Propositionens huvudsakliga innehåll

] prepositionen föreslås ändringar i bestämmelserna i bilavgaslagen (1986: 1386) om tillverkarens ansvar för brister i fordonens avgasrenings- system. Tillverkarens ansvar gentemot bilägaren föreslås bli utvidgat till att också omfatta kostnader för reparationer som har utförts av bilmärkes- obundna verkstäder. Ersättning för en sådan reparation skall av tillverka- ren betalas direkt till verkstaden.

Vidare föreslås en utvidgning av tillämpningsområdet för terrängkör- ningslagen (1975zl313) till att omfatta motordrivna fordon över huvud taget, så att användningen av traktorer och motorredskap också kommer att regleras genom terrängkörningslagstiftningen.

Vissa ändringar föreslås också i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle. Ändringarna innebär att alla slags svavelhaltiga bränslen kommer att omfattas av samtliga bestämmelser i lagen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den ljuli 1989.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi— tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 6), lagrådets yttrande (5. 40) och föredragande statsrådets ställningsta- gande till lagrådets synpunkter (s. 42). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag 1 Förslag till Lag om ändring i bilavgaslagen (1986: 1386);

Härigenom föreskrivs att det i bilavgaslagen (l986:1386) skall införas en ny paragraf, 6 a 5, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a 5

Om bilägaren låter någon annan än tillverkaren avhjälpa brist som omfattas av åtagande enligt 6 ,é' och därvid anlitar någon som yrkesmäs- sigt utför bilreparationer, är tillver- karen skyldig att betala skälig er- sättning för reparationen till den som har utfört arbetet.Denne har inte rätt att få betalning för repara- tionen från bilägaren och får inte heller gentemot bilägaren göra gäl- lande åtgärder som kan komma i fråga vid bristande betalning.

A nspråk på ersättning som avses i första stycket skall. om inte tillver- karen medger annat, åtföljas av en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits och en utredning om resul- tatet av reparationen. Tillverkaren har rätt att inom två veckor från det att han fick del av ersättningsan- språket kräva att den som har utfört arbetet til/ställer tillverkaren på dennes bekostnad de delar som har bytts ut vid reparationen. Tillverka- ren fär inte ifrågasätta betalnings- skyldigheten sedan fyra veckor har förflutit efter det att han fick del av

.ersättningsanspråket och. om han har krävt att erhålla utbytta delar, dessa delar til/ställdes honom.

Om tillverkaren har betalat er- sättning som avses i första stycket, får han därefter inte gentemot bil- ägaren åberopa brist i reparationen som sådan omständighet som avses i 6 _é' andra stycket.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1989.

Prop. 1988/891128

• Sida 3
•  Original

2. Förslag till Lag om ändring i terrängkörningslagen (1975: 1313);

Härigenom föreskrivs att 1 återrängkörningslagen (1975: 1313) skall ha .

följande lydelse.

Nu varande lydelse

Körning i terräng med terrängfbr- don och motorfordon är förbjuden i hela landet

1. på barmark,

2. på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det ej är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen.

Inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är kör- ning i terräng med terrängfordon och motorfordon förbjuden även på annan mark än som anges i första stycket.

Föreslagen lydelse

Körning i terräng med motordri- vet fordon är förbjuden i hela landet

1. på barmark,

2. på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen.

Inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är kör- ning i terräng med motordrivet for- don förbjuden även på annan mark än som anges i första stycket.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1989.

• Sida 4
•  Original

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle;

Härigenom föreskrivs att 3, 5 och 7 55 lagen (1976: 1054) om svavelhal- tigt bränsle skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35

Regeringen eller förvaltnings- Regeringen eller den myndighet

myndighet som regeringen bestäm- mer får föreskriva att den som driver handel med eller importerar fossilt bränsle skall lämna uppgift om svavelhalten i bränslet.

Tillsynsmyndighet har rätt att ef- ter anfordran erhålla de upplys- ningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag .

Tillsynsmyndighet äger tillträde till lokal eller område där fossilt bränsle förvaras och får där göra undersökning och taga prov på bränsle eller rökgas. För uttaget prov utgår ej ersättning.

Om skyldighet att ersätta tillsyns- myndighet kostnader för provtag- ning och undersökning av provföre- skriver regeringen ellerförvaltnings- myndighet som regeringen bestäm- mer.

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 1 Q', om ej gärningen är ringa.

Till böter dömes den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet underlå- ter att lämna uppgift eller lämnar oriktig uppgift i fall då uppgifts- skyldighet har föreskrivits med stöd av 3 &.

Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej , om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Om ansvar för import av fossilt bränsle i strid mot föreskrift som har meddelats med stöd av 1 5 och försök därtill finns bestämmelser i

som regeringen bestämmer får före- skriva att den som driver handel med eller importerar bränsle skall lämna uppgift om svavelhalten i bränslet.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsy- nen.

Tillsynsmyndigheten har rätt till tillträde till lokal eller område där bränsle förvaras och får där göra undersökning och ta prov på bräns- le eller rökgas. För uttaget prov be- talas inte ersättning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före- skriva om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov.

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av l &, om inte gärningen är ringa.

Till böter döms den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet underlå- ter att lämna uppgift eller lämnar oriktig uppgift i fall då uppgifts- skyldighet har föreskrivits med stöd av 3 5.

Till ansvar enligt denna lag döms inte , om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Om ansvar för import av bränsle i strid mot föreskrift som har med- delats med stöd av 1 5 och försök därtill finns bestämmelser i lagen

• Sida 5
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/ 89: 128

lagen (1960:418) om straff för va- (1960:418) om straff för varu- rusmuggling. smuggling.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1989.

• Sida 6
•  Original

1. Inledning

Regeringen lade i prop. 1985/86:61 fram förslag till riktlinjer för skärpta avgasreningskrav för personbilar. Riktlinjerna godtogs av riksdagen (JoU 1985/86:11, rskr. 101). Riksdagen har därefter beslutat (prop. 1986/87:56. JoU 7, rskr. 106) om en bilavgaslag (1986:]386). Genom bil- avgaslagen och bilavgasförordningen (1987z586) har i enlighet med dessa riktlinjer avgaskrav införts för personbilar. Dessa krav innebär bl.a. att biltillverkarna för att få ett s.k. avgasgodkännande skall gentemot bilägar- na åta sig att kostnadsfritt avhjälpa vissa brister i fordonens avgasrenings- system.

Jordbruksutskottet har i sitt betänkande (JoU 1987/88:23) med anled- ning av prop.(l987/88:85) om miljöpolitiken inför 1990-talet anfört att det tillverkaråtagandc som gäller för närvarande innebär en allvarlig risk för inskränkning av konkurrensen inom bilreparationsmarknaden. Riksdagen har gett regeringen till känna vad utskottet har hemställt om förslag till en sådan ändring av bilavgaslagen, att bilägaren kan få reparationerna utför- da även av andra verkstäder än de som anvisas av tillverkaren (JoU 1987/88:23 sid. 93 ff, rskr. 373). Jag kommer nu att närmare redogöra för de allmänna utgångspunkterna för en sådan ändrad ordning (2.1.1) samt lämna förslag till ändringar i fråga om tillverkarens ansvar (2.1.2) och bilägarens rättigheter (2.1.3).

