om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, m.m.
Regeringens proposition
1978/79: 62
om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, m. m.;
beslutad den 2 november 1978.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.
På regeringens vägnar
OLA ULLSTEN
SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i bestämmelserna om regelbunden permission (s.k. korttidspermission) från kriminalvårdens anstalter. Sålunda markeras möjligheten att vägra permission när det föreligger påtaglig risk att den intagne gör sig skyldig till fortsatt brottslighet. F. n. gäl-
ler inskränkningar i rätten till korttidspermission för sådana särskilt flykt-
benägna intagna som avses I 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen. Kret-
sen av sådana intagna föreslås bli något utvidgad till att omfatta även andra
intagna än brottslingar med internationell anknytning och narkotikabrottslingar som kan befaras fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. I motsatt riktning verkar förslaget i propositionen att flertalet intagna på lokalanstalter och öppna riksanstalter bör kunna erhålla regel-
bunden permission oftare än som nu sker.
Med hänsyn till bl. a. regeringsformens krav på lagform för begränsningar i skyddet för den kroppsliga integriteten föreslås en reglering i kriminalvårdslagen av möjligheterna att företa kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning av de intagna i kriminalvårdens anstalter. Motsvarande bestämmelser
föreslås också i häkteslagen.
För att kunna genomföra den differentiering efter narkotikaberoende av kriminalvårdsklientelet som statsmakterna har beslutat föreslås bl. a. att
intagen i kriminalvårdsanstalt som kan misstänkas vara påverkad av nar-
kotika får föreläggas att lämna urinprov.
1 Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 62
I Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt dels att 7 och 32 88 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 52 a—52 d 38. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Å Föreslagen Iydelse Ö .
758 Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages följande.
Intagen bör placeras t öppen anstalt, om icke annan placering är påkal-
lad med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljest av säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sädan undervisning. utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas I öppen anstalt.
Den som dömts till fängelse i Den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med lägst två år eller till internering med
en minsta tid av två år eller mer en minsta tid av två år eller mer skall placeras I sluten anstalt. om skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn ull att han saknar det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest fast anknytning till riket eller till ar-
kan befaras att han är särskilt benä- ten av hans brottslighet eller eljest
gen att avvika och fortsätta en kan befaras att han är särskilt benä-
brottslig verksamhet. vilken på gen att avvika och fortsätta en
grund av omfattning och inriktning brottslig verksamhet av särskilt allär av särskilt allvarlig karaktär. varlig karaktär. Vad som sagts nu
Vad som sagts nu gäller dock ej om gäller dock ej om annan placering
annan placering kräves för en ända- kräves för en ändamålsenlig förbe-
målsenlig förberedelse av förestå- redelse av förestående frigivning el-
ende frigivning eller överföring till ler överföring till vård utom anstalt vård utom anstalt eller eljest syn- eller eljest synnerliga skäl förelignerliga skäl föreligger för placering ger för placering i öppen anstalt. i Öppen anstalt.
32 rn För att underlätta anpassningen i För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas till- samhället kan intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss stånd att lämna anstalten för viss
kort tid (korttidspermission). om ej kort tid (korttidspermisson), om ej avsevärd fara för missbruk förelig- påtaglig fara för fortsatt brottslig ger. Korttidspermission får också verksamhet eller avsevärd fara för
ges, om annan särskild anledning annat missbruk föreligger. Kortföreligger därtill. tidspermission får också ges, om
annan särskild anledning föreligger därtill.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Intagen som avses I 7 § tredje stycket och på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt får beviljas korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger därtill. För korttidspermission fär ställas de villkor som kan anses erforderliga beträttande vistelseort. anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig. kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall va-
ra ställd under bevakning.
S2a§
Om det inte är uppenbart obehövligt. skall den som intages i kriminalvårdsanstalt vid ankomsten till anstalten kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som han enligt vad som följer av denna lag ej får inneha.
IF övrigt får intagen kroppsvisite-
ras för eftersökande av föremål SOM NNSS Sas endast när
I. anledning förekommer att sådant föremål skall anträffas på ho-
HOM.
2, det sker i anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom anstalten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen.
3. den intagne skall mottaga el-
ler har haft obevakat besök, eller
4, den intagne efter vistelse utanför anstalten kommer åter till denna.
Vad som har sagts i andra styc-
ket utgör ej hinder mot att i annat
fall företages sådan ytlig kroppsvisitation. som bedömes nödvändig av säkerhetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen eller
annat farligt föremål.
'n La FT är
Intagen får kroppsbesiktigas när
anledning förekommer att föremål
som han enligt vad som följer av denna lag ej får inneha skall anträf- Jas på honom.
Den som är intagen i sluten anstalt får kroppsbesiktigas även i fall som avses I 52a§ andra stycket 2-4, om det är oundgängligen på-
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
kallat av hänsyn tull ordningen och säkerheten i anstalten. Närmure föreskrifter härom meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
'n ra Le er
Kroppsvisitation eller kroppshesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden
kräver. All den hänsyn som om-
ständigheterna medger skall iakttagus. Om möjligt skall vittne närva-
ra.
Annan kroppsvisitation än som avses I 52 a § tredje stycket eller
kroppsbesiktning får. när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinnu, läkare eller legitimerad sjuksköterska.
Föremål, som - unträffas vid
kroppsvisttation eller kroppsbesiktning och som intagen enligt vad som följer av denna lug ej får inneha, skall omhändertagas och förvaras för hans räkning, såvitt cj annat är särskilt föreskrivet.
Intagen som kan misstänkas vara påverkad av narkotika får föreläggas att lämna urinprov.
Den som är intagen I anstalt, i vilken företrädesvis placeras intagnu som icke eller i endast ringa mån har tagit befattning med nar-
kotika, får föreläggas att lämna
urinprov, även om han ej misstänkes vara påverkad av narkotika.
Denna lag träder i kraft den 1 januar 1979.
2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.
Härigenom föreskrivs I fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhällna m. fl.
dels att 2. $ skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 a och 2 b 8§, av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
Häktad skall senast vid ankoms- Om det inte är uppenbart obeten till förvaringslokalen visiteras. hövligt. skall häktad senast vid an- Därvid skall iakttagas all den hän- komsten — till förvaringslokalen sv4 som omständigheterna med- kroppsvisiteras för eftersökande av ger. Om möjligt skall vittne närva- föremål som han enligt vad som ra. följer av denna lag ej får innehu. Föremål som häktad ej får inne- I övrigt får häktad kroppsvisite-
ha enligt denna lag eller hestäm- ras för eftersökande av föremål
melse som har meddelats med stöd Som nyss sagts endast när
av lagen skall omhändertagas och I. anledning förekommer att så-
förvaras för hans räkning. dant föremåt skall anträffas på ho-
nom,
2, det sker i anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl görs av utrvmmen inom förvaringslokalen och den häktade har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen.
3. den häktade skall mottaga eller här haft obevakat besök, eller
4. den häktade efter vistelse utanför förvaringslokalen kommer åter till denna.
Vad som har sagts i andra stveket utgör ej hinder mot att i annat fall företages sådan ytlig kroppsvisitation som bedömes nödvändig uv säkerhetsskäl och som endast
uvser eftersökande av vapen eller annat farligt föremål.
Häktad får kroppsbesiktigas när
unledning förekommer att föremål som han enligt vad som följer av denna lag ej får inneha skall anträf- Jas på honom.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om det är oundgängligen påkallat av hänsyn till ordningen och säkerheten inom förvaringslokalen, får häktad kroppsbesiktigas även i fall som avses i 2 § andra stycket
2-4.
Kroppsvistration eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttagus. Om möjligt skall vittne närvua-
ra.
Annan kroppsvisitation än som avses i 2§ tredje stycket eller
kroppsbesiktning får. när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läka-
re eller legitimerad sjuksköterska.
Föremål, som anträffas vid
kroppsvisttation eller kroppsbesikt-
ning och som häktad enligt vad som följer av denna lag ej får inneha, skall omhändertagas och förvaras för hans räkning, såvitt ej annat är särskilt föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1978-09-28
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten. Romanus, Turesson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Mundebo, Krönmark, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén
Föredragande: statsrådet Romanus
Lagrådsremiss om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
m.m.
1 Inledning
Under sommaren 1976 inleddes en debatt i anledning av vissa uppmärksammade rymningar och fritagningar från kriminalvårdsanstalter. I denna debatt gjordes bl. a. gällande att nuvarande permissionsbestämmelser är
alltför liberala och missbrukas i stor utsträckning. Det påstods också att den vidgade användningen av permissioner inom kriminalvården kan vara
en av orsakerna till den stigande brottsligheten. Mot denna bakgrund till-
sattes i augusti 1976 inom justitiedepartementet en arbetsgrupp med representanter även från kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen!. Ar-
betsgruppen avlämnade i december 1977 promemorian (Ds Ju 1977:13) Permissioner inom kriminalvården. I promemorian föreslås bl. a. att be-
stämmelsen om korttidspermission i 32 § lagen (1974: 203) om kriminal-
vård i anstalt (Kval) ändras så att möjligheten att vägra permission i fall då påtaglig risk föreligger att den intagne gör sig skyldig till fortsatt brottslighet särskilt markeras. Vidare föreslås en mindre utvidning av den grupp intagna som med hänsyn till risken för fortsatt brottslighet av särskilt all-
varlig karaktär enligt 7 § tredje stycket KvaL skall placeras i sluten an-
stalt. Slutligen framläggs vissa förslag för att få till stånd en bättre ordning i den praktiska tillämpningen av permissionsbestämmelserna och ett vidgat
samarbete mellan kriminalvärden och polisen. Promemorian bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping, rikspolisstyrelsen, krimi-
! Rättschefen Per Jermsten, ordförande, avdelningschefen Clas Amilon, byrådirektören Gunnar Andersson, byrächefen Esbjörn Esbjörnson, departementsrådet Johan Leche samt överdirektören Lennart Printz.
nalvårdsstyrelsen. kriminalvårdsnämnden, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, övervakningsnämnden i Örebro, första avdelningen, övervakningsnämnden i Norrköping, övervakningsnämnden i Skövde, postverket, bankinspektionen, utredningen (Ju 1976: 07) om isolering inom kriminalvården, Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisatio-
nen SACO/SR, Tjänstemännens cemralorganisation (TCO), Sveriges ad-
vokatsamfund, Föreningen Sveriges statsäåklagare, Föreningen Sveriges
åklagare, Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvårds-
anstalterna (SAK), Övervakarnas riksförbund, Föreningen Sveriges polis-
chefer samt Riksförbundet narkotikafritt samhälle (RNS).
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Hallands, Örebro samt
Västernorrlands län och Jämtlands län. LO har bifogat yttrande av Stats-
anställdas förbund. Jag avser att nu behandla förslagen i promemorian. Samtidigt vill jag ta upp vissa frågor om kroppsvisitation och kroppsbesiktning av intagna på kriminalvårdens anstalter liksom av häktade och anhållna m. fl. Dessa frågor har aktualiserats av regeringsformens bestämmelser om att påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation får företas endast med stöd av lag. I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om urinkontroll av intagna på kriminalvårdens anstalter för att fastställa eventuell narkotikapåverkan. Frågan har aktualiserats i prop. 1977/78:105 (s.54) i samband med önskemålen om cen differentiering efter narkotikaberoende av de intagna på kriminalvärdens anstalter.
2 Permissioner
2.1 Gällande rätt m. m. I promemorian redvvisas gällande bestämmelser om permission. Vidare
lämnas vissa statistiska uppgifter. Jag hänvisar i dessa delar till bilaga 1
(avsnitt 2 och 3).
2.2 Arbetsgruppens överväganden och förslag Arbetsgruppen menar att permissionsinstitutet kan utgöra ett värdefullt
medel i behandlingen av dem som är intagna i anstalt. De undersökningar
arbetsgruppen låtit utföra ger inte belägg för att permissioner missbrukas i
sådan omfattning eller på sådant sätt att en allmän skärpning av permis-
sionsbestämmelserna är motiverad. Av undersökningarna framgår emellertid att en mindre grupp intagna, omfattande tvåhundra-trehundra personer som är tidigare starkt kriminellt belastade, i mycket stor utsträckning begår nya brott under permissioner. Undersökningsmaterialet antyder
också att denna grupp erhåller permission i större omfattning än övriga in-
tagna. Att en intagen som tillhör denna grupp regelbundet och ofta erhåller permission som utnyttjas för brottslig verksamhet är enligt arbetsgruppens mening otillfredsställande. Arbetsgruppen anser därför att permissionsbestämmelsen i 32 § första stycket Kval bör ändras så att möjlig-
heten att vägra permission vid risk för fortsatt brottslig verksamhet särskilt
markeras. Bestämmelsen bör enligt arbetsgruppen utformas så att korttids-
permission kan beviljas, om inte påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Avgörandet om en intagen skall vägras permission på grund av risken för fortsatt brottslig
verksamhet förutsätts ske efter en noggrann prövning i det enskilda fallet.
Vid bedömningen av missbruksfaran fär en rad faktorer vägas mot varandra såsom arten och omfattningen av tidigare kriminalitet, verkställighetens
längd, återstående strafftid, pågående narkotikamissbruk etc. Den väsentligaste faktorn vid bedömningen av faran för fortsatt brottslig verksamhet måste emellertid enligt arbetsgruppen vara utfallet av tidigare permissio-
ner.
Enligt 7 § tredje stycket Kval skall intagen som dömts till fångel-
se i lägst två år eler till internering med en minsta tid av två år placeras på
sluten anstalt, om det med hänsyn till att den intagne saknar fast anknytning till riket eller av andra skäl kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfatt-
ning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Intagen som avses i 7 §
tredje stycket och på skäl som anges där är placerad i sluten anstalt får under vissa förutsättningar hållas avskild från andra intagna (20 § andra stycket KvaL) och får beviljas korttidspermission endast om synnerliga skäl
föreligger därtill (32 § andra stycket KvaL).
Arbetsgruppen konstaterar att den brottslighet som begås i samband
med permissioner och rymningar har mycket liten betydelse för den totala
brottsnivån. För en del brott är betydelsen dock större. Detta gäller sär-
skilt väpnade rån mot post- och bankkontor. Andelen sådana brott som be-
gicks av permittenter och rymlingar från kriminalvårdens anstalter under år 1976 har beräknats till 16—20 Ze.
Arbetsgruppen menar att bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL i praxis har erhållit ett alltför snävt tillämpningsområde. Det torde enligt
gruppens mening inte ha varit avsett att bestämmelsen enbart skulle gälla
brottslingar med internationell anknytning och narkotikabrottslingar. Ar-
betsgruppen anser att bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL bör utvidgas
till att kunna omfatta även intagna som ägnat sig åt organiserad eller syste-
matisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig art och detta även
om deras brottslighet saknar internationell anknytning. Arbetsgruppen
föreslår att den åsyftade ändringen kommer till stånd genom att orden
”med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest” utgår ur 7 § tredje stycket KvaL. I sin nya lydelse bör bestämmelsen omfatta inte endast personer som begått grova narkotikabrott eller brott med interna-
tionell anknytning utan även lagöverträdare som ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet. Såsom exempel på avsedd brottslighet nämner arbetsgruppen väpnade bank- eller postrån samt an-
nan förmögenhetsbrottslighet vid vilken gärningsmannen visat hänsynslös-
het genom att t.ex. använda sprängmedel. Arbetsgruppen framhåller att prövningen huruvida en intagen skall hänföras till den kategori brottslingar
som avses I 7 § tredje stycket Kval liksom hittills förutsätter en noggrann
individuell bedömning av samtliga de faktorer som enligt bestämmelsen inverkar på frågan.
De undersökningar arbetsgruppen haft som grund för sina ställningstaganden har pekat på vissa brister i den praktiska tillämpningen av permissionsbestämmelserna. 1 syfte att få en bättre ordning till
stånd föreslår arbetsgruppen bl.a. följande. Kvalifikationstiderna för regelbunden permission bör iakttas mera strikt. Samtidigt menar arbetsgrup-
pen att kvalifikationstiderna i vissa fall är onödigt långa. Det stora flertalet intagna i lokalanstalt och öppen riksanstalt borde kunna beviljas regelbunden permission redan efter tre månader (i stället för fyra) och sådana intagna borde också kunna beviljas regelbunden permission en gång per månad (i stället för varannan månad). Särskilda permissioner bör inte beviljas
slentrianmässigt och arbetsgruppen föreslår att närmare anvisningar meddelas beträffande förutsättningarna för sådana permissioner. Praktiska anvisningar behövs också beträffande förberedelse av permissioner i allmän-
het liksom mer detaljerade anvisningar om hur bevakade och beledsagade permissioner skall planeras och genomföras. I fråga om beslutanderätten beträffande permissioner anser arbetsgruppen att det skulle innebära vissa fördelar om bemyndigande av regionchef till styresman för anstalt att fatta beslut om korttidspermission beträffande intagen 1 lokalanstalt automatiskt återgår, om den intagne gör sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller till rymning.
Till arbetsgruppen har såväl från kriminalvårdens sida som från polisens
sida framhållits att samarbetet dem emetlan I vissa avseenden inte fungerar
helt tillfredsställande. Från kriminalvärden har således pekats på att man ofta inte erhållit besked om brott som intagna gjort sig skyldiga till under
permission. Det anges vidare att polisen i regel inte utreder sådan brottslighet utan enbart sänder den intagne åter till anstalten. Polisen har anfört att den många gånger inte, och i vart fall nästan regelmässigt för sent, får be-
sked om när permission beviljats intagna som gjort sig skyldiga till grov
brottslighet.
Arbetsgruppen menar att samarbetet mellan kriminalvården och polisen bör väsentligt utökas. Denna fråga torde få närmare över-
vägas vid överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolissty-
relsen. Arbetsgruppen riktar dock uppmärksamheten på vissa åtgärder
som snarast bör kunna vidtas och som har direkt samband med permis-
sionsinstitutet. Bl.a. föreslår arbetsgruppen att en kontaktman utses vid varje polismyndighet och kriminalvårdsanstalt. Kontaktmannen skall handha den rapportering som är föreskriven och i övrigt lämna erforderlig information av betydelse för beslut om eller genomförande av permission.
För att kriminalvårdsmyndigheten skall kunna göra en riktig och frän rätts-
säkerhetssynpunkt godtagbar bedömning av faran för fortsatt brottslig verksamhet enligt 32 § Kval i dess föreslagna lydelse är den i behov av så
fullständig information som möjligt beträffande brott begångna under per-
missioner. Arbetsgruppen vill därför starkt betona önskvärdheten av att brott begångna under permissioner blir föremål för polisutredning i större omfattning än f. n. är fallet.
2.3 Remissyttrandena
Promemorieförslagen har under remissbehandlingen fått ett övervägande gynnsamt mottagande.
De i promemorian föreslagna ändringarna av 7 och 32 5§ Kval har
av flertalet remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast en
remissinstans, Övervakarnas riksförbund, har helt avstyrkt förslaget i
dessa delar.
RÅ ansluter sig i huvudsak till vad arbetsgruppen anför och anser det
värdefullt inte minst för anstaltsklientelets det att fastare normer införs för reglering av permissioninstitutet. RÅ päpekar dock att de överväganden som gjorts möjligen bör ges ett tydligare uttryck i författningstexten, å ena sidan till vägledning för de intagna och å andra sidan för att motverka en alltför liberal praxis från kriminalvårdsmyndigheternas sida, vilken hittills kanske varit alltför slentrianmässig. Lagstiftningen bör alltså inte i alltför stor mån vila på motivuttalanden. Exempelvis nämner RÅ att borttagandet av uttrycket ”med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket” i 7 8 trejde stycket KvalL inte utan vidare ger anvisning om att man nu vill understryka vikten av att särskild restriktivitet bör iakttas beträffande en annan grupp av lagöverträdare. RÅ biträder förslaget om en skärpning av praxis när det gäller korttidspermission och förutsätter då att detta kommer till uttryck i lagtexten och författningsanvisningar beträffande samarbetet mellan kriminalvårds- och polismyndigheter.
Enligt överklagaren i Göteborgs åklagardistrikt måste vid sidan av utfallet av tidigare permissioner arten och omfattningen av tidigare brottslighet
tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av faran för fortsatt brotts-
lig verksamhet under permissioner. Vid t.ex. grov narkotikabrottslighet finns det anledning att tro att en person som ägnar sig åt en sådan sorts organiserad och mestadels väl genomtänkt brottslighet på grund av etablerade kontakter med säljare av narkotika. den förhållandevis tilla risken att bli upptäckt samt möjligheten att snabbt förtjäna stora pengar utsätts för kraf-
tiga frestelser och dessutom många gånger påtryckningar att fortsätta sin
brottslighet. Sådana brott kan dessutom mycket väl begås under permissioner utan att dessa därvid missköts i övrigt. Det är överåklagarens uppfattning att man över huvud taget när det gäller personer som är väl etablerade inom ett visst brottsområde måste vara särskilt vaken för riskerna av
fortsatt brottslig verksamhet i samband med permission.
Länsåklagaren i Hallands län påpekar att om lagstiftaren finner skäl att begränsa permissionerna för det starkt brottsbenägna anstaltsklientelet så kan det kanske vara lämpligt att lagstiftaren samtidigt också uttrycker sitt gillande av en utveckling mot en liberalare tillämpning av permissionsbestämmelserna för övriga intagna. Därigenom understryks samhällets vilja alt motverka nackdelarna för de intagna av frihetsberövandet samtidigt som man mycket starkt framhäver avståndstagandet till den form av permissionsmissbruk som består i ny brottslighet under verkställighetstiden.
Svea hovrätt instämmer i allt väsentligt i de sakliga överväganden som redovisas I promemorian, Inte minst vad i promemorian anförs rörande
tillämpningen av permissionbestämmelserna m. m. (avsnitt 4.3) synes vara
av stor betydelse för att komma till rätta med vissa påvisade brister i systemet. Över huvud taget ger den i promemorian redovisade analysen anledning till den bedömningen att en omdömesgill praktisk tillämpning av gäl-
lande regler är det i sammanhanget f. n. mest väsentliga. Vid tillämpningen
av permissionsbestämmelserna bör, enligt hovrätten, i enlighet med vad
som föreslås i promemorian ökad uppmärksamhet ägnas åt risken för fort-
satt brottslig verksamhet. Det är därvid uppenbart att särskild restriktivitet
är påkallad i fråga om personer med benägenhet att begå allvarliga brott. Vad angär utformningen av de föreslagna lagändringarna har hovrätten in- 1e någon erinran sävitt avser 7 §& KvalL. I fråga om 32 § KvaL anser hovrätten det tveksamt om det föreslagna tillägget rörande påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet” är nödvändigt. Det synes stå utom allt tvivel att vad som åsyftas täcks av den nuvarande lydelsen och alltså kan tillämpas utan någon formell ändring av bestämmelsen. Tillägget gör dessutom ett
något klumpigt intryck från redaktionell synpunkt. Om en särskild marke-
ring av risken för fortsatt brottslig verksamhet likväl anses påkallad vid si-
dan av rekvisitet missbruk förordar hovrätten i vart fall att ordet ”påtag-
lig” utgår. Det innebär enligt hovrättens mening en alltför stark begräns-
ning av möjligheten att vägra permission i fall av fara för fortsatt brottslig
verksamhet och är ägnat att försvåra tillämpningen av detta rekvisit. Det torde i sammanhanget ändå framstå som uppenbart att en sådan tillämp-
ning inte får grundas på lösa misstankar utan skall ha täckning i den intagnes tidigare beteende eller andra konkreta omständigheter.
Övervakningsnämnden i Norrköping ifrågasätter beträffande ändringen i
7 § Kval om det inte vore lämpligare att redan i författningstexten direkt
ange vilken typ av brott som åsyftas än att markera skärpningen genom att
låta den angivna exemplifieringen utgå och hänvisa tillämpningen till motivuttalanden. Den på föreslagna sätt åstadkomna ändringen ger intryck av
att vara av mer redaktionell än saklig natur.
Övervakningsnämnden i Skövde reagerar mot uttalandet att utfallet av tidigare permissioner mäste vara den väsentligaste faktorn vid bedömningen av faran för fortsatt brottsig verksamhet. Nämnden anser att man vid denna bedömning lika mycket skall tu hänsyn till den intagnes sinnesändring och beteende under pågående anstaltsvistelse. Den föreslagna ändringen av 7 § Kval. finner nämnden onödig eftersom lagrummet redan nu är tillämpligt på de intagna som ändringen avser.
Utredningen om isolering inom kriminalvården ställer sig tveksam till den föreslagna ändringen av 32 & KvaL. Även intagna som regelmässigt utnyttjar permissioner för ny brottslighet bör ges möjlighet till att regelbundet komma utanför anstalten. Detta önskemål kan tillgodoses genom att de beviljas bevakade permissioner. Om en permission görs bevakad kan nämligen fara för fortsatt brottslig verksamhet sällan föreligga. Att en liten grupp intagna ges tillfälle att under täta permissioner begå omfattande brottslighet kan emellertid också i stor utsträckning förhindras genom att
gällande bestämmelser och kvalifikationstider iakttas och genom att inte
ringa permissionsmissbruk beivras på så sätt att kommande permission senareläggs. Utredningen ställer sig bakom förslaget om en förkortning av kvalifikationstiderna för vissa grupper intagna. Om en sådan förkortning genomförs och om kvalifikationstiderna strikt iakttas torde behovet av en skärpning av permissionsbestämmelserna bli väsentligt mindre. För att
kvalifikationstiden skall kunna förkortas och beviljade permissioner förbe-
redas bättre torde emellertid krävas ett tillskott av assistenter till kriminalvården. Utredningen ställer sig tveksam även till den föreslagna ändringen av 7 § KvaL. Enligt utredningen har arbetsgruppen inte särskilt beaktat att en intagen som hänförs till 7 § tredje stycket KvalL kan hållas avskild från andra intagna enligt 20 §& andra stycket KvaL. Mot samhällets behov av skydd skall vägas inte blott den s.k. behandlingen av den intagne såsom gjorts I promemorian utan även de krav humanitära hänsyn ställer. Med hänsyn härtill ifrågasätter utredningen om inte den brottslighet som skall
omfattas av bestämmelsen i 7 § tredje stycket Kval fått alltför vid omfatt-
ning. Förutom narkotkabrottslighet och brott med internationell anknytning kan brott som utförts med vapen eller vid vilka gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet omfattas. Däremot bör inte blott det faktum att den intagne visat sig oemottaglig för påverkan att upphöra med sin brottslighet i och för sig utgöra tillräcklig grund för att hänföra honom till bestämmelsen. Den utvidgning av möjligheterna att hälla intagen avskild från andra
intagna som förslaget till ändring av 7 § tredje stycket KvaL innebär bör närmare Övervägas. På samma sätt som kriminalvårdsnämndens praxis i
ärenden om villkorlig frigivning inte avses påverkas av den föreslagna ändringen av 7 § tredje stycket KvaL bör också avskildhetsbestämmelsen i 20 § andra stycket Kval nu lämnas oförändrad. Utredningen kommer att i samband med en total översyn av avskildhetsbestämmelserna i KvaL prö-
va också omfattningen av detta stadgande.
