Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas att Sverige ratificerar Förenta nationernas kon- vention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor. som träderi kraft den ljanuari 1988.

För att göra det möjligt för Sverige att tillträda konventionen föreslås en ny lag om internationella köp. Lagen skall dock inte tillämpas i nordiska förhållanden.

Lagen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagförslaget i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi— tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen ts. 81). lagrådets yttrande (5. 162) och föredragande statsrådets ställningsta- ganden till lagrådets synpunkter (s. 164). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget måste läsa alla tre delarna.

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Propositionens lagförslag Prop. 1986/87: 128 1 Förslag till - Lag om internationella köp

Härigenom föreskrivs följande.

l & Artiklarna 1—13 och 25—88 i Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor skall i original- texternas lydelse gälla som lag här i landet. Originaltexterna skall ha samma giltighet.

Konventionens engelska och franska originaltexter finns tillsammans med en svensk översättning intagna som en bilaga till denna lag. Texterna på övriga originalspråk, arabiska, kinesiska. ryska och spanska, skall kuugöras på det sätt som regeringen bestämmer.

25 Lagen tillämpas inte i fall då både säljaren och köparen har sina affärsställen i Danmark. Finland. Island. Norge. eller Sverige. Om en part har mer än ett affärsställe, skall det ställe beaktas till vilket avtalet och dess fullgörande har sin närmaste anknytning. Om en part inte har något affärsställe. skall avseende fästas vid hans hemvist.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

'.»)

• Sida 4
•  Original

United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods

The States Parties to this Convention

Bearing in mindthe broad objectives in the resolutions adopted by the sixth special ses- sion of the General Assembly of the United Nations on the establishment ofa New Inter- national Economic Order.

Considering that the development of inter- national trade on the basis of equality and mutual benefit is an important element in pro- moting friendly relations among States,

Being of the opinion that the adoption of uniform rules which govern contracts for the international sale of goods and take into ac— count the different social, economic and legal systems would contribute to the removal of legal barriers in international trade and pro- mote the development of international trade,

Have agreed as follows:

PART I SPHERE OF APPLICATION AND GENERAL PROVISIONS

Chapter I Sphere of Application

Article ]

(1) This Convention applies to contracts of sale of goods between parties whose places of business are in different States:

(a) when the States are Contracting States: or

(b) when the rules of private international law lead to the application of the law of a Contracting State.

(2) The fact that the parties have their places of business in different States is to be disrega'rded whenever this fact does not ap- pear either from the contract or from any dcalings between. or from information dis-

Prop. 1986/87: 128

Convention des Nations Unies sur les con-

trats de vente internationale de marchan- dises

Les Etats parties & la présente Convention

A_vant presents & l'r'sprit les objectifs géné- raux inscrits dans les résolutions relatives å l'instauration d"un nouvel ordre économique international que llAssemblée générale a adoptees a sa sixieme session extraordinaire,

Considérant que le développement du commerce international sur la base dc l'éga- lité et des avantages mutuels est un e'le'ment important dans la promotion de relations ami- cales entre les Etats.

Estimant que l'adoption de regles uni- formes applieables aux contrats de vente in- ternationale de marchandises et compatibles avec les différents systemes sociaux, écono- miques et juridiques contribuera a l"élimina- tion des obstacles juridiques aux e'changes internationaux et favorisera le développe- ment du commerce international,

Sant ('om'enus de ce qui suit:

PREMIERE PARTIE CHAMP D'APPLICATION ET DISPOSITIONS GENERALES

Chapitre I Champ d'application

Article premier

1) La présente Convention s'applique aux contrats de vente de marchandises entre des parties ayant leur établissement dans des Etats différents:

a) lorsquc ces Etats sont des Etats contrac- tants: ou

b.) lorsque les regles du droit international privé menent a l'application de la loi d'un Etat contractant.

2) 11 n'est pas tenu compte du fait que les parties ont leur établissement dans des Etats différents lorsque ce fait ne ressort ni du con- trat. ni de transactions antérieures entre les parties, ni de renseignements donnés par

• Sida 5
•  Original

(Översättning)

Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internatio- nella köp av varor

De fördragsslutande staterna .

som beaktar de allmänna målen i de av Förenta nationernas sjätte extra generalför- samling antagna resolutionerna om upprät- tande av en ny internationell ekonomisk ord- ning.

som anser att en utveckling av den interna- tionella handeln på grundval av jämlikhet och ömsesidiga fördelar är en viktig faktor för främjande av vänskapliga förbindelser mellan stater,

som anser att antagandet av enhetliga regler, vilka gäller för avtal om internationel- la köp av varor och beaktar olika sociala. ekonomiska och rättsliga system, skulle bidra till att undanröja rättsliga hinder i internatio- nell handel och främja dess utveckling:

har kommit överens om följande:

DEL 1 TILLÄMFNINGSOMRÅDE OCH ALLMÄN- NA BESTAMMELSER

Kapitel I Tillämpningsområde

Artikel [

1) Denna konvention är tillämplig på avtal om köp av varor mellan parter, vilkas affärs- ställen är belägna i skilda stater:

a) när dessa stater är fördragsslutande stater; eller

b) när internationellt privaträttsliga regler leder till att lagen i en fördragsslutande stat skall tillämpas.

2) Den omständigheten att parterna har sina affärsställen i skilda stater skall inte be- aktas då denna omständighet inte framgår av avtalet, tidigare affärsförbindelse mellan par— terna eller av upplysningar som de har givit

1. Inledning

Vid en diplomatkonferens i Wien år 1980 antogs Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor (i det följande kallad FN-konventionen). Den utgör slutsteget i ett mer än femtioårigt arbete inom olika internationella organ — senast FN:s kommission för internationell handelsrätt (UNCITRAL) — med att unifor- mera reglerna om internationella köp. Konventionen. som träder i kraft den 1 januari 1988, kommer att gälla för de elva stater som har tillträtt konventionen före utgången av år 1986. Konventionen har undertecknats — men ännu ej tillträtts — av bl. a. Danmark, Finland. Norge och Sverige.

Konventionen har remissbehandlats i Sverige. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I .

Under lagstiftningsärendets beredning ijustitiedepartementct har över- läggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge.

2. FN-konventionen 2.1 Bakgrunden till konventionen

Köp har ofta anknytning till skilda länder med olika rättssystem. I avsak— nad av internationella överenskommelser avgörs frågan om vilket lands materiella regler som skall tillämpas på ett köp av de internationellt pri- vatsrättsliga reglerna i det land där en tvist kommer upp till bedömning vid en domstol eller av skiljemän. Olika köprättsliga regler kan alltså bli tillämpliga på samma köp beroende på var en tvist skall avgöras. För att råda bot på den osäkerhet som detta innebär kan man på det mellanstatliga planet gå två vägar. Den ena är att man kommer överens om gemensamma regler om vilket landslag som skall tillämpas i olika situationer. Den andra vägen är att man skapar enhetliga materiella regler. Beträffande köp har man gått fram på båda dessa vägar.

• Sida 82
•  Original

Vad först gäller den internationella privaträtten finns det en konvention som antogs i Haag den 15juni 1955. Denna konvention, som trädde i kraft den 1 september 1964, har ratificerats av Sverige samt av Belgien. Dan- mark, Finland, Frankrike. ltalien, Norge och Schweiz. Även Niger har tillträtt konventionen. Den har införlivats med svensk rätt genom lagen (1964: 528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker.

En ny konvention på området som är avsedd att ersätta 1955 års konven- tion antogs i Haag den 30 oktober 1985. Reglerna i den nya konventionen är i viss mån anpassade till FN-konventionens materiella regler för interna- tionella köp. Ett av syftena bakom den nya Haagkonventionen är att FN-konventionens materiella regler skall bli tillämpliga på så många inter- nationella köp som möjligt. Den nya Haagkonventionen har ännu inte trätt i kraft.

Arbetet med för olika stater enhetliga materiella regler för internationel- la köp har också resulterat i flera konventioner. Till att börja med skall nämnas de två Haagkonventioner som antogs den 1 juli 1964. Den ena innehåller en enhetlig lag om slutande av avtal om internationella köp — Uniform Law on the Formation of Contracts for the International Sale of Goods (ULF). Den andra innehåller en enhetlig lag om internationella köp — Uniform Law on the International Sale of Goods (ULIS). Båda dessa konventioner trädde i kraft 1972 men har inte fått någon bred anslutning. Trots att det skandinaviska inflytandet på konventionemas utformning inte var obetydligt har ingen av de nordiska staterna tillträtt någon av konven- tionerna (beträffande konventionens tillkomst och innehåll se SvJT 1965 s. 248 ff).

När Förenta nationernas kommission för internationell handelsrätt — United Nations Commission for International Trade Law (UNCITRAL) — började sin verksamhet 1968, tog den arbetet med enhetliga regler för avtal om internationella köp som en av sina viktigaste uppgifter. Efter en rund- fråga från UNCITRAL till ett stort antal stater stod det klart att 1964 års Haagkonventioner inte skulle få den anslutning som var önskvärd för att man ens tillnärmelsevis skulle nå målet att uniformera den internationella köprätten. Den negativa inställningen berodde dock inte så mycket på konventionemas innehåll som på att utöver flertalet västeuropeiska stater endast ett begränsat antal stater hade deltagit i förberedelsearbetet. En arbetsgrupp inom UNCITRAL fick därför i uppdrag att med Haagkonven- tionerna som bas utarbeta nya regler som skulle kunna vinna större anslut- ning. Arbetsgruppen avlämnade år 1976 ett utkast till konvention om köp (jfr ULlS) och år 1978 ett utkast till konvention om ingående av köpeavtal (jfr ULF). Dessa båda konventionsutkast fogades därefter samman till ett förslag till en enda konvention angående avtal om internationella köp. Förslaget förelades därefter den diplomatkonferens som sammanträdde i Wien den 10 mars — 11 april 1980 och som antog den i avsnitt 1 nämnda FN-konventionen. Av de nordiska staterna deltog särskilt Norge och sena- re även Finland i det förberedelsearbete som ledde fram till FN-konven- tionen. Vid diplomatkonferensen var 63 stater representerade, däribland Danmark, Finland, Norge och Sverige.

En rapport om konferensen i Wien har avgetts av professor Lars Hjerner

Prop. 1986/87: 128

• Sida 83
•  Original

som ingick i den svenska delegationen (PM 1980—04—15). Konferensens officiella handlingar och protokoll publicerades av FN år 1981 (A/CONF. 97/19).

Sedan olika remissorgan inom landet först gett sina synpunkter har Sverige avgett yttranden över innehållet i såväl arbetsgruppens utkast år 1976 och år 1978 som det till grund för diplomatkonferensen liggande konventionsförslaget. Den vid konferensen antagna konventionen har ock- så remissbehandlats (se bil. 1). Syftet med denna remiss var att få syn— punkter på frågan om Sverige bör tillträda konventionen och vilka reserva- tioner som eventuellt bör göras. '

Den nordiska köprätten har på olika sätt utövat inflytande på FN-kon- ventionen. Det har skett dels indirekt genom att 1964 års Haagkonven- tioner utgjorde utgångspunkten för UNCITRAL-arbetet. dels genom nor- diska delegaters inflytande såväl under arbetet inom UNCITRAL som vid diplomatkonferensen. Å andra sidan har FN-konventionen i sin tur haft inflytande på den pågående reformeringen av den nordiska köprätten som kom in i ett avgörande skede efter det att konventionen hade antagits. Detta framgår av de förslag till nordiska köplagar som har lagts fram av en samnordisk arbetsgrupp i betänkandet (NU 1984z5) Nordiska köplagar. Efter remissbehandling av detta betänkande i de olika länderna har det nordiska köplagssamarbetet fortsatt på departementsnivå.

Under detta fortsatta köplagsarbete har det visat sig möjligt att uppnå ännu större rättslikhet mellan de nordiska länderna än som skett under arbetet på betänkandet. ] Finland har en proposition om köplag, som utarbetats på grundval av dessa överläggningar. redan antagits av den finska riksdagen. Någon motsvarande proposition har ännu inte lagts fram i de andra nordiska länderna. De förslag som nu diskuteras i Danmark, Norge och Sverige överensstämmer dock i stort med den nya finska lagen.

2.2. Konventionens huvudsakliga innehåll m.m.

Konventionen gäller köp mellan parter som har sina affärsställen i olika stater, om vardera staten är en konventionsstat eller om internationellt privaträttsliga regler leder till tillämpningen av lagen i en konventionsstat. Utanför konventionen faller vissa slag av köp, bl. a. konsumentköp. Kon- ventionens bestämmelser är dispositiva. Konventionen gäller inte giltighe- ten av ett avtal eller en sedvänja och heller inte förhållandet till tredje man, t. ex. en parts konkursbo eller någon i tidigare eller senare distributionsled.

Konventionen gäller såväl ingående av avtal rörande internationella köp som parternas förpliktelser vid sådana köp och påföljderna av brott mot dessa förpliktelser.

Konventionen består av fyra delar. Del 1 innehåller regler om tillämp- ningsomrädet och vissa allmänna bestämmelser (art. 1— 13). Här behandlas dels tolkningen av konventionen och av parternas utsagor eller beteende. dels betydelse av handelsbruk, dels frågan vilket av flera affärsställen som skall tillmätas betydelse vid tillämpning av konventionen. Konventionen utgår från att köp inte är ett formbundet avtal. Den gör det dock möjligt för en stat att avge en förklaring att konventionens bestämmelser om formfria

• Sida 84
•  Original

avtal inte skall tillämpas när den ena parten i köpet har sitt affärsställe i ifrågavarande stat och lagstiftningen i denna stat förutsätter skriftlig form för köp.

I del II om ingående av avtal om internationella köp behandlas vad som skall antas utgöra ett anbud och när ett anbud eller ett svar på anbud blir bindande. Vidare behandlas återkallelse av anbud och av svar. Konven- tionen innehåller också bestämmelser om verkan av att ett svar kommer för sent eller av att det avviker från anbudet.

De egentliga bestämmelserna om köp ingår i del III av konventionen. Denna del innehåller fem kapitel.

1 detförsta kapitlet (art. 25—29) ingår vissa allmänna bestämmelser om köp. Här anges vad som avses med väsentligt kontraktsbrott. Det ges vidare bestämmelser om hävningsförklaring och om risken för meddelan- den till motparten. [ art. 28 regleras domstolarnas skyldighet att ge dom på naturafullgörelse. Domstolarna ärinte skyldiga att ge en sådan dom. om de inte skulle förfara så enligt det egna landets lag vid liknande avtal som inte är underkastade konventionen.

Det andra kapitlet (art. 30—57) i del III av konventionen gäller säljarens förpliktelser . Här ingår bestämmelser om avlämnande av varan och doku- ment avseende varan. Vidare innehåller detta kapitel bestämmelser om varans beskaffenhet och om köparens undersökningsplikt. Här regleras också innebörden och verkan av s.k. rättsliga fel och om verkan av att en immaterialrätt belastar varan.

] andra kapitlet behandlas vidare påföljder av säljarens avtalsbrott. Köparen kan till att börja med kräva fullgörelse. Om varan är felaktig och säljarens avtalsbrott är väsentligt, kan köparen kräva en ny vara. Vidare kan köparen kräva att säljaren avhjälper felet, om inte detta skulle vara oskäligt med beaktande av samtliga omständigheter. Köparen kan även sätta ut en skälig tilläggstid, under vilken säljaren skall fullgöra sina för- pliktelser. Säljaren kan på eget initiativ avhjälpa fel i sin prestation, om detta kan ske utan oskäligt dröjsmål och utan att förorsaka köparen oskälig olägenhet. Hävning av avtalet kommer i fråga vid väsentligt kontraktsbrott eller — ifall varan inte har avlämnats — om säljaren inte fullgör sin presta- tion inom utsatt tilläggstid. Slutligen kommer prisnedsättning i fråga som påföljd vid fel i varan.

Bestämmelserna i det tredje kapitlet (art. 53—65) av del lll gäller köpa- rens förpliktelser . Köparens förpliktelser omfattar betalning av priset och mottagande av varan. Beträffande betalningen av priset finns bestämmel- ser om hur priset skall bestämmas och när betalning skall ske. Köparens skyldighet att motta leverans av varan innebär dels en skyldighet att vidta alla åtgärder som skäligen kan förutsättas av honom för att göra det möjligt för säljaren att avlämna varan. dels en skyldighet att ta emot varan.

Vid köparens avtalsbrott kan säljaren kräva att köparen fullgör köpet. Detta krav kan avse såväl betalning som mottagande av varan och andra förpliktelser. Säljaren kan även sätta ut en skälig tilläggstid, under vilken köparen skall fullgöra sina förpliktelser. Hävning kommer i fråga. om köparens avtalsbrott är väsentligt eller om köparen inte fullgör sina förplik- telser inom utsatt tilläggstid. Om priset redan har betalats. måste hävning

Prop. 1986/87: 128

84

• Sida 85
•  Original

på grund av dröjsmål dock ske innan säljaren blivit medveten om att köparen fullgjort sina förpliktelser.

] det fjärde kapitlet (art. 66—70) behandlas risken för varan och riskens övergång.

Detfemte kapitlet (art. 71—88) innehåller gemensamma bestämmelser om bl.a. anteciperat avtalsbrott och skadestånd. Vidare finns här bestäm- melser om ansvarsfrihet. som i praktiken har central betydelse för parter- nas skadeståndsskyldighet (art. 79). Enligt bestämmelserna är en part inte ansvarig för underlåtenhet att fullgöra en förpliktelse. om han visar att detta berodde på ett hinder utanför hans kontroll och att han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid avtalsslutet eller ha undvikit eller övervunnit hindret eller dess följder. Om den uteblivna fullgörelsen beror på tredje man som parten har anlitat för fullgörelse till motparten, blir parten befriad endast om såväl han själv som vederbörande tredje man kan åberopa en sådan befrielsegrund somjust nämnts. Slutligen innehåller det femte kapitlet i del Ill bestämmelser om verkan av hävning och om vård om varan.

Del IV innehåller konventionens slatbestämmelser (art. 89— 101). som reglerar bl.a. möjligheterna till förbehåll beträffande vissa av konventio- nens bestämmelser.

En stat kan enligt art. 92 deklarera att den inte vill bli bunden antingen av del 11 om ingående av avtal rörande köp eller av del III om köp.

Av särskilt intresse för de nordiska ländernas del är möjligheten till förbehåll enligt art. 94 (nabolandsklausulen). Enligt denna kan två eller flera stater, vilka har helt eller nära överensstämmande rättsregler om de frågor som konventionen reglerar, förklara att konventionen inte skall gälla köp mellan parter som har sina affärsställen i dessa stater. För det fall att bestämmelserna om köp i de olika nordiska länderna blir så nära överensstämmande med varandra som det finns anledning att anta för närvarande, är det alltså enligt konventionen möjligt att göra ett förbehåll om att köp mellan parter med affärsställen i de nordiska länderna skall regleras av de nationella köplagarna i dessa länder och inte av de lagar om internationella köp genom vilka konventionens regler införlivas med resp. lands rätt. Detta förbehåll kan göras även i förhållande till stater som inte är bundna av konventionen.

Vidare kan en stat enligt art. 95 göra ett förbehåll som innebär att konventionen bara skall tillämpas på köpeavtal mellan parter som har affärsställen i stater som båda har tillträtt konventionen. Utan ett sådant förbehåll blir konventionen tillämplig så snart en konventionsstats lag enligt internationellt privaträttsliga regler skall tillämpas på köpeavtalet, även om en av eller båda parterna har sitt affärsställe i en stat som inte har tillträtt konventionen (Non-contracting State).

Konventionen träder i kraft den första dagen i den kalendermånad som inträffar när tolv månader har förflutit från det att det tionde ratifikations- instrumentet deponerats.

En redogörelse för det närmare innehållet i konventionen lämnas i avsnitt 6.

Vid årsskiftet 1986/87 hade elva stater ratificerat eller på annat sätt

• Sida 86
•  Original

tillträtt konventionen. Dessa stater. för vilka konventionen kommer att träda i kraft den ljanuari 1988. är Argentina, Egypten. Frankrike, Ameri- kas Förenta Stater. l.talien. Jugoslavien. Kina, Lesotho, Syrien. Ungern och Zambia.

Sverige undertecknade konventionen den 26 maj 1981 samtidigt med Danmark. Finland och Norge. Andra stater som har undertecknat konven- tionen utan att ännu ha tillträtt den är Chile, Förbundsrepublikcn Tysk- land, Ghana, Nederländerna. Polen. Singapore. Tyska Demokratiska Re- publiken, Venezuela och Österrike.

I samband med att Danmark, Finland, Norge och Sverige underteck- nade konventionen förklarade dessa stater att de inte avsåg att bli bundna av del II (avtalsdelen).

3. Allmän motivering 3.1 Skall Sverige tillträda FN-konventionen?

Mitt förslag!-Sverige skall tillträda konventionen.

Skälen för mitt förslag: När parterna i ett köpeavtal inte har kommit överens om vilket lands lag som skall tillämpas i fall då avtalet har anknyt- ning till två eller flera stater, är det ofta osäkert vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet. Denna osäkerhet är en nackdel inte bara för parterna utan kan också utgöra ett hinder för den internationella handeln. På det mellanstatliga planet har man sedan mer än ett halvsekel på olika sätt sökt nå fram till överenskommelser för att komma till rätta med detta problem. Den i avsnitt 2.1 omnämnda Haagkonventionen av år 1955 utgör resultatet av ett sådant arbete. Konventionen anger vilket lands lag som skall tilläm- pas på internationella köp. Konventionen har dock fått en begränsad anslutning. Utöver Sverige. Danmark, Finland och Norge är det bara fem stater som tillträtt denna konvention. Det är inte uteslutet att 1985 års Haagkonvention får bredare anslutning. En lagvalskonvention skapar dock bara klarhet i frågan vilket lands lag som skall tillämpas. Och även med en lagvalskonvention som får bred anslutning kvarstår problemet att företag och andra som bedriver internationell handel måste räkna med att bli underkastade lagen i en stat vars regler om köpeavtal är främmande eller helt okända.

Ett sätt för parterna i köpeavtalet att komma till rätta med det sist- nämnda problemet är att komma överens om gemensamma materiella regler för internationella köp. Om man lyckas nå en sådan överenskom- melse och reglerna även genomförs blir resultatet att reglerna för köp är desamma. oavsett vilket lands lag som skall tillämpas på köpeavtalet.

FN-konventionen utgör slutpunkten på ett långvarigt mellanfolkligt ar- bete på att åstadkomma sådana gemensamma regler. För Sverige vars ekonomi i hög grad är beroende av utrikeshandeln och som traditionellt är inriktat på att främja det internationella samarbetet — inte minst det som

Prop. 1986/87: 128

86

• Sida 87
•  Original

äger rum inom FN: 5 ram — är det mycket tillfredsställande att en konven- tion angående avtal om internationella köp har antagits och inom kort kommer att träda i kraft.

När det sedan gäller frågan hur konventionens regler förhåller sig till vad som i Sverige gäller om köpeavtal och vad en svensk ratificering skulle innebära, har jag redan framhållit att den nordiska — och därmed också den svenska — köprätten på olika sätt har utövat ett inflytande på konven- tionens innehåll. Helt naturligt utgör konventionen dock en balans mellan olika rättssystem - något som är en förutsättning för att den skall kunna få en bred anslutning. Från nordisk sida har man därför inte kunnat få gehör för alla de synpunkter som framförts under förberedelsearbetet med kon- ventionstexten. Det måste emellertid framhållas att de nordiska länderna inte har strävat efter att konventionen i alla delar skulle komma att över- ensstämma med de nuvarande ganska ålderdomliga köplagar som gäller i Danmark, Island, Norge och Sverige. På flera punkter är konventionen överlägsen dessa köplagar och motsvarar bättre de krav man har anledning att ställa på ett köprättsligt regelsystem som skall gälla för modern handel. I dessa avseenden har konventionsarbetet också påverkat arbetet-på nya nordiska köplagar. FN-konventionen ligger därför mera i linje med det förslag till nya köplagar som håller på att arbetas fram i de nordiska länderna än med de nordiska köplagarna.

Som helhet måste konventionen enligt min mening anses utgöra en från svensk synpunkt godtagbar reglering av internationella köp.

Ett par invändningar mot konventionen som man i förstone skulle kunna ha från svensk sida är att reglerna i konventionens avtalsdel är mindre tillfredsställande och att konventionen i princip också är tillämplig på den internordiska handeln. På grund av de förbehåll som fördragsslutande stater kan göra i vissa avseenden kan man emellertid bortse från sådana invändningar (se avsnitt 3.2). Att ett tillträde till konventionen får till följd att man, när svensk rätt skalltillämpas, får skilda regler för internationella köp och andra köp är däremot en nackdel som man inte kommer ifrån. Olikheten i materiellt hänseende mellan de båda regelkomplexen torde dock knappast bli besvärande.

De praktiska fördelar ett tillträde till konventionen kan innebära är däremot betydande. Parterna i internationella avtal har i dag knappast möjlighet att — med den tidspress under vilken affärsavtal tillkommer - överblicka och sätta sig in i de rättsregler som kan bli tillämpliga på ett avtal. Om avtal träffas om tillämplig lag, bestäms lagvalet ofta av den part som bestämmer innehållet i avtalet i övrigt. Ofta lämnas dock frågan oreglerad, eftersom ingendera parten känner till innehållet i den andra partens lag. Det är både tidsödande och förenat med betydande svårigheter att fastställa vilket lands lag som skall tillämpas i ett enskilt fall. Det är ofta också svårt att få tillgång till en aktuell version av lagtexten i ett främman- de lands lag. Slutligen kan det vara svårt att tolka bestämmelserna i den lagen, inte minst med tanke på översättningsproblemen. Det skulle därför vara till stor fördel för t.ex. affärsmän. bolagsjurister och advokater i Sverige om det infördes enhetliga materiella regler för internationella köp. FN-konventionen erbjuder en möjlighet till det.

• Sida 88
•  Original

Det är uppenbart att de nu redovisade fördelarna med konventionen blir större ju bredare anslutningen blir. När konventionen träder i kraft den 1 januari 1988 kommer den omedelbart att gälla för elva stater. Dessa är Amerikas Förenta Stater, Argentina. Frankrike. Italien, Jugoslavien, Ung- ern, Syrien. Egypten och ett par andra afrikanska stater samt — inte minst betydelsefullt —- Kina. Det är alltså fråga om stater med en stor geografisk spridning och med olika rättssystem. När det nu står klart att konven- tionen kommer att träda i kraft finns det anledning att räkna med att åtskilliga andra stater kommer att ansluta sig till den. Jag har inhämtat att ratificeringar och anslutningar förbereds i flera västeuropeiska stater. Vad jag förstått är det också sannolikt att Sovjetunionen och ytterligare stater i östblocket kommer att tillträda konventionen.

Efter gemensamma nordiska överläggningar har Sverige samtidigt med Danmark, Finland och Norge undertecknat konventionen. Inställningen till konventionen i våra nordiska grannländer är alltjämt positiv. I Finland har riksdagen redan godkänt en finsk ratificering. Danmark och Norge torde komma att ratificera konfentionen före årsskiftet 1987/88.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordarjag att Sverige tillträder FN-konventionen. Sverige bör vidare sträva efter att tillträda konven— tionen samtidigt med Danmark. Finland och Norge.

3.2. Vilka reservationer bör Sverige göra?

Mitt förslag: Sverige bör reservera sig mot konventionen i två hänse- enden. Dels skall Sverige inte vara bundet av avtalsdelen i konven- tionen. Dels skall konventionen inte tillämpas på köpeavtal i fall då parterna har sina affärsställen i Danmark, Finland. Island, Norge eller Sverige.

Skälen för mitt förslag: Som nämnts i avsnitt 2.2 medger FN-konven- tionen att en fördragsslutande stat gör reservationer beträffande några av konventionens bestämmelser.

Enligt art. 92 kan en stat förklara att den inte skall vara bunden av antingen del II (avtalsdelen) eller del III ('köpdelen). En reservation enligt denna artikel får inte göras senare än vid tillträdet.

I samband med att Danmark. Finland. Norge och Sverige underteck- nade konventionen förklarade dessa stater att de inte avsåg att bli bundna av avtalsdelen. Vad frågan nu gäller är därför om Sverige vid en ratifice- ring av konventionen bör bekräfta detta förbehåll.

De skäl som jag i avsnitt 3.1 anfört till stöd för att Sverige skall tillträda konventionen gäller i första hand köpdelen. Avtalsdelen behandlar endast vad som närmast motsvarar första kapitlet i lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, eller med andra ord reglerna om slutande av avtal i de för Norden gemensamma avtalslagarna. Konventionens regler — som är påverkade av common law-ländemas avtalsrätt — skiljer sig från avtalslagens motsvarande regler särskilt i fråga

Prop. 1986/87: 128

88

• Sida 89
•  Original

om anbud och möjligheten att återkalla anbud. Med hänsyn härtill och till att frågor angående avtalets giltighet faller utanför konventionen (se art. 4 punkt a) är det inte utan problem om avtalsdelens regler införlivas med svensk rätt. eftersom det i så fall ibland kan komma att vara osäkert huruvida ett giltigt avtal har kommit till stånd. Skälen för en reservation beträffande avtalsdelen väger särskilt tungt så länge flertalet common law-stater inte har tillträtt konventionen. Om t.ex. Storbritannien skulle ansluta sig till såväl avtal- som köpdelen av konventionen finns det alltid möjlighet att återta reservationen: se art. 97 (4).

Min inställning är för närvarande att Sverige vid ratificeringen bör be- kräfta detta förbehåll beträffande avtalsdelen. Motsvarande bekräftelser kommer med all sannolikhet att göras även från Danmarks. Finlands och Norges sida.

Enligt den s.k. nabolandsklausulen (art. 94") kan två eller flera fördrags- slutande stater. som har samma eller nära överensstämmande rättsregler i frågor som regleras i konventionen. förklara att den inte skall tillämpas på köpeavtal då parterna har sina affärsställen i dessa stater. En förklaring enligt nabolandsklausulen kan göras när som helst. Den kan göras även i förhållande till stater som inte är bundna av konventionen.

De gällande köplagarna i Danmark. Norge och Sverige tillkom efter ett nordiskt samarbete som påbörjats vid sekelskiftet. Lagarna trädde i kraft åren 1905, 1906 resp. 1907 och de överensstämmer i allt väsentligt med varandra. Den isländska köplagen från år 1922 skiljer sig inte nämnvärt från de skandinaviska lagarna. Finland har hittills saknat en allmän köplag. men den finska köprätten har genom den utveckling som ägt rum i rätts— praxis kommit att få samma innehåll som de skandinaviska köplagarna. Som nämnts i avsnitt 2.1 pågår en reformering av den nordiska köprätten som nu är inne i sitt slutskede. Den nya köplag som redan har antagits i Finland och de köplagsförslag som nu diskuteras i Danmark, Norge och Sverige överensstämmer i stort med varandra.

Det som är FN-konventionens huvudsyfte, nämligen att genomföra ge- mensamma regler för internationella köp, har altså sedan länge uppnåtts såvitt gäller den internordiska handeln. Rättslikheten har fördjupats genom att man i flera branscher kunnat komma överens om gemensamma nordis- ka allmänna leveransbestämmelser vilka har fått stor spridning. Allt talar för att den hittillsvarande rättslikheten kommer att finnas kvar även när det pågående reformarbetet har avslutats i hela Norden.