I samband med beredningen av förslaget till ändring i bilavgaslagen har överläggningar ägt rum med företrädare för den bilmärkesobundna sek— torn. Bilindustriföreningen. Motorbranschens riksförbund (MRF), konsu- mentverket. näringsfrihetsombudsmannen och statens naturvårdsverk.

År 1985 redovisade regeringen i en skrivelse (skr. 1984/851203) till riksdagen en översyn av terrängkörningslagstiftningen. Statens naturvårds- verk har därefter i en framställning den 14 januari 1987 till regeringen föreslagit vissa ändringar i lagstiftningen. Förslaget avser bl.a. en utvidg- ning av terrängkörningslagens (1975zl313) tillämpningsområdc så att det

• Sida 7
•  Original

omfattar samtliga motordrivna fordon, dvs. även traktorer och motorred- skap. Jag kommer i det följande att redovisa utgångspunkterna för en sådan utvidgning (2.2.1) och lämna förslag till ändring i terrängkörningslagen (2.2.2). Mitt förslag överensstämmer med naturvårdsverkets. Därutöver har verket föreslagit vissa ändringar i terrängkörningsförordningen. Natur- vårdsverkets framställning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ]. Framställningen har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instanserna och en sammanställning av yttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Jag kommer slutligen att lämna förslag till vissa mindre ändringar i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle (2.3).

2. Allmän motivering 2.1 Bilavgaslagen

2.1.1 Allmänna utgångspunkter

Enligt bilavgaslagen kan tillverkaren genom beslut av myndighet åläggas att rätta brister i avgasreningssystemet ända tills en bil är fem år gammal eller har körts 80000 km, om fel framkommer vid s.k. nybilskontroll eller hållbarhetskontroll. Därutöver har tillverkaren en skyldighet gentemot bilägaren att kostnadsfritt avhjälpa brister som framkommer i andra sam- manhang, t. ex. vid den årliga kontrollbesiktningen. Beträffande bakgrun- den till kontrollsystemet samt den närmare utformningen av detta hänvi- sarjag till prop. 1986/87:56 om bilavgaslag, sid. 8-14.

Tillverkarens ansvar gentemot bilägaren har utformats som en skyldig- het att lämna ett åtagande att kostnadsfritt avhjälpa uppkomna brister i avgasreningssystemet. Ett sådant åtagande är en förutsättning för att ett s.k. avgasgodkännande skall ges. Bestämmelserna om åtagandet återfinns i öåbilavgaslagen. Skyldigheten gäller inte beträffande fordon som är äldre än fem år eller som har körts mer än 80000 km och inte heller fordon som vid registrerings- eller typbesiktning betecknats som 1988 eller tidigare års modell. Brister som beror på fordonets ägare eller brukare eller på en olyckshändelse eller därmed jämförlig omständighet omfattas inte heller. Bilägarcn är enligt l3åbi1avgasförordningen skyldig att låta bilen genomgå den underhållsservice som behövs. Han måste enligt bestämmelsen också använda blyfri bensin och får inte vid utbyte av delar använda sådana som är sämre från miljösynpunkt än de som bilen var utrustad med när den var ny. Enligt 125 andra stycket bilavgasförordningen gäller beträffande åtagandet att tillverkaren inte får föreskriva att bilen under alla omständig- heter måste repareras av en viss verkstad eller att reservdelar av ett visst fabrikat måste användas.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till bilavgaslag utgick jordbruks- utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande från att regeringen skulle meddela föreskrifter om en rätt för bilägare att vid fel på avgassyste- met lämna in sina bilar för reparation hos den märkesobundna sektorn.

• Sida 8
•  Original

Verkstaden borde därvid enligt utskottet ha rätt till ersättning av billeve- rantören för sådana reparationer.

Mellan konsumentverket och Bilindustriföreningen har, i överensstäm- melse med bilavgaslagen och bilavgasförordningen, den 19 oktober 1987 träffats en överenskommelse om tillverkarens åtagande. Överenskommel- sen omfattar, förutom de regler jag nu redovisat, vissa preciseringar och utvidgningar av tillverkaransvaret. Som framgår av det följande ger över- enskommelsen inte den bilmärkesobundna sektorn någon rätt att utföra , reparationer som omfattas av åtagandet annat än i fall då det aktuella felet inte har blivit avhjälpt av tillverkaren inom skälig tid. _

Enligt åtagandet gäller som huvudregel att reparation skall ske på av tillverkaren anvisad verkstad. Tillverkaren skall dock låta avhjälpa felet på annan verkstad än den han normalt anvisar om det finns särskilda skäl. Sådana särskilda skäl är att tillverkaren inte kan avhjälpa felet inom sådan tid som enligt myndighets föreläggande gäller för bilägaren eller att avstån- det mellan den av tillverkaren anvisade verkstaden och bilägarens bostad är mer än 50 kilometer.

Bilägaren är enligt åtagandet skyldig att följa de av tillverkaren före- skrivna och för avgasgodkännandet godtagna anvisningarna för nödvändig service och underhåll av bilen och skall på begäran kunna visa att bilen har genomgått angiven underhållsservice.

Om fel för vilket tillverkaren ansvarar inte har blivit avhjälpt inom skälig tid enligt åtagandet, har ägaren rätt att på tillverkarens bekostnad avhjälpa felet på annan verkstad. I sådana fall skall tillverkaren genast betala ersättning till ägaren för reparationen.

I de fall körförbud inträder för bilen och detta beror på omständighet för vilken tillverkaren ansvarar skall han enligt åtagandet ersätta ägaren för kostnader på grund av körförbudet. .Tillverkaren skall också svara för kostnaden för en sådan ombesliktning av bilen som föranleds av anmärk- ningen mot bilens avgasreningssystem.

Som jag har anmält inledningsvis har jordbruksutskottet tagit upp frå- gan om tillverkarens åtagande i samband med behandlingen av prop. 1987/88:85 om miljöpolitiken inför 1990-talet. Enligt utskottetbör åtagan- det utformas så att det skall avse antingen skyldighet att kostnadsfritt avhjälpa eventuella brister genom en av tillverkaren anvisad verkstad eller skyldighet att i rimlig utsträckning ta det ekonomiska ansvaret för "garan-

tireparationcr" utförda av en obunden verkstad som anlitats av bilägaren. Kunden skall enligt utskottet åtnjuta full säkerhet att hållas skadcslös enligt garantiklausulen, omhan inte har brustit i sina åligganden enligt 13 & bilavgasförordningen. Tillverkarens ansvar gentemot den obundna sek- torn bör dock enligt utskottet inte vara obegränsat. Det bör sålunda inte omfatta mer än skäliga kostnader för reparationer, varvid skälighetsbe- dömningen i första hand bör grundas på vad motsvarande reparation skulle ha kostat på en auktoriserad verkstad. Vidare måste reparationen uppfylla även högt ställda krav på fackmannamässigt utförande.

