§ rättshjälpskungörelsen. Mot bakgrund härav och då såsom ut-
redningen framhåller (sid. 273) förordningen endast torde vara att anse
som en skiss finner hovrätten ej anledning att närmare granska de däri fö-
reslagna bestämmelserna.
11.2 Göteborgs tingsrätt
Det är ej ovanligt att vid ansökan om allmän rättshjälp tvisteföremålets
värde anges till ett ”cirkabelopp”', något överstigande det belopp som gäller för småmålslagen. I åtskilliga av dessa fall upptar den stämningsansö-
kan som sedan ges in till rätten ett belopp under ”småmålsgränsen” och målet handläggs då enligt nämnda lag. Tingsrätten finner att behov föreligger av en bestämmelse enligt vilken det ankommer på tingsrätten att i sådanå fall ompröva frågan om rättshjälp.
11.3¶Rättshjälpsnämnden i Göteborg
Praxis
En given utgångspunkt för översynen av rättshjälpssystemet bör enligt direktiven vara att det rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen
skall vidmakthållas. Målet bör likaledes enligt direktiven vara att samhäl-
lets rättshjälp i större utsträckning än nu anpassas efter den rättssökande allmänhetens behov. Utredningen har som nämnden framhållit givit åtskilliga förslag till lösning av olika problem. Domstolsverkets besvärsnämnd
har emellertid i flera fall gjort principiella uttalanden i beslut, varigenom den rättssökande allmänheten betagits möjlighet att erhålla rättshjälp i ärenden där sådan hjälp tidigare meddelats. Nämnden finner det därför påkallat att en noggrann genomgång av besvärsnämndens praxis företages
för att klarlägga om den restriktiva praxis som kan ha skapats står i överensstämmelse med de direktiv som givits för översynen av rättshjälpssy-
stemet.
11.4 Socialstyrelsen
Vid administrativa frihetsberövanden utgår rättshjälp endast i form av offentligt biträde. Detta gäller dock endast i de fall som är uppräknade i 45 & FRHL. Detta innebär att rättshjälp inte kan utgå i någon form för vissa fall av administrativa frihetsberövanden. Som exempel härpå kan nämnas ärenden hos socialstyrelsen angående ansökan från barnavårdsnämnd
om intagning på ungdomsvårdsskola.
I yttrande 1972-05-31 till justitiedepartementet i anledning av betänkandet "Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden” m. m., anförde socialstyrelsen bl. a. följande.
"Socialstyrelsen delar således utredningens uppfattning att offentligt
biträde endast bör kunna förordnas i ärende hos utskrivningsnämnd och
psykiatriska nämnden. Utredningen har emellertid inte funnit behov
föreligga av offentligt biträde i andra ärenden än som rör inskrivning och
slutlig utskrivning. Frågan huruvida offentligt biträde bör kunna förord-
nas även i andra ärenden som är föremål för utskrivningsnämnds eller psykiatriska nämndens prövning har utredningen berört endast helt yt-
ligt. Med hänsyn till rättssäkerhetsintressena torde det kunna vara vär-
defullt att även i andra ärenden — särskilt vad gäller försöksutskrivningar och återintagningar från försöksutskrivningar — ha möjlighet att förordna offentligt biträde. Frågan i vilka ärenden sådan möjlighet bör fin-
nas skulle mycket väl kunna överlämnas till vederbörande nämnd att av-
göra. Det finns ingen anledning antaga annat än att offentligt biträde en-
dast skulle förordnas i de fall där ett uttalat behov av sådant biträde före-
ligger. Socialstyrelsen får därför föreslå att frågan blir föremål för ytterligare överväganden.
Vad ovan sagts rörande lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt om utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden gäller även omsorgslagen och de beslut som med stöd av denna lag fattas av beslutsnämnd och psykiatriska nämnden. Alla de ärenden där beslut skall fattas
av beslutsnämnd eller som kan överklagas till psykiatriska nämnden är
sådana att de mer eller mindre ingriper i den enskildes rörelsefrihet. Vederbörande nämnd torde kunna avgöra om ärendet ar av sådan betydelse för den enskilde att han bör erhålla offentligt biträde.
I lagen om nykterhetsvård föreslås införandet av en regel som gör det möjligt för länsrätt att i ärenden rörande tvångsintagningar enligt 18 och 55 §§ förordna offentligt biträde om det behövs för att tillvarata alkoholmissbrukarens rätt. Även andra beslut som kan fattas med stöd av nyk-
terhetsvårdslagen är emellertid av sådan karaktär att de innebär en väsentlig inskränkning i den enskildes rörelsefrihet t.ex. meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet och åtgärd som avses i 14 8 2 mom. Socialstyrelsen ifrågasätter om inte i sådana ärenden möjlighet borde finnas att förordna om offentligt biträde, i varje fall då besvär föres hos länsrätten. Som utredningen konstaterat förelig-
ger vissa nackdelar ur vård- och behandlingssynpunkt med att öppna möjlighet för förordnande av offentligt biträde i ärende hos nykterhetsnämnd. I länsrätten däremot, vars prövning är av utpräglat judiciell karaktär, föreligger inte några principiella invändningar mot förordnande av offentligt biträde. Även sådana ärenden som avgöres i socialstyrelsen, underställningar av kvarhållningsbeslut och vissa besvär över anstaltsstyrelses eller föreståndares beslut, kan leda till inskränkningar i den personliga rörelsefriheten. De av utredningen angivna skälen för
möjlighet att i sådana fall förordna om offentligt biträde är enligt styrelsens uppfattning starkare än de skäl utredningen anfört mot en sådan re-
gel.
Klart är att behandlingsarbetet på anstalterna inte skall behöva tyngas
av ett omständligt förfarande med offentligt biträde för den intagne. I de
få fall vederbörande anför besvär kan styrelsen däremot inte finna det
sakligt motiverat att helt utesluta möjligheten till förordnande av offentligt biträde. Detsamma gäller underställningsärendena. Självklart skulle styrelsen utnyttja möjligheten härtill endast i de enstaka undantagsfall då biträde är av behovet påkallat. Även i barnavårdslagen förekommer hos länsrätten, vid sidan av
ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård. samhällsvårds
upphörande och utskrivning från ungdomsvårdsskola, ärenden som kan medföra en väsentlig inskränkning i den enskildes rörelsefrihet, t. ex. meddelande av föreskrift, förbud för föräldrar att besöka omhändertaget barn, återupptagande av samhällsvård efter villkorligt upphörande och ärenden angående fosterbarn. Det synes inte uteslutet att i sådana fall offentligt biträde bör kunna bidraga till att stärka den enskildes rättssäkerhet i ärendets behandling hos länsrätten. Även i ärende hos kammarrätt som avser besvär över socialstyrelsens beslut om intagning i ung-
domsvärdsskola borde offentligt biträde kunna förordnas. Sådana beslut innebär onekligen ett väsentligt ingripande i den personliga rörelsefrihe-
ten. Man kan till och med ifrågasätta om inte socialstyrelsen skulle kunna utse offentligt biträde i sådana ärenden.”
Prop. 1978/79: 90 vn 429
I yttrande 1975-04-23 till justitteombudsmannen över remiss den 31 janu-
an 1975 angående behovet av utvidgad rätt att erhålla offentligt biträde i ärenden rörande ansökan om intagning på ungdomsvårdsskola m. m.; anförde socialstyrelsen bl. a. följande. "Den mest ingripande formen av samhällsvård enligt BvL är vård i
ungdomsvårdsskola. Sådan vård kommer i allmänhet inte till stånd förrän alla andra åtgärder inom samhällsvårdens ram prövats och befunnits
mindre lämpliga. Det synes naturligt att — då ett offentligt biträde kan
förordnas enligt 41 §& p. 4 rättshjälpslagen i ett ärende hos barnavårds-
nämnden som sedan ligger till grund för socialstyrelsens beslut om intagning på ungdomsvårdsskola, liksom i ärende angående besvär över sty-
relsens beslut härom — den omhändertagne även skall ha rätt till offent-
ligt biträde i detta "mellanskede”.
Har längre tid förflutit mellan det grundläggande beslutet om samhällsvård och barnavårdsnämndens ansökan om intagning på ungdomsvårdsskola samt väsentligt ändrade förhållanden inträtt torde behovet av
biträde vara ännu mera påkallat. I synnerhet gäller detta i sådana fall där
motstridiga sakuppgifter lämnats eller betydelsefulla förhållanden i övrigt är oklara.
Det torde även vara av betydelse att ett offentligt biträde i ifrågavarande ärenden förordnas på ett så tidigt stadium som möjligt eller i detta fall redan på utredningsstadiet hos barnavårdsnämnden. Härigenom skapas också förutsättningar för en mer tillförlitlig utredning och en
nyanserad bedömning av olika sakförhållanden.
Vidare torde den omhändertagne med hänsyn till sin ungdom, de förhållanden som föregått ansökan om intagning samt omständigheterna I
övrigt ha små möjligheter att själv medverka till komplettering av utredningen eller bedöma förutsättningarna för och konsekvenserna av ett be-
slut om intagning på ungdomsvårdsskola.
Vård på ungdomsvårdsskola har i allt högre grad kommit att ersätta
påföljd enligt brottsbalken för den ungdomsgrupp varom nu är fråga. So-
cialstyrelsen finner i likhet med vad Ni anfört i remisspromemorian att den omständigheten att åklagaren med stöd av lagen med särskilda be-
stämmelser om unga lagöverträdare beslutar att ej tala å brott leder med nu gällande ordning till en begränsning av den rätt till biträde genom samhällets försorg som eljest hade tillkommit den unge som misstänkt.
För att därför skapa ökade garantier för ett fullständigt beslutsunderlag samt ge enskild, som på grund av sin ålder, fysiska och psykiska tillstånd eller övriga omständigheter inte kan tillvarata sin rätt, bistånd, anser socialstyrelsen att möjlighet bör ges att förordna om offentligt biträde redan hos den barnavårdsnämnd/sociala central- eller distriktsnämnd som har att sörja för den till grund för ansökningen om intagning erfor-
derliga utredningen i ärendet.” Socialstyrelsen vidhåller att det finns skäl att utvidga förutsättningarna i
41 § RHL att erhålla offentligt biträde. Det synsätt som redovisats här återkommer även i socialutredningens betänkande Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU 1977: 40). Styrelsen kommer i sitt remissyttrande över detta betänkande att ta upp denna fråga. Då rättshjälpsutredningen själv framhållit att socialutredningens betänkande kan föranleda ytterligare översyn av rättshjälpssystemet skulle frågan om förändringar i 41 § RHL kunna anstå tills dess. Rättshjälp utgår till misstänkt i brottmål i form av kostnadsfri offentlig
försvarare. Om den tilltalade fälls till ansvar kan han dock förpliktas betala
ett belopp högst motsvarande kostnadsbidrag enligt reglerna för allmän rättshjälp. Den misstänkte kan vidare få ersättning för kostnad för bevisning. för resa och uppehälle och för domstolsavgifter, men endast då han har mycket små inkomster, enligt huvudregeln mindre årsinkomst än tre basbelopp enligt ATP-systemet. Socialstyrelsen anser det inte rimligt att
personer som sedermera förklaras ha varit icke ansvariga för sina hand-
lingar på grund av psykisk sjukdom nödgas bestrida kostnader för offent-
ligt biträde, för bevisning, resa, uppehälle och domstolsavgifter med anled-
ning av misstanke om brott.
11.5 Länsstyrelsen i Malmöhus län, skatteavdelningen
Upprättande av fastighetsdeklaration Enligt förslaget kan man inte erhålla rådgivning eller förlängd rådgivning när det gäller upprättande av självdeklaration och fastighetsdeklaration. Rättshjälp kan inte heller erhållas för upprättande av självdeklara-
tion. Däremot kan rättshjälp erhållas för upprättande av fastighetsdeklara-
tion om målet eller ärendet avsevärt avviker från vad som kan anses nor-
malt för ärendetypen eller om eljest särskilda skäl föreligger.
En av grundtankarna bakom rättshjälpsreformen var att rättshjälp i prin-
cip skulle utgå i alla slags rättsliga angelägenheter där behov av rättshjälp
föreligger. De rättssökandes behov av hjälp torde i och för sig vara större när det gäller upprättande av en komplicerad självdeklaration än när det
gäller upprättande av en komplicerad fastighetsdeklaration. Av praktiskt administrativa och ekonomiska skäl har en viss begränsning av de rättsliga
angelägenheter i vilka rättshjälp kan erhållas varit nödvändig. Av denna anledning har enligt förslaget upprättande av självdeklaration uteslutits från tillämpningsområdet för allmän rättshjälp. Man kan ifrågasätta om in-
te även upprättande av fastighetsdeklaration av samma skäl borde ha ute-
slutits.
11.6 Sveriges advokatsamfund
I sitt yttrande över DON:s promemoria väckte samfundet frågan om inte ränta borde utgå på den av domstol eller myndighet beslutade biträdeser-
sättningen. Denna fråga har inte behandlats av utredningen. Samfundet
vidhåller emellertid sin uppfattning i detta hänseende och föreslår att en
bestämmelse om räntegottgörelse intas förslagsvis i 29 § författningsförsla-
get.
Samfundet vill gärna framföra sin anslutning till förslaget att benämna samtliga biträden enligt rättshjälpslagen offentligt biträde. Enligt samfundets mening bör övergångsbestämmelser utfärdas i vissa
hänseenden, exempelvis i anslutning till förfarandet enligt 35 § författ-
ningsförslaget. För att möjliggöra en smidig övergång förordar samfundet också att de rättshjälpsnämnder som kommer att indras avvecklas succes-
sivt under slutförande av där anhängiggjorda ärenden.
11.7 Sveriges domareförbund
Oberoende av om offentligt biträdes rätt till ersättning avgöres av rättshjälpsnämnd eller av förvaltningsdomstol bör en brist i systemet uppmärksammas. För närvarande äger förvaltningsdomstol efter muntlig förhand-
ling tillerkänna part eller vittne ersättning att utgå av allmänna medel enligt förvaltningsprocesslagen. Gäller det ersättning till biträde har domstolen enligt rättshjälpslagen att med eget yttrande vidarebefordra räkningen på
sådan kostnad till rättshjälpsnämnden. Vare sig det rör sig om ersättning enligt den ena eller den andra lagen kan emellertid krav därom framställas även om sakens handläggning i övrigt är slutförd, eftersom både förvaltningsprocesslagen och rättshjälpslagen saknar motsvarighet till stadgandet
1 18 kap. 14 § rättegångsbalken om skyldighet för part, som vill ha ersättning, att framställa yrkande därom innan handläggningen avslutas. Det lig-
ger i öppen dag att ett ersättningskrav med anknytning till ett kanske för länge sedan avgjort mål medför svårigheter och merarbete för den domstol
som har att på nytt sätta sig in i saken. Om förvaltningsdomstol framdeles
själv skall avgöra alla här avsedda frågor om ersättning blir behovet av en
regel av samma innehåll som 18 kap. 14 §& rättegångsbalken inte mindre framträdande för domstolens del än vad det är redan i dag. Av 12 § i för-
slaget till rättshjälpsförordningen framgår att utredningen avser att åvägabringa en ordning som tillgodoser detta behov. Förbundet anser inte denna
föreskrift tillräcklig. Det krävs enligt förbundets mening ett uttryckligt
stadgande i lag.
11.8 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
Föreningen vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka att det s.k.
servicecirkuläret inte fungerar så väl som man ofta föreställer sig. Framför allt gäller detta ärenden av mer komplicerad art. Väl kan klienten få råd om det formella förfarandet men det viktiga för klienten är hur han i sak bör lägga upp ärendet. I denna del kan han vanligen inte få någon hjälp.
Statsmakternas tilltro till cirkuläret delas därför inte av föreningens
medlemmar, som har stor erfarenhet av förvaltningsärenden.
Den stora avslagsprocent, som redovisas för ansökningar om allmän rättshjälp i förvaltningsärenden, beror enligt föreningens uppfattning inte
på att behov av sådan hjälp inte skulle finnas utan till mycket stor del på just en alltför stor tilltro hos rättshjälpsnämnder och besvärsnämnd till den
hjälp, som myndigheterna själva kan lämna, bl. a. med stöd av servicecirkuläret.
I detta sammanhang vill föreningen påpeka att domstolsverkets besvärs-
nämnd även i andra fall gjort principiella uttalanden i beslut, varigenom den rättsökande allmänheten betagits möjlighet att erhålla rättshjälp. Ett mycket allvarligt exempel härpå bedömer föreningen vara besvärsnämn-
dens beslut 593/77, vari besvärsnämnden uttalat att allmän rättshjälp i re-
gel inte skall beviljas vid patientförsäkringsfall, ej ens vid behandling av ärende inför Patientskadenämnden. Det skall därvid beaktas att Patientskadenämnden endast prövar principfrågor, svårbedömda fall och sådana
fall där tvist uppstår om ersättning.
Föreningens jurister finner den restriktiva tolkning av gällande bestäm-
melser i realiteten ha medfört väsentlig försämring av möjligheterna för allmänheten att erhålla juridisk hjälp i förhållande till vad som gällde före
rättshjälpsreformens genomförande år 1973. Då detta inte kan vara avsett anser föreningen en genomgång av nuvarande restriktiva praxis vara väl-
motiverad.
11.9 Landsorganisationen i Sverige
Vissa utredningar
Allmän rättshjälp får lämnas endast fysisk person och dödsbo enligt förslagets tillämpningsområde. Inom fackförbunden och det förutnämnda
LO-förbundens Rättsskydd AB utförs med hjälp av expertis omfattande
undersökningar och analyser särskilt i arbetsmiljöärenden. Detta omfat-
tande arbete utförs på ett tidigt stadium innan någon tvist föreligger. Undersökningarnas resultat kan sedan eventuellt läggas till grund för enskilda
medlemmars anspråk på ersättning enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Det slag av utredningar som här avses är sådana som utförs till följd av att
misstanke uppkommer om att material. ämnen eller processer ger upphov till arbetsskador. skador som man tidigare inte känt till.
Inom ett avgränsat geografiskt område kanske man upptäcker en viss överdödlighet. En undersökning med efterföljande analys utförs och eventuellt kan ett medicinskt samband mellan överdödligheten och viss industris ämne spåras. 1 den situationen kan det senare bli aktuellt för enskilda medlemmar att resa anspråk på arbetsskadeersättning. Exempel på den
typ av fall det kan röra sig om är den s. k. reabränsle-affären liksom asbest-
affären, där det i senare fallet upptäcktes att asbesten hade en cancerfram-
kallande effekt.
Dessa ekonomiskt betungande utredningar faller f.n. inte inom ramen
för allmän rättshjälp. Med tanke på att enskilda medlemmar via sin fackföreningsavgift indirekt bekostar dessa utredningar anser LO att det borde öppnas en möjlighet att få detta slags utredningar ersatta av statsverket.
Avslutning
LO, som inte funnit anledning att i annat än vissa huvudpunkter kom-
mentera utredningens förslag vill inte motsätta sig att förslaget med beak-
tande av anförda synpunkter läggs till grund för lagstiftning.
11.10 Hyresgästernas riksförbund
I hyresgäströrelsens uppgifter ingår som en viktig det att tillvarataga
medlemmarnas rätt och intressen I hyrestvister av olika slag. Härför utbil-
dade ombudsmän, varav en del är jurister, fungerar som ombud och biträden i mål och ärenden vid allmän domstol (mestadels fastighetsdomstolarna), hyresnämnder och bostadsdomstolen samt hos överexekutor. Sådan rättshjälpsverksamhet är omfattande och det har av lagstiftaren avsetts att biträde enligt rättshjälpslagen skall kunna erhållas i hyrestvister och att
partsorganisationernas ombudsmän skall kunna förordnas som biträden. Mot denna bakgrund har förbundet svårt att förstå en del av domstols-
verkets avgöranden i besvärsärenden. I beslut den 26 september 1977 (nr 946/77) förelåg enligt domstolsverkets mening ”normalt inte behov av biträde enligt 19 § andra stycket rättshjälpslagen i ärenden angående hyressättning, i vart fall inte vid handläggning i hyresnämnden”. Samtidigt avgjordes av besvärsnämnden ett annat ärende (beslut nr 947/77) som gällde uppsägning av hyresavtal i anledning av husets förestående rivning och hyresgästen ansågs i detta fall vara i behov av biträde. I mål av sistnämnda slag är processen i hyresnämnd ofta betydligt mindre utrednings- och arbetskrävande än i mål som gäller bestämmande av hyra enligt bruksvärdessystemet. Mål av det senare slaget kräver nämligen kännedom om och
möjlighet att framskaffa utredning om hyresnivån för med prövningslägen-
Prop. 1978/79: 90 | 433
heten jämförliga lägenheter i det allmännyttiga beständet och att göra adekvata bedömningar av sådant jämförelsematerial, vilket endast i få undantagsfall är möjligt för den enskilde hyresgästen. Förbundet hemställer därför att man i samband med de aktuella ändringarna i lagstiftningen bryter den av domstolsverket genom det förstnämnda beslutet introducerade principen, enär i annat fall rättshjälpslagen förlorar mycket i värde för landets hyresgäster.
Det må tillåtas förbundet att i detta sammanhang även beröra ett annat
förhållande. Som redan har framhållits har partsorganisationernas ombudsmän genom lagstiftningen godkänts som biträden i hyrestvister såväl i hyresnämnder som i allmänna domstolar. Ibland begär emellertid den
rättssökande medlemmen att den allmänna rättshjälpen skall kombineras med utnyttjandet av den rättsskyddsförsäkring som ingår i hans hemförsäkring. Dessa rättsskyddsförsäkringar gäller emellertid i allmänhet inte
mål i hyresnämnder och ärenden hos överexekutor och när det gäller mål i
allmän domstol godtar försäkringsbolagen endast advokat som biträde. Det innebär bl. a. att om en hyrestvist som handlagts av en hyresgästombudsman skall prövas av allmän domstol kan resultatet bli att hyresgästen
inte kan göra sitt försäkringsbolag betalningsansvarigt för motpartens rät-
tegångskostnader för det fall att domen går honom emot.
Förbundet anser det rimligt att samma regler för biträde gäller för båda
formerna av rättshjälp och hemställer att försök göres att åstadkomma en sådan samordning.
28 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Bilaga 3
De remitterade lagförslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972: 429)! dels att rubriken närmast före 18 § skall utgå, dels att 2-4, 6—12, 15—34, 37 och 39—50 §§ samt rubrikerna närmast före 9, 11 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 5 a, 5 b, 9 a, 18 a, 28 a och 49 a §§ samt närmast före 20, 21, 22, 24, 26, 27, 31, 33 och 34 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse. Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag då denna lag träder i kraft.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Inledande bestämmelser
1 § Rättshjälp enligt denna lag utgår såsom allmän rättshjälp (6-34 §§). rättshjälp åt misstänkt i brottmål (35—40 §§). rättshjälp genom offentligt” biträde (41—45 §§) och rådgivning (46—48 §§).
2 hr $ Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist på allmän eller en" skild advokatbyrå eller, i fall som anges i lagen, av annan.
Chef för allmän advokatbyrå skall vara advokat.
För handläggning av ärenden om För handläggning av vissa ären-
rättshjälp finns rättshjälpsnämnder. den om rättshjälp finns rättshjälps- Verksamhetsområde för = rätts- nämnder. Verksamhetsområde för hjälpsnämnd bestämmes av rege- rättshjälpsnämnd bestämmes av reringen. geringen.
Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den rättssökande är bosatt eller, om den rättssökande är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer. ! Lagen omtryckt 1976: 626.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Skall ärende om rättshjälp ge-
nom offentligt biträde handläggas
av rättshjälpsnämnd, = upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller,
i fråga om den som ej är bosatt i
landet, av den rättshjälpsnämnd
som regeringen bestämmer.
Rättshjälpsnämnd står under till- Rättshjälpsnämnd står under tillsyn av en centralmyndighet. Cen- syn av domstolsverket. tralmyndighet är den myndighet
som regeringen bestämmer.
Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på sådan avdelning.
4§
Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara inom nämndens verksamhetsområde verksamma advokater, en anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. De två övriga skall vara svenska medborgare, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde.
Ordförande i rättshjälpsnämnd Ordförande i rättshjälpsnämnd
förordnas av regeringen. Central- förordnas av regeringen. Domstols-
myndigheten utser övriga ledamö- verket utser övriga ledamöter. Av ter. Av dessa utses den ledamot dessa utses den ledamot som skall som skall vara enskilt verksam ad- vara enskilt verksam advokat efter vokat efter förslag av Sveriges ad- förslag av Sveriges advokatsamvokatsamfund och de ledamöter fund och de ledamöter som ej skall
som ej skall vara advokater efter vara advokater efter förslag av
förslag av landsting i län inom Landstingsförbundet. Innan för-
rättshjälpsnämndens verksamhets- bundet avger förslag, skall förbunområde. Ingår i verksamhetsområ- det höra de landstingskommuner det kommun, som ej tillhör lands- och de kommuner utanför landstingskommun, lämnas förslag även tingskommun som ingår i rättsav fullmäktige i kommunen. hjälpsnämndens verksamhets-
område.
För ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om le-
damot äger motsvarande tillämpning på ersättare.
5§ Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende, som är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga leda-
möter deltaga.
Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende.
Sas För prövning av besvär i vissa fall enligt denna lag finns en besvärsnämnd. Om besvärsnämnden meddelar regeringen närmare bestämmelser.
$ Vad i lagen sägs om allmän domstol skall vid tillämpningen av 15, 17, 21, 22, 29, 31, 34, 49 och 50 §§ även gälla regeringsrätten, kammarrätt, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, — försäkringsrätt, marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, skatterätt, fastighetstaxeringsrätt, länsrätt, krigsrätt, arrendenämnd, hyresnämnd, statens vanämnd samt överexekutor.
Allmän rättshjälp
Tillämpningsområdet
6 §
Allmän rättshjälp får lämnas fy- Allmän rättshjälp får beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet. sisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över- hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsva- stiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det enligt lagen rar åtta gånger det enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober bestämda basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begäres. året innan rättshjälp begäres. Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager. Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndragces. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för
beräkning. av den rättssökandes
ekonomiska förhållanden.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 78 Allmän rättshjälp får lämnas Allmän rättshjälp får beviljas dödsbo i rättslig angelägenhet, om dödsbo i rättslig angelägenhet, om boet behöver sådant bistånd och boet behöver sådant bistånd och
det med hänsyn till boets behåll- det med hänsyn till boets behåll-
ning och delägarnas ekonomiska ning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt. förhållanden är skäligt. Avlider den som har allmän rättshjälp, utgår därefter rättshjälpen till
dödsboet.
8§ Allmän rättshjälp får ej lämnas Allmän rättshjälp får ej beviljas
I. i angelägenhet som ej prövas 1. i angelägenhet som skall pröeller på annat sätt behandlas i lan- vas eller på annat sätt behandlas
det, om ej den rättssökande är bo- utom riket, om ej den rättssökande
satt här och särskilda skäl förelig- är bosatt här och särskilda skäl
ger för rättshjälp, föreligger för rättshjälp,
2. den som ej är bosatt i landet, 2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare el- om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger ler om särskilda skäl ej föreligger
för rättshjälp, för rättshjälp,
3. näringsidkare i angelägenhet 3. näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans nä- som uppkommit i hans näringsverk-
ringsverksamhet. om ej särskilda samhet, om ej skäl föreligger för
skäl föreligger för rättshjälp med rättshjälp med hänsyn till verksamhänsyn till hans ekonomiska förhål- hetens art och begränsade omfattlanden eller sakens beskaffenhet, ning, hans ekonomiska och person-
liga förhållanden eller omständig-
heterna i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtel-
sen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,
5. för upprättande av självdeklaration,
6. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.
I fråga om visst slag av ärenden I fråga om visst slag av ärenden
som är talrikt förekommande och som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan normalt av enkel beskaffenhet kan
regeringen förordna att allmän regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall lämnas. rättshjälp ej skall beviljas. Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att med-
borgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara lik-
ställd med svensk medborgare.
Förmåner gFörmåner m.m.
Vid allmän rättshjälp betalar sta- Vid allmän rättshjälp betalar sta-
ten kostnaderna i den rättsliga ten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen av- angelägenhet som rättshjälpen avser. Bestämmelser om att den ser. rättssökande har att själv helt eller
delvis betala kostnad för rättshjälp finns i 16 § andra stycket och 27 §
första stycket andra punkten.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för
1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt, 2. bevisning vid allmän domstol, 2. bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bo- bostadsdomstolen, marknadsdomstadsdomstolen samt nödvändig ut- stolen, arbetsdomstolen eller krigsredning i angelägenhet, som kan rätt samt nödvändig utredning i komma under sådan domstols angelägenhet, som kan komma unprövning eller som skall prövas av der sådan domstols prövning eller
skiljemän, som skall prövas av skiljemän,
3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol el-
ler förvaltningsmyndighet. om utredningen är skäligen påkallad för till-
varatagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten.