Bankinspektionen understryker behovet av att ändringar i permissions-
bestämmelserna i enlighet med promemorian genomförs när det gäller sådana intagna som gjort sig skyldiga ull väpnade rån mot bank- och postkontor. Med sådana brott bör jämställas rån mot värdetransporter samt sprängningar av serviceboxar. Inspektionen ifrägasätter dock om hbestäm-
melsen i 7 § tredje stycket Kval efter den föreslagna ändringen verkligen kommer att tillämpas på hela den avsedda kategorin. Enligt promemorie-
förslaget skall det alltjämt krävas att den befarande brottsliga verksamheten skall vara ”av särskilt allvarlig karaktär. Ordet särskilt” bör enligt
inspektionen utgå. Vidare ifrågasätter inspektionen om inte stadgandet i
32 § andra stycket KvaL, som anger att permission för ifräga varande kategori skall vara en undantagsföreteelse, bör skärpas genom att man tillfogar
det ytterligare villkoret att permissionen kan anordnas på sådant sätt att
risken för missbruk är obetydlig. Advokatsamfundet anser att det föreslagna tillägget i 32 & KvaL snarast ger intryck av att en skärpning av möjligheten för intagna i allmänhet att få permission är åsyftad. Detta eftersom den lilla grupp som ändringen i 32 § KvalL främst tar sikte på i allmänhet också kommer att omfattas av 7 §
tredje stycket Kval i dess i promemorian föreslagna lydelse. Samfundet
framhåller dock att det i och för sig ställer sig bakom tanken att permission skall kunna vägras då påtaglig fara för fortsatt brottshg verksamhet förelig-
ger.
SAK anser att den totala missbruksfrekvensen av permissioner är avse-
värt högre än vad statistiken visar. Det finns anledning att förmoda att per-
mittenters delaktighet vid ouppklarade brott är inte oväsentlig. Insmugg-
ling och langning av narkotika vid återkomst från permission kan med san-
nolikhet bedömas som mycket vanligt förekommande. SAK anser att kriterierna på missbrukad eller misskött permission är vagt formulerade i permissionsbestämmelserna. Därför varierar praxis vid bedömningen från an-
stalt till anstalt. SAK påtalar särskilt den stora oreda som skapades i sam-
band med introduktionen av KvaL. Begreppet "höjd toleransnivå"” innebä-
rande bl. a. att man på anstalterna inte skulle fästa så stor vikt vid om per-
mittenten var full eller på annat sätt påverkad vid återkomst från permis-
sion har skapat stor osäkerhet hos anstalspersonalen. Personalen upplever mycket påtagligt att den hamnat i ett normkaos. Man är över huvud glad
för varje intagen som återkommer efter permission. Detta har också medfört högst olika praxis i vilka fall styresmän anser sig böra hos kriminal-
värdsstyrelsen begära prövning enligt 35 § KvaL. SAK förmodar att ett okänt antal misskötta permissioner (för sen ankomst, sprit- och narkotikaberusning) inte rapporteras. SAK tillstyrker de föreslagna lagändringarna men ifrågasätter om inte den intagnes skötsamhet i anstalt bör vägas in vid prövningen av permissionsärende.
Övervakarnas riksförbund anser att de föreslagna ändringarna av 7 och
32 §§ KvaL inte bör genomföras. Förslagen medför att de skadliga verk-
ningarna av ett frihetsstraff ytterligare ökar. Ändringen av 32 § Kval skulle få till följd att ett flertal intagna vägras ett från behandlingssynpunkt nödvändigt avbrott i fängelsevistelsen. Om man vid bedömningen av faran för fortsatt brottslig verksamhet går tillbaka och ser efter hur den intagne tidigare skött sina permissioner kommer detta att få till följd att en intagen som tidigare misslyckats med permissioner kommer att löpa en ännu större risk att misslyckas I framtiden, dä fängelsestraffet kommer att drabba honom ännu hårdare på grund av uteblivna permissioner. Den föreslagna ändringen av 7 § KvaL kan komma att leda till att gruppen ”brottsfixerade” växer samt till att den s. k. äteranpassningen av de intagna som tillhör denna grupp avsevärt försvåras.
Föreningen Sverige polischefer tillstyrker de föreslagna lagändringarna. Föreningen framhåller särskilt att den uppfattat innebörden av ändringen i 32 § Kval bl. a. vara den att prövningen av permissionsansökningar skall
ske med särskild noggrannhet i de fall den intagne dömts för svåra vålds-
brott. grova narkotikabrott och liknande grövre brott. Permissioner åt intagna tillhörande denna grupp har förorsakat avsevärda problem inte bara för polisen utan vad värre är även för allmänheten. I begreppet permissioner inbegriper föreningen även deltagande i sådana särskilt svårövervakade aktiviteter som idrottstävlingar utanför inhägnat område etc. Visserligen föreligger för den avsedda gruppen av intagna de starkaste skälen för en aktiv återanpassningsinriktad vård men allmänhetens skyddsintresse bör dock inte tvingas i bakgrunden av den anledningen. Särskilt påfallande blir problematiken då fråga är om dömda med långa frihetsstraff som inte
skall återanpassas till det svenska samhället utan förpassas ur riket.
RNS förordar att 7 § tredje stycket KvaL får en sådan lydelse att bestämmelsen kan tillämpas på alla som dömts för grovt narkotikabrott, dvs. även på intagna som ädömts ett frihetsstraff på mellan ett och två år. Vidare bör enligt RNS möjligheten att vägra permission kunna utnyttjas i högre grad än vad som föreslagits i promemorian. Permission bör sålunda kunna
förvägras även andra än dem som bevisligen regelmässigt utnyttjat permissionerna till att begå brott. Följden blir annars att bevissvårigheter vid permissionsmissbruk leder till att den dömde beviljas ny permission trots att
han ofta eller kanske t. o. m. vanligen missbrukar sina permissioner. Vid bedömningen av om fara för fortsatt brottslig verksamhet föreligger eller inte förtjänar ett aktuellt narkotikamissbruk mycket stor uppmärksamhet.
Stor kriminell belastning är mycket ofta nära förknippad med narkotika-
missbruk. Då en permittent med aktuellt missbruk synes ha påtagligt svårt att undvika återfall i såväl missbruk som brott ifrågasätter RNS om sådana interner över huvud taget skall beviljas permission på egen hand. Vidare bör insmuggling av narkotika till anstalterna betraktas som ett mycket all-
varligt permissionsmissbruk vilket på ett mera uttryckligt sätt bör framgå
av själva lagen.
Beträffande de frågor som i promemorian tas upp rörande tillämp-
ningen av permissionsbestämmelserna m.m. samt samar-
betet mellan kriminalvården och polisen har ett övervägande
antal remissinstanser, i den mån de yttrat sig över dem, ullstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran. RÅ avstyrker förslaget till tätare permissioner vid lokalanstalter och öppna riksanstalter. RÅ menar att förslaget i denna del saknar tillräckligt underlag I utredningen beträffande avvägningen mellan fördelarna för de intagna och kostnaderna för dessa och för det allmänna. RÅ hänvisar till vad som om detta anförts i betänkandet Kriminalvård i anstalt (SOU
1971:74) sid. 154 f. RÅ anför vidare.
Beträffande samarbetet mellan kriminalvärden och polisen är det som ar-
betsgruppen påpekat uppenbart att detta f. n. inte är helt tillfredsställande, vilket synes ha sin grund i dels att uttryckliga föreskrifter saknas för polisens vidkommande, dels att de anvisningar som gäller för kriminalvården inte iakttas fullt ut. Jag vill understryka de synpunkter som lämnats om frågans snara lösning. Jag ställer mig dock tveksam till antydningen att ofullständiga brottsutredningar skulle få utgöra beslutsunderlag för kriminal-
vårdsmyndighet i permissionsfrågor på annat sätt än att fortsatt permission bör kunna vägras i avbidan på att utredningen görs fullständig. Från rättssäkerhetssynpunkt kan hävdas att endast klart utredda och erkända brott
borde få beaktas. Jag är mot denna bakgrund inte främmande för att polisen åläggs att tidsmässigt söka prioritera utredningar av brott begångna under permission. Vidare kan ifrägasättas om inte åklagarinträde alltid bör ske före underrättelse till kryminalvårdsmyndighet. Härigenom skulle man få vissa garanti för att meddelandet är tillräckligt välgrundat från rättssä-
kerhetssynpunkt. Praktiskt sett syfter jag exempelvis på att man bör und-
vika den konfliktsituationen att en potisrapport om brottsmisstanke, som föranleder permissionsindragning. senare inte leder till beslut om ätal eller underläåtelse härav på grund av att brott ej kan anses styrkt. En viss fara ligger nämligen erfarenhetsmässigt i att det hårt belastade klientel som det
här är fråga om — låt vara inte oberättigat — i regel ä priori utsätts för miss-
tanke om brott på permissionsorten. i synnerhet när polisen på förhand fått
underrättelse om deras vistelse.
Länsåklagaren i Örebro län anför att det självfallet endast ankommer på
åklagare att avgöra om brott begångna under rymning kan medföra ytterligare påföljd. Förslaget att polisen i vissa fall skall göra utredningar med
lägre ambitionsgrad att användas enbart av kriminalvårdsmyndighet som beslutsunderlag avvisas.
Kriminalvårdsstyrelsen upplyser att en omarbetning av gällande anvis-
ningar för permission f.n. pågår inom styrelsen. Omarbetningen, som sker enligt de riktlinjer som anges i promemorian, beräknas vara slutförd i samband red att lagändringarna träder i kraft. Vid samma tidpunkt bör riktlinjer ha dragits upp för hur ett närmare samarbete mellan polis och kriminalvård i permissionsärenden skall utformas. Kriminalvårdsstyrelsen betonar
att det inte minst vid bedömning av om ny permission skall beviljas vid
misstanke om att brott begåtts under tidigare permission är angeläget att
samarbetet med polisen fungerar tillfredsställande. Vid en sådan bedömning skall en avvägning göras mellan å ena sidan risken för fortsatt brottslig verksamhet och å andra sidan den enskilde intagnes rättssäkerhetsintresse. Det är därvid av största vikt att kriminalvårdsmyndigheterna har tillgång till fultständigast möjliga information från polisen rörande grunden för misstanken. Kriminalvärdsstyrelsen anför vidare att det beträffande de särskilda permissionerna är angeläget att man för visst fall inte hårdrar resonemanget om att permissionen kan tillgodoses på annat sätt. Särskilda permissioner fyller en inte oväsentlig funktion inför många intagnas frigivning. Främst för lokalanstalternas del bör det även fortsättningsvis finnas utrymme för särskilda permissioner inför frigivningen.
LO ansluter sig i och för sig till förslagen om ett förbättrat informationsutbyte mellan kriminalvård och polis och bättre utredning av brott begångna
under permission. men konstaterar att det i promemorian inte gjorts några
beräkningar av vilka resurser det kräver att genomföra förslaget. LÖ anser
också att rättssäkerhetsaspekterna behandlas alltför knapphändigt. Tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier för den enskilde intagne måste ska-
pas innan förslaget genomförs. LO är vidare tveksam till tanken på att vid Jokalanstalter permissionsmissbruk skall leda till att beslutanderätten beträffande permissioner återgår till regionchefen. Förslaget rymmer risk för byråkrati och fördröjning av besluten. Man bör inte minska kraven på anstaltscheferna utan sc till att dessa verkligen tar på sig det fulla ansvaret.
Statsanställdas förbund menar att en minskning av kvalifikationstiderna för erhållande av regelbunden permission medför behov av mer personal inom kriminalvården.
SACOISR betonar att vad som saknas inom kriminalvården är möjlighe-
ter att inbegripa permissionsinstitutet i ett psykosocialt behandlingssammanhang. SACO/SR stöder förslaget att frivärdsorganisationen bör bistå en intagen redan under anstaltstiden under förutsättning att psykologorganisationen inom frivården fär mera resurser för att kunna hinna med arbetet också på lokalanstalterna. Även flera riksanstalter har behov av egna psykologtjänster. Enligt SACO/SR är vidare förslaget om att beslutanderätten vid misskött permission vid lokalanstalt skall återgå till regionchefen inte helt invändningsfritt. Risk föreligger för en omfattande byräkratisering.
TCO understryker att det förslag som läggs fram om att även misstanke om brott skall ligga som grund för beslut om permission inte får användas på sådant sätt att rättssäkerheten kan ifrågasättas. Vidare bör samarbetet mellan polis och kriminalvård kunna ske på sådana villkor att exempelvis
polisens uppfattning om den intagnes förhållanden under den tid han varit avviken från anstalt tas med i bedömningen då ny permission skall bevil-
Jas.
Föreningen Sveriges statsåklagare finner det vanskligt från rättssäkerhetssynpunkt att polisen i fall då skuldfrågan inte är klarlagd till kriminal- 2 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 62
vården rapporterar misstankar mot en intagen om brottsligt förfarande och att sådant material läggs till grund för en skärpning i behandlingen av den intagne. Såsom underlag för kriminalvårdsmyndighets bedömning av faran för fortsatt brottslig verksamhet bör tjäna åtalsbeslut och åtalsunderlåtetse som på sedvanligt sätt kan fås genom personbladsrutinen inom RI-systemet.
Föreningen Sveriges åklagare ifrågasätter om inte åklagare alltid bör in-
träda som förundersökningsledare innan underrättelse om brott som intagen misstänks ha begått under permission avges till kriminalvårdsmyndighet. Härigenom skulle viss garanti erhållas för att meddelande endast läm-
nas I sådana fall då misstanken är från rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt
välgrundad.
SAK ställer sig i princip positiv till förslaget att förkorta kvalifikationsti-
derna för erhållande av regelbunden permission. En sådan utvidgning av permissionsinstitutet innebär dock ökade kostnader för statsverket dels
för mer personal på anstaltssidan, dels för täckning av de intagnas utgifter i
samband med permission. SAK är vidare allmänt positiv till vad som an-
förs i promemorian om beslutanderätten beträffande permissioner, men
vill inte oförbehållsamt instämma i förslaget att bemyndigande om att be-
sluta I permissionsärende vid lokalanstalt skall återgå efter missbruk. Omgången med att begära prövning av permissionsärenden hos högre instan-
ser underlättar på intet sätt styresmännens resp. assistenternas arbetsuppgifter. Vad beträffar inte endast riksanstalterna utan också lokalanstalter-
na anser SAK det viktigt att de inspekteras av personal från kriminalvårds-
styrelsen. SAK anser slutligen att det efter ändringen år 1976 av 47 8
KvaL, som medförde att permissionsmissbruk inte längre kan disciplinärt
bestraffas, blivit svårare för intagna att återkomma i rätt tid efter permission. Många intagna ser det nu närmast som en rättighet att ta ”semester” på lämplig tidpunkt.
2.4 Överväganden 1973 års kriminalvårdsreform innebar bl. a. att man i ökad utsträckning
satsade på öppna vårdformer och andra åtgärder såsom generösa permis-
sionsbestämmelser i syfte att underlätta de intagnas anpassning i samhället. Därmed ökades också möjligheterna för de intagna att avvika från an-
stalterna genom rymningar eller genom att inte återvända efter permission. Mot bakgrund av en stigande brottslighet och i ljuset av vissa uppmärksammade rymningar och fritagningar har man i den allmänna debatten ibland gjort gällande att de nya reglerna inte tillgodoser samhällets behov av skydd mot det mest brottsaktiva klientelet. Man har även ifrågasatt om
inte 1973 års kriminalvårdsreform med dess mera liberala permissionsbestämmelser är en av orsakerna till den ökande brottsligheten.
Mot denna bakgrund tillsattes hösten 1976 inom justitiedepartementet
en arbetsgrupp med representanter även för kriminalvärdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Gruppen fick i uppdrag att kartlägga permissionsbestämmelsernas tillämpning och effekt och pröva behovet av åtgärder för att begränsa eventuellt permissionsmissbruk. Gruppen har i december 1977 presenterat sina överväganden i en departementspromemoria, Per-
missioner inom kriminalvården.
I promemorian läggs fram förslag rörande permissionssystemet. Förslagen syftar till att minska riskerna för att permissioner missbrukas. Ar-
betsgruppen har därvid koncentrerat sig på det missbruk som består i att den intagne begår nya brott. I promemorian förslås ändringar 17 och 32 §§ KvaL. Vidare framläggs förslag rörande tillämpningen av permissionsbe-
stämmelserna samt samarbetet mellan kriminalvården och polisen.
Promemorian har remissbehandlats. Den har därvid fått ett övervägande positivt mottagande. Även jag anser promemorieförslaget vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
I promemorian konstateras att den brottslighet som begås i samband med permissioner och rymningar betyder mycket litet för den totala brottsnivån. Arbetsgruppens undersökningar visar också att det vidgade permissionsinstitutet som infördes genom KvaL för de flesta intagna har visat sig fungera väl. Omkring 902 av permissionerna sköts. Med hänsyn härtill kan jag ansluta mig till arbetsgruppens uppfattning att det inte är påkallat med en sådan skärpning av permissionsbestämmelserna som skulle leda till en allmän minskning av antalet beviljade permissioner. Permissionsin-
stitutet kan utgöra ett värdefullt medel i behandlingen av dem som är intag-
na i anstalt. Arbetsgruppens undersökningar ger snarast stöd för uppfattningen att det bör vara möjligt att ytterligare liberalisera permissionsbestämmelserna för vissa grupper intagna. Till denna fråga återkommer jag i det följande.
Även om således permissionerna i allmänhet utnyttjas av de intagna på avsett sätt visar arbetsgruppens material att en mindre grupp intagna, uppskattningsvis omfattande tvåhundra — trehundra personer som är tidigare starkt kriminellt belastade, i mycket stor utsträckning begår nya brott under permissioner. Undersökningsmaterialet antyder också att denna grupp tycks erhålla permission i större omfattning än övriga intagna. En sådan ordning är självklart inte tillfredsställande. Jag biträder därför arbetsgrup-
pens förslag om en skärpning av permissionsbestämmelsen i 32 § första
stycket Kval så att möjligheten att vägra permission vid risk för fort-
satt brottslighet särskilt markeras.
Förslaget innebär att korttidspermission skall kunna beviljas, om inte påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger.
Under remissbehandlingen har det föreslagna tillägget ”påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet” fått viss kritik dels för att det inte skulle va-
ra tillräckligt klargörande, dels för att tillägget inte skuile vara nödvändigt.
En remissinstans har vidare förordat att ordet påtaglig skall utgå eftersom det innebär en alltför stark begränsning av möjligheten att vägra permission i fall av fara för fortsatt brottslig verksamhet och dessutom är ägnat
att försvåra tillämpningen av detta rekvisit. För egen del godtar jag arbets-
gruppens lagtekniska lösning. Genom kravet på att faran för fortsatt brottslig verksamhet skall vara påtaglig klargörs att tillägget tar sikte främst på den begränsade grupp av kriminellt aktiva intagna som mera regelmässigt utnyttjur permission för ny brottslighet. Någon allmän skärpning av möjligheten för de intagna att erhålla permission är, som jag nyss nämnt, inte avsedd. Den valda formuleringen är enligt min mening nödvändig för att förebygga missförstånd på denna punkt.
Arbetsgruppen menar att man vid prövningen av missbruksfaran får vä-
ga en rad faktorer mot varandra såsom arten och omfattningen av tidigare
kriminalitet. verkställighetens längd, återstående strafftid, pågående narkotikamissbruk etc. Den väsentligaste faktorn måste dock enligt arbets-
gruppen vara utfallet av tidigare permissioner. Dessa uttalanden har föran-
lett vissa remissinstanser att framhålla andra faktorer som mera avgörande för bedömningen. För egen del vill 1ag understryka att det av hänsyn till
rättssäkerheten givetvis är nödvändigt att kriminalvårdsmyndigheterna
gör en så noggrann prövning av det individuella fallet som är möjlig varvid
samtliga relevanta faktorer fär vägas mot varandra. Det ligger därvid i sa-
kens natur att man tar särskild hänsyn till vad som har förekommit i sam-
band med tidigare permissioner. Mot bakgrund av den ökade risk för
brottslighet som ofta hänger samman med ett pågående, intensivt narkotikamissbruk bör den aktuella situationen i detta hänseende också noga beaktas. Jag ansluter mig i allt väsentligt ull arbetsgruppens överväganden på denna punkt.
För att kriminalvårdsmyndigheterna skall kunna göra en från olika syn-
punkter tillfredsställande bedömning av faran för fortsatt brottslig verk-
samhet behövs ökade insatser av polisen för att utreda brott begångna under permissioner. Vidare behövs ett bättre och utvidgat informationsutbyte mellan polis och kriminalvård. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.
Den nyssnämnda minst sagt förvånande uppgiften att det särskilt brottsintensiva klientelet synes ha fått permission i större omfattning än andra intagna kan bl. a. bero på att de i större utsträckning än normalklientelet ansöker om särskild permission enligt 32 § första stycket andra punkten
KvaL. Som arbetsgruppen påpekar bör särskild permission inte beviljas med mindre den verkligen fyller en väsentlig funktion som inte kan tillgodoses på annat sätt. Framför allt när det föreligger fara för missbruk av permission bör man enligt min mening noga undersöka om inte ändamålet med permissionen kan tillgodoses på annat sätt. Och om man finner att särskild permission bör ges — som kriminalvärdsstyrelsen påpekar fyller särskilda permissioner en inte oväsentlig funktion inför många intagnas fri-
givning — mäste denna förberedas och planeras så noggrant och detaljerat som möjligt. Uttalade risker för missbruk bör vidare kunna uppvägas av att den intagne under permissionen ställs under bevakning.
Arbetsgruppen konstaterar att en större andel brott begås under frigivningspermissioner än under andra former av vistelse utanför anstalt och efter rymningar. Med hänsyn bl. a. till syftet med institutet frigivningsper-
mission delar jag emellertid gruppens mening att det inte finns anledning
föreskriva att man vid prövningen av fråga om sådan permission skall ta
hänsyn till faran för missbruk. Det finns dock anledning att poängtera att i fall då risken för missbruk under frigivningspermission bedöms vara särskilt framträdande ökad omsorg bör läggas ned på att förbereda permissionen. Som jag tidigare har nämnt tyder arbetsgruppens material på att den
brottslighet som begås i samband med permissioner och rymningar har en mycket liten betydelse för den totala brottsnivån. För en speciell brottstyp är förhållandet dock helt annorlunda, nämligen väpnade rån mot post- och bankkontor. Andelen sådana brott i hela landet som begicks av permitten-
ter och rymlingar från kriminalvårdens anstalter under år 1976 har beräk-
nats utgöra 16-206. Av arbetsgruppens material framgår att intagna som dömts till långvariga frihetsberövanden inte sällan har missbrukat förmånen av permission genom att avvika och begå allvarliga brott.
Enligt 7 § tredje stycket KvalbL skall intagen som har dömts till
fängelse lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år place-
ras på sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller av andra skäl kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning
och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Intagen som avses i 7 § tred-
Je stycket kan enligt vissa bestämmelser i Kval särbehandlas på olika sätt. Således kan han under vissa omständigheter hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att
sådan plan sätts i verket (20 § andra stycket KvaL). Vidare får, som tidiga-
re har nämnts, sådan intagen beviljas korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger (32 § andra stycket KvaL). Intagen som omfattas av 7 § tredje stycket hör också som regel till det klientel som enligt kriminalvärdsnämndens praxis inte kan påräkna villkorlig frigivning efter halva
strafftiden utan friges villkorligt först när han har avtjänat två tredjedelar
av denna.
Enligt förarbetena till KvaL utgörs det klientel som avses med 7 § tredje stycket av lagöverträdare som har ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur. inte sällan med internationell anknytning. Främst avses personer som har ägnat sig åt grov narkotikabrottslighet.
Arbetsgruppen menar att bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL i
praxis har erhållit ett något för snävt tillämpningsområde. Det har inte varit avsett att bestämmelsen enbart skulle avse brottslingar med internatio-
nell anknytning och narkotikabrottslingar. Arbetsgruppen anser att be-
stämmelsen i 7 § tredje stycket Kval bör utvidgas till att kunna omfatta även intagna som har ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig art och detta även om deras brottslig-
het saknar internationell anknytning eller avser annat än grova narkotika-
brott. Arbetsgruppen föreslår att det sker genom att orden ”med hänsyn
till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest” utgår ur 7 § tredje stycket KvaL. Med denna lydelse bör bestämmelsen omfatta inte endast personer som begått grova narkotikabrott eller brott med internationell anknytning utan även lagöverträdare som har ägnat sig åt annan brottslig-
het av särskilt allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans
liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet. Såsom exempel på avsedd
brottslighet nämner arbetsgruppen väpnade bank- ciler postrån samt an-
nän förmögenhetsbrottslighet vid vilken gärningsmannen visat hänsynslös-
het 1. ex. genom att använda sprängmedel. Arbetsgruppen framhåller att
prövningen huruvida en intagen skall hänföras till den kategori brottslingar som avses 17 § tredje stycket liksom hittills förutsätter en noggrann indivi-
duell bedömning av samtliga de faktorer som enligt bestämmelsen inverkar
på frågan.
Arbetsgruppens förslag har mottagits positivt av remissinstanserna. En-
dast en remissinstans avstyrker helt. För egen del ansluter jag mig till upp-
fattningen att bestämmelsen har fått ett väl snävt tillämpningsområde. 7 § tredje stycket KvaL bör därför ändras.
Arbetsgruppens förslag att orden ”med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest” skall utgå ur bestämmelsen har mött viss kritik under remissbehandlingen.
