2.1. Lag om måttenheter, mätningar och mätdon

Beslut av olika slag baseras ofta på mätresultat. För att sådana beslut skall bli riktiga måste mätresultaten vara korrekta, vilket kräver rättvisande mät- utrustningar och korrekt användning och avläsning av dessa. Läran om hur man genomför mätningar och kontrollerar mätresultat kallas metrologi. Det tekniska utnyttjandet av denna lära benämns mätteknik.

Omfattningen av och formerna för den metrologiska verksamheten i ett land bestäms bl.a. av hur man har reglerat verksamheten i landets lagstift- ning. Man brukar skilja mellan legal och allmän metrologi. Legal metrologi avser mätteknisk verksamhet om vilken det finns regler i lag eller annan för- fattning. Sådana regler kan gälla t.ex. krav på och kontroll av vissa mät- ningar eller mätdon. Annan mätteknisk verksamhet faller under allmän met- rologi.

I Sverige är endast en förhållandevis liten del av metrologin författnings- reglerad. Den grundläggande författningen på området är lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt (LW). Till skillnad från tidigare lagstift- ning på området är syftet med LVV begränsat till att ge konsumenterna skydd mot oriktig vägning och mätning. Detta medför att krav på använd- ning av kontrollerade mätdon enligt lagen i huvudsak gäller butiksvågar och bensinpumpar. LVV innehåller också föreskrifter om stickprovskontroll av att uppgifter om volym och vikt på färdigförpackade varor är riktiga samt att butiker i vissa fall skall tillhandahålla en kundvåg.

Till LW ansluter förordningen (1986:984) om bestämning av volym och vikt. Enligt denna bemyndigas konsumentverket att utfärda föreskrifter om kontroll enligt lagen. Kontrollen skall utföras av Statens Provningsanstalt (SP), dock kan vissa uppgifter överlåtas till enskilda som utför underhåll el- ler reparation på mätdon.

I förordningen finns också en bestämmelse om att kontroll av mätdon en- ligt lagen förutsätter att mätdonet är graderat i enheter som ingår i det inter- nationella s.k. SI-systemet, sorri har antagits av Allmänna konferensen om mått och vikt. Endast om särskilda skäl föranleder det får SP utöva kontroll av andra mätdon. Detta är den enda svenska författningsregleringen av att måttenheterna i Sl-systemet skall tillämpas i Sverige.

Det finns författningsbcstämmelser om kontroll av vissa mätdon även vid sidan av LVV. Här kan nämnas förordningen (1979:146) om el-, vatten- och värmemätare som meddelats med stöd av lagen (1978:277) med bemyndi- gande att meddela föreskrifter i fråga om anordning för förbrukningsmät- ning av elektrisk energi, vatten eller värmeenergi, m.m. Vidare finns be-

• Sida 8
•  Original

stämmelser om vissa mätdon i motorfordon (färdskrivare, taxametrar och kilometerräknare) i fordonskungörelsen (1972:595) och vägtrafikskattela- gen (1988z327).

Närmare föreskrifter om den nu nämnda kontrollen finns i olika myndig- hetsföreskrifter. Huvudansvarig för genomförandet är SP. Enligt förord— ningen (1989:527) om riksprovplatser och riksmätplatser är SP riksprovplats för bl.a. kilometerräknare, redskap för bestämning av volym eller massa samt taxameterutrustning.

De sammanlagt 27 olika EG-direktiv för legal metrologi som omfattas av EES-avtalet finns förtecknade i avtalets bilaga 11 (IX Mätdon). En förteck- ning finns även i bilaga 1 i detta ärende. I SP:s promemoria finns en beskriv- ning (s.13 ff) av innehållet i de olika direktiven.

Innan jag översiktligt redogör för de olika direktiven vill jag erinra om den distinktion som måste göras mellan å ena sidan direktiv som är totalharrno- niserade , samt å andra sidan direktiv som är optionella. Den förra kategorin direktiv måste införlivas i den nationella lagstiftningen, medan de senare ger länderna en viss valfrihet i fråga om innehållet i den nationella rätten. Hu- vuddelen av EG:s direktiv för legal metrologi är optionella. Innebörden av detta är att produkter som uppfyller direktivets krav skall kunna fritt försäl- j as och användas i ett medlemsland, men att landet i övrigt får ha regler som avviker från direktivets. Optionaliteten undanröjer således inte kravet att vidta åtgärder som tar bort eventuella handelshinder. Av detta följer således att även optionella direktiv kan kräva nationell reglering.

I samband med att jag i det följande kommenterar de aktuella direktiven anger jag vilka som är optionella resp. totalharmoniserade. För översiktens skull redovisar jag direktiven i fyra huvudgrupper, nämligen:

— ett ramdirektiv, som åtföljs av 20 direktiv för olika mätdon m.m. — ett direktiv om icke-automatiska vågar utformade enligt den s.k. nya me- toden

— ett direktiv om måttenheter

— fyra direktiv om färdigförpackade varor

Ramdirektivet är ett s.k. totalharmoniserat direktiv, vilket således innebär att det måste införlivas med svensk rätt. Direktivet innehåller allmänna före- skrifter om former som skall tillämpas vid kontroll av mätdon enligt EG- regler. Direktivet innehåller bestämmelser om typkontroll, som gäller mät- donets konstruktion, samt om första verifikation av tillverkade exemplar in- nan de släpps ut på marknaden och används. Den av EG föreskrivna kon- trollen av mätdon innefattar normalt dessa förfaranden. Varje medlemsstat skall anmäla till kommissionen och övriga medlemsstater de organ som ut- setts att sköta de undersökningar som behövs och utfärda bevis om överens- stämmelse. Utförd kontroll i ett land skall godtas i övriga medlemsländer. Direktivet reglerar förfaranden innan produkter introduceras på markna- den. Mätdon i drift underkastas ofta återkommande kontroll. Medlemslän- derna avgör själva hur bestämmelser om sådan kontroll skall utformas.

