med förslag till ändringar i arbetsmiljölagen (1977:1160), sekretesslagen (1980:100), lagen (1982:80) om anställningsskydd m.m.

dr Regeringens proposition VY 1989/90:6

med förslag till ändringar i arbetsmiljölagen

(1977:1160), sekretesslagen (1980: 100), Prop. lagen (1982:80) om anställningsskydd m. m. 1985/90:6

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokollet den 31 augusti 1989.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Ingela Thalén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i arbetsmiljölagen och sekretesslagen i syfte att underlätta för skyddsombud och vissa andra fackliga förtroendemän att utan hinder av tystnadsplikt föra sekretessbelagd information vidare till sakkunniga och andra experter i arbetsmiljöfrågor hos centrala fackliga organisationer. I detta sammanhang föreslås tystnadsplikt även för mottagare av informationen, Vidare föreslås uttryckliga bestämmelser i arbetsmiljölagen om rätt för skyddsombud och likställda att föra sekretessbelagd information vidare till ledamöter i lokala fackliga styrelser. Vad särskilt gäller skyddskommittéledamöter föreslås i sekretesslagen bestämmelser som slår fast begränsningar i sckretessen även i förhållande till sådana ledamöter.

Vidare föreslås vissa redaktionella ändringar i syfte att åstadkomma större enhetlighet i utformningen av tystnadspliktsbestämmelserna.

Slutligen föreslås vissa förenklingar i de formföreskrifter i lagen (1982:80) om anställningsskydd (anställningsskyddslagen) som reglerar vad en arbetsgivare skall iaktta när denne inte vill erbjuda en arbetstagare fortsatt anställning i samband med att vissa tidsbegränsade anställningar upphör. Med förslaget kommer den sammanlagda tiden för att avveckla.en sådan anställning att krympa från drygt sex veckor till en månad. Härigenom uppnås en samordning med vissa ledighetslagars bestämmelser om de tider inom vilka en arbetsgivare är skyldig att återta en arbetstagare som vill avbryta sin ledighet och återinträda i tjänst.

Med anledning av förslaget i denna del föreslås även viss följdändring i den arbetsrättsliga beredskapslagen (1987: 1262). -

De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1990.

I Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 6

-Prop. 1989/90:6

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 9),

lagrådets yttrande (s. 31) och föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets yttrande (s. 33). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför

läsa alla tre delarna.

[AS

I Förslag till

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen (1977:1160) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. Tillsyn

138 Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté eller den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället enligt 6 kap. 9 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. .

Vad nu sagts skall tillämpas på Har ombudet, ledamoten eller motsvarande sätt i fråga om leda- deltagaren utsetts av sådan lokal armot i styrelsen för lokal facklig or- betstagarorganisation som avses i 6 ganisation med avseende på vad kap. 2 och 8 §§, får han utan hinder denne har erfarit av skyddsombud, av tystnadsplikten i första stycket ledamot i skvddskommitté eller av lämna uppgift vidare till en ledamot den som har deltagit i- arbetsan- i organisationens styrelse eller till passnings- och rehabiliteringsverk- en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor samhet på arbetsstället enligt 6 kap. hos en central arbetstagarorganisa- 98, om de har utsetts av organisa- tion till vilken den lokala organisationen. | tionen hör. Rätten att lämna uppgift

vidare gäller endast om uppgilts-

lämnaren underrättar mottagaren

om tystnadsplikten. I sådant fall

gäller tystnadsplikten också för den-

He.

I fråga om den som är skyddsom- I fråga om arbetsställen i det allbud, ledamot i skyddskommitté el- männas verksamhet tillämpas i ställer deltar i arbetsanpassnings- och let för vad som sägs i första och andrehabiliteringsverksamhet enligt 6 ra stycket bestämmelserna i 14 kap. kap. 9§ på eu arbetsställe i det all- 7, 9 och 1088 sekretesslagen männas verksamhet tillämpas i stäl- (1980:100). let för bestämmelserna i första stycket I4 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100). Har uppgifter lämnats vidare till en ledamot i styrelsen för den arbetstagarorganisation som har utsett ombudet, ledamöten eller deltagaren tillämpas 14 kap. 7 § andra stycket och 10 § tred- Je stveket sekretesslagen i stället för bestämmelsen i andra stycket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1990.

! Senaste lydelse 1985:321.

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 7 och 10 §§ sekretesslagen (1980: 100)! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

Sekretess enligt 6 kap. 1—5, 7 Sekretess enligt 6 kap. 1—5, 7 och 8 8§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 kap. 2 och 8—10 §§ utgör inte hin- kap. 2 och 8—10 §§ utgör inte hinder mot att myndighet fullgör vad der mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om skyldig- som 1 lag är föreskrivet om skyldighet att lämna information till före- het att lämna information till företrädare för arbetstagarorganisation trädare för arbetstagarorganisation eller till skyddsombud. Denna se- eller till skyddsombud. Denna sekretess hindrar inte heller att myn- kretess hindrar inte heller att myndighet lämnar sådan information dighet lämnar sådan information till deltagare i särskilt organiserad till ledamot i skyddskommitté som arbetsanpassnings- och rehabilite- behövs för hans uppdrag eller till ringsverksamhet på ett arbetsställe deltagare i särskilt organiserad arsom behövs för verksamheten. betsanpassnings- och rehabilite-

ringsverksamhet på ett arbetsställe

som behövs för verksamheten.

Är den, som erhåller uppgift med Är den, som erhåller uppgift med

stöd av första stycket, knuten till stöd av första stycket. knuten till myndigheten på det sätt som anges myndigheten på det sätt som anges i I kap. 6 8. gäller för honom sam- i I kap. 6 &, gäller för honom samma förbud att lämna ut eller utnytt- ma förbud att lämna ut eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndig- ja uppgiften som gäller hos myndigheten. Han får dock utan hinder av heten. förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i organisationens styrelse, om han underrättar denne om förbudet. I sådant tall gäller förbudet också för styrelseledamoten.

En företrädare för en arbetstagar-

organisation får utan hinder av för-

budet lämna uppgiften vidare till en

ledamot i organisationens styrelse.

Har ett skyddsombud, en skydds-

kommittéledamot eller en deltagare

i särskilt organiserad arbetsanpass-

nings- och rehabiliteringsverksam-

het utsetts av sådan lokal arbets-

tagarorganisation som avses I 6

kap. 2 och 8§§ arbetsmiljölagen

(1977:1160), fär ombudet, ledamo-

ten eller deltagaren utan hinder av

Y Lagen omtryckt 1989:713.

förbudet lämna uppgiften vidare

till en ledamot i organisationens

styrelse eller till en sakkunnig i

arbetsmiljöfrågor hos en central ar-

betstagarorganisation till vilken den

lokala organisationen hör. Rätten

att lämna uppgift vidare gäller

endast om uppgiftslämnaren under-

rättar mottagaren om förbudet. I så-

dant fall gäller förbudet också för

denne.

Utan hinder av att förbud gäller enligt denna lag att lämna ut eller utnyttja uppgift får företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud, ledamot av skyddskommitté eller den som deltar i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte röja uppgiften för annan.

Myndighet får uppställa förbehåll. som inskränker enskild mottagares rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1. myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd uppgift till part, ställföreträdare, ombud eller biträde,

2. myndigheten med stöd av 7 § första stycket lämnar uppgift till någon som inte är knuten till myndigheten på det sätt som anges i I kap. 6 §.

Förbehåll enligt första stycket I får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part. ställföreträdare, ombud eller biträde.

Har förbehål! uppställts enligt Har förbehåll uppställts enligt första stycket 2, skall i fråga om första stycket 2, skall i fråga om förbehållet gälla vad som föreskrivs förbehållet gälla vad som föreskrivs 1 78 andra stycket andra och tredje 1 78 tredje och fjärde styckena angåmeningarna samt tredje stycket an- ende förbud att lämna ut eller utgående förbud att lämna ut eller ut- nyttja uppgift. nyttja uppgift.

Förordnande av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undantag från sekretess för uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första stycket skall uppställas vid utlämnande av uppgiften.

Denna lag träder i kraft den 1: januari 1990.

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982: 80) om anställningsskydd

dels att 2 och 30 §§ skall ha följande lydelse.

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 30 as, av följande lydelse.

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse

Finns det i annan lag eller i förordning som har meddelats med stöd av lag särskilda föreskrifter som avviker från denna lag. gäller de föreskrifterna.

Avtal är ogiltiga i den mån de Avtal är ogiltiga i den mån de upphäver eller inskränker arbetsta- upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag. garnas rättigheter enligt denna lag. Genom kollektivavtal som har slu- Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central ar- tits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation får dock gö- betstagarorganisation får dock göras avvikelser från 5. 6, 11, 15. 21. ras avvikelser från 5. 6. 11, 15. 21,

22, 25-28, 32, 33, 40 och 41 33. Den närmare beräkningen av för- Den närmare beräkningen av förmåner som avses I 128 samt avvi- måner som avses i 12 § samt avvikelser från bestämmelserna i 30 §, kelser från bestämmelserna i såvitt gäller besked enligt 153, lik- 30a§, såvitt gäller besked enligt som från bestämmelserna i 30 och 158, liksom från bestämmelserna i 31 8§. sävitt gäller den lokala ar- 30. 30 a och 31 §§, såvitt gäller den betstagarorganisationens rättighe- lokala — arbetstagarorganisationens ter. får också bestämmas på det sät- rättigheter, får också bestämmas på tet. det sättet.

Avtal om avvikelser från reglerna i 213 får träffas även utanför kollektivavtalsförhållanden. om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av andra stycket har träffats för verksamhetsområdet skall tillämpas.

När efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation ett lokalt kollektivavtal har träffats om avvikelser från 223 får avtalet tillämpas i fråga om uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild uppsägning.

En arbetsgivare som är bunden av ctt kollektivavtal enligt andra stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

30 §

En arbetsgivare som vill avskeda En arbetsgivare som vill avskeda eller säga upp en arbetstagare på eller säga upp en arbetstagare på grund av omständigheter som hän- grund av omständigheter som hänför sig till arbetstagaren personligen för sig till arbetstagaren personligen eller lämna besked enligt 15 § om skall underrätta arbetstagaren om att en tidsbegränsad anställning detta i förväg. Gäller underrättelskall upphöra, skall underrätta ar- sen uppsägning skall den lämnas

! Senaste lydelse 1984: 1008.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90: 6

betstagaren om detta i förväg. Gäl- minst två veckor i förväg. Gäller ler underrättelsen uppsägning eller den avskedande skall den lämnas besked enligt 15 §. skall den lämnas minst en vecka i förväg. Är arbetsminst två veckor i förväg. och gäller tagaren fackligt organiserad, skall den avskedande, skall den lämnas arbetsgivaren samtidigt med underminst en vecka i förväg. Är arbets- rättelsen varsla den lokala arbetstatagaren fackligt organiserad, skall garorganisation som arbetstagaren arbetsgivaren samtidigt med under- tillhör. rättelsen varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör.

År anställningstiden så kort att besked enligt 15§ första stycket skall lämnas när anställningen börjar. skall underrättelsen och varslet i stället lämnas samtidigt med beskedet.

Arbetstagaren och den lokala ar- Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisation som arbetsta- betstagarorganisation som arbetstagaren tillhör har rätt till överlägg- garen tillhör har rätt till överläggning med arbetsgivaren om den åt- ning med arbetsgivaren om den åtgärd som underrättelsen och varslet gärd som underrättelsen och varslet avser. En förutsättning är dock att avser. En förutsättning är dock att överläggning begärs senast en vecka överläggning begärs senast en vecka efter det att underrättelsen eller efter det att underrättelsen eller varslet lämnades. I det fall som av- varslet lämnades. ses i andra stycket skall överläggning begäras omgående.

Har överläggning begärts, får arbetsgivaren inte verkställa uppsägning eller avskedande förrän överläggningen har avslutats.

30a§

En arbetsgivare som ger en ar-

betstagare besked enligt 15 § om att

en tidsbegränsad anställning skall

upphöra skall samtidigt varsla den

lokala arbetstagarorganisation som

arbetstagaren tillhör.

Arbetstagaren och den lokala ar-

betstagarorganisationen har rätt till

överläggning med arbetsgivaren om

beskedet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1990.

Har underrättelse eller varsel lämnats före ikraftträdandet om att en tidsbegränsad anställning skall upphöra, tillämpas även efter ikraftträdandet äldre föreskrifter.

Lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen

(1987:1262)

Härigenom föreskrivs att p. 3 i bilagan till arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. I fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd skall

dels 25 —27 och 32 8§ inte tillämpas,

dels 2,3,5, 7.8, 16, 22, 33 och 34 8§ ha följande lydelse.

Finns det i annan lag eller i förordning som har meddelats med stöd av lag särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, gäller de föreskrifterna.

Avtal är ogiltiga i den mån de Avtal är ogiltiga i den mån de upphäver eller inskränker arbetsta- upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag. garnas rättigheter enligt denna lag. Genom kollektivavtal som har slu- Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central ar- tits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation får dock gö- betstagarorganisation får dock göras avvikelser från 5, 6, 11, 15, 21, ras avvikelser från 5, 6. I1, 15, 21. 22, 28. 33, 40 och 41 §§. Den när- 22, 28, 33. 40 och 41 88. Den närmare beräkningen av förmåner som mare beräkningen av förmåner som avses I 128 samt avvikelser från avses i 128 samt avvikelser från bestämmelserna i 30 §, såvitt gäller bestämmelserna i J30a§; såvitt besked enligt 15 §, liksom bestäm- gäller besked enligt 15 §, liksom bemelserna i 30 och 31 §§, såvitt gäl- stämmelserna i 30, 30 a och 31 §§, lor den lokala arbetstagarorganisa- såvitt gäller den lokala arbetstagartionens rättigheter, får också be- organisationens = rättigheter, får stämmas på det sättet. också bestämmas på det sättet.

Avtal om avvikelser från reglerna i 21 § får träffas även utanför kollektivavtalsförhållanden, om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av andra stycket har träffats för verksamhetsområdet skall tillämpas.

När efter bemyndigande av cen central arbetstagarorganisation ett lokalt kollektivavtal har träffats om avvikelser från 22§ får avtalet tillämpas i fråga om uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild uppsägning.

En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

Denna !ag träder i kraft den I januari 1990.

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 maj 1989

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt. Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Hul-

terström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Frci-

valds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande: statsrådet Thalén

Lagrådsremiss med förslag till ändringar i arbetsmiljölagen (1977: 1 160), sekretesslagen (1980: 100) och lagen (1982:80) om anställningsskydd (anställningsskyddslagen)

- 1 Inledning

Genom beslut den 27 juni 1985 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med

uppgift att se över bestämmelserna om sekretess och tystnadsplikt -:på

arbetsmiljöområdet och att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredningen. Utredningen som antog namnet utredningen om arbetsmiljöscekretess

avlämnade i december 1987 betänkandet (SOU 1987:66) Arbetsmiljö och sekretess.

Til! protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning

av betänkandet som bilaga I.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en inom arbetsmarknadsdepartementet upprättad sammanställning över remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

I fråga om gällande rätt samt nuvarande förhållanden i övrigt hänvisas

till betänkandet. |

Vidare har inom departementet upprättats en promemoria (DsA

1987:7) Objektsanställning m.m. I promemorian föreslås bl. a. vissa förenklingar i de formföreskrifter som reglerar vad en arbetsgivare skall iaktta

när han vill att vissa tidsbegränsade anställningar skall upphöra. De föreslagna ändringarna innebär att arbetsgivaren i dessa fall, samtidigt med beskedet till arbetstagaren att anställningen skall upphöra, även skall läm-

na varsel till den fackliga organisationen, i stället för att som 1 dag två

veckor före beskedet dels underrätta arbetstagaren, dels varsla hans fackli-

ga organisation. Härigenom skulle den sammanlagda tiden för att avveckla en sådan anställning komma att krympa från drygt sex veckor till en

månad och en samordning ske med vissa ledighetslagars bestämmelser 9

som reglerar de tider inom vilka en arbetsgivare är skyldig att återta en Prop. 1989/90: 6 arbetstagare som vill avbryta sin ledighet och återinträda i tjänst.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en inom arbetsmarknadsdepartementet upprättad sammanställning över remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 3.

I fråga om gällande rätt och bakgrund hänvisas till promemorian.

Jag redovisar i det följande mina överväganden och förslag med anledning av betänkandet och promemorian. Jag har när det gäller betänkandet (SOU 1987:66) samrått med chefen för justitiedepartementct.

2¶Arbetsmiljölagen och sekretesslagen

2.1¶Bakgrund

Uppgifter som rör arbetsmiljön finns både hos myndigheter och privata rättssubjekt. När det gäller möjligheten för enskilda att få del av sådana uppgifter föreligger en grundläggande skillnad mellan offentlig och privat sektor. Utlämnandet av uppgifter från myndigheter styrs av i lag givna bestämmelser om offentlighet och sekretess. Huvudregeln är offentlighet och undantagen härifrån anges i sekretesslagen. På den privata sektorn gäller däremot som huvudregel att den som disponerar över viss information i princip själv bestämmer om utlämnande av den till andra. Denna regel är emellertid inte absolut. Enligt arbetsmiljölagen och vissa andra arbetsrättsliga lagar samt genom ingångna avtal har arbetstagare och deras företrädare rätt att under vissa förutsättningar ta del av sådant som rör deras arbete och förhållanden i arbetsmiljön. Exempelvis finns i arbetsmiljölagen särskilda bestämmelser om rätt för skyddsombud att ta del av handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet.

Enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen får den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté eller den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. Motsvarande gäller för styrelseledamot i lokal facklig organisation med avseende på vad han har erfarit av någon av de nämnda personerna om dessa har utsetts av organisationen. I den följande framställningen talas för enkelhetens skull, om inget annat anges, endast om skyddsombud även när det som sägs är tillämpligt på ledamot i skyddskommitté samt deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Den som överträder bestämmelserna om tystnadsplikt i 7 kap. 133 arbetsmiljölagen kan ådömas straff (böter eller

fängelse i högst ett år) enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Bestämmelsen om tystnadsplikt för skyddsombud i arbetsmiljölagen gäller bara arbetsställen inom den enskilda sektorn. I fråga om den som är skyddsombud, ledamot i skyddskommitté eller facklig företrädare på ett arbetsställe i det allmännas verksamhet (statliga och kommunala myndig-

att ge samma rätt till insyn och möjlighet att vidarebefordra uppgifter till den fackliga organisationen inom den offentliga sektorn som inom arbetslivet i övrigt. Bestämmelser om begränsning 1 annars gällande sekretess finns ; 14 kap. 7 och 10 §§ sekretesslagen.

Brott mot förbud enligt sekretesslagen att röja eller utnyttja uppgift och brott mot förbehåll som ställts upp med stöd av sekretesslagen straffas enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Även medbestämmandelagen (MBL) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt (21—22 §§), nämligen för fackliga förtroendemän inom den privata sektorn. Tystnadsplikten följer i detta fall inte direkt av lagen utan är en förhandlingsfråga eller om enighet inte kan uppnås, en fråga för domstol att förordna om. Mottagare av tystnadspliktsbelagd information har enligt 22 § MBL rätt att utan hinder av tystnadsplikten föra information vidare till ledamot i styrelsen för den organisation för vars räkning informationen har mottagits. I sådant fall gäller tystnadsplikten även för styrelseledamoten. För fackliga förtroendemän inom den offentliga scktorn gäller som tidigare framgått, tystnadspliktsreglerna i sekretesslagen.