4. resa och uppehälle för den 4. resa och uppehälle för den
rättssökande eller hans ställföreträ- rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, dare och för vårdare eller annan. som måste anlitas, i samband med som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan inställelse inför domstol eller annan myndighet. om personlig inställelse myndighet, om personlig inställelse
ålagts. eller i samband med instäl- ålagts, eller i samband med instäl-
lelse för blodundersökning eller an- lelse för blodundersökning eller an-
nan undersökning rörande ärftliga nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap en- egenskaper i mål om faderskap en-
ligt 3 kap. föräldrabalken, ligt 3 kap. föräldrabalken eller lä-
karundersökning enligt 21 kap. 10 §
samma balk,
5. avgift som enligt expeditions- 5. tilläggsavgift som utgår enligt
kungörelsen (1964:618) utgår för exekutionsavgiftskungörelsen
ansökan och expedition vid allmän (1971:1027), domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, dock ej i fråga om sådan rättens expedition
som utfärdas endast på särskild be-
gäran om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft. samt avgift som
utgår enligt exekutionsavgiftskun-
görelsen (1971: 1027).
6. kungörelse i mål eller ärende 6. vad av allmänna medel utgått
vid allmän domstol, krigsrätt, ar- i ersättning för översättning eller i betsdomstolen eller bostadsdom- ersättning enligt 4 eller 5 § lagen stolen, (1958:642) om blodundersökning
m.m. vid utredning av faderskap
eller enligt föreskrift i rättegångs-
balken eller 3 § första stycket
nämnda lag för bevisning som rät-
ten självmant föranstaltat om,
7. vad av allmänna medel utgått 7. skiftesman som av domstol i ersättning för översättning eller i förordnats att verkställa bodelning
ersättning enligt 4 eller 5 § lagen med anledning av äktenskapsskill-
(1958:642) om blodundersökning nad eller boskillnad,
Nuvurande lydelse Föreslagen Iyvdelse
m.m. vid utredning av faderskap
eller enligt föreskrift i rättegångs-
balken eller 3 § första stycket
nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om, 8. skiftesman som av domstol 8. medling enligt 42 kap. 17 § förordnats att verkställa bodelning rättegångsbalken.
med anledning av äktenskapsskill-
nad eller boskillnad. Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssö-
kandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.
9 a §
Den som beviljats allmän rättshjälp är i målet eller ärendet befriad från avgift för ansökan och för expedition enligt expeditionskungörelsens (1964:618) avgiftslista. avdelningarna I och II samt av-
delning III under rubriken Utsök-
ning m.m. Avgiftsfriheten för expe-
dition gäller endast i den mån expe-
ditionen är erforderlig för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäl-
ler ej i fråga om sådan expedition
som utfärdas endast på särskild begäran, om icke expeditionen begäres innan avgörandet i kuvudsaken vunnit laga kraft. Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställbart avgörande eller i mål om verkställighet är befriad från
skyldighet att förskjuta och betala utsökningsavgift och försäljnings-
avgift enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen, arbetsdomsto-
len eller krigsrätt skall, såvitt de
belastar den som beviljats allmän
rättshjälp, utgå av allmänna me-
del.
10 § Skall den rättssökande ställa sä- Skall den som beviljats allmän kerhet för att få till stånd kvarstad. rättshjälp ställa säkerhet för att få skingringsförbud eller annan hand- till stånd kvarstad. skingringsför-
räckning enligt rättegångsbalken el- bud eller annan handräckning enligt ler utsökningslagen (1877:31 s. 1). rättegångsbalken eller utsöknings-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse får rättshjälpsnämnden, om den be- lagen (1877: 31 s. 1), får rättshjälpsviljat albnän rättshjälp. utfärda an- nämnden utfärda ansvarsförbindelsvarsförbindelse på statens vägnar. se på statens vägnar.
Första stycket äger motsvarande Första stycket äger motsvarande
tillämpning i fråga om verkställig- tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42 § utsökningsla- het enligt 41 eller 42 § utsökningslagen. om rättshjälpsnämnden bevil- gen. om allmän rättshjälp beviljats jat allmän rättshjälp i verkställig- i verkställighetsärendet. hetsärendet.
Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kostnad för rättshjälpen.
Kostnadsbidrag fättshjälpsavgift
Den rättssökande skall bidraga Den rättssökande skall bidraga till kostnaderna för allmän rätts- till de kostnader för allmän rättshjälp enligt vad som sägs i hjälp som avses i 9 och 10 §§ ge- 12—15 §8. nom att betala rättshjälpsavgift enligt vad som sägs i 12—15 §§.
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, domstolsverket
meddelar närmare föreskrifter för beräkning av rättshjälpsavgift.
12 - $
Överstiger ej den rättssökandes Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbe- beräknade årsinkomst ett gränsbe-
lopp som motsvarar tre gånger det lopp som motsvarar tre gånger det
basbelopp som anges i 6 § första basbelopp som anges i 6 § första
stycket. utgör kostnadsbidraget en stycket, utgör rättshjälpsavgiften etthundratjugofemtedel av basbe- en hundradel av basbeloppet, jämloppet. jämnad till närmast lägre nad till närmast lägre tiotal kronor. tiotal kronor. Bidraget får nedsät- Avgiften får nedsättas eller eftertas eller efterges. om särskilda skäl ges. om särskilda skäl föreligger. föreligger.
Är inkomsten högre än som an- Är inkomsten högre än som anges I första stycket. utgör maximi- ges I första stycket, utgör maximibeloppet för kostnadsbidraget beloppet för rättskjälpsavgiften
en tjugondel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men ej fem gånger basbeloppet, en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex
gånger basbeloppet.
en tiondel av den del av inkomsten som Överstiger sex men ej sju gånger
basbeloppet.
hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbelop-
pet.
Vid tillämpning av andra stycket Vid tillämpning av andra stycket iakttages att maximibeloppet jäm- iakttages att inkomsten jämnas till
nas till närmast lägre tiotal kronor närmast lägre tusental kronor. att och att lägsta kostnadsbidrag utgör maximibeloppet jämnas till närmast en etthundratjugofemtedel av bas- lägre tiotal kronor och att lägsta
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
beloppet, jämnad till närmast lägre rättshjälpsavgift utgör en hundratiotal kronor. del av basbeloppet. jämnad till närmast lägre tiotal kronor.
13. $
Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbelopp enligt 12 § första eller andra stycket med vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager. Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för-
mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.
14 § Söker dödsbo rättshjälp. utgör maximibeloppet ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.
5 §
Undergår inkomst eller sådant Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller förhållande som avses i 13 eller
14 § väsentlig förändring innan 14 8 väsentlig förändring innan rättshjälpsärendet avslutats, skall rättshjälpsärendet avslutats. skall maximibeloppet jämkas efter vad maximibeloppet jämkas efter vad
som är skäligt, dock ej under vad som är skäligt. dock cj under vad som redan betalats i kostnadsbi- som redan betalats i rättshjälpsav-
drag. gift. Jämkning skall också ske. om
väsentlig felbedömning giorts. när maximibeloppet tidigare bestämdes. Är den rättsliga angelägenheten anhängig vid allmän domstol, beslutar domstolen i fråga som avses i denna paragraf. I annat fall beslutar rättshjälpsnämnden. Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning därtill framkommit.
Allmän rättshjälp utan beslut av Beviljande av allmän rättshjälp rättshjälpsnämnden m.m.
16 § Anlitar den rättssökande advo- Allmän rättshiälp får. om cj ankat eller biträdande jurist på advo- nat följer av 17 §. beviljas av advokatbvyrå får. så länge kostnaderna kat eller av biträdande jurist på adför rättshjälpen ej överstiger maxi- vokatbyrå. om den rättsliga ungemibeloppet för den rättssökandes lägenheten avser kostnadsbidrag, allmän rättshjälp — äktenskapsskillnad lämnas utan beslut av rättshjälps- — boskillnad
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nämnden. Vad som sagts nu gäller — underkållsbidrag till make eller
ej fall. som avses i 7 § första styc- barn ket. eller angelägenhet rörande bo- - faderskap till barn
delning med anledning av äkten- — vårdnad skapsskillnad eller boskillnad. — umgängesrätt
Skyldigheten att utge kostnads- — upprättande av äktenskapsför-
bidrag fullgöres genom att den ord eller testamente. rättssökande till biträdet betalar Advokat eller biträdande jurist
dennes ersättning och svarar för på udvokatbyrå får ej bevilja allövriga kostnader för rättshjälpen. män rättshjälp för verkställighet av
avgörande om underhållsbidrag,
vårdnad eller umgängesrätt. Ej hel-
ler får advokat eller biträdande ju-
rist bevilja allmän rättshjälp
1. om den rättssökande är döds-
bo,
2. om den rättssökande är bo-
satt utom riket,
3. om den rättsliga angelägen-
heten skall prövas eller på annat
sätt behandlas utom riket,
17 §
Ersättning till biträde samt för Är rättslig angelägenhet anhäng-
bevisning och unnan utredning ig vid allmän domstol, prövas frå-
skall i fall som avses i 16 § bestäm- gan om beviljande av allmän rättsmas som om kostnaden skolat utgå hjälp av domstolen. av allmänna medel enligt denna lag.
I mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställes ersättningen till biträdet av
domstolen. I annat fall fastställes
biträdesersättningen — av — rättshjälpsnämnden, om den rättssökande eller biträdet begär det eller rättshjälpsnämnden självmant upptager ersättningsfrågan till prövning.
Allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden
18 §
Beslut om allmän rättshjälp får Har allmän rättshjälp icke bevilav rättshjälpsnämnden meddelas Jjats enligt 16 § och föreligger ej fall
efter ansökan av den rättssökande. som anges i 17 §, prövas fråga om
Ansökan skall vara skriftlig samt beviljande av allmän rättshjälp av innehålla uppgifter i de hänscen- rättshjälpsnämnden.
den som regeringen bestämmer.
Nuvarande tydelse Föreslagen lydelse
Ansökan om allmän rättshjälp upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde sökanden är bosatt eller, om sökanden är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt ilandet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här. upptages ansökan av den rättshjälpsnämnd
som regeringen bestämmer. Ansökan får upptagas av annan
rättshjälpsnämnd än som följer av undra stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.
18 a §
Beslut om allmän rättshjälp
meddelas efter ansökan av den
rättssökande. Ansökan skall vara
skriftlig samt innehålla uppgifter i
de hänseenden som regeringen el-
ler, efter regeringens bemyndigan-
de, domstolsverket bestämmer.
19.8¶Bifalles ansökan om allmän I samband med att allmän rättsrättshjälp fastställer rättshjälps- hjälp beviljas, fastställes det för sönämnden samtidigt det för sökan- kanden gällande maximibeloppet.
den gällande maximibeloppet.
Kan sökanden ej själv eller ge- Kan sökanden ej själv eller genom någon som i tjänsteställning el- nom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd ler annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin rätt, får behörigen tillvarataga sin rätt, får rättshjälpsnämnden på sökandens biträde förordnas på hans begäran. begäran förordna biträde. I fall som anges i 16 § är den som
beviljat allmän rättshjälp biträde
utan särskilt förordnande.
I angelägenhet, som kan antagas bli prövad enligt lagen (1974: 8) om rät-
tegången i tvistemål om mindre värden, får biträde förordnas endast om
särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. I ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad får biträde förordnas endast om särskilda
skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.
När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas
ej biträde enligt denna lag.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
Rättsverkan av beslut om allmän
rättshjälp
20 §
Meddelas beslut om allmän rätts- Meddelas beslut om allmän rättshjälp. betalas därefter uppkomman- hjälp. betalas därefter uppkomman-
de kostnader av allmänna medel. de kostnader caligt 9 och 10 §§ av
Av allmänna medel betalas även bi- allmänna medel. Av allmänna me-
trädesersättning för tiden efter det del betalas även biträdesersättning att ansökan om rättshjälp kommit för tiden efter det att ansökan om
in till rättshjälpsnämnden. Detsam- rättshjälp kommit in till den myn-
ma gäller biträdeskostnad som upp- dighet som har att besluta om all-
kommit före ansökningen. om den- män rättshjälp. Detsamma gäller
na gjorts utan oskäligt dröjsmål ock biträdeskostnad som uppkommit
kostnaden avser ersättning till ad- före ansökningen hos myndighet, vokat eller biträdande jurist på ad- om arbetet har varit av mindre omvokatbyrå. fattning eller brådskande art och
Har allmän rättshjälp lämnats ansökningen har gjorts utan vä-
enligt 16 § första stycket. utgår bi- sentligt dröjsmål. Även annars ut-
trädesersättningen även för denna går biträdesersättning för tiden födel av uppdraget av allmänna me- re ansökan om rättshjälp, om syndel. nerliga skäl föreligger.
I fråga om ersättning som avses i I fråga om ersättning som avses i
9 § andra stycket 7 skall rätten. i 9 § andra stycket 6 skall rätten. i stället för att enligt 18 kap. 13 5 rät- stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som be- tegångsbalken ålägga den som be-
viljats allmän rättshjälp betalnings- viljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättning- skyldighet. förklara att ersättningen utgör en kostnad för rättshjäl- en utgör en kostnad för rättshjäl-
pen. pen.
Förordnande av biträde m.m.
21 §
Till biträde förordnas advokat, Till biträde förordnas advokat. biträdande jurist på advokatbyrå el- biträdande jurist på advokatbyrå el-
ler annan som är lämplig för upp- ler annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv före- draget. Har sökanden själv före-
slagit någon som är lämplig, skall slagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anli- denne förordnas, om ej hans anli-
tande skulle medföra avsevärt öka- tande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda de kostnader eller i övrigt särskilda
skäl föranleder annat. skäl föranleder annat. Biträde får
entledigas om skäl föreligger där-
till.
Förordnande som biträde får av Byte av biträde får ske bara efter
rättshjälpsnämnden återkallas. om särskilt tillstånd. Sådant tillstånd skäl föreligger till det. får lämnas, om djupgående mot- Biträde får ej sätta annan i sitt sättningar uppstått mellan biträdet ställe utan —rättshjälpsnämndens och den rättssökande eller om elmedgivande. jest särskilda skäl föreligger.
Nuvarande bedelse Föreslagen lydelse
Biträde får sätta advokat eller bi-
trädande jurist på advokatbyrå i
sitt ställe (substitution). I övrigt får
substitution äga rum bara efter sär-
skilt tillstånd.
År den rättsliga angelägenheten
anhängig vid allmän domstol, an-
kommer det på domstolen att be-
sluta om förordnande och entledi-
gande samt om särskilt tillstånd till
byte och substitution. I annat fall
beslutar — rättshjälpsnämnden i
dessa frågor.
Ersättning till biträde m.fl.
Pr 22
Biträde och skiftesman har rätt Biträde, skiftesman och medlare
till skälig ersättning för arbete, tids- har rätt till skälig ersättning för arspillan och utlägg som uppdraget bete, tidsspillan och utlägg som krävt. Regeringen eller, efter rege- uppdraget krävt. Regeringen eller, ringens bemyndigande, central efter regeringens bemyndigande,
myndigheten fastställer taxa som domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av skall tillämpas vid bestämmande av ersättning. ersättning.
Har biträde eller skiftesman ge- Har biträde, skiftesman eller
nom vårdslöshet eller försummelse medlare genom vårdslöshet eller föranlett kostnad för rättshjälpen, försummelse föranlett kostnad för
skall detta beaktas vid ersättning- rättshjälpen, skall detta beaktas vid
ens bestämmande. ersättningens bestämmande. Om
biträde missbrukat sin behörighet
att bevilja allmän rättshjälp eller
besluta om substitution elter det el-
jest föreligger särskilda skäl, får er-
sättningen jämkas.
Ersättning till biträde fastställes i Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid allmän dom- mål eller ärende vid allmän domstol stol, krigsrätt, arbetsdomstolen el- av domstolen. Ersättning till biträler bostadsdomstolen av domsto- de i annat fall och till skiftesman len. Ersättning till biträde 1 annat fastställes av rättshjälpsnämnden. fall och till skiftesman fastställes av Ersättning till medlare fastställes rättshjälpsnämnden. av domstolen.
23 § Biträde får ej förbehålla sig eller Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvud- mottaga ersättning av sin huvudman utöver vad som följer av 22 §. man utöver vad som följer av 22 8.
Har det skett, är förbehållet utan Har det skett, är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala verkan och skall biträdet återbetala
vad han uppburit för mycket. I frå- vad han uppburit för mycket. I fråga om ersättning till skiftesman ga om ersättning till skiftesman och
skall vad som har sagts nu äga till medlare skall vad som har sagts '
motsvarande tillämpning. nu äga motsvarande tillämpning.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ilvdelse
Ersättning för bevisning och an-
nän utredning m.m.
24 8
I den mån ej särskilda föreskrif- I den mån ej särskilda föreskrif-
ter gäller. utgår ersättning för be- ter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid all- visning i mål eller ärende vid all-
män domstol, krigsrätt, arbetsdom- män domstol, böostadsdomstolen, stolen eller bostadsdomstolen med marknadsdomstolen, arbetsdomskäligt belopp enligt domstolens stolen eller krigsrätt med skäligt bestämmande. belopp enligt domstolens bestäm-
mande.
25 § I angelägenhet. som ej handläg- I angelägenhet. som ej handlägges vid allmän domstol, krigsrätt, ges vid allmän domstol, bostads-
arbetsdomstolen eller bostadsdom- domstolen, marknadsdomstolen,
stolen, beslutar biträde om utred- arbetsdomstolen eller krigsrätt, be-
ning. Har biträde ej förordnats, be- slutar rättshjälpsnämnden om ut-
slutar rättshjälpsnämnden. Har i redning. Utan hinder härav får biärende om bodelning förordnats träde besluta om utredning av
Skiftexman, beslutar denne om ut- mindre omfattning. Samma befo-
redning. genhet tillkommer skiftesman som förordnats i ärende om bodelning.
Den som medverkat vid utred- Den som medverkat vid utred-
ning som avses I första stycket har ning som avses i första stycket har
rätt till ersättning enligt föreskrifter rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ersätt- som regeringen meddelar. Ingår utningen bestämmes av rättshjälps- redningen i mål eller ärende som
nämnden. har anhängiggjorts vid domstol, ar-
rendenämnd, hyresnämnd, statens
va-nämnd eller överexekutor, be-
stämmes ersättningen av myndig-
heten. I annat fall bestämmes er-
sättningen av rättshjälpsnämnden.
Ersättning för inställelse
26 §
Ersättning som avses i 9 § andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser
som regeringen meddelar. Ersättning enligt första stycket Ersättning enligt första stycket
bestämmes av den myndighet inför bestämmes av den myndighet inför
vilken inställelsen sker. Vid instäl- vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller an- lelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap en- egenskaper i mål om faderskap en-
ligt 3 kap. föräldrabalken bestäm- ligt 3 kap. föräldrabalken bestäm-
mes ersättningen av domstolen. mes ersättningen av domstolen. Er-
sättning för inställelse vid läkarun-
dersökning enligt 21 kap. 10 § för-
äldrabalken bestämmes av länsrät-
ten.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
Betalning av rättshjälpsavgift.
avräkning med biträde och slutreg-
lering
27 § Har biträde förordnats, betalas Finns biträde enligt denna lag, kostnadsbidrag till biträdet intill betalas rättshjälpsavgift wi biträ-
det enligt 19 § fastställda maximi- det intill det enligt 19 § fastställda beloppet. Vad som sagts nu gäller maåximibeloppet. ej i den mån skyldigheten att utge sådant bidrag redan fullgjorts enligt 16 § andra stycket.
Från ersättning enligt 22 § skall Från ersättning enligt 22 § skall avräknas vad den rättssökande är avräknas vad den rättssökande är
skyldig att utge som kostnadsbi- skyldig att utge som rättshjälpsavdrag till biträdet. Understiger er- gift till biträdet. Understiger ersättsättningen det bidrag som skall av- ningen den avgift som skall avräkräknas, svarar biträdet mot stats- nas svarar biträdet. om kostnader
verket för mellanskillnaden och har utöver biträdesersättnjngen upp-
att inbetala denna. kommit i rättshjälpsärendet. mot
statsverket för mellanskillnaden
och har att inbetala denna.
Har biträde ej förordnats, skall Finns ej biträde, skall rätts-
kostnadsbidraget erläggas till rätts- hjälpsavgiften erläggas till stats-
hjälpsnämnden. verket.
28 §
Har sedan beslut om allmän Har sedan beslut om allmän rättshjälp meddelats maximibelop- rättshjälp meddelats maximibelop-
pet blivit höjt, skall det bidrag som pet blivit höjt. skall den avgift som kan föranledas av höjningen erläg- kan föranledas av höjningen crläg-
gas till rättshjälpsnämnden. gas till statsverket.
28 a §
Fastställes — rättshjälpsavgiften
till lägre belopp än det som den
rättssökande tidigare inbetalat,
skall melHanskillnaden återbetalas
till honom. Med återbetalningen får dock anstå, om det finns anled-
ning antaga att högre avgift kom-
mer att fastställas på grund av vt-
terligare kostnader för rättshjälpen.
29 §
Har den som beviljats allmän I mål eller ärende som är an-
rättshjälp eller ställföreträdare för hängigt vid allmän domstol skall honom genom vårdslöshet eller för- domstolen i samband med att den summelse föranlett ökade kostna- fastställer ersättning till biträde
der för rättshjälpen. får vid fast- också fastställa ränshjälpsavgift ställande enligt 30 % av det slutliga och göra avräkning med den som kostnadsbidraget maximibeloppet haft rättshjälp och med biträdet.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse
överskridas efter vad som är skä- Finns ej biträde eller begär biträligt. de ej ersättning, fastställes rättshjälpsavgift och göres avräkning
med den som haft rättshjälp när domstolen skiljer sig från målet el-
ler ärendet eller när rättshjälpen upphör. Är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid allmän domstol,
skall rättshjälpsnämnden fastställa
rättshjälpsavgift och göra avräkning. Därvid skall första och andra styckena äga motsvarande tillämpning.
30¶Sedan den rättsliga angelägen- Har den som beviljats allmän heten slutförts eller rättshjälpen på rättshjälp eller ställföreträdare för annat sätt upphört. skall rätts- honom genom vårdslöshet eller förhjälpsnämnden fastställa slutligt summelse föranlett ökade kostkostnadsbidrag och göra avräkning nader för rättshjälpen. får vid
med den som haft rättshjälp. fastställande enligt 29 % av rätts-
hjälpsavgift maximibeloppet överskridas efter vad som är skäligt.
Motparts — ersättningsskyldighet
för kostnad för allmän rättshjälp
31 8 I fråga om part som åtnjuter all- I fråga om part som åtnjuter all-
män rättshjälp i mål eller ärende vid män rättshjälp i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbets- allmän domstol äger i fråga om domstolen eller bostadsdomstolen kostnaderna för rättshjälpen beäger i fråga om kostnaderna för stämmelse i lag om parts rätte-
rättshjälpen bestämmelse i lag om gångskostnad tillämpning utom beparts rättegångskostnad tillämp- träffande ersättning för ränta. Mot-
ning utom beträffande ersättning part eller annan som är ersättningsför ränta. Motpart eller annan som skyldig för sådana kostnader skall är ersättningsskyldig för sådana äläggas att utge ersättningen enligt
kostnader skall åläggas att utge er- vad som sägs i 33 §.
sättningen till statsverket. Vinner makar efter gemensam Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äkten- ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken skapsskillnad och har ena maken
åtnjutit allmän rättshjälp. skall rät- åtnjutit allmän rättshjälp, skall rät-
ten. om det ej med hänsyn till om- ten ålägga andra maken att betala
ständigheterna är obilligt. ålägga statsverket hälften av kostnaderna
andra maken att betala statsverket för rättshjälpen. Om maximibelop-
hälften av kostnaderna för rätts- pet för andra makens rättshjälps-
hjälpen. avgift skulle ha varit lägre än som
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
motsvarar hälften av rättshjälps-
kostnaderna, — skall åläggandet
dock begränsas till vad som mot-
svarar -maximibeloppet. Ersätt-
ningsskyldighet skall ej åläggas om
maximibeloppet ej skulle överstiga
uvgiften enligt 12 § första stycket
första meningen och ej heller om
det med hänsyn till omständighe-
terna annars är obilligt.
Har i ärende om bodelning skif- Har i ärende om bodelning skif-
tesman förordnats och har ena ma- tesman förordnats och har ena ma-
ken åtnjutit allmän rättshjälp. skall ken åtnjutit allmän rättshjälp, skall
rättshjälpsnämnden. om det ei med andra stycket äga motsvarande till-
hänsyn till omständigheterna är lämpning i fråga om kostnaderna obilligt, ålägga andra maken att för skiftesmannen och för utred-
betala statsverket hälften av kost- ning som denne har föranstaltat naderna för skiftesmännen och för om. Beslutet om ersättningsskyldig-
utredning som denne har föranstal- het får verkställas enligt vad som är
tat om. Beslutet får verkställas en- föreskrivet om domstols dom. ligt vad som är föreskrivet om domstols dom.
Överstiger i fall som avses i and-
ra eller tredje stycket sunman av
ersättning som make ålagts att be-
tala och den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift kostnaderna för rätts-
hjälpen, skall den make som åtnju-
ter allmän rättshjälp berättigas få
tillbaka den överskjutande delen.
Skall i annat fall beslut meddelas Skall i annat fall beslut meddelas
om fördelning av kostnader mellan om fördelning av kostnader mellan parter. äger därom gällande be- parter. äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämp- stämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för all- ning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall män rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas mot betalningsskyldighet åläggas för statsverket för dessa kostnader i dessa kostnader i deras helhet eller deras helhet eller till viss kvotdel till viss kvotdel utan angivande av utan angivande av bestämt belopp. bestämt belopp.
32 §
När mål eller ärende i vilket part När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall har allmän rättshjälp avgöres. skall beslut samtidigt meddelas angåen- beslut samtidigt meddelas angåen-
de ersättning till statsverket enligt de = ersättningsskyldighet — enligt
31 §. 31 8.
29 Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 90
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Fördelning av ersättning mellan statsverket och den som haft allmän rättshjälp
33 §
Ersättning som motpart eller an- Har motpart eller annan enligt nan enligt 31 § betalat till statsver- 318 dlagts ersättningsskyldighet ket för kostnader för allmän rätts- för rättshjälpskostnader, skall cr-
hjälp skall utges till den som erhål- sättningen utges till statsverket. lit rättshjälpen i den mån ersätt- om ersättningen till den del den
ningen — överstiger — kostnaderna motsvarar den rättssökandes rättsminskade med vad som erlagts i hiälpsavgift utgör högst fem prokostnadsbidrag. cent av det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Den rättssökande skall i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp motsvarande erlagd rättshjälpsav-
gift.
Överstiger den del av ersättningen som motsvarar den rättssökandes rättshjälpsavgift fem procent
av basbeloppet, skall den ersätt-
ningsskyldige utge belopp motsvarande rättshjälpsavgiften till den rättssökande och återstoden till statsverket.
Har = ersättningsskyldighet — ej ålagts till fullt belopp, skall vad i första och andra styckena sägs om rättshjälpsavgift avse den del av avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten. Har allmän rättshjälp beviljats Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verk- sökande i ärende angående verkställighet enligt utsökningslagen ställighet enligt utsökningslagen
(1877:31 s. 1), äger bestämmelser- (1877:31 s. 1). äger bestämmelser-
na i första stycket om ersättning na i första—tredje styckena om ermotsvarande tillämpning i fråga om sättning motsvarande tillämpning i exekutionsavgift som i ärendet ut- fråga om tlilläggsavgift enligt exetagits hos motparten. kutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) som i ärendet uttagits hos motparten.
Upphörande av allmän rätts-
hjälp
34 §
Rättshjälpsnämnden skall för- Allmän rättshjälp skall upphöra ordna att rättshjälpen skall upphö- om
ra om 1. kostnadsbidrag ej erlägges en- |. rättshjälpsavgift ei erlägges ligt 27 eller 28 §. enligt 27 eller 28 8.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. sökanden lämnat oriktig upp- 2. den rättssökunde lämnat orik-
gift och rättshjälp ej skulle ha bevil- tig uppgift och rättshjälp ej skulle
jats om riktig uppgift lämnats. ha beviljats om riktig uppgift läm-
nats,
3. sökanden uppsåtligen eller av 3. den rättssökande uppsåtligen
grov oaktsamhet lämnat oriktig eller av grov oaktsamhet lämnat uppgift, som varit ägnad att leda till oriktig uppgift. som vant ägnad att
beirielse från eller till för lägt slut- leda till befrielse frän eller till för ligt kostnadsbidrag, låg rättshjälpsavgift,
4. sökanden ej längre kan anses 4. den rättssökande ej längre ha befogat intresse av att få sin sak kan anses ha befogat intresse av att behandlad, eller få sin sak behandlad, eller
5. de ekonomiska förhållandena 5. de ekonomiska förhållandena ändrats I sådan mån att sökanden ej ändrats i sådan mån att den rättssölängre är berättigad till allmän rätts- kande ej längre är berättigad till allhjälp. män rättshjälp.
I fall som avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande cj meddelas. om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör.
Meddelas förordnande om all- Meddelas förordnande om all-
män rättshjälps upphörande, skall män rättshjälps upphörande. skall den som haft rättshjälp själv bära den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. I fall som kostnaderna för denna. Föreligger
avses i första stycket I och 4 skall särskilda skäl. får förordnas att hans ansvar dock ej överstiga kostnaderna eller del därav skall maximibeloppet. om ej annat följer betalas av statsverket. av 29 §.