• Sida 9
•  Original

Inom EG pågår arbete med att utarbeta ett nytt ramdirektiv utformat en- ligt den nya metoden som skall ersätta det gamla ramdirektivet. En redogö- relse för detta finns i promemorian (5.18).

Till ramdirektivet anknyter 20 olika direktiv som gäller specificerade mät- don och ivissa fall mätmetoder. Som framgår av bilaga 1 gäller detta mätdon för gasvolym, alkohol, olika vikter, spannmål m.m. Huvuddelen av direkti- ven innehåller detaljerade tekniska specifikationer och är i flera fall dess- utom tekniskt föråldrade. Endast direktiven om hur alkoholstyrka skall an- ges (alkoholtabeller) samt om hektolitervikt av säd är totalharmoniserade.

Direktivet om icke-automatiska vågar (90/384/EEG) är utformat enligt den s.k. nya metoden, som sedan år 1985 används för produktdirektiv. Di- rektiven enligt nya metoden skall utformas på ett enhetligt sätt i fråga om vad som skall iakttas i fråga om bedömning av överensstämmelse och märk- ning för att styrka att produkten uppfyller direktivets krav. En redogörelse för EG:s ordning i dessa avseenden finns i EES-propositionen (prop. 1991/92:170, bil. 11, 5.39 ff).

Den tredje huvudgruppen av direktiven om legal metrologi utgör direkti- vet om måttenheter. Direktivet föreskriver som huvudregel att måttenheter enligt SI-systemet skall användas. Direktivet är totalharmoniserat och måste således införlivas i medlemsländernas lagstiftning.

Den fjärde gruppen av direktiv på detta område är olika direktiv för fär- digförpackade varor. Dessa direktiv är mer vittgående än nuvarande svenska regler och innehåller bl.a. vissa obligatoriska krav på storlek av flaskor som är nya för svensk del. EES-avtalet innehåller dock vissa övergångsbestäm- melser som för svensk del gör det möjligt med en successiv anpassning.

Av det föregående har framgått att ramdirektivet samt direktivet om måtten— heter måste överföras till svenska föreskrifter. Detta gäller även direktivet om icke-automatiska vågar enligt den nya metoden samt vissa delar av direk- tiven om färdigförpackade varor.

I promemorian konstateras att det s.k. vågdirektivet utformat enligt den nya metoden på sikt kommer att medföra en väsentlig utvidgning av det om- råde inom vilket endast kontrollerade vågar får användas. I Sverige krävs idag kontrollerade vågar endast vid försäljning till konsumenter medan våg- direktivet ställer upp krav på kontrollerade vågar inom t.ex. all handel samt inom sjukvården och rättsväsendet. Direktivet skall börja tillämpas den 1 januari 1993 av medlemsstaterna och enligt EES-avtalet även i Sverige. En- ligt direktivet får dock vägar som uppfyllde de regler som gällde före den 1 juli 1992 släppas ut på marknaden eller tas i bruk intill den 1 juli 2002. Några krav på att endast EG-märkta vågar skall användas inom berörda områden finns således inte dessförinnan. Den närmare innebörden av direktivet och övergångsbestämmelserna behandlas i promemorian (5.17). Det är ännu oklart vilka konsekvenserna av övergångsbestämmelserna är för svensk del i alla detaljer.

Övriga direktiv om mätmetoder och mätdon m.m. är, med undantag för direktiven om alkoholtabcller och hektolitervikt av säd, optionella. Som jag

• Sida 10
•  Original

tidigare har nämnt innebär detta att länderna ges en valfrihet, men att man måste säkerställa att produkter som uppfyller direktivets krav fritt får försäl- jas och användas i landet. Detta kräver viss anpassning av den svenska regle- ringen. I detta sammanhang vill jag även peka på att det kan finnas intresse för svenska tillverkare av mätdon att kunna få kontroll och märkning utförd i Sverige för export till andra länder inom EES. Det bör övervägas vilka åt- gärder som krävs för att möjliggöra detta.

I de få fall där vi ställer ytterligare krav på egenskaper eller föreskriver särskild svensk kontroll av mätdon, måste de svenska föreskrifterna anpas- sas. Detta torde gälla bl.a. el- och vattenmätare (jfr promemorian s. 15).

Direktiven om färdigförpackade varor är som nämnts delvis optionella, vilket ger länderna en viss valfrihet ifråga om vad som skall gälla inom landet. Åtgärder bör dock vidtas som möjliggör att i Sverige utföra märkning enligt direktiven så att märkta varor blir godtagna inom EES. Det förekom- mer också som nämnts vissa obligatoriska krav avseende bl.a. förpackningar och flaskor som genom föreskrifter måste införas i Sverige efter övergångs- periodens slut.

I promemorian konstateras att LVV inte utgör tillräcklig grund för att in- förliva med svensk rätt de EG-regler om metrologi som EES-avtalet kräver. Därför föreslås att LVV ersätts med en ny lag om måttenheter, mätningar och mätdon med vissa grundläggande bestämmelser samt bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att utfärda föreskrifter på området. Den behövliga regleringen i sak förutsätts liksom för närvarande ske i huvudsak på myndighetsnivå.

