Prop. 1981/82:204

om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, m.m.

Prop. 1981/82: 204

Regeringens proposition 1981/82: 204

om ändring i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott, m. m.;

beslutad den 25 mars 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar THORB_JÖRN FÄLLDIN CARL AXEL PETRI

1 Inledning

1 en promemoria som i februari 1982 upprättats i justitiedepartementet (dnr 346—82) har behandlats frågan huruvida en ansvarsbestämmelse mot trafikonykterhet inom järnvägstrafiken borde införas. 1 promemorian har föreslagits att bestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet i lagen ( 1951:649 ) om straff för vissa trafikbrott skall göras tillämpliga även på förare av järnvägs- och tunnelbanetåg. Till regeringsprotokollet i detta ärende bör promemorian fogas som bilaga I . I fråga om gällande rätt hänvisas till promemorian.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Föredragandens överväganden

Några nyligen inträffade fall har riktat uppmärksamheten på att det i gällande rätt saknas ansvarsbestämmelser för onykterhet i trafik med sikte på förare av järnvägsfordon. Särskilda straffbestämmelser om onykterhet i trafik finns däremot för vägtrafiken (4 få trafikbrottslagen. som även gäller förare ,av spårvagn). sjötrafiken (325 & sjölagen. 1891:35 s. 1. omtryckt 1975: 1289) och lufttratiken (13 kap. 6 & luftfartslagen, 1957: 297, omtryckt 1979:643).

Straffrättsligt ansvar för den som under alkoholpåverkan framför tåg torde f. n. bara kunna komma i fråga under vissa speciella förhållanden, då någon särskild omständighet utöver själva körningen föreligger. Bestäm-

• Sida 6
•  Original

Prop. 1981/82: 204 _ 6

melserna i brottsbalken (BrB) om vållande till annans död (3 kap. 7 åBrB). vållande till kroppsskada (3 kap. 8 & BrB) och allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 & BrB) hör till dem som främst torde kunna bli aktuella.

För att någon av de nämnda bestämmelserna i 3 kap. BrB skall vara tillämplig krävs att någon har avlidit eller vållats kroppsskada som inte är ringa. För ansvar för allmänfarlig vårdslöshet krävs antingen att en olycka av visst kvalificerat slag har inträffat eller att fara för en sådan olycka har framkallats. l rättspraxis har antagits att den framkallade faran måste ha varit av konkret natur. t. ex. genom att föraren har kört så fort att det har förelegat risk för att tåget skulle spåra ur eller genom att han har fört tåget mot rött ljus. Om varken någon olycka inträffat under färden eller en konkret fara för olyckakan visas ha förelegat. torde en lokförare som i påverkat tillstånd har framfört ett tåg inte kunna fällas till ansvar enligt någon av brottsbalkens straffbestämmelser.

Såvitt gäller lokförare hos statens järnvägar (SJ) kan vidare erinras om att dessa hörde till den kategori tjänstemän, för vilka fram till den ljanuari 1976 de särskilda reglerna i brottsbalken om 'ämbetsbrott gällde. Om en sådan lokförare framförde ett tåg i alkoholpåverkat tillstånd. gjorde han sig skyldig till tjänstefel och kunde dömas till ansvar för detta. Tjänstefelsbe- greppet har genom 1975 års ämbetsansvarsreform numera avskaffats för den civila förvaltningen. De disciplinpåföljder för tjänsteförseelse som har införts i lagen (1976: 600) om offentlig anställning (LOA) — varning och löneavdrag — har i praktiken inte alltid ansetts kunna tillämpas vid förfaå randen av det slag som avses nu. .

l promemorian konstateras att_behovet av att motverka onykterhet i trafik genom ansvarsbestämmelser är oomstritt såvitt gäller trafiken på vägarna. till sjöss och i luften. Straffansvaret sägs ha ett starkt stöd i allmänhetens rättsmedvetandc och vara oundgängligt från trafiksäkerhets- synpunktcr. Att samma skäl talar för en ansvarsbestämmelse på järnvägs- trafikens område. åtminstone vad avser förare. kan knappast bestridas. Uppenbart är enligt promemorian att den nedsatta omdömcs- och reak- tionsförmåga som följer med alkoholförtäring eller annan berusning gör att en tågförare lättare än annars riskerar att inte observera signaler eller andra hinder i trafiken. att köra för fort eller att begå andra fel som kan leda till tågolyckor. .

Den nuvarande ordningen att en lokförare som ertappas med att framfö-. ra tåg trnder alkoholpåverkan ofta undgår både straffansvar och disciplin- ansvar betecknas i promemorian som stötande med hänsyn till att lokföra- ren regelmässigt har ansvar för ett stort antal människors liv och hälsa. Att en allmän ansvarsbestämmelse mot trafikonykterhet i järnvägstrafik be- hövs synes sålunda enligt promemorian vara klart.

[ promemorian diskuteras härefter vilka färdmedel regleringen bör gälla. vilka kategorier av funktionärerden bör avse och hur nykterhetskravet bör vara utformat.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1981/82: 204 ' 7

Beträffande den första frågan rekommenderas att fordon i järnvägstrafik och tunnelbanetrafik tas med. Däremot förordas att andra spårbundna fortskaffningsmedel än dessa och spårvagnar — som trafikbrottslagcn re- dan är tillämplig på — t. ex. berg- och dalbanor och interna transportbanor inom industrin. lämnas utanför en ny reglering. Enligt promemorian blir det nämligen en naturlig avgränsning att låta den nya regleringen ta sikte på den allmänna trafiksäkerheten.

När det sedan gäller att bestämma vilken krets av funktionärer som av trafiksäkerhetsskäl vid straffansvar bör åläggas att vara nyktra i sin tjäns- teutövning. är det enligt promemorian uppenbart att det är avsaknaden av en ansvarsbestämmelse för föraren av ett'järnvägsfordon (tunnelbanetåg) som är den mest kännbara bristen f. n. "Frågan om straffansvar -— på sätt som f.n. gäller för sjö- och lufttrafiken och som tidigare har föreslagits för järnvägstrafiken — bör utsträckas också till andra kategorier förtjänar enligt promemorian att övervägas ytterligare.-l promemorian föreslås följ- aktligen att straffansvar (. v. åläggs endast förare.

I fråga om vilket krav på nykterhet som bör ställas upp i den nya regleringen sägs i promemorian att den utformning som har getts ansvars- bestämmelserna om förare i trafikbrottslagen — en allmän påverkansrcgel kompletterad av promillebestämmelser samt en uppdelning i ett allvarli- gare och ett lindrigare brott — ganska väl skulle passa också för en reglering av ansvaret för förare av järnvägsfordon och tunnelbanetåg, Enligt promemorian torde det vidare saknas underlag för att vad gäller promillegränserna göra skillnad mellan ansvaret för förare av motordrivna fordon på väg och förare av t. ex. ett tåg eller en rälsbuss. Den närmare utformningen av ansvarsbestämmelserna i 4 & trafikbrottslagen bör alltså i princip tjäna som förebild för en reglering av ansvaret för förare av järn- vägsfordon och tunnelbanetåg.

Under rubriken "Formen för en ny reglering" diskuteras sedan i prome- morian i vilken lag de nya reglerna bör placeras. Enligt promemorian synes i första hand två alternativ kunna komma i fråga. Antingen kan bestämmel- serna tas in i den järnvägstrafiklag. som f. n. förbereds inomjustitiedcpar- tementet på grundval av betänkandet (SOU 1980: 37) Ny järnvägslagstift- ning II. eller kan de placeras i trafikbrottslagen.

I promemorian förordas på anförda skäl i princip det först nämnda alternativet. Den nya järnvägstrafiklagen kan emellertid sannolikt inte träda i kraft förrän den ljanuari 1984. Det nuvarande rättsläget betecknas i promemorian som så otillfredsställande att det inte ter sig försvarligt att avvakta med en lagändring till dess. Därför förordas en provisorisk lösning genom att 4 s' trafikbrottslagen ändras så att den blir tillämplig också vid förande av järnvägs- och tunnelbanetåg. I så fall torde det enligt vad som anförs i promemorian finnas förutsättningar för en lagändring med ikraft- trädande redan den ljuli 1982. Ansvarsbestämmelserna bör sedan kunna flyttas över till den planerade järnvägstrafiklagen antingen i samband med

• Sida 8
•  Original

Prop. 1981/82: 204 ' 8

dennas tillkomst eller också i annat lämpligt sammanhang. I samband därmed bör enligt promemorian närmare övervägas om regleringen bör kompletteras. t. ex. med ansvarsbestämmelser för ytterligare personkate- gorier.

l promemorian föreslås att i 4 s' 3 mom. tralikbrottslagen förs in en ny mening av det innehållet att bestämmelserna i I och 2 mom. gäller även spårfordon på järnväg. Irvine/bmm eller Spårväg. Redaktionellt bör då "spårvagn" tas bort från I och 2 mom. i paragrafen.

[ anslutning till den föreslagna ändringen i trafikbrottslagen tas två övriga frågor upp i promemorian. Den första gäller om lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov bör tillämpas _i fråga om det nya brottet. den andra huruvida brott mot den nya ansvarsbestämmelsen bör inverka på gärningsmannens innehav av körkort.