Beslut i fråga om upphörande av
allmän rättshjälp meddelas, om
den rättsliga angelägenheten är
anhängig vid allmän domstol, av
domstolen och i annat fall av rätts-
hjälpsnämnden. Beslut får också
meddelas i samband med prövning
av besvär enligt 49 §.
Rättshjälp ät misstänkt i brottmål
35 §
Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.
36 § Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 35 § får beviljas
tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket.
Vid prövning enligt första stycket äger 6 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.
Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.
37 §
I fråga om förmåner vid rätts- Vid rättshjälp enligt 36 § äger 9 §
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
hjälp enligt 36 § äger 9 § andra andra stycket 2, 4 och 5,9 a §, 208 stycket 2, 4 och 5, 20 § första styc- första stycket sumt 24 och 26 8§ ket samt 24 och 26 88 motsvarande motsvarande tillämpning. tillämpning.
38 &! Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 §. I fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken. 18 § lagen (1957: 668) om utlämning för brott, 14 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asovia-
litet, 39 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkstäl-
lighet av brottsmålsdom samt 29 § lagen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet gäller vad där är föreskrivet.
39 § Beslut om rättshjälp enligt 36 § meddelas på ansökan av den tilltalade.
Sådant beslut meddelas av den domstol där målet är anhängigt.
Har rätten skilt saken från sig får den. till dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sådan talan utgått. bevilja honom rättshjälp i högre rätt.
Föreligger omständighet som Föreligger omständighet som
anges I 34 § första stycket 2 beträf- anges i 34 § första stycket 2 beträf-
fande den tilltalade. skall domsto- fande den tilltalade, skall domsto- Ien förordna att rättshjälpen skall Ien förordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för upphöra. Dömes den tilltalade för brottet. skall han utan hinder av brottet. skall han utan hinder av vad som föreskrives i 38 § första vad som föreskrives i 38 § första
stycket åläggas att betala hela kost- stycket åläggas att betala hela kost-
naden för rättshjälpen. naden för rättshjälpen. Föreligger
särskilda skäl, får dock förordnas
att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket. Ändras den tilltalades ekonomiska förhållanden i sådan mån att han ej längre är berättigad till rättshjälp, skall domstolen förordna att rättshjälpen
skall upphöra.
40 & Ansökan om rättshjälp enligt 36 § Ansökan om rättshjälp enligt 368 skall vara skriftlig samt innehålla skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som re- uppgifter i de hänseenden som re-
geringen bestämmer. Om särskilda geningen eller, efter regeringens beskäl föreligger, får ansökan göras myndigande, domstolsverket bemuntligen. stämmer. Om särskilda skäl förelig-
ger, får ansökan göras muntligen.
!' Lydelse enligt prop. 1978/79:3.
Prop. 1978/79: 90 45 a
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Rättshjälp genom offentligt biträde
41 8?
Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende
1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intag-
ning enligt 8 eller 95 eller utskrivning enligt 16 eller 19§ lagen (1966: 293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i
eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av
särskoleelev enligt 28§ samma lag, 3. hos förvaltningsdomstol angående tvängsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enhgt 18 eller 55§ lagen (1954: 579) om nyk-
terhetsväård eller kvarhållande enligt 458 samma lag.
4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 298 barnavårds-
lagen (1960: 97) eller utredning enligt 308 samma lag eller angående sådan
samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42§ samma lag,
5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavärdslagen (1960: 97),
6. angående förpassning enligt 6. angående förpassning eller ututlänningslagen (1954:193) samt visning — enligt — utlänningslagen vid utredning hos polismyndighet (1954: 193) samt vid utredning hos
när fråga har uppkommit om för- polismyndighet när fråga har upppassning, kommit om förpassning eller utvis-
ning,
7. angående utvisning enligt ut- 7. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193). länningslagen (1954:193), dock ej
hos polismyndighet. såvida icke
anledning föreligger att underställa
ärendet den centrala utlännings-
myndigheten eller utlänningen en-
ligt 35§ samma lag hållits i förvar
längre än en vecka.
8. angående avvisning enligt ut- 8. angående verkställighet enligt
länningslagen (1954: 193), dock ej utlänningslagen (1954: 193), om an-
hos polismyndighet, såvida icke an- ledning föreligger att underställa ledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlännings-
ärendet den centrala utlännings- myndigheten med stöd av 58§ and-
myndigheten eller utlänningen en- ra stycket samma lag eller hänskjuligt 35§ samma lag hållits i förvar ta ärendet dit med stöd av 58 § tredlängre än en vecka, je stycket samma lag eller om ut-
länningen enligt 35 § samma lag hål-
lits i förvar längre än en vecka,
9. angående verkställighet enligt 9. angående = föreskrifter som utlänningslagen (1954: 193), om an- meddelats enligt 10 §, 34§ eller 51 §
ledning föreligger att underställa femte — stveket — utlänningslagen
ärendet den centrala utlännings- (1954: 193). myndigheten med stöd av 58 § and- 2 Senaste lydelse 1978: 363.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 8 tred- Je stycket samma tag eller om utlänningen enligt 35§ samma lag hållits i förvar längre än en vecka. 10. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71§ första stycket = utlänningslagen — (1954:
193).
Il. angående föreskrifter som Il. angående förverkande av
meddelats enligt 108. 34§ eller 51§ villkorligt medgiven frihet enligt 26
femte = stycket utlänningslagen kap. brottsbalken, (1954: 193), 12. angående dåterintagning i an- 12. angående hemsändande av stalt enligt 29 eller 30 kap. brottsutlänning med stöd av 718 första balken, stycket = utlänningslagen — (1954: 193), 13. angående = förverkande av 13. angående verkställighet utvillkorligt medgiven frihet enligt 26 omlands av frihetsberövande påkap. brottsbalken. följd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk-
ställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. 14. angående återintagning i an- 14. angående utlämning enligt stalt enligt 29 eller 30 kap. brotts- lagen (1970:375) om utlämning till balken. Danmark. Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. 15. angående verkställighet ut- )5. angående kastrering enligt omlands av frihetsberövande på- lagen t1944:133) om kastrering, om följd enligt lagen (1963:193) om giltigt samtycke till åtgärden ej samarbete med Danmark, Finland. lämnats. Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmäålsdom,
16. angående utlämning enligt 16. hos regeringen enligt 1I$ lagen (1970:375) om utlämning till andra stycket lagen (1975: 1360) om Danmark, Finland. Island eller tvångsåtgärder i spaningssyfte i Norge för verkställighet av beslut vissa fall. om vård eller behandling, 17. angående kastrering enligt
lagen (1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke till åtgärden ej
lämnats,
18. hos regeringen enligt 18
andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
42 8?
I ärende som anges i 418 1-5 I ärende som anges i 418 1—5 och 13-17 skall offentligt biträde och 1!/—1S5 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av dennes rätt. Vid bedömningen
av behovet skall särskilt beaktas av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstri- om i väsentligt hänseende motstri-
diga sakuppgifter lämnats under ut- diga sakuppgifter lämnats under ut-
redningen eller betydelsefulla sak- redningen eller betydelsefulla sak-
förhållanden i övrigt är oklara. förhållanden i övrigt är oklara.
I ärende som anges i 418 6—9, I ärende som anges i 41§ 6—10
HH, 12 och 18 skall offentligt biträde och 16 skall offentligt biträde utses,
utses, om det ej måste antagas att om det ej måste antagas att behov
behov av biträde saknas. av biträde saknas.
43 §
Offentligt biträde förordnas av Offentligt biträde förordnas efter
rättshjälpsnämnd efter ansökan av ansökan av den som åtgärden avser
den som åtgärden avser eller anmä- eller då annars anledning föreliglan av den myndighet som handläg- ger. ger målet eller ärendet. I ärende Biträde förordnas av den mynhos regeringen får anmälan göras dighet som handlägger målet eller av chefen för det statsdepartement, ärendet. Dock ankommer prövtill vilket ärendet hör, eller av tjäns- ningen teman som departementschefen I ärende hos barnavårdsnämnad, bestämmer. social centralnämnd eller social di-
striktsnämnd enligt 41 § 4 på läns-
rätten,
i ärende som avses i41§6—10 el-
ler 16 på rättshjälpsnämnden samt
i ärende hos polismyndighet en-
ligt 41 § 14 på länsrätten.
I annat ärende hos regeringen än
som omfattas av andra stycket för-
ordnas biträde av chefen för det de-
partement till vilket ärendet hör el-
ler av tjänsteman som departe-
mentschefen bestämmer.
Förordnande gäller även när talan fullföljes elter meddelat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myn-
dighets avgörande.
Ansökan eller anmälan upptages Ansökan om offentligt biträde av den rättshjälpsnämnd inom vars ges in till den myndighet som hand-
verksamhetsområde den som åt- lägger målet eller ärendet eller, i gärden avser är bosatt eller, i fråga ärende hos regeringen, till det de-
om den som ej är bosatt i landet, av partement till vilket ärendet hör. 3 Senaste lydelse 1978: 363.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
den rättshjälpsnämnd som rege- Avser ansökan offentligt biträde i ringen bestämmer. ärende som uvses i 41§ 6—-10 eller Ansökan eller anmälan får upp- 16, ges dock ansökan in till rättstagas av annan rättshjälpsnämnd hjälpsnämnden. än som följer av tredje stycket, om Myndighet som inte själv får förnämnden finner särskilda skäl före- ordna offentligt biträde skall till beligga. hörig myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behover av offentligt biträde.
44 §
Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon
som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra
avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. I fråga om offentligt biträde äger I fråga om offentligt biträde äger
bestämmelserna I 21 § andra och bestämmelserna i 21 8 första styc-
tredje styckena, 22 8 första och ket sista meningen, andra och tred-
andra styckena samt 23 § motsva- Je styckena, 22 § första och andra rande tillämpning. styckena samt 23 § motsvarande tillämpning.
Ersättning till offentligt biträde I fråga om beslut som meddelas fastställes av rättshjälpsnämnden med stöd av andra stycket äger 43 §
och utgår av allmänna medel. andra och tredje styckena motsva-
rande tillämpning. Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel.
45 rr I mål eller ärende som avses I I mål eller ärende som avses i
418 får offentligt biträde föranstalta 418 får offentligt biträde föranstalta
om sådan utredning som är skäligen om sådan utredning som är skäligen
påkallad för tillvaratagande av dens påkallad för tillvaratagande av dens
rätt som åtgärden avser och som ej rätt som åtgärden avser och som ej
kan erhållas genom myndighet som kan erhållas genom myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Har handlägger målet eller ärendet. Har
offentligt biträde ej utsetts, får offentligt biträde ej utsetts, får rättshjälpsnämnd som avses i 43§ rättshjälpsnämnden på ansökan av
på ansökan av den som åtgärden den som åtgärden avser besluta om avser besluta om utredning. utredning.
Den som efter beslut av offentligt Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd med- biträde eller rättshjälpsnämnd medverkat vid utredning har rätt till er- verkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt sättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen med- bestämmelser som regeringen med-
delar. Ersättningen fastställes av delar. I fråga om fastställande av rättshjälpsnämnden. ersättningen äger 43§ andra och tredje styckena motsvarande tilllämpning.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Rådgivning
46 8
Med rädgivning förstäs i denna Med rådgivning förstås i denna
lag kortare rådgivning och därmed lag rådgivning och därmed jäm- Jämförlig åtgärd i rättslig angelä- förlig åtgärd i rättslig angelägenhet
genhet. Som rådgivning skall dock under högst en timme. Som rådgivej anses åtgärd i angelägenhet som ning skall dock ej anses åtgärd it avses i 88 första stycket 5 eller som angelägenhet som avses I 8 § första
omfattas av förordnande som med- stycket 5 eller som omfattas av fördelats med stöd av 8 8& andra styc- ordnande som meddelats med stöd
ket. av 8 § andra stycket.
47 8
Rådgivning sker mot en avgift Rådgivning sker moi en avgift
som motsvarar en etthundratjugo- som motsvarar en halv procent av
femtedel av det basbelopp som an- det basbelopp som anges i 6§ första ges 163 första stycket, jämnad till stycket för varje påbörjad tidspenärmast lägre tiotal kronor. Avgif- riod om 15 minuter. Avgiften för ten får nedsättas eller efterges, om rådgivningen jämnas till närmast särskilda skäl föreligger. För vad lägre tiotal kronor. Avgiften får som nedsatts eller eftergivits utgår nedsättas eller efterges, om särskil-
ersättning av allmänna medel till da skäl föreligger. För vad som
den som meddelat rådgivning. nedsatts eller eftergivits utgår er-
sättning av allmänna medel till den
som meddelat rådgivning.
Lämnas efter rådgivning allmän Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för råd- rättshjälp, skall kostnaden för råd-
givningen anses som en kostnad för givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den den allmänna rättshjälpen. Erläg-
rättssökande får därvid räkna sig gande av rådgivningsavgift skall an-
erlagd rådgivningsavgift till godo ses som betalning på rättshjälpsav-
såsom betalning på kostnadsbi- gift.
drag.
48 8
Rådgivning meddelas av advokat Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurist på advo- eller av biträdande jurist på advo-
katbyrå utan beslut av rättshjälps- katbyrå utan beslut av myndighet. nämnden.
Beslut om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift meddelas av biträdet.
Särskilda bestämmelser
49 §
Mot rättshjälpsnämnds eller an- I fråga om talan mot allmän
nan förvaltningsmyndighets beslut domstols beslut enligt denna lag enligt denna lag föres talan hos tillämpas vad som ti allmänhet gältcentralmyndigheten genom besvär. ler om talan mot beslut av domsto-
Mot centralmyndighetens beslut i len.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
anledning av besvär får talan ej Mot beslut enligt denna lag av
föras. rättshjälpsnämnd eller annan för-
valtningsmyndighet som ej omfat-
tas av första stycket föres talan hos
besvärsnämnden genom besvär.
Detsamma gäller beslut av depar-
tementschef eller tjänsteman som
avses i 43§ tredje stycket.
Talan får ej föras mot besvärs-
nämndens beslut enligt denna lag.
49 a §
Besvär mot beslut i fråga om
rättshjälp får anföras, förutom av
enskild part, av domstolsverket.
Undanröjes beslut om rättshjälp,
skall den som haft rättshjälpen
själv bära kostnaderna för denna.
Föreligger särskilda skäl, får dock
förordnas att kostnaderna eller del
därav skall betalas av statsverket.
50 & Bestämmelserna i denna lag om Bestämmelserna i denna lag om
angelägenhet, som skall prövas av angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även = förvaltningsmyndighet, gäller även sådant ärende vid allmän domstol, sådant ärende vid allmän domstol,
krigsrätt, arbetsdomstolen eller bo- som avser domstolens förvaltande
stadsdomstolen, som avser dom- verksamhet. stolens förvaltande verksamhet.
51 8
Den som, i firma eller annars, I yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätt som är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverksamhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes till böter. Detsamma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i yrkesmässig verk-
samhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller benämning som är ägnad ati leda till förväxling därmed.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Har allmän rättshjälp beviljats före denna lags ikraftträdande skall om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna i 16 och 17 §§, 22 § tredje stycket, 27—30 och 34 §§ är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den 1
juli 1979, beträffande 22 § tredje stycket, 27 § andra och tredje styckena, 28-30 och 34 §§ dock endast till utgången av år 1980. Utöver 20 § i dess
nya lydelse skall även 20 § andra stycket i dess lydelse före den 1 juli 1979 gälla. Ersättning till medlare fastställes av domstolen. Kostnadsbidrag som
har fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre lydelse skall
vid tillämpningen av lagen i dess nya lydelse jämställas med rättshjälpsav-
gift.
Har motpart före denna lags ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnad jämlikt 31 §, skall statsverkets rätt att enligt nämnda paragraf uppbära ersättning som tillkommer den rättssökande övergå på denne, om ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat uttagas inom ett år från beslutet om ersättningsskyldighet.
2 Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs att 21 kap. 11§ föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §'
Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.
Kostnad för utförande av upp- Kostnad för utförande av uppdrag enligt 28 första stycket andra drag enligt 2§ första stycket andra punkten, hämtning eller omhänder- punkten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkarunder- tagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. sökning betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning för sådan Den som har hand om barnet får kostnad prövas av länsrätten. tillerkännas ersättning och förskott
i anledning av kostnad för resa och
uppehälle i samband med inställel-”
se vid läkarundersökning enligt
10 §. Härvid äger 15§ förvalt-
motsvarande tillämpning.
Fråga om ersättning enligt andra
och tredje styckena prövas av läns-
rätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
3 Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 17 kap. 14§, 30 kap. 128, 31 kap. 18, 33 kap. 5§, 49 kap. 4 och 7 §§, 52 kap. 18, 54 kap. 8§ samt 56 kap. 1§ skall ha nedan angivna lydelse.
17 kap.
14 §?
Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft. ! Senaste lydelse 1971: 305. ? Senaste lydelse 1972: 430.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Beslut under rättegängen, mot Beslut under rättegången. mot
vilket talan ej mä föras särskilt. vilket talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet. Vad skall genast gå I verkställighet. Det-
nu sagts gälle ock beslut. varige- samma gäller beslut. varigenom
nom rätten avvisat ombud eller bi- rätten träde eller ogillat tredje mans yr- I. avvisat ombud eller biträde, kande att få som intervenient delta- 2. ogillat tredje mans yrkande
ga I rättegången eller utlåtit sig an- att få som intervenient deltaga i rät-
gående ersättning eller förskott till tegången. biträde, vittne, sakkunnig eller an- 3. utlätit sig angående ersättning nan, som ej är part eller interve- eller förskott till biträde, vittne, nient. eller förordnat om någons sakkunnig eller annan, som ej är hållande i häkte eller om kvarstad. part eller intervenient. skingringsförbud eller annan hand- 4. förordnat om någons hällande
räckning eller om hävande av sådan 1 häkte eller om kvarstad, sking-
åtgärd eller till biträde utsett annan. ringsförbud eller annan handräckän part föreslagit. Rätten äge, när ning eller om hävande av sådan åt-
skäl äro därtill. i beslut, varigenom gärd.
föreläggande meddelats part eller 5. till biträde utsett annan än annan att förete skriftligt bevis eller part föreslagit, eller att tillhandahålla föremål för syn el- 6. utlåtit sig i annat fall än som
ler besiktning. förordna, att beslu- avses i 3 eller 5 i fråga som gäller
tet må verkställas utan hinder av att allmän rättshjälp, dock ej beslut det icke äger laga kraft. om ersättningsskyldighet — enligt
318 rättshjälpslagen (1972:429).
Rätten äge, när skäl äro därtill,
i beslut, varigenom föreläggande
meddelats part eller annan att före-
te skriftligt bevis eller att tillhanda-
hålla föremål för syn eller besikt-
ning. förordna att beslutet må verk-
ställas utan hinder av att det icke
äger laga kraft.
Är särskild föreskrift meddelad därom. att dom eller beslut, som icke äger laga kraft. må verkställas, vare den gällande.
30 kap.
12 8 Beslut under rättegången, mot Beslut under rättegången. mot vilket talan ej må föras särskilt, vilket talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet. Vad skall genast gå i verkställighet. Detnu sagis gälle ock beslut, varige- samma gäller beslut varigenom rätnom rätten avvisat ombud, biträde ten eller försvarare eller utlåtit sig an- 1. avvisat ombud, biträde eller
gående ersättning eller förskott av försvarare, allmänna medel till målsägande el- 2. utlåtit sig angående ersättning ler angående ersättning eller för- eller förskott av allmänna medel till
3 Senaste lydelse 1972: 430.
Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse
skott till biträde. försvarare, vittne. målsägande eller angående ersätt-
sakkunnig eller annan, som ej är ning eller förskott tull biträde, för-
part, eller angående häktning eller svarare, vittne, sakkunnig eller anåtgärd. som avses I 25—28 kap., el- nan, som ej är part, ler ull försvarare utsett annan, än 3. utlätit sig angående häktning part föreslagit. Rätten äge. när skäl eller åtgärd. som avses i 25—28 äro därtill. i beslut, varigenom före- kap., läggande meddelats part eller an- 4. tll försvarare utsett annan än nan att förete skriftligt bevis eller part föreslagit, eller att tillhandahålla föremål för syn el- 5. utlåtit sig i annat fall än som ler besiktning. förordna, att beslu- avses I 2 eller 4 i fråga som gäller tet må verkställas utan hinder av att rättshjälp, dock ej beslut om skyl-
det icke äger laga kraft. dighet att till statsverket återbetala
kostnad för rättshjälpen.
Rätten äge, när skäl äro därtill. :
beslut. varigenom = föreläggande
meddelats part eller annan att före-
te skriftligt bevis eller att tillhanda-
hålla föremål för syn eller besikt-
ning. förordna att beslutet må verk-
ställas utan hinder av att det icke
äger laga kraft.
Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft. må verkställas, vare den gällande.
31 kap.
1¶Dömes i mål, vari åklagare för ta- Dömes i mål, vari åklagare för ta- Jan. den tilltalade för brottet. skall lan, den tilltalade för brottet, skall
han till statsverket återgälda vad han till statsverket återgälda vad
enligt rättens beslut av allmänna enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid medel utgått för hans inställelse vid rätten under förundersökningen. rätten under förundersökningen, till vittne eller sakkunnig eller eljest till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersök- för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i er- ningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare så ock stats- sättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande verkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock till rätten. Den tilltalade vare dock
ej ersättningsskyldig för kostnad. ej ersättningsskyldig för kostnad. som icke skäligen varit påkallad för som icke skäligen varit påkallad för
utredningen, eller för kostnad, som utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller för- vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltala- summelse av annan än den tilltala-
de, hans ombud eller av honom ut- de, hans ombud eller av honom ut-
sedd försvarare. Han vare ej heller sedd försvarare. Han vare ej heller I annat fall än som sägs i 4§ förs- i annat fall än som sägs i 4§ första ta stycket skyldig att betala mera stycket skyldig att betala mera än än som motsvarar det för honom som motsvarar det för honom gäl-
+ Senaste lydelse 1974: 573.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gällande maximibeloppet för kost- lande maximibeloppet för rättsnadsbidrag vid allmän rättshjälp hjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972: 429). enligt rättshjälpslagen (1972: 429). Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda får jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden. Om det belopp som den tilltalade Om det belopp som den tilltalade skulle hava att ersätta understiger skulle hava att ersätta understiger visst av regeringen fastställt be- rättshjälpsavgiften — enligt 12§ lopp, skall kostnaden stanna å första stycket första meningen statsverket. rättshjälpslagen (1972:429), skall kostnaden stanna å statsverket.
33 kap.
si Tredskodom delgives genom rät- Tredskodom delgives genom rättens försorg endast tens försorg endast om den innebär att fordran fast- om den innebär att fordran fastställes att utgå med särskild för- ställes att utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom eller tomt- månsrätt i fast egendom eller tomträtt, rätt, om den part som yrkat tredsko- om den part som yrkat tredskodomen begär det, eller domen begär det, eller om part beviljats rättshjälp ge- om part beviljats allmän rättsnom beslut av rättshjälpsnämnden. hjälp.
49 kap. 4 §e Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt, om rätten 1. avvisat ombud, biträde eler försvarare: 2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången; 3. förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen eller 9§ första stycket S radioansvarighetslagen (1966: 756) funnit det vara av synnerlig vikt att där avsedd uppgift lämnas vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran; 4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad: S. utlåtit sig angående ersättning 5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersätt- målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, för- ning eller förskott till biträde, för-
5 Senaste lydelse 1972: 430. & Senaste lydelse 1977: 1020.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
svarare, vittne, sakkunnig eller an- svarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller interveni- nan, som ej är part eller intervenient: ent, eller angående avräkning med
biträde vid allmän rättshjälp;
6. utlåtlit sig i tvistemål angående 6. utlåtit sig i tvistemål angående
kvarstad, skingringsförbud eller an- kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller i brottmål nan handräckning eller i brottmål
angående häktning eller åtgärd, angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25—28 kap.; eller som avses i 25—28 kap.;
7. avslagit begäran om rättshjälp 7. avslagit begäran om biträde eller om ersättning eller förskott till eller försvarare eller till sådant upp-
part, som åtnjuter sådan förmån, drag förordnat annan än part före-
eller avslagit begäran om biträde slagit; eller försvarare eller till sådant upp- 8. utlåtit sig i annat fall än som drag förordnat annan, än part före- avses i 5 eller 7 i fråga som gäller slagit. allmän rättshjälp; eller
9. avslagit begäran om rätts-
hjälp åt misstänkt i brottmål eller
om ersättning eller förskott till
part, som åtnjuter sådan förmån.
Särskild talan skall föras genom Särskild talan skall föras genom
besvär. Är fråga om beslut, som av- besvär. Är fråga om beslut, som av-
ses I I, 2, 3 eller 7, åligge den som ses i I, 2, 3, 7.8 eller 9, åligge den vill föra talan att, om beslutet med- som vill föra talan att, om beslutet delats vid sammanträde för för- meddelats vid sammanträde för för-
handling, genast och eljest inom en handling, genast och eljest inom en
vecka från den dag, då han erhöll vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje: för- del därav, anmäla missnöje: försummas det, äge han ej vidare rätt summas det, äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast. om till talan. Rätten pröve genast, om
anmälan rätteligen gjorts. anmälan rätteligen gjorts.
78 Har underrätt förklarat domare Har underrätt förklarat domare
jävig eller ogillat jäv mot särskild jävig eller ogillat jäv mot särskild
ledamot av nämnd eller bifallit be- ledamot av nämnd eller bifallit be- - gäran om rättshjälp, skall vid un- gäran om rättshjälp åt misstänkt i derrättens beslut förbliva. brottmål, skall vid underrättens be-
slut förbliva.
52 kap.
1§
Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga:; har beslut under rättegången raeddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag.
då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses 149 kap. 6§, vare ej inskränkt till viss tid.
7 Senaste lydelse 1972: 430.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om skyldighet att anmäla miss- Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 nöje med eslut, som avses i 49 kap. 3§ eller 4§ första stycket I, 2, kap. 3§ eller 4§ första stycket I, 2, 3 eller 7, stadgas I nämnda kapitel. 3, 7,8 eller 9, stadgas i nämnda ka-
pitel.
54 kap.
Ej må talan föras mot hovrätts Ej må talan föras mot hovrätts beslut angående jäv mot domare i beslut angående jäv mot domare i underrätt eller 1 dit fullföljd fråga, underrätt eller i dit fullföljd fråga, som avses I 49 kap. 4§ första styc- som avses i 49 kap. 4 § första stycket 7 elter 6 8. ket 7 eller 9 eller 6 8.
56 kap.
Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor från den dag, då beslutet meddelades. till hovrätten inkomma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte vare ej inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla miss- Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, nöje mot hovrätts beslut i fråga. som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § som avses i 49 kap. 3§ eller 4 § första stycket I, 2, 3 ciler 7. stadgas första stycket 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, i 54 kap. 3 8. stadgas i 54 kap. 3 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
4 Förslag till Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)
Härigenom föreskrivs att 33 och 34§§ förvaltningsprocesslagen (1971: 291) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iyvdelse Föreslagen Ivdelse
33 &!
Mot skatterätts, fastighetstaxeringsrätts och länsrätts beslut föres talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut föres talan hos regeringsrätten. Mot försäkringsrätts beslut föres talan hos försäkringsöverdomstolen. Talan föres genom besvär.
Talan får föras av den som beslu- Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. tet angår, om det gått honom emot.
Att domstolsverket får föra talan
mot beslut som gäller rättshjälp
framgår av 49 a § rättshjälpslagen
(1972:429). ! Senaste lydelse 1978: 29.
Prop. 1978/79: 90 4605
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
34 8
Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talun får dock föras särskilt när rätten
I. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om
att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande.
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för honom, 5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläg-
gande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller
sakkunnig att ersätta kostnad som vällats genom försummelse eller treds-
ka,
6. förordnat angående undersök- 6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av per- ning eller omhändertagande av per-
son eller egendom eller om annan son eller egendom eller om annan liknande åtgärd eller liknande åtgärd.
7. förordnat angående ersättning 7. förordnat angäende ersättning
för någons medverkan i målet. för någons medverkan i målet, eller
8. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 7 i fråga som gäller rätts-
hjälp.
Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga. som inverkar på målets utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
5¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten
Härigenom föreskrivs att 178 lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 8!
I fråga om talan mot patentbesvärsrättens slutliga beslut finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960: 644), namnlagen (1963: 521) och lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område.
Mot patentbesvärsrättens beslut, som ej är slutligt, får talan föras endast
i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt när rätten har
? Senaste lydelse 1974: 357. ! Senaste lydelse 1977: 1021. 30 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakttaga föreläggande el-
ler ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom för-
summelse eller tredska,
4, förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,
5. utlåtit sig i annat fall än som
avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp. Särskild talan som avses i andra Särskild talan som avses i andra stycket får föras av den som beslu- stycket får föras av den som beslu-
tet angår, om det har gått honom tet angår, om det har gått honom
emot. Talan föres genom besvär emot. Att domstolsverket får föra
hos regeringsrätten. Därvid äger talan mot beslut som gäller allmän bestämmelserna i 78 förvaltnings- rättshjälp framgår av 49 a § rättsprocesslagen (1971:291) motsva- hjälpslagen (1972:429). Talan föres rande tillämpning. genom besvär hos regeringsrätten.