En anslutning till FN-konventionen innebär mot bakgrund av det nu sagda inte någon fördel för den internordiska handeln. Även i FN -konven- tionen får man i och för sig gemensamma regler. Men om konventionen görs tillämplig på köp inom Norden, skulle olika regler komma att gälla för inrikeshandeln och för den nordiska handeln. Med hänsyn till omfattning- en av den nordiska handeln och till den kännedom som finns om såväl rättsliga som kommersiella förhållanden i andra nordiska länder, skulle det inte innebära någon förenkling eller ökad säkerhet om man gick över från ett gemensamt regelsystem till ett annat. En sådan lösning skkulle för övrigt strida mot strävandena att göra Norden till en hemmamarknad. Inte heller om övergången till nya köplagar sker vid olika tidpunkter i de

• Sida 90
•  Original

nordiska staterna finns det behov att under mellantiden tillämpa FN-kon— ventionens regler för nordiska köp.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att Sverige vid ratifice- ringen bör göra det förbehållet att konventionen inte skall tillämpas i fall då båda parterna har sina affärsställen i Danmark, Finland, Island. Norge eller Sverige. Den ömsesidighet som förutsätts från de övriga staternas sida vid deras ratificering kommer med all sannolikhet att bli uppfylld.

Enligt an. 95 kan en fördragsslutande stat förklara att den inte skall vara bunden av art. 1 första stycket punkt b i konventionen. En sådan reserva- tion innebär att konventionen skall tillämpas bara på köpeavtal mellan parter som har sina affärsställen i stater som båda har tillträtt konven- tionen. En stat som gör en sådan reservation får alltså två regelsystem för internationella köp. Många av de fördelar i form av enkla och enhetliga regler som konventionen erbjuder skulle därmed gå förlorade. Visserligen har man från näringslivsorganisationerna framfört invändningar mot att konventionen blir generellt tillämplig på internationella köp men dessa invändningar har knutits till den förutsättningen att konventionen bara tillträds av ett begränsat antal stater. Som jag tidigare anfört finns det emellertid goda skäl att räkna med att konventionen får ganska bred anslutning. Det finns enligt min mening därför inte skäl att göra någon reservation enligt art. 95. Inte heller de övriga nordiska staterna torde komma att göra en sådan reservation.

Övriga reservationer är över huvud taget inte av något intresse för svensk del (jfr art. 93 och 96).

3.3. Hur skall FN—konventionen införlivas med svensk rätt?

Mitt förslag: Del ] (art. 1—13) och del III (art. 25—88) av konven- tionen skall införlivas med svensk rätt genom inkorporation och kommer därigenom att gälla som svensk rätt i den lydelse de har på de officiella FN-språken.

Skälen för mitt förslag: FN-konventionen innehåller bestämmelser av olika slag. De avslutande bestämmelserna i del IV (art. 89— 101) berör bara de fördragsslutande staternas inbördes rättigheter och skyldigheter. Dessa bestämmelser behöver inte införlivas med svensk rätt. Merparten av be- stämmelserna riktar sig emellertid till myndigheter och enskilda och måste därför införlivas med den svenska rättsordningen. Det gäller del I (art. 1— 13) och del III (art. 25—88). Här kan bortses från del II. beträffande vilken Sverige bör göra en reservation (se avsnitt 3.2).

I svensk rätt finns inte några föreskrifter om hur bestämmelserna i en internationell överenskommelse som Sverige tillträder skall införlivas med den svenska rättsordningen.

De problem som uppkommer när konventioner och andra internationella överenskommelser skall införlivas med svensk rätt har behandlats av utredningen om författningspublicering m. m. i betänkandet (SOU

Prop. 1986/87: 128

90

• Sida 91
•  Original

1974: 100) Internationella överenskommelser och svensk rätt. 1 betänkan- det diskuteras ingående fördelar och nackdelar med olika metoder. Valet av metod har under senare tid också blivit föremål för särskild uppmärk- samhet i flera lagstiftningsärenden, senast såvitt gäller lagen (1985: 193) om internationell järnvägstrafik: se prop. 1984/85: 33 s. 203 ff. s. 268 ff (lagrå- det) och s. 279 ff samt LU 1984/85: 17 5. 5—7. Den ordning som har tillämpats innebär i korthet följande.

Om det gäller en överenskommelse vars bestämmelser berör myndighe- ternas eller enskildas handlande, kan två olika metoder komma i fråga. Överenskommelsens bestämmelser kan införlivas med svensk rätt anting- en genom s.k. transformation eller genom s.k. inkorporation.

Vid transformation omarbetas de delar av den internationella överens- kommelsen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk författ- ningstext. Därvid används den teknik i fråga om systematik och språkbruk som normalt används vid rent intern lagstiftning. En annan form av trans- formation är att en konventionstext. som är avfattad enbart på främmande språk, i en mer eller mindre ordagrann översättning till svenska tas in i den svenska författningen. I detta fall är det den svenska versionen som är den gällande författningen.

lnkorporation innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att konventionens bestämmelser direkt gälleri Sverige och skall tillämpas av de svenska myndigheterna. När inkorporationsmetoden används, blir den autentiska konventionstexten — på ett eller flera språk — gällande författningstext i svensk rätt. Beträffande konventioner som saknar svensk autentisk text brukar som ett hjälpmedel en översättning till svenska publiceras vid sidan av de autentiska texterna.

I fråga om överenskommelser där svensk autentisk text saknas anses huvudregeln böra vara att överenskommelsen införlivas med svensk rätt genom transformation. I första hand bör man härvid pröva möjligheten att en svensk översättning av den autentiska texten förklaras gälla som lag i Sverige. När särskilda skäl talar för det. såsom att reglerna huvudsakligen riktar sig till myndigheter eller särskilda grupper av enskilda för vilka det inte kan antas innebära några svårigheter att ta del av konventionstexten. kan emellertid även i sådana fall inkorporationsmetoden godtas. I regel måste en omsorgsfullt utarbetad officiell-översättning till svenska av kon- ventionstexten i så fall utges parallellt med författningen.

Den nu aktuella konventionen är avfattad på de officiella FN-språken (engelska, franska. spanska, ryska, kinesiska och arabiska). Det finns alltså inte någon svensk autentisk text. Enligt huvudregeln bör då de ifrågavarande bestämmelserna införlivas med svensk rätt genom transfor- mation.

Enligt min mening kan man emellertid i detta fall anföra särskilda skäl för att införliva konventionsbestämmelserna med svensk rätt genom inkor- poration. Jag vill särskilt peka på följande.

Bestämmelserna i konventionen avser i huvudsak att reglera vad som skall gälla vid avtal mellan svenska rättssubjekt och rättssubjekt i andra — utomnordiska — stater. Konventionen blir vidare tillämplig bara då köpa- ren är näringsidkare. Köp mellan privatpersoner och rena konsumentköp

• Sida 92
•  Original

faller alltså utanför konventionen. Företrädarna för de svenska företag som i första hand kommer att beröras av konventionen torde kommunicera med sina utländska motparter på något annat språk än svenska och får därför antas kunna ta del av konventionen på åtminstone ett av de auten- tiska språken, sannolikt då engelska. Parterna kan vidare antas komma att tolka konventionstexten med utgångspunkt i någon av de autentiska tex- terna. Eftersom engelska var det i praktiken förhärskande arbetsspråket vid konventionens tillkomst och mycket av det som är skrivet om konven- tionen till belysning av dess innebörd är skrivet på engelska, är det den engelska versionen som även från denna utgångspunkt i första hand torde komma ifråga. Den domstols- och skiljedomspräxis som man har anledning att räkna med kommer säkerligen också att knyta an till någon av de autentiska texterna. Dessa omständigheter talar för att man gör de auten- tiska konventionstexterna till svensk författningstext.

Det finns vidare skäl att ta hänsyn till den situation som ett svenskt företag kan befinna sig i vid förhandlingar med en utländsk motparet. Om parterna i och för sig är överens om att FN-konventioncn skall reglera deras köprättsliga mellanhavande. kan det likväl vara ett önskemål hos det svenska företaget att svensk rätt skall tillämpas på avtalsförhållandet i vidare bemärkelse. Det torde då vara lättare för det svenska företaget att få gehör för ett sådant önskemål, om detär alldeles klart för motparten att det är själva konventionstexten och inte en svensk text, som kommer att gälla beträffande de köprättsliga frågorna. Också för svenska företag som i utlandet drabbas av tvister rörande köpeavtal där konventionens bestäm- melser skall tillämpas kan det vara en fördel att kunna utgå från en autentisk text och inte från en översättning, som ju hur noga den än görs aldrig kan bli lika exakt.

Ytterligare finns det skäl att beakta den nordiska rättslikheten. Dan- mark, Finland, Norge och Sverige har manifesterat sin gemensamma upp- slutning bakom FN—konventionen bl.a. genom att underteckna konven- tionen samtidigt och genom helt överensstämmande ställningstaganden till rcservationsfrågorna. Att de nordiska länderna väljer en likartad metod för införlivandet av konventionen är ett intresse som i detta sammanhang har viss tyngd. Enligt föreliggande planer i Norge skall man införliva konven- tionen med norsk rätt genom en fullständig tranformation, dvs. inarbetning i den allmänna köplagen. Den norska metoden har emellertid för dansk, finsk och svensk del avvisats i den nordiska arbetsgruppen (NU 1984: 5 s. 158). Oavsett om införlivandet sker genom inkorporation eller transfor- mering genom översättning, delar jag uppfattningen att införlivandet i vart fall bör ske genom en blankettlag som hänvisar till de ifrågavarande artik- larna i konventionen. Enligt vad jag har erfarit är man i Danmark och Finland hänvisad till inkorporationsmetoden eftersom den särskilda trans- formationsmetoden genom översättning inte anses brukbar i dessa länder. Om man från norsk sida vidhåller sin inställning och vi från svensk sida väljer transformation genom översättning. skulle det resultera i att Norden kommer att uppvisa en provkarta på tre olika modeller för konventionens införlivande med den nationella rätten. Detta är naturligtvis inte tillfreds- ställande.

Prop. 1986/87: 128

• Sida 93
•  Original

Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag att det i detta fall finns särskilda skäl att frångå huvudregeln om att införlivandet av en konvention skall ske genom transformation. De aktuella bestämmelserna i FN-kon- ventionen bör alltså införlivas med svensk rätt genom inkorporation. Ef— tersom bestämmelserna gäller förhållandet mellan enskilda måste inkor- porationen av bestämmelserna göras genom lag.

3.4 Ikraftträdande rn. m.

Det är önskvärt att FN-konventionens bestämmelser träder i kraft samti- digt i Danmark. Finland, Norge och Sverige. Från isländsk sida har man vid nordiska överläggningar förklarat att Island sannolikt kommer att ansluta sig till konventionen men att detta inte blir aktuellt förrän de övriga nordiska staterna har tillträtt konventionen. Det finns därför inte anledning att invänta Islands anslutning.

I Finland har riksdagen redan godkänt konventionen och antagit den lag som behövs för att införliva konventionens bestämmelser med finsk rätt. I Danmark och Norge har förberedelsearbetet för ratificering inte kommit lika långt men väntas dock vara avslutat under innevarande år.

Med hänsyn till den relativa osäkerhet som råder om när alla de ifrågava- rande nordiska staterna kommer att vara klara att ratificera konventionen bör lagen om internationella köp träda i kraft den dag regeringen bestäm- mer (jfr prop. 1985/86: 119 s. 50 och 53). Såvitt nu kan bedömas bör konventionen kunna ratificeras senast i december 1987. vilket innebär att lagen kan träda i kraft den ljanuari 1989. Enligt art. 100(2) skall konven- tionen tillämpas endast på avtal som ingås tidigast den dag då konven- tionen träder i kraft i förhållande till de fördragsslutande staterna. Detta överensstämmer med svenska allmänna rättsgrundsatser. Någon uttryck- lig övergångsbestämmelse av detta innehåll behövs därför inte.

Den nya köplag som förbereds inom justitiedepartementet och som är avsedd att ersätta 1905 års köplag skall gälla köp mellan parter i Sverige och Norden i övrigt. Andra internationella köp än nordiska köp skall följa FN-konventionens regler enligt den lag om internationella köp som före- slås i detta lagstiftningsärende. I förslaget till ny köplag kommer det därför att finnas en bestämmelse enligt vilken den lagen inte skall tillämpas i de fall då lagen om internationella köp är tillämplig.

Den internationella köplagen kommer sannolikt att träda i kraft innan 1905 års köplag ännu har hunnit ersättas av en ny lag för nationella och nordiska köp. 1 1905 års köplag bör därför nu anges att den inte skall tillämpas om den internationella köplagen är tillämplig.

4. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inomjustitiedepartementet upprät- tats förslag till 1. lag om internationella köp, 2. lag om ändring i lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 .

• Sida 94
•  Original

5. Specialmotivering

5.1. Förslaget till lag om internationella köp

6. Det närmare innehållet i FN—konventionen 6.1 Del I Tillämpningsområde och allmänna bestämmelser

Del I av konventionen innehåller två kapitel. 1 det första (art. 1—6) regleras konventionens tillämpningsområde. Här fastslås också principen att kon- ventionen är dispositiv. 1 det andra kapitlet (art. 7— 13) behandlas vissa allmänna frågor, t.ex. hur konventionen och parternas viljeförklaringar skall tolkas och vilken betydelse som skall tillmätas handelsbruk. Här finns även en huvudregel om att ett köp enligt konventionen inte är ett formbundet avtal.

Bestämmelserna i del 1 gäller tillämpningen av såväl del 11 om ingående av avtal som del 111 om köp av varor. För en stat som gör en reservation beträffande t. ex. del 11 får bestämmelserna naturligtvis bara betydelse för reglerna om köp.

6.1.1 Kap.I Tillämpningsområde

Artikel 1. Konventionen skall — om vissa förutsättningar som anges i första stycket punkterna a och b är uppfyllda — tillämpas på avtal om köp av varor mellan parter som har sina affärsställen i skilda stater. Det anges inte direkt vad som avses med avtal om köp. I art. 3 görs dock vissa avgränsningar mot avtal om tjänster. 1 art. 2 undantas vidare vissa köp, bl.a. köp av varor för personligt bruk och köp av värdepapper. Bortsett från de slutsatser som kan dras av bestämmelsernai dessa artiklar ges inte heller någon definition av begreppet varor (”goods", "marchandises'”). Föremål för köp som omfattas av konventionen är närmast lösöre i svensk juridisk bemärkelse. I den svenska översättningen används ordet "vara" för att beteckna föremålet för köpet.När det sägs att konventionen gäller köp av varor innebär detta emellertid inte i sig någon begränsning av tillämpningsområdet.

För att konventionen skall tillämpas skall parterna ha sina affärsställen i

Prop. 1986/87: 128

96

• Sida 97
•  Original

skilda stater. För det fall att en part saknar affärsställe eller har fler än ett affärsställe finns vissa regler i art. 10. Konventionen ger däremot inte någon allmän definition av begreppet. Med affärsställe torde dock få för- stås ett ställe där någon stadigvarande driver allmän affärsverksamhet. Ett utrymme som tillfälligtvis hyrs i t.ex. ett hotell för att användas som förhandlingslokal kan sålunda knappast anses som ett affärsställe.

Om parterna har sina affärsställen i skilda stater, skall konventionen för det första tillämpas ifall dessa stater är fördragsslutande stater (punkt a). Detta gäller även om forumlandets internationellt privaträttsliga regler annars skulle ha lett till lagen i ett tredje land — såsom lagen i det land där avtalet träffades.

Om forumlandet inte har anslutit sig till konventionen och detta lands internationellt privaträttsliga regler leder till lagen i ett land som inte har anslutit sig till konventionen, t. ex. den egna lagen, kommer konventionen emellertid inte att tillämpas även om parterna har sina affärsställen i olika stater som båda har anslutit sig.

Konventionen anger inte vilken av de aktuella konventionsstaternas rätt som skall tillämpas. Detta är en fråga som får avgöras av forumlandets internationellt privaträttsliga regler. Vad konventionen föreskriver är att dess bestämmelser skall tillämpas på tvister mellan parter som har sina affärsställen i skilda konventionsstater. Med hänsyn till frågor som inte regleras av konventionen kan det alltså vara av betydelse för parterna att avtala om tillämplig lag även om båda har sina affärsställen i konventions- stater.

Enligt första stycket punkt b skall konventionen tillämpas på köp mellan parter som har sina affärsställen i skilda stater också när internationellt privaträttsliga regler leder till att lagen i en fördragsslutande stat skall tillämpas. Detta innebär att konventionen också kan komma att tillämpas på köpeavtal när varken den ena eller den andra parten har sitt aktuella affärsställe i en konventionsstat. Enligt art. 95 kan emellertid en stat i samband med anslutningen till konventionen göra ett förbehåll beträffande art. 1 första stycket punkt b och förklara att den inte ämnar tillämpa den punkten. I så fall behöver konventionen i den staten bara tillämpas på köpeavtal mellan parter som har sina affärsställen i två olika stater som båda har anslutit sig till konventionen. Som har framgått i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2) bör Sverige inte utnyttja denna reservationsmöj- lighet.

Det finns skäl att här också erinra om möjligheten för en stat att göra förbehåll enligt art. 94. Om två eller flera konventionsstater som har liknande köprättsliga regler önskar det, kan de enligt art. 94 förklara att de inte ämnar tillämpa konventionens regler på köp mellan parter som har sina affärsställen i dessa stater. Att ett sådant förbehåll bör göras för nordiska förhållanden har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2).

Flertalet stater som ansluter sig till konventionen torde komma att ha särskilda regler för internationella köp (konventionsköp) vid sidan om reglerna för andra köp. När konventionen enligt det hittills sagda skall tillämpas, är det självklart det förstnämnda regelsystemet som skall tilläm-

• Sida 98
•  Original

pas. Parterna i ett köpeavtal kan emellertid med stöd av art. 6 komma överens om att utesluta tillämpningen av konventionen och t. ex. genom en lagvalsklausul i köpeavtalet hänvisa till den nationella köprätten i en kon- ventionsstat. Huruvida en panshänvisning till lagen i ett land som har olika regler för nationella och internationella köp avser att utesluta reglerna för internationella köp är en tolkningsfråga som får avgöras från fall till fall.

Som framhållits är det en grundläggande förutsättning för att konven- tionen skall vara tillämplig att parterna har sina affärsställen i skilda stater. Enligt andra stycket i förevarande artikel skall man emellertid bortse från att parternas affärsställen är belägna i skilda stater. om denna omständig- het inte framgår av avtalet eller av tidigare affärsförbindclser mellan par- terna eller av upplysningar som de har lämnat senast vid avtalstillfället. Det innebär att en tvist beträffande vilken det först senare visar sig att parterna har sina affärsställen i skilda stater skall bedömas enligt reglerna för nationella köp i det lands rätt som är tillämpligt på avtalet.

När det gäller att fastställa om konventionen är tillämplig skall enligt tredje stycket hänsyn inte tas till parternas nationalitet eller till frågan om parterna eller avtalet har civil eller kommersiell karaktär. Enligt denna bestämmelse: saknar det således betydelse för konventionens tillämplighet om det är fråga om ett handelsköp eller ett köp mellan privatpersoner. Att köpeavtalet, om köparen är ”konsument". faller utanför konventionens tillämpningsområde följer dock av en särskild undantagsregel i art. 2.

Regeln i tredje stycket tar bara sikte på bedömningen av om konven- tionen är tillämplig. Den utesluter alltså inte att hänsyn tas till om det är ett civilt köp eller handelsköp vid bedömningen av t.ex. reklamationstidens längd (jfr art. 43). — Att man skall bortse från en parts nationalitet kan sägas följa redan av att det enligt första stycket är belägenheten av parter- nas affärsställen som är avgörande för om konventionen skall tillämpas.

Artikel 2. Enligt denna artikel skall konventionen inte tillämpas på vissa köp av närmare angivet slag.

Enligt punkt a undantas till att börja med köp av varor för köparens personliga bruk eller för hans familj eller hushåll. Det som åsyftas är i praktiken konsumentköp. Jämfört med den svenska definitionen av konsu- mentköp saknas emellertid kravet att varan skall säljas av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhet. Det innebär att konventionen inte är tillämplig på köp mellan två privatpersoner.

Enligt punkt b undantas vidare köp på auktion. Konventionen gäller inte heller köp vid exekutiv försäljning eller när försäljningen annars sker tvångsvis på grund av lag (punkt c). En försälj- ning som den ena parten företar i enlighet med art. 88 i konventionen eller på liknande grund torde emellertid inte få betraktas som en tvångsförsälj- ning på grund av lag i den mening som avses i punkt c.

Från konventionens tillämpningsområde undantas vidare enligt punkt d köp av värdepapper och pengar. Utanför konventionen faller på grund av detta undantag köp av t. ex. aktier, obligationer och löpande skuldebrev.

Enligt punkt e gäller konventionen inte heller köp av fartyg eller båtar. luftfartyg eller svävare. Detta undantag gäller vare sig de uppräknade objekten normalt är föremål för registrering eller ej.

Prop. 1986/87: 128

98

• Sida 99
•  Original

Enligt punkt e, slutligen, undantas från konventionens tillämpningsom- råde köp av elektricitet.

Artikel)”. I denna artikel görs vissa avgränsningar mot avtal om tjänster. Av första stycket framgårtill att börja med att avtal om tillhandahållande av varor som skall tillverkas eller framställas, med visst undantag. skall anses som köp och alltså följa konventionens regler. Undantaget gäller det fallet att den som beställer varan åtar sig att tillhandahålla en väsentlig del av det material som behövs för tillverkningen eller framställningen. Inne- börden av denna bestämning är i huvudsak densamma som den som för svensk rätts del gäller enligt 2 & köplagen.

Andra stycket tar sikte på det fallet att den part som skall leverera varan också har åtagit sig att tillhandahålla arbete eller andra tjänster. Ett prak- tiskt exempel är att den som skall leverera en maskin har åtagit sig att också montera maskinen hos beställaren. Enligt andra stycket skall kon- ventionen inte tillämpas på avtal av detta slag om den övervägande delen av leverantörens skyldigheter består i att tillhandahålla tjänster.

En utgångspunkt för bestämmelsen är att parternas överenskommelse är att anse som ett enda avtal. Huruvida det skall anses föreligga ett enda eller två särskilda avtal — ett köpeavtal och ett avtal om t. ex. montering — avgörs emellertid inte av konventionen.

Artikel 4. I artikeln anges att konventionen endast reglerar ingående av avtal om köp samt de rättigheter och skyldigheter för säljaren och köparen som härrör från ett sådant avtal. Det framhålls särskilt att konventionen — om inte annat är uttryckligen angivet i den — inte gäller giltigheten av ett avtal eller en avtalsbestämmelse och inte heller giltigheten av någon sed- vänja (punkt a). På samma sätt sägs att konventionen inte gäller den verkan som avtalet kan ha beträffande äganderätten till den sålda varan (punkt b).

Ett fall som har att göra med giltigheten av ett köpeavtal och som uttryckligen regleras i konventionen är det krav på skriftlig form som förekommer i vissa länder. Konventionens utgångspunkt är enligt art. 11 att ett köpeavtal inte behöver vara skriftligt eller uppfylla något annat formkrav. Som framgår av art. 12 kan en stat emellertid göra en reserva- tion mot denna bestämmelse. Utan hinder av principen i art. 4 punkt a kan alltså en stat med bindande verkan i förhållande till övriga konventions- stater föreskriva att ett köpeavtal måste vara skriftligt för att vara giltigt.

I regel faller emellertid frågan om ett avtals giltighet — till skillnad från dess rättsenliga tillkomst — utanför konventionen och får alltså bedömas enligt tillämplig nationell rätt. Om svensk rätt skall tillämpas på ett köp som faller in under konventionen, skall alltså frågan om ogiltighet på grund av t. ex. svek eller oriktiga förutsättningar inte bedömas annorlunda än när det är fråga om ett nationellt köp. Vad beträffar svensk rätt torde konven- tionen inte heller lägga hinder i vägen för att tillämpa generalklausulen i 36 & avtalslagen.

Att konventionen — förutom köpeavtalets ingående — endast reglerar parternas rättigheter och skyldigheter som härrör från avtalet innebär att en parts förhållande till tredje man faller utanför konventionen. Det kan

• Sida 100
•  Original

gälla köparens förhållande till säljarens leverantörer eller säljarens förhål- lande till den som i sin tur har köpt varan av köparen.

Artikel 5. Enligt denna artikel är konventionen inte tillämplig på sälja- rens ansvar för dödsfall eller annan personskada som varan har förorsakat. Detta undantag gäller vare sig det är köparen eller tredje man som har drabbats.

Frågan huruvida säljaren ansvarar för sakskada är inte uttryckligen reglerad i konventionen. Som nämnts reglerar konventionen endast sälja- rens skyldigheter såvitt de härrör från köpeavtalet. Enligt bl. a. svensk rätt omfattas säljarens ansvar för skador som varan förorsakar på annan egen- dom än den sålda varan i regel inte av de köprättsliga bestämmelserna utan följer i stället principerna för det s.k. produktansvaret. Med hänsyn härtill skulle det kunna hävdas att konventionen inte heller är tillämplig på ansvaret för sådana sakskador. Ett förslag till en uttrycklig bestämmelse om att dessa skador också skulle undantas lades fram vid diplomatkonfe- rensen men togs tillbaka under förhandlingarna. Den riktigaste tolkningen torde därför vara att konventionen reglerar säljarens ansvar för skador som varan har orsakat på köparens egendom. Detta är av betydelse bl. a. med tanke på köparens reklamationsskyldighet. Se art. 39(2). Säljarens ansvar gentemot tredje man för skador som varan har förorsakat på dennes egendom faller emellertid utanför konventionen.

Artikel 6. I denna artikel slås fast att konventionen är dispositiv. Detta gäller till att börja med på det sättet att säljare och köpare kan utesluta tillämpligheten av konventionen som sådan t. ex. genom att avtala att en annan lag skall tillämpas. Att konventionen är dispositiv innebär vidare att parterna kan avvika från eller ändra verkan av någon av konventionens bestämmelser. Det sista gäller med undantag för art. 12 som är tvingande.

För att konventionen helt eller delvis skall sättas ur kraft fordras att parterna har kommit överens om detta. En sådan överenskommelse behö- ver inte vara uttrycklig utan kan framgå av omständigheterna.

Av art. 9 följer att konventionen också kan sättas åt sidan genom handelsbruk.

6.1.2 Kap. II Allmänna bestämmelser

Artikel 7. Artikeln gäller tolkning och utfyllnad av konventionen.

I första stycket föreskrivs till att börja med att man vid tolkningen av konventionen skall ta hänsyn till dess internationella karaktär och till behovet av att främja en enhetlig tillämpning av konventionen. Hur ett sådant hänsynstagande skall gå till anges emellertid inte närmare.

Utgångspunkten för tolkningen är naturligtvis ordalagcn i bestämmelser- na. Detta ligger i linje med art. 31 (I) i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. Ifall en bestämmelses ordalag inte är entydiga kan det finnas anledning att hämta ledning i konventionens förarbeten i den mån dessa ger ett klart besked. Rättspraxis kan också vara av betydelse för att belysa innebörden av en bestämmelse som är oklar i något hänseende. När det gäller hänsynstagandet till rättspraxis torde det dock finnas anledning att kräva samstämmiga och auktoritativa avgöranden från mer än ett konven- tionsland.

Prop. 1986/87: 128

100

• Sida 101
•  Original

Vid tolkningen av konventionen skall enligt första stycket hänsyn vidare tas till behovet av att främja iakttagandet av god sed ("good faith". ”bonne foi") i internationell handel. Detta gäller alltså vid tolkningen av konventionen och det är med andra ord inte fråga om en regel med stöd av vilken man t. ex. skulle kunna påyrka jämkning av ett köpeavtal.

I andra stycket anges hur man skall lösa frågor som rör ämnen vilka behandlas i konventionen ifall den aktuella frågan likväl inte har fått någon uttrycklig lösning i någon av konventionens bestämmelser. Det gäller så att säga att inom konventionens område fylla luckor som har lämnats oregle- rade. Huvudregeln i andra stycket är att frågor av detta slag skall lösas i enlighet med de allmänna principer på vilka konventionen är grundad. Syftet med denna regel om autonom tolkning är att förhindra att t. ex. en domstol. som inte genast får svaret på en fråga i konventionen. utan vidare faller tillbaka på lagen i det egna landet.

Vilka ämnen som regleras i konventionen framgår beträffande köp först och främst av art. 224—88. Klargörande är emellertid också art. 4 enligt vilken. som nämnts. konventionen bara reglerar säljarens och köparens rättigheter och skyldigheter som härrör från köpeavtalet. Frågor om avta- lets giltighet och förhällandet till tredje man är alltså ämnen som faller utanför konventionen och beträffande vilka det inte finns anledning att söka svar i några allmänna principer som ligger till grund för konventionen.

Exempel på ett ämne som behandlas i konventionen är skyldigheten för en part att lämna meddelande till motparten om förhållanden som kan vara av betydelse för honom. Specialbestämmelser om detta finns i bl. a. art. 26, 39. 48. 79 och 88. Det torde här vara fråga om en sådan allmän princip som skall iakttas även i andra fall än de särskilt reglerade.

Om det inte finns några allmänna principer på vilka konventionen är grundad som kan ge ledning för att lösa den aktuella frågan. skall den enligt undantagsregeln i andra stycket lösas i enlighet med den lag som enligt internationellt privaträttsliga regler är tillämplig på köpet.

Artikel 8. Medan art. 7 gäller tolkning och utfyllnad av konventionen. behandlar art. 8 tolkningen av parternas uttalanden och uppträdande. En tolkning av det senare slaget kan vara nödvändig bl.a. för att fastställa avtalsinnehållet eller innebörden av ett meddelande som ena parten lämnar den andra i samband med fullgörandet av köpet.

Enligt huvudregeln i första stycket gäller vid tillämpningen av konven- tionen att en parts uttalanden och uppträdande i övrigt skall tolkas i enlighet med hans avsikt. Detta gäller dock under den förutsättningen att den andra parten visste eller inte kunde ha varit omedveten om vilken denna avsikt var.

Ifall bestämmelsen i första stycket inte är tillämplig, skall en parts uttalanden och uppträdande i övrigt tolkas enligt regeln i andra stycket. Det blir med andra ord fallet när partens avsikt inte kan fastställas eller den andra parten har varit omedveten om avsikten. I dessa fall skall partens uttalanden och uppträdande tolkas i enlighet med den mening som en förnuftig person av samma slag som den andra parten skulle ha lagt in i uttalandena och uppträdandet under samma omständigheter. ] tredje stycket finns slutligen en regel som tar sikte på hur man skall fastställa

• Sida 102
•  Original

såväl en parts avsikt ("första stycket) som den mening som en förnuftig person skulle ha lagt in i partens uttalanden och uppträdande (andra stycket"). Enligt denna regel skall vederbörlig hänsyn tas till alla omständig- heter av betydelse. Det nämns särskilt att hänsyn skall tas till avtalsför- handlingarna. praxis som har utbildats mellan parterna, handelsbruk och annan sedvänja och parternas senare uppträdande.

Att parternas uppträdande efter avtalsslutet skall tillmätas betydelse kan bl. a. innebära att en parts underlåtenhet att reagera mot en viss tolkning av avtalet från motpartens sida bedöms som ett godkännande av denna tolkning.

Artikel 9. I denna artikel anges i vilken utsträckning parterna är bundna av handelsbruk och annan sedvänja (”usage". "usages") och av praxis som de har utbildat mellan sig.

1 första stycket sägs till att börja med att parterna är bundna av handels- bruk eller annan sedvänja som de har samtyckt till. [fall parterna uttryckli- gen eller underförstått har hänvisat till ett visst handelsbruk, är detta alltså bindande för dem. Av första stycket följer vidare att parterna är bundna av den praxis som har utbildats mellan dem. Denna praxis är. som nämnts. också något man skall ta hänsyn till vid tolkningen av parternas viljeytt— ringar. Sc art. 8(3).