2.2¶Allmänna överväganden

Frågan hur olika tystnadspliktsbestämmelser inverkar på möjligheterna till en effektiv verksamhet på arbetsmiljöområdet har länge debatterats. Det har gällt en rad olika frågeställningar. Bland annat har framförts att de bestämmelser om tystnadsplikt som gäller för skyddsombud och skyddskommittéledamöter är svårtolkade och svårtillämpade. En framträdande fråga har också varit centrala fackliga organisationers möjligheter att från myndigheter få tillgång till den arbetsmiljöinformation som de behöver för att bevaka medlemmarnas intressen vad gäller skyddet mot risker i arbetsmiljön. Det har i olika sammanhang framförts från de fackliga organisationerna att möjligheterna till en effektiv verksamhet på arbetsmiljöområdet 1 alltför stor utsträckning begränsas av att de inte i rimlig omfattning kan få tillgång till information om risker i arbetsmiljön. Svårigheter har angivits föreligga bland annat för forskning och inventeringar av arbetsmiljöförhällanden inom olika branscher. Särskilt uttalade har svårigheterna ansctts vara att få ta del av myndigheternas information inom det kemiska området.

Vidare råder oklarhet i gällande rätt om skyddsombudens (och skvyddskommittéiedamöternas) möjligheter att föra information vidare i arbetsmiljöfrågor, exempelvis vid överläggningar med företrädare för de centrala fackliga organisationerna, vilka inte omfattas av föreskriven tystnadsplikt. Dessa och andra frågor har behandlats av utredningen om arbetsmiljösckretess. Som tidigare redovisats lämnade utredningen sitt betänkande (SOU 1987:66) i december 1987. Utredningen har gjort en värdefull kartläggning och analys av sekretessbestämmelserna på arbetsmiljöområdet och det informationsbehov som föreligger för de fackliga organisationerna inom skilda branscher. Utan tvivel har utredningens slutsatser bidragit till en ökad förståelse av de ganska komplicerade sekretessbestäm-

melserna och deras tillämpning på arbetsmiljöområdet. Utredningen har Prop. 1989/90: 6 även föreslagit vissa ändringar i arbetsmiljö- och sckretesslagstiftningen huvudsakligen i syfte att förenkla tillämpningen för skyddsombud och andra förtroendemän och för att åstadkomma större enhetlighet i utformningen av tystnadspliktsbestämmelserna.

3¶Allmän motivering

3.1¶Central facklig organisations tillgång till arbetsmiljöinformation

Min bedömning: Någon särreglering i sekretesslagstiftningen när det

gäller centrala fackliga organisationers tillgång till arbetsmiljöinfor-

mation bör inte införas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar utredningens uppfattning att en särreglering för dessa fall inte bör införas. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser dock att möjligheterna för centrala organisationer att få bättre tillgång till sekretesskyddade uppgifter om kemiska produkter bör övervägas ytterligare. Enligt LO finns det skäl att ifrågasätta om en myndighet med tillräcklig tyngd från ett företag kan infordra alla uppgifter som kan vara av betydelse för hälsa och miljö. exempelvis när det gäller innehållet i en kemisk produkt. Enligt LO är det fortfarande oklart i vilken utsträckning ett skyddsombud har möjlighet att få sådan information exempelvis från produktregistret. I fråga om sekretess vid upphandlingsverksamhet och anbudsförfarande anser LO vidare att utredningen inte tillräckligt klarlagt villkoren och möjligheterna till information till dem som är fackligt arbetsmiljöansvariga.

Skälen för min bedömning: En av de frågor som utredningen har övervägt har gällt behovet av att ge de centrala fackliga organisationerna en särställning när det gäller möjligheterna att från myndigheter få del av arbetsmiljöinformation. Utredningen har här gjori en omfattande genomgång av hur gällande sekretessreglering påverkar de fackliga organisationernas möjligheter att informera sig. Utredningen har därvid bland annat konstaterat att organisationerna numera främst efterfrågar s. k. utvärderad information, som sällan är sekretessbelagd. Vidare har, enligt utredningen, under de senaste åren företagshälsovården byggts ut och en rad partssammansatta arbetsmiljöorgan vuxit fram, vilket inneburit ökade möjligheter för de fackliga organisationerna att få önskad information. Mot denna bakgrund delar jag utredningens bedömning att det informationsbehov som kommit fram kan tillgodoses inom ramen för de möjligheter till utlämnande som sekretesslagen innehåller. Som utredningen konstaterat torde nämligen gällande rätt innebära en tillfredsställande avvägning mellan å ena sidan intresset av att skydda enskildas affärshemligheter eller den enskildes personliga integritet och å andra sidan centrala fackliga organisa- 12

tioners intresse av att i sin arbetsmiljöverksamhet kunna få tillgång till Prop. 1989/90: 6 sekretesskyddade uppgifter, exempelvis när det gäller information om kemiska produkter. Även när det gäller upphandlingsverksamhet och anbudsförfarande delar jag utredningens uppfattning att gällande sekretessreglering torde vara väl avvägd och att något behov av ändring av gällande bestämmelser inte föreligger.

3.2¶Skyddsombuds och skyddskommittéledamots

tystnadsplikt

Mitt förslag: I arbetsmiljölagen införs cen uttrycklig rätt för skyddsombud och andra förtroendemän att utan hinder av tystnadsplikt föra information vidare till ledamöter i lokala fackliga styrelser. I detta sammanhang föreslås också en skyldighet för den som lämnar sekretessbelagda uppgifter vidare till en styrelseledamot att underrätta denne om att det är fråga om uppgifter som omfattas av tystnadsplikt.

Vad särskilt gäller skyddskommittéledamöter föreslås i sckretesslagen

bestämmelser som slår fast begränsningar i sekretessen även i förhållande till sådana ledamöter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser godtar utredning-

ens förslag eller lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser bl. a. Företagens uppgiftslämnardelegation avstyrker förslaget med hänvisning till svårigheten att tillämpa stadgandet med hänsyn till det s. k. obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13 § första stycket arbetsmiljölagen.

Skälen för mitt förslag: Som tidigare redovisats gäller tystnadsplikten enligt 7 kap. 13§ första stycket arbetsmiljölagen för skyddsombud, skyddskommittéledamöter samt deltagare i arbetsanpassnings- och rchabiliteringsverksamhet. Tystnadsplikten enligt bestämmelsen är utformad som ett s. k. obehörighetsrekvisit dvs. skyddsombudet ”får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar”.

När det gäller skyddsombuds möjligheter att föra hemlig information vidare till ledamot i styrelse för lokal facklig organisation är reglerna utformade på olika sätt i sekretesslagen och i arbetsmiljölagen. I sekretesslagen (14 kap. 7§ andra stycket) föreskrivs direkt att skyddsombud och liknande utan hinder av förbudet att lämna ut uppgifter får föra uppgifterna vidare till ledamot av organisationens styrelse. Tekniken i sckretesslagen överensstämmer i huvudsak med motsvarande reglering i medbestämmandelagen. I arbetsmiljölagen däremot uttrycks rätten endast indirekt. nämligen genom den i 7 kap. 13 § andra stycket intagna tystnadsplikten för styrelseledamoten.

Enligt utredningen är innebörden i 7 kap. 13§ andra stycket inte helt

klar när det gäller frågan hur långt skyddsombudets rätt sträcker sig beträffande information till en ledamot i styrelsen för den lokala fackliga organisationen. Mottagarens tystnadsplikt enligt lagtexten grundar i sig, enligt utredningen, ingen behörighet för skyddsombudet att delge ledamoten tystnadspliktsbelagda uppgifter utan utgör bara en av de faktorer som skyddsombudet får beakta vid en bedömning av om uppgifterna behörigen kan lämnas till ledamoten.

Jag kan i och för sig dela utredningens bedömning att det av bestämmelsens lydelse inte klart framgår i vilken utsträckning ett skyddsombud som har tystnadsplikt fritt kan föra information vidare till ledamot i lokal facklig styrelse. Av förarbetena till bestämmelsen om skyddsombuds och skyddskommittéledamots tystnadsplikt i dåvarande arbetarskyddslagen (prop. 1973:130 s. 165) vilken i sak överfördes oförändrad till arbetsmiljölagen framgår emellertid att motivet för att låta tystnadsplikten omfatta även styrelseledamot i lokal facklig organisation var att tystnadsplikten inte skulle hindra nödvändiga diskussioner i skyddsfrågor mellan skyddsombudet och fackföreningsstyrelsen eller klubbstyrelsen och att det genom införande av en sådan bestämmelse blev fastslaget att skyddsombud har den möjlighet som behövs att till styrelseledamot föra vidare information som omfattas av tystnadsplikten.

Dessa motivuttalanden talar enligt min mening för att ett skyddsombud skulle, utan att närmare behöva fundera över om det är behörigt eller inte, kunna föra information vidare till ledamot i styrelsen för den arbetstagarorganisation som har utsett honom. Uppfattningen att skyddsombudet inte behöver göra några särskilda överväganden i dessa fall finner stöd av en jämförelse med motsvarande reglering i sekretesslagen. Någon oklarhet på denna punkt föreligger nämligen inte enligt sekretesslagen då det av denna uttryckligen framgår att skyddsombudet utan hinder av sekretessen får föra information vidare till ledamot i organisationens styrelse, dock under förutsättning att han underrättar denne om förbudet. Det kan här tilläggas, att motivet för införandet av denna bestämmelse i sekretesslagen var att skyddsombuden inom den offentliga sektorn skulle vara likställda med dem inom den privata scktorn.

Även om ett skyddsombud redan enligt gällande rätt äger föra information vidare till lokal facklig styrelseledamot finns det enligt min mening goda skäl som talar för att, som utredningen föreslagit, i förtydligande syfte och efter mönster från sekretesslagen införa en uttrycklig rätt för skyddsombud, ledamot i skyddskommitté och deltagare i arbetsanpassnings- och rchabiliteringsverksamhet att utan hinder av tystnadsplikt föra uppgift vidare till ledamot i lokal facklig organisation. Härigenom åstadkommes också större enhetlighet i utformningen av tystnadspliktsbestämmelserna inom privat och offentlig sektor.

För närvarande gäller ingen uttrycklig skyldighet för skyddsombud som har tystnadsplikt enligt arbetsmiljölagen att, när han lämnar tystnadspliktsbelagda uppgifter vidare till ledamot i den lokala arbetstagarorganisationens styrelse, underrätta styrelseledamoten om att det är fråga om uppgifter som omfattas av tystnadsplikt. Detta gäller däremot beträffande skyddsombud som har tystnadsplikt enligt sekretesslagen. Skälen till en

sådan underrättelseskyldighet är givetvis att mottagaren av uppgifterna skall få klart för sig att det är uppgifter som omfattas av sekretess som han får del av. Jag instämmer här i utredningens förslag att också arbetsmiljölagen bör innehålla en bestämmelse om underrättelseskyldighet för skyddsombud och andra som omfattas av tystnadsplikten när tystnadspliktsbelagda uppgifter lämnas vidare. En sådan underrättelseskyldighet bör också på sätt utredningen föreslagit, kombineras med cen regel om tystnadsplikt för den som mottar informationen.

Jag föreslår därför sammanfattningsvis att 7 kap. 13§ andra stycket arbetsmiljölagen ändras i enlighet med vad jag nu har anfört. Därigenom nås full överensstämmelse mellan privat och offentlig sektor i viktiga avseenden.

När det därefter gäller frågan i vilken utsträckning ett skyddsombud i andra fall än det hittills nämnda kan föra information vidare enligt arbetsmiljölagen är detta beroende på vilken innebörd det s.k. obehörighetsrekvisitet har enligt 7 kap. 133 första stycket. I denna fråga har ett par remissinstanser anfört en avvikande uppfattning än den som utredningen gett uttryck för. Jag återkommer senare till denna fråga i samband med behandlingen av utredningens förslag om rätt för skyddsombud att utan hinder av tystnadsplikt kontakta sakkunniga och experter hos centrala arbetstagarorganisationer. |

För enkelhetens skull har i det föregående talats bara om skyddsombud även när det som sägs är tillämpligt också på skyddskommittéledamöter. I arbetsmiljölagen görs emellertid viss skillnad på skyddsombud och skyddskommittéledamöter så till vida att den särskilda bestämmelsen om informationsrätt i 6 kap. 6§ arbetsmiljölagen gäller skyddsombud men "inte skyddskommittéledamöter. Som utredningen påpekar följer emellertid rätt till information beträffande de sistnämnda i stället av bestämmelsen om skyddskommitténs uppgifter i 6 kap. 9 § arbetsmiljölagen. Det är här närmast fråga om den rätt till information som kan följa av själva uppdraget. I övrigt finns närmare regler om information till skyddsombud och skyddskommitté i arbetsmiljöavtal mellan parterna på arbetsmarknaden. |

Den omständigheten att det inte finns någon uttrycklig föreskrift om skyldighet att lämna information till skyddskommittéledamot torde vara anledningen till att det i 14 kap. 7§ första stycket sekretesslagen inte nämns något om information till skyddskommittéledamöter. Enligt denna bestämmelse omfattar informationsrätten endast företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud samt deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Som utredningen också framhållit torde utelämnandet av skyddskommittéledamöter emellertid närmast bero på ett förbiseende av den informationsrätt för dessa som direkt följer av skyddskommitténs i lag fastlagda uppgifter. Som en följd av det nu sagda omfattas skyddskommittéledamöter enligt ordalvdelsen inte heller av paragrafens andra stycke, där möjligheten att föra hemlig information vidare till styrelseledamöter i lokal facklig organisation slås fast. Enligt min mening föreligger det i nu angivna hänseenden inte några sakliga skäl för att göra åtskillnad mellan skyddsombud och deltagare i arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet å ena sidan och skyddskommittéledamöter å den andra eller mellan skyddskommittéledamöter i privat och allmän verksamhet. Den omständigheten att det saknas uttryckliga regler om informationsrätt för skyddskommittéledamöter torde inte innebära några komplikationer i sammanhanget. Det kan påpekas att när bestämmelserna om deltagare i anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet infördes i 14 kap. 7§ sekretesslagen gjordes detta utan att någon åtskillnad gjordes mellan uttryckliga föreskrifter om informationsskyldighet och sådan skyldighet som följer av andra föreskrifter.

Mot denna bakgrund förestår jag att 14 kap. 7 § sekretesslagen ändras så att första och andra styckena omfattar även skyddskommittéledamöter. Detta bör ske genom en uttrycklig föreskrift i första stycket om sådana ledamöter.

3.3¶Rätt för skyddsombud att utan hinder av tystnadsplikt föra information vidare till central facklig organisation

Mitt förslag: I arbetsmiljölagen och sckretesslagen införs en rätt för skyddsombud och andra förtroendemän att utan hinder av tystnadsplikt föra information vidare till sakkunniga i arbetsmiljöfrågor hos centrala arbetstagarorganisationer. Vidare föreslås tystnadsplikt även för mottagare av informationen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: I sak godtar flertalet remissinstanser utredningens förslag. Företagens uppgiftslämnardelegation avstyrker dock förslaget i vad det avser ändringar i arbetsmiljölagen med hänsyn till oklarheten i det s. k. obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen. Några remissinstanser bl.a. svenska arbetsgivareföreningen (SAF), riksåklagaren (RÅ) och riksdagens ombudsmän (JO) godtar inte utredningens tolkning av obehörighetsrekvisitet. Vidare har ett par remissinstanser anfört synpunkter på uttrycket ”sakkunnig i arbetsmiljöfrågor” i den föreslagna lagtexten.

Skälen för mitt förslag: Tidigare har jag föreslagit en uttrycklig regcl i arbetsmiljölagen om rätt för skyddsombud att, i likhet med vad som redan gäller för skyddsombud i det allmännas verksamhet, utan hinder av tyst-

nadsplikt föra information vidare till ledamot i lokal facklig styrelse. När

det därefter gäller i vilken utsträckning ett skyddsombud enligt gällande rätt I andra fall kan föra tystnadspliktsbelagd information vidare föreligger det enligt utredningens uppfattning i allmänhet inte någon reell skillnad mellan sekretesslagen och arbetsmiljölagen. Förutom de fall då generella omständigheter såsom samtycke, författningsenlig uppgiftsskyldighet och nödsituationer tillåter skyddsombudet att röja tystnadspliktsbelagd information hindrar förekommande skaderekvisit i sekretesslagen resp. obehörighetsrekvisitet i arbetsmiljölagen i regel inte ett skyddsombud att vid behov föra vidare sådan information till tillsynsorganen, företagshälsovården och skyddsombudets lokala eller centrala fackliga organisation. Upp-

föras vidare endast med den enskildes samtycke.

Utredningens uppfattning är således att gällande rätt i allmänhet inte kan anses utgöra hinder mot att skyddsombud för itystnadspliktsbelagd information vidare till sin centrala fackliga organisation, vare sig det gäller den offentliga eller den privata sektorn av arbetsmarknaden. Någon generell rätt att föra information vidare till sådan organisation finns emellertid inte enligt gällande bestämmelser utan skyddsombudet måste vid varje tillfälle göra en formell bedömning av behörigheten resp. skaderekvisitet. Enligt utredningen innebär detta säkerligen i många fall att skyddsombud som överväger att lämna information vidare kan känna en osäkerhet huruvida utlämnandet är behörigt eller inte vilket kan få till följd att skyddsombudet avstår från att ta fullt behöriga kontakter med sin centrala fackliga organisation. Enligt utredningens mening skulle en uttrycklig lagregel om rätt för skyddsombud att föra vidare tystnadspliktsbelagd information till central facklig organisation undanröja en sådan osäkerhet och vidare skulle den också ge möjlighet att reglera tystnadsplikten för mottagaren av informationen.

Även om flertalet remissinstanser i sak godtar utredningens förslag har några remissinstanser, bl.a. Företagens uppgiftslämnardelegation, SAF, RÅ och JO, framfört helt eller delvis avvikande synpunkter på tolkningen av innebörden i gällande rätt vad avser obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13 § första stycket arbetsmiljölagen. Enligt dessa remissinstanser föreligger starka skäl för den uppfattning som framförts i ett särskilt yttrande till betänkandet av en sakkunnig och en expert. Enligt denna uppfattning är innebörden av den aktuella bestämmelsens uttryck ”får inte obehörigen röja eller utnyttja” liktydig med ett generellt förbud att föra sekretessbelagd information vidare. Genom särskilda bestämmelser kan dock ett skyddsombud bli behörigt att ”röja eller utnyttja” det som cljest skulle vara sekretessbelagt. Sådana bestämmelser finns i 7 kap. 13 3 andra stycket arbetsmiljölagen genom vilka bestämmelser skyddsombud blivit behöriga i förhållande till Icdamot för lokal facklig organisation. Härutöver finns vissa generellt verkande rättsregler som kan grunda sådan behörighet, nämligen samtycke från den vars intresse skyddas av sekretessen, lagstadgad skyldighet t.ex. vittnesskyldighet samt vissa nödsituationer. De nämnda remissinstanserna framhåller vidare att med utredningens uppfattning kan ett skyddsombud. efter en behörighetsprövning, i princip vända sig till vem som helst utanför kretsen av de i andra stycket upptagna ledamöterna och att dessa övriga då inte blir bundna av någon tystnadsplikt. Detta kan, menar man, inte ha varit lagstiftarnas avsikt med den aktuella tystnadspliktsbestämmelsen.