Enligt promemorian står det helt klart att det vid konkret misstanke om brott mot den nya ansvarsbestämmelsen för lokförare m.fl. måste finnas möjlighet att ta alkoholutandningsprov för att. om detta är positivt. sedan ta blodprov och därigenom utreda det misstänkta brottet. Genom att den nya ansvarsbestämmelsen föreslås placerad i 4 & trafikbrottslagen blir redan 1 ;" första meningen i lagen om alkoholtttandningsprov — vari talas om misstanke om brott mot 4 s'trafikbrottslagen — automatiskt tillämplig. Någon ändring i l 5 lagen om alkoholutandningsprov behöver alltså inte göras för att nå det åsyftade resultatet.

Däremot behövs en ändring av bestämmelserna i 2 5 lagen om alkoholut- andningsprov. som avser rutinmässiga prov. om man önskar att dessa — i tillämpliga delar — skall gälla även förare av spårfordon på järnväg och tunnelbana. I promemorian förordas en sådan ändring. Det fall man främst har haft i åtanke är att det någon gång kan tänkas föreligga behov av att ta utandningsprov på en förare av ett järnvägsfordon eller ett tunnelbanetåg som har haft del i uppkomsten av en trafikolycka. även om någon konkret misstanke mot denne inte föreligger.

När det slutligen gäller frågan huruvida brott mot den nya ansvarsbe- stämmelsen bör inverka på gärningsmannens innehav av körkort framhålls i promemorian att reglerna i körkortslagen(1977: 477) om återkallelse och omhändertagande av körkort på många punkter direkt knyter an till be- stämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet i 4 & trafikbrottslagen. Med hänvisning till de rättsföljderi körkortshänseende som sålunda inträder för den som gör sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn ställs i promemorian frågan om konsekvenserna" bör bli desamma för den som begår motsvarande brott vid förande av ettjärnvägs- eller tunnelbanetåg. Med hänsyn till de principiella likheter som finns mellan de nu avsedda gärningarna och till att det inte torde kunna göras gällande att det är. ett tecken på större opålitlighet i nykterhetshänseende att köra bil under alkoholpåverkan än att under sådan påverkan köra tåg besvaras frågan jakande. De nämnda reglerna i

• Sida 9
•  Original

Prop. 1981/82: 204 9

körkortslagen bör alltså enligt promemorian gälla även vid trafiknykter- hetsbrott som begås vid förande av järnvägsfordon eller tunnelbanetåg. Några mindre ändringar i körkortslagen och i körkortsförordningen(1977: 722) föreslås för att detta syfte skall nås.

Promemorieförslagen har vid remissbehandlingen i princip tillstyrkts av samtliga instanser. En mindre justering beträffande frågan vilka spår- bundna fordon som bör omfattas av den nya regleringen har dock förordats av ett par instanser. Till deras yttranden och till några andra uttalanden från vissa remissinstansers sida återkommerjag strax.

För egen del godtar jag liksom remissinstanserna i princip författnings- förslagen i promemorian. Endast på ett par punkter finns det enligt min mening anledning att förordajusteringar. Detta innebär alltså att jag ställer mig bakom de överväganden och förslag som redovisas i promemorian. i den mån annat inte framgår av det följande.

Hovrätten för Västra Sverige har föreslagit att den nya ansvarsbestäm- melsen i 4 & trafikbrottslagen skall begränsas till att avse förare av sådana spårfordon på järnväg. tunnelbana eller spårväg. som är motordrivna. Hovrätten påpekar att nuvarande ansvarsbestämmelseri 4 & trafikbrottsla- gen har avseende endast på förare av fordon som drivs av motor. 1 avsaknad av utredning om förekommande typer av tramp- och handdrivna dressiner. olika arbetsfordon och andra spårfordon utan egen motor och om det sätt på vilket de används säger sig hovrätten tveka om lämpligheten av den föreslagna lösningen. Denna tvekan är delvis föranledd av de rättsföljder i körkortshänseende som är förbundna med förslaget. Enligt hovrättens mening kan starkt ifrågasättas om körkortslagens regler om återkallelse av körkort generellt bör slå till då fråga är om förande av inte motordrivna dressiner eller liknande fordon. Även S] har uttalat sig för en sådan begränsning av ansvarsregelns tillämpningsområde.

Enligt min mening bör man i den provisoriska reglering som det nu är fråga om rikta in sig på att avhjälpa den mest kännbara bristen på regler beträffande onykterhet inom den spårbundna trafiken. Jag ansluter mig därför till de nämnda remissinstanserna "och förordar att bestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet i 4 & trafikbrottslagen nu görs tillämpliga endast på — förutom spårvagnsförare — förare av "motordrivet" spårfor- don påjärnväg och tunnelbana. Därmed faller såvitt angårjärnvägstrafiken bl. a. diesellok, elektriska lok och ånglok in under regleringen. Frågan om straffansvaret bör utvidgas till att gälla även förare av icke motordrivna spårfordon får övervägas på nytt i samband med att den provisoriska regleringen förs över till den järnvägstrafiklag som planeras. Detsamma gäller frågan i vad mån andra funktionärer än förare bör omfattas av regleringen. I sistnämnda del vill jag emellertid erinra om att straffansvar för medverkan till brott enligt den bestämmelse som föreslås nu givetvis kommer att kunna ådömas enligt vanliga principer.

I betraktande av regleringens provisoriska karaktär anser jag det inte Tl Riksdagen I981/82. I saml. Nr 204

• Sida 10
•  Original

Prop. 1981/82: 204 10

nödvändigt att. såsom föreslagits i promemorian. göra några ändringar i nuvarande 4 5 1—3 mom. trafikbrottslagen. Den nya regeln bör i stället tas upp i ett nytt 4 mom. i paragrafen.

[ promemorian har uttalats att det påföljdssystem som i praxis har utvecklats vid tillämpning av trafikbrottslagen i stort sett synes kunna godtas också för de fall som här är aktuella. Det tilläggs att man naturligt- vis här som annars vid straffmätningen får beakta omständigheterna i det särskilda fallet. såsom föraruppgiftens svårhetsgrad. antalet passagerare o.d. Häremot har Svenska Lokmannaförbundet invänt att även en onykter förare av ett godståg eller ett ensamt lok kan åstadkomma avsevärda personskador. Straffmätningen bör därför enligt förbundet vara lika sträng vid all slags förartjänst i onyktert tillstånd. SJ har anfört liknande syn- punkter.

Själv kan jag till en början ansluta mig till det återgivna uttalandet i promemorian så till vida att de principer som i praxis har blivit vägledande för valet mellan frihetsberövande och icke frihetsberövande påföljd för rattfylleri i stor utsträckning torde kunna tillämpas även beträffande den nya formen av rattfylleri. Utrymmet för att vid rattfylleri anse att omstän- digheterna är mildrande och bestämma påföljden till böter torde dock vara mycket begränsat om man. som jag har förordat. inte i ansvarsbestämmel- sen tar med förande av icke motordrivna spårfordon. När en domstol skall mäta ut ett straff . t. ex. bestämma antalet dagsböter för rattonykterhet eller längden av ett fängelsestraff för rattfylleri. torde det vidare som framhålls i promemorian vara ofrånkomligt att hänsyn tas till omständigheterna i det särskilda fallet. En annan sak är att man i linje med vad lokmannaförbun- det har anfört givetvis genomgående måste beakta att riskerna för olyckor med personskador i allmänhet är mycket stora i de fall någon i alkoholpå- verkat tillstånd framför .ett motordrivet spårfordon. Jag vill tillägga att straffmätningen i det särskilda fallet också kan påverkas. om gärningsman- nen skall dömas även för brott enligt brottsbalken (jfr vad som ovan sagts beträffande gällande rätt).

Med anledning av ett uttalande vid remissbehandlingen av Svenska kommunalarbetareförbundet vill jag erinra om att. om åtgärd har vidtagits för att anställa åtal mot en arbetstagare. myndigheten inte får inleda eller fortsätta disciplinärt förfarande enligt LOA i fråga om förseelse som avses med åtgärden (14 kap. 3 & LOA).

När det sedan gäller lagen om alkoholutandningsprov bör naturligtvis denna anpassas till den avfattning av trafikbrottslagen som jag nyss har föreslagit. Mera tveksamt är om en av SJ ifrågasatt befogenhet för järn- vägstjänstemän i befälsställning att ta prov av aktuellt slag bör regleras i lagen om alkoholutandningsprov. Skall en sådan befogenhet införas. kan nämligen bl. a. övervägas om den inte bör avse även prov innan körningen påbörjas, något som inte kan ske enligt den nämnda lagen. Frågan kräver sålunda ytterligare överväganden. och-jag ärinte beredd att ta ställning till den i detta sammanhang.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1981/82: 204 11

Med anledning av ett annat remissuttalande villjag påpeka att det endast är punkterna ] och 2 i 2 5 första stycket lagen om alkoholutandningsprov som kan bli tillämpliga på förare av spårfordon genom det föreslagna tillägget i andra stycket: punkten 3 avser brott och förseelser som endast kan begås under förande av sådana motordrivna fordon som avses i 2 5 vägtrafikkungörelsen (l972:603). Av de två punkter som sålunda lagtek- niskt sett kan få tillämpning torde den som handlar om i förväg beordrade kontroller (punkten l)f. 11. inte bli aktuell i praktiken.