Övervakningsnämnden i Norrköping förordar att man i författningstexten direkt anger vilken typ av brott som åsyftas. Liknande synpunkter framförs av RÅ. För egen del godtar jag arbetsgruppens lagtekniska lösning. Det är enligt min mening inte lämpligt att uttryckligen läsa bestäm-
melsen till vissa brott. Därmed skulle man riskera en automatik i tillämpningen knuten till brottstypen i stället för en noggrann individuell prövning av rymnings- och äterfallsrisk. Bestämmelsen tar liksom hittills främst sik-
te på personer som har ägnat sig åt grov narkotikabrottslighet eller brott
med internationell anknytning. Trots att lagrummet även i fortsättningen bör tillämpas med stor försiktighet bör emellertid även lagöverträdare som
har ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt allvarlig karaktär och därige-
nom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet kunna omfattas av bestämmelsen. Som exempel på avsedd brottslighet kan nämnas väpnade bank- eller postrån samt annan förmögenhetsbrottslighet vid vilken gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet genom att
t.ex. använda sprängmedel. Som arbetsgruppen framhåller kan hänsyns-
lösheten även manifesteras i en långvarig och mycket frekvent kriminalitet av allvarlig beskaffenhet genom vilken den intagne har visat sig oemottaglig för påverkan att upphöra med sin brottslighet. Prövningen huruvida en intagen skall hänföras till den nu angivna kategorin brottslingar förutsätter liksom hittills en noggrann individuell bedömning av samtliga relevanta
faktorer. Det skall således föreligga en klart uttalad risk för att den intagne
skall avvika och dessutom för att han skall fortsätta en brottslighet av sär-
skilt allvarlig karaktär. Den nu förordade ändringen får betydelse för möjligheterna såväl att avskilja en intagen från övriga intagna enligt 20 § andra stycket KvaL som att meddela korttidspermission enligt 32 § andra stycket KvaL. Däremot bör som arbetsgruppen påpekar kriminalvårdsnämndens praxis i ärenden om villkorbg frigivning inte påverkas av lagändringen. Jag har i det föregående antytt vikten av att särskilda permissioner och
frigivningspermissioner noga förbereds i syfte att förebygga återfall i brott. Arbetsgruppen föreslår också att närmare anvisningar meddelas beträffan-
de särskilda permissioner liksom i fråga om permissioner i allmän-
het. Särskilt anges att kvalifikationstiderna för regelbunden permission
bör iakttas mera strikt än som synes ske f. n. Mera detaljerade anvisningar anses också behövas om hur bevakade och beledsagade permissioner skall
planeras och genomföras. Beträffande den närmare innebörden av arbetsgruppens förslag i dessa delar hänvisar jag till bilaga I (avsnitt 4.3.1—-4.3.4). Förslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Även jag finner dem välbetänkta. Det ankommer på kriminalvårdsstyrel-
sen att meddela sådana anvisningar. Av styrelsens remissyttrande framgår
att arbetet med att omarbeta gällande anvisningar för permission redan har
påbörjats. Omarbetningen sker enligt de riktlinjer som har angivits i promemorian och beräknas vara slutförd i samband med att de föreslagna lagändringarna kan träda i kraft.
Arbetsgruppens undersökningar ger som nämnts visst stöd för uppfattningen att det bör vara möjligt att ytterligare liberalisera permissionsbe-
stämmelserna för vissa grupper av intagna. Arbetsgruppen menar sålunda att det stora flertalet intagna vid lokalanstalt och öppen riksanstalt borde
kunna beviljas regelbunden permission efter tre månader i stället för som nu efter fyra månader. Vidare kan enligt arbetsgruppen övervägas om inte vid lokalanstalt och öppen riksanstalt regelbunden permission borde kun-
na beviljas en gång per månad. I dag beviljas sådan permission en gång
varannan månad. Dessa förslag har under remissbehandlingen i stort sett
lämnats utan erinran. RÅ avstyrker dock att de intagna vid lokalanstalter och öppna riksanstalter skulle erhålla regelbunden permission med kortare
mellanrum än f.n. RÅ menar att förslaget i denna del saknar tillräckligt underlag i utredningen beträffande avvägningen mellan fördelarna för de intagna och kostnaderna för dessa och för det allmänna. Några ytterligare remissinstanser har också betonat att en minskning av kvalifikationstiderna
för erhållande av regelbunden permission kommer att medföra ökade kostnader för statsverket. För egen del vill jag ånyo understryka permissionernas värde för de intagnas anpassning i samhället. Även humanitära skäl talar för en liberal syn i dessa frågor. De merkostnader som ett genomföran-
de av förslaget kan medföra är svåra att beräkna men torde knappast vara
av en sådan storlek att man av kostnadsskäl bör avstå från den föreslagna ändringen. Jag biträder därför arbetsgruppens förslag. Det ankommer på
kriminalvärdsstyrelsen att meddela föreskrifter om permissionsfrekvens m.m. Arbetsgruppen tar också upp frågan om beslutanderätten beträffande
permissioner. Gruppen förordar en föreskrift som innebär att ett bemyndigande av regionchefen till styresman för lokal anstalt att fatta beslut om
korttidspermission automatiskt ätergår, om den intagne gör sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller till rymning. Detta förslag innefattar enligt LO och SACO/SR risker för ökad byråkrati m. m. För egen
del menar jag att riskerna härför inte bör överbetonas. I en del regioner går redan i dag beslutanderätten i dessa fall åter till regionchefen. Som arbets-
gruppen betonar är det viktigt att permissionsmissbruk beivras, om man
skall kunna upprätthålla ett permissionssystem med ofta återkommande
permissioner. De intagna torde komma att uppfatta en återgång av beslu-
tanderätten som en sanktion i sig. En återgångsregel skulle också skapa förutsättningar för en enhetligare permissionspraxis inom regionen och
bättre garantier för att kvalifikationstiderna för erhållande av ny permission efter missbruk iakttas. Jag biträder därför arbetsgruppens förslag. Det
ankommer på kriminalvårdsstyrelsen att meddela erforderliga föreskrifter.
Beträffande riksanstalterna överväger arbetsgruppen en ordning som motsvarar vad som nyss har förordats beträffande lokalanstalterna nämli-
gen att beslut om korttidspermission efter missbruk överflyttas från styres-
mannen till kriminalväårdsstyrelsen. Tanken avvisas emellertid av gruppen. Jag har samma uppfattning. Ett sådant förfarande skulle bli för admi-
nistrativt tungrott för att i praktiken fungera väl. Som arbetsgruppen fram-
håller är det emellertid angeläget att kriminalvårdsstyrelsen genom inspektioner och på annat sätt fortlöpande kontrollerar att de gällande reglerna för permission efterlevs och detta på såväl anstalts- som regionnivå.
Den ändring i 32 § andra stycket KvaL som jag har förordat i det föregå-
ende förutsätter ett förbättrat samarbete mellan kriminalvården
och polisen bl.a. för att säkra ett gott beslutsunderlag åt kriminalvår-
dens myndigheter vid prövning av fråga huruvida påtaglig fara för fortsatt
brottslig verksamhet utgör hinder för bifall till permissionsansökan. Ar-
betsgruppen menar att frågan om ett närmare samarbete mellan kriminal-
vården och polisen får övervägas vid överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Enligt vad jag har erfarit pågår sådana överläggningar f.n. Arbetsgruppen riktar vidare uppmärksamheten på vissa ätgärder som snarast bör kunna vidtas och som har direkt samband med
Prop. 1978/79: 62 ta "An
permissionsinstitutet. Bl. a. föreslär arbetsgruppen att en kontaktman utses
vid varje polismyndighet och kriminalvårdsanstalt. Kontaktmannen skall handha den rapportering som är föreskriven och i övrigt lämna erforderlig information av betydelse för beslut om eller genomförandet av permission. Frågan om sådana kontaktmän samt omfattningen av den rapportering som bör ske övervägs vid överläggningarna mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen.
Arbetsgruppen tar särskilt upp frågan i vilken omfattning polisen skall
utreda brott begångna av permittenter. I dag är förhållandet det att sådana brott ofta inte blir föremäl för utredning, om ej permittenten har tagits på bar gärning eller erkänner brottet. Anledningen härtill är följande. Polisen
har inte resurser att utreda alla brott. En prioritering måste därför göras.
Inom polisen har man den uppfattningen att brott begångna under permission många gånger inte medför någon ytterligare påföljd för permittenten. Av denna anledning underlåter man i tveksamma fall att starta en vidlyftig
utredning. Arbetsgruppen understryker att det naturligtvis är önskvärt att
brott begångna under permissioner utreds på ett sådant sätt att skuldfrågan blir klarlagd. Men även om brottsutredningen inte görs fullständig torde
det dock vara av stort värde för kriminalvårdsmyndigheten att den som un-
derlag för sitt agerande får ett så fylligt utredningsmaterial som möjligt. Flera rätt väl grundade misstankar om brottslig verksamhet under permis-
sion bör kunna vara tillräckligt för att kriminalvårdsmyndigheten skall
kunna fatta ett från rättssäkerhetssynpunkt godtagbart beslut om avslag på en permissionsansökan.
Arbetsgruppens sistnämnda uttalande har föranlett viss remisskritik. RÅ har ställt sig tveksam till antydningen att ofullständiga brottsutredning-
ar skulle få utgöra beslutsunderlag för kriminalvårdsmyndighet i permissionsfrågor på annat sätt än att fortsatt permission bör kunna vägras i avbidan på att utredningen görs fullständig. Från rättssäkerhetssynpunkt kan hävdas att endast klart utredda och erkända brott borde få beaktas. RÅ är mot denna bakgrund inte främmande för att polisen åläggs att tidsmässigt söka prioritera utredningar av brott begångna under permission. Vidare kan enligt RÅ ifrågasättas om inte åklagarinträde alltid bör ske före under-
rättelse till kriminalvårdsmyndighet. Härigenom skulle man få viss garanti för att meddelandet är tillräckligt välgrundat ur rättssäkerhetssynpunkt. Länsäklagaren i Örebro län, Föreningen Sveriges statsåklagare samt För-
eningen Sveriges åklagare har anfört liknande synpunkter. TCO har understrukit att det förslag som läggs fram om att även misstanke om brott skall kunna läggas som grund för beslut om vägrad permission inte får användas på sådant sätt att rättssäkerheten kan ifrågasättas. Även LO har tryckt på rättssäkerhetsaspekten.
För egen del vill jag erinra om att en väsentlig faktor vid bedömningen av faran för fortsatt brottslig verksamhet bör vara utfallet av tidigare permissioner. Har den intagne missbrukat dessa genom att begå nya brott är
faran för fortsatt brottslig verksamhet mera påtaglig. Vad som har sagts nu måste dock vägas mot rättssäkerhetsaspekterna. Det är naturligtvis önskvärt av rättssäkerhetsskäl att skuldfrågan är klarlagd. Rättsväsendets re-
Surser är emellertid begränsade och det är inte realistiskt att räkna med att
alla misstankar om brott blir föremål för en grundlig polisutredning och åklagarprövning. Med hänsyn till att arbetsgruppens förslag synes ha blivit
föremål för olika tolkningar vid remissbehandlingen vill jag understryka att
den som prövar permissionsfrågan måste ha mer än vaga misstankar om
att brott har begåtts att lägga till grund för ett beslut om avslag på permis-
sionsansökan. Däremot kan rättssäkerhetsskälen inte motivera en ordning som innebär att permissioner beviljas personer som på mycket goda grunder kan antas ha begått brott under tidigare permissioner men där full bevisning därom inte stått att uppbringa. Flera välgrundade misstankar om brottslig verksamhet under permission bör enligt min mening vara tillräckligt för att kriminalvårdsmyndigheten skall kunna fatta ett från rättssäkerhetssynpunkt godtagbart beslut om avslag på en permissionsansökan. Jag vill emellertid i likhet med arbetsgruppen starkt betona önskvärdheten av att brott begångna under permission blir föremål för polisutredning i större omfattning än som f.n. är fallet. Kriminalvårdsstyrelsens och rikspolisstyrelsens nyss nämnda överläggningar avser bl. a. den frågan.
3¶Kroppsvisitation m. m.
3.1 Inledning
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen i den lydelse som trädde i kraft den I
januari 1977 är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bl. a. påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation och husrannsakan. Inskränkning i dessa grundläggande fri- och rättigheter får enligt 12 § första stycket samma kap. göras endast genom lag. Enligt övergångsbestämmelserna till regeringsformen äger emellertid äldre författning eller föreskrift
fortsatt giltighet utan hinder av att den inte har kommit till i den ordning
som skulle ha iakttagits vid tillämpning av regeringsformen i dess nya ly-
delse. En sådan äldre författning eller föreskrift får däremot inte längre ändras i samma ordning som den har tillkommit. Nya bestämmelser i ämnet får meddelas endast med iakttagande av regeringsformen i dess nya ly-
delse. Det innebär att om en myndighet vill ha en ändring till stånd beträffande bestämmelser som myndigheten före utgången av år 1976 har utfärdat om rätt att företa t. ex. kroppsvisitation eller kroppsbesiktning så kan
ändringen ske endast genom lag.
Bestämmelserna i 2 kap. 6 § regeringsformen gäller i princip också i förhållande till intagna i kriminalvårdsanstalt, häktade, anhållna m. fl. utan
hinder av att de har berövats friheten. Redan tillkomsten av de nyssnämn-
da bestämmelserna i regeringsformen motiverar enligt min mening att man prövar frågan om en reglering i lag av husrannsakan. kroppsvisitation och
kroppsbesiktning på kriminalvärdsanstalter, häkten och liknande institu-
tioner. En sådan prövning aktualiseras dessutom av kriminalvårdsverkets önskemål om att ersätta det s.k. vårdceirkuläret [Kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 1/1974 Föreskrifter i anslutning till lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) och Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt (KvaLK)] med ett nytt.
Värdceirkuläret innehåller sådana betämmelser om kroppsbesiktning och kroppsvisitation som numera kräver lagform.
3.2 Nuvarande ordning
Bestämmelserna om husrannsakan hos samt kroppsvisitation och
kroppsbesiktning av intagna i kriminalvårdsanstalt återfinns I 7 och 130-132 §§ vårdceirkuläret. I 7 § första stycket föreskrivs sålunda att i
samband med intagningen skall visitering ske av kläder och annan egendom som skall föras in i anstalten. Vidare föreskrivs i 130 § första stycket
att de intagnas bostadsrum och där befintlig egendom skall visiteras för att
förebygga. uppdaga eller utreda rymningsförberedelser. innehav av otillå-
ten egendom eller andra förhållanden som kan äventyra säkerheten inom
anstalten. För nyss angivna ändamål får enligt 130 §& andra stycket även kroppsvisitation och kroppsbesiktning ske av intagen. I 131 och 132 §§ ges
slutligen vissa bestämmelser om tillvägagångssättet vid kontrollerna samt
om beslutsordningen m. m.
Motsvarande bestämmelser gäller för dem som har häktats, anhållits eller på liknande sätt berövats friheten. Enligt 2 § första stycket första me-
ningen häkteslagen skall sålunda häktad visiteras senast vid ankomsten till förvaringslokalen. 1 83 3 första och andra styckena i det s. k. häktescirku-
läret I (Kriminalvårdsverkets författningssamling 1977:1) finns dessutom
föreskrifter som motsvarar dem i 130 § första och andra styckena vårdcirkuläret. Ytterligare föreskrifter rörande tillvägagångssättet och beslutsordningen m. m. återfinns i 2 § häkteslagen, 4 § förordningen (1976: 376) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (häktesförordningen) samt 84
och 85 §§ häktescirkuläret I.
3.3 Överväganden
Det är uppenbart att sådana kontrollåtgärder som husrannsakan hos
samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning av dem som har berövats friheten måste kunna vidtas för att uppdaga innehav av otillåten egendom el-
ler andra förhällanden som kan äventyra säkerheten inom förvaringsloka-
len. Som framgår av det föregående är dessa krav också tillgodosedda inom ramen för den nuvarande författningsregleringen, och det är i princip
endast föreskrifterna i regeringsformen i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1977 som föranleder mig att nu ta upp dessa frågor. När så sker, vill jag emellertid passa på att föreslå en del smärre ändringar. Till en början skall jag nägot beröra begreppsbildningen när det gäller kontrollåtgärder. Begreppet ”visitering” används exempelvis i häktescirkuläret I som samlingsrubrik för å ena sidan undersökning av de intagnas bostadsrum m. m. och å den andra kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. 17 8 vårdcirkuläret används begreppet så att det närmast utesluter i varje fall kroppsbesiktning. Vidare brukas i 4 § häktesförordningen begreppet ”visitation” på ett sätt som i första hand för tankarna till kroppsvisitation samtidigt som det måste anses åtminstone delvis innesluta kroppsbesiktning och utesluta husrannsakan. Jämsides med begreppen visitering och
visilation förekommer alltså dessutom de mera preciserade begreppen
”kroppsvisitation” och ”kroppsbesiktning”. Begreppet "husrannsakan"
förekommer däremot inte i detta sammanhang.
Det är mot bakgrund av vad jag nu har sagt klart att man vid författningsregleringen av kontrollåtgärderna i samband med frihetsberövanden till en del har avvikit från terminologin i t. ex. rättegångsbalkens bestämmelser
om tvångsmedel med anledning av misstanke om brott. När det gäller be-
greppet husrannsakan” har jag — som jag strax skall utveckla — förståel-
se för avvikelserna från den gängse terminologin. Vad angår begreppen
”kroppsvisitation” och ”kroppsbesiktning” är dessa emellertid mycket
väl lämpade som beteckning på sådana kontrollåtgärder som avses här, in-
te minst emedan de genom auktoritativa uttalanden i skilda sammanhang mäste betraktas som förhållandevis noggrant definierade. Jag anser därför att en lagreglering av de kontrollåtgärder som direkt rör den kroppsliga integriteten helt bör bygga på begreppen ”kroppsvisitation” och ”kroppsbesiktning”. Som jag har nämnt tidigare gäller skyddet enligt 2 kap. 6 § regeringsformen i princip även dem som i laga ordning har berövats friheten. Såvitt angår skyddet för den kroppsliga integriteten vållar kravet på en uttömmande reglering av kontrollåtgärderna inte heller några särskilda problem. När det gäller husrannsakan och liknande intrång ställer sig saken något
annorlunda. Själva frihetsberövandet får således anses innebära en rättig-
hetsinskränkning av så övergripande och vittgående slag att undersökning-
ar av förvaringslokalen eller av egendom inom denna som de intagna inte
bär på eller med sig i jämförelse därmed framstår som helt underordnade
åtgärder. De intagna kan i förhållande till myndigheterna självfallet inte heller tillerkännas någon egentlig besittningsrätt eller ens dispositionsrätt
över förvaringslokalen. Följaktligen ligger det enligt min mening i sakens natur att undersök-
ningar av lokaler som nyttjas för förvaring av dem som har berövats frihe-
ten får företas utan särskilt författningsstöd i den utsträckning som behövs
för ett effektivt vidmakthållande av frihetsinskränkningen. Detsamma gäl-
ler i fräga om all den egendom som finns inom förvaringslokalen så länge den kan undersökas utan att de intagnas kroppsliga integritet samtidigt träds för när. Någon skillnad härvidlag behöver inte heller göras mellan egendom som finns i gemensamma utrymmen inom förvaringslokalen och egendom som de intagna har hos sig i bostadsrummen. Jag ämnar således inte lägga fram något förslag till lagreglering av dessa kontrollätgärder. utan jag förutsätter att kriminalvårdsstyrelsen också i fortsättningen kommer att meddela erforderliga töreskrifter i detta hänscende.
Vad härefter angår kroppsvisitation och kroppsbesiktning av intagna!
kriminalvårdsanstalt bör reglerna härom tas upp i KvaL. Kroppsvisitation skall i princip alltid ske vid ankomsten till anstalten.
Efter ankomsten bör intagen få kroppsvisiteras för eftersökande av förbjudna föremål endast under vissa särskilt angivna förutsättningar. Ett
första typfall bör vara när det finns anledning till misstanke om att han bär sådant före mäl på sig. Det måste alltså föreligga en konkret misstanke här-
om. Styrkan i misstanken behöver dock inte vara särskilt stor.
Ett andra typfall då kroppsvisitation bör få ske under pågående anstaltsvistelse är i anslutning till sådana större undersökningar som av säkerhets-
skäl ibland görs av t.ex. de särskilda visitationspatruller som finns inom
kriminalvården. De fortlöpande kontroller som mer eller mindre dagligdags görs av t.ex. de intagnas bostadsrum bör däremot inte kunna läggas
till grund för en rutinmässig kroppsvisitation av intagen. IHlagtexten bör ut-
trycket "större undersökning” användas för att markera att undersökningen skall avse hela avdelningar eller i varje fall grupper av intagna. Men ytterligare en begränsning bör göras. En större undersökning av exempelvis den för alla intagna gemensamma matsalen bör inte grunda rätt att rutinmässigt företa kroppsvisitation av samtliga intagna. Endast om den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av en sådan större undersökning bör han få underkastas kroppsvisitation utan särskild
anledning till misstanke om att han innehar förbjudet föremål.
En förutsättning för en liberal tillämpning av besöks- och permissionsbestämmelserna är att besöken och permissionerna inte utnyttjas för smuggling av narkotika, vapen och andra otillåtna ämnen eller föremäl. Ytterligare typfall då kroppsvisitation av den intagne rutinmässigt bör få ske är därför när den intagne skall mottaga eller har haft ett obevakat besök liksom då den intagne äterkommer till anstalten efter vistelse utanför den-
na.
Jag har hittills uppehållit mig vid kroppsvisitation i egentlig mening. dvs. undersökning av en persons kläder eller något denne bär med sig t. ex. en
handväska. En lindrigare variant av kroppsvisitation sker genom s.k.
skyddsvisitation. Den består i att kriminalvårdspersonalen genom att känna utanpå kläderna övertygar sig om att den intagne inte bär på t. ex. föremäl som kan användas som tillhygge mot andra intagna eller vårdpersonalen. En så jämförelsevis lite ingripande visitation bör kunna företas slump-
vis eller rutinmässigt t. ex. I samband med transporter av de intagna inom eller utom anstalten. Jag förordar därför en särskild regel om att vårdper-
sonalen även när inte något av de typfall för vilka jag har redogjort i det föregående är för handen får företa sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som endast avser kontroll av even-
tuellt innehav av vapen eller annat farligt föremål.
De bestämmelser som jag nu har förordat om kroppsvisitation bör tas upp i Kval i en särskild paragraf, 9 a 8.
Kruppsbesiktning är en åtgärd som innebär avsevärt större risk för in-
tegritetskränkning än kroppsvisitation. Självklart måste man därför vara
mycket restriktuv när det gäller möjligheterna till kroppsbesiktning. Helt kan man emellertid inte avstå från sådana åtgärder.
Kroppsbesiktning måste sålunda kunna företas när anledning förekommer att den intagne i t. ex. någon kroppshålighet förvarar en förpackning narkotika eller annat förbjudet föremål. Liksom vid kroppsvisitation bör det alltså föreligga en konkret misstanke om otillåtet innehav innan
kroppsbesiktning företas.
Man kan emellertid inte stanna vid detta. På vissa säkerhetsavdelningar finns i dag särskilt rymningsbenägna intagna av det slag som avses i 7 §
tredje stycket KvaL. Som jag kommer att utveckla i det följande (avsnitt 4) har statsmakterna vidare våren 1978 beslutat om en differentiering efter
närkotikaberoende av vissa intagna. De som på grund av sitt narkotikamissbruk är starkt störande för övriga intagna eller som deltar i narkotikahantering inom anstalterna skall skiljas från övriga intagna och placeras på avdelningar med större säkerhetsgrad och slutenhet. Uppenbarligen kan förhållandena på en anstalt eller avdelning av anstalt — kanske tillfälligt
beroende på den aktuella sammansättningen av de intagna — vara sådana
att man måste kunna rutinmässigt eller stickprovsvis företa även så ingripande åtgärder som kroppsbesiktning. I enlighet härmed förordar jag att.
om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till ordningen och säkerhe-
ten på anstalten, kroppsbesiktning får ske på sluten anstalt även i följande fall, nämligen när — det sker i anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl
görs av utrymmen inom anstalten och den intagne har eller har haft sär-
skild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen — den intagne skall mottaga eller har haft obevakat besök
— den intagne efter vistelse utanför anstalten återkommer till denna.
De bestämmelser om kroppsbesiktning som jag nu har förordat bör tas upp i en särskild paragraf, 9 b §.
Att det är kriminalvårdsstyrelsen som har beslutanderätten i fråga om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning följer av 58 § KvaL. Regeringen kan emellertid enligt 60 & KvaL förordna om överflyttning av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet till tjänsteman inom kriminalvården. 1 fråga
om kroppsvisitation bör sålunda beslutanderätten utan vidare kunna dele-
geras till styresmannen på anstalten eller den han förordnar. Kroppsbesiktning återigen rymmer stor risk för integritetskränkning. Beslut om kroppsbesiktning på grund av misstanke om förbjudet innehav bör därför fattas av styresmannen på anstalten utan möjlighet till delegering för annat fall än då fara är i dröjsmål. När det gäller beslutanderätten i frågor om rutinmässig eller stickprovsvis kroppsbesiktning bör det dock alltid ligga på kriminalvårdsstyrelsen att efter en noggrann avvägning av integritetshänsyn och säkerhetsskäl bestämma på vilken anstalt eller avdelning sådan kroppsbesiktning skall ske och hur omfattande kontrollen skall vara. Där-
emot bör det ankomma på styresmannen för anstalten att bestämma den
närmare ordningen för genomförandet av beslutad stickprovskontroll. Jag
avser att i annat sammanhang föreslå att bestämmelser rörande beslutsord-
ningen skall föras in i KvaLK.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning är som nyss nämnts åtgärder som lätt uppfattas som integritetskränkande av dem som blir föremål för åtgärden. Självfallet bör kroppsvisitation eller kroppsbesiktning inte få göras mer ingående än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om
möjligt skall vittne närvara. Jag förordar att bestämmelser härom tas in i
KvalL. Jag vill i anslutning till dessa bestämmelser anmärka att kroppsbesiktning bör utföras av sjukvårdsutbildad personal. om sådan finns tillgänglig. Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av intagen kvinna bör inte heller få verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Också i dessa hänseenden avser jag att i annat sam-
manhang föreslå bestämmelser i KvaLK. Vidare bör i KvalL föreskrivas att föremål som intagen inte får inneha skall tas om hand och förvaras för
hans räkning. Jag vill erinra om att 163 § KvaL finns bestämmelser om att omhändertagna berusningsmedel m. m. skall förverkas. De nu förordade bestämmelserna bör tas upp i en särskild paragraf, 9 c §.