Som framgått av det tidigare innebär EES-avtalet att den legala regle- ringen av metrologin i Sverige ökar i formellt hänseende. I praktiken torde emellertid konsekvenserna inte bli särskilt ingripande. Enligt vad jag nyss har redovisat är huvuddelen av bestämmelserna i direktiven optionella. Vad gäller det tvingande vågdirektivet ger den långa övergångstiden om tio år möjlighet till en successiv anpassning. Jag vill i detta sammanhang under- stryka vikten av att regleringen inte ökar mer än nödvändigt och att den be- gränsas till vad EES-avtalet kräver.

I det följande föreläggs riksdagen ett förslag till en ny lag som i stort sett överensstämmer med promemorieförslaget. Jag tar för riksdagens informa- tion också upp den i promemorian behandlade frågan om samordningen på myndighetsnivå av föreskriftsgivningen på området. Bestämmelserna berör i sak en lång rad myndigheter. Enligt bemyndigandet i lagen ankommer det på regeringen att besluta hur denna fråga skall lösas.

Som nämndes tidigare finns bestämmelser om mätdon även i vissa andra föreskrifter i eller med stöd av annan lagstiftning än LW. Det bör övervägas om sådana föreskrifter efter hand skall inordnas enligt den nya lagen.

2.1.4 En ny lag om måttenheter, mätningar och mätdon bör ersätta den nu- varande lagen om volym och vikt.

• Sida 11
•  Original

Mitt förslag: En ny lag om måttenheter, mätningar och mätdon ersät- ter LW. Lagen bör innehålla i huvudsak bemyndiganden för rege- ringen eller den myndighet regeringen bestämmer att utfärda före- skrifter om måttenheter, mätningar, mätdon och färdigförpackade va- ror samt vissa bestämmelser om tillsyn m.m. som kräver lagform.

I och med att LW avskaffas bör en ändring också göras i lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m., som innehåller en hän- visning till LW.

Promemorian: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har ställt sig positiva till eller har inga invändningar mot förslaget om en ny lag med vissa grundläggande bestämmelser samt bemyndigande för regeringen eller den myndighet rege- ringen bestämmer att utfärda närmare föreskrifter.

Skälen för mitt förslag: Av det tidigare har framgått att LVV inte utgör tillräcklig grund för det införlivande med svensk rätt av rättsakter om legal metrologi som behövs enligt EES-avtalet. Utredarens förslag till lagregle- ring har fått allmänt stöd av remissinstanserna. Den nya lagen bör därför som föreslås i promemorian ha karaktär av en gemensam lag för metrologi på det sätt som förekommer i många länder.

Någon remissinstans har invänt att bemyndigandet att utfärda föreskrifter är alltför generellt utformat. Vissa preciseringar har också gjorts i förhål— lande till promemorieförslaget. Som nämndes tidigare förutsätts inte regle— ringen på området öka mer än EES-avtalet kräver. Själva EES-avtalet ver- kar också i denna riktning.

I realiteten kommer således omfattningen i Sverige av den legala metrolo- gin att i hög grad bestämmas av våra skyldigheter enligt EES-avtalet. En viss osäkerhet råder om hur omfattande den framtida EES-regleringen på områ- det kommer att bli, men i den mån direktiv utfärdade enligt den nya meto— den kommer att tillföras EES-avtalet blir vi helt bundna av dessa. De svenska föreskrifter som utfärdas med stöd av bemyndigandet måste mot- svara vad som står i direktivet. Om gemensamma EES-regler saknas följer av EES-avtalet att den s.k. Cassis de Dijon-principen (se prop.l99l/92:170, bil.11, 5.45 f) skall tillämpas. Innebörden av denna är att nationella krav på kontroll av produkter som förutsättning för marknadsföring och användning kan strida mot EES-avtalets regler om fri rörlighet för varor.

Föreskrifter om kontroll av mätdon i drift påverkas dock för närvarande endast mycket begränsat av EES-regler. Vad gäller sådan kontroll och annan kontroll som inte omfattas av EES-regler vill jag erinra om vad som föresla- gits i den nyss nämnda propositionen (s. 58 ff) om ett avskaffande av riks- provplatssystemet och en övergång till öppna system, där alla kompetenta organ kan medverka. Detta innebär ett närmande till den inom EES rådande policyn i fråga om bedömning av överensstämmelse. På det metrologiska området kommer således den nuvarande ordningen med SP som riksprov- plats inom vissa områden att upphöra.

l” Riksdagen 199393. ] saml. Nr 47

• Sida 12
•  Original

Grunden för LW har som nämnts varit konsumentpolitisk. Den nya lagen saknar direkt motsvarighet till vissa bestämmelser i LW med renodlat kon- sumentpolitiskt syfte. Lagens bemyndiganden gör det möjligt att ta in be- hövliga bestämmelser i författningar av lägre valör.

Lagen innehåller inte någon straffbestämmelse, vilket vore nödvändigt om brott mot föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall kunna föran- leda frihetsstraff. Något behov av en sådan bestämmelse finns dock inte. Däremot kan regeringen i den tillämpningsförordning till lagen som blir nöd- vändig föreskriva om böter. Konsumentverkets önskemål om en straffbe- stämmelse får övervägas i det sammanhanget.