För att en sedvänja skall vara bindande förutsätts det som sagt att parterna har samtyckt till den. Andra stycket innehåller en presumtionsre- gel enligt vilken parterna "underförstått skall anses" ha gjort vissa sedvän- jor tillämpliga på avtalet eller dess ingående. Det gäller handelsbruk och andra sedvänjor som — för det första — parterna kände till eller borde ha känt till och som — för det andra — i internationell handel är allmänt kända och regelbundet iakttas av parter i avtal av samma typ inom ifrågavarande slags handel. Båda rekvisiten skall vara uppfyllda. men om ett handelsbruk är allmänt känt torde det ofta kunna göras gällande att panerna i det aktuella avtalet också borde ha känt till detta bruk.

Presumtionsregeln i andra stycket kan sättas åt sidan om parterna kom- mer överens om detta. Det sägs uttryckligen i inledningen till regeln.

Handelsbruk och andra sedvänjor som inte omfattas av första eller andra stycket är inte bindande för parterna vid tillämpningen av konventionen. Jämfört med vad som gäller enligt köplagen (] &) torde utrymmet för att tillämpa en sedvänja således vara något mindre enligt konventionen.

1 den mån handelsbruk eller andra sedvänjor är bindande för parterna och strider mot vad som föreskrivs i konventionen, skall de gälla framför konventionens regler. På motsvarande sätt får konventionens regler vika för praxis som parterna har utbildat mellan sig. Detta ligger i linje med bestämmelsen i art. 6 om konventionens dispositiva karaktär. Det kan tilläggas att handelsbruk också torde kunna sätta hela konventionen ur kraft — t. ex. att köp på börs följer börslandets lag.

Artikel 10. I artikeln anges vilket affärsställe som vid tillämpningen av konventionen är det relevanta när en part har flera affärsställen (punkt a). Där anges också hur man skall förstå konventionens hänvisningar till begreppet affärsställe när en part inte har något affärsställe (punkt b).

Att bestämma en parts affärsställe är av betydelse i flera sammanhang.

Prop. 1986/87: 128

102

• Sida 103
•  Original

Till att börja med är det av betydelse vid avgörandet av om konventionen över huvud taget är tillämplig på ett köpeavtal ("art. 1). Det kan vidare vara av betydelse när man skall avgöra var varan skall avlämnas (art. 31) och var betalning skall ske (art. 57).

I konventionen anges inte vad som skall förstås med själva begreppet affärsställe. Innebörden av detta begrepp har dock berörts i kommentaren till art. 1.

Om en part har mer än ett affärsställe. skall man enligt punkt a fästa avseende vid det affärsställe till vilket avtalet och dess fullgörelse har sin närmaste anknytning. Man skall med andra ord se vilket affärsställe som har närmast anknytning till köpet som helhet. Hänsyn skall alltså inte bara tas till exempelvis det affärsställe från vilket leverans skall ske eller det affärsställe på vilket avtalsförhandlingarna ägde rum. Det ställe där en part har sitt huvudkontor är inte heller ensamt avgörande.

Normalt torde det framgå av frrmateckningen eller i övrigt av avtals- handlingarna till vilket affärsställe köpet är att hänföra. [ praktiken torde det därför inte ges så stort utrymme för regelns tillämpning.

När man avgör vilket affärsställe som har den närmaste anknytningen till köpet skall man. enligt vad som uttryckligen sägs. bara beakta de omstän' digheter som parterna kände till eller räknade med före eller vid avtalets ingående.

Även om konventionen huvudsakligen kommer att få betydelse för kommersiella köp där båda parterna regelmässigt torde ha något affärs- ställe. kan det likväl förekomma att en part i ett köpeavtal på vilket konventionen är tillämplig saknar affärsställe. Så är fallet om säljaren är en privatperson. När konventionen i ett sådant fall hänvisar till begreppet affärsställe. gäller enligt punkt b att avseende i stället skall fästas vid den ifrågavararande partens hemvist.

Artikel 11. Enligt denna artikel behöver ett köpeavtal inte ingås eller bekräftas skriftligen. Avtalet är inte heller underkastat något annat form- krav. Det slås till yttermera visso fast att avtalet kan styrkas på vilket sätt som helst, däri inbegripet med vittnen.

Det uppställs således inte något formkrav för att avtalet skall få avsedda rättsverkningar. Det sagda gäller emellertid bara förhållandet mellan säl- jaren och köparen. Artikeln saknar betydelse för frågan huruvida avtalet på grund av några administrativa föreskrifter — t. ex. om registrering eller valutakontroll — måste ingås skriftligen eller med iakttagande av något annat formkrav.

Eftersom konventionen är dispositiv är det inget som hindrar att par- terna för egen del kommer överens om att avtalet skall ha skriftlig form. En bestämmelse i ett skriftligt avtal. som föreskriver att en överenskommelse om att avtalet skall ändras eller upphöra måste ske skriftligen, är emeller- tid inte obetingat giltig; se art. 29(2).

En viktig inskränkning i art. ll — och för övrigt också i art. 29 — följer av art. 12.

Artikel 12. Bakgrunden till denna artikel är att i vissa stater. t.ex. Sovjetunionen. endast skriftliga viljeförklaringar har rättsverkan när det är fråga om internationella köpeavtal.

• Sida 104
•  Original

I artikeln anges att de bestämmelser i art. 1 1 och 29. som medger att ett köpeavtal kan ingås. ändras eller upphöra genom en överenskommelse i annat än skriftlig form. inte gäller då en part har sitt affärsställe i en stat som har gjort en reservation enligt art. 96. En sådan reservation får göras av en stat vars lagstiftning kräver att köpeavtal skall ingås eller bekräftas skriftligen.

Förutom art. 11 och 29 nämns del 11 i konventionen (dvs. avtalsdelen). vilket alltså innebär att en stat som har gjort en reservation enligt art. 96 kan upprätthålla formkravet även såvitt gäller denna del.

Eftersom bestämmelsen i art. 12 bara gäller art. 11 och 29 och del 11. omfattar den inte alla meddelanden och viljeförklaringar som förutsätts i konventionen utan bara sådana som har att göra med avtalets ingående. ändring eller upphörande. Verkningarna av art. 12 sträcker sig alltså inte till t. ex. reklamationer och liknande meddelanden.

Till skillnad från övriga bestämmelser i konventionen är art. 12 tvingan- de. Detta framgår av sista meningen i artikel 12 samt av art. 6.

Artikel 13. Enligt denna artikel skall med uttrycket "skriftlig" ("writ- ing". ”écrit") i konventionen också förstås meddelanden per telegram eller telex. Bestämmelsen har betydelse för art. 21 (2) om verkan av sen accept i vissa fall och för art. 29 (2) om skriftliga avtal. I den senare artikeln anges att skriftliga avtal bara kan ändras eller bringas att upphöra genom skriftliga överenskommelser.

6.2. Del 11 Ingående av avtal

Del 11 av konventionen innehåller bestämmelser om ingående av avtal om internationella köp. I samband med att Sverige undertecknade konven- tionen förklarades med stöd av art. 92 att Sverige inte avsåg att bli bundet av denna del av konventionen. Motsvarande deklarationer gjordes av Danmark, Finland och Norge. Även om Sverige, enligt vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2). bör bekräfta denna reservation vid ratificeringen av konventionen, finns det anledning att här redogöra för konventionens innehåll också i denna del.

Del 11 om ingående av avtal omfattar art. 14—24. I art. 14— 17 behandlas anbud. medan art. 18—22 gäller accept. Frågan när ett bindande avtal har kommit till stånd regleras i art. 23. Den sista artikeln innehåller vissa tolkningsregler.

Artikel 14. Första stycket anger de grundläggande kriterierna för att ”ett förslag om att sluta avtal som är ställt till en eller flera bestämda personer” skall anses utgöra ett anbud. Förslaget skall dels vara tillräckligt preci- serat, dels ange anbudsgivarens avsikt att bli bunden ifall det antas. Ett förslag som görs "utan förbindelse” eller med ett liknande förbehåll utgör alltså aldrig ett anbud i konventionens mening (jfr 9 % avtalslagen).

För att vara tillräckligt preciserat måste förslaget ange vilken eller vad för slags vara det är fråga om samt fastställa eller göra det möjligt att fastställa mängd och pris. Förhållandet mellan denna regel och art. 55 kan verka förbryllande. eftersom det i art. 55 anges hur priset skall bestämmas när detta inte går att fastställa med ledning av avtalet. Då även art. 14 är

Prop. 1986/87: 128

104

• Sida 105
•  Original

diSpositiv kan det emellertid förekomma att parterna menar att ett avtal är slutet utan att det finns någon hållpunkt för prisets bestämmande. I så fall har art. 55 en funktion att fylla, vilket för övrigt också är fallet om en stat inte ansluter sig till konventionens avtalsdel. —- Svensk avtalsrätt förutsät- ter som bekant inte någon prisangivelse för att ett giltigt anbud eller avtal skall föreligga. Det är däremot fallet enligt t. ex. fransk rätt.

För att utgöra ett anbud måste ett förslag till avtal. som nämnts. vara ställt till en eller flera bestämda personer. Ifall det är riktat till en obestämd krets följer av andra stycket att det endast skall anses som en anmodan att inkomma med anbud. om inte den som framför förslaget klargör att det är fråga om ett anbud.

Artikel 15. I första stycket i denna artikel slås fast att ett anbud får verkan när det kommer fram till anbudstagaren.

Andra stycket handlar om att ett anbud dras tillbaka. Regeln i detta stycke. liksom reglerna i art. 16. bygger på den distinktion som görs i angloamerikansk rätt mellan att dra tillbaka (”withdraw") och att återkalla ('”revoke") ett anbud.

Enligt andra stycket i förevarande artikel får ett anbud dras tillbaka ifall meddelandet om att det dras tillbaka kommer fram till anbudstagaren före eller samtidigt med anbudet (jfr 79" avtalslagen). Detta gäller även om anbudet är, som det heter, oåterkalleligt ("irrevocable").

Artikel 16. I denna artikel anges under vilka förutsättningar ett anbud får återkallas ("be revoked"). något som i så fall kan ske även efter det att anbudet kommit fram till anbudstagaren.

Enligt första stycket gäller att ett anbud kan återkallas till dess att ett avtal har slutits. om återkallelsen kommer fram till anbudstagaren innan denne har avsänt ett antagande svar. Enligt konventionen är ett anbud alltså inte bindande på samma sätt som enligt svensk rätt Ufr 1 & avtalsla- gen").

Principen i första stycket modifieras emellertid väsentligt av det som sägs i andra stycket. Ett anbud kan sålunda inte återkallas om det, genom att en bestämd tid för svar har fastställts eller på annat sätt. anger att det inte kan återkallas ("punkt a). Ett anbud kan inte heller återkallas. om det var rimligt för anbudstagaren att räkna med att anbudet var oåterkalleligt och anbudstagaren har handlat i förlitan på anbudet (punkt b).

Artikel 17. I denna artikel slås fast att ett anbud upphör att gälla när ett svar varigenom anbudet avslås — ett avslag — kommer fram till anbudsgi- varen (jfr 5 & avtalslagen). Detta gäller även om det är fråga om ett i konventionens mening oåterkalleligt anbud.

Av art. 19 framgår att även ett antagande svar under vissa förutsättning- ar skall betraktas som ett avslag. om det innehåller tillägg. begränsningar eller andra ändringar.

Artikel 18. I denna artikel anges vad som konstituerar en accept och när en accept får verkan.

I första stycket sägs att ett uttalande eller ett annat uppträdande från anbudstagarens sida, som visar att han samtycker till ett anbud, utgör ett antagande svar, dvs. en accept. Tystnad eller overksamhet. sägs det vida- re. utgör inte "i sig" en accept. Det utesluter alltså inte att passitivitet i

• Sida 106
•  Original

förening med särskilda omständigheter kan utgöra en accept. Huruvida en parts uppträdande skall tolkas som ett samtycke till anbudet får avgöras med ledning av art. 8.

Enligt andra stycket får en accept verkan när den kommer fram till anbudsgivaren. Innebörden av att en accept får verkan är att accepten inte får dras tillbaka efter denna tidpunkt och att avtalet därmed är slutet (jfr art. 22 och 23).

Anbudstagaren har dock inte obegränsad tid på sig för att acceptera ett anbud. Ifall anbudsgivaren har bestämt en viss tid för svar. får accepten inte verkan om den inte kommer fram inom denna tid. Anbudstagaren här alltså risken för att accepten försenas eller inte kommer fram. Om inte någon tid har satts ut för svaret. skall accepten ha kommit fram inom skälig tid för att få verkan. Ett muntligt anbud måste antas omedelbart. om inte annat framgår av omständigheterna (jfr 2 och 3 åå avtalslagen).

Av tredje stycket framgår att en accept av ett anbud också kan ske genom en rcalhandling. Det förutsätter emellertid att detta har stöd i anbudet eller i praxis som har utbildats mellan parterna eller i något handelsbruk eller annan sedvänja. Som exempel på handlingar som kan få samma verkan som en uttrycklig accept nämns leverans och betalning.

Artikel 19. I denna artikel regleras verkan av att anbudstagaren avger en oren accept. dvs. ett svar som är avsett att vara ett antagande svar på ett anbud men som innehåller tillägg. begränsningar eller andra ändringar. Enligt första stycket skall ett sådant svar anses som ett avslag på anbudet och utgöra ett nytt anbud - ett motbud. Denna huvudregel överensstäm- mer med regeln i 6 & första stycket avtalslagen.

Ifall det inte är fråga om väsentliga ändringar, skall svaret dock gälla som en accept. om inte anbudstagaren utan oskäligt dröjsmål framför invändningar mot svaret. Underlåter anbudstagaren att framföra invänd- ningar i tid. utgörs avtalsvillkoren av anbudets villkor med de ändringar som har gjorts i accepten. Konventionens regel bygger alltså på ett objek- tivt kriterium, att det inte är fråga om någon väsentlig ändring. medan 6 & andra stycket avtalslagen bygger på två subjektiva kriterier. att anbudsta- garen skall ha ansett accepten överensstämma med anbudet och att an- budsgivaren måste ha insett detta.

I tredje stycket preciseras att vissa ändringar alltid skall utgöra väsent- liga ändringar. Det är fallet med ändringar som hänför sig till — bland annat — priset, betalningen, varans kvalitet och kvantitet. tid och plats för leveransen, omfattningen av ena partens ansvar gentemot den andre och lösning av tvister. Om en ändring hänför sig till någon av de uppräknade frågorna, är enligt ordalydelsen en tillämpning av andra stycket således utesluten även om det skulle röra sig om en helt obetydlig ändring.

Artikel 20. Denna artikel innehåller vissa regler om beräkning av accept- fristen när denna har angetts som en viss tid och inte genom utsättandet av en viss sista dag - det vill säga när anbudsgivaren har sagt att han vill ha svar t. ex. "senast inom tre dagar” och inte t.ex. "senast den 31 januari".

Första stycket anger när acceptfristen börjar löpa. Om anbudsgivaren har satt ut en viss tid för svar i telegram eller brev, börjar acceptfristen löpa från den tidpunkt då telegrammet lämnas in för befordran eller från

Prop. 1986/87: 128

106

• Sida 107
•  Original

det datum som framgår av brevet eller eventuellt av poststämpeln (jfr 2 s' andra stycket avtalslagen). Vid anbud genom telefon. telex eller andra omedelbara kommunikationsmedel börjar fristen löpa när anbudet kom- mer fram ("reaches'". "parvient”? till anbudstagaren.

Enligt andra stycket skall officiella helgdagar och arbetsfria dagar som infaller under acceptfristen tas med vid beräkningen av fristen. Om emel- lertid ett antagande svar inte kan avlämnas på den utsatta fristen sista dag därför att den dagen infaller på en dag som är en helgdag eller arbetsfri dag på den ort där anbudsgivaren har sitt affärsställe. förlängs fristen till första följande arbetsdag.

Artikel 21. I denna artikel. som behandlar sen accept, görs ett par undantag från den i att. 18(2) uttalade principen att en accept måste komma fram inom viss tid för att få verkan.

Enligt första stycket gäller sålunda att ett antagande svar som kommer för sent ändå får verkan som en accept. om anbudsgivaren utan dröjsmål underrättar anbudstagaren om detta. En sådan underrättelse kan göras muntligen eller genom att anbudsgivaren skickar ett meddelande till an- budstagaren. Skickas ett sådant meddelande går det på anbudstagarens risk. och ett bindande avtal kommer alltså till stånd utan att anbudstagaren har fått besked om att anbudsgivaren översett med förseningen. — Kon- ventionens bestämmelse skiljer sig från regeln i 4 & första stycket avtalsla- gen, enligt vilken ett antagande svar som kommer för sent skall gälla som ett nytt anbud.

I andra stycket behandlas det fallet att ett antagande svar har försenats på grund av onormala kommunikationer. Om det av svaret framgår att det har sänts under sådana förhållanden att det vid normal befordran hade kommit fram i tid. skall det enligt huvudregeln i detta stycke gälla som en accept. Ifall anbudsgivaren inte vill godta detta, måste han utan dröjsmål meddela anbudstagaren att anbudet enligt hans mening hade upphört att gälla. — Skillnaden mellan konventionen och avtalslagen (4 å andra stycket) är här principiellt sett densamma som den som vid oren accept föreligger mellan art. l9(2) i konventionen och 6 & andra stycket avtalsla— gen. Medan kriteriet enligt konventionen är att svaret med normala kom— munikationer skulle ha kommit fram i tid, bygger regeln i avtalslagen på att anbudstagaren utgått från att svaret har kommit fram i tid och anbudsgi- varen måste ha insett detta.

Artikel 22. Artikeln anger hur länge en accept kan hållas öppen. En accept kan dras tillbaka. om meddelandet om detta kommer fram till anbudsgivaren innan eller samtidigt med att accepten skulle ha fått verkan (jfr 7 & avtalslagen). Av art. 18(2) framgår att en accept som regel får verkan när den kommer fram till denne fram till anbudsgivaren. En förut- sättning är emellertid att den kommer fram till denne inom acceptfristen. om inte något av undantagen i art. (9 är tillämpligt.

Artikel 23. I denna artikel slås fast att ett avtal har slutits när ett antagande svar på ett anbud får verkan.

I konventionen hänvisas på flera ställen till tidpunkten för avtalsslutet. Denna tidpunkt kan sålunda vara avgörande för felbedömningen (art. 35 och 42). Den kan vidare ha betydelse vid fastställandet av priset (art. 55).

• Sida 108
•  Original

Också när det gäller skadeståndsansvar och skadeståndets omfattning kan tidpunkten för avtalsslutet vara av betydelse (art. 74 och 79).

Parterna kan komma överens om att sträcka ut tiden för avtalsslutet till efter den tidpunkt som anges i an. 23 t.ex. genom att ställa upp ett villkor som först måste uppfyllas. Om det i såfall är den tidpunkt som anges i art. 23 eller en senare tidpunkt som skall gälla när hänvisning sker till tidpunk- ten för avtalsslutet, är en fråga som får avgöras från fall till fall.

Om en stat gör en reservation beträffande konventionens avtalsdel (del II), kan de nyss nämnda bestämmelsemas innebörd komma att variera beroende på den lag som tillämpas på frågan när köpeavtalet skall anses slutet.

Artikel 24. I flera av bestämmelserna i avtalsdelen fästs avgörande vikt vid när ett anbud, ett antagande svar eller någon annan viljeförklaring kommer fram (”'reaches", "parvient") till adressaten. I denna artikel definieras uttrycket komma fram.

En sådan viljeförklaring som det är fråga om kommer fram till adressa- ten när den görs muntligen till honom eller på något annat sätt avlämnas till honom personligen. I konventionens mening kommer den också fram när den avlämnas på hans affärsställe eller postadress eller — om han saknar affärsställe och postadress — på hans hemvist.

Av den gjorda definitionen följer att den rättsverkan, som knyts till att en viljeförklaring kommer fram, inträder även om adressaten inte har tagit del av förklaringen och även om han inte känner till att den har kommit fram.

6.3. De] III Köp av varor

Medan del II handlar om hur köpeavtal ingås, regleras frågor om köpeavta- lets innehåll i del III av konventionen. Bestämmelserna i denna del gäller sålunda parternas rättigheter och skyldigheter och följderna av störningar i eller brott mot avtalet. Det är den mest omfattande delen av konventionen.

Del III är uppdelad i fem kapitel. I det första kapitlet (art. 25—29) ingår vissa allmänna bestämmelser, bl. a. om väsentligt avtalsbrott. risken för vissa meddelanden och "specific performance”. Det andra kapitlet (art. 30— 52) gäller säljarens förpliktelser och påföljderna av säljarens avtals- brott. Det tredje kapitlet (art. 53—65) handlar om köparens förpliktelser och påföljderna av köparens avtalsbrott. I det fjärde kapitlet (art. 66—70) behandlas frågor med anknytning till vem som bär risken för att varan förstörs m. m. Det femte kapitlet (art. 71—88) innehåller bestämmelser som är gemensamma för säljaren och köparen. bl.a. vad gäller befarat avtals- brott och skadestånd.

6.3.l Kap.I Allmänna bestämmelser

Artikel 25. Artikeln innehåller en definition av rekvisitet väsentligt avtals- brott. Detta rekvisit är av betydelse för köparens rätt att kräva omleverans (art. 46) och i (lera sammanhang som har att göra med en parts rätt att häva

Prop. 1986/87: 128

108

• Sida 109
•  Original

köpet lart. 49, 51. 64, 70, 72 och 73). Enligt konventionen skall bedömning- en av vad som är ett väsentligt avtalsbrott göras på principiellt samma sätt oavsett vilket avtalsbrott det är fråga om. Det spelar alltså ingen roll om det gäller ett fel i varan eller köparens dröjsmål med betalningen.

Ett avtalsbrott från ena partens sida är väsentligt, om det medför en sådan olägenhet för den andra parten att det i huvudsak berövar honom vad han hade rätt att vänta sig enligt avtalet. Det är alltså inte fråga om en abstrakt väsentlighetsbedömning utan om vad som är väsentligt för den drabbade parten. Å andra sidan skall man göra en objektiv bedömning av vad denne hade rätt att vänta sig och inte ta hänsyn till vad vare sig han själv eller den andra parten kan ha haft för uppfattning om detta.

För att ett avtalsbrott skall bedömas som väsentligt uppställs emellertid också ett synbarhetsrekvisit. Ett avtalsbrott är sålunda inte väsentligt. om den part som är skyldig till avtalsbrottet inte förutsåg att detta skulle leda till att den andra parten i huvudsak berövades vad han hade rätt att vänta sig enligt avtalet. För att ett avtalsbrott skall bedömas som väsentligt får inte heller en förnuftig person i samma ställning under samma omständig- heter ha förutsett ett sådant resultat.

Den svenska köpllagens väsentlighetsrekvisit skiljer sig från konven- tionens — förutom att det uttrycks negativt (inte ringa betydelse) — genom att det t.ex. vid köparens dröjsmål med betalningen inte förutsätts att avtalsbrottet skall vara väsentligtjust för motparten eller att den avtalsbry- tande parten skall ha insett väsentligheten (jfr 21, 28. 42 och 43 åå). Avsikten är att även det förslag till ny köplag som förbereds ijustitiedepar- tementet skall ha väsentlighetsrekvisit som är utformade efter vad som är motiverat vid varje särskilt avtalsbrott.

Artikel 26. I denna artikel föreskrivs att en hävningsförklaring är giltig endast om den görs genom ett meddelande till den andra parten. Medde- landet kan ske muntligen eller skriftligen. Meddelandet får verkan även om den andra parten inte nås av det tjfr art. 27).

Artikel 27. I artikeln anges vem som bär risken för att vissa meddelanden försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

De meddelanden som avses med bestämmelsen är sådana underrät- telser. uppmaningar och andra meddelanden som en part lämnar i enlighet med bestämmelserna i del III av konventionen. Artikeln är alltså inte tillämplig på meddelanden som innehåller anbud eller svar på anbud och liknande besked utan bara på sådana meddelanden som parterna lämnar till varandra när ett köpeavtal väl har kommit till stånd.

Enligt huvudregeln i artikeln går de ifrågavarande meddelandena på mottagens risk. En förutsättning är emellertid att avsändaren har anlitat ett med hänsyn till omständigheterna lämpligt medel för befordran av medde- landet. Om avsändaren har lämnat meddelandet för befordran på detta sätt. får han åberopa meddelandet även om det försenas eller kommer fram i förvanskat skick. Detsamma gäller om meddelandet över huvud taget inte kommer fram till adressaten. Ett praktiskt och viktigt exempel på ett meddelande som sålunda går på mottagarens risk är köparens reklamation enligt art. 39.

Meddelandena går på mottagarens risk om inte annat är uttryckligen

• Sida 110
•  Original

föreskrivet. Bestämmelser som uttryckligen förutsätter att ett meddelande skall ha mottagits av adressaten finns i art. 47 (2), 48 (4), 63 (2), 65 ( l ). 65 (2) och 79 (4).

Infallsvinkeln till det nu behandlade problemet är något annorlunda i den svenska köplagen. där det i 61 & uttryck ligen anges vilka meddelanden som går på mottagarens risk (jfr även 40 å avtalslagen). Avsikten är att denna teknik skall användas även i köplagsförslaget.

Artikel 28. Artikeln innebär en begränsning av skyldigheten för konven- tionsstaternas domstolar att ge dom på naturafullgörelse. Genom artikeln modifieras bestämmelserna om naturafullgörelse i art. 46 och 62. Natura- fullgörelse kan enligt dessa artiklar komma i fråga när köparen kräver varans avlämnande, omleverans eller avhjälpande av ett fel eller när säl- jaren kräver betalning eller annan fullgörelse av köparen.

Enligt artikel 28 är en domstol inte skyldig att ge dom på naturafullgö- relse, om inte domstolen skulle göra detta enligt sin egen lag beträffande liknande köpeavtal som inte regleras av konventionen. Bestämmelsen har tillkommit för att tillmötesgå staterna inom det angloamerikanska rättssys- temet, vars domstolar bara har en begränsad möjlighet att ge dom på naturafullgörelse (specific performance).

Om Sverige ansluter sig till konventionen behöver svenska domstolar alltså inte förplikta t. ex. en säljare att avlämna varan, om en sådan skyl- dighet för säljaren inte skulle följa av vad som enligt svensk rätt gäller för nationella köp. '

Artikel 29. Artikeln anger vad som i vissa avseenden gäller om ändring av ett köpeavtal.

I första stycket sägs att ett avtal kan ändras eller bringas att upphöra enbart genom en överenskommelse mellan parterna. Genom detta klargörs att den i angloamerikansk avtalsrätt förhärskande uppfattningen att varje prestation förutsätter en motprestation (the doctrine of consideration) inte skall tillämpas inom ramen för konventionen. Bestämmelsen kan få prak- tisk betydelse bl.a. när det gäller ändringar avseende tekniska specifika- tioner, leveransdatum och liknande. Överenskommelser om sådana änd- ringar är alltså giltiga trots att de kan sägas utgöra ensidiga eftergifter. Detsamma kan gälla ändrade avtalsvillkor som tas in i dokument vilka sänds efter det att avtalet har slutits. I—Iar parterna faktiskt kommit överens om villkoren, skall de gälla.

Enligt andra stycket kan en regel i ett skriftligt avtal, som föreskriver att en överenskommelse om att avtalet skall ändras eller upphöra måste ske skriftligen. inte ändras eller upphävas annat än skriftligen. En part kan dock genom sitt handlande bli förhindrad att göra gällande kravet på skriftlig form. Detta är fallet om han ger motparten anledning att förlita sig på att en ändring skall gälla trots att den inte har gjorts skriftligen. Om köparen muntligen har modifierat avtalet och sedan har godtagit varor som levererats i enlighet med modifikationen, kan han inte beträffande leveran- ser som skett som en följd av detta agerande med framgång göra gällande att modifikationen är utan verkan därför att den inte har gjorts skriftligen.

Prop. 1986/87: 128

110

• Sida 111
•  Original

Andra kapitlet. som handlar om säljarens förpliktelser, är uppdelat i tre avdelningar. Efter en inledande bestämmelse (art. 30) följer i avdelning l bestämmelser om varans avlämnande och överlämnande av dokument avseende varan (art. 31—34). Avdelning Il handlar om varans avtalsen- lighet och tredje mans krav med avseende på varan ("art. 35—44). I avdel- ning IIl (art. 45—52) regleras påföljderna av säljarens avtalsbrott.

Artikelj'O. Artikeln slår i allmänna ordalag fast att säljaren är skyldig att avlämna varan och överlämna de dokument som hänför sig till varan samt att överföra äganderätten till varan. Beträffande skyldigheten att avlämna varan finns närmare bestämmelser i art. 31—33. medan bestämmelser om skyldigheten att överlämna dokument finns i art. 34.

Med säljarens skyldighet att överföra äganderätten till varan får förstås hans ansvar för att varan inte är belastad med ett s.k. rättsligt fel i den meningen att tredje man har äganderätt till varan. Detta behandlas närmare i art. 42. Det kan anmärkas att det bara är säljarens ansvar gentemot köparen som regleras av konventionen (jfr art. 4). Den sakrättsliga frågan om giltigheten av tredje mans anspråk på varan skall avgöras enligt de sakrättsliga reglerna i det lands lag som enligt internationellt privaträttsliga regler skall tillämpas på köpet.

Säljaren skall fullgöra sina skyldigheter såsom avtalet och denna kon— vention förutsätter. Av art. 6 framgår att konventionens bestämmelser i princip är dispositiva. Vid en konflikt mellan innehållet i konventionen och det som har överenskommits mellan parterna tar alltså parternas överens— kommelse över.

Avdelning ! . Varans avlämnande och överlämnande av dokument

Artikel 3]. I artikeln anges hur och framför allt var avlämnandet skall äga rum. Den innehåller regler om vad säljarens skyldighet att avlämna varan innebär i tre olika fall: dels vid transportköp ("punkt 3), dels vid andra köp av varor som är mer eller mindre bestämda och som enligt vad panerna vet finns eller kommer att finnas på en särskild plats (punkt b), dels också ”i övriga fall (punkt c). Vad säljaren har att iaktta beträffande tiden för avlämnandet behandlas i art. 33.

Frågan om avlämnandet har enligt konventionen inte något omedelbart eller begreppsmässigt samband med frågorna om vem som står risken för att varan förstörs och om riskens övergång från säljaren till köparen. I regel sammanfaller dock riskens övergång med avlämnandet. Riskens övergång behandlas i ett särskilt kapitel ("art. 66—70).

En förutsättning för att artikelns regler om platsen för avlämnandet skall vara tillämpliga är att säljaren inte är skyldig att avlämna varan på någon annan särskild plats. Om parterna själva har kommit överens om var och hur avlämnandet skall ske, gäller naturligtvis en sådan överenskommelse också i detta fall framför konventionens regler. Inledningen till artikeln får ses endast som en erinran om detta.

Punkt (a) avser det fallet att köpeavtalet förutsätter transport av varan. Säljarens skyldighet att avlämna varan innebär i så fall att han skall

• Sida 112
•  Original

överlämna varan till den förste fraktföraren för vidare befordran till köpa- ren.

Att köpeavtalet förutsätter att varan skall transporteras kan naturligtvis framgå redan därav att transportfrågan är reglerad i avtalet.

I många fall då köpeavtalet förutsätter att varan skall transporteras framgår det genom en hänvisning till en Ieveransklausul hur och på vilken plats varan skall avlämnas. ] sådana fall har säljaren inte fullgjort avläm- nandet genom att överlämna varan till den första fraktföraren utan först när han har gjort vad som ankommer på honom enligt den ifrågavarande klausulen. Det kan t. ex. när det gäller varor som skall fraktas med fartyg vara fråga om en FOB-klausul (free on board) enligt vilken varan skall anses avlämnad när den kommit innanför fartygets sida.