Huvudregeln är att vittne allud skall närvara vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Vittne ger den undersökte ett skydd mot att visitationen eller besiktningen utförs på ett otillbörligt sätt. Lika viktigt är att vittnet kan skydda den undersökande personalen mot anklagelser för övergrepp eller annat missbruk. Från arbetarskyddssynpunkt kan det också vara angeläget att förrättningsmannen har en kollega närvarande vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.
Det finns emellertid undantagsfall där det idag inte är möjligt att upprätt-
hålla principen att vittne alltid skall vara närvarande. Den i det föregående
förordade regeln att kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av kvinna får verkställas eller bevittnas endast av Kvinna, läkare eller legitimerad sjuk-
sköterska innebär exempelvis med den nuvarande könsfördelningen bland
personalen på kriminalvårdens anstalter — liksom på institutioner där häkteslagen är tillämplig - att man måste räkna med att det ibland inte går att
få tag i ett kvinnligt vittne till en undersökning som av säkerhetsskäl måste
företas omedelbart. I sådant fall bör — i likhet med vad som gäller idag — ätgärden få vidtas utan vittne. Man kan heller inte utesluta situationer där det över huvud taget inte är möjligt att uppbringa ett vittne. Häktade, anhällna m.fl. på vilka häkteslagen är tillämplig befinner
sig t en situation som företer många likheter med kriminalvårdsklientelets. Vissa skillnader finns dock. Även om det bland häktesklientelet ingår dömda som tillfälligt har placerats på häkte är det övervägande flertalet inte övertygade om brott och många. t. ex. de som har omhändertagits enligt lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m,, sätts inte ens i samband med brott. Förvaringen i häkte sker också under sträng- : are avskildhet än vad som är regel i kriminalvårdens anstalter. De korta omhändertagandetiderna för häktesklientelet medger ofta inte heller tillfälle att förbereda och genomföra smuggling. Även om man således kan peka på skillnader i villkor mellan häktes- och kriminalvårdsklientelet som i viss
män talar för att det bör vara möjligt att begränsa utrymmet för kroppsvisitation och kroppsbesiktning av häktesklientelet jämfört med vad som måste gälla på kriminalvårdens anstalter överväger enligt min mening likheter-
na och jag förordar att man i häkteslagen upptar bestämmelser som motsvarar vad jag har föreslagit beträffande KvalL.
I enlighet härmed föreslår jag att i 2 och 2 a §§ häkteslagen upptas direkta motsvarigheter till vad jag har förordat beträffande 9 a och 9 b §§ Kval. Jag hänvisar till vad jag anförde i det sammanhanget.
Bestämmelserna i 9 c & KvalL bör på samma sätt få sin motsvarighet i 2 b & häkteslagen. I sammanhanget förtjänar att påpekas att innehållet i den föreslagna paragrafen till stora delar överensstämmer med nuvarande 2 8 häkteslagen. Jag vill vidare förutskicka att tillämpningsföreskrifterna i 4 8 häktesförordningen kommer att behöva justeras bl. a. med anledning av den ändrade terminologin i fråga om kroppsvisitation m. m. Dessa före-
skrifter bör sålunda utformas i överensstämmelse med vad jag tidigare har förordat skall föras in i KvVaLK.
4¶Urinprov
4.1¶Nuvarande ordning
Gällande lag medger inte att intagen föreläggs lämna urinprov för att
t.ex. utröna eventuell påverkan av narkotika. Däremot förekommer frivillig urinkontroll i dag på vissa anstalter som ett led i narkotikabekämpning-
en. Intagna som vill undvika kontakt med narkotika under straffverkstäl-
ligheten har således fått förbinda sig att frivilligt lämna urinprov. Förbin-
delsen utgör förutsättning för de intagnas placering på viss avdelning samt för deltagande i särskilda behandlingskedjor. Konstaterat missbruk eller
vägran att lämna prov kan leda till omplacering. Verksamheten bedrivs f.n. inom särskilda avdelningar vid kriminalvårdsanstalterna Österåker, Hall. Malmö och Hinseberg.
4.2 Överväganden
Frågan om kontroll av narkotikamissbruk genom urinprov på intagna I kriminalvårdens anstalter aktualiseras av den synnerligen svåra narkotikasituationen på vissa anstalter. Jag skall inte här lämna en redogörelse för det aktuella tillståndet utan hänvisar till vad regeringens ledningsgrupp för narkotikafragor anfört härom i promemorian (Ds S 1978: 2) Åtgärder mot
narkotikamissbruk (prop. 1977/78:105 bilaga s. 96 ff). För att få ull stånd
en bättre ordning förordade chefen för socialdepartementet i samråd med mig en försöksverksamhet som innebär att de intagna i kriminalvårdens
anstalter i ökad utsträckning differentieras med hänsyn till narkotikabe-
roende. Förslaget innebär bl. a. att grava missbrukare vid upprepad narko-
tikapåverkan skall kunna skiljas frän övriga intagna och placeras på avdel-
ningar med större säkerhetsgrad och slutenhet. Åtgärder som syftar till ökad säkerhet och slutenhet skall endast avse dem som på grund av sitt narkotikamissbruk är starkt störande för övriga intagna eller som deltar i narkotikahantering inom anstalterna. På de nu ifrågavarande säkra och slutna avdelningarna skall erbjudas olika former av åtgärdsprogram 1. ex. social färdighetsträning med bl. a. användning av särskilda videoprogram.
En förutsättning för en verklig differentiering efter narkotikaberoende är att det objektivt kan fastslås om den intagne är påverkad av narkotika. Det
medel som i detta hänseende står till buds är urinanalys. I nyssnämnda prop. 1977/78:105 (s. 54) erinrade departementschefen om att ledningsgruppen tillstyrkt ew förslag från kriminalvårdsstyrelsen att man genom lagstiftning skapar möjlighet att vid misstanke om narkotikapåverkan av-
kräva intagen urinprov för narkotikaanalys. Jag förordar att kriminalvärds-
styrelsens förslag nu genomförs.
I enlighet härmed föreslår jag att i 9 d § första stycket Kval. upptas en regel om att intagen som kan misstänkas vara narkotikapåverkad får föreläggas att lämna urinprov. Endast när omständigheterna i det särskilda fallet ger anledning till misstanke om narkotikapåverkan får föreläggande ges. Något slumpmässigt urval av intagna som föreläggs lämna urinprov far således inte ske med stöd av denna bestämmelse.
Den nu föreslagna bestämmelsen är avsedd att tillämpas på intagna i all-
mänhet. Inom kriminalvården pågår som jag tidigare har nämnt redan s. k.
kontraktsvård inom särskilda avdelningar vid kriminalvårdsanstalterna Österåker, Hall, Malmö och Hinseberg. De intagna på dessa avdelningar
har förbundit sig att frivilligt lämna urinprov. Den föreslagna bestämmel-
sen begränsar självfallet inte möjligheterna att avkräva dessa intagna urin-
prov enhgt förbindelsen.
Utöver den s.k. kontraktsvården och den tidigare nämnda differentieringen av de intagna avses emellertid liknande åtgärder bli genomförda från ytterligare en utgångspunkt. Kriminalvårdsstyrelsen planerar sälunda att på vissa ännu inte bestämda anstalter placera intagna som kan antas ha
3 Riksdagen 197879. 1 saml. Nr 62
ingen eller ringa narkotikaerfarenhet i syfte att hindra att de blir narkotikaberoende under anstaltsvistelsen. För att säkerställa att dessa anstalter verkligen hålls helt fria från narkotika fordras det att de som är intagna där kan föreläggas att lämna urinprov utan hinder av det eljest gällande kravet på konkret misstanke i varje särskilt fall. I enlighet härmed förordar jag att det görs undantag från kravet på konkret misstanke i fråga om de anstalter som kriminalvårdsstyrelsen i nyssnämnd ordning avser att förbehålla ett narkotikafritt klientel. Bestämmelsen bör placeras som ett andra stycke i
Id SS. Beslut om föreläggande att lämna urinprov bör vare sig det sker med an-
ledning av konkret misstanke eller i annat fall fattas av styresmannen på anstalten utan möjlighet till delegering. Jag kommer vid ett annat tillfälle att föreslå att bestämmelser härom skall tas in i KvaLK.
Bestämmelserna om lämnande av urinprov är inte sanktionerade. Vägrar intagen att efterkomma föreläggande att lämna urinprov får urinprovet
självfallet inte tas med våld. Inte heller kan vägran som sådan föranleda disciplinär bestraffning, senareläggning av permission eller annan ätgärd som av den intagne kan uppfattas som repressalier. Eftersom hela syftet med möjligheten till kontroll genom urinanalys är att ge ett tillförlitligt un-
derlag för den önskvärda differentieringen måste en vägran däremot tillmä-
tas betydelse i samband med överväganden rörande behovet av en förflytt-
ning av den intagne.
5 Hemställan
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,
2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över de upprättade lag-
förslagen.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Justitiedepartementet
Permissioner inom
kriminalvården
Ds Ju 1977:13
FÖRORD
Denna promemoria har upprättats av en inom justitiedepartementet till-
satt arbetsgrupp. I gruppen hur ingått representanter för krimmalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Ledamöter i arbetsgruppen har varit rättschefen Per Jermsten. ordförande, avdelningschefen Clas Amilon. byrådirektören Gunnar Andersson, byråcheten Esbjörn Esbjörnson, departementsrädet Johan Leche samt överdirektören Lennart Printz. Såsom ex-
perter har byråchefen Norman Bishop, polisintendenten Oskar Heiman
samt kriminologen Leif Persson deltagit. Sekreterare har varit hovrättsassessorn Axel Lundqvist.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrives att 7 och 328§ lagen (1974: 203) om kriminalvård
r anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
78 Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages
följande.
Intagen bör placeras i öppen anstalt. om icke annan placering är påkal-
lad med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljest av sä-
kerhetsskäl eller med hänsyn ull att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling
som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.
Den som dömts till fängelse i Den som dömts till fängelse 1 lägst två år eller till internering med lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mer en minsta tid av två år eller mer skall placeras i sluten anstalt. om skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar det kan befaras att han är särskilt
fast anknytning till riket eller eljest benägen att avvika och fortsätta en
kan befaras att han är särskilt benä- brottslig verksamhet. vilken på
gen att avvika och fortsätta en grund av omfattning och inriktning brottslig verksamhet. vilken på är av särskilt allvarlig karaktär. grund av omfattning och inriktning Vad som sagts nu gäller dock ej om är av särskilt allvarlig karaktär. annan placering kräves för en ända-
Vad som sagts nu gäller dock ej om målsenlig förberedelse av förestå-
annan placering kräves för en ända- ende frigivning eller överföring till mäålsenlig förberedelse av förestå- vård utom anstalt eller eljest syn-
ende frigivning eller överföring till nerliga skäl föreligger för placering
vård utom anstalt eller eljest syn- 1 Öppen anstalt.
nerliga skäl föreligger för placering
i öppen anstalt.
32 §
För att underlätta anpassningen i För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas till- samhället kan intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss stånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission) om ej kort tid (korttidspermission) om ej avsevärd fara för missbruk förelig- påtaglig fara för fortsatt brottslig ger. Korttidspermission får också verksamhet eller avsevärd fara för ges. om annan särskild anledning annat missbruk föreligger. Kort-
föreligger därtill. tidspermission får också ges. om
annan särskild anledning föreligger
därtill.
Intagen som avses i 7§ tredje stycket och på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt får beviljas korttidspermission endast om synnerliga
skäl föreligger därull.
För korttidspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort. anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall varåa ställd under bevakning.
1 Inledning
Den I juli 1976 befann sig 447 personer som var inskrivna vid vära krimi-
nalvärdsanstalter på fri fot efter att ha rymt eller uteblivit efter permission.
Av dessa personer hade 83 varit frånvarande i mer än sex månader. Det totala antalet inskrivna på anstalterna var vid samma ud 3075. Drygt 145: av
de inskrivna hade således avvikit och var på fri fot vid halvårsskiftet. Enligt lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) kan en krimi-
nalvårdsanstalt vara antingen riksanstalt eller lokalanstalt. Såväl riks- som lokalanstalt liksom avdelning av anstalt kan vara öppen eller sluten. Vid val mellan placering i öppen och sluten anstalt gäller som huvudregel att intagen skall placeras i öppen anstalt. om inte annan placering är påkallad
med hänsyn till flyktfura. säkerhets- eller behandliingskkäl. I den delvis ganska livliga debatt som fördes under sommaren 1976 i an-
ledning av vissa uppmärksammade rymningar och fritagningar från kriminalvårdsanstalter ifrågasattes bl. a. om det mest belastade klientelet verkligen förvaras på ett sådant sätt att samhällets behov av skydd tillgodoses. Man gjorde i det sammanhanget också gällande att nuvarande permissionsbestämmelser är alltför hberala och missbrukas i alltför stor utsträckning. En viss oklarhet förelåg samtidigt angående omfattningen av missbruket.
Debatten har främst gällt det kriminalvårdsklientelet som normalt förvaras på de slutna riksanstalterna. Av de inledningsvis nämnda 447 intagna som olovligen befann sig på fri fot vid halvårsskiftet hade 142 rymt eller
uteblivit från slutna riksanstalter under första halvåret 1976. Nära 12 av
dem som vid halvårsskiftet var inskrivna på slutna riksanstalter befann sig olovligen på fri fot. Härtill kommer några som avvikit redan under år 1975.
Av dem som sålunda avvikit från slutna riksanstalter har endast en mindre del rymt i egentlig mening. Av dem som rymmer från sådana an-
stalter är det mindre än hälften som genomför en flykt direkt från anstalten
medan resten avviker medan de i andra sammanhang befinner sig utanför anstaltsområdet. Under första halvåret 1976 ägde sålunda sammanlagt 110 rymningar rum från slutna riksanstalter varav endast 46 skedde direkt från anstalten. Övriga skedde i samband med vistelse i utelag, under transport eller frän sjukhus (43), under frigång jämlikt [1 § KvalL (1) eller vid vistelse utom anstalt enligt 14 eller 34§ Kval (20).
Även om det inte föreligger några uppgifter om hur de ovannämnda 142 personerna avvikit från de slutna riksanstalterna kan man utgå från att det
övervägande flertalet inte har återvänt efter permission. Under det första
halvåret 1976 påbörjades sammanlagt 5023 permissioner från de slutna
riksanstalterna varav 4587 var korttidspermissioner. I 625 fall, motsvaran-
de drygt 1277 av samtliga permissioner, uteblev den intagne vid permissio-
nens slut. Lägger man till detta att i 127 fall permissionen missköttes på an-
nat sätt kan man säga att permissionerna under det första halvåret 1976
från de slutna riksanstalterna misslyckades till 1567.
I detta sammanhang bör också nämnas den kritik som kriminologen Leif Persson i en studie av inbrottstjuvar i Stockholm! riktat mot 1973 ärs kri-
minalvårdsreform. Enligt Persson svarade 1467 personer för omkring 70 4
uv samtliga inbrott som klarades upp i Stockholms polisdistrikt under år 1975. Uppskattningsvis en tredjedel av alla fördonstillgrepp och omkring 9077 av alla grövre inbrott i bostäder, affärer och kontor inom Stockholms polisdistrikt under är 1975 har enligt Persson begåtts av medlemmar i denna grupp. Dessa 1467 personer har i regel en omfattande och lång tidigare brottsbelastning. 1 genomsnitt har varje person meddelats domar eller åtalsunderlätelser för ett våldsbrott, 20 förmögenhetsbrott och fyra brott
mot allmänheten under den senaste tivärsperioden. Till detta skall läggas dom eller åtalsunderlåtelse på i genomsnitt ett narkotikabrott och sex kva-
lificerade trafikbrott.
Trots att denna grupp genomgående är så högt brottsbelastad är det ändå möjligt att urskilja en ”brottselit” inom den. 1074 av gruppen, 144 personer, svarar nämligen för lika många grövre förmögenhetsbrott under
åren 1974—75 som de övriga 9047 tillsammans. Denna grupp har också en
tidigare genomsnittlig registrerad kriminalitet som dels är ungefär dubbelt så hög som för hela materialet. dels är starkt koncentrerad under den senaste femårsperioden. I genomsnitt har varje person av de 144 dömts eller
meddelats åtalsunderlätelse för ett våldsbrott, 48 förmögenhetsbrott och tre brott mot allmänheten. Mer än 9042 av dessa brott hänför sig till den se-
naste femårsperioden. Till denna brottslighet skall läggas dom på i genomsnitt ett narkotikabrott och dom. åtalsunderlåtelse eller godkänt strafföreläggande på åtta grova trafikbrott under samma tid.
Persson pekade på att 1973 års kriminalvårdsreform fätt till resultat att bl. a. permissionsbestämmelserna blivit mer liberala än tidigare. Det är enligt Persson troligt att detta som en av flera samverkande orsaker fått som konsekvens att de faktiska brottsmöjligheterna kraftigt ökat för den lilla, ofta hårt institutionsbelastade grupp som enligt hans undersökning ligger bakom en majoritet av inbrotten. Detta skulle förklara varför det just är de
grövre inbrotten i storstäderna, och speciellt Stockholm, som visat en närmast explosionsartad ökning under senhösten 1974 och under år 1975.
Mot bakgrund av de här i korthet redovisade förhållandena tillsattes i
augusti 1976 inom justitiedepartementet en arbetsgrupp med representanter även från kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Gruppen fick i
uppdrag att göra en kartläggning av gällande permissionsreglers tillämpning och effekt samt att med utgångspunkt i detta material pröva om särskilda åtgärder var påkallade för att begränsa permissionsmissbruket inom
kriminalvården.
! Inbrottstjuvar i Stockholm — en studie av individuell brottsbelastning. samhällelig brottsnivä och brottsutveckling, Svensk Juristtidning 1976 sid. S27 ff.
2 Nuvarande ordning
2.1 Allmänt
Gällande regler för kriminalvård i anstalt finns i Kval. och i kungörelsen
(1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av Kval (KvaLK). Den praktiska tillämpningen av reglerna framgår framför allt av
kriminalvårdsstyrelsens vårdeirkulär (C-1/1974) med föreskrifter i anslutning till Kval och KvaLK samt av kriminalvårdsstyrelsens anvisningscirkulär (C-2/1974) med anvisningar och föreskrifter i anslutning till vårdeirkulärets bestämmelser för personal inom kriminalvårdsverket. Tillämp-
ningsföreskrifter för permissioner återfinns vidare i kriminalvårdsstyrel-
sens rundskrivelse nr 95/1974 angående intagning, förflyttning, permission och frigång i vissa full samt i rundskrivelsen 75/1976 angående bevakade och beledsagade permissioner.
Kval bygger på grundtanken att anstältsvården redan från början skall
inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att kravet på
samhällets skydd blir eftersatt. Lagen syftar också till en ökad integrering mellan anstaltsvård och frivärd. Vidare betonas vikten av samverkan mellan kriminalvård och andra samhälleliga organ (4,5 %$).
Anstaltssystemet bestär som inledningsvis har nämnts av riksanstalter
och lokalanstalter av sluten eller öppen typ. Meningen är att den som
ådömts fångelse i högst ett år skall placeras i lokalanstalt som skall erbjuda vidgade möjligheter för de intagna att under arbetstid utföra arbete eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet utanför anstalten (s. k. frigång) och ökad kontakt med samhällets stöd- och hjälporgan (6,11§§). Den som ådömts fängelse i mer än ett år, ungdomsfängelse eller internering skall företrädesvis placeras i riksanstalt.
Även intagna med långa strafftider, som från början placerats i riksanstalter skall emellertid kunna föras över tll lokalanstalter när det behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt (6 §).
Vid fördelningen av de intagna mellan öppen och sluten anstalt gäller att
intagen bör placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till rymningsfara eller andra säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som inte lämpligen kan anordnas i Öppen anstalt (78).
Skärpta regler gäller för cn speciell kategori intagna som dömts till långa straff. Det gäller brottslingar vilka dömts till fängelse i lägst två år eller internering med minsta tid av två år eller mer. En brottsling med sädan strafftid skall placeras på sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till Sverige eller av andra omständigheter kan befaras
att han är särskilt benägen att rymma och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär (78 tredje stycket). Avgränsningen av denna kategori intagna har skett med ledning av de riktlinjer som dragits upp i prop. 1972: 67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket m.m, Det är fråga om lagöverträdare som ägnat sig at organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur. inte sällan med internationell anknytning. Främst avses personer som ägnat sig åt grov narkotikabrottslighet. I många fall saknar lagöverträdarna i denna kategori annan anknytning till Sverige än den som betingas av deras brottsliga verksamhet. Förutsätt-
ningarna för en positiv påverkan genom skilda kriminalvårdande åtgärder
är I dessa eller Hknande fall ytterst begränsade. Allmänt gäller därför att vård i Öppen anstalt inte skall förekomma annat än i mycket begränsad utsträckning för denna kategori brottslingar. Prövningen huruvida vissa intagna skall hänföras till den kategort brottslingar som 78 tredje stycket direkt tar sikte på förutsätter givetvis en individuell bedömning av samtliga de faktorer som enligt bestämmelsen inverkar på frågan. K val. innebar vidare ökade möjligheter till permissioner av olika slag
Jämfört med tidigare. Samtidigt infördes emellertid särskilda bestämmelser om att en strängare praxis skall iakttas när det gäller att bereda korttids-
permissioner för dem som avses i 78 tredje stycket (32 §).
2.2 Permissionsbestämmelser Bestämmelserna om permission finns införda i 32 och 3358 KvaL. Man skiljer mellan två slag av permissioner: korttidspermission (32 §) och frigivningspermission (33 §).
2.2.1 Korttidspermission För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid. om inte avsevärd fara för missbruk
föreligger. Korttidspermission får också ges, om annan särskild anledning
föreligger därtill. Intagen som omfattas av bestämmelsen i 7 § tredje styc-
ket KvaL och som därför är placerad i sluten anstalt får emellertid beviljas korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger därtill. För kort-
tidspermission får ställas de villkor som kan behövas beträffande vistelse-
ort. anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig kan fö-
reskrivas att den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning.
Närmare föreskrifter angående korttidspermission finns i 108-117 88 vårdceirkuläret. Återkommande korttidspermissioner skall vid längre an-
staltstid regelmässigt ingå såsom ett led i behandlingen (regelbunden per-
mission). Oavsett anstaltstidens längd kan dock korttidspermission förekomma om särskild anledning till permission föreligger tsärskild permis-
sion). Regelbunden permission får inte beviljas, om den intagnes bostadsförhållanden under permissionen inte är ordnade. Permissionstiden skall. när permission första gängen beviljas, omfatta högst 48 ummar jämte restid samt. när permission därefter beviljas, högst 72 timmar jämte restid
(1088).
För den som vistas i anstalt för att undergå fängelse eller internering gäl-
ler i fråga om regelbunden permission följande kvalifikationstider. Vid lo-
kalanstalt och öppen riksanstalt beviljas permission efter fyra månader.
om inte synnerliga skäl föreligger däremot. Vid sluten riksanstalt bör per-
mission beviljas tidigast efter sex månader. Ny permission bör beviljas efter två månader från den senaste permissionens början (1098). För den som vistas i anstalt för att undergå ungdomsfängelse gäller att permission
bör beviljas första gången efter tre månader. Ny permission bör beviljas ef-
ter två månader från den senaste permissionens början (1105).
I kvalifikationstid för regelbunden permission skall inräknas häktnings-
tid i anslutning till den aktuella domen. Intagen bör dock inte beviljas regelbunden permission förrän verkställigheten av påföljden pågått under en
sammanhängande tid av två månader, räknat från verkställighetens början enligt strafftidsresolutionen (1118).
Enbart på grund av rymning eller permissionsmissbruk får intagen inte förvägras ny permission under längre tid från återkomsten till anstalt eller från det verkställigheten annars återupptagits än som motsvarar kvalifika-
tionstiden för första permissionen (1128). Särskild permission får ges, om särskild anledning föreligger. Så som exempel på sådan anledning anger cirkuläret inställelse inför domstol enligt
kallelse, vistelse utom anstalt under kortare tid av dagen i samband med besök eller besök hos närstäende som är svårt sjuk. En annan form av särskild permission är s.k. lokalanstaltspermission. Intagen i lokalanstalt skall i den mån det är påkallat med hänsyn till hans personliga förhållanden
beviljas permission för att besöka skyddskonsulent eller assistent inom frivården, sociala myndigheter. sjuk vårdsinrättningar, övervakare, tilltänkta
arbetsgivare eller andra som kan medverka till förberedelser inför frigivningen eller överförandet till vård utom anstalt (113 §).
Korttidspermission kan äga rum som bevakad permission eller beledsagad permission. Innan föreskrift meddelas om att den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning skall noga övervägas om inte ändamålet med permissionen kan tillgodoses på annat sätt (1145).
Särskilda bestämmelser om korttidspermission för intagen som dömts
till fängelse i lägst två är eller internering med minsta tid av två är eller mer har meddelats av kriminalvårdsstyrelsen i rundskrivelse 95/1974. Speciella bestämmelser, som medger tätare permissioner än vad som följer av vårdcirkuläret, gäller för kriminalvårdsanstalterna Tillberga och Skogome.
I den nyssnämnda rundskrivelsen 95/1974 ges närmare anvisningar betr.
behandlingen i vissa hänseenden av intagna som dömts till fångelse i lägst
två år eller internering med en minsta tid av två år eller mer. Med formuleringen ”dömts till” avses att den dom eller någon av de domar som förelig-
ger för verkställighet är av lägst två års varaktighet. Någon sammanlägg-
ning av flera kortare påföljder eller förverkanden för att uppnå tvåårsgränsen har inte avsetts. Beträffande den särskilda kategori av intagna som avses 1 7§ tredje stycket KvaL sägs att för bedömningen om en intagen skall hänföras under bestämmelsen skall särskilt uppmärksammas rymningsfaran och risken för fortsatt brottslighet av speciellt farlig natur. Bestämmelsen 17§ tredje stycket KvaL avser inte enbart utländska medborgare. Principiellt skall likställighet räda mellan alla intagna oberoende av nationalitet. Bestämmelsen syftar främst på sådana som saknar annan anknytning till Sverige än som följer av att de begått brott här och vars brottslighet även I Övrigt är av mer eller mindre internationell karaktär. Omständigheterna kring en förvisningsdom och dess verkställighet har också betydelse. Avgöranden beträffande denna kategori intagna har förutsatts inte komma
att ske efter schematiska grunder. I det särskilda fallet kan hänsyn tas till speciella förhållanden.