Därvid äger bestämmelserna i 7 §
förvaltningsprocesslagen (1971:
291) motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
6¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1973: 188) om arrendenämnder och
hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 §!
Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslut i ärende enligt 12 kap.
jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978: 304) eller i ärende angående bostadsrätt, bostadssanering eller särskild förvaltning eller i ärende enligt lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. finns bestämmelser i 12 kap. 70§ jordabalken, 31§ hyresförhandlingslagen, 768 bostads-
rättslagen (1971: 479), 218 bostadssaneringslagen (1973: 531), 34 § bostads-
förvaltningslagen (1977: 792) samt 25§ lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. Mot beslut av hyresnämnd får talan föras särskilt, om nämnden
1. avvisat ansökan som avses 18, I1, 14—16, 16 a eller 16 c 8,
2. avskrivit ärende enligt 8—-10, I5 a, 16, 16 a eller 16 c §, dock ej när
ärendet kan återupptagas,
3. förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet,
4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet, ! Senaste lydelse 1978: 306.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
S. utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 i fråga som gäller allmän rättshjälp.
Särskild talan föres genom besvär hos bostadsdomstolen inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Besvärshandlingen skall inges till domstolen.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
7¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd
Härigenom föreskrivs att 198 lagen (1976:839) om statens va-nämnd
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
19 8
Talan mot beslut av nämnden, Talan mot beslut av nämnden, som innebär avgörande av saken, som innebär avgörande av saken. föres genom vad. Detsamma gäller föres genom vad. Detsamma gäller i fråga om beslut. varigenom nämn- i fråga om beslut, varigenom nämn-
den i samband med avgörande av den i samband med avgörande av
saken ultlåtit sig om ersättning en- saken utlåtit sig om ersättning en-
ligt 14§. Särskild vadeanmälan be- ligt 14 § eller i annan fråga som hövs ej. gäller allmän rättshjälp och som rör part. Särskild vadeanmälan be-
hövs ej. Mot nämndens beslut. varige- Mot nämndens beslut. varigenom nämnden avvisat ansökan, av- nom nämnden avvisat ansökan, avskrivit mål. utlåtit sig om ersättning skrivit mål, utlåtit sig om ersättning
enligt 12§ tredje stycket eller 138 enligt 12§ tredje stycket eller 13§
eller i annat fall än som avses i eller i annat fall än som avses i första stycket utlåtit sig om ersätt- första stycket utlåtit sig om ersättning enligt 14§ eller utlåtit sig i frå- ning enligt 14 § eller i annan fråga ga som avses i 1585, föres talan ge- som gäller allmän rättshjälp eller nom besvär. Mot annat av nämn- utlåtit sig i fråga som avses i 15 §, den meddelat beslut som ej innebär föres talan genom besvär. Mot anavgörande av saken får talan föras nat av nämnden meddelat beslut endast i samband med sådan talan som ej innebär avgörande av saken som avses i första stycket första får talan föras endast i samband punkten. med sådan talan som avses i första stycket första punkten.
Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
8¶Förslag till Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)
Härigenom föreskrivs att 212 och 21988 utsökningslagen (1877:31 s. I) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
212 8!
Har överexekutor genom särskilt Har överexekutor genom särskilt
beslut utlåtit sig över omständig- beslut utlåtit sig över omständighet. som angår målets behandling: het, som angår målets behandling:
däröver må cj besvär anföras an- däröver må ej besvär anföras annorledes än I sammanhang med hu- noörledes än I sammanhang med huvudsaken. Ej vare part förment att vudsaken. Ej vare part förment att
särskilt överklaga beslut, varige- särskilt överklaga beslut, varige-
nom Överexekutor före mälets slut- nom Överexekutor före målets slutliga avgörande utlåtit sig I fråga, hga avgörande utlåtit sig i fråga. som avses I 1958 I mom., eller som avses i 1958 1 mom., eller meddelat förordnande enhet 2088. meddelat förordnande enligt 2088 Tilltror part sig visa, att utsök- eller utlåtit sig i fråga som gäller ningsmål av överexekutor onödigt allmän rättshjälp. Tilltror part sig uppehålles: äge då att däröver kla- visa, alt utsökningsmål av överexe-
ga. kutor onödigt uppehålles; äge då att
däröver klaga.
219 §?
Talan mot hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål skall fullföljas genom besvär till högsta domstolen.
Har i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målet visats
åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 2118 2 mom. finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.
Över beslut, varigenom hovrät- Över beslut, varigenom hovrät-
ten. innan ändringssökandet slutli- ten, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordnat, att överexe- gen prövas, förordnat, att överexekutors utslag icke må verkställas el- kutors utslag icke må verkställas eller att. om verkställighet redan ler att, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidta- följt, ytterligare åtgärd ej må vidta-
gas, eller utlåtit sig I fråga. som I gas. eller utlåtit sig i fråga, som i
1958 I mom. sägs, må särskild ta- 195 8 I mom. sägs, eller utlåtit sig i lan föras. Har hovrätten i annat fall fråga som gäller allmän rättshjälp,
än nu sagts genom särskilt beslut må särskild talan föras. Har hovrät-
utlåtit sig över omständighet. som ten i annat fall än nu sagts genom angår målets behandling; däröver särskilt beslut utlåtit sig över ommå besvär ej anföras annorledes än ständighet, som angår målets bei sammanhang med huvudsaken. handling; däröver må besvär ej an-
föras annorledes än i sammanhang
med huvudsaken.
! Senaste lydelse 1946: 814. 2 Senaste lydelse 1946:814.
Fj må klagan föras över utslag. varigenom hovrätten undanröjt förord-
nande, som av överexekutor meddelats enligt 208 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
9¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 23 och 34 §§ lagen (1966: 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande tydelse Föreslagen lydelse 8 Å
23 §
Mot psykiatriska nämndens be- Mot psykiatriska nämndens be-
slut får talan icke föras. slut enligt denna lag får talan icke
föras.
34 ö!
Utskrivningsnämnd eller psykia- Utskrivningsnämnd eller psykia-
iriska nämnden fär avgöra ärenden triska nämnden får avgöra ärenden
endast om nämndens samtliga leda- endast om nämndens samtliga leda-
möter äro närvarande. Beslut röran- möter äro närvarande. Beslut röran-
de förskott på ersättning som avses de förskott på ersättning som avses
132 8 eller 33 § tredje stycket får i 32 8 eller 33 § tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde- dock på nämndens vägnar medde-
las av ordföranden. las av ordföranden. Detsamma gäller beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.
Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga
motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.
Denna lag träder I kraft den 1 juli 1979.
) Senaste lydelse 1973:129.
10¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Härigenom föreskrivs att 22 och 45 §§ lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 ög!
Beslutsnämnd fär avgöra ärende Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande. två andra ledamöter är närvarande.
Beslut rörande förskott på ersätt- Beslut rörande förskott på ersätt-
ning som avses i 20§ eller 21 § tred- ning som avses i 20 § eller 21 § tred-
je stycket får dock på nämndens Je stycket får dock på nämndens
vägnar meddelas av ordföranden. vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.
Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.
45 §
Mot psykiatriska nämndens be- Mot psykiatriska nämndens be-
slut eller huvudtillsynsmyndighe- slut enligt denna lag eller huvudtilltens beslut enligt 44§ får talan icke synsmyndighetens beslut enligt 44 § föras. får talan icke föras.
I fråga om talan mot länsskolnämnds beslut gäller 54 § skollagen i till- Jämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
! Senaste lydelse 1973: 130. ? Senaste lydelse 1971: 639.
Prop. 1978/79: 90 : 471
Utdrag LAGRADET PROTOKOLL vid sammanträde 1978-11-29
Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitie-
rådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.
Enligt protokoll vid reperingssammanträde den 24 august 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet Wikström beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till I. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
- lag om ändring i föräldrabalken
2 lag om ändring i rättegångsbalken
RB lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
"nn lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten > lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyres-
nämnder 7. lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd 8. lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1) 9. lag om ändring i lägen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård I vissa fall 10. lag om ändring I lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tomas Stahre.
Förslagen föranleder föjande yttranden.
Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
Lagrådet: Det nuvarande rättshjälpssystemet trädde i kraft så sent som 1973. Det kom emellertid snart att betraktas som svårtillgängligt, byråkratiskt och ägnat att medföra dröjsmål med handläggningen av de rättsliga angelägenheter som rättshjälpen skall avse.
Det till lagrådet remitterade förslaget till rättshjälpslagstiftning präglas
främst av en strävan till decentralisering av beslutsbefogenheter från rättshjälpsnämnderna till advokater, domstolar och vissa andra myndigheter som handlägger mål eller ärenden vari rättshjälpsbehov uppkommer. Otvi-
velaktigt kommer rättshjälpssystemet att i många hänseenden bli enklare och effektivare om denna organisationsförändring genomförs.
Mot förslaget kan emellertid - likaväl som mot det gällande systemet —anmärkas att den blivande lagstiftningen kommer att bli svärtillgänglig i den meningen att den innehåller många relativt invecklade bestämmelser. En del av dessa finns redan I den nu gällande tagen. Det kan ifrägasättas om inte önskemälet om en enklare och lättbegriphgare lagstiftning skulle vunnit på en frigörelse från den ram som den ursprungliga lagen drar upp. Å andra sidan är de förhållanden som skall beskrivas delvis av så komplicerad natur, att enkla framställningar är svåra att ästadkomma.
Lagrådets granskning har främst inriktats på den lagiekniska utformningen. När lagrädet kommit in på de delar av lagen i vilka någon ändring
icke föreslås i lagrådsremissen, har granskningen i huvudsak endast haft
till syfte att ästadkomma enhetlighet i lagen sädan den kommer att framträ-
da efter de nu föreslagna ändringarnas genomförande.
Lagrådet anser att förslaget. med de av lagrådet förordade ändringarna,
bör kunna upphöjas till lag.
Petrén:
Av den samhälleliga rättshjälpens fyra former är det framför allt huvud-
formen, den allmänna rättshjälpen, som är föremål för översyn i lagrädsre-
missen. De tre andra formerna, rättshjälp at misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och rådgivning. undergår i stort sett blott
smärre justeringar.
Genom de i remissen föreslagna organisatoriska ändringarna uppnås att handläggningen av huvuddelen av ärendena om allmän rättshjälp kommer alt koncentreras till en myndighet. I motsatt riktning verkar dock det förhållandet att i ett mål. som gär genom flera dömande instanser, varje dom-
stol för sig skall ha att företa en slutreglering. Motsvarande gäller beträf-
fande mål som följer en instansordning med förvaltningsmyndighet i botten och förvaltningsdomstolar som besvärsinstanser. Om talan rörande en och samma angelägenhet för vilken beviljats allmän rättshjälp förs i flera instanser, görs sålunda ofta flera slutregleringar allteftersom målet fortskrider, Handläggningen av rättshjälpen i angelägenheten kan komma att flyttas mellan rättshjälpsnämnd och annan myndighet i olika kombinationer. Andra problem reser det förhållandet att även advokater och biträdande jurister, bäde enskilt verksamma och anställda vid allmänna advokatby-
råer, tilldelas beslutsfunktioner enligt den nya ordningen.
Beträffande den allmänna rättshjälpen förtjänar vidare noteras att den rättssökandes bidrag till rättshjälpskostnaderna, som tidigare kallats kostnadsbidrag, nu föreslås benämnt rättshjälpsavgift. Därmed återgår man till
terminologin i departementispromemorian Ju 1970:14. Denna ändring i lagen är emellertid ej att betrakta enbart som en terminologisk detalj.
Genom införandet av ordet avgift i lagen betonas nämligen att det här är
fråga om en prestation av offentligrättslig art som läggs på den enskilde. Samhällets rättshjälp karaktäriserades vid sin tillkomst som ”ett direkt
ekonomiskt stöd från det allmännas sida” (prop. 1972:4s. 228). Huvudformen allmän rättshjälp är konstruerad på sä vis att den rättssökande mot erläggande av denna offentligrättsliga avgift erhåller en rad olika förmåner. Avgiften är icke någon form av skatt utan snarare en inbetalning som berättigar till vissa nyttigheter. Systemet är uppbyggt så att. om man icke erlägger avgiften, icke heller nyttigheterna utgår: se 34§ första stycket I. Beslut som rör avgiften innefattar i regel myndighetsutövning. Likaså är av-
giftens mottagande och redovisning en form för offentlig veksamhet. Avgiften står icke i relation till de erhållna nyttigheternas värde på annat sätt
än att avgiften icke får överstiga kostnaderna för de mottagna nyttigheterna. Rättshjälpen beviljas på grundval av en dubbel behovsprövning. avseende såväl den rättsliga angelägenhet varom är fråga som den rättssökan-
des ekonomiska ställning. Avgiftens fastställande försiggår i två skilda led.
Redan i samband med att allmän rättshjälp beviljas fastslås ett maximibelopp för avgiften. Det ankommer därefter på den rättshjälpssökande att gö-
ra inbetalningar intill detta belopp. Först när rättshjälpen i den rättsliga
angelägenheten är avslutad eller, om denna är anhängig vid domstol,
då domstolens befattning med angelägenheten är avslutad, bestäms rätts-
hjälpsavgiften. Detta fastställande har dock inte formen av ett självständigt
beslut utan ingår vanligen som ett led i ett komplext beslut avseende flera
olika spörsmål, alla föranledda av rättshjälpen i den rättsliga angelägenhe-
1en.
För rättshjälp i form av rådgivning utgår också en avgift. Den är av mindre komplicerat slag men skall dock fastställas genom eu offentligrätts-
ligt beslut och kan bli föremål för nedsättning och för eftergift. Även här
föreligger myndighetsutövning.
Man synes icke i det remitterade förslaget ha i alla deltar gjort klart för sig vilka krav som rättsordningen från mera allmän synpunkt i olika hänseenden ställer på den lagliga regleringen av myndighetsutövning i form av uttagande av offentligrättsliga avgifter. Det blir anledning återkomma till härmed sammanhängande frågor under de enskilda paragraferna.
Ett ämne av allmän betydelse som ej närmare beröns i lagrådsremissen är vilket förfarande som skall brukas i olika slag av rättshjälpsärenden. Dessa kan handla om beviljande av allmän rättshjälp och det därmed sammanhängande fastställandet av maximibelopp, om jämkning av maximibelopp, om byte av biträde, om olika ersättningsfrågor, om fastställande av rättshjälpsavgift, om upphörande av allmän rättshjälp, om beviljande av rättshjälp åt misstänkt i annan form än förordnande av offentlig försvarare, om förordnande av offentligt biträde, om rådgivningsavgift osv.
Beslut om rådgivningsavgift fattas av advokat eller biträdande jurist och
avses icke skola kunna överklagas. Från förfarandet i ärende om rådgiv-
ningsavgift kan man bortse i detta sammanhang. Flertalet av övriga rättshjälpsbeslut fattas antingen av den domstol eller annan myndighet där huvudsaken är anhängig eller av rättshjälpsnämnden. I vissa fall är dock andra myndigheter beslutsfattare.
Lagstiftaren synes anse det vara självklart att alla beslut i fräga om rättshjälp som domstol och vissa andra myndigheter fattar är beslut under rättegången resp. under förfarandet i det mäl eller ärende i vilket rättshjälpen
lämnas. Utgående härifrän föreslår lagrädsremissen ändringar i 17 kap.
148 och 30 kap. 128 RB, 348 förvaltningsprocesslagen m.fl. lagrum. Det synes dock tveksamt om vissa beslut rörande rättshjälp har sädant samband med själva målet eller ärendet. att de kan anses utan vidare ingå som led i huvudprocessen. Att besluta att en person skall beviljas rättshjälp kan
t och för sig uppfattas som ett helt fristående ärende. Detsamma kan sägas
om byte av biträde eller jämkning av maximibelopp för rättshjälpsavgift. Enligt detta synsätt borde rättshjälpsärende vid domstol gå in under lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Icke minst om rättshjälpsärendet blir ett tvåpartsärende mellan andra parter än parterna i hu-
vudsaken kan skäl anföras för att godtaga detta betraktelsesätt.
Fråga om biträdesersättning är enligt gällande regler i RB otvivelaktigt en fråga som avgöres genom beslut under rättegången. Det har därför legat nära till hands att gå vidare på denna väg och göra varje uppkommande rättshjälpsfråga till en delfråga inom huvudprocessens ram och därmed hänförlig under reglerna i RB. Detta synsätt har brukats även inom det område där förvaltningsprocesstlagen gäller. Innebörden härav torde stundom bli att rättshjälpsfrågorna såsom delfrägor i ett huvudförfarande formellt icke garanteras en lika rättssäker handläggning, som om de behandlats
som självständiga ärenden enligt lagen om handläggning av domstolsären-
den eller förvaltningslagen. Lagrädsremissens uppläggning av förfarandefrågorna synes mig kunna godtas övergångsvis tills man vunnit erfarenhet av den nya ordningen. Skallt. ex. ett maximibelopp höjas, måste man fordra att den som beviljats allmän rättshjälp får tillfälle yttra sig över förslaget innan beslutet fattas, även om RB cj har regler härom.
Det bör observeras att enligt 43 § andra stycket andra meningen offent-
ligt biträde i vissa fall skall förordnas av annan myndighet än den hos vilken huvudsaken är anhängig. Då t. ex. länsrätten i dessa fall är behörig, blir biträdesförordnandet hos rätten ett självständigt ärende enligt förvalt-
ningsprocesslagen. Om, såsom lagrådet senare föreslår, departementstjänsteman skall förordna offentligt biträde i vissa regeringsärenden, bör han därvid tillämpa förvaltningslagen. I alla de fall, då rättshjälpsfrågor av-
görs av rättshjälpsnämnden, blir förvaltningslagen likaledes tillämplig på nämndens handläggning av saken.
Den lämnade redogörelsen visar att rättshjälpsärendena kommer att bli behandlade i tämligen skiftande former beroende på i vilket sammanhang
rättshjälpen skall utgå. Dessa olikheter är icke sakligt betingade utan en följd av att man valt att så vitt möjligt knyta rättshjälpsfrågorna samman med själva saken. Erfarenheten får visa om denna metod leder till ett godtagbart resultat.
En allmän fråga av intresse för lagstiftningens uppbyggnad är vad beträf-
Prop. 1978/79: 90 - 475
far den allmänna rättshjälpen spörsmalet om avgiftsbeslutens exigibilitet. Genom förändringen från kostnadsbidrag till rättshjälpsavgift får den aktualitet. Vidare kommer enligt den nya ordningen icke endast administrativa rältshjälpsnämnder utan även domstolar att fastställa rättshjälpsavgifi.
Beslut om kostnadsbidrag är för närvarande icke omedelbart exigibla.
Om den rättssökande icke betalar kostnadsbidrag enligt vad som äligger honom enligt beslut av rättshjälpsnämnd, har nämnden möjlighet att ansö-
ka om betalningsföreläggande i därför gällande ordning och på så vis få en
exekutionstitel.
Rättshjälpsutredningen (SOU 1977:49 s. 129) föreslog att beslut om
rättshjälpsavgifts fastställande skulle få verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom tjämför 318 tredje stycket). Föredragande stats-
rädet har anfört att avsaknaden av en regel om exigibilitet inte visat sig utgöra någon påtaglig brist. Han tar därför ej upp utredningens förslag.
Spörsmålet om exigibilitet har betydelse i olika skeden. Enligt systemet
för allmän rättshjälp erlägges rättshjälpsavgiften normalt i förskott, innan
ännu avgiften blivit fastställd. I de fall då biträde finns, vilket torde vara
det vanliga. skall biträdet ta ut avgiften i förskott intill maximibeloppet.
Nägot praktiskt behov av exigibilitet föreligger då ej. I andra fall, dä det skall inbetalas förskott på rättshjälpsavgiften till statsverket, kan visserngen omedelbar extgibilitet ibland vara behövlig, men då, säsom kommer att framgå av det följande. några klara regler ej ges om när betalningen skall ske. kan det icke bli fråga om någon omedelbar verkställighet i detta skede av rättshjälpsärendet. Först när avgiften blivit fastställd och slutreglering gjorts finns underlag som kan ifrågakomma som exekutionstitel.
I de flesta fall skall, då rättshjälpsavgiften fastställes, denna redan vara
erlagd. Behov av exekutionstitel uppkommer först i de fall då den fasiställ-
da avgiften alltjämt utestär ogulden. Den situationen torde bli vanlig då rättshjälpsavgiften fastställes i samband med att beslut fattas om rättshjälpens upphörande. Ett sådant beslut torde oftast innebära att den som haft rättshjälpen ålägges att i rättshjälpsavgift erlägga ett belopp motsvarande statsverkets kostnader för den rättshjälp som erhållits.
Enligt den nya ordningen kommer beslut om en höjd rättshjälpsavgift att kunna faltas av rättshjälpens besvärsnämnd eller av domstol i högre instans på talan av det allmänna. I fråga om beslut av denna art skulle i vissa
fall exigibilitet vara önskvärd. Vad gäller beslut av besvärsinstans kan sä-
dant också gå ut på att ersättning till biträde eller annan skall nedsättas med skyldighet för denne att återbetala vad han mottagit för mycket.
En ny situation inträder även såtillvida att framgent olika slag av domstolar kommer att fastställa rättshjälpsavgift. Även om dessa beslut mera
sällan innebär att något belopp skall inbetalas, kan dock sådana situationer
inträffa, t.ex. om maximibeloppet höjts och den rättssökande ännu inte till statsverket erlagt det ytterligare belopp i rättshjälpsavgift som jämkningsbeslutet föranlett. Slutregleringen kan också innebära att biträdet har att
till statsverket inbetala viss del av det belopp som förskottsvis erlagts av den rättssökande till biträdet.
Domstol och även annan myndighet skall vid slutregleringen fastställa biträdesersättningen och rättshjälpsavgiften. Avräkningen på grund av
dessa beslut bör, såsom framgår av vad som anföres vid 27—30 §§, enligt
lagrådets mening bli en ren verkställighetsangelägenhet. Denna får tänkas företagen. om domstol är beslutande, på dess kansli. Det avräkningsbesked som därvid upprättas borde lämpligen kunna bli exekutionstitel. Det synes märkligt att, om inbetalning ej sker enligt avräkningsbeskedet, detta som bygger på domstolens avgörande av rättshjälpsträgorna icke skulle ha annan rättsverkan än vilket som helst annat krav och blott kunna utgöra
grundval för en ansökan om betalningsföreläggande, kanske ingiven till
samma domstol som beslutat i de aktuella rättshjälpstrågorna.
Tänkbart är självfallet att — i strid med grundtanken i vad lagrådet avser att föreslå — I administrativ väg ålägga de allmänna domstolarna, vilkas domar enligt utsökningslagsuftningen utgör exekutionstitel, att i domarna intaga alla de betalningsförpliktelser varull en avräkning i rättshjälpsären-
det kan leda fram. Bortsett från det osystematiska i ett sådant arrangemang
skulle en lösning av denna art medföra ett markerande av skiljetinjen till förvaltningsdomstolarna. Dessa saknar i allmänhet motsvarande möjlighet
att genom intagande av beslut, grundade på avräkningen i rättshjälpsärendet, i sina domar göra dessa beslut exigibla. Metoden att draga in avräkningsresultatet i rättshjälpsärendet i domslutet i huvudsaken medför även andra komplikationer, bl. a. beroende på att ny slutreglering skall ske i var-
je instans. Intas avräkningsresultatet t.ex. i underrättens dom och överklagas denna blott i huvudsaken, vinner beslutet i rättshjälpsärendet laga kraft. Ändock skall ett nytt avräkningsbeslut fattas av överinstansen som kan innebära ändring i underrättens lagakraftvunna beslut i samma sak.
I lagrädsremissen saknas i stort sett allt material som skulle kunna belysa exigibilitetsfrågorna. Underlag för något förslag härvidlag från min sida förefinnes därför ej. Konsekventa och hela fältet övergripande lösningar torde ej kunna nås utan lagstiftning. I den föreliggande situationen går det
ej att komma längre inom det icke oviktiga omräde som exigibiliteten bil-
dar än till allmänna överväganden av den art som nu redovisats.
Ingressen
Lagrådet:
Med hänsyn till vad lagrådet i det följande föreslär bör tredje att-satsen ges följande lydelse: ”dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5 a,
S5b, 9 a, 18 a och 49 a 88, samt närmast före 20, 22, 24, 26, 27, 31, 33 och
3488 nya rubriker av nedan angivna lydelse.” Dessutom bör i andra attsatsen tilläggas 36 §.
28 Lagrådet:
I 18 beskrivs de fyra olika former för samhillets rättshjälp som rätts-
hjälpslagen behandlar. Därefter anges i 28 vem som ”lämnar” rättshjälp.
Ordet rättshjälp brukas därvid i en annan betydelse än i lagen i övrigt, nämligen som beteckning för råd och annat personligt bistånd i rättsliga angelägenheter. Detta bruk av termen rättshjälp kan verka förvillande. Ordet bör därför i paragrafen ersättas med ”biträde och rådgivning”, som är de former i vilka personligt bistånd lämnas inom ramen för lagstiftningen.
Paragrafen har intresse bl. a. därför att den markerar förekomsten av bä-
de allmänna och enskilda advokatbyråer. Denna distinktion, som i gällande rätt framstår som relativt oväsentlig. får ökad vikt, när de lagändringar
som nu föreslås blir genomförda. Advokater och biträdande jurister - både de vid allmänna och de vid enskilda advokatbyråer — föreslås nämligen genom en regel i 168 skola få rätt att i vissa familjerättsliga angelägenheter bevilja allmän rättshjälp. I samband därmed har den beslutande att fastställa maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Härmed ges gruppen advokater och biträdande jurister befogenhet att utöva offentlig myndighet och deras ställning i rättshjälpssystemet förändras. Från att ha varit främst biträden får advokater och biträdande jurister också en viktig beslutsfunktion inom rältshjälpssystemet.
Advokater och biträdande jurister som är anställda vid allmän advokat-
byrå intar emellertid härvidlag i sin egenskap av offentligt anställda en an-
nan ställning än de enskilt verksamma advokaterna och biträdande juristerna på enskild advokatbyrå. Man kunde tänka sig att de, i likhet med
andra statsanställda i motsvarande situation, skulle anses besluta om allmän rättshjälp för sin myndighets räkning, dvs. för den allmänna advokat-
byrån. Lagförslagets 168 är emellertid så utformad, att advokater och biträdande jurister beslutar i eget namn. Man måste därför uppfatta envar av dem som en förvaltningsmyndighet, vars beslutskompetens regleras av rättshjälpslagens hithörande bestämmelser. Reglerna i instruktionen (1973: 249) för de allmänna advokatbyråerna blir icke tillämpliga på de beslut de fattar om beviljande av allmän rättshjälp och fastställande av rättshjälpsavgiftens maximibelopp. Detta innebär, att stadgandet i 18 nämnda instruktion. som begränsar förvaltningslagens tillämplighet vid allmän advokatbyrå till ärende som avser byräns administrativa verksamhet, ej gäller för dessa beslut. Sålunda blir förvaltningslagen att tillämpa i dessa fall. Frågeställningen blir av betydelse även då det gäller t. ex. reglerna i 49§
om besluts överklagbarhet. Offentligt anställda advokater och biträdande jurister är vidare, också
när de handlägger rättshjälpsärenden, underkastade tillsyn av JK och JO och deras handlingar blir allmänna, om än de enligt 26§ lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar regelmäs-
sigt är sekretessbelagda.
Till belysning av ifrågavarande advokaters och biträdande juristers inplacering I förvaltningen kan nämnas att de förordnas av domstolsverket. De utgör därmed en klart avgränsad personalgrupp.
Det är angeläget att denna grupps förvaltningsrättsliga ställning uppmärksammas vid utarbetandet av verkställighetsföreskrifter. Detta är också uv vikt med tanke på det löpande arbetet på de allmänna advokatbyråer-
na. I anslutning härtill bör övervägas vilket sekretesskydd som skall tilläg-
gas offentligt anställd advokats och biträdande jurists beslut om beviljande
av allmän rättshjälp och fastställande av maximibelopp för rättshjälpsav-
gift och om rädgivningsavgift. Det kan itrågasättas om icke själva besluten bör undantas från sekretess. Motsvarande beslut fattade av rättshjälpsnämnd är för närvarande icke sekretessbelagda; se 38 kungörelsen (1939: 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmän-
na handlingar.
De enskilt verksamma advokaterna och biträdande juristerna på enskilda advokatbyräer utövar också myndighet. när de beviljar allmän rättshjälp enligt 168 i föreslagen lydelse, fastställer maximibelopp för rättshjälpsavgift etc. Det är sälunda här fråga om ett överlämnande av förvaltningsuppgifter innefattande myndighetsutövning till enskild individ. Härom stadgas I Hl kap. 65 tredje stycket regeringsformen att överlämnandet skall ske med stöd av lag. Detta villkor uppfylles i och för sig genom stad-
gandena I rättshjälpslagen.
