Prop. 1995/96:206

Vissa skolfrågor m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 maj 1996

Pierre Schori

Ylva Johansson

(Utbildningsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposition tar regeringen upp vissa frågor som rör integration av förskoleverksamhet - skola - skolbarnsomsorg i syfte att förbättra barns förutsättningar i tidig skolålder. Vidare föreslår regeringen, smärre ändringar vad gäller behörighet till program i gymnasieskolan samt betygsättningen i bl.a. grundskolan och gymnasieskolan, möjlighet till timplanejusteringar i gymnasieskolan och förändrade regler för arbetsplatsförlagd utbildning. Regeringen föreslår även att kommunerna skall kunna erbjuda individuella och specialutformade program för grupper av elever. Vidare föreslås att lokala grenar i gymnasieskolan främst skall vara avsedda för kommunens eller samverkansområdets elever.

I propositionen föreslås också att regeringen får bemyndigande att avveckla Svenska Statens Språkresor AB och i anslutning därtill godkännande av användning av reservationsanslag på tilläggsbudget i statsbudgeten 1995/96.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut3 2 Lagtext4 3 Ärendet och dess beredning12 4 Allmänna utgångspunkter13 5 Integration förskoleverksamhet - skola - skolbarnsomsorg16 6 Behörighet till gymnasieskolans nationella och specialutformade program21 7 Blockbetyg i grundskolan22 8 Behovet av kontinuerliga förändringar i gymnasieskolan23 9 Ett betyg i svenska i gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen27 10 Timplanejusteringar för gymnasieskolan28 11 Arbetsplatsförlagd utbildning (APU)33 12 Individuella programmet m.m.37 13 Utbildning i gymnasieskolan på lokala grenar40 14 Verksamheten vid Svenska Statens Språkresor AB42 15 Författningskommentar44

Utdrag ur protokoll från regeringssammanträde47 Rättsdatablad48

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100),

2. godkänner det regeringen föreslagit om

- möjligheten att utfärda blockbetyg i grundskolan (avsnitt 7).

- betygssättningen i ämnet svenska (avsnitt 9).

3. bemyndigar regeringen att avveckla Svenska Statens Språkresor AB samt att vidta de övriga åtgärder som erfordras i samband med avvecklingen av bolaget (avsnitt 14).

4. till avvecklingskostnader för Svenska Statens Språkresor AB under åttonde huvudtiteln på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 18 miljoner kronor (avsnitt 14).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)

Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)

1

dels att 5 kap. 4, 4 a, 5, 8, 13, 18 och 24 §§ och bilaga 2 till

lagen skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas en ny bestämmelse, 5 kap. 13 a §, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1Lagen omtryckt 1991:1111.

Föreslagen lydelse

5 kap.

4 §

2

De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på högskolenivå och för yrkesverksamhet.

Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vissa bestämmelser om utbildningens omfattning på de nationella programmen (timplaner) framgår av bilaga 2. Ytterligare

föreskrifter om timplaner får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter om begränsade avvikelser från timplanerna, om det

finns särskilda skäl.

2Senaste lydelse 1993:1478.

Vilka de nationella

programmen är framgår av bilaga 1. Vissa bestämmelser om utbildningens omfattning på de nationella programmen (timplaner) framgår av bilaga 2. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om till-

ämpningen av timplanerna.

Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på specialutformade eller individuella program.

4 a §

3

Omfattningen av studierna i de ämnen som anges i bilaga 2 betecknas med gymnasiepoäng. För varje ämne motsvarar antalet gymnasiepoäng minsta antalet garanterade undervisningstimmar i ämnet. En elev har uppnått det antal gymnasiepoäng som sålunda gäller för varje ämne, när eleven har inhämtat den kunskap som utbildningen i ämnet avses ge.

3Senaste lydelse 1993:1478.

Omfattningen av studierna i

de ämnen som anges i bilaga 2 betecknas med gymnasiepoäng. För varje ämne motsvarar antalet gymnasiepoäng antalet undervisningstimmar i ämnet. En elev har uppnått det antal gymnasiepoäng som sålunda gäller för varje ämne, när eleven har inhämtat den kunskap som utbildningen i ämnet avses ge.

Utbildningen inom varje ämne som anges i bilaga 2 sker i form av en eller flera kurser. För varje kurs skall anges hur många gymnasiepoäng den omfattar.

Efter varje kurs har eleven rätt att få betyg. Har eleven enligt detta betyg minst uppfyllt kurskraven är kommunen inte skyldig att erbjuda eleven ytterligare utbildning inom den kursen. Detta gäller även om eleven begärt och fått kortare undervisningstid än den minsta garanterade.

Efter varje kurs har eleven rätt

att få betyg. Har eleven enligt detta betyg minst uppfyllt kurskraven är kommunen inte skyldig att erbjuda eleven ytterligare utbildning inom den kursen. Detta gäller även om eleven begärt och fått kortare undervisningstid än den som

anges i timplanen.

5 §

4

Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella program för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § första stycket förutsatt att de

1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande med godkända betyg i svenska, engelska och matematik, samt

4Senaste lydelse 1993:1478.

Varje kommun är skyldig att

erbjuda utbildning på nationella program för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § första stycket förutsatt att de

1. har slutfört sista årskursen i

grundskolan eller motsvarande med godkända betyg i svenska

alternativt svenska som andraspråk, engelska och matematik,

samt

2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program i gymnasieskolan eller en i förhållande därtill likvärdig utbildning eller avlagt International Baccalaureate (IB).

Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program. Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.

Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller i en annan kommun eller ett annat landsting i enlighet med samverkansavtal. Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den utbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med ett landsting om en viss utbildning bildar ett samverkansområde för den utbildningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får bestämma att särskilda krav på förkunskaper skall gälla för vissa utbildningar.

8 §

Den som av sin hemkommun skall erbjudas gymnasieutbildning på ett nationellt program enligt 5 § första stycket är behörig sökande till en sådan utbildning var som helst i landet.

Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas i en kommun eller för ett samverkansområde skall i första hand tas emot de som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen och de som är hemmahörande i en kommun som tillhör samverkansområdet för utbildningen.

Med sådana sökande som avses i andra stycket skall jämställas

1. de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i den gymnasieskola dit de har sökt,

2. de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder det sökta programmet och

3. de som har sökt till gymnasieskolan ifråga under åberopande av att där, inom det sökta programmet, anordnas en gren som inte erbjuds av hemkommunen.

3. de som har sökt till

gymnasieskolan ifråga under åberopande av att där, inom det sökta programmet, anordnas en nationellt fastställd gren som inte erbjuds av hemkommunen.

13 §

5

Varje kommun är skyldig att erbjuda gymnasieutbildning i form av specialutformade program eller individuella program för de ungdomar i kommunen som avses i 1 § och som inte har tagits in på något nationellt program i gymnasieskolan eller en likvärdig utbildning eller har avlagt International Baccalaureate (IB). Detsamma gäller den som har tagits emot på ett nationellt program i gymnasieskolan eller till en likvärdig utbildning, men som har avbrutit utbildningen där. I fråga om elever från särskolan gäller skyldigheten dock endast individuella program och endast om eleven vid prövning enligt 6 kap. 7 § inte tas emot i särskolan, därför att eleven bedöms kunna gå i gymnasieskolan.

Ett specialutformat program kan utformas individuellt för en

elev eller gemensamt för en grupp elever. Det skall i fråga om

utbildningens nivå motsvara ett nationellt program och därmed kunna ligga till grund för fortsatt utbildning på högskolenivå eller för yrkesverksamhet. Styrelsen för utbildningen skall

fastställa programmål för varje specialutformat program som erbjuds en grupp elever. Regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om omfattningen av ett specialutformat program och krav på förkunskaper på ett sådant program. Regeringen får föreskriva att utbildningen skall omfatta minst vissa av de ämnen som anges i bilaga 2.

5Senaste lydelse 1993:1478.

Ett specialutformat program

skall i fråga om utbildningens nivå motsvara ett nationellt program och därmed kunna ligga till grund för fortsatt utbildning på högskolenivå eller för yrkesverksamhet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om omfattningen av ett specialutformat program och krav på förkunskaper på ett sådant program. Regeringen får föreskriva att utbildningen skall omfatta minst vissa av de ämnen som anges i bilaga 2. De behörighetskrav

som anges i 5 § första stycket 1 och 2 för nationella program gäller även för specialutformade program.

Ett individuellt program kan

1. syfta till att stimulera eleven att senare gå över på ett nationellt program eller ett specialutformat program,

2. göra det möjligt för ungdomar att förena en anställning som syftar till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan,

2. göra det möjligt för

ungdomar att genom lärlingsutbildning förena en anställning som syftar till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan,

3. avse utbildning för udda yrken och

4. möta speciella behov hos eleven. Utbildningen på ett specialutformat eller ett individuellt program skall följa en plan, som skall fastställas av styrelsen för utbildningen. I fråga om sådana individuella program som avses i tredje stycket 2 får regeringen föreskriva att utbildningen i skolan skall omfatta minst vissa av de ämnen som anges i timplanerna i bilaga 2.

13 a §

En kommun får för en grupp

elever erbjuda specialutformade program och individuella program som har ett sådant syfte som anges i 13 § tredje stycket

1. Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller i en annan kommun i enlighet med ett samverkansavtal.

Styrelsen för utbildningen

skall fastställa programmål för varje specialutformat program som erbjuds en grupp elever.

Vad som sägs i 11 § första och

tredje styckena gäller även i fråga om utbildning enligt denna paragraf.

En ansökan om att tas in på

ett program enligt denna paragraf skall skickas till styrelsen för utbildningen i den sökandes hemkommun. Om programmet anordnas av en annan kommun inom samverkansområdet skall styrelsen omedelbart sända ansökan vidare till styrelsen för utbildningen där.

18 §

6

Elever som önskar fullfölja sin utbildning på en sådan gren inom ett nationellt program som inte erbjuds av deras hemkommun bör, i mån av plats, få flytta till gymnasieskolan i en kommun eller ett landsting där den önskade grenen anordnas. Styrelsen för utbildningen i den kommun eller det landsting där grenen anordnas beslutar om sådant mottagande av en elev.

6Senaste lydelse 1991:1684.

Elever som önskar fullfölja sin

utbildning på en sådan nationellt fastställd gren inom ett nationellt program som inte erbjuds av deras hemkommun bör, i mån av plats, få flytta till gymnasieskolan i en kommun eller ett landsting där den önskade grenen anordnas. Styrelsen för utbildningen i den kommun eller det landsting där grenen anordnas beslutar om sådant mottagande av en elev.

Styrelsens beslut får inte överklagas.

24 §

7

I fall som avses i 22 och 23 §§ är dock hemkommunen inte skyldig att betala ersättning, om det är fråga om ett nationellt program eller gren av sådant program som kommunen själv erbjuder, utom då eleven har tagits emot med stöd av 8 § tredje stycket 1 och 3 eller 29 §.

7Senaste lydelse 1992:599.

I fall som avses i 22 och 23 §§

är dock hemkommunen inte skyldig att betala ersättning, om det är fråga om

1. ett nationellt program eller

en nationellt fastställd gren av sådant program som kommunen

själv erbjuder, utom då eleven har tagits emot med stöd av 8 § tredje stycket 1 och 3 eller 29 §, eller

2. en lokalt fastställd gren

inom de nationella programmen.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 och skall tillämpas på utbildning som äger rum efter den 1 juli 1997, om inte annat föreskrivs nedan.

2. Bestämmelsen i 5 kap. 5 § första stycket 1 om krav på godkänt betyg i svenska alternativt svenska som andraspråk skall inte tillämpas förrän vid intagning till läsåret 1998/99.

3. Bestämmelsen i 5 kap. 8 § tredje stycket 3 skall i sin nya lydelse tillämpas första gången i fråga om utbildning som startar läsåret 1998/99.

4. Har elever tagits emot med stöd av 5 kap. 8 § tredje stycket 3 skall ersättningsskyldigheten enligt 5 kap. 24 § i den gamla lydelsen gälla till dess eleverna avslutat utbildningen.

3 Ärendet och dess beredning

Integrering mellan skola - förskola - skolbarnsomsorg

Frågan om integrering mellan skola - förskola skolbarnsomsorg har varit föremål för flera utredningar. År 1985 kom Förskola - skola-kommittén med sitt slutbetänkande Förskola - skola (SOU 1985:22). Skolbarnsomsorgskommittén lämnade sitt betänkande Skola - skolbarnsomsorg, en helhet i juni 1991 (SOU 1991:54).

Frågan om en förlängning av grundskolan till tio år har även utretts och remissbehandlats. I mars 1994 lämnade utredaren sitt betänkande Grunden för livslångt lärande (SOU 1994:45). Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet finns tillgängliga i Utbildningsdepartementet (dnr U94/1024/S).