EES-avtalet omfattar som nämndes ett tvingande direktiv om måttenheter (80/181/EEG, med ändring genom 85/1/EEG och 89/617/EEG), vilket nöd- vändiggör en svensk författningsreglering. Direktivet avser mätdon som an- vänds, mätningar som utförs och värden på storheter som anges med hjälp av måttenheter i ekonomiskt, hälsovårdande, skyddande eller administrativt syfte. Enligt direktivet skall i sådana fall storheterna anges huvudsakligen i måttenheter som ingår i SI-systemet eller som tillåtits för bruk tillsammans med SI-enheter av den internationella kommittén för mått och vikt. Direkti- vcts detaljbestämmelser införlivas lämpligen med svensk rätt genom bestäm- melSer i författningar av lägre konstitutionell valör. En specificerad bestäm- melse om de grundläggande skyldigheterna måste dock tas in i lagen med hänSyn till att dessa delvis avser andra ämnen än sådana som kan delegeras till regeringen enligt 8 kap. 7 & regeringsformen. Detaljbestämmelserna får då karaktär av verkställighetsföreskrifter. Den praktiska betydelsen av att Sverige nu inför uttryckliga författningsregler om skyldighet att i vissa sam- manhang använda måttenheterna i SI-systemct är mycket begränsad, efter- som dessa måttenheter sedan många år är allmänt vedertagna.

Lagen bör också innehålla bestämmelser om tillsyn. En sektorövergri- pande fråga är utformningen och finansieringen av sådan marknadstillsyn som bl.a. vågdirektivet förutsätter. Regeringen har den 24 september 1992 givit styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) i uppdrag att utreda denna fråga.

Lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. innehåller i 14 å en hänvisning till LVV. När nu LVV avskaffas bör denna hänvisning utgå. Jag har i den frågan samrått med chefen för Socialdepartementet.

Enligt promemorians lagförslag bör regeringen få bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter avseende mätdon, mätdonskontroll samt toleranskrav och storlekar på färdigförpackade varor i enlighet med föreskrifter i EG-di- rektiv. Vidare föreslås att regeringen skall få fullmakt att kunna delegera denna uppgift till myndighetsnivån. Till skillnad från nu gällande ordning föreslås att denna uppgift samlas hos en myndighet. I promemorian föreslås SP få uppgiften att genom sina föreskrifter genomföra EG-direktiv inom det mättekniska området.

Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga, men vill för sam- manhangets skull och för riksdagens information redan nu redovisa min syn

• Sida 13
•  Original

på promemorians förslag i nämnda delar. De flesta remissinstanser har till- styrkt förslaget att samla ansvaret för föreskrifter hos en myndighet. Invänd- ningar mot detta förslag har dock framförts av Trafiksäkerketsverket och Livsmedelsverket. Verken menar att de bör behålla ansvaret för föreskrifter om mätteknik, mängdangivelse och andra liknande frågor inom det egna an- svarsområdet. Promemorians förslag att SP blir ansvarig myndighet avvisas av en helt dominerande del av remissinstanserna.

För egen del vill jag understryka behovet av att de regelförändringar som blir aktuella vid EES-avtalets ikraftträdande görs på ett så smidigt och enkelt sätt som möjligt. En ordning där varje myndighet utfärdar föreskrifter inom sitt verksamhetsområde skulle leda till att ett och samma mätdon, t.ex, en våg, blir föremål för regleringar i flera olika föreskriftsserier. I likhet med vad bl.a. Riksskatteverket har framfört menar jag att en sådan ordning Skulle bli både krånglig och onödig. Sektorsmyndigheter har vidare inte hel- ler den tekniska specialkompetens inom metrologi som är viktig att ha vid — utfärdande av föreskrifter. Med anledning av vad Livsmedelsverket har framfört i sitt remissvar menar jag dock att bestämmelser om mängdangivel- ser och märkning av livsmedel även framgent bör meddelas av Livsmedels- verket.

Bortsett från detta undantag tillstyrker j ag promemorians förslag att an- svaret för föreskrifter bör ligga på en myndighet. I detta ansvar bör även ingå skyldighet att samråda med berörda sektorsmyndigheter. I det samman- hanget vill jag erinra om vad jag tidigare nämnde om behovet att överväga om samtliga metrologiska föreskrifter efter hand kan inordnas under den nya lagen.

I frågan om vilken myndighet som bör ha ansvaret för föreskrifterna delar jag remissinstansernas invändningar mot att SP ges denna roll. Provningsan- stalten har själv anfört betänkligheter mot förslaget. Jag vill också peka på att en utredning nyligen har föreslagit att SP omvandlas från myndighet till aktiebolag (SOU 1992:74, Prova Privat — Provning och mätteknik inom SP och SMP i europaperspektiv). I promemorian diskuteras utöver SP två alter- nativ som ansvariga myndigheter, nämligen Kommerskollegium och SWE- DAC. Remissinstanserna har inte tagit ställning till vilket alternativ man fö- redrar. I promemorian tillbakavisas båda dessa alternativ. I fråga om SWE- DAC anges att myndigheten inte är lämplig att ansvara för föreskrifter, då det inte kan uteslutas att man skulle styras av ett egenintresse att förorda ackreditering snarare än andra kontrollformer. Det skulle enligt promemo- rian således finnas risk att SWEDAC skulle utnyttja sin monopolställning som ackrediteringsorgan.