Mot denna bakgrund, framhåller exempelvis Företagens uppgiftslämnardelegation, borde utredningen inte valt att bibehålla obehörighetsrekvisitet utan istället i författningen uttryckligen och fullständigt angivit till vilka information kan lämnas och vilken typ av uppgifter mottagaren äger rätt.att ta del av.

Jag kan i och för sig dela de synpunkter som framförts nämligen att obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13§ arbetsmiljölagen kan framstå som

2 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 6

något oklart speciellt vid en jämförelse med motsvarande reglering i sekre- Prop. 1989/90: 6 tesslagen och dess olika skaderekvisit. Enligt min mening är det emellertid mycket som talar för den uppfattning om innehållet i gällande rätt som utredningen kommit fram till, nämligen att förekommande skaderekvisit i sekretesslagen respektive obehörighetsrekvisitet i arbetsmiljölagen i normalfallet inte hindrar ett skyddsombud att vid behov föra vidare information till tillsynsorganen, företagshälsovården och skyddsombudets lokala och centrala fackliga organisation. Uppgift om enskilds personliga förhållanden bör däremot i princip endast föras vidare med den enskildes samtycke.

Till stöd för den ovan redovisade tolkningen av obehörighetsrekvisitet kan anföras att före sekretesslagens ikraftträdande den 1 januari 1981 omfattades skyddsombud och skyddskommittéledamöter på arbetsställen i det allmännas verksamhet av tystnadsplikten i 7 kap. 13§ arbetsmiljölagen. I den departementspromemoria (Ds Ju 1977:11) som föregick propositionen med förslaget till ny sekretesslag föreslogs att regleringen av tystnadsplikt i samband med information enligt medbestämmandelagen och arbetsmiljölagen skulle tas in i den nya sckretesslagen och att denna reglering borde utformas med utgångspunkt i att MBL och arbetsmiljölagen också borde gälla i allmän verksamhet. Enligt promemorian måste emellertid regleringen lösas på ett delvis annat sätt inom den offentliga sektorn än inom arbetslivet i övrigt i och med att det inte finns något utrymme för avtal om tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Vissa remissinstanser ifrågasatte detta och ansåg att tystnadspliktsregleringen borde tas upp i annan lag. Departementschefens uppfattning var emellertid att en ny sekretesslag så långt det var möjligt borde reglera alla frågor om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter från myndigheter och alltså även frågor om utlämnande i arbetslivet. Om den nya sekretesslagen skulle innehålla bestämmelser om i vilken utsträckning information skulle kunna lämnas i arbetslivet. var det naturligt att lagen upptog också föreskrifter om tystnadsplikt angående sådan information som behövdes (prop. 1979/80:2 Del A s.339). I enlighet med detta resonemang har sådana föreskrifter tagits upp i 14 kap. 7 och 10 8§ sekretesslagen.

I samband med behandlingen av de följdändringar som med anledning av sckretesslagens tillkomst blev aktuella 1 bland annat arbetsmiljölagen uttalades också (sc prop. 1979/80 s. 45 och 46) att det vid utformningen av tystnadspliktsbestämmelserna var en strävan att ge dem i huvudsak samma innehåll som de bestämmelser som gäller för de offentliga funktionärerna. De aktuella tystnadspliktsbestämmelserna har, fortsatte departementschefen. motsvarigheter i sekretesslagen och det kan då te sig naturligt att vid tolkningen av obehörighetsrekvistet söka viss ledning i bland

annat de skaderekvisit som finns i sekretessbestämmelserna. Även när det

gäller sekretessbestämmelserna för enskilt bedriven hälso- och sjukvård i den s.k. tillsynslagen förekommer ett obehörighetsrekvisit. Enligt 6 § denna lag får nämligen den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inte obehörigen röja vad han i sin verksamhet har erfarit om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. I förarbetena till denna lag uttalades bl.a. att det vid tolkningen av obehörighetsrekvisi-

tet ter sig naturligt att söka viss ledning i det skaderekvisit som finns i sekretesslagens motsvarande bestämmelser. Härigenom borde man, enligt departementschefen, i sak nå en nära överensstämmelse mellan tystnadsplikten för offentliga funktionärer och enskilda.

Som utredningen konstaterat utgör regleringen i sekretesslagen normalt inte hinder mot att ett skyddsombud lämnar sekretessbelagda uppgifter som avser det allmännas ekonomiska intresse samt enskilds personliga förhållanden vidare till tillsynsmyndighet, företagshälsovården samt till företrädare inom lokal och central facklig organisation. Uppgifter om enskilds personliga förhållanden bör dock, enligt utredningen, lämnas vidare endast med den enskildes samtycke. Mot bakgrund av vad som tidigare redovisats föreligger det, enligt min mening. knappast några sakliga skäl för att i den praktiska tillämpningen göra en annan bedömning när det gäller skyddsombuds tystnadsplikt enligt arbetsmiljölagen. När det gäller möjligheterna för ett skyddsombud enligt arbetsmiljölagen att lämna tystnadspliktsbelagd information vidare till annan än tillsynsorganen, företagshälsovården eller lokal eller central facklig organisation är emellertid frågan mer svårbedömd. Avgörande för denna bedömning måste vara vem som avses få del av uppgifterna, vilket syfte uppgiftslämnandet har samt risken för att informationen sprids vidare till skada för den till vilkens förmån tystnadsplikten gäller. Ett utlämnande får självfallet inte ske i andra syften än som ryms inom uppdraget som skyddsombud. När det gäller ett skyddsombud, som fått hemliga uppgifter med stöd av 14 kap. 7 8 första stycket sekretesslagen. är denne hänvisad till att i motsvarande situation göra en prövning utifrån i vissa fall ett rakt och i andra fall ett omvänt skaderekvisit, allt mot bakgrund av offentlighetsprincipen. Inom den privata sektorn gäller inte offentlighetsprincipen. Med hänsyn härtill följer att mycket speciella skäl krävs för att vidarelämnande av hemliga uppgifter skall kunna anses behörigt i andra fall än de nämnda.

Mot denna bakgrund skulle kunna övervägas vilket också utredningen och ett par remissinstanser varit inne på, att helt enkelt slopa obehörighetsrekvisitet i arbetsmiljölagen och istället utforma 7 kap. 13§ första stycket arbetsmiljölagen efter mönster från sckretesslagens system med skaderekvisit. Härigenom skulle också en likformig reglering kunna åstadkommas för såväl den enskilda som den offentliga sektorn. Jag anser dock inte att metoden med skaderekvisit är ändamålsenlig i detta sammanhang. De detaljerade bestämmelserna i sekretesslagen för det allmännas verksamhet svarar mot den grundläggande skyldigheten att hålla uppgifter tillgängliga inom detta område. Utanför det allmännas verksamhet finns ingen motsvarande principiell skyldighet att hålla uppgifter tillgängliga. Metoden med skaderekvisit istället för obehörighetsrekvisit när det gäller tystnadsplikter som riktar sig till enskilda har också tidigare avvisats av regeringen (sc prop. 1979/80:80 s. 45 f. KU 1979/80:45, rskr. 269 och prop. 1980/81:28 s. 22 f. KU 1980/81:10, rskr. 51).

Jag delar alltså utredningens uppfattning att ett skyddsombud, redan enligt gällande rätt såväl inom den privata som offentliga scktorn, i allmänhet kan vända sig till sin centrala fackliga organisation med sekretessbelagd information. På de av utredningen anförda skälen bör dock denna

att sckretess- och tystnadspliktsreglerna i sekretesslagen respektive arbetsmiljölagen bör utformas så att de direkt tillåter ett skyddsombud att föra sekretessbelagd information vidare till central facklig organisation.

Det kan tilläggas att den nu föreslagna regleringen endast tar sikte på vidarelämnande av sådana hemliga uppgifter som ett skyddsombud har fått del av inom ramen för sitt uppdrag och som sker enligt arbetsmiljölagen och sekretessbestämmelserna i sekretesslagen. Förslaget påverkar säledes inte tolkningen eller tillämpningen av andra författningar som har betydelse för anställdas möjligheter att föra tystnadspliktsbelagd information vidare.

Möjligheten för ett skyddsombud att kunna vända sig till en central facklig organisation motiveras inte av att några diskussioner med organisationens styrelse är behövliga. Vad det här gäller är att göra det möjligt för skyddsombudet att främst kunna diskutera tystnadspliktsbelagda förhållanden med de särskilda arbetsmiljöombudsmän eller motsvarande eller med andra experter, såsom läkare och kemister, som kan finnas på central nivå. Som en gemensam beteckning för dem som kan komma i fråga som informationsmottagare förordar utredningen uttrycket ”sakkunnig i arbetsmiljöfrågor”.

Ett par remissinstanser har haft synpunkter på uttrycket ”sakkunnig i arbetsmiljöfrågor”. Enligt JO vidlåds uttrycket av en viss vaghet och endast under förutsättning att organisationerna genomgående utser en sälunda definierad person uppnås härvidlag full klarhet. Enligt TCO bör det ankomma på den centrala organisationen att själv avgöra vilken funktion den eller de skall ha som har rätt att motta informationen.

En generell rätt för ett skyddsombud att föra tystnadspliktsbelagd information vidare till central facklig organisation förutsätter att garantier skapas, så långt det är möjligt. mot att informationen sprids vidare från den centrala fackliga organisationen till skada för den som har förmån av sekretessen. I annat fall riskerar man, vilket också påpekats av juridiska takultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, att få menliga återverkningar på skyddsombudets egna möjligheter att få del av information, eftersom arbetsgivare kan bli mindre benägna att fullgöra sin informationsskyldighet enligt arbetsmiljölagen. Det bör därför framhållas att avsikten med den föreslagna ordningen inte är att ett skyddsombud skall kunna diskutera tystnadspliktsbelagda förhållanden med vem som helst på central nivå som i ett eller annat sammanhang kommit i kontakt med arbetsmiljöfrågor. Som utredningen framhåller skall det vara fråga om en möjlighet för skyddsombud att kunna vända sig till sakkunniga experter och till de särskilda arbetsmiljöombudsmän som kan finnas på central nivå och som har lång erfarenhet av skyddsfrågor och som i allmänhet också har överblick över olika branschers arbetsmiljöproblem. Kretsen av sakkunniga skall således vara ganska begränsad. I och för sig är det naturligtvis inget som hindrar att organisationerna själva definierar den eller de personer som i första hand kan komma ifråga som informationsmottagare. En sädan åtgärd kan exempelvis vara till hjälp för skyddsombudet vid fullgörandet av dennes uppdrag. Enligt min mening vore det emellertid olyckligt

att som krav ställa upp en skyldighet för organisationerna att i förväg Prop. 1989/90: 6 precisera vem eller vilka som skall anses vara ”sakkunniga i arbetsmiljöfrågor” och att på detta sätt begränsa ett skyddsombuds rätt att kontakta sin centrala organisation till just dessa personer.

När det gäller vilka slags uppgifter ett skyddsombud enligt förslaget skall kunna föra vidare till central nivå har JK ifrågasatt om tystnadsplikten enligt arbetsmiljölagen bör inskränkas ytterligare när det gäller förhållanden av betydelse för landets försvar och pekar på att den föreslagna motsvarande inskränkningen av tystnadsplikten i sekretesslagen inte omfattar försvarssekretessen. Den risk för vidarespridning som JK och ctt par ytterligare remissinstanser givit uttryck för bör enligt min mening i hög grad kunna undanröjas genom att, på sätt utredningen förordat. införa en tystnadsplikt även för den som hos central facklig organisation tar emot information från ctt skyddsombud. En förutsättning för att ett skyddsombud skall få informera en sakkunnig på central nivå bör dock vara att han underrättar denne om sekretessen. Underlåter han att göra detta. har han inte iakttagit vad som gäller om hans tystnadsplikt och kan fällas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Jag är däremot inte beredd att, på sätt Företagens uppgiftslämnardelegation föreslagit. införa en generell bestämmelse om överföring av tystnadsplikten utöver de uttryckligen angivna fallen. Som tidigare redovisats ligger i själva obcehörighetsrekvisitet resp. skaderekvisitet att skyddsombudet vid sin prövning vid utlämnande av sekretessbelagda handlingar har att beakta bl. a. risken för att informationen sprids vidare till skada för den till vilkens förmån sekretessen gäller. Föreligger det en sådan risk bör informationen inte lämnas ut.

3.4¶Sanktionssystemet

Min bedömning: Det nuvarande straffansvaret för brott mot tystnadsplikten enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen bör finnas kvar.

Utredningens förslag: Det nuvarande straffansvaret enligt 20 kap. 33

brottsbalken, för den som bryter mot tystnadsplikten enligt 7 kap. 138 arbetsmiljölagen vad avser yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller affärsförhållande ersätts med ett skadeståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen. För uppgifter som gäller enskilds personliga förhållanden eller förhållande av betydelse för landets försvar bibehålls emellertid straffansvaret. Om den som bryter mot tystnadsplikten har utsetts av arbetstagarorganisation enligt 6 kap. 2 eller 8 §. svarar organisationen för skadan. Motsvarande föreslås i fråga om styrelseledamot och sakkunniga hos centrala arbetstagarorganisationer.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som haft synpunkter i frågan har avstyrkt förslaget med motiveringen att lagändringen förefaller omotiverad, ohanterlig och splittrad. Av de remissinstanser som haft invändningar mot eller uttryckligen avstyrkt förslaget kan nämnas JK, RÅ, Datainspektionen, Göta hovrätt, kammarrätten i Sundsvall, ASS, JO,

Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges kemiska industrikontor och Företagens uppgiftslämnardelegation. Sammanfattningsvis har dessa -remissinstanser haft följande invändningar mot förslaget.

Förslaget innebär inte ett enhetligt sanktionssystem vid brott mot tyst-

nadsplikten. I stället skapas en ny skillnad mellan de regelsystem som gäller inom den enskilda resp den offentliga sektorn. Offentliganställda

skyddsombud har kvar sitt straffansvar medan privatanställda omfattas av ett skadeståndsansvar. Vidare medför förslaget att olika sanktioner skulle

gälla inom den enskilda sektorn beroende på vilken typ av intresse sckre-

tessen avser att skydda. Om tystnadsplikten gäller enskilds personliga

förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar skulle fortfarande straffansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken gälla medan överträdelse

av tystnadsplikt till skydd för enskilds ekonomiska förhållanden skulle

sanktioneras enbart genom skadeståndsskyldighet. Även här kan emellertid:en skillnad uppstå beroende på om skyddsombudet utsetts av facklig organisation eller inte.

Ett par remissinstanser, bl.a. JK, RÅ och AD, har pekat på att medbe-

stämmandelagens tystnadspliktsbestämmelser, som tjänat som mönster för det nu föreslagna skadeståndsansvaret, är av annan karaktär och före-

stavat av andra skäl än tystnadsplikten för skyddsombud. Bland annat vilar medbestämmandelagens skadeståndsansvar huvudsakligen på kontraktsrättslig grund medan tystnadsplikten för skyddsombud grundas på uttrycklig bestämmelse i lag. Vidare har flera remissinstanser framhållit att

den omständigheten att straff aldrig utkrävs för brott mot arbetsmiljölagens tystnadspliktsbestämmelser inte innebär att straffansvaret skulle vara

utan betydelse. I Slutligen har JK och 7'CO pekat på att det pågående utredningsarbetet rörande tryckfrihetsförordningens regler rörande s.k. meddelarfrihet och

förslaget om skydd för företagshemligheter kan få betydelse för den nu föreslagna avkriminaliseringen och att man därför tills vidare bör bibehål-

la det nuvarande sanktionssystemet.

Bland de remissinstanser som mer uttryckligen har tillstyrkt eller inte

haft någon erinran mot förslaget om ändrad sanktionsform kan nämnas

Socialstyrelsen, AD och LO.

Skälen för min bedömning:Tystnadsplikten enligt 7 kap. 13§ arbets-

miljölagen omfattar skyddsombud. skyddskommittéledamöter, deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet samt styrelseledamöter

i lokala fackliga organisationer. Tidigare har jag föreslagit en rätt för skyddsombud att föra tystnadspliktsbelagd information vidare till sakkun-

nig i arbetsmiljöfrågor hos central organisation som då också binds av tystnadsplikten. Tystnadsplikten avser dels yrkeshemligheter. arbetsförfaranden och affärsförhållanden dels enskilds personliga förhållande och dels sådant som har betydelse för landets försvar. Överträdelse av bestäm-

melserna medför straffansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Utredningen

har på sätt som redovisats, föreslagit att detta straffansvar i viss utsträck-

ning bör ersättas med ett skadeståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen.

Som framgår har utredningens förslag om ändrad sanktionsform i hu- Prop. 1989/90: 6 vudsak mötts av negativa reaktioner. Även om på sätt utredningen anfört den ifrågavarande straffbestämmelsen aldrig tillämpats och just straffansvaret torde ligga bakom den oro som från skyddsombudshåll yppats över obehörighetsrekvisitets vaghet, delar jag i huvudsak de invändningar som flertalet remissinstanser anfört mot att ersätta det nuvarande personliga straffansvaret med ett skadeståndsansvar för den fackliga organisation som utsett skyddsombudet. Enligt min mening skulle ett genomförande av utredningens förslag innebära att man skapar en ny skillnad mellan de regelsystem som gäller inom den enskilda respektive den offentliga sektorn, vilket i viss mån också skulle komma att strida mot den allmänna strävan att förenhetliga regleringen rörande sekretess i skyddsarbetet. Vidare skulle olika regler komma att gälla beroende på vad slags uppgifter det är fråga om och om skyddsombudet är utsedd av en facklig organisation eller inte. Mot denna bakgrund är jag inte beredd att föreslå någon ändring i det nuvarande sanktionssystemet enligt arbetsmiljölagen.

3.5¶Utbildning och kostnader

Min bedömning: De utbildningsinsatser som behövs för att ge skyddsombud och andra förtroendemän rcella möjligheter att tillämpa bestämmelserna om tystnadsplikt bör kunna tillgodoses inom ramen för den grund- och vidareutbildning av förtroendevald2 som arbetsmiljöfonden redan idag finansicrar.

Utredningens bedömning: Enligt utredningen måste kraftiga utbildningsinsatser göras när det gäller den praktiska tillämpningen av sekretesslagstiftningen i arbetslivet. Enligt utredningen bör hithörande finansieringsfrågor kunna lösas inom ramen för arbetsmiljöfondens bidrag till utbildning och information beträffande arbetarskydd och medbestämmande.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser bl. a. datainspektionen, socialstyrelsen, LO, TCO och Sveriges Kemiska Industrikontor instämmer i behovet av kraftfulla utbildningsinsatser för fackliga förtroendemän. Enligt arbetsmiljöfonden bidrar fonden redan idag ekonomiskt till grund- och vidareutbildning av förtroendevalda i arbetsmiljöfrågor. Arbetsmiljöfonden påpekar vidare att fondens ckonomi är ansträngd och för det fall mer omfattande utbildningsinsatser anses nödvändiga bör organisationerna på arbetsmarknaden överväga om anvisade medel för medbestämmandeutbildning vore en möjlig finansieringskälla.