1 2 & lagen om alkoholutandningsprov bör slutligen uttrycket "fordons- lykta" bytas ut mot "lykta eller strålkastare”. Genom denna justering bringas lagtexten i överensstämmelse med ändringar som nyligen har vid- tagits i fordonskungörelsen (1972z595) och vissa andra regeringsförfatt- ningar (_SFS 1982: 12—15).

Vad slutligen gäller den ändring som behöver göras i körkortslagen bör en mindre justering ske i förhållande till promemorieförslaget.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

2. lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov,

3. lag om ändring i körkortslagen(1977: 477). Det vid 3 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet.

De föreslagna ändringarna är lagtekniskt sett så okomplicerade att det får anses klart att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Straff för onykterhet vid förande. av järnvägsfordon m.m.

- Dnr 346—82 JUS'I'ITIEDEPARTEMENTET PROMEMORIA 1982-02-09

1 Inledning

Några fall som har inträffat den senaste tiden har riktat uppmärksamhe— ten på att den som i alkoholpåverkat tillstånd framför ett järnvägsfordon. oavsett om det är fråga om ett vanligt lokdraget tåg. en motorvagn (räls- buss) eller annat fordon. ofta undgår straff. Frågan har också aktualiserats i riksdagen (mot. l98l/82: l68. 169. 868 och 92l). .

Straffbestämmelserna i 4 5 lagen (1951:649) om straff för vissa trafik- brott om rattfylleri och rattonykterhet gäller bara den som för "motordri- vet fordon" eller — efter ett tillägg år l976 — "spårvagn". I detta samman- hang förstås med "fordon" en "anordning . . .. som är inrättad för färd på marken och ej löper på skenor" ("2 & vägtrafikkungörelsen. l972: 603). Det finns inte några straffbestämmelser som direkt tar sikte på onykterhet vid förande av järnvägsfordon motsvarande dem som enligt 325å sjölagen (l89lz35 s. !. omtryckt 1975: l289) gäller för sjötrafiken och enligt l3 kap. 6 & luftfartslagen (l957: 297. omtryckt l979: 643) för lufttraliken.

F.n. torde straffrättsligt ansvar för den som under alkoholpåverkan framför tåg bara kunna komma i fråga under vissa speciella förhållanden. då någon särskild omständighet utöver själva körningen föreligger. De regler i brottsbalken (BrB) som i så fall främst torde kunna bli aktuella är bestämmelserna om vållande till annans död (3 kap. 7 så BrB). vållande till kroppsskada (3 kap. 8 & BrB) och allmänfarlig vårdslöshet (l3 kap. 6 & BrB).

För att någon av de nämnda bestämmelserna i 3 kap. BrB skall vara tillämplig krävs att någon har avlidit eller vållats kroppsskada som inte är ringa. För ansvar för allmänfarlig vårdslöshet krävs antingen att en olycka av visst kvalificerat slag har inträffat eller att fara för en sådan olycka har framkallats. I rättspraxis har antagits att den framkallade faran måste ha varit av konkret natur. t. ex. genom att föraren har kört såfort att det har förelegat risk för att tåget skulle spåra ur eller genom att han har fört tåget mot rött ljus. Om varken någon olycka inträffat under färden eller en konkret fara för olycka kan visas ha förelegat. torde en lokförare som i påverkat tillstånd har framfört ett tåg inte kunna fällas till ansvar enligt någon av brottsbalkens straffbestämmelser. Ett synsätt enligt vilket redan det förhållandet att lokföraren är alkoholpåverkad när han framför tåget

• Sida 13
•  Original

Prop. 1981/82: 204 13

innebär konkret fara i denna mening har hittills såvitt känt inte anlagts på frågan i praxis.

Såvitt gäller lokförare hos statens järnvägar (SJ) kan vidare erinras om att dessa hörde till den kategori tjänstemän, för vilka fram till den 1 januari 1976 de särskilda reglerna i brottsbalken om ämbetsbrott gällde. Om en sådan lokförare framförde ett tåg i alkoholpåverkat tillstånd, gjorde han sig skyldig till tjänstefel och kunde dömas till ansvar för detta. Tjänstefelsbe- greppet har genom 1975 års ämbetsansvarsreform numera avskaffats för den civila förvaltningen. De påföljder för tjänsteförseelse som har införts i lagen (1976: 600) om offentlig anställning (LOA) har i praktiken inte alltid ansetts kunna tillämpas vid förfaranden av det slag som avses nu.

I denna promemoria tas frågan upp om en ansvarsbestämmelse bör" införas mot trafikonykterhet inom järnvägstrafiken.

2 Gällande bestämmelser om onykterhet i trafik

Som ovan berördes finns ansvarsbestämmelser'om onykterhet i trafik i trafikbrottslagen, sjölagen och luftfartslagen .

Enligt 4 & trafikbrottslagen skall ansvar för rattfylleri ådömas den som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn har varit så påverkad av starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt har kunnat föra fordonet eller spårvagnen. Straffskalan upptar fängelse i högst ett år och, om omständigheterna är mildrande. böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma straff skall den förare dömas som har varit så påverkad som nyss har sagts av annat berusningsmedel. Ansvar för rattfylleri inträder vidare när någon fört motorfordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller mer. Uppgick blodalkoholhalten inte till 1.5 promille men översteg den 0,5 promille döms föraren för rattonykterhet till böter, dock lägst 10 dagsböter. eller fängelse i högst sex månader. Ansvar enligt promillereglerna gäller inte förare av motordrivet fordon. som är avsett att föras av gående.

I fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller som nämnts 325 & sjölagen . I lagrummet föreskrivs straff för den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen är tillämplig på all sjöfart.

Ansvar enligt 13 kap. 6 5 luftfartslagen gäller för den som för luftfartyg" eller utövar annan tjänst ombord och därvid är så påverkad av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen att han inte kan på betryggande sätt fullgöra vad som åligger honom. Bestämmelsen skall

• Sida 14
•  Original

Prop. 1981/82: 204 14

också tillämpas på trafikledare och flygmekaniker och dessutom på den som förrättar annan tjänst som regeringen med hänsyn till trafiksäkerheten bestämmer. Med stöd av det sist nämnda bemyndigandet har i 84 & luft- fartskungörelsen (1961:558) föreskrivits att ansvarsbestämmelsen skall äga tillämpning också på den som. fastän han inte har certifikat som flygmekaniker, efter tillsyn överlämnar luftfartyg till föraren eller annan såsom klart för flygning. .

De angivna bestämmelserna har kompletterats genom att luftfartsverket med stöd av 54 & luftfartskungörelsen har meddelat närmare föreskrifter _om alkoholförtäring m.m. i samband med flygning. Dessa föreskrifter (Bestämmelser för civil luftfart, intagna i Luftfartsverkets författningssam- ling 1980: 6) innehåller bl. a. att alkoholförtäring inte får ske under de åtta timmarna närmast före flygning. Föreskrifterna är naturligtvis inte bin- dande för en domstol som har att pröva en fråga om straffansvar enligt 13 kap. 6 & luftfartslagen.

Beträffande luftfartslagstiftningen kan påpekas att ett förslag till änd- ringar i denna har lagts fram av flyglagutredningen i betänkandet (Ds K 1981112—13) Reviderad luftfartslagstiftning. Några ändringar i sak i de hänseenden som har berörts här föreslås inte i betänkandet.

3 Tidigare utredningsförslag

Frågan om nykterhet inom järnvägstrafiken och annan spårbunden trafik har utretts flera gånger. Senast behandlades frågan av 1957 års trafiknyk- terhetskommitté i betänkandet (SOU 1965: 35) Nykterhet i trafik, Il, Luft- farten, Spårtrafiken. I det angivna betänkandet redovisas också (5. 63 f.) tidigare utredningar i samma ämne. '

I 1965 års betänkande föreslog 1957 års trafiknykterhetskommitté en särskild lag om trafiknykterhet inom järnvägs- och spårvägstrafik. Kom- mittén hade nämligen, främst med hänsyn till framkomna uppgifter om trafiknykterhetsförseelser inom detta trafikområde och om påföljderna för dessa, funnit att ett klart behov av lagstiftningsåtgärder förelåg. Härmed avsåg kommittén att uppgifter som inhämtats från SJ och Stockholms Spårvägar visade att antalet förseelser av personer i verklig ansvarsställ- ning inte var lågt, att promilletalen hos de ertappade hade varit mycket höga och att de ådömda disciplinpåföljderna hade varit utomordentligt ringa jämfört med de inom vägtrafiken utdömda straffen.

Kommittén föreslog att straffreglerna skulle konstrueras efter mönster av trafiknykterhetsbrotten för vägtrafiken. Två brottstyper föreslogs. För det svårare brottet upptogs en allmän brottsbeskrivning och en straffskala motsvarande vad som gäller för rattfylleri, dock utan någon promilleregel. Det mindre allvarliga brottet föreslogs bli konstruerat som en ren promille- förseelse med en gräns vid 0,4 promille och med samma straffskala som

• Sida 15
•  Original

Prop. 1981/82: 204 15

rattonykterhet. Straffreglerna föreslogs bli tillämpliga på förare. tågklare- rare och den som utövade annan tjänst som regeringen med hänsyn till trafiksäkerheten bestämde. En särskild straffregel. med böter i skalan. föreslogs för trafikbefäl, som underlät att ingripa mot trafiknykterhetsbrott av den grövre typen.