I propositionen En politik för arbete, trygghet och utveckling (prop. 1995/96:25) har regeringen meddelat sin avsikt att ta ställning till frågan om en tioårig grundskola.

Svenska som andraspråk som behörighet till gymnasieskolan

Från och med hösten 1998 erfordras minst betyget godkänd i svenska, engelska och matematik för att börja på ett nationellt program. Riksdagen har med anledning av propositionen Vissa betygsfrågor m.m. beslutat (prop. 1994/95:174, bet. 1994/95:UbU19, rskr. 1994/95:406) att svenska som andraspråk skall betraktas som ett eget ämne i alla skolformer. I konsekvens med detta bör även som föreslås i denna proposition svenska som andraspråk utgöra grund för behörighet till gymnasieskolan, vilket vid underhandskontakter även Skolverket förordat.

Blockbetyg i grundskolan

Betygsfrågan har behandlats i flera utredningar, senast i Betygsberedningens förslag i betänkandet Ett nytt betygssystem (SOU 1992:86). Genom riksdagsbesluten med anledning av propositionerna En ny läroplan (prop. 1993/94:220, bet. 1993/94:UbU1, rskr. 1993/94:82) och Betyg i det obligatoriska skolväsendet (prop. 1994/95:85, bet. 1994/95:UbU6, rskr. 1994/95:136) har grundskolan efter flera år fått ett nytt betygssystem. De första eleverna som slutar grundskolan med det nya betygssystemet lämnar årskurs 9 våren år 1998. Betyg skall sättas i varje ämne och de möjligheter till att ge sammanfattande betyg i naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnesblock, som funnits i det femgradiga betygssystemet, finns inte längre.

Vissa förändringar i gymnasieskolan m.m.

I och med riksdagens beslut med anledning av propositionen Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen (prop. 1990/91:85, bet. 1990/91:UbU16, rskr. 1990/91:356) lades grunden till utformningen av gymnasieskolan i dess nuvarande utformning. I propositionen anförde föredraganden att reformen skall ses som en grund för en fortsatt utveckling av gymnasieutbildningen och betonade vikten av att skapa lösningar som ger förutsättningar för en fortgående utvecklingsprocess. Detta har bl.a. skett genom riksdagens beslut med anledning av propositionerna om vissa gymnasie- och vuxenutbildningsfrågor m.m. (prop. 1991/92:157, bet. 1991/92:UbU26, rskr. 1991/92:311), En ny läroplan (prop. 1992/93:250, bet. 1993/94:UbU2, rskr. 1993/94:93) samt Vissa betygsfrågor m.m. (prop. 1994/95:174, bet. 1994/95:UbU19, rskr. 1994/95:406). Förslagen i denna proposition skall ses som delar i en nödvändig kontinuerlig förändringsprocess.

Regeringen grundar sina förslag och bedömningar på de utvecklingsbehov som framkommit bl.a. genom Kommitténs för gymnasieskolans utveckling (dir. 1994:29 resp. dir. 1994:128) första delbetänkande Den reformerade gymnasieskolan - hur går det? (SOU 1996:1), som nyligen har remissbehandlats. I betänkandet föreslås bl.a. åtgärder vad gäller minsta garanterad undervisningstid, arbetsplatsförlagd utbildning (APU), det individuella programmet och det specialutformade programmet samt lokala grenar. Vidare grundar regeringen sina förslag på vad arbetsgruppen för kursutformad gymnasieskola tagit fram, Centrala frågor i utvecklingen av kursutformad gymnasieskola (Ds 1993:69), Kursutformad gymnasieskola för alla? (Ds 1994:139), som har remissbehandlats, samt Kursutformad gymnasieskola - en flexibel skola för framtiden (Ds 1995:78). Dessa promemorior har även legat till grund för Kommitténs för gymnasieskolans utveckling betänkande. Sammanställningar av remissyttrandena över betänkandet SOU 1996:1 finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (dnr U96/406/S). Remissyttrandena till Ds 1994:139 återfinns i Ds 1995:78.

En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har i en departementspromemoria, Svenska som andraspråk och betygsättningen i svenska (Ds 1995:40) redovisat förslag som innebär att betygsättningen i kärnämnet svenska fortsättningsvis skall ges med endast ett betyg per kurs. Kommuner, högskolor m.fl. har beretts tillfälle att ge synpunkter på förslagen i promemorian.

4 Allmänna utgångspunkter

Ett livslångt lärande

Lärande och utbildning har under de senaste åren kommit att inta en central plats i samhällsutvecklingen. Både ur individens och samhällets synvinkel har lärande och utbildning kommit att framstå som en avgörande nyckel till välfärd och som en motvikt mot vidgade klyftor i samhället.

Det livslånga lärandet för alla måste bli en realitet. För att kunna utveckla ett mer produktivt näringsliv och skapa en långsiktig och stabil tillväxt krävs det av oss alla att vi är beredda att under vårt arbetsliv ständigt lära om och lära nytt. Människors förmåga att anpassa sig till förändringar i samhället är en avgörande framtidsresurs. Detta kräver att individen ges beslutskompetens och makt över sin livssituation - i arbetet, på fritiden, i skolan.

Frågan om livslångt lärande är inte ny, men begreppet har fått en vidare innebörd under senare år. Ett liv av lärande måste vara någonting mer än formell utbildning med betyg och examen. Livslångt lärande måste vara ett förhållningssätt och ett handlingsmönster för alla - ett dagligt lärande, en vilja att pröva om och att bygga vidare på en grund lagd i tidiga år.

Det arbetsliv som växer fram bygger i allt högre grad på kompetens och kunskapsintensiv produktion. Därmed blir de kunskapsklyftor som kvarstår sedan tidigare eller nya som växer fram allt mer framträdande och viktigare att överbrygga. Utbildning måste därför också ses i ett fördelningspolitiskt perspektiv. Utbildningens kompensatoriska roll i samhället får allt större betydelse. Ett nationellt kunskapslyft omfattar inte endast vuxenutbildningen utan inbegriper även ungdomsskolan. Den fördelningspolitiska profilen på förändringarna inom ungdomsskolan innebär främst ett fortsatt arbete för att förverkliga en skola för alla.

Regeringen kommer i en annan proposition att beskriva utformningen av det nationella kunskapslyftet vad avser vuxenutbildningen. I denna proposition vill regeringen ytterligare stärka grunden för det livslånga lärandet genom att föreslå åtgärder som ökar förutsättningarna att höja kvaliteten inom grundskolan och gymnasieskolan.

Integration förskoleverksamhet - skola - skolbarnsomsorg

Ett barns lärande börjar långt innan barnet börjar skolan. Den grund som läggs i barnomsorgen har mycket stor betydelse för utvecklingen i skolan. När man talar om livslångt lärande får barnen före skolåldern inte glömmas bort.

Integrationen mellan skola, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg syftar till att skapa en helhet i och anpassning av den verksamhet som riktar sig till barn efter olika barns

individuella behov. Den sociala miljö och den stimulans som barnet möter under åren fram till skolstarten påverkar på ett avgörande sätt barnets förutsättningar till framgångsrikt lärande senare i skolan och i ett livslångt perspektiv.

Utvecklingen av gymnasieskolan

Gymnasieskolan befinner sig i ett intensivt förändringsskede som en följd av den gymnasiereform som beslutades av riksdagen år 1991. Arbetet med att reformera gymnasieskolan sker mot en allt tydligare bakgrund av större och mer omfattande krav från samhällets sida vad gäller elevernas kompetens för ett framtida arbetsliv och samhällsliv samt kunskaper för framtida studier. Med de förslag som föreläggs riksdagen i denna proposition vill regeringen underlätta genomförandet av gymnasiereformen och ytterligare öka möjligheterna för den kvalitetshöjning som reformen innebär.

Flera stora reformer har påtagligt förändrat skolans villkor under senare år. De nya läroplanerna för det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna är ett svar på de ökade krav som samhället och det kommande arbetslivet ställer. De nya läroplanerna innebär också tydliga krav på ökad kvalitet i undervisningen och på elevernas resultat. Nu gäller det att utveckla läroprocesserna i skolan så att de verksamt bidrar till att ge läroplanernas intentioner ett reellt innehåll.

Andra avgörande beslut har gällt övergången till mål- och resultatstyrning från ett tidigare detaljreglerat system som kombinerades med öronmärkta statsbidrag. Nu har i stället varje kommun och varje skola och dess personal möjlighet att själva ta ansvar för att utveckla och driva förändringsarbete. Den ökade valfriheten för elever och föräldrar innebär också att varje skola måste leva upp till de krav eleverna och deras föräldrar ställer. Ytterligare förändringskrafter kan utvecklas med ett förstärkt elev- och föräldrainflytande.

Avregleringen och det kommunala ansvaret för skolan förutsätter ett välutvecklat uppföljningsoch utvärderingssystem både hos kommunen och hos staten. Skolverkets tyngdpunkt ligger i dessa verksamheter, men den kommunala uppföljningen och utvärderingen är ofta otillräcklig enligt Skolverkets utvärderingar. Detta är allvarligt och man kan ifrågasätta hur väl kommunerna uppfyller de nationella målen, som skall garantera alla elever en likvärdig och god utbildning.

För att de nya läroplanerna skall kunna förverkligas krävs att alla tar sin del av ansvaret. På många håll tas också detta ansvar och ett utvecklingsarbete pågår som fokuserar på läroprocesserna - det inre arbetet i skolan och dess resultat. Kommunernas ansvar för resultaten i skolan är dock inte tillräckligt uppmärksammat. Regeringen vill därför betona

vikten av att det i varje kommun finns fungerande system för uppföljning och utvärdering, vilket är grunden för en kvalitetsutveckling. Ansvaret för att förverkliga en skola utan förlorare kan inte enbart vila på de professionella i skolan utan måste också tas av dem som ger villkoren för den enskilda skolan att förverkliga ambitionerna.

5 Integration förskoleverksamhet skola - skol barnsomsorg

Regeringens bedömning: Som ett led i det livslånga lärandet skall förskoleverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen integreras. I ett första steg bör ett gemensamt måldokument utarbetas för den allmänna förskolan, grundskolan och skolbarnsomsorgen. Måldokumentet bör, utifrån en gemensam syn på utveckling och lärande, ta tillvara de olika verksamheternas särdrag och kvaliteter.

Tillämpliga delar av bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620) om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg bör inarbetas i skollagen (1985:1100). Statens skolverk bör bli ansvarig myndighet för tillsyn, uppföljning, utvärdering och utveckling av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.

Bakgrund: I socialtjänstlagen (1980:620) finns bestämmelser om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.

Förskoleverksamhet avser barn som inte uppnått skolpliktig ålder. Förskoleverksamhet bedrivs i form av förskola,

familjedaghem och

kompletterande förskoleverksamhet

(öppen förskola).

Förskoleverksamhet skall i första hand tillhandahållas för barn som har fyllt ett år. Yngre barn som har särskilt behov av stöd bör dock också erbjudas sådan verksamhet.

Barn skall anvisas plats i allmän förskola från och med höstterminen det år barnet fyller sex år.

Allmän förskola bedrivs såväl i daghem som i deltidsgrupp. För hemmavarande barn och för barn i familjedaghem innebär rätt till allmän förskola främst en plats i deltidsgrupp. Barn som inte har plats i daghem eller deltidsgrupp har möjlighet att delta i öppen förskola.

Skolbarnsomsorg skall tillhandahållas skolbarn till och med 12 års ålder. Sådan verksamhet bedrivs i form av fritidshem, integrerad skolbarnsomsorg och familjedaghem. För barn mellan 10 och 12 år kan dock en öppen, enklare form av skolbarnsomsorg än fritidshem erbjudas, s.k. öppen fritidsverksamhet.

Barns utveckling och lärande

Barns lärande börjar inte i skolan; barn har flera år bakom sig av utveckling och lärande när de kommer till första klass. Barn utvecklas i sin miljö genom upplevelser och erfarenheter, genom identifikation och samspel med sin omgivning. De lär

sig i vardagslivet i samspel med varandra, med vuxna och med hela den sociala och kulturella miljö i vilken de växer upp. De lär sig också i andra institutioner än i skolan. Genom verksamheten i förskolan har de viktiga erfarenheter, kunskaper och förmågor med sig till skolan. Vi vet att den sociala miljö och den pedagogiska stimulans som barnet möter under åren fram till skolstarten på ett avgörande sätt påverkar barnets förutsättningar till framgångsrikt lärande även senare i skolan. Forskningen visar att barns sociala förmåga och skolprestationer gynnas av tidig förskolevistelse. Internationella studier har också visat att särskilt anpassad pedagogisk verksamhet för barn kan motverka utslagningsprocesser.

Barn är inte några tomma kärl som vid en viss tidpunkt skall fyllas på med upplevelser och kunskaper. De har alltid en historia. De har varje dag av sitt liv varit i färd med att skapa en bild av sig själva och världen - med att kunskapa. Det förskolan och skolan skall göra är att utifrån sina institutionella förutsättningar hjälpa barnen att bygga vidare på det som är påbörjat.