För egen del vill jag peka på att Kommerskollegium är central förvalt- ningsmyndighet för utrikeshandel. Denna breda uppgift är, enligt min upp- fattning, knappast möjlig att förena med teknisk detaljkunskap på ett om— råde som metrologi. Jag har samrått med statsrådet Dinkelspiel i den frågan. Enligt min mening bör den myndighet som får det samlade föreskriftansva- ret ha en teknisk kompetens som ligger nära det metrologiska området. SWEDAC har en sådan kompetens, även om specifika kunskaper i legal metrologi för närvarande saknas. Myndigheten har vidare i sin roll som cen— tral förvaltningsmyndighet för teknisk kontroll och mätteknik upparbetade

• Sida 14
•  Original

kontakter med i stort sett alla de sektorsmyndigheter som idag har föreskrif- ter inom det mättekniska området. Jag kan i och för sig ha viss förståelse för promemorians tveksamhet mot att SWEDAC ges ansvaret för föreskrifter inom området. Likväl menar jag att det inte finns någon annan myndighet som har bättre förutsättningar att ikläda sig detta ansvar. SWEDAC:s ställ- ning som statlig myndighet ger möjlighet till sådan insyn och styrning att en opartisk hantering bör vara garanterad.

Sammantaget menar jag således att SWEDAC är det bästa alternativet när '

det gäller ansvar för föreskrifterna. För denna nytillkommande uppgift bör SWEDAC tilldelas särskilda resurser.

Med den roll jag föreslår att SWEDAC skall ha följer ett ansvar att sam- råda med berörda sektorsmyndigheter innan föreskrifterna beslutas. I pro- memorian har föreslagits att den ansvariga myndigheten som ett instrument i detta samråd inrättar ett metrologiskt råd med företrädare för berörda myndigheter. Detta kan vara en väg att åstadkomma detta samråd. I sam— manhanget bör nämnas att SWEDAC redan nu har en rådgivande kommitté för mättekniska frågor. Denna kommitté bör kunna omformas och förstår- kas för att få rätt struktur och kompetens för myndighetens nya arbetsupp— gifter. Jag utgår från att SWEDAC efter diskussioner med berörda myndig- heter finner former som säkerställer ett väl fungerande samråd. SWEDAC bör återkomma till regeringen med en utvärdering av hur samrådet har fun- gerat.

Att ansvaret för föreskrifter samordnas på det sätt jag nu har förordat ut- gör inget hinder mot att låta olika sektorsmyndigheter dela ansvaret för till- synen av lagens efterlevnad.

2.2. Lag om elektromagnetisk kompatibilitet 2.2.1 Elektromagnetisk kompatibilitet

SOm jag inledningsvis nämnde ingår i EES-avtalet bl.a. EG-rådets direktiv av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om elektro- magnetisk kompatibilitet 89/336/EEG. Inom Näringsdepartementet har analyserats vilka bestämmelser som måste utfärdas för att direktivet skall införlivas med svensk rätt. Resultatet av analysen finns redovisat i en prome- moria (dnr 3-2452/91) om elektromagnetisk kompatibilitet. I promemorian föreslås att en ny lag om skydd mot elektromagnetiska störningar skall in- föras.

Elektromagnetisk kompatibilitet definieras som förutsättningen för en komponent, apparat, utrustning eller system att fungera tillfredsställande i den avsedda elektromagnetiska miljön utan att den själv förorsakar elektro- magnetiska störningar. EMC är förkortningen av motsvarande engelska bc- grepp och är vedertaget även i Sveiige.

Bakgrunden till att elektromagnetiska störningar tidigare uppmärksam- mats har framförallt varit behovet av att skydda radio- och telekommunika- tioner. Sverige, liksom de flesta industriländer, har sedan många år regler i syfte att minimera sådana störningar. Begreppet EMC är emellertid vidare då det även inbegriper tålighet mot elektromagnetiska störningar och inte

• Sida 15
•  Original

bara avser att skydda radio- och telekommunikationer utan skall även säker- ställa att andra elektriska apparater kan fungera som avsett. Frågan om EMC har uppmärksammats alltmer under senare år. Anledningen till detta är bl.a. den ökande användningen av elektronik i styr- och övervakningssys- tem för utrustningar och apparater t.ex. i bilar eller maskiner. Elektronik kan vara känslig för elektromagnetiska störningar. Om man inte vidtar åtgär- der för att begränsa störningskänslighet kan det leda till att utrustningen inte fungerar som förutsett, vilket kan få olyckor som följd. Den ökande använd- ningen av elektriska och elektroniska apparater och system medför också en ökad risk för att elektromagnetiska störningar uppkommer.

Nu gällande svenska bestämmelser på området finns i radiostörningsför- ordningen (1985z625). Tillsynsmyndighet är Närings— och teknikutvecklings- verket, NUTEK (tidigare Statens energiverk), som också utfärdat föreskrif- ter på området. Radiostörningsförordningen tar endast sikte på att begränsa störningar från elektrisk materiel för att skydda radio- och telekommunika- tioner. En EMC-reglering i enlighet med EG:s direktiv på området är betyd- ligt vidare än den nuvarande svenska regleringen.

En fråga som ligger nära EMC är den utsändning av elektromagnetiska vågor som sker från radiosändare. EMC-direktivet tar inte sikte på att re- glera detta område. I Sverige regleras rätten att inneha radiosändare samt krav på radiosändare genom radiolagen (1966:755). Frekvensrättsutred- ningen (K 1990z02) har genom betänkandet SOU 1991:107 Lag om radio- kommunikation m.m. presenterat förslag till ny lagstiftning på detta om- råde. Lagstiftningsärendet bereds för närvarande inom Kommunikationsde- partementet. '

Inom EG har bestämmelser om EMC införts genom rådets direktiv av den 3 maj 1989 tillnärmning av medlemsstatemas lagar om elektromagnetisk kompatibilitet (89/336/EEG). Direktivet omfattas av EES-avtalet (Bilaga II, X, nr 6). Det är utformat enligt den s.k. nya metoden för harmonisering av medlemsstaternas lagstiftningar om varor (om denna se EES-propositionen 1991/92:170 del III bil.11,s.38).