Skälen för min bedömning: Jag delar utredningens uppfattning att en grundläggande utbildning för fackliga förtroendemän är en viktig fråga när det gäller förtroendemännens reella möjligheter att tillämpa bestämmelserna om tystnadsplikt och sekretess i arbetslivet. Som utredningen framhållit är de nämnda bestämmelserna inte helt lättillgängliga och har uppenbarligen också medfört tillämpningssvårigheter inte bara för fackliga förtroendecmän utan även för de myndigheter som har haft att tillämpa

fonden idag ekonomiskt till grund- och vidareutbildning av förtroendevalda i arbetsmiljöfrågor. Behovet av utbildning borde därför på sätt arbetsmiljöfonden föreslagit kunna tillgodoses genom ett delvis ändrat innehåll i de juridiska kursavsnitten. Det bör ankomma på de organisationer som ansvarar för utveckling av utbildningsmaterial och som anordnar utbildning att svara för de ändringar som kan bedömas nödvändiga i kursinnehållet. Skulle mer omfattande satsningar anses nödvändiga bör detta lösas genom omprioriteringar inom ramen för arbetsmiljöfondens bidrag till utbildning och information beträffande medbestämmande i arbetslivet och arbetslivsfrågor i övrigt.

3.6¶Anställningsskyddslagen (LAS)

Förenklade formföreskritfter

Mitt förslag: En arbetsgivare som ger en arbetstagare ett besked om

att en tidsbegränsad anställning skall upphöra, skall samtidigt med

beskedet varsla den fackliga organisation som arbetstagaren tillhör.

Därmed upphör den nuvarande ordningen som innebär att arbetsgi-

varen två veckor före beskedet skall dels underrätta arbetstagaren,

dels varsla hans fackliga organisation. Arbetstagaren och den lokala

arbetstagarorganisationen skall liksom hittills ha rätt till överlägg-

ning med arbetsgivaren om beskedet. Den ändrade regleringen sam-

las i en ny paragraf i anställningsskyddslagen, 30 a §.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan har majoriteten ställt sig positiv till promemorians förslag. Ett par remissinstanser har ställt sig tveksamma till om förslaget verkligen innebär en förenkling. Flertalet arbetstagarorganisationer har avstyrkt eller ställt sig tveksamma främst av det skälet att förslaget kommer att medföra försämringar i arbetstagarinflytandet.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § andra stycket LAS gäller som huvudregel att en tidsbegränsad anställning upphör utan föregående uppsägning vid anställningstidens utgång eller när arbetet är slutfört, om inte annat har avtalats.

När det gäller vissa tidsbegränsade anställningar av längre varaktighet är det inte ovanligt att dessa förlängs. Därför har det i 15 § första stycket LAS föreskrivits en skyldighet för arbetsgivaren att minst en månad före anställningstidens utgång ge besked till arbetstagaren om denne inte kan påräkna fortsatt anställning när anställningen upphör. En förutsättning för rätt till sådant besked är dock att arbetstagaren, när anställningen upphör, har varit anställd hos arbetsgivaren mer än tolv månader under de senaste två åren. Således gäller en kvalifikationstid för rätt till besked. Om anställningstiden är kortare än en månad, kan huvudreglen i 15 § bli omöjlig att 24

tillämpa. För dessa situationer gäller i stället att beskedet skall lämnas när anställningen börjar.

För säsonganställda arbetstagare gäller enligt 15 § andra stycket LAS att arbetsgivaren minst en månad innan den nya säsongen börjar skall ge arbetstagaren besked att han inte kommer att få fortsatt säsonganställning vid den nya säsongens början. Även här föreskrivs en kvalifikationstid för rätt till besked, nämligen att arbetstagaren, när anställningen upphör, har varit anställd för viss säsong hos arbetsgivaren mer än sex månader under de senaste två åren.

Ett uteblivit besked enligt 15 § är skadeståndssanktionerat och medför inte att anställningen automatiskt förlängs.

Enligt 30§ första stycket LAS skall en arbetsgivare, som vill lämna besked enligt 15 § om att en tidsbegränsad anställning skall upphöra, minst två veckor i förväg underrätta arbetstagaren om detta. Om arbetstagaren är fackligt organiserad, skall arbetsgivaren samtidigt varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör. För det fall anställningstiden är kortare än en månad gäller i stället att underrättelsen och varslet skall lämnas i samband med anställningens början.

Underrättelse och varsel medför enligt 30 § tredje stycket att arbetstagaren och den fackliga organisationen har rätt till överläggning med arbetsgivaren om den åtgärd som underrättelsen och varslet avser. En förutsättning är att överläggning begärs senast en vecka efter det att underrättelsen eller varslet lämnades. I de fall då underrättelse och varsel skall lämnas samtidigt med beskedet. skall dock överläggning begäras omgående. En arbetsgivare är emellertid inte skyldig att avvakta med sitt besked enligt

5§ för att överläggning har begärts. Om det behövs för att uppfylla den i 15 § stipulerade fristen, får arbetsgivaren lämna beskedet, även om överläggningen inte har hunnits med. Hans överläggningsskyldighet kvarstår dock och arbetstagarparten har möjlighet att i efterhand försöka få arbetsgivaren att ändra sitt beslut. Underlåtenhet att lämna underrättelse eller varsel kan medföra skadeståndsskyldighet.

Reglerna om besked enligt 158 samt reglerna i 30 8 såvitt. gäller den lokala arbetstagarorganisationens rättigheter är inte tvingande och kan anpassas genom kollektivavtal.

Dec nu redovisade bestämmelserna har kritiserats från arbetsgivarhåll: de anses för krångliga och svåra att tillämpa praktiskt, särskilt i mindre företag. Invändningar har också rests mot att en arbetsgivare i många fall. måste kommunicera flera gånger med arbetstagaren i samma fråga. Kritik har även riktats mot att tidsfristerna i LAS för att avsluta en längre vikariatanställning inte stämmer överens med de tidsfrister som finns i . flera ledighetslagar, t. cx. föräldraledighetslagen, och som reglerar när en arbetsgivare är skyldig att återta en arbetstagare som vill avbryta sin ledighet och återinträda i tjänst. Som påpekas i promemorian är ledighetslagarnas frister i flera fall så korta att arbetsgivaren saknar praktisk möjlighet att gentemot vikarien iaktta fristerna i 15 och 30 §§ LAS. En konsekvens av detta blir att en arbetsgivare, för att undgå skadeståndsskyldighet. under en övergångstid kan tvingas att sysselsätta och betala lön till såväl vikarien som den ordinarie arbetstagaren.

Enligt promemorian finns det fog för den kritik som har riktats mot lagens formalieregler i dessa avseenden. I promemorian föreslås därför att varselskyldigheten och därmed arbetstagarsidans överläggningsrätt knyts direkt till arbetsgivarens besked om att anställningen inte kommer att fortsätta. Härigenom uppnås den förenklingen att en arbetsgivare som ger en arbetstagare ett besked enligt 15 § enbart behöver tänka på att samtidigt med beskedet lämna varsel till den fackliga organisation som arbetstagaren tillhör. Samtidigt krymper den sammanlagda minsta avvecklingstiden från drygt sex veckor (en månad + två veckor) till en månad och därmed nås bättre överensstämmelse med åtminstone en del av fristerna i vissa ledighetslagar. Regleringen bryts enligt förslaget ut ur 30 § och samlas i en ny bestämmelse, 30 a 8.

I samband med remissförfarandet har från fackligt håll framförts synpunkten att den föreslagna ordningen medför försämringar i arbetstagarinflytandet. främst att fackets rätt till inflytande uppkommer först efter den tidpunkt då arbetsgivaren redan har bestämt sig.

Mot detta vill jag anföra följande. Det är riktigt att med den föreslagna ändringen eventuella överläggningar kommer att äga rum efter att beskedet lämnats. Detta inträffar dock redan enligt nuvarande 30 § andra stycket vid avslutandet av de tidsbegränsade anställningar som är kortare än en månad. En arbetsgivare är heller inte skyldig att enligt nuvarande ordning avvakta med sitt besked till dess överläggningarna har avslutats. Hans överläggningsskyldighet kvarstår dock även sedan besked lämnats: I motsats till vad som gäller vid en överläggning som påkallas med anledning av uppsägning eller avskedande från en tillsvidareanställning föreligger egentligen inte några frågor att diskutera som kan bli föremål för rättslig prövning vid en överläggning som påkallas med anledning av att en tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta. Arbetstagarsidans överläggningsrätt har här i stället till huvudsakligt syfte att få klarhet i arbetsgivarens skäl till åtgärden och att försöka förmå denne att ändra sin ståndpunkt och låta arbetstagaren stanna kvar. Om emellertid arbetsgivaren, efter att ha iakttagit de formella reglerna, vidhåller sin uppfattning, saknas det rättsliga medel att genomdriva något annat. Givetvis bör dock, som också arbetsdomstolen framhållit i sitt remissyttrande, den föreslagna ordningen inte tillåtas medföra att överläggningarna i här aktuella fall betraktas som en formalitet.

I detta sammanhang vill jag ta upp en annan fråga som väckts av Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Enligt TCO föreligger risk för rättsförluster för arbetstagare som anställts för viss tid i strid mot lagen. En arbetsgivare kan i en situation där såväl överläggningar som tvisteförhandlingar äger rum efter beskedets lämnande, tänkas göra preskriptionsinvändning enligt 40 § LAS under åberopande av att en genomförd överläggning i själva verket var en tvisteförhandling, menar TCO. Enligt min mening är de farhågor som förts fram av TCO överdrivna. För det första kan ju frågan om en tidsbegränsad anställnings tillåtlighet prövas när som helst under anställningens gång och även viss tid efteråt och detsamma gäller tvist om vilken anställningsform som ursprungligen avtalats. Vidare tar en tvisteförhandling om en felaktigt tidsbegränsad anställning sikte på 26

helt andra frågor än vad överläggningsinstitutet syftar till. Det torde därför endast undantagsvis behöva uppkomma tvister av det slag TCO pekat på. För att undanröja eventuella oklarheter kan det emellertid vara av värde att en facklig organisation genom förhandlingsframställan eller på annat sätt göra klart för arbetsgivaren vad slags förhandling man önskar påkalla och vilka frågor man önskar diskutera.

Ett par remissinstanser har också framhållit de försämringar i arbetstagarinflytandet som följer med att den sammanlagda minsta avvecklingstiden krymper med förslaget från drygt sex veckor till en månad. I likhet med vad som anförts i promemorian anser jag dock att en månad är en tillräcklig tid för att både hinna genomföra eventuella överläggningar och uppfylla kravet på att avveckla anställningsförhållandet under socialt acceptabla former. Genom en avvecklingstid på en månad uppnår man också den tidigare nämnda samordningen med vissa ledighetslagars varseltider om återinträde. Denna samordningsmöjlighet är enligt min mening så väsentlig och riskerna med de förkortade varseltiderna så pass begränsade att promemorians förslag bör genomföras. Som föreslagits i promemorian bör den nya regleringen om besked vid tidsbegränsad anställning ges i en särskild bestämmelse.

4¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160).

2, lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100),

3. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,

4, lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen (1987: 1262).

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

5¶Specialmotivering

5.1¶Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

7 kap.

138 Ändringarna i paragrafen hänför sig till paragrafens andra och tredje stycke.

I andra stycket första meningen har införts en generell rätt för skyddsombud och andra förtroendemän, som utsetts av sådan lokal arbetstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren, att föra tystnadspliktsbelagd information vidare till ledamot i organisationens styrelse eller till sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör. Den uttryckliga rätten att föra information vidare till central facklig

organisation är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Bestämmelsen innebär således att ett skyddsombud får föra sådan information vidare utan hinder av den i första stycket upptagna tystnadsplikten. Uppgifter om enskilds personliga förhållanden bör dock 1 normalfallet föras vidare endast med den enskildes samtycke.

Vidare har vissa redaktionella ändringar vidtagits. Bestämmelsen som mer utförligt har behandlats i avsnitt 3.2 och 3.3. har utformats efter mönster från motsvarande tystnadspliktsbestämmelser i medbestämmandelagen och sekretesslagen. I avsnitt 3.3 har också behandlats innebörden av obehörighetsrekvisitet i paragrafens första stycke samt uttrycket ”sakkunnig i arbetsmiljöfrågor.”

En förutsättning för att information skall få lämnas vidare är, enligt andra stycket andra meningen, att skyddsombudet underrättar styrelseledamoten eller den sakkunnige om tystnadsplikten. Detta är en nyhet i förhållande till gällande rätt. I sådant fall gäller tystnadsplikten enligt andra stycket tredje meningen också för styrelseledamoten eller den sakkunnige. :

I tredje stycket har utan någon ändring i sak hänvisningen från arbetsmiljölagen till sekretesslagen avsevärt förenklats.

5.2¶Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

14 kap.

7§8

I första stycket har begränsningar i sekretessen föreslagits även i förhållande till skyddskommittéledamöter. Den föreslagna ändringen innebär att den i första stycket angivna personkretsen utvidgas så att också ledamot i skyddskommitté har, utan hinder av sekretess, rätt till sådan information som behövs för hans uppdrag.

Som redogjorts för under avsnitt 3.2 torde utelämnandet av skyddskommittéledamot i bestämmelsens nuvarande utformning närmast bero på ctt förbiseende av den rätt till information som redan i dag får anses följa av. skyddskommitténs i lag fastlagda uppgifter. För att undanröja eventuella oklarheter har en uttrycklig rätt till sådan information införts.

I andra stycket har av redaktionella skäl utmönstrats de bestämmelser som tar sikte på rätten för skyddsombud och liknande att föra vidare sekretessbelagd information. Dessa bestämmelser har istället förts över till ett nytt tredje stycke. ;

I tredje stycket som delvis motsvarar nuvarande andra stycket, har förutom vissa redaktionella ändringar införts en generell rätt för skyddsombud, skyddskommittéledamot samt deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet:att utan hinder av sekretess föra information vidare till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorganisation. Bestämmelsen har utformats efter motsvarande föreslagna reglering i 7 kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen. Rätten att föra informa-. tion vidare till en arbetsmiljösakkunnig har mer utförligt kommenterats : 28 :

resp. avsnitt 3.2 och 3.3.

108 I paragrafens tredje stycke har företagits en redaktionell: ändring med anledning av införandet av ett nytt tredje stycke i 7 &.

5.3¶Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

28 I paragrafens andra stycke har företagits redaktionella ändringar med anledning av införandet av en ny paragraf, 30 a §.

308 Paragrafen är i sak oförändrad vad avser arbetstagarinflytandet vid uppsägningar och avskedanden. Av redaktionella skäl har emellertid ur paragrafen utmönstrats de bestämmelser som tar sikte på tidsbegränsade anställningar. De nya bestämmelserna när det gäller tidsbegränsade anställningar har i stället samlats i en ny paragraf 30 a &.

30a8 I baragrafen, som är ny, regleras arbetstagarinflytandet i samband med att vissa tidsbegränsade anställningar avslutas. I syfte att åstadkomma ctt enklare förfarande i dessa fall har i paragrafen gjorts vissa förändringar i förhållande till gällande rätt. Jag har tidigare (i avsnitt 3.2) närmare redogjort för gällande rätt och bakgrunden till de vidtagna förändringarna.

I första stycket föreskrivs att en arbetsgivare som till en arbetstagare ger ett besked enligt 15 § om att en tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta samtidigt skall varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör. Den nuvarande skyldigheten för en arbetsgivare att i princip minst två veckor före beskedet dels underrätta den berörde arbetstagaren, dels varsla arbetstagarens lokala fackliga organisation försvinner därmed. Bestämmelsen innebär alltså att tidpunkten när en arbetsgivare skall fullgöra sin varselskyldighet fortsättningsvis alltid sammanfaller med tidpunkten för beskedets lämnande oavsett anställningstidens längd.

I andra stycket föreskrivs att arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör har rätt till överläggning om beskedet. Regeln innebär inte någon ändring i förhållande till gällande rätt vad gäller överläggningarnas form och innehåll. Regeln får dock till konsekvens att själva överläggningen alltid kommer att äga rum efter beskedets lämnande 1 motsats till vad som gäller idag där överläggning i princip skall ske viss tid dessförinnan. Detta innebär emellertid inte att en arbetsgivare kan ta lättare på sin överläggningsskyldighet. Även fortsättningsvis skall gälla att

det i arbetsgivarens överläggningsskyldighet ligger att arbetsgivaren möter upp på ett sådant sätt att överläggningen blir meningsfull.

När det slutligen gäller föreskriften i nuvarande 30 § tredje stycket att överläggning i hithörande fall skall begäras inom viss minsta tid har någon sådan föreskrift inte ansetts nödvändig. Arbetstagarsidan får här anses ha ett eget intresse av att överläggningar påkallas och genomförs så snart som möjligt.

5.4¶Förslag till lag om ändring i arbetsrättsliga

beredskapslagen (1987:1262)

Som en konsekvens av att en ny paragraf, 30 a §, har införts i anställningsskyddslagen har en följdändring vidtagits i p. 3 i bilagan till arbetsrättsliga beredskapslagen.

6 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

I. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977: 1160),

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100),

3. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,

4. lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen (1987: 1262).

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1989-06-15

Cr Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander. regeringsrådet Ulla Weadell, justiticrådet Staffan Magnusson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 maj 1989 har rege- "ringen på hemställan av statsrådet Ingela Thalén beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till Jag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160), m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans Blyme.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen

Genom de föreslagna ändringarna i 7 kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen införs en uttrycklig rätt för skyddsombud och andra förtroendemän att utan hinder av tystnadsplikten i första stycket föra information vidare till ledamöter i lokala fackliga styrelser och till vissa sakkunniga i arbetsmiljöfrågor. De föreslagna ändringarna innebär också att den som lämnar sckretessbelagda uppgifter vidare till en styrelseledamot eller sakkunnig skall vara skyldig att underrätta denne om tystnadsplikten. I sådant fall, sägs det i den föreslagna lagtexten, gäller tystnadsplikten också för styrelseledamoten eller den sakkunnige.

Enligt vad som framhålls i specialmotiveringen är såväl den uttryckliga rätten att föra information vidare som skyldigheten att lämna underrättelse om tystnadsplikten sakliga nyheter i förhållande till gällande rätt. Lagrådet vill påpeka att den föreslagna lagtexten innebär ytterligare en saklig nyhet. Till skillnad mot vad som gäller i dag enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen blir den som tar emot sekretcessbelagd information skyldig att iaktta tystnadsplikt endast om han har fått underrättelse om tystnadsplikten av den som har lämnat informationen.

Att tystnadsplikten blir begränsad på det sätt som nu har angetts överensstämmer i och för sig med vad som i motsvarande fall gäller på den offentliga sektorn enligt 14 kap. 7 § sekretesslagen. Eftersom frågan inte är närmare behandlad i motiven, kan det emellertid ifrågasättas om den angivna begränsningen av tystnadsplikten är avsedd. Lagrådet anser att frågan bör tas upp vid lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Det föreslagna tredje stycket i 14 kap. 7 § sekretesslagen bör enligt lagrådets mening omformuleras något. så att man bl. a. knyter an till uppbyggnaden av 7 kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen. Lagrådet förordar att stycket får följande lydelse:

”En företrädare för en arbetstagarorganisation får utan hinder av förbudet lämna uppgiften vidare till en ledamot i organisationens styrelse. Har ett 31

skyddsombud, en skyddskommittéledamot eller en deltagare i särskilt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet utsetts av sådan lokal arbetstagarorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§ arbetsmiljölagen (1977:1160), får ombudet, ledamoten eller deltagaren utan hinder av förbudet lämna uppgiften vidare till en ledamot i organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör. Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren underrättar mottagaren om förbudet. I sådant fall gäller förbudet också för denne.”

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar övriga lagförslag utan erinran.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 augusti 1989

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt. Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist. G. Andersson, Lönnqvist. Thalén, Engström, Freivalds. Wallström, Lööw

Föredragande: statsrådet Thalén

Proposition med förslag till ändringar i arbetsmiljölagen (1977:1160), sekretesslagen (1980: 100) och lagen (1982:80) om anställningsskydd m. m.