Om inte köpeavtalet, vare sig uttryckligen eller genom hänvisning till en Ieveransklausul, anger var varan skall avlämnas, gäller att säljaren skall fullgöra avlämnandet genom att överlämna varan till den förste fraktfö- raren för befordran till köparen. Om varan i ett sådant fall skall transpone- ras påjärnväg eller lastbil till en hamnort för vidarebefordran med fartyg. har säljaren fullgjort sin skyldighet att avlämna varan när den har överläm- nats till järnvägen eller lastbilsföretaget.

Punkt b avser vissa köp där varan är av mera bestämd eller individuell beskaffenhet. Det kan till att börja med gälla köp av en bestämd vara, t. ex. ett konstverk eller en ridhäst. Det kan vidare gälla köp av en vara som inte är bestämd (individualiserad) men som skall tas ur ett bestämt parti, t. ex. viss mängd spannmål ur en bestämd silo. Under denna punkt kan även falla köp av varor som inte finns när avtalet ingås men som skall tillverkas eller framställas.

Om detär fråga om en vara av nu angivet slag och dessutom parterna vid avtalsslutet kände till att varan befann sig — eller skulle tillverkas eller framställas — på en viss plats, innebär säljarens skyldighet att avlämna varan att han skall ställa varan till köparens förfogande på denna plats. Platsen för avlämnandet är med andra ord det ställe där, enligt vad båda parterna kände till. varan befann sig eller skulle produceras.

Att säljaren skall ställa varan till köparens förfogande på den ifrågava— rande platsen. innebär att det är köparen som skall hämta varan och att säljaren bara behöver se till att den hålls tillgänglig för avhämtning. En viktig begränsning av tillämpningsområdet för regeln i punkt b är emeller- tid att köpet inte är sådant att det faller in under punkt a. Om köpeavtalet förutsätter transport av varan och något annat inte följer av avtalet. åligger det således säljaren att överlämna varan till den förste fraktföraren för transport till köparen även om det t.ex. är fråga om köp av en viss begagnad maskin som enligt vad båda var medvetna om vid avtalets ingående befann sig i en viss bestämd fabrik.

Köp av en vara som befinner sig som befinner sig under transport (in transitu) faller formellt in under regeln i denna punkt och inte under punkt a. Ifall någon köpt en oljelast och säljer den vidare medan den är på väg. åligger det alltså säljaren i det senare köpeavtalet att se till att den andra köparen får lasten till sitt förfogande där den är på väg.

Punkt c anger vad säljarens skyldighet att avlämna varan innebär i andra

Prop. 1986/87: 128

112

• Sida 113
•  Original

fall än de som avses i punkterna a och b eller där det är särskilt avtalat vad säljaren skall iaktta beträffande sättet och platsen för avlämnandet. ] sådana fall skall säljaren ställa varan till köparens förfogande på den plats där han hade sitt affärsställe vid avtalsslutet.

Det uppställs inte något krav på att köparen skall ha känt till var säljaren hade sitt affärsställe. Detta är alltså något som det är köparens sak att hålla reda på. Konventionen innehåller inte någon definition av begreppet af- färsställe. Vad som bör förstås med detta begrepp har berörts under art. ]. För den händelse säljaren har flera affärsställen, får frågan om var avläm— nandet skall äga rum avgöras med stöd av bestämmelserna i art. 10.

Vad som krävs för att varan skall ha ställts till köparens förfogande får avgöras efter omständigheterna.

Konventionens bestämmelser om platsen för avlämnandet torde i prakti- ken leda till nästan samma resultat som det som följer av 9 och 10 åå i den svenska köplagen. Konventionen saknar dock en motsvarighet till ll & om platsköp. dvs. köp som förutsätter att varan transporteras till köparen men endast inom samma ort. Det blivande förslaget till ny köplag torde komma att innebära en viss anpassning till konventionens reglering men bibehålla särregleringen av platsköp.

Artikel 32. Artikeln innehåller bestämmelser om vissa tilläggsförplik- telser som säljaren har vid transportköp. Bestämmelserna i första och tredje styckena gäller hans informationsskyldighet i ett par avseenden. medan andra stycket anger innebörden av säljarens skyldighet i de fall det åligger honom att ordna transporten av varan.

Regeln i första stycket gäller säljarens skyldighet att i vissa situationer underrätta köparen om vilken vara han har skickat iväg för köparens räkning. Om det inte är fråga om en vara som är identifierad redan genom avtalet utan om t. ex. en viss mängd eller ett visst antal av ett bestämt varuslag, måste det förr eller senare avgöras vad i en last eller ett parti som är avsett för den ifrågavarande köparen. Ofta sker detta genom att köpa- rens namn och adress anges i transpondokumenten. Det kan också ske genom märkning eller på annat sätt. Om emellertid varan inte klart kan hänföras till avtalet. är säljaren enligt bestämmelsen i första stycket skyl- dig att lämna ett meddelande till köparen om försändelsen med specifice- ring av varan. Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att underrätta köpa- ren om vilken vara som är på väg, kan detta få betydelse för frågan om när risken för att varan förstörs går över på köparen; se artikel 67 (2) och 69 (3). Underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet utgör också ett avtalsbrott som kan ge grund för skadestånd och hävning; se art. 45.

Regeln i andra stycket gäller alla de situationeri vilka säljaren är skyldig att ordna transport av varan. En sådan skyldighet kan grunda sig på en Ieveransklausul såsom ClF (cost. insurance and freight') eller C & F (cost and freight) men också på en särskild överenskommelse mellan parterna, t. ex. vid ett FOB-köp. Regeln är tilllämplig oberoende av frågan om vem som skall bära kostnaderna för transporten och även om säljaren skall ingå transportavtalet såsom ombud för köparen.

Om säljaren är skyldig att ordna transporten. skall han sluta nödvändiga avtal för transport av varan ända till bestämmelseorten. Det innebär att

• Sida 114
•  Original

han, om det är fråga om succesiva transporter, skall träffa avtal beträffan- de alla avsnitt fram till den angivna orten. Denna ort behöver naturligtvis inte vara en ort där köparen har ett affärsställe. Säljaren skall vidare se till att varan sänds med transportmedel som är lämpliga med hänsyn till omständigheterna, Varan skall vidare sändas på sådana villkor som är sedvanliga för ifrågavarande transport.

Om säljaren inte fullgör sina skyldigheter med avseende på transportar- rangemangen, bedöms det som ett avtalsbrott som kan ge grund för de påföljder som nämns i art. 45.

Tredje stycket reglerar säljarens skyldighet att lämna den information som köparen kan behöva för att kunna teckna transportförsäkring för varan. Bestämmelsen i detta stycke är tillämplig ifall säljaren inte —- såsom t.ex. vid ClF-köp —- själv är skyldig att teckna en sådan försäkring. Om köparen begär det, skall säljaren i så fall tillhandahålla alla tillgängliga uppgifter som behövs för att köparen skall kunna teckna försäkringen.

Den svenska köplagen har inte någon motsvarighet till bestämmelsernai förevarande artikel. En regel som överensstämmer med andra stycket kan komma att tas in i det blivande förslaget till ny köplag.

Artikel 33. Artikeln reglerar tidpunkten för varans avlämnande. Punkt a gäller det fallet att parterna själva har bestämt tidpunkten, medan punkt b avser det fallet att parterna inte har bestämt den exakta tidpunkten men väl en viss tidrymd. Punkt c gäller övriga fall.

Om en viss tidpunkt är fastställd i eller följer av avtalet, är säljaren enligt punkt a skyldig att avlämna varan vid denna tidpunkt. Detta innebär att säljaren är skyldig att prestera utan särskild leveransuppmaning. Regeln i denna punkt är tillämplig inte bara då tidpunkten, t. ex. en viss dag. är angiven i avtalet utan även när tidpunkten följer av eller —- mera exakt - går att bestämma utifrån avtalet.

Regeln i punkt b behandlar det fallet att vad som är avtalat inte är den exakta tidpunken för avlämnandet men däremot en viss tidrymd under vilken avlämnandet skall ske. 1 så fall är säljaren skyldig att avlämna varan någon gång under denna tidrymd, men den närmare tidpunkten har han som regel rätt att bestämma själv. Detta ger honom möjlighet att göra varan leveransklar och ordna med nödvändiga transporter. Om det emel- lertid framgår av omständigheterna att det är köparen som skall välja tidpunkt. gäller inte regeln i punkt b. Indirekt framgår det att säljaren i så fall är skyldig att inom den ifrågavarande tidrymden avlämna varan vid den tidpunkt som köparen har valt och underrättat säljaren om. Säljarens eventuella skyldighet att underrätta köpare om den tidpunkt som han har valt för avlämnandet ärinte reglerad i konventionen.

Enligt punkt c gäller att säljaren "i alla övriga fall". dvs. i de fall som inte omfattas av punkterna a och b. är skyldig att avlämna varan inom skälig tid efter avtalsslutet. Regeln i punkt c är alltså tillämplig när parterna inte har avtalat vare sig om en tidpunkt för avlämnandet eller en viss tidrymd under vilken avlämnandet skall ske.

Det fallet att parterna har avtalat om att varan skall avlämnas "vid anfordran" har inte uppmärksammats i konventionen. Detsamma gäller det fallet att varan enligt vad som måste anses särskilt avtalat skall avläm-

Prop. 1986/87: 128

ll4

• Sida 115
•  Original

nas "utan uppskov". Även om man i dessa fall kanske inte kan säga att det är fråga om en avtalad tidpunkt i den mening som anges i punkt a. finns det inte skäl att tillämpa regeln i punkt e på dessa fall. 1 stället får man tillämpa den allmänna regeln i art. 6 om att parterna kan sätta konventionens bestämmelser ur kraft genom att själva komma överens om annat.

Om tiden för avlämnandet inte följer av avtalet. skall varan alltså avläm- nas inom skälig tid efter avtalsslutet. Även i denna situation är säljaren skyldig att prestera utan särskild leveransuppmaning. Säljaren får emeller- tid inte vänta med avlämnandet efter eget gottfinnande utan måste leverera varan "inom skälig tid efter avtalsslutet". Vad som är skälig tid får avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Omständig- heter av betydelse kan t.ex. vara att säljaren skall tillverka varan efter avtalsslutet eller att varan skall rekvireras från annan ort.

Om säljaren inte avlämnar varan när han i enlighet med vad som sägs i punkterna a—c är skyldig att göra detta, föreligger det ett kontraktsbrott som ger köparen rätt att göra gällande påföljder enligt art. 45. Att detta dock inte gäller om dröjsmålet beror på köparen själv följer av ett särskilt stadgande i art. 80.

Konventionen uppmärksammar inte bara det nyss nämnda fallet att varan avlämnas för sent eller inte alls utan även det fallet att säljaren avlämnar varan tidigare än han skall (se art. 52).

Utgångspunkten enligt den svenska köplagen är liksom enligt konven- tionen att avlämnandet skall ske vid den tidpunkt som följer av avtalet: se 12 Ö. Regeln i punkt b av förevarande artikel om det fallet att en viss tidrymd är bestämd motsvarar 13 åköplagen. Om inte något annat följer av avtalet eller omständigheterna, skall avlämnandet enligt köplagen ske vid anfordran, medan det enligt konventionen skall ske inom skälig tid. 1 sistnämnda hänseende torde det blivande förslaget till ny köplag komma att innebära en anpassning till konventionen.

Artikel 3.4 Artikeln gäller den andra av de förpliktelser för säljaren som räknas upp i art. 30. Första meningen innehåller en erinran om att säljaren — ifall han är skyldig att överlämna dokument avseende varan — skall göra detta vid den tidpunkt, på den plats och i den form som avtalet förutsätter. Skyldigheten att överlämna dokument avseende varan kan följa av han- delsbruk eller framgå av t. ex. en GIF-klausul. Det anges inte vilka doku- ment det är fråga om, men vid sidan om dokument som konossement samt järnvägs- och flygfraktssedlar kan det t. ex. gälla försäkringspoliser och ursprungseertifikat.

Artikeln innehåller också regler om säljarens rätt att avhjälpa fel och brister i dokumenten. Dessa regler motsvarar bestämmelserna i art. 37. som handlar om säljarens rätt att före tiden för avlämnandet avhjälpa fel och bristeri själva varan.

Någon motsvarighet till förevarande artikel finns inte i den svenska köplagen. Det som sägs i artikeln är ganska självklart och någon regel av detta slag torde inte heller komma att tas in i det blivande förslaget till ny köplag.

• Sida 116
•  Original

Avdelning ll. Varans (lt-'tulsenlighet och tredje mans krav.

Denna avdelning inleds med en definition av felbegreppet (art. 35). lart. 36 anges vilken tidpunkt som är avgörande för felbedömningen. Säljarens ansvar för att varan inte är belastad med någon rättighet för tredje man behandlas i art. 4]! och 43. Bestämmelser om köparens undersökningsplikt och hans skyldighet att reklamera finns i art. 38—40, 43 och 44. Påföljden vid säljarens avtalsbrott regleras i avdelning lll.

Artikel 35. Av denna artikel framgår vilka krav köparen har rätt att ställa på varan eller. med andra ord. vad som utgör fel.

Frågan om varan är avtalsenlig eller felaktig skall i första hand bestäm- mas med utgångspunkt i avtalet. Denna princip slås fast i första stycket. Det sägs där att säljaren skall avlämna en vara som i fråga om mängd. kvalitet och art överensstämmer med vad avtalet förutsätter. Det sägs vidare att den skall vara innesluten eller förpackad på ett avtalsenligt sätt. Uppräkningen av mängd. kvalitet, art och förpackning innebär inte att en avvikelse i något annat avseende inte utgör ett fel. Om parterna har kommit överens om att varan skall uppfylla vissa administrativa föreskrif- ter i importlandet, föreligger det exempelvis ett fel om varan inte motsva- rar dessa krav. Även om det inte framgår alldeles otvetydigt av bestämmel- sens ordalag, är det vidare klan att det föreligger ett fel, om varan — utan att vara sämre — är annorlunda än vad som är avtalat.

1 andra stycket finns vissa regler om varans beskaffenhet för det fall att parterna inte har kommit överens om annat.

Enligt punkt a gälleri så fall att varan inte skall anses avtalsenlig. om den inte är lämplig för de ändamål för vilka varor av samma slag vanligen används. Det är här fråga om en abstrakt felbedömning som får göras när det beträffande varans beskaffenhet inte finns några andra hållpunkter i avtalsförhållandct än att köpet gäller en vara av visst slag. Varan skall då passa för alla de ändamål för vilka varor av det ifrågavarande slaget vanligen används. Ett sådant ändamål kan vara att varan skall säljas vidare.

Punkt b gäller det fallet att säljaren känner till eller måste antas känna till det ändamål för vilket köparen avser att använda varan. ] så fall är varan inte avtalsenlig om den inte är lämplig för detta särskilda ändamål. Även om han känner till det särskilda ändamål som varan skall användas till. svarar säljaren dock inte i alla situationer för att varan är lämplig för detta ändamål. Undantag gäller Sålunda om det av omständigheterna framgår att köparen inte förlitade sig på säljarens sakkunskap och omdöme eller att han inte hade rimlig anledning att göra detta. Så kan vara fallet om köparen i sin beställning anger detaljerade tekniska specifikationer beträffande varans beskaffenhet eller om han beställer en vara av ett visst märke. Generellt sett torde en köpare bara kunna räkna med att varan skall ha de särskilda egenskaper som han förväntar sig, om dessa är särskilt angivna i avtalet och säljaren är en specialist eller expert beträffande varan. — Det skall tilläggas att det är vid avtalsslutet som säljaren skall ha haft den kännedom om köparens avsedda bruk som är en förutsättning för hans felansvar i denna del.

Prop. 1986/87: 128

116

• Sida 117
•  Original

Enligt punkt c gäller vidare att varan inte är avtalsenlig. om den saknar egenskaperna hos en vara som säljaren har lagt fram för köparen såsom prov eller modell. Man får utgå ifrån att säljaren bara är ansvarig för sådana egenskaper hos det framlagda provet eller modellen som han — enligt vad köparen måste ha förstått — har avsett att visa genom att lägga fram provet eller modellen. Ett tygprov, som är avsett att ligga till grund för köparens val av färg. kan t. ex. inte utan vidare åberopas till stöd för att den levererade varan har felaktig kvalitet. Bestämmelsen i punkt c gäller bara prov eller modell som säljaren har lagt fram. Vilken betydelse man skall fästa vid prov och modeller som köparen har hänvisat till får avgöras enligt allmänna avtalsrättsliga grunder.

Enligt punkt d gäller att varan skall vara innesluten eller förpackad på det sätt som är vanligt för varor av samma slag. Detta är ett minimikrav. Om det inte finns något vanligt sätt att förpacka varor av ifrågavarande slag. skall varan vara förpackad på det sätt som är lämpligt för att bevara och skydda varan. Finns det ett vanligt förpackningssätt är det alltså detta som skall iakttas. Subsidiärt gäller att varan skall vara förpackad på lämpligt sätt. Dessa bestämmelser innebär inte ett krav på att varan alltid skall vara förpackad. När vissa varor, såsom bilar och bulklaster av t. ex. kol. levereras utan förpackning är detta det vanliga och därmed också som regel avtalsenligt.

I tredje stycket anges att säljaren inte är ansvarig för ett sådant fel som köparen vid avtalsslutet kände till eller inte kunde ha varit omedveten om. Denna inskränkning i säljarens felansvar gäller dock bara det ansvar som följer av bestämmelserna i andra stycket (a—d) eller med andra ord det ansvar som säljaren har för att varan motsvarar vad köparen har anledning att räkna med utan att det är direkt sagt i avtalet. Om varans beskaffenhet är uttryckligen angiven i avtalet, ansvarar säljaren alltså för att den vara han levererar är av den angivna beskaffenheten även om köparen känt till att den var bristfällig i något hänseende. Köparen kan ju ha räknat med att bristfälligheten skulle avhjälpas före leveransen.

Någon motsvarighet till den ganska fylliga — om än inte uttömmande — regleringen av felbegreppet som finns i konventionens art. 35 finns inte i köplagen. I huvudsak överensstämmer dock konventionens felbegrepp med det som utvecklats i svensk köprätt. Detta gäller med undantag för ansvaret för s.k. rättsliga fel som emellertid behandlas i att. 41—43.

Säljarens ansvar för s.k. rådighetsfel kan antingen följa av första stycket eller av andra stycket punkt a eller b.

Konventionen har inte någon uttrycklig regel om köparens undersökning av varan före köpet. Bestämmelsen i tredje stycket som innebär att köpa— ren inte får åberopa ett fel som han kände till "eller inte kunde ha varit omedveten om" utgör den närmaste motsvarigheten till 47 & köplagen.

Artikel 36. I denna artikel anges vilken tidpunkt som är avgörande för felbedömningen. Liksom enligt 44 % köplagen är huvudregeln enligt kon- ventionen att tidpunkten för riskens övergång på köparen är avgörande.

Vid vilken tidpunkt risken för att varan förstörs går över på köparen framgår av bestämmelserna i art. 66—70. Innebörden av dessa bestämmel- ser är att risken som regel går över på köparen när varan avlämnas.

• Sida 118
•  Original

Enligt första stycket är säljaren ansvarig för fel som föreligger vid tidpunkten för riskens övergång. även om felet visar sig först senare. Det avgörande är alltså att felet har sin grund i något som förelåg vid riskens övergång även om det då bara var latent.

Enligt andra stycket är säljaren ansvarig även för fel som uppkommer efter riskens övergång ifall felet beror på ett avtalsbrott från hans sida. Som exempel nämns brott mot en garanti att varan under en tid skall förbli användbar eller bibehålla vissa egenskaper. Normalt måste väl ett sådant åtagande liksom den ifrågavarande garantitiden uttryckligen framgå av avtalet men det ärinte alldeles uteslutet att en garanti kan tolkas in i avtalet som ett underförstått åtagande.

Andra förpliktelser. vars åsidosättande kan leda till ett ansvar för fel som uppkommer efter riskens övergång. är sådana som har att göra med varans förpackning eller transport.

Artikel 37. Denna artikel handlar om säljarens möjlighet att vid förtida leverans rätta till fel eller brist i varan fram till den avtalade tiden för avlämnandet.

Frågan huruvida köparen är skyldig att ta emot varan i förtid behandlas inte i denna artikel utan i art. 52 ( 1). Om köparen tar emot varan i förtid. får säljaren emellertid fram till den avtalade tiden för avlämnandet vidta rättelse genom att avlämna delar som fattas. fylla ut brister i varans mängd, ersätta en felaktig vara med en annan eller avhjälpa fel i en vara som är avlämnad.

En förutsättning för att säljaren skall få vidta rättelse på detta sätt är dock att rättelsen inte förorsakar köparen oskälig olägenhet eller oskäliga kostnader. Om rättelse sker före den avtalade tiden för avlämnandet. får köparen inte åberopa felet eller bristen. Däremot har han rätt till skade— stånd ifall rättelsen förorsakat honom kostnader eller någon annan ekono- misk förlust.

Om rättelse inte vidtas före den avtalade tiden för avlämnandet. kan säljaren bara vidta rättelse under de förutsättningar som anges i art. 48.

I den svenska köplagen regleras säljarens möjlighet att vidta rättelse i 49 &. Denna paragraf är tillämplig både vid rättidig och förtida leverans och överensstämmer i huvudsak med konventionens bestämmelser.

Artikel 38. Artikeln handlar om köparens skyldighet att undersöka varan efter avlämnandet. Jfr art. 35 (3) enligt vilken köparens undersökning före avlämnandet kan få betydelse för frågan om det föreligger fel.

Köparens undersökningsplikt enligt den ifrågavarande artikeln har att göra med hans reklamationsskyldighet. som innebär att han förlorar rätten att åberopa ett fel om han inte underrättar säljaren om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (art. 39). Tidpunkten när köparen enligt art. 38 är skyldig att undersöka varan är den tidpunkt när han enligt art. 39 borde ha märkt felet.

Enligt första stycket skall köparen undersöka — eller låta undersöka —- varan så snart som det efter omständigheterna är möjligt. Av bestämmel- serna i andra och tredje stycket framgår att den tid inom vilken undersök- ningen skall ske inte alltid skall räknas från avlämnandet.

Om avtalet förutsätter en transport av varan. vilket är det vanliga i

Prop. 1986/87: 128

118

• Sida 119
•  Original

internationell handel, följer av andra stycket att undersökningen kan upp— skjutas till efter det att varan har kommit fram till bestämmelseorten.

Av tredje stycket framgår att undersökningen av en vara som omdiri- geras under transporten får uppskjutas till dess att varan har anlänt till den nya bestämmelseorten. Ett praktiskt fall då denna regel blir tillämplig är när köparen har sålt varan vidare medan den ännu är under transport från säljaren och varan utan omlastning skall transporteras till den nye köpa- ren. Av tredje stycket framgår vidare att undersökningen också får upp— skjutas ifall varan visserligen kommer fram till köparen men denne sänder varan vidare utan att han har haft skälig möjlighet att undersöka varan.

En förutsättning för att undersökningen skall få uppskjutas när varan omdirigeras eller sänds vidare är emellertid att säljaren vid avtalsslutet kände till eller borde ha känt till att varan möjligen skulle omdirigeras eller sändas vidare. Så kan vara fallet om köpet gäller ett varuslag — såsom t. ex. olja - som ofta omsätts under pågående transport. Enbart den omständigheten att en vara är avsedd för vidareförsäljning torde dock som regel inte ge säljaren anledning att räkna med att köparen inte har tillfälle att undersöka varan i normal ordning.

Artikel 39. Artikeln gäller köparens skyldighet att reklamera på grund av fel i varan. Den föreskrivna reklamationsskyldigheten gäller även vid 5. k. rådighetsfel och då det föreligger fel i dokument avseende varan. Köparens skyldighet att reklamera mot rättsliga fel behandlas däremot i art. 43. Enligt konventionen har köparen inte någon allmän skyldighet att reklame- ra mot dröjsmål utan bara om han vill häva på grund av dröjsmål (se art. 49 (2) punkt a).

Enligt första stycket förlorar köparen rätten att åberopa ett fel i varan om han inte inom skälig tid efter det han har märkt eller borde ha märkt felet underrättar säljaren om felet och anger felets art. Reklamation skall alltså ske inom skälig tid efter det att köparen märkte eller borde ha märkt felet. Om felet är sådant att det borde ha upptäckts vid den undersökning av varan som köparen är skyldig att företa enligt art. 38. räknas reklama- tionsfristen från det att undersökningen borde ha ägt rum. I annat fall får utgångspunkten för fristen bestämmas med hänsyn till omständigheterna. Den kan sålunda bero på om felet bort märkas i samband med att varan började användas eller — om det är fråga om ett dolt fel — först efter ytterligare en tid. Vad som är skälig tid får också avgöras med hänsyn till omständigheterna. Här kan det t. ex. finnas anledning att beakta om det är fråga om ett civilt eller kommersiellt köp;jfr art. 10).

När köparen reklamerar räcker det inte med att han underrättar säljaren om att det är fel i varan utan han måste också ange felets art. Lika litet som enligt svensk rätt torde det erfordras något detaljerat angivande av felets beskaffenhet men meddelandet måste dock utvisa i vilket avseende köpa— ren menar att varan är felaktig. I samband med att köparen reklamerar behöver han inte ange vilka påföljder han vill göra gällande. lfall han vill häva eller ha rättelse — omleverans eller avhjälpande —— måste han dock framställa krav beträffande detta antingen i samband med att han reklame- rar eller inom viss tid därefter. Bestämmelser om detta finns i an. 46 (2) och (3) och an. 49 (2).

• Sida 120
•  Original

Om köparen underlåter att reklamera som han skall. förlorar han rätten att åberopa felet. Det gäller emellertid bara det eller de fel han märkt eller bort märka och innebär inte att hans rätt att göra felpåföljder gällande över huvud taget är prekluderad. Även om köparen försummar sin reklama- tionsskyldighet beträffande ett fel som han märkt eller bort märka. kan han vidare under vissa omständigheter ha kvar sin rätt att åberopa felet. Det framgår av ett par undantagsregler som finns i art. 40 oeh 44.

I andra stycket av art. 39 uppställs en yttersta gräns för köparens möjlighet att åberopa fel i varan. Enligt detta stycke förlorar köparen i alla händelser rätten att åberopa fel i varan om han inte underrättar säljaren om felet senast inom två år från den tidpunkt då varan faktiskt överlämnades till köparen. Varans faktiska överlämnande till köparen kan sammanfalla med avlämnandet men torde för det mesta inte göra det när det är fråga om internationella köp. Utgångspunkten för tvåårsfristen är inte heller den— samma som för den relativa reklamationsfristen enligt första stycket. Även om köparen inte ens bort märka ett fel kan han alltså ha förlorat rätten att åberopa felet på grund av att tvåårstiden har löpt ut.

En särskild fråga som inte besvaras av konventionstexten är hur man skall se på rekvisitet "varans faktiska överlämnande till köparen". när köparen över huvud taget inte tar emot varan utan säljer den vidare under transport. Det har hävdats att tiden i så fall skall räknas från att varan överlämnades till den nye köparen.

Inte heller regeln om reklamationsfristens yttersta gräns gäller utan undantag. Till att börja med erinras i slutet av andra stycket om att tvåårsgränsen inte gäller om den är "oförenlig med en avtalad garantitid". Huruvida tvåårsgränsen är oförenlig med en tidsbestämd garanti är en tolkningsfråga. Det är t. ex. inte givet att en garanti för ett år också innebär att reklamation måste ske inom ett år. Ytterligare ett undantag från tvåårs- frislen följer av bestämmelsen i art. 40. Däremot är tvåårsfristen inte underkastad undantaget i art. 44.

Artikel 40. Enligt denna artikel gäller att säljaren inte får åberopa att köparen har försummat sin skyldighet att undersöka varan eller reklamera mot felet, om felet hänför sig till förhållanden som säljaren kände till eller inte kunde ha varit omedveten om och som han inte har avslöjat för köparen. Undantagsregeln torde inte behöva kommenteras närmare. Om säljaren känner till felet, har han naturligtvis inte samma behov av köpa- rens reklamation och hans fönigande av felet kan i ett sådant fall ofta innebära svek.

Artikeln föreskriver undantag från undersöknings- och reklamations- Skyldigheten men säger inget om att köparen på grund av allmän passivi- tetsverkan eller allmänna regler om preskription inte kan förlora möjlighe- ten att åberopa ett fel trots säljarens beteende. Det är frågor som får avgöras enligt den tillämpliga nationella rätten.

Konventionens reglering av köparens reklamationsskyldighet och un- dantaget i den nu ifrågavarande artikeln skiljer sig inte mycket från den gällande köplagen enligt vilken — för övrigt — den absoluta reklamations- fristen numera också är två år. Konventionens reglering ligger också mycket nära vad jag avser att föreslå i den nya köplagen.

Prop. 1986/87: 128

120

• Sida 121
•  Original

Artikel 4]. I denna artikel behandlas säljarens ansvar när varan är belastad med en rättighet för tredje man eller —— med svensk terminologi — när det föreligger ett rättsligt fel. Om tredje mans rätt grundar sig på en något industriellt rättsskydd eller någon annan immaterialrätt. skall sälja- rens ansvar dock bedömas enligt art. 42.

Enligt den ifrågavarande artikeln skall säljaren avlämna en vara som inte belastas av någon rättighet för eller något anspråk från tredje man, såvida inte köparen har gått med på att ta emot varan belastad med en sådan rättighet eller ett sådant anspråk. Säljaren får alltså som regel inte avlämna en vara till vilken någon annan har äganderätt och inte heller en vara som är belastad med en panträtt eller retentionsrätt eller liknande rätt som tredje man kan göra gällande även mot köparen.

Som följer av art. 4 reglerar konventionen bara rättsförhållandet mellan säljaren och köparen och frågan om tredje mans rättighet eller anspråk är av det slaget att det kan göras gällande mot köparen får alltså avgöras med stöd av den lag som enligt internationellt privaträttsliga regler är tillämplig på en sådan fråga.

Säljaren är som nämnts ansvarig för fel av nu ifrågavarande slag inte bara när ett sådant fel är konstaterat utan också när tredje man framställer anspråk som går ut på att han har en konkurrerande rätt till eller i varan. Om säljaren genast kan visa att anspråket är ogrundat. kan köparen inte utkräva något ansvar av säljaren. Ifall det först senare visar sig att ansprå- ket var ogrundat. kan köparen däremot göra säljaren ansvarig för t.ex. kostnader som han har haft på grund av tredje mans anspråk. Detta gäller alltså även om den omtvistade varan har ersatts av en annan eller säljaren har förmått tredje man att dra tillbaka sitt anspråk eller har ställt säkerhet.

Det framgår av bestämmelsen att säljaren går fri från ansvar. om köpa- ren har gått med på att ta emot varan med den ifrågavarande belastningen. Säljaren undgår emellertid inte ansvar enbart på den grunden att köparen kände till belastningen och naturligtvis än mindre om han inte känt till men t. ex. bort känna till den. I detta avseende är säljarens ansvar strängare än när det är fråga om faktiska fel och immaterialrättsliga belastningar — jfr art. 35 (3) och 42(2).

Den ifrågavarande artikeln gäller säljarens ansvar för att varan är fri från rättigheter och anspråk som kan göras gällande på privaträttslig grund. Inskränkningar i varans användbarhet som beror på offentligrättsliga före- skrifter om t. ex. arbetarskydd. konsumentskydd och miljöskydd (rådig- hetsfel) skall inte bedömas enligt denna artikel utanjämställas med sådana faktiska fel som behandlas i art. 35.

Artikel 42. Denna artikel reglerar säljarens ansvar för att varan är fri från immaterialrättsliga belastningar. ] första stycket föreskrivs att säljaren skall avlämna en vara som inte belastas av någon sådan rättighet för eller anspråk från tredje man som grundas på en industriell äganderätt eller annan immaterialrätt. Ansvaret gäller alltså immaterialrättsliga anspråk över huvud taget och inte bara t. ex. patent- eller varumärkesrättsliga krav.