Det är självklart att alla barn inte har samma erfarenhet och kunskap när de kommer till förskolan och skolan. Varje barns individuella historia och mognad gör dem olika. Deras uppväxtförhållanden präglar hur de har utvecklats och vad de har lärt sig. Vidgade klyftor i samhället har ökat skillnaderna mellan människor både materiellt, socialt och kulturellt. Det betyder i dag att barn inte har lika möjligheter att utveckla sin inneboende potential. Förskola och skola har i det här sammanhanget en dubbel uppgift; dels att låta barn med skiftande erfarenheter byta perspektiv med varandra, lära av varandra och tillsammans utveckla sin förmåga och sin kunskap, dels att skapa så likvärdiga villkor som möjligt för barns lärande så att varje enskilt barn kan få det stöd hon eller han behöver.

Barns och ungdomars lärande kan alltså ses som en obruten process, i vilken både erfarenheter från vardagslivet i familjen och kamratkretsen och den pedagogiska verksamheten i förskola/skola spelar roll. Det är därför självklart att se förskola och skola i ett sammanhang utifrån en helhetssyn på utveckling och kunskapstillväxt.

Två traditioner möts, barnomsorgens och skolans. Detta möte kan frigöra pedagogisk utvecklingskraft som omskapar både förskola och skola och som skapar nya former för barns utveckling och lärande. Av tradition är förskolan inriktad på det enskilda barnet, den fria leken och det fria skapandet, på en verksamhet som samtidigt innehåller omsorg, praktiska aktiviteter och intellektuell stimulans. Skolans tradition ser annorlunda ut. Dess undervisning ser mer till gruppen eller klassen, utgår från ämnet och betonar det kognitiva.

Det kommer att krävas både tid och medvetet arbete för att kunna genomföra en integration som tar tillvara kraften i de

bägge traditionerna och också skapar något nytt. Regeringen ser det som angeläget att genom en integration av de verksamheter som har till uppgift att verka för barns bästa förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg - åstadkomma en bättre anpassad helhet av den tid som har så stor betydelse för barn och unga människor. Detta bör prägla de måldokument som styr den pedagogiska verksamheten för barn och ungdomar.

Förskola - skola - nuvarande verksamhet

Genom pedagogisk gruppverksamhet skall barnomsorgen ge barn stöd och stimulans för sin emotionella, sociala och intellektuella utveckling, bidra till goda uppväxtvillkor och ge barn med behov av särskilt stöd för sin utveckling den omsorg som deras speciella behov kräver. Regeringen har tidigare i budgetpropositionen (prop. 1994/95:100, bil. 6) formulerat de mål enligt vilka barnomsorgen bör utvecklas.

Enligt socialtjänstlagen skall barn anvisas plats i allmän förskola från och med höstterminen det år då de fyller sex år. Den allmänna förskolan har sedan år 1975 omfattat praktiskt taget alla sexåringar. Förskolan skall omfatta minst 525 timmar om året. För barn som vistas hemma eller i familjedaghem innebär den allmänna förskolan en plats i deltidsgrupp, vanligen tre timmar om dagen.

Den allmänna förskolans omfattning innebär att alla barn och ungdomar i åldrarna 6 - 16 år kan sägas delta i en tioårig pedagogisk verksamhet. Det är därför enligt regeringens mening rimligt att de pedagogiska måldokumenten för de båda verksamheterna liksom för skolbarnsomsorgen samordnas.

Fr.o.m den 1 juli 1997 ger skollagen ett barns vårdnadshavare rätt att bestämma att barnet skall börja skolan vid sex års ålder (s.k. flexibel skolstart). Bestämmelsen, som infördes 1991, har inneburit att olika typer av sexårsverksamhet har utvecklats i kommunerna under de senaste åren. Utöver den traditionellt bedrivna förskolan i daghem och deltidsgrupper finns numera ytterligare modeller som omfattar t.ex. sexåringar i särskilda daghemsgrupper, i förskolegrupper förlagda till skolans lokaler kombinerade med skolbarnsomsorg, i skolklasser med i huvudsak sjuåringar och i den s.k. barnskolans ofta åldersblandade verksamhet.

Grundskolan i Sverige håller en hög standard. Elever med mycket goda resultat hävdar sig väl i konkurrens med motsvarande grupper i andra länder såväl kvantitativt som nivåmässigt. Det finns betydligt mindre skillnader mellan skolor i vårt land än i de flesta andra länder.

Trots genomsnittligt mycket goda prestationer för svensk skola finns det områden som måste ägnas särskild uppmärksamhet. Det är t.ex. inte acceptabelt att elever i dag lämnar den obligatoriska skolan med otillräckliga kunskaper, låga betyg eller utan att få fullständiga slutbetyg. Och värre än bristande kunskaper i ämnen är att det finns elever som lämnar skolan med bristande självförtroende och med inställningen att de inte kan lära, att deras förmåga inte räcker till.

Skälen för regeringens bedömning: De tidiga årens lärande och utveckling är av avgörande betydelse för att ge alla barn möjlighet att lyckas i skolan. Därför bör förskolans

pedagogiska roll stärkas samtidigt som förskolepedagogiken ges utrymme också i skolan. Regeringen vill därför att den pedagogiska verksamheten för barn och ungdomar i såväl förskolan som skolan och skolbarnsomsorgen skall utvecklas i riktning mot ökad integration. Många kommuner har redan kommit långt inom detta område. Det är därvid viktigt att de olika verksamheternas egenart och kvaliteter tas till vara. Ett samlat utnyttjande av resurserna kan bidra till en helhetsyn på barn och ungdomar som ger förutsättningar för arbetet med det livslånga lärandet. I linje med detta bör också ansvaret för frågorna på den statliga nivån samlas.

Inom regeringskansliet kommer frågor om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg att handhas av Utbildningsdepartementet. På myndighetsnivån bör frågor om tillsyn, uppföljning, utvärdering och utveckling av dessa verksamheter också samlas hos en myndighet. Det innebär att ansvaret för förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg förs från Socialstyrelsen och länsstyrelserna till Statens skolverk.

Den sektorisering som kännetecknat verksamheterna på statlig nivå är på kommunal nivå redan övergiven eller på väg att överges. Som ett resultat av bl.a. ny kommunallag, nytt statsbidragssystem och avregleringar ser man en tydlig tendens att överge sektorsindelningen till förmån för andra lösningar. I 90 % av kommunerna ingår nu skolan tillsammans med annan verksamhet i samma nämnd. Tillsammans med skolan organiseras i dag främst förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg, ibland även kultur och ungdomars fritidsverksamhet.

Rätten till bistånd samt det allmänna ansvaret för barn och ungdom enligt bl.a. 6 och 12 §§Socialtjänstlagen bör alltjämt ligga kvar på socialnämnden i kommunen. Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsansvar för dessa frågor ligger därmed kvar. Detta kräver ett väl fungerande samarbete mellan berörda myndigheter.

God grund för livslångt lärande

En gemensam syn på förskolan och grundskolan är en viktig utgångspunkt för att främja barns utveckling. Skolans sätt att arbeta under barnens första viktiga år bör därför ta intryck av förskolans arbetssätt. Olika kunskaper om barns sociala utveckling och lärande skall mötas i undervisningen, som skall utgå från det enskilda barnet. Varje barn skall mötas på dess individuella utvecklingsnivå.

Vi ser det som väsentligt att utbildningen under de första viktiga skolåren mer än tidigare stärker elevernas självkänsla och att den ger eleverna lust och vilja att lära. En höjning av

den grundläggande utbildningens kvalitet innebär därför att mer arbete och tid i skolan måste ägnas åt att utveckla kvaliteter som samarbetsförmåga, självtillit, kreativitet och problemlösningsförmåga. Detta är områden som är särskilt viktiga att uppmuntra och underbygga tidigt i livet för att barnen skall ges en god och jämlik grund att lära vidare på. Det kan ske genom integration mellan förskola, skola och skolbarnsomsorg där syftet är att med barnet i centrum tillvarata det bästa från de olika kulturerna för att främja barns utveckling.

Barnets förutsättningar och utveckling skall mer än den biologiska åldern styra verksamhetens former och innehåll. Barns tidiga beredskap att lära skall mötas och tillvaratas. I dag tillgodoses barns behov på olika sätt i förskolan respektive skolan. Regeringen anser att ett gemensamt måldokument för den allmänna förskolan, grundskolan och skolbarnsomsorgen bör utarbetas. Det skall bidra till en utveckling där de olika kompetenserna och traditionerna som finns i respektive verksamhet samverkar kring den gemensamma uppgiften att främja barns utveckling och lärande. Därmed ökar möjligheten att höja grundskolans kvalitet. En integrerad verksamhet öppnar också möjligheter för kommunerna att bedriva sin verksamhet på olika sätt.

Den fortsatta beredningen

Som framgår ovan anser regeringen att pedagogisk verksamhet som rör barn och ungdomar bör ses som en helhet. En integration av förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg kan aktivt bidra till en höjd kvalitet i verksamheten.

Regeringen avser att efter erforderligt utredningsarbete återkomma till riksdagen med förslag i dessa frågor. Som ett första steg skall ett samlat måldokument för den allmänna förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen utarbetas. Vidare bör tillämpliga delar av bestämmelserna i socialtjänstlagen om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg inarbetas i skollagen. Den föreslagna inriktningen kommer också att få organisatoriska konsekvenser för berörda myndigheter.

Dessutom kommer en arbetsgrupp snarast att tillsättas i syfte att diskutera genomförandet av integration och utveckling av allmän förskola och skola. I arbetsgruppen kommer representanter från bl.a. Svenska Kommunförbundet att ingå.

Frågan om en förlängning av grundskolan till tio år har utretts och remissbehandlats. Med tanke på dels att elevkullarna just nu är mycket stora, dels olika bedömningar om kostnadskonsekvenserna anser regeringen det nödvändigt att ytterligare bereda frågan om en eventuell förlängning av

skolplikten.

6 Behörighet till gymnasieskolans nationella och specialutformade program

Regeringens förslag: För tillträde till gymnasieskolans nationella och specialutformade program skall godkänt betyg i svenska som andraspråk vara ett alternativ till godkänt betyg i svenska.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 5 § skollagen är varje kommun skyldig att erbjuda utbildning på nationella program för samtliga ungdomar i kommunen efter avslutad grundskoleutbildning fram till och med det första kalenderåret det år de fyller tjugo. Elevens rätt till utbildning vid ett nationellt program gäller under förutsättning av slutförd sista årskurs i grundskolan eller motsvarande med godkända betyg i svenska, engelska och matematik. Kravet på godkända betyg i de uppräknade ämnena skall dock inte tillämpas förrän vid intagning till gymnasieskolan läsåret 1998/99. Regeringen kommer i avsnitt 12 att föreslå att dessa krav också skall gälla för att bli mottagen på ett specialutformat program.

Kommunerna är skyldiga att se till att eleverna ges förutsättningar att nå de mål som fastställts i kursplanerna för grundskolan. Elever som trots detta inte når godkändnivån i något av de grundläggande ämnena svenska, matematik och engelska har mycket begränsade möjligheter att följa ett nationellt program i gymnasieskolan. De bör hänvisas till ett individuellt program för att på så sätt bli bättre förberedda för fortsatta studier.

Riksdagen har med anledning av propositionen Vissa betygsfrågor m.m. beslutat (prop. 1994/95:174, bet. 1994/95:UbU19, rskr. 1994/95:406) att svenska som andraspråk skall betraktas som ett eget ämne i alla skolformer. I gymnasieskolan utgör ämnet ett kärnämne och ett alternativ till kärnämnet svenska.

I grundskolan är undervisning i svenska som andraspråk obligatorisk för elever som behöver undervisningen. Svenska som andraspråk har egen kursplan i både grundskolan och gymnasieskolan. Enligt vår bedömning är kunskaper motsvarande godkänt betyg från svenska som andraspråk i grundskolan en tillräcklig grund för att kunna följa nationella och specialutformade program i gymnasieskolan. Vi föreslår därför att betyg från svenska som andraspråk jämställs med betyg i svenska för tillträde till dessa program i gymnasieskolan. Förslaget medför en ändring 5 kap. 5 § skollagen.

7 Blockbetyg i grundskolan

Regeringens förslag:

Sammanfattande betyg i

ämnesblock i grundskolan kan ges som alternativ till betyg i varje ämne.