I Anmälan om lagrådsyttrande

Föredragaren anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 11 maj 1989) över förslag till

1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977: 1160)

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

3. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

4. lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262) Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. .

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit de remitterade lagförslagen. Lagrådet har i anslutning till ändringen i 7 kap. 13 § andra stycket arbetsmiljölagen påpekat att den föreslagna lagtexten innebär ytterligare en saklig nyhet i förhållande till gällande rätt, utöver vad som framhålls i specialmotiveringen. Enligt lagrådet blir den som tar emot sekretessbelagd information, till skillnad mot vad som gäller idag enligt 7 kap. 133 arbetsmiljölagen. skyldig att iaktta tystnadsplikt endast om han fått underrättelse om tystnadsplikten av den som lämnat informationen. Eftersom frågan inte är närmare behandlad i motiven kan det enligt lagrådet ifrågasättas om den angivna begränsningen av tystnadsplikten är avsedd. Vidare har lagrådet, i förenklande syfte, förordat en ny lydelse av det föreslagna tredje stycket i 14 kap. 7 § sckretesslagen.

Som lagrådet har påpekat innebär den föreslagna lydelsen av 7 kap. 138 andra stycket arbetsmiljölagen en nyhet i förhållande till gällande rätt, så till vida att informationsmottagaren blir bunden av tystnadsplikt endast om han fått underrättelse om tystnadsplikten av den som lämnat informationen. Även om frågan inte är närmare behandlad i motiven till lagrådsremissen är syftet med den föreslagna lagändringen att nå full överensstämmelse mellan privat och offentlig sektor i viktiga hänseenden (lagrådsremissen sid 15). Den nu angivna begränsningen av tystnadsplikten överensstämmer således med vad som i motsvarande fall gäller på den offentliga sektorn enligt 14 kap. 7 § sekretesslagen.

3 Riksdugen 1989/90. I saml. Nr 6

Jag har ingen erinran mot den omformulering av 14 kap. 7§ tredje stycket sekretesslagen som lagrådet har föreslagit. Jag har i denna fråga samrått med chefen för justitiedepartementet. Härutöver bör några ändringar av redaktionell art göras i 7 kap. 133 andra och tredje styckena arbetsmiljölagen samt i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i lagen om anställningsskydd.

2 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Utredningens sammanfattning av betänkandet

Bilaga I

SOU (1987:66)

Inledning

Frågan hur olika tystnadspliktsbestämmelser inverkar på möjligheterna till en effektiv verksamhet på arbetsmiljöområdet har länge debatterats. Det har gällt en rad olika frågeställningar. bl.a. har framförts att de bestämmelser om tystnadsplikt som gäller för skyddsombud och skyddskommittéledamöter är svårtolkade och svårtillämpade. En framträdande fråga har också varit centrala fackliga organisationers möjligheter att få tillgång till arbetsmiljöinformation. Synpunkter från arbetsmarknadsparterna i den förda debatten avspeglas i kap. 8 i betänkandet. Utredningen gör i betänkandet en genomgång av dessa och andra sekretessfrågor på arbetsmiljöområdet.

Informationsrätt, offentlighet och sekretess

Som en bakgrund till utredningens övervägande redogörs i kap. 4 för bestämmelser om skyldigheter för arbetsgivare m.fl. att lämna arbetsmiljöinformation. Allmänna regler om offentlighet och sekretess redovisas 1 kap. 5. I anslutning härtill belyser utredningen i kap. 6 vad som allmänt får anses gälla i fråga om sekretess i arbetsgivar-arbetstagarförhållanden.

Särskilda frågor om sekretess inom företagshälsovården tas upp och klarläggs i kap. 7. Utredningen föreslår i detta sammanhang att den 1987 tillsatta utredningen om översyn av bestämmelserna om tillsyn över hälsooch sjukvårdspersonalen, m. m., får i uppdrag att komplettera lagstiftningen på viss punkt.

Kartläggning av svårtillfredsställda fackliga

informationsbehov

Utredningens huvuduppgift har varit att kartlägga vilka svårigheter på grund av gällande sekretessregler som föreligger för fackliga organisationier att hos myndigheter tillgodose sitt behov av information om arbetsmiljön.

Utredningen har gjort kartläggningar i första hand i form av intervjuer med företrädare för ett stort antal fackliga centralorganisationer och även med företrädare för näringslivet. Till stor del har intervjuerna kommit att röra behovet av information om kemiska produkter. Dessutom har bl. a. tagits upp behovet av information i anpassningsverksamhet.

Intervjuerna redovisas i bilaga 2 och 3. Sammanfattningar finns i avsnitt 21 bilaga 2 och avsnitt 2 i bilaga 3.

Centrala fackliga organisationer och sekretessen

Utredningen har mot bakgrund av resultatet av kartläggningarna övervägt behovet av att ge de centrala fackliga organisationerna en särställning när det gäller möjligheterna att få del av arbetsmiljöinformation. 35

tessreglering påverkar de fackliga organisationernas möjligheter att infor- Bilaga I mera sig. Utredningen har därvid bl.a. konstaterat att organisationerna numera främst efterfrågar s.k. utvärderad information, som sällan är scekretessbelagd. Vidare har under de senaste åren företagshälsovården byggts ut och en rad partssammansatta arbetsmiljöorgan vuxit fram, vilket inneburit ökade möjligheter för de fackliga organisationerna att få önskad information.

Utredningen har funnit att det informationsbehov som kommit fram kan tillgodoses inom ramen för de möjligheter till utlämnande som sckretesslagen inncehäller. Någon särställning för fackliga organisationer föreslås därför inte.

Utredningens övervägande i denna del återfinns i kap. 10.

Tystnadsplikten för skyddsombud och skyddskommittéledamöter samt deltagare i

arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet enligt 6 kap. 9 § arbetsmiljölagen

I fråga om tystnadsplikt för skyddsombud etc. gäller sekretesslagen i allmän verksamhet och 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen i enskild verksamhet.

Utredningen har övervägt hur gällande bestämmelser om tystnadsplikt bör tolkas. Någon reell skillnad mellan sekretesslagen och arbetsmiljölagen när det gäller skyddsombuds tystnadsplikt föreligger enligt utredningens uppfattning i allmänhet inte. Förutom de fall då generella omständigheter såsom samtycke, författningsenlig uppgiftsskyldighet och nödsituationer tillåter skyddsombudet att röja tystnadsbelagd information hindrar sålunda förekommande skaderckvisit i sekretesslagen resp. obehörighetsrekvisitet i arbetsmiljölagen inte ett skyddsombud att vid behov föra vidare sådan information till tillsynsorgan, företagshälsovården och skyddsombudets lokala eller centrala fackliga organisation. Uppgifter om enskilds personliga förhållanden bör dock i princip föras vidare endast med den enskildes samtycke.

Inom den ram som finns för utredningen att gå in i de befintliga regelsystemen föreslår utredningen vissa lagändringar i syfte att förenkla tillämpningen för skyddsombud etc. Utredningen föreslår sålunda bestämmelser om rätt för dessa förtroendemän att utan hinder av tystnadsplikt kontakta sakkunniga och experter hos centrala arbetstagarorganisationer. I detta sammanhang föreslås tystnadsplikt även för mottagare av informationen. Vidare föreslås uttryckliga bestämmelser i arbetsmiljölagen om rätt för skyddsombuden etc. att föra hemlig information vidare till ledamöter i lokala fackliga styrelser. Vad särskilt gäller skyddskommittéledamöter föreslås i sekretesslagen bestämmelser som slår fast begränsningar i sekretessen även i förhållande till sådana ledamöter. Utredningen föreslår dessutom redaktionella ändringar i sekretesslagen och arbetsmiljölagen för att åstadkomma större enhetlighet i utformningen av tystnadspliktsbestämmelserna.

Skyddsombuds ctc. tystnadsplikt behandlas i kap. 9. Särskilda frågor om 36

samhet behandlas i kap. I 1. Bilaga I

Utredningens tolkning av gällande rätt när det gäller arbetsmiljölagens tystnadspliktsbestämmelser har föranlett ett särskilt yttrande av en sakkunnig och en expert.

Offentlighet i arbetsmiljöärenden

I utredningens uppdrag har också ingått att belysa möjligheterna att på ett mera generellt sätt beakta vikten av offentlighet i arbetsmiljöärenden. Utredningens övervägande på denna punkt mynnar i vissa rekommendationer angående behandlingen hos myndigheterna av ärenden om utlämnande av uppgifter.

Hithörande frågor behandlas i kap. 12.

Sanktioner vid överträdelse av regler om tystnadsplikt

Tystnadsplikten enligt arbetsmiljölagen omfattar skyddsombud, skyddskommittéledamöter, deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet samt styrelseledamöter i lokala fackliga organisationer. Tystnadsplikten avser dels yrkeshemligheter, arbetsförfaranden och affärsförhållanden, dels enskilds personliga förhållanden och dels sådant som har betydelse för landets förvar. Överträdelse av bestämmelserna medför straffansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Utredningen föreslår att detta straffansvar ersätts med skadeståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen. Den föreslagna ändringen gäller yrkeshemligheter och liknande men ej övriga områden. Motsvarande föreslås i fråga om sakkunniga och experter hos centrala arbetstagarorganisationcer.

Påföljdsfrågor behandlas i kap. 13.

Utredningens förslag om ändrat sanktionssystem har föranlett ett särskilt yttrande av en sakkunnig och en expert.

Utbildningsaspekter

Utredningen har försökt ge besked om hur bestämmelserna om tystnadsplikt för skyddsombud etc. skall tolkas i olika typfall. Dessutom föreslås, som också har nämnts i det föregående, vissa lagändringar i syfte att förenkla tillämpningen för förtroendemännen. Ett kvarstående intryck är emellertid trots detta att sekretesslagstiftningens komplexitet på arbetsmiljöområdet fortfarande kommer att innebära mycket stora tillämpningssvårigheter inom såväl offentlig som privat sektor. Utredningen framhåller att kraftiga utbildningsinsatser därför måste göras när det gäller den praktiska tillämpningen av sekretesslagstiftningen i arbetslivet.

Utbildningsfrågor behandlas i kap. 14. 37

Kostnader Prop. 1989/90: 6

Bilaga I Genomförandet av utredningens förslag torde inte behöva medföra några kostnader. Finansieringsfrågor avseende utbildningsinsatserna bör enligt utredningens mening kunna lösas inom ramen för arbetsmiljöfondens bidrag till utbildning och information beträffande arbetarskydd och medbestämmande.

Prop. 1989/90: 6

Sammanställning av remissyttranden över

Bilaga 2

betänkandet (SOU 1987:66) Arbetsmiljö och sekretess

Inkomna yttranden

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ), datainspektionen (DI), Göta hovrätt, kammarrätten i Sundsvall, överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för civil beredskap, socialstyrelsen, statens giftinformationscentral, statens arbetsgivarverk (SAV), juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, arbetsdomstolen (AD), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). arbetarskyddsstyrelsen (ASS), arbetsmiljöinstitutet, statskontoret, riksrevisionsverket (RR V), statistiska centralbyrån (SCB). kemikalieinspektionen, tillsynsutredningen (5 1987:03), riksdagens ombudsmän (JO), arbetsmiljöfonden, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Arbetsgivareföreningen (SFO). Småföretagens riksorganisation (SH1IO). Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Industriförbundet, Sveriges Kemiska Industrikontor, Grossistförbundet. Företagens uppgiftslämnardelegation, Föreningen Teknisk Företagshälsovård, Handikappförbundets centralkommitté och yrkesmedicinska kliniken vid regionssjukhuset i Örebro. Dessutom har RÅ bifogat yttranden från åklagarmyndigheten i Göteborgs åklardistrikt samt regionåklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt samt regionåklagarmyndigheterna i stockholm, Härnösand och Linköping. Slutligen har Riksförbundet mot Astma-Allergi inkommit med ett särskilt yttrande.

Remissinstansernas inställning

I Allmänt

Betänkandet har i stort fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att några mer ingående ingrepp i de nuvarande sckretessbestämmelserna inte kan anses motiverade med hänsyn till fackliga organisationers möjligheter att få tillgång till information om arbetsmiljön. Övervägande flertalet remissinstanser har också tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om rätt för skyddsombud m. fl. att utan hinder av tystnadsplikt föra sekretessbelagd information vidare till sakkunniga och andra experter i arbetsmiljöfrågor hos centrala fackliga organisationier samt förslaget om tystnadsplikt även för mottagare av sådan information. Ett par remissinstanser har dock haft synpunkter på utredningens tolkning av det s.k. ”obehörighetsbegreppet” i 7 kap. 13§ första stycket arbetsmiljölagen. Remissinstanserna har också genomgående tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om ett förtydligande i arbetsmiljölagen om en uttrycklig rätt för skyddsombud och liknande att föra sekretessbelagd information vidare till ledamöter i lokala fackliga organisationér. 39

Förslaget om att ersätta det nuvarande straffansvaret enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för den som bryter mot vissa tystnadspliktsbelagda uppgifter Bilaga 2 enligt 7 kap. 13§ arbetsmiljölagen med skadeståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen har emellertid genomgående mötts av negativa reaktioner. Flertalet av de remissinstanser som haft synpunkter i frågan har funnit den föreslagna regleringen omotiverad, ohanterlig och splittrad.

När det slutligen gäller utbildningsaspekterna har ett par remissinstanser pekat på de svårigheter som idag föreligger för myndigheter och andra att tillämpa sekretesslagstiftningen på arbetsmiljöområdet och delar utredningens uppfattning att kraftiga utbildningsinsatser måste göras när det gäller den praktiska tillämpningen av sekretesslagstiftningen i arbetslivet.

2 Behovet av att ge centrala fackliga organisationer en särställning när det gäller tillgång till arbetsmiljöinformation De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan delar utredningens uppfattning att det informationsbehov som kommit fram kan tillgodoses inom ramen för de möjligheter till utlämnande som sekretesslagen innehåller och att det därför inte finns något behov av att ge de centrala fackliga organisationerna en särställning, när det gäller möjligheterna att få del av arbetsmiljöinformation. Ett par remissinstanser har dock haft avvikande uppfattning eller uttryckt en viss tveksamhet.

När det gäller i innebörden av begreppet ”uppgifter som behövs för forskningsändamål” i 9 kap. 4 § sekretesslagen är daiainspektionen tveksam till den vidare tolkning av begreppet som utredningen kommit fram till. Enligt datainspektionen bör begreppet begränsas till att avse endast vetenskaplig forskning. Enligt datainspektionen är det vidare anmärkningsvärt att utredningen inte med ett ord berört datalagens regler i sitt betänkande celler hur oorganiserade arbetstagare påverkas i sammanhanget.

Juridiska tfakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser att möjligheterna för centrala organisationer att få bättre tillgång till sekretesskyddade uppgifter om kemiska produkter bör övervägas ytterligare.

Enligt LO finns det skäl att ifrågasätta om en myndighet med tillräcklig tyngd kan infordra alla uppgifter som kan vara av betydelse för hälsa och miljö från ett företag. Enligt LO är det även fortfarande oklart i vilken utsträckning ett skyddsombud har möjlighet att få information om innehållet i en kemisk produkt exempelvis från produktregistret. I fråga om sekretess vid upphandlingsverksamhet och anbudsförfarande anser LO att utredningen inte tillräckligt klarlagt villkoren och möjligheterna för information till dem som är fackligt arbetsmiljöansvariga. LO pekar även på vissa problem angående den s.k. läkarsekretessen inom anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten och hemställer att dessa frågor beaktas ytterligare i samband med att ställningstagande görs till rehabiliteringsberedningens betänkande som framläggs inom kort.

Slutligen understryker LO vikten av att det starka skyddet för företagssckretess inte får försvåra de intensifierade miljöinsatser som måste komma till stånd såväl inom arbetsmiljön som den yttre miljön. LO utgår ifrån 40

att ansvariga departement i samarbete med berörda myndigheter kontinuerligt bevakar lagstiftningens konsekvenser för miljöarbetet. LO förutsät- Bilaga 2 ter även att en kommande eventuell översyn av miljölagstiftningen måste beakta sckretessfrågornas betydelse.

Arbetsgivarföreningen SFO anser att det är av största vikt att företagshäl-

sovården kan bistå företagen i arbetsmiljöarbetet. För att företagshälsovår-

den skall kunna fungera effektivt och verkningsfullt måste företagen kunna

lämna känslig information till dess företrädare utan att det finns risk för att informationen sprids vidare. | Vid många företag i Sverige sker arbetet med arbetsmiljöförbättringar och framför allt anpassning och rehabilitering i nära samarbete med företagshälsovården. Trots detta omfattas inte företagshälsovårdens represen-

tanter av den sekretess som andra deltagare 1 denna typ av verksamhet är skyldiga att ta hänsyn tll. För företagshälsovårdens personal skall enbart tillsynslagen tillämpas vilket innebär att sekretess enbart gäller för information som rör den enskildes personliga förhållanden. Detta problem har inte uppmärksammats av utredningen.

Vi menar att frågan bäst löses genom att den personal inom företagshäl-

sovården som får tillgång till information som rör yrkeshemligheter m. m.

enskilds personliga förhållande och förhållande av betydelse för landets försvar också omfattas av samma sekretessbestämmelser som gäller för skyddsombud och skyddskommittéledamöter enligt arbetsmiljölagen.

3 Förslaget att ge ett uppdrag till utredningen (S 1987:03) om översyn av bestämmelserna om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen, m. m. (tillsynsutredningen) att komplettera lagstiftningen på viss punkt

Enligt tillsvnsutredningen ligger redan i utredningens uppdrag att överväga

hur begreppet hälso- och sjukvårdspersonal bör avgränsas. Enligt tillsyns-

utredningen krävs det därför inte något särskilt uppdrag till utredningen

att komplettera lagstiftningen, när det gäller frågan om vilka personalkate-

gorier vid företagsvårdsenheter som omfattas av bestämmelserna i lagen

(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.

4 Tystnadsplikten för skyddsombud och skyddskommittéledamöter samt deltagare i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet

De flesta remissinstanser har i allt väsentligt tillstyrkt de föreslagna lagändringarna. Ett par remissinstanser har emellertid haft synpunkter som

helt eller delvis avviker från utredningens lagförslag.

JK har anfört att från de synpunkter har att beakta föreligger det inte något hinder mot införandet av den föreslagna uttryckliga rätten för skyddsombud m. fl. att föra sckretessbelagd information vidare till lokal eller central facklig organisation och att denna rätt knyts till en tystnadsplikt för den som mottar informationen. JK vill dock i sammanhanget peka på en tveksamhet, som i och för sig ligger redan i den gällande

ordningen, men som vtterligare understryks i den föreslagna ordningen.

nämligen att det inte går att fastställa vem eller vilka som behörigen har 41

tillgång till sekretessbelagd information. Härför krävs att det införs en upplysningsplikt för den som för informationen vidare. En sådan upplys- Bilaga 2 ningsplikt skulle dock vara förenad med åtskilliga nackdelar, och sannolikt får man i detta sammanhang acceptera en inskränkning i arbetsgivarens kontroll över utlämnandet av hemliga uppgifter hos såväl det allmänna som hos enskilda arbetstagare.

JK har vidare från allmän synpunkt ifrågasatt om tystnadsplikten enligt arbetsmiljölagen bör inskränkas ytterligare när det gäller förhållanden av betydelse för landets försvar och pekar på att den föreslagna motsvarande inskränkningen av tystnadsplikten i sckretesslagen (14 kap. 78) inte omfattar försvarssekretessen.