Utskottet säger sig vara medvetetom att den föreslagna utformningen av garantiåtagandet i något fall kan leda till tvist mellan tillverkaren och den obundna verkstaden. Det är enligt utskottet därför angeläget att de

• Sida 9
•  Original

berörda branschorganisationerna kan utforma ett frivilligt system för att lösa sådana tvister.

För att skydda bilägarnas — konsumenternas -— intressen bör enligt jordbruksutskottet i de föreskrifter som regeringen enligt 65 kan komma att utfärda även ingå krav på en försäkringslösning för de bilmärkesobund- na verkstädernas och bildelsleverantörernas ansvar enligtlbilavgaslagen vid reparationer och leveranser av reservdelar. Bilägaren bör således hållas skadeslös om den enskilda verkstaden eller någon av branschorganisatio- nerna skulle råka i obestånd eller upphöra att existera.

Inledningsvis vill jag framhålla att reglerna om tillverkarens skyldighet att lämna ett åtagande gentemot bilägaren beträffande avgasreningssyste- mets funktion inte har någon motsvarighet i Europa i övrigt. Det finns därför inte anledning att i detta sammanhang diskutera frågan om en EG- anpassning av regelsystemet.

Jag skall nu närmare redogöra för mina förslag till ändringar i bilavgas- lagen, som föranleds av riksdagens beslut.

2.1.2 Tillverkarens ansvar

Mitt förslag: Bilägaren skall ha rätt att lämna sin bil till en obunden verkstad för att åtgärda en brist i avgasreningssystemet som omfat- tas av tillverkarens åtagande. Tillverkaren skall vara skyldig att betala ersättning till verkstaden för en sådan reparation, om biläga- ren har anlitat någon som yrkesmässigt utför bilreparationer. Till- verkaren har rätt att kräva utredning i fråga om en reparation som har utförts av en obunden verkstad om ett sådant krav framställs inom två veckor från det att tillverkaren mottog ersättningsansprå- ket. Han måste ta ställning till anspråket inom fyra veckor. Sedan betalning skett får tillverkaren inte åberopa felaktigheter i reparatio- nen gentemot bilägaren, om åtagandet blir aktuellt igen.

Skälen för mitt förslag: Det tillverkaråtagande som har överenskommits mellan konsumentverket och Bilindustriföreningen ingår i de rättigheter som tillkommer den som köper en personbil. Även om tillverkaren anvisar en utomstående verkstad för att avhjälpa ett fel som omfattas av åtagandet är det tillverkaren som är bilägarens motpart och som han kan rikta anspråk mot. Under förutsättning att det rör sig om ett konsumentköp, framgår det av konsumentköplagen (19731877) att bilägaren dessutom kan åberopa åtagandet mot säljaren av bilen, om denne är en annan än tillver- karen och om åtagandet kan anses lämnat för säljarens räkning.

Om en bilägare utnyttjar den ordning som riksdagen har förordat och direkt vänder sig till en märkesobunden verkstad för att få en reparation av det aktuella slaget utförd, blir förhållandet ett annat. Bilägaren kommer i detta fall att ingå ett självständigt avtal med verkstaden om reparation. Reglerna i konsumenttjänstlagen (19852716) blir i huvudfallet tillämpliga. Sålunda kan den obundna verkstadens skyldigheter mot bilägaren inte till

• Sida 10
•  Original

någon del bestämmas av innehållet i tillverkarens åtagande. Föreskrifter måste därför meddelas som ingriper i det avtal om reparation som träffas mellan den oberoende verkstaden och bilägaren. I motsats till vad som normalt gäller skall ju i enlighet med jordbruksutskottets uttalande, om det är fråga om en reparation som omfattas av åtagandet, tillverkaren och inte bilägaren vara skyldig att ersätta verkstaden för reparationskostnaderna.

Lagteknisk utformning

När det gäller den lagtekniska utformningen av det utvidgade tillverkar- ansvaret i enlighet med riksdagens beslut ligger det nära till hands att anknyta till systemet med ett åtagande som en förutsättning för avgasgod- kännande. Bestämmelserna i bilavgaslagen och i bilavgasförordningen om vad åtagandet skall innehålla skulle kunna utvidgas till att omfatta skyldig- heten att ersätta en obunden verkstads kostnad för reparation. Genom en överenskommelse liknande den som träffats mellan Bilindustriföreningen och konsumentverket skulle de närmare villkoren för ersättningsskyldighe- ten kunna regleras. Vid de överläggningar med berörda myndigheter och organisationer som har förekommit under beredningen av ärendet har det dock framkommit att några förutsättningar för en sådan överenskommelse i praktiken inte föreligger. Mot den bakgrunden måste såväl skyldigheten att ersätta en obunden verkstads kostnad för en reparation som de närma- re villkoren för betalningsskyldigheten regleras direkt i författningstext. Däremot är det inte nödvändigt att frångå konstruktionen med ett tillver- karåtagande gentemot bilägaren. Åtagandet måste dock kompletteras med en hänvisning till bestämmelserna om ersättningsskyldighet avseende ar- bete som utförs av annan. Även på vissa andra punkter måste den gällande lydelsen av åtagandet ändras med hänsyn till de regler jag här föreslår. Det blir därför nödvändigt att komplettera de bestämmelser om åtagandets innehåll som med stöd av riksdagens bemyndigande har meddelats i bilavgasförordningen. Jag kommer senare att föreslå regeringen att sådana ändringar vidtas.

Eftersom bilägaren inte skall ansvara för reparationskostnaden gent- emot den som utför reparationen, bör — som jordbruksutskottet anför — tillverkarens betalningsskyldighet gälla direkt gentemot den obundna verk- staden. Om bilägaren föredrar att betala verkstaden. t. ex. i samband med en större reparation som bara delvis skall ersättas enligt tillverkaråtagandet, och att sedan själv framställa anspråk mot tillverkaren på ersättning enligt åtagandet bör något hinder inte möta mot detta. Han måste då givetvis vara beredd att uppfylla de villkor för ersättning som. enligt vad som framgår av det följande, i annat fall gäller för verkstaden.

För att utvidga tillverkarens ansvar i enlighet med vad riksdagen har förordat krävs att sådana föreskrifter meddelas som rör enskilda personers ekonomiska förhållanden inbördes. Sådana civilrättsliga föreskrifter skall enligt 8kap. 25 regeringsformen meddelas genom lag. Jag föreslår därför att de nya bestämmelserna tas in i bilavgaslagen.

• Sida 11
•  Original

Detf'ramtida ansvaret enligt åtagandet

Jag vill ta upp ytterligare en fråga av principiell karaktär innan jag övergår till den närmare utformningen av de nya reglerna. I jordbruksutskottets betänkande anförs att en förutsättning för ersättningsskyldighet bör vara att den verkstad som utför reparationen övertar ansvaret enligt tillverka- rens åtagande i den del som den aktuella reparationen omfattar.

Detta ligger i linje med strävandena att åstadkomma största möjliga konkurrens mellan olika bilverkstäder. Det ligger för bilägaren närmast till hands att vända sig till tillverkaren vid fel på avgasreningssystemet. För att de obundna verkstäderna skall kunna konkurrera fullt ut med tillverkarna krävs att konsumenterna har samma trygghet vid kontakter med obundna verkstäder som när de anlitar en av tillverkaren anvisad verkstad.