När säsom I förevarande fall överlämnandet sker genom föreskrift i
själva lagen. torde grundlagsregeln böra förstås så att lägbestämmelsen om överlämnandet skall innehålla besked om till vilka enskilda individer upp-
giften ifråga överlämnas. Gruppen måste vara i lagen bestämd på sådant sält. att det gär att fastställa vilka uppgiftsmottagarna är.
Detta krav fär anses uppfyllt såvitt gäller enskilt verksamma advokater. Genom stadgandena i 8 kap. RB är denna grupp klart angiven. Däremot saknas för närvarande offentligrättslig reglering som lägger fast vilka personer som är biträdande jurister på enskild advokatbyrå. I förevarande sammanhang kan ej anses tillfyllest att man med ledning av den praxis som tillämpas på enskilda advokatbyråer och eljest 1 rättslivet med tämkgen god säkerhet kan utpeka de personer som i nuläget regelmässigt uppfattas som biträdande jurister på enskilda advokatbyråer.
För att tillgodose grundlagsregelns syfte måste det genom offentligrättsliga kriterier slås fast vilka enskilda individer som vid varje särskilt tillfälle
är biträdande jurister på enskilda advokatbyråer och i denna egenskap behöriga att bevilja allmän rättshjälp, fastställa maximibelopp. efterge rådgivningsavgift etc. Nödiga regler på denna punkt kan antagas böra innehålla krav om avlagd juridisk examen och om sådan anknytning till enskild advokatbyrå som innefattar uppdrag att där fullgöra uppgifter som ankommer på advokat. Vidare torde någon form av registrering erfordras, exem-
Prop. 1978/79: 90 4179
pelvis hos advokatsamfundet, som ger vederbörande den formella ställningen av biträdande jurist på enskild advokatbyrå. Regeringen bör be-
myndigas meddela regler i detta ämne.
Paragrafen kan under hänvisning till vad här sagts ges följande lydelse:
”Biträde och rådgivning enligt denna lag lämnas, när annat icke anges i
lagen, av advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatby-
rå. Regeringen meddelar närmare bestämmelser om vem som enligt denna lag är biträdande jurist på enskild advokatbyrå.”
4§
Lagrådet:
Vid rättshjälpsnämndernas tillkomst ansägs att i nämnderna vid sidan av lagfarna medlemmar och personer med advokaterfarenhet också skulle ingå lekmän utsedda på förslag av kommunala organ. I det ursprungliga för-
slaget var avsett att det skulle finnas en rättshjälpsnämnd i varje län. Det
var då naturligt att låta landstinget vara förslagsställare beträffande lekmännen. Man fasthöll vid denna tanke då rättshjälpsnämndernas antal minskades och deras områden begränsades att överensstämma med hovrätternas domkretsar. Landstingen i de län som ingick i rättshjälpsnämn-
dens verksamhetsområde fick samverka om framläggande av förslag till
lekmän i nämnden. En regel härom finns i 4 § andra stycket gällande lag.
Läget förändras radikalt då nu rättshjälpsnämndernas antal enligt lagrådsremissen skall skäras ned till två. Vardera nämnden kommer att ha
halva landet till verksamhetsområde. Grunden för tanken att låta förslags-
ställandet beträffande lekmännen vila på kommunala organ har därmed
ryckts undan. Det låter sig knappast göra att ge regional förankring åt
nämnder som skall täcka halva landet, den ena med kansli i Stockholm och
den andra med kansli i Jönköping. De två lek männen i vardera nämnden kan icke vara i stånd att tillföra sin nämnd nägon egentlig regional kontakt.
Under sådana omständigheter, då man av praktiska skäl mäste uppge
det kommunala förslagsställandet, synes rimligast att regeringen själv ut-
ser lekmännen. Då regeringen skall utse ordföranden, förefaller det vara enklast att regeringen tillsätter de båda nämnderna i deras helhet. Den fär då tillse att inslaget av lekmän får en lämplig regional fördelning med beaktande av att nämnderna skall kunna sammanträda tämligen ofta. Utseendet
av de två nämnderna kan icke bli någon betungande uppeift. Alternativet att låta domstolsverket utse medlemmar i nämnderna kan
knappast tillstyrkas. Om domstolsverket, såsom föreslås i 49 a § lagrådsre-
missen, får rätt att överklaga rättshjälpsnämnds beslut, kan det icke vara
lämpligt att detta partsorgan samtidigt har att utse ledamöter i nämnderna. Även om klagorätten överföres till ett allmänt ombud hos verket, vilket
lagrådet föreslår under 49a§, kvarstår betänkligheterna.
Under alla omständigheter anser sig lagrådet böra avstyrka förslaget att
låta Landstingsförbundet bli förslagsställare beträffande vissa nämndleda-
möter. Förbundet är en enskild sammanslutning med uppgift att företräda landstingen i vissa sammanhang och att vara ett serviceorgan för dessa. Det bör icke av lagstiftaren ulldelas funktioner som här avses och som till sin natur är sådana att endast folkvalda organ bör fullgöra dem.
Beaktas vad lagrådet nu anfört. kan paragrafens andra stycke erhälla följande avfattning:
"Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter I rättshjälpsnämnd. Den ledamot som skall vara enskilt verksam advokat utses efter förslag av Sveriges advokatsamfund.”
Sas
Lagradet:
Förevarande paragraf innehaller en ny föreskrift vari stadgas att det skall finnas en besvärsnämnd, om vilken regeringen skall meddela närmare bestämmelser. Nämnden avses enligt reglerna i 498 andra stycket bli prövningsinstans för besvär anförda över beslut av rättshjälpsnämnderna och andra förvaltningsmyndigheter. Enligt 498 tredje stycket skall talan mot besvärsnämndens beslut enligt lagen ej få föras. Om nämnden sägs icke annat i motiven än att den skall bli en fristående myndighet lösgjord från sin nuvarande ställning som en del av domstolsverket.
Den nuvarande besvärsnämnden — som under 1976 mottog I 226 ären-
den — är inrymd i domstolsverket och utgör detta i viss sammansättning.
Nämnden har författningsmässigt reglerats i instruktionen (1975: 506) för domstolsverket. I 78 instruktionen stadgas bl.a. att nämnden består av
ordförande och sex ledamöter och att dessa utses av regeringen. I 108 ges
regler om beslutförhet och om omröstning i nämnden. Av nämndens leda-
möter är för närvarande två domare. bland dem ordföranden, och två ad-
vokater.
Enligt 11 kap. 4§ regeringsformen gäller att beträffande domstolar vissa grundläggande regler skall ges i lag. Besvärsnämnden är visserligen icke någon domstol. men dess beslut kommer i mänga fall att vara avgörande
för om en medborgare över huvud kan föra sin sak inför domstol. Det lig-
ger därför nära till hands att kräva lagreglering av nämnden i grundläggan-
de avseenden. Det förtjänar påpekas att besvärsnämnden har till uppgift
att Överpröva avgöranden av It. ex. rättshjälpsnämnderna, vilkas samman-
sättning och förfarande är lagreglerade.
Förevarande paragraf bör innehålla regler om nämndens namn, dess sammansättning och tillsättande. Utgår man från att nämndens samman-
sättning förblir oförändrad, likaså att nuvarande krav för beslutförhet bibehålls, kan paragrafen få följande utformning: "För prövning av besvär i vissa fall enligt denna lag finns rättshjälpens besvärsnämnd. Den består av ordförande och sex andra ledamöter. Ordfö-
randen och ytterligare en ledamot skall vara lagfarna och erfarna i domar-
värv. Av övriga ledamöter skall två vara advokater, en anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. Återstående tre ledamöter skall vara svenska medborgare och myndiga.
Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter för viss tid. Den ledamot som skall vara enskilt verksam advokat utses efter förslag av Sveriges
advokatsamfund. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om le-
damot äger motsvarande tillämpning på ersättare.
Besvärsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra Icedamöter. 5§ andra stycket äger motsvarande tillämpning på besvärsnämn-
den.”
Hagrådsremissen återges rättshjälpsutredningens förslag att, även sedan
besvärsnämnden blivit en självständig myndighet, domstolsverket bör om-
besörja att nämnden har tillgäng ull föredragande och kanslipersonal. Lagrådet vill betona att det för tilltron till besvärsnämndens självständighet är av vikt att nämnden får en från domstolsverket helt fristående kansliorganisation.
5b§
Lagrådet:
Enligt denna paragraf skall vad som sägs om allmän domstol i vissa upp-
räknade paragrafer gälla även andra domstolar och några angivna administrativa myndigheter. Lämpligare synes vara att använda den generella termen domstol och i denna paragraf ange att med domstol i lagen skall likställas de nämnda administrativa myndigheterna. Till undvikande av tvek-
samhet kan dessutom i paragrafen uppräknas de domstolar som åsyftas. Om paragrafen formuleras på detta sätt torde uppräkningen av lagrum inte
behövas.
På grund av det anförda föreslår lagrådet att paragrafen ges följande lydelse:
”Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt. marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt. länsrätt och krigsrätt. Vad i lagen sägs om domstol
skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och över-
exekutor.”
Om 5b8 ändras i enlighet med vad som lagrådet föreslår erfordras följd-
ändringar, huvudsakligen i de paragrafer till vilka det hänvisas i paragrafen i dess lydelse enligt det remitterade förslaget.
6 och 7 §§
Lagrådet:
Allmän rättshjälp måste anses vara en social förmån, vartill envar som 31 Riksdagen 19781/79. 1 saml. Nr 90
uppfyller uppställda villkor är berättigad. Det synes därför icke riktigt att i
de bada stycken i lagen som anger förutsättningarna för erhallandet av all-
män rättshjälp, nämligen 65 första stycket och 78 första stycket, det sägs att allmän rättshjälp fär beviljas under de angivna betingelserna. I princip föreligger ingen valfrihet att bifalla eller avslå ansökan om allmän rätts-
hjälp annat än vid tillimpningen av 168. Fyller sökanden villkoren, skall
med nämnt undantag allmän rättshjälp sålunda beviljas honom. Ordet ”fär” bör på anförda skäl utgå ur de båda styckena.
98 Lagrådet:
En väsentlig fråga är i vilken utsträckning kostnad för bevisning och ut-
redning kan bli sådan kostnad för rättshjälp som enligt första stycket beta-
las av staten. Regler härom finns i paragrafens andra stycke 2 och 3. De bå-
da punkterna har tillkommit vid olika tillfällen. Punkt 2 avser bevisning vid allmänna domstolar och andra närstående domstolar jämte utredning i an-
gelägenhet som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän och punkt 3 utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Till dessa bestämmel-
ser anknyter reglerna i 24 och 258§ som också behandlar spörsmål om be-
visning och utredning.
Reglerna i andra stycket 2 och 3 har ej undergått någon egentlig översyn i samband med den i lagrådsremissen framlagda reformen, som kännetecknas bl. a. av att alla domstolar i princip tilläggs samma ställning med avseende på allmän rättshjälp. Rättegångsutredningens arbete berör, såsom på-
pekats i lagrådsremissen, vissa av hithörande frågor. Något fullständigt
förenhetligande av reglerna rörande bevisning och utredning beträffande alla slag av domstolar torde ej vara möjligt. Mellan exempelvis allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar torde vissa skiljaktigheter vara ofrånkomliga beroende på grundläggande olikheter beträffande bevisningen I dispositiva tvistemål och utredningen i förvaltningsmål. Någon närmare analys av de faktorer som är av betydelse vid en samordning av rätts-
hjälpsreglerna på detta område för de olika slagen av domstolar har icke
gjorts. Om t. ex. biträde beslutar om mindre utredning i angelägenhet som kan komma under allmän domstols prövning gäller enligt andra stycket 2 vissa regler medan motsvarande beslut i en förvaltningsangetlägenhet enligt andra stycket 3 skall fattas på grundval av något annorledes utformade kriterier. Vidare kan nämnas att vad gäller rättshjälp för bevisning vid allmän
domstol denna ensam har beslutanderätten därom enligt 24 §, medan i mål
vid allmän förvaltningsdomstol rättshjälpsnämnden har beslutsbefogenhe-
ter beträffande utredning som skall tillföras målet.
Enhgt lagrådets uppfattning bör övervägas om en bättre samordning av
rättshjälpsreglerna på detta område på sikt kan uppnås.
Prop. 1978/79: 90 | 483
J1 8
Lagrådet:
Viss osäkerhet råder i förslaget rörande begreppsbildningen kring rättshjälpsavgiften. Formellt sett fastställs rättshjälpsavgiften först i rättshjälpsärendets slutskede. Redan vid rättshjälpsärendets början har emel-
lertid ett maximibelopp fastställts för avgiften. Inbetalning förutsättes ske
under ärendets gång.
I och med att termen rättshjälpsavgift införs, kan man icke längre bruka
den i paragrafen för närvarande använda konstruktionen att vad den rättssökande inbetalar är ett bidrag till de i målet uppkomna kostnaderna. Den
föreslagna ordningen bygger på att den rättssökande betalar sin avgift i för-
skott och att staten betalar alla kostnader för den lämnade rättshjälpen som det sägs i 9 § första stycket.
Förevarande paragraf bör innehålla den grundläggande bestämmelsen om rättshjälpsavgiften. Den skall framför allt ange de materiella förutsätt-
ningarna för avgiftens fastställande. En förutsättning för att rättshjälpsavgift skall fastställas är att det i den
rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälpen beviljats har uppkommit rättshjälpskostnad av den art som anges i 9 § andra stycket eller 10 § tredje
stycket. Finns ej sådan kostnad, skall någon rättshjälpsavgift ej utgå. trots
att allmän rättshjälp ätnjutits och att inbetalning kan ha gjorts på grund av beslut om maximibelopp.
Av paragrafen avses vidare enligt lagrådsremissen skola kunna utläsas att rättshjälpsavgiften ej får överstiga de rättshjälpskostnader som uppkommit enligt nämnda båda lagrum. Denna grundsats är av den betydelse att den bör komma till tydligt uttryck i lagen.
Reglerna för rättshjälpsavgiftens erläggande finns inte endast i
12-15 §§. I dessa anges grunderna för maximibeloppets beräknande, medan 27 och 28 88 (1 lagrådets förslag endast 27 §) innehåller reglerna om
själva erläggandet. Om hur avgiften fastställes finns regler i 29 8 ti lagrå-
dets förslag 28 8).
Under angivna förhållanden föreslås att paragrafens första stycke, under förutsättning att vad lagrådet föreslår angående 30 § beaktas, får följande lydelse:
"Den som beviljats allmän rättshjälp skall erlägga rättshjälpsavgift, om kostnad för rättshjälpen uppstår enligt 9 eller 10 &. Avgiften utgår med summan av dessa kostnader men får icke överstiga maximibeloppet enligt
12—15 §§ utom i fall som avses i 29 3.”
Bemyndigandet i andra stycket torde böra avse föreskrifter för beräkning av maximibeloppet men ej för rättshjälpsavgiften. Stycket torde böra ändras i enlighet härmed.
12 8
Lagrådet:
Enligt första stycket i förslaget skall rättshjälpsavgften, när den rättssökandes ärsinkomst inte överstiger tre gänger basbeloppet, utgöra en hundradel av basbeloppet, såvida den inte av särskilda skäl nedsätts eller efter-
ges. I paragrafens andra och tredje stycken anges maximibeloppet av den avgift som får tas ut av rättssökande med högre inkomst.
Som anförts vid 11 8 får rättshjälpsavgiften aldrig överstiga summan av
de kostnader som avses i 9 och 10 §§. Detta innebär att även det avgiftsbelopp som anges i 12 § första stycket måste utgöra ett maximibelopp. Vid
utformningen av denna bestämmelse kan man antagas ha utgått från att det i praktiken inte kommer i fråga att bevilja rättshjälp, om inte kostnaderna kommer att överstiga detta belopp. Med de nya bestämmelserna i 9 a 8 kommer emellertid saken i ett nytt läge. I lugrädsremissen förutsätts att allmän rättshjälp kan komma att beviljas även den för vilken endast kommer att uppstå sädana kostnader som avses I 9 a §. I detta fall uppkommer inte
någon kostnad som föranleder att den rättssökande skall betala rättshjälps-
avgift.
Eftersom i vissa fall rättshjälpsavgift alltså ej kommer att slutligen fast-
ställas, bör i detta stycke inte anges rättshjälpsavgiftens storlek utan endast maximibeloppets. Härav följer att den i andra meningen angivna nedsättningen och eftergiften av avgiften i stället mäste avse nedsättning av
maximibeloppet. Hinder bör av naturliga skäl ej möta mot att detta belopp nedsättes till noll.
Lagrädet förordar därför att framför ordet ”rättshjälpsavgiften” i första stycket första meningen insättes orden ”maximibeloppet för” och att andra meningen får följande lydelse: ”Maxtmibeloppet får nedsättas om särskilda skäl föreligger.” I tredje stycket bör uttrycket "lägsta rättshjälpsavgift” ändras till ”lägsta maximibelopp”.
15 §
Martenius, Sven Nyman och Knutsson:
Maximibeloppet för rättshjälpsavgiften fastställs enligt 19 § första stycket i det remitterade förslaget i samband med att allmän rättshjälp beviljas. Det sälunda fastställda maximibeloppet ligger sedan till grund för det eller de beslut om fastställande av rättshjälpsavgift som skall meddelas enligt förslagets 29 §. Maximibeloppet kan emellertid jämkas under de förutsättningar som anges i förevarande paragraf. Beslut om sådan jämkning kan
meddelas såväl i samband med fastställande av rättshjälpsavgift som vid andra tillfällen. Regeln i 19 § om fastställande av maximibelopp synes böra överflyttas till denna paragraf som ett första stycke. Paragrafen kommer
då att ge föreskrifter om beslutsfattande beträffande maximibelopp för
rättshjälpsavgift såväl i samband med att rättshjälp beviljas som senare under rättshjälpsärendets gäng.
Frågan om vem som skall besluta om jämkning av maximibelopp synes ej böra upptas innan det ännu angivits vem som fattar det ursprungliga beslutet om maximibeloppet. Reglerna i det i remissen föreslagna andra stycket torde kunna överflyttas till 17 och 18 §§, till vilka vi hänvisar.
Enligt paragrafens tredje stycke skall fråga om jämkning tas upp bara om särskild anledning därtill framkommit. En sådan anledning kan vara att den rättssökande själv begär jämkning. Jämkningsfrågan skall emellertid också kunna aktualiseras självmant av behörig myndighet.
I specialmotiveringen upplyses att jämkningsmöjligheten hittills i praktiken har utnyttjats sällan. Detta torde i viss mån kunna sammanhänga med
att rättshjälpsnämnden i regel inte får någon kännedom om hur den rättssö-
kandes ekonomiska förhällanden utvecklas efter det att rättshjälp har beviljats. I detta hänseende befinner sig domstol eller annan myndighet där
den rättsliga angelägenheten prövas ofta i ett helt annat läge. I många fall,
såsom I mål om underhällsbidrag eller skadestånd, kan där förebringas omfattande utredning om partens ekonomiska förhållanden. Framgår det av sädan utredning att den rättssökandes ekonomiska situation har förbättrats i väsentlig mån sedan rättshjälp beviljats, torde detta få anses utgöra en anledning för myndigheten att ta upp jämkningsfrågan. Däremot följer av det föreslagna tredje stycket att myndigheten inte är skyldig att företa någon särskild undersökning för att utröna om det finns anledning till jämkning av maximibeloppet.
Av motiven tll den gällande bestämmelsen framgår att en anledning till
jämkning kan vara att den rättssökande genom utgången av det ärende där
rättshjälp beviljats har tillförts tillgång av betydelse (prop. 1972:4 s. 323). Jämkning på denna grund kan emellertid, såsom också påpekas, inte komma I fråga förrän avgörandet i saken har vunnit laga kraft. När behörighe-
ten att besluta om jämkning överförs från rättshjälpsnämnd till domstol
eller annan myndighet som handlägger den rättsliga angelägenheten, minskar därför möjligheten att ta hänsyn till sådan jämkningsanledning.
Petrén:
Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöter föreslagit under denna paragraf utom vad till viss del gäller anhängiggörandet av fråga om jämk-
ning.
Fastställande av maximibeloppet utgör ett viktigt led i förfarandet i rättshjälpsärendet. Den myndighet som fastställer rättshjälpsavgiften är
nämligen, när den beslutar därom, bunden av det förut fastställda maximibeloppet. Vill den frångå detta belopp, måste den först initiera ett ärende
om jämkning av maximibeloppet.
Enligt min mening bör anhängiggörande av ärende om jämkning ankom-
ma i första hand på den som erhållit rättshjälpen eller på den företrädare
för det allmänna intresset, varom lagrädet framlägger förslag under 49 a §.
Bäda bör ha en lagstadgad rätt att utan särskild begränsning väcka talan med yrkande om jämkning av fastställt maximibelopp. Jag föreslär därför
ett ullägg härom tll förslagets tredje stycke. Den behöriga myndigheten
bör dessutom ha en möjlighet att självmant upptaga fräga om jämkning, men blott om särskild anledning därtill föreligger. Det kan t. ex. ha blivit känt för myndigheten at rättshjälpstagarens ekonomiska ställning avse-
honom.
Om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, blir jämkningsärendet handlagt i det mål eller ärende. vartill angelägenheten givit upphov, och i det förfarande som gäller för detta mäl eller ärende. Handhas jämkningsärendet av rättshjälpsnämnd uppkommer ett självständigt förvaltningsärende, på vilket förvaltningslagen är att tillämpa. Olika regclsystem blir sålunda tillämpliga i olika jämkningsfall. Reglerna i 14-20 88 förvaltningslagen kommer att tuktlagas i de fall dä förvaltningslagen är till-
lämplig och garanterar bl.a. att rättshjälpsmottagaren blir hörd 1 jämkningsärendet, innan t.ex. ett högre maximibelopp fastställes. Rättssäker-
heten bör icke vara mindre då jämkningsfrågan handlägges t. ex. av allmän domstol enligt RB inom ramen för ev annat mål eller ärende.
Tredje stycket bör enligt min mening erhålla följande lydelse:
"Fråga om jämkning upptages på yrkande av den som beviljats allmän rättshjälp eller av allmänna ombudet. Myndighet, som är behörig att beslu-
tå om jämkning, får självmant upptaga fräga härom, om särskild anledning
därtill framkommit.”
Beträffande paragrafens första stycke får jag hänvisa till vad jag anför vid
27-30 88.
l6 8
Lagrådet:
I motiven till paragrafen sägs att advokat och biträdande jurist icke har någon skyldighet att bevilja allmän rättshjälp, även om sökanden är berät-
tigad därutl. Det sagda har otvivelaktigt giltighet med avseende på enskilt
verksam advokat eller biträdande jurist på enskild advokatbyrå.
Allmän advokatbyrå har enligt 3 § instruktionen (1973: 249) för de allmänna advokatbyråerna att lämna rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Härav
följer att byrån skall se till att rättssökande som är berättigad till allmän rättshjälp och som är i behov av biträde får den hjälp han behöver. Häri lig-
ger all advokat och biträdande jurist på allmän advokatbyrå har skyldighet att i sådana fall i regel bevilja rättshjälp.
17 8
Lagrådet:
I enlighet med vad som har anförts vid 15 § bör det i lagrådsremissen fö-
Prop. 1978/79: 90 | 487
reslagna stadgandet i andra stycket nämnda paragraf rörande frägan när domstol beslutar om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgift överflyttas till förevarande paragraf. Vidare bör, om den föreslagna utformningen av 5 b & godtas, uttrycket ”allmän domstol” i paragrafen ändras till domstol”.
På grund härav föreslås att paragrafen ges följande lydelse: "Är rättslig angelägenhet anhängig vid domstol, prövas fråga om bevil-
jande av allmän rättshjälp av domstolen. Likaså beslutar domstol, där angelägenheten är anhängig, om jämkning av maximibeloppet för rättshjälps-
avgiften.”
18 §
Lugrådet:
Frägan om jämkning av maximibelopp för rättshjälpsavgift enligt 15 § skall. utom i fall som anges i 17 § enligt lagrädets förslag, alltid prövas av rättshjälpsnämnden. Bestämmelse härom föreslås skola intas i denna paragraf. Den kan lämpligen erhälla följande lydelse:
"Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättshga angelägenheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden. Denna beslutar också. därest angelägenheten ej är anhängig vid domstol, om jämkning av maximibeloppet
”
för rättshjälpsavgiften.
Lagrådet: Om, såsom lagrådet föreslagit vid 15 §, första stycket i denna paragraf i
lagrådsremissens lydelse överföres dit. kommer paragrafen att uteslutande behandla förutsättningarna för förordnande av biträde. Därvid gäller att, om allmän rättshjälp beviljas av advokat eller biträdande jurist enligt 16 §. den som beviljat rättshjälpen själv automatiskt blir biträde. Ansöker någon om allmän rättshjälp vid domstol eller hos rättshjälpsnämnd, torde den rättssökande ofta redan i ansökan om rättshjälpen begära förordnande av biträde. IF dessa fall kommer biträdesfrägan upp redan i anslutning till be-
viljandet. De allmänna förutsättningarna för att biträde skall förordnas
framgår av paragrafens andra stycke i det remitterade förslaget.
t agrådet föreslår att första stycket i paragrafen erhåller följande lydelse:
”Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträ-
de till den rättssökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens be-
gäran, om denne ej själv eller genom nägon som i tjänsteställning eller an-
nars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt.”
Såväl 19 § som 21 § kommer härefter att innehålla endast regler om bi-
träde. De bör därför lämpligen sammanföras. Detta kan ske genom att 19 § och 20 § får byta plats. 19 §i det remitterade förslaget, som sålunda i lagrå-
dets förslag blir 20 &, bör inplaceras under rubriken ”Förordnande av biträde m. m.”.
208 Lagrådet:
Säsom följer av vad som ovan anförts under 19 § bör förevarande paragraf bli 19 §. Rubriken ”Rättsverkan av beslut om allmän rättshjälp” bör
då utgä.
Paragrafens första stycke avser att reglera när en kostnad i den rättsliga angelägenhet, för vilken allmän rättshjälpen beviljats, blir en sådan kostnad för rättshjälpen som enligt 9 § första stycket betalas av staten. Emel-
lertid har stycket närmast utformats som ett upprepande av regeln att
rättshjälpskostnaden betalas av allmänna medet. Syftet med stycket skulle framgå tydligare, om dess två första meningar får följande lydelse:
”För att anses som kostnad för allmän rättshjälp enligt 9 § skall kostnaden ha uppkommit efter rättshjälpens beviljande. Som sådan rättshjälpskostnad anses dock även biträdesersättning som belöper på tid före bevil-
jandet men efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndig-
het som har att besluta om rättshjälpen.”
Om det kan antas att kostnaderna för en rättslig angelägenhet inte kommer att överstiga maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag,
finns för närvarande möjlighet att utnyttja institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Visar sig kostnaderna sedermera bli högre än
beräknat, kan den rättssökande ansöka om allmän rättshjälp hos rätts-
hjälpsnämnden. Om ansökningen beviljas kommer han i samma läge som
om sådant beslut hade meddelats från början. Han får sålunda räkna sig till godo som kostnadsbidrag vad han har betalat till biträdet, och biträdesersättningen behandlas i sin helhet som en rättshjälpskostnad. Den rättssökande kan med andra ord riskfritt dröja med att ansöka om rättshjälp hos rättshjälpsnämnden till dess kostnaderna når upp till maximibeloppet.
Enligt förslaget blir situationen en annan. Reglerna om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffas, och för att biträdesersättning för tid före ansökningen om rättshjälp skall behandlas som en rättshjälpskostnad krävs i princip bland annat att ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål. Om inte detta villkor är uppfyllt kommer allt arbete som bi-
trädet har utfört före ansökningen att falla utom ramen för rättshjälpen, och den rättssökande går då miste om möjligheten att räkna sig till godo som betalning på rättshjälpsavgift vad han har erlagt till biträdet för detta
arbete. Undantag föreslås skola gälla för det fall att synnerliga skäl föreligger. I denna avfattning ger regeln dock icke tillräckligt utrymme för att bevilja allmän rättshjälp med retroaktiv verkan, om den rättssökande från
början har avstått från att begära rättshjälp, därför att han på goda grunder har bedömt det som osannolikt att kostnaderna skulle komma att överskri-
da maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Lagrådet föreslär därför att. i
stället för sista meningen i stycket, till tredje meningen fogas följande: ” — —- — eller om eljest särskilda skäl föreligger.”
215 Lagrådet:
Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b § föreslås att uttrycket ”allmän domstol” i fjärde stycket ändras till ”domstol'".
Lagrådet:
Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b 8 föresläs att uttrycket "allmän domstol” i tredje styckets första mening ändras till domstol".
Den ifrågavarande meningen torde vara så att förstå att. då där talas om ersättning till biträde, därmed avses ersättningen för all biträdets medverkan avseende den rättsliga angelägenheten i vad denna prövas av domsto-
len, oavsett vid vilken tidpunkt biträdet utfört sitt arbete eller haft utläg-
gen. Avgränsningen i 18 kap. 8 § RB torde få bli vägledande även då RB ej är tillämplig på målet eller ärendet vad gäller kostnaderna, som är fallet
t. ex. i mål vid förvaltningsdomstol. Dock måste de i 19 § första stycket (lagrådets förslag) uppställda tidgränserna givetvis beaktas.