Enligt datainspektionen är utredningens förslag om skyddsombuds etc. rätt att utan hinder av tystnadsplikt föra information vidare och för sig otillfredsställande med hänsyn till den utvidgning av mottagarkretsen som äger rum för ifrågavarande information utan att en obehörighets- eller skadeprövning görs. Enligt utredningen är emellertid rådande rättsläge och praxis sådan att sekretessbelagd information idag rent faktiskt förs vidare till den krets som utredningens förslag omfattar. Mot bakgrund därav men med hänsyn kanske främst till att en regel om tystnadsplikt införs tillstyrker DI utredningens förslag om ändringar i arbetsmiljölagen och sekretesslagen såvitt nu är i fråga.

DI anser således att det är viktigt att en uttrycklig lagregel om rätt för skyddsombud att föra vidare tystnadspliktsbelagd information kombineras med en regel om tystnadsplikt för informationsmottagaren. En sådan bestämmelse om tystnadsplikt stärker i förhållande till vad som gäller idag skyddet för den enskilde arbetstagaren.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet menar att utredningen mer ingående borde ha behandlat risken för menliga återverkningar på skyddsombudets egna möjligheter att få del av information. eftersom arbetsgivare kan förväntas bli mindre benägna att fullgöra sin informationsskyldighet enligt arbetsmiljölagen. En sådan risk torde inte kunna uteslutas, även om lagregeln kombineras med en regel om tystnadsplikt för informationsmottagaren. Intresset av att ett skyddsombud inte avstår från att ta fullt behöriga kontakter med central facklig organisation borde enligt fakultetsstyrelsen ha vinklats tydligare i förhållande till risken för minskat informationsutbyte samt eventuell skada för den som har förmån av sekretessen. :

Ett par remissinstanser har haft synpunkter på uttrycket ”sakkunnig i arbetsmiljöfrågor” i den föreslagna lagtexten. Enligt JO vidlåds uttrycket av en viss vaghet och endast under förutsättning att organisationerna genomgående utser en sålunda definierad person uppnås härvidlag full klarhet. Liknande synpunkter har också framförts av TCO och regionåklagarmyndigheten i Stockholm.

Industriförbundet, Sveriges Grossistförbund och Företagens uppgiftslämnardelegation har avstyrkt utredningens förslag till ändring av 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen. Enligt delegationen kvarstår svårigheten att tillämpa stadgandet med hänsyn till det s. k. obehörighetsrekvisitet. En utvidgning av den personkrets till vilken en förtroendeman skall äga rätt att vidarebe-

fordra företagshemliga uppgifter kräver klara och entydliga regler. Med hänsyn till uppgifternas karaktär får det inte vara några tillämpningspro- Bilaga 2 blem. Delegationen anför vidare:

Den som utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté eller den som har deltagit i viss arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället får inte enligt 7 kap. 13§ första stycket arbetsmiljölagen obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget erfarit om yrkeshemlighet. arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Enligt utredningen föreligger i allmänhet inte någon reell skillnad mellan sekretesslagen (1980:100) och arbetsmiljölagen när det gäller skyddsombuds tystnadsplikt. Förutom de fall då generella omständigheter såsom samtycke, författningsenlig uppgiftsskyldighet och nödsituationer tillåter skyddsombudet att röja tystnadsbelagda uppgifter innebär enligt utredningen det s.k. obehörighetsrekvisitet att ett skyddsombud vid behov bl. a. kan föra vidare information till tillsynsorgan, företagshälsovården och skyddsombudets lokala eller centrala fackliga organisation. Utredningen föreslår dock vissa lagändringar i syfte att förenkla tillämpningen för skyddsombud m. fl. sålunda föreslås bl. a. bestämmelser om rätt för dessa förtroendemän att utan hinder av tystnadsplikt kontakta sakkunniga och experter hos centrala arbetstagarorganisationer och om tystnadsplikt för dessa mottagare av information. Förslag lämnas även om cen uttrycklig regel beträffande rätt för förtroendemännen att föra hemlig information vidare till ledamöter i lokala fackliga styrelser.

Effekten av de regler utredningen föreslagit — även om i vissa delar fråga enbart är om förtydliganden — fär till följd att företagshemliga uppgifter sprids i flera led. Effekten härav är att den ursprungligen gällande sekretessen tunnas ut trots att mottagaren ålagts samma tystnadsplikt. Det är nämligen cen naturlig del i mänskligt beteende att i andra hand given information inte äger samma värde och därmed samma skydd som information direkt från källan. Risken för obehörig spridning ökar markant. Av dessa skäl bör alltid tillgången till skyddsvärda uppgifter hos företagen begränsas till den personkrets som har ctt befogat intresse av uppgifterna för att kunna fullgöra sina åliggande. Inskränkningar i sekretessen måste ibland också vidkännas på grund av offentligrättsliga intressen. Av vikt för företagen är då att de uppgifter de lämnar inte används för annat ändamäl än de ursprungligen avsedda och att regler finns som garanterar att myndigheternas personal hanterar uppgifterna med den försiktighet som sker inom företagen. För detta erfordras klara och entydiga regler.

Skyddsombud m. fl. intar en slags mellanställning hos företagen. De har genom särskild lagstiftning givits en slags offentligrättslig ställning. Detta innebär nödvändigtvis inte ett motsatsförhållande till företaget. Det innebär dock att kommunikation mellan skyddsombudet och utomstående utan företagets vetskap i vissa fall ligger i uppdragets fullgörande. Mot denna bakgrund gör sig från företagens och uppgiftslämnarnas synpunkt samma intresse av enkla och klara regler gällande i den lagstiftning som reglerar förhållandena inom den privata sektorn som den som är önskvärd inom den offentliga.

Med hänsyn till det nu anförda är det inte acceptabelt att utredningen, Prop. 1989/90: 6 som haft ambitionen att undanröja tolkningssvårigheterna av 7 kap. 13§ Bilaga 2 arbetsmiljölagen, valt att bibehålla obehörighetsrekvisitet. Enligt utredningens egen uppfattning kan ju redan genom detta rekvisit visst utlämnande av uppgifter ske på sätt nu uttryckligen anges i författningsförslaget. Det hade därför varit naturligt att utredningen fullföljt sin tanke och helt slopat obehörighetsrekvisitet samt i författningen uttryckligen och fullständigt angivit till vilka information kan lämnas och vilken typ av uppgifter mottagaren äger rätt att ta del av. Såsom förslaget nu är utformat finns inga begränsningar i vilka typer av uppgifter av uppgifter som ombudet m. fl. äger föra vidare enligt stadgandets andra stycke. De uppgifter ett skyddsombud har tillgång till avser huvudsakligen sådana som enskildas förhållanden. Men rätten att ta del av uppgifter berör även yrkeshemligheter och affärsförhållanden. Förslaget medför dessutom att överföring av tystnadsplikten inte sker i andra fall av behörigt utlämnande av information än de uttryckligen angivna fallen.

Mot bakgrund av vad nu sagts avstyrker delegationen utredningens förslag. Delegationen förordar således i stället att stadgandet ändras till en regel om absolut tystnadsplikt för förtroendemännen och att denna regel kombineras med cen fullständig uppräkning av till vilka vissa angivna typer av uppgifter får lämnas vidare. En generell bestämmelse om överföring av tystnadsplikten måste härutöver finnas.

Delegationen vill även fästa uppmärksamheten på att en samordning mellan tystnadsplikten enligt förevarande lagstiftning och en kommande lag om företagshemligheter kan bli nödvändig. Detta gäller framför allt om det övervägs en meddelarfrihet även inom den privata sektorn. Frågan om styrkan i tystnadsplikten kommer då i en annan belysning och nya överväganden måste ske, t. ex. om inte meddelarfriheten skall inskränkas i dessa fall.

5 Det s. k. obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen Några remissinstanser kan inte godta utredningens tolkning av det s.k. obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13§ arbetsmiljölagen och ansluter sig i denna del till vad som anförts i ett särskilt yttrande till betänkandet av en sakkunnig och cen expert.

RÅA påpekar att tolkningen av begreppet har betydelse för omfattningen av det straffrättsliga ansvaret. RÅ ansluter sig i huvudsak till vad som i denna fräga framförs i ett särskilt yttrande till betänkandet av en sakkunnig och en expert. Det är sålunda RÅ:s uppfattning att undantag från tystnadsplikten måste grundas på objektivt konstaterbara omständigheter såsom bestämmelser i lag eller avtal eller när en nödsituation förelegat.

Enligt JO är obehörighetsrekvisitet i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen vagt. vilket kan leda till gränsdragningssvårigheter i den praktiska tillämpningen. Vagheten framstår som markant vid en jämförelse med sekretesslagens olika skaderekvisit. Av detta skäl och med tanke på önskvärdheten av en så långt möjligt likformig reglering inom den enskilda och den offentliga sektorn vore det tilltalande att ersätta obehörighetsrekvisitet i arbetsmiljö- 44

kandet (s. 96). Som utredningsmannen framhäller kan en sådan lösning Bilaga 2 dock vara vansklig med hänsyn till skillnaderna mellan enskild och offentlig sektor beträffande skyldigheten att hålla uppgifter tillgängliga.

Vad gäller tolkningen av obehörighetsrekvisitet anser JO starka skäl föreligga för den uppfattning som framförs i det särskilda yttrandet av Peter Ander och Louise Schöld (s. 165—166). Principiellt bör alltså skyddsombud m. fl. anses förhindrade att röja sckretessbelagd information av det slag som berörs i 7 kap. 13 § första stycket arbetsmiljölagen, om inte ombudet är ”behörigt” att föra information vidare till följd av bestämmelserna i paragrafens andra stycke, av samtycke från den vars intresse skyddas av tystnadsplikten, av lagsstadgad skyldighet eller av det förhållandet att en nödsituation är för handen. Av det sagda följer att JO har vissa invändningar mot en del av de resonemang som förs i betänkandet (s. 90—91) om obehörighetsrekvitetets tolkning.

Enligt SAF kan den av utredaren företrädda tolkningen av gällande rätt beträffande tystnadspliktsbestämmelserna i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen inte accepteras. SAF vill med kraft understryka vad som anförts rörande denna fråga i det särskilda yttrandet och åberopar yttrandet som sitt eget.

Sveriges Kemiska Industrikontor förklarar att man cj kan acceptera utredningens tolkning av behörighetsbegreppet och instämmer här i det särskilda yttrande som ingivits av ledamoten Peter Ander och experten Louise Schöld. Behörigheten att föra sekretessbelagd information vidare till annan än lokal facklig styrelseledamot (gällande rätt) och sakkunnig central facklig företrädare, som då binds av tystnadsplikten, (förslaget) kan inte godtas. Anledningen härtill är hänsyn till skaderisken för det enskilda företaget och det förhållandet att den fackliga företrädaren- /skyddsombudet alltid har möjlighet att initiera utredning av arbetsmiljöproblem hos företagshälsovård, yrkesinspektion eller annan tillsynsmyndighet utan att röja sekretessbelagd information. Dessa har nämligen själva möjlighet att inhämta denna information.

Här vill Kemikontoret påpeka att viss oklarhet torde föreligga beträffande tystnadsplikten för företagshälsovårdens tekniska del när det gäller företagshemligheter.

6 Förslaget om ett ändrat sanktionssystem Flertalet av de remissinstanser som haft synpunkter i frågan har avstyrkt förslaget med motiveringen att lagändringen förefaller omotiverad, ohanterlig och splittrad.

Av de remissinstanser som haft invändningar mot eller uttryckligen avstyrkt förslaget kan nämnas JK, RÅ, Datainspektionen, Göta hovrätt,

kammarrätten i Sundsvall, ASS. JO, Svenska kommunförbundet, Lands-

tingslörbundet, SAF, SFO, SHIO, TCO, Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges Kemiska Industrikontor och Företagens uppgiftslämnardelegation. Dessa remissinstanser har haft följande invändningar mot förslaget.

JK Utredningen har föreslagit en ny ordning när det gäller brott mot tyst- Bilaga 2 nadsplikt av privatanställda skyddsombud m. fl.

Genom den föreslagna ändringen uppstår på detta område en skillnad mellan det privata och den offentliga sektorn som enligt min mening är olycklig och inte förefaller motiverad av andra starka skäl. Jag är för min del inte heller i övrigt övertygad om det lämpliga i en övergång enligt utredningens förslag från ett straffrättsligt till ett skadeståndsrättsligt sanktionssystem. Motiven för det system som gäller enligt medbestämmandelagen för utkrävandet av ansvar vid överträdelse av tystnadsplikt har enligt min mening inte full giltighet i den nu aktuella situationen. Sådana överträdelser enligt arbetsmiljölagen av skyddsombud m. fl. torde typiskt sett vara av sådan allvarlig art att ett personligt straffansvar är påkallat. Ändringen avstyrks.

När det gäller sanktioner mot tystnadsplikt enligt såväl arbetsmiljölagen som enligt sekretesslagen bör också pekas på den inskränkning i denna tystnadsplikt som generellt kan anses gälla till följd av reglerna i tryckfrihetsförordningen om s.k. meddelarfrihet när det gäller utlämnande av uppgifter för spridning i massmedier. De uppgifter som kommer i fråga i detta sammanhang torde med stöd av dessa regler straffritt kunna utlämnas för publicering.

De nyss nämnda reglerna om meddelarfrihet bör beaktas vid en ifrågasatt Övergång från ett straffrättsligt sanktionssystem till ett skadeståndsrättsligt system utanför det offentliga området. Frågan huruvida reglerna om meddelarfrihet hindrar inte bara utdömande av straff vid brott mot tystnadsplikt utan också utdömande av skadestånd vid överträdelse av tvstnadsplikt är inte alldeles klar (se SOU 1983:70 s. 159 ff prop. 1986/87:151 s. 118). Ytterligare belysning av frågan kan komma att lämnas i det fortsatta utredningsarbetet rörande meddelarskyddet utanför den offentliga sektorn som riksdagen nyligen har beslutat om (KU 1987/88:36 s. 39).

Enligt min mening bör en lagändring i den riktning utredningen har förordat i allt fall inte komma till stånd utan klargörande av ändringens eventuella inverkan på meddelarskyddet och meddelarfriheten. Bidrag ull den nu diskuterade frågan kan också komma att lämnas vid den slutliga prövningen av prop. 1987/88:155 om skydd för företagshemligheter som f.n. är föremål för riksdagens prövning (se mot. 1987/88:L 11 och L 14).

RÅ

Förslaget att avkriminalisera överträdelser av arbetsmiljölagens tystnadspliktsbestämmelser avstyrks. Enligt min mening bör samma straffrättsliga ordning gälla för skyddsombuds befattning med hemliga uppgifter. oavsett om detta sker inom privat eller offentlig sektor. Tystnadsplikten för skyddsombud grundas på uttrycklig bestämmelse i lag, till skillnad från medbestämmandelagens tystnadspliktsregler som grundas på avtal mellan parterna. De uppgifter som ett skyddsombud får del av torde vidare vara 46

av annan karaktär och utlämnandet är förestavat av andra skäl än den Prop. 1989/90: 6 information som lämnas i medbestämmandefrågor. Beträffande skade- Bilaga 2 ståndsansvaret kan en skillnad uppstå beroende på om skyddsombud utsetts av facklig organisation eller inte. Detta är enligt min mening inte godtagbart.

Den omständigheten att straff aldrig utkrävts för brott mot arbetsmiljölagens tystnadsdpliktsbestämmelser kan inte tas till intäkt för att kriminaliseringen skulle vara utan betydelse. På sekretessområdet torde straffansvaret ha en icke oväsentlig förebyggande effekt. I andra sammanhang finns vidare en strävan att likställa anställda i privat och offentlig tjänst. Det framlagda förslaget utgör ett avsteg från denna strävan.

Datainspektionen DI finner att det från integritetssynpunkt inte finns anledning att motsätta sig förslaget men tillstyrker det ändå inte eftersom det leder till ett omotiverat differentierat sanktionssystem. Det kan inte vara rimligt att ha olika regler för skyddsombud i offentlig tjänst och skyddsombud i privat tjänst.

Göta hovrätt Enligt gällande bestämmelser straffas den som inom den enskilda sektorn bryter mot reglerna om tystnadsplikt i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Samma straffbestämmelse gäller enligt sekretesslagen i den offentliga sektorn för brott mot tystnadsplikten. Utredningen föreslår att delvis ändrade sanktioner införs för brott mot tystnadsplikt enligt 7 kap. 133 arbetsmiljölagen. Förslaget innebär att skyddsombud eller skyddskommittéledamot i offentlig tjänst som bryter mot tystnadsplikten även fortsättningsvis straffas enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Enligt samma bestämmelser straffas skyddsombud eller skyddskommittéledamot i enskild tjänst som bryter mot tystnadsplikten vad avser enskilds personliga förhållande och förhållande av betydelse för landets försvar. Bryter skyddsombud eller skyddskommittéledamot i enskild tjänst mot tystnadsplikt vad avser yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller affärshemlighet skall. om en kollektivavtalsbärande facklig organisation utsett ombudet eller ledamoten, organisationen svara för skadan. I annat fall skall ett personligt skadeståndsansvar gälla.

Den av utredningen föreslagna regleringen är ohanterlig och splittrad. De olägenheter som kan finnas i nuvarande ordning har enligt hovrättens mening inte sådan styrka att de motiverar utredningens förslag i denna del.

Kammarrätten i Sundsvall Kammarrätten anser att förslaget beträffande sanktionssystem vid överträdelse av regler om tystnadsplikt i fråga om privat anställda (8 kap. 38 arbetsmiljölagen) kan ifrågasättas. Enligt kammarrättens mening har utredningcen inte anfört tillräckliga skäl för att frångå det nu gällande sank- 47

tionssystemet. Från lagteknisk synpunkt har kammarrätten inte någon Prop. 1989/90: 6 invändning mot utformningen av förslaget till nva regler i 8 kap. 3§ Bilaga 2 arbetsmiljölagen i fråga om sanktioner vid brott mot tystnadsplikten enligt 7 kap. 13§ 1 lagen. Kammarrätten ansluter sig emellertid till den kritik mot den föreslagna förändringen i sanktionssystemet som framförts i ett till betänkandet fogat särskilt yttrande av den sakkunnige Peter Ander och experten Louise Schöld. Kammarrätten anser alltså att utredningen inte påvisat behov av en ändring som den föreslagna och som innebär att olika sanktioner skall gälla beroende på om fråga är om brott mot tystnadsplikt i offentlig respektive privat anställning.

ASS Styrelsen avstyrker förslaget till ändring av sanktionssystemet.

De föreslagna ändringarna skulle inte medföra något enhetligt system. Samma sanktioner bör gälla samtliga överträdelser av tystnadsplikten. Risken är dessutom att skyddsverksamheten på små arbetsställen där skyddsombuden utses direkt av personalen försämras om skyddsombuden riskerar att utsättas för skadeståndssanktioner.

JO Förslaget till ändring av reglerna om sanktion vid överträdelse i vissa fall av tystnadsplikt enligt arbetsmiljölagen (8 kap. 33) avstyrkes. Även i denna fråga delar jag i princip den uppfattning som framföres i det särskilda yttrandet av Peter Ander och Louise Schöld.