Kommitténs lagförslag inleddes med en allmän bestämmelse om att ingen får föra järnvägs— eller spårvägståg eller utöva vissa andra tjänster, om han på grund av alkoholförtäring eller påverkan av annat än alkoholhal- tiga drycker eller till följd av sjukdom eller uttröttning eller av annan sådan orsak inte kan fullgöra vad som åligger honom på ett betryggande sätt. Slutligen innehöll lagförslaget vissa bestämmelser om underrättelseplikt för domstolar m.fl. gentemot järnvägs- och andra spårföretag efter möns- ter av då gällande regler i vägtrafik- och luftfartskungörelserna.

Vid remissbehandlingen av betänkandet ställde sig remissinstanserna. såvitt gäller spårtrafiken. i huvudsak positiva till lagstiftningsåtgärder och ett flertal betonade behovet av sådana. Det övervägande antalet instanser anslöt sig till kommitténs bedömning att en särskild lag borde införas. medan någon instans ifrågasatte om inte bestämmelserna för spårtrafiken kunde inarbetas i trafikbrottslagen. När det gäller ansvarsreglernas närma- re utformning ansåg flera instanser att större likformighet med lagstiftning- en för vägtrafiken borde ha skapats. Beträffande påföljderna menade dock några instanser att dessa borde vara desamma som de som gäller för luftfarten. dvs. strängare än enligt kommittéförslaget.

Såvitt gällerjärnvägstraliken har kommittéförslaget inte lett till lagstift- ning. Som nämndes inledningsvis har däremot tratiknykterhetsreglerna i trafikbrottslagen med verkan fr.o.m. år 1976 gjorts tillämpliga också på spårvagnstrafik (prop. I975:22. TU 1975:l3. rskr 1975zl46). Denna lag- ändring grundades närmast på departementspromemorian (Ds K 1974z5) Tratikregler för spårvagnstrafik, m.m. '

4 Överväganden

4.1 Behovet av lagstiftning

Som nämnts inledningsvis finns f.n. ansvarsbestämmelser för tralik-' onykterhet inte bara i fråga om trafik på vägarna utan även med sikte på trafik till sjöss och i luften. [ samtliga fall är den grundläggande regeln konstruerad så att ansvar inträder om gärningsmannen är så påverkad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att han inte kan fullgöra sin uppgift på betryggande sätt. Den grundläggande regeln har kompletterats genom promillebestämmelser för vägtrafikens del och genom bestämmel- ser om förbud mot alkoholförtäring under viss tid före färd såvitt gäller lufttrafiken.

De aktuella bestämmelserna i trafikbrottslagen gäller endast föraren,

• Sida 16
•  Original

Prop. 1981/82: 204 16

även om naturligtvis ansvar för medverkan kan ifrågakomrna. Bestämmel- serna i sjölagen och i luftfartslagen tar sikte på en vidare personkrets. Straflbestämmclserna i 325 ä sjölagen omfattar "den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss". Bestämmelseni 13 kap. 6 åluftfartslagen går ett steg längre och omfattar inte bara den som för luftfartyg eller utövar annan tjänst ombord utan också "trafikledare och flygmekaniker. så ock den som förrättar annan tjänst som regeringen med hänsyn till traliksäkerheten bestämmer".

Behovet att på de nämnda trafikområdena motverka onykterhet i trafi- ken genom ansvarsbestämmelser är oomstritt. Straffansvaret har ett starkt stöd i allmänhetens rättsmedvetande och är oundgängligt från trafiksäker- hetssynpunkter. Att samma skäl talar för en ansvarsbestämmelse på järn- vägstrafikens område. åtminstone vad avser förare. kan knappast bestri- das. Uppenbart är att den nedsatta omdömes- och reaktionsförmåga som följer med alkoholförtäring eller annan berusning gör att en tågförare lättare än annars riskerar att inte observera signaler eller andra hinder i trafiken, att köra för fort eller att begå andra fel som kan leda till tågolyc- kor.

Att straffrättsligt ansvar för den som framför järnvägsfordon under alkoholpåverkan inte har införts kan kanske delvis förklaras av att man ansett det tillräckligt om sådana gärningar kan beivras på disciplinär väg. Det överväldigande flertalet lokförare, de som är anställda hos SJ. är ju underkastade det disciplinansvarssystem som gäller för statstjänstemän.

Emellertid påpekade redan 1957 års trafiknykterhetskommitte'. som ' ovan angetts. att en ordning med disciplinär bestraffning leder till att onykterhet inomjärnvägstraliken bestraffas mycket lindrigare än onykter- het inom vägtrafiken. Härtill kommer att det nuvarande disciplinansvars- systemet har visat sig svärtillämpat för de fall som det här gäller. Om den praxis som f.n. tillämpas vad gäller disciplinansvar för lokförare som ertappas alkoholpåverkade i tjänsten har från SJ inhämtats följande.

Enligt SJ måste bestämmelserna i 10 kap. LOA om disciplinpåföljderna varning och löneavdrag för tjänsteförseelser och bestämmelserna i 11 kap. om avskedande tillämpas med beaktande av de långtgående förpliktelser som staten som arbetsgivare har påtagit sig när det gäller stödåtgärder för statsanställda som har eller kan förväntas få svårigheter att behålla en anställning på grund av fysiskt. psykiskt eller socialt arbetshinder. Enligt förordningen (1979: 518. ändrad senast 1981 : 734) om arbetshandikappade i statligt reglerad anställning. m.m. skall arbetsgivaren. bl.a. ifall då arbets- tagaren själv begär det eller denne _visar sig ha svårigheter att klara sina arbetsuppgifter. göra en s.k. rehabiliteringsutredning och så snart som möjligt genomföra den arbetsvård som behövs. Syftet med dessa åtgärder är bl.a. att den arbetshandikappade, t.ex. en anställd med alkoholpro- blem. skall kunna behålla sin anställning.

Om en SJ-anställd påträffas alkoholpåverkad i tjänsten och blir föremål

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82: 204 17

för hjälpinsatser i enlighet med den återgivna regleringen. brukar enligt vad SJ uppger inte någon disciplinpåföljd ådömas. Skillnad görs inte mellan lokförare och annan personal i s.k. säkerhetstjänst samt övrig personal: Skälet för denna praxis är bl. a. att det har bedömts som föga ändamålsen- ligt att ingripa med varning eller löneavdrag mot en anställd med alkohol- problem. om man inte — vid återfall — kan avskeda honom. Om t. ex.'en lokförare påträffas alkoholpåverkad i tjänsten. blir han självfallet omedel- bart avstängd från loktjänst och annan s.k. säkerhetstjänst tills vidare. Frågan om disciplinansvar aktualiseras emellertid bara i sådana fall där det antingen framgår att nykterhetsförseelsen är en engångsföreteelse eller där den anställde vägrar att medverka till rehabiliterande åtgärder trots att sådana behövs. Enligt SJ:s erfarenhet leder de tillämpade principerna till att man avstår från disciplinpåföljd i flertalet av de fall där anställda påträffas alkoholpåverkade i tjänsten.

Nuvarande rättsläge kan alltså sammanfattas så att en lokförare som ertappas med att framföra tåg under alkoholpåverkan ofta undgår både straffansvar och disciplinansvar. Detta måste med hänsyn till att lokföra- ren regelmässigt har ansvar för ett stort antal människors liv och hälsa betraktas som stötande. Att en allmän ansvarsbestämmelse mot trafik- onykterhet ijärnvägstrafik behövs synes sålunda klart.

4.2 Utgångspunkter för en ny reglering

När man överväger att införa straffansvar för onykterhet ijärnvägstrafik uppkommer bl.a. frågor om vilka färdmedel regleringen bör gälla. vilka kategorier av funktionärer den bör avse och hur nykterhetskravet bör vara utformat. ' '

Vad avser den första frågan är det till en början klart att fordon som går på järnväg bör omfattas. Andra spårbundna fortskaffningsmedel än järn- vägsfordon och spårvagnar — t. ex. berg- och dalbanor och interna tran- sportbanor inom industrin — bör i princip lämnas utanför en ny reglering. En naturlig avgränsning blir nämligen att denna tar sikte på den allmänna trafiksäkerheten.

Om straffansvar i enlighet med det anförda kommer att gälla både för järnvägstrafik och spårvägstrafik torde dock några sakliga skäl knappast- kunna åberopas för att inte också tunnelbanetratiken bör tas med i den nya regleringen. Här förordas en sådan lösning. '

När det sedan gäller att bestämma vilken krets av funktionärer som av trafiksäkerhetsskäl vid straffansvar bör åläggas att vara nyktra i sin tjäns- teutövning. är det självklart att regleringen bör omfatta den som för det fordon som är aktuellt.