Ansvaret är emellertid begränsat bl. a. på det sättet att det bara gäller immateriella rättigheter och anspråk som kan göras gällande på grund av lagen i vissa stater. Om panerna vid avtalsslutet räknade med att varan

• Sida 122
•  Original

skulle säljas vidare eller användas i en viss stat. ansvarar säljaren sålunda för att den är fri från immaterialrättsliga krav som kan grundas på lagen i den staten (punkt a). Annars är det lagen i den stat där köparen har sitt affärsställe som säljaren måste ta hänsyn till (punkt b).

Av första stycket fö1jer ytterligare att säljarens ansvar för immaterial- rättsliga belastningar i visst avseende är lindrigare än hans ansvar för fel av annat slag. Hans ansvar för faktiska fel (art. 35) och sådana rättsliga fel som regleras i art. 4] gäller sålunda antingen han känt till felet eller inte. Ansvaret för immaterialrättsliga belastningar gäller däremot bara om säl- jaren vid tiden för avtalets ingående kände till eller inte kunde ha varit omedveten om belastningen. Ett patentanspräk eller ett beviljat patent kan nämnas som exempel på något som säljaren får antas inte ha varit omedve- ten om, ifall det har publicerats i det ifrågavarande landet.

Enligt andra stycket gäller ytterligare ett par begränsningar av säljarens ansvar för immaterialrättsliga belastningar. Säljaren är till att börja med inte ansvarig om köparen vid avtalsslutet kände till eller inte kunde ha varit omedveten om den rättighet eller det anspråk som det är fråga om (punkt a). Eftersom säljaren i princip bara är ansvarig för belastningar som han själv känner till, kan han alltså befria sig från ansvaret genom att senast vid avtalsslutet upplysa köparen om de för hans ansvar relevanta belastningar som han känner till.

Säljaren är inte heller ansvarig om rätten eller kravet är ett resultat av att säljaren har följt tekniska ritningar, modeller, formler eller andra sådana specifikationer som har tillhandahållits av köparen (punkt b).

På motsvarande sätt som i fråga om art. 41 gäller att konventionen bara reglerar säljarens ansvar gentemot köparen för den händelse tredje man gör gällande ett immaterialrättsligt anspråk. Frågan huruvida tredje man har rätt att framställa anspråket faller utanför konventionens tillämpnings— område.

Den gällande köplagen har inte någon annan motsvarighet till konven— tionens bestämmelser om rättsligt fel än regeln i 595 "om hemulsskyl- dighet", dvs. säljarens ansvar för att han äger varan. Enligt vad jag avser att föreslå skall den nya köplagen ha regler om rättsligt fel närmast motsva- rande dem i art. 41 men däremot lämna ansvaret för immaterialrättsliga belastningar oreglerat.

Artikel 43. Artikeln reglerar köparens skyldighet att reklamera mot sådana fel som avses i art. 41 och 42. Enligt första stycket förlorar köparen rätten att åberopa dessa bestämmelser om han inte underrättar säljaren om tredje mans rätt eller anspråk. När köparen reklamerar måste han ange vad för slags rätt eller anspråk det är fråga om. Reklamationen måste vidare ske inom skälig tid efter det att köparen har eller borde ha blivit medveten om rätten eller anspråket. Det är alltså fråga om en reklamationsregel av principiellt samma slag som den i art. 39(l). Däremot föreskriver konven- tionen inte någon tvåårsfrist eller annan absolut tidsgräns för köparens möjlighet att åberopa de fel det är fråga om i art. 41 och 42.

Av andra stycket följer att säljaren inte får åberopa att köparen har försummat sin reklamationsskyldighet om han själv kände till tredje mans rätt eller anspråk och vad för slags rätt eller anspråk det var fråga om.

Prop. 1986/87: 128

PJ

• Sida 123
•  Original

Jämfört med den motsvarande regeln för faktiska fel (art. 40) kan konstate- ras att säljaren alltså får åberopa att köparen försummat att reklamera mot en immaterialrättslig belastning. om köparen inte kan visa att säljaren har känt till belastningen men omständigheterna ändå utvisar att säljaren "inte kunde ha varit omedveten" om belastningen. Om omständigheterna inte utvisar att säljaren "inte kunde ha varit omedveten" om belastningen utan säljaren t. ex. bara bort känna till den. är säljaren inte alls ansvarig och frågan om undantag från köparens reklamationsplikt ointressant: se art. 42 (1).

Om säljaren har upplyst köparen om en belastning som han känt till, har säljaren inte heller något ansvar alls gentemot köparen för den ifrågavaran- de belastningen. Detta följer av art. 42 (2) punkt a. Här bortses då från att säljaren kan vara skyldig att befria varan från belastningen på grund av ett särskilt åtagande.

Artikel 44. Som framgår av tidigare artiklar i denna avdelning är huvud- principen den att köparen förlorar rätten att åberopa ett faktiskt fel eller en rättslig belastning om han inte inom skälig tid underrättar säljaren om det fel eller den belastning som det är fråga om. Undantag från denna princip gäller bl. a. om säljaren kände till felet eller belastningen.

Bestämmelsen i den nu ifrågavarande artikeln innebär ytterligare ett undantag. Bestämmelsen kom till under diplomatkonferensen i Wien som en del av en kompromiss vilken också innehöll regeln om tvåårsfristen för reklamationer mot faktiska fel.

Enligt den ifrågavarande bestämmelsen gäller att köparen — utan hinder av reklamationsreglerna i art. 39(1) och 43(l:) — får göra gällande vissa angivna felpåföljder om han har en skälig ursäkt för sin underlåtenhet att reklamera på föreskrivet sätt.

Det är osäkert om det kan finnas någon "skälig ursäkt" för att en reklamation inte har skett "inom skälig tid" efter det att köparen har fått full kännedom om felet. Däremot torde bestämmelsen kunna få betydelse ifall köparen inte märkt men —— objektivt sett —— borde ha märkt felet. Han kan t. ex. ha en skälig ursäkt för att inte ha undersökt varan i enlighet med gällande handelsbruk. Likaså kan det finnas utrymme för bestämmelsen ifall köparen visserligen har märkt felet men har misstagit sig beträffande felets betydelse och därför inte har reklamerat i tid. Det är vidare tänkbart att en köpare kan ha en skälig ursäkt för att han inte tillräckligt tydligt har angivit felets art.

Om köparen har en skälig ursäkt för sin underlåtenhet att reklamera på föreskrivet sätt. får han göra prisavdrag och kräva skadestånd. Skade- ståndskravet får dock inte avse ersättning för förlorad vinst. Andra på- följder än prisavdrag och skadestånd. såsom hävning och avhjälpande. kan han inte göra gällande.

Avdelning III Påföljder vid säljarens avtalsbrott

Denna avdelning inleds med en översikt över de påföljder som kan komma ifråga vid säljarens avtalsbrott (art. 45). Det är att märka att reglerna i avsnittet inte är systematiskt uppdelade i sådana som gäller vid säljarens

• Sida 124
•  Original

dröjsmål och sådana som gäller vid fel i varan. Tvärtom gäller de flesta reglerna både vid dröjsmål och fel och är dessutom tillämpliga vid andra avtalsbrott på säljarens sida.

I art. 46 behandlas köparens rätt att kräva fullgörelse. Det kan gälla avlämnande, omleverans eller avhjälpande av fel. ] art. 47 regleras köpa- rens möjlighet att sätta ut en tilläggstid för säljarens fullgörelse och rätts— verkningarna av att en sådan frist har satts ut. Säljarens rätt att efter tidpunkten för avlämnandet rätta till brister i fullgörelsen behandlas i art. 48. ] art. 49 anges förutsättningarna för köparens rätt att häva köpet på grund av säljarens avtalsbrott och i art. 50 regleras köparens rätt till prisavdrag. Avsnittets två sista artiklar behandlar några frågor av mera speciellt slag. Art. 51 handlar sålunda om partiellt avtalsbrott. dvs. när det föreligger dröjsmål eller fel bara beträffande en del av leveransen, och art. 52 reglerar vad man brukar kalla förtida leverans och överleverans. Köpa- rens rätt till skadestånd behandlas inte i avsnittet på annat sätt än genom en regel i den inledande artikeln. Utförligare regler om skadestånd finns i art. 74—77 och 79. Andra bestämmelser utanför detta avsnitt om påföljder som kan göras gällande vid säljarens avtalsbrott är de om befarat avtals- brott och successiv leverans i art. 71—73.

Artikel—15. Artikeln innehåller en översikt över de påföljder som köparen kan göra gällande vid säljarens avtalsbrott samt ett par bestämmelser av mera speciell karaktär.

Om säljaren underlåter att fullgöra någon av sina skyldigheter enligt avtalet eller konventionen, får köparen enligt första stycket utöva de rättigheter som anges i art. 46—52 och kräva skadestånd som är föreskrivet i art. 74—77. De påföljder som åsyftas är — förutom skadestånd — natura- fullgörelse (omleverans och avhjälpande). prisavdrag och hävning. Det anges inte vid vilka slags avtalsbrott och under vilka förutsättningar som de olika påföljderna kan göras gällande. Det framgår av de följande artik- larna i avsnittet och av andra bestämmelser i konventionen såsom art. 71 — 73 om befarat avtalsbrott och successiv leverans och art. 81—84 om verk- ningarna av hävning.

Vilka förutsättningarna för skadestånd är anges inte uttryckligen i någon bestämmelse men framgår indirekt av art. 79. I de omnämnda art. 74—77 anges bara för vilka förluster ersättning i förekommande fall skall utgå. I art. 79 anges emellertid att en part inte är ansvarig för att han har underlåtit att fullgöra någon av sina skyldigheter om han visar att detta berodde på ett hinder utanför hans kontroll. I artikeln preciseras närmare hur ett sådant hinder skall vara beskaffat för att medföra befrielse från ansvar. Av be— stämmelserna i art. 45 och 79 följer att säljaren är skadeståndsskyldig på grund av dröjsmål. fel och andra avtalsbrott och att skadeståndsskyldighe- ten inte är beroende av försummelse på säljarens sida men att den kan begränsas eller falla bort om avtalsbrottet berodde på ett hinder utanför säljarens kontroll.

Andra stycket av art. 45 slår fast att köparen inte förlorar sin rätt att kräva skadestånd när han utövar någon annan rättighet, dvs. gör gällande andra påföljder. Bestämmelsen, som kan tyckas ge uttryck åt en självklar- het, är av betydelse i stater inom det angloamerikanska rättssystemet.

Prop. 1986/87: 128

124

• Sida 125
•  Original

Tredje stycket innehåller en regel som förbjuder en domstol eller en skiljedomstol att bevilja säljaren anstånd ("period of grace". "delai de grace") när köparen gör gällande en påföljd för avtalsbrott. Bakgrunden till denna regel är att det i vissa rättssystem är möjligt för en säljare att utverka en extra frist för fullgörelsen. En sådan möjlighet har emellertid ansetts olämplig, och onödig bl.a. för att köparen enligt konventionen inte kan häva utan vidare utan bara vid ett avtalsbrott som är väsentligt eller om köparen har satt ut en tilläggsfrist enligt art. 47.

Artikel 46. I denna artikel behandlas köparens rätt att kräva naturafull— görelse när det föreligger ett avtalsbrott på säljarens sida. 1 första stycket sägs att köparen får kräva att säljaren fullgör sina skyldigheter om inte köparen har gjort gällande en påföljd som är oförenlig med ett sådant krav.

Bestämmelsen i första stycket gäller säljarens samtliga skyldigheter. Den är alltså tillämplig inte bara när säljaren är i dröjsmål och ännu inte har avlämnat varan eller bara avlämnat en del utan också när det föreligger fel och köparen vill ha omleverans eller avhjälpande. För att köparen skall ha rätt till omleverans och avhjälpande uppställs dock ytterligare villkor i andra resp. tredje stycket.

Av första stycket följer att naturafullgörelse inte kan komma ifråga ifall köparen har gjort gällande en påföljd som är oförenlig med ett krav på sådan fullgörelse. Om köparen t. ex. har hävt avtalet på grund av fel eller dröjsmål. är han sålunda förhindrad att därefter kräva omleverans eller avlämnande. I art. 8] sägs för övrigt uttryckligen att hävning av köpet befriar parterna från deras skyldigheter. Om köparen har gjort prisavdrag på grund av ett fel i varan. kan han inte också kräva att samma fel skall avhjälpas kostnadsfritt av säljaren. Skadestånd är däremot en påföljd som i och för sig inte är oförenlig med krav på naturafullgörelse. En annan sak är att det skadestånd som skall utgå kan variera beroende på om köparen delvis kompenserats genom att säljaren efterkommit köparens krav och fullgjort avtalet in natura.

Rätten att kräva naturafullgörelse ärinte bara underkastad de inskränk- ningar som följer av bestämmelserna i art. 46. Enligt art. 28 gäller som nämnts att en domstol inte är skyldig att ge dom på naturafullgörelse om inte domstolen skulle göra detta enligt sin egen lag beträffande köpeavtal av liknande slag men som inte regleras av konventionen. För svensk rätt innebär detta för närvarande att köparen har rätt att få dom på fullgörelse om inte en fullgörelse av avtalet har blivit omöjlig. Enligt det förslag till ny köplag som jag avser att lägga fram skall säljaren dock inte vara skyldig att fullgöra köpet. om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet. Samma regler finns i de andra nordiska köplagsförslagen.

I andra stycket uppställs ytterligare villkor för köparens rätt till natura- prestation för det fallet att varan är felaktig och köparen vill ha omleverans — eller med hittillsvarande svensk terminologi "gillt gods". En förutsätt- ning för rätten till omleverans är att felet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Huruvida felet är väsentligt skall avgöras med stöd av art. 25.

Konventionen skiljer inte mellan speciesköp och leveransavtal och for-

tll

• Sida 126
•  Original

mellt sett har köparen samma rätt till omleverans oavsett vilket slags köp det är fråga om. Om köpet avser en unik vara, såsom ett visst konstverk eller antikt föremål — som har avvisats av köparen för att varan är behäf- tad med ett väsentligt fel — kan emellertid omleverans av naturliga skäl inte komma ifråga. Men även vid tillverkningsavtal kan omständigheterna vara sådana att en domstol med stöd av art. 28 och sin nationella rätt kan vägra att ge dom på omleverans.

En ytterligare förutsättning för att köparen skall få omleverans är att han framställer krav på detta antingen i samband med att han reklamerar enligt art. 39 eller inom skälig tid därefter. Köparen behöver alltså inte ta ställ- ning till om han vill ha omleverans redan i samband med reklamationen men framställer han inte kravet då måste han göra det inom skälig tid därefter.

Beträffande förutsättningarna för omleverans skall slutligen också näm— nas att köparen enligt art. 82 som regel måste kunna lämna tillbaka den felaktiga varan i väsentligen samma skick som det i vilket han mottog den.

I tredje stycket behandlas köparens rätt att kräva att säljaren avhjälper ett fel i varan. Till skillnad mot vad som gäller vid omleverans är det inte en förutsättning för rätten till avhjälpande att felet är väsentligt. En förutsätt- ning för avhjälpande är i stället att detta med hänsyn till samtliga omstän- digheter inte är oskäligt. Att säljaren skall avhjälpa felet kan vara oskäligt om felet är sådant att köparen själv kan ombesörja en reparation och ett avhjälpande från säljarens sida skulle förutsätta att denne skickar repara- törer långväga ifrån. Att kräva avhjälpande kan vidare vara oskäligt om felet är obetydligt i förhållande till kostnaderna för att avhjälpa det. I dessa fall kan köparen bli tvungen att nöja sig med prisavdrag eller skadestånd.

Köparens möjlighet att få igenom ett krav på avhjälpande är. liksom krav på annan naturafullgörelse, beroende av bestämmelsen i att. 28.

Som nämnts är rätten till avhjälpande också underkastad regeln i första stycket. Köparen kan alltså inte kräva avhjälpande om han t. ex. redan har fått prisavdrag.

På samma sätt som beträffande omleverans måste en köpare som vill ha avhjälpande framställa sitt krav i samband med att han reklamerar enligt art. 39 eller inom skälig tid därefter.

Arlikel47. Artikeln reglerar köparens möjlighet att sätta ut en tilläggstid för säljarens fullgörelse och anger en av de rättsverkningar som följer av att en tilläggstid har satts ut.

Enligt första stycket får köparen sätta ut en skälig tilläggstid inom vilken säljaren skall fullgöra sina skyldigheter. Bestämmelsen har formulerats på ett allmänt sätt och utesluter inte att köparen kan sätta ut en tilläggstid också för omleverans och avhjälpande. Om säljaren är i dröjsmål och ännu inte har avlämnat varan. har utsättandet en tilläggstid en särskilt viktig rättsverkan. som dock inte framgår av nu ifrågavarande artikel. [ såfall får köparen nämligen enligt art. 49(l) punkt b häva köpet om säljaren inte avlämnar varan inom tilläggstiden och rätten att häva inträder utan att man behöver göra den annars nödvändiga prövningen av att avtalsbrottet är väsentligt. Genom att sätta ut en tilläggstid kan köparen däremot inte förvandla ett icke hävningsgrundande fel till ett fel som ger rätt att häva.

Prop. 1986/87: 128

126

• Sida 127
•  Original

En förutsättning för att köparen vid säljarens dröjsmål skall få häva köpet efter utgången av tilläggstiden är att den satts ut enligt bestämmelsen i art. 47( I). Det innebär att det måste vara en tilläggstid som är så tydligt angiven att det framgår när tiden för fullgörelsen löper ut. Tilläggstiden måste vidare vara av skälig längd.

I andra stycket anges en annan rättsverkan av att köparen har satt ut en tilläggstid för säljarens fullgörelse. Enligt huvudregeln i detta stycke får köparen under tilläggstiden inte göra gällande någon påföljd för avtals- brott. En säljare som t. ex. uppmanats av köparen att avlämna varan inom viss tid skall alltså inte behöva riskera att köparen under tilläggstiden i stället häver köpet. Det gäller även om dröjsmålet i och för sig är väsentligt och som sådant skulle ge rätt till hävning. Denna bestämmelse är emeller- tid inte begränsad till fall då säljaren är i dröjsmål och ännu inte har avlämnat varan utan gäller generellt. Om varan är felaktig och säljaren t. ex. uppmanats att avhjälpa felet inom viss tid. är köparen alltså förhind- rad att under tilläggstiden i stället göra gällande prisavdrag eller hävning.

Att köparen är förhindrad att göra gällande påföljder under tilläggstiden får anses gälla även om tiden inte uppfyller kraven i första stycket utan är oskäligt kort.

Huvudregelns ordalag tyder närmast på att köparen medan tilläggstiden löper över huvud taget inte kan göra gällande påföljder för avtalsbrott, alltså inte heller för andra avtalsbrott än det som har föranlett att tilläggsti- den har satts ut. Om säljaren t.ex. väl har avlämnat varan eller fullgjort omleverans före utgången av den utsatta tiden. måste köparen emellertid anses oförhindrad att genast göra gällande de påföljder som han i och för sig har rätt till.

Den omständigheten att köparen sätter ut en tilläggstid skall inte uppfat- tas så att köparen därmed avstår från den rätt han kan ha att kräva skadestånd för dröjsmål med fullgörelsen. Att köparen inte förlorar rätten till skadestånd sägs uttryckligen i andra stycket.

Huvudregeln i andra stycket är vidare underkastad den begränsningen att den inte gäller om köparen har mottagit ett meddelande från säljaren om att denne inte kommer att fullgöra avtalet inom den av köparen utsatta tilläggstiden. Det är i det läget uppenbart att köparen inte har någon anledning att förhålla sig passiv gentemot säljaren.

Av bestämmelsens lydelse framgår att ett meddelande av ifrågavarande slag går på säljarens risk. Det kan visserligen synas vara köparen — och inte säljaren — som har det största intresset av att meddelandet kommer fram så att han kan göra gällande andra påföljder när säljaren bestämt sig för att inte fullgöra köpet. Men det kan också vara av betydelse för säljaren att köparen nås av meddelandet så att köparen kan begränsa den skada som säljaren blir skyldig att ersätta Ufr art. 27 och art. 77).

Artikel 48. I denna artikel regleras säljarens rätt att efter tidpunkten för avlämnandet rätta till brister i fullgörelsen. Säljarens möjlighet att före tidpunkten för avlämnandet rätta till fel eller brist i varan behandlas i art. 37. I båda artiklarna är det den avtalade — inte den faktiska —— tidpunkten för avlämnandet som avses. Köparens rätt att kräva fullgörelse eller rät- telse behandlas i art. 46.

] 7

• Sida 128
•  Original

Enligt första stycket får säljaren även efter tidpunkten för avlämnandet på egen bekostnad rätta till brister i fullgörelsen av sina skyldigheter. Han måste dock kunna göra detta utan oskäligt dröjsmål och titan att förorsaka köparen oskälig olägenhet eller osäkerhet beträffande möjligheten att få ersättning av säljaren för sina utlägg.

Säljarens möjlighet att rätta till brister i fullgörelsen innebär inte bara en rätt för honom att företa avhjälpande eller omleverans när varan är felaktig utan även att han kan avlämna varan när han kommit i dröjsmål. Allt gäller naturligtvis under de förutsättningar som anges i bestämmelsen. — Om säljaren vill rätta till ett fel genom att företa omleverans. står det honom fritt även om det är fråga om ett fel som inte är väsentligt och alltså inte ger köparen rätt att kräva omleverans.

En av förutsättningarna för att säljaren skall få företa rättelse är att han kan göra det ”utan oskäligt dröjsmål". I detta får anses ligga att — när det är fråga om fel — tidsutdräkten skall bedömas i förhållande till själva felet och inte som om det förelåg dröjsmål med hela leveransen. En ytterligare begränsning av bestämmelsen är emellertid att den bara gäller om inte annat följer av an. 49. Det innebär att säljarens möjlighet att företa rättelse har förfallit om köparen har hävt köpet. Huruvida ett i och för sig allvarligt fel — som dock kan rättas utan oskäligt dröjsmål — är att anse som ett väsentligt avtalsbrott. är en tolkningsfråga. Det torde emellertid kunna hävdas att ett fel som kan avhjälpas utan oskäligt dröjsmål inte i och för sig utgör ett väsentligt avtalsbrott utan bara i förening med underlåten rät- telse.

I fråga om dröjsmål med avlämnandet är det klan att köparen måste finna sig i att avlämnande sker så länge det inte är fråga om ett hävnings- grundande dröjsmål. Om dröjsmålct å andra sidan är väsentligt eller en hävningsgrundande tilläggstid har löpt ut, kan säljaren inte påfordra att få ytterligare anstånd med fullgörelsen. En annan sak är att säljaren genom bestämmelserna i andra och tredje styckena kan ha rätt att avlämna varan trots att det har inträtt ett dröjsmål som i och för sig är väsentligt.

Ytterligare en förutsättning för att säljaren skall få företa rättelse är att det kan ske utan att förorsaka köparen oskälig olägenhet. En sådan olägen- het kan vara att köparen måste göra ett omfattande avbrott i sin verksam- het.

Att säljaren företar rättelser får inte heller förorsaka osäkerhet för köpa- ren beträffande hans möjligheter att få ersättning för sina utlägg. Den omständigheten att säljarens åtgärder tvingar köparen till vissa utlägg. är emellertid inte skäl nog för att denne skall få motsätta sig rättelse. Om det föreligger risk för att köparen inte skall få sina utlägg ersatta av säljaren. kan köparen däremot vägra säljaren att företa rättelse. En sådan risk kan naturligtvis undanröjas genom att säljaren ställer säkerhet.

Att säljaren företar rättelse påverkar inte den rätt köparen kan ha till skadestånd. Detta sägs uttryckligen i första stycket. Där erinras också om att rättelsen skall ske på säljarens bekostnad.

De övriga styckena i artikeln reglerar verkan av att säljaren underrättar köparen om att han vill företa rättelse.

I andra stycket behandlas det fallet att säljaren har begärt besked från

Prop. 1986/87: 128

128

• Sida 129
•  Original

köparen huruvida denne godtar fullgörelse inom en viss angiven tid. Om köparen i ett sådant fall inte svarar inom skälig tid, får säljaren fullgöra inom den tid som han har angett i sin begäran. Ifall köparen inte har motsatt sig att fullgörelse sker inom den angivna tiden. får han inte göra gällande någon påföljd som är oförenlig med säljarens fullgörelse. Han får t. ex. inte häva eller kräva prisavdrag innan det är klart huruvida säljaren har lyckats med ett avhjälpande som denne kan ha avsett i sin begäran.

Om säljaren inte frågar köparen huruvida denne godtar fullgörelsen utan i stället meddelar att han kommer att fullgöra sin ifrågavarande skyldighet inom en viss angiven tid. får ett sådant meddelande samma verkan som en begäran enligt andra stycket. Detta sägs i bestämmelsen i tredje stycket.

Av fjärde stycket framgår att en sådan begäran från säljaren som avses i andra stycket går på säljarens risk. För att denne skall få åberopa en sådan begäran måste den alltså ha tagits emot av köparen. Detsamma gäller ett sådant meddelande som avses i tredje stycket.

Artikel 49. I artikeln anges förutsättningarna för köparens rätt att häva köpet på grund av säljarens avtalsbrott. De grundläggande villkoren för hävningsrätten framgår av första stycket, medan det i andra stycket anges att hävningsrätten i en del fall måste utövas inom viss tid för att inte gå förlorad.

Enligt första stycket kan köparen förklara avtalet hävt på endera av två grunder. Enligt punkt a gäller att köparen kan häva om säljaren underlåter att fullgöra någon av sina skyldigheter enligt avtalet eller konventionen och detta utgör ett väsentligt avtalsbrott. Vad som är ett väsentligt avtalsbrott skall avgöras med stöd av art. 25. När det är fråga om dröjsmål behöver avtalsbrottets väsentlighet inte nödvändigtvis ha att göra med dröjsmålets längd. När det är fråga om fel kan det som nämnts under art. 48 finnas skäl att ta hänsyn till om säljaren förklarat sig beredd att rätta till felet genom avhjälpande eller omleverans. Det är inte bara vid dröjsmål och vid fel i varan som hävning kan bli aktuell. Denna bestämmelse liksom hela avsnit- tet gäller vid säljarens avtalsbrott oavsett vad för slags avtalsbrott det är fråga om. Ett brott mot någon av säljarens biförpliktelser som är väsentligt kan därför också ge rätt till hävning. Om det väl föreligger ett väsentligt avtalsbrott, kan avtalet hävas genast utan att köparen behöver medge säljaren någon tilläggstid.

Enligt punkt b gäller att köparen under vissa förutsättningar kan häva när han i enlighet med art. 470) har förelagt säljaren en tilläggstid för varans avlämnande. Hävning får i så fall ske om säljaren inte avlämnar varan inom den tid som köparen har satt ut eller om han förklarar att han inte kommer att avlämna varan inom tilläggstiden. Under förutsättning att det är fråga om en bestämd tid av skälig längd får köparen alltså häva utan att man behöver gå in på någon prövning av om avtalsbrottet är väsentligt. Denna bestämmelse gäller dock bara om varan ännu inte har avlämnats, däremot inte vid andra avtalsbrott som t. ex. när varan har avlämnats för sent eller när varan är felaktig. Ett obetydligt fel kan alltså inte förvandlas till ett som ger rätt till hävning även om säljaren inte iakttar den tilläggstid som köparen kan ha satt ut för avhjälpande.

Utöver att någon av de i första stycket angivna förutsättningarna för

• Sida 130
•  Original

hävning skall vara uppfyllda, krävs det i vissa fall för att köparen skall få häva att han utövar sin hävningsrätt inom skälig tid. De fall då det krävs att köparen framställer sin hävningsförklaring inom skälig tid är när säljaren har avlämnat varan. dvs. — i praktiken — när varan har avlämnats för sent och när varan är felaktig. Att köparen måste reklamera i tid för att över huvud taget få åberopa att varan är felaktig framgår av art. 39.

Så länge varan inte har avlämnats, har köparen alltså kvar sin hävnings- rätt. Om säljaren har tillkännagett sin avsikt att leverera inom viss tid och köparen inte har reagerat mot detta, är köparen dock förhindrad att häva köpet om leveransen kommer inom den tid som säljaren har angett (se art. 48).

När det är fråga om successiva leveranser kan köparen ha kvar häv- ningsrätten beträffande utestående delleveranser utan att behöva iaktta någon särskild tid för hävningsförklaringen. Rätten att häva hela avtalet kan han på motsvarande sätt ha kvar till dess att den sista delleveransen har skett (jfr art. 73).

För de fall. emellertid. när säljaren har avlämnat varan följer av andra stycket att köparen förlorar rätten att häva "avtalet, om han inte gör det inom vissa där närmare angivna tider.

Om varan har avlämnats för sent, måste köparen häva inom skälig tid efter det att han har fått veta att avlämnande skett (punkt a).

När det är fråga om andra avtalsbrott än försenat avlämnande —- närmast då fel i varan — måste hävningsrätten utövas inom skälig tid efter det att köparen fick eller borde ha fått kännedom om avtalsbrottet. Detta anges i punkt b (i). Om t. ex. ett fel borde ha märkts vid köparens undersökning av varan. måste köparen häva inom skälig tid efter undersökningen. Denna tidsfrist får dock antas vara längre än den skäliga tid inom vilken köparen måste avge en neutral reklamation enligt art. 39, dvs. underrätta säljaren om att han över huvud taget vill åberopa felet.

] andra stycket punkt b finns ett par ytterligare regler för det fallet att varan har avlämnats och det är fråga om annat avtalsbrott är försenat avlämnande. Det gäller om det har angetts en sådan tilläggstid som avses i art. 47 eller 48. Om köparen har satt ut en tilläggstid. måste säljaren utöva sin hävningsrätt inom skälig tid efter utgången av tilläggstiden eller efter det att säljaren har förklarat att han inte kommer att fullgöra inom tilläggs- tiden (ii). Om säljaren har angett en tilläggstid inom vilken han avser att fullgöra köpet, måste köparen utöva sin hävningsrätt inom skälig tid efter utgången av denna tid. Och om köparen har förklarat att han inte kommer att godta fullgörelse, måste köparen utöva sin hävningsrätt inom skälig tid efter det (iii).

Om köparen har avgett hävningsförklaringen inom den tid som anges i andra stycket får han åberopa den även om den t. ex. skulle försenas. Den går alltså på säljarens n'sk (se art. 27).

Bestämmelserna i art. 49 gäller köparens rätt att häva köpet när avtals- brottet är ett faktum. Att köparen under vissa förutsättningar kan häva redan på grund av ett befarat avtalsbrott framgår av art. 72.

När det gäller verkningarna av hävning finns bestämmelser i art. 81 —84. Där framgår bl. a. att köparen också kan förlora rätten att häva köpet om

Prop. 1986/87: 128

130

• Sida 131
•  Original

han inte kan lämna tillbaka varan väsentligen i samma skick som det i vilket han mottog den.

Jämfört med gällande svensk rätt utgör konventionens väsentlighetskrav en något strängare förutsättning för hävning. Tilläggsfristen saknar mot- svarighet i köplagen. Reglerna om tidsfrister för hävningsförklaring över— ensstämmer i huvudsak med köplagens. I det förslag till ny köplag somjag senare avser att lägga fram ligger emellertid reglerna omhävning på grund av säljarens avtalsbrott mycket nära motsvarande bestämmelser i konven- tionen.

Artikel 50. I artikeln regleras köparens rätt till prisavdrag. Prisavdrag kan komma ifråga om varan inte överensstämmer med avtalet — dvs. när det föreligger fel — men inte vid dröjsmål och andra avtalsbrott.