Huvuddragen i EG-direktivet är följande. I direktivet anges att elektriska och elektroniska apparater och utrustning skall vara så konstruerade att

1. den elektriska störning de alstrar inte överstiger en nivå som tillåter ra- dio- och teleutrustning samt andra apparater att fungera som avsett,

2. de har en tillräcklig inbyggd tålighet mot elektromagnetiska störningar så att de kan fungera som avsett.

I direktivets bilaga 3 anges genom en exemplifierande uppräkning de ty- per av apparater vars funktion i synnerhet skall skyddas genom direktivets bestämmelser, t.ex. radio- och TV-mottagare, industriell produktionsutrust- ning och informationsteknologi-utrustning.

EMC-direktivet utesluter inte att utöver de krav som anges i EMC-direkti- vet, speciella EMC-krav uppställs i EG-direktiv som reglerar särskilda pro- duktgrupper. Sålunda har i rådsdirektivet om tillnärmning av medlemssta-

• Sida 16
•  Original

ternas lagar rörande teleterminaler uppställts som ett väsentligt krav för tele- terminaler att de skall uppfylla de särskilda EMC-krav som kan behövas stäl- las på terminalutrustning.

EMC-direktivet medger också att EMC-krav för en viss produkttyp ute- slutande regleras i annat direktiv. I förslaget till EG-direktiv om medicintek- nisk utrustning föreslås t.ex. att EMC-krav för sådana produkter som faller under det direktivet skall anges uttömmande där.

I enlighet med den nya metoden gäller enligt EMC-direktivet att en pro- dukt som uppfyller en europeisk harmoniserad standard för produkten i fråga skall presumeras uppfylla de väsentliga kraven i direktivet. EFTA och EG har, för att få fram erforderliga standarder, gemensamt givit det euro- peiska standardiseringsorganet för elstandardisering, CENELEC, i uppdrag att utarbeta dessa standarder. Om harmoniserad standard saknas kan även en nationell standard som bedöms uppfylla de väsentliga kraven efter anmä- lan till kommissionen ges en motsvarande funktion.

Som alla EG-direktiv enligt den nya metoden förutsätter EMC-direktivet total harmonisering. En medlemsstat får inte med hänvisning till skäl som står i samband med elektromagnetisk kompatibilitet, hindra marknadsfö- ringen eller idrifttagande av produkter som uppfyller de väsentliga kraven i direktivet och som kontrollerats i enlighet med föreskrivna förfaranden. Medlemsstaterna åläggs vidare att inom sitt territorium vidtaga alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att apparater som uppfyller direktivets krav får släppas ut på marknaden eller tas i bruk. Medlemsstaterna förpliktigas slutli- gen att förbjuda marknadsföring och begränsa fri rörlighet för elektriska komponenter, apparater, utrustningar och system som inte uppfyller de vä- sentliga kraven enligt direktivet.

En medlemsstat har dock enligt direktivet möjlighet att i särskilda fall föreskriva villkor för idrifttagande eller användning av apparater på speciella platser i avsikt att bemästra befintliga eller förväntade problem rörande elektromagnetisk kompatibilitet. På motsvarande sätt kan man vidta åtgär- der för att skydda allmänt telenät eller mottagar- och sändarstationer som används för säkerhetsändamål.

I fråga om förfaranden för bedömning av överensstämmelse följer EMC- direktivet huvudprinciperna i EG:s helhetssyn på bedömning av överens- stämmelse (om denna se prop. 1991/92:170 bil.11,s.39). Om en produkt är tillverkad i enlighet med harmoniserad standard är s.k. tillverkardeklaration tillräcklig som bevis på att kraven är uppfyllda. Denna skall hållas tillgänglig för behöriga myndigheter under 10 år. Om tillverkaren finns utanför EG skall deklarationen i stället utfärdas av ett behörigt ombud inom EG.

Om produkten awiker från standard krävs däremot att tillverkaren/om- budet håller det tekniska konstruktionsunderlaget tillgängligt för behöriga myndigheter, så snart apparaten släppts ut på marknaden. Konstruktionsun- derlaget skall beskriva apparaten, ange de förfaranden som använts för att säkerställa att apparaten uppfyller direktivets väsentliga krav. Underlaget skall också inkludera antingen ett provningsprotokoll eller en certifiering från ett fristående organ. För detta ändamål skall resp. stat anmäla de organ, s.k. anmälda organ, som skall svara för sådana tredjepartsförfaranden.

• Sida 17
•  Original

Tillverkaren/importören skall som bevis på att han förvissat sig om att di- rektivets krav har följts förse produkten med EG-märke.

Direktivet innehåller också bestämmelser som reglerar förfaranden som skall iakttas om en medlemsstat begränsar marknadsföring av en produkt som inte uppfyller angivna skyddskrav eller om ett medlemsland anser att en harmoniserad standard inte uppfyller direktivets allmänna krav. Kommissio- nen skall i sådana fall genast informeras. Efter ett samrådsförfarande fattar kommissionen slutligt beslut, varefter samtliga medlemsstater skall inforrne- ras.

Enligt direktivets ursprungliga lydelse åläggs medlemsstaterna att senast den 1 juli 1991 publicera de nationella författningsbcstämmelser som erford- ras för att införa direktivet. De skulle börja tillämpas från den 1 januari 1992. Genom direktivet upphävs också två äldre EG-direktiv rörande alst- ring av radiostörningar orsakade av elektriska hushållsapparater, bärbara verktyg och liknande utrustning samt lysrörsarmaturer försedda med tän- dare.