I likhet med vad som är fallet med sjö- och. framför allt. lufttrafiken (jfr avsnitt 4.1 ) är det dock tydligt att. även andra personalkategorier har" tjänsteuppgifter av betydelse för trafiksäkerheten på de nu aktuella områ-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82: 204 18

dena. Här kan erinras om att det i 1965 års betänkande föreslogs att — förutom förare — även tågklarerare skulle omfattas av bestämmelserna i den då föreslagna lagen. Härutöver föreslogs — efter mönster av reglering- en på luftfartens område — att regeringen skulle bemyndigas att med hänsyn till trafiksäkerheten bestämma att ytterligare personalkategorier fördes in under regleringen.

Uppenbart är att det är avsaknaden av en ansvarsbestämmelse för föraren av ett järnvägsfordon (tunnelbanetåg) som är den mest kännbara bristen f. n. Frågan om straffansvar bör utsträckas också till andra katego- rier och vilka som i så fall bör komma i fråga förtjänar övervägas ytterliga- re. Här föreslås följaktligen att straffansvar t. v. åläggs endast förare.

Av de grundläggande frågorna återstår att ta ställning till vilket nykter- hetskrav som bör ställas upp.

När 1957 års trafiknykterhetskommitté behandlade detta spörsmål. ställ- de sig kommittén frågan om strängare eller mildare nykterhetskrav borde gälla inom spårtrafiken än inom vägtrafiken eller om samma fordringar borde uppställas inom de båda områdena (SOU 1965; 35 s. 78). Kommittén fann för sin del att underlag för en vederhäftigjämförelse saknades. Enligt kommittén var det svårt att hävda att spårtrafiken generellt sett borde påkalla en strängare reglering. Å andra sidan. menade kommittén. syntes det i lika hög grad saknas motiv för att kräva mindre i nykterhetshänseende inom spårtrafiken. Kommittén stannade därför för meningen att man borde utgå från att samma krav på nykterhet borde uppställas inom båda de nämnda trafikområdena.

Kommitténs utgångspunkt att vad gäller kravet på nykterhet jämställa spårtrafiken med vägtrafiken — och alltså inte t. ex. med sjö- eller lufttrafi- ken — lämnades utan erinran under remissbehandlingen. De invändningar som framfördes gick i allmänhet ut på att en ännu större överensstämmelse med trafikbrottslagens bestämmelser än i kommittéförslaget borde efter- strävas när man detaljutformade ansvarsregler för spårtrafiken.

Det är tydligt att den utformning som har getts ansvarsbestämmelserna om förare i trafikbrottslagen —- en allmän påverkansregel kompletterad av promillebestämmelser samt en uppdelning i ett allvarligare och ett lindri- gare brott — ganska väl skulle passa också för en reglering av ansvaret för förare av järnvägsfordon och tunnelbanetåg. Som 1957 års trafiknykter- hetskommitté påpekade torde det saknas underlag för att vad gäller nykter- hetskravet göra skillnad mellan ansvaret för förare av motordrivna fordon på väg och förare av t. ex. ett tåg eller en rälsbuss. Inte heller i övrigt är förhållandena så olika att de motiverar skillnader i regleringen. Tvärtom får det anses naturligt att ansvarsbestämmelserna så långt möjligt är lika i sak. Den närmare utformningen av ansvarsbestämmelserna i 4 & trafik- brottslagen bör alltså i princip tjäna som förebild för en reglering av ansvaret för förare av järnvägsfordon och tunnelbanetåg. Även det på- följdssystem som i praxis har utvecklats vid tillämpning av trafikbrottsla-

• Sida 19
•  Original

Prop. 1981/82: 204 19

gen synes i stort sett kunna godtas också för de fall som här är aktuella. Naturligtvis får här som annars omständigheterna i det särskilda fallet — såsom föraruppgiftens svårhetsgrad. antalet passagerare o.d. — beaktas vid straffmätningen.

4.3 Formen för en ny reglering

Ansvarsbestämmelser av det slag som det här är fråga om skallju enligt regeringsformen beslutas genom lag. Det finns inte f. n. någon allmän lag om järnvägstrafik, något som kanske till en del är en förklaring till att den aktuella lagstiftningsfrågan inte tidigare har lösts. När det gäller att nu välja en utväg synes i första hand två alternativ kunna komma i fråga. Antingen kan bestämmelserna tas in i den järnvägstrafiklag. som f.n. förbereds inom justitiedepartementet på grundval av betänkandet (SOU 1980: 37) Ny järnvägslagstiftning 11. eller kan de placeras i trafikbrottsla- gen.

Ett huvudsyfte med den planerade nya järnvägstrafiklagen är enligt det nyssnämnda betänkandet att göra järnvägsrätten lättare överskådlig ge- _ nom att till en lag sammanföra regleringen av centrala frågor rörande järnväg. tunnelbana och spårväg. Den nya lagen. som är tänkt att ersätta fem äldre författningar omjärnvägstrafik, avses främst innehålla civilrätts- liga bestämmelser men torde också få ett offentligrättsligt inslag (regler om ordning och säkerhet inom järnvägsområde). Ett förslag i detta lagstift- ningsärende kan beräknas bli framlagt för lagrådets granskning tidigast under hösten 1982. vilket torde innebära att en ny lag knappast kan träda i kraft förrän den ] januari 1984.

- Klart är att goda skäl talar för att ansvarsbestämmelser om onykterhet i järnvägstrafik placeras i den centrala författningen inom järnvägsrätten på motsvarande sätt som för sjötrafikens del har skett i sjölagen och beträf- fande lufttrafiken i luftfartslagen. Man får med en sådan lösning också ett naturligt utrymme för eventuella bestämmelser om ansvar för andra än förare; i 4 5 trafikbrottslagen finnsju bara straffbestämmelser riktade mot föraren. Trafikbrottslagen skulle vidare inte behöva utvidgas i förhållande till det tillämpningsområde som lagen åtminstone i princip har f. n.. nämli- gen vägtrafiken. Att observera i detta sammanhang är att. när spårvägstra— fiken år 1975 fördes in under lagen. detta inte bara gällde trafiknykterhcts- bestämmelserna i 4 & utan hela lagen och att det skedde med motiveringen att spårvagnar - i motsats till järnvägs- och tunnelbanetåg — i stor ut— sträckning går fram på gator och liknande platser tillsammans med den trafik som redan tidigare reglerades av lagen.

Den nya järnvägstrafiklagen kan emellertid som nämnts sannolikt inte träda i kraft förrän den I januari 1984. Det nuvarande rättsläget får beteck— nas som så otillfredsställande att det inte ter sig försvarligt att avvakta med en lagändring till dess.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1981/82: 204 20

En provisorisk lösning skulle vara möjlig att åstadkomma. om man ändrar 4 & trafikbrottslagen så att den blir tillämplig också vid förande av järnvägsfordon och tunnelbanetåg. De sakliga lösningar som här har föror- dats ( avsnitt 4.2 ) överensstämmer nämligen med trafikbrottslagens. Det förhållandet att trafikbrottslagen f.n. avser endast vägtrafiken kan inte rimligen anses utgöra något avgörande hinder mot en sådan övergångslös- ning.

[ enlighet med vad som nu har anförts bör de nya bestämmelserna om straff för förande av järnvägs- och tunnelbanetåg övergångsvis placeras i trafikbrottslagen. Förutsättningar torde i så fall finnas för en lagändring med ikraftträdande redan den I juli 1982. Ansvarsbestämmelserna bör sedan kunna flyttas över till den planerade järnvägstrafiklagen antingen i samband med dennas tillkomst eller också i annat lämpligt sammanhang. I samband därmed bör närmare övervägas om regleringen bör kompletteras med ansvarsbestämmelser för ytterligare personkategorier. Eventuellt kan det vara lämpligt att i det sammanhanget även i övrigt bygga ut regleringen något i förhållande till vad placeringen i trafikbrottslagen medger. t.ex. med en bestämmelse om allmänna krav på nykterhet m.m. för berörd personal inom järnvägen och tunnelbanan (jfr 19 & vägtrafikkungörelsen. 5 kap. 10 & luftfartslagen och 1 & förslaget till lag om trafiknykterhet ijärn- vägs- och spårtrafik m.m. i 1965 års betänkande).

Den lagtekniska lösning som förefaller mest lämplig för att man skall nå fram till den avsedda utvidgningen av 4 & trafikbrottslagen är att det i paragrafens 3 mom. förs in en ny mening av det innehållet att bestämmel- serna i 1 och 2 mom. gäller även spårfordon påjärnväg. tunnel/mna eller spårväg. Redaktionellt bör då ”spårvagn" tas bort från 1 och 2 mom. i paragrafen.