Förslaget att brott mot tystnadsplikt avseende yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller affärsförhållande skall sanktioneras genom skadeståndsskyldighet — i normalfallet för den organisation som utsett skyddsombudet/skyddskommittéledamoten — i stället för att föranleda straffansvar jämlikt 20 kap. 3 § brotttsbalken motiveras främst av en önskan att närma sanktionssystemet till vad som enligt 56 § medbestämmandelagen gäller för andra fackliga förtrocndemän. Jag anser dock, att denna fördel väger lätt i jämförelse med de nackdelar som den föreslagna förändringen skulle medföra. Förslaget innebär, att man skapar en ny skillnad mellan de regelsystem som gäller inom den enskilda respektive den offentliga scktorn. Härvidlag går utredningen emot sin allmänna strävan att så långt möjligt förenhetliga regleringen rörande sekretess i skyddsarbetet. Vidare medför förslaget, att olika sanktioner skulle gälla vid skyddsombuds överträdelse av regel om tystnadsplikt inom den enskilda sektorn. beroende på vilken typ av intresse sekretessen avser alt skydda. Om tystnadsplikten gäller enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för rikets försvar, skulle fortfarande straffansvar enligt 20 kap. 3 § BrB gälla, medan överträdelse av tystnadsplikt till skydd för enskilds ekonomiska förhållande skulle sanktionernas enbart genom skadeståndsskyldighet, vilken i flertalet fall ej skulle drabba skyddsombudet utan organisationen. Det torde inte sällan vara av vital betydelse för arbetsgivaren, att sekretessbelagd information om hans ekonomiska förhållanden cj obehörigen 48

sprids. Enligt min uppfattning saknas bärkraftiga skäl att i sanktionshänseende särbehandla denna typ av överträdelse av tystnadsplikt. Härtill kom- Bilaga 2 mer att skyddsombudet traditionellt har en mycket självständig ställning i förhållande till den fackliga organisation som utsett vederbörande, samt att skyddsombud har cen mer vidsträckt rätt till information än fackliga förtroendemän i allmänhet. Dessa omständigheter talar för ett bibehållande av det personliga ansvaret för skyddsombuden inom såväl den enskilda som den offentliga sektorn. Vidare må noteras att skyddsombudens oro över straffansvar i kombination med obchörighetsrekvisitets vaghet (jfr betänkandet s. 156) torde reduceras, om obehörighetsrekvisitet tolkas på det strikta sätt som jag tidigare förordat. Avslutningsvis vill jag tillfoga, att den omständigheten, att 8 kap. 3 § arbetsmiljölagen hittills ej tillämpats, i sig inte utgör något vägande skäl för att ändra bestämmelsen. Med samma argument kunde man i så fall hävda, att straffansvaret borde tas bort även vad gäller brott mot tystnadsplikt till skydd för enskilds personliga intresse eller för rikets försvar. Det är naturligtvis inget eftersträvansvärt, att en straffbestämmelse skall komma till användning på det sätt att den ofta leder till åtal och fällande dom. Om den visar sig ha sådant preventiv effekt, att den inte behöver tillämpas, är detta tvärtom ytterst tillfredsställande.

Svenska kommunförbundet Styrelsen delar inte utredningens uppfattning om behovet av förändring av det nuvarande sanktionssystemet för de fackliga förtroendemän som bryter mot seckretessbestämmelserna. Även om arbetsmiljölagens straffbestämmelser vid överträdelse av tystnadsplikt knappast har tillämpats, föreligger inte anledning att efter mönster från medbestämmandelagen införa skadeståndsskyldighet vid brott mot tystnadsplikt. Rent principiellt har ett skadestånd en helt annan rättslig dignitet än ett straffansvar och bör därför inte förekomma som sanktionsmedel vid brott mot tystnadsplikt. Det får även anses stridande mot svensk rättstradition att för ett och samma brott tillämpa olika sanktionssystem beroende på om brottet har begåtts av en facklig förtroendeman eller inte. På det kommunala området skulle dessutom förslaget leda till svårigheter i den praktiska tillämpningen, eftersom olika sanktionssystem skulle bli tillämpliga beroende på om den kommunala verksamheten bedrivs i kommunal regi av en kommunal nämnd eller i form av ctt särskilt rättssubjekt såsom bolag, stiftelse eller dylikt. Styrelsen avstyrker därför utredningens förslag och anser att det nuvarande sanktionssystemet bör bibehållas oförändrat.

Landstingslörbundet Styrelsen delar inte utredningens uppfattning om behovet av förändring av det nuvarande sanktionssystemet för de fackliga förtroendemän som bryter mot sckretessbestämmelserna. Även om arbetsmiljölagens strallbestämmelser vid överträde av tystnadsplikt knappast har tillämpats, föreligger inte anledning att efter mönster från medbestämmandelagen ersätta

4 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 6

det personliga straffansvaret med ett skadeståndsrättsligt ansvar för den fackliga organisationen vid brott mot tystnadsplikt. Det är enligt styrelsens Bilaga 2 uppfattning olämpligt att för brott mot tystnadsplikt tillämpa olika sanktionssystem beroende på om brottet har begåtts av en facklig förtroendeman eller annan. På det landstingskommunala området skulle dessutom förslaget leda till svårigheter i den praktiska tillämpningen, eftersom olika sanktionssystem skulle bli tillämpliga beroende på om verksamheten bedrivs i kommunal regi av en landstingskommunal nämnd eller av ett särskilt rättsobjekt såsom bolag, stiftelse eller dylikt. Styrelsen avstyrker därför utredningens förslag och anser att det nuvarande sanktionssystemet bör bibehållas oförändrat.

SAF Enligt SAF är utredningens förslag till ett ändrat sanktionssystem vid brott mot tystnadsplikt oacceptabelt.

SAF vill med kraft understryka vad som anförts i denna fråga i det särskilda vttrandet och åberopar yttrandet som sitt eget.

AArbetsgivareföreningen SFO Vi anser inte, till skillnad från utredningen, att det personliga straffansvaret enligt brottsbalken 20:3 skall tas bort från arbetsmiljölagen vad avser brott mot sekretessen för yrkeshemligheter m.m. Detta främst av två anledningar.

För det första menar vi att det torde stå klart att lydnaden av en lagregel är beroende av att någon form av sanktion drabbar den som bryter mot regeln. I utredningens förslag till nya lagregler föreslås att sanktionen inte skall drabba den som begår brottet utan dennes organisation. Ur preventiv synpunkt och med hänsyn till att avsevärd skada vid lagöverträdelse kan vållas anser vi det väsentligt att den som begått ett brott själv får bära straffet.

För det andra anser vi att den skillnad i ansvar mellan anställda i offentlig respektive privat verksamhet som blir resultatet av utredningens förslag är omotiverad och dessutom olycklig. Att personer med samma uppgifter skall bedömas efter olika ansvarsbestämmelser beroende på var de arbetar är inte en lösning som är eftersträvansvärd.

Vi förordar därför bibehållande av dagens regler med straffansvar för brott mot sekretess både för anställda i offentlig och privat verksamhet och lika regler för förtroendevalda och andra skyddskommittéledamöter.

Vi har ingenting cmot att man utöver det personliga straffansvar också skulle kunna ha ett straffansvar för organisationer som oriktigt hanterat sekret information som lämnats till organisationien på ett riktigt sätt.

SIIO Överträdelser av arbetsmiljölagens bestämmelser om tystnadsplikt medför 1 dag straffansvar för ”brott mot tystnadsplikt” enligt 20 kap. 3 & BrB. 50

Utredningen föreslår att detta straffansvar skall ersättas med ett skade- Prop. 1989/90: 6 ståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen (MBL). Förändring- Bilaga 2 en avser den del av tystnadsplikten som avser yrkeshemligheter och liknande.

Organisationen anser att utredningens förslag 1 denna del är dåligt underbyggt. Utredningen påpekar att det nuvarande sanktionssystemet aldrig har tillämpats, men detta är enligt organisationens mening inte något bärande argument för en förändring. Sävitt framgår av utredningens direktiv ligger det inte heller inom ramen för utredningens uppdrag att föreslå nya sanktionsregler.

För närvarande svarar skyddsombud under straffansvar för sin tystnadsplikt. oavsett om de är verksamma i offentlig eller privat tjänst. Utredningens förslag har den konsekvensen att brott mot tystnadsplikten får olika konsekvenser beroende på om skyddsombudet är verksam i offentlig eller privat tjänst. De offentligt anställda kommer, till skillnad från de privat anställda. att ha kvar sitt personliga straffansvar. Denna olikhet uppkommer vid brott mot sekretessen som gäller yrkeshemligheter m.m... men inte om sekretessen gäller enskildas personliga förhållanden eller förhallanden av betydelse för rikets försvar.

Vidare blir det personliga ansvaret olika om skyddsombudet i privat tjänst är utsedd av en facklig organisation eller inte. Är skyddsombudet inte utsett av en facklig organisation blir ett eventucllt skadestånd personligt. I annat fall kommer skadeståndet att bäras av den fackliga organisationen. .

Småföretagens Riksorganisation avstyrker bestämt att ett brott mot tystnadsplikten skall kunna få så olika konsekvenser beroende på om skyddsombudet är utsedd av en facklig organisation eller inte eller om verksamheten är i privat eller offentlig regi. Det torde inte uppfattas som rättvist att samma gärning skall kunna få så olika personliga konsekvenser i de olika fallen.

Småförcetagens Riksorganisation avstyrker därför förslagen om ändrade sanktionsregler.

TCO Utredningen föreslår vissa ändringar i sanktionssystemet vid brott mot tystnadspliktsbestämmelserna. Enligt förslaget skall brott mot tystnadsplikt vad avser yrkeshemlighet. arbetsförfarande eller affärsförhållande sanktioneras med skadestånd och inte som nu genom straffansvar. Om den som bryter mot tystnadsplikten har blivit utsedd av arbetstagarorganisation skall organisationen svara för skada.

Vid brott mot tystnadsplikten vad avser enskilds personliga förhållanden eller förhållande av betydelse för landets försvar bibehålls emellertid straffansvaret enligt brottsbalken. Som påpekas i utredningen kan detta straffansvar i kombination med regleringen i skadeståndslagen också leda till ett personligt skadeståndsansvar. Den föreslagna ändringen tar sikte endast på privat anställda. För offentligt anställda föreslås att den nuvarande straffrättsliga regicringen bibehålls. 51

Ett syfte med förslaget har varit att till viss del samordna sanktionssyste- Prop. 1989/90: 6 met med medbestämmandelagens reglering angående brott mot där regle- Bilaga 2 rad tystnadsplikt. Från de fackliga organisationernas sida finns det naturligtvis ett intresse av att de fackliga funktionärerna inte onödigtvis ges ett alltför tungt ansvar. Utredningens strävan att anpassa sanktionssystemet till annan lagstiftning rörande förhållandena i arbetslivet är vällovlig. Frägan är emellertid om inte sanktionsbestämmelserna i arbetsmiljölagen vid brott mot tystnadsplikt behöver bli föremål för ytterligare överväganden.

Tystnadsplikten enligt medbestämmandelagen är till sin art skild från tystnadsplikten enligt arbetsmiljölagen. nämligen därigenom att tystnadsplikten enligt medbestämmandelagen inträder i och med cn förhandling i vilken organisationen är part, under det att tystnadsdplikt enligt arbetsmiljölagen åvilar det enskilda skyddsombudet redan genom bestämmelser i lag. Så länge denna skillnad i konstruktion kvarstår. kan det vara motiverat att sanktionssystemet är olika i de båda lagarna.

Andra frågor som skulle behöva penetreras ytterligare är bl. a. om det är lämpligt att låta brott begångna av privatanställda respektive offentliganställda sanktioncras enligt olika regler. Under senare åren har ju strävan på det arbetsrättsliga området varit att så långt som möjligt ha likartade regler för både offentlig- och privatsidan. En annan fråga som bör ställas är om det är bra att dela upp den typ av information som skall straffsanktioneras respektive skadeståndssaktioneras på det sätt som utredningen har föreslagit. Man kan också fråga sig om det är sakligt motiverat att organisationen skall svara för tystnadspliktsbrott som någon begår uppsåtligen.

Endast på kollektivavtalsbundna arbetsplatser är det enligt lag den fackliga organisationen som skall utse skyddsombud. På övriga arbetsplatser utses skyddsombuden av de anställda, även om dessa är organiserade. ! praktiken går det emellertid till så att organisationen utser skyddsombuden även på dessa arbetsplatser. Man kan fråga sig om det är rättvist att låta det privatanställda skyddsombudet som utsetts av en facklig organisation enligt arbetsmiljölagens bestämmelser vara befriad från personligt skadeståndsansvar. medan övriga skyddsombud får bära ett personligt ansvar. Eller är det meningen att fackliga organisationer som saknar kollektivavtal också skall vara ansvariga för sina skyddsombud? I det senare fallet bör väl lagens bestämmelser ändras så att fackliga organisationer har rätt att utse skyddsombud vare sig det finns kollektivavtal eller inte på arbetsplatsen.

Enligt TCO:s mening bör möjligheten att skapa ett enhetligt skadeståndsrättsligt sanktionssystem för privat och offentligt anställda övervägas. Lämpligheten av att låta det straffrättsliga ansvaret vara beroende av vem som är arbetsgivare bör då också ytterligare penetreras. TCO finner således övervägande skäl tala för att man tillsvidare bibehåller det nuvarande enhetliga systemet med straffansvar 1 avvaktan på att frågan har blivit ytterligare utredd.

Regeringen föreslår 1 sin proposition om skydd för företagshemligheter (prop. 1987/88:155) bl. a. en övergång från straffansvar till skadeståndsansvar. Propositionen har bordlagts. Även mot denna bakgrund anser TCO

att det finns skäl att göra en samlad översyn av sekretessfrågorna inom Prop. 1989/90: 6 arbetslivet och att det i avvaktan på en sådan översyn inte finns tillräckligt Bilaga 2 starka skäl för att göra en delförändring i arbetsmiljölagstiftningen.

Ett viktigt led i det samhälleliga miljöskyddsarbetet är att företagens brott mot exempelvis miljöskyddslagstiftningen upptäcks och beivras. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att skyddsombud och andra som får kännedom om felaktig miljöhantering inom företaget fritt skall kunna påtala detta även för myndighet eller annat behörigt organ. TCO föreslår därför avslutningsvis att en förtydligande regel av denna innebörd tas in i 7 kap. 13 3 arbetsmiljölagen respektive 14 kap. 7 § sckretesslagen.

Centralorganisationen SACO/SR Enligt 20 kap. 3 § brottsbalken medför brott mot tystnadsplikten i dag straffansvar för skyddsombud. Utredningen föreslår att straffansvaret utgår och ersätts med ett skadeståndsansvar efter mönster i medbestämmandelagen.

På denna punkt vill SACO/SR framföra en avvikande mening. Centralorganisationen menar att anledning saknas att lämna nuvarande straftsanktion till förmån för skadeståndsregler, ibland med facklig organisation som betalningsansvarig. Sekretessbrott i andra fall är så gott som undantagslöst straffsanktionerade och saknar särskild skadeståndsreglering.

En utredning kring eventuella sekretessbrott torde också komma att i hög grad handla om storleken av den uppkomna skadan. SACO/SR ser ingen anledning att övergå till ett avvikande och krångligare sanktionssystem.

Sveriges Kemiska Industrikontor Kemikontoret kan inte godta förslaget att straffansvaret riktat mot en enskild person vid överträdelse av tystnadspliktslagstiftning skall tas bort och ersättas med ersättningsskyldighet för en central arbetstagarorganisation. Speciellt då denna förändring endast skulle gälla skyddsombud inom enskilda sektorn och endast beträffande frågor rörande yrkeshemligheter. Utredningen föreslår nämligen inte någon förändring av straffansvaret för offentliga funktionärer vid överträdelse av tystnadsplikt. Vidare omfattas endast de skyddsombud som utsetts av lokal facklig organisation.

Kemikontoret anser det orimligt att sanktioner blir olika för skyddsombud beroende på dels vem som är arbetsgivare, dels vem som har utsctt honom för uppdraget samt vilken typ av fråga tystnadsplikten gäller.

Gällande sanktionssystem har så vitt vi känner till dessutom inte praktiskt inneburit några problem i den mån det verkligen har tillämpats. Tvärt om har straffbestämmelserna tjänat sitt syfte genom att de har haft en förebyggande verkan. Kemikontoret instämmer i det särskilda yttrande av Ander och Schöld och vill särskilt understryka vikten av lika personligt ansvar för alla skyddsombud oavsett om de verkar hos en offentlig eller privat arbetsgivare.

5 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 6

Bilaga 2 Utredningen föreslår att förtroendemännens straffansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för överträdelse av tystnadsplikten enligt arbetsmiljölagen skall ersättas av ett skadeståndsansvar för facklig organisation enligt medbestämmandelagens (1976:580) mönster. Skadeståndsregeln föreslås endast avse tystnadsplikten för yrkeshemligheter, arbetsförfaranden och affärsförhållanden. Skälet för lagändringen har angivits vara dels att bestämmelsen om straffansvar för brott mot arbetsmiljölagens tystnadsplikt aldrig har tillämpats, dels att straffansvaret i hög grad legat bakom den oro som yppats över obehörighetsrekvisitets vaghet.

Straffansvaret för brott mot tystnadsplikten bör enligt delegationen bibehållas. Att bestämmelsen aldrig tillämpats är inte detsamma som att den saknar verkan. Ett av utredningens skäl för lagändringen har ju just varit att straffansvaret manat till försiktighet vid överväganden om huruvida tystnadsplikten kan brytas. Det är ur preventivt syfte minst lika erforderligt att ett straffrättsligt sanktionssystem finns inom den privata sektorn som inom den offentliga. Något sakligt skäl att göra åtskillnad härvidlag kan delegationen inte finna.

Lagändringen får dessutom den effekten att den straffrättsliga tillämpningen vid brott mot tystnadsplikten av en privatanställd förtroendeman blir avhängig vilken typ av uppgifter han utlämnat. Att uppgifter om exempelvis personliga förhållanden skulle vara mer skyddsvärda har delegationen svårt att se. Det framstår även som en mindre lämplig rättsprincip att den förtroendeman som är anställd i företag där kollektivavtalsbärande facklig organisation inte finns skall åläggas ett personligt skadeståndsansvar medan förtroendeman som utsetts av facklig organisation undgår det personliga ansvaret.

Mot bakgrund av vad nu anförts avstyrker delegationen utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som mer uttryckligen har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot förslaget om ändrad sanktionsform kan nämnas Socialstyrelsen, SAV, AD och LO.

AD anmärker dock att förslaget innebär en viss utvidgning av arbetstagarorganisations skadeståndsansvar i förhållande till vad som gäller enligt medbestämmandelagen varifrån utredningen hämtat mönstret till förslaget. Enligt medbestämmandelagen har organisationen skadeståndsansvar för åsidosättande av tystnadsplikt som parterna vid förhandling kommit överens om eller som domstolen i särskilt fall har förordnat om. Skadeståndsansvaret vilar således huvudsakligen på kontraktsrättslig grund. Förslaget innebär att organisationen åläggs skadeståndsansvar i stället för den fackliga företrädaren även vid överträdelse av regler om tystnadsplikt som föreskrivs 1 lag.

Flera remissinstanser bl.a. datainspektionen, socialstyrelsen, SCB, LO, Bilaga 2 TCO och Sveriges Kemiska Industrikontor instämmer i utredningens förslag om att kraftfulla utbildningsinsatser måste göras när det gäller den praktiska tillämpningen av sckretesslagstiftningen i arbetslivet.