I rundskrivelsen finns ett särskilt avsnitt om permission. Där anges bl. a. För samtliga kategorier intagna gäller att permission inte får beviljas. om avsevärd fara för missbruk föreligger. Vid bedömning av missbruksfaran får en rad olika faktorer vägas mot varandra såsom arten och omfattningen av kriminaliteten, verkställighetstidens längd. återstående strafftid, anknytning till riket, förvisningsdom. utfall av tidigare permissioner, den
intagnes personlighetsutveckling, beteenden i olika situationer på och
utom anstalten, alkohol: och narkotikavanor, ligatillhörighet, familjeband och andra relationer till omgivningen etc. För den kategori som avses 1 7§ tredje stycket Kval gäller därutöver att permission fär beviljas endast om synnerliga skäl föreligger. Det ankommer på den som ansöker om permission och den som tillstyrker densamma att visa att synnerliga skäl för permission föreligger och att faran för missbruk inte är avsevärd. De minsta kvalifikationstider som anges i 109 och 11288 vårdeirkuläret är inte tilllämpliga på denna kategori. De kan således inte åberopas som synnerliga skäl för permission. Intagens mentalhygieniska behov av någon form av avbrott i en mycket långvarig vistelse på sluten anstalt kan i vissa fall utgöra synnerligt skäl av nyss angiven art (s. k. lufthålspermission). Behovet av permission för s. k. utslussningsträning i slutskedet av verkställigheten eller för en ändamälsenlig förberedelse av förestående frigivning eller överföring till vård utom anstalt kan också godtas som synnerliga skäl. När det gäller synnerligen samhällsfarliga narkotikabrottslingar eller eljest internationellt yrkesverksamma lagöverträdare kan permission över huvud taget inte komma i fråga annat än undantagsvis och i samband med speciel-
la förhållanden.
Vidare anges i rundskrivelsen att för korttidspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort. anmälningsskyl-
dighet eller annat. Bevakad eller beledsagad permission kan komma i fråga. Skrivelsen hänvisar vidare till uttalanden i förarbetena till Kval i vilka understryks att man bör göra stora ansträngningar för att få till stånd permissioner i lämpliga former så att en tillfredsställande avvägning sker mellan intresset av att de intagna bevarar kontakten med samhället och intresset av att de allmänna säkerhets- och skyddssynpunkterna blir tillgodosedda.
Även om permissionsmöjligheterna för det grövsta klientelet således är begränsade, är avsikten inte att i praktiken helt avskära dem frän möjlighet
att få permission. Avsikten är i stället främst att skapa garantier för att frå-
gan om permission I dessa fall allud blir föremål för en mycket noggrann
och allsidig prövning. Bevakad permission kan sälunda ifrägakomma för de
kategorier lagöverträdare som är underkastade särskilda restriktioner i trå-
ga om korttidspermission.
Kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse 75/1976 innehåller direktiv för beviljande och genomförande av bevakade och beledsagade permissioner. Under hänvisning till 114§& vårdeirkuläret anförs att en gradering av tillsynsbehovet I samband med permission skall göras. Den striktare formen —- bevakad permission — är främst avsedd att tillämpas när den intagne kan bedömas vara rymningsbenägen men permission ändå måste tillgripas
på grund av brådskande angelägenhet som oundgängligen kräver den intagnes personliga närvaro. Stor restriktivitet skall därför iakttas vid bevil-
jande av bevakad permission. Innan bevakad permission beviljas skall styresmannen noga pröva om syftet med permissionen inte kan tillgodoses på annat sätt. Det åligger härvid frivårdspersonal att lämna erforderlig hjälp när så lämpligen kan ske. Bistånd kan också sökas hos t. ex. soctialvården eller polisen. I en del fall torde även hjälp kunna påkallas från anhöriga till den intagne. Vid bevakad permission skall den intagne åtföljas av minst två tjänstemän ur tillsynspersonalen.
Beträffande den ringare grad av tillsyn som äsyftas i 1148 vårdeirkuläret —- beledsagad permission — sägs att den är tänkt att tillämpas när rymningsrisken i sig själv bedöms som ringa men risk föreligger att den intagne genom alkoholförtäring eller liknande kan missbruka permissionen eller dä
permittenten eljest för vissa ändamål är i behov av det stöd som beledsaga-
ren kan lämna. Vid företrädesvis lokalanstalterna kan dessutom beledsa-
gade permissioner förekomma i stor utsträckning som ett normalt led i be-
handlingsarbetet. Vid beledsagad permission skall den intagne åtföljas av tjänsteman inom kriminalvårdsverket. Även övervakare eller annan lämplig person bör emellertid kunna komma i fråga som beledsagare. — För intagen som av säkerhetsskäl under lång tid inte kunnat medges regelbunden
permission men som i ett senare skede av verkställigheten bedöms böra ifrågakomma för sådan permission kan som en förberedelse härför be viljas en eller flera dagspermissioner under tillsyn. 1 sädant fall är beledsagad
permission vanligen att föredra framför bevakad.
Det poängeras I rundskrivelsen att permission alltid skall föregås av en
noggrann planering. Öm permission skall ske till privat bostad är särskild försikughet erfarenhetsmässigt påkallad. Permission för sådant ändamäl bör därför beviljas med vttersta restriktivitet. Innan sådan permission beviljas, skall styresmannen låta kontrollera bostadens karaktär, förslagsvis
genom den lokala polismyndigheten. om detta inte uppenbarligen är obe-
hövligt. Är det fråga om lufthälspermission eller permission som förberedelse för regelbunden permission eller permission som annars inte beviljas för särskilt ändamäl. skall permissionsplan upprättas i samråd med den intagne med angivande av vart permissionen skall gå. de aktiviteter som planeras och de villkor som i övrigt skall iakttas. Av säkerhetsskäl kan det dock 1 vissa fall finnas anledning att den intagne inte informeras om detalj-
planeringen. Det framhålls att permissioner vars huvudändamål är restau-
rangbesök inte fär beviljas. Om permission förläggs till tid som gör det omöjligt för den intagne att få mat i anstalten skall han få tillfälle att äta på lämpligt näringsställe. Alkoholbaltiga drycker får inte förtäras. Tiden för
permission skall inte sträckas utöver vad som är nödvändigt för att till-
godose syftet. Det åligger styresmannen att i god tid före bevakad eller be-
ledsagad permission noggrant informera åtföljande bevakningspersonal et-
ler beledsagare om ändamålet med permissionen samt om de villkor som skall gälla. Också den intagne skall informeras härom.
2.2.2 Frigivningspermission
Till förberedande av frigivning eller överförande ull vård utom anstalt
kan intagen som undergär fängelse eller dömts tull ungdomsfängelse eller internering beviljas permission under viss längre tid. Den som undergår fängelse på högst fyra månader och för vilken villkorlig frigivning därför inte kan komma i fråga fär beviljas frigivningspermission endast om syn-
nerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse och den som dömts till internering får inte beviljas frigivningspermission före den dag då vill-
korlig frigivning eller överförande till vård utom anstalt tidigast kan ske. För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat (33 § Kval).
Frigivningspermission utgör ett led i förberedelserna för den intagnes frigivning eller övergång till värd utom anstalt. Genom sådan permission bereds den intagne möjlighet att själv medverka aktivt i detta förberedelsearbete. Närmast gäller det här att ordna arbete och andra praktiska angelägenheter som ingår bland förutsättningarna för beviljande av villkorlig frigivning eller övergång till värd utom anstalt. Eftersom frigivningspermission normalt bör kunna övergå direkt till vard i frihet bör i princip sädan permission inte beviljas förrän övriga förutsättningar för övergång till frivärd föreligger. Som nämnts krävs synnerliga skäl för att den som ådömts fängelse i högst fyra månader skall kunna beviljas frigivningspermission. Sådana skäl kan enligt förarbetena föreligga om den intagne genom sådan permission kan få en arbetsanställning. undervisning, utbild-
ning e. d. som är alldeles särskild lämpad för honom och som han skulle gå miste om i fall permissionen inte beviljades. Ingen tidsbegränsning finns
för frigivningspermission men i förarbetena framhålls att permissionen all-
tid skall beviljas för viss bestämd tid. som kan förlängas, om förhållandena påkallar det.
2.3¶Beräkning av verkställighetstid
Enligt 358 Kval skall tid för vistelse utanför anstalt enligt 32 och 33 §§
Kval inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar däremot, Sådana särskilda skäl kan vara äterfall i brott eller rymning i samband med permissionen. Det har ansetts vara rimligt att den som på detta eller liknande sätt missbrukar den lättnad i verkställigheten som permission utgör,
skall få vidkännas den konsekvensen att tiden utom anstalten helt eller del-
vis inte inräknas i verkställighetstiden.
2.4 Beslut
Beslutsfunktionerna rörande permission regleras I KvaL och KvaLK.
241 Beslut om korttidspermission
Enligt 58§ Kval beslutas korttidspermission av kriminalvårdsstyrelsen.
Regeringen kan dock förordna om delegering av kriminalvårdsstyrelsens beslutsbefogenhet (608 Kval). Så har skett genom 338 KvaLK. Sälunda meddelas beslut i fråga om korttidspermission beträffande intagen i lokalanstalt av regionchef eller, efter hans bemyndigande, styresmannen och beträffande intagen i riksanstalt av styresmannen. Kriminalvärdsstyrelsen beslutar dock i fråga om korttidspermission beträffande i sluten anstalt intagen som dömts till fängelse i lägst två är eller till internering med en minsta tid av två år eller mer. I de fall kriminalvårdsstyrelsen finner lämpligt kän dock beslut i fråga om korttidspermission beträffande intagen som nu sagts meddelas i den ordning som gäller för vanliga intagna. Enligt 428
KvaLK kan regionchef ändra vad tjänsteman vid lokalanstalt har beslutat
och kriminalvårdsstyrelsen ändra vad tjänsteman inom kriminalvärden beslutat. Kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall kan överklagas i kammarrätt (598 Kval).
I rundskrivelsen 95/1974 ges närmare anvisningar om beslutsfunktionen. Inledningsvis anförs att kriminalvårdsstyrelsen beslutar bl. a. om intagning 1 eller förflyttning till öppen anstalt och permission från sluten anstalt för den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mer. Beslutanderätten kan i de fall kriminalvärdsstyrelsen finner lämpligt delegeras till regionchef/styresman för riksanstalt. I ett särskilt avsnitt om delegation sägs att kriminalvårdsstyrelsen. efter individu-
ell prövning i varje särskilt fall. kommer att delegera beslutanderätten be-
4 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 62
träffande sådana långtidsdömda som inte tillhör den kategori som avses i
75 tredje stycket KvaL. Har beslutanderätten delegerats, gäller vad som föreskrivs I 108-113 §§ värdeirkuläret. Delegationsbeslut upphör och be-
slutanderätten återgår automatiskt till kriminalvårdsstyrelsen, om den in-
tagne gör sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller rymmer från anstalt. I alla de fall kriminalvårdsstyrelsen skall besluta skall ärendet överlämnas till styrelsen så snart placeringen eller permissionen aktualiserats av den intagne eller på annat sätt och erforderlig utredning hunnit verkställas.
2.4.2 Beslut om frigivningspermission
Enlig 54§ Kval. och kungörelsen (1965: 625) om inskränkning i övervak-
ningsnämnds befogenhet att pröva fråga om villkorlig frigivning beslutas
frigivningspermission av 1. kriminalvårdsnämnden beträffande den som undergäår fängelse i mer
än ett är. 2. den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör beträffande den som undergår fängelse i högst ett är. 3. ungdomsfängelsenämnden beträffande intagen som undergår ungdomsfängelse. 4. interneringsnämnden beträffande intagen som undergår internering. Regeringen kan dock förordna om delegering av beslutsfunktionen (55 § Kval). Så har skett genom bestämmelser I KvaLK. Dessa bestämmelser innehåller i huvudsak följande. I fråga om frigivningspermisstion kan I. kriminalvärdsnämnden delegera sin beslutsfunktion till övervakningsnämnd. som i sin tur kan delegera beslutsfunktionen tull styresmannen vid anstalt i brådskande fall eller när det annars finns särskild anledning till det (348). 2. övervakningsnämnd delegera sin beslutsfunktion till styresmannen vid anstalt i brädskande fall eller när det annars finns särskild anledning till det (35 5). 3. ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden delegera sina beslutsfunktioner till övervakningsnämnd. som 1 sin tur kan delegera beslutsfunktionen till styresmannen vid anstalt i brådskande fall eller när det
annars finns särskild anledning ull det (36 §).
Enligt 37 § KvaLK skall styresman som meddelar beslut med stöd av bemyndigande enligt 34-36 §§ snarast underrätta övervakningsnämnden därom. Övervakningsnämnd skall snarast underrätta vederbörande centrala nämnd om beslut som övervakningsnämnd eller styresman meddelat med stöd av bemyndigande entigt 34 eller 36 8. Entigt 40 § KvaLK kan övervakningsnämnden ändra vad styresman beslutat i fall som avses i 34—368§. Enligt 55 § KvaL kan den intagne påkalla prövning av beslut som övervakningsnämnden meddelat efter bemyndigande av kriminalvårdsnämnden,
ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden hos resp. centrala
nämnd. Prövning av övervakningsnämnds beslut i övrigt kan av den intag-
ne påkallas hos kriminalvårdsnämnden. Mot ungdosmfängelsenämndens, interneringsnämndens och kriminalvårdsnämndens beslut får talan inte
föras (57 § Kval).
2.5 Anvisningar för personal vid permission
Anvisningar för personal vid permission finns I 35—37 §§ anvisningseirkuläret. När permission beviljas skall styresmannen ombesörja att permissionssedel utfärdas. Om det behövs skall genom stvresmannens försorg underrättelse om permissionen lämnas till polismyndigheten på den ort där den permitterade huvudsakligen skall vistas under permisstonen. Sådan underrättelse skall alltid lämnas vid fripivningspermission för den som vistas tanstalt för att undergå undomsfängelse eller internering samt vid korttidspermission för den som vistas I anstalt för att undergå internering och
är dömd för brott mot annans personliga säkerhet.
Finner styresmannen att tid för vistelse utanför anstalt med anledning av korttidspermission och — såvitt avser intagen som undergår fängelse — frigivningspermission inte bör inräknas i verkställighetstiden elier att det är tveksamt om sådan inräkning bör ske, skall han ofördröjligen göra anmälan härom till kriminalvärdsstyrelsen. Sädan anmälan skull styresmannen göra savitt avser frigivningspermission för intagen som undergår undgomsfängelse eller internering till undomsfängelsenämnden resp. internerings-
nämnden. I samtliga nu avsedda fall skall sävitt avser frigivningspermission anmälan även göras till vederbörande övervakningsnämnd.
Har permitterad uteblivit efter permission eller har intagen avvikit. skall styresmannnen ombesörja att närmaste lokala polismyndighet omedelbart underrättas per telefon. Därefter skall efterlysning begäras skriftligen hos kriminalvårdsstyrelsen.
3¶Statistiska uppgifter m. m.
För att undersöka hur brottsligheten i samband med permissioner och rymningar påverkar den totala brotutsnivån I samhället samt för att belysa tillämpningen av gällande regler om permission har arbetsgruppen initierat vissa undersökningar. Kriminologen Eeif Persson har sålunda studerat permittenters och rymlingars inverkan på den totala brotusnivån. Inom kriminalvårsstyrelsen har tillämpningen av gällande permissionsregler undersökts. Beträffande den fullständiga redovisningen av undersökningsmetoderna och resultaten hänvisas till bilagorna I och 2". Här skall endast lämnäs en sammanfattning. |! Bilagorna uteslutna här.
3.1 Sambandet mellan samhällelig brottsnivå och permissioner och rymningar från kriminalvärdens anstalter (bilaga 1) Syftet med studien har varit att undersöka hur brottslighet i samband med permissioner och rymningar påverkar den totala brottsnivån i samhället. Med permissioner avses såväl korttidspermissioner som frigivningspermissioner. Undersökningens material utgörs av de mest belastade lagöverträdarna i Stockholm under år 1976. sammanlagt 966 personer. Av dessa utgjordes S60 av män (89 0). Den äldersmässtga tyngdpunkten i materialet ligger mellan 18-35 är. Sammanlagt 70 7 av samtliga återfinns i detta äldersintervall. Mer än en tredjedel är mellan 18 och 26 år. Inslaget av missbrukare I materialet är mycket högt. De skattningar som gjorts visar att andelen som har ett pågående missbruk av narkotika överstiger 50 7. Andelen alkoholmissbrukare ligger kring 25 2, Personernas tidigare brottsbelastning är utomordentligt hög. Den totala registrerade brottsmängden för hela materialet kan skattas till mer än 20000 brott mot brottsbalken (BrB) thuvudsakligen stölder), c:a 15 000
brott mot trafikbrottslagen och c:a 3000 narkotikabrott. Detta ger en ge-
nomsnittlig känd belastning på mer än 100 brott per individ. Den mest belastade personen i undersökningsmaterialet finns antecknad i det centrala person- och belastningsregistret för bl. a. c:a 900 brott mot BrB. De rättsliga åtgärder som samhället satt in mot dessa personer är av mycket stor omfattning. Fram t. o. m. maj 1977 har de meddelats c:a 8 000 domar I anledning av sin brottslighet. Antalet åtalsunderlätelser, godkända strafförelägganden och kvarstående skäliga misstankar uppgår vid samma tidpunkt till närmare 5000. Skattningar visar att de dessutom berövats friheten genom gripanden, anhållanden och häktningar vid 30000 — 40 000 tillfällen samt att de tvängsvis omhändertagits med stöd av socialrättslig lagstiftning (exempelvis barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen) vid i vart fall nägra tusen tillfällen.
Den mest belastade personen har dömts till frihetsberövande påföljd inom kriminalvården (fängelse, ungdomsfängelse, internering, skyddstillsyn med behandling i anstalt) vid 33 tillfällen. I materialet finns personer som dömts till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd vid fyra uillfäl-
len eller mer under ett och samma år. Drvgt hälften av hela materialet (54 4) utgörs av personer som avtjänat frihetsberövande påföljd inom krinimalvården nägon gång under är 1976.
Genomsnittligt är deras kända brottslighet ungefär tre gånger så hög som
för resten av materialet. Andelarna missbrukare är också avsevärt högre. C:a 75 I denna grupp beräknas säledes ha ett pågående narkotikamissbruk. Hela det undersökta materialet svarar för väsentliga andelar av den totala brottsligheten i Stor-Stockholmsområdet när det gäller vissa traditionel-
la brott som inbrottsstölder. enklare bedrägerier. våldsamt motstånd och liknande. Mellan 5 och 57 7 av den totala uppklarade brottsligheten för olika brottstyper i området under 1976 kan hänföras till de undersökta personerna. Relativt sett har de mindre betydelse för våldsbrottsligheten, större betydelse för inbrottsstölder och bilstölder och störst betydelse för de brott som består I olika konfrontationer med företrädare för polisen.
ordningsvakter o. d. Det visar sig också att de personer som avtjänat frihetsberövande påföljd inom kriminalvården någon gång under år 1976 har en registrerad
brottslighet under de perioder som de vistats i frihet som är tre gånger så hög som för de som inte varit berövade friheten under samma år.
Trots materialets höga brottslighet och dess betydelse för den totala brottsnivån för vissa speciella brott visar utredningen att den brottslighet som begäs i samband med permissioner och rymningar i mycket liten ut-
sträckning påverkar den totala brottsnivån i Stockholms län och Stockholms polisdistrikt. Resultaten visar säledes att: (a) högst 7 «<, av den totala uppklarade brottsligheten mot 3—7 kap BrB i
Stor-Stockholmsområdet under år 1976 har begåtts av rymlingar eller per-
mittenter från krinimalvårdens anstalter (b) högst 3 % av den totala uppklarade brottsligheten mot 8-12 kap BrB
under samma tid och i samma område har begåtts av denna grupp
(c) högst 3 av den totala brottsligheten mot 3— 17 kap. BrB som klarats upp i området under år 1976 har begåtts i samband med permissioner eller rymningar från kriminalvårdens anstalter.
För fyra speciella brottsgrupper har dock rymlingarna och permittenter-
na större betydelse än så. nämligen för väpnade rån mot post och banker, inbrott i bostäder. affärer, kontor etc.. tillgrepp av fordon samt vissa
enklare bedrägerier (uttag av pengar på stulna och förfalskade checker och pustlöneblanketter ete.).
Vad beträffar väpnade rän mot post och banker torde andelen sådana brott I hela landet som begicks av permittenter och rymlingar frän kriminalvårdens anstalter utgöra c:a 16-209 under det aktuella året. För inbrotten utgör andelen högst 8 ct.
Trots den ringa betydelse som permittenter och rymlingar enligt undersökningen har för den totala brottsnivån antyder dock resultaten att en mindre grupp (c:a 200-300 i hela landet) av de som är intagna på kriminal-
värdens anstalter kontinuerligt gör sig skyldiga till brottslighet i samband
med permissioner eller rymningar. Materialet antyder även att denna
grupp har väsentligt fler permissioner än grupper av intagna med lägre missbruk och kriminalitet.
En slutsats av undersökningen är att den ökade användningen av per-
missioner samt det faktum att även antalet rymningar ökat under 70-talet förklarar förhållandevis litet av den totala brottsutvecklingen. Under per-
ioden 1970—76 kan således permissions- och rymningsfaktorerna maximalt
förklara c:a 10. av ökningen av inbrottsstölderna i Stor-Stockholmsom-
rädet.
3.2 Tillämpningen av gällande permissionsregler (bilaga 2) Syftet med undersökningen har varit att kartlägga hur utevistelser och avvikanden (från anstalt eller i samband med utevistelser) varierar bland de imtagna samt att beskriva resultatet av tillämpningen av Kval:s regler
beträffande vistelser utom anstalt. Däremot har inte frägan om brottslig verksamhet under olika former av utevistelser eller under den tid den in-
tagne varit avviken behandlats. Undersökningen baseras på ett urval av personer som avgick från anstalt under tiden maj-juli 1976. Totalt avgick
under dessa månader 2722 personer från kriminalvårdsanstalerna. I under-
sökningen har dessa med hänsyn till påföljd och strafftid grupperats i sex
grupper. Grupperna är skyddstillsyn med behandling i anstalt
fängelse upp till fyra månader
fängelse fyra till tolv mänader
fängelse mer än tolv manader ungdomsfängelse internering. Från varje grupp gjordes ett systematiskt urval. Sammanlagt undersöktes 307 personer. Genomgången av dessa personers behandlingsjournaler
har udsmässigt begränsats till att omfatta perioden mellan frihetsberövan-
det i samband med senaste domen och avgången från anstalt. Med ”avvikande” avses i undersökningen samtliga former av otilläten frånvaro, säledes även rymning direkt från anstalt. Med ”uteblivande” avses att den intagne inte inställt sig inom föreskriven tid efter nägon form att beviljad utevistelse enligt KvuL på egen hand. För sen ankomst har inte räknats som avvikande eller uteblivande om inte efterlysning hunnit utfärdas.
57 av de undersökta personerna hade inte vid något ullfälle under den vd
undersökningen avsåg tillåtits att vistas utom anstalt. Det totala antalet avvikanden för de undersökta personerna är 396. Den procentuella andelen intagna som någon gång avvikit är för de olika grup-
perna följande
skyddstillsyn med behandling i anstalt 46 <& fängelse upp till fyra månader 7 fängelse fyra till tolv mänader 58 7 fängelse över tolv mänader 60 7
ungdomsfängelse 84
internering 74 Ci. Det genomsnittliga antalet avvikanden per person är följande:
skyddstillsyn med behandling i anstalt 0.63
Prop. 1978/79: 62 'n 'An
fängelse upp till fyra månader 0.11
fängelse fyra till tolv månader 1,39
fängelse över tolv månader 1,23
ungdomsfängelse 3,13
internering 1.74.
Beträftande de som ådömts fyra till tolv månaders fängelse har 78 Cc av
avvikandena skett under utevistelse på egen hand och 22 4: genom rymning eller i samband med bevakad eller beledsagad utevistelse. Avvikandena har i nästan 60 47 av fallen skett i samband med särskild permission enligt 32§ KvaL. Över huvud taget är avvikande för samtliga grupper vanli-
gast i samband med särskilda permissioner.
Enligt en skattning som gjorts i undersökningen svarar gruppen fängelse fyra till tolv mänader för 47 7 av samtliga avvikanden inom krinimalvärden under ett år. Grupperna ungdomsfängelse och internering, som har höga avvikandefrekvenser, svarar. genom att de är antalsmässigt så små,
för endast [4 <& av avvikandena. Den antalsmässigt dominerande gruppen,
dömda till högst fyra månaders fängelse, svarar för 13 zz av avvikandena.
Av undersökningens 307 personer har 237 haft nägon utevistelse på egen
hand under observationsperioden. Av dessa 237 har 60 7 uteblivit någon
gång.
I betydligt mindre än hälften av fallen har utevistelse på egen hand förekommit före avvikandet. Lägsta frekvensen utevistelser på egen hand före avvikandet uppvisar grupperna med kortaste strafftiden. Den avtjänade tiden till första utevistelsen på egen hand efter dom eller till första utevistelsen på egen hand efter avvikande är i många fall mycket kort och under-
skrider ofta de enligt värdeirkuläret gällande kvalifikationstiderna. Även
med hänsyn taget till att exempelvis föregående avvikande kan ha varit kortvarigt och följts av egen instältelse eller till att särskilt skäl kan ha funnits för att bevilja permission synes det dock som om i stor utsträckning
vårdeirkulärets bestämmelser om kvalifikationstider inte efterlevs.
Den genomsnittliga avbrotistiden i straffverkställigheten på grund av avvikande är förhällandevis kort. Med undantag för gruppen fängelse mer än tolv mänader är avbrotten kortare än sju dagar i mer än hälften av de undersökta fallen. Med samma undantag överstiger tiden I mindre än 10 Zz av fallen 30 dagar.
I omkring en tredjedel av de undersökta fallen har den intagne efter avvikandet själv inställt sig för fortsatt verkställighet. Högsta frekvensen egna inställelser. 40 22, redovisar gruppen fängelse fyra till tolv månader. I övrigå fall har inställelsen skett efter gripunde av polis. Resultatet av under-
sökningen tyder på att i hela landet 3500-4000 personer på ett år, eller 10
—- 11 personer om dagen, grips av polisen och äterförs till anstalt.