Skälen för regeringens förslag: Frågan om arbetssätt och ämnessyn i grundskolan har diskuterats under lång tid, framför allt vad gäller naturorienterande och samhällsorienterande ämnen. Den vetenskapliga utvecklingen och olika akademiska discipliners organisering har tagits till intäkt såväl för en ämnesmässig uppdelning som integration. Men frågan om skolämnenas organisering kan inte avgöras utifrån de akademiska disciplinerna eftersom ett skolämne är något annat än en introduktion eller förenkling av ett universitetsämne. Ett skolämne kan närmast sägas vara en förening av disciplinkunskap, aktuella frågor och försök att utgå från barns och ungas perspektiv på tillvaron. Skälen till att integrera eller särskilja olika skolämnen måste därför sökas i den pedagogiska planeringen av undervisningen.

Många skolor har anammat ett arbetssätt som främjar ämnesintegrering. Denna utveckling har stärkts av att den nya utbildningen till grundskollärare med indelningen naturorienterande ämnen (NO) respektive samhällsorienterande ämnen (SO) lägger grunden till ett ämnesövergripande arbetssätt i dessa ämnen.

Grundskolans läroplan uppmuntrar ett ämnesövergripande arbetssätt. Kursplanerna inbjuder till denna möjlighet och timplanen anger en timram för ämnesblocken och ger skolorna en möjlighet att göra lokala justeringar och prioriteringar för att uppnå kunskapsmålen. Kursplanerna i biologi, fysik och kemi har gemensamma mål att sträva mot.

Med de regler, som gäller för elever som följer den äldre läroplanen, Lgr 80, och vilka kommer att få betyg enligt det femgradiga betygssystemet, finns möjlighet för de lärare som undervisar i ämnesblock att bestämma vilken modell de vill följa, dvs. ämnes- eller blockbetyg.

Frågan om att sätta sammanfattande betyg i ämnesblocken NO och SO är i sig inte avgörande för ett ämnesintegrerande arbetssätt. Det nya styrsystemet, de nya timplanerna etc. ger dessa möjligheter. Det finns dock en tradition inom grundskolan och genom den nya lärarutbildningen att koppla ett ämnesintegrerat arbetssätt i NO respektive SO med betygsättningen. Mot denna bakgrund anser vi att det skall finnas möjlighet för skolorna att kunna sätta sammanfattande betyg i ämnesblocken NO, dvs. fysik, kemi och biologi respektive SO, dvs. geografi, historia, samhällskunskap och religionskunskap

även i det nya betygssystemet.

Förslaget innebär att i grundskoleförordningen (1994:1194) och specialskoleförordningen (1995:401) bör införas bestämmelser som gör det möjligt för lärarna att sätta betyg efter undervisningens uppläggning, dvs. ämnesvis eller blockvis. För att underlätta för lärarna att sätta blockbetyg bör Skolverket ges i uppdrag att överarbeta kursplanerna i SOämnena, bl.a. att utarbeta mål att sträva efter. Vidare bör verket få i uppdrag att fastställa betygskriterier för ämnesblocken.

För att markera betydelsen av ett ämnesövergripande arbetssätt och att en sådan utveckling stimuleras avser regeringen att ge Skolkommittén i tilläggsdirektiv att komma med förslag inom detta område.

8 Behovet av kontinuerliga förändringar i gymnasieskolan

.

Bakgrund

När regeringen nu lägger fram förslag till vissa förändringar i gymnasieskolan (avsnitten 9, 10, 11, 12 och 13) skall de ses som delar i en nödvändig kontinuerlig förändringsprocess. Redan i den av riksdagen behandlade propositionen Växa med kunskaper (prop. 1990/91:85) anförde föredragande statsrådet att reformen skall ses som en grund för en fortsatt utveckling av gymnasieutbildningen. I propositionen betonades också vikten av att förslagen skulle skapa lösningar som ger förutsättningar för en fortgående utvecklingsprocess.

Behov av förnyelse och förbättrade lösningar för att intentionerna i reformen skall förverkligas kommer kontinuerligt att uppstå. Utöver förslagen längre fram i denna proposition finns några områden som regeringen redan nu bedömer behöver utvecklas ytterligare. Vi är dock inte beredda att lägga konkreta förslag i denna proposition men vill anmäla för riksdagen den utveckling som pågår.

Genomförandet av reformen

Gymnasieskolans uppgift är att kvalificera eleverna i tre avseenden - för ett utvecklande arbetsliv, för deltagande i ett demokratiskt samhällsliv och för vidare studier. Bakgrunden till förändringen av gymnasieskolan var bedömningen att kraven på dessa tre områden inte uppfylldes av den gamla

gymnasieskolan. Detta gällde i synnerhet kraven från arbetslivet, där de tvååriga linjerna i allt mindre utsträckning skulle leda till arbete eller anställning i framtiden. I stället valde många arbetsgivare att anställa ungdomar från de treåriga teoretiska linjerna och själva ge dem yrkeskunskaperna. Därför beskrevs den viktigaste utgångspunkten för reformen i propositionen Växa med kunskaper, som "att höja den allmänna utbildningsnivån och förbereda alla för ett livslångt lärande, där återkommande utbildningar blir allt vanligare".

Detta skäl är ännu mer giltigt i dag när reformen har införts. Erfarenheterna hittills av reformarbetet som Kommittén för gymnasieskolans utveckling redovisar i delbetänkandet Den nya gymnasieskolan - hur går det? (SOU 1996:1) är att det finns behov av ytterligare åtgärder för att reformen skall nå upp till målsättningarna. Kommittén konstaterar att motiven och målen för gymnasiereformen har fått en stor acceptans, men att de inte är tillräckligt kända av alla som har en roll i och ansvar för genomförandet.

En viktig roll i reformen har arbetslivet i och med genomförandet av den arbetsplatsförlagda utbildningen. Kunskapen om reformen hos de centrala branschorganisationerna är ofta mycket hög men svårigheter finns när de enskilda skolorna skall möta företagen i lokal samverkan. Kunskapen om varandras villkor och möjligheter måste höjas. Här förutsätter regeringen att arbetslivets centrala organisationer och parter känner ett stort ansvar att tillsammans med utbildningsansvariga genomföra olika åtgärder.

Inom Utbildningsdepartementet har det tillsatts en arbetsgrupp där representanter från Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet ingår. Arbetsgruppens uppgift är att finna olika åtgärder för att förbättra kontakterna mellan skolan och arbetslivet.

Kommunerna som är huvudmän för skolan, har ett stort ansvar för genomförandet av reformen.

För reformens genomförande har en resurs baserad på elevantal samt riktade bidrag för utrustning och handledarutbildning utbetalats till skolhuvudmännen.

Trots de gjorda insatserna bedömer regeringen att det behövs en mer samlad informationsinsats för genomförandet av reformen. Utbildningsdepartementet har därför startat ett arbete tillsammans med Skolverket och Svenska Kommunförbundet för att göra olika informationsinsatser.

Program och grenstrukturer

Arbetslivet förändras i allt snabbare takt. OECD har redovisat

en sysselsättningsstudie som visar att det varje år tillkommer 10 % nya arbetstillfällen med krav på högre kvalifikationer samtidigt som okvalificerade arbetsuppgifter inom främst industriproduktionen försvinner. Utvecklingen pekar också mot ett behov av mer tvärvetenskapliga kompetenser och kunskaper. I det perspektivet behövs en flexibel gymnasieskola som kontinuerligt kan förändras i takt med utvecklingen.

I dag ger vårt utbildningssystem möjlighet att möta denna utveckling. De lokala skolhuvudmännen har en frihet att skapa specialutformade program, vilket t.ex. kan ske i samarbete med det lokala näringslivet. Antalet specialutformade program som erbjuds eleverna har stadigt ökat sedan reformen startade och är i dag ca 200. Dessa specialutformade program utgörs ofta av kombinationer av ämnen från Naturvetenskapsprogrammet och yrkesämnen. Dessutom har det utvecklats ett stort antal lokala grenar inom de nationella programmens ramar.

Regeringens bedömning är att kraven på flexibla studievägar utifrån arbetslivets och individens önskemål kommer att öka. På sikt kan detta innebära att regeringen som ett led i en pågående förändringsprocess behöver återkomma till riksdagen med förslag om förändringar i studievägsstrukturerna.

Mål- och resultatstyrning

De skolreformer som under de senaste åren har genomförts i Sverige är av två slag dels innehållsmässiga dels ansvarsmässiga. Kommunerna har det verksamhetsmässiga ansvaret för skolan. Riksdag och regering styr genom mål och genom det resultatansvar huvudmän och skolor ålagts. Målstyrningen fokuserar mer på kunskapskvaliteter och inte i samma utsträckning som tidigare på innehåll och tid. Urvalet av stoff, hur stoffet skall organiseras och vilka arbetssätt och arbetsformer som används är lärarnas och elevernas gemensamma ansvar. Det är utifrån elevens möjlighet att nå målen som tiden, arbetssättet och arbetsformer skall organiseras.

Enligt de nya timplanerna är eleverna garanterade en minsta undervisningstid. Den garanterade undervisningstiden i gymnasieskolan är reglerad för varje ämne. Det innebär att graden av reglering skiljer mycket mellan de olika programmen. För de samhällsvetenskapliga och de naturvetenskapliga programmen, med många av riksdagen fastställda obligatoriska ämnen, är timplanerna mycket detaljerade. Det ger ett intryck av tidsstyrning i stället för målstyrning. För program med yrkesämnen har däremot endast

angetts en garanterad undervisningstid (1 370 timmar) för hela blocket av kurser som ingår under yrkesämnet för respektive program. Det ger skolorna betydligt större möjligheter att arbeta målstyrt och betrakta tiden som en av flera resurser.

Arbetsgruppen för en mer kursutformad gymnasieskola har i sitt slutbetänkande Kursutformad gymnasieskola En flexibel skola för framtiden (Ds 1995:78) redovisat vilka hinder som finns för ett mer flexibelt arbetssätt. Av remissyttrandena över arbetsgruppens andra betänkande Kursutformad gymnasieskola för alla (Ds 1994:139) är det en klar majoritet som vill ha en öppnare reglering av tidsstyrningen i gymnasieskolan. Kommittén för gymnasieskolans utveckling förordar en starkare målstyrning och en minskning av tidsstyrningen.

Mot bl.a. denna bakgrund föreslår regeringen i denna proposition vissa förändringar av timplanerna, som ökar skolans möjligheter att arbeta mera målstyrt och flexibelt utifrån elevernas behov.

Programmål

Programmålen är ett nytt styrdokument i det svenska skolsystemet. Tidigare har enbart använts läroplan och kursplaner. De 16 nationella programmen består av kärnämnen och karaktärsämnen. Det är de senare som ger programmet dess karaktär, så som det kommer till uttryck i programmålen. Programmålen nås inte med någon form av automatik. Summan av delarna, dvs. de olika kursplanernas mål, ger ingen garanti att programmets mål uppnås. Det är främst genom uppläggningen av utbildningen samt genom sättet att genomföra undervisningen som eleverna kan nå de kunskapsmål som anges i programmålen.

Om en starkt driven kursutformning av gymnasieskolan leder till ett fragmentiserat sätt att lägga upp undervisningen kan detta komma i konflikt med programmålen. En gymnasieskola där lärarna i de olika ämnena och kurserna samverkar i planering, uppläggning och genomförande skapar däremot bättre förutsättningar för att nå programmålen.

De kompetenser som efterfrågas i framtiden av arbetslivet och som har betydelse för möjligheterna till ett livslångt lärande är till mycket stor del icke ämnesanknutna. Det är i stället förmågor som att själv lära sig att lära, social kompetens, problemlösningsförmåga, kreativitet osv. som måste fokuseras. Tillsammans med en allt större frihet för eleverna att välja kurser och kommunernas möjlighet att utforma specialutformade program, blir programmålens ställning allt viktigare. Regeringen ser programmålen som en

ram där värdet av en sammanhållen utbildning beskrivs. De ger också en samlad bild över en hel utbildningsväg och anger vilken kompetens eleverna har med sig när de genomfört programmet. Om nuvarande programmål inte fyller denna uppgift kan det bli aktuellt för regeringen att föreslå riksdagen åtgärder som förstärker programmålens ställning.

9 Ett betyg i svenska i gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen

Regeringens förslag: Nuvarande regler om två betyg i svenska i gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen tas bort.

Arbetsgruppens förslag:

En arbetsgrupp inom

Utbildningsdepartementet har behandlat bl.a. frågan om ett eller två betyg i svenska. I en departementspromemoria, Svenska som andraspråk och betygsättningen i svenska (Ds 1995:40) har arbetsgruppen presenterat sina överväganden. I promemorian redovisades även en uppsats som behandlar betygsättningen i svenska. I denna konstateras att de två betygen i Svenska B är rester av en gammal tradition som har haft olika innebörd under olika tider. I våra dagar är de mest ett hinder för utvecklingen av ett integrerat, brett humanistiskt ämne där färdigheter och kunskaper eller form och innehåll utvecklas parallellt i elevernas personliga bildningsgång.