Ett övertagande av tillverkarens åtagande tillsammans med en av den obundna verkstaden tecknad försäkring skulle i och för sig uppfylla kraven på fri konkurrens och konsumentskydd. En ordning som innebär att det framtida ansvaret enligt åtagandet delas mellan flera parter kan dock enligt min mening medföra avsevärda praktiska tillämpningsproblem. Ansvars- fördelningen kan framstå som oklar för bilägaren, särskilt om bilen bytt ägare sedan reparationen utfördes. Komponenterna i bilarnas avgasre- ningssystem samverkar på ett komplicerat och ofta svårförutsägbart sätt. Om ansvaret enligt åtagandet är fördelat mellan flera och det efter en tid uppkommer ett nytt fel på avgasreningssystemet, kan det vara mycket svårt att avgöra vem som skall stå för reparationskostnaden. Den situatio- nen kan uppkomma att varken tillverkaren eller den verkstad som utförde den tidigare reparationen anser sig ansvarig. vilket medför att bilägaren kan komma i ett besvärligt läge. Därtill krävs att ett system för registrering av i vilken utsträckning ansvaret har överlåtits byggs upp hos tillverkarna. Ytterligare komplikationer kan uppstå om flera obundna verkstäder har avhjälpt brister som omfattas av åtagandet. så att ansvaret enligt detta blir än mer fördelat.

Enligt min mening kan sådana olägenheter i stor utsträckning undvikas om ansvaret enligt åtagandet blir kvar hos tillverkaren även efter det att en reparation av avgasreningssystemet har utförts av någon annan. Detta förutsätter bl. a. att tillverkaren ges en reell möjlighet att bedöma om den utförda reparationen har gett det önskade resultatet innan ersättning beta- las. I och med att betalning erlagts bör dock tillverkaren inte kunna ifrågasätta reparationen om det i framtiden uppkommer en ny brist som omfattas av åtagandet. Det faktum att tillverkaren behåller sitt ansvar enligt åtagandet bör inte medföra någon inskränkning i det ansvar som enligt vanliga civilrättsliga regler åvilar den obundna verkstad som har utfört en reparation av det aktuella slaget. Bilägaren kan komma i en situation då han måste vända sig till denne med anledning av det utförda arbetet. Vid beredningen av detta lagstiftningsärende har presenterats två olika utkast till försäkringslösningar som i en sådan situation kan komplet- tera det skydd bilägaren åtnjuter enligt konsumenttjänstlagen. MRF är inne på ett utökat kundskydd, kompletterat med en återförsäkring. I det andra utkastet, som har utarbetats av den bilmärkesobundna sektorn,

• Sida 12
•  Original

tänker man sig en lagfäst försäkringsplikt för en obunden verkstad. Denna försäkring tar främst sikte på reklamationer med anledning av en repara- tion som har utförts på avgasreningssystemet och är inte direkt avhängig av att verkstaden övertar tillverkarens åtagande.

De utkast som sålunda presenterats är såvitt jag kan finna lämpliga både från konsument- och konkurrenssynpunkt. De torde kunna utformas och tillämpas utan stöd i någon lagstiftning. . .

För egen del anser jag det olämpligt att lagstifta om en sådan försäkring om det åsyftade resultatet kan uppnås utan en lagreglering. Det är snarast en fördel från konsumentsynpunkt med flera med varandra konkurrerande försäkringslösningar. Behovet av en sådan lösning blir också mindre om ansvaret enligt åtagandet inte överförs från tillverkaren.

Jag anser sammanfattningsvis att tillverkarens betalningsansvar gent- emot en obunden verkstad kan genomföras utan att åtagandet överförs på den obundna verkstaden och utan en obligatorisk försäkringslösning. Ge- nom den av mig förordade ordningen begränsas utrymmet för oklarheter när det gäller ansvaret enligt åtagandet, vilket bör förbättra möjligheten för bilägaren att vid eventuella framtida reparationsfall fritt välja till vem han vill vända sig för att få arbetet utfört.

Tillverkarens betalningsskyldighet

Jag övergår nu till att närmare behandla utformningen av tillverkarens betalningsskyldighet gentemot den obundna verkstaden.

Frågan om tillverkarens skyldighet att svara för kostnaderna aktualise- ras när bilägaren vänder sig till en märkesobunden verkstad för att få reparationen utförd när bilen vid myndighets kontroll visar sig inte uppfyl- la avgasreningskraven för fordon i bruk i bilavgasförordningen. Oftast sker detta i samband med den årliga kontrollbesiktningen. Som framgår av 125 första stycket bilavgasförordningen skall fordonet genom reparationen bli satt i ett sådant skick att det kan lämnas utan anmärkning vid kontrollbe- siktning eller vid en flygande inspektion eller någon annan myndighets- kontroll. Det är endast för detta slag av reparationer som betalningsskyl- digheten för tillverkaren blir aktuell. Tillverkaren bör inte vara skyldig att lämna betalning för åtgärder som inte är adekvata i den meningen att de är mer omfattande och därmed mer kostsamma än vad som behövs för att ställa fordonet i sådant skick att det uppfyller avgaskraven. Betalningen bör i sådana fall begränsas till kostnaden för en reparation som' gör att bilen kommer i ett sådant skick. Någon betalningsskyldighet uppkommer givetvis inte om det skulle visa sig att tillverkarens åtagande överhuvud taget inte är tillämpligt. exempelvis beroende på omständighet som avses i 6 & andra stycket bilavgaslagen. '

Det torde i normalfallet inte vara oklart vilken åtgärd som behöver vidtas för att avhjälpa bristen. När bilägaren vänder sig till en i förhållande ' till tillverkaren obunden verkstad för att få reparationen utförd, kan verk- staden därför oftast direkt avgöra att det är fråga om en reparation som' omfattas av tillverkarens åtagande och vad som bör'göras för att avhjälpa felet. Tillverkaren kan därefter debiteras kostnaden när arbetet är klart.

• Sida 13
•  Original

'Om det är oklart hur bristen skall avhjälpas bör den verkstad som skall utföra arbetet rådgöra med tillverkaren eller den verkstad som denne anvisar, innan reparationen utförs. Annars finns en risk att tillverkaren helt eller delvis vägrar att betala den begärda ersättningen. Som jag tidiga- re nämnt bör den obundna verkstaden inte kunna vända sig till bilägaren med krav på betalning i den situationen.

Vad jag nu har sagt om begränsningarna i tillverkarens ansvar följer av de redan nu gällande kraven på utformningen av åtagandet. Betalnings- skyldigheten bör vidare begränsas till en kostnad som framstår som rimlig i förhållande till de åtgärder som vidtas beträffande fordonet. I likhet med vad riksdagen har uttalat anser jag att tillverkaren inte skall vara skyldig att ersätta mer än en skälig kostnad för den utförda reparationen.

Som riksdagen anför bör skälighetsbedömningen i första hand grundas" på vad motsvarande reparation skulle ha kostat om en av tillverkaren auktoriserad verkstad hade anlitats.