3.3 Vissa övriga statistiska uppgifter
Inom kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet har utförts en undersökning i syfte att beskriva brottsbilden (antal brott och typer av brott) för kriminalvårdsklienter vilka gripits av polisen i Stockholm och som vid tidpunkten för gripandet undergick frihetsberövande påföljd (kriminalvårdsstyrelsens Rapport nr 23 1977. Gripna i Stockholm). Alla personer registrerade som gripna under april, maj och juni 1976 hos Stockholmspolisen undersöktes för att utröna vilka som hade en pågående kriminalvårdspåfötjd.
Av utredningen framgår bl. a. följande. Polisen i Stockholms kommun gjorde under den undersökta perioden totalt 2835 gripanden. Kriminalvärdsklienter. såväl personer inom frivärden som personer med frihetsberövande påföljd. svarade för totalt 1050 av dessa gripanden (37 £). Anstaltsklienterna svarade för 8 97 (228) av samtliga polisingripanden under perioden och frivårdsklienter för 29 7. 192 anstaltsklienter greps på grund av efterlysning för rymning, uteblivande efter permission. på annat sätt misskött vistelse utanför anstalten eller på grund av att de var misstänkta för brott. 47 52 av anstaltsklienterna hade missbrukat särskild permission, 11 Z frigivningspermission och 17 z hade rymt. 62 av de 192 anstaltsklienterna greps för brou eller misstanke om brott vid 69 tillfällen av totalt 2835. C:a en tredjedel av anstaltsgruppen svarade således för brott vid 2 2 av samtliga polisingripanden under perioden. Av dessa 62 personer svarade 56 för 158 brott. Sex personer svarade för 100 brott, samtliga i samband med bedrägeribrott. De vanligast förekommande brotten var, förutom bedrägeribrotten, stöld och olovlig körning. En förhållandevis betydligt större andel brott begicks under frigivningspermissioner än under andra former av vistelser utanför anstalt och efter rymningar. Vad beträffar permittenters och rymlingars betydelse för den totala brottsligheten föreligger således hög överensstämmelse mellan resultaten av denna och den tidigare under 3.1 redovisade undersökningen.
Inom kriminalvärdsstyrelsen har för arbetsgruppens räkning gjorts vissa ytterligare undersökningar av permissioner. En undersökning avsåg intagna i anstalt vid årsskiftet 1976/77 som avtjänade straff på sammanlagt minst två års fängelse eller internering med en minsta tid av två år. Undersökningsmaterialet omfattade ursprungligen 262 personer. 15 personer bortföll då de avtjänat mindre än sex månader av de ådömda straffen, varför observationstiden ansågs för kort. Av de återstående 247 personerna avtjänade 123 straff på sammanlagt fyra år (härmed och i fortsättningen avses såväl fängelse i fyra är som internering med en minsta tid av fyra år) eller mer. För 36 av dessa fanns förvisningsbeslut i domen. Av övriga 124 personer som avtjänade straff på mellan två och fyra år hade 35 förvisningsbeslut i domen.
Den tid undersökningen av de olika personerna avsåg fördelar sig enligt följande. För 7 £ omfattade den en verkställighetstid mellan sex och nio
månader, för 17 Ce nio till tolv månader, för 14 5 tolv till femton månader,
för 11 24 femton till aderton månader. för 14 4 aderton till tjugofyra måna-
der samt för 37 "+ mer än tjugofyra mänader. I undersökningen används ”uteblivande” för de fall då permittent efter särskild permission på egen hand eller regelbunden permission ej återkom-
mit vid permissionstidens utgäng. Med ”avvikande” avses de fall då per-
mittent efter bevakad eller beledsagad permission ej återkommit vid permissionstidens utgäng. ”Rymning” avser övriga fall av illegal frånvaro.
Av de undersökta personerna hade fram till den I januari 1977 38 (15 2)
ännu inte beviljats någon permission. 45 personer (18 42) hade beviljats endast bevakad eler beledsagad permission.
Av de 38 personer som inte beviljats nägon permission hade 10 stycken
rymt någon gäng. Rymnings- och avvikandefrekvensen bland de 45 personer som enbart
beviljuts bevakad eller beledsagad permission framgår av följunde upp-
ställning.
Kategori Personer Personer & = Personer - Summa = Missbruks-
totalt SOM uv- som cen- missS- tillfällen
vikit bart rymt — brukare
TT Förvisade 4 år eller mer 4 4 29 - 29 4 Ej förvisade 4 år eller mer 9 6 67 - 67 6 Förvisade
mindre än 4 är 15 2 13 1 20 3
Ej förvisade mindre än 4 är 7 2 29 - 29 2 Summa 45 14 31 1 33 15
Missbruksfrekvensen (rymning, avvikande eller uteblivande) i gruppen som beviljats nägon permission på egen hand. 164 personer, är 39 24. För-
delningen efter kategori m. m. är följande.
Kategori Personer Personer & Personer = Missbruka- Missbruks-
totalt sum ute- som rymt = Fe totalt tillfällen
blivit eller av- cc täven i vikit kombination med
rymn el avv)
Förvisade 4 är eller mer 13 4 31 - 31 7
Ej förvisade
4 år eller mer 63 25 40 4 46 65 Förvisade mindre än 4 är 10 3 30 30 3 Ej förvisade
mindre än 4 år 78 20 33 2 36 38
Summa 164 58 35 6 39 113
164 personer hade säledes haft någon permission på egen hand. För 48
av dessa var första permissionen på egen hand särskild permission och för HÖ regelbunden permission. Av nedanstående tabeller framgär tiden till
första permission på egen hand. Tiden är mätt från häktningsdatum till be-
slutsdatum. I båda grupperna har omkring 30 24 beviljats permission mind-
re än sex månader efter häktningsdatum. De personer som undersökningen omfattar tillhör det klientel som så gott som undantagslöst placeras på slutna riksanstalter. Anmärkas bör dock att undersökningen hänför sig till
beslutsdatum för permission och inte till datum då permission påbörjats.
Särskild permission som första permission på egen hand. Tid mellan
häktning och beslutsdatum för permissionen.
Tid i månader
> 6 >12 >I8 Kalegori =6 =<12 <18 =24 >24 Summa
Förvisade
4 år eller mer - | 4 2 3 10
Ej förvisa-
de 4 är eller mer 201) 5 4 4 2 17 Förvisade mindre än 4år 10) 5 I - - 7
Fj förvisa-
de mindre
| än 4 år | 11(6) | 2 | J | - | - | 14 |
| Summa | 147 | 13 | 10 | 6 | S | 48 |
| Må | 2915) | 27 | 21 | 13 | 10 100 |
Uppgift inom parentes anger personer för vilka tiden är mindre än fem månader.
Regelbunden permission som första permission på egen hand. Tid mel-
lan häktning och beslutsdatum för permissionen
Tid i månader
än to V
Kategori =<6 IV ta INN Oc IA Fe >24 Summa
Förvisade 4 år eller
mer - = - ta Ej förvisa-
de 4 år el ler Mer 401) 20 1 8 3 46 Förvisade mindre än 4 år - to I I a
Ej förvisa-
de mindre
än 4 år 33114) 29 2 o- = 64
Summa 37(15) 51 14 10 6 Cr 32013) 44 PD 9 Bh 100
Uppgift inom parentes anger personer för vilka tiden är mindre än fem månader.
För den grupp personer som beviljats någon permission och i samband
med denna eHer därefter uteblivit, avvikit eHer rymt framgår tiden från gri-
pande eller från egen inställelse till beslutsdatum för första permission på egen hand därefter och tiden mellan bestlutsdatum och två tredjedelsdatum
av verkställighetstiden (återstående tid) av nedanstående tabell. Samman-
lagt har 37 personer som haft någon permission beviljats permission på
egen hand efter missbruk. Missbruket är i 25 fall uteblivande, i tre fall avvi-
kande och i nio fall rymning.
Tid till permission på egen hand
>2 mån >4 mån > 6 mån >lår
s2 mån <4 mån <6mån <2 måb =2 år Summa
Åter- = 6 man - I 2 2 - 5
Stå- > 6 män ende <12 mån = 4 2 - - 6 tid >12 män
= 18 män 5 1 2 3 - H > 18 mån <= 24 mån - I 2 l - 4 > 2år
| < 3 år | || | - | 3 | 1 | 2 | 7 |
| > 3 år | = | - | I | - | 3 | 4 |
| Summa | 6 7 | 12 | 7 | 5 | 37 |
Sammanlagt 12 personer som haft regelbunden permission och i sam-
band med denna uteblivit eller därefter avvikit eller rymt har beviljats ny regelbunden permission. Tiden mellan gripande eller egen inställelse och
beslutsdatum för den nya regelbundna permissionen och tiden mellan beslutsdatum och två tredjedelsdatum av verkställighetstiden (äterstående
tid) framgår av följande uppställning.
Tid till permission
>2 mån >4 mån >6 mån
<2 mån <4män <6 mån <<12 mån >1 år Summa
Åter- = 6 mån = - - I - I stå- > 6 män ende 12 män - 1 2 - - 3 tid > 12 mån
< 18 mån 1 - - 1 - 2 > 18 mån
| <24 män - | || | Il | - | - | 2 | |
| > 2år | - | = | I | I | 2 | 4 |
| Summa | I | 2 | 4 | 3 | 2 | 12 |
I den nu sist redovisade undersökningen ingick 87 personer vilka avtjä-
nade frihetsstraff på sammanlagt minst fyra års fängelse eler internering med en minsta tid av fyra är eller mer och beträffande vilka ej meddelats beslut om förvisning. Beträffande dessa 87 personer har inom kriminal-
värdsstyrelsen företagits en ytterligare undersökning inriktad på brottsligheten i samband med rymningar och permissioner. Av de 87 personerna
hade enligt uppgift från rikspolisstyrelsen 41 inte begått brott eller miss-
tänkts för brott under den aktuella verkställighetsperioden. De festerande
46 personerna var misstänkta för brott i olika omluttning. Av dessa 46
bortföll 8 personer på grund av vissa ofullständigheter i materialet. Av de återstående 38 personerna hade 16 gjort sig skyldiga till brott vid ett brotts-
tillfälle (detta kan omfatta flera brott vilka dock begätts under en och samma frånvaroperiod), 17 vid två, tre vid tre och två vid fyra brottstillfällen. Tiden räknat från häktningsdatum till den första permissionen de i undersökningen ingående personerna beviljats varierar mycket. Längsta tid är 29 månader och 21 dagar (påföljd internering minsta tid sex år). Bland de
kortare tiderna förekommer även en del under sex månader. [5 personer hade inte beviljats någon permission före första brottstillfäl-
let. Två personer hade en permission före första brottstillfället. atta perso-
ner hade två permissioner, två personer tre till fem permissioner och tio
personer mer än fem permissioner före första brottsullfället.
Av brotten vid första brottstillfället begicks tre av intagna under tid för
obevakad permission. 21 intagna gjorde sig skyldiga till brott i samband med uteblivande efter permission, sju efter rymning och sju på anstalten.
Motsvarande siffror vid andra brottstillfällen var en intagen under obevakad persmission, elva vid uteblivande efter permission, fyra efter rymning samt fem på anstalt.
Beträffande de uppgifter som vidare redovisas i undersökningen rörande
avtjänad tid mellan häktningsdatum och första brottstidpunkt och tid till
permission efter de olika brottstidpunkterna samt den redovisning som ges
av de olika brott som begåtts eller brottsmisstankar som förelegat spänner dessa över ett vitt fält för de olika personerna. Eftersom någon redovisning ej sker av anledningen till att permission beviljats är det svårt att av materialet dra några generella slutsatser. I ett par fall har misstankar om brott funnits. som senare resulterat i dom eHer åtalsunderlåtelse, utan att anteckning om misstankarna finns i behandlingsjournalerna. I dessa fall har det tydligen brustit i kontakten mellan polis och kriminalvård. I nägra fall finns anteckningar i behandlingsjournaterna om brott rubricerade som nar-
kotikabrott. olaga narkotikainnehav eller narkotikaförseelser vilka sedermera resulterat i åtalsunderlåtelse. En del av dessa brott har begåtts på anstalt. Regelmässigt har i dessa fall obevakad permission beviljats efter mycket kort tid. högst en dryg månad och lägst elva dagar.
4¶Överväganden och förslag
4.1¶Förutsättningar för beviljande av permission
Systemet med korttidspermission infördes i vårt land i slutet av 1930-
talet. Olika regler gällde därvid för dem som dömts till ungdomsfängelse
och övriga intagna. Den förra kategorin kunde få tillstånd att för kortare tid vistas utanför anstalten. om det prövades vara till gagn. Övriga intagna kunde enbart få permission för att besöka närstående som var svårt sjuk el-
ler för att bevista närståendes begravning. Tillstånd ull sådan särskild permission fick inte ges I annat fall än då starka skäl föreläg och fara för missbruk ansågs utesluten.
I förarbetena till 1945 ärs verkställighetslag hänvisade strafflagberedningen till att permissionsinstitutet fungerat tillfredsställande sedan flera år
tillbaka. Beredningen föreslog därför att permisstonsgrunderna skulle vid-
gas till att omfatta även andra fall än de nyss nämnda. De nya permisstonsskäl som därvid kunde komma i fråga exemplifierades på följande sätt. En intagen kunde behöva bevaka sina intressen vid t.ex. en civil rättegång cller behöva delta I undervisning eller studiecirkel som hölls utanför anstal-
ten. Vidare kunde det ur eftervärdssynpunkt vara önskvärt att en intagen
någon tid före frigivningen elter utskrivningen genom personlig hänvändelse till arbetsgivare fick möjlighet att söka anställning. Beredningen ansäg vidare att permission skulle kunna beviljas av mer privata skäl såsom för
alt undvika risken för en invertering av sexuallivet. Permissioner ansägs likväl inte kunna komma i fråga för alla intagna. Farliga eller rymningsbe-
någna fångar skulle inte få möjlighet till permission. Varje enskilt fall borde
noga prövas och permission ges endast då fara för missbruk inte kunde an-
ses föreligga.
Permissionsbestämmelsen i verkställighetslagen gavs den utformningen
att intagen kunde meddelas tillstand att besöka närstående som var svårt
sjuk eller bevista närståendes begravning samt också i annat fall, dä med
hänsyn till strafftidens längd elter eljest starka skäl var därtill. lämna anstalten för viss kort tid. En allmän förutsättning för permissionen var dock
att fara för missbruk inte kunde anses föreligga.
Permissionsbestämmelserna i verkställighetslagen överfördes med endast vissa redaktionella jämkningar till 1964 års behandlingslag.
Oaktat den lagtext som reglerade möjligheterna till korttidspermission således var I sak oförändrad fr.o.m. den 1 juli 1946 och till dess KvaL trädde i kraft den I juli 1974 ökade antalet korttidspermissioner under denna tidsperiod i avsevärd grad. Ökningen berodde på att kriminalvårdssty-
relsens praxis fortlöpande liberaliserades när det gällde att bedöma vad som skulle anses vara "starka skäl” för att en intagen skulle få lämna an-
stalten för viss kort tid. Under förarbetena till verkställighetslagen hade
denna fråga väckt stort intresse. Från olika håll betonades att permission
skulle beviljas med återhållsamhet. Utvecklingen blev dock en annan. Redun år 1949 skedde en uppdelning av kortudspermissionerna i särskilda permissioner och regelbundna permissioner. Under år 1960 beviljades 1o0talt 5082 permissioner. Motsvarande siffra var under är 1965 8 729. år 1970 14281 samt år 1973 21784. Samtidigt sjönk det genomsnittliga antalet in-
tagna från 4480 år 1960 till 4218 är 1973.
Enkhigt Kval (328) kan man för att underlätta intagens anpassning i sum-
hället bevilja honom tillstånd att kiäimna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om ej avsevärd fara för missbruk föreligger. Korttidspermis-
sion fär också ges, om annan särskild anledning föreligger därull. Sedan
Kval:s tillkomst har antalet permissioner fortsatt att öka kraftigt. Sålunda beviljades ar 1974 26377 permissioner, år 1975 36 864 samt år 1976 42 663. I uppgifterna ingår även frigivningspermissioner, Antalet sådana var 1906
under år 1976. Det genomsnittliga antalet intagna var år 1974 3 600 och år
1976 3302.
Det procentuella antalet misskötta permissioner har sedan år 1960 varit tämligen konstant och pendlat mellan 11 och 9 <&. Procentandelen permissöner som misskötts genom att den intagne uteblivit vid permissionens slut har under samma tid varterat mellan 6 och 9 <<.
Det under år 1976 totala antalet beviljude permissioner fördelar sig mellan olika anstältstyper och mellan koörttidspermissioner och frigivningspermissioner enligt följande. Från slutna lokalanstalter beviljades 10123 korttidspermissioner samt 690 frigivningspermissioner. Av dessa missköttes
genom uteblivande 999. dvs. 9.2 27 av det totala antalet permissioner. Från öppna lokalanstalter beviljades 17534 korttidspermissioner samt 279 frigivningspermissioner. Av dessa missköttes genom uteblivande 946
(5.3 66). Från slutna riksanstalter beviljades 8486 korttidspermissioner samt 825 frigivningspermissioner. Genom uteblivande missköttes 1207
(13.0 55). Från öppna riksanstalter slutligen beviljades 4614 korttidsper-
missioner samt H12 frigivningspermissioner. Antalet misskötta permissioner genom uteblivande var här 25015,3 7).
F flera av de utredningar som föregick 1973 ars kriminalvärdsreform betonades starkt värdet av kortudspermissionerna. Sålunda framhöll kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvärden (KAIK; SOU 1971: 74) att det stora antalet permissioner i och för sig medför risker för missbruk men att frågan huruvida permissionsinstitutet ytterligare borde utvidgas fick bedömas enbart med hänsyn till de fördelar från behandlingssynpunkt
som ett ökat antal permissioner kunde föra med sig. Beträffande de regel-
bundna korttidspermissionerna framhöll KAIK att dessa I synnerhet för intagna med längre anstaltstider utgjorde ett positivt inslag I behandlingen.
Genom att den intagne kunnat förutse när han kunde påräkna sådan per-
mission minskade den psykiska pressen som anstaltsvistelsen innebär. De intagna fick genom dessa permissioner också möjlighet att upprätthålla en
direkt och personlig kontakt med sina anhöriga och med yttervärlden i öv-
rigt.
Liksom KAIK ansåg kriminalvårdsberedningen (SOU 1972: 64) att kort-
tidspermission utgjorde ett värdefullt medel att både förhindra skadliga
verkningar av anstaltsisoleringen och att hjälpa de intagna att behålla kon-
takten med anhöriga och andra som kan bidra till deras resocialisering.
I propositionen (prop. 1974: 20) till KvaL betonade dävarande departe-
mentschefen de regelbundna korttidspermissionernas värde säsom ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Korttidspermissionernas värde var från denna synpunkt
enligt departementschefen så betydande att avgörande hinder inte borde föreligga mot en ordning som innebar att en intagen skulle kunna få komma i åtnjutande av sådana permissioner även om det föreligger en viss risk för missbruk. Permission borde därför i regel vägras endast om faran för miss-
bruk var avsevärd. Vad gällde korttidspermisston av annan särskild anled-
ning. t. ex. för att den intagne skulle kunna besöka närstående som är svårt sjuk, borde beaktas att det kunde föreligga speciellt starka skäl för permis-
sion I sådant fall varför mera påtagliga risker för missbruk i regel borde
kunna neutraliseras genom att den intagne ställdes under bevakning. Departementschefen menade därför att frånvaro av risk för missbruk inte borde uppställas som en uttrycklig förutsättning för sådan korttidspermission som kan ges av särskild anledning.
Enligt arbetsgruppens mening kan permisstonsinstitutet utgöra ett vär-
defullt medel i behandlingen av dem som är intagna I anstalt. De regel-
bundna korttidspermissionerna är den del av permissionsinstitutet som uti-
från denna synpunkt har störst betydelse. Bortsett från intagna med myck-
et korta strafftider och från intagna som avses i 7§ tredje stycket Kval. in-
går regelbundna korttidspermisstoner som ett normalt led i anstaltsvården. Möjligheten att på grund av avsevärd fara för missbruk vägra korttidspermission tillämpas i praktiken så gott som uteslutande beträffande det klientel med lägst två års strafftid beträffande vilket beslutanderätten ligger hos
kriminalvärdsstyrelsen. Det vidgade permissionsinstitut som infördes genom Kval har för de flesta intagna visal sig fungera väl. Omkring 90£- av permissionerna
sköts. En skärpning av permisstonsbestämmelserna som leder till en allmän minskning av antalet beviljade permissioner skulle enligt arbetsgruppen innebära betydande nackdelar. De negativa effekterna av fängelsevistelser är väl dokumenterade. De intagnas anknytning till icke kriminelka normer, som ofta är Mycket svag, riskerar att minskas ytterligare om de i högre grad än nu är fallet avskärmas från samhället i övrigt. Under sådana förhällanden innebär anstaltsvistelsen att de intagnas unpassning i samhället inte främjas utan försämras. En annan följd av en allmän minskning av antalet permissioner skulle med all sannolikhet bli en försämring av klimatet I anstalterna, vilket i sin tur försämrar personalens möjligheter att päverka de intagna i postitiv riktning. En ytterligare allvarlig effekt av en
minskning av permissionerna kan bli att de disciplinära problemen ökar, kanske med ökade inslag av våld mot personal och medintagna. Med en
minskning av antalet permissioner följer också risken för att rymningarna
direkt från anstalterna skulle öka.
Vid utformningen av eu lämpligt permissionsinstitut gäller det ytterst att
göra en rimlig avvägning mellan å ena sidan permissionernas betydelse för
de intagnas hälsa och anpassning i samhället och å andra sidan samhällets krav på skydd. De statistiska och andra undersökningar som arbetsgruppen lätn utföra ger vid en sådan bedömning inte belägg för att permissioner missbrukas i en sådan omfattning eler på sådant sätt att en allmän skärp-
ning av permissionsbestämmelserna är motiverad.
En permission kan betecknas som misskött av flera olika anledningar. Misskötsamheten kan bestå i att den intagne återkommer berusad till anstalten, att han återkommer någon timme upp till något dygn för sent. att han är borta en längre tid men dock inställer sig frivilligt, att han definitivt
försöker undandra sig straffverkställigheten, att han utnyttjar en särskild
permission för annat ändamål än för vilket den beviljats, att han vid äter-
komsten till anstalten försöker smuggla in otillåtna föremål eller narkotika,
att han begår nya brott under permission. Misskötsamheten spänner således över ett vitt fält från lindriga ordningsförseelser till allvarlig brottslighet.
Det missbruk som från samhällets synpunkt är allvarligast är att den intägne begår nya brott. En intagen bör dock inte kunna fråntas möjligheten till permission endast på den grund att viss risk för fortsatt brottslig verk-
samhet föreligger. Av de undersökningar arbetsgruppen lätit utföra fram-
går emellertid att en mindre grupp intagna. omfattande tvåhundra-trehund-
ra personer som är tidigare starkt kriminellt belastade, i mycket stor utsträckning begår nya brott under permissioner. Undersökningsmaterialet
antyder också att denna grupp tycks erhålla permission I större omfattning än Övriga intagna. Al en intagen som tillhör denna grupp regelbundet och ofta erhåller permission som utnyttjas för brottslig verksamhet är enligt arbetsgruppens mening otillfredsställande. Samhällets krav på skydd mot
fortsatt brottslig verksamhet av den som dömts till frihetsberövande på-
följd kan beträffande denna grupp inte anses tillgodosett i rimlig utsträckning. Permissionsinstitutet fyller i dessa fall inte heller sin funktion som ett led i de intagnas anpassning i samhället utan bidrar fastmer till att antstaltsvistelserna ständigt förlängs genom nya domar för brott begångna under permission eller under avvikande i samband med permission.
Arbetsgruppen anser att permissionsbestämmelsen 1 32§ första stycket
Kvab bör ändras så att möjligheten att vägra permission vid risk för fort-
satt brottslig verksamhet särskilt markeras. Arbetsgruppen föreslår att bestämmelsen utformas så att korttidspermission kan beviljas, om inte påtag-
lig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat miss-
bruk föreligger. Det föreslagna tillägget om fara för fortsatt brottslig verksamhet tar främst sikte på den lilla grupp av intagna som regelmässigt utnyttjar permissioner för ny brottslighet. Någon allmän skärpning av möjligheten för de intagna att erhålla permission är inte avsedd. Att viss risk för fortsatt brottslig verksamhet föreligger skall, liksom hittills, inte medföra att permission inte beviljas. Det är i de fall dä risken mot bakgrund av
den intagnes tidigare brottslighet och misskötsamhet framstår som särskilt
påtaglig som den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig. Avgörandet av
om en intagen skall vägras permission på grund av risken för fortsatt
brottslig verksamhet förutsätts ske efter en noggrann prövning av det indi-
viduella fallet. Vid bedömningen av missbruksfaran får en rad olika fakto-
rer vägas mot varandra såsom arten och omfattningen av tidigare kriminalitet, verkställighetens längd, återstående strafftid. pågående narkotikamissbruk etc. Mot bakgrund av den stora svårighet som allud föreligger när det gäller att ställa prognoser beträffande en persons framtida agerande
måste emellertid den väsentligaste faktorn vid bedömningen av faran för
fortsatt brottslig verksamhet vara utfallet av tidigare permissioner. I detta sammanhang bör inte endast erfarenheterna från tidigare permissioner un-
der den pågående verkställighetsperioden vägas in utan även utfallet av permissioner under tidigare. i tiden näraliggande verkställighetsperioder.
För att kriminalvärdsmyndigheterna skall kunna göra en från olika synpunkter tillfredsställande bedömning av faran för fortsatt brottslig verk-
samhet behövs ökade insatser av polisen för att utreda brott begångna under permissioner. Vidare behövs ett bättre och vidgat informationsutbyte
mellan polis och kriminalvård. Arbetsgruppen återkommer till dessa frågor
under avsnitt 4.4.
En avsevärd del av de permissioner som f.n. beviljas den begränsade grupp av brottsaktiva intagna som den föreslagna bestämmelsen tar sikte på är särskilda permissioner enligt 323 första stycket andra punkten
KvaL. Beträffande sådana permissioner gäller f. n. att en avvägning får göras mellan syftet med den särskilda permissionen och faran för missbruk. Något missbruksrekvisit har inte upptagits i lagtexten. Med hänsyn till att det skall föreligga speciella skäl för att erhålla särskild permission har arbetsgruppen inte funnit anledning föreslå någon ändring i förhållande till
nu gällande ordning beträffande denna permissionstyp.