Beträffande tidpunkten för ikraftträdande av direktivet har diskussioner förts inorn EG efter det att direktivet antogs av EG-rådet. En smidig tillämp- ning av EMC-direktivet kräver att harmoniserade europastandarder finns tillgängliga. Svårigheten och tidsåtgången för att arbeta fram sådana stan- darder har visat sig större än vad som förutsågs ursprungligen.

Mot bl.a. denna bakgrund antog EG-rådet den 28 april 1992 ett direktiv (92/31/EEG) med ändring av ikraftträdandebestämmelsen i EMC-direkti- vet. Ändringen av EMC-direktivet innebär att medlemsstaterna fram till den 31 december 1995 även på sina marknader får tillåta apparater som uppfyller de nationella regler på området som var i kraft i resp. medlemsstat den 30 juni 1992. Kvar står dock kravet att inte hindra marknadsföring av apparater som uppfyller EMC-direktivet.

Formellt sett omfattar EES-avtalet inte ännu detta ändringsdirektiv men avsikten är att inkludera direktivet genom ett tillägg till EES-avtalet. Ett så- dant tillägg kan förutses först en tid efter det att EES-avtalet trätt i kraft. Det svenska genomförandet av EMC-direktivet bör dock ske med beaktande av ändringsdirektivet. Därvid bör direktivet tolkas som att de svenska bestäm- melser på området som är i kraft när EES- avtalet träder i kraft får bibehållas till den 31 december 1995.

Mitt förslag: En ny lag om elektromagnetisk kompatibilitet bör in- föras. Lagen bör ges formen av en bemyndigandelag i vilken rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges befogen- het att utfärda närmare föreskrifter om krav på apparater med av- seende på elektromagnetisk kompatibilitet samt hur dessa skall kon- trolleras och märkas. Lagen bör även innehålla vissa bestämmelser om tillsyn m.m. som kräver lagform. Under den övergångsperiod fram till och med den 31 december 1995 som EMC-direktivet medger bör produkter som uppfyller nuvarande svenska krav tillåtas parallellt med apparater som utformats i enlighet med direktivets krav. Det bör ankomma på regeringen att sätta lagen i kraft.

• Sida 18
•  Original

Promemorian: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot förslaget att införa EG:s EMC-direktiv i svensk rätt genom en ny lag om elktromagnetisk kompatibilitet.

Skälen för mitt förslag: Som nämnts ovan regleras i dag i Sverige endast en aspekt av elektromagnetisk kompatibilitet, nämligen emission av radio- störningar. Den nuvarande radiostörningsförordningen (1985:625) tillkom år 1985. Förordningen är utfärdad med stöd av bemyndigande i lagen (1902z71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, den s.k ellagen.

I radiostörningsförordningen föreskrivs att elektrisk materiel som kan för- orsaka radiostörningar genom elektromagnetiska vågor skall utföras så att sådana störningar förebyggs. NUTEK (tidigare Statens energiverk) får efter samråd med Telestyrelsen meddela närmare föreskrifter om tillåten nivå på sådana störningar. Visst materiel som faller under förordningens tillämp- ningsområde skall registreras för att få marknadsföras eller hyras ut. Före- skrifter beträffande omfattningen av registreringsplikten har utfärdats av Statens energiverk. Registreringen, som praktiskt hanteras av SEMKO AB, är förenad med avgift. Som kontrollförfarande föreskrivs tillverkardeklara- tion.

Som framgått av vad jag nyss anfört är EG:s direktiv om elektromagnetisk kompatibilitet betydligt vidare än den svenska radiostörningsförordningen. Det omfattar bestämmelser både med avseende på produkters alstring av och tålighet mot elektromagnetiska störningar. EMC-direktivet är vidare övergripande till sin karaktär i det avseendet att det berör produkter inom flera olika sektorer, som i Sverige regleras av annan lagstiftning än ellagen såsom telekommunikationer och medicinska apparater. Mot denna bak- grund finns inte grund för att-i fortsättningen reglera EMC-frågor med stöd av ellagen. I stället bör en ny lag om elektromagnetisk kompatibilitet in- föras. Ingen rernissinstans har haft invändningar på denna punkt.

En ny svensk lag med bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet bör utformas som en bemyndigandelag där regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får bemyndigande att meddela närmare före- skrifter om elektromagnetisk kompatibilitet.

'R'å av remissinstanserna har framfört betänkligheter mot att den före- slagna lagens bemyndiganden är alltför breda. Vissa preciseringar har nu gjorts i lagförslaget. Till detta vill jag även anföra att såsom ett totalhannoni- serande direktiv utformat enligt den nya metoden medger EMC-direktivet endast mycket begränsade nationella variationer vid genomförandet. Såväl krav på apparater som kontrollprocedurer är fastlagda i direktivet eller ge- nom standarder. Även med beaktande av den beslutade ändringen av över- gångsbestämmelsen kommer det nationella handlingsutrymmet när det gäl- ler EMC—bestämmelser vara begränsat till att utöver EMC—direktivets krav även tillåta produkter som uppfyller svenska bestämmelser som är i kraft när EES—avtalet träder i kraft, d.v.s. den svenska radiostömingsförordningen.