Med hänsyn till intresset av en effektiv konkurrens bör några särskilda krav på kompetens när det gäller reparationer av avgasreningssystemet inte ställas på den verkstad som utför arbetet. Det är inte minst från konsumentsynpunkt dock rimligt att kräva att den som begär ersättningen yrkesmässigt bedriver bilreparationsverksamhet. Detta krav bör anses uppfyllt om verkstaden är registrerad enligt lagen (1968:430) om mervär- deskatt. Registreringsskyldighet till mervärdeskatt gäller om verksamhe- ten bedrivs yrkesmässigt med en årlig omsättning överstigande 30000 kr.

Till grund för tillverkarens bedömning av ersättningsyrkandet från den obundna verkstaden bör företes protokoll eller någon liknande handling som upprättats vid den myndighetskontroll då bristen upptäcktes. Tillver- karen bör vidare om han så önskar få möjlighet att kontrollera de delar som har bytts ut i samband med reparationen. Han bör även ha rätt att få del av protokoll som har upprättats i samband med ny kontrollbesiktning efter denna. I vilken utsträckning en sådan ny besiktning skall företas regleras i fordonskungörelsen (19721595). Enligt kungörelsen kan brister som endast är av ringa betydelse leda till ett påpekande i stället för underkännande vid kontrollbesiktning och flygande inspektion. I sådana fall behöver en ny besiktning inte ske. Jag utgår dock från att de myndig- hetsföreskrifter som kommer att utfa'rdas rörande kontrollen av de aktu- ella fordonen ges en sådan utformning att ny besiktning i normalfallet blir obligatorisk. I vart fall bör enligt min mening tillverkaren kunna göra anspråk på att en ombesiktning sker.

Tillverkaren bör, som näringsfrihetsombudsmannen har påpekat i sam- band med beredningen av detta ärende, vara skyldig att inom en bestämd tid ta ställning till verkstadens betalningsanspråk. Denna tidsfrist bör anges i lagtext. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare utformningen av en sådan bestämmelse.

Riksdagen påpekar att det i något fall kan uppstå tvist angående betal- ningen mellan tillverkaren och den märkesobundna verkstaden. Som riks- dagen påpekar skulle det vara en fördel om berörda branschorganisationer kunde komma överens om ett frivilligt system för konfliktlösning. Det finns enligt min mening inget skäl att lägga fram lagförslag angående ett sådant system. I sista hand finns givetvis möjligheten för parterna att lösa uppkomna tvister vid allmän domstol.

• Sida 14
•  Original

2.1 .3 Bilägarens ställning

Mitt förslag: Om en obunden verkstad utför en reparation som omfattas av tillverkarens åtagande, får betalning inte utkrävas av bilägaren.

Skälen för mitt förslag: Jag övergår nu till att behandla bilägarens ställ- ning i förhållande till den obundna verkstaden och hans möjligheter att framställa anspråk om en reparation som omfattas av åtagandet har utförts av en obunden verkstad.

Beträffande en sådan reparation gäller i normalfallet konsumenttjänstla- gens regler, som med några undantag är tvingande till konsumentens förmån. Om bilägaren är missnöjd med verkstadens arbete kan han åbero- pa konsumenttjänstlagens bestämmelser i tillämpliga delar, när han vän- der sig till verkstaden för att få rättelse. Enligt de grundläggande bestäm- melserna i 45 konsumenttjänstlagen skall en reparation som nu är i fråga utföras fackmässigt. Näringsidkaren skall med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen och samråda med denne i den utsträckning som det behövs och är möjligt. Konsumenttjänstlagen gäller dock inte om bilägaren inte betraktas som konsument i lagens mening, t.ex. då en taxiägare träffar avtal om reparation av en bil som används i rörelsen.

När den obundna verkstaden åtar sig att utföra en reparation som omfattas av tillverkaråtagandet bör. i motsats till vad som normalt gäller och med hänsyn till vad jordbruksutskottet uttalat, kostnaden för arbetet inte betalas av bilägaren utan av den tillverkare som har lämnat det med avgasgodkännandet förbundna åtagandet. Bilägarens ställning liknar den som skulle uppkomma om han som full betalning för en vanlig reparation till verkstaden hade överlåtit en fordran på en utomstående. Genom en tvingande regel bör därför slås fast att den verkstad som har åtagit sig reparationen inte kan vända sig mot bilägaren med krav på ersättning, t. ex. i fall då tvist om betalningen har uppkommit mellan verkstaden och tillverkaren.

Bestämmelsen i 45 konsumenttjänstlagen att tjänsten skall utföras fack- mässigt omfattar även de reservdelar som används vid reparationen. Tjänsten anses enligt 95 konsumenttjänstlagen felaktig om reservdelar och övrigt material inte svarar mot vad bilägaren har anledning att kräva med hänsyn till de krav på fackmässighet och omsorg som ställs i lagen. Vid en ny kontrollbesiktning som sker efter reparationen görs en viss bedömning av det utförda arbetet. Därtill kommer den kontroll som tillverkaren kan sägas utöva genom sin bedömning av om ersättningskravet från verksta- den är berättigat. Mot bakgrund av det skydd som bilägaren således åtnjuter anscrjag det inte nödvändigt att införa ytterligare regler angående kvaliteten på den obundna verkstadens arbete eller på det material som används.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om i vilken utsträck- ning reglerna i konsumenttjänstlagen blir tillämpliga på förhållandet mel- lan bilägaren och dcn obundna verkstaden.

• Sida 15
•  Original

Tillverkarens ansvar för avhjälpandet av den aktuella bristen bör vara begränsat till betalningsskyldigheten. Bilägaren bör således inte kunna vända sig till tillverkaren och med stöd av åtagandet kräva att denne skall avhjälpa felet, om han är missnöjd med verkstadens arbete. Däremot kan tillverkaren ha skyldigheter enligt åtagandet som inte har direkt samband med själva reparationsarbetet. Exempelvis bör även i fortsättningen enligt åtagandet gälla att tillverkaren skall svara för kostnaden för en eventuell ny kontrollbesiktning av bilen. Om det i framtiden uppkommer en ny brist som omfattas av tillverkaråtagandet, har bilägaren som nämnts full frihet att välja om han vill vända sig till tillverkaren eller till en obunden verkstad för att få felet avhjälpt.

2.2. Terrängkörningslagen 2.2.1 Allmänna utgångspunkter

Terrängkörningslagen trädde i kraft den ljanuari 1976 (prop. 1975/76:67, JoU 28, rskr. 130). Lagen syftar främst till att skydda mark och vegetation mot skador. Den innehåller bl. a. ett generellt förbud mot körning i terräng med terrängfordon och motorfordon på barmark samt på snötäckt skogs- mark med plant- eller ungskog om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen. Inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är körning i terräng med terrängfordon och motor- fordon förbjuden även på annan mark.

Med stöd av lagen har regeringen i terrängkörningsförordningen (1978z594) helt förbjudit terrängkörning inom tolv större fjällområden.- Länsstyrelsen har dessutom möjlighet att lokalt för visst område meddela förbud mot terrängkörning eller meddela villkor för sådan körning om det behövs från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt. Förbuden är dock inte utan undantag. Enligt förordningen gäller undantag för kör- ning bl. a. i räddningstjänst och i samband med näringsutövning.