Arbetsgruppen vill dock beträffande de särskilda permissionerna fram-
hålla följande. I 1138 vårdcirkuläret ges en uppräkning av anledningar som
kan motivera särskild permission. Uppräkningen är inte avsedd att vara ut-
tömmaäande men ger en uppfattning om styrkan av de skäl som skall finnas för att särskild permission skall kunna beviljas. Särskild permission bör således inte beviljas med mindre den verkligen fyller en väsentlig funktion
för den intagne som inte kan tillgodoses på annat sätt. Framför allt när det föreligger fara för missbruk av permissionen skall noga undersökas om inte ändamålet med permissionen kan tillgodoses på annat sätt, eventuellt ge-
nom biträde av kriminalvårdens tjänstemän vid anstalter eller inom frivården, övervakare, polis, sociala myndigheter eller andra samhällsorgan. Om man finner att särskild permission bör ges måste denna förberedas och planeras så noggrant och detaljerat som möjligt. Uttalade risker för miss-
bruk bör vidare kunna uppvägas av att den intagne under permissionen ställs under bevakning.
Frigivningspermission enligt 338. KvaL utgör ett led i förberedelserna 5 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 62
för den intagnes frigivning eller överförande till värd utom anstalt. Avsikten är att bereda den intagne möjlighet att själv aktivt delta i strävandena att ordna arbete och bostad eller liknande och härigenom medverka till att
förutsättningarna inför frigivningen blir sådana att risken för återfall i
brottslighet minskar. Frågan om frigivningspermisston prövas av kriminalvårds-, ungdomsfängelse- eller interneringsnämnden eller av övervak-
ningsnämnd. Såsom konstaterats under 3.3 begås relativt sett en större an-
del brott under frigivningspermissioner än under andra former av vistelser utanför anstalt och efter rymningar. Av under är 1976 total beviljade 42663 permissioner var 1906 frigivningspermissioner. Med hänsyn till syf-
tet med institutet frigivningspermission och till att sådan inte får beviljas
före den dag då villkorlig frigivning eller överförande till vård utom anstalt tidigast fär ske, anser arbetsgruppen det inte vara lämpligt att föreskriva att vid prövningen av fråga om sådan permission hänsyn skall tas till faran för missbruk. Arbetsgruppen vill dock poängtera att i fall då risken för
missbruk under frigivningspermission bedömes vara särskilt påtaglig bör
detta leda till att ökad omsorg läggs ned på att förbereda permissionen. Frivårdsorganisationen, som efter den villkorliga frigivningen eller överföran-
det till vård utom anstalt skall bistå den intagne, bör underrättas och hjälpa honom redan under permissionen. Om intagen under frigivningspermission gör sig skyldig till nya brott, bör detta vägas in vid bedömningen av om korttidspermission skall beviljus under en därpå följande verkställig-
hetsperiod.
4.2 Bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL
Enligt 7 § tredje stycket KvalL skall intagen som dömas till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år placeras på slu-
ten anstalt, om det med hänsyn till att den intagne saknar fast anknytning
till riket eller av andra skäl kan befaras att han är särskilt benägen att avvi-
ka och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning
och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Detta gäller dock inte om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller överföring till värd utom anstalt eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.
Intagen som avses i 7 § tredje stycket KvaL och på skäl som där anges
är placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att man planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i ver-
ket (20 § andra stycket KvaL). Sådan intagen får beviljas korttidspermis-
sion endast om synnerliga skäl föreligger därtill (32 § andra stycket KvaL). Intagna som avses I 7 3 tredje stycket hör vidare som regel till det klientel
som enligt kriminalvårdsnämndens praxis inte kan påräkna villkorlig fri-
givning efter halva strafftiden utan friges villkorligt först när de avtjänat
två tredjedelar av denna.
Enligt förarbetena till KvaL utgörs det klientel som avses med 7 8 tredje
stycket av lagöverträdare som ägnat sig åt organiserad eller systematisk
kriminelt verksamhet av särskilt sambällsfarlig natur, inte sällan med internationell anknytning. Främst avses personer som ägnat sig åt grov narkoti-
kabrottslighet.
I domstolspraxis har 7 § tredje stycket kommit att tolkas jämförelsevis restriktivt. I en uppmärksammad dom den 2 mars 1977 har regeringsrätten
tagit upp till prövning huruvida en intagen kunde anses hänförlig till den kategori intagna som avses i 7 § tredje stycket. Regeringsrätten konstate-
rade att den intagne var starkt belastad i kriminellt hänseende. Efter domar på ungdomsfängelse och fängelse under 1960-talet hade han dömts till internering första gången är 1969. Under verkställigheten av interneringen hade han avvikit vid fem olika tillfällen. Han hade därvid begått nya brott
och den ådömda interneringspåföljden hade genom olika domar förklarats skola avse även de nya brotten. Den brottslighet som den intagne gjort sig
skyldig till avsåg bl. a. urkundsförfalskning, tillgrepp av fortskaffningsme-
del och grova stölder, i några fall medelst inbrott i bank. Brotten som ofta
avsett betydande värde hade I allmänhet förövats tillsammans med två el-
ler flera andra personer. Regeringsrätten anförde att fastän det måste befa-
ras att den intagne var särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig
verksamhet, som är av omfattande och svårartad karaktär. så kunde dock
med hänsyn till innehållet i förarbetena till KvaL hans brottslighet inte bedömas vara av den särskilda beskaffenhet som åsyftas 1 7 § tredje stycket. Regeringsrätten torde därmed ha åsyftat att hans brottslighet som saknade
internationell anknytning och inte heller avsåg narkotika inte kunde be-
tecknas som varande av ”särskilt allvarlig karaktär”.
De nuvarande bestämmelserna om placering i sluten anstalt, avskildhet
och permission beträffande intagen som avses med 7§ tredje stycket
grundar sig på vissa riktlinjer som drogs upp i en år 1972 framlagd och av
riksdagen godkänd proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket m. m. (prop. 1972: 67). Propositionen innebar att lagöverträdare med strafftider på lägst två år som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet och beträffande vilka samhälleliga stödåtgärder kan förväntas sakna effekt inte skulle beviljas permission eller få för-
månen av värd i öppen anstalt i samma omfattning som dittills. Bakgrunden till förslaget var det stigande antalet rymningar under pågäende verkställighet i eller utan samband med permissioner som företagits av personer —
ofta utan fast anknytning till Sverige — vilka dömts till långvariga frihetsstraff. i många fall för grova narkotikabrott. Som grund för särbehandling-
en av denna grupp intagna anfördes i propositionen bl. a. följande.
Det gäller en grupp av brottslingar som i många avseenden skiljer sig
från majoriteten av dem som vi återfinner på våra fångvårdsanstalter. Det
är personer som vid planeringen av sin brottsliga verksamhet noga kalkylerar med såväl riskerna för upptäckt som möjligheterna att genom avvikande undandra sig verkställigheten av det frihetsberövande som väntar om de blir upptäckta. Många är till skillnad från det övriga brottslingsklientelet inte åtkomliga för en aktiv kriminalvård, baserad på sociala stödåtgärder m. m. Med hänsyn till deras bestämda attityd till fortsatt brottslig verksamhet är förutsättningarna för en positiv påverkan genom skilda kriminalvårdsåtgärder i dessa fall över huvud taget ytterst begränsade. Det är därför från kriminalpolitiska synpunkter i allmänhet av mindre betydelse om de kommer i åtnjutande av värd i öppen anstalt, permissioner och tidig villkorlig frigivning i samma utsträckning som anses bör vara normalt. Ett väsentligt syfte med att döma dessa personer till långvariga frihetsberövanden måste därför vara — förutom att tillgodose allmänpreventiva hänsyn — att för avsevärd tid hindra dem att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Frihetsberövandet måste med andra ord i första hand få karaktären av en skyddsåtgärd.
Som konstaterats ovan under 3.1 betyder den brottslighet som begås i samband med permissioner och rymningar mycket litet för den totala brottsnivån. För en speciell brottstyp är betydelsen dock större, nämligen väpnade rån mot post- och bankkontor. Andelen sädana brott i hela landet som begicks av permittenter och rymlingar från kriminalvårdens anstalter under är 1976 torde utgöra 16—20Z. Av de statistiska undersökningar som utförts inom kriminalvårdsstyrelsen framgår att intagna som dömts till långvariga frihetsberövanden inte sällan missbrukat förmånen av permission genom att avvika och begå nya allvarliga brott.
Enligt arbetsgruppens mening har bestämmelsen i 7 § tredje stycket i praxis erhållit ett väl snävt tillämpningsområde. Avsikten torde inte i 1972 års proposition och inte heller vid KvaL:s tillkomst ha varit att bestämmelsen enbart skulle avse brottslingar med internationell anknytning och narkotikabrottslingar. Det finns inom kriminalvården en mindre grupp intägna som i samband med rymningar och avvikanden under permissioner i mycket stor omfattning gör sig skyldiga till allvarlig brottslighet. som inte avser narkotika och som saknar internationell anknytning. Det rör sig oftast om intagna som i princip kontinuerligt är föremål för anstaltsvård. Detta speciella brottsfixerade klientel kan inte bedömas vara ätkomligt för en aktiv kriminalvård eller för sociala stödåtgärder. Beträffande åtskilliga i den nu nämnda gruppen är förhållandena sådana att det enligt arbetsgruppens mening är nödvändigt att möjligheter tillskapas för att i möjligaste mån effektivt hindra dem från att under den tid de avtjänar frihetsstraff begå nya brott. Behandlingen av den intagne måste i dessa fall vika för samhällets behov av skydd. Dessa uttalanden kan inte anses strida mot tankegängarna bakom 1973 ärs kriminalvårdsreform.
Arbetsgruppen anser att bestämmelsen i 7 § tredje stycket bör utvidgas till att kunna omfatta även intagna som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig art och detta även om deras brottslighet saknar internationell anknytning. Arbetsgruppen
Prop. 1978/79: 62 | 69
föreslår att bestämmelsen i 7 § tredje stycket första punkten ändras så att intagen som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två är eller mer skall placeras i sluten anstalt, om det kan be-
faras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verk-
samhet, vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Främst avses, såsom hittills, personer som ägnat sig ät grov narkotikabrottslighet eller brott med internationell anknytning. Trots att lagrummet även i fortsättningen bör tillämpas med stor försiktighet bör emellertid även lagöverträdare som ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans [iv eller hälsa
eller särskild hänsynslöshet kunna omfattas av bestämmelsen. Såsom ex-
empel på avsedd brottslighet kan nämnas väpnade bank- eller postrån samt
annan förmögenhetsbrottslighet vid vilken gärningsmannen visat hänsynslöshet genom att t.ex. använda sprängmedel. Hänsynslösheten kan även
manifesteras i en långvarig och mycket frekvent kriminalitet av allvarlig
beskaffenhet genom vilken den intagne visat sig ocmottaglig för päverkan
att upphöra med sin brottslighet.
Det bör framhållas att prövningen huruvida en intagen skall hänföras till
den kategori brottslingar som avses i 7 § tredje stycket liksom hittills förutsätter en noggrann individuell bedömning av samtliga de faktorer som enligt bestämmelsen inverkar på frågan. Det skall således föreligga en klart
uttalad risk för att den intagne skall avvika och dessutom för att han skall fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Denna be-
dömning får främst göras utifrån tidigare erfarenheter av den intagnes uppförande inom kriminalvården. Även för intagna som undergår sitt första frihetsstraff kan dock situationen, med hänsyn till straffets längd och den intagnes särskilda förhållanden, vara sädan att bestämmelsen undantagsvis kan bli tillämplig.
Säsom ovan nämnts hör intagna som avses i 7 § tredje stycket i dess nu-
varande lydelse som regel till det klientel som enligt kriminalvärdsnämndens praxis inte kan påräkna villkorlig frigivning efter att ha avtjänat halva strafftiden. Denna praxis grundar sig på ett uttalande i propositionen 1972: 67 där föredragande statsrådet fann det angeläget att möjligheterna
till frigivning efter halva verkställighetstiden tillämpas med största äter-
hållsamhet i fråga om lagöverträdare som undergår långvariga fängelse-
straff för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör
led i en yrkesmässig eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet. Det poängterades att detta särskilt gällde lagöverträdare som saknar fast anknytning till Sverige.
Arbetsgruppen har i det föregående givit uttryck för en vårdpessimism
beträffande det brottsintensiva klientel som ägnar sig åt brottslighet av särskilt allvarlig natur och förordat att samhällsskyddet här skall komma i
första rummet. Risken för fortsatt brottslig verksamhet är för detta klientel
särskilt stor. Det ligger nära till hands att som en konsekvens av denna in-
6 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 62
ställning förorda att detta klientel inte heller skall komma i åtnjutande av förmånen av halvtidsfrigivning.
Genom att knyta kriminalvärdsnämndens praxis i ärenden om villkorlig frigivning så nära som möjligt till bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL når man också en i och för sig önskvärd klarhet i påföljdssystemet. Det förtjänar emellertid att påpekas att fullständig överensstämmelse inte är möjlig att nå. Bl.a. saknar rymningsrisken all betydelse vid prövning av fräga om villkorlig frigivning men spelar en avgörande roll vid klassificeringen enligt 7 § tredje stycket KvaL.
Frågan om frigivningsinstitutets utformning är f.n. under diskussion. Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp har i november 1977 publicerat en rapport om vårt påföljdssystems framtida utformning (Nytt straffsystem — idéer och förslag, Brottsförebyggande rådets rapport 1977:7). Frigivningsinstitutet behandlas också inom nordiska straffrättskommittén med sikte på att söka få till stånd enhetliga regler i de nordiska länderna beträffande villkorlig frigivning. Arbetet är långt framskridet och ett betänkande kan väntas under år 1979.
Med hänsyn till det arbete som sålunda pågär och som syftar till att öka tillämpningen av halvtidsfrigivning stannar arbetsgruppen för att förorda att kriminalvårdsnämndens praxis inte nu skall påverkas av den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för 7 § tredje stycket KvaL. När ställning tas till brottsförebyggande rådets och nordiska straffrättskommitténs förslag beträffande villkorlig frigivning finns det anledning att på nytt ta upp frågan om en samordning av kriminalvårdsnämndens praxis och 7 § tredje stycket KvaL och därvid överväga om den nuvarande särbehandlingen hos kriminalvårdsnämnden av vissa intagna skall läggas fast i lag.
4.3 Tillämpningen av permissionsbestämmelserna m. m.
Kriminalvårdens permissionssystem har kritiserats mer eller mindre häftigt alltsedan 1973 års kriminalvårdsreform trädde i kraft. För att permissionerna skall fylla sin funktion i strävandena att anpassa de intagna till samhället och att motverka allvarliga skadeverkningar av frihetsberövanden kan man visserligen inte inskränka dem till enbart fall där risken för missbruk är obefintlig. Det ligger i sakens natur att man för att nå resultat även i svara fall måste ta en viss risk för bakslag i samband med permission. Många av de intagna har exempelvis alkoholproblem och det är inte ägnat alt förvåna att nägra av dem återvänder alkoholpåverkade efter permission. Det förtjänar att understrykas att många av de registrerade permissionsmissbruken är av denna eller Jliknande jämförelsevis lindrig natur. Men det måste samtidigt konstateras att det förhållandet att permissioner i inte obetydlig omfattning direkt används för kriminell verksamhet inte kan
Prop. 1978/79: 62 - 71
anses tillfredsställande från samhällets synpunkt. Det måste således enligt arbetsgruppens mening konstateras att den inledningsvis nämnda kritiken mot permissionssystemet har visst fog för sig.
Arbetsgruppen har i det föregående föreslagit en justering av 32 § Kval. Därigenom skapas enligt arbetsgruppens mening bättre möjligheter än f. n. till cen lämplig avvägning mellan önskemålen att anpassa de intagna till samhället och samhällets behov av skydd mot brottslighet. Därutöver fordras emellertid vissa ytterligare åtgärder. Det arbetsmaterial som arbetsgruppen haft som grund för sitt arbete har pekat på vissa brister i den praktiska tillämpningen av permissionsbestämmelserna. Arbetsgruppen kommer i det följande att lägga fram vissa förslag för att få en bättre ordning till stånd.
43.1 Kvalifikationstider för regelbunden permission
De närmare bestämmelserna om kvalifikationstider för regelbunden permission finns i 109—112 §§ värdcirkuläret. Kvalifikationstiden för erhållande av permission är vid lokalanstalt och öppen riksanstalt fyra månader och vid sluten riksanstalt sex månader. För den som dömts till ungdomsfängelse gäller en kvalifikationstid på tre månader. Ny permission bör beviljas efter två månader från den senaste permissionens början. Enbart på grund av rymning eller permissionsmissbruk får intagen inte vägras ny permission under längre tid från återkomsten till anstalt än som motsvarar kvalifikationstiden för första permission.
Dessa regler tillämpas i praktiken högst varierande. Arbetsgruppen anser att kvalifikationstiderna striktare bör iakttas. Regelbunden permission bör i princip inte beviljas förrän kvalifikationstiden gått ut. Det kan emellertid övervägas om inte tiderna i vissa fall är onödigt långa. Det stora flertalet intagna vid lokalanstalt och öppen riksanstalt borde kunna beviljas regelbunden permission efter tre månader. För de slutna riksanstalternas del synes skäl inte föreligga för någon ändring av gällande kvalifikationstider. Vidare kan övervägas om inte vid Ilokalanstalt och öppen riksanstalt regelbunden permission borde kunna beviljas en gång per månad. Den väsentligaste bristen i efterlevnaden av reglerna om kvalifikationstid är att efter missbruk av permission ny permission i många fall erhålls mycket snabbt. En misskött permission synes ofta inte innebära någon som helst konsekvens för den intagne. Enligt arbetsgruppens åsikt är det av stor betydelse för upprätthållandet av ett permissionssystem med ofta återkommande permissioner att misskötsamhet beivras. Risk föreligger annars för åtgärder som går ut över de intagna som är skötsamma och som utnyttjar sina permissioner på avsett vis. Om en permission missbrukats i icke ringa grad bör detta få till följd att kommande permissioner senareläggs. Detta gäller om inte missbruket är av så allvarlig art att regelbunden permission enligt 32 & KvaL helt bör förvägras den intagne. Om så inte är fallet bör besked lämnas den intagne att han under viss tid, normalt ej understigande kvalifi-
kationstiden för första permission, inte kan päräkna regelbunden korttids-
permission. Beträffande det klientel med en verkställighetstid av två år el-
ler mer som kriminalvärdsstyrelsen beslutar om korttidspermission för, bör de nu nämnda kvalifikationstiderna för erhållande av permission — om än efter en individuell prövning i varje enskilt fall — ställas i lämplig relation till verkställighetens längd. Ringa missbruk, såsom för sen ankomst med nägon timmes tid, bör inte föranleda någon mera ingripande ätgärd med mindre det upprepas.
4.3.2 Särskilda permissioner
Säsom berörts ovan under 4.1 beviljas särskilda permissioner i stor om-
fattning. Arbetsgruppen har fått intrycket att särskilda permissioner ofta beviljas slentriunmässigt och utan närmare undersökning av syftet med
dem eller möjligheten att i stället avvakta nästa regelbundna permission. Arbetsgruppen finner det angeläget att närmare anvisningar för särskilda permissioner utfärdas. I anvisningarna bör mer detaljerat anges under vilka förhållanden särskilda permissioner får beviljas samt räd ges för hur
onödiga särskilda permissioner kan undvikas genom att ändamålet med
permissionerna tillgodoses på annat sätt. Många av de angelägenheter för vilka särskild permission nu beviljas torde kunna klaras upp genom kontakter per telefon, hjälp av anhöriga eller sociala myndigheter eller i samband med regelbundna permissioner.
4.3.3 Förberedelse av permissioner
Genom att permissioner ordentligt förbereds minskar risken för miss-
bruk. Att i detalj förbereda samtliga permissioner är dock varken nödvän-
digt eller möjligt. Ju svärare personlig och social situation den intagne har desto väsentligare är dock förberedelsearbetet. Detta gäller främst då en intagen första gången erhåller permission samt vid särskild permission för den som ej erhäller regelbunden sådan. Den intagne mäste ha såväl lämplig
bostad att vistas i under permissionen som tillräckliga medel för sitt uppehälle. Kontakt bör vid förberedelsearbetet tas med frivårdsorganisationen
och även med, vid behov, sociala myndigheter. Även i denna fråga fordras närmare praktiska anvisningar. Arbetsgruppen vill som sin mening uttala att det synes lämpligt att älägga regionchefen att i samband med faststäl-
lande av behandlingsplanen — av vilken permissionerna utgör en viktig del — också ta ställning till tidpunkten och sättet för genomförandet av den första permissionen beträffande intagna som tillhör det s. k. normalkliente-
let, dvs. intagna som undergår fängelse i mer än fyra månader men högst ett år. Planeringen bör därvid ske i nära samarbete med vederbörande frivärdstjänstemän och eventuell övervakare liksom med den intagnes anhö-
riga. Regionchefen bör vidare genom kontinuerlig inspektionsverksamhet
eller på annat lämpligt sätt förvissa sig om att följande permissioner ges i
överensstämmelse med gällande regler och i enlighet med upprättad behandlingsplan.
4.3.4 Bevakade och beledsagade permissioner
Kriminalvårdsstyrelsens nuvarande anvisningar för bevakade och beledsagade permissioner återfinns i rundskrivelse 75/1976. I rundskrivelsen ges vissa knapphändiga direktiv för beviljande och genomförande av sådanå permisstoner (se ovan under 2.2.1). Av rundskrivelsen framgår att detaljerade anvisningar rörande bevakade och beledsagade permissioner är under utarbetande inom kriminalvärdsstyrelsen. Justitieombudsmannen har i senaste ämbetsberättelsen (Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1977/78 s. 172 ff och 182 ff) riktat kritik mot planeringen och genomförandet av bevakade permissioner. Otvivelaktigt är de anvisningar som nu finns otillräckliga såväl vad gäller förberedelsen av permissioner av detta slag som genomförandet av dem. Arbetsgruppen finner angeläget att mer detaljerade anvisningar snarast utfärdas.
4.3.5 Beslutanderätten beträffande permissioner
Beslut i fråga om korttidspermission beträffande intagen i lokalanstalt meddelas av regionchef eller efter hans bemyndigande av styresman för anstalt. Sådant bemyndigande till styresman lämnas vanligtvis. Om den intagne gjort sig skyldig till permissionsmissbruk, kvarligger beslutanderätten hos styresmannen i en del regioner under det att i andra beslutanderätten återgår till regionchefen. Beträffande den som dömts till fängelse i lägst tvä år eller till internering med en minsta tid av två är och är intagen i sluten anstalt beslutar kriminalvärdsstyrelsen om korttidspermission. I de fall kriminalvårdsstyrelsen finner lämpligt kan dock beslut som nu sagts delegeras till regionchef eller styresman för riksanstalt. Delegationsbeslutet upphör dock och beslutanderätten återgår automatiskt till styrelsen, om den intagne gör sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller rymmer frän anstalt (rundskrivelse 95/1974). Ett motsvarande förfarande beträffande beslut om korttidspermissioner vid lokalanstalter skulle innebära vissa fördelar. De intagna skulle troligen uppfatta en ätergång av beslutanderätten som en sanktion i sig. Styresmännens arbete skulle underlättas, om de kunde hänvisa intagna som missbrukat permission till att beslut om ny permission fattas av regionchefen. Regionchefen skulle kunna verka för att en enhetligare praxis kommer till stånd inom regionen och för att kvalifikationstiderna för erhållande av ny permission efter missbruk iaktlas. Regionchefen skulle också få en bättre information om vilka anstalter inom regionen som har speciella problem med permissionsmissbruk. Arbetsgruppen anser att en föreskrift. som innebär att et bemyndigande av regionchefen till styresman att fatta beslut om korttidspermission automatiskt återgår, om den intagne gör sig skyldig till permissionsmiss-
bruk som inte är ringa eller till rymning, bör övervägas av kriminalvårdsstyrelsen.
Beslut om korttidspermission för intagen i riksanstalt meddelas, med det undantag som ovan nämnts, av styresmannen. En bestämmelse som innebär att sådant beslut efter missbruk överflyttas på kriminalvärdsstyrelsen anser arbetsgruppen i och för sig kunna innebära fördelar av det slag som nyss anförts beträffande förhållandena vid lokalanstalterna. Ett sådant förfarande skulle dock bli för administrativt tungrott för att i praktiken kunna fungera väl. Arbetsgruppen vill dock mot bakgrund av sina iakttagelser beträffande tillämpningen av nu gällande bestämmelser framhålla det angelägna i att kriminalvårdsstyrelsen genom inspektioner och på annat sätt fortlöpande kontrollerar att de gällande reglerna för permission efterlevs och detta på såväl anstalts- som regionnivå. Arbetsgruppen förutsätter att frågor om resurser och organisation för kriminalvårdsstyrelsens inspektionsverksamhet blir föremål för övervägande inom utredningen (Ju 1976: 06) om kriminalvårdsstyrelsens organisation, m. m.
4.4 Samarbetet mellan kriminalvården och polisen
Till arbetsgruppen har såväl från kriminalvårdens sida som från polisens sida framhållits att samarbetet dem emellan i vissa avseenden inte fungerar helt tillfredsställande. Från kriminalvården har således pekats på att man ofta inte erhållit besked om brott som intagna gjort sig skyldiga till under permission. Det anges vidare att polisen i regel inte utreder sådan brottslighet utan enbart sänder den intagne åter till anstalten. Polisen har anfört att den många gånger inte, och i vart fall nästan regelmässigt för sent, får besked om när permission beviljas intagna som gjort sig skyldiga till grov brottslighet.
I författning finns, med undantag för altmänna uttalanden i 4 § allmänna verksstadgan (1965: 600) och 3 § polisinstruktionen (1972: 511), inte några föreskrifter om samarbetet mellan kriminalvården och polisen. Däremot finns i kriminalvärdsstyrelsens anvisningscirkulär en skyldighet för styresman vid kriminalvårdsanstalt att i begränsad omfattning underrätta polismyndighet om intagens permission (35 § anvisningscirkuläret). Således skall genom styresmannens försorg underrättelse om permissionen lämnas till polismyndigheten på den ort där den permitterade huvudsakligen skall vistas under permissionen. Sådan underrättelse skall alltid lämnas vid frigivningspermission för den som vistas i anstalt för att undergå ungdomsfängelse eller internering samt vid korttidspermission för den som vistas i anstalt för att undergå internering och är dömd för brott mot annans personliga säkerhet. I 37 § anvisningscirkuläret föreskrivs dessutom att styresmannen, om permittent uteblivit efter permission, skall ombesörja att närmaste lokala polismyndighet omedelbart underrättas per telefon.