Enligt EMC-direktivet skall en medlemsstat som konstaterar att en appa- rat inte uppfyller direktivets krav vidta alla lämpliga åtgärder för att dra till- baka apparaten från marknaden, förbjuda att den släpps ut på marknaden

• Sida 19
•  Original

eller begränsa dess fria rörlighet. De åtgärder som kan vara påkallade för att kunna kontrollei'a bestämmelsernas efterlevnad är inhämtande av informa- tion från en tillverkare eller användare samt inspektion av områden och 10- kaler. Vidare måste en tillsynsmyndighet ha möjlighet att få tillgång till ap- parater för kontroll. Tillsynsmyndigheter bör när det påkallat ur skyddssyn- punkt kunna meddela förelägganden och förbud. Sådana bör kunna förenas med vite. De åtgärder som här avses rör förhållandet mellan det allmänna och enskilda och skall meddelas i lag.

Genom att direktivets bestämmelser införs i svensk rätt får Sverige också möjlighet att anmäla organ för sådana tredjepartsbedömningar som behövs för medverkan i direktivets regler om bedömning av överensstämmelse. Ef- tersom produkter som uppfyller direktivets krav även under övergångsperio- den fram till den 31 december 1995 måste accepteras av samtliga EES-stater, kan en svensk tillverkare genom att utforma sina produkter i enlighet med direktivet tillförsäkra sig marknadstillträde i samtliga EES-stater utan att be- höva anpassa sina produkter till eventuella nationella särbestämmelser. Ge- nerella regler om anmälda organ har förelagts riksdagen genom EES-propo- sitionen 1991/92:170 bil.11.

Under perioden fram till och med den 31 december 1995, då EMC-direkti- vet är Optionellt, bör såsom flertalet remissinstanser tillstyrkt, EMC-direkti- vets krav inte göras tvingande i Sverige. Det innebär att sådana produkter som ur EMC-synpunkt uppfyller kraven i den nuvarande radiostörningsför- ordningen (1985z625) tills vidare bör, parallellt med apparater som uppfyller EMC-direktivets krav, tillåtas för försäljning och användning.

Radiostömingsförordningen kommer sålunda finnas kvar ytterligare några år. Som nämnts tidigare innehåller förordningen bestämmelser med krav på registrering av produkter i vissa fall. Enligt EG:s ordning under EMC-direktivet är ett sådant registreringssystem inte tillåtet. Jag kan se nackdelar med att ha olika ordningar i detta avseende enligt en ny EMC-lag resp. radiostörningsförordningen. Jag återkommer därför till regeringen i denna fråga.

Som nämnts ovan faller frågor om rätt att inneha radiosändare samt för- delning av radiofrekvenser utanför EMC-regleringens tillämpningsområde.

I frågan om vilken myndighet som bör få ansvar att utfärda de myndighets- föreskrifter som behövs för att införa EMC-direktivets bestämmelser i svensk rätt har olika synpunkter framförts vid remissbehandlingen. Med den föreslagna utformningen av lagen ankommer det på regeringen att utpeka den myndighet som skall svara för denna uppgift. Det är därför endast ur informationssynpunkt som jag nu berör denna fråga.

Vid remissbehandlingen har Televerket med Frekvensförvaltningen och Statens Telenämnd förordat att det uppdras åt Telestyrelsen att meddela föreskrifter beträffande elektromagnetisk kompatibilitet. Övriga remissin- stanser som uttalat sig i frågan har däremot förordat NUTEK som föreskri- vande myndighet.

Låt mig först konstatera — vilket flertalet remissinstanser också gjort — att önskemålet om att få harmoniserade föreskrifter för produkter hänförliga till olika sektorer talar för att ansvaret att meddela föreskrifter bör hållas samman hos en myndighet. Självklart måste denna myndighet samråda med

• Sida 20
•  Original

övriga berörda myndigheter innan den utfärdar föreskrifter. Enligt den nu- varande radiostörningsförordningen, som enligt vad jag föreslagit kommer att finnas kvar ett antal år parallellt med en ny lag om elektromagnetisk kom- patibilitet, ankommer det på NUTEK att meddela myndighetsföreskrifter efter samråd med Telestyrelsen. Jag vill erinra om att regeringen nyligen av- lämnat en proposition till riksdagen där det bl.a. föreslås att frågor om elsä- kerhet från den 1 januari 1993 skall föras från NUTEK till en nybildad elsä- kerhetsmyndighet. Jag förutser att ansvaret för att föreskriva enligt radio- störningsförordningen också kommer att överföras till den nya myndighe- ten.

Med hänsyn härtill och den omständigheten att EG:s EMC-direktiv har ett bredare syfte än att endast skydda radio- och telekommunikationer avser jag att föreslå regeringen att uppdra åt den nya elsäkerhetsmyndigheten att meddela de myndighetsföreskrifter som kan behövas för ett införande av EMC-direktivet.

När det gäller tillsyn över lagens efterlevnad ser jag däremot fördelar med att låta de berörda sektorsmyndigheterna att ha primärt ansvar för tillsynen inom resp. sektor eller ansvarsområde. För att få hög effektivitet i tillsyns- verksamheten samt för att inte onödigt drabba tillverkare och importörer med täta kontroller behövs en samordning mellan olika myndigheters till- synsverksamhet. Ansvaret för denna samordning bör ankomma på den myn- dighet som utfärdar föreskrifter.

En sektorsövergripande fråga är utformningen och finansieringen av så— dan marknadstillsyn som bl.a. EMC-direktivet förutsätter. Regeringen har den 24 september 1992 uppdragit åt styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) att utreda denna fråga. I awaktan på redovisningen av detta uppdrag bör tills vidare i lagen tas in ett bemyndigande av det slag som finns i 24 5 lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska an- läggningar (ellagen) att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för tillsynen.