Arbetsmiljöfonden konstaterar till en början att utredningen utgår från att ”hithörande finansicringsfrågor kan lösas inom ramen för arbetsmiljöfondens bidrag till utbildning och information beträffande arbetarskydd och medbestämmande”.

Enligt fonden har utredningen bara mycket kort behandlat utbildningsbehovet och inte gjort något försök att uppskatta kostnaderna. Något alternativ till fonden som finansiär av utbildningsinsatserna redovisas inte heller.

De nämnda svagheterna gör det svårt att värdera effekterna av utredningens förslag, men allmänt bör framhållas att fondens ekonomi är ansträngd och att många angelägna satsningar planeras. En omfattande utbildningsinsats i linje med utredningens förslag skulle därför kunna Ieda till att högt prioriterade insatser på exempelvis områdena ekonomi, data. företagshälsovård, arbetsorganisation, utbildning och kompetensutvecklig fick stå tillbaka.

Arbetsmiljöfonden bidrar redan idag ekonomiskt till grund- och vidareutbildning av förtroendevalda i arbetsmiljöfrågor. I utbildningarna ingår moment om lagar och avtal. Behovet av utbildning i sekretessfrågor borde därför kunna tillgodoses genom ett delvis ändrat innehåll i de juridiska kursavsnitten. Det bör ankomma på de organisationer som ansvarar för utveckling av utbildningsmaterial och som anordnar utbildning att svara för nödvändiga ändringar i kursinnehållet. I vad mån en ökning av utbildningstiden med hänsyn till eventuell behandling av sekretessfrågor kan anses motiverad bör prövas inom olika avtalsområden.

Frågan om det finns behov av mer specifik utbildning kring arbetsmiljö och sekretess bör avgöras av organisationerna på arbetsmarknaden. skulle mer omfattande satsningar anses nödvändiga bör organisationerna. som utredningen har föreslagit. överväga om anvisade medel för medbestämmandeutbildning vore en möjlig finansieringskälla.

Prop. 1989/90: 6

Sammanställning av remissyttranden över

. Bilaga 3

departementspromemorian (Ds A 1987: 7) Objektsanställning m. m.

Inkomna yttranden

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK). arbetsdomstolen (AD), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt. statens arbetsgivareverk (SAV). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). arbetarskyddsstyrelsen (ASS), byggnadsstyrelsen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), bostadsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, riksrevisionsverket (RRV), juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Byggentreprenörerna, Småföretagens riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationicen SACO/SR, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Statsanställdas förbund och Semesterkommittén (A 1985:04). Dessutom har LO bifogat yttranden från Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet. Svenska Fabriksarbetareförbundet och Svenska Kommunalarbetareförbundet.

Remissinstansernas inställning

Av de remissinstanser som vttrat sig i frågan har majoriteten ställt sig positiv till den föreslagna ordningen. Flertalet arbetstagarorganisationer har dock avstyrkt eller ställt sig tveksamma främst av det skälet att förslaget kommer att medföra försämringar i arbetstagarinflytandet.

Följande remissinstanser har utan närmare kommentarer tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran nämligen JK, Stockholms tingsrätt. SAV, AMS. ASS. Bvggnadsstyrelsen, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. SACO/SR har förklarat att man inte motsätter sig den föreslagna ordningen.

Arbetsdomstolen tramhåller att enligt nu gällande regler överensstämmer förfarandet väsentligen med vad som gäller vid uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden och vid avskedande. Genom förslaget går denna överensstämmelse förlorad och det kan därför ifrågasättas om förslaget i ett större perspektiv verkligen innebär en förenkling.

Förslaget kan dock sägas medföra en ganska avsevärd saklig förbättring genom den samordning som kan ske med gällande lagstiftning om arbetstagares rätt till ledighet varför arbetsdomstolen vill tillstyrka att förslaget genomförs. Det bör dock understrykas att den föreslagna ordningen inte bör tillåtas medföra att överläggningarna 1 här aktuella fall betraktas som en formalitet.

Svea Hovrätt anför att anställningsskyddslagen bygger på en genomtänkt och konsekvent terminologi. Med ”varsel” avses information om cn tilltänkt åtgärd medan information om beslutad åtgärd kallas ”underrättelse”. Hovrätten föreslår därför att lagtexten 1 30 a 96 ändras i enlighet

ersätts med ”skall”. Bilaga 3

RR'V' har en positiv inställning till förenklingar av regler. sådana förenklingar får dock inte leda till försämringar i andra viktiga avseenden. I detta fall kan regeländringen innebära en försämring för arbetstagarna. RRY kan inte bedöma dess reella innebörd för arbetstagarna utan föreslår att de fackliga organisationernas mening får vara vägledande för beslut i denna fråga.

Juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds Universitet har i princip inget att erinra mot den föreslagna ändringen men påpekar att förslaget innebär en viss försämring för den berörda arbetstagaren och att det med visst fog kan ifrågasättas om vinsterna av reformen är så stora att de uppväger nackdelarna ur den enskilde arbetstagarens synvinkel. Vidare ifrågasätts om det verkligen innebär en förenkling att nu införa en särskild ordning för de längre visstidsanställningarna.

SAF och Smaftöretagens riksorganisation tillstyrker den föreslagna ändringen men anför att den föreslagna samordningen med ledighetslagarnas återgångsfrister endast löser en del av problemen och samordningen därför bör genomföras fullt ut.

LO anför att organisationen i och för sig inte är emot förenklingar men att LO inte kan tillstyrka förändringar som riskerar att försvaga den fackliga organisationens rättigheter. Enligt LO innebär förslaget att fackets rätt till inflytande uppkommer först efter den tidpunkt då arbetsgivaren har bestämt sig. Vidare har inom stora områden av arbetsmarknaden fasta rutiner vuxit fram så att den gällande ordningen väl kan tillämpas.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet hat som sin bestämda uppfattning framhållit att förslaget försämrar den fackliga organisationens möjligheter att ta tillvara den anställdes intressen eftersom varsel-underrättelsetiden förkortas med två veckor.

TCO förklarar att man inte oreserverat kan tillstyrka de föreslagna ändringarna. Enligt TCO innebär förslaget att såväl överläggningar som tvisteförhandlingar skall ske efter det att arbetsgivaren lämnat sitt besked. Om det då inte klart framgår av förhandlingsframställan eller protokoll om en genomförd diskussion var en överläggning eller förhandling ligger det mycket nära till hands att en arbetsgivare gör preskriptionsinvändning enligt 40 § anställningsskyddslagen under åbercpande att en genomförd överläggning i själva verket var en förhandling. Detta medför risk för rättsförluster för de arbetstagare som anställts i strid med lagen. TCO föreslår därför att det gällande systemet bibehålls eller att man på annat sätt förebygger att de nu aktuella arbetstagarna lider rättsförluster.

Statsanställdas Förbund avstyrker den föreslagna ändringen eftersom fackets rätt till inflytande på arbetsgivarens beslut uppkommer först sedan arbetsgivaren har bestämt sig vilken innebär cen försvagning av den fackliga organisationens rättighet.

Svenska fabriksarbetareförbundet har i ett av LO bifogat yttrande ställt sig bakom tanken på att en gemensam tidpunkt skall gälla för arbetsgivarens alla skyldigheter i samband med att vissa tidsbegränsade anställningar skall upphöra. Fabriksarbetareförbundet föreslår emellertid att denna tid-

punkt förläggs så att den nuvarnade avvecklingstiden som idag är sex

veckor bibehälls. Bilaga 3

Slutligen har Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet likaledes i ett av

LO bifogat yttrande, förklarat att man kan tillstyrka föreslagen ändring.

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1989/90: 6

Bilaga 4

I Förslag till

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen (1977:1 160) skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

7 kap. Tillsyn

135!

Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté eller den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället enligt 6 kap. 9 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Fad nu sagts skall tillämpas på Har ombudet. ledamoten eller motsvarande sätt i fråga om leda- deltagaren utsetts av sådan lokal armot I styrelsen för lokal facklig or- betstagarorganisation som avses i 6 — ganisation med avseende på vad kap. 2 och & $$, får han utan hinder denne har ertarit av skyddsombud, av tystnadsplikten i första stycket ledamot i skyddskommitté eller av föra uppgilt vidare till en ledamot i den som har deltagit i arbetsanpass- organisationens styrelse eller till en ning- och rehabiliteringsverksam- sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos hetpå arbetsstället enligt 6 kap. 9§, en central arbetstagarorganisation om de har utsetts av organisationen. till vilken den lokala organisationen

hör. Detta gäller endast om den som

lämnar uppgiften vidare underrättar

styrelseledamoten eller den sakkun-

nige om tystnadsplikten. I sådant

fall gäller tystnadsplikten också för

styrelseledamoten eller den sakkun-

nige.

I fråga om den som är skyddsom- På arbetsställen i det allmännas bud, ledamot i skyddskommitté el- verksamhet tillämpas i stället för ler deltar i arbetsanpassnings- och vad som sägs i första och andra stycrehabiliteringsverksamhet enligt 6 ket bestämmelserna i 14 kap. 7, 9 kap. 9§ på ett arbersställe i det all- och 108§ sekretesslagen (1980: männas verksamhet tillämpas i stäl- 100). let för bestämmelserna i första stycket 14 kap. 7. 9 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100). Har uppgifter lämnats vidare till en ledamot i styrelsen för den arbetstagarorganisation som har utsett ombudet, ledamoten eller deltagaren tillämpas 14 kap. 7 § andra stycket och 10 § tredje stycket sekretesslagen i stället för bestämmelsen I andra stycket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1990.

! Senaste lydelse 1985:321.

Bilaga 4

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 7 och 10 83 sekretesslagen (1980: 100)! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

78 Sekretess enligt 6 kap. 1—5. 7 Sekretess enligt 6 kap. 1-—5, 7 och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 kap. 2 och 8— 10 §§ utgör inte hin- kap. 2 och 8—10 §§ utgör inte hinder mot att myndighet fullgör vad der mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om skyldig- som i lag är föreskrivet om skyldighet att lämna information till före- het att lämna information till företrädare för arbetstagarorganisation trädare för arbetstagarorganisation eller till skyddsombud. Denna sc- eller till skyddsombud. Denna sckretess hindrar inte heller att myn- kretess hindrar inte heller att myndighet lämnar sådan information dighet lämnar sådan information till deltagare i särskilt organiserad till ledamot i skyddskommitté som arbetsanpassnings- och rehabilite- behövs för hans uppdrag eller will ringsverksamhet på ett arbetsställe deltagare i särskilt organiserad arsom behövs för verksamheten. betsanpassnings- och rehabilite-

ringsverksamhet på ett arbetsställe

som behövs för verksamheten.

Är den, som erhåller uppgift med Är den, som erhåller uppgift med

stöd av första stycket, knuten till stöd av första stycket. knuten till myndigheten på det sätt som anges myndigheten på det sätt som anges

i'l kap. 6 §, gäller för honom sam- i I kap. 6 §, gäller för honom sam-

ma förbud att lämna ut eller utnytt- ma förbud att lämna ut eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndig- ja uppgiften som gäller hos myndigheten. Han får dock utan hinder av heten. förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i organisationens styrelse, om han underrättar denne om förbudet. I sådant fall gäller förbudet också för styrelseledamoten.

En företrädare för en arbetstagar-

organisation får utan hinder av för-

budet lämna uppgiften vidare till en

ledamot i organisationens styrelse.

Förbudet hindrar inte heller att upp-

giften lämnas vidare till ledamot i

sådan lokal arbetstagarorganisation

som avses i 6 kap. 2 och 8 §§ arbets-

miljölagen (1977:1160) eller till en

sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos

en central arbetstagarorganisation

till vilken den lokala organisationen

hör under förutsättning att uppgif:

ten lämnas av någon som den loka-

la organisationen har utsett till

skyddsombud, — skyddskommitté- 60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90: 6

ledamot eller deltagare i särskilt or-

ganiserad arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet.

Detta gäller endast om den som

lämnar uppgiften vidare underrättar

mottagaren av uppgiften om förbu-

det. I sådant fall gäller förbudet ock-

så för denne.

Utan hinder av att förbud gäller enligt denna lag att lämna ut eller utnyttja uppgift får företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud, ledamot av skyddskommitté eller den som deltar i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte röja uppgiften för annan.

10§

Myndighet får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift. också när

I. myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd uppgift till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

2. myndigheten med stöd av 7§ första stycket lämnar uppgift till någon som inte är knuten till myndigheten på det sätt som anges i I kap. 6 §.

Förbehåll enligt första stycket I får inte innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part. ställföreträdare, ombud celler biträde.

Har förbehåll uppställts enligt Har förbehåll uppställts enligt första stycket 2, skall i fråga om första stycket 2, skall i fråga om förbehället gälla vad som föreskrivs förbehållet gälla vad som föreskrivs i 78 andra stycket andra och tredje i 7§ tredje och fjärde styckena angåmeningarna samt tredje stycket an- ende förbud att lämna ut celler utgående förbud att lämna ut eller ut- nyttja uppgift. nyttja uppgift.

Förordnande av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undantag från sekretess för uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första stycket skall uppställas vid utlämnande av uppgiften.

Denna lag träder i kraft den I januari 1990.

Bilaga 4

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd

dels att 2 och 30 §§ skall ha följande lydelse.

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 30 a§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28!

Finns det i annan lag eller i förordning som har meddelats med stöd av lag särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, gäller de föreskrifterna.

Avtal är ogiltiga i den mån de Avtal är ogiltiga i den mån de upphäver celler inskränker arbetsta- upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag. garnas rättigheter enligt denna lag. Genom kollektivavtal som har slu- Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central ar- tits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation får dock gö- betstagarorganisation får dock göras avvikelser från 5, 6, 11, 15, 21, ras avvikelser från 5, 6, 11, 15, 21, 22, 25-28, 32, 33, 40 och 41 88. 22, 25-28. 32, 33, 40 och 41 85. Den närmare beräkningen av för- Den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12 § samt avvi- måncer som avses I 12 § samt avvikelser från bestämmelserna 1 30 §. kelser från bestämmelserna i sävitt gäller besked enligt 15 8, lik- 30a§, såvitt gäller besked enligt som från bestämmelserna i 30 och 158, liksom från bestämmelserna i 31 §§. såvitt gäller den lokala ar- 30, 30 a och 31 8§ såvitt gäller den betstagarorganisationens rättighe- lokala — arbetstagarorganisationens ter, får också bestämmas på det sät- rättigheter, får också bestämmas på tet. det sättet.

Avtal om avvikelser från reglerna i 213 får träffas även utanför kollektivavtalsförhällanden, om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av andra stycket har träffats för verksamhetsområdet skall tillämpas.

När efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation ctt lokalt kollektivavtal har träffats om avvikelser från 22 § får avtalet tillämpas i fråga om uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild uppsägning.

En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

En arbetsgivare som vill avskeda En arbetsgivare som vill avskeda eller säga upp en arbetstagare på eller säga upp cen arbetstagare på grund av omständigheter som hän- grund av omständigheter som hänför sig till arbetstagaren personligen för sig till arbetstagaren personligen eller lämna besked enligt 15 § om skall underrätta arbetstagaren om att en tidsbegränsad anställning detta i förväg. Gäller underrättelskall upphöra, skall underätta ar- sen uppsägning skall den lämnas

! Senaste lydelse 1984: 1008. 62

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90: 6

Bilaga 4 betstagaren om detta i förväg. Gäl- minst två veckor i förväg. Gäller ler underrättelsen uppsägning eller den avskedande skall den lämnas besked enligt 15 §, skall den lämnas minst en vecka i förväg. Är arbetsminst två veckor i förväg, och gäller tagaren fackligt organiserad, skall den avskedande, skall den lämnas arbetsgivaren samtidigt med underminst en vecka i förväg. Är arbets- rättelsen varsla den lokala arbetstatagaren fackligt organiserad, skall garorganisation som arbetstagaren arbetsgivaren samtidigt med under- tillhör. rättelsen varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör.

Är anställningstiden så kort att be-

sked enligt 15 § första stycket skall lämnas när anställningen börjar, skall underrättelsen och varslet i stället lämnas samtidigt med beskedet.

Arbetstagaren och den lokala ar- Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisation som arbetsta- betstagarorganisation som arbetstagaren tillhör har rätt till överlägg- garen tillhör har rätt till överläggning med arbetsgivaren om den åt- ning med arbetsgivaren om den åtgärd som underrättelsen och varslet gärd som underrättelsen och varslet avser. En förutsättning är dock att avser. En förutsättning är dock att överläggning begärs senast en vecka överläggning begärs senast en vecka efter det att underrättelsen eller efter det att underrättelsen eller varslet lämnades. I det fall som av- varslet lämnades. ses i andra stycket skall överläggning begäras omgående.

Har överläggning begärts, får arbetsgivaren inte verkställa uppsägning eller avskedande förrän överläggningen har avslutats.

30a§

En arbetsgivare som ger en ar-

betstagare besked enligt 15 § om att

en tidshegränsad anställning skall

upphöra skall samtidigt varsla den

lokala arbetstagarorganisation som

arbetstagaren tillhör.

Arbetstagaren och den lokala ar-

betstagarorganisationen har rät till

överläggning med arbetsgivaren om

beskedet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

Har underrättelse eller varsel lämnats före ikraftträdandet om att en tidsbegränsad anställning skall upphöra, tillämpas även efter ikraftträdandet äldre föreskrifter i fråga om den åtgärd som underrättelsen eller varslet avser.

Lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen

(1987:1262)

Härigenom föreskrivs att p. 3 i bilagan till arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. I fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd skall dels 25—27 och 32 §§ inte tillämpas dels 2,3,.5.7. 8.16, 22. 33 och 34 §§ ha följande lydelse.

Finns det i annan lag eller i förordning som har meddelats med stöd av lag särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, gäller de föreskrifterna.

Avtal är ogiltiga i den mån de Avtal är ogiltiga i den mån de upphäver eller inskränker arbetsta- upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag. garnas rättigheter enligt denna lag. Genom kollektivavtal som har slu- Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central ar- tits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation får dock gö- betstagarorganisation får dock göras avvikelser från 5, 6, 11, 15. 21, ras avvikelser från 5, 6, 11, 15, 21, 22, 28, 33, 40 och 41 38. Den när- 22, 28, 33. 40 och 41 8§. Den när-

mare beräkningen av förmåner som mare beräkningen av förmåner som

avses I 128 samt avvikelser från avses I 12§ samt avvikelser från bestämmelserna 1 30 §, såvitt gäller bestämmelserna i 30 a §, såvitt gälbesked enligt 15 §. liksom bestäm- ler besked enligt 158, liksom bemelserna i 30 och 31 §§, såvitt gäl- stämmelserna i 30, 30 a och 31 §§, ler den lokala arbetstagarorganisa- såvitt gäller den lokala arbetstagartionens rättigheter, får också be- organisationens = rättigheter, får stämmas på det sättet. också bestämmas på det sättet.

Avtal om avvikelser från reglerna i 21 § får träffas även utanför kollektivavtalsförhållanden, om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av andra stycket har träffats för verksamhetsområdet skall tillämpas.

När efter bemyndigande av cen central arbetstagarorganisation ett lokalt kollektivavtal har träffats om avvikelser från 225 får avtalet tillämpas i fråga om uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enski'd uppsägning.

En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1990.

Innehållsförteckning Prop. 1989/90: 6

PrOpOSItiONEN sosoeeeeeeerreeeseeerreres reser rer res ss ester esse Propositionens huvudsakliga innehåll =.ssosossseseossrerse er sera Propositionens lagförslag —..osssssssessereeeeerrrrer erste rn rr ra