Det kan vidare nämnas att en rekommendation om visst samarbete med
Prop. 1978/79: 62 : 75
polismyndighet vid bevakade och beledsagade permissioner finns i kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse 75/1976. Samarbetet syftar till att onödiggöra särskild permission genom att permissionsändamåälet tillgodoses på annat sätt. Kriminalvårdsmyndigheterna kan exempelvis påkalla polisens hjälp för kontroll av om ett påstått inbrott i en intagens lägenhet verkligen har ägt rum. Ett annat syfte med samarbetet är att kriminalvårdsmyndigheterna med polisens hjälp skall få upplysningar rörande den tänkta permissionsplatsen för att därigenom undvika att permissionen sker till en s.k. knarkärkvart eller annan plats som för polisen är känd som tillhåll för ett kriminellt klientel.
Frågan om rutiner för och omfattningen av en rapportering av permissioner till polismyndighet inom ramen för RI-systemet är föremål för överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Enligt ett förslag som föreligger skall uppgifter om samtliga permissioner databehandlas. Sedan den I1 januari 1977 sker databehandling av frigivningspermissioner, transportpermissioner, uteblivanden efter permission samt avbrutna frigivningspermissioner. F.n. sker således ingen maskinell bearbetning av uppgifter om korttidspermissioner. När systemet är utbyggt avses den lokala polismyndigheten i vissa fall, beroende på vilken typ av brottslighet den intagne gjort sig skyldig till, få direkt rapport om permissioner.
Rikspolisstyrelsen har i en enkät till landets samtliga polisstyrelser ställt vissa frågor angående samarbetet mellan kriminalvården och polisen i samband med permissioner. Svar på enkäten har inkommit från landets samtliga 118 polisdistrikt. Av svaren framgår bl.a. följande. I 9 polisdistrikt har det under år 1976 förekommit att kriminalvårdsmyndighet inhämtat yttrande från polisen innan permission har beviljats intagen. Frågan hur många meddelanden enligt 35 § anvisningscirkuläret som under november månad 1976 inkom till distriktet lämnades obesvarad av 92 distrikt. Detta troligtvis beroende på att meddelandena i de flesta distrikt inte arkiveras för sig utan läggs i personakterna och således är svåra att få fram. 24 distrikt uppgav att meddelanden inkommit. Stockholms polisdistrikt hade erhållit 20 meddelanden och de övriga ett varierande antal under 10 stycken. 36 meddelanden (för Stockholms distrikt 10) hade inkommit före permissionens början. En tendens synes vara att meddelandena inkommer först samma dag permissionen skall påbörjas eller efter permissionens början. 57 distrikt uppgav att utredning inte sker om avvikna permittenters förehavanden under den tid de hållit sig undan. I 8 distrikt sker sådan utredning alltid, medan 51 distrikt uppgav att utredning verkställs endast i vissa fall, och då främst när misstanke om brott föreligger. 84 distrikt meddelar alltid vederbörande kriminalvårdsmyndighet när misstanke föreligger att permittent gjort sig skyldig till brott. 8 distrikt gör det aldrig medan 23 distrikt gör det i vissa fall, enligt svaren vid ”anhållande” eller "grundad misstanke om brott”. På fråga vilken ätgärd som vidtas när en påträffad permittent brutit mot en med permissionen förknippad före-
skrift (exempelvis angående vistelseort) uppgav 83 distrikt att kriminalvärdsanstalten underrättas. 7 distrikt vidtar ingen ätgärd medan 23 distrikt uppgav att problemet inte varit aktuellt. 21 distrikt anser att samarbetet mellan kriminalvårdsmyndighet och polismyndighet fungerar mycket bra. 68 distrikt att det är bra/tillfredsställande. 12 anser det vara dåligt och 3 mycket dåligt. 10 distrikt har uppgivit att samarbete ej förekommer.
Avsikten med underrättelse enligt 35 § anvisningscirkuläret är att polisen skall vara förberedd på att något kan komma att inträffa. Vid en förfrågan från kriminalvårdsstyrelsen till ett antal kriminalvärdsanstalter om hur 35 8 anvisningscirkuläret tillämpas har betydande brister framkommit. På flera anstalter förefaller det som man närmast helt underläter den rapportering som är föreskriven. Även i de fall rapportering sker i viss utsträckning, händer det inte sällan att sådan underlåts, om de första permissionerna utfaller väl. De anstalter som har det mest brottsbelastade klientelet är å andra sidan de som i störst utsträckning fullgör sin rapporteringsskyldighet. Från anstaltshåll har framförts att det ofta verkar som om polismyndigheten inte har något intresse av den rapportering som sker.
Det är enligt arbetsgruppens mening uppenbart att samarbetet mellan kriminalvården och polisen inte är helt tillfredsställande. Samarbetet bör väsentligt utökas och fasta rutiner för det tillskapas. Samarbetet synes brista inte enbart i de delar det berör permissioner från kriminalvårdsanstalterna utan även på andra områden. Frågan i sin helhet torde närmare få övervägas vid överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Vid dessa överläggningar får man undersöka vilken information som behövs och hur denna skall förmedlas för att effektivt kunna användas. Härvid bör även polisens funktion vid bevakade och beledsagade permissioner övervägas.
Arbetsgruppen vill i det följande rikta uppmärksamheten på vissa åtgärder som snarast bör kunna vidtas och som har direkt samband med permissionsinstitutet.
Från kriminalvårdens sida bör man, i avvaktan på att ett maskinellt rapporteringssystem inom ramen för RI-systemet kan tas i bruk. se till att 35 8 anvisningscirkuläret iakttas. Det är därvid angeläget att meddelande lämnas i god tid innan permission påbörjas. Om tiden är knapp bör utöver skriftligt meddelande även ett muntligt besked lämnas. Den obligatoriska rapportskyldigheten bör utvidgas till att omfatta permissioner för intagna som ådömts frihetsberövande påföljd och som gjort sig skyldiga till grov narkotikabrottslighet eller grov väldsbrottslighet eller förmögenhetsbrottslighet av särskilt allvarligt slag, såsom organiserad seriebrottslighet, bankeller postrån eller bankboxsprängningar. Det är dock väsentligt att rapportskyldigheten inte blir för omfattande utan läggs på en nivå som är praktiskt hanterlig.
Från polisens sida bör rapportering alltid ske till vederbörande kriminalvårdsanstalt i de fall då en permittent misstänks för nya brott. Rapporte-
ringen som kan ske muntligen bör snarast följas av den skriftliga dokumentation som polismyndigheten anser sig kunna överlämna.
Vid varje polismyndighet och kriminalvårdsanstalt bör kontaktman utses för ant handha den rapportering som är föreskriven och för att i övrigt lämna erforderlig information av betydelse för beslut om eller genomförande av permission. Även när den maskinella rapporteringen via data är utbyggd, kvarstår ett behov av muntlig rapportering av permissioner i alla de fall permissionsbeslut meddelas i ett sent skede.
Ett problem som får särskild aktualitet genom den av arbetsgruppen föreslagna ändringen i 32 & KvaL är i vilken omfattning polisen skall utreda brott begångna av permittenter. I dag är förhållandet det att sådana brott ofta inte blir föremål för utredning, om ej permittenten tagits på bar gärning eller erkänner brottet. Anledningen härtill är följande. Polisen har inte resurser att utreda alla brott. En prioritering måste därför göras. Inom polisen har man den uppfattningen att brott begångna under permission många gånger inte medför någon ytterligare påföljd för permittenten. Av denna anledning underlåter man i tveksamma fall att starta en vidlyftig utredning. Brottets svårhetsgrad har naturligtvis betydelse vid denna bedömning. Den angivna ordningen är otillfredsställande av flera anledningar. Arbetsgruppen vill endast betona den som har betydelse för 32 § KvalL i den föreslagna lydelsen. För att kriminalvårdsmyndigheten skall kunna göra en riktig och från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar bedömning av faran för fortsatt brottslig verksamhet är den i behov av så fullständig information som möjligt beträffande brott begångna under permissioner. Såsom anförts ovan under 4.1 blir den väsentligaste faktorn vid bedömningen av faran för fortsatt brottslig verksamhet utfallet av tidigare permissioner som den intagne beviljats. Har han missbrukat dessa genom att begå nya brott medför det att faran för att han skall göra sig skyldig till fortsatt brottslighet under permissioner framstår som mer påtaglig. Den som prövar permissionsfrågan måste dock ha något mer än vaga misstankar om att brott har begåtts att grunda ett beslut om att vägra permission på. Önskvärt är naturligtvis att brott begångna under permissioner utreds på ett sådant sätt att skuldfrågan blir helt klarlagd. Men även om brottsutredningen inte görs fullständig torde det dock vara av stort värde för kriminalvårdsmyndigheten att den som underlag för sitt agerande får ett så fylligt utredningsmaterial som möjligt. Flera rätt väl grundade misstankar om brottslig verksamhet under permission bör kunna vara tillräckligt för att kriminalvårdsmyndigheten skall kunna fatta ett från rättssäkerhetssynpunkt godtagbart beslut om avslag på en permissionsansökan. Kontakt bör i tveksamma fall tas mellan polis och kriminalvård innan en brottsutredning läggs ner. Om ett brott begånget under permission utreds på ett sådant sätt att kriminalvårdsmyndigheten erhåller ett godtagbart beslutsunderlag, torde detta också innebära en viss arbetslättnad i framtiden för polisen genom att den intagne under viss tid inte erhåller permission. Arbetsgruppen vill med
7 Riksdagen 1978179.1 saml. Nr 62
hänsyn till det anförda starkt betona önskvärdheten av att brott begångna under permissioner blir föremål för polisutredning i större omfattning än som f.n. är fallet.
Bilaga 2
1 Förslag till | Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 203) om kriminalvård i an-
stalt
dels att 7 och 3288 skall ha nedan angivna lydelse. es dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 9 a, 9 b. 9 c och 9 d 85,
av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
78 Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages
följande.
Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkal-
lad med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljest av säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till så-
dant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.
Den som dömts till fängelse i Den som dömts till fängelse i
lägst två år eller till internering med lägst två år elier till internering med
en minsta tid av tvä är eller mer en minsta tid av två år eller mer skall placeras i sluten anstalt, om skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar det kan befaras att han är särskilt fast anknytning till riket eller eljest benägen att avvika och fortsätta en kan befaras att han är särskilt benä- brottslig verksamhet, vilken på gen att avvika och fortsätta en grund av omfattning och inriktning brottslig verksamhet, vilken på är av särskilt allvarlig karaktär. grund av omfattning och inriktning Vad som sagts nu gäller dock ej om är av särskilt allvarlig karaktär. annan placering kräves för en ända- Vad som sagts nu gäller dock ej om målsenlig förberedelse av föreståannan placering kräves för en ända- ende frigivning eller överföring till målsenlig förberedelse av förestå- vård utom anstalt eller eljest synende frigivning eller överföring till nerliga skäl föreligger för placering vård utom anstalt eller eljest syn- 1 Öppen anstalt. nerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.
$ Om det inte är uppenbart obe-
hövligt, skall den som intages i kri-
minalvårdsanstalt vid ankomsten till anstalten kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som han ej
får inneha enligt denna lag eller be-
stämmelse som har meddelats med
stöd av lagen. Efter ankomsten får
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
intagen kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som nyss sagts
endast när I. anledning förekommer att sådant föremål skall anträffas på honom. 2. det sker i anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl
görs av utrvmmen inom anstalten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen,
3. den intagne skall mottaga eller
har haft obevakat besök. eller
4. den intagne efter vistelse utan-
för anstalten kommer åter till den-
na. Vad som har sagts i första styc-
ket utgör ej hinder mot att i annat fall företaga sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av
säkerhetsskäl och som endast avser kontroll av eventuellt innehav
av vapen eller annat farligt före-
mål.
9 b §
Intagen får kroppsbesiktigas när anledning förekommer att föremål som han ej får inneha enligt denna lag eller bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen skall
anträffas på honom. Om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till ordningen och
säkerheten i anstalten, kan föreskrivas att intagen i sluten anstalt får kroppsbesiktigas även i fall som
anges i 9 a § första stycket 2-4.
$
Kroppsvisitation eller kroppsbe-
siktning får inte göras mer ingående än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med åtgär-
den. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttagas. Om möjligt skall vittne närvara.
Föremål som intagen ej får inneha enligt denna lag eller bestäm-
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
melse som har meddelats med stöd
av lagen skall omhändertagas och förvaras för hans räkning.
9d 8
Intagen som kan misstänkas va-
ra påverkad av narkotika får föreläggas att lämna urinprov.
I fråga om anstalt på vilken företrädesvis har placerats intagna med ingen eller ringa erfarenhet av narkotika kan föreskrivas att intagen får föreläggas att lämna urinprov även i annat fall än som avses
i första stycket.
32 §
För att underlätta anpassningen i För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas till- samhället kan intagen beviljas till-
stånd att lämna anstalten för viss stånd att lämna anstalten för viss
kort tid (korttidspermission), om ej kort tid (korttidspermission). om ej avsevärd fara för missbruk förelig- påtaglig fara för fortsatt brottslig ger. Korttidspermission fär också verksamhet eller avsevärd fara för ges. om annan särskild anledning annat missbruk föreligger. Kortföreligger därtill. tidspermission får också ges, om annan särskild anledning föreligger därtill.
Intagen som avses i 7§ tredje stycket och på skäl som där anges är place-
rad i sluten anstalt får beviljas korttidspermission endast om synnerliga
skäl föreligger därtill.
För korttidspermission fär ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning.
Denna lag träder i kraft den I januari 1979.
2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. ft. dels att 2§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 a och 2 b§8, av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
258 Häktad skall senast vid ankoms- Om det inte är uppenbart obe-
ten till förvaringslokalen visiteras. — hövligt, skall häktad senast vid an- Därvid skall iakttagas all den hän- komsten = till — förvaringslokalen
syn som omständigheterna med- = kroppsvisiteras för eftersökande av
ger. Om möjligt skall vittne närvä- föremål som han ej får inneha en-
ru. ligt denna lag eller bestämmelse Föremål som häktad ej får inne- som har meddelats med stöd av laha enligt denna lag eller bestäm- gen. Efter ankomsten får häktad melse som har meddelats med stöd. kroppsvisiteras för eftersökande av av lagen skall omhändertagas och — föremål som nyss sagts endast när förvaras för hans räkning. 1. anledning förekommer att så-
dant föremål skall anträffas på honom,
2. det sker i anslutning till större
undersökning som av säkerhetsskäl
görs av utrymmen inom förva-
ringslokalen och den intagne har
eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av under-
sökningen.
3. den intagne skall mottaga eller har haft obevakat besök, eller
4. den intagne efter vistelse utanför förvaringslokalen kommer åter till denna.
Vad som har sagts i första stycket utgör ej hinder mot att i annat fall företaga sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som endast avser kontroll av eventuellt innehav av vapen eller annat farligt före-
mål.
Häktad får kroppsbesiktigas när
anledning förekommer att föremål
som han ej får inneha enligt denna lag eller bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen skall
anträffas på honom.
Om det är oundgängligen påkal-
lat med hänsyn till ordningen och
säkerheten inom förvaringslokalen., får häktad kroppsbesiktigas även i fall som uvses i 2§ första stycket
2-4.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse
2 b§
Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med åtgär-
den. All den hänsyn som omstän-
digheterna medger skall iakttagas. Om möjligt skall vittne närvara.
Föremål som häktad ej får inneha enligt denna lag eller bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen skall omhåndertagas och förvaras för hans räkning.
Denna lag träder i kraft den I januari 1979.
Utdrag,
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1978-10-31
Närvarande: justitierådet Hesser, regeringsrådet Hamdahl, justitierådet Höglund, justitierådet Hessler.
Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 september
1978 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1]. fag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,
2. lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Förslagen har inför lagrädet föredragits av hovrättsassessorn Axel Lundqvist och kammaråklagaren Jan Danielsson. Förslagen föranleder följande yttrande av lugrådet.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
78 Enligt nuvarande lydelse av tredje stycket i förevarande paragraf skall,
med vissa angivna undantag, den som dömts till fängelse i lägst två år eller
till internering med en minsta tid av två år eller mer placeras i sluten anstalt
om det ”med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär”. Enligt lagens förarbeten avses med bestämmelsen lagöverträdare som har ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur, inte sällan med internationell
anknytning. Främst har avsetts personer som har ägnat sig åt grov narkotikabrottslighet. Enligt vad som anförs I remissprotokollet och den därtill fogade departementspromemorian har bestämmelsen i praxis fått ett väl snävt tillimpningsområde. Behov föreligger därför av en utvidgning av till-
lämpningsområdet, så att bestämmelsen kommer att omfatta även intagna,
som har ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av
särskilt samhällsfarlig art utan att brottsligheten har internationell anknytning eller avser grova narkotikabrott. I detta syfte föreslås, att orden ”med
hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest” får utgå ur lagtexten. Därmed avses bestämmelsen kunna omfatta inte bara personer
som begått grova narkotikabrott eller brott med internationell anknytning utan också lagöverträdare som har ägnat sig åt annan brottslighet av sär-
skilt allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eler hälsa eller särskild hänsynslöshet. Som exempel nämns väpnade bank- el-
ler postrån samt annan förmögenhetsbrottslighet vid vilken gärningsman-
nen visat hänsynslöshet, t. ex. genom att använda sprängmedel.
Den föreslagna ändringen kan visserligen tänkas medföra en utvidgning av tillämpningsområdet såtillvida, att uppmärksamheten inte längre inriktas just på intagna med anknytning till främmande land. Den utformning lagtexten fått enligt förslaget ger emellertid närmast intryck av att bestäm-
melsen avser intagna som genom sitt beteende ådagalagt rymningsbenägenhet, t. ex. genom tidigare rymningar eller rymningsförsök. Syftet torde
dock vara att bestämmelsen fortfarande skall ta sikte även på t. ex. sådana intagna som med hänsyn till den typ av brottslighet som ligger dem till last kan antas ha sådana förbindelser att fara föreligger för fritagning eller annan medhjälp till avvikande. För att bestämmelsen skall genom sin lydelse
bättre behålla ett sådant vidare tillämpningsområde förordar lagrådet, att de uteslutna orden får kvarstå och att till dessa görs ett tillägg som anger den åsyftade utvidgningen av bestämmelsens tillämpningsområde. Ett så-
dant tillägg torde böra få ett innehåll som antyder rymningsbenägenhet med hänsyn till arten av den intagnes brottslighet. I samband med att ett sådant tillägg görs synes lämpligt att den i det senare ledet av bestämmelsen gjorda hänvisningen till den fortsatta brottslighetens omfattning och in-
riktning får utgå såsom obehövlig. I enlighet med det anförda föreslår lagrådet, att bestämmelsen i tredje stycket första meningen får det innehållet att den som dömts till någon av där angivna påföljder skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta
en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär.
9a—-9d 88
I dessa paragrafer föreslås en lagreglering av kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt bestämmelser om föreläggande att lämna urinprov. Placeringen av de nya paragraferna närmast efter 9 §, som inleder 2 kap.
med närmare bestämmelser om kriminalvärden i anstalt och som följs av flera andra paragrafer med allmänna riktlinjer för vården, synes mindre
lämplig. Lagrådet föreslår att bestämmelserna får sin plats i slutet av 2 kap., närmast efter 52 §, och betecknas 52 a—52 d §§.
9a§ I de föreslagna 9 a — 9 c §§ meddelas bestämmelser om eftersökande av föremål, som den intagne ej får inneha enligt förevarande lag eller be-
stämmelse som har meddelats med stöd av lagen, samt om omhänderta-
gande och förvaring av sådana föremål. Lagen innehåller inte någon uttrycklig regel om förbud att inneha viss egendom. Hänvisningarna i 9 a —
9 c §§ torde emellertid avse bestämmelserna i 24 §, i vilka det får anses underförstått att den intagne inte får inneha egendom i vidare mån än som där anges. Då något direkt förbud inte är uttalat i 24 8, synes den redaktionella jämkningen böra vidtagas att bestämmelserna i 9 a — 9 c §§ får avse föremål, som den intagne enligt vad som följer av lagen ej får inneha. Första meningen i 9 a § första stycket bör ändras i enlighet härmed.
Andra meningen synes lämpligen böra bilda ett nytt andra stycke. Andra stycket i det remitterade förslaget får. med därav föranledd jämkning, bilda ett tredje stycke.
9b§å
Första stycket bör ändras på motsvarande sätt som 9 a § första stycket första meningen.
Andra stycket synes böra direkt innehålla den äsyftade materiella regeln, att den som är intagen I sluten anstalt får kroppsbesiktigas även i de fall som avses i9 a § första stycket 2—41i det remitterade förslaget, om det är oundgängligen påkallat av hänsyn till ordningen och säkerheten i anstalten. Närmare föreskrifter om kroppsbesiktning med stöd av bestämmelsen kan meddelas av regeringen enligt 8 kap. 13 § första stycket I regeringsformen eller av myndighet, till vilken regeringen delegerat sin beslutanderätt enligt tredje stycket i samma paragraf.
9c8
I 28 kap. 13 § rättegångsbalken, som gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning, finns en särskild regel om förfarandet då åtgärden avser kvinna. En motsvarande bestämmelse finns i 4 § förordningen (1976: 376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Lagrådet föreslår, att föreskrift i ämnet tas in i förevarande lag och sålunda inte, såsom avsetts, i tilllämpningskungörelsen. Bestämmelsen, som bör få sin plats i ett andra stycke av förevarande paragraf, kan ges det innehållet att annan kroppsvisitation än som avses i 9 a § andra stycket i det remitterade förslaget eller kroppsbesiktning ej får, när åtgärden gäller kvinna, verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.
lakttas vad lagrådet nu föreslagit, får andra stycket enligt det remitterade förslaget bilda ett tredje stycke. Beträffande räckvidden av bestämmelsen i detta stycke synes viss tveksamhet kunna råda. I detta sammanhang torde det inte vara lämpligt att reglera förfarandet i fråga om andra föremål än sådana som anträffats vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Ett särskilt förfarande skull iakttas beträffande alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel enligt 63 8. Även i övrigt kan av särskilda regler följa att det i förevarande bestämmelse angivna förfarandet inte skall tilllämpas. En erinran härom bör göras. Vidare bör göras den jämkning som angivits vid 9 a §. Lagrådet föreslår att bestämmelsen får det innehållet, att föremål, som anträffas vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning och
som den intagne enligt vad som följer av förevarande lag ej får inneha, skall omhändertagas och förvaras för hans räkning. såvitt ej annat är särskilt föreskrivet.
9dS
Andra stycket synes böra direkt innehålla den åsyftade materiella regeln. Med viss redaktionell jämkning synes böra föreskrivas att den som är intagen I anstalt. I vilken företrädesvis placeras intagna som icke eller i en-
dast ringa mån har tagit befattning med narkotika, får föreläggas att lämna urinprov, även om han cj misstänkes vara påverkad av narkotika. Beträf-
fande verkställighewsföreskrifter erinras om vad som anförts vid 9 b &.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl.
128,2 28 första stycket och 2 b & bör göras ändringar motsvarande
dem som föreslagits beträffande 9 a §,9 b & första stycket och 9 c §i det remitterade förslaget till läg om ändring i lagen om kriminalvärd i anstalt.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1978-11-02
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo. Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg,
Hansson, Enlund. Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Roma-
nus, Tham, Bondestam
Föredragande: statsrådet Sven Romanus
Proposition om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande ! över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
2. lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Vad lagrådet förordat beträffande 7 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (Kval) bör godtas. Att hänvisningen till den fortsatta brottslighetens omfattning och inriktning utgår betingas av rent redaktionella skäl.
Vid den noggranna individuella prövning som skall ske för att i samband
med beslutet om anstaltsplacering avgöra huruvida en intagen skall hänfö-
ras till den nu diskuterade kategorin brottslingar måste självfallet dessa
Beträffande 9 b § KvaL har lagrådet förordat att den materiella regeln i andra stycket ges det innehållet, att den som är intagen i sluten anstalt får
kroppsbesiktigas även i de fall som avses i 9 a § första stycket 2-4 i det
remitterade förslaget (efter besök m. m.). om det är oundgängligen påkallat
av hänsyn till ordningen och säkerheten i anstalten. Som lagrådet anger är
det emellertid möjligt för regeringen eller myndighet som regeringen be-
stämmer att — på sätt förutsatts i remissprotokollet — närmare ange på vilka slutna anstalter och under vilka förutsättningar i övrigt stickprovskontroller etc. av nu avsett slag skall få företas. En erinran härom bör för tydlighetens skull göras i lagtexten.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 28 september 1978.
Vad lagrådet i övrigt förordat beträffande KvaL och lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. bör godtas. Detta innebär bl.a. att de nya 9 a—9 d §§ KvaL i stället skall betecknas 52 a—52 d §§.
Dessutom bör vissa redaktionella jämkningar företas i de remitterade lagtexterna.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna änd-
ringar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Innehåll 2 PIOPOSIIONCN «esse eerrer error ser reser rer rr rr rer rr rr tr rr rss ses
Propositionens huvudsakliga innehåll
Lagförsläg sosseerererrrrs rer er res re ee ter rr rr rss sr rss sees Asa Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 september 1978 | Inledning 2 PermisslOher socssoroersereersrrer ere ere rer sr rer ssk rss ra JL I Gällande rätt M.M. sosssoseresrerrer rr rr rer s er sr ss r esse sa TI .2 Arbetsgruppens överväganden och förslag RANN FI .3 Remissyttrandena
Fr 4 ÖVeTVägandel sossosssseeererrrrsrrrrrrrrrr rss ere rs ess ts 18
3 Kroppsvisitation m. m. 26 3.1 Inledning sooosesrerereererereereerr ere rr rer sr rss rss enes 26
3.2¶Nuvarande ordning 27
3.3¶Överväganden 27
4¶UFNPIOV oooeoreere reser ers r reser rer rer rr er er rer rr reses sees 32
4.1 Nuvarande ordning 32
4.2¶Överväganden 33
5 Hemställan 34 Ö BeSlUt sosse eereerreeereererrrer rer rent rr er rr sr sr rss rss 34 Bilaga I! Departementspromemorian (Ds Ju 1977:13) Permissioner INOM kriminalvårdel oocoosererrrerrrerrrrerer rer sr rer ss ser asks 35
Bilaga 2 De remitterade lagförslägen s.sossossresseesrer reser rer rs 79
Utdrag av lagrådets protokoll den 31 oktober 1978 sissoo..s0.o. os. 84
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 november 1978 88
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978