Någon uppdelning av beslutanderätten mellan domstolen och rättshjälpsnämnden avseende olika delar av biträdesersättningen skall normalt
ej förekomma. Däremot kan en sådan uppdelning bli nödvändig därest bi-
trädet utfört arbete sedan målet slutförts. I sådant fall ankommer det på rättshjälpsnämnden att besluta om biträdets ersättning i denna del.
24 och 25 §§
Lagrådet:
Beträffande behovet av samordning av reglerna i 24 och 25 §& om bevis-
ning och utredning får lagrådet hänvisa till vad som anförts vid 9 §. Förslaget torde komma att ge part vid förvaltningsdomstol en mera gynnad ställning än part vid allmän domstol då det gäller anskaffande av utredning
i ett anhängigt mål.
Under hänvisning till vad som anförts vid 5 b 8 föreslår lagrådet att 25 §
andra stycket andra meningen ges följande lydelse: ”Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes ersättningen av domstolen.”
27 — 30 §§
Lagrådet:
Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om betalning av rättshjälps-
avgift, om fastställande av sådan avgift samt om avräkning med den rätts-
sökande och med biträde. Reglerna skulle enligt lagradets mening vinna i överskädlighet om vissa omdisponeringar gjordes. Sälunda bör i en paragraf samlas föreskrifterna om betalning av rättshjälpsavgift, vilka i det remitterade förslaget upptas I 27 § första och tredje styckena samt 28 §. Härefter kan lämpligen följa en paragraf som ger regler om när och av vem rättshjälpsavgift skall fastställas fr 29 § 1 det remitterade förslaget). I anslutning härtill kan intas den regel i förslagets 30 § som ger möjlighet att under vissa förutsättningar fastställa rättshjälpsavgiften ull ett högre belopp än maximibeloppet. Härefter bör samlas de regler om avräkning med den rättssökande och biträde som bör ges i lag. Sådana regler finns 1 det remitterade förslaget i 27 § andra stycket, 28 a & och 29 8.
Murtenius. Sven Nyman och Knuasson:
Lagen innehåller inte några regler om vid vilken tidpunkt rättshjälpsavgift skall betalas. Tydligt är emellertid att inbetalningsskyldighet skall kunna inträda innan rättshjälpsavgiften fastställs, vilket ju sker först när ären-
det har slutförts, antingen helt eller i viss instans. Förutsättningar härför
skapas genom att maximibeloppet för avgiften fastställs redan i samband med att rättshjälp beviljas. För de domstolar på vilka RB:s regler är tilllämpliga kommer beslut om maximibelopp att gälla omedelbart. utan hinder av att de inte har vunnit laga kraft, på grund av de uttryckliga regler
härom som föreslås intagna i 17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § RB. Motsvarande får antagas gälla beslut av förvaltningsdomstol och förvaltningsmyndig-
het. Betalas inte rättshjälpsavgift kan rättshjälpen upphöra enligt 34 § första stycket I.
I normalfallet, då den rättssökande har biträde, skall avgift erläggas till biträdet. Det ankommer då på denne att avkräva den rättssökande avgift, vilket kan ske med hela beloppet på en gång eller i delposter. Om det inte finns biträde skall avgift erläggas till statsverket, och det blir då vederbörunde myndighets sak att framställa kravet. Denna typ av ärenden torde ofta vara av sädan art att beviljandet av rättshjälp och fastställandet av av-
giften kan ske i ett sammanhang. Om så inte är fallet torde myndigheten få göra en preliminär bedömning av om kostnaderna för rättshjälpen enligt 9 och 10 88 kan beräknas uppgå till eller överstiga maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Om dessa kostnader kan förväntas bli lägre än maximibeloppet — vilket kan vara fallet om syftet med begäran om rättshjälp i första hand är att vinna befrielse från avgifter enligt 9 a & — finns det inte anled-
ning att fordra att den rättssökande betalar hela maximibeloppet. Eventu-
ellt behövliga föreskrifter härom kan meddelas i förordning.
Vid tillkomsten av rättshjälpslagen fäste lagrådet uppmärksamheten vid de olägenheter som kunde vara förknippade med avsaknaden av en möjlighet att ge anstånd med betalning av kostnadsbidrag (prop. 1972:4 s.
403—404). Lagrådet föreslog inte då någon ändring i regleringen men ansåg det angeläget att frågan följdes med uppmärksamhet. Erfarenheterna hit-
tills torde inte ge vid handen att svårigheter har uppstätt i praktiken. Den hittillsvarande ordningen synes därför alltjämt kunna godtas. men det finns
fortfarande anledning att ha uppmärksamheten riktad på saken.
Petrén:
Rättshjälpsavgiften skall i princip erläggas i förskott med ledning av det vid rättshjälpens beviljande fastställda och ev. senare jämkade maximibe-
loppet. Avgifiens belopp fastställes i ett senare skede. vanligen då biträdet
begär ersättning sedan den rättsliga angelägenheten slutbehandlats. Avgitten kan i nuläget variera normalt mellan lägst nägra kronor och högst 9040 kronor. Beslut om maximibelopp anses gälla som rättsgrund för betalningsskyldighet utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft. Uttrycklig regel därom föreslås intagen i RB beträffande beslut som fattas av de domstolar
på vilka RB:s regler är att tillämpa. För förvaltningsdomstolarna kommer
visserligen sädana regler att saknas, men betalningsskyldighet förutsätts likväl komma att gälla beträffande deras beslut. Detsamma är fallet med
beslut om maximibelopp av rättshjälpsnämnd och annan förvaltningsmyn-
dighet samt även av advokater och biträdande jurister.
I 27 och 28 §§ i det remitterade förslaget anges ej någon tidpunkt när den som beviljats rättshjälp skall inbetala avgiften. Av vad nyss sagts följer
emellertid att den som erhållit allmän rättshjälp blir skyldig att på anford-
ran inbetala hela maximibeloppet vid äventyr av att vid underlåtenhet
rättshjälpen enligt 34 § kommer att upphöra. Avfattningen av 27 3 första stycket enligt remissens förslag antyder dock att avgiften, när den skall erläggas till biträde, kan betalas successivt i poster intill dess maximibeloppet nätts. Någon möjlighet till delbetalningar syns av ordvalet i lagen att döma icke finnas, när avgiften skall inbetalas till statsverket.
Uppenbart är att regler av denna art lätt kan leda till obilligheter. Den för vilken ett högt maximibelopp blivit fastställt för rättshjälpsavgiften och som inte har biträde och därför kan äläggas att omedelbart inbetala heta maximibeloppet till staten kan råka i svårigheter. Om i ett sådant fall den rättsliga angelägenheten kan beräknas föranleda relativt obetydliga rättshjälpskostnader och den slutliga rättshjälpsavgiften därför blir låg, ter det
sig icke rimligt att den rättssökande skall förskottsvis inbetala flera tusen
kronor. Resultatet kan förmodas bli att den rättssökande nödgas avstå från att utnyttja den allmänna rättshjälpen. Han går då hellre miste om den av-
giftsbefrielse enligt 9 a §, vartill han kan vara berättigad, än han ligger ute
med kanske tusentals kronor i förskottsinbetalning till statsverket på en
avgift som kanske småningom fastställes till noll.
Redan vid rättshjälpslagens antagande 1972 riktade lagrädet (prop. 1972:4 s. 403-404) uppmärksamheten på dessa frågor utan att föreslå någon ändring av reglerna. De hittillsvarande erfarenheterna pekar icke på att större olägenheter uppstått i praktiken. Orsaken härull torde väsentligen
vara att allmän rättshjälp hittills framför allt åtnjutits av personer, för vilka
ett relativt lågt maximibelopp blivit fastställt. Då lagstiftarens mening mäste vara att även personer med maximibelopp på åtskilliga tusentals kronor skall kunna i praktiken bli delaktiga av den allmänna rättshjälpens förmåner, måste det finnas ett lagfäst betalningssystem som möjliggör detta.
Det måste betecknas som mindre tillfredsställande att det beträffande en offentligrättslig avgift, som skall erläggas i förskott med belopp i storleksordningen upp till 9 000 kronor, icke finns några i tag klart angivna regler om betalningssättet. Trots alt man i praktiken under ett iniedningsskede har kunnat reda sig utan preciserade regler på förevarande punkt, kan icke, då lagstiftningen nu på ett genomgripande sätt reformeras. hittillsvarande problemlöshet tas till intäkt för att frågan kan fortsatt lämnas helt oreglerad. Det föreligger betydande risk för obillighet i tillämpningen, efterhand som nya grupper gör anspråk på de förmåner lagen erbjuder.
Det remitterade underlaget erbjuder icke tillräckligt material för framläggande av slutgiltiga förslag i frågan. En möjlig lösning vore att i samband med att maximibeloppet fastställs också en preliminär rättshjälpsavgift fastställs med angivande av hur avgiften skall erläggas. Väljes en sådan lösning, skulle 15 § (lagrädets förslag) kunna inledas med två stycken och 27 § (lagrådets förslag) förses med ett nytt andra stycke. Ett sådant alternätiv skulle kunna få följande lydelse.
15 §& första och andra styckena (motsvarande 15 § första stycket i lagrådets förslag): ”I samband med att allmän rättshjälp beviljas fastställes det för sökanden gällande maximibeloppet och den preliminära rättshjälpsavgiften. Därvid får även anges hur avgiften skall erläggas.
Preliminär rättshjälpsavgift utgår med maximibeloppet. Om rättshjälpskostnaderna i den rättsliga angelägenheten kan antagas uppenbarligen icke komma att uppgå till maximibeloppet, utgår den preliminära rättshjälpsavgiften med det lägre belopp som kan beräknas lämna full täckning för väntade rättshjälpskostnader. Om maximibeloppet jämkas. får den preliminära rättshjälpsavgiften också ändras.”
27 § andra stycket (lagrådets förslag): ”Om annat icke angivits vid den preliminära rättshjälpsavgiftens fastställande erlägges denna senast två veckor efter det att allmän rättshjälp beviljats eller maximibeloppet jämkats. Överstiger avgiften tjugofem procent av basbeloppet kan betalningsmottagaren beträffande de! av avgiften bestämma senare betalningstermin.”
Införandet av begreppet preliminär rättshjälpsavgift som mått på vad rättssökanden har att erlägga i förskott, skulle komplicera lagstiftningen och erfordrar jämkningar på åtskilliga andra punkter i lagförslaget, bl. a. i 27 § (lagrådets förslag) och beträffande avräkningsreglerna.
Lagrådet:
För att rättshjälpsavgiften skall kunna fastställas fordras att den beslutande myndigheten har en samlad bild av kostnaderna för den allmänna
Prop. 1978/79: 90 | 493
rättshjälpen i saken. Vid fastställandet har man nämligen att utgå från å
ena sidan det för avpiften gällande maximibeloppet och å andra sidan summan av rättshjälpskosinaderna. I denna summa ingär oftast som den största posten ersättningen till biträdet, varför denna mäste ha blivit bestämd
innan avgiften kan fastställas. Vid avgiftens fastställande kan vidare kom-
ma in frågan om denna skall sättas till högre belopp än maximibeloppet Jämlikt 30 § i lagrådsremissens förslag. Först sedan rättshjälpsavgiften fastställts kan avräkningen göras.
Alla de nämnda tre momenten, biträdesersättningens bestämmande, rättshjälpsavgiftens fastställande och avräkningen, förs ofta I praktiken
samman. Avräkningen med biträdet. som uppburit rättshjälpsavgiften i
förskott, kan 1. ex. icke göras utan att man vet hur stor rättshjälpsavgiften blivit. Vanligen utlöser ett krav på ersättning trån biträdet ett regleringsförfarunde. Enligt förslaget skall också rättshjälpsavgiften fastställas i
samband med att biträdesersättningen fastställs. Om det inte finns något
biträde eller om biträde inte begär ersättning, skall avgiften fastställas när rättshjälpen upphör eller, i mäl eller ärende vid domstol, när domstolen skiljer mälet eller ärendet från sig. Vid domstol fastställs rättshjälpsavgiften genom beslut. som meddelas av domstolen enligt därom gällande regler och som kan överklagas under samma förutsättningar som andra beslut. I normalfallet kommer beslutet — liksom beslut om ersättning till biträde —
att meddelas i samband med avgörandet i själva saken.
Det föreslagna systemet innebär, såsom också påpekas i lagrådsremissen. att fastställande av rättshjälpsavgift och avräkning kan komma att ske flera gånger I samma rättshjälpsärende. Ett exempel på en sådan situation är att ett mål vid domstol förs genom flera instanser, ett annat att ett dom-
stolsförfarande följs av en utomprocessuell handläggning. En tredje situa-
tion, som inte särskilt har uppmärksammats i remissen. är att den rättsliga angelägenheten först handläggs vid en förvaltningsmyndighet, som inte får fatta beslut i rättshjälpsfrågor, och därefter gär vidare till förvaltningsdomstol. I så fall ankommer det på rättshjälpsnämnden att fastställa biträdesersättning och rättshjälpsavgift samt göra avräkning såvitt gäller förfarandet
i första instans, medan motsvarande åtgärder beträffande besvärsförfaran-
det åvilar domstolen. Som ytterligare exempel på en situation då rättshjälpsavgift kan komma att fastställas vid mer än ett tillfälle kan nämnas att det sker byte av biträde under ärendets gång. I klarhetens intresse bör lämpligen i lagen utsägas att rättshjälpsavgift skall fastställas vid de i lagen
angivna tillfällena. även om sådan avgift tidigare har fastställts för den rättssökande.
När rättshjälpsavgift har fastställts skall också avräkning ske med den
rättssökande och med biträdet. Även avräkning kan alltså komma att äga rum vid flera tillfällen under rättshjälpsärendets gång. Avräkningen skall
ombesörjas av den myndighet som fastställer rättshjälpsavgiften. Avräk-
ningen är emellertid närmast att betrakta som en verkställighetsåtgärd i lik-
het med utbetalning av ersättning till vittne eller offentlig försvarare, expe-
diering av dom eller beslut. avsändande av underrättelser av skilda slag,
åtgärder för delgivning etc. Det synes inte vara påkallat att avräkningen sker genom beslut av domstolen eller myndigheten som sädan. Bestämmelsen bör formuleras så alt detta framgår.
Närmare anvisningar för hur avräkningen skall genomföras kan meddelas i form av tillämpningsföresknrifter till lagen. I själva lagen bör emellertid
= i enlighet med vad som föreslås i 27 § andra stycket och 28 § i det remit-
terade förslaget — regleras dels biträdets ansvar mot statsverket för den
rättshjälpsavgift som den rättssökande har att betala, dels möjligheten att innehälla belopp som vid avräkningen tillgodoförs den rättssökande, om
det finns anledning att räkna med att högre rättshjälpsavgift skall komma
att fastställas senare i ärendet. Däremot torde det få anses ligga i sakens
natur både att belopp som biträdet har att svara för mot statsverket också skall inbetalas dit av biträdet och att belopp som den rättssökande har erlagt utöver rättshjälpsavgiften skall återbetalas till denne. De regler som föreslås härom i lagen torde utan olägenhet kunna utgå.
Under hänvisning till det nu anförda och till vad lagrådet har förordat vid
Så b, I5 och 19 88 föreslås att 27-30 §& och rubriken närmast före 27 § får
följande lydelse:
”Betalning och fastställande av rättshjälpsavgift, avräkning med den
rättssökande och med biträde 27 & Finns biträde enligt denna lag, erlägges rättshjälpsavgift till biträdet intill det enligt 15 § första stycket fastställda maximibeloppet. Finns ej bi-
träde, skall rättshjälpsavgift erläggas till statsverket. Har maximibeloppet
höjts sedan rättshjälp beviljats, skall den avgift som kan föranledas av höjningen erläggas till statsverket. 28 & I mål eller ärende vid domstol skall domstolen fastställa rättshjälpsavgiften i samband med att den fastställer ersättning till biträde. Finns ej biträde eller begär biträde ej ersättning, fastställes rättshjälpsavgiften när domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller när rättshjälpen upphör. Vad nu sagts gäller även om rättshjälpsavgift tidigare har fastställts för den rättssökande.
Är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, skall rätts-
hjälpsnämnden fastställa rättshjälpsavgiften. Därvid skall första stycket äga motsvarande tillämpning.
29 & Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, får vid fastställande av rättshjälpsavgiften maximibeloppet
överskridas efter vad som är skäligt.
30 & När myndighet fastställt rättshjälpsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rättssökande och med biträde.
Från ersättning till biträde enligt 22 § skall avräknas vad den rättssökande enligt 27 8 är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet. Under-
stiger ersättningen den avgift som skall avräknas, svarar biträdet. om kost-
nader utöver biträdesersättningen uppkommit för rättshjälpen, mot stats-
verket för mellanskillnaden.
Fastställes rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som den rättssökande inbetalat, får med återbetalning av mellanskillnaden anstå. om det finns anledning antaga att högre avgift kommer att fastställas på grund av
ytterligare kostnader för rättshjälpen.”
Petren:
Enligt förslaget skall varje domstolsinstans för sig fatta beslut i vissa rättshjälpsfrågor. Bortsett från sådana beslut, som kan ingä : måls och
ärendes beredning, skall besluten fattas av domstolen i den sammansätt-
ning den skall ha vid avgörande av själva saken. För överinstansernas del
innebär detta att besluten fattas av kollegier på mellan tre och sju kvalifice-
rade domare. Besluten är vanligen av rutinkaraktär men kräver dock vart och ett åtskilligt övervägande och kontrollarbete. Det synes mig föga ratio-
nellt att belasta överinstansernas domare med uppgifter av detta slag. som
kan komma att sammanlagt kräva icke helt obetydliga arbetsinsatser. Man torde därför böra överväga om det icke är möjligt att finna former för att
åtminstone i alla rutinfall låta domstolen i mindre kvalificerad sammansättning än den som gäller för själva saken avgöra vissa ärendegrupper enligt
318 Lagrådet:
Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b & föreslås att uttrycket
”allmän domstol” i första stycket ändras till "domstol".
Godtas den av lagrådet föreslagna ändringen i 12 &, bör lydelsen av andra stycket tredje meningen jämkas, förslagsvis så att ordet ”maximibelopp” ersätts med ”detta belopp” och ”avgiften” med ”maximibelop-
na
pet
Med hänsyn till den innebörd som ordet domstol enligt lagrådets förslag
till avfattning av 5 b & fått bör i tredje stycket sista meningen ordet ”dom-
stols” ändras till "allmän domstols”.
34 &
Lagrådet: Godtas vad lagrådet har föreslagit beträffande 27 och 28§§ bör hänvisningen i första stycket 1 till 288 utgå.
Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b 8 föreslås att uttrycket
"allmän domstol” i fjärde stycket ändras till domstol”.
Petrén:
I förevarande paragraf finns regler om upphörande av rättshjälp, innan
ännu den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälpen beviljats blivit slut-
behandlad. I gällande rätt saknas föreskrift om hur ärenden om upphöran-
de av rättshjälp skall anhängiggöras. I motiven till lagregeln (prop. 1972:4 s. 341) sägs beträffande det fall att rättshjälpsavgift icke erlägges att det fär åligga biträdet att anmäla förhållandet till rättshjälpsnämnden. Meningen enligt det remitterade förslaget får antas vara att anmälan i dylika fall i stället skall göras till vederbörande domstol då den rättsliga angelägenheten är anhängig där. Fråga om rättshjälps upphörande synes i princip skola upptas självmant av den behöriga myndigheten när den finner anledning tilllämpa förevarande paragraf.
Denna ordning reser ätskilliga problem. Det måste för en domstol som är
i färd med att handlägga ett mål te sig vanskligt att plötsligt frånta part som ätnjuter allmän rättshjälp denna förmån, särskilt om den kan utgå från att parten då blir nödsakad att av ekonomiska skäl lägga ned sin talan vilken kan vara välgrundad. Enligt gällande ordning ankommer det på rättshjälpsnämnd att fatta beslut om upphörande. Den tar icke själv befattning med
den rättsliga angelägenheten t sak och kan lättare besluta i frågor om rätts-
hjälpens upphörande än domstolen. Den senare kan genom dylika beslut äventyra sin opartiska ställning.
Nära till hands ligger att tillägga det allmänna ombudet, som lagrådet
föreslår skola införas i rättshjälpsförfarandet, initiativrätt. Ombudet bör anförtros uppgiften att som part hos behörig myndighet yrka den allmänna rättshjälpens upphörande. Biträde som icke fått mottaga vederbörlig rättshjälpsavgift får I sådant fall till ombudet göra anmälan om detta förhållande. Skulle eljest framkomma omständighet som kan leda till rättshjälpens upphörande. fär allmänna ombudet göras uppmärksamt härpå. Det får sedan ankomma på ombudet att efter vederbörlig prövning väcka frågan om hjälpens upphörande inför behörigt forum. Om sådan fråga skulle uppkomma i ett besvärsärende om allmän rättshjälp, bör det ankomma på allmänna ombudet att hos besvärsmyndigheten föra talan i sådant avseende. Föreskrift om denna allmänt ombuds talerätt bör inleda paragrafens nya fjärde stycke. |
Upphörandegrunderna är enligt lagförslaget fem. Några av dem avser
tall. där den rättshjälpssökande förfarit bedrägligt eller grovt oaktsamt eller lämnat oriktiga uppgifter. Dessa fall synes böra särhållas från fall, i vil:
ka rättshjälpens upphörande förorsakas av förhållanden som ändrats efter
det rättshjälpen beviljats. Så har icke skett i lagrådsremissen då — i anslutning till regeln i 49a§ andra stycket — vissa ändringar föreslås i förevaran-
de paragrafs tredje stycke. Detta innehåller bestämmelser om den rättsliga verkan av att allmän rättshjälp förklaras skola upphöra.
Huvudregeln i tredje styckets första mening är att, om rättshjälpen beslutes skola upphöra, den som haft rättshjälpen förklaras skola själv bära
kostnaderna för denna. Av ordalydelsen får anses följa att han icke skall
åläggas att i efterhand betala de avgifter eller andra kostnader, för vilka
me 497
han intill beslutet om upphörandet åtnjutit avgiftsbefrielse enligt 9a§. I
styckets andra mening föreslås en generell regel av innehäll att, om särskilda skäl föreligger, rättshjälpskostnaderna eller del av dessa skall betalas av statsverket. Samtliga upphörandefall förs sålunda in under en och samma skälighetsregel. Enligt motiven förutsätts dock de nya reglerna skola tilllämpas i överensstämmelse med vad som gäller enligt nuvarande lag som
är mera nyanserad. Där stadgas för de fall dä beslutet om upphörande beror på alt rättshjälpsinnehavaren cj betalat sin avgift eller på att hans in-
tresse av all få saken prövad anses ha försvagats, att rättshjälpsinnehavarens betalningsskyldighet skall begränsas till maximibeloppet för hans avvft.
Enligt min mening kan erinringar riktas mot att man upphäver den differentiering som enligt vad ovan sägs nu gäller och ersätter den med en allmän skälighetsbedömning. Betalningsskyldighet för redan uppkomna rättshjälpskostnader bör icke retroaktivt äläggas en rättssökande som dragit på
sig dessa i den tron att kostnaderna enligt lagen skulle bäras av staten och som icke låtit något otillbörligt eller nägon vårdslöshet komma sig till last.
Märkas bör vidare att, som förut framhällits, skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift inträder, då allmän rättshjälp beviljats och maximibeloppet för rättshjälpsavgiften därmed fastställts, liksom att då också den kostnadskrävande hjälpen omedelbart utgår. Nägra frister för att olika beslut enligt lagen skall vinna laga kraft avvaktas icke. Betalningar skall göras liksom förmåner åtnjuts fortlöpande under den rättsliga angelägenhetens handläggning, oavsett om de olika besluten tagit åt sig laga kraft.
I 288 lagrådets förslag finns en uttrycklig regel att rättshjälpsavgift skall fastställas, då biträde begär ersättning eller, om biträde ej finns eller biträ-
de ej begär ersättning, dä rättshjälpen upphör. Om rättshjälpen upphör på grund av beslut enligt 348, får biträdet antas regelmässigt begära ersätt-
ning. Det kan därför förutsättas att, samtidigt som beslut fattas om rätts-
hjälpens upphörande, slutreglering av denna sker genom bestämmande av
ersättning till biträde, fastställande av rättshjälpsavgift för den som ditin-
tills åtnjutit allmän rättshjälp och avräkning. Den som kommit i åtnjutande av rättshjälp eller fått för lågt maximibelopp fastställt på grund av något otillbörligt förfarande eller genom att lämna oriktig uppgift kan räkna med alt hans rättshjälpsavgift, med tillämpning av 298 (lagrådets förslag), där-
vid fastställes till belopp som överstiger maximibeloppet. I grövre fall bör
rättshjälpsavgiften kunna fastställas till så högt belopp att den täcker samtliga rättshjälpskostnader. I de fall då den som haft rättshjälp ej låtit komma sig något negativt till last bör de kostnader som upplupit intill beslutet om rättshjälpens upphörande behandlas som om rättshjälpen riktigt ätnjutits
intill dagen för upphörandet. Tredje stycket i förevarande paragraf torde icke behöva innehålla någon annan regel än den att i vissa fall rättshjälpsavgiften kan fastställas till belopp upp till summan av samtliga rätts-
hjälpskostnader. 32 Riksdagen 19781/79.1 saml. Nr 90
Den situationen kan uppkomma att, sedan beslut om upphörande av allmän rättshjälp fattats, beslutet efter besvär ändras i högre instans, sä att allmän rättshjälp åter skall utgå. I detta läge torde man fa företa en ny av-
räkning för att återställa förhållandena till vad de skolat vara, om rättshjälp
åtnjutits under hela tiden sedan den först beviljuts för den rättsliga angelägenhet varom är fråga. Om vad nu anförts vinner beaktande, skulle tredje och fjärde styckena
erhålla följande avfattning.
”Beslutas enligt första stycket 2 eller 3 om allmän rättshjälps upphörande. får rättshjälpsavgiften fastställas tll belopp intill summan av samtliga rättshjälpskostnader.
Fråga om upphörande av allmän rättshjälp upptages på talan av allmänt
ombud. Beslut i sådan fråga meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol. av denna och eljest av rättshjälpsnämnden. Fråga om rättshjälps upphörande får väckas i besvärsärende som avses i 498;
härom beslutar den besvärsmyndighet där ärendet är anhängigt.”
36 §
Lagrådet:
Av skäl som anförts vid 6 och 7 §§ bör ordet ”får” i första stycket utgå.
37 §
Lagrådet:
Godtas lagrådets förslag att 19 och 20 §§ skall byta plats bör hänvisning-
en i förevarande paragraf till 208 första stycket ändras att avse motsvarande stycke i [98.
43 8
Lagrådet: I paragrafens tredje stycke enligt förslaget finns en regel om att departementschef förordnar offentligt biträde. För närvarande finns en regel i paragrafens första stycke, enligt vilken departementschef får göra anmälan till rättshjälpsnämnd.
Förslaget att departementschef skall förordna biträde bör ses mot bak-
grund av vad som allmänt gäller om enskilt statsräds befogenhet att fatta
beslut. Denna fråga har nyligen varit föremål för utredning av konstitutionsutskottet i samband med utskottets granskning av statsrädens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning vid 1976/77 års riksmöte (KU 1976/77:44 s. 12-15 samt Bil. 5). Utskottet erinrar i sitt betänkande
om att regeringsformen bygger på att regeringsärendena avgörs kollektivt vid regeringssammanträde. Enskilt statsråd har vid utskottets undersök-
ning befunnits utöva beslutanderätt i främst tre slag av ärenden, nämligen
ärenden som gäller administrationen inom ett departement, kommittéärenden och vad utskottet kallar externa ärenden.
I dessa ärendegrupper inryms nästan inga avgöranden som kan sägas utgöra beslut rörande utredningen i ett regeringsärende. Bland de s.k. externa ärendena avgjorda av statsråd förekommer dock nägra få, vilka avsett beredning eller förberedelse beträffande en sak, som senare skulle komma under regeringens bedömande.
lagregler av samma typ som den nu föreslagna finns i något fall. Enligt 40 8 utlänningslagen (1954:193) gäller sålunda att i utlänningsärende som är
anhängigt hos regeringen, därest fråga om förhör uppkommer, det statsråd som ansvarar för ärenden enligt utlänningslagen eller tjänsteman som statsrådet bestämmer far besluta om förhör. Enligt 9§ lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål gäller att i nädeärende chefen för justitiedepartementet eller den han bemyndigar därtill fär förordna om personunder-
sökning eller anskaffande av läkarintyg. Då inom ramen för den undersökning av stalsrädsbeslut under år 1975 som konsitutionsutskottet gjort något exempel på beslut av statsråd inom de nämnda båda lagrummens till-
lämpningsomräde ej finns, får det antas att beslut i förekommande fall
meddelats av tjänsteman och ej av statsrädet.