Arbetsgruppens bedömning är att övervägande skäl talar för att det fortsättningsvis endast bör ges ett betyg i svenska. Ett skäl är att i både svenska i grundskolan och i svenska som andraspråk i gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning ges bara ett betyg.

Remissinstanserna: Promemorian har sänts ut till bl.a. samtliga gymnasieskolor, komvux och högskolor med erbjudande om att ge synpunkter på bl.a. betygsättningen i svenska. Endast ett fåtal synpunkter har lämnats.

Skälen för regeringens förslag: Kärnämnet svenska i den gymnasiala utbildningen är uppdelat i två kurser, Svenska A,

Språket och människan, och Svenska B, Språk - Litteratur -Samhälle. Vid betygsättningen i dessa två kurser skall för Akursen anges ett betyg och för B-kursen två betyg, ett i svenska språket och ett i litteraturkunskap. Genom riksdagens ställningstagande med anledning av regeringens proposition En ny läroplan (prop. 1992/93:250, bet.1993/94:UbU2, rskr. 1993/94:93) lades grunden till det betygssystem som idag gäller för bl.a. gymnasieskolan. I propositionen berördes även frågan om ett eller två betyg i svenska. Regeringen bedömde det som viktigt att det av en elevs slutbetyg även i fortsättningen skall framgå vilket betyg han eller hon har i svenska språket respektive litteraturkunskap och språklig orientering.

I en välintegrerad svenskundervisning, där eleverna får tillfälle att utveckla sitt språk i meningsfulla sammanhang, är det inte rimligt att dra en gräns mellan form och innehåll vid betygsättningen. Regeringen anser därför att de nuvarande

reglerna bör ändras så att endast ett betyg ges för B-kursen i svenska. Förslaget innebär att i gymnasieförordningen (1992:394) bör ändringar göras för att betygsättningen i svenska skall ske på samma sätt som i övriga kurser i gymnasieskolan. Eftersom regeringens förslag även gäller gymnasial vuxenutbildning bör motsvarande ändringar göras i förordningen (1992:403) om kommunal vuxenutbildning.

10 Timplanejusteringar för gymnasieskolan

Regeringens förslag:

Timplanerna i bilaga 2 till

skollagen ändras så att de anger riktvärden för utbildningens omfattning i timmar om 60 minuter för ämnen samt för det garanterade antalet undervisningstimmar för programmet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen av timplanerna.

Utredningens förslag:

Enligt Kommitténs för

gymnasieskolans utveckling första delbetänkande bör kursplanernas mål styra undervisningens omfattning i högre grad. I dag är tidsstyrningen för dominerande. Enligt kommitténs uppfattning bör de angivna timtalen utgöra riktvärden för undervisningstiden på liknande sätt som gäller i gymnasial vuxenutbildning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser däribland

Skolverket, Svenska Kommunförbundet, Skolledarna, Stockholms, Göteborgs, Lunds, Malmö, Skellefteå och Umeå kommuner delar i princip kommitténs bedömning att kursplanernas mål skall styra undervisningens omfattning. Lärarnas Riksförbund samt Mölndals och Växjö kommuner tar avstånd från eller är tveksamma till att göra förändringar i den minsta garanterade undervisningstiden i gymnasieskolan. Lärarförbundet anser att det finns skäl att diskutera om den garanterade undervisningstiden kan utgå och ser det som viktigast att skolan främst skall sträva mot att varje elev tillägnar sig goda kunskaper och att elever som behöver mer undervisning skall få det.

Bakgrund: Den reformering av gymnasieskolan som nu pågår innebär en ambitionshöjning. Alla nationella program är treåriga och innehåller en gemensam kärna av allmänna ämnen. Det innebär att bl.a. program med yrkesämnen, jämfört med motsvarande äldre utbildningar, har förstärkts med allmänna ämnen. Även yrkesämnena i dessa program har fått ett mer teoretiskt innehåll som en följd av arbetslivets

utveckling. Arbetet med att höja kvaliteten i gymnasieskolan har, enligt Kommittén för gymnasieskolans utveckling (SOU 1996:1), bl.a. försvårats av det förhållandet att den nya läroplanen och det nya betygssystemet inte var färdiga då reformen började genomföras och av att kursplanerna från början var av provisorisk karaktär. Inte heller är reformens syfte och mål väl kända av alla dem som skall genomföra gymnasiereformen och det behöver göras insatser för att åstadkomma detta.

Genom att exempelvis förändra arbetssätt, utveckla organisation och genomförande av undervisningen kan man vända utvecklingen. Detta kan göras genom att använda skolans resurser på ett effektivare och mer strategiskt sätt. Ett hinder för skolhuvudmännen i detta avseende är bl.a. de regler som hör samman med timplanen och dess tillämpning. Timplanerna har under lång tid haft en dominerande ställning i skolans styrning.

Nuvarande regler m.m.

Timplanerna i bilaga 2 till skollagen anger den minsta garanterade undervisningstiden för ämnena i gymnasieskolan. En elev har rätt att få undervisning i varje ämne i den utsträckning som anges i timplanerna. Det är dock inget som hindrar att skolorna ger eleverna mer undervisningstid i ett eller flera ämnen. Att det finns en minsta garanterad undervisningstid innebär inte att alla elever i gymnasieskolan behöver den. De elever som så önskar skall kunna få undervisningen i en kurs upplagd med färre antal timmar. Gymnasieskolan måste präglas av en flexibilitet och anpassning till olika undervisningssituationer. Det finns därför anledning att erinra om att det av begreppet "minsta garanterade undervisningstid" indirekt framgår att elever som behöver mer undervisningstid för att nå upp till kunskapsmålen kan ställa anspråk på det (prop. 1992/93:250 s. 49).

Omfattningen av studierna i de olika ämnen anges med gymnasiepoäng. För varje ämne motsvarar antalet gymnasiepoäng minsta antalet garanterade undervisningstimmar i ämnet. En elev har uppnått det antal gymnasiepoäng som gäller för kursen, när eleven har inhämtat den kunskap som utbildningen i kursen avser att ge. Oavsett hur lite eller hur mycket undervisning en elev fått i en kurs så tillgodoräknas eleven samma antal gymnasiepoäng för kursen. Även om undervisningstiden i exempelvis Matematik A förlängts till det dubbla får eleven inte tillgodoräkna sig mer än 110 gymnasiepoäng för kursen. Efter varje kurs har eleven rätt att få betyg. Har eleven minst betyget Godkänd tillgodoräknas eleven gymnasiepoängen för den aktuella kursen.

För en elev som har erhållit minst betyget Godkänd är kommunen inte skyldig att erbjuda ytterligare undervisning inom den kursen (5 kap. 4 a § skollagen). Detta gäller även om eleven begärt och fått kortare undervisningstid än den minsta garanterade.

Bestämmelserna i skollagen ger skolorna vissa möjligheter att omfördela undervisningstiden mellan kurser i ett ämne. Då timplanen anger den minsta garanterade undervisningstiden för ett ämne är det möjligt att inom samma ämne, t.ex. svenska, matematik och flertalet yrkesämnen, justera undervisningstiden för kurserna i ämnet.

Det har bl.a. visat sig i uppföljningen av reformen att skolorna indirekt utnyttjat skollagen till justeringar av undervisningstiden i olika ämnen. I Skolverkets rapport Bilden av skolan 1996 framgår att flera kommuner erbjuder eleverna möjlighet att välja en viss kurs med kortare eller längre undervisningstid. Därigenom kan elever som behöver mer lärarledd undervisning välja längre kurser. Andra elever kan välja kortare kurser. Det är främst skolor med stort elevunderlag, som kan utnyttja dessa möjligheter.

För elever som har behov av extra stöd i skolarbetet under en begränsad tid skall, enligt gymnasieförordningen (8 kap. 1 §), stödundervisning anordnas. Skolhuvudmannen har i detta sammanhang ett ansvar att ge undervisning utöver den tid som anges i timplanen. Lokalt tillägg kan, enligt 5 kap. 12 § gymnasieförordningen, vara en eller flera kurser. Det lokala tillägget kan även användas för att ge elever, som behöver det, mer undervisning i vissa ämnen.

Skälen för regeringens förslag

Flexibilitet i användningen av undervisningstimmar

Det är angeläget att ge skolorna en möjlighet att på ett flexibelt sätt anpassa undervisningstiden bättre till utbildningsmål och de berörda elevernas förutsättningar än vad dagens regler medger. Redan i dag finns vissa begränsade möjligheter att göra justeringar i timplanerna. Programmålen och kursplanerna måste enligt regeringens uppfattning få ökad betydelse och en öppnare reglering av tillämpningen av timplanerna bör därför införas.

Enligt 5 kap. 4 § skollagen får regeringen meddela ytterligare föreskrifter om timplaner samt, om det finns särskilda skäl, göra begränsade avvikelser i timplanerna. Detta bemyndigande har bl.a. tillkommit för att kunna ge elever som har påtagliga studiesvårigheter möjlighet att välja bort vissa ämnen på ett nationellt program, s.k. reducerat program. Regeringen kan

emellertid inte med stöd av detta bemyndigande medge en justering av undervisningstiden i olika ämnen.

I gymnasial vuxenutbildning finns en förhållandevis stor möjlighet att justera antalet undervisningstimmar. I 1 kap.67 §§ förordningen (1992:403) om kommunal vuxenutbildning framgår att timplanerna i bilaga 2, till skollagen, anger riktvärden för undervisningens omfattning samt att kommunerna har rätt att öka eller minska timtalen beroende på hur mycket undervisning eleverna behöver för att uppnå de kunskapsmål som anges i respektive kursplan.

Vi föreslår att en flexibilitet i användningen av undervisningstiden i gymnasieskolan görs möjlig på motsvarande sätt som i komvux. Därigenom kan man lokalt inom ramen för det garanterade antalet undervisningstimmar för programmet - friare disponera tiden i de olika ämnena. Härigenom skapas förutsättningarna för skolorna att på ett flexibelt sätt anpassa undervisningstiden till de berörda elevernas behov.

Genom regeringens förslag tappar begreppet minsta garanterad undervisningstid per ämne, som den anges i timplanen i bilaga 2 till skollagen, sin innebörd. Det går inte att ange en minsta garanterad undervisningstid samtidigt som denna tid genom vårt förslag kan minskas. I stället föreslår vi att undervisningstiden i timmar för varje ämne anges som ett riktvärde. För varje ämne motsvarar därvid antalet gymnasiepoäng den undervisningstid som angivits som ett riktvärde för ämnet.

Elevens rätt att få undervisning motsvarande det garanterade antalet undervisningstimmar för programmet samt övriga effekter av regeringens förslag måste följas upp och utvärderas. En sådan uppgift ligger naturligt inom ramen för Skolverkets uppdrag.

Regeringens förslag bör lagtekniskt genomföras - förutom genom en ändring i bilaga 2 till skollagen - så att det i stället för de bemyndiganden som nu finns i 5 kap. 4 § det där anges att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om tillämpningen av timplanerna. Uttrycket "minsta garanterade" i 5 kap. 4 a § bör dessutom tas bort. Om riksdagen antar förslaget avser regeringen att i gymnasieförordningen införa bestämmelser som ger skolhuvudmännen liknande möjligheter att göra timplanejusteringar som för gymnasial vuxenutbildning, dvs. att kommunerna får rätt att öka eller minska timtalen beroende hur mycket undervisning eleverna behöver för att uppnå de kunskapsmål som anges i respektive kursplan.

Samverkan mellan ämnen

De förslag som regeringen presenterat i det föregående medger möjligheter för skolorna att göra justeringar av undervisningstiden i ämnen och kurser i gymnasieskolan. Därigenom kan undervisningstiden anpassas till berörda elevers behov. Vi vill här även peka på ytterligare vägar att förstärka elevernas kunskaper i olika ämnen. I remissvaren till Kommitténs för gymnasieskolans utveckling delbetänkande finns ett mycket stort stöd för betydelsena av samverkan mellan kärnämnen och karaktärsämnen.

Elever på Naturvetenskapsprogrammet och Samhällsvetenskapsprogrammet får genom studier i karaktärsämnena förstärkning av kunskaperna i kärnämnena. Exempelvis ger undervisningen i fysik och kemi tillfälle att befästa matematikkunskaperna och undervisningen i samhällskunskap, filosofi, m.fl. ämnen ger möjlighet att tillämpa kommunikativa färdigheter som befäster kunskaperna i svenska. Dessa spridningseffekter finns även på andra program men blir genom karaktären av dessa programs ämnen inte lika tydliga.

Med nuvarande bestämmelser finns möjligheter att inom ramen för individuellt val erbjuda elever - såväl nationellt som lokalt fastställda kurser - som kan förstärka och komplettera undervisningen i kärnämnena. Det finns exempel på skolor som t.ex. erbjuder lokala kurser i tillämpad matematik och praktisk svenska, t.ex. i speech, i detta syfte. Härigenom ges möjligheter för de elever som väljer dessa kurser till ytterligare undervisning, som knyter an till kärnämnena.