Om varan är felaktig. får köparen enligt bestämmelsen göra prisavdrag enligt förhållandet mellan den faktiskt avlämnade varans värde vid tid- punkten för avlämnandet och det värde som en avtalsenlig vara skulle ha haft vid samma tidpunkt.

Prisavdrag kan göras gällande vid sidan av ett krav på skadestånd men får naturligtvis inte avse samma förlust. Beroende på omständigheterna kan den ena eller den andra påföljden vara förmånligare för köparen och normalt sett har han rätt att välja. Hans valrätt inskränks bara av att säljaren i vissa fall kan vara fri från skadeståndsansvar (se art. 79).

Det är inte någon förutsättning för köparens rätt till prisavdrag att felet är väsentligt. Den omständigheten att betalning redan har skett utgör inte heller något hinder för köparen att begära prisavdrag.

En inskränkning i köparens rätt att göra gällande prisavdrag följer emel- lertid av andra meningen i bestämmelsen. Till att börja med gäller att köparen naturligtvis inte har rätt att göra prisavdrag om säljaren har lyckats att rätta till felet genom avhjälpande eller omleverans. Även om säljaren inte har företagit rättelse förlorar köparen dock möjligheten att göra prisavdrag, om han vägrar att godta att säljaren företar rättelse i enlighet med bestämmelserna i art. 37 och 48. Det sista innebär alltså att köparen inte utan grund får avvisa en rättelse som säljaren har rätt att företa enligt dessa bestämmelser.

Om säljaren har företagit rättelse men bara delvis lyckats eliminera felet. har säljaren rätt till prisavdrag avseende det kvarstående felet. Även om säljaren har lyckats att rätta felet, kan köparen ha rätt till skadestånd på grund av förluster han drabbats av i samband med rättelsen.

Vad konventionen innebär i fråga om köparens rätt till prisavdrag över- ensstämmer i allt väsentligt med såväl köplagens som köplagsförslagets reglering.

Artikel 51. Denna artikel gäller s.k. partiellt avtalsbrott på säljarens sida. dvs. när det föreligger dröjsmål eller fel bara beträffande en del av varan.

Om säljaren avlämnar endast en del av varan eller om endast en del av den avlämnade varan är avtalsenlig, skall enligt första stycket bestämmel- serna i art. 46—50 tillämpas beträffande den del som saknas eller inte är avtalsenlig. Att reglerna om t. ex. prisavdrag är tillämpliga också när ett fel bara hänför sig till en del av leveransen hade kanske inte behövt sägas. Det

• Sida 132
•  Original

väsentliga med denna bestämmelse är emellertid att den slår fast att köpa— ren kan häva avtalet såvitt gäller en del, om de i art. 49 angivna förutsätt— ningarna för hävning är uppfyllda beträffande denna del av leveransen. Delvis samma sak sägs i art. 73 (1) men där är det bara fråga om avtal om successiva leveranser. Den ifrågavarande bestämmelsen medger partiell hävning trots att det inte är förutsatt i avtalet att fullgörelsen skall ske genom delprestationer.

Andra stycket gäller köparens möjlighet att häva avtalet i dess helhet när det föreligger ett partiellt avtalsbrott. Bestämmelsen i detta stycke utgör delvis en upprepning av vad som framgår av huvudregeln om hävning i art. 49. Det sägs sålunda att köparen får häva avtalet i dess helhet endast om underlåtenheten att avlämna varan i dess helhet eller i avtalsenligt skick utgör ett väsentligt avtalsbrott. Det är alltså bara när det partiella avtals- brottet är väsentligt för hela köpet (jfr art. 25) som det kan ge rätt till total hävning. Den omständigheten att köparen har satt ut en tilläggstid för avlämnandet av en del som saknas. medför således inte att han kan häva köpet i dess helhet ifall avlämnandet av det som saknas inte sker inom tilläggstiden och detta inte i sig utgör ett väsentligt avtalsbrott sett till köpet som helhet.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i denna artikel finns inte i köplagen. (Ang. frågan om partiell hävning se Almen s. 616 ff.) Konven- tionen saknar å andra sidan motsvarighet till regeln om brist i 50 & köpla- gen. Avsikten är att köplagsförslaget skall uppta regler som överensstäm- mer med konventionens art. 5].

Artikel 52. I denna artikel behandlas det som man med svensk terminolo- gi brukar kalla förtida leverans (första stycket) och överleverans (andra stycket).

Om säljaren avlämnar varan före den fastställda tidpunkten, får köparen enligt första stycket antingen godta avlämnandet eller avvisa varan. Köpa- ren har alltså valfrihet och behöver inte godta ett för tidigt avlämnande ifall det inte passar honom. Vad som är för tidigt beror naturligtvis på vad parterna har kommit överens om beträffande tiden för avlämnandet. Om inget sagts eller man bara bestämt en sista dag, kan det naturligtvis inte bli fråga om någon förtida leverans. Se betr. avlämnande och tiden för avläm- nande art. 31 och 33.

För att få avvisa varan behöver köparen i och för sig inte visa att det skulle vara olägligt för honom att ta emot den för tidigt. Ett missbruk av den frihet som konventionen ger kan dock förmodligen anses strida mot god sed i internationell handel och skulle därmed kunna stävjas med stöd av tolkningsregeln i art. 7.

Köparen har inte någon rätt att häva köpet på den grund att varan erbjuds honom för tidigt. Om han avvisar varan, innebär det bara ett tillkännagivande av att han för tillfället inte vill ta emot varan och det påverkar inte avtalet som sådant. Säljaren kan alltså inte heller åberopa avvisandet för att senare inte fullgöra köpet vid avtalad tidpunkt.

Om säljaren avlämnar en större mängd än vad som har avtalats, får köparen enligt andra stycket antingen godta avlämnandet av den överskju- tande mängden eller avvisa den. Också när det gäller överleverans har

Prop. 1986/87: 128

• Sida 133
•  Original

köparen alltså valfrihet. Valfrihcten innebär här att köparen även kan godta en del av överleveransen och avvisa den återstående delen.

Som regel får köparen inte avvisa hela det avlämnade partiet utan endast den överskjutande delen. Ifall det inte är möjligt för köparen att avvisa bara den överskjutande delen och säljarens överleverans utgör ett väsent- ligt avtalsbrott. kan köparen dock avvisa hela partiet. Detta kan inträffa om det har utfärdats ett enda transportdokument för hela partiet och köparen måste betala för allt för att få ut den mängd han köpt.

] den mån köparen godtar avlämnandet av en överskjutande mängd. skall han betala för denna enligt samma prisberäkningssätt som för den avtalsenliga mängden. Detta följer av andra meningen i andra stycket.

Antingen det är fråga om förtida leverans eller överleverans kan köparen naturligtvis drabbas av kostnader utöver vad han haft anledning att räkna med för ett avtalsenligt avlämnande. Detta gäller även om köparen avvisar leveransen. eftersom han i det läget kan vara skyldig att ändå ta hand om varan för säljarens räkning (.se art. 86). Om köparen godtar det avtalsstri— diga avlämnandet. kan han få sina kostnader ersatta som skadestånd av säljaren. lfall köparen avvisar leveransen, har han rätt till ersättning av säljaren enligt art. 86.

Någon motsvarighet till konventionens regler om förtida leverans och överleverans finns inte i den gällande köplagen och övervägs inte heller för köplagsförslaget.

Kapitlet om köparens skyldigheter är uppbyggt på i princip samma sätt som det föregående kapitlet om säljarens skyldigheter. Efter en inledande bestämmelse (art. 53) följer i avdelning ] bestämmelser om köparens skyl— dighet att betala för varan (art. 54—59). Avdelning 11. som bara består av en artikel. handlar om köparens skyldighet att motta leverans av varan ("take delivery”. "prendre livraison"). ] avdelning III (art. 61—65) regle- ras påföljderna av köparens avtalsbrott.

Artikel 53. Artikeln slår i allmänna ordalag fast att köparen är skyldig att betala för varan och att motta leverans av varan.

Köparen skall fullgöra sina skyldigheter som avtalet och konventionen förutsätter. Vid en konflikt mellan innehållet i konventionen och det som avtalats tar emellertid avtalet över eftersom konventionen är dispositiv (art. 6).

Det kan följa av avtalet att köparen också har andra förpliktelser än att betala för varan och motta leveransen. Det är visserligen bara innehållet i de senare förpliktelserna som behandlas i konventionen. men bestämmel- serna om påföljder vid köparens avtalsbrott gäller också hans andra för- pliktelser.

Avdelning I Bela/ningenjör varan

I detta avsnitt regleras frågor om betalningsskyldighetens närmare inne- börd såsom prisets bestämmande (art. 55 och 56) och platsen och tiden för

• Sida 134
•  Original

betalningen (art. 57—59). Att köparen är skyldig att betala för varan sägs inte uttryckligen annat än i art. 53.

Artikel 54. I denna artikel sägs att köparens skyldighet att betala även innebär en skyldighet att vidta sådana åtgärder och att uppfylla sådana föreskrifter för att betalning skall kunna ske som kan krävas enligt avtalet eller lagar och förordningar.

Det kan vara fråga om att acceptera en växel. att öppna remburs eller att ansöka om en bankgaranti. Det kan också gälla att ansöka om valuta eller om tillstånd att få utföra valuta. Det skall emellertid vara fråga om åtgärder som — enligt vad som följer av avtalet eller författningar — krävs för att möjliggöra betalning. Utan stöd i avtalet kan det t.ex. inte fordras att köparen skall acceptera en växel.

Innebörden av bestämmelsen är att en underlåtenhet att i tid vidta åtgärder av ifrågavarande slag utgör ett brott mot betalningsskyldigheten. Det är alltså inte bara fråga om ett befarat avtalsbrott som uteslutande ger säljaren de befogenheter som följer av art. 71—73. Ifall köparen inte fullgör vad som åligger honom enligt bestämmelsen, kan säljaren sålunda sätta ut en tilläggstid inom vilken en åtgärd för betalningens förberedelse skall vidtas och han kan häva på samma grunder som vid faktiskt dröjsmål med betalningen (se art. 63 och 64).

En viss motsvarighet till det som följer av denna bestämmelse finns i 28 & köplagen och för köplagsförslaget överväger jag en regel av i huvud- sak samma slag som den i konventionen.

Artike155. Artikeln gäller frågan hur priset skall bestämmas när det inte följer av avtalet eller — något mera ordagrant — när priset varken uttryckli— gen eller underförstått är bestämt i avtalet och avtalet inte heller ger någon anvisning om hur det skall bestämmas.

I bestämmelsen förutsätts att ett giltigt avtal har träffats trots att priset inte kan bestämmas med ledning av avtalet. Denna förutsättning har att göra med bestämmelsen i art. 14 om vad som skall anses utgöra ett giltigt anbud. Förutom att anbudet måste ange anbudsgivarens avsikt att bli bunden måste det vara så preciserat att det bl. a. möjliggör ett fastställande av priset. Mot bakgrund av detta skulle art. 55 inte ha någon funktion att fylla annat än för stater som gjort förbehåll för konventionens avtalsdel (dvs. bl. a. art. 14) och som godtar att ett giltigt avtal kan komma till stånd utan att priset följer av avtalet. Som har framhållits i samband med art. 14 kan det dock förekomma att parterna skall anses ha gett tillräckligt tydligt uttryck åt sin avsikt att bli bundna för att ett giltigt avtal skall ha kommit till stånd utan att det finns någon hållpunkt för prisets bestämmande.

Om ett giltigt avtal har kommit till stånd — och priset inte följer av avtalet — skall parterna anses ha hänvisat till det pris som allmänt tilläm- pas vid tiden för avtalsslutet för varor av samma slag vilka har sålts under jämförbara förhållanden i den ifrågavarande branschen.

Det är alltså det allmänt tillämpade priset och inte säljarens pris som skall gälla. Vidare skall parterna anses ha hänvisat till prisnivån vid avtals- tillfället och inte vid avlämnandet. Det sagda gäller dock bara om inget tyder på motsatsen. Regeln utesluter med andra ord inte att hänsyn kan tas till säljarens pris, om detta med hänsyn till omständigheterna ter sig natur-

Prop. 1986/87: 128

134

• Sida 135
•  Original

ligt. Finns det något som gör att det ligger närmare till hands att ta hänsyn Prop. 1986/87: l28 till prisnivån vid avlämnandet, torde inte heller detta vara uteslutet. Vad det här gäller är alltså om huvudregeln skall frångås i vissa fall trots att det inte kan hävdas att parterna ens underförstått har kommit överens om något som avviker från huvudregeln eller att något sådant av andra skäl kan sägas följa av avtalet.

Uttrycket "det pris som allmänt tillämpas” ligger mycket nära uttrycket "gängse pn's" (se art. 76) men uttrycken skall förmodligen inte ges exakt samma innebörd. ”Gängse pris” torde vara mera begränsat och ligga närmare vad man menar med ett marknadspris.

När priset inte följer av avtalet, skall köparen enligt 5 & köplagen betala vad säljaren fordrar. om det inte kan anses oskäligt. Enligt den regel som övervägs för köplagsförslaget skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till bl.a. gängse pris vid tiden för köpet.

Artikel 56. Denna artikel innehåller en speciell regel om hur priset skall beräknas när det har bestämts efter varans vikt. I tveksamma fall skall priset då beräknas efter nettovikten. Förpackningens vikt skall alltså inte räknas med om detta inte kan anses avtalat eller följer av handelsbruk.

En motsvarighet till denna bestämmelse finns i såväl köplagen som köplagsförslaget.

Artikel 57. I denna artikel anges var betalningen skall ske. Platsen för betalningen är av särskild betydelse vid internationella köp, eftersom valutarestriktioner kan göra att betalningen blir tämligen värdelös om den skcri ett land varifrån säljaren inte kan föra ut den.

Platsen för betalningen har inte något omedelbart samband med frågan i vilken valuta betalningen skall ske. Ifall parterna har lämnat den frågan öppen. ger varken denna eller någon annan artikel i konventionen någon ledning.

Platsen för betalningen kan naturligtvis vara bestämd genom avtalet eller t. ex. på grund av vad parterna tidigare har tillämpat i sina inbördes affärsförhållanden.

För de fall att platsen för betalningen inte är bestämd på något sådant sätt. anges det i första stycket av den ifrågavarande artikeln vad som skall gälla.

Enligt punkt a skall köparen fullgöra betalningen där säljaren har sitt affärsställe. Till skillnad mot vad som gäller angående platsen för avläm- nandet (art. 31 punkt c) är det inte platsen där säljaren hade sitt affärsställe vid avtalsslutet utan hans affärsställe vid tiden för betalningen som åsyftas. Detta framgår bl. a. av andra stycket som reglerar följderna av att affärs- stället har flyttats efter avtalsslutet. Hur hänvisningen skall uppfattas om säljaren har flera affärsställen eller saknar affärsställe framgår av art. 10.

I punkt b ges en särskild regel för de fall att betalning skall ske mot överlämnande av varan eller dokument avseende varan. ! så fall skall betalningen ske där överlämnandet äger rum. Huruvida betalning skall ske mot överlämnande av varan eller dokument är något som avgörs av avtalet — t. ex. en i avtalet intagen Ieveransklausul — eller av handelsbruk. Doku- ment som kan komma i fråga är desamma som säljaren kan vara skyldig att tillhandahålla enligt art. 30 och 34, t. ex. konossement. järnvägs- och 13 'Jl

• Sida 136
•  Original

flygfraktsedlar samt försäkringspoliser och ursprungseertiftkat. Beroende på avtalet och omständigheterna kan dokumenten överlämnas direkt till köparen eller till en av köparen anlitad bank. Antingen det gäller själva varan eller dokument avseende varan. skall överlämnandet och därmed också betalningen ske på den plats som parterna kommit överens om eller som annars kan anses bestämd. Det behöver naturligtvis inte vara en plats i säljarens eller köparens land utan kan vara i ett tredje land. I fall betal— ningen skall skc mot överlämnande av varan men inget kan anses bestämt om platsen, blir de supplerande reglerna i art. 3l angående platsen för avlämnandet också bestämmande för var betalning skall ske.

Om köparen inte presterar betalning på rätt plats. kan säljaren göra gällande de påföljder som anges i art. 6], dvs. samma påföljder som vid dröjsmål med betalningen. Köparen bär med andra ord risken för att betalningen inte kommer fram eller ställs till säljarens förfogande i enlighet med avtalet eller konventionens regler.

Enligt huvudregeln i första stycket punkt a gäller som nämnts att betal- ning skall ske där säljaren har sitt affärsställe vid tiden för betalningen. Om säljaren flyttar sitt affärsställe under tiden mellan avtalsslutet och betal- ningen. kan detta medföra kostnader i form av t.ex. valutaavgifter som köparen inte har haft anledning att räkna med vid avtalets ingående. Av regeln i andra stycket följer emellertid att det i så fall är säljaren som skall bära alla ökade kostnader som är en följd av att han har ändrat affärsställe efter avtalsslutet.

Att säljaren ändrar affärsställe innebär däremot inte att köparen är befriad från skyldigheten att prestera betalning på det nya stället. Huruvi- da säljarens ändn'ng av sitt affärsställe i ett enskilt fall utgör en befrielse- grund för köparen när ändringen orsakat att betalningen försenats eller inte kunnat fullgöras, är något som får avgöras enligt art. 79 och 80.

Den gällande svenska köplagen har inte någon regel om var betalning skall ske (jfr däremot 3 & skuldebrevslagen). En bestämmelse som i huvud- sak motsvarar konventionens an. 57 ( ]) övervägs för köplagsförslaget.

Artikel 58. I denna artikel anges när köparen är skyldig att betala. Här regleras också det ömsesidiga förhållandet mellan parternas prestationer. Syftet med reglerna är att minska risken för att säljaren inte skall få betalt när han har lämnat ifrån sig varan och för att köparen inte skall stå med en ofullbordad eller felaktig leverans när han har betalt.

Enligt huvudregeln i första stycket skall köparen betala när säljaren ställer varan — eller de dokument till vilka förfoganderätten över varan är knuten — till köparens förfogande i enlighet med avtalet eller konven- tionen. För att inte råka i dröjsmål med betalningen måste köparen alltså vara beredd att betala samtidigt med säljarens prestation. Vid vilken tid- punkt säljaren skall prestera framgår av art. 33.

Av huvudregeln följer alltså att köparen inte är skyldig att betala förrän säljaren överlämnar varan eller dokumenten. Säljaren har emellertid å sin sida rätt att göra överlämnandet avhängigt av att betalning sker. Samman- taget innebär detta alltså att prestationerna som regel skall utväxlas samti- digt och att den ena parten kan hålla inne sin prestation tills den andra presterar.

Prop. 1986/87: 128

136

• Sida 137
•  Original

Det sagda gäller om köparen inte är skyldig att betala vid någon annan bestämd tidpunkt. Utan stöd i avtalet eller t. ex. handelsbruk gäller emel- lertid att köparen inte har rätt till kredit eller anstånd med betalningen och att han inte heller är skyldig att betala i förskott. - Att köparen som regel har rätt att undersöka varan innan han betalar följer av bestämmelsen i tredje stycket.

Första stycket kompletteras av bestämmelsen i andra stycket för det fallet att avtalet förutsätter att varan skall transporteras. Med detta avses att säljaren enligt avtalet skall sända varan till köparen (jfr an. 31 punkt a). Att så skall ske behöver dock inte vara uttrycklingcn angivet i avtalet utan kan naturligtvis följa av en Ieveransklausul.

Andra stycket saknar däremot betydelse när köparen skall hämta varan hos säljaren och själv ordna med transporten (jfr art. 31 punkt e) liksom när avlämnandet skall ske hos köparen eller på någon annan särskilt angiven plats dit det i och för sig fordras en transport.

I sådana fall som avses med andra stycket får säljaren i samband med avsändandet uppställa det villkoret att varan eller dokument till vilka förfoganderätten över varan är knuten inte skall överlämnas till köparen annat än mot att denne betalar. Bestämmelsen medger med andra ord att säljaren sänder varan mot konossement eller något annat dokument som gör att säljaren alltjämt har kontrollen över varan. Med hänsyn till regeln om köparens rätt att undersöka varan före betalningen är det mera tvek- samt om säljaren — utan stöd i avtalet — får sända varan per järnväg mot efterkrav.

De tidigare bestämmelserna i artikeln modifieras av regeln i tredje stycket enligt vilken köparen inte är skyldig att betala innan han har haft tillfälle att undersöka varan. Säljaren måste med andra ord se till att köparen får möjlighet att undersöka varan innan den lämnas över till honom och betalning kan krävas. Detta utgör inte något praktiskt problem ifall köparen skall hämta varan hos säljaren (t. ex. Ex works) eller säljaren skall avlämna varan hos köparen. Om det däremot är fråga om ett tran- sportköp och säljaren utnyttjar sin rätt enligt andra stycket att göra betal- ningen till ett villkor för att varan skall få överlämnas till köparen. måste säljaren instruera fraktföraren att köparen skall få tillträde till varan innan den överlämnas.

Regeln i tredje stycket gäller dock inte utan undantag. Om det sätt för avlämnande eller betalning som parterna har kommit överens om är oför- enligt med att köparen får tillfälle att undersöka varan, är köparen skyldig att betala trots att han inte har haft möjlighet till någon undersökning. Så är fallet om köparen uttryckligen har åtagit sig att betala mot konossement oberoende av om varan kommit fram. Ett sådant åtagande kan emellertid också följa av en Ieveransklausul (t.ex. CIF). Enbart den omständigheten att säljaren sänder varan mot dokument fråntar emellertid inte köparen rätten att undersöka varan före betalningen.

Bestämmelserna i den ifrågavarande artikeln motsvarar i huvudsak vad som följer av den gällande svenska köplagen (14—16 0 71 åt?) och den reglering som övervägs för köplagsförslaget.

Artikel 59. Denna artikel slår fast att köparen skall betala vid den

• Sida 138
•  Original

tidpunkt som är bestämd i avtalet eller följer av avtalet eller konventionen. utan att det från säljarens sida behövs någon anmodan eller något iaktta- gande av några formaliteter. Syftet med bestämmelsen är att förhindra tillämpningen av sådana i vissa rättssystem förekommande regler som går ut på att köpesumman inte är förfallen till betalning förrän säljaren har framställt en formell begäran.

Vad regeln innebär framstår klarast i de fall då tidpunkten för betalning- en är bestämd till en viss dag såsom exempelvis kan vara fallet när köparen har fått kredit. lfall inget är bestämt om när köparen skall betala, torde säljaren däremot i praktiken inte kunna avstå från att framställa ett krav på betalning t.ex. genom att presentera en faktura i samband med att varan eller dokument överlämnas till köparen. Detta är dock närmast en följd av reglerna i an. 58. Några andra —- särskilda eller formella — förutsättningar för betalningsskyldighetens inträde än de som framgår av avtalet och konventionen gäller inte.

Den ifrågavarande bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i den gäl- lande köplagen men överensstämmeri sak med vad som följer av l2 &. Den ligger också i linje med den reglering som övervägs för köplagsförslaget.

Avdelning ]] Mottagande! av leveranser:

Artikel 60. Vid sidan av sin skyldighet att betala för varan är köparen enligt konventionen skyldig att motta leverans av varan. Hans sistnämnda skyl- dighet. vilken behandlas i denna artikel, anges i den engelska texten som en plikt att ”take delivery” och i den franska som en plikt att "prendre livraison".

Köparens skyldighet att motta leverans av varan består enligt artikeln av två element. Enligt punkt a skall han vidta alla åtgärder som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna avlämna varan ("make delivery". ”effectuer la livraison”). Enligt punkt b skall han överta varan ("taking over the goods”. "retirer les marchandises").

Köparens skyldighet enligt punkt a kan gälla åtgärder som måste vidtas för att varan skall kunna sändas till honom såsom att utverka nödvändiga export- och importlicenser. Andra åtgärder kan gälla att ingå transportav- tal så att varan över huvud taget kan avlämmnas till en fraktförare eller att lämna instruktioner för tillverkningen av en vara. När det gäller rena speeiftkatoner regleras de också av art. 65.

Köparens skyldighet enligt punkt b att överta varan innebär att han rent fysiskt skall avlägsna varan från den plats där säljaren enligt avtalet skall hålla den tillgänglig för köparen. Det kan gälla fall där köparen skall ta hand om varan efter en transport eller hämta varan när den skall avlämnas genom att hållas tillgänglig på säljarens affärsställe eller någon annan särskild plats.

Några regler om köparens skyldighet att motta varan finns inte i köpla- gen men övervägs däremot för köplagsförslaget.

Prop. 1986/87: 128

138

• Sida 139
•  Original

Avdelning III Påft'iljder vid köparear avtalsbrott.

Denna avdelning inleds med en översikt över de påföljder som kan komma ifråga vid köparens avtalsbrott (art. 61). De flesta reglerna gäller antingen det är fråga om dröjsmål med betalningen eller bristande uppfyllelse av någon av köparens andra förpliktelser. Med andra förpliktelser avses inte då bara de som nämns i art. 60 utan även biförpliktelser som enbart följer av avtalet.

] art. 62 behandlas säljarens rätt att kräva fullgörelse. Det kan gälla betalning. mottagande av leverans eller någon annan fullgörelse. [ art. 63 regleras säljarens möjlighet att sätta ut en tilläggstid för köparens fullgö- relse och rättsverkningarna av att en sådan frist har satts ut. Förutsättning- arna för säljarens rätt att häva köpet på grund av köparens avtalsbrott anges i art. 64. Avdelningens sista artikel behandlar det särskilda fallet att köparen enligt avtalet skall specificera varans form. mätt eller andra egen- skaper men inte gör det i tid (art. 65).

Säljarens rätt till skadestånd behandlas inte i avdelningen på annat sätt än genom en regel i den inledande artikeln. Utförligare regler om skade- ständ finns i art. 74—77 och 79. Andra bestämmelser utanför avdelningen om påföljder som kan göras gällande vid köparens avtalsbrott är de om befarat avtalsbrott och successiv leverans (art. 71—73). En bestämmelse av särskild betydelse när köparen inte betalar är den om ränta i art. 78.

Avdelningen är uppbyggd på principiellt sett samma sätt som avdelning- en om påföljder vid säljarens avtalsbrott (art. 45—52) och några artiklar är nästan likalydande.

Artikel 61. Artikeln innehåller en översikt över de påföljder som säljaren- kan göra gällande vid köparens avtalsbrott samt ett par bestämmelser av mera speciell karaktär.

Om köparen underlåter att fullgöra någon av sina skyldigheter enligt avtalet eller konventionen, får säljaren enligt första stycket utöva de rättig- heter som anges i art. 62—65 och kräva skadestånd enligt art. 74—77. Vad som åsyftas är — förutom skadestånd — fullgörelse och hävning samt specifikation för köparens räkning. Det anges inte under vilka förutsätt- ningar som de olika befogenheterna kan göras gällande. Det framgår av de följande artiklarna i avdelningen och av andra bestämmelser i konven- tionen såsom art. 71—73 om befarat avtalsbrott och successiv leverans och art. 81—84 om verkningarna av hävning.

[ art. 74—77 anges bara för vilka förluster ersättning skall utgå ifall köparen är skadeståndsskyldig. Vilka förutsättningarna för skadestånds- skyldighet är anges inte uttrycklingen men framgår — på samma sätt som beträffande säljarens avtalsbrott — indirekt av art. 79. Av bestämmelserna i art. 6l och 79 följer att köparens skadeståndsskyldighet kan begränsas eller falla bort om avtalsbrottet berodde på ett hinder utanför köparens kontroll. Att denna befrielsegrund torde ha liten betydelse när det gäller betalningsförsummelse utvecklas närmare i anslutning till art. 79.

I andra stycket av art. 61 slås fast att säljaren inte förlorar sin rätt att kräva skadestånd när han gör gällande andra påföljder. Enligt tredje stycket får en domstol eller skiljedomstol inte bevilja köparen anstånd när

• Sida 140
•  Original

säljaren gör gällande en påföljd för avtalsbrott. Båda de nu återgivna reglerna har direkta motsvarigheter när det gäller säljarens avtalsbrott och beräffande bakgrunden till reglerna hänvisas därför till vad som har sagts i det sammanhanget (art. 45).

Artikel 62. I denna artikel behandlas säljarens rätt att kräva fullgörelse. Artikeln motsvarar regeln iart. 46(f) om köparens rätt att kräva fullgörelse vid säljarens avtalsbrott. När det föreligger ett avtalsbrott på köparens sida, får säljaren kräva att köparen betalar, mottar leverans av varan eller fullgör sina andra skyldigheter, om inte säljaren har gjort gällande en påföljd som är oförenlig med ett sådant krav.

Det framgår av bestämmelsen att rätten att kräva fullgörelse gäller köparens samtliga skyldigheter. Den viktigaste är naturligtvis skyldigheten att betala. Om varan har avlämnats men köparen är i dröjsmål med betal— ningen, återstår i praktiken inte nägot annat för säljaren än att kräva betalt för varan. Säljaren är dock inte -— som enligt svensk rätt — formellt betagen möjligheten att häva när köparen fått varan i sin besittning. Om köparen varken har mottagit leveransen eller fullgjort sin skyldighet att betala, innebär säljarens rätt till fullgörelse att han kan kräva att köparen betalar och mottar leverans av varan. ] den situationen erbjuder konven- tionen dock andra utvägar som kanske bättre överensstämmer med sälja- rens intressen. En möjighet är att häva köpet och — vid prisfall — kräva skadestånd beräknat enligt art. 75 eller 76. En annan möjighet är att säljaren med stöd av art. 88 säljer varan för köparens räkning och tillgodo- gör sig vad försäljningen ger som avräkning på priset och — ifall det inte förslår —- kräver köparen på den resterande delen av priset.

På motsvarande sätt som i art. 46 framgår det av den nu ifrågavarande bestämmelsen att säljaren inte får kräva fullgörelse om han har gjort gällande en påföljd som är oförenlig med ett sådant krav. Om säljaren har hävt köpet, får han naturligtvis inte kräva att köparen skall betala eller motta leverans av varan. Skadestånd är däremot något som inte är ofören- ligt med ett krav på fullgörelse.

Säljarens rätt att kräva fullgörelse är — liksom köparens — underkastad den i an. 28 angivna begränsningen att en domstol inte är skyldig att ge dom på fullgörelse om den inte skulle göra detta enligt sin egen lag beträf- fande köpeavtal av liknande slag men som inte regleras av konventionen. När det är fråga om skyldigheten att betala torde denna begränsning ha en underordnad betydelse.

Den gällande svenska köplagen reglerar bara säljarens rätt att kräva att köparen erlägger betalning eller vidtar åtgärd "varav dess utbekommande må bero" (28 å). Beträffande köplagsförslaget övervägs däremot regler också om säljarens rätt att kräva att köparen medverkar till köpet.

Artikel 63. Artikeln reglerar säljarens möjlighet att sätta ut en tilläggstid för köparens fullgörelse och anger en av de rättsverkningar som följer av att en sådan tid har satts ut. Artikeln är en motsvarighet till art. 47 om köparens möjlighet att sätta ut en tilläggstid för säljarens fullgörelse.

Enligt första stycket får säljaren sätta ut en skälig tilläggstid inom vilken köparen skall fullgöra sina skyldigheter. Den viktigaste rättsverkan som utsättandet av en tilläggstid har är att säljaren enligt art. 6] (1) punkt b får

Prop. 1986/87: l28

140

• Sida 141
•  Original

häva köpet om köparen inte fullgör den ifrågavarande skyldigheten inom tilläggstiden. En förutsättning för att säljaren skall få häva är emellertid att tilläggstiden är så tydligt angiven att det framgår när tiden för fullgörelsen löper ut. Tilläggstiden måste vidare vara av skälig längd.