Tolkningen av begreppen "järnväg". "tunnelbana” och "?spårväg” torde inte bereda några större svårigheter. Här kan nämnas att dessa begrepp i det nyssnämnda betänkandet Ny järnvägslagstiftning II har ansetts ha en sådan stadga att de har föreslagits ligga till grund för en reglering av järnvägsrätten utan någon legal definition (SOU 1980: 37 s. 62 f.). ] begreppet "järnväg" ligger bl.a. att det skall vara fråga om en spåranläggning som kan användas för en inte alltför kort-förflyttning av passagerare eller gods. Utanför begreppet faller t. ex. i praktiken anlägg- ningar längs vilka lyftkranar. traverser eller liknande anordningar förflyttar sig. '

Normalt ligger i begreppet järnväg också att en längs spåren rörlig kraftkälla utnyttjas. Tilljärnväg har emellertid även ansetts vara att hänfö- ra en spårbunden bergbana. som drivs från en fast kraftkälla (prop. 1975/ 76: 7 s. 54 och 57). Men föraransvar enligt den här förordade regleringen torde ändå i praktiken vara uteslutet vid driften av en sådan bergbana eftersom förare i vanlig mening regelmässigt saknas, åtminstone här i landet.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82: 204 ' 21

Andra anordningar som anses falla utanför begreppet järnväg är berg- och dalbanor och andra spårbundna attraktioner på nöjesfält och trans- portanordningar inom ett fabriksområde, vilka inte står i förbindelse med ett större järnvägsnät utanför området. En museijärnväg räknas däremot som järnväg.

Vilka anläggningar som är att hänföra till "spårväg" avgörs i regel med ledning av den för anläggningen gällande koncessionen (jfr 1 %$ förordning- en /1967: 604: omtryckt 1975: 612/ om enskilda järnvägar. tunnelbanor och spårvägar). En anläggning för lokal trafik med koncession som spårväg anses dock som tunnelbana. om trafiken i sin helhet går på egen. från annan trafik väl avskild banvall och anläggningen är fri från korsning i samma plan med annan trafik;

"Spårfordon" är alla slags fordon som trafikerar någon del av de här angivna spåranläggningarna. Det saknar betydelse om fordonet framförs utan passagerare och gods. Ansvar kan alltså — när det gäller järnväg — komma i fråga för föraren av t.ex. växellok, reparationståg eller olika typer av dressiner.

Uttrycket ”spårfordon" har hittills inte använts i lagstiftningssamman- hang men torde inte erbjuda några tolkningssvärigheter. Det bör anmärkas att spårfordon inte är "fordon” i den mening som avses i 2 & vägtrafikkun- görelsen (jfr avsnitt 1). -

4.4 Övriga frågor

Här skall kort beröras två andra frågor. som bör beaktas vid införande av straffansvar för den som framför järnvägs- eller tunnelbanetåg i påver- kat tillstånd. Den första gäller om lagen (1976: 1090) om alkoholutand- ningsprov bör tillämpas i fråga om det nya brottet. den andra huruvida brott mot den nya ansvarsbestämmelsen bör inverka på gärningsmannens innehav av körkort.

Enligt I 5 första meningen lagen om alkuholutan(brings—prov får sådana prov företas på den som skäligen kan misstänkas för brott som avses i 4 5 trafikbrottslagen. Detsamma gäller enligt paragrafens andra mening även annat brott. varå fängelse kan följa, om provet kan ha betydelse för utredning om brottet. Så långt överensstämmer lagens regler i princip med vad som gäller i allmänhet om kroppsbesiktning i brottmål enligt rätte- gångsbalken (28 kap. 12 å). Alkoholutandningsprov får emellertid enligt lagens 2 %$ också rutinmässigt företas på — en förare av motordrivet fordon som stoppas vid en i förväg beordrad

trafikkontroll. '

— den som kan antas under förande av motordrivet fordon ha med eller utan skuld haft del i uppkomsten av en trafikolycka. — den som kan misstänkas för att under förande av motordrivet fordon ha begått brott enligt 1—3 5.5 trafikbrottslagen eller vissa enligt vägtrafik- kungörelsen straffbelagda förseelser.

• Sida 22
•  Original

Is) ["J

Prop. 1981/82: 204

Att det vid konkret misstanke om brott mot den nya ansvarsbestämmel- sen för lokförare m.fl. måste finnas möjlighet att ta alkoholutandningsprov för att. om detta är positivt. sedan ta blodprov och därigenom utreda det misstänkta brottet står helt klart. Genom att den nya ansvarsbestämmelsen föreslås placerad i 4 & trafikbrottslagen, blir redan 1 5 första meningen i lagen om alkoholutandningsprov automatiskt tillämplig. Någon ändring i denna paragraf behöver alltså inte göras för att nå det åsyftade resultatet.

Vad sedan gäller de bestämmelser i lagen om alkoholutandningsprov som avser rutinmässiga prov (2 5) har dessa uppenbarligen inte samma aktualitet inom järnvägs- och tunnelbanetrafiken som inom vägtrafiken. Något behov av särskilda, i förväg beordrade tralikkontroller finns sålunda knappast på detta område. Däremot kan det någon gång tänkas föreligga behov av att ta utandningsprov på en förare av ett järnvägsfordon eller ett tunnelbanetåg som har haft del i uppkomsten av en trafikolycka, även om någon konkret misstanke mot denne inte föreligger. Det synes därför följdriktigt att i 2 å andra stycket ta in en regel om att vad som i första stycket föreskrivs om förare av motordrivet fordon även i tillämpliga delar gäller förare av spårfordon påjärnväg. tunnelbana eller spårväg. Vad som i andra stycket f. n. föreskrivs om spårvagn kan då utgå.

Grundläggande bestämmelser om körkort för vissa motordrivna fordon finns i körkortslagen (1977z477). Häri regleras bl.a. för vilka fordon som körkortskrav gäller samt förutsättningarna för erhållande och återkallelse av körkort. I de sist nämnda hänseendena spelar vad som är känt om en persons levnadssätt i fråga om nykterhet en väsentlig roll. När det gäller grunderna för återkallelse av körkort och bestämmelserna i anslutning härtill finns en utförlig reglering. som på många punkter knyter direkt an till trafikbrottslagens ansvarsbestämmelser. särskilt dem i 4 5 om rattfyl- leri och rattonykterhet. Så anges t.ex. som en grund'för att återkalla ett körkort att körkortshavaren har brutit mot 4 s trafikbrottslagen (165 1 andra ledet). l fråga om interimistiskt återkallande av körkort sägs att sådant återkallande skall ske bl. a. om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas slutligt på den nyss angivna grunden i 16 5 (19 5). S. k. spärrtid skall vid brott som avses i 4 5 1 mom. trafikbrottsla- gen bestämmas till lägst ett år (21 å andra meningen). Den som döms för rattonykterhet och vars promillehalt i blodet inte uppgick till 0.8 kan under vissa förutsättningar i övrigt undgå att få sitt körkort återkallat och i stället få varning (22 å andra stycket). Slutligen bör nämnas att även 23 (i kör- kortslagen. som reglerar i vilka fall ett körkort skall omhändertas i avvak- tan på beslut i körkonsfrågan. direkt hänvisar till bestämmelserna i 4 & trafikbrottslagen.

Med hänvisning till de rättsföljder i körkortshänseende som sålunda inträder för den som gör sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn kan man ställa frågan om konsekvenserna bör bli desamma för den som begår motsvarande brott

• Sida 23
•  Original

_Prop. 1981/82: 204 23

vid förande av ett järnvägs- eller tunnelbanetåg. Med hänsyn till de princi- piella likheter som finns mellan de nu avsedda gärningarna och till att det inte torde kunna göras gällande att det är ett tecken på större opålitlighet i nykterhetshänseende att köra bil under alkoholpåverkan än att under sådan påverkan köra tåg bör de regler i körkortslagen som ovan har redovisats gälla även vid trafiknykterhetsbrott som begås vid förande av järnvägsfordon eller tunnelbanetåg.

Om som här har förordats bestämmelser om trafikonykterhet vid föran- de av tåg eller tunnelbanetåg t.v. tas in i 4 & trafikbrottslagen. erfordras bara en mindre redaktionell ändring i 23 & körkortslagen för att denna lags regler om rattfylleri och rattonykterhet generellt skall bli tillämpliga också på de nya typerna av dessa brott. En motsvarande ändring torde få vidtas i 83 & körkortsförordningen ( 1977: 722). som handlar om att underrättelser om vissa domar skall sändas till den centrala körkortsmyndigheten (trafik- säkerhetsverket). Det kan tilläggas att körkortslagens hänvisningar till andra brott i trafikbrottslagen än dem i 4 5 eller till förseelser mot andra regler inom vägtrafikregleringen givetvis inte kommer att bli tillämpliga på förseelser som begås vid framförande av järnvägsfordon eller tunnelbane- tåg.

Avslutningsvis kan tillfogas att någon formellt reglerad skyldighet för domstol att underrätta den dömdes arbetsgivare för det fall att någon har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet genom att förajärnvägs- eller tunnelbanetåg inte torde behövas. Man torde kunna utgå från att arbetsgivaren i dessa fall på ett långt tidigare stadium får reda på vad som har förevarit och då vidtar de åtgärder — t. ex. omplacering — som erford- ras.

5 Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen ( 1951:649 ) om straff för vissa trafikbrott.

2. lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov.

3. lag om ändring i körkortslagen (1977: 477).