Kommittén för gymnasieskolans utveckling konstaterar i sitt delbetänkande att undervisningen i de för alla treåriga program gemensamma kärnämnena är en stor utmaning för gymnasieskolans lärare. De goda exempel som finns visar dock att det inte är en omöjlig uppgift. Kommittén har funnit att det gemensamma för de skolor som lyckas bra är att de har en skolledning som stöder förändring och lärare som är förändringsagenter. De har målen i läroplanen som ledstjärna, elevernas behov av undervisning som utgångspunkt och är mindre fixerade vid undervisningstimmar och mer vid resultatet. Eleverna har inflytande på sitt arbete och lärarna samarbetar. Skolverket drar liknande slutsatser i Bilden av skolan 1996, i vilken det framhålls att reformeringen av gymnasieskolan kräver ny organisation men även ett nytt tänkande. Regeringen bedömer att kommittén och Skolverket drar riktiga slutsatser och anser att en fortsatt lokal utveckling av samverkansformer mellan ämnen och arbetsformerna i ämnena behövs.

För varje program finns programmål. Programmålet uppnås inte endast genom att eleverna läser kurserna inom ett

program. Summan av delarna utgör i detta sammanhang inte med automatik helheten. Det fordras därför en genomtänkt planering av undervisningen, av arbetssätt och av arbetsformer för att eleverna skall nå de mål som angivits i både programmål och läroplan. Genom att forma undervisningen olika beroende på program och utifrån de mål som angivits för programmet kan samarbete mellan lärare i kärnämnen, i karaktärsämnen och i ämnen, som eleven väljer inom ramen för individuellt val, sättas in i ett sammanhang. Därigenom nås både spridnings- och synergieffekter, som kommer alla ämnen till del.

Ovanstående diskussion gäller också i fråga om den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU). I avsnitt 11 föreslås förändringar vad gäller APU. Förslagen ökar möjligheterna att ge eleverna ett sammanhang i utbildningen som programmålen syftar till.

Andra åtgärder

Utöver tidigare nämnda åtgärder i syfte att ge skolhuvudmännen ökade förutsättningar att höja kvaliteten i gymnasieskolan vill regeringen informera om att Utbildningsdepartementet har tagit initiativ till en informationsinsats tillsammans med Skolverket och Svenska Kommunförbundet. Den gemensamma insatsen inriktas på att främja utvecklingen av gymnasieskolan och riktas dels mot lokala skolpolitiker genom konferenser hösten 1996, dels genom särskilt riktad information till elever i gymnasieskolan och deras föräldrar. Ökade kunskaper om gymnasieskolan hos eleverna ger dem bättre förutsättningar att få inflytande under gymnasietiden.

Därutöver kommer Skolverket och Svenska Kommunförbundet var för sig att genomföra egna utvecklingsinsatser för gymnasieskolan. För Kommunförbundets del gäller det främst att genomföra intentionerna i det skolutvecklingsavtal som tecknats med de båda lärarorganisationerna. Regeringen ser positivt på avtalets möjligheter att att främja en utveckling av skolan i allmänhet.

11 Arbetsplatsförlagd utbildning (APU)

Regeringens bedöming: En särskild målbeskrivning bör fastställas för arbetsplatsförlagd utbildning (APU), vilken skall gälla utöver kursplanerna.

Även andra ämnen än yrkesämnen bör kunna arbetsplatsförläggas.

Regeringens förslag: En kommun skall kunna besluta att arbetsplatsförlagd utbildning skall förekomma på de

Estetiska, Naturvetenskapliga och Samhällsvetenskapliga programmen.

Utredningens förslag: Kommittén för gymnasieskolans utveckling anför i sitt delbetänkande (SOU 1996:1) att det i flera fall uppstår tolkningsproblem om bl.a. graden av kursplanestyrning och skillnaderna mellan APU och annan utbildningsverksamhet förlagd till arbetsplatser (praktik, lärlingsutbildning, inbyggd utbildning, företagsskolor etc.) Kommittén anser att det är angeläget att begreppet APU klarläggs genom en särskild målbeskrivning.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag stöds av nästan samtliga remissinstanser som kommenterat målbeskrivning av

APU, bl.a. Göteborgs, Lunds, Skellefteå, Stockholms och Örebro kommuner, Svenska Kommunförbundet, Lärarförbundet och SAF. Skolverket ifrågasätter om särskilda mål bör finnas för APU.

Bakgrund: Ett av huvudmotiven för gymnasiereformen är att arbetslivet ställer allt högre krav på kompetens. Arbetslivet efterfrågar anställda som har en gedigen utbildning i såväl allmänna ämnen som yrkesämnen. De anställda bör ha förutsättningar för att både utveckla de specialistkunskaper som erfordras på den aktuella arbetsplatsen och för att ta till sig nya kunskaper som utvecklingen kan komma att kräva, dvs. en grund för livslångt lärande. Arbetslivet är därför beroende av att den gymnasiala utbildningen håller en god kvalitet.

Möjligheterna att upprätthålla en god kvalitet i utbildningen är också beroende av goda kontakter med arbetslivet. Det ömsesidiga beroendet är särskilt tydligt inom den arbetsplatsförlagda utbildningen.

APU skall enligt gällande bestämmelser förekomma inom alla program med yrkesämnen, dvs. alla nationella program utom det Estetiska, Naturvetenskapliga och Samhällsvetenskapliga programmet. På de sistnämnda programmen kan det i stället förekomma ämnesanknuten praktik men endast som alternativ till lokalt tillägg.

Enligt regeringens uppfattning ökar förutsättningarna för en

kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande APU om skolan och det lokala arbetslivet har ett kontinuerligt och nära samarbete i skola - arbetslivsfrågor. Genom ett sådant samarbete kan båda parter lära sig förstå varandras villkor och kulturer.

En särskild målbeskrivning för APU

Första gången riksdagen hade att ta ställning till frågan om arbetsplatsförlagd utbildning var med anledning av förslag i propositionen (prop. 1987/88:102) om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan. Där anger föredraganden (s. 22 f.) att arbetsplatsförlagd utbildning till sitt innehåll skall regleras i en kursplan och innebära undervisning på arbetsplatsen. "Den skall vara lika noga planlagd som undervisningen i de skolförlagda delarna. Detta utesluter inte att en del arbetsplatsförlagda moment bör ha till syfte att öka ungdomars motivation och deras kunskaper om arbetslivet. Den arbetsplatsförlagda utbildningen utgör alltså en direkt motsvarighet till den i huvudsak skolförlagda utbildningen. Innehållet är kursplanestyrt men måste i sina detaljer anpassas till den utbildande arbetsplatsens normala verksamhet. Avsikten är inte att arbetsplatsen skall inrätta särskilda utbildningsavdelningar som är skilda från den övriga verksamheten. Den arbetsplatsförlagda utbildningen bör ledas av en handledare som arbetsplatsen tillhandahåller. Företag eller institution som ställer platser till förfogande skall ha särskilt utbildade handledare. Dessa skall i samverkan med yrkesläraren lägga upp utbildningen på arbetsplatsen. Yrkesläraren utövar tillsyn över de arbetsplatsförlagda momenten genom besök på arbetsplatserna och kontakter med handledarna."

Enligt Kommittén för gymnasieskolans utveckling, som redovisat sina erfarenheter i betänkandet Den nya gymnasieskolan - hur går det? (SOU 1996:1), finns det både ett kvalitativt och ett kvantitativt problem med APU. Kommittén bygger sina utsagor på undersökningar som gjorts av bl.a. Svenska Kommunförbundet och Skolverket.

Det kvalitativa problemet kan illustreras genom uppgifterna att 23 % av APU består av nyinlärning, 36 % av tillämpning av kunskaper som elever inhämtat i skolan och 37 % av praktik.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Mot denna bakgrund kan man ifrågasätta den APU som uppges bestå av praktik och känna oro för om all APU som uppges bestå av tillämpning verkligen är kursplanestyrd. Regeringen är dock inte beredd att ge APU en så snäv innebörd att den uteslutande skall avse nyinlärning. Det viktiga är att APU är kursplanestyrd; att eleverna under tiden på arbetsplatsen

inhämtar och befäster de kunskaper som de enligt kraven i kursplanen skall ha vid slutförd kurs. Därutöver bör eleverna under sin APU lära känna arbetsplatsen; hur arbetet är organiserat, hur kraven på kvalitet i arbetet upprätthålls och kontrolleras, arbetarskydd, de fackliga organisationernas uppgifter, arbetsplatsens personalpolitik samt hur lärande på arbetsplatser går till genom att arbetskamrater är kunskapsresurser för varandra och att mindre erfarna kan utvecklas i yrket genom att lära av de mer erfarna. Insikten om hur man uppträder på en arbetsplats är för eleven ett komplement till skolans förmedling av läroplanens grundläggande värderingar.

Regeringen anser i likhet med kommittén för gymnasieskolans utveckling att begreppet APU bör klarläggas genom en särskild målbeskrivning, som skall komplettera kursplanerna. Det som nu angivits bör bilda utgångspunkten för en sådan målbeskrivning.

Omfattningen av APU

Minst 15 veckor av undervisningstiden på program med yrkesämnen skall vara APU-förlagda. Enligt undersökningar av APU-förhållandena föregående läsår, som gjorts av bl.a. Svenska Kommunförbundet och Skolverket, hade endast 39 % av skolorna denna omfattning. Över 60 % av skolorna uppgav dock att målet om 15 veckor skulle komma att nås innan eleverna lämnade gymnasieskolan.

Det finns enligt regeringens bedömning flera skäl till att målet om minst 15 veckor inte nåtts. Det fanns under föregående läsår en osäkerhet om hur den tidigare regleringen, minst 15 %, skulle tolkas och alla hade vid undersökningstillfället inte hunnit anpassa sig till de preciserade minst 15 veckorna. Den nya gymnasieskolan hade inte heller överallt hunnit upp i det tredje året, dit en del av APU kan vara förlagd. Skolorna kan också sägas vara olika skickliga på att söka samarbete med arbetsplatser. Arbetsplatser är olika väl informerade om syftet med APU och dessutom olika villiga att ställa APU-platser till förfogande.

Av undersökningarna framgår att skillnaderna är stora och att skiljelinjen går mera mellan program än mellan kommuner. Stor omfattning av APU har Omvårdnadsprogrammet, Barn- och fritidsprogrammet, Handels- och administrationsprogrammet, Livsmedelsprogrammet samt Naturbruksprogrammet. Stora problem har Medieprogrammet och Elprogrammet.

Kommunerna har inrättat Medieprogrammet i relativt stor omfattning beroende på elevernas stora intresse för detta program. Det finns dock inte alltid lämpliga arbetsplatser dit

man kan förlägga APU.

Skolornas problem att finna APU-platser för eleverna på Elprogrammet är av ett annorlunda slag. I stället för att som andra branscher stödja utbildningen i gymnasieskolan har elbranschen agerat mot förverkligandet av riksdagens beslut att delar av utbildningen skall förläggas till arbetsplatser. Elbranschen i Sverige hävdar - till skillnad mot motsvarigheterna i andra länder såsom Danmark - att de oftast små arbetsplatserna inte är lämpade för att kunna ge elever utbildning på grenen för installation. Regeringen vill här markera att principen om APU gäller alla program med yrkesämnen.

Vilka ämnen som får arbetsplatsförläggas

APU är kursplanestyrd, dvs. eleverna skall inhämta kunskaper som anges i kursplanen genom utbildning på en arbetsplats i stället för genom undervisningen i skolan. Av den tid som utbildningen på ett program omfattar skall minst 15 veckor vara förlagda till en arbetsplats. Vilka kurser som helt eller delvis arbetsplatsförläggs bestäms lokalt. Det finns dock för närvarande angivet en inskränkning i gymnasieförordningen och förordningen om kommunal vuxenutbildning, nämligen att det endast är kurser i yrkesämnen som får arbetplatsförläggas.

Regeringen har för avsikt att upphäva inskränkningen att endast yrkesämnen får arbetsplatsförläggas. Härigenom kommer skolorna att kunna avgöra om elever skall kunna inhämta kunskaper i delar av även andra ämnen genom den arbetsplatsförlagda utbildningen. Det finns goda exempel på framgångsrikt samarbete mellan lärare i allmänna ämnen och lärare i yrkesämnen till fromma för elevernas lärande. Eleverna får ökade möjligheterna att se sammanhang i och motiv för det de skall lära sig. Motsvarande möjligheter till samarbete bör också införas då eleverna är på arbetsplatsförlagd utbildning.