Enligt bestämmelsen i första stycket kan tilläggstiden gälla vilken som helst av köparens skyldigheter. Säljarens rätt att häva är dock bara knuten till att köparen inte inom tilläggstiden har fullgjort sin skyldighet att betala eller motta leverans av varan. Av art. 54 följer att köparens skyldighet att betala även innebär en skyldighet att vidta vissa åtgärder för att möjliggöra betalning. Vad köparens skyldighet att motta leverans av varan innebär framgår av art. 60. Ett icke hävningsgrundande brott mot någon annan förpliktelse än som nu nämnts kan säljaren inte göra till grund för hävning genom att sätta ut en tilläggstid.

Enligt andra stycket får säljaren under tilläggstiden inte göra gällande någon påföljd för avtalsbrott. Detta gäller dock inte om köparen har meddelat att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom den utsatta fristen. Att säljaren har satt ut en tilläggstid gör under inga omstän- digheter att han förlorar sin rätt till skadestånd på grund av köparens dröjsmål med fullgörelsen. Också detta framgår av andra stycket. Beträf- fande den närmare innebörden av dessa regler gäller i princip detsamma som har sagts om reglerna i art. 47 (2).

Artikel 64. I denna artikel anges förutsättningarna för säljarens rätt att häva köpet på grund av köparens avtalsbrott. Liksom i art. 49 om köparens hävningsrätt vid säljarens avtalsbrott anges de grundläggande förutsätt- ningarna i första stycket medan det av andra stycket framgår att hävnings- rätten i en del fall måste utövas inom en viss tid för att inte gå förlorad.

Enligt första stycket kan hävningsrätten. på samma sätt som i art. 49. göras gällande på endera av två grunder. Enligt punkt a gäller att säljaren kan häva om köparen underlåter att fullgöra någon av sina skyldigheter enligt avtalet eller konventionen och detta utgör ett väsentligt avtalsbrott. Vad som i konventionens mening utgör ett väsentligt avtalsbrott framgår av art. 25. Bestämmelsen gäller köparens samtliga förpliktelser, inte bara hans skyldighet att betala och motta leverans av varan. Ett brott mot en biförpliktelse som inte följer annat än av avtalet kan därför också ge rätt till hävning när avtalsbrottet är väsentligt.

Om det väl föreligger ett väsentligt avtalsbrott, kan avtalet hävas genast utan att säljaren behöver medge någon tilläggstid. Att köparen inte heller kan beviljas anstånd av en domstol e. (1. framgår som nämnts av art. 6! (3).

Enligt punkt b gäller att säljaren under vissa förutsättningar kan häva när han i enlighet med art. 63 (I) har förelagt köparen en tilläggstid för fullgö- relsen. Hävning får i så fall ske om köparen inte fullgör sin skyldighet att betala eller motta leverans av varan inom den tid som säljaren har satt ut. Säljaren får också häva om köparen förklarar att han inte kommer att fullgöra den ifrågavarande skyldigheten inom tilläggstiden. Under förut- sättning att det är fråga om en bestämd tid av skälig längd får hävning — här som när det gäller säljarens avtalsbrott — ske utan att man behöver pröva om avtalsbrottet är väsentligt.

Som nämnts i anslutning till art. 63 är rätten att häva efter en tilläggstid

• Sida 142
•  Original

bara knuten till att köparen har underlåtit att fullgöra sin skyldighet att betala eller motta leverans av varan. ] fall säljaren har förelagt köparen en tilläggstid inom vilken denne skall fullgöra någon annan förpliktelse, kan detta inte ge rätt att häva enligt bestämmelsen i punkt b.

Av andra stycket i art. 64 följer att säljaren kan förlora sin rätt att häva köpet om han inte utövar denna rätt inom viss tid. Det gäller dock bara när köparen har betalat och säljaren förlorar inte hävningsrätten förrän hela köpesumman är betald. Beträffande ett avbetalningsköp innebär detta att säljaren inte förlorar möjligheten att häva köpet förrän sista avbetalningen är gjord.

Den tid inom vilken säljaren måste utöva sin hävningsrätt är olika beroende på om det är fråga om försenad fullgörelse eller något annat avtalsbrott från köparens sida.

Vid försenad fullgörelse gäller enligt andra stycket punkt a att säljaren förlorar rätten att häva köpet om han inte utövar sin rätt innan han har fått veta att fullgörelse har skett. Försenad fullgörelse är i allmänhet detsamma som försenad betalning och normalt förlorar säljaren naturligtvis sitt in- tresse av att häva när betalning skett. Betalning kan emellertid ha skett utan att säljaren ännu känner till detta. Om säljaren i en sådan situation häver för att sälja varan till någon annan, är det en giltig hävning bara den sker innan han har fått veta att betalning skett.

Vid annat avtalsbrott än försenad fullgörelse gäller enligt andra stycket punkt b (i) att säljaren förlorar hävningsrätten om han inte utövar sin rätt inom skälig tid efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om avtalsbrottet. Ett fall som omfattas av denna regel är att material, som skall tillhandahållas av köparen. inte är av avtalsenligt kvalitet och därför försvårar tillverkningen för säljaren. Om säljaren har satt ut en tilläggstid. måste han utöva sin hävningsrätt inom skälig tid efter utgången av tilläggs- tiden eller efter det att köparen har förklarat att han inte kommer att fullgöra inom tilläggstiden. Detta följer av regeln i punkt b (ii).

En allmän förutsättning för hävning är att den part som vill förklara köpeavtalet hävt, gör detta genom ett meddelande till den andre parten (art. 26). Om säljaren har avgett en hävningsförkaring inom den tid som anges i andra stycket får han dock åberopa den även om förklaringen t. ex. inte skulle komma fram (se art. 27).

Bestämmelsen i art. 64 gäller säljarens rätt att häva när köparens avtals- brott är ett faktum. Att säljaren under vissa förutsättningar kan häva redan på grund av ett befarat avtalsbrott framgår av art. 72. Ifall köparen avbe- ställer varan, kan säljaren exempelvis häva avtalet med stöd av sistnämnda bestämmelse. -

Det fallet att avtalet gäller flera delleveranser och särskild betalning skall ske för varje delleverans behandlas i art. 73.

Beträffande verkningarna av hävning finns bestämmelser i art. 81—84. Konventionens väsentlighetskrav utgör en strängare hävningsförutsätt- ning än den som gäller enligt svensk rätt (jfr 28 & köplagen). Till skillnad mot vad som gäller enligt svensk rätt faller hävningsrätten dock inte bort när köparen har fått varan i sin besittning. Tilläggstiden saknar motsvarig- het i den svenska köplagen. En skillnad är också att säljaren enligt svensk

Prop. 1986/87: 128

• Sida 143
•  Original

rätt bara har rätt att häva vid köparens dröjsmål mcd betalningen. alltså inte vid dröjsmål med mottagandet. De regler om hävning på grund av köparens avtalsbrott som övervägs för köplagsförslaget ligger betydligt närmare konventionens bestämmelser.

Artikel 65. I denna artikel behandlas det särskilda fallet att köparen skall specificera varans form. mätt eller andra egenskaper men inte gör det i tid. Under vissa i artikeln angivna förutsättningar kan säljaren i så fall få göra specifikationen i köparens ställe. Man kan se det som en alternativ regle- ring av köparens underlåtenhet att i ett visst fall fullgöra sin skyldighet enligt art. 60 punkt a att medverka till köpet så att säljaren skall kunna avlämna varan.

En förutsättning för att artikeln skall bli tillämlig är att köparen enligt avtalet skall göra den ifrågavarande specifikationen. En säljare som skall tillverka en vara och som märker att han saknar vissa specifikationer som behövs för att han skall kunna fullfölja tillverkningen. kan alltså inte utan vidare åberopa anikeln för att själv göra de närmare bestämningarna av varans egenskaper. Har parterna däremot kommit överens om att köparen senare skall komplettera sin beställning med t. ex. vissa detaljritningar, är artikeln tillämplig.

Om köparen underlåter att göra specifikationen vid den överenskomna tidpunkten eller inom en skälig tid efter det att han mottagit en begäran från säljaren, får säljaren enligt första stycket själv företa specifikationen. Specifikationen måste dock överensstämma med köparens behov såvitt dessa är kända för säljaren. Hur varan skall vara närmare beskaffad för att motsvara köparens behov kan t. ex. framgå av tidigare beställningar eller av att säljaren känner till de ändamål för vilka varan skall användas.

Bestämmelsen ger säljaren en rätt att göra specifikationen men den förpliktar honom inte att göra den. Om han föredrar att häva avtalet på grund av köparens underlåtenhet att specificera, kan säljaren göra detta om förutsättningarna för hävning föreligger. Även om han väljer att själv göra specifikationen. har han kvar sina övriga rättigheter, t. ex. rätten till skadestånd.

I andra stycket regleras det fallet att säljaren väljer att själv göra specifi- kationen. Säljaren skall i så fall underrätta köparen om detaljerna i den gjorda specifikationen och sätta ut en skälig tid inom vilken köparen får göra en annan specifikation. Om köparen inte reagerar i tid. blir den av säljaren gjorda specifikationen bindande. Att specifikationen blir bindande innebär bl. a. att varan skall anses avtalsenlig om den överensstämer med den av säljaren gjorda specifikationen.

] artikeln förutsätts att parterna sänder vissa meddelanden till varandra. Av bestämmelserna framgår att en uppmaning från säljaren till köparen att specificera går på avsändarens. dvs. säljarens risk. Detsamma gäller sälja- rens meddelande angående detaljerna i den av honom gjorda specifika- tionen. Övriga meddlandcn följer huvudregeln i art. 27 och går alltså på mottagarens risk.

Någon motsvarighet till konventionens bestämmelser om specifikation finns inte i den gällande svenska köplagen. Regler som i allt väsentligt överensstämmer med konventionen övervägs däremot för köplagsförsla- get.

• Sida 144
•  Original

Fjärde kapitlet av del III, vilket handlar om riskens övergång. innehåller bara fem artiklar (66—70). I den första anges innebörden av att risken för varan går över på köparen. ] an. 67 regleras riskens övergång vid tran- sportköp. l art. 68 anges när risken går över i det speciella fallet att varan har sålts medan den befinner sig under transport. När risken går över på köparen i sådana fall som inte avses i art. 67 och 68 framgår av art. 69. Art. 70, slutligen, innehåller ett undantag från reglerna om riskens övergång när det föreligger ett väsentligt avtalsbrott på säljarens sida.

Formellt är bestämmelserna om riskens övergång fristående från be- stämmelserna om avlämnandet. De har emellertid utformats så att riskens övergång i många fall sammanfaller med avlämnandet. Skillnaden mellan vad som gäller om riskens övergång enligt konventionen och enligt svensk rätt (W och 37 åå köplagen) är därför betydligt mindre än vad reglernas utformning och placering kan ge intryck av. Köplagen saknar dock en motsvarighet till art. 70. Idet förslag till ny köplag somjag senare avser att lägga fram kommer sannolikt konventionens teknik att användas.

Eftersom konventionen på ett undantag när är dispositiv, står det natur- ligtvis parterna fritt att reglera frågan om riskens övergång på något annat Sätt än det som följer av bestämmelserna i detta kapitel. t.ex. genom hänvisning till en Ieveransklausul.

Artikel 66. I artikeln anges som nämnts innebörden av att risken för varan går över på köparen. Förlust av eller skada på varan som inträffar efter riskens övergång befn'ar inte köparen från hans skyldighet att betala.

Artikeln anger inte vilken betydelse det har att varan går förlorad eller skadas innan risken har gått över på köparen. Det framgår emellertid av art. 36 första stycket att säljaren är ansvarig för fel som föreligger vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen. För säljaren innebär alltså en skada på varan som inträffar före riskens övergång att han antingen råkar i dröjsmål, därför att han inte kan avlämna någon vara. eller att han blir ansvarig för fel, därför att han avlämnar en vara som inte är avtalsenlig. Följden av en skada eller förlust som inträffar medan säljaren fortfarande bär risken kan således bli den att köparen kan häva avtalet samt att säljaren inte får betalt för varan och dessutom kan bli skade- ståndsskyldig mot köparen. Också en skada som inträffar efter n'skens övergång befriar dock köparen från hans betalningsskyldighet ifall skadan beror på säljaren. Det framgår av slutet av artikeln.

Artikel 67. Artikeln gäller tidpunkten för riskens övergång när köpeavta- let förutsätter att varan skall transporteras. Däremot gäller artikeln inte det fallet att köparen hämtar varan på säljarens affärsställe och därefter lämnar den till en transportör. .

I första stycket behandlas det fallet att säljaren inte skall avlämna varan på någon bestämd plats. Risken går i så fall över på köparen när varan överlämnas till den första transportören för vidarebefordran till köparen i enlighet med avtalet. I konventionen anges inte att det skall vara fråga om en transportör som har åtagit sig transporten från den ort där säljaren har sitt affärsställe. Detta torde innebära att risken går över redan när varan

Prop. 1986/87: 128

144

• Sida 145
•  Original

överlämnas till en lokal transportör som t. ex. skall köra den till en hamn eller järnvägsstation.

I bestämmelsen anges inte exakt när varan skall anses ha överlämnats till en transportör så att risken går över på köparen. Detta får dock antas ha skett när transportörens folk har tagit hand om varan för lastning eller efter en lastning som säljarens folk har utfört eller när varan har tagits emot i en terminal för vidarebefordran till köparen.

1 första stycket behandlas också det fallet att säljaren skall avlämna varan till en transportör på en bestämd plats. Med uttrycket avses någon annan plats än säljarens affärsställe. Däremot torde det kunna avse en plats på samma on där säljaren har sitt affärsställe, t. ex. en flygterminal. Bestämmelsen gäller dock främst det fallet att varan skall avlämnas på en annan ort efter en förtransport, t.ex. att den efter landtransport till en hamn på en annan ort skall överlämnas till ett rederi för en sjötransport. I ett sådant fall går risken över när varan överlämnas till den ifrågavarande sjötransportören.

Den omständigheten att säljaren har rätt att hålla inne dokument till vilka förfoganderätten över varan är knuten påverkar inte riskens över- gång. Detta har framhållits uttryckligen eftersom riskens övergång i vissa rättssystem har knutits till överlämnandet av transportdokumenten.

Av andra stycket följer att risken inte går över på köparen när varan överlämnas till en transportör om inte varan vid denna tidpunkt kan hänföras till avtalet. Om säljaren sänder ett parti varor som är avsett för olika köpare och det inte framgår, t.ex. genom märkning av varan eller anteckning i ett transpondokument, vilken del av partiet som är avsedd för en bestämd köpare. går risken över först när varan på något sätt kan hänföras till det ifrågavarande avtaletzjfr art. 32(1).

Artike168. I artikeln anges när risken går över beträffande varor som har sålts medan de befinner sigunder transport. Det kan t. ex. vara fråga om försäljning av en oljelast. Bestämmelsen har inte begränsats till varor som transporteras till sjöss utan kan också gälla varor som transporteras på något annat sätt.

Huvudregeln är enligt bestämmelsen att risken för varan i dessa fall går över på köparen vid avtalets ingående. Från detta gäller dock ett viktigt undantag. Om omständigheterna tyder på det, skall köparen nämligen anses ha övertagit risken redan från den tidpunkt då varan överlämnades till den transportör som har utfärdat de dokument som ligger till grund för transportavtalet. Omständigheter som tyder på att köparen har gått med på att överta risken från denna tidpunkt kan vara att han har förvärvat transportdokumentet och en försäkringspolis som gäller också till förmån för köparen.

Säljaren skall i alla händelser bära risken för varan vid de köp som avses i artikeln, om han vid köpeavtalets ingående visste eller borde ha vetat att varan förlorats eller skadats men inte har meddelat köparen detta.

Artikel 69. Artikeln gäller tidpunkten för riskens övergång i andra situa- tioner än de som har behandlats i art. 67 och 68. Bestämmelsen gäller t. ex. det fallet att köparen skall hämta varan på säljarens affärsställe eller att varan befinner sig i ett lager hos någon annan än säljaren. Bestämmelsen

• Sida 146
•  Original

gäller vidare det fallet att säljaren har åtagit sig att avlämna varan på någon ort på väg till köparen utan att säljaren skall sända varan från denna ort eller att varan skall avlämnas pä köparens affärsställe.

Enligt första stycket gäller att, om varan skall avlämnas på säljarens affärsställe utan att säljaren skall sända den, risken går över på köparen då han övertar varan eller. om han inte gör det i tid. från den tidpunkt då varan har ställts till hans förfogande och det innebär ett avtalsbrott från köparens sida att han inte mottar leveransen.

Att varan har ställts till köparens förfogande innebär att säljaren skall ha fullgjon det som åligger honom för att varan skall kunna avlämnas. Säl- jaren skall bl. a. ha packat varan om en sådan skyldighet för honom följer av avtalet.

Om köparen skall överta varan på någon annan plats än säljarens affärs- ställe, går enligt andra stycket risken över på köparen när tiden för avläm- nandet är inne och köparen vet att varan har ställts till hans förfogande på denna plats. Enligt bestämmelsen förutsätts faktisk kännedom hos köpa- ren. Å andra sidan behöver hans kännedom om att varan har ställts till hans förfogande inte härstamma från säljaren. Köparen kan ha fått reda på det t. ex. genom ett meddelande om varans ankomst från en transportör. Om köparen tar hand om varan eller är i dröjsmål med mottagandet av leveransen saknar betydelse för frågan om riskens övergång i dessa fall.

För att varan skall anses ha ställts till köparens förfogande i den mening som avses i första och andra styckena mäste varan klart ha hänförts till det ifrågavarande avtalet. Det sägs uttryckligen i tredje stycket och överens- stämmer med det som gäller enligt art. 67 (2).

Artikel 70 Denna artikel innehåller ett undantag från reglerna om riskens övergång när det föreligger ett väsentligt avtalsbrott på säljarens sida. Vad som är ett väsentligt avtalsbrott enligt konventionen anges i art. 25.

Av bestämmelsen följer att köparen bär risken för varan även om den har fel men felet inte är väsentligt så att köparen kan häva köpet. Om det har förelegat ett fel i varan när risken gick över på köparen och varan har skadats ytterligare efter riskens övergång. kan köparens krav endast avse det fel som kan hänföras till varans beskaffenhet när risken gick över.

Om felet utgör ett väsentligt avtalsbrott, innebär riskens övergång där- emot inte någon begränsning av köparens rätt att göra gällande påföljder. Den omständigheten att varan har förstörts genom en händelse som inte beror på köparen begränsar således inte hans möjlighet att häva köpet på grund av det väsentliga fel som fanns i varan vid riskens övergång. Detta framgår också av art. 82t2).

Det sista kapitlet i del III innehåller bestämmelser som gäller både sälja- rens och köparens förpliktelser. Kapitlet är uppdelat i sex avdelningar. I avdelning I finns bestämmelser om stoppningsrätt och hävningsrätt vid befarat avtalsbrott (art. 71 och 72) och om hävning vid successiv leverans (art. 73). Avdelning Il handlar om beräkning av skadestånd (art. 74—77).

Prop. 1986/87: 128

146

• Sida 147
•  Original

Avdelning lll innehåller bara en enda artikel. vilken handlar om rätten till ränta. Avdelning lV innehåller regler om befrielsegrunder. bl.a. den för skadeståndsansvaret viktiga art. 79. [ avdelning V regleras verkningarna av hävning (art. 81—84). I kapitlets sjätte och sista avdelning finns regler om vård av varan (art. 85—88).

Avdelning [. Bai/Ezra! avtalsbrott och .S'll('(.'U.S'.Yfl' Ita-Trans

Artikel 7]. I artikeln regleras parternas s. k. stoppningsrätt. Första stycket gäller en parts rätt att ställa in fullgörelsen av sina skyldigheter när det visar sig att motparten — till följd av vissa särskilda förhållanden — inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina skyldigheter. Att en part har rätt att ställa in fullgörelsen av sina skyldigheter innebär t. ex. för säljarens del att han inte behöver avlämna varan och för köparens del att han inte behöver betala. Stoppningsrätten medger emellertid också att förberedel— serna för fullgörelsen avbryts. Säljaren kan t. ex. avbryta tillverkningen av varan och köparen behöver inte vidta sådana förberedande åtgärder som behövs för att betalning skall kunna ske.

En förutsättning för att stoppningsrätten skall få göras gällande är att det efter avtalsslutet "visar sig" (becomes apparent. apparait) att motparten inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser. Orden ”visar sig" skall ses i relation till orden ”står det klart" (it is clear. il est manifeste) i art. 72 om hävning på grund av befarat avtalsbrott. Avsik- ten med de olika Ordvalen är att ge uttryck åt ett krav på högre grad av sannolikhet för att en part skall få häva. Båda uttrycken skall tolkas objektivt. Det är alltså inte avgörande vad den part anser som vill ställa in sin fullgörelse eller häva avtalet i förtid.

En ytterligare förutsättning som uppställs för att stoppningsrätten skall få göras gällande är att det förhållandet att motparten inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser skall vara en följd av antingen en allvarlig brist i hans fullgörelseförmäga eller i hans kreditvärdighet (punkt a) eller hans förhållningssätt under förberedelsen till fullgörelse eller vid fullgörelsen av avtalet (punkt b).

Enligt punkt a är det i och för sig inte tillräckligt att motpartens agerande i andra avtalsförhållanden leder till att man kan ifrågasätta om han kan fullgöra sina förpliktelser i dessa. Den omständigheten att säljaren inte har kunnat fullgöra ett liknande avtal med någon annan kan emellertid utvisa att han saknar den tekniska sakkunskap som är nödvändig för att det aktuella avtalet skall kunna fullgöras. En parts underlåtenhet att betala sina skulder i andra avtalsförhållanden kan naturligtvis också tyda på bristande kreditvärdighet utan att det har gått så långt att han har ställt in sina betalningar e. d. Också förändringar i yttre förhållanden kan ligga till grund för bedömningen att motparten inte kommer att kunna fullgöra avtalet. Om t. ex. den stat i vilken säljarens affärsställe är beläget råkar i krig och detta utesluter tillgång till sådana råvaror som behövs för fullgö- relsen eller innebär ett hinder för att sända varan. kan denna omständighet ge köparen rätt att ställa in sin fullgörelse.

I pUnkt b kan det vara fråga om att t. ex. säljaren inte skaffar det material

• Sida 148
•  Original

som är nödvändigt för tillverkningen eller att kvaliteten på arbetsresultatet vid tillverkningen av vissa delar visar att inte heller slutprodukten kommer att vara avtalsenlig.

För att en part skall ha rätt att ställa in sin fullgörelse måste de förhållan- den som avses i första stycket visa sig efter avtalsslutet. En part kan alltså inte ställa in sin fullgörelse under hänvisning till förhållanden på motpar- tens sida som han kände till när avtalet träffades. Däremot är det inte nödvändigt att det skall ha inträtt en förändring i motpartens förhållanden efter avtalsslutet. Det är tillräckligt att förhållandena har visat sig först efter denna tidpunkt.

Enligt andra stycket får en säljare, som redan har avsänt varan när de förhållanden som anges i första stycket visar sig. hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen redan innehar ett dokument t. ex. ett konossement som ger honom rätt att kräva att varan lämnas ut till honom. Andra stycket gäller emellertid bara i förhållandet mellan köparen och säljaren. Säljaren kan alltså förlora sin stoppningsrätt om köparen överlåter dokumentet till en godtroende tredjeman.

Enligt tredje stycket skall den part som inställer sin fullgörelse underrät— ta motparten om detta och han skall fortsätta fullgörelsen om motparten ställer en tillräcklig säkerhet för sin fullgörelse. Köparen kan alltså undan- röja grunden för säljarens stoppningsrätt genom att ställa säkerhet för betalningen. Det måste i så fall förutsättas att säkerheten kan realiseras vid den tidpunkt då priset förfaller till betalning. När det gäller säljarens fullgörelse kan en liknande säkerhet komma i fråga om grunden för att köparen har inställt sin fullgörelse är den att säljarens kreditvärdighet har blivit tvivelaktig. När det är fråga om säljarens förmåga att uppfylla de krav på kvalitet i prestationen som har förutsatts i avtalet men blivit tvivelaktig kan däremot inte en säkerhet av detta slag undanröja tvivlet. Köparen behöver inte fortsätta med sin fullgörelse enbart på den grund att han får en säkerhet för sina eventuella skadeståndskrav utan säkerheten måste avse kvaliteten i säljarens prestation.

Den gällande köplagen har regler om stoppningsrätt i 39 5. De gäller emellertid bara för säljaren vid köparens obestånd. För köplagsförslaget övervägs bestämmelser som ligger i linje med konventionens reglering.

Artikel 72. Artikeln gäller en parts rätt att häva avtalet före tiden för fullgörelsen på grund av ett befarat avtalsbrott från motpartens sida. För att avtalet skall få hävas i förtid måste det stå klart att motparten kommer att begå ett väsentligt avtalsbrott. Så kan vara fallet t. ex. om köparen har avbeställt varan eller annars meddelat att han inte har för avsikt att fullgöra avtalet. Att det kommer att inträffa ett väsentligt avtalsbrott på säljarens sida kan framgå t. ex. av att säljaren säljer varan till någon annan eller av någon yttre händelse såsom brand eller krig vilken omöjliggör leverans.

Enligt andra stycket skall den part som har för avsikt att häva avtalet skälig tid i förväg underrätta motparten om sin avsikt för att bereda denne möjlighet att ställa säkerhet för sin fullgörelse och därigenom undanröja hävningsgrunden. Skyldigheten att underrätta motparten är inte absolut. Den gäller bara om tiden tillåter. Det framgår vidare av tredje stycket enligt vilket den part som har för avsikt att häva avtalet inte behöver

Prop. 1986/87: 128

148

• Sida 149
•  Original

underrätta motparten om sin avsikt om denne förklarat att han inte kom- mer att fullgöra sina skyldigheter.

Någon allmän regel om rätt att häva på grund av befarat avtalsbrott finns inte i den svenska köplagen. Säljaren har dock under vissa förutsättningar en sådan rätt enligt 39 och 40 5.5. En regel motsvarande första stycket i förevarande artikel i konventionen övervägs däremot för köplagsförslaget.

Artikel 73. Artikeln gäller hävning vid successiv leverans, dvs. när varan enligt avtalet skall avlämnas genom delleveranser. Artikeln är tillämplig vid bristande uppfyllelse av såväl säljarens skyldighet att avlämna delle- veranser som köparens skyldighet att betala för delleveranserna.

Av första stycket framgår att en part har rätt att häva avtalet såvitt gäller en av delleveranserna om motparten inte har fullgjort sina skyldigheter avseende denna leverans och detta utgör ett väsentligt avtalsbrott beträf— fande denna leverans. Att köparen har denna rätt vid partiellt avtalsbrott på säljarens sida framgår också av art. 5].

I andra stycket regleras rätten för en part att häva avtalet såvitt gäller senare delleveranser. Om ett avtalsbrott i fråga om en delleverans ger god grund att anta att ett väsentligt avtalsbrott kommer att inträffa beträffande framtida delleveranser. får avtalet även hävas beträffande dessa. Bestäm- melsen gäller t. ex. det fallet att ett fel avseende en delleverans ger anled- ning att misstänka att fel kommer att föreligga också i en eller flera av de framtida leveranserna och det fallet att ett fel i en leverans ger anledning att anta att tidtabellen för tillverkningen kommer att förskjutas så att dröjsmål kommer att inträffa med någon eller flera av de framtida leveran- serna. Rätten att häva beträffande framtida delleveranser avser samtliga de delleveranser i fråga om vilka det föreligger en god grund att anta att ett väsentligt avtalsbrott kommer att inträffa. Det är i och för sig utan betydel- se om det redan inträffade avtalsbrottet är väsentligt.

] tredje stycket regleras köparens rätt att häva hela avtalet. Det är alltså här bara fråga om köparens rätt att häva. Om köparen häver avtalet beträffande någon delleverans får han enligt det förevarande stycket också häva avtalet beträffande tidigare och senare delleveranser i den utsträck- ning det föreligger ett sådant samband mellan delleveranserna att de vid en partiell hävning inte skulle kunna användas för det ändamål som parterna förutsåg vid avtalsslutet.

Den svenska köplagen har bestämmelser om hävning vid successiv leverans i 22, 29 och 46 55. Vad där sägs om säljarens avtalsbrott motsvf- rari stort sett regleringen i konventionens art. 73. Någon ändring övervägs inte för köplagsförslaget. Vad beträffar köparens dröjsmål med betalning- en skiljer sig dock den svenska rätten från konventionen och samma skillnad torde komma finnas också i köplagsförslaget.

Avdelning Il Skadestånd

[ de avdelningar av konventionen där påföljderna av en parts avtalsbrott behandlas anges endast att en part kan kräva skadestånd på grund av motpartens avtalsbrott. Däremot finns det inga bestämmelser om förutsätt- ningarna för skadeståndsskyldigheten (se art. 45 och öl). Detta skall upp-

• Sida 150
•  Original

fattas så att skadeståndsskyldighet uppkommer oberoende av försummelse på skadevållarens sida. Skadeståndsskyldigheten begränsas emellertid i viss mån genom reglerna om befrielsegrunder i art. 79.

Den föreliggande avdelningen om skadestånd (art. 74—77) handlar om skadeståndets omfattning och beräkning. Bestämmelserna gäller antingen det är säljaren eller köparen som är den skadeståndsberättigade. An. 74 innehåller de grundläggande reglerna om skadeståndets omfattning. l art. 75 och 76 regleras den skadelidandes rätt till ersättning för prisskillnad när avtalet har hävts. Art. 77 handlar om den skadelidandes skyldighet att begränsa sin förlust och följderna av att han underlåter detta.

Artikel 74. Enligt huvudprincipen, som uttrycks i första meningen av denna artikel, skall skadeståndet motsvara den förlust som den skadeli- dande har drabbats av till följd av avtalsbrottet. Utgångspunkten är alltså att han ekonomiskt skall försättas i samma situation som om motparten hade fullgjort avtalet på rätt sätt eller — med svensk terminologi — få ersättning för det positiva kontraktsintresset. Det framgår uttryckligen att skadeståndet skall omfatta ersättning också för förlorad vinst. I övrigt anges inte vilka skadeståndsposter som skall ersättas. Att prisskillnad skall ersättas framgår dock som nämnts av art. 75 och 76.

Enligt andra meningen får skadeståndet inte överstiga den förlust som den skadeståndsskyldige förutsåg eller borde ha förutsett såsom en möjlig följd av avtalsbrottet. Den ersättningsgilla förlusten skall ha framstått som en möjlig följd av avtalsbrottet med hänsyn till de omständigheter som den skadeståndsskyldige kände till eller borde ha känt till vid tiden för avtals- slutet. Genom bestämmelsen i andra meningen undantas från skadeståndet sådana förluster som visserligen är en följd av avtalsbrottet men som inte uppfyller kravet på förutsebarhet. Detta ligger i linje med vad som gäller enligt angloamerikansk och fransk rätt och måste anses utgöra en snävare avgränsning av skadeståndets omfattning än den som följer av den i nor- disk rätt tillämpade adekvansprincipen.

De allmänna principer för skadeståndets beräkning som gäller enligt svensk köprätt är inte kodifierade. Som antytts får dock regeln i första meningen av ifrågavarande artikel anses överensstämma med gällande svensk rätt medan andra meningen torde, som nyss har berörts. innebära en större begränsning av rätten till skadestånd än enligt svensk rätt. En bestämmelse med samma innebörd som första meningen torde komma att tas in i köplagsförslaget.

Artikel 75. Artikeln gäller ersättning för prisskillnad när köpet har hävts och köparen har gjort ett täckningsköp eller säljaren har sålt varan på nytt. Den skadeståndsberättigade har i så fall rätt till ersättning för skillnaden mellan det avtalade priset och priset vid täckningsköpet eller kompensa- tionsförsäljningen. Det är det faktiska priset vid den andra transaktionen som skall läggas till grund för beräkningen av prisskillnaden och i motsats till vad som gäller enligt art. 76 är det här alltså fråga om en konkret skadeståndsberäkning.