Trafikreglerna för tillåten terrängkörning finns i terrängtrafikkungörel- sen (1972:594), där också de tekniska kraven på terrängfordon anges. Kommunerna har enligt kungörelsen möjlighet att meddela lokala före- skrifter om trafik i terräng. Sådana föreskrifter får bl. a. avse förbud mot trafik med fordon av visst slag samt färdhastighet. I områden som omfat- tas av naturvårdslagens (1964z822) särskilda skyddsformer kan föreskrifter meddelas som förbjuder körning i terräng.

Vid tidpunkten för terrängkörningslagens tillkomst utgick man från att traktorer och motorredskap enbart utnyttjades för nyttoändamål inom bl.a. jordbruks- och skogsnäringarna. Dessa fordon kom därför inte att omfattas av de generella förbuden mot terrängkörning i lagen, vilka gäller för terrängfordon och motorfordon. Med terrängfordon avses terrängmo— torfordon och terrängsläp, exempelvis snöskotrar. Begreppet motorfordon innefattar övriga motordrivna fordon som ej är att anse som traktorer eller motorredskap. Till denna kategori hör bilar, motorcyklar och mopeder. Förbudet mot körning i de av regeringen avgränsade fjällområdena omfat- tar samma fordonsslag. De förbud mot terrängkörning inom visst område

• Sida 16
•  Original

som länsstyrelsen kan besluta om med stöd av 55 terrängkörningsförord- ningen får dock avse alla slag av motordrivna fordon, dvs. även traktorer och motorredskap. I detta sammanhang bör nämnas att det inom kommu- nikationsdepartementet för närvarande bereds ett förslag om en ändrad gruppering av traktorer och motorredskap. Förslaget berörs i samband med andra förslag om vissa ändrade bestämmelser om motorredskap och traktorer som nyligen överlämnats till lagrådet för yttrande.

Av naturvårdsverkets framställning framgår att det under senare år har blivit alltmer vanligt att olika typer av terränggående fordon registreras som framför allt traktorer trots att de inte används som nyttofordon. Utvecklingen av nya typer av fordon av detta slag och användningen av dem har. särskilt i fjällområdet, ökat betydligt under senare år. Körning med s.k. terränghjulingar (t.ex. minitraktorer) på barmark sker i allt större utsträckning. I motsats till vad som tidigare har antagits byggs det för närvarande upp en marknad för speciella barmarksfordon, som i stor utsträckning inte omfattas av terrängkörningslagens regler. En slagkraftig marknadsföring kan komma att leda till en fortsatt kraftig uppgång av antalet sådana fordon.

En sådan utveckling leder enligt naturvårdsverket till olägenheter av olika slag. Tidigare genomförda undersökningar tyder på att fjälltrakterna är särskilt känsliga för slitage, bl.a. beroende på vegetationens låga pro- duktionsförmåga och den stora arealen med känsliga vegetationstyper. Under de senaste åren har också skador på mark och vegetation observe- rats på många håll längs fjällkedjan, bl. a. på kalfjäll. En ökad trafik med motordrivna fordon under barmarkssäsongen kan också komma att leda till att tidigare svåråtkomliga områden lättare nås med ökade risker för störningar på olika häckande eller ynglande djurarter som följd. Konflik- terna med traditionellt friluftsliv ökar genom att vandringslederna även utnyttjas av barmarksfordonen. Möjligheterna till illegal jakt underlättas också.

Det är mot denna bakgrund som jag nu behandlar naturvårdsverkets förslag om en utvidgning av terrängkörningslagens tillämpningsområdc till att omfatta samtliga motordrivna fordon. Förslaget har i huvudsak motta- gits positivt av remissinstanserna. Jag delar bedömningen att åtgärder måste vidtas i syfte att begränsa den nuvarande utvecklingen av barmarks- traliken i terräng och därmed motverka skador på naturmiljön.

Mitt förslag: Terrängkörningslagens tillämpningsområde utvidgas

till att omfatta motordrivna fordon över huvud taget.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med mitt förslag-. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till eller lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: De problem som naturvårdsverket tar upp i sin

• Sida 17
•  Original

skrivelse har redan tidigare uppmärksammats. I den redovisning rörande terrängkörningslagens tillämpning som regeringen år 1985 lämnade till riksdagen diskuterades en utvidgning av lagens tillämpningsområde på det sätt som naturvårdverket nu föreslår. En sådan ändring avvisades dock av huvudsakligen praktiska skäl. Därvid påpekades att större delen av de aktuella fordonen används för nyttoändamål och därför måste undantas från lagens tillämpningsområdc genom administrativa föreskrifter, varvid besvärliga avgränsningsproblem skulle uppkomma. I stället hänvisades till redan existerande möjligheter att reglera trafiken med fordonen. Riksda- gen lämnade dessa synpunkter utan erinran.

Som naturvårdsverket anför har det därefter blivit allt vanligare att terrängkörningslagens bestämmelser kringgås genom att olika typer av terränggående fordon som i stor utsträckning inte används för nyttobruk registreras som traktorer eller motorredskap. Denna utveckling bestyrks av remissinstanserna. Länsstyrelsernas möjligheter att meddela förbud för visst område mot körning med sådana fordon och naturvårdslagens be- stämmelser om skydd av naturmiljön kan mot bakgrund av denna utveck- ling inte längre anses tillräckliga för att komma till rätta med de problem som användandet av fordonen medför.

En möjlig åtgärd som föreslås i Skogsstyrelsens remissyttrande skulle vara att införa skärpta bestämmelser för registrering av s.k. allterrängfor- don som traktorer eller motorredskap. Därmed uppnår man dock inte någon begränsning i användningen av utpräglade nyttofordon för ändamål för vilka de inte är avsedda. Jag ansluter mig i stället till naturvårdsverkets förslag att förbudet i terrängkörningslagen mot barmarkskörning nu bör utvidgas till att omfatta motordrivna fordon över huvud taget.

Som jag tidigare har nämnt har i terrängkörningsförordningen medde— lats undantag från terrängkörningslagens förbud när det gäller utpräglad nyttokörning. Således får enligt 1 5 förordningen körning på barmark ske i jordbruk eller skogsbruk samt i direkt samband med renskötsel. Vidare undantas bl.a. körning av personal i räddningstjänst, sjukvårdspersonal och veterinär i trängande fall samt statlig eller kommunal tjänsteman i tjänsteärende. Liknande undantag finns för de fjällområden där regeringen helt har förbjudit terrängkörning samt i enstaka fall även för körning i skogsföryngringar. Dessa undantag bör enligt min mening gälla även för de . traktorer och motorredskap som enligt mitt förslag kommer att ingå i terrängkörningslagens tillämpningsområdc. De existerande undantagen tillgodoser i huvudsak de behov av nyttotrafik med sådana fordon som föreligger. Som framgår av naturvårdsverkets skrivelse och av remissytt- randena kommer dock vissa kompletteringar och följdändringar att behö- va göras i tcrrängkörningsförordningen. Undantag från förbuden mot ter- rängkörning måste meddelas för vissa ytterligare användningsområden, där traktorer och motorredskap används som arbetsfordon. Jag avser att senare föreslå regeringen att vidta dessa ändringar. '

• Sida 18
•  Original

2.3. Lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle

Mitt förslag: Lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle ändras så att samtliga bestämmelser i lagen omfattar alla slags svavelhaltiga bränslen.