4. förordning om ändring i körkortsförordningen (1977: 722). Författningsförslagen fogas till denna promemoria som bilaga. De föreslagna bestämmelserna synes inte behöva kommenteras i vidare mån än som har skett i det föregående.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1981/82: 204

1 Förslag till

24

Undw'bilagu

Lag om ändring i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs att 4 5 lagen (1951 : 649) om straff för vissa trafik- brott skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4s'

] mom. Den som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad av starka dryc- ker. att det kan antagas. att han icke på betyggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen. dömes för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller. där omständigheterna är mildrande, till böter. dock lägst tju- gofem dagsböter.

1 mom. Den som vid förande av motordrivet fordon varit så påver- kad av starka drycker. att det kan antagas. att han icke på betryggan- de sätt kunnat föra fordonet. dömes. för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller. där omständigheterna är mildrande. till böter. dock lägst tju- gofem dagsböter.

Till samma straff dömes föraren. om han av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts.

Den som fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver. skall anses ha varit så påverkad av star- ka drycker under färden. som i första stycket sägs.

2 mom. Är det ej styrkt. att föra- re av motordrivet fordon eller spår- vagn var så påverkad. som i | mom. första stycket sägs. men har han fört fordonet eller spårvagnen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentra- tionen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0.5 men ej till 1.5 promille. dömes till böter. dock lägst tio dagsböter. eller fängelse i högst sex månader.

3 mom. Vad som sägs i 1 mom. tredje stycket och 2 mom. gäller ej förare av motordrivet fordon. som är avsett att föras av gående.

Den som fört motordrivet fordon efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentra- tionen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1.5 promille eller däröver. skall anses ha varit så på- verkad av starka drycker under får- den. som i första stycket sägs.

2 mom. Är det ej styrkt. att föra- re av motordrivet fordon var så på- verkad. somi [ mom. första stycket sägs. men har han fört fordonet ef- ter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentra- tionen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0.5 men ej till 1.5 - promille. dömes till böter. dock lägst tio dagsböter. eller fängelse i högst sex månader.

3 mom. Bestil/nnu)/serna [ I ()(/1.7 mom. gäller r'lvenfr'irure uv spårfor- don på järnväg. tunnelbana eller .vpärt'äg. Vad som sägs i 1 mom. tredje stycket och 2 mom. gäller ej förare av motordrivet fordon. som är avsett att föras av gående.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1982.

' Senaste lydelse 1978: 92.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1981/82: 204

lx) '_II

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1976:1090 ) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs att 2 .5 lagen (l976:lO90) om alkoholutandnings- prov skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 ä'

Alkoholutandningsprov får rutinmässigt företagas på

l. förare av motordrivet fordon som stoppas vid i förväg beordrad trafikkontroll.

2. den som kan antagas under förande av motordrivet fordon ha. med eller utan skuld. haft del i uppkomsten av trafikolycka.

3. den som kan misstänkas för att under förande av motordrivet fordon ha begått brott enligt l—3 5 lagen (l95]:649) om straff för vissa trafikbrott eller sådan enligt vägtrafikkungörelsen (l972:603) straflbelagd förseelse som avser

a. färdhastighet. b. skyldighet att stanna fordon. c. skyldighet att ha föreskriven fordonslykta tänd.

Bestämmelserna i första stycket Bestämmelserna i första stycket om förare av motordrivet fordon om förare av motordrivet fordon gäller även förare av spårvagn. De gäller i tillämpliga delar" även förare gäller ej förare av motordrivet for- av spårfordon på järnväg. tunnel- don. som är avsett att föras av bana eller spårväg. De gäller ej fö— gående. ' rare av motordrivet fordon. som är

' ' avsett att föras av gående.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1982.

' Senaste lydelse 1978293.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1981/82: 204 26

3 Förslag till Lag om ändring i körkortslagen (1977: 477)

Härigenom föreskrivs att 23 & körkortslagen (l977z477) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 s*

Om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne, eller om han till följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsättningar att föra kör- kortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt. skall körkortet omhändertas.

Misstänks att körkortshavaren vid förande av ett matordrivetjbr- den eller en spårvagn har brutit mot 4 %$ lagen (l95l1649) om straff för vissa trafikbrott. och hade han före färdens slut förtärt starka dryc- ker i sådan mängd att alkoholkon- centrationen i hans blod uppgick till .

minst 0.5 promille under eller efter färden. skall körkortet omhänder- tas sedan analysbeviset har erhål- lits. Är det fråga om ett brott mot 4 5 2 mom. nämnda lag. men upp- gick alkoholkoncentrationen inte till 0.8 promille. skall körkortet inte omhändertas om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande.

Misstänks att körkortshavaren har brutit mot 4 & lagen (l95l2649l om straff för vissa trafikbrott. och hade han före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod uppgicktill minst 0,5 promille un- der eller efter färden. skall körkor- tet omhändertas sedan analysbevi- set har erhållits. Är det fråga om ett brott mot 4 5 2 mom. nämnda lag. men uppgick alkoholkoncentra- tionen inte till 0.8 promille. skall körkortet inte omhändertas om om- ständigheterna vid brottet kan anses mildrande.

Denna lag träder i kraft den ljuli l982.

' Senaste lydelse 19801977.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1981/82:204 27 4 Förslag till

Förordning om ändring i körkortsförordningen (1977: 722)

Härigenom föreskrivs att 83 & körkortsförordningen (1977: 722) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

83 s'

Rikspolisstyrelsen skall underrätta traliksäkerhetsverket om dom. be- slut. strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot varigenom kör- kortshavare. innehavare av traktorkort. innehavare av utländskt körkort eller någon för vilken spärrtid löper har funnits skyldig till

1. brott mot lagen ( 1951:649 ) om 1. brott mot l—3 eller 5 .5 lagen straff för vissa trafikbrott. om brot- ( 1951:649 ) om straff för vissa tra- tet har begåtts vid förande av mo- fikbrott. om brottet har begåtts vid tordrivet fordon eller spårvagn. förande av motordrivet fordon eller

spårvagn. eller brott nmt 4 st" sam- ma lag.

2. annat brott vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn utom brott mot 3 5 lagen tl97l:965) om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands. överträdelse av 72 ss eller 9 eller 74 & första stycket l eller 3 vägtrafikkun- görelsen (1972: 603).

3. brott mot narkotikastrafflagen(1968: 64) eller brott mot lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling i fråga om narkotika som avses i 1 så narkotikaförordningen (1962: 704). '

4. olovligt tillgrepp av motordrivet fordon.

5. brott mot 21 kap. 13 eller 14ä brottsbalken . om den dömde vid brottets begående har varit berusad så att det har framgått av hans åt- börder eller tal.

6. brott mot 3 kap. 1. 2. 5. 6. 7. 8 eller 9 S' brottsbalken eller någon av dessa paragraferjämte 3 kap. 10 & brottsbalken .

7. brott mot 4 kap. brottsbalken .

8. brott mot 6 kap. 1 eller 2 så brottsbalken eller 6 kap. 1 och 10 åå brottsbalken .

9. brott mot 8 kap. 5 eller 6 & brottsbalken eller någon av dessa paragra— ferjämte 8 kap. 12 & brottsbalken.

10. brott mot 13 kap. brottsbalken . 11. brott mot 17 kap. 1. 2. 4 eller 5 s brottsbalken . I fråga om brott som avses under 6— 1 1 skall underrättelse lämnas endast om annan påföljd än böter har ådömts.

Underrättelse enligt första stycket skall lämnas även i fråga om beslut enligt 20 kap. 7 & rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning att ej tala å brott. Gäller beslutet brott som avses i första stycket 6— 11 skall underrättelse lämnas endast om brottet enligt åklaga- rens bedömande skulle ha lett till annan påföljd än böter.

Beträffande innehavare av utländskt körkort skall underrättelse lämnas endast om innehavaren är kyrkobokförd i landet.

Denna förordning träder i kraft den ljuli 1982.

' Senaste lydelse 1981 : 94.

• Sida 28
•  Original

Prop. l981/82:204 28 Bilaga .? Sammanställning av remiSsyttrandena

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian (Dnr 346—82) Straff för onykterhet vid förande av järnvägsfordon m. m. avgctts av riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen. hovrätten för Västra Sverige. 'statens järnvägar (SJ), AB Storstockholms Lokaltrafik (SL). Statsanställdas förbund. Svenska Konthnalarbetareförbundet och Svenska Lokmannaförbundet. Härutöver har en skrivelse inkommit från företagsläkaren vid SJ Eva Tibell.

Rikspolisstyrelsen har överlämnat yttranden från Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer samt från polisstyrel- serna i Stockholms. Göteborgs och Norrköpings polisdistrikt.

Remissyttrandena

Allmänt

Förslaget att straffbestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet i trafikbrottslagen skall bli tillämpliga även på förare av järnvägs- och tun- nelbanetåg tillstyrks enhälligt av remissinstanserna. Hovrätten för Västra _ Sverige och SJ förordar dock att förare av icke motordrivna spårfordon undantas. Även de föreslagna ändringarna i lagen (1976: 1090) om alkohol— utandningsprov. körkortslagen (1977: 477) och körkortsförordningen (1977: 722) tillstyrks allmänt.