Arbetsplatsanknytning för de Samhällsvetenskapliga, Naturvetenskapliga och Estetiska programmen

Som framgått har dessa program ämnesanknuten praktik i stället för APU. Praktiken är avsedd att dels ge eleverna konkreta erfarenheter av arbetslivet, dels knyta ihop ämnesundervisningen med tillämpningar i arbets- och samhällslivet (prop. 1990/91:85 s. 95). Målet för sådan praktik liksom utrymmet i tid bör bestämmas lokalt och kunna variera efter elevens intresseinriktning, utbildningsväg, årskurs och platstillgång. Vid riksdagsbehandlingen underströk

Utbildningsutskottet vikten av att verksamheten inom samtliga program knyts närmare arbetslivet och samhällslivet i övrigt. "Målet och utrymmet för ämnesanknuten praktik bestäms lokalt" (bet.1990/91:UbU16 s. 39). I beslutet om timplan lades dock ämnesanknuten praktik in som alternativ till lokalt tillägg. Omfattningen är numera 80 – 110 timmar.

Enligt den utvärdering som Skolverket gjort (30 gymnasieskolor i ett reformarbete, rapport 89) är det ovanligt att eleverna i gymnasieskolan har ämnesanknuten praktik.

Regeringen anser det synnerligen angeläget att elever under gymnasietiden oberoende av program får lära känna en arbetsplats och att de får del av de erfarenheter som vi nyss beskrivit i anslutning till APU. Motivationen hos eleverna ökar också om de på en arbetsplats kan konstatera att de har nytta av sina i skolan förvärvade kunskaper. Det är emellertid för närvarande inte aktuellt att införa kursplanestyrd arbetsplatsförlagd utbildning som obligatorium på de Estetiska, Naturvetenskapliga och Samhällsvetenskapliga programmen. Det bör dock införas en möjlighet för kommuner att besluta om att ha kursplanestyrd APU även på dessa program. Omfattningen bör beslutas av kommunen. Eftersom inskränkningen av APU till vissa typer av kurser föreslås bli borttagen för programmen med yrkesämnen bör någon sådan inskränkning inte heller gälla Estetiska, Naturvetenskapliga och Samhällsvetenskapliga programmen. Under förutsättning av riksdagens bifall till förslaget avser regeringen att göra erforderliga ändringar i gymnasieförordningen.

12 Individuella programmet m.m.

Regeringens förslag: Kommunerna skall kunna erbjuda individuella och specialutformade program till grupper av elever.

Samma behörighetsregler skall gälla för specialutformade program som för nationella program.

Regeringens bedömning: Elever bör få intyg över genomgången utbildning på individuella programmet.

Bakgrund: Alla ungdomar under 20 år har i dag rätt till en gymnasieutbildning. Ungdomarna inser att dagens samhälle ställer nya och högre krav på utbildning och 98 % av dem går direkt från grundskolan till gymnasieskolan.

Gymnasieskolan skall vara en skola för alla. Målet är också att alla ungdomar skall genomgå en fullständig

gymnasieutbildning. Det ställer höga krav på att eleverna ges goda förutsättningar att uppnå kunskapsmålen i grundskolan. Det individuella programmet kan vara en mycket god början i gymnasieskolan för elever som trots allt inte fått tillräckliga kunskaper i grundskolan för att börja ett nationellt program. Individuella programmet har skapats bl.a. för att ungdomar som behöver det skall kunna förbereda sig ytterligare för att kunna gå in i ett nationellt eller specialutformat program. En sådan förberedelse kan behövas av flera skäl, dels för de unga människor som är osäkra om sina framtidsplaner, dels för dem som har kunskapsbrister. Till det individuella programmet kommer elever direkt från grundskolan, men också elever som avbrutit sina studier på nationella eller specialutformade program. Det individuella programmet är avsett för fyra ändamål, varav det nu nämnda, att vara ett kompensatoriskt program som syftar till att stimulera elever att senare gå över på ett nationellt eller specialutformat program, är det som nämns först i skollagen (5 kap. 13 § tredje stycket 1).

Individuella programmet kan också göra det möjligt för ungdomar att förena en anställning som syftar till yrkesutbildning (lärlingsutbildning) med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan och som möter speciella behov hos eleven.

Till det individuella programmet hör också introduktionskurserna för invandrare (ITK) och utbildning av olika omfattning - från heltidsstudier till kortare kurser.

Det individuella programmet har i dag en så stor omfattning att det är det femte största programmet om man räknar elever i samtliga årskurser. Det är framför allt det individuella programmet som preparandkurs, ett kompensatoriskt program för elever som saknar tillräckliga kunskaper för att kunna tillgodogöra sig en gymnasieutbildning i ett treårigt program, som har ökat. De oroande signalerna att andelen elever på det individuella programmet var starkt ökande har nu ersatts med uppgifter att ökningen avtar. Vidare har andelen elever som efter ett individuellt program övergår till ett nationellt eller specialutformat program ökat. I vissa kommuner går praktiskt taget alla elever över, vilket är en mycket glädjande utveckling. Enligt Skolverkets rapport Bilden av skolan 1996 gäller denna övergång i mindre grad elever som tidigare avbrutit en treårig utbildning.

De erfarenheter som redovisats av bl.a. Kommittén för gymnasieskolans utveckling är att kommunerna ofta använder sina skickligaste pedagoger som lärare på det individuella programmet. Dessa uppgifter styrks av att eleverna anser sig ha fått god hjälp av lärarna på detta program.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Erbjudande av individuella program

I de första paragraferna i 5 kap. skollagen regleras kommunernas skyldighet att erbjuda och elevers rätt att söka nationellt program. Enligt 5 kap. 13 § skollagen är varje kommun skyldig att erbjuda gymnasieutbildning på specialutformade program eller individuella program till elever som inte tagits in på något nationellt program eller som avbrutit sina studier där. Enligt regeringens mening finns det behov av att tydligt ange att elever bör kunna söka sådana program.

Från och med intagningen till läsåret 1998/99 skall elever ha godkänt betyg i svenska, engelska och matematik för att få tas in på ett nationellt program. Härigenom förtydligas grundskolans ansvar för att alla elever når upp till godkäntnivån. Det kan dock finnas elever som ändå inte når godkäntnivån.

I dag kommer elever till det individuella programmet också efter att ha avbrutit studier på ett nationellt program för att förstärka sina kunskaper. Regeringen anser det inte tillfredsställande att elever först skall ha behövt uppleva ett misslyckande innan de får möjlighet att reparera sådana kunskapsbrister som hindrar dem i studierna på nationella program.

Erfarenheterna visar också att fler elever går över från ett individuellt program till nationellt program om de inte först misslyckats på ett nationellt program och fått avbryta sina studier där.

Mot den nu angivna bakgrunden bör kommunerna ges en möjlighet att erbjuda en viss typ av individuella program, de s.k. preparandprogrammen, till grupper av elever. Liksom hittills bör ett sådant program vara avsett endast för den egna kommunens och samverkansområdets elever.

Den nu föreslagna förändringen förbättrar förutsättningarna för skolan och eleven att tillsammans göra en bättre planering av studierna. I den enskilda elevens plan för studierna på det individuella programmet bör kunna ingå såväl kompensatoriska studier på grundskolenivå, svenska för invandrare och praktik som kurser ur något eller några av gymnasieskolans program inhämtade i skolan eller i arbetsplatsförlagd utbildning. I det senare fallet bör eleven självfallet få gymnasiepoäng för godkända kurser och ha dessa till godo vid övergången till sådant nationellt eller specialutformat program där dessa kurser kan ingå.

Alla elever som gått ett individuellt program bör få ett bevis över genomgången utbildning, där det framgår vad eleven deltagit i, t.ex. vilka kurser och vilken praktik. För de kurser

som också finns på nationella program bör beviset kompletteras med ett dokument som visar betygen på dessa kurser, ett s.k. samlat betygsdokument. Det är angeläget att eleverna får bevis över genomgången utbildning på det individuella programmet inte minst med tanke på att det finns elever som inte övergår till ett nationellt eller specialutformat program utan som avslutar sina studier i gymnasieskolan i och med det individuella programmet. Det bör ankomma på regeringen att göra erforderliga förordningsförändringar i denna fråga.

Erbjudande av och behörighet för specialutformat program

Som framhållits inledningsvis har antalet specialutformade program stadigt ökat sedan den nya gymnasieskolan infördes. Regeringen ser positivt på att skolorna utnyttjar möjligheterna till flexibla lösningar inom en programskola med höga kvalitetskrav. För att underlätta detta bör det i skollagen tydliggöras att specialutformade program som erbjuds en grupp av elever skall vara sökbara.

Eftersom specialutformade program i fråga om utbildningens nivå skall motsvara ett nationellt program föreslås elever ha godkända betyg i svenska/svenska som andraspråk, engelska och matematik för att antas till specialutformat program.

Den nu angivna ordningen för individuella och specialutformade program bör enligt regeringens mening genomföras så att det i skollagen tas in en ny bestämmelse, 5 kap. 13 a §, där det anges att en kommun får för en grupp elever erbjuda specialutformade program och individuella program som har ett sådant syfte som anges i 13 § 3 stycket 1. Vidare bör det i den nya 13 a § införas bestämmelser som motsvarar vad som gäller för sökande till de nationella programmen enligt 11 § första och tredje styckena samt 12 §. De behörighetskrav som gäller för nationella program skall gälla för specialutformade program. Detta bör anges i 13 §.

13 Utbildning i gymnasieskolan på lokala grenar

Regeringens förslag: Lokala grenar skall fortsättningsvis bara vara avsedda för den egna kommunens eller samverkansområdets elever. Regeringens bedömning:

Med stöd av bemyndigandet i 5 kap. 9 § skollagen bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, kunna förklara att en lokal gren skall vara riksrekryterande.

Utredningens förslag: Arbetsgruppen som har haft till uppgift att följa planeringen av en kursutformad gymnasieskola anser i sin slutrapport (Ds 1995:78) att det finns skäl att behålla lokala grenar med hänsyn till det stora lokala intresset.

Många studerande har också ett stort intresse för lokala grenar. Gruppen menar dock att den automatiska riksrekryteringen till lokala grenar bör tas bort. Även Kommittén för gymnasieskolans utveckling förordar i sitt delbetänkande (SOU 1996:1) att lokala grenar, i likhet med specialutformade program, endast skall vara sökbara för elever i kommunen eller samverkansområdet.

Remissinstanserna: I remissvaren på betänkandet har flera instanser kommenterat kommitténs förslag. Kommitténs förslag stöds av en dominerande del av instanserna, bl.a. av

Göteborgs, Skellefteå, Stockholms och Östersunds kommuner, Skolverket, CSN och Svenska Kommunförbundet, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Några få kommuner, bl.a. Vilhelmina och Karlskrona, är i och för sig positiva till förslaget men framhåller att deras egna lokala grenar måste kunna rekrytera elever från andra kommuner.

Bakgrund: Enligt bestämmelserna i 2 kap. 1 § andra stycket gymnasieförordningen får styrelsen för utbildningen fastställa lokala grenar inom de nationella programmen. Sådana grenar skall ligga inom ramen för de bestämmelser som gäller för programmet.

En lokal gren skall enligt 2 kap. 9 § gymnasieförordningen tillgodose ett sådant lokalt eller regionalt utbildningsbehov som inte kan tillgodoses inom ramen för de nationellt fastställda programmen och grenarna. En lokal gren kan omfatta andra och tredje utbildningsåret eller endast tredje utbildningsåret på något av de nationella programmen.

Av 10 och 11 §§ samma kapitel framgår att styrelsen för utbildningen skall fastställa ytterligare mål utöver de som gäller för det nationella programmet, besluta om vilka kunskaper eleverna skall ha uppnått efter fullföljd utbildning och vilka kurser som grenen innehåller utöver kärnämnena och

för programmet gemensamma kurser samt kursplaner. Innan beslut om inriktning av en lokal gren fattas bör styrelsen för utbildningen i förekommande fall samråda med berörd yrkesnämnd eller motsvarande samarbetsorgan.

I 5 kap. 8 § skollagen finns bestämmelser om elevs rätt att bli mottagen på utbildning i gymnasieskolan. I punkten 3 tredje stycket av samma lagrum anges att den som sökt till gymnasieskolan i annan kommun än hemkommunen under åberopande av att där anordnas en gren som inte erbjuds av hemkommunen skall hänföras till den grupp elever som i första hand skall tas emot i utbildningen. Detta medför att en sådan gren i praktiken blir riksrekryterande.

Skälen för regeringens förslag och bedömning:

Tillväxten av lokala grenar har varit mycket omfattande. Enligt en av Skolverket gjord undersökning finns det 490 lokala grenar inrättade. Dessa har anknytning till de nationella programmen enligt följande: Samhällsvetenskaps- med 98, Naturvetenskaps- med 63, Estetiska programmet med 49, Hotell- och restaurang- samt Industri- med vardera 38, Fordonsmed 35, Hantverks- och El- med vardera 27, Medie- med 24, Naturbruks- med 19, Barn- och fritids- med 18, Omvårdnadsoch Bygg- med vardera 11, Energi- med 6 och lägst antal Livsmedelsprogrammet 4.