För att prisskillnaden skall få beräknas enligt art. 75 måste den andra transaktionen ha gjorts på ett skäligt sätt och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. Detta får anses innebära att köparen skall ha försökt göra ett

Prop. 1986/87: 128

150

• Sida 151
•  Original

täckningsköp till så lågt pris som möjligt och att säljaren vid kompensa- tionsförsäljningen skall ha försökt få ut ett sa högt pris som möjligt. lfall den andra transaktionen inte uppfyller dessa krav. skall ersättningen för prisskillnad beräknas enligt art. 76 om förutsättningarna för tillämpning av den artikeln är uppfyllda. _

Det framgår av slutet av den ifrågavarande artikeln att den endast gäller beräkningen av skadeståndsposten prisskillnad och att ersättning för pris- skillnad inte utgör hinder för att den skadelidande får ersättning för andra skadeståndsposter som kan vara ersättningsgilla enligt art. 74.

Även enligt gällande svensk rätt har den skadelidande rätt till ersättning för konkret prisskillnad. En uttrycklig regel om detta saknas dock i köpla- gen men torde komma att tas in i köplagsförslaget.

Artikel 76. Artikeln gäller ersättning för prisskillnad när köpet har hävts men den skadelidande parten inte har gjon något täckningsköp eller någon kompensationsförsäljning. Artikeln är emellertid också tillämplig när ett täckningsköp eller en kompensationsförsäljning har gjorts men köpet eller försäljningen inte uppfyller de krav som anges i art. 75. Det blir här fråga om en abstrakt skadeståndsberäkning.

För att bestämmelsen skall vara tillämplig måste det finnas ett gängse pris för varan. Om detta är fallet har den skadelidande enligt första stycket rätt till ersättning för skillnaden mellan det avtalade priset och gängse pris Vid den tidpunkt då köpet hävdes. Denna tidpunkt blir avgörande för bedömningen t. ex. om avtalet hävs på grund av ett befarat avtalsbrott eller om säljaren häver köpet på den grund att köparen inte betalar för varan i tid eller inte i tid har vidtagit åtgärder som är nödvändiga för att betalning skall kunna ske. Vidare är gängse pris vid tiden för hävningen avgörande om köparen avvisar en vara som erbjuds honom.

I de fall då köparen har övertagit varan skall prisskillnaden beräknas på grundval av gängse pris vid den tidpunkt då han övertog varan. Denna tidpunkt blir alltså avgörande t. ex. när köparen har fått varan i sin besitt- ning och efter en tid upptäcker att det föreligger ett väsentligt fel i varan.

Beräkningen av prisskillnaden enligt första stycket skall — enligt vad som sägs i andra stycket — ske på grundval av gängse priset på den ort där varan borde ha avlämnats. Detta skall gälla också om köparen redan har fått varan och först efter detta häver köpet. Om det inte finns något gängse pris för varan på den ort där varan borde ha avlämnats, skall man till grund för beräkningen lägga gängse pris på en annan ort som skäligen kan jämföras med den förutnämnda orten. I så fall måste hänsyn tas till skillna- derna i transportkostnader.

Inte heller när ersättningen för prisskillnad skall beräknas enligt art. 76 utgör den hinder för att den skadelidande får ersättning för andra skade- ståndsposter som kan vara ersättningsgilla enligt art. 74. Med stöd av sistnämnda artikel kan ersättning utgå för t. ex. förlorad vinst men ersätt- ningen för prisskillnad får naturligtvis då inte täcka samma förlust.

Regler om abstrakt beräkning av ersättning för prisskillnad finns i den gällande svenska köplagen (25, 30 och 45 åå). Avgörande enligt de svenska reglerna är dock inte gängse pris vid hävningen eller övertagandet av varan utan priset på varan då avlämnandet bort ske eller dröjsmålet inträdde.

lSl

• Sida 152
•  Original

Enligt köplagsförslaget torde tiden för hävningen komma att vara avgöran- de.

Artikel 77. Artikeln gäller den skadelidande partens skyldighet att be- gränsa sin förlust. Enligt bestämmelsen skall han vidta sådana åtgärder som efter omständigheterna är skäliga för att begränsa den förlust som följer av avtalsbrottet. Skyldigheten gäller förlusten även till den del den består av förlorad vinst. Om den skadelidande underlåter att begränsa förlusten, kan skadeståndet sättas ned med ett belopp motsvarande det med vilket förlusten borde ha begränsats.

Den princip åt vilken artikeln ger uttryck gäller också enligt svensk rätt. En regel som ger uttryck åt principen torde komma att tas in i köplagsför- slaget.

Avdelning lIl Ränta

Artikel 78. Artikeln, som gäller rätten till ränta. är resultatet av en kompro- miss i diplomatkonferensens slutskede. Den säger inte mycket mera än att ränta skall utgå på förfallna belopp. Frågan om vilken räntesats som skall tillämpas har lämnats öppen och får avgöras enligt den nationella lag som är tillämplig på köpet.

Skyldighet att utge ränta föreligger enligt artikeln till att börja med för köparen om denne inte betalar i tid. Skyldigheten kan också gälla säljaren om denne i samband med hävning skall betala tillbaka till köparen vad denne erlagt för varan. Ränta kan också komma ifråga när en part skall utge skadestånd till motparten och över huvud taget när ett belopp har förfallit till betalning.

Den omständigheten att en part kräver ränta inverkar inte på hans rätt till skadestånd. Om den betalningsberättigade har haft faktiska räntekost- nader som överstiger den räntesats som följer av tillämplig lag, kan denna skillnad alltså krävas ut som skadestånd.

Rätten till ränta gäller även om den betalningsskyldige kan åberopa någon befrielsegrund. Detta är en viktig skillnad jämfört med rätten till skadestånd; se art. 79 (5).

Den svenska köplagen har i huvudsak inte någon annan regel om ränta än den i 38 % intagna hänvisningen till räntelagen. Samma teknik torde komma att begagnas i köplagsförslaget.

Avdelning 1 V Befrielsegrunder

Artikel 79 Denna artikel kan sägas innehålla konventionens centrala be- stämmelser om parternas skadeståndsansvar. Att en part som underlåter att fullgöra någon av sina förpliktelser är skyldig att utge skadestånd framgår visserligen av art. 45(l) punkt b och art. 61(l) punkt b och bestämmelser om skadeståndets omfattning och beräkning finns i art. 74— 77. Förevarande artikel anger emellertid under vilka förutsättningar en part, som i och för sig är ansvarig för ett avtalsbrott, är befriad från att utge skadestånd till motparten.

Bestämmelserna i artikeln är formulerade såsom om de gällde befrielse

Prop. 1986/87: 128

• Sida 153
•  Original

från vilken som helst av parternas skyldigheter. Av femte stycket framgår dock att artikeln bara har betydelse för skadeståndsansvaret.

Huvudregeln om befrielse från skadeståndsansvaret finns i första stycket. Andra stycket gäller ansvaret för t.ex. underentrepenörer och andra självständiga medhjälpare. I tredje stycket anges hur länge ansvars— befrielsen varar och i fjärde stycket regleras en parts skyldighet att under alla omständigheter underrätta motparten när han inte kan fullgöra sina skyldigheter såsom förutsatt.

Enligt första stycket är en part inte ansvarig för underlåtenheten att fullgöra någon av sina skyldigheter om han visar att underlåtenheten berodde på ett hinder utanför hans kontroll. Ytterligare förutsättningar är emellertid att han också visar att det inte skäligen kunde förväntas av honom att han skulle ha räknat med hindret vid avtalsslutet eller att han skulle ha undvikit eller övervunnit hindret eller dess följder. Om samtliga dessa förutsättningar är uppfyllda — och annat inte följer av de följande bestämmelserna i anikeln — är parten befriad från skadeståndsskyldighet.

När det talas om hinder innebär detta att det inte är tillräckligt att fullgörelsen har försvårats eller blivit mer kostsam än beräknat. Om varan eller det varuslag det är fråga om har förstörts. utgör det naturligtvis ett hinder för leverans. Men i och för sig krävs det emellertid inte att det föreligger s. k. objektiv omöjlighet. Hinder som avses i bestämmelsen kan bestå i att det inträffat ett produktionsstopp på grund av någon naturhän- delse. Ett hinder kan också utgöras av olyckshändelser såsom en eldsvåda eller en översvämning. Även en åtgärd av en myndighet kan i och för sig utgöra ett hinder för fullgörelsen. Detsamma gäller en strejk. Det torde inte heller vara uteslutet att omständigheter av ekonomisk naturi vissa fall är sådana att de enligt en objektiv bedömning rent faktiskt måste anses utgöra ett hinder för en avtalsenlig fullgörelse.

Vad som utgör ett hinder beror också på avtalets innehåll. Ju mera specificerad en förpliktelse är, desto större är risken för att någon händelse får den effekten att fullgörelse inte kan ske. Ju allmännare förpliktelsen är. desto flera alternativa möjligheter finns det däremot till fullgörelse och desto färre händelser kan i princip utgöra hinder för en avtalsenlig fullgö- relse. Man måste med andra ord räkna med att det finns få godtagbara hinder för att inte fullgöra en penningförpliktelse eller ett åtagande att leverera en viss mängd av en allmänt tillgänglig råvara. Risken för att det inträffar ett faktiskt hinder för att leverera ett bestämt konstverk eller en viss begagnad maskin är naturligtvis betydligt större.

För att ett hinder skall ha befriande verkan förutsätts att det har legat utanför partens kontroll. Detta innebär att förhållanden som kan hänföras till partens egen kontrollsfär alltid medför skadeståndsansvar för honom, även om förhållandet rent faktiskt utgör ett hinder för avtalsenlig fullgö— relse. Störningar som är att hänföra till det egna företaget. dess drift eller produktionsplaneringen, kan t.ex. inte åberopas som befriande hinder. Det är härvid utan betydelse om hindret eller avtalsbrottet beror på något som kan läggas parten till last såsom försummelse.

En part går inte utan vidare fri från skadeståndsansvar även om han kan visa att underlåtenheten att fullgöra den ifrågavarande skyldigheten beror

• Sida 154
•  Original

på ett hinder utanför hans kontroll. Han måste också kunna visa att det inte skäligen kunde förväntas av honom att han skulle ha räknat med hindret vid avtalstillfället. En allmän strejk eller en import- eller exportbe- gränsning kan t.ex. inte åberopas om den varit förutsebar när avtalet ingicks. Svåra väderleksförhållanden. som t. ex. isläggning som påverkar transponmöjligheterna och försenar en leverans, torde inte heller kunna åberopas om de inte är exceptionella för det ifrågavarande området.

Ytterligare en förutsättning för att en part skall befrias från skadestånds- ansvar är att han kan visa att det inte skäligen kunde förväntas av honom att han skulle ha undvikit eller övervunnit hindret eller dess följder. Detta innebär en skyldighet för en part att trots ett inträffat hinder göra vad han kan för att ändå fullgöra avtalet.

Även om artikeln närmast får aktualitet vid säljarens dröjsmål är den också tillämplig vid hans ansvar för fel i varan och andra avtalsbrott. Den gäller även vid dröjsmål med betalningen och andra avtalsbrott på köpa- rens sida. När det gäller säljarens ansvar för fel bör det framhållas att prövningen enligt första stycket inte gäller huruvida själva felet — den fysiska avvikelsen från avtalad kvalitet — berodde på ett hinder utanför säljarens kontroll, utan om säljarens underlåtenhet att avlämna avtalsenlig vara berodde på ett sådant hinder.

Andra stycket innebär en inskränkning av de möjligheter till befrielse från ansvar som följer av första stycket. Bestämmelsen gäller en parts ansvar för tredje man som han har givit i uppdrag att fullgöra hela avtalet eller en del av det. Det kan vara fråga om en underentreprenör eller någon annan utomstående medhjälpare. Om partens underlåtenhet att fullgöra den ifrågavarande skyldigheten beror på en underlåtenhet av medhjälparen är parten nämligen befriad från ansvar endast om han själv är fri enligt första stycket och dessutom den som fått uppdraget skulle vara fri från ansvar om första stycket skulle tillämpas på honom. Ett praktiskt fall kan vara att en säljare har åtagit sig att leverera en maskin som skall vara utrustad med en speciell komponent och säljaren väljer att beställa kompo- nenten från en underleverantör. Om maskinleveransen försenas på grund av dröjsmål från underleverantörens sida. är säljaren fri från skadestånds- ansvar endast om både underleverantören och han själv är fria från ansvar vid en prövning enligt första stycket.

Andra stycket är emellertid inte tillämpligt när det är fråga om "general suppliers", dvs. när tredje man inte är någon som har engagerats för att uppfylla just det ifrågavarande avtalet. Om säljarens dröjsmål beror på avbrott i energitillförseln eller uteblivna leveranser från råvaruleveran- törer. behöver han inte visa att också denne skulle vara fri från ansvar vid en prövning enligt första stycket. Hans ansvar är likafullt strängt ocksåi en sådan situation eftersom det får anses följa av första stycket att han inte går fri om han kunde välja eller kontrollera leverantören eller om han hade en rimlig möjlighet att skaffa fram det han behövde från annat håll. Det är emellertid inte möjligt att i generella termer närmare ange vilka fall som skall bedömas enligt andra stycket och vilka som enbart faller in under första stycket. Det får bedömas från fall till fall.

Hinder för fullgörelsen av ett avtal kan ofta vara av tillfälligt slag. Av

Prop. 1986/87: 128

• Sida 155
•  Original

tredje stycket framgår att den befrielse från skadeståndsansvar som kan följa av art. 79 bara gäller för den tid under vilket hindret består. Huruvida skyldigheten att fullgöra avtalet över huvud taget kvarstår efter t.ex. ett mycket långvarigt hinder är däremot inte reglerat i konventionen.

Fjärde stycket handlar om den upplysningsskyldighet som en part har som inte kan fullgöra någon av sina skyldigheter men som i och för sig kan åberopa ett befriande hinder. Parten skall enligt första meningen underrät- ta dcn andra parten om hindret och dess inverkan på hans möjligheter att fullgöra skyldigheten. Syftet med detta är naturligtvis att den andra parten skall få tillfälle att begränsa den skada han lider genom avtalsbrottet och som han. på grund av att det föreligger ett befriande hinder. inte kan få ersättning för. Underrättelseplikten är sanktionerad genom den särskilda skadeståndsskyldighet som följer av andra meningen. Om den andra par- ten inte har fått underrättelse inom skälig tid efter det att den part som inte kan fullgöra skyldigheten fick eller borde ha fått kännedom om hindret. är den sistnämnde skyldig att ersätta den skada som är en följd av att den andre inte har fått underrättelsen i tid.

Av femte stycket framgår. som redan nämnts. att art. 79 bara har betydelse för parternas skadeståndsskyldighet och inte innebär någon in- skränkning i den rätt en part kan ha att t. ex. häva köpet på grund av den andres avtalsbrott.

Den svenska köplagens grundläggande regler om skadestånd finns i 23. 24. 30. 42 och 43 slå. Säljarens ansvar är enligt köplagen olika beroende på om det är fråga om köp av bestämt gods eller leveransavtal. Det förra är lindrigare än det senare som bara medger undantag vid omöjlighet. Skillna- den jämfört med konventionens reglering är dock mindre än reglernas utformning i förstone kanske ger intryck av. Som nämnts leder nämligen en tillämpning av art. 79 i praktiken till ett lindrigare ansvar vid köp av en specificerad vara än när det är fråga om leverans av en vara som bara är bestämd till sin art. Vid köparens dröjsmål med betalningen innebär art. 79 på motsvarande sätt ett ansvar som nog inte skiljer sig mycket från det som följer av 30 & köplagen. Det skadeståndsansvar som övervägs för köplags- förslaget ligger närmare konventionens reglering än bestämmelserna i gäl- lande köplag.

Artikel 80 Denna artikel innehåller den tämligen självklara regeln att en part inte får åberopa att den andra parten inte har fullgjort någon av sina skyldigheter. i den mån detta beror på en handling eller underlåtenhet av honom själv. Om t. ex. varan skall hållas tillgänglig hos säljaren. kan köparen naturligtvis inte göra gällande att säljaren är i dröjsmål ifall ett försenat avlämnande beror på att köparen inte har ordnat med hämtning av varan.

Avdelning V Verkningarna av hävning

l art. 49 och 64 anges under vilka förutsättningar köparen respektive säljaren kan häva köpet. lart. 72 behandlas hävning vid befarat avtalsbrott och i art. 73 hävning vid successiva leveranser. 1 den föreliggande avdel- ningen behandlas bl.a. verkningarna av att köpet hävs (art. 81 och 84). [

• Sida 156
•  Original

art. 82 och 83 regleras följderna för köparens hävningsrätt av att han inte kan lämna tillbaka varan i väsentligen samma skick som han tog emot den. Art. 82—84 gäller också köparens rätt att kräva omleverans.

Artikel 8]. Hävning av köpet innebär att båda parter befrias från sina skyldigheter enligt avtalet. Detta slås fast i första stycket av denna artikel. Eftersom hävning i vissa rättssystem utsläcker parternas samtliga förplik- telser som har sin grund i avtalet. nämns i klargörande syfte att hävning inte medför att en part befrias från sin eventuella skyldighet att betala skadestånd. Det klargörs också att hävning inte heller påverkar avtalets bestämmelser om biläggande av tvister eller andra avtalsbestämmelser som gäller parternas rättigheter och skyldigheter till följd av att köpet hävs. Det kan t. ex. gälla skiljeklausuler eller bestämmelser om avtalsvite.

1 den mån en part har fullgjort köpet. skall den andra parten lämna tillbaka vad han fått. Om båda parterna har något att lämna tillbaka. skall återlämnandet ske samtidigt. Det nu sagda följer av andra stycket.

Den svenska köplagens närmaste motsvarighet till denna artikel utgörs av bestämmelserna i 57 15. De ifrågavarande principerna torde komma till uttryck också i köplagsförslaget.

Artikel 82. Artikeln begränsar köparens rätt att häva köpet och att kräva omleverans. Enligt första stycket förlorar han dessa befogenheter om det inte är möjligt för honom att lämna tillbaka varan i väsentligen samma skick som det i vilket han tog emot den.

Det som sägs i första stycket modifieras betydligt av reglerna i andra stycket. Första stycket skall sålunda inte tillämpas om omöjligheten att lämna tillbaka varan — eller att lämna tillbaka den i väsentligen samma skick — inte beror på en handling eller underlåtenhet av köparen ("punkt a). Rätten att häva köpet eller att kräva omleverans faller t. ex. inte bort om varan har förstörts genom en ren olyckshändelse eller på grund av att den haft ett fel eller annars till följd av varans egna egenskaper. Det framgår också av art. 70 att rätten att häva köpet inte faller bort om det har förelegat ett väsentligt fel i varan och den har förstörts efter riskens övergång.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans faller inte heller bort om varan eller en del av den har förstöns eller försämrats till följd av en sådan undersökning av varan som köparen enligt art. 38 är skyldig att företa (punkt b).

Om varan eller en del av den har sålts vidare i normal ordning eller har förbrukats eller förändrats av köparen innan han märkte eller borde ha märkt felet. förlorar köparen inte heller rätten till hävning eller omleverans (punkt c). Bestämmelsen gäller t. ex. det fallet att den till vilken köparen i sin tur har sålt varan häver detta köp. Den är också tillämplig om köparen har märkt felet först under användningen av varan i sin produktionspro- cess.

Hävning kan således komma i fråga ocksåi sådana fall. där köparen inte kan lämna tillbaka varan. Det framgår emellertid av art. 84 andra stycket att köparen skall ersätta säljaren för den nytta som han har haft av varan. t. ex. vad en vidareförsäljning av varan har inbringat.

Det som sägs i art. 82 första stycket följer också av 57 å i den svenska

Prop. 1986/87: 128

156

• Sida 157
•  Original

köplagen och undantagen i andra stycket motsvaras i princip av 58 5. Någon väsentligare förändring övervägs inte för köplagsförslaget.

Artikel 83. Det slås i artikeln fast att en köpare som förlorar rätten till hävning eller omleverans har kvar rätten att göra gällande andra påföljder som kan följa av avtalet eller konventionen (jfr art. 45."). Först och främst gäller att förlusten av rätten att avvisa varan inte påverkar den rätt till skadestånd som köparen kan ha. Om det är fråga om fel i varan. är köparen inte heller betagen rätten att kräva avhjälpande eller prisavdrag.

Den nu nämnda principen är inte kodifierad i köplagen och torde inte heller komma att tas in i köplagsförslaget.

Artikel 84. Vid den uppgörelse som sker när köpet hävs skall man enligt denna artikel också beakta det utbyte som en part kan ha haft av motpar- tens prestation. Värdet av detta skall också återgå.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen. skall han enligt första stycket också betala ränta på den. Hur räntan skall beräknas framgår dock inte (jfr. art. 78).

Enligt andra stycket gäller att köparen skall ersätta säljaren för den nytta som han har haft av varan eller en del av den. Det gäller både om han skall lämna tillbaka varan (punkt a] och om det är omöjligt för honom att lämna tillbaka den men han trots detta har hävt köpet eller krävt omleverans (punkt 5).

Några regler motsvarande bestämmelserna i förevarande artikel finns inte i den svenska köplagen. Av 2 & andra stycket räntelagen följer dock att en säljare är skyldig att utge ränta på betalningen om köpet hävs på grund av avtalsbrott på hans sida. Och att köparen i vart fall är skyldig att utge den avkastning han haft av varan torde gälla utan stöd av lag (SOU 1976: 66 s. 334 m. hänv.).

Avdelning VI Vård av varan

Den sista avdelningen i det avslutande kapitlet med gemensamma bestäm- melser om säljarens och köparens förpliktelser handlar om skyldigheten att ta vård om varan för motpartens räkning. Säljarens skyldighet regleras i art. 85 och köparens i art. 86. Den vårdpliktige partens rätt att överlämna varan för vård hos tredje man behandlas i art. 87. Art. 88. slutligen, gäller den vårdpliktige partens rätt och skyldighet att sälja varan.

Artikel 85. Artikeln gäller säljarens skyldighet att ta vård om varan för köparens räkning. Den är tillämplig dels när köparen skall hämta varan på säljarens affärsställe men inte gör det i tid med den följd att risken för varan enligt art. 69 går över på köparen. Den är också tillämplig när säljaren kan förfoga över varan trots att han inte har den i sin besittning. t.ex. därför att han i sin besittning innehar ett transpondokument eller lagerbevis som kontrollerar förfoganderätten över varan. Om köparen i sistnämnda fall inte betalar för varan och säljaren hindrar att varan lämnas ut till köparen. är säljaren skyldig att ta vård om varan för köparens räkning.

Säljaren skall vidta med hänsyn till omständigheterna skäliga åtgärder för att ta vård om varan. Vilka åtgärder som han bör vidta beror bl. a. på

• Sida 158
•  Original

varans art. Skyldigheten kan t. ex. bestå i att lägga upp varan i frysrum eller i ett uppvärmt lager.

Säljaren har rätt att hålla inne varan till dess att köparen har ersatt honom för skäliga kostnader för varans vård. Det följer av andra bestäm- melser att säljaren också har rätt att hälla inne varan till säkerhet för betalningen (art. 58). Säljaren är således inte skyldig att lämna ut varan innan han har fått betalt såväl för varan som för vårdkostnaderna.

Säljarens vårdplikt enligt konventionen överensstämmer i allt väsentligt med den som föreskrivs i 33 å köplagen. Retentionsrätten för kostnader regleras i 36 5. Någon egentlig ändring övervägs inte för köplagsförslagets del.

Artikel 86. Enligt första stycket är en köpare som har tagit emot varan och vill avvisa den skyldig att vidta med hänsyn till omständigheterna skäliga åtgärder för att ta vård om varan. Köparen har rätt att hålla inne varan till säkerhet för skäliga kostnader för vården.

Enligt andra stycket begränsas köparens skyldighet att ta vård om varan när den har sänts till honom och har ställts till hans förfogande på bestäm— melseorten. Köparen är i så fall endast skyldig att ta hand om varan för säljarens räkning om det kan ske utan att betalning sker och utan oskälig olägenhet eller oskälig kostnad för köparen. Vidare gäller att köparen inte är skyldig att ta vård om varan om säljaren eller någon som har rätt att ta hand om varan för säljarens räkning finns på bestämmelseorten.

Andra stycket gäller bl.a. det fallet att säljarens rätt att förfoga över varan under transporten har upphört. och det fallet att varan har kommit fram och köparen har fått tillfälle att undersöka varan innan han betalar för den. Om köparen tar emot varan i den situation som avses i andra stycket. är han skyldig att ta vård om den och han har i så fall också rätt att hålla inne varan till säkerhet för sina kostnader — allt i enlighet med första stycket.

Konventionens bestämmelser om köparens vårdplikt överensstämmer i sak nästan helt med köplagens 55 och 56 åt? och i materiellt hänseende blir det säkerligen inte någon ändring i köplagsförslaget.

Artikel 87. Enligt denna artikel har en part som är skyldig att ta vård om varan för motpartens räkning rätt att lägga upp varan hos tredje man för förvaring för den andra partens räkning och på dennes bekostnad. Varan får dock läggas upp för förvaring endast om kostnaderna inte är oskäliga. Artikeln innebär att den vårdpliktiga parten kan avtala med den som tar hand om varan att den part för vars räkning varan vårdas skall svara för kostnaderna.

Någon egentlig motsvarighet till denna artikel finns inte i köplagen och övervägs inte heller för köplagsförslagets del.

Artikel 88. Artikeln gäller den vårdpliktige partens rätt och skyldighet att sälja varan för motpartens räkning.

Den part som enligt art. 85 och 86 skall ta vård om varan har enligt första stycket rätt att sälja varan för motpartens räkning. En förutsättning är att motparten har dröjt oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att återta den eller med att betala för varan eller för vården av varan. Försälj- ningen skall ske på lämpligt sätt. Det gäller naturligtvis att i motpartens

Prop. 1986/87: 128

158

• Sida 159
•  Original

intresse få ett med hänsyn till omständigheterna så bra pris som möjligt. En ytterligare förutsättning för försäljningsrätten är att motparten skälig tid i förväg har underrättats om avsikten att sälja varan.

I andra stycket regleras den vårdpliktige partens skyldighet att i vissa situationer sälja varan för motpartens räkning. En sådan skyldighet förelig- ger om varan är utsatt för snabb försämring —— vilket t. ex. kan vara fallet med vissa livsmedel — eller om värden skulle medföra oskäliga kostnader. Den vårdpliktige skall i så fall "vidta skäliga åtgärder" för att sälja varan och. i den mån det är möjligt, skall han underrätta motparten om sin avsikt att sälja varan.

Tredje stycket handlar om skyldigheten att redovisa för försäljningen av varan. Den som har sålt varan har rätt att av intäkterna från försäljningen hålla inne ett belopp som täcker skäliga utgifter för försäljningen och värden av varan. Om det blir ett överskott. är han skyldig att utge detta till den andra parten.

Den svenska köplagen har i 34. 35 och 55 åå regler som i stora drag motsvarar bestämmelserna i förevarande artikel. Bland skillnaderna märks att försäljningen enligt köplagen skall ske på offentlig auktion och att köplagen saknar en uttrycklig regel om redovisningsskyldighet. Köplags— förslagets regler om rätt och skyldighet att sälja varan för motpartens räkning torde komma att innebära ett närmande till bestämmelserna i konventionen.

6.4. Del IV Slutbestämmelser

Del IV innehåller konventionens Slutbestämmelser (art. 89—l01') vilka bl. a. reglerar möjligheterna till förbehåll beträffande vissa av konventio- nens bestämmelser och anger förutsättningarna för konventionens ikraft- trädande.

FN: 5 generalsekreterare är konventionens depositarie vilket framgår av art. 89. I arr. 90 behandlas förhållandet mellan FN-konventionen och andra konventioner som rör samma frågor som de vilka regleras av FN-konventionen. Artikeln torde bara ha betydelse för ett fåtal stater. Förhållandet till — eller snarare övergången från — l964 års Haagkonven- tioner behandlas närmare i art. 99(3)—(6).

Art. 9] innehåller bestämmelser om formerna och förutsättningarna för undertecknade och tillträde; med tillträde avses här ratificering. godta- gande. godkännande och anslutning.

Av art. 92—96 framgår vilka förbehåll som kan göras. Enligt ur!. 92 kan en fördragsslutande stat förklara att den inte skall vara bunden av antingen del II (avtalsdelen) eller del lll (köpdelen). En förklaring enligt denna artikel får inte ske senare än vid tillträdet.

Arr. 93 (Federal-State-Clause) medger att en fördragsslutande stat som har två eller flera områden i vilka olika rättssystem är tillämpliga såvitt gäller avtal om köp förklarar att konventionen utsträcks till alla eller endast ett eller flera av statens områden.

Enligt arr. 94 — den s.k. nabolandsklausulen — kan två eller flera fördragsslutande stater. som har samma eller nära överensstämmande

• Sida 160
•  Original

rättsregler angående de frågor som regleras av konventionen, förklara att konventionen inte skall tillämpas på köpeavtal mellan parter som har sina affärsställen i dessa stater. En förklaring enligt denna artikel kan göras när som helst. Den kan göras av en enskild stat även i förhållande till stater som inte är bundna av konventionen. Det senare framgår av andra stycket.

Enligt ur!. 95 kan en fördragsslutande stat förklara att den inte skall vara bunden av an. 1 första stycket punkt b i konventionen. En sådan förklaring skall göras vid tillträdet till konventionen. Förklaringen innebär att kon- ventionen bara skall tillämpas på köpeavtal mellan parter som har sina affärsställen i stater som båda har tillträtt konventionen (Contracting States);jfrar1. l(l) punkt a.

Art. 96 medger att en fördragsslutande stat vars lagstiftning kräver att köpeavtal skall ingås eller bekräftas skriftligen kan upprätthålla detta formkrav trots bestämmelserna i bl.a. art. ll. Innebörden av en reserva- tion enligt art. 96 framgår närmare av art. 12.

I ur!. 97 regleras bl.a. hur och när de i art. 92—96 omnämnda förbehållen skall göras och när de träder i kraft. Av fjärde stycket framgår att ett förbehåll när som helst kan dras tillbaka. ] art. 98 slås fast att inga andra reservationer är tillåtna än de som är uttryckligen medgivna.

Art. 99 reglerar tidpunkten för konventionens ikraftträdande. Det följer av första stycket att konventionen träder i kraft första dagen i månaden efter det att tolv månader förflutit sedan det tionde instrumentet om tillträde har deponerats, dvs. när tio stater genom t.ex. ratifikation har samtyckt till att vara bundna av konventionen.

Om en stat tillträder konventionen först efter det att tio andra stater har tillträtt konventionen, träder konventionen i kraft i förhållande till den ifrågavarande staten första dagen i månaden efter det att tolv månader förflutit från deponeringen av den statens instrument angående ratifikation e. d. Detta följer av andra stycket.

Tredje—sjätte styckena av art. 99 reglerar övergången till FN-konven- tionen för de stater som är parter i endera eller båda Haagkonventioncrna från 1964 om ingående av avtal ( ULF) resp. om internationella köp (ULIS).

Art. 100 anger i vad mån konventionen är tillämplig på enskilda avtal som ingås vid den tid då konventionen träder i kraft.

Art. 10] har regler om uppsägning av konventionen. Det framgår avslutningsvis att konventionens originalexemplar är avfat- tat på arabiska, engelska. franska, kinesiska, ryska och spanska samt att dessa texter skall ha samma giltighet.

7. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om internationella köp, 2. lag om ändring i lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom.

Prop. 1986/87: 128

160

• Sida 161
•  Original

8. Beslut Prop. 1986/87: 128

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

löl

• Sida 162
•  Original