Allmänt gäller om beredningen av regeringsärende, utöver den allmänna
regeln om remissförfarandet i 7 kap. 23 regeringsformen, vissa bestämmel-
ser i instruktionen (1965: 386) för regeringskanslict. Bl. a. stadgas i 178 att
chefstjänsteman och. efter departementschefens bestämmande, annan tjänsteman har rätt att infordra förklaring, upplysning eller yttrande som erfordras för ärendes beredning. Det vore enligt lagrådets mening önskvärt, om man kunde utveckla en enhetlig ordning för beslutanderätten rörande ätgärder för beredning av regeringsärenden. Det ligger därvid närmast till hands att bygga vidare på det nyss citerade stadgandet i 17§ instruktionen för regeringskansliet och undvika att normalt ta statsråd i anspråk för beslut av denna art. Kompetensen att besluta om beredningsåtgärd avseende regeringsärende borde kunna tilldelas vederbörande depar-
tements chefstjänstemän eller ev. andra tjänstemän efter departements-
chefens bestämmande. Är det fråga om något principiellt viktigt bered-
ningsbeslut bör detta ankomma på regeringen och ej på enskilt statsräd. Konstitutionsutskottet uttalade sig vid 1976/77 års riksmöte i ovannämnda
utlätande för principen om kollektivt beslutande inom regeringen och framhöll att denna princip inte borde urholkas genom alltför vidsträckta bemyndiganden till enskilt statsråd.
Rättshjälpsfrågorna i ett regeringsärende är uppenbart ej av den art att det bör ankomma på regeringen att besluta i dem. De är närmast beslut av den typ som avses i 17§ instruktionen för regeringskansliet. Det bör därför läggas på tjänsteman i departement att förordna biträde enligt förevarande
438 och fatta därmed sammanhängande beslut om ersättning m. m. enligt
44 och 4588. Utöver de allmänna bestämmelserna härom i lagen bör när-
mare bestämmelser intagas antingen i verkställighetsföreskrifter till lagen
eller i instruktionen för regeringskanshet.
Under hänvisning till det anförda föreslär lagrådet att. i stället för regeln I förslagets tredje stycke, till paragrafens andra styckes andra mening som en ny sista punkt fogas följande: ”t annat ärende hos regeringen än som avses 1418 6—-10 och I6 på departementstjänsteman som regeringen bestämmer.” Förslaget föranleder att ordet ”samt” flyttas. Härefter torde i paragrafen efter mönster av 398 andra stycket böra intagas ett nytt tredje stycke rörande behörighet att förordna biträde under tiden närmast efter det att en myndighet skilt målet eller ärendet frän sig. Stycket föreslås få följande lydelse: ”Har myndigheten skilt mälet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljs eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande tillämpning.” Särskild föreskrift om till vilket departement en till regeringen ställd an-
sökan skall inges bör ej upptagas I lagen. Bestämmelsen därom i femte
styckets första mening bör därför utgå. Under hänvisning till vad lagrådet ovan anfört om beredningen av regeringsärenden. föreslås att till sjätte stycket fogas följande mening: ”T ärende hos regeringen ankommer vad sålunda sagts på departementstjänste-
man som regeringen bestämmer.”
48¶Lagrådet: I första stycket torde orden ”utan beslut av myndighet” böra utgä. Av 46 och 47 8§ följer att rådgivning kommer att kunna pägå under kortare eller längre ud och att avgiften kommer att variera alltefter tidsätgängen. Beslut om rådgivningsavgiftens storlek kommer därför att fordras i var- Je särskilt fall. Lagrådet föreslår med hänsyn härtill, att andra stycket ges följande lydelse:
"Beslut om rådgivningsavgift jämlikt 47 § första stycket ankommer på
den som meddelat rådgivningen.”
49 §
Lagrådet: Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b& föreslår lagrådet att uttrycket ”allmän domstols” i paragrafens första stycke ändras till ”dom-
stols”. Paragrafen behandlar överklagbarheten av beslut i rättshjälpsärende. Beträffande beslut av domstol har i första stycket valts den lösningen att de
för den beslutande domstolen i allmänhet gällande reglerna om överklagande skall gälla ocksä då talan föres mot domstolens beslut i rättshjälpsärende. Denna regel leder bl. a. till att fullföljdsordningen kan komma att
skifta från en domstot till en annan beroende på vilket regelsystem som
skall tillämpas. Som exempel kan lagrådet peka på den olika behandlingen
Prop. 1978/79: 90 | sO1
av hovrätts beslut i rättshjälpsfråga, som uppkommit t ett dit fullföljt mål. t.ex. beslut om ersättning till biträde i hovrätten, och motsvarande beslut av kammarrätt. På grund av reglerna 1 54 kap. RB kan hovrättens ifrågavarande beslut icke komma under Högsta domstolens prövning med mindre prövningstillständ meddelas. medan reglerna 1 3538 förvaltningsprocesslagen leder till fri fullföljd från kammarrätten till regeringsrätten beträffande ett sådant kammarrättsbeslut. Man kan sålunda vänta förhällandevis flera beslut it. ex. ersättningsfrågor från regeringsrätten än från Högsta domstolen. Erfarenheterna får utvisa om dylika skiljaktigheter beroende på olikheter i de processrättsliga bestämmelserna kommer att medföra praktiska olägenheter.
Beslut i rättshjälpsfrågor av rättshjälpsnämnd eller av annan förvaltningsmyndighet — bortsett från de myndigheter som enligt 5 b 8 är likställda med domstol — blir enligt huvudregeln i andra stycket alla överklagbara med besvärsnämnden som enda fullföljdsinstans.
I styckets andra mening föresläs en särskild regel av innebörd att talan mot beslut av departementschef och departementstjänsteman enligt 438 skall föras hos besvärsnämnden. Vid sistnämnda paragraf har lagrådet utvecklat skälen varför departementschef ej bör fatta beslut om förordnande av offentligt biträde m. m. Om vad sålunda anförts beaktas kommer beslut om offentligt biträde m.m. 1 visst fall att fattas av departementstjänsteman. Då denne vid utövande av denna beslutsfunktion torde böra uppfattas som förvaltningsmyndighet, kommer hans beslut om biträdesförordnande m.m. att gä in under huvudregeln. Andra meningen i stycket bör
därför utgå.
Skulle tanken att statsråd skall fatta beslut vidhållas. bör en annan be-
svärsväg anordnas. Som framgår av konstitutionsutskottets översikt rö-
rande överklagande av enskilt statsråds beslut (KU 1977/78:35 s. 5—8) förs talan mot enskilt statsråds beslut I administrativa ärenden, där annat icke särskilt föreskrives, hos regeringen. Nägot fall där statsråds beslut överklagas till en administrativ nämnd av typen rättshjälpens besvärsnämnd är icke förut känt. Det synes statsrättsligt betänkligt att införa instansordningar av det slag som föreslås i remissen. Om vad lagrädet anfört vid 43 § ej beaktas, torde statsräds beslut om biträde böra överklagas hos regeringen.
Fråga blir härefter om överklagbarheten av beslut av advokat och biträ-
dande jurist vid allmän advokatbyrå. Lagrädet har vid 2§ anfört att ut-
formningen av beslutsregeln i 16§ leder till att advokat och biträdande ju-
rist vid allmän advokatbyrå, när de fattar beslut enligt rättshjälpslagen, är att uppfatta envar som förvaltningsmyndighet. Reglerna i instruktionen
(1973: 249) för de allmänna advokatbyråerna som begränsar överklagbarheten av beslut av allmän advokatbyrå till beslut i administrativt ärende, t.ex. angående tjänstetillsättning, kommer då att sakna betydelse i detta sammanhang. Uppfattas den vid allmän advokatbyrå anställde juristen
som myndighet. blir hans beslut överklagbara enligt regeln i förevarande paragrafs andra stycke.
Muartenius, Sven Nyman och Knutsson:
Av specialmotiveringen till paragrafen framgår att det inte är meningen att talan skall få föras mot beslut i rättshjälpsärende av advokat eller biträdande jurist. Vi har inte något att erinra mot en sädan ordning. Med hänsyn till vad lagrädet förut har anfört bör därför i andra stycket en andra me-
ning införas av följande lydelse: ””Mot beslut av advokat eller biträdande Jurist vid allmän advokatbyrå får talan dock ej föras.”
Petrén:
Föredragande statsrådet uttalar sig i den riktningen att beträffande advokats och biträdande jurists beslut om beviljande av allmän rättshjälp och om fastställande av maximibelopp behov av överklagande ej finns. I sak kan nämligen rättelse i dylika beslut sökas hos rättshjälpsnämnden genom ny ansökan om allmän rättshjälp resp. begäran om jämkning av maximibe-
lopp.
I lagstiftningen har man stdoordnat de tre i 16, t7 och 1888 angivna sätten för att bevilja allmän rättshjälp. Det synes därför böra förehgga starka skäl för att göra nägon skillnad mellan dessa fall i besvärshänseende. Ingen grupp av beslut bör undantas från allmänna ombudets talerätt. Vidare bör det vara av intresse för de rättssökande att besvärsvägen kunna lägga fast, vilken praxis med avseende på beviljande av allmän rättshjälp advokater och biträdande jurister vid allmän advokatbyrå har att som offentligt anställda iakttaga. Behovet av en besvärsmöjlighet rörande beslut av jurist vid allmän advokatbyrå rörande rädgivningsavgift enligt 488 är kanske icke stort. men överklagandemöjlighet bör finnas. Beslut enligt 218 tredje stycket om substitution blir, om särskilt undantag ej göres, överklagbara. Nägon praktisk betydelse torde detta förhållande knappast få. Detsamma gäller biträdes beslut om utredning av mindre omfattning enligt 25 §. Biträdes föranstaltande om utredning enligt 45 § synes överhuvud ej ha karaktär
av beslut enligt rättshjälpslagen. Allt sammantaget synes tillräckliga skäl ej föreligga för att göra undantag
från huvudregeln om överklagbarhet i paragrafens andra stycke för beslut
av advokat och biträdande jurist vid allmän advokatbyrå. Det kan ifrågasättas om beslut av enskilt verksam advokat eller biträ-
dande jurist på enskild advokatbyrå bör behandlas annorledes än beslut av deras offentligt anställda kolleger. Härom kan sägas, att den som vänder sig till enskilt verksam jurist torde vara inställd på att följa den ordning som gäller inom den privata sektorn, där möjlighet till administrativ be-
svärstalan saknas. Ur allmän synpunkt finns ej något större behov av att
sätta enskilt verksam advokat eller biträdande jurist vid enskild advokat-
byrä under den offentliga kontroll som en möjlighet till överklagande skul-
Prop. 1978/79: 90 | 503
le innebära. Skulle enskild advokat t. ex. fastställa för läga maximibelopp, får det allmänna ombudet enligt vad jag föreslagit möjlighet att påkalla jämkning enligt 15§. Det saknas sålunda tillräcklig anledning att förorda
ett tillägg ull paragrafen med regler om överklagande av beslut av enskilt
verksamma jurister.
Jag kan alltså i nu förevarande hänseende godtaga paragrafen.
49 a 8 Lagrådet:
I denna paragraf föreslås att klagorätt skall tillkomma, förutom enskild part, domstolsverket. Klagorätten gäller överklagbara beslut i rättshjälpsfrågor. dvs. beslut fattade av domstol, rättshjälpsnämnd och annan förvaltningsmyndighet. I motiven framhålles angelägenheten av att alla slag av beslut i rättshjälpsfrågor kan överklagas.
Uppenbart är att staten har betydande både rent ckonomiska och mera
allmänna intressen att bevaka i rättshjälpsärenden. Det är därför naturhigt
att företrädare för dessa intressen får talerätt. Därigenom får man. i enlighet med en annan utvecklingstendens i den offentliga rätten, ull stånd ett
tvåpartsförhållande i ärenden av denna art.
Det finns redan vissa regler härom. I instruktionen för domstolsverket (1975: 506) föreskrivs sålunda att domstolsverket inom sitt verksamhets-
område har att leda och övervaka rättshjälpsnämndernas tillämpning av rättshjälpslagen och att företräda staten vid talan mot allmän domstols be-
slut om ersättning av allmänna medel till biträde enligt rättshjälpslagen och till offentlig försvarare. Gällande lag ger sålunda domstolsverket två olika uppgifter. Då det gäller rättshjälpsnämndernas verksamhet, har domstolsverket en direkt övervakningsuppgift med möjlighet att genom anvisningar
och föreskrifter tillse att nämndernas tillämpning av lagen blir tillfredsstäl-
Jande. Vad beträffar lagens tillämpning vid de allmänna domstolarna har domstolsverket, främst som företrädare för statens fiskala intressen, att föra talan mot domstols beslut i ersättningsfrågor inom det berörda rättshjälpsområdet.
Det remitterade lagförslaget innebär härvidlag vissa nyheter. Domstols-
verket föreslås som sädant skola få generell besvärsrätt både vad avser be-
slut av domstol och vad avser beslut av rättshjälpsnämnd och andra myn-
digheter, vilka tillagts rätt att besluta i frågor om rättshjälp. Såvitt gäller
rättshjälpsnämnderna sätter de föreslagna reglerna domstolsverket i en dubbelställning i förhållande till dessa nämnder. Dels skall verket som centralmyndighet vara tillsynsmyndighet för nämnderna, dels skall verket som part kunna överklaga nämndernas beslut.
Att en och samma myndighet är i förhållande till annan myndighet på en gång tillsynsmyndighet och eu slags motpart är ur allmän förvaltningsrätts-
lig synpunkt en olämplig anordning som bör undvikas. En övervakande myndighet bör utöva sitt inflytande över den underordnade myndigheten genom sin tillsynsverksamhet och icke genom att som part överklaga den underordnade myndighetens beslut till andra organ. Då domstolsverket bör bibehålla sin allmänna tillsynsbefogenhet över rättshjälpsområdet, bör det icke som myndighet tilldelas även uppgiften att i egenskap av part överklaga rättshjälpsbeslut.
När ett centralt ämbetsverk utrustats med besvärsrätt är anledningen härtill i allmänhet att denna myndighet företräder eu specifikt intresse. Enligt 48§ fjärde stycket miljöskyddslagen (1969: 387) har 1. ex. naturvärdsverket tillagts klagorätt i förhållande till vissa andra statsorgan. Är det all-
männas intresse av fiskalisk natur och eftersträvar man att ordna förfaran-
det som ett tväpartstförhållande mellan staten och den enskilde. är den vanhiga lösningen att ett allmänt ombud inrättas med upprpift att företräda
statsintresset och föra statens talan. Så förhåller det sig inom skatteprocessen: se t.ex. 398 lagen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbe-
skattning.
Inom soctalförsäkringen har man nyligen genom nya regler i 20 kap. 12§
lagen (1962:381) om allmän försäkring infört en ordning som kan synas in-
nebära ett frångående av vad nyss sagts. Det allmänna intresset av att denna lags regler om allmän försäkring m. m. tillämpas likformigt och rättvist skall bevakas av riksförsäkringsverket samtidigt som verket tillerkänts en allmän talerätt. Denna gäller även beträffande beslut av de allmänna för-
säkringskassorna, över vilka riksförsäkringsverket enligt 18 kap. 2§ nämn-
da lag utövar tillsyn. Av motiven (se prop. 1977/78:20 s. SS, 65, 80—82, 127-128 och 136— 137) framgår emellertid att riksförsäkringsverkets funk-
tion som part skall fullgöras icke av verket i dess vanliga sammansättning utan av helt fristående socialförsäkringsombud, vart och ett med eget an-
svarsomräde och egen beslutanderätt. De utgör tillsammans en speciell enhet inom verket. Härigenom införes en allmän ombudsinstitution på social-
försäkringsområdet, ehuru denna formellt inordnats i riksförsäkringsver-
ket.
Enligt lagrådets mening bör i förevarande fall inom domstolsverket inrättas ett fristående allmänt ombud för rättshjälpsärenden. Rättshjälpsutredningen förde fram denna tanke alternativt (SOU 1977: 49 s. 248), vil-
ket också omnämnes I lagrädsremissen, Det är av betydelse att i lagen
allmänna ombudets fristående ställning markeras genom att klagorätten anges tillkomma ombudet och ej verket. Domstolsverket bör sålunda bibe-
hälla sin tillsynsuppgift i vad gäller rättshjälpsnämnderna och ha att överblicka hela rättshjälpsområdet och meddela de centrala föreskrifter som kan erfordras, bl.a. fastställa generella taxor. Uppgiften att överklaga
rättshjälpsbeslut i det särskilda fallet, däribland beslut av rättshjälpsnämn-
derna, bör däremot enligt lagen ankomma på allmänna ombudet. Organisa-
toriskt kan allmänna ombudet knytas an till domstolsverket, men på ett så-
dant sätt att dess fristäende ställning i allt som gäller dess ämbetsområde icke äventyras. Ombudet skall självständigt besluta i de mål eller ärenden där ombudet är part och företräder staten.
Vid den enligt 49 § valda lösningen för överklagande av beslut i rätts-
hjälpsärenden kommer någon enhetlig tid för talan mot beslut it sådana ärenden icke att gälla.
I fråga om de ärenden i vilka fullföljdstiden räknas från beslutsdagen, synes i åtskilliga fall av lätt insedda skäl kunna uppkomma svårigheter för företrädaren för det allmänna att tillvarataga det allmännas intresse. Emel-
lertid torde det vara uppenbart, att avsikten icke är att han skall granska al-
la beslut, utan att granskningen av praktiska skäl måste begränsas till att avse vissa grupper av ärenden eller stickprovsvis uttagna fall. Vid ett sådant förfaringssätt torde sådana organisatoriska anordningar kunna vidtagas alt det allmännas klagorätt i här ifrågavarande ärenden likväl blir meningsfylld.
Beträffande ett mycket stort antal rättshjälpsärenden kommer att gälla att besvärstiden för det allmänna räknas med utgångspunkt frän delgivningsdagen. Det framstår som uppenbart att delgivning med det allmännas företrädare av praktiska skäl inte kan äga rum annat än undantagsvis. Det
får antagas att företrädaren enligt verkställighetsföreskrifter får kännedom
om beslut som har prejudikatintresse eller som av annan anledning bedömes såsom särskilt angelägna att granska. Alla beslut av här ifrågavarande
slag av vilka han icke fått del kommer att sakna laga kraft i förhållande till
det allmänna. Även om detta icke torde innebära att sådana beslut ej kan verkställas, framstår det likväl från rättssäkerhetssynpunkt som i hög grad otillfredsställande att det allmänna skulle ha en formell möjlighet att anhängiggöra besvärstalan efter lång tid. Lagrådet vill därför föreslå att i paragrafen upptas en bestämmelse av innebörd, att det allmänna i dessa fall får föra talan mot beslut i fråga om rättshjälp senast inom viss tid, förslagsvis inom 1vå månader från beslutsdagen.
Det allmännas talerätt är icke blott motiverad av fiskala intressen utan
syftar även till att främja en enhetlig praxis och likformighet inom hela rättshjälpsområdet. Det allmännas företrädare bör därför vid utförande av sin talan icke vara bunden av den i 11 § förvaltningslagen och 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen upptagna regeln — eller dess motsvarighet på andra håll — om att part får föra talan blott om beslutet gått honom emot. I förevarande paragraf bör med hänsyn härtill anges att det allmän-
nas företrädare får föra talan även till den rättssökandes förmån.
Då rättsmedlet beträffande vissa avgöranden i rättshjälpsfrågor kan vara vad eller revision, bör ordet ”besvär” i första stycket ersättas med uttrycket talan”.
Vinner vad lagrådet här anfört beaktande föreslås att förevarande paragrafs första stycke utformas på följande sätt:
”Taltan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras, förutom av enskild
part. av allmänt ombud. Räknas besvärsud från dagen för delgivning med part får ombudet likväl ej väcka besvärstalan senare än två månader frän dagen för beslutet. Ombudet fär föra talan även till förmån för enskild part.”
Petren:
Det förhållandet att för rättshjälpsärendena ej kommer att finnas ett enhetligt förfarande komplicerar läget för allmänna ombudet. Denne har att som part gå in i förfaranden av mycket varterande natur och där föra det allmännas talan. I vissa fall har det beshut han vill överklaga fattats i ett fristäende ärende om rättshjälp. som då vanligen följt förvaltningslagens regler. någon gång förvaltningsprocesslagens. Oftare torde inträffa att det överklagbara rättshjälpsbeslutet fattats såsom beslut under rättegången eller under förfarandet i mål eller ärende, som följer ett vart sina processuella regler. i allmänhet utformade med hänsyn till de i målet eller ärendet aktivt verkande parternas behov. Allmänna ombudet skall sälunda, statione-
rat i Jönköping, flexibelt anpassa sig till alla de olika förfarandeordningar varom det kan bli fråga, enligt RB, förvaltningslagen, utsökningslagen, pa-
tentlagstiftningen osv. Enligt min mening borde man eftersträva att i möjligaste mån förenhetliga de regler som allmänna ombudet har att följa i sin verksamhet.
Ett omräde där relativt stor mångfald kommer att finnas är den klagotid
allmänna ombudet får att iakttaga. Goda skäl kan anföras för att ha en fast klagotid för allmänna ombudet i alla slag av rättshjälpsärenden. Om allmänna ombudet fär en särskild något längre klagotid aktualiseras frågan om anslutningstalan för motpart som ej klagat inom den för honom gällande fristen. En genomgång av hur allmänna ombudet kan inpassas som part i olika slag av förfaranden vore önskvärd. Innan en sådan gjorts, saknar man underlag för att överblicka vilka lagändringar som kan behövas för att tillgodose detta syfte.
I motiven till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 347) nämns några fall då
efter överklagande de beslut, som vid avräkningen i ärende om allmän rättshjälp skall ställas mot varandra, i efterhand förändras. Dessa situationer kan antagas bli oftare förekommande då allmänt ombud också fär talerätt. Förändring av ersättningsbeslut kan föranleda ny avräkning. Dessa problem kan i den nya ordningen bli svårlösta. Särskilt om på talan av allmänt ombud beslut om beviljande av rättshjälp undanröjs långt i efterhand,
kan läget trots regeln i förevarande paragrafs andra stycke bli svårbemästrat. Lagen ger i sin föreslagna form begränsad ledning för rättstillämpningen på dessa punkter.
50 §
Lagrådet:
Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b § föreslås att uttrycket ”allmän domstol” ändras till ”domstol”.
Övergångsbestämmelserna
Lagrådet:
Om lagrådets förslag ull ändringar i vissa paragrafer godtas föranleder detta nägra jämkningar i andra stycket i övergångsbestämmelserna. Regeln I styckets sista mening bör omfatta även maximibelopp för kostnadsbidrag. På grund härav föreslås att stycket ges följande formulering:
"Har allmän rättshjälp beviljats eller enligt 16 § börjat lämnas före denna lags ikraftträdande skall om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna i 16 och 17 85 är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den 1 juli 1979.
För tiden till utgången av år 1980 gäller detsamma 22 § tredje stycket,
27-30 och 34 §§. Utöver 17 8 i den äldre lydelsen tillämpas 17 § andra meningen I den nya tydelsen. Utöver 20 § i den nya lydelsen ullämpas fortfarande 20 § andra stycket i den äldre lydelsen. Ersättning till medlare fastställs av domstolen. Bestämmelsen i 27 § första meningen i den nya lydelsen gäller ej i den mån skyldighet att utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt
16 § andra stycket i den äldre lydelsen. Kostnadsbidrag och maximibelopp
för sädant bidrag som har fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre lydelse skall vid ullämpning av lagen i dess nya lydelse jämställas med rättshjälpsavgift och maximibelopp för sädan avgift.”
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
31 kap. I $
Lagrådet:
Om den föreslagna ändringen i 12 8 rättshjälpslagen godtas, bör i tredje stycket förevarande paragraf ordet ”rättshjälpsavgiften” bytas ut mot ”maximibeloppet”.
49 kap. 4 §
Lagrådet:
Eftersom enligt lagrådets förslag avräkning enligt rättshjälpslagen inte skall ske genom särskilt beslut av rätten (jfr vad som har anförts därom vid 27—30 §§ räushjälpslagen) bör det här föreslagna tillägget i första stycket 5 ej göras.
I andra stycket föreslås att rätten att överklaga beslut under rättegången i rättshjälpsärende skall göras beroende av missnöjesanmälan. Denna skall, om beslutet meddelas vid förhandling, ske genast och eljest inom en vecka från delgivningsdagen. Regeln fär till följd att allmänna ombudet ej
kan utnyttja sin klagorätt då beslutet meddelas vid förhandling. En lösning
kan vara att befria allmänna ombudet från kravet på missnöjesanmälan så- : som förutsättning för klagorätt.
52 kap. 1 § och 56 kap. I $
Lagrådet:
Lagrädet vill hänvisa till vad lagrådet nyss anfört vid 49 kap. 4 § om missnöjesanmälan av allmänna ombudet.
Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)
33 §
Lagrådet:
Av 2 § förvaltningsprocesslagen följer att rättshjälpslagens regler om besvärsrätt för allmänt ombud gäller. Den föreslagna erinran härom i denna paragraf bör därför utgå.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrät-
ten
178 Lagrådet:
Hänvisningen i tredje stycket till rättshjälpslagen är i och för sig icke er-
forderlig. Bibehålles den bör i hänvisningen, om vad lagrådet anfört vid
49 a § rättshjälpslagen vinner beaktande, ”domstolsverket” ersättas med
"allmänt ombud”.
Övriga lagförslag
Lagrådet:
Förslagen lämnas utan erimran.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1978-12-14
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Wahlberg, Hansson, Enlund,
Lindahl. Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus. Tham,
Bondestam
Föredragande: statsrådet Wikström
Proposition om ändring i rättshjälpstagen (1972:429) m.m.
1¶Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
. lag om ändring i föräldrabalken,
Wm . lag om ändring I rättegångsbalken,
BB
. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
'AnA . lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten,
6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,
7. lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd, 8. lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),
9. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
värd i vissa fall,
10. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 augusti 1978.
Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Huvudsyftet med lagförslaget är, som jag har framhållit i remissprotokollet, att åstadkomma en enklare och effektivare hantering av frågor om rättshjälp. Lagrådet har också inledningsvis framhållit att rättshjälpssystemet otvivelaktugt kommer att bli enklare och effektivare om den organisationsförändring som innefattas i lagförslaget genomförs. Samtidigt anför dock lagrådet att den blivande lagstiftningen kommer att bli svårtill-
gänglig I den meningen att den innehäller många relativt invecklade
bestämmelser. Lagrådet päpekar att de förhållanden som skall beskrivas delvis är av så komplicerad natur att enkla framställningar är svåra att åstadkomma.
En ledamot av lagrådet berör vissa faktorer som gör regleringen kompli-
cerad. Han ifrågasätter om inte lagen på vissa punkter bör kompletteras men konstaterar att lagrådsremissens uppläggning i dessa hänseenden övergångsvis bör kunna godtas tills erfarenheter vunnits av den nya ord-
ningen.
Såsom framgår av lagrädets yttrande visade man vid tillkomsten av gällande rättshjälpslag återhållsamhet när det gällde att i lag reglera olika
frågor. Ätskilliga spörsmål bedömdes kunna överlämnas till rättstillämp-
ningen. De hittillsvarande erfarenheterna av lagen — som baseras på bl.a. omkring 400.000 ärenden om allmän rättshjälp — har också visat att denna bedömning i allmänhet varit riktig. Det saknas i stort sett anledning att nu reglera sådana frågor som 1 det tidigare lagstiftningsärendet lämnades
utanför lagen.
En ledamot av lagrådet behandlar redan inledningsvis det förhållandet att termen kostnadsbidrag föreslås ändrad till rättshjälpsavgift. Han gör därvid gällande att ändringen innefattar annat än en terminologisk fråga.
I denna sak vill jag i detta sammanhang anföra följande. Den som vill göra sin rätt gällande i rättegång eller eljest ådrar sig ofta betydande kostnader för främst biträdesersättning. Rättshjälpssystemet innebär att staten träder in och övertar ansvaret för sådana kostnader. Detta sker
genom att staten betalar kostnaderna i den rättsliga angelägenheten. Samtidigt skall den rättssökande efter förmåga bidra till dessa kostnader. Detta sker genom alt han till sitt biträde eler till statsverket betalar
kostnadsbidrag. Rättshjälpsutredningen föreslog att ordet kostnadsbidrag
skulle ersättas med rättshjälpsavgift, eftersom begreppet kostnadsbidrag inte var entydigt. Förslaget har upptagits i lagrådsremissen. I övrigt har
rättshjälpssystemets uppbyggnad i detta hänseende bibehållits. Av
remissen framgår också klart att ändringen enbart är av terminologisk
natur. I övergångsbestämmelserna har därför kunnat föreskrivas att kostnadsbidrag vid tillämpningen av den nya lagen jämställs med rätts-
hjälpsavgift. Samme ledamot tar också upp frågan om exigibiliteten hos beslut om
Ssli
rättshjälpsavgift och beslut att den rättssökande skall betala rättshjälps-
kostnader i samband med att allmän rättshjälp upphör.