Behovet av lokala grenar kan diskuteras utifrån den utveckling gymnasieskolan fått. Dagens gymnasieskola är kursutformad inom ramen för nationella program. Det kursplanearbete som Skolverket utfört har lett till att det finns mer än 700 kurser i gymnasieskolan och specialisering kan erhållas utan att elever går vissa grenar. Det visar sig också att innehållet i många av de befintliga lokala grenarna mycket väl skulle kunna rymmas inom de nationella grenarna med utnyttjande av de kurser som finns.

Inrättande av en lokal gren har också blivit ett sätt att öka elevunderlaget eftersom det gör det möjligt att rekrytera elever utanför den egna kommunen.

Enligt en analys som Skolverket gjort av de lokala grenarna uppfyller inte ens hälften kraven enligt gymnasieförordningen. Bristerna består i att huvudmannen tagit bort eller reducerat undervisningstiden i för programmet gemensamma kurser och i vissa fall även i kärnämnena. Systemet med lokala grenar tillkom på förslag i propositionen Växa med kunskaper (prop. 1990/91:85) medan systemet med specialutformade program infördes efter förslag i propositionen om vissa gymnasie- och vuxenutbildningsfrågor m.m. (1991/92:157, bet. 1991/92:UbU26, rskr. 1991/92:311). Regeringen föreslår nu att de lokala grenarna ur rekryteringshänseende skall jämställas med specialutformade program, dvs. de skall vara avsedda för den egna kommunens eller samverkansområdets elever. I de

fall den lokala grenen har ett innehåll, som har ett riksintresse, t.ex. en yrkesinriktning som nationellt sett berör endast ett fåtal elever, bör den lokala grenen kunna göras riksrekryterande. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör med stöd av bemyndigandet i 5 kap. 9 § skollagen kunna förklara utbildningen som riksrekryterande.

Förslagen föranleder en ändring av 5 kap. 8 § skollagen. Vissa konsekvensändringar bör också göras i 5 kap. 18 och 24 §§.

Med hänsyn till kommunernas planeringsförutsättningar anser regeringen att en övergångstid bör tillämpas innan förslaget träder i kraft. Bestämmelsen i 5 kap. 8 § tredje stycket 3 skall i sin nya lydelse tillämpas första gången i fråga om utbildning som startar läsåret 1998/99. Har elever tagits emot med stöd av 5 kap. 8 § tredje stycket 3 skall ersättningsskyldigheten enligt 5 kap. 24 § i den gamla lydelsen gälla till dess eleverna avslutat utbildningen.

Vi vill informera riksdagen att regeringen avser att ge huvudmännen för de befintliga lokala grenarna tillfälle att lämna in ansökan om att den aktuella grenen skall förklaras vara riksrekryterande. Regeringen avser därefter att göra en samlad bedömning av ansökningarna under våren 1997.

14 Verksamheten vid Svenska Statens Språk resor AB

Regeringens förslag: Svenska Statens Språkresor AB avvecklas. Avvecklingen genomförs genom att verksamheten läggs ner varvid -om möjligt - delar av verksamheten säljs. För avvecklingskostnader bör 18 miljoner kronor anvisas på tilläggsbudget, vilket finansieras genom en motsvarande besparing.

Bakgrund: Den statliga språkreseverksamheten har funnits länge. Verksamheten har vid flera tillfällen varit föremål för omprövning. Svenska Statens Språkresor AB ASSE bildades år 1939 som myndighet under namnet Centralnämnden för skolungdomsutbyte med utlandet. Bolagisering genomfördes år 1979. Under en följd av år har bolagets resultat visat en nedåtgående trend. Sedan 1992 har försäljningen minskat och resultatet försämrats. Bolagets verksamhet har under senare år visat kraftiga förluster. Resultatet (före bokslutsdispositioner och skatt) uppvisade en brist på 2,1 miljoner kronor 1994 respektive 11,1 miljoner 1995. För att täcka förlusterna har bolaget tvingats tillskjuta egna likvida medel.

Statskontoret har på uppdrag av Utbildningsdepartementet sett över vissa frågor rörande ASSE. Uppdraget har redovisats den 30 april 1996.

Statskontorets utredning visar bl.a. att ändrade marknadsförutsättningar har skärpt kraven på ASSE att utveckla nya produkter. Nytt kapital skulle behövas för att utveckla företaget vidare. Förutsättningarna för en framgångsrik verksamhet anses dock vara mycket små. Ett rikt utbud från svenska och utländska kommersiella aktörer finns på marknaden. Konkurrensen är hård.

Skälen för regeringens förslag: Verksamheten vid ASSE har på senare år som ovan nämnts visat betydande förluster.

Det egna kapitalet i bolaget kommer under år 1996 att vara förbrukat om ingen förändring sker. En omorganisation av ASSE med sikte på fortsatt verksamhet har små möjligheter att ge avkastning på insatt kapital. Behovet av skolungdomsutbyte och skolungdomsresor m.m. som varit ASSE:s verksamhetsområde tillgodoses numera på ett tillfredsställande sätt av andra aktörer. Därmed finns inte något skäl för staten att genom omfattande stöd driva ASSE vidare.

Styrelsen har beslutat om en avveckling av verksamheten. Denna bör ske på så sätt att kostnaderna för staten minimeras. Regeringen gör bedömningen att ett visst kapitaltillskott behövs under avvecklingsfasen, för att säkerställa en ordnad avveckling som också tar berättigad hänsyn till de anställda. Det är svårt att nu bedöma vilket behov av kapitaltillskott som erfordras för avvecklingen. Styrelsens ordförande i ASSE har den 10 maj 1996 hemställt om ett kapitaltillskott på 18 miljoner kronor. Regeringens preliminära bedömning ger vid handen att ett aktieägartillskott på ca 18 miljoner kronor erfordras. Regeringen föreslår att dessa medel anvisas under ett särskilt anslag på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96. Medlen finansieras genom att regeringen avser besluta om en motsvarande besparing inom anslaget C 46. Övriga utgifter inom grundutbildningen.

Under avvecklingsarbetet bör det prövas om det finns förutsättningar att försälja vissa delar av verksamheten. Avvecklingen kommer att ske på ett sådant sätt att kunderna inte blir lidande.

15 Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100)

Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100)

5 kap.

4 §

Av andra stycket framgår att ett utvidgat bemyndigande som ger regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, möjlighet att meddela föreskrifter om tillämpningen av timplanerna har införts. Styckets första bemyndigande har enligt förarbetena (prop. 1990/91:85 s.181) tillkommit för att ge regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, möjlighet att utöver de delar av timplanerna riksdagen fastställt, fastställa resterande delar. Styckets andra bemyndigande innebar att regeringen endast fick bestämma om begränsade avvikelser från timplanerna, om det fanns särskilda skäl. Av motivtexten till paragrafens gamla lydelse (prop. 1992/93:250 s. 93) framgår bl.a. att särskilda skäl exempelvis kunde vara att timplanen behövde jämkas på grund av att eleven var funktionshindrad eller behövde mindre studiekurs. Dessutom kunde andra begränsade avvikelser från timplanerna behövas, t.ex. för att göra justeringar mellan antalet karaktärsämnen inom ett program. De ovan nämnda möjligheterna för regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämt, att utnyttja bemyndigandena kvarstår. De två tidigare bemyndigandena tas bort och ersätts med ett nytt som alltså även inkluderar innehållet i de tidigare bemyndigandena. Det utvidgade bemyndigandet ger dessutom regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om att antalet undervisningstimmar skall kunna omfördelas mellan olika ämnen i gymnasieskolan. Omfördelningen är tänkt att ske på så sätt att kommunerna ges rätt att öka eller minska timantalet i förhållande till hur mycket undervisning eleverna behöver för att de skall kunna uppnå de kunskapsmål som anges i respektive kursplan.

4 a §

Bilaga 2 till skollagen utvisar inte längre den minsta garanterade undervisningstiden per ämne. Nämnda bilaga

visar i stället bl.a. vad som utgör riktvärden för utbildningens omfattning i timmar om 60 minuter för ämnen. När det gäller gymnasiepoäng så skall de fortfarande motsvaras av antalet undervisningstimmar i ämnet som de framgår av nämnda bilaga. I första och tredje styckena görs ändringar till följd av att det inte längre finns en minsta garanterad undervisningstid per ämne. Se vidare kommentaren till ändringen av bilaga 2 nedan.

5 §

I första stycket 1 görs ett tillägg som visar att som alternativ till godkänt betyg i svenska gäller godkänt betyg i svenska som andraspråk. De behörighetskrav som uppställts skall inte tillämpas förrän vid intagning till läsåret 1998/99.

8 §

Av tredje stycket 3 i dess nya lydelse framgår att det endast är de ungdomar som har åberopat en nationellt fastställd gren som skall jämställas med sökande från hemkommunen eller sökande från kommuner som tillhör samverkansområdet. De lokala grenarna täcks alltså inte in av den aktuella punkten. Övergångsvis gäller att intagning till första läsåret på nationellt program med lokala grenar skall ske enligt de gamla bestämmelserna t.o.m. läsåret 1997/98. I 9 § ges regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, ett bemyndigande att för vissa utbildningar fastställa det område från vilket sökanden i första hand skall tas emot och hur många platser dessa utbildningar får omfatta. Av förarbetena till detta stadgande i en tidigare lydelse framgår bl.a. följande (prop. 1990/91:85 s.184). I denna paragraf ges regeringen ett bemyndigande att föreskriva att vissa utbildningar inom de nationella programmen skall vara riksrekryterande. Det rör sig om utbildningar som i och för sig utgör en nationellt fastställd gren på ett nationellt program men som har en så speciell inriktning att den bör vara öppen för alla ungdomar i landet. Paragrafen gavs sin nuvarande lydelse genom en ändring i skollagen med beteckningen SFS 1995:356. Mot bakgrund av det återgivna motivuttalandet och även med hänsyn tagen till lagrummets öppna utformning anser regeringen att det ifrågavarande stadgandet även innehåller ett bemyndigande att förklara en lokal gren inom de nationella programmen öppen för sökande från hela landet (riksrekryterande).

13 §

Ändringarna i andra stycket motiveras av att en ny 13 a § tillkommer för att reglera erbjudande om viss utbildning för

grupper av elever. Förutom de redaktionella ändringarna införs en ny bestämmelse i andra stycket. Den innebär att samma behörighetskrav som anges för nationella program i 5 § skall gälla för specialutformade program. Ändringen i tredje stycket 2 medför ingen förändring i sak utan är endast ett försök att tydliggöra vad som gällt även tidigare, nämligen att fråga är om lärlingsutbildning.

13 a §

Paragrafen är ny och visar att en kommun får erbjuda specialutformade program för grupper av elever och på samma sätt även sådana individuella program som avses i 13 § tredje stycket 1. Kommunerna ges en möjlighet att ingå samverkansavtal och bilda samverkansområden kring gemensamma erbjudanden av utbildning som avses i denna paragraf. Av andra stycket framgår att styrelsen för utbildningen, enligt vad som tidigare framgick av 13 §, skall fastställa programmål för varje specialutformat program som erbjuds en grupp elever. I tredje och fjärde styckena införs bestämmelser som motsvarar vad som gäller för sökande till de nationella programmen enligt 11 § första och tredje styckena samt 12 §.

18 §

Rekommendationen som anges i paragrafen ändras så att den står i överensstämmelse med vad som gäller enligt 8 § tredje stycket 3 i dess nya lydelse.

24 §

Paragrafen ändras så att dess innehåll skall stå i bättre överensstämmelse med innehållet i 8 § tredje stycket 3 i sin nya lydelse. Någon ersättningsskyldighet skall alltså inte uppkomma för hemkommunen om en elev tas emot på en lokalt fastställd gren i en annan kommun om hemkommunen. Dock kvarstår ersättningsskyldigheten för hemkommunen för de elever som tagits emot på en lokalt fastställd gren med stöd av 5 kap. 8 § tredje stycket 3 till dess eleverna avslutat sin utbildning.

Ändring av bilaga 2 till skollagen

Rubriken ändras bl.a. genom att den minsta garanterade undervisningstiden för ämnen tas bort. Av rubriken kommer det i stället att framgå att i timplanen anges riktvärden för

undervisningens omfattning per ämne. För programmen kvarstår en summa av minsta garanterad undervisningstid. Detta markeras genom att det vid summeringen av timantalet för de olika programmen skrivs in "Totalt garanterat antal timmar". Ändringen av bilagan görs som en konsekvens av ändringen i 4 §.

Utbildningsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1996

Närvarande: statsrådet Schori ordförande, och statsråden Blomberg, Andersson, Uusmann, Johansson, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Johansson

Regeringen beslutar proposition 1995/96:206 Vissa skolfrågor m.m.