Skälen för mitt förslag: Enligt lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bräns- le (svavellagen) får regeringen i fråga om fossilt bränsle som innehåller svavel meddela föreskrifter som gäller förbränning, handel, överlåtelse eller import och som är påkallade från miljöskyddssynpunkt eller annan allmän synpunkt. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter. Med stöd av lagen har regering- en utfärdat förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle. Förord- ningen innehåller bl. a. regler om högsta tillåtna svavelhalt i fossila bräns- len.

Det har ibland ifrågasatts om torv omfattas av svavellagen. För att undanröja allt tvivel om att lagen gäller alla slags svavelhaltiga bränslen föreslog jag en principiell förändring av lagen i prop. 1987/88:85 om miljöpolitiken inför 1990-talet. Mitt förslag innebar att ordet ”fossilt” ut- mönstras ur uttrycket "fossilt bränsle" i lagens 15. Förslaget antogs av riksdagen (JoU 1987/88:23, rskr. 373) och lagändringen träder i kraft den 1 juli 1989. .

Enligt min mening bör emellertid samtliga bestämmelser i svavellagen kunna tillämpas i fråga om alla slags svavelhaltiga bränslen. Jag anser därför att ordet ”fossilt” helt bör utmönstras ur lagen. Utöver det nämnda lagrummet (1 &) förekommer uttrycket i 3, 5 och 7 55.

3. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom miljö— och energideparte- mentet upprättats förslag till 1. lag om ändring i bilavgaslagen (1986: 1386), 2. lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313), 3. lag om ändring i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4. Specialmotivering 4.1 Förslaget till lag om ändring i bilavgaslagen (1986:1386)

De i den allmänna motiveringen förordade bestämmelserna har tagits in i bilavgaslagen i två nya paragrafer, 6a och 6 båg.

öaå

I paragrafens första stycke regleras tillverkarens skyldighet att ersätta kostnaden för en reparation av avgassystemet som har utförts av en obun-

• Sida 19
•  Original

den verkstad. För att betalningsskyldighet skall föreligga krävs dels att tillverkaren har lämnat ett sådant åtagande som avses i 65, dels att det är fråga om avhjälpande av en brist som omfattas av åtagandet. Betalnings- skyldighet uppkommer således inte i fall som avses i 65 andra stycket. Av den nämnda paragrafen framgår vidare att en förutsättning för att en brist av det aktuella slaget skall anses föreligga är att fordonet vid myndighets kontroll inte visar sig uppfylla avgaskraven. Enligt 125 andra stycket bilavgasförordningen skall bilen genom reparationen bli satt i sådant skick att den kan lämnas utan anmärkning vid en kontrollbesiktning eller vid-en flygande inspektion eller någon annan myndighetskontroll. Tillverkaren är inte skyldig att betala reparationen om den inte har gett ett sådant resultat. Betalningsskyldigheten är vidare begränsad till skäliga kostnader. Vad som avses med begreppet skälig har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Som en förutsättning för betalningsskyldighet gäller vidare att den som utför arbetet skall utföra bilreparationer yrkesmässigt. Om han är registre- rad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt och enligt rcgistreringsbevis bedriver sådan verksamhet bör detta krav anses uppfyllt. l normalfallet bör det vara tillräckligt att verkstaden anger sitt registreringsnummer till mervärdeskatt på den faktura som sänds till tillverkaren.

Andra stycket i paragrafen reglerar de närmare villkoren för tillverka- rens betalningsskyldighet. Anspråket på ersättning skall åtföljas av en utredning som visar att reparationen har gett det önskade resultatet. Om bilen har blivit godkänd vid en sådan förnyad kontrollbesiktning som föranleds av anmärkningen mot avgasreningssystemet, är det tillräckligt att protokollet från besiktningen bifogas. Om en ny kontrollbesiktning i något fall inte skulle vara obligatorisk, bör verkstaden komplettera ersätt- ningsanspråket med en redogörelse för vilka åtgärder som har vidtagits och vad dessa har gett för resultat. Parterna har också möjlighet att på frivillig väg föranstalta om en ombesiktning av fordonet. Den verkstad som utför arbetet bör när avtal om reparation träffas med bilägaren försäkra sig om att denne ställer bilen till förfogande för en sådan besikt- ning. Det finns givetvis inte något som hindrar att tillverkaren kommer överens med verkstaden om ett förenklat ersättningsförfarande, om en sådan utredning som avses i paragrafen bedöms som onödig.

För att tillverkaren i tveksamma fall skall kunna bedöma om den begär- da ersättningen är skälig, kan han inom två veckor kräva att få se de delar som har bytts ut vid reparationen. under förutsättning att han står för kostnaden för översändandet av delarna. Den som har utfört reparationen måste därför behålla utbytta delar under denna tid. Om tillverkaren helt eller delvis vill bestrida betalningsanspråket, måste han göra detta inom fyra veckor från det att han erhöll delarna.

När tillverkaren har erlagt betalning för den reparation som den obund- na verkstaden har utfört, kan han enligt tredje stycket inte åberopa repara- tionen som en sådan omständighet som avses i 65 andra stycket, om det i framtiden uppkommer en ny brist som omfattas av åtagandet. Tillverka- ren kan således inte hävda att åtagandet vid det senare tillfället inte är

• Sida 20
•  Original

tillämpligt, beroende på någon felaktighet i samband med den tidigare reparationen.

Om tvist uppkommer i fråga om betalningsskyldigheten enligt paragra- fen, får denna i sista hand prövas av allmän domstol i vanlig ordning.

6b5

Paragrafen reglerar förhållandet mellan bilägaren och verkstaden. Konsu- menttjänstlagen är i normalfallet tillämplig på det avtal om en reparation som dessa ingår. Redan när avtal träffas mellan verkstaden och bilägaren om en reparation som omfattas av åtagandet bör denne vara försäkrad om att arbetet fullgörs även i de fall en tvist om betalningen uppstår mellan verk- staden och tillverkaren. I bestämmelsen stadgas därför att betalning för reparationen inte kan krävas av ägaren. Därav följer att det faktum att betalning inte har erhållits inte heller kan åbropas gentemot honom. Bri- stande betalning från tillverkaren utgör således inte grund för den som utför arbetet att exempelvis häva avtalet om reparation, inställa arbetet eller vägra lämna ut fordonet till ägaren. I och med att verkstaden har åtagit sig att utföra reparationen är den också i normalfallet skyldig att slutföra arbe- tet.