Rättshjälpsutredningens förslag om att myndighets beslut om skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom har inte tagits upp i lagrådsremissen. Som skäl har anförts att det f.n. inte finns någon regel om exigibilitet beträffande kostnadsbidrag i rättshjälpslagen och att avsaknaden av en sådan regel inte har visat
sig utgöra någon påtaglig brist. Även om någon regel om exigibilitet inte
införs förändras ändä rättsläget genom de nya regler om beslutsbefogenheter som nu föreslås. Av utsökningsrättsliga regler följer att dom och beslut av allmän domstol som innefattar förpliktelse att erlägga rättshjälps-
avgift är verkställbara. Har rätten fastställt rättshjälpsavgift enligt 28 8,
torde avräkningsbesked som har upprättats i samband med rättens avgörande kunna ligga till grund för verkställighet. Även rättens beslut om återbetalningsskyldighet för den rättssökande när rättshjälp upphör är exigibelt. Motsvarande torde gälla vid övriga typer av domstolar. Enligt remissförslaget skall beslut av nu angiven art även kunna meddelas av arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor, vilka alla är förvaltningsmyndigheter med uppgifter som stär rättsskipningen
nära. Att beslut av överexekutor skall kunna verkställas är uppenbart (jfr bl.a. 53 § utsökningslagen). När det gäller övriga nu nämnda myndigheter torde även deras beslut i hithörande frågor tillerkännas exigibilitet. Beträf-
fande rättshjälpsnämnds och besvärsnämndens beslut av denna art
kommer däremot liksom i dag att gälla att besluten ej kan läggas till grund
för verkställighet.
I praktiken torde frågan om exigibilitet sällan bli aktuell. Vid allmän rättshjälp har den rättssökande normalt biträde som står risken för att inbetalning sker. Något praktiskt behov av exigibilitet finns då ej. Situationer där den rättssökande saknar biträde liksom fall där rättshjälpsavgiften jämkas uppåt eller förordnande meddelas att rättshjälpen skall upphöra kan liksom nu väntas bli sällsynta. Detsamma gäller de fall då biträde till statsverket skall inbetala viss del av belopp som erlagts av den rättssökande til! biträdet.
I anslutning till de särskilda paragraferna vill jag framhålla följande.
2§
Jag har ingen erinran mot lagrådets förslag till ändrad lydelse av para-
grafen i syfte att få en enhetlig innebörd i lagen av uttrycket rättshjälp.
Lagrådet tar vidare upp frågan om den förvaltningsrättsliga ställningen hos advokat och biträdande jurist vid allmän advokatbyrå.
Vid arbetet på gällande rättshjälpslag eftersträvades en delegering av administrativa uppgifter i betydande utsträckning från rättshjälpsnämnderna till det biträde som skulle lämna rättshjälpen (prop. 1972:4 s.
Prop. 1978/79: 90 AA 1
239). Enligt rättshjälpstagen fick också advokater och biträdande jurister viktiga beslutsfunktioner. En sådan funktion är rätten att meddela rådgivning. Beslutas därvid nedsättning eller eftergift av rädgivningsavgiften. medför detta att statsverket belastas i motsvarande män av kostnaderna för rådgivningen. Vidare är advokat och biträdande jurist berättigade att lämna allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Därvid skall maximibeloppet för rättshjälpen räknas ut. Särskilt bevis om rättshjälpen skall utfärdas. I beviset skall maximibeloppet anges. Meddelas sädan allmän rättshjälp kan, som lagrädet antyder i anslutning till 20 §, samma läge komma att uppstå som om rättshjälpsnämnden beviljat allmän rätts-
hjälp från början. Redan i dag har alltså advokater och biträdande jurister
funktioner som har karaktär av myndighetsutövning.
De i lagrådsremissen föreslagna nya befogenheterna för advokat och bi-
trädande jurist vid allmän advokatbyrå att bevilja allmän rättshjälp syftar inte till nägon ändring i sak i förhållande till vad som f.n. gäller om den
förvaltningsrättsliga ställningen för denna kategori. I samband med till-
komsten av nuvarande rättshjälpslag klargjordes de allmänna advokatbyråernas ställning 1 skilda hänseenden (prop. 1972:4 s. 280-284).
Verksamheten vid dessa byråer skulle sålunda bedrivas på samma sätt som advokatverksamhet i övrigt. Bestämmelserna i förvaltningslagen om handläggning av ärende skulle inte vara tillämpliga på advokatverksam-
heten. I stället skulle man på de allmänna advokatbyråerna tillämpa samma regler om god advokatsed som de enskilda advokaterna var skyldiga att följa. Advokaterna på de allmänna byråerna skulle stå under advokatsamfundets tillsyn och disciplinära myndighet.
De angivna principerna äterspeglas till viss del i instruktionen (1973:249) för de allmänna advokatbyråerna. Av denna följer att advokats eller biträdande jurists handläggning av fråga om rättshjälp är undantagen från förvaltningslagens regelsystem. Detta förhållande bör bestå även med den nya ordningen.
Lagrådet har även tagit upp frågan om sekretess vid allmän advokatbyrå. På denna punkt gäller f.n. enligt 26 § första stycket lagen (1937:249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar att handlingar som kommit in till allmän advokatbyrå eller upprättats där angående
rättshjälp åt enskild inte får utlämnas tidigare än 70 år efter handlingens
datum i vidare mån än handlingens ändamål kräver det eller den som i
ärendet anlitat advokatbyrån samtycker till det. Med hänsyn till advokatverksamhetens särskilda karaktär av förtroendeuppdrag anser jag att
denna regel bör bestå även med de ökade befogenheter som advokater och biträdande jurister får enligt förslaget. Den i sak enhetliga regleringen av sekretessen vid allmän och enskild advokatbyrå bibehälls alltsä.
I förarbetena till nuvarande rättshjälpslag underströks att intresset av
sekretess i ärenden om rättshjälp åt enskilda regelmässigt är sådant att det i praktiken aldrig kan bli aktuellt att ställa handlingar till annan myndighets
förfogande. Detta skulle självfallet inte gälla övriga organ inom rättshjälpsområdet, dvs. rättshjälpsnämnd och centralmyndigheten för rättshjälpen (prop. 1972:4 s. 284 och JuU 1972:12 s. SD. Vad som ätergivits nu bör gälla även sedan ändringarna I rättshjälpslagen har genomförts. De föreslagna
tionen något. Som framgår av remissprotokollet kommer den nya ordningen att kräva att myndighet för att kunna besluta om jämkning av maximibeloppet och om rättshjälpsavgift m.m. har tillgång till handlingar som tidigare och på annat håll har upprättats angående rättshjälpen. Dessutom har beslutsbefogenheterna pä rättshjälpsområdet spritts ut till ett större antal myndigheter.
I remiss till lagrådet den 7 december 1978 har regeringen föreslagit en ny lagreglering på sekretessområdet. Förslaget innefattar inga principiella avsteg från den ordning som jag nu har berört.
Lagrädet har framhällit det önskvärda i att det genom offentligrättsliga
kriterier slås fast vilka enskilda individer som vid varje särskilt ullfälle är
biträdande jurister på enskilda advokatbyråer. För egen del har jag ingen erinran mot en sådan ordning. Jag biträder lagrädets förslag att i rättshjälpslagen tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela regler i detta ämne.
4 och 5 a 8§
Jag har ingen erinran mot lagrådets förslag att regeringen skall utse samtliga ledamöter i rättshjälpsnämnd. Jag vidhåller inte heller mitt förslag
att låta Landstungsförbundet bli förslagsställare beträffande vissa nämnd-
ledamöter. Någon nämnvärd regional förankring torde ändå ej vara möjlig att ästadkomma med den nya nämndorganisationen.
Jag kan också biträda förslaget att i ökad utsträckning reglera besvärsnämndens ställning i lag. I lagen bör sålunda tas in regler om besvärsnämndens namn, antalet ledamöter samt huvuddelen av reglerna om deras kvalifikationer och tillsättande. Närmare föreskrifter om advokatinslaget i nämnden och nomineringen i samband därmed fär meddelas av regeringen. Vidare bör lagen uppta regler om ersättare, beslutförhet och omröstning. I lagen bör också tas in en bestämmelse som gör det möjligt för regeringen att vid behov förordna om att nämnden skall vara delad i avdelningar.
Besvärsnämndens namn bör vara besvärsnämnden för rättshjälpen. Den bör bestå av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och ytter-
ligare en ledamot bör vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Av övriga
ledamöter bör två vara advokater. Beträffande återstående ledamöter bör gälla att de är svenska medborgare och myndiga. Ordförande och övriga
ledamöter bör förordnas av regeringen på viss tid. För de ledamöter som skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv bör finnas en eller flera person-
liga ersättare, för vilka bör gälla samma kvalifikationskrav som för de 33 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90
ledamöter de skall ersätta. I övrigt bör i lagen ges bemyndigande för regeringen att utse erforderligt antal ersättare. Dessa ersättare bör således inte
vara personliga.
Besvärsnämnden bör vara beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter. Vid förfall för ledamot bör —- även om ledamoten inte har personlig ersättare — likväl eftersträvas att I besvärsnämnden ingår
ersättare med samma slags kvalifikationer som ledamoten. Omröstnings-
reglerna i 5 § andra stycket bör tillämpas vid omröstning i besvärsnämnden.
Är besvärsnämnden delad i avdelningar, bör vad som föreskrivs om nämnden äga motsvarande tillämpning på sådan avdelning.
Den föreslagna avvägningen av vad som för besvärsnämndens del bör regleras i lag bör för enhetlighetens skull leda till vissa justeringar av reglerna I 4 § angående rättshjälpsnämnd. 1 lagen bör sålunda beträffande advokatinslaget endast föreskrivas att av nämndens ledamöter två skall vara advokater. Kravet på bosättning inom nämndens verksamhetsområde synes kunna utgå i fråga om både advokater och övriga ledamöter. Vad gäller ersättare för ledamöterna I rättshjälpsnämnd bör endast ersättare för ordföranden vara personlig. För ersättare i övrigt bör samma principer
gälla som har redovisats beträffande besvärsnämnden.
I fråga om besvärsnämnden anser jag i övrigt att domstolsverket utan
menliga verkningar för tilltron till nämndens självständighet bör kunna
förse nämnden med föredragande- och kanslipersonal.
5 b. 6 och 7 §§
Jag godtar lagrådets förslag.
95¶Som lagrådet framhåller har de av lagrådet angivna reglerna om bevisning och utredning inte undergått någon egentlig översyn i detta
lagstiftningsärende. Detta sammanhänger bl.a. med att det i uppdraget för rättegångsutredningen (1977:06) ingår att uppmärksamma reglerna om
bevisning. Inom ramen för detta uppdrag är det möjligt att överväga de
synpunkter som lagrådet nu anför.
De förslag som har lagts fram i lagrådsremissen innefattar inte nägon saklig ändring av det nuvarande kostnadsbidragssystemet. Detta system kännetecknas av en strävan att se till att den rättssökande på förhand kan
avgöra vilket belopp han får betala t bidrag till täckande av de samlade
kostnaderna för handläggningen av den rättsliga angelägenheten. För att
Prop. 1978/79: 90 An An
nå detta syfte har kostnadsbidragssystemet konstruerats som ett system med maximibelopp. Därigenom får den rättssökande veta vilket kostnadsbidrag hän högst får betala. Överstiger rättshjälpskostnaderna maximibeloppet, svarar staten för de överskjutande kostnaderna. Blir å andra sidan — rättshjälpskostnaderna lägre än maximibeloppet, motsvarar kostnadsbidraget dessa kostnader. I samband med att rättshjälp beviljas
fastställs maximibeloppet. När den rättsliga angelägenheten slutförs och
samtliga rättshjälpskostnader är kända bestäms slutligt storleken av
kostnadsbidraget. Reglerna är emellertid också så utformade att av den rättssökande kan krävas att han betalar in kostnadsbidrag intill det fast-
ställda maximibeloppet redan i början av den rättsliga angelägenheten. För att ge möjlighet att korrigera bl.a. en alltför stor inbetalning i inledningen av förfarandet ges regler om avräkning med den rättssökande. I gällande rättshjälpslag återfinns under rubriken Kostnadsbidrag i 11—15 88 reglerna
om kostnadsbidrag. I 11 § ges en del av innebörden av termen kostnads-
bidrag genom att där föreskrivs att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp enligt vad som sägs i 12—15 8§.
Det förhållandet att termen kostnadsbidrag ersätts med termen rättshjälpsavgift innebär alltså ingen ändring i systemets konstruktion. Den rättssökande skall fortfarande bidra till rättshjälpskostnaderna genom att betala in medel intill det fastställda maximibeloppet. Det belopp som betalas in i ärendets början har i lagen benämnts rättshjälpsavgift och inte maximibelopp. Den senare termen anger endast den ram inom vilken betalningen sker. Detta kommer till uttryck bl.a. i 15 § enligt vilken maximibeloppet under förfarandets gäng kan jämkas, dock ej under vad som redan har betalats i rättshjälpsavgift. Rättshjälpsavgiften fastställs visserligen, såsom lagrådet har anfört, formellt först i rättshjälpsärendets slutskede. Detta är emellertid i praktiken av mindre betydelse ull följd av att betalningen av rättshjälpsavgift normalt skall ske redan dessförinnan. Det sagda innebär att termen rättshjälpsavgift kan sägas ta sikte på två olika saker, nämligen dels den avgift som fastställs enligt 29 § (lagråds-
remissens förstag), dels den avgift som dessförinnan är förfallen till
betalning enligt 27 & (lagrädsremissens förslag). I flertalet fall sammanfaller dessa belopp till storleken. Betalningsskyldigheten enligt 27 § är sanktionerad genom bestämmelser om upphörande av rättshjälpen vid utebliven betalning.
Enligt min mening finns det inte anledning att ändra på det angivna systemet. Det innebär att jag inte är beredd att godta lagrådets förslag till
ändrad lydelse av II & första stycket. Vad lagrådet föreslår synes kunna uppfattas sä, att den som beviljats allmän rättshjälp skall erlägga rätts-
hjälpsavgift endast under förutsättning att rättshjälpskostnad uppstår och att rättshjälpsavgift inte ens preliminärt får avkrävas någon med högre
belopp än rättshjälpskostnaderna. Samtidigt förutsätts (se lagrådet i
anslutning till 27 §) att rättshjälpsavgift intill maximibeloppet skall kunna
betalas in I början av handtfäggningen av rättshjälpsärendet. Lagrådets
förslag skulle med en sådan tolkning få till effekt att betalning av rätts-
hjälpsavgift ofta inte skulle kunna avkrävas den rättssökande eftersom det i ett tidigt skede av förfarandet inte är känt hur stora rättshjälpskostnaderna blir eller om dessa kostnader uppgår till maximibeloppet. Regeln om upphörande av allmän rättshjälp på grund av underlåten inbetalning av
att första stycket i paragrafen bör behålla lydelsen enligt lagrädsremissen. Jag godtar lagrädets förslag till ändrad lydelse av H1 § andra stycket.
128¶Jag har ingen erinran mot de av lagrådet förordade ändringarna i lag-
texten.
15 §
Tre ledamöter av lagrådet föreslär viss omredigering av texten i 15, 17. 18 och 19 55. Mot detta har jag ingen erinran. Jag biträder också i övrigt
vad dessa ledamöter har anfört i anslutning till 15 8. Detta innebär att jag i
motsvarande mån inte är beredd att godta det förslag vill ändrad lydelse av paragrafen som den fjärde ledamoten av lagrädet har framfört.
16—18 och 19 §§
Lagrådet har föreslagit ändringar av redaktionell natur i 17. 18 och 19 88. Vidare anser lagrådet att 19 och 20 §& bör byta plats. Jag godtar i allt
väsentligt dessa ändringsförslag liksom kommentaren till 16 §.
208 Lagrådet har föreslagit ändrad lydelse av de två första meningarna i
första stycket. Förslaget innefattar i sak ingen ändring i förhållande till
gällande rättshjälpslag. Jag finner inte skäl att på denna punkt följa lagrådets ändringsförslag. Däremot anser jag liksom lagrådet att rubriken ”Rättsverkan av beslut om allmän rättshjälp” kan utgå. Lagrådet har vidare föreslagit ökade möjligheter att låta biträdesersätt-
ning vara ersättningsgill i den mån den avser tid före ansökan om rätts-
hjälp. Enligt lagrådets förslag bör rätten till ersättning vidgas genom att kravet på synnerliga skäl (första stycket sista meningen i lagrådsremissens
förslag) ändras till särskilda skäl. Härutöver har lagrådet föreslagit viss redaktionell jämkning.
Flera skäl talar enligt min mening emot förslaget om vidgad ersättningsrätt. Förslaget synes bygga på det förhållandet att avskaffandet av insti-
wet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd I visst fall kan ge försämrade möjligheter att få ersättning för tid före ansökan. Fall där detta förhållande har praktisk betydelse torde emellertid vara mycket sällsynta. Genom möjligheten för advokater och biträdande jurister att själva bevilja allmän rättshjälp i en stor grupp av mål kommer behovet av regler som ger utrymme för retroaktiv ersättning att minska avsevärt. Ett annat skäl är att
det inte bör skapas regler som kan leda till besvärliga ullämpningsproblem, vilket torde bli fallet om man I någon mera avsevärd utsträckning öppnar
möjlighet till retroaktiv ersättning utöver den som följer av huvudprin-
cipen. Lagrädsremissens krav på synnerliga skäl bör alltså behållas.
Däremot har jag ingen erinran mot lagrådets ändringsförslag i redaktionellt hänseende.
21, 22 och 25 88
Dessa paragrafer bör, som lagrädet har föreslagit, ändras som en följd av ändringen i 5 b §. Jag biträder vad [lagrådet har anfört i anslutning till 22 §.
27—30 88
När det gäller betalning av rättshjälpsavgift och anstånd med betalning
innefattar lagrådsremissen inget avsteg från gällande ordning. Denna
ordning godtogs uttryckligen av lagrådet och av riksdagen vid det förra lagstiftningsärendets behandling (JuU 1972:12 s. 38-40). Erfarenheterna
hittills har inte gett vid handen att svårigheter har uppstått i praktiken. Att,
som en ledamot av lagrådet föreslår, på detta område införa regler i rättshjälpslagen skulle komplicera lagtexten. Vidare skulle en reglering i detta hänseende vara ägnad att medföra ökad byråkrati utan att påtagliga vinster t andra avseenden uppnäs. Jag kan därför inte ansluta mig till vad lagrådsledamoten har föreslagit. ”
Vad lagrådet i sin helhet har anfört beträffande fastställande av avgift och avräkning m.m. kan jag biträda. Jag kan också godta lagrådets förslag till lydelse av 27—30 §§, som främst innefattar jämkningar av redaktionell art. Detsamma gäller rubriken närmast före 27 §.
En ledamot av lagrädet har tagit upp fall då en rättshjälpsfråga är aktuell i högre rätt och har ansett att det bör övervägas att låta domstolen i mindre kvalificerad sammansättning än den som gäller för själva saken avgöra
vissa ärendegrupper enligt rättshjälpslagen. Besluten i dessa frågor är,
enligt vad denne ledamot anför, vanligen av rutinkaraktär men kräver dock vart och ett åtskilligt övervägande och kontrollarbete.
Självfallet bör frågor om rättshjälp handläggas på den nivä som är mest
rationell. Den tanke som fagrådsledamoten har framfört är värd att överväga. Spörsmålet har emellertid sådan räckvidd att saken får tas upp i ett senare sammanhang.
31 och 34 88
Jag ansluter mig till lagrådets förslag.
I anslutning till 34 § har en ledamot av lagrådet föreslagit att frägan om upphörande av allmän rättshjälp skall tas upp på initiativ av en företrädare för det allmänna. Som grund för förslaget har anförts att, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol och domstolen själv skulle ta upp frågan om upphörande av rättshjälp, detta skulle kunna äventyra dom-
stolens opartiska ställning. Det finns emellertid flera skäl som talar mot en
sådan lösning. För att företrädaren för det allmänna skulle kunna utöva sin initiativrätt skulle det, som lagrådsledamoten också är inne på. i mänga fall krävas att domstolen underrättade företrädaren om att upphörande av rättshjälpen kunde ifrågasättas. Även en sådan underrättelseskyldighet skulle med lagrådsledamotens synsätt vara ägnad att äventyra domstolens opartiska ställning. För min del anser jag emellertid att farhågorna på den
här punkten är överdrivna. Förslaget om initiativrätt är också ägnat att
leda till ökad byråkrati. Jag är därför inte beredd att godta det.
Samme lagrådsledamot föreslår också ändring i reglerna om kostnadsansvar när allmän rättshjälp upphör. Cagrådsremissen syftar i det hän-
seendet inte tll någon ändring i förhållande till gällande lag. Hittillsvarande erfarenheter visar inte att det skulle finnas några olägenheter med
nuvarande ordning. Jag är därför inte beredd att godta ändringsförslaget.
36 och 37 §§
Jag biträder lagrädets förslag.
43 8
Lagrådet har föreslagit ändrade regler i fråga om beslutsbefogenheten
vid rättshjälp genom offentligt biträde i ärende hos regeringen. Som lagrådet har angivit finns i nuvarande författningsreglering exempel på alt ätgärd som avser beredning eller förberedelse i regeringsärende
beslutas av statsräd eller tjänsteman som statsrådet bestämmer. En sådan
ordning får enligt min mening anses lämplig även när det gäller frågor om
rättshjälp. Enligt nuvarande reglering ankommer det på departementschefen eller tjänsteman som han bestämmer att i ärende hos regeringen
göra anmälan om behov av offentligt biträde till rättshjälpsnämnd och att
yttra sig till nämnden i rättshjälpsfräga. Jag finner ej anledning att, när det
nu införs beslutsuppgifter i fråga om rättshjälp, låta dessa helt och hållet
falla utanför departementschefens behörighet. I praktiken torde emellertid uppgifterna normalt komma att delegeras till tjänsteman som departementschefen bestämmer.
Lagrådets förslag om behörighet att förordna biträde under tiden
närmast efter det att en myndighet skilt målet eller ärendet från sig kan jag
godta. Jag godtar också lagrådetis förslag att regler i denna fråga tas in i ett nytt tredje stycke samtidigt som bestämmelsen om förordnande av biträde I regeringsärende fogas till andra stycket som en ny sista punkt. Liksom lagrådet anser jag att bestämmelsen i femte stycket om till vilket departement en ansökan skall inges kan utgå.
Jag ansluter mig till lagrådets förslag.
Uttrycket ”allmän domstols” bör, som lagrädet anfört, ändras till
domstols”.
För det fall att departementschef tilläggs beslutsbefogenhet enligt 43 §
här lagrådet förordat att det ordnas en annan besvärsväg än den som föreslås i 49 §. Lagrådet framhåller att något fall där statsråds beslut överklagas till en administrativ nämnd av typ rättshjälpens besvärsnämnd inte förut är känt. Lagrådet föreslår att statsråds beslut om biträde överklagas
hos regeringen.
För min del anser jag det mindre ändamålsenligt att låta regeringen bli slutinstans i rättshjälpsfrågor. Det är en klar fördel att låta departements-
chefs beslut — enligt huvudregeln för rättshjälpsfrågor i förvaltningsärenden — överklagas till besvärsnämnden med dess breda erfarenhet i sådana frågor. Lagrådet har också föreslagit att beslut av departementstjänsteman skall överklagas dit.
Jag anser inte att nägra betänkligheter behöver vara förbundna med den nu föreslagna instansordningen. Jag vidhäller sålunda vad som har anförts i lagrådsremissen på denna punkt.
Jag har i remissprotokollet intagit den ståndpunkten att det inte finns något behov av att kunna överklaga beslut av advokat och biträdande
Jurist i rättshjälpsärende. Tre av lagrådets ledamöter ansluter sig till denna uppfattning i sak men anser att det behövs en uttrycklig bestämmelse i frågan. Jag delar den uppfattningen.
Anledning saknas att i andra stycket särskilt nämna beslut av departe-
mentschef och departementstjänsteman. Sådana beslut ryms redan under
första meningen i stycket.
49a8
Lagrådet har föreslagit att det allmännas talan i rättshjälpsfrågor skall föras av ett allmänt ombud, inrättat som ett fristående organ inom domstolsverket, och att klagorätten skall anges tillkomma ombudet och ej verket. Som skäl anför lagrådet att det frän allmän förvaltningsrättslig
synpunkt är olämpligt att domstolsverket, samtidigt som det har uppgifter
som tillsynsorgan, har ansvaret för att föra det allmännas talan i rätts-
hjälpsfrågor. En övervakande myndighet bör, menar lagrådet, utöva sitt
inflytande över den underordnade myndigheten genom sin tillsynsverksamhet och inte genom att som part överklaga den underordnade myndighetens beslut till andra organ.
Även jag anser det önskvärt att tillsynsfunktionen så längt möjligt hälls
ätskild från uppgiften att på det allmännas vägnar föra talan mot beslut i
rättshjälpsfrågor. Härav följer dock inte att talerätten måste läggas på ett särskilt organ inom domstolsverket. Behövlig självständighet för de tjänstemän som skall handlägga besvärsfrågor torde stå att vinna redan
genom att de i dessa frågor blir direkt underställda verkets styrelse och
generaldirektör. Anledning saknas alltså att införa ett allmänt ombud.
F.n. har JK befogenhet att föra tafan på det allmännas vägnar i samma
utsträckning som domstolsverket. Frågan om JK:s framtida ställning är f.n. föremål för överväganden inom justitiedepartementet. I avvaktan på de kommande ställningstagandena saknas det enligt min mening anledning
att I detta lagstiftningsärende frångå den hittillsvarande ordningen när det
gäller JK:s talerätt på det aktuella området. Med hänsyn härtill bör ett
tillägg göras till 49 a §. Det bör där föreskrivas att regeringen får uppdra även åt annan myndighet än domstolsverket att föra talan i rättshjälps-
frågor på det allmännas vägnar. Kompletterande bestämmelser får
meddelas i JK:s instruktion. Enligt nuvarande ordning torde åklagare ha rätt att föra talan mot vissa
beslut i rättshjälpsfrägor, främst beslut om arvode till offentlig försvarare Öfr prop. 1972:4 s. 291). Denna möjlighet att föra talan utnyttjas f.n. i mycket ringa utsträckning och det finns enligt min mening inte något behov att behålla den. Den föreslagna lagändringen medför också att åklagare inte får någon talerätt i rättshjälpsfrågor.
Lagrådet behandlar också frågan om begränsning av fullföljdstiden för den som för det allmännas talan. Lagrådet föreslår i det hänseendet att, om besvärstid räknas från dagen för delgivning med part, det allmännas före-
trädare likväl ej skall kunna väcka besvärstalan senare än två månader från dagen för beslutet. Vidare föreslår lagrådet att sådan talan får föras även till förmän för enskild part. Jag kan biträda dessa förslag.
50 §
Lagradets förslag till jämkad lagtext godtas.
Övergångsbestämmelserna
Jag kan i stort sett biträda lagrådets förslag till jämkningar, vilka främst
är av redaktionell karaktär. Jag anser dock att andra stycket första
Prop. 1978/79: 90 521 meingen ej bör ändras. Detta följer av vad jag har anfört i anslutning till 2 8. |
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 3i kap. I $
Jag ansluter mig till lagrådets förslag. Därjämte bör ”understiger” ersättas med "ej överstiger” för att regleringen skall få avsedd praktisk effekai.
49 kap. 4 8
Jag kan biträda vad lagrådet har anfört I anslutning till första stycket 5.
Lagrådet har vid andra stycket påpekat en konsekvens av kravet på missnöjesanmälan. Med hänsyn till den ringa praktiska betydelse klagorätten för domstolsverket i förevarande fall torde ha är jag inte beredd att göra undantag beträffande domstolsverket från den ordning som rättegångsbalken föreskriver.
52 kap. I $ och 56 kap. 18
Jag vill hänvisa till vad jag nyss har anfört vid 49 kap. 4 8.
Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) 33 8
Jag biträder lagrådets förslag.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärs-
rätten 17 8
Jag biträder lagrädets förslag.
Utöver vad som har nämnts i det föregående bör vissa redaktionella ändringar i lagförslagen vidtas.
2 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
dels all anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,
dels avt godkänna de av mig i övrigt förordade rikthnjerna för en ändrad administration av samhällets rättshjälp.
3 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som före-
draganden har lagt fram.
6.3.1 Nuvarande ordning sosoosoosrereererersss rss oss sea 91 6.3.2 — Utredningen sossossorssrsrererrrrer rer sr sr rr rs rss sa 92 6.4 Kostnad för vissa inställelser ossssssssssssss svs ss osa 92 6.4.1 - Nuvarande ordning oossossererrrerrrrrserrrrrr rer ss a 92 6.4.2 - UtredningeN soosssoseeeererreeseer rer rr rr ers rss sena 93
1.6.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter m. m.
samt vissa kungörelsekostnader «sssssssssessrr error ra 170 11.7 Förfarandet vid allmän rättshjälp: arvodesprövningen
Iaf sees eres er eerr es rer ere reses rr ret e rr rett r sets 174
1.S Förfarandet I övrigt vid allmän rättshjälp -..s..coc..->-. 175 11.8.1 Byte av biträde mM.ilhooossosssesee reser rr reser ss reta 175 11.8.2 Slutreglering och fördelning av kostnader... . ss... ss 177 11.83 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall .oco000..00.-. 182 11.9 — Otfentligt biträde sosossssserereeress rr reser ters rss 183 11.91 Förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde . 183 11.9.2 Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde m. m. 186 11.10 ÖrgantsallönsffågOr ssoosoeeeerrsereer rr rr rs rr ra reta 189 11.10.1 Rättshjälpsnämnderfa s.osssrsesreerreereresr rs ser es 189
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 14 december 1978 I Anmälan av lagrådsyttrande 2 Hemställan 3 Beslut
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979