Behovet av lagstiftning

Behovet av den föreslagnalagstiftningen understryks allmänt. Enligt RÅ finns sedan länge behov av en lag som med straffsanktioner träffar den som är berusad vid förande av järnvägs- eller tunnelbanetåg. Detta gäller särskilt som föraren regelmässigt har ansvar för ett stort antal personers liv och hälsa. Det är enligt RÅ värdefullt att ansvarsreglerna till förhindrande av onykterhet vid förande avjärnvägs- och tunnelbancfordon är lika effektiva som motsvarande bestämmelser på andra trafikområden.

Nuvarande rättsläge; där straffbestämmelser mot onykterhet finns för vägtrafik. sjötrafik och lufttraftk men inte för den spårbundna trafiken utom spårvägarna. måste enligt Svenska Kommanalarbetard't'irbundet be- traktas som både ett förbiseende och en uppenbar brist. Detta gäller enligt förbundet inte minst ur säkerhetssynpunkt. ,

Även polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anser det otillfredsställan-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1981/82: 204 29

de att samhället i praktiken ej kan reagera adekvat på så allvarliga gärning- ar som onykterhet vid framförande av järnvägs- och tunnelbanetåg. En kriminalisering är därför av värde ur preventiv synpunkt och resenärerna torde också uppfatta den föreslagna ändringen som en trygghetsfaktor. Någon skillnad mellan tunnelbanetåg och spårvagntinns enligt polisstyrel- sen inte i detta sammanhang oaktat spårvagnarna sällan framförs på egen banvall. Det är då betänkligt att spårvagnsförare kan åtalas för onykterhet i sin yrkesutövning men icke förare av lok. rälsbussar och dressiner.

Svenska Lokmannaförhuizdet uttrycker sin tillfredsställelse med att en lagstiftning kommer till stånd inom detta område.

Utgångspunkter för en ny reglering

De i promemorian angivna utgångspunkterna för en ny reglering— 'att den bör gälla för järnvägs- och tunnelbanetratik. att den t.v. bör avse endast förare och att samma nykterhetskrav som i trafikbrottslagen bör ställas upp — godtas allmänt av remissinstanserna.

Föreningen Sveriges Iänspolist'hefer och Föreningen Sveriges palis- ' chefer erinrar om att förslaget har utformats så att det tar sikte enbart på den allmänna trafiksäkerheten. Härigenom lämnas interna transportbanor, berg- och dalbanor m.fl. spårbundna fonskaffningsmedel utanför den nya lagstiftningen. Detta förefaller enligt föreningarna vara en rimlig avväg- ning. ' _

Med hänsyn till de katastrofala verkningar som kan följa på olyckor i tunnelbane- och järnvägstrafiken är det enligt polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt av vikt att ansvarsbestämmelserna gäller inte bara förare utan liksom i sjölagen och luftfartslagen även en vidare krets av personer. såsom klarerare osv. Med hänsyn till det angelägna i att förhållandena regleras snarast anser emellertid inte heller polisstyrelsen att stiftandet av _ en ny järnvägstrafiklag bör avvaktas. Genom 'en provisorisk ändringav trafikbrottslagen kan i allt fall ansvar drabba dem som medverkar till brotten. "

Hovrätten för Västra Sverige rekommenderar som nämnts att förare av spårfordon som inte drivs av motor inte tas med i den nya regleringen. Hovrätten anför. '

Nuvarande ansvarsbestämmelser i 4 & trafikbrottslagen har. avseende endast på förare av fordon framdrivet av motor. De nu föreslagna bestäm- melserna gäller emellertid förande av spårfordon på järnväg. tunnelbana- eller spårväg: något krav att fordonet skall vara motordrivet uppställs inte. Regleringen kommer därför att omfatta också förande av t. ex. tramp- och handdrivna dressiner och Olika-arbetsfordon utan egen motor.

l avsaknad av utredning om förekommande typer av fordon av detta slag och sättet för dessas handhavande tvekar hovrätten om lämpligheten av den föreslagna lösningen. Tvekan är delvis föranledd av de rättsföljder i körkortshänseende som är förbundna med förslaget. Enligt hovrättens

• Sida 30
•  Original

Prop. 1981/82: 204 30

mening kan starkt ifrågasättas om körkortslagens regler om återkallelse av körkort generellt bör slå till då fråga är om förande av inte motordrivna dressiner eller liknande fordon.

Hovrätten vill erinra om att den reglering i ämnet som föreslogs av 1957 års trafiknykterhetskommitté i betänkandet ( SOU 1965:35 ) Nykterhet i trafik ll omfattade endast maskindrivnajärnvägs- eller spårvägståg.

Med hänvisning till det anförda föreslår hovrätten att i den föreslagna ändrade lydelsen av 4 5 3 mom. trafikbrottslagen och 2 & 2 st. lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov ordet "spårfordon" skall föregås av ordet ”motordrivet". '

I samma riktning uttalar sig SJ. Svenska Kontmanalnrbetarejörhmtdet understryker att de föreslagna förändringarna och de straff som kan bli aktuella. dvs. fängelse eller böter vid förmildrande omständigheter, inte får resultera i s.k. dubbelbestraff- ning genom tillämpning av också det disciplinära ansvaret ovanpå vad som. följer av trafikbrottslagens regler. Förändringarna får. framhåller förbun- det. inte heller innebära att arbetsgivaren undandrar sig sitt ansvari övrigt vad gäller anställningsskydd. en god arbetsmiljö i syfte att bl. a. förebygga bruk av alkohol i arbetet. insatser av rehabiliteringskaraktär i förekom- mande fall etc.

Svenska Lokmannaförbundet invänder mot ett uttalande i promemorian att omständigheterna i det särskilda fallet — såsom föraruppgiftens svår- hetsgrad, antalet passagerare o.d. — bör beaktas vid straffmätningen. En onykter förare kan ju enligt förbundet även med ett godståg eller ett ensamt lok åstadkomma avsevärda personskador. Därför bör. anser för- bundet, straffmätningen vara lika sträng vid all slags förartjänst i onyktert tillstånd.

Formen för en ny reglering

Den i promemorian redovisade uppfattningen. att den föreslagna regle- ringen naturligen hör hemma i en kommande järnvägstrafiklag men att nuvarande rättsläge är så otillfredsställande att reglerna t.v. kan få sin plats i trafikbrottslagen, delas av remissinstanserna.

RÅ betonar att den föreslagna regleringens placering i trafikbrottslagen av systematiska skäl bör vara provisorisk. .

Även SJ ansluter sig till vad inromemorian anförs om frågans vidare behandling med inriktning på en mera genomarbetad reglering. I denna del vill SJ redan nu anmäla sin tveksamhet om det befogade att ijärnvägstraf— ken upprätthålla den gradering i en svårare och en mindre svår brottstyp som förekommer i trafikbrottslagen. Såvitt alkoholförtäring antas medföra fara synes det nämligen enligt SJ. med hänsyn till arten av den fara det här är fråga om. knappast motiverat att utskilja en lindrigare brottstyp.

• Sida 31
•  Original

31

Övriga frågor

Flera remissinstanser understryker särskilt att även den föreslagna änd- ringen i lagen om alkoholutandningsprov är angelägen.

Att 1 så i den nämnda lagen måste kunna användas då det föreligger misstanke om brott mot den nya ansvarsbestämmelsen är enligt Förening- en Sveriges länspolisehefer och Föreningen Sveriges polischefer uppen- bart. Mcn även 2 5 kan. som anges i promemorian. någon gång tänkas bli tillämplig (i vart fall p. 3). Det finns därför enligt föreningarna inget att invända mot den föreslagna ändringen i lagens 2 5 andra st.

SJ erinrar om att enligt 3 5 lagen om alkoholutandningsprov sådant prov företas av polisman och endast på eller i nära anslutning till den plats där kontroll eller polisingripande äger rum. ljärnvägstraftken är det emellertid enligt SJ inte alltid möjligt att med erforderlig skyndsamhet åvägabringa polismans medverkan på platsen. SJ föreslår därför att befattningshavare vid järnvägen med befälsställning i säkerhetstjänst ges samma befogenhet som polisman såvitt avser prov på förare av järnvägsfordon.

Mot bakgrund av de överväganden som görs i promemorian beträffande de rättsföljder i körkortshänseende som bör inträda för den som onykter framför järnvägs- eller tunnelbanetåg kan det enligt rikspolisstyrelsen över- vägas om inte samma skall gälla för den som bryter mot 325 & sjölagen eller 13 kap. 6 & luftfartslagen. Detta torde emellertid enligt rikspolisstyrelsen lämpligen göras vid ett senare tillfälle. eftersom bl.a. erforderliga ändring- ar i 83 & körkortsförordningen inte kan göras utan ytterligare utredning. — Även Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer berör detta problem.

SJ tar också upp frågan om åtalsanmälan. Enligt 17 a s" instruktionen för SJ (senaste lydelse 1980: 1017) ankommer det f.n. på disciplinnämnden vid SJ att avgöra bl.a. frågor om åtalsanmälan mot tjänstemän. Bestämmelsen anses enligt SJ hindra att polisanmälan görs utan nämndens medverkan i fråga om andra brott än sådana som ger upphov till enskilt anspråk för SJ. SJ föreslår att i instruktionen införs en bestämmelse enligt vilken disciplin- nämndens medverkan ej påkallas för anmälan om misstanke för brott varom nu är fråga.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982

• Sida 32
•  Original