Om fordonet efter reparationen fortfarande inte uppfyller avgaskraven. måste den utförda reparationen anses felaktig, varfo'r bilägaren kan kräva att felet avhjälps av verkstaden. Om felet ändå inte avhjälps, kan han välja att häva reparationsavtalet, eftersom syftet med reparationen i huvudsak måste anses förfelat i en sådan situation (215 andra stycket konsument— tjänstlagen). Någon ersättningsskyldighet för tillverkaren har då i allmän- het inte uppkommit. eftersom bristen ännu inte har blivit avhjälpt. Biläga- ren kan vidare ha rätt till ersättning för kostnader som han får vidkännas i samband med avhjälpandet och vara berättigad till skadestånd.

Om det skulle framkomma att tillverkarens åtagande inte gäller beroen- de på omständighet som avses i 6 5 andra stycket, t.ex. att bilägaren inte har fullgjort vad som åligger honom enligt 13 5 bilavgasförordningen, blir de nya bestämmelserna inte tillämpliga. Frågan om ersättning för eventu- ella reparationskostnader får då göras upp mellan bilägaren och verkstaden enligt vanliga regler.

Ikraftträdande

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den l juli 1989. Detta innebär att det utvidgade tillverkaransvaret kommer att avse brister som har framkommit efter detta datum och som gäller bilar för vilka åtagande som avses i 65 har lämnats av tillverkaren. Bestämmelserna kan därför bli tillämpliga på redan avgasgodkända personbilar av 1989 års modell om tillverkaren frivilligt ändrar det åtagande han tidigare lämnat. Annars gäller de nya bestämmelserna endast för bilar för vilka avgasgodkännande lämnats efter den ljuli 1989. Någon särskild bestämmelse om detta be- hövs inte.

• Sida 21
•  Original

4.2. Förslaget till lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313)

15

Tillämpningsområdet för de förbud mot körning i terräng som avses i paragrafen har ändrats till att avse motordrivna fordon i stället för terräng- fordon och motorfordon. Av 35 fordonskungörelsen (19721595) framgår att begreppet motordrivet fordon innefattar motorfordon, traktorer, mo- torredskap och terrängmotorfordon. Genom ändringen kommer således traktorer och motorredskap att omfattas av lagen. [ övrigt görs en redak- tionell ändring av lagtexten.

4.3. Förslaget till ändring i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle

Ändringarna i svavellagen, som har berörts i avsnitt 2.3, innebär att samtliga bestämmelser i lagen i fortsättningen kan tillämpas i fråga om alla slags svavelhaltiga bränslen. ] övrigt görs vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

3?)

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller förvaltnings- myndighet att meddela föreskrifter om skyldighet för den som driver handel med eller importerar bränsle att lämna uppgift om svavelhalten i bränslet. Ändringen innebär att sådana föreskrifter kan meddelas i fråga om alla slags svavelhaltiga bränslen.

55

Ändringen innebär att tillsynsmyndighetcns rätt att få tillträde till lokal eller område och göra undersökningar m.m. utvidgas till lokaler eller utrymmen där alla slags svavelhaltiga bränslen förvaras.

75

l fjärde stycket erinras om att lagen (1960:418) om straff för varusmugg- ling innehåller bestämmelser om ansvar för import av bränslen i strid mot föreskrift som har meddelats med stöd av svavellagen. Ändringen innebär att upplysningen numera omfattar alla slags svavelhaltiga bränslen.

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i bilavgaslagen (198611386), 2. lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313), 3. lag om ändring i lagen (l976:1054) om svavelhaltigt bränsle.

• Sida 22
•  Original

6. Beslut - Prop. 1988/89: 128

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 23
•  Original

Författningsförslag

Bilaga 1 till naturvårdsverkets framställning

Terrängkörningslagen ( 1975: 1313)

Nuvarande lydelse

Körning i terräng med terräng/or- don och motorfordon är förbjuden i hela landet

1. på barmark.

2. på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det ej är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen.

Inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är kör- ning i terräng med terrängfordon och motorfordon förbjuden även på annan mark än som anges i första stycket.

Föreslagen lydelse

Körning i terräng med motordri- vetjordon är förbjuden i hela landet

1. på barmark,

2. på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det ej är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen.

Inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är kör- ning i terräng med motordrivet far- don förbjuden även på annan mark än som anges i första stycket.

Prop. 1988/891128

• Sida 28
•  Original

Bilaga 1

Terrängkörningsförordningen (1978: 594)

Körning på barmark

Nuvarande lydelse

Utan hinder av 1 5 första styc- ketl terrängkörningslagen (1975: 1313) får terrängft'irdon och motor- fordon användas

1. av statlig eller kommunal tjänsteman i tjänsteärende.

2. av läkare, distriktssköterska. barnmorska eller veterinär i yrkes- utövning eller för att föra sjuk per- son till sjukvårdsanstalt eller i an- natjämförligt trängande fall,

3. av statlig brandkår eller kom- munal brandstyrka vid räddnings- tjänst.

4. vid installation eller repara- tion av elektrisk ledning eller radio- eller teleanläggning.

5. ijordbruk eller skogsbruk.

6. i direkt samband med ren- skötseln,

7. på enskild utfartsled eller an- nan sådan enskild led i terräng som är avsedd för motorfordonstrafrk,

8. inom tomt, järnvägs- eller fa- briksområde eller annan arbets- plats. särskilt anordnat tävlings- el- ler annat liknande område.

Utan hinder av 15 första styc- ketl terrängkörningslagen får for- don ställas upp eller parkeras i an- slutning till väg.

Utan hinder av 3 5 får terräng/br- don och motorfordon användas av den som är bosatt inom området eller i fall som avses i 15 första stycket I—6.

Föreslagen lydelse

Utan hinder av 1 5 första styc- ketl terrängkörningslagen (1975: 1313) får motordrivetjbrdon använ- das

1. på annan mark än kalfjäll av statlig eller kommunal tjänsteman i tjänsteärende.

2. av läkare, distriktssköterska. barnmorska eller veterinär i yrkes- utövning eller för att föra sjuk per- son till sjukvårdsanstalt eller i an- natjämförligt trängande fall,

3. av statlig brandkår eller kom- munal brandstyrka vid räddnings- tjänst.

4. vid installation eller repara- tion av elektrisk ledning eller radio- eller teleanläggning,

5. ijordbruk eller skogsbruk,

6. på annan mark än kalfjäll i direkt samband med renskötseln.

7. för hämtning avjälld älg, hjort eller vildsvin till lämpligast belägna bilväg samt vid arbete inom vilt- hägn i direkt samband med djur- uppfödning.

8. i direkt samband med vägar- bete, vägbyggnadsarbete samt sköt— se/- och anläggaingsarbeten inom park. idrotts— ellerfriluftsområden.

9. på enskild utfartsled eller an- nan sådan enskild led i terräng som är avsedd för motorfordonstra- fik,

10. inom tomt, järnvägs- eller fa- briksområde eller annan arbets- plats, särskilt anordnat tävlings- el- ler annat liknande område.

Utan hinder av 1 5 första styc- ketl terrängkörningslagen får for- don ställas upp eller parkeras i an- slutning till väg.

Utan hinder av 3 _é'jär motordri- vetfbrdon användas av den som är bosatt inom området elleri fall som avscsi l 5första stycket 1—8. För- budet att köra på kalfjäll gäller dock ej när marken är snötäckt.

• Sida 29
•  Original