Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om vissa internationella sanktioner. Förslaget innebär dels en lagteknisk och språklig bearbetning av den nuvarande lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner (sanktionslagen), dels en anpassning till de krav som Förenta nationerna (FN) ställer och till de förändringar som inträtt genom Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Den nya lagen är en s.k. fullmaktslag som, liksom den nuvarande sanktionslagen, är avsedd att tillämpas i första hand när sådana internationella sanktioner skall genomföras som har beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga. Lagen skall dessutom få tillämpas när vi i Sverige skall genomföra sådana internationella sanktioner som har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Regeringens förordnande om tillämpning av lagen måste i efterhand godkännas av riksdagen.

Regeringen föreslås få ett mer vidsträckt bemyndigande att meddela föreskrifter om förbud än den har enligt den nuvarande sanktionslagen. En annan nyhet är att regeringen skall få möjlighet att delegera ärenden som avser undantag från förbud som har meddelats med stöd av lagen.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.

• Sida 2
•  Original

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om vissa internationella sanktioner,

2. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

3. lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.

• Sida 5
•  Original

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om vissa internationella sanktioner

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller föreskrifter om genomförandet av internationella sanktioner som

1. har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, eller

2. har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Definition 2 § Med blockerad stat avses i denna lag en stat, ett område eller något annat, exempelvis en organisation eller en regim, som är föremål för sanktioner enligt 1 §.

Regeringens beslut om sanktioner 3 § Regeringen får förordna att sanktioner enligt denna lag skall genomföras med anledning av ett beslut eller en rekommendation som avses i 1 §. Förordnandet skall överlämnas till riksdagen för godkännande.

Ett förordnande upphör att gälla,

1. om det inte har överlämnats till riksdagen för godkännande inom en månad från det att regeringen meddelade förordnandet, eller

2. om riksdagen inte har godkänt det inom två månader från det att förordnandet överlämnades till riksdagen.

Vid beräkning av tid för riksdagens godkännande enligt andra stycket 2 skall man bortse från tid då riksdagen gör ett längre uppehåll i kammarens arbete än en månad.

4 § För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande enligt 3 § första stycket får regeringen meddela föreskrifter om förbud i förhållande till en blockerad stat i fråga om

1. utlänningars vistelse här i landet,

2. in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar,

3. tillverkning,

4. kommunikationer,

5. kreditgivning,

6. näringsverksamhet,

7. trafik, eller

• Sida 6
•  Original

8. undervisning och utbildning. Ett förbud får inte gälla egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

5 § Förbud som har meddelats enligt 4 § gäller även förfaranden eller åtgärder som omfattas av avtal som har träffats innan förbudet trädde i kraft, om regeringen inte föreskriver något annat.

Upphävande av regeringens beslut 6 § Regeringen skall så snart som möjligt upphäva ett förordnande enligt 3 § första stycket eller föreskrifter som har meddelats i enlighet med ett sådant förordnande,

1. när och i samma utsträckning som ett sådant beslut eller en sådan rekommendation som avses i 1 § har upphävts eller upphört att gälla, eller

2. om förhållandena har ändrats så att syftet med ett sådant beslut som avses i 1 § 2 inte längre finns kvar.

Regeringen skall också så snart som möjligt upphäva föreskrifter som har meddelats i enlighet med ett förordnande enligt 3 § första stycket, om förordnandet har upphört att gälla enligt 3 § andra stycket.

Undantag från förbud 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för särskilda fall medge undantag från förbud som har meddelats enligt 4 §.

Straff 8 § Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats enligt 4 § döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Den som har begått gärningen av grov oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i högst sex månader.

Första stycket gäller också den som bryter mot förbud i en förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen med anledning av ett sådant beslut eller en sådan rekommendation som avses i 1 § 1.

Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är ringa. Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till en gärning som avses i denna paragraf.

9 § En svensk medborgare som utomlands har begått brott som avses i 8 § skall dömas till ansvar enligt denna lag och vid svensk domstol.

Detta gäller även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.

Åtal

• Sida 7
•  Original

10 § Åtal för brott enligt 8 § får väckas bara efter förordnande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Förverkande 11 § Utbyte av brott enligt 8 § skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

12 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 8 § eller som har kommit till genom ett sådant brott får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom med vilken någon har tagit sådan befattning som utgör brott enligt 8 §.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Avvisning 13 § För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande enligt 3 § första stycket får regeringen meddela föreskrifter om att en utlänning kan avvisas enligt utlänningslagen (1989:529), om

1. utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en blockerad stat, och

2. utlänningen har begått eller avser att begå en handling som står i strid med antingen förbud enligt 4 § eller förbud i en sådan av Europeiska gemenskapen beslutad förordning som avses i 8 § andra stycket.

Tvångsmedel m.m. 14 § Bestämmelserna i 13–19 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling gäller vid brott mot ett förbud mot in- eller utförsel av varor eller åtgärder som främjar sådan in- eller utförsel som har föreskrivits

1. enligt 4 §, eller

2. i en sådan av Europeiska gemenskapen beslutad förordning som avses i 8 § andra stycket.

Tillkännagivande i Svensk författningssamling 15 § Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen med anledning av sådana beslut eller rekommendationer som avses i 1 § 1 och för vilka straffansvar därför gäller här i landet direkt enligt 8 § andra stycket.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996, då lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner skall upphöra att gälla.

2. Den äldre lagen, med undantag av dess 9 §, gäller dock

• Sida 8
•  Original

fortfarande i fråga om sådana förordnanden och föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av den lagen.

3. I fråga om undantag från förbud som har meddelats med stöd av 3–8 §§ i den äldre lagen gäller 7 § i den nya lagen.

• Sida 9
•  Original

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen

(1989:529)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529 )

1

skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

¹Lagen omtryckt 1994:515.

• Sida 10
•  Original

Föreslagen lydelse

4 kap.

2 §

2

En utlänning får vidare avvisas

1. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka, samt för sin hemresa,

2. om det kan antas att han under sin vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller att han kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd utan att ha sådant tillstånd,

3. om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land,

4. om det med hänsyn till hans tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller

5. om det med stöd av lagen (1971:176) om vissa internatio-

nella sanktioner har föreskrivits att avvisning kan ske.

²Senaste lydelse 1995:773.

• Sida 11
•  Original

5. om det med stöd av lagen

(1996:000) om vissa internationella sanktioner har föreskrivits

att avvisning kan ske.

En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att han annars beger sig till det landet.

Avvisning enligt denna paragraf får inte ske senare än tre månader efter utlänningens ankomst till Sverige och inte om utlänningen har visering eller uppehållstillstånd.

__________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

• Sida 12
•  Original

Förslag till lag om ändring i lagen (1975:85) med

bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

• Sida 13
•  Original

Föreslagen lydelse

1 §

3

Regeringen får, med den begränsning som följer av 2 §, meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till risk för störning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag, till hälsovården, miljövården, växtskyddet, skyddet mot djursjukdomar eller till kontrollen av materiel som kan få militär användning.

³Senaste lydelse 1994:1822.

• Sida 14
•  Original

Regeringen får överlåta åt en

förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

__________________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.

• Sida 15
•  Original

Ärendet och dess beredning

I lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner (sanktionslagen) finns bestämmelser som gör det möjligt för Sverige att snabbt genomföra sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas (FN:s) säkerhetsråd eller som har beslutats inom Europeiska gemenskaperna (EG) eller Europeiska säkerhetskonferensen (ESK), numera OSSE.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utrikeshandel i mars 1994 en särskild utredare, regeringsrådet Elisabeth Palm, med uppdrag att se över sanktionslagen (dir. 1993:144). Utredningen antog namnet Sanktionslagsutredningen.

Utredningen överlämnade i mars 1995 betänkandet Lagen om vissa internationella sanktioner – en översyn (SOU 1995:28). Utredningens lagförslag finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom Utrikesdepartementets handelsavdelning och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (R 116-1995). Härutöver föreslås i propositionen en ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. I samband med att lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter antogs av riksdagen gjordes en mindre följdändring i 1 § första stycket den förutnämnda bemyndigandelagen (prop. 1994/95:117, bet. 1994/95:JoU10, rskr. 1994/95:94). Därvid kom paragrafens andra stycke av misstag att falla bort. Nu föreslås att detta rättas till.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 oktober 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har föreslagit vissa språkliga och redaktionella ändringar i det remitterade lagförslaget. Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag. Dessutom har ytterligare vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.

Sanktioner inom FN

Enligt FN:s stadga kan FN:s säkerhetsråd under vissa förhållanden anta resolutioner om sanktioner av icke militär natur i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet (jfr prop. 1946:196). Sådana resolutioner kan ges i form av bindande beslut eller rekommendationer. En stat som är medlem i FN är enligt FN:s stadga skyldig att godta och

• Sida 16
•  Original

verkställa säkerhetsrådets bindande beslut om sådana sanktioner. En rekommendation av rådet är däremot endast en uppmaning till medlemsstaterna utan beslutets bindande kraft. För att en resolution om sanktioner skall få rättsverkningar för enskilda fysiska och juridiska personer krävs att den genomförs i nationell lagstiftning.

I fråga om sanktioner av icke militär natur anges i FNstadgans kapitel VII artikel 41 att åtgärderna kan innefatta fullständigt eller partiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf- och radioförbindelser samt annan samfärdsel liksom också avbrytande av de diplomatiska förbindelserna. Artikelns uppräkning av åtgärder som kan komma i fråga är inte uttömmande utan är en exemplifiering. Alla slags sanktioner som inte innefattar bruk av vapenmakt (enforcement actions) anses falla under artikeln.

Enligt kapitel V artikel 27 i FN-stadgan krävs för beslut i säkerhetsrådet en majoritet av nio av rådets femton medlemmar, däribland de fem ständiga rådsmedlemmarna, i alla frågor utom procedurfrågor. För beslut i procedurfrågor räcker det med en majoritet av nio rådsmedlemmar vilka som helst. En fråga om ett visst ärende är en procedurfråga eller inte avgörs genom beslut som skall stödjas av alla de ständiga medlemmarna.

FN:s medlemsstaters förpliktelser enligt FN-stadgan går före andra folkrättsliga förpliktelser.

Sanktioner inom EU

I Fördraget om Europeiska unionen, det s.k. Maastrichtfördraget, kom medlemsstaterna överens om att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), EU-samarbetets andra pelare. Artikel J i avdelning V i fördraget behandlar utförligt samarbetets syften, omfattning och beslutsformer.

Fördraget skiljer principiellt på två olika slags beslut inom området för GUSP. Det ena slaget, som regleras i artikel J.2, innebär att medlemsstaterna fastställer en gemensam ståndpunkt (common position). Denna skall vara vägledande för varje lands nationella politik och landets uppträdande inom internationella organisationer och på internationella konferenser. Ett sådant beslut fattas av ministerrådet och alltid enhälligt. Det andra slaget av beslut, som regleras i artikel J.3, avser s.k. gemensamma åtgärder (joint actions). Rådet skall på grundval av allmänna riktlinjer från Europeiska rådet besluta att en fråga skall bli föremål för en gemensam åtgärd. Även ett sådant beslut måste vara enhälligt. Rådet kan dock med enhälligt beslut avgöra vilka frågor under den gemensamma åtgärdens förlopp som kan avgöras med kvalificerad majoritet.

• Sida 17
•  Original

I beslutet skall anges bl.a. åtgärdens exakta omfattning, mål, tidsram, medel och förfaranden.

Gemensamma åtgärder är, när de väl har beslutats, förpliktande. Gemensamma ståndpunkter lägger fast ramen för medlemsstaternas agerande på de berörda områdena.

Genom Maastrichtfördraget infördes i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romfördraget) artikel 228a som reglerar hur ett beslut om ekonomiska sanktioner inom det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet skall omvandlas till åtgärder under EU:s s.k. första pelare: ”Om en gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som har beslutats enligt bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen förutsätter ett handlande från gemenskapens sida som helt eller delvis avbryter eller begränsar de ekonomiska förbindelserna med ett eller flera tredje länder, skall rådet besluta om de brådskande åtgärder som är nödvändiga. Rådet skall besluta med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen.” Artikeln utgör i stort en kodifiering av gällande praxis. Den förutsätter således att en gemensam ståndpunkt eller åtgärd om sanktioner enligt artikel J.2 eller J.3 antagits.

Genom Maastrichtfördraget har också införts en artikel 73g i Romfördraget, vilken (punkt 1) medger rätt för rådet att i vissa fall av internationella sanktioner besluta om restriktioner för kapitalrörelser och betalningar. Den situation som avses är då beslut tas om inskränkningar av de ekonomiska relationerna med ett eller flera tredje länder enligt bestämmelserna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Även åtgärder enligt artikel 73g första punkten förutsätter att en gemensam ståndpunkt eller åtgärd om sanktioner enligt artikel J.2 eller J.3 antagits.

Genomförande av FN:s sanktioner

För att de resolutioner om sanktioner som har antagits av FN:s säkerhetsråd skall bli tillämpliga i de stater som är medlemmar i EU krävs antingen åtgärder på gemenskapsnivå i form av en förordning eller att nationella åtgärder vidtas. FN:s säkerhetsråds beslut om sanktioner har genomförts i gemenskapen genom rådsförordningar. Dessa är direkt tillämpliga i varje medlemsstat, och någon nationell lagstiftningsåtgärd är inte tillåten i de frågor som regleras av förordningarna.

Artikel 113.1 i Romfördraget har fram till år 1993 utgjort den rättsliga grunden för införlivande av FN-sanktioner i gemenskapen. Det har rört sig om beslut om t.ex. sanktioner på varuhandelsområdet, förbud mot trafik och icke-finansiella tjänster. Artikel 113.1 i Romfördraget har följande lydelse: ”Den gemensamma handelspolitiken skall grundas på enhetliga

• Sida 18
•  Original

principer, särskilt när det gäller att ändra tulltaxor, ingå tulloch handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder, exportpolitik samt handelspolitiska skyddsåtgärder, inbegripet åtgärder vid dumpning och subventioner.” Såvitt gäller förbud mot tillgodoseende av rättsliga anspråk från en blockerad stats sida har dock artikel 235 i Romfördraget åberopats.

I och med Maastrichtfördraget har den formella beslutsgången varit att ministerrådet enats om en gemensam ståndpunkt enligt artikel J.2. Artiklarna 228a och 73g i Romfördraget har utgjort den rättsliga grunden för utfärdande av förordningar på alla de områden som fallit inom gemenskapens kompetens.

I ett fall, som gäller de dåvarande FN-sanktionerna mot Haiti, har ministerrådet avseende frysning av haitiska tillgångar avgivit en rekommendation med åberopande av artikel 73g. Rekommendationen om frysning av haitiska tillgångar grundade sig troligtvis på att säkerhetsrådet inte hade fattat bindande beslut, utan bara på det bestämdaste anmodat FN:s medlemsstater att vidta sådana åtgärder mot Haiti.

Genom Maastrichtfördraget har gemenskapskompetensen utökats så att den nu omfattar t.ex. frysning av tillgångar och alla tjänster, såväl finansiella som icke-finansiella. Förordningarna täcker emellertid inte alla delar av säkerhetsrådets sanktioner. Nationella lagstiftningsåtgärder behövs därför. Så är t.ex. fallet vad gäller vapenembargo.

En ny fullmaktslag

Regeringens förslag: Sanktionslagen ersätts med en ny fullmaktslag. Regeringen skall kunna tillämpa den nya lagen om det behövs för att genomföra sanktioner som – har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, eller – har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna:

Flera remissinstanser tillstyrker

utredningens förslag om en ny fullmaktslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser framför språkliga synpunkter. Socialstyrelsen anser liksom utredningen att införlivandet av FN-sanktioner med svensk rätt bäst tillgodoses om regeringen som hittills i en fullmaktslag får bemyndigande att meddela föreskrifter. Socialstyrelsen är något tveksam till

• Sida 19
•  Original

det andra bemyndigandet som utredningen föreslår eftersom det inte framgår vilka syften som skall kunna föranleda sanktioner inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, det s. k. GUSP-samarbetet, men har inget att anföra ur rättssäkerhetssynpunkt. Socialstyrelsen delar utredningens uppfattning att samarbetet inom OSSE skall lämnas utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen anser att

det av lagtexten bör framgå att den föreslagna sanktionslagen inte kommer att vara tillämplig i den mån EG utfärdar rådsförordningar som täcker beslutade FN-sanktioner.

Skälen för regeringens förslag: Sverige är som medlem i

FN folkrättsligt bundet av sådana sanktioner av icke militär natur som FN:s säkerhetsråd beslutar i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. För att Sverige snabbt skall kunna följa ett beslut eller en rekommendation av säkerhetsrådet infördes år 1971 sanktionslagen. Den har senare ändrats för att man skall kunna genomföra sanktioner som har beslutats inom EG eller OSSE.

Sanktionslagen har under årens lopp ändrats flera gånger och framstår nu som – åtminstone i vissa delar – oöverblickbar och svårtillgänglig. Det är därför angeläget att lagen nu moderniseras och samtidigt tekniskt anpassas dels till de nya krav som Förenta nationerna kan komma att ställa, dels till de förändringar som inträtt genom Sveriges medlemskap i EU.

Den nuvarande sanktionslagen är uppbyggd som en s.k. fullmaktslag. Regeringen kan med stöd av lagen genomföra sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga. Denna möjlighet bör finnas kvar. Även när Sverige är medlem i EU behövs en beredskap för att genomföra FN-sanktioner.

Som medlem i EU behöver Sverige också en beredskap för att genomföra sanktioner som kan komma att beslutas i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Maastrichtfördraget. Sådana beslut fattas med enhällighet.

Om gemenskapen har kompetens på området genomförs sanktioner som har antagits av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för GUSP-samarbetet i allmänhet genom rådsförordningar. Dessa är bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Någon nationell lagstiftningsåtgärd är inte tillåten i de frågor som regleras av förordningarna. Detta följer av EG-rätten och behöver inte, som Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen har föreslagit, framgå av lagtexten. På områden där gemenskapen saknar kompetens eller där man inom EG avstår från att utnyttja sin lagstiftningskompetens, kan det bli nödvändigt att genomföra FN- eller GUSP-sanktioner på nationell nivå.

För att Sverige lojalt skall kunna verkställa sanktioner som har antagits av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för GUSP-

• Sida 20
•  Original

samarbetet måste genomförandet ske snabbt. Kravet på ett sådant genomförande kan uppenbarligen bäst tillgodoses om regeringen även i framtiden i en fullmaktslag får bemyndigande att meddela föreskrifter.

Regeringens bemyndigande bör begränsas till att gälla sanktioner som vidtas i freds- och säkerhetsbevarande syfte. Så är fallet med FN:s säkerhetsråds sanktioner.

I Maastrichtfördraget uttalas inte närmare vilka syften som skall kunna föranleda sanktioner inom GUSP-samarbetet. I fördraget anges endast målen för samarbetet. Bedömningen av om ett beslut inom GUSP-samarbetet syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet får ankomma på regeringen. Eftersom Sverige som medlem i EU är med och fattar besluten torde den bedömningen inte vålla några problem.

Regeringen kan förordna om den nuvarande sanktionslagens tillämpning, om samarbetet inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) för att främja internationell fred och säkerhet påkallar det.

ESK var intill nyligen en konferens. I december 1994 vid ESK:s toppmöte i Budapest fattades beslut om att förändra ESK till en organisation. Samtidigt bytte ESK namn till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

Någon särskild ordning för att komma överens om ekonomiska sanktioner finns inte inom OSSE. Samarbetet inom OSSE bör därför lämnas utanför den nya lagens tillämpningsområde.

Vad regeringen skall kunna förbjuda

Regeringens förslag: Regeringen skall kunna meddela föreskrifter om förbud i fråga om – utlänningars vistelse här i landet, – in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar, – tillverkning, – kommunikationer, – kreditgivning, – näringsverksamhet, – trafik, eller – undervisning och utbildning.

Ett förbud får inte gälla egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge godtar utredningens förslag. Riksåklagaren anser att även om vissa principiella skäl kan anföras mot det mer generella bemyndigande för regeringen som utredningen föreslår torde

• Sida 21
•  Original

skälen för ett sådant bemyndigande överväga. Socialstyrelsen anser att det finns fog för utredningens förslag.

Generaltullstyrelsen

föreslår att det görs klart att

bestämmelsen omfattar också andra penningtransaktioner än in- och utförsel av pengar. Styrelsen framför också vissa synpunkter på utformningen av bestämmelsen som anger att ett förbud inte får gälla egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga användning. Statens jordbruksverk är positiv till utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: Under senare år har FN:s säkerhetsråd enats om flera omfattande sanktioner av bindande natur med långtgående förbud. Sverige har i avsaknad av tillräckliga bemyndiganden i sanktionslagen inte alltid omedelbart kunnat genomföra sådana sanktioner.

För

att göra det lättare att med tillämpning av sanktionslagen genomföra sanktioner som har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller inom GUSP-samarbetet bör bemyndigandet till regeringen att meddela föreskrifter om förbud vara så vidsträckt som möjligt.

Det bör vara tillräckligt att i ett bemyndigande ange de delegeringsbara ämnena i 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen i de delar som kan antas bli aktuella på sanktionsområdet. Med ett sådant bemyndigande behöver regeringen enbart beakta FN-resolutionerna respektive besluten inom GUSP-samarbetet och se till att de svenska föreskrifterna håller sig inom det delegerade området. På så sätt blir risken mindre att den situationen uppkommer – som nu kan inträffa genom att den nu gällande sanktionslagen är så detaljerad – att regeringen saknar bemyndigande att vidta åtgärder som besluten eller rekommendationerna kan komma att innehålla. Förutsättningen är naturligtvis att sanktionerna håller sig inom det delegerade området.

Generaltullstyrelsen har påpekat att det bör göras klart att bemyndigandet omfattar också andra penningtransaktioner än in- och utförsel. Regeringen vill för sin del framhålla att bemyndigandet givetvis omfattar även andra sådana transaktioner så länge de håller sig inom ramen för t.ex. ämnena kreditgivning eller näringsverksamhet.

Regeringens uppgift bör liksom hittills bli att i sina föreskrifter på ett entydigt sätt ange vilka förfaranden som förbjuds till följd av sanktionerna.

I likhet med vad som nu gäller bör ett förbud inte gälla egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

Generaltullstyrelsen har föreslagit att undantag också skall göras för varor av icke kommersiell karaktär som är avsedda för en mottagares personliga användning. Enligt regeringens bedömning skulle ett så generellt undantag kunna komma i konflikt med beslutade sanktioner. I den mån sanktionerna ger utrymme för det kan sådana undantag i stället föreskrivas av

• Sida 22
•  Original

regeringen i det enskilda fallet. Generaltullstyrelsens förslag bör därför inte genomföras.

Vad sanktioner skall kunna riktas mot

Regeringens förslag: Sanktioner skall kunna riktas inte bara mot en stat eller ett område utan också mot något annat, t.ex. en organisation eller en regim.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invändningar i sak mot utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande sanktionslagen kan användas för att genomföra sanktioner som riktar sig mot en stat eller ett område.

Inom FN:s säkerhetsråd diskuteras för närvarande möjligheten av att precisera och förfina sanktionsinstrumentet för att få ut största möjliga politiska effekt och minsta möjliga skada. Möjligheten av att man i säkerhetsrådet kan komma att fatta beslut eller anta rekommendationer om sanktioner riktade mot mer väldefinierade målgrupper än en stat eller ett område bör inte uteslutas. Detsamma gäller sanktioner som kan komma att beslutas inom ramen för GUSP-samarbetet.

Regeringen bör därför få möjlighet att rikta sanktioner mot inte bara det som enligt nuvarande sanktionslag utgör en stat eller ett område utan också mot något annat, t.ex. en organisation eller en regim.

Avvisning av utlänning

Regeringens förslag: Regeringen skall kunna meddela föreskrifter om att en utlänning kan avvisas enligt utlänningslagen (1989:529), om – utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en blockerad stat, och – utlänningen har begått eller avser att begå en handling som står i strid med förbud som föreskrivits enligt den nya sanktionslagen.

Detsamma skall också gälla vid handlingar som står i strid med förbud i en sådan förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG med anledning av sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

• Sida 23
•  Original

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat frågan.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen får enligt den nuvarande sanktionslagen förordna att en utlänning kan avvisas i den ordning som föreskrivs i utlänningslagen (1989:529), om utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i en blockerad stat och har begått eller avser att begå en sådan handling som står i strid mot förbud som meddelats med stöd av sanktionslagen. Så bör det vara också i fortsättningen.

Regeringen har tidigare (avsnitt 9) föreslagit att sanktioner skall kunna riktas inte bara mot en stat eller ett område utan också mot något annat, t.ex. en organisation eller en regim. Enligt regeringens mening bör möjligheten till avvisning finnas även för en utlänning som skäligen kan antas tillhöra exempelvis en regim som sanktionerna riktar sig mot och som har begått eller avser att begå en handling som står i strid med förbud som har föreskrivits enligt den nya sanktionslagen.

Eftersom FN:s säkerhetsråds resolutioner sannolikt till stor del kommer att genomföras på gemenskapsnivå, i form av rådsförordningar, bör bestämmelsen även omfatta handlingar som står i strid med förbud i en sådan förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG med anledning av sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga.

• Sida 24
•  Original

Formerna för insyn och kontroll

Regeringens förslag: Regeringens förordnande om att genomföra sanktioner skall inom en månad överlämnas till riksdagen för godkännande.

Utredningens förslag: Förfarandet med riksdagens godkännande i efterhand av tillämpningsförordnanden ersätts med att samråd med Utrikesnämnden skall föregå ett förordnande av regeringen att tillämpa bemyndigandena i sanktionslagen, utom i de fall det rör sig om bindande beslut av

FN:s säkerhetsråd.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att det i lagtexten direkt bör anges att regeringen får meddela föreskrifter enligt 3 och 12 §§ i stället för att regeringen först skall förordna om paragrafernas tillämpning och anser i likhet med utredningen att ett godkännande av riksdagen i efterhand av regeringens förordnanden om tillämpning av sanktionslagen inte kan anses erforderligt. Kammarrätten framför som ett alternativ till utredningens förslag om samråd med

Utrikesnämnden att regeringen i en skrivelse till riksdagen anmäler vilka föreskrifter som meddelats. Justitiekanslern anser att Utrikesnämnden genom utredningens förslag i viss mån tilldelas en ny roll. Justitiekanslern vill väcka frågan om Utrikesnämnden med dess särskilda konstitutionella ställning bör tilldelas uppgifter genom vanlig lag. Vidare vill Justitiekanslern peka på att valet av lösning ger mindre öppenhet än den ordning som nu gäller. Socialstyrelsen anser att utredningen inte anfört övertygande skäl för att frångå regeln om riksdagens godkännande i efterhand av tillämpningsförordnanden. Sveriges redareförening har inget att erinra mot utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: En särskild fråga är om eller i vilken utsträckning riksdagens medverkan bör krävas för att lagen skall kunna tillämpas.

Enligt den ordning som nu gäller skall regeringens beslut att tillämpa sanktionslagen föreläggas riksdagen för godkännande inom en månad. Om detta inte sker och riksdagen inte godkänner beslutet inom två månader, förfaller beslutet. Det är endast tillämpningsförordnandet som skall föreläggas riksdagen för godkännande. På så sätt är det möjligt för regeringen att vid behov snabbt ändra föreskrifterna inom ramen för tillämpningsförordnandet. Enligt regeringens mening bör denna ordning behållas också för framtiden.

Det finns anledning att anta att sanktioner i de allra flesta fall kommer att genomföras på gemenskapsnivå genom rådsförordningar. Ett genomförande av sanktioner på nationell nivå kommer liksom hittills att ha stor utrikespolitisk betydelse och kräva särskilda överväganden, även om sanktionerna har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för GUSP. Det saknas därför anledning att frångå den ordning för riksdagens

• Sida 25
•  Original

insyn och kontroll som gäller i dag i dessa fall.

Dispens

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågan om undantag från förbud som har meddelats enligt den nya sanktionslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser stöder förslaget om delegering. Justitiekanslern erinrar om den skyldighet som enligt 10 kap. 8 § regeringsformen föreligger för statliga myndigheter att hålla chefen för det departement till vilket utrikesärendena hör underrättad när frågor som är av betydelse för förhållandet till en annan stat eller mellanfolklig organisation uppkommer. Detta gäller även om regeringen har delegerat beslutanderätt till en myndighet. Kommerskollegium tillstyrker förslaget om delegering, under förutsättning att frågor av principiell vikt och politiskt känsliga ärenden kan underställas regeringens prövning. Antalet ärenden som skall omfattas av en delegering måste bedömas bli så många att det motiverar uppbyggnaden av en kompetens på myndigheten.

Socialstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget om delegering

dels av principiella skäl, dels av praktiska skäl.

Finansinspektionen anser att det bör övervägas om den

myndighet som ärenden delegeras till bör åläggas en skyldighet eller en möjlighet att samråda med andra berörda myndigheter.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande sanktionslagen kan regeringen i enskilda fall medge undantag från förbud som har meddelats med stöd av lagen.

Dispensgivningen sker restriktivt. Undantag från förbud får inte medges när åtgärden kan medföra nytta för den som sanktionerna riktas mot eller i övrigt är ägnad att motverka det allmänna syftet med sanktionen.

En strävan har sedan länge varit att avlasta regeringen förvaltnings-ärenden och i största möjliga utsträckning delegera sådana ärenden till myndighetsnivå. En sådan delegering bör kunna ske också när det gäller dispens från sanktioner.

Sanktioner är i varje enskilt fall unika. Regeringen bör därför i samband med genomförandet av sanktionerna bedöma huruvida delegering till myndighetsnivå är lämplig. I fall där de utrikes- och säkerhetspolitiska aspekterna inte är så framträdande bör prövningen av sanktionsärenden kunna delegeras till den myndighet som regeringen bestämmer. Utredningen har bedömt Kommerskollegium som en lämplig myndighet för dessa uppgifter. I likhet med remissinstanserna

• Sida 26
•  Original

delar regeringen utredningens bedömning. Detta hindrar emellertid inte att någon annan myndighet skulle kunna ha hand om dispensprövningen, vilket dock får bero på utformningen av sanktionerna. Det bör ankomma på regeringen att bestämma detta.

Även i fall där regeringen har delegerat dispensgivningen kan frågor av principiell betydelse uppstå. För sådana fall bör man se till att myndigheten kan lämna över ärendet till regeringen för avgörande. Det bör dock ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om detta.

I vissa fall kan det finnas anledning till samråd med andra myndigheter innan ett dispensärende prövas. Frågor om hur och i vilka fall ett sådant samråd bör äga rum får bedömas av regeringen i samband med att den genomför beslutade sanktioner.

Brott mot sanktionslagen begånget

utomlands

Regeringens förslag: En svensk medborgare som utomlands har begått brott som avses i den nya sanktionslagen skall dömas till ansvar enligt lagen och vid svensk domstol. Detta gäller även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om jurisdiktionsregeln inte bör utsträckas till att avse även brott begångna utomlands av utlänningar med hemvist i Sverige.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt är tillämplig och svensk domstol behörig att döma finns i 2 kap. brottsbalken. I 2 § andra stycket ställs krav på dubbel straffbarhet i fråga om brott som har begåtts utomlands. I 3 § anges vissa specialfall som faller under svensk straffrättslig jurisdiktion. I 5 a § regleras frågan i vilken utsträckning utomlands meddelad dom i brottmål skall utgöra hinder mot lagföring i Sverige för samma gärning.

Enligt den nuvarande sanktionslagen kan regeringen förordna att brott som avses i sanktionslagen begånget utomlands av svensk medborgare skall falla under svensk jurisdiktion även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra stycket den balken. Bestämmelsen har tillkommit därför att kravet på dubbel straffbarhet innebar en begränsning av svensk straffrättslig behörighet som inte stämde överens med vad som krävdes för genomförande av de

• Sida 27
•  Original

resolutioner om sanktioner som har antagits av FN:s säkerhetsråd.

Bestämmelsen, som tillkom före 1974 års regeringsform, innebär en utsträckning av befogenheterna att utöva rättskipning i förhållande till brottsbalkens regler. Den nya regeringsformen medger inte delegation av normgivning i sådana fall. Den utsträckta jurisdiktionen bör därför regleras direkt i lagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om inte undantag från kravet på dubbel straffbarhet också skall gälla utlänningar med hemvist i Sverige.

Regeringen anser för sin del att en sådan möjlighet inte bör finnas. FN har i säkerhetsrådets resolutioner hittills bara krävt att medlemsstaterna straffar sina egna medborgare för gärningar som de har begått utomlands. Att straffa utlänningar i motsvarande fall skulle kunna leda till för den enskilde orimliga konsekvenser. Sålunda skulle en utlänning i sådana fall kunna straffas för en gärning som han kan ha varit skyldig att utföra enligt lagen på gärningsorten.

Förbud mot att uppfylla rättsanspråk

Regeringens bedömning: Någon särskild regel med förbud att uppfylla rättsanspråk bör inte tas in i en ny sanktionslag.

Utredningens bedömning:

Överensstämmer

huvudsakligen med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Sveriges Industriförbund och Svenska

Bankföreningen anser att det behövs en regel i den föreslagna

sanktionslagen som gör det möjligt för Sverige att förbjuda uppfyllande av rättsanspråk, om FN:s säkerhetsråd eller EU inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i ett enskilt fall inte beslutat att införa ett sådant förbud, alternativt har upphävt ett sådant.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 7 c § sanktionslagen får regeringen meddela föreskrifter om förbud mot att uppfylla rättsanspråk, om anspråket grundas på ett avtal eller en skuld- eller garantiförbindelse som inte har kunnat fullgöras på grund av sanktioner. En förutsättning för detta är naturligtvis att lagen är tillämplig t.ex. genom att FN:s säkerhetsråd har fattat ett beslut om att införa ett förbud mot att tillgodose rättsanspråk.

Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen har ansett att det behövs en särskild regel i den föreslagna sanktionslagen med förbud mot att uppfylla rättsanspråk oavsett om säkerhetsrådet eller EU inom ramen för GUSPsamarbetet har beslutat om ett sådant förbud eller har beslutat ett sådant förbud och sedan har upphävt förbudet.

• Sida 28
•  Original

Om utvecklingen inom gemenskapen fortsätter på samma sätt som hittills, kommer förbud mot att tillgodose rättsanspråk i varje enskilt sanktionsfall att regleras inom gemenskapen i en rådsförordning. Sannolikheten talar för att så blir fallet. En direktverkande bestämmelse i sanktionslagen med förbud mot att tillgodose rättsanspråk i samtliga sanktionsfall skulle då kunna komma i konflikt med gemenskapsrätten eftersom en reglering i en rådsförordning utesluter en nationell reglering.

Om sanktionslagen inte är tillämplig och det bedöms angeläget att i samband med att man inför sanktioner också inför förbud mot att uppfylla rättsanspråk, får det ske i särskild lag.

• Sida 29
•  Original

Kostnader

Regeringens bedömning: En ny sanktionslag bör i sig inte leda till ökade kostnader.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Kommerskollegium delar utredningens uppfattning att en delegering sammantaget inte bör leda till ökade kostnader.

Skälen för regeringens bedömning: Förslaget till ny sanktionslag innebär i huvudsak en modernisering och förenkling av den nu gällande lagstiftningen. Den bör i sig inte leda till ökade kostnader för enskilda eller det allmänna.

Enligt förslaget skall regeringen kunna delegera dispensprövningen till en förvaltningsmyndighet. Om regeringen utnyttjar denna möjlighet, kan det leda till ett ökat resursbehov hos myndigheten. Detta bör dock kunna balanseras mot det minskade resursbehov hos regeringen som en sådan delegering för med sig. Regeringen kan dock i sådana fall komma att handlägga överlämnade ärenden. Kostnaderna för detta får dock bedömas bli försumbara och under alla förhållanden kunna klaras av inom ramen för befintliga resurser.

• Sida 30
•  Original

Författningskommentar

Förslaget till lag om vissa internationella

sanktioner

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller föreskrifter om genomförandet av internationella sanktioner som

1. har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, eller

2. har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.

Definition

2 § Med blockerad stat avses i denna lag en stat, ett område eller något annat, exempelvis en organisation eller en regim, som är föremål för sanktioner enligt 1 §.

Paragrafen, som delvis motsvarar 2 § första stycket i den nuvarande sanktionslagen, definierar uttrycket blockerad stat. Begreppet används i 4 och 13 §§ i den föreslagna nya lagen.

I förhållande till den nu gällande definitionen i 2 § första stycket sanktionslagen (jfr prop. 1971:77 s. 71) har den ändringen gjorts att med blockerad stat skall avses inte bara en stat eller ett område utan även något annat som är föremål för sanktioner. Beträffande den närmare motiveringen till ändringen kan hänvisas till vad som tidigare sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 9).

• Sida 31
•  Original

Regeringens beslut om sanktioner

3 § Regeringen får förordna att sanktioner enligt denna lag skall genomföras med anledning av ett beslut eller en rekommendation som avses i 1 §. Förordnandet skall överlämnas till riksdagen för godkännande.

Ett förordnande upphör att gälla,

1. om det inte har överlämnats till riksdagen för godkännande inom en månad från det att regeringen meddelade förordnandet, eller

2. om riksdagen inte har godkänt det inom två månader från det att förordnandet överlämnades till riksdagen. Vid beräkning av tid för riksdagens godkännande enligt andra stycket 2 skall man bortse från tid då riksdagen gör ett längre uppehåll i kammarens arbete än en månad.

Paragrafen anger när regeringen får meddela beslut om sanktioner. Förfarandet består av två led. Först skall regeringen meddela ett mera allmänt förordnande om att sanktioner enligt lagen skall genomföras. Detta förordnande skall överlämnas till riksdagen för godkännande. Regeringen får därefter meddela mera detaljerade föreskrifter om förbud eller avvisning. Det följer av föreslagna 4 och 13 §§.

Regeringen får, enligt första stycket, förordna att sanktioner enligt lagen skall genomföras om det behövs med anledning av sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga, eller om det behövs med anledning av sanktioner som har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Maastrichtfördraget och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Vid bedömningen av frågan om ett förordnande behövs, måste regeringen beakta om gemenskapen har meddelat bindande bestämmelser som genomför sanktionsbeslutet. Om det har genomförts genom en rådsförordning inom gemenskapen är några nationella bestämmelser inte tillåtna i de frågor som regleras av förordningen.

Förordnande att genomföra sanktioner enligt lagen skall i princip meddelas när säkerhetsrådet fattat bindande beslut om sanktioner. Det följer av den folkrättsliga förpliktelsen för FN:s medlemsstater att efterkomma sådana beslut.

Det föreligger inte någon folkrättslig förpliktelse att genomföra sådana säkerhetsrådets resolutioner som bara avser rekommendationer. Frågan om sådana rekommendationer om sanktioner bör genomföras får bedömas efter omständigheterna i det enskilda fallet. En relativt fri bedömning får göras med beaktande av utrikespolitiska, ekonomiska och andra faktorer.

Sanktioner som har beslutats inom ramen för GUSPsamarbetet och som syftar till att upprätthålla eller återställa

• Sida 32
•  Original

internationell fred och säkerhet skall i princip också genomföras. Frågan huruvida och i vilken utsträckning ett genomförande behöver ske på nationell nivå beror på GUSPbeslutets utformning.

Andra och tredje styckena motsvarar 1 § tredje stycket i den

nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1635, jfr prop. 1994/95:87).

Om ett förordnande att genomföra sanktioner skulle upphöra att gälla måste regeringen upphäva de föreskrifter som den har meddelat i enlighet med förordnandet. Det framgår av föreslagna 6 §.

4 § För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande enligt 3 § första stycket får regeringen meddela föreskrifter om förbud i förhållande till en blockerad stat i fråga om

1. utlänningars vistelse här i landet,

2. in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar,

3. tillverkning,

4. kommunikationer,

5. kreditgivning,

6. näringsverksamhet,

7. trafik, eller

8. undervisning och utbildning. Ett förbud får inte gälla egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

Första stycket motsvarar i sak delvis 3–8 §§ i den nu gällande

sanktionslagen.

Bemyndigandet upprepar direkt vissa delegeringsbara ämnen i 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen. De angivna ämnena är sådana som kan väntas bli aktuella vid genomförande av sanktioner.

Andra stycket motsvarar 2 § tredje stycket i den nuvarande

sanktionslagen (jfr prop. 1971:77 s. 72).

5 § Förbud som har meddelats enligt 4 § gäller även förfaranden eller åtgärder som omfattas av avtal som har träffats innan förbudet trädde i kraft, om regeringen inte föreskriver något annat.

Paragrafen motsvarar 10 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1979:515, jfr prop. 1978/79:91).

• Sida 33
•  Original

Upphävande av regeringens beslut

6 § Regeringen skall så snart som möjligt upphäva ett förordnande enligt 3 § första stycket eller föreskrifter som har meddelats i enlighet med ett sådant förordnande,

1. när och i samma utsträckning som ett sådant beslut eller en sådan rekommendation som avses i 1 § har upphävts eller upphört att gälla, eller

2. om förhållandena har ändrats så att syftet med ett sådant beslut som avses i 1 § 2 inte längre finns kvar. Regeringen skall också så snart som möjligt upphäva föreskrifter som har meddelats i enlighet med ett förordnande enligt 3 § första stycket, om förordnandet har upphört att gälla enligt 3 § andra stycket.

I paragrafens första stycke, som i huvudsak motsvarar 1 § sista stycket i den nuvarande sanktionslagen, anges när regeringen skall upphäva ett förordnande eller föreskrifter som har meddelats i enlighet med förordnandet.

Enligt första punkten skall ett förordnande eller föreskrifter som har meddelats i enlighet med förordnandet upphävas, när och i samma utsträckning som ett sådant beslut eller en sådan rekommendation som avses i 1 § har upphävts eller upphört att gälla. Exempel på situationer då beslut eller rekommendationer utan att ha upphävts formellt ändå måste anses ha upphört att gälla är när den internationella respekten för ifrågavarande sanktioner har urholkats så att det rimligen måste anses att de inte längre gäller.

Enligt andra punkten skall detsamma gälla, om förhållandena har ändrats så att syftet med ett sådant beslut som avses i 1 § 2 inte längre finns kvar. Det kan vara fallet, om syftet med sanktionerna har ändrats till ett annat än för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

I paragrafens andra stycke anges att regeringen skall upphäva föreskrifter som har meddelats i enlighet med ett förordnande, om förordnandet har upphört att gälla enligt 3 § andra stycket. Den föreslagna regeln är ny och har kommit till för att tydliggöra att regeringen skall upphäva föreskrifter i de fall förordnandet har förfallit.

Undantag från förbud

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för särskilda fall medge undantag från förbud som har meddelats enligt 4 §.

Paragrafen reglerar frågan om undantag från förbud meddelade med stöd av lagen. Den motsvarar delvis 9 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1979:515, jfr prop. 1978/79:91).

Regeringen kan för särskilda fall medge undantag från förbud som har meddelats enligt 4 §. I förhållande till vad som nu

• Sida 34
•  Original

gäller har den ändringen gjorts att regeringen ges möjlighet att delegera beslutanderätten till en förvaltningsmyndighet.

Beträffande den närmare motiveringen till ändringen kan hänvisas till vad som tidigare sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 12).

Straff

8 § Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats enligt 4 § döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år.

Den som har begått gärningen av grov oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i högst sex månader. Första stycket gäller också den som bryter mot förbud i en förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen med anledning av ett sådant beslut eller en sådan rekommendation som avses i 1 § 1. Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är ringa. Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till en gärning som avses i denna paragraf.

Paragrafen motsvarar 11 § första, andra och tredje styckena i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).

9 § En svensk medborgare som utomlands har begått brott som avses i 8 § skall dömas till ansvar enligt denna lag och vid svensk domstol.

Detta gäller även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.

Paragrafen motsvarar delvis 11 § fjärde stycket i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).

Enligt den ordning som nu gäller är det regeringen som får föreskriva om bestämmelsens tillämpning. Med hänsyn till den nya regeringsformen måste sådana bestämmelser numera ges i lag.

Åtal

10 § Åtal för brott enligt 8 § får väckas bara efter förordnande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 14 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).

Förverkande

• Sida 35
•  Original

11 § Utbyte av brott enligt 8 § skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Paragrafen motsvarar 12 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).

12 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 8 § eller som har kommit till genom ett sådant brott får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom med vilken någon har tagit sådan befattning som utgör brott enligt 8 §.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Paragrafen motsvarar 13 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).

Avvisning

13 § För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande enligt 3 § första stycket får regeringen meddela föreskrifter om att en utlänning kan avvisas enligt utlänningslagen (1989:529), om

1. utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en blockerad stat, och

2. utlänningen har begått eller avser att begå en handling som står i strid med antingen förbud enligt 4 § eller förbud i en sådan av Europeiska gemenskapen beslutad förordning som avses i 8 § andra stycket.

Paragrafen motsvarar delvis 15 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1989:536, jfr prop. 1988/89:86).

I förhållande till den nu gällande sanktionslagen har den ändringen gjorts att föreskrifterna om avvisning även kan avse en utlänning som skäligen kan antas tillhöra en blockerad stat och som har begått eller avser att begå en handling som står i strid med ett förbud enligt lagen. Med tillhöra en blockerad stat åsyftas t.ex. en utlänning som tillhör en regim mot vilken sanktioner riktas.

Vidare har den föreslagna bestämmelsen gjorts tillämplig även på handlingar som står i strid med förbud i en sådan av Europeiska gemenskapen beslutad förordning som avses i 8 § andra stycket.

Tvångsmedel m.m.

14 § Bestämmelserna i 13–19 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling gäller vid brott mot ett förbud mot ineller utförsel av varor eller åtgärder som främjar sådan ineller utförsel som har föreskrivits

• Sida 36
•  Original

1. enligt 4 §, eller

2. i en sådan av Europeiska gemenskapen beslutad förordning som avses i 8 § andra stycket.

Paragrafen motsvarar delvis 16 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).

I förhållande till den nu gällande sanktionslagen har den ändringen gjorts att hänvisningen till ”förbud som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5” ersatts av en hänvisning till ”förbud mot ineller utförsel av varor eller åtgärder som främjar sådan in- eller utförsel”. Ändringen är en följd av att regeringens bemyndiganden i 3–8 §§ i den nuvarande sanktionslagen ersätts med ett mer vidsträckt bemyndigande i 4 §.

Tillkännagivande i Svensk författningssamling

15 § Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen med anledning av sådana beslut eller rekommendationer som avses i 1 § 1 och för vilka straffansvar därför gäller här i landet direkt enligt 8 § andra stycket.

Paragrafen motsvarar 17 § i den nuvarande sanktionslagen (jfr prop. 1994/95:97).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996, då lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner skall upphöra att gälla.

2. Den äldre lagen, med undantag av dess 9 §, gäller dock fortfarande i fråga om sådana förordnanden och föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av den lagen.

3. I fråga om undantag från förbud som har meddelats med stöd av 3–8 §§ i den äldre lagen gäller 7 § i den nya lagen.

Enligt första punkten föreslås den nya lagen träda i kraft den 1 juli 1996, då nu gällande sanktionslag skall upphöra att gälla.

Andra punkten innebär att den nuvarande sanktionslagen av

praktiska skäl fortfarande skall gälla i fråga om sådana förordnanden och föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av den lagen.

Enligt tredje punkten skall den nya lagens 7 § även tillämpas i fråga om förbud som har meddelats med stöd av 3–8 §§ i sanktionslagen. Detta är föranlett av att regeringen skall ha möjlighet att delegera ärenden avseende undantag från förbud som meddelats med stöd av den nuvarande sanktionslagen.

• Sida 37
•  Original

Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

(1989:529)

Förslaget innebär att den nuvarande hänvisningen till sanktionslagen ändras till den nya lagen.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:85)

med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

1 §

Lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter antogs av riksdagen den 15 december 1994 (prop. 1994/95:117, bet. 1994/95:JoU10, rskr.1994/95:94). I samband därmed företogs en mindre följdändring i 1 § första stycket lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor (se SFS 1994:1822). Av ett förbiseende kom paragrafens andra stycke att falla bort. Lagförslaget innebär att det av misstag upphävda stycket återinförs i paragrafen.

Lagändringen bör träda i kraft så snart som möjligt. Den föreslås därför träda i kraft den 1 april 1996.

• Sida 38
•  Original

Utredningens lagförslag

1. Förslag till lag om vissa internationella sanktioner

Härigenom föreskrivs följande.

När lagen får tillämpas 1 § Regeringen får förordna att 3 och 12 §§ skall tillämpas om det behövs med anledning av ett beslut som fattats eller en rekommendation som antagits av Förenta nationernas säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga.

Detta gäller också ett beslut som fattats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. En förutsättning här är att nationella åtgärder måste vidtas omedelbart.

2 § Samråd med utrikesnämnden skall föregå ett förordnande av regeringen att tillämpa 3 och 12 §§, utom i de fall det rör sig om bindande beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd.

Vad regeringen får föreskriva förbud om 3 § Regeringen får meddela föreskrifter om förbud i förhållande till en stat eller ett område eller annan som i övrigt är föremål för sanktioner enligt ett beslut eller en rekommendation som avses i 1 § (blockerad stat) och som rör något eller några av följande ämnen: – utlänningars vistelse i landet, – in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar, – tillverkning, – kommunikationer, – kreditgivning, – näringsverksamhet, – trafik, eller – undervisning och utbildning.

Ett förbud får inte gälla egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga användning.

4 § Ett förbud som har meddelats med stöd av 3 § gäller även om det avser ett förfarande eller en åtgärd som det har slutits avtal om innan förbudet trädde i kraft. Detta under förutsättning att regeringen inte har förordnat något annat.

När ett förbud inte längre skall gälla 5 § Regeringen skall så snart som möjligt upphäva ett förordnande eller föreskrifter som har meddelats med stöd av förordnandet, om – säkerhetsrådets beslut eller rekommendation helt eller delvis har återkallats eller upphört att gälla,

• Sida 39
•  Original

– ett beslut som har fattats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen helt eller delvis har upphävts eller upphört att gälla, eller – förhållandena har ändrats så att syftet med ett förordnande inte längre kvarstår.

Undantag från förbud 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan för ett visst fall medge undantag från förbud som meddelats med stöd av 3 §.

Straff m.m. 7 § Den som bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 3 § döms, om gärningen begåtts uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Har gärningen begåtts av grov oaktsamhet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det som sägs i första stycket gäller också den som bryter mot förbud i förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen med anledning av sådana beslut eller rekommendationer som avses i 1 § första stycket.

Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas i ringa fall. Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till gärningar som avses i denna paragraf.

8 § En svensk medborgare som utomlands har begått brott som avses i 7 § skall dömas efter denna lag och vid svensk domstol. Detta gäller även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra stycket den balken.

9 § Utbyte av brott enligt 7 § skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

10 § Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt 7 § eller som frambragts genom ett sådant brott kan förklaras förverkad, om det behövs till förebyggande av brott eller det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom med vilken tagits befattning som utgör brott enligt 7 §.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

11 § Åtal för brott enligt 7 § får väckas endast efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigar.

12 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en utlänning kan avvisas i den ordning som föreskrivs i utlänningslagen (1989:529), om utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en blockerad stat och har begått eller avser att

• Sida 40
•  Original

begå en sådan handling som står i strid med antingen förbud enligt 3 § eller förbud i sådana av Europeiska gemenskapen beslutade förordningar som avses i 7 § andra stycket.

13 § Har regeringen med stöd av 3 § meddelat förbud mot ineller utförsel av varor eller åtgärder som främjar sådan in- eller utförsel, gäller 13–19 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling vid brott mot ett sådant förbud.

Detsamma gäller vid brott mot motsvarande förbud i sådana av Europeiska gemenskapen beslutade förordningar som avses i 7 § andra stycket.

Tillkännagivande i Svensk författningssamling 14 § Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna, vilka förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen med anledning av sådana beslut eller rekommendationer som avses i 1 § första stycket och för vilka straffansvar därför gäller i landet direkt enligt 7 § andra stycket.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1995 då lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner skall upphöra att gälla.

2. Den upphävda lagen, med undantag av 9 §, gäller dock fortfarande i fråga om sådana tillämpningsförordnanden och föreskrifter som regeringen meddelat före ikraftträdandet av den nya lagen.

3. I fråga om undantag från förbud som meddelats med stöd av 3–8 §§ i den upphävda lagen gäller 6 § i den nya lagen.

• Sida 41
•  Original

2. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

• Sida 42
•  Original

Föreslagen lydelse

4 kap.

2 §

En utlänning får vidare avvisas

1. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka, samt för sin hemresa,

2. om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat nordiskt land och det kan antas att han inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller att han kommer att bedriva sådan verksamhet som kräver arbetstillstånd utan att ha sådant tillstånd,

3. om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land,

4. om det med hänsyn till hans tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller

5. om det med stöd av lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner har föreskrivits att avvisning kan ske.

• Sida 43
•  Original

5. om det med stöd av lagen

(1995:000) om vissa internationella sanktioner har föreskrivits

att avvisning kan ske.

En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att han annars beger sig till det landet.

Avvisning enligt denna paragraf får inte ske senare än tre månader efter utlänningens ankomst till Sverige och inte om utlänningen har visering eller uppehållstillstånd.

__________________

Denna lag träder i kraft den 1 december 1995.

• Sida